Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
1
Nr 244.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående indrivning av utskylder hos värnpliktiga
m. fl.; given Stockholms slott den 10 mars 1944.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) förordning angående indrivning av utskylder hos värnpliktiga m. fl.;
samt
2) lag om upphävande i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet att erlägga
utskylder till kommun eller annan menighet med avseende å rösträtt och behörighet.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Mimny till riksdagens protokoll 194''i. 1 sami. Nr 244.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
Förslag
till
förordning angående indrivning av utskylder hos värnpliktiga m. fl.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Värnpliktig som inryckt till militärtjänstgöring må i den omfattning och
under de villkor, som i denna förordning sägs, beviljas anstånd med indrivning
av honom påförda utskylder.
2 §.
1 morn. Med värnpliktig avses i denna förordning värnpliktig som icke är
fast anställd vid krigsmakten.
Förordningen äger ej tillämpning å värnpliktig, som är elev vid krigsskolan
eller undergår utbildning för vinnande av fast anställning på aktiv stat
vid marinen eller flygvapnet, ej heller å värnpliktig som jämlikt 27 § 1
mom. värnpliktslagen fullgör tjänstgöring med en varaktighet av högst sextio
dagar.
2 mom. Vad örn värnpliktig stadgas i denna förordning skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om
l:o) civilmilitär personal på aktiv stat eller över stat, vars tjänstgöringsskyldighet
i fredstid är begränsad till viss del av året;
2:o) personal, som lönlös kvarstår i regemente (kår), i flottan, i kustartilleriet
eller i flygvapnet;
3:o) personal som frivilligt överförts till övergångsstat, så ock personal på
reservstat eller i reserven med undantag av reserven tillhörande, från aktiv
stat pensionsavgången personal;
4:o) väg- och vattenbyggnadskårens personal;
5:o) icke värnpliktig personal vid sjövärnskåren.
3 §.
Med utskylder förstås i denna förordning utskylder och andra medel, som
avses i 1 § restindrivningsförordningen under a) och b), med undantag dock
för sådana avgifter till brand-, hagelskade- eller kreatursförsäkringsanstalter,
som jämlikt kungörelsen den 22 oktober 1886 angående uppbörd av avgifter
till vissa på ömsesidighet grundade försäkringsanstalter debiteras, indrivas
och redovisas i sammanhang med kronouppbörden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
3
1 §■
Fråga om anstånd med indrivning av utskylder enligt denna förordning
prövas och avgöres av den utmätningsman, som bär att verkställa indrivning
av utskyldema.
5 §•
Anstånd må beviljas med indrivning av utskylder, vilka förfalla till betalning
vid uppbördsstämma som till någon del infaller under tiden för militärtjänstgöringen
eller inom tre månader efter tjänstgöringens slut.
Häftar värnpliktig, som inryckt till militärtjänstgöring, för oguldna utskylder,
vilka förfallit till betalning vid uppbördsstämma som till någon del infadbt
inom tre månader före tjänstgöringens början, må anstånd beviljas jämväl
med avseende å dessa utskylder.
Vad i denna förordning stadgas i fråga om uppbördsstämma skall äga
motsvarande tillämpning beträffande uppbördstermin.
6 §.
Anstånd, som avses i 5 §, skall gälla intill dess den värnpliktige efter beviljad
ledighet för återgång till civil verksamhet (hempermittering) eller hemförlovning
tre månader i följd varit fri från tjänstgöring, dock att anståndet
städse skall omfatta minst tre månader, räknat från den dag då utskyldema
senast skolat erläggas.
Med indrivning av utskylder, som utgå för fast egendom, må dock icke på
grund av vad i denna paragraf stadgas anstå längre än att den i 17 kap. 6 §
handelsbaden stadgade förmånsrätten för dylika utskylder kan göras gällande.
7 §•
Anstånd, som avses i 5 §, må icke beviljas, där det med hänsyn till den
värnpliktiges inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska
förhållanden i övrigt samt utskyldernas storlek kan antagas, att den värnpliktige
icke är i behov av sådant anstånd.
8 §•
Har underlåtenhet att betala sådana utskylder, beträffande vilka anstånd
med indrivning beviljats enligt denna förordning, medfört att utskylder,
som eljest skolat erläggas vid senare uppbördstillfälle, förfallit till omedelbar
betalning, skall den värnpliktige tillika åtnjuta anstånd med betalning
av sistnämnda utskylder till den uppbördsstämma, vid vilken utskyldema enligt
utfärdad debetsedel skolat erläggas.
9 §.
Värnpliktig, som vill komma i åtnjutande av anstånd med indrivning av
utskylder enligt denna förordning, skall göra skriftlig ansökan härom. Ansökningen
skall ställas till den utmätningsman, varom i 4 § förmärs, samt
4
Kunni. Maj:ts proposition nr 244.
ingivas eller insändas till familjebidragsnämnden i den kommun, som har
att utgiva familjebidrag enligt krigsfamiljebidragsförordningen den 30 juni
1942 (nr 521).
För värnpliktig, som är ansluten till erkänd skatteförmedlingskassa eller
statens intressekontor, må ansökan göras jämväl av kassan eller intressekontoret.
10 §.
Ansökan, som avses i 9 §, bör av deli värnpliktige göras så snart ske kan
och senast inom en månad elter utgången av först infallande uppbördsstämma,
som anståndet skall avse, eller såvitt angår utskylder, varom förmäles
i 5 § andra stycket, inom en månad efter militärtjänstgöringens början.
Har ansökan icke inkommit till familjebidragsnämnden inom tre månader
efter militärtjänstgöringens slut, må ansökningen icke upptagas till prövning.
11 §.
Då ansökan, som avses i 9 §, inkommit till familjebidragsnämnden, skall
nämnden så snart ske kan med eget yttrande överlämna ansökningen till vederbörande
utmätningsman. Nämnden skall därvid lämna uppgift om dagen
för militärtjänstgöringens början och dennas art samt, därest tjänstgöringen
redan upphört, dagen för dess avslutande ävensom, i den mån sådana upplysningar
äro tillgängliga för nämnden eller kunna utan omgång införskaffas,
örn den värnpliktiges försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden.
I yttrandet skall tillika angivas, huruvida ansökningen tillstyrkes eller avstvrkes.
12 §.
Utmätningsman skall utan dröjsmål meddela beslut över ansökan, som
avses i 9 §.
Har utmätningsmannen lämnat sådan ansökan utan bifall, skall utmätningsmannen
ofördröjligen lämna sökanden underrättelse härom med angivande
tillika av den ordning, i vilken talan mot beslutet må föras.
13 §.
Har beslut om anstånd meddelats enligt denna förordning, må vidare åtgärder
för indrivning av utskylder, som omfattas av anståndet, icke vidtagas.
Har, då anstånd beviljas, utmätning redan ägt rum, skall utmätningen gå
åter, dock ej om försäljning av egendomen skett. Beslut om införsel i avlöning,
pension eller livränta till gäldande av utskylderna, som meddelats
innan anståndet beviljades, skall icke vidare gälla.
14 §.
Indrivningsavgift må icke uttagas för utskylder, beträffande vilka utmätningsman
beviljat anstånd med indrivningen enligt denna förordning, i den
Kungl. Maj.ts proposition nr 244.
5
mån utskylderna betalas innan den värnpliktige efter hempermiltering eller
hemförlovning ett år i följd varit fri från militärtjänstgöring.
Angående ersättning för indrivning i vissa fall, då indrivningsavgift icke
skall utgå, är särskilt stadgat.
15 §.
Har, sedan anstånd beviljats, den värnpliktiges ekonomiska förhållanden
undergått väsentlig förbättring, äger utmätningsmannen upptaga frågan örn
anstånd för den värnpliktige till förnyad prövning.
16 §.
Då värnpliktigs tjänstgöring upphört av annan anledning än på grund av
tidsbegränsad ledighet, skall familjebidragsnämnden, därest den värnpliktige
begärt anstånd med indrivning av utskylder, ofördröjligen underrätta vederbörande
utmätningsman örn tjänstgöringens upphörande.
17 §.
Har underlåtenhet att erlägga vid ett uppbördstillfälle förfallande kommunalutskylder
enligt kommunens beslut medfört, att jämväl dylika utskylder,
som skolat uppbäras vid ett senare uppbördstillfälle, förfallit till omedelbar
betalning, skall såvitt angår manlig skattskyldig i vederbörlig restlängd särskilt
angivas, huru utskylderna enligt utfärdad debetsedel skolat erläggas.
18 §.
Åtnöjes icke den, som gjort ansökan om anstånd med indrivning av utskylder
enligt denna förordning, med utmätningsmannens beslut över ansökningen,
äger han i beslutet söka rättelse genom besvär hos vederbörande
länsstyrelse.
över länsstyrelsens beslut må klagan icke föras.
19 §.
Vid ansökan örn anstånd med indrivning av utskylder enligt denna förordning
skall användas blankett enligt formulär, som fastställes av den jämligt
4 § krigsfamiljebidragsförordningen förordnade tillsynsmyndigheten i
samråd med riksräkenskapsverket.
Yttrande, som avses i 11 §, skall likaledes avfattas å blankett enligt formulär,
som fastställes i den i första stycket angivna ordningen.
20 §.
De närmare föreskrifter, som må erfordras för tillämpningen av denna
förordning, utfärdas av den jämlikt 4 § krigsfamiljebidragsförordningen förordnade
tillsynsmyndigheten i samråd med riksräkenskapsverket.
6
Kungl. Maj-.ts proposition nr 244.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1944.
Genom denna förordning upphävas förordningen den 17 november 1939
(nr 810) med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos
vissa skattskyldiga samt lagen den 30 december 1941 (nr 989) angående
undantag i vissa fall från stadganden om uttagande av avgift vid indrivning
av kommunalutskylder.
Har värnpliktig före den 1 juli 1944 gjort anmälan enligt 5 § första stycket
i den äldre förordningen eller ock fullgjort vad i andra stycket i nämnda paragraf
stadgas, skall vid tillämpning av den nya förordningen, därest utmätningsmannen
ej annorlunda beslutar, så anses som om den värnpliktige beviljats
anstånd jämlikt sistnämnda förordning. Beträffande värnpliktig som
här avses må utmätningsmannen upptaga frågan om anståndet till prövning
ändå att sådant fall icke är för handen som i 15 § sägs.
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
7
Förslag
till
lag om upphävande i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet att
erlägga utskylder till kommun eller annan menighet med avseende
å rösträtt och behörighet.
Härigenom förordnas som följer.
Vid tillämpning av i lag givna stadgande!! angående villkor för utövande
av rösträtt och behörighet att innehava uppdrag skall värnpliktig icke anses
häfta för oguldna utskylder, vilka förfallit till betalning under tiden för militärtjänstgöring
eller inom tre månader före tjänstgöringens början eller tre
månader efter dess slut, under förutsättning att den värnpliktige inom föreskriven
tid gjort ansökan om anstånd med indrivning av utskylderna jämlikt
förordningen denna dag (nr ) angående indrivning av utskylder hos värnpliktiga
m. fl.
Med värnpliktig avses i denna lag sådan värnpliktig, å vilken nyssnämnda
förordning äger tillämpning.
Vad i första stycket stadgas angående värnpliktiga skall gälla även beträffande
personal, varom förmäles i 2 § 2 mom. förenämnda förordning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.
Genom denna lag upphäves lagen den 17 november 1939 (nr 812) om
upphävande i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet att erlägga utskylder till
kommun eller annan menighet med avseende å rösträtt och behörighet.
Har värnpliktig före den 1 juli 1944 gjort anmälan enligt 5 § första stycket
förordningen den 17 november 1939 (nr 810) med särskilda bestämmelser
angående indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga eller ock fullgjort
vad i andra stycket i nämnda paragraf stadgas, skall vid tillämpning av denna
lag så anses som om den värnpliktige gjort ansökan om anstånd med indrivning
av utskylderna jämlikt förordningen denna dag angående indrivning
av utskylder hos värnpliktiga m. fl.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 244.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 10 mars
19U.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf
Rubbestad.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, försvars- och socialdepartementen
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss,
fråga örn ändrade bestämmelser angående indrivning av utskylder hos värnpliktiga
m. fl.
Föredraganden anför följande.
Genom beslut den 30 april 1943 bemyndigades chefen för finansdepartementet
att tillkalla sakkunniga för att verkställa en allsidig översyn av gällande
bestämmelser rörande anstånd med indrivning av utskylder hos värnpliktiga
samt i samband därmed verkställa en översyn jämväl av vissa närstående
författningar, nämligen lagen den 14 oktober 1939 (nr 728) med särskilda
bestämmelser rörande utmätning hos vissa värnpliktiga m. m.. lagen
den 31 oktober 1939 (nr 782) örn inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods
från vissa värnpliktiga lii. m., lagen den 17 november 1939 (nr
812) om upphävande i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet att erlägga utskylder
till kommun eller annan menighet med avseende å rösträtt och behörighet
samt lagen den 19 april 1940 (nr 233) om anstånd för vissa värnpliktiga
med betalning av hyra m. m.
Sedan såsom sakkunniga tillkallats t. f. revisionssekreteraren O. A. Bergholtz,
byråchefen G. W. Curtman och ledamoten av riksdagens första kammare,
lektorn H. L. E. Sjödahl, tillika ordförande, ha dessa sakkunniga den
30 oktober 1943 avlämnat betänkande med förslag till militär moratorielag
m. m., vilket betänkande innehåller av motiv åtföljda förslag till dels lag
med särskilda för värnpliktiga med flera gällande bestämmelser rörande utmätning,
avbetalningsköp, hyra m. m. (militära moratorielagen) dels förordning
med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos värnpliktiga,
dels lag angående undantag i vissa fall från stadganden örn uttagande
av avgift vid indrivning av kommunalulskylder, dels ock lag örn upphävande
i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet att erlägga utskylder till kom
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 244■ 9
mun eller annan menighet med avseende å rösträtt och behörighet (SOU
1943:42).
över betänkandet lia efter remiss yttranden avgivits av chefen för försvarsstaben,
chefen för armén, som i ärendet samrått med centrala värnpliktsbyrån,
försvarsväsendets personalvårdsnämnd, kommerskollegium,
statskontoret, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen, arbetsmarknadskommissionen,
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kronobergs,
Blekinge, Kristianstads, Älvsborgs, örebro, Gävleborgs, Västernorrlands
och Norrbottens län, överexekutor i Göteborg, Malmö och Norrköping,
Svenska exekutionsmännens riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund,
Hyresgästernas riksförbund, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund, Sveriges köpmannaförbund, landsorganisationen i
Sverige, De anställdas centralorganisation, Föreningen Sveriges stadsfogdar,
Föreningen Sveriges landsfiskaler, Centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden
och Svenska reservunderofficersförbundet. Kommerskollegium
har därvid överlämnat yttranden av Stockholms och Göteborgs handelskammare,
Skånes handelskammare, Sveriges industriförbund, Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation, Svenska cykelfabrikant- och grossistföreningen
samt Stockholms automobilhandlareförening. Överståthållarämbetet
har bifogat yttranden av kanslidirektören vid första kansliavdelningen,
skattedirektören, förste stadsfogden och uppbördsintendenten i
Stockholm ävensom familjebidragsnämnden därstädes. Vid de yttranden
som avgivits av länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs, Blekinge och Örebro
län ha fogats utlåtanden av vederbörande länsavdelning av Föreningen Sveriges
landsfiskaler. Vidare har länsstyrelsen i Uppsala län överlämnat yttrande
av stadsfogden i Uppsala, länsstyrelsen i Kronobergs län yttranden
av landsfiskalerna i Lenhovda, Markaryds och Alvesta distrikt, länsstyrelsen
i Blekinge län yttranden av magistraten och stadsfogden i Karlskrona,
länsstyrelsen i Kristianstads län yttranden av familjebidragsnämnderna i Kristianstad
och Ängelholm samt Gråmanstorps och Borrby kommuner samt
länsstyrelsen i Örebro län yttranden av magistraten i Örebro m. fl.
Sedan de sakkunnigas förslag till militär moratorielag av chefen för justitiedepartementet
anmälts i statsrådet den 11 februari i år — därvid Kungl. Majd
förordnade, att lagrådets utlåtande skulle inhämtas över ett inom justitiedepartementet
upprättat förslag till lag om upphävande av vissa lagar rörande
utmätning, återtagande av avbelalningsgods och anstånd med betalning av
hyra m. m. — har Kungl. Majit den 3 innevarande mars månad på hemställan
av chefen för justitiedepartementet beslutat att lill riksdagen avlåta proposition
(nr 151) med förslag till ändrade moratoriebeslämmelser för värnpliktiga
lii. fl.
övriga av de sakkunniga framlagda författningsförslag — vilka torde få
såsom bilaga fogas vid detta protokoll — lia överarbetats inom finansdepartementet.
Denna överarbetning, som skett under beaktande av under remissbehandlingen
framförda erinringar, har resulterat i att förslag upprättats
dels till förordning angående indrivning av utskylder hos värnpliktiga m. fl.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 244.
dels ock till lag om upphävande i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet att
erlägga utskylder till kommun eller annan menighet med avseende å rösträtt
och behörighet. Jag torde nu få anmäla de sålunda inom finansdepartementet
upprättade författningsförslagen.
Innan jag går närmare in på dessa departementsförslag, torde jag emellertid
få lämna en redogörelse för nu gällande bestämmelser rörande indrivning
av utskylder hos värnpliktiga m. m. samt tillkomsten av ifrågavarande
bestämmelser.
Särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos värnpliktiga
äro meddelade i förordningen den 17 november 1939 (nr 810) med särskilda
bestämmelser angående indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga.
Till grund för ifrågavarande förordning har legat en inom finansdepartementet
utarbetad promemoria. Enligt det i promemorian framlagda förslaget
skulle anstånd med indrivning av utskylder m. m. få åtnjutas av
värnpliktig, som jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 1936 års vämpliktslag
inkallats till tjänstgöring vid krigsmakten. Med värnpliktig skulle
likställas den som vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap såsom
frivillig tjänstgjort vid krigsmakten. Om den värnpliktige underlät att vid
uppbördsstämma eller uppbördstermin, som helt eller delvis infölle under
tiden för tjänstgöringen vid krigsmakten eller inom en månad efter tjänstgöringens
slut, erlägga då förfallet delbelopp av honom påförda utskylder
m. m., fick enligt förslaget indrivning av annat delbelopp icke ske förrän
beloppet eljest senast skolat erläggas. I fråga om oguldna utskylder m. m.,
som skulle erläggas vid uppbördsstämma eller uppbördstermin, vilken helt
eller delvis infölle under tiden för tjänstgöringen vid krigsmakten eller inom
en månad efter dess slut, fick enligt förslaget indrivning icke äga ram tidigare
än andra kalendermånaden efter utgången av den månad, under vilken
tjänstgöringen upphörde, såvida icke med avseende å den värnpliktiges inkomst,
förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i
övrigt det funnes uppenbart, att han icke vore i behov av anstånd med
medlens gäldande. Vidare föreslogs i promemorian, att indrivningsavgift ej
finge uttagas å restfört delbelopp, som erlades innan indrivning därav finge
ske, samt ej heller å belopp, med vars indrivning anstånd åtnjutits, i den
mån betalning erlades senast inom tre månader från det indrivning tidigast
kunnat äga ram.
Genom proposition nr 63 förelädes 1939 års urtima riksdag förslag till
förordning med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder
hos vissa skattskyldiga m. m.
I anslutning till de över departementspromemorian avgivna yttrandena
anförde jag beträffande frågan, vilka personalkategorier bestämmelserna
borde avse, att enligt mitt förmenande anledning icke förelåge att låta undantagsbestämmelserna
avse alla, som fullgjorde värnpliktstjänstgöring; undantagsbestämmelserna
borde sålunda icke avse värnpliktiga, som fullgjorde
Kunni. Majlis proposition nr 244.
11
beredskapsövning. Däremot kunde ifrågasättas, huruvida icke bestämmelserna
borde göras tillämpliga å krigsmaktens reservpersonal. Innan erfarenhet
vunnits om i vilken omfattning och under huru lång tid reservpersonal körnare
att inkallas till tjänstgöring, syntes emellertid de särskilda bestämmelserna
icke böra avse sådan personal.
Rörande indrivningsåtgärdernas omfattning uttalade jag att det i promemorian
framlagda förslaget att, såvitt anginge nu ifrågavarande skattskyldiga,
upphäva skyldigheten att vid försummelse att i behörig ordning erlägga
delbelopp av utskylder genast gälda jämväl senare förfallande delbelopp vore
motiverat. Jag anslöt mig jämväl till förslaget i promemorian, att med indrivningen
av utskylder, som restförts i anledning av den skattskyldiges
värnpliktstjänstgöring, under alla förhållanden borde få anstå under tiden
för tjänstgöringen och en viss tid därefter. Vad anginge frågan, huruvida den
skattskyldige även under viss tid efter anståndstidens slut borde vara befriad
från skyldighet att gälda indrivningsavgift, uttalade jag likaledes min
anslutning till den i promemorian uttalade åsikten, enligt vilken dylik befrielse
borde medgivas. Jag framhöll därvid bland annat, att om en skattskyldig,
som åtnjöte anstånd med indrivningen av på grund av värnpliktstjänstgöringen
restförda utskylder, för att kunna i rätt tid inbetala utskylderna
skulle nödgas avstå från att i vederbörlig ordning erlägga utskylder.
som förfölle till betalning efter tjänstgöringens slut och med vilkas erläggande
något uppskov icke kunde erhållas, följden bleve att även dessa senare utskylder
komme att reslföras. Vidare erinrades örn att man i remissyttrandena
syntes hava räknat med en anståndstid av högst omkring tre månader
efter tjänstgöringens slut. Även om den indrivningsfria tiden skulle utsträckas
åtskilligt längre, skulle helt visst anståndstiden i många fall befinnas otillräcklig
för att den skattskyldige, utan eftersättande av under anståndstiden
förfallande skatter, skulle kunna under denna tid liopbringa erforderliga
medel för gäldande av de utskyldsbelopp, med vilkas indrivande fått anstå.
Särskilt efter en längre tjänstgöringstid, under vilken flera utskyldsbelopp
förfallit till betalning, komme svårigheterna för den skattskyldige att inom
anståndstiden fullgöra skattebetalningen att te sig oöverkomliga. Vad anginge
den tid efter anståndstidens slut, under vilken den skattskyldige skulle vara
befriad från att erlägga indrivningsavgift, ansåg jag denna böra tilltagas
väsentligt längre än vad i promemorian föreslagits. Att, såsom från något håll
föreslagits, borttaga varje tidsbegränsning syntes å andra sidan vara att gå
för långt. Genom en begränsning lill en viss, ej alltför kort lid kunde, framhöll
jag, befrielsen från alt gälda indrivningsavgift komma att utgöra en verksam
drivfjäder för den skattskyldige att söka inom denna lid inbetala utskylderna.
Under beaktande av de anförda synpunkterna förordade jag, att den tid,
då indrivning skulle få äga ruin, men indrivningsavgift ej skulle få uttagas,
sattes så lång, att den jämte anståndstiden utgjorde ett år.
Beträffande frågan örn beliovsprövning yttrade jag, alt jag för egen del
visserligen funne det vara principiellt riktigast, att anstånd meddelades endast
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 244.
i de fall då den skaltskyldige vöre i behov därav. Det kunde emellertid icke
bestridas, att en behovsprövning skulle för indrivningsförrättarna medföra
ökat arbete och risk funnes för ojämnhet i tillämpningen. Då frågan dessutom
ur statsfinansiell synpunkt syntes vara av mindre betydelse, förordade jag.
att därest övriga förutsättningar vore för handen anstånd med indrivningen
finge äga rum oavsett behovet därav i det enskilda fallet.
Med avseende å frågan huruvida särskilt initiativ av den skattskyldige
borde fordras för anstånds erhållande byggde departementspromemorian på
den förutsättningen, att den värnpliktige icke själv skulle behöva taga något
initiativ för att komma i åtnjutande av anstånd med utskyldernas erläggande
utan att indrivningsmyndigheterna skulle prestera den för förordningens
tillämpning erforderliga utredningen.
För egen del påpekade jag, att i åtskilliga yttranden framhållits lämpligheten
av att låta frågan om anstånd med indrivningen bliva beroende av
initiativ från den skattskyldige samt förklarade mig biträda denna mening.
Lämpligen borde därvid så förfaras, att den skattskyldige ifyllde en anmälan,
att han önskade komma i åtnjutande av anstånd, vilken anmälan därefter
tillställdes den utmätningsman, som hade att verkställa indrivningen.
I departementspromemorian framlades jämväl förslag till lag angående
upphävande i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet att erlägga utskylder till
kommun eller annan menighet med avseende å rösträtt och behörighet. Enligt
detta förslag skulle i lag givna stadganden angående verkan i nämnda
hänseenden av uraktlåtenhet att erlägga utskylder icke äga tillämpning i fråga
örn utskylder, som påförts person, vilken varit inkallad till tjänstgöring
jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen eller såsom frivillig
tjänstgjort vid krigsmakten, därest utskylderna förfallit till betalning under
tiden för sådan tjänstgöring eller inom en månad från tjänstgöringens slut.
Rörande denna fråga anförde jag, att det vore ofrånkomligt att beträffande
de värnpliktiga skattskyldiga varom här vore fråga i viss utsträckning upphäva
den verkan, som uraktlåtenhet att erlägga utskylder till kommun eller
annan menighet eljest medförde med avseende å rösträtt och behörighet till
vissa uppdrag. Jag framhöll bland annat, att det särskilt i de fall, där för
behörighet erfordrades fullgjord skattebetalning för de tre sistförflutna åren
— bland annat gällde detta uppdrag såsom kommunal- eller stadsfullmäktig
eller landstingsman — skulle vara i hög grad stötande, därest en i övrigt
skötsam person, vars ekonomi rubbats genom värnpliktstjänstgöringen, skulle
nödgas frånträda sådant uppdrag. Efter att hava erinrat om att i departementspromemorian
någon tidsbegränsning icke föreslagits, utan att de eljest
inträffande verkningarna av uraktlåtenheten att betala utskylderna skulle
upphävas för all framtid, alltså även i det fall att anståndstiden utgått och
det till och med blivit uppenbart, att utskylderna aldrig komme att betalas,
uttalade jag, att även örn de invändningar, som framställts häremot, rent principiellt
icke syntes sakna fog, det emellertid av praktiska skäl torde vara
lämpligt att giva stadgandet en så vid omfattning som föreslagits.
Kungl. Muj.ts proposition nr 244.
13
I propositionen framlades även förslag lill lag angående undantag i vissa
fall från stadganden om uttagande av avgift vid indrivning av kommunalutskylder.
Andra särskilda utskottet förklarade i sitt utlåtande (nr 27) i anledning av
propositionen bland annat, att utskottet uppmärksammat, att enligt förslagei
en värnpliktig, som under flera perioder inkallades till tjänstgöring vid förstärkt
försvarsberedskap eller mobilisering, icke alltid komme att erhålla det
skydd mot indrivningsåtgärder, som förslaget avsåge att giva. Inom utskottet
hade därför bland annat den lösningen ifrågasatts, att därest ny inkallelse
av värnpliktig skedde inom viss kortare tid efter den första tjänstgöringens
slut, skulle så anses som om tjänstgöringen varit sammanhängande. Utskottet
förutsatte, att Kungl. Maj:t bade sin uppmärksamhet riktad på frågan
örn beredande av skydd åt värnpliktiga av denna kategori.
Beträffande frågan huruvida krigsmaktens reservpersonal borde omfattas
av bestämmelserna angående anstånd med indrivning av utskylder uttalade
utskottet, att därest reservpersonal komme att vara inkallad under någon
längre tid, spörsmålet om beredande av skydd åt sådan personal i nu ifrågavarande
hänseende torde komma att tagas under förnyat övervägande.
Riksdagen, som godkände berörda utlåtande, anmälde i skrivelser den 15
november 1939 (nr 60 och 61) sina beslut i anledning av propositionen.
Förordningen den 17 november 1939 (nr 810) med särskilda bestämmelser
angående indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga samt lagarna den
17 november 1939 (nr 811) angående undantag i vissa fall från stadganden
örn uttagande av avgift vid indrivning av kommunalutskylder och den 17
november 1939 (nr 812) örn upphävande i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet
att erlägga utskylder till kommun eller annan menighet med avseende å
rösträtt och behörighet trädde i kraft den 19 november 1939.
Genom förordning den 30 december 1941 (nr 988) gjordes vissa ändringar
i förordningen den 17 november 1939 (nr 810) med särskilda bestämmelser
angående indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga i syfte bl. a. att
förtydliga bestämmelserna för det fall, att skattskyldig efter att ha fullgjort
militärtjänstgöring ånyo inkallades till sådan tjänstgöring, innan den
i förordningen angivna tidsfristen om två månader gått till ända. I lagen den
30 december 1941 (nr 989) angående undantag i vissa fall från stadganden
om uttagande av avgift vid indrivning av kommunalutskylder — genom vilken
lag den tidigare lagen i ämnet upphävdes — gjordes motsvarande förtydligande.
Enligt 1 § förordningen den 17 november 1939 (nr 810) med särskilda bestämmelser
angående indrivning av utskylder bos vissa skattskyldiga äger
skattskyldig, som inkallats till tjänstgöring vid krigsmakten jämlikt 28 § 1
mom. värnpliktslagen (beredskapstjänstgöring), åtnjuta anstånd i avseende
å indrivningen av honom påförda utskylder. I 2 § 1 mom. nämnda förordning
stadgas, att örn den skattskyldige underlåter att i behörig ordning erlägga
honom påförda utskylder, vilka förfalla lill betalning vid uppbördsstämma
eller uppbördstermin, som helt eller delvis infaller under tiden
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 244.
för tjänstgöringen vid krigsmakten eller inom två månader efter tjänstgöringens
slut, indrivning av belopp, som på grund därav uppföres i restlängd,
icke må ske förrän den skattskyldige efter beviljad ledighet för återgång
till civil verksamhet (hempermittering) eller hemförlovning två månader i
följd varit fri från sådan tjänstgöring. Har underlåtenhet som nyss sagts
föranlett, att jämväl belopp, som eljest skolat erläggas vid senare uppbördstillfälle,
uppförts i restlängd, må sålunda restfört belopp icke i något fal)
indrivas förrän efter utgången av den uppbördsstämma eller uppbördstermin,
varunder beloppet enligt utfärdad debetsedel skolat erläggas. Infaller
tidpunkt, då belopp som nu sagts först får indrivas, under det den skattskyldige
tjänstgör vid krigsmakten eller inom två månader efter tjänstgöringens
slut, skall vad förut sagts äga motsvarande tillämpning i avseende å
sådant belopp. Jämlikt 4 § skall vad i uppbördsförfattningarna är stadgat rörande
skyldighet att erlägga indrivningsavgift icke äga tillämpning å restfört
utskyldsbelopp, som i 2 § avses, i den mån betalning inflyter innan den skattskyldige
efter beviljad ledighet för återgång till civil verksamhet (hempermittering)
eller hemförlovning ett år i följd varit fri från tjänstgöring, som
i 1 § sägs. Enligt 5 § bör skattskyldig, som vill komma i åtnjutande av anstånd
med indrivning av utskylder, inom en månad efter slutet av först infallande
uppbördsstämma eller uppbördstermin, som anståndet skall avse,
skriftligen göra anmälan härom. Örn anmälan ej sålunda gjorts, må likväl
med indrivning av utskylder anstå, därest genom företeende av inskrivningsbok
eller intyg av militärmyndighet eller på annat tillförlitligt sätt inför vederbörande
utmätningsman eller exekutionsbiträde styrkes, att den skattskyldige
tjänstgjort vid krigsmakten under sådan tid att anstånd med indrivningen
må äga rum.
I lagen den 30 december 1941 (nr 989) angående undantag i vissa fall från
stadganden örn uttagande av avgift vid indrivning av kommunalutskylder
föreskrives, att vad i lag är stadgat rörande uttagande av särskild avgift för
indrivning av kommunalutskylder icke skall äga tillämpning med avseende
å utskylder, påförda skattskyldig, som inkallats till tjänstgöring vid krigsmakten
jämlikt 28 § 1 mom. värnpliktslagen, i den mån med indrivning av
utskyldema fått anstå enligt särskilda, av Konungen utfärdade bestämmelser
och betalning inflyter innan den skattskyldige efter beviljad ledighet för återgång
till civil verksamhet (hempermittering) eller hemförlovning ett år i följd
varit fri från sådan tjänstgöring.
Enligt lagen den 17'' november 1939 (nr 812) örn upphävande i vissa fall
av verkan av uraktlåtenhet att erlägga utskylder till kommun eller annan
menighet med avseende å rösträtt och behörighet skall vid tillämpning av i
lag givna stadganden angående villkor för utövande av rösträtt och behörighet
att innehava uppdrag person, som inkallats till tjänstgöring jämlikt 28 §
1 mom. eller 36 § 2 mom. värnpliktslagen, icke anses häfta för oguldna utskylder,
vilka förfallit till betalning under tiden för sådan tjänstgöring eller
inom två månader från tjänstgöringens slut och med vilkas indrivning anstånd
åtnjutits enligt särskilda, av Konungen utfärdade bestämmelser.
Kungl. Maj.ts proposition nr 244.
15
Förslaget till förordning angående indrivning av utskylder hos
värnpliktiga m. fl.
1 §•
1 denna paragraf i departementsförslaget, vilken motsvarar 1 § första stycket
i de sakkunnigas förslag, har upptagits ett inledningsstadgande däri angles,
att värnpliktig, som inryckt till militärtjänstgöring, må i den omfattning
och under de villkor, som i förordningen stadgas, beviljas anstånd med
indrivningen av honom påförda utskylder.
Under remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag ha vissa principiella
synpunkter i fråga om rätten för värnpliktiga att erhålla anstånd med indrivning
av utskylder anförts av länsstyrelsen i Stockholms län. Sålunda har
länsstyrelsen uttalat, att ett anståndsmedgivande i realiteten innebure, att
skattebetalarna vid tjänstgöringens slut hade att gälda de ordinärt förfallande
skatterna och uppkomna restantier. De härav orsakade olägenheterna
framträdde särskilt då den inkallade, vilket icke vöre alltför sällsynt, redan
vid början av första inkallelseperioden häftade för oguldna utskylder. Länsstyrelsen
hade också i andra sammanhang framhållit, att icke minst med
avseende å de inkallades skattebörda en omläggning av vårt uppbördssystem
framstode som starkt motiverad. Emellertid kunde det anstånd med skattebetalning,
som anslutning till de nyinförda skatteförmedlingskassorna innebure,
utgöra en värdefull komplettering till skatteanståndet i anledning av
militärtjänstgöring. De sakkunniga hade icke funnit sig kunna föreslå tvångsanslutning
till sådana kassor enbart för skattskyldiga, som fullgjorde eller
fullgjort militärtjänst och vore i behov av skatteanstånd; desto angelägnare
tedde sig nödvändigheten att för de anståndssökande inkallade genom upplysning
och rådgivning klargöra värdet av anslutning till skatteförmedlingskassa.
Någon principiell meningsskiljaktighet torde icke råda angående behovet Departement*.
av särskilda bestämmelser rörande indrivning av utskylder hos värnpliktiga. chefen.
De sakkunnigas uppdrag har icke heller avsett frågan om lagstiftningen bör
bibehållas eller icke utan varit begränsat till att avse verkställandet av en
allsidig översyn av de gällande bestämmelserna i ämnet.
De ändringsförslag, som föranletts av de sakkunnigas förslag eller som
eljest ansetts böra framläggas, komma att behandlas i det följande. Redogörelsen
kommer därvid att anknyta till den i departementsförslaget följda
paragrafindelningen.
2 §•
I de sakkunnigas författningsförslag ha bestämmelser angående de personalgrupper,
vilka ansetts böra omfattas av nu ifrågavarande lagstiftning, upptagits
i 1 § tredje och fjärde styckena. Sålunda lia de sakkunniga i 1 § tredje
stycket upptagit stadganden av innehåll, att med värnpliktig avses i förord
-
16
Kunni. Maj:ts proposition nr 244.
ningen den som är truppregistrerad som värnpliktig och under tjänstgöringen
avlönas enligt för värnpliktiga gällande grunder, samt att från förordningens
tillämpning undantagas dels värnpliktig, vilken jämlikt 27 § 1 mom. värnpliktslagen
fullgör tjänstgöring med en varaktighet av högst 30 dagar, dels
ock värnpliktig, vilken undergår utbildning för vinnande av fast anställning
vid krigsmakten. Vidare har i de sakkunnigas förslag i 1 § fjärde stycket stadgats,
att Konungen må föreskriva, att bestämmelserna i förordningen skola
äga tillämpning jämväl å annan personal än värnpliktig, vilken på grund avanställning
vid försvarsväsendet eller medlemskap i frivilliga automobilkåren,
sjövärnskåren eller svenska röda korsets frivilliga sjukvårdstrupper har
att inställa sig till tjänstgöring, då värnpliktiga inkallas jämlikt 27 § 2 mom.
eller 28 § 1 mom. värnpliktslagen.
Såsom av den förut omnämnda propositionen nr 151 till innevarande års
riksdag med förslag till ändrade moratoriebestämmelser för värnpliktiga
in. fl. framgår, ha de sakkunniga i fråga örn de personalgrupper, å vilka
lagstiftningen ansetts böra äga tillämpning, upptagit enahanda bestämmelser
i sitt förslag till militär moratorielag som i förslaget till förordning med särskilda
bestämmelser angående indrivning av utskylder hos värnpliktiga. Då
de sakkunnigas motivering till de av dem föreslagna bestämmelserna angående
lagstiftningens tillämpningsområde återgivits i nämnda proposition (s.
14 o. f.), torde jag härutinnan endast få hänvisa till den i sagda proposition
lämnade redogörelsen.
Jämväl beträffande remissyttrandena över de sakkunnigas förslag i förevarande
hänseende torde jag i huvudsak få hänvisa till samma proposition
(s. 17 o. f.).
Emellertid böra i detta sammanhang vissa av de avgivna remissyttrandena
närmare omnämnas. Såsom av berörda proposition framgår (s. 19) har de
sakkunnigas förslag att utsträcka moratorielagstiftningens tillämplighet även
till fredsförhållanden, såvitt förslaget angår anstånd med indrivning av utskylder,
avstyrkts av statskontoret, riksräkenskapsverket och Svenska exekutionsmännens
riksförbund. Statskontoret har därvid anfört, att det knappast
kunde anses behövligt eller ens lämpligt att i fråga om tjänstgöring
enligt 27 § 1 mom. värnpliktslagen meddela bestämmelser om skaf teanstånd.
Vad anginge den värnpliktiges första tjänstgöring och i anslutning därtill
fullgjord fortsatt tjänstgöring vore tidpunkten för tjänstgöringens början och
slut i regel på förhand bestämd. Vidare ägde densamma rum vid en levnadsålder,
då den värnpliktige endast undantagsvis bildat familj och i allmänhet
ej erhållit anställning av stadigvarande natur. Härtill bomme att de värnpliktigas
avlöningsförmåner numera vöre betydligt högre än tidigare. Detta gällde
icke endast avlöningen under rådande beredskapstillstånd. Även fredsförmånerna
hade förbättrats. Vidkommande repetitions- och efterutbildningsövningarna
samt den fortsatta utbildningen kunde erinras, att tjänstgöringen
i dessa fall vore av mycket kort varaktighet, högst 60 dagar.
Riksräkenskapsverket har förklarat sig icke vilja motsätta sig att under
nu rådande beredskapstillstånd värnpliktiga, vilka fullgjorde första tjänst
-
Kungl. May.ts proposition nr 244
17
göring, tornine i åtnjutande av skatteanstånd. men att vidkommande värnpliktiga,
som i fredstid fullgjorde sådan tjänstgöring, betänkligheter av principiell
art kunde anföras mot medgivandet av sådant anstånd. I yttrandet har
härom anförts.
Då regler örn anstånd nied skattebetalning vid beredskapstjänstgöring infördes,
innebar detta ett hänsynstagande till det förhållandet, att skatter av
löntagare i allmänhet erläggas av löpande inkomster. Ett sådant hänsynstagande
var fullt motiverat, emedan ifrågavarande skattskyldiga redan före
beredskapens början i allmänhet fortlöpande haft att erlägga skatter å tidigare
årsinkomst och icke rimligen kunnat förutse de på grund av krisläget
inträffade förhållandena. Annorlunda ställer det sig vid den vanliga
värnpliktstjänstgöringen. I många fall skola de värnpliktiga vid tiden för
denna tjänstgöring för första gången erlägga skatt å de löneinkomster, som
de dessförinnan åtnjutit. Vidare kan den obligatoriska värnpliktstjänstgöringen
givetvis förutses. Dessa unga värnpliktiga ha i allmänhet icke någon
försörjningsbörda, men de ha däremot icke sällan haft goda inkomster, särskilt
i tider av full sysselsättning. De, som däremot ännu icke haft inkomster,
ha icke heller några skatter att erlägga. Sådan den enskildes inställning till
skattebetalningen är från början, sådan blir den ofta i fortsättningen. Att
utan vidare förutsätta, att de skattskyldiga, varom nu är fråga, äro i behov
av anstånd med skattebetalningen, stämmer icke väl överens med strävandena
efter att få den skattskyldige att, exempelvis genom anslutning till
skatteförmedlingskassa, själv medverka till en ordnad skattebetalning. Det
skulle i så fall vara lika motiverat att låta en löntagare vid inträdet i pensionsåldern
komma i åtnjutande av anstånd med skattens erläggande och
möjlighet att erlägga restförda belopp utan indrivningsavgift. Vidare måste
man fråga sig, om det — därest man eftergiver kravet på att den skattskyldige
själv skall vidtaga åtgärder för att söka bemästra uppkommande
svårigheter med skattebetalningen — icke ligger nära till hands att införa
regler örn anstånd med erläggande av skatt och befrielse från indrivningsavgift
för det fall att den skattskyldige vid tiden för skatteuppbörden drabbats
av arbetslöshet, långvarig sjukdom o. s. v.
Med det sagda har riksräkenskapsverket velat påvisa, att frågan om en
utvidgning av reglerna om skatteanstånd till att avse även värnpliktiga, som
i allmänhet fullgöra den första värnpliktstjänstgöringen, ingalunda ligger
så enkelt till som de sakkunniga synas antaga. De problem beträffande
skattebetalning, varom här är fråga, kunna tydligen icke tillfredsställande
lösas, med mindre en skatteuppbörd genom obligatoriska avdrag vid inkomstens
förvärvande genomföres. Ehuru riksräkenskapsverket är väl medvetet
om att vissa skäl tala för det av utredningen framlagda förslaget även i denna
del, kan riksräkenskapsverket ur de synpunkter, ämbetsverket har att företräda,
för sin del icke tillstyrka detsamma.
Svenska exekutionsmännens riksförbund har anfört att det borde vara ett
socialt intresse att fostra ungdomen till ekonomiskt ansvar. Första värnpliktstjänstgöringen
fullgjordes vid så unga år att den i regel ej medförde några
större ekonomiska svårigheter. Däremot ställdes ekonomien ofta på ett svårare
prov efter hemkomsten, då tanken på bosättning m. m. komme i förgrunden.
Därför kunde ifrågasättas om det vore lämpligt att i detta fall så
att säga legalisera underlåten skattebetalning.
I fråga örn innehållet i det förslag lill moratoriebestämmelser för värnpliktiga
in. fl. såvitt angår hyra, avbetalningsköp och utmätning, vilket fram
Bihang
lill riksdagens protokoll loit. 1 sami. A''/• 244. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
lagts för innevarande års riksdag i förenämnda proposition nr 151, må här
omnämnas följande. Ifrågavarande moratoriebestämmelser äro upptagna i ett
inom justitiedepartementet upprättat förslag till förordning angående tilllämpning
av moratorielagen å värnpliktiga m. fl. Då det är avsett, att denna
förordning skall, med riksdagens samtycke, utfärdas med stöd av moratorielagen
den 3 maj 1940 (nr 300), kommer förordningen icke att bliva tilllämplig
under annan tid än sådan, som avses i moratorielagen. I 1 § i förslaget
äro upptagna stadganden av innehåll, att med värnpliktig avses i förordningen
värnpliktig, som icke är fast anställd vid krigsmakten, ävensom
att förordningen icke äger tillämpning å värnpliktig, som är elev vid krigsskolan
eller undergår utbildning för vinnande av fast anställning på aktiv
stat vid marinen eller flygvapnet. Vidare föreskrives i samma förslag i 2 §,
att vad örn värnpliktig i förordningen stadgas skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om l:o) civilmilitär personal på aktiv stat eller över stat, vars
tjänstgöringsskyldighet i fredstid är begränsad till viss del av året; 2:o) personal,
som lönlös kvarstår i regemente (kår), i flottan, i kustartilleriet eller
i flygvapnet; 3:o) personal, som frivilligt överförts till övergångsstat, så ock
personal på reservstat eller i reserven med undantag av reserven tillhörande,
från aktiv stat pensionsavgången personal; 4:o) väg- och vattenbyggnadskårens
personal; samt 5:o) icke värnpliktig personal vid sjövärnskåren.
Beträffande de skäl, vilka föranlett de nyss återgivna bestämmelserna angående
den föreslagna moratorieförordningens tillämpningsområde, torde jagfå
hänvisa till propositionen nr 151 (s. 23 o. f.).
Departements- Det hade ur vissa synpunkter varit önskvärt att tillämpningsområdet för
chefen. nu ifr^gavaran(je förordning kunnat bestämmas på enahanda sätt som föreslagits
beträffande de förut omförmälda moratoriebestämmelserna i fråga örn
hyra, avbetalningsköp och utmätning. Emellertid torde det icke vara möjligt
att ernå full överensstämmelse mellan de förut omförmälda bestämmelserna
i 1 och 2 §§ i förslaget till förordning angående tillämpning av moratorielagen
å värnpliktiga m. fl. och motsvarande bestämmelser i förslaget till förordning
angående indrivning av utskylder hos värnpliktiga m. fl.
Moratorielagstiftningen i vad den angår hyra, avbetalningsköp och utmätning
har icke ansetts böra utsträckas att äga tillämpning under fredsförhållanden,
vilket motiverats bland annat med att moratoriebestämmelserna
framvuxit ur de exceptionella förhållanden, som beredskapstillstandet kunde
väntas medföra, att mycket starka skäl därför måste krävas för ett bibehållande
av bestämmelserna efter en återgång till normala förhållanden, och
att detta helt naturligt i särskild grad gällde moratoriebestämmelser rörande
hyra, avbetalningsköp och utmätning, som — till skillnad från bestämmelser
örn anstånd med indrivning av utskylder — ingrepe i civila rättsförhållanden
enskilda emellan. Vidare har till stöd för den ifrågavarande begränsningen
framhållits, att fredstjänstgöringen i allmänhet icke medförde samma
ekonomiska svårigheter som beredskapstjänstgöringen, emedan den värnpliktige
endast undantagsvis bildat familj och i många fall ej heller erhållit
anställning av stadigvarande natur. Såvitt anginge skyldighet att erlägga
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
19
hyra och betalning för gods, som inköpts på avbetalning, ävensom gäldenär
rättigheter vid utmätning, ansågs därför en för fredsförhållanden avsedd
moratorielagstiftning icke nu böra genomföras. En närmare utredning ansågs
däremot böra verkställas av frågan, vilken betydelse med avseende å indrivning
av fordringar o. d. som överhuvud taget borde tillmätas omständigheter
av opåräknad natur, vilka inverkade ogynnsamt på en persons ekonomi
och betalningsförmåga.
Beträffande frågan huruvida moratoriebestämmelserna, såvitt angår utskylder,
böra begränsas till att gälla endast under rådande beredskapstillstånd
må till en början erinras om att de skäl, som motivera en dylik begränsning
av moratoriereglerna såvitt angår hyra, avbetalningsköp och utmätning,
icke göra sig gällande med samma styrka då fråga är om utskylder.
Även under fredstid innebär militärtjänstgöringen regelmässigt, att den
värnpliktige — i motsats till den som frikallas från fullgörandet av militärtjänstgöring
—- måste underkasta sig vissa ekonomiska uppoffringar. Såväl
rättvisesynpunkter som försvarets intressen tala för att dessa uppoffringar
i erforderlig utsträckning kompenseras. Med hänsyn härtill lärer det vara
rimligt att den värnpliktige — även under fredstid —- beredes möjlighet att
erhålla uppskov med betalningen av utskylder, vilka förfalla till betalning
under eller i anslutning till militärtjänstgöringen. För övrigt må framhållas,
att den värnpliktiges ekonomiska ställning under nämnda tid mestadels är sådan,
att han i realiteten icke är i stånd att betala vare sig äldre restförda utskylder
eller sådana utskylder, som förfalla till betalning under militärtjänstgöringen.
På grund av det anförda — och då frågan örn för fredstid avpassade
moratoriebestämmelser rörande utskylder lämpligen bör lösas utan avbidan
på den ifrågasatta utredningen örn den betydelse med avseende å indrivning
av fordringar o. d., som överhuvud taget bör tillmätas omständigheter av
opåräknad natur — tillstyrker jag, att de särskilda bestämmelserna örn anstånd
med indrivning av utskylder hos värnpliktiga, i enlighet med de sakkunnigas
förslag, göras tillämpliga jämväl under fredsförhållanden. Jag vill
dock redan i detta sammanhang nämna att, då jag funnit mig kunna tillstyrka
en dylik lösning av frågan, jag utgått från att moratoriereglerna skola kompletteras
med vissa bestämmelser angående behovsprövning; till sistnämnda
fråga torde jag emellertid få återkomma i samband med redogörelsen för 7 §
i förslaget.
I likhet nied de sakkunniga förordar jag den inskränkningen i fråga om
moratoriebestämmelsernas tillämpning under fredsförhållanden, att bestämmelserna
icke skola äga tillämpning beträffande tjänstgöring enligt 27 § t
morn. värnpliktslagen av viss kortare varaktighet. Tillräcklig anledning torde
icke föreligga ali medgiva anstånd med utskyldsbetalning i nu avsedda fall.
Därtill kommer att det med hänsyn till indrivningsförrättarna torde vara angeläget,
att åt moratoriebestämmelserna icke gives en vidare tillämpning än
lörhållandena direkt påkalla. Då nu ifrågavarande undantagsbestämmelse bör
äga motsvarande tillämpning å övriga av lagstiftningen omfattade, i 2 tj 2
moni. omförmälda personalgrupper, förordar jag emellertid — med hänsyn
till dessa gruppers tjänstgöringsförhållanden — att undantaget bestämmes till
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
att avse tjänstgöringsomgång med en varaktighet av högst sextio dagar. Vad
de värnpliktiga angår är denna skärpning av undantagsregeln i stort sett
utan betydelse.
Tilläggas må att den föreslagna undantagsbestämmelsen i fråga örn tjänstgöringsomgång
om högst sextio dagar icke är avsedd att gälla under rådande
beredskapsförhållanden, då samtliga värnpliktiga inkallas jämlikt 28 § 1
mom. värnpliktslagen.
Med de avvikelser, som följa av det nu sagda, ha bestämmelserna angående
förordningens tillämpningsområde avfattats i överensstämmelse med
motsvarande stadganden i förslaget till förordning angående tillämpning av
moratorielagen å värnpliktiga m. fl.
Vad i det följande sägs angående värnpliktiga avser även sådan annan personal,
som enligt förslaget skall i förevarande hänseenden anses likställd
med värnpliktiga.
3 §.
Den i förevarande paragraf i departementsförslaget upptagna bestämmelsen
är likalydande med stadgandet i 1 § andra stycket i nu gällande förordning.
4 §•
Av 5 § i de sakkunnigas förslag framgår, att ansökan om anstånd nied indrivning
av utskylder avses skola prövas av den utmätningsman som har att
verkställa indrivningen.
Svenska exekutionsmännens riksförbund har i sitt yttrande anfört, att örn
den värnpliktige flyttat från en ort till annan, fråga uppstode, vilken utmätningsman
som skulle handlägga anståndsärendet. Huruvida denna detalj
kunde ordnas i samband med tillämpningsföreskrifterna undandroge sig
förbundets bedömande. Det förefölle emellertid som örn en dylik bestämmelse
borde vara fastställd i förordningen. För att underlätta kontakten
mellan familjebidragsnämnden och utmätningsmannen samt mellan denne
och den värnpliktige syntes det förbundet lämpligast, att ärendet uteslutande
handlades på den nya bostadsorten.
Departements■ I likhet med de sakkunniga anser jag, att frågan om anstånd bör prövas
chefen. oc}T avgöras av den utmätningsman, som har att verkställa indrivningen av
de utskylder, med vilkas erläggande anstånd begäres. Att i förordningen meddela
särskilda bestämmelser med avseende å det fall, att den värnpliktige
flyttat från en ort till annan, torde icke vara erforderligt.
5 och 6 §§.
I förevarande paragrafer i departementsförslaget ha upptagits bestämmelser
angående vilka utskylder som omfattas av meddelat anstånd och huru
lång tid anståndet räcker.
De sakkunniga ha i detta hänseende uttalat, att i förslaget till moratorielag
tiden för anståndet efter tjänstgöringens slut i regel bestämts till tre
månader. Det torde icke finnas skäl att i förevarande sammanhang bestämma
denna tid kortare än till tre månader. Enligt vad de sakkunniga hade
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
21
sig bekant hade behov av förlängning av anståndstiden även försports. En
dylik förlängning torde icke behöva väcka betänkligheter, om behovsprövning
av anståndet infördes i enlighet med vad de sakkunniga föresloge.
De sakkunnigas förslag om utsträckning av anståndstiden från två till tre
månader har i de flesta remissyttrandena tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Landsorganisationen i Sverige har särskilt framhållit, att denna utsträckning
måste anses väl motiverad.
Emellertid har förslaget i sistnämnda hänseende avstyrkts av Blekinge läns
avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler, som framhållit, att den omständigheten
att anståndstiden satts till tre månader så vitt anginge vissa genom
militära moratorielagen stadgade inskränkningar i borgenärs rätt att
genom exekutiva åtgärder utkräva fordran eller återtaga egendom icke kunde
anses såsom ett skäl, varför anståndstiden vid skatteindrivning också skulle
bestämmas till tre månader.
Vidare har Svenska exekulionsmännens riksförbund uttalat att, därest meningen
verkligen vore att skatten skulle erläggas, berättigade invändningar
kunde göras mot den av de sakkunniga föreslagna förlängningen, även om
behovsprövning skulle införas i enlighet med förslaget. Det visade sig redan
nu synnerligen svårt för många värnpliktiga att med nuvarande anståndstid
hinna med skatterna, vilket berodde på de ofta korta intervallerna mellan
inkallelserna. Om anståndstiden nu förlängdes med ytterligare en månad,
bleve följden, att restantierna säkerligen komme att hopas i sådan omfattning,
att det bleve omöjligt för vederbörande att likvidera desamma.
Den av de sakkunniga föreslagna förlängningen av den tid efter militär- Departementstjänstgöringens
slut, under vilken anstånd med indrivning av utskylder må chefen''
åtnjutas, torde underlätta för de värnpliktiga att ordna sina ekonomiska
förhållanden vid återgången till civil verksamhet. Med hänsyn härtill och då
allvarligare olägenheter icke torde uppstå för det allmänna genom en dylik
utökning av anståndsrätten, tillstyrker jag sakkunnigförslaget i denna del.
Emellertid torde det kunna ifrågakomma att utvidga anståndsrätten jämväl
i ett annat hänseende. Därest värnpliktig, som inrycker till militärtjänstgöring,
redan vid inryckningen häftar för oguldna skatter, har han i allmänhet
små möjligheter att betala dessa under tjänstgöringen eller under
den närmaste tiden därefter. Visserligen kan det sägas att, därest anstånd
skulle medgivas jämväl för dylika utskylder, underlåtenheten alt i rätt tid
betala utskylderna så att säga legaliserades. En dylik invändning kan icke
frånkännas visst fog. A andra sidan lärer man icke kunna bortse från att i
verkligheten en stor del av skattebetalarna erlägga sina utskylder först efter
restföring. Örn man med moratoriebestämmelserna vill uppnå de åsyftade
verkningarna, torde nian följaktligen icke kunna undgå att taga hänsyn även
till restförda utskylder. Jag anser mig därför böra föreslå, att anståndsrätten
utsträckes till att avse jämväl utskylder, sorn förfallit lill betalning under ti
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
den närmast före tjänstgöringens början. Enligt min mening bör emellertid
anståndet i dylika fall begränsas till att avse utskylder, vilka förfallit till betalning
vid uppbördsstämma eller uppbördstermin, som till någon del infallit
inom tre månader före tjänstgöringens början.
De sakkunnigas förslag torde vidare böra kompletteras med en bestämmelse,
enligt vilken anståndet städse skall omfatta minst tre månader, räknat
från den dag då de utskylder som avses med anståndet senast skolat erläggas;
i annat fall skulle ett anstånd med indrivning av utskylder, som förfallit till
betalning exempelvis två och en halv månader efter tjänstgöringens slut, icke
vara till någon praktisk nytta för den värnpliktige.
I fråga om den s. k. behovsprövningen lia de sakkunniga erinrat om, alt
för rätt till anstånd med betalning av skatt erfordrades enligt gällande bestämmelser
endast att den skattskyldige gjorde anmälan örn att han önskade komma
i åtnjutande därav. De sakkunniga ha vidare framhållit, att i olika sammanhang
framförts betänkligheter mot anståndsreglerna under motivering,
att uppskovet i realiteten innebure, att skattebetalaren efter tjänstgöringens
slut hade att gälda dels de ordinärt förfallande skatterna och dels uppkomna
restantier samt att många av ifrågavarande skattskyldiga under tjänstgöringen
hade högre inkomst än under sin tidigare civila verksamhet och överhuvud
ekonomiskt bättre än vissa andra medborgare, som måste betala sina
utskylder.
I anslutning härtill ha de sakkunniga framhållit, att ju kännbarare inkomstminskning
militärtjänstgöringen medförde, desto större vore behovet
av anstånd med utskyldsbetalningen. Inträdde icke någon inkomstminskning
under militärtjänstgöringen, kunde som regel behov av särskilt anstånd icke
anses föreligga. Om anstånd i dylika fall finge åtnjutas med skattens betalning,
komme den värnpliktiges situation endast att förvärras, emedan skatterna
hopades till efter tjänstgöringens slut.
De sakkunniga lia vidare åberopat en av 1941 års krigsfamiljebidragskommitté
verkställd statistisk undersökning av de värnpliktigas ekonomiska
förhållanden, utvisande, att medan för de högre inkomsttagarna militärtjänstgöringen
genomgående medfört en betydande reduktion av familjeinkomsten,
denna för värnpliktiga med en inkomst av 200 å 300 kronor per månad undergått
endast en jämförelsevis obetydlig minskning. För inkallade värnpliktiga
i ortsgrupp III och för anställda i jordbruk syntes, vad de lägsta inkomstklasserna
beträffar, t. o. lii. någon ökning av familjeinkomsten lia
inträtt. I anslutning härtill ha de sakkunniga uttalat, att det borde beaktas,
att sedan denna undersökning verkställdes, familjebidragen i olika avseenden
väsentligt förbättrats och hemortslönen tillkommit. En avsevärd del av de
värnpliktiga åsamkades sålunda icke någon minskning i sina inkomster genom
militärtjänstgöringen, och några erhölle t. o. m. högre inkomster. De
nuvarande bestämmelserna rörande anstånd med skattebetalning erbjöde
emellertid även dessa värnpliktiga möjlighet till anstånd. Detta förhållande
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
23
kunde icke anses tillfredsställande. De sakkunniga hade därför med hänsyn
framför allt till de skattskyldigas eget intresse av att få skatteutgifterna jämnt
fördelade under tid, då deras ekonomiska möjligheter tilläte skattebetalning,
funnit särskild behovsprövning erforderlig för rätt till anstånd.
De sakkunniga ha härefter anfört följande.
Tanken på behovsprövning framfördes redan under förarbetena till gällande
författning men avvisades då huvudsakligen med hänsyn till det ökade
arbete det skulle medföra för indrivningsförrättarna och risken för ojämnhet
i tillämpningen ävensom därför att frågan ansågs vara av mindre betydelse
ur statsfinansiell synpunkt. Otvivelaktigt är behovsprövningen förenad
med olägenheter av nyss angiven art. På grund av den väsentliga förbättring
i fråga om bidragsformerna och bidragens belopp, som den nya krigsfamiljebidragsförordningen
innebär, har emellertid frågan om skatteanståndet
kommit i sådant läge, att de anförda betänkligheterna icke längre böra
vara avgörande. Vad angår skatteanståndets statsfinansiella verkningar är
det visserligen icke möjligt att beräkna vad införandet av behovsprövning
skulle betyda. Uppenbart är emellertid, att i den mån onödigt anstånd med
skattebetalningen meddelas under den värnpliktiges militärtjänstgöring skatteindrivningen
kommer att avsevärt försvåras för tiden efter tjänstgöringens
slut. Denna verkan av skatteanståndet i dess nuvarande utformning torde
ha betydelse ej endast för statens utan i sannolikt ännu högre grad för kommunernas
finanser.
För underlättande av prövningen lia de sakkunniga föreslagit, att anstånd
skulle meddelas, därest det ej funnes uppenbart, att den skattskyldige icke
vore i behov av anstånd. Enligt förslaget skulle det sålunda presumeras, att
behov förelåge. Den befarade ojämnheten i indrivningsförrättarnas prövning
kunde motverkas genom direktiv utfärdade av tillsynsmyndigheten för familjebidragsverksamheten
i samråd med länsstyrelserna.
Slutligen lia de sakkunniga uttalat, att vid prövningen av rätten till anstånd
hänsyn skulle tagas till den värnpliktiges inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet
och ekonomiska förhållanden i övrigt samt utskyldsbeloppets
storlek. Härvid borde givetvis utskyldsbeloppets storlek sättas i relation
till den värnpliktiges ekonomiska förhållanden såväl före tjänstgöringstiden
som under denna. I den mån tjänstgöringstidens längd vore av betydelse
för den värnpliktiges ekonomiska förhållanden, komme densamma indirekt
att beaktas vid behovsprövningen. Den föreslagna behovsprövningen
gjorde det även möjligt att vägra anstånd i de fall, då den värnpliktige fullgjorde
tjänstgöringen under sådana förhållanden, alt han jämsides med
denna kunde utöva sitt civila yrke, exempelvis när tjänstgöringsskyldigheten
endast omfattade två dagar i veckan eller några timmar varje dag.
1 remissyttrandena har icke i något fall påyrkats, att den nuvarande bestämmelsen
örn rätt till anstånd efter endast anmälan skulle bibehållas oförändrad.
Däremot har från flera håll uttalats, att villkoren för rätt till anstånd
borde göras strängare än vad de sakkunniga förordat.
Av remissyttrandena må här återgivas följande.
Försuarsväsendets personalvårdsnämnd har uttalat, alt såsom skäl för den
av de sakkunniga förordade ändringen talade icke blott de efter hand för
-
24
Kungl. Majlis proposition nr 244.
bättrade familjebidragen utan även intresset av att de inkallade icke till
följd av moratoriemöjligheterna i oträngt mål frestades att hopa skatter tills
efter militärtjänstgöringen, med allt det enerverande tryck på familjens ekonomi
som därvid uppstode.
Riksräkenskapsverket har framhållit, att det ur fiskalisk synpunkt måsle
anses välmotiverat att åtnjutandet av anstånd gjordes beroende av en föregående
behovsprövning; dock kvarstode i viss mån de betänkligheter -— nämligen
risken för ojämn tillämpning och de menliga följderna av att utmätningsmännen
bleve överhopade med arbete — som anfördes vid tillkomsten
av nu gällande regler.
Familjebidragsnämnden i Stockholm, som ansett den nu föreslagna behovsprövningsbestämmelsen
vara ur såväl statsfinansiell som individens synpunkt
av godo, har uttalat farhågor för att vissa svårigheter kunde komma
att uppstå vid tillämpning av behovsprövningsprincipen, varför synnerligen
uttömmande anvisningar syntes erforderliga. Jämväl länsstyrelsen i Älvsborgs
län har betonat, att lämpliga direktiv borde utfärdas för utmätningsmännen.
Stadsfogden i Karlskrona har uttalat, att för befattningshavare, som hade
att handlägga värnpliktigas anståndsärenden, hade det ofta varit för rättskänslan
synnerligen stötande, att personer, som under sin beredskapstjänstgöring
haft lika eller bättre inkomster än i sitt civila arbete, skulle under
tjänstgöring slippa skattebetalning.
Svenska exekutionsmännens riksförbund har anfört, att med införande av
behovsprövning av anstånd med indrivningen kunde ojämnhet och irritation
befaras uppstå. Genom att anstånd kunde vägras endast i sådana fall,
då det funnes uppenbart, att behov icke förelåge och det samtidigt alltid
skulle presumeras, att dylikt behov vore för handen, kunde berättigade invändningar
mot förslaget dock icke göras. Det borde emellertid tillses, att
tillämpningsföreskrifterna gåves en sådan form, att tidigare påtalade missförhållanden
såväl bland de värnpliktiga inbördes som mellan dessa och
övriga medborgare undanröjdes.
Statskontoret har anfört följande.
Enligt det av de sakkunniga upprättade författningsutkastet skulle den
värnpliktige komma i åtnjutande av de i författningen angivna förmånerna,
såvida icke med hänsyn till den värnpliktiges inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet
och ekonomiska förhållanden i övrigt samt utskyldsbeloppets
storlek funnes uppenbart, att han icke vore i behov därav. Denna
bestämmelse innebär, att hjälpbehov alltid skall presumeras föreligga. Statskontoret
vill ifrågasätta, huruvida icke en verklig behovsprövning borde införas.
De sakkunnigas förslag torde i praktiken komma att åtminstone i stort
sett verka på samma sätt som nu gällande föreskrifter, enligt vilka för beviljande
av anstånd och därmed befrielse också från indrivningsavgift endast
erfordras viss anmälan från den värnpliktiges sida. Denna anordning
torde ha föranlett, att föreskrifterna kommit att utnyttjas i en omfattning,
som gått vida utöver vad som vid deras tillkomst åsyftats. Så torde exempelvis
åtskilliga frivilligt tjänstgörande värnpliktiga Ira medgivits anstånd, oaktat
deras ekonomiska förmåner under militärinkallelsen varit lika stora som
eller större än deras normala inkomster. Då enligt de sakkunnigas förslag
ansökningarna örn skatteanstånd skola passera familjebidragsnämnderna,
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
25
vilka vid ansökningarnas behandling i allmänhet kunna antagas redan vara
i besittning av erforderligt material för bedömande av sökandenas ekonomi,
föreställer sig statskontoret, att införandet av en verklig behovsprövning icke
skall behöva medföra något större merarbete, framförallt icke om nämnderna
redan vid beviljandet av familjebidrag lia sin uppmärksamhet riktad på de
förhållanden, som kunna vara av betydelse för ställningstagandet till en
eventuell framtida begäran örn skatteanstånd, och därom verkställa nödiga
anteckningar.
Länsstyrelsen i Blekinge län har uttalat, att då skatteanstånd i ett stort antal
fall icke syntes erforderligt, en effektiv och obunden behovsprövning borde
äga rum, varvid borde bedömas bland annat, huruvida inkomstminskning
förelåge under värnpliktstjänstgöringen för den värnpliktige och hans familj.
Däremot har landsorganisationen i Sverige anfört att så som behovsprincipen
utformats -— med presumtion för behov och anståndsvägrans beroende
av att den värnpliktige uppenbart icke behövde anstånd — landsorganisationen
icke ville motsätta sig den föreslagna omläggningen.
Den nu gällande regeln, enligt vilken anstånd med indrivning av utskyl-Departements
p
hp JOfi
der äger rum så snart anmälan gjorts av den skattskyldige, att han önskar
åtnjuta sådant anstånd, är givetvis enkel att tillämpa. Emellertid är denna
regel, såsom framhållits både av de sakkunniga och av remissinstanserna,
förenad med uppenbara olägenheter, främst därutinnan att den värnpliktige
kan förskaffa sig anstånd med indrivningen utan att något verkligt behov
av sådant anstånd föreligger. Av remissyttrandena framgår jämväl, att dylikt
missbruk av anståndsrätten förekommit.
Redan i samband med införandet av de nu gällande bestämmelserna på
detta område diskuterades möjligheten att begränsa anståndsrätten till sådana
fall, där behov av anstånd visades vara för handen. Mot denna princip
örn behovsprövning invändes emellertid både då och senare, att det
med hänsyn till det stora antalet utmätningsmän skulle bliva omöjligt att
upprätthålla en enhetlig tillämpning av bestämmelserna och att utmätningsmännen
med sina omfattande arbetsuppgifter icke skulle kunna ägna erforderlig
uppmärksamhet åt dessa ärenden.
De sakkunniga, som trots dessa invändningar förordat en övergång till
principen örn behovsprövning, ha föreslagit olika åtgärder för att eliminera
de anförda olägenheterna. Sålunda lia de sakkunniga förordat, att anvisningar
till ledning för utmätningsmännen skola utarbetas av vederbörande tillsynsmyndighet.
Vidare utgår sakkunnigförslaget från att ärendena skola passera
familjebidragsnämnderna, vilka skola avgiva yttrande innan ärendena
avgöras av utmätningsmännen.
Under remissbehandlingen av sakkunnigförslaget har enighet rått därom
att en behovsprövning bör föregå beslutet örn beviljande av anstånd med
indrivning av den värnpliktiges utskylder. Även enligt min mening tala
övervägande skäl för att anstånd med indrivning av utskylder icke bör beviljas
i andra fall än sådana, där behov av anstånd är för handen. På grund
26
Kungl. Majlis proposition nr 244.
härav och då införandet av ett system med behovsprövning, enligt vad av
remissyttrandena får anses framgå, numera icke torde möta alltför stora
praktiska svårigheter, tillstyrker jag de sakkunnigas förslag i detta hänseende.
Beträffande de närmare förutsättningarna för erhållandet av ifrågavarande
anstånd anser jag mig — i viss anslutning till den ståndpunkt som
intagits av statskontoret —- böra förorda, att anståndet icke må beviljas, där
det med hänsyn till den värnpliktiges ekonomiska förhållanden och utskyldernas
storlek kan antagas, att han icke är i behov av anstånd. En dylik uppmjukning
av presumtionsregeln — åsyftande att bereda utmätningsmännen
större möjligheter att taga hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet
— torde vara erforderlig, därest principen om behovsprövning skall få någon
praktisk betydelse.
Erforderliga anvisningar rörande tillämpningen av anståndsreglerna torde
böra utfärdas av tillsynsmyndigheten i samråd med riksräkenskapsverket.
8 §.
Demia paragraf i departementsförslaget motsvarar 2 § 1 mom. andra
stycket i de sakkunnigas förslag. Liknande bestämmelser äro upptagna i 2 §
1 mom. i den nu gällande förordningen i ämnet.
9—11 §§.
I fråga örn förfarandei vid ansökan om anstånd med indrivning av utskylder
ha de sakkunniga anfört, att det föreslagna förfarandet innebure, att
ansökan skulle insändas till familjebidragsnämnden, som vidarebefordrade
densamma till utmätningsmannen och därvid tillika lämnade de för ansökningens
prövning erforderliga uppgifterna om den värnpliktiges tjänstgöringsförhållanden,
d. v. s. uppgift om dagen för tjänstgöringens början, huruvida
fråga vore om första tjänstgöring, repetitionsövning m. m. och om dennes
ekonomiska förhållanden, samt avgåve eget yttrande i ärendet.
I anslutning härtill ha de sakkunniga anfört.
De militära myndigheterna befrias sålunda från all befattning med dessa
ansökningar. Denna ändring är en följd av den omläggning, som skett beträffande
ansökningsförfarandet i fråga om krigsfamiljebidragen genom
krigsfamiljebidragskungörelsen den 31 december 1942. Enligt 7 § i denna
kungörelse skall det nämligen åligga truppregistreringsmyndigheten att tillställa
vederbörande familjebidragsnämnd för prövning av rätten till familjebidrag
och hemortslön erforderlig uppgift rörande den värnpliktiges militära
förhållanden, s. k. familjebidragskort. Berörda stadgande har visserligen ännu
ej trätt i kraft, men de sakkunniga förutsätta att beslut om stadgandets
ikraftträdande skall meddelas senast i samband med att den föreslagna förordningen
sättes i kraft. Enligt 8 § nämnda kungörelse åligger det vidare
truppregistreringsmyndigheten att, då värnpliktig inryckt till tjänstgöring,
tillställa familjebidragsnämnden s. k. familjebidragsuppgift, i vilken dagen
för tjänstgöringens början och tjänstgöringens art skola angivas. Truppregistreringsmyndigheten
har därjämte att underrätta familjebidragsnämnden örn
tjänstgöringens upphörande samt vissa förändringar med avseende å tjänst
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 244. 27
göringen. Hos familjebidragsnämnden finnas sålunda vid krigstillstånd och
under försvarsberedskap alla erforderliga uppgifter rörande den värnpliktiges
tjänstgöring tillgängliga. Därest förordningen göres tillämplig jämväl å
andra personalgrupper förutsätta de sakkunniga, att familjebidragsnämnden
i mån av behov, enligt i kommandoväg meddelade bestämmelser, skall kunna
införskaffa motsvarande uppgifter. Under fredsförhållanden torde genom
bestämmelser meddelade i kommandoväg underrättelseskyldighet böra åläggas
vederbörande militära myndigheter beträffande värnpliktiga, för vilka
uppgifter därom begäras.
I fråga om den värnpliktiges ekonomiska förhållanden före inkallelsen
finnas upplysningar tillgängliga hos nämnden i de fall då den värnpliktige
inkommit med ansökan örn familjebidrag, enär ansökningshandlingen skall
innehålla dylika uppgifter. Då nämnden enligt krigsfamiljebidragsförordningen
själv har att fatta beslut rörande bidrag åt den värnpliktige, är nämnden
jämväl underrättad om den värnpliktiges förhållanden under tiden för
tjänstgöringen i de fall, då familjebidrag utgår.
Under remissbehandlingen av sakkunnigförslaget ha icke framställts några
principiella erinringar mot förslaget, att familjebidragsnämnderna skola inkopplas
i handläggningen av ifrågavarande anståndsärenden. Däremot ha
delade meningar kommit till synes beträffande frågan, i vilken utsträckning
familjebidragsnämnderna böra lämna sin medverkan vid utredningen av
ärendena.
Av remissinstanserna har försvarsvåsendets personalvårdsnämnd anfört
följande.
Nämnden finner det vara en naturlig ordning, att de exekutiva myndigheterna
vid denna behovsprövning ha tillgång till familjebidragsnämndernas
uppgifter om de inkallades ekonomiska förhållanden. Däremot finner nämnden
det ur flera synpunkter föga lämpligt att härutöver ålägga familjebidragsnämndema
skyldighet att avgiva yttrande över varje ansökan örn skattebetalningsanstånd.
Åtminstone i större kommuner måste detta medföra för
de redan förut hårt arbetstyngda familjebidragsnämnderna ett avsevärt, i
vissa fall enormt merarbete. För nämnden mest avgörande är dock att familjebidragsnämndernas
ledamöter rimligen icke kunna sitta inne med den
kännedom örn praxis vid skatteindrivning, som måste vara grundläggande
för varje ståndpunktstagande i dylika frågor, åtminstone örn nian vill åstadkomma
största möjliga likställighet mellan inkallade och andra rörande
skatteplikten. Härtill kommer, att införandet av ett divisionsansvar alltid
måste ingiva principiella betänkligheter; detta delade ansvar synes i förevarande
fall desto mindre av behovet påkallat som ansökningarna om skatteanstånd
troligen ofta komma att röra sig örn blott förhållandevis små belopp.
Familjebidragsnämnden i Stockholm har framhållit, att de nya uppgifter
som ålagts familjebidragsnämnderna komnie alt medföra en icke oväsentlig
ökning av en redan tidigare mycket stor arbetsbörda. Det syntes också önskvärt,
att nämndernas skyldighet begränsades till att omfatta skyldighet att
till utmätningsman lämna för ärendets bedömande erforderliga sakuppgifter.
Bestämmelsen örn skyldighet att därjämte avgiva särskilt utlåtande borde sålunda
utgå, då uttalanden av dylik art syntes ligga utom nämndernas kompetens.
Häremot har Överståthållarämbetet erinrat, att familjebidragsnämnder
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
nas verksamhet syntes göra dem synnerligen lämpliga till att bedöma en inkallad
persons betalningsförmåga. Ämbetet förordade därför, att bestämmelsen
örn familjebidragsnämnds skyldighet att avgiva yttranden över ingivna ansökningar
bibehölles, varjämte i lagtexten borde angivas, att yttrandet skulle
utmynna i klart av- eller tillstyrkande samt att, om ansökningen avstyrktes,
skälen därför skulle angivas.
Länsstyrelsen i Stockholms lån har uttalat, att reglerna för förfarandet
vid behovsprövningen visserligen kunde förefalla något omständliga men
att detta knappast kunde undvikas, örn man ville ernå ett så korrekt bedömande
som möjligt.
Andre stadsfogden i Göteborg har ansett, att de föreslagna, enligt stadsfogdens
förmenande synnerligen lämpliga bestämmelserna att familjebidragsnämnderna
skulle taga hand om anståndsansökningarna samt till utmätningsmannen
lämna uppgift örn tjänstgöringen och de värnpliktigas ekonomiska
förhållanden skulle innebära en viss avlastning för utmätningsmannen.
Andre stadsfogden i Norrköping har uttalat, att förslaget rörande sättet
för begäran av anstånd syntes mycket lämpligt. Redan nu inhämtades från
familjebidragsnämnderna i stor utsträckning uppgifter örn inkallelsetider.
Emellertid kunde ifrågasättas örn familjebidragsnämnden skulle betungas
med att avgiva yttrande i varje ärende; vederbörande exekutionsbiträde hade
nämligen som regel kännedom örn den skattskyldiges ekonomiska omständigheter.
Vidare må omnämnas, att stadsfogden i Karlskrona anfört, att det med
kännedom om den stora arbetsbörda som redan åvilade familjebidragsnämnden
starkt kunde ifrågasättas, örn nämndens yttrande över anståndsansökningarna
skulle kunna föreligga inom rimlig tid. En motsatt ståndpunkt
har intagits av länsstyrelsen i Blekinge län, som ansett, att behovsprövningen
helt borde överlåtas åt familjebidragsnämnderna.
I fråga om den tid, inom vilken ansökan om anstånd med indrivning av
utskylder bör ingivas till familjebidragsnämnden, har länsstyrelsen i Kristianstads
län anfört, att de sakkunnigas förslag härutinnan syntes väl avvägt.
Blekinge läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler har anfört
följande.
Det kan visserligen tyckas, att den som vill komma i åtnjutande av anstånd
också kommer att låta sig angeläget vara att utan onödigt dröjsmål göra ansökan
därom. Men i verkligheten blir det sannolikt i fråga örn ansökningsförfarandet
samma liknöjdhet från de inkallades sida, som kommit till synes vid
tillämpning av nu gällande bestämmelser. I de allra flesta fall, där anstånd
kunnat komma i fråga, har det nämligen fått ankomma på indrivningsförrättarna
att fastställa rätten till anstånd utan att skriftlig anmälan förelegat
från den anståndsberättigade.
Frågan är därför nu, huruvida, såsom i förslaget skett, paragrafen bör inrymma
en endast villkorlig och en ovillkorlig ansökningstid, den senare jämfört
med den förra betydligt utsträckt. Ej minst med hänsyn till de inkallade
Kungl. Maj.ts proposition nr 244.
29
själva och i synnerhet de, som tilläventyrs kunna ha ett verkligt behov av
anstånd, borde väl en enda men en definitivt bestämd ansökningstid vara att
förorda.
Föreningen Sveriges landsfiskaler har anfört, att så länge obligatorisk skyldighet
att insända ansökan örn anstånd icke funnes föreskriven bleve hela
ansökningsförfarandet illusoriskt, enär de inkallade i stor utsträckning alltjämt
komme att underlåta att insända sådan ansökan. Utmätningsmannen
bleve härigenom nödsakad att genom särskilda undersökningar efterforska
de värnpliktigas tjänstgöringsförhållanden, varigenom indrivningsarbetet i
avsevärd grad uppehölles och försvårades. De billighetsskäl, som måhända
kunde anföras för nuvarande systems bibehållande, syntes icke böra tillmätas
någon avgörande betydelse. Föreningen ansåge för sin del, att ett obligatoriskt
ansökningsförfarande skulle komma att i rimlig grad tillgodose såväl den enskildes
som det allmännas intresse. Då det finge förutsättas, att ansökningsblanketter
kunde tillhandahållas å inryckningsorten, borde vederbörande militärbefäl
åläggas att erinra de värnpliktiga om deras skyldighet att insända
ansökan, därest de önskade komma i åtnjutande av anstånd.
Verkställandet av behovsprövning i varje särskilt fall av värnpliktigs an-Departement
sökan om anstånd med indrivning av utskylder kommer givetvis, såsom chefen.
förut framhållits, att medföra en avsevärd ökning av arbetsbördan för de
myndigheter, vilka få till åliggande att pröva och avgöra anståndsärendena.
De sakkunniga ha ansett frågan böra lösas på så sätt, att familljebidragsnämndema
skulle i första hand emottaga ansökningarna och i viss utsträckning
verkställa utredning av ärendena, innan desamma överlämnades
till vederbörande utmätningsman. Mot förslaget att inkoppla familjebidragsnämnderna
såsom ett led mellan den värnpliktige och den beslutande myndigheten
— utmätningsmannen — har under remissbehandlingen icke gjorts
någon erinran. Även jag är av den uppfattning, att denna anordning kommer
att befrämja handläggningen av ifrågavarande ansökningsärenden.
Däremot kan det synas tveksamt huruvida familjebidragsnämnden bör
åläggas att avgiva eget yttrande över inkomna ansökningar. Även i remissyttrandena
ha olika meningar kommit till synes i denna fråga. I flertalet yttranden
har sakkunnigförslaget emellertid tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Möjligheterna för familjebidragsnämndema att förebringa utredning i ansökningsärendena
och avgiva yttrande i desamma är givetvis ytterst beroende
på, huru familjebidragsnämndernas arbete är organiserat. Såsom framgår
av de sakkunnigas redogörelse skall viss omläggning ske i fråga om de
värnpliktigas registrering hos familjebidragsnämndema. Sedan en dylik omläggning
genomförts, torde nämnderna vara bättre rustade än för närvarande
att taga del i utredningen av ärenden rörande anstånd med indrivning av
de värnpliktigas utskylder. Vid vilken tidpunkt denna omläggning kan vara
genomförd är icke möjligt att nu angiva. Enligt vad jag inhämtat torde famil
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
jebidragsnämnderna emellertid vara i stånd att även innan ifrågavarande
omläggning skett fullgöra de uppgifter, som enligt sakkunnigförslaget skola
anförtros dem. En förutsättning härför lärer dock vara, att nämnderna berättigas
att i de fall, där erforderliga uppgifter rörande värnpliktigs tjänstgöringsförhållanden
icke äro dessförinnan tillgängliga, införskaffa uppgifterna
från vederbörande militära myndighet.
Med hänsyn till det anförda anser jag mig kunna tillstyrka, att familjebidragsnämnderna
åläggas att avgiva yttranden i nu ifrågavarande ärenden.
Yttrandet bör fogas vid den värnpliktiges ansökan då densamma översändes
till utmätningsmannen. I yttrandet torde nämnden böra lämna upplysning
angående dagen för militärtjänstgöringens början och dennas art samt, därest
tjänstgöringen redan upphört, dagen för dess avslutande ävensom, i den
mån sådana upplysningar äro tillgängliga för nämnden eller kunna utan
omgång införskaffas, om den värnpliktiges försörjningsskyldighet och ekonomiska
förhållanden. Nämnden torde ävenledes böra vara skyldig att i
yttrandet angiva, huruvida ansökningen tillstyrkes eller avstyrkes.
Beträffande frågan inom vilken tid ansökan örn anstånd med indrivningen
av utskylder bör göras ansluter jag mig till de sakkunnigas förslag. Jag
anser det sålunda icke kunna ifrågakomma att införa ett generellt stadgande
örn att den värnpliktige skall gå förlustig rätten till anstånd om ansökningen
ej inkommit till nämnden inom viss kortare tid efter tjänstgöringens början.
I anledning av vad föreningen Sveriges landsfiskaler anfört vill jag understryka,
att det givetvis är lämpligt, att blanketter till ansökan om anstånd
tillhandahållas de värnpliktiga då de inrycka till militärtjänstgöringen.
I enlighet med vad jag sålunda anfört har i departementsförslaget i 9 §
upptagits den bestämmelsen, att värnpliktig, som vill komma i åtnjutande
av anstånd med indrivning av utskylder, skall ingiva eller insända skriftlig
ansökan härom — ställd till vederbörande utmätningsman — till familjebidragsnämnden
i den kommun, som har att utgiva familjebidrag enligt krigsfamiljebidragsförordningen.
I 9 § föreslås vidare det stadgandet, att för
värnpliktig, som är ansluten till erkänd skatteförmedlingskassa eller statens
intressekontor, ansökan må göras jämväl av kassan eller intressekontoret.
I 10 § ha upptagits bestämmelser rörande den tid inom vilken ansökan om
anstånd bör göras. Sålunda föreslås, att ansökan bör göras så snart ske kan
och senast inom en månad efter utgången av först infallande uppbördsstämma,
som anståndet skall avse. Vidare föreslås — med hänsyn till att anstånd
kan ifrågakomma även för utskylder, som förfallit till betalning före militärtjänstgöringens
början — att såvitt angår dylika utskylder ansökan bör
göras inom en månad efter militärtjänstgöringens början. 1 10 § har därjämte
upptagits en bestämmelse, enligt vilken ansökan icke må upptagas till
prövning, därest den icke inkommit inom tre månader efter militärtjänstgöringens
slut.
Slutligen ha i 11 § upptagits närmare bestämmelser rörande familjebidragsnämndens
åligganden med avseende å handläggningen av anståndsansökningama.
Kungl. ftlaj:ts proposition nr 244.
31
12 §.
I de sakkunnigas förslag har i 5 § tredje stycket upptagits en bestämmelse,
enligt vilken underrättelse örn meddelat beslut skall lämnas sökanden så
snart ske kan.
Uppbördsintendenten i Stockholm har anfört, att den sålunda föreslagna
underrättelseskyldigheten komme att förorsaka utmätningsmännen ett betungande
arbete. Det syntes onödigt att lämna underrättelse i varje ärende;
en avsevärd lättnad skulle kunna vinnas därigenom att underrättelseskyldigheten
inskränktes att avse allenast de ärenden, där anstånd icke medgåves.
Under åberopande av detta yttrande har Överståthållarämbetet uttalat, alt
då genom uppbördsintendentens förslag en avsevärd lättnad i utmätningsmannens
arbetsbörda skulle vinnas utan att några väsentliga olägenheter för
de värnpliktiga kunde uppstå, Överståthållarämbetet tillstyrkte sistnämnda
förslag. Samma ståndpunkt har intagits av andre stadsfogden i Göteborg
samt Föreningen Sveriges stadsfogdar.
Länsstyrelsen i örebro län har förklarat, att det syntes lämpligt, att underrättelsen
innehölle även upplysning om vad sökanden hade att iakttaga,
därest han vore missnöjd med utmätningsmannens beslut.
I departementsförslaget har i förevarande paragraf såsom huvudstad- Departementsgande
upptagits en bestämmelse av innehåll, att det åligger utmätnings- chefenmannen
att utan dröjsmål meddela beslut över ansökan som avses i förordningen.
Har ansökningen bifallits av utmätningsmannen, synes det icke föreligga
något större behov av att sökanden underrättas härom. Med hänsyn härtill
och för att bereda utmätningsmännen en lättnad vid handläggningen
av ifrågavarande ärenden tillstyrker jag det under remissbehandlingen framkomna
förslaget, att underrättelse skall lämnas endast i sådana fall, då ansökan
örn anstånd lämnats utan bifall.
Det torde vara lämpligt att utmätningsmannen vid lämnandet av underrättelse
örn sitt avslagsbeslut samtidigt upplyser sökanden örn i vilken ordning
klagan över beslutet må föras.
13 §.
De i denna paragraf upptagna bestämmelserna, vilka sakna motsvarighet
i de sakkunnigas förslag, avse att reglera sådana fall då exekutiva åtgärder
vidtagits innan utmätningsmannen meddelat beslut över anståndsansökan.
Enligt de föreslagna bestämmelserna må, då anstånd meddelats, vidare åtgärder
för indrivning av utskylderna icke vidtagas; har, då anståndet beviljas,
utmätning redan ägt rum, skall utmätningen gå åter, dock ej örn försäljning
av egendomen skett. Beslut om införsel i avlöning, pension eller
livränta till gäldande av utskylderna, som meddelats innan anståndet beviljades,
skall enligt förslaget icke vidare gälla.
De ifrågavarande bestämmelserna torde få praktisk betydelse särskilt i
fråga örn utskylder, som förfallit till betalning under tiden tre månader närmast
före militärtjänstgöringens början.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
Departements
chefen.
Departements
chefen.
14 §.
I fråga om indrivningsavgift å utskylder, beträffande vilka anstånd med
indrivningen beviljats, ha de sakkunniga föreslagit särskilda bestämmelser
dels i 4 § i förslaget till förordning med särskilda bestämmelser angående
indrivning av utskylder hos värnpliktiga och dels i förslaget till lag angående
undantag i vissa fall från stadganden om uttagande av avgift vid indrivning
av kommunalutskylder.
Svenska exekutionsmånnens riksförbund har anfört — under hänvisning
till 4 och 6 §§ i de sakkunnigas förslag — att författningsförslaget torde få
tolkas så, att även om anståndet jämlikt 6 § förklarades upphöra vad beträffade
erläggandet av själva utskyldsbeloppet, befrielse från indrivningsavgift
enligt 4 § i allt fall skulle kvarstå. Förbundet ansåge detta riktigt, men klara
bestämmelser härutinnan syntes erforderliga.
I departementsförsilaget ha i 3 § angivits de utskylder av olika slag, som
omfattas av meddelat anståndsbeslut. De sakkunniga ha, i anslutning till
gällande bestämmelser, ansett frågan om uttagandet av indrivningsavgift å
dessa utskylder böra regleras i två särskilda författningar, nämligen dels
såvitt angår indrivningsavgiften å kommunalutskylder i en särskild lag härom
och dels beträffande indrivningsavgiften å övriga utskylder i samma
förordning, vari frågan om anstånd med indrivningen av samtliga utskylder
behandlas. Emellertid synas de olika stadgandena — på motsvarande sätt
som skett i förordningen örn utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor
— lämpligen kunna sammanföras och upptagas i nu förevarande
paragraf.
Därest utmätningsmannen på grund av väsentligt ändrade förhållanden
återkallar tidigare beviljat anstånd med indrivning av utskylder, bör den
skattskyldige alltjämt tillgodonjuta befrielse från indrivningsavgift, därest
betalning inflyter innan han efter hempermittering eller hemförlovning ett
år i följd varit fri från militärtjänstgöring.
I andra stycket av förevarande paragraf har upptagits stadgandet i 9 § i de
sakkunnigas förslag.
15 §.
De sakkunniga ha i 6 § i sitt förslag upptagit ett stadgande om rätt för
utmätningsmannen att upptaga anståndsärende till förnyad prövning. De
sakkunniga ha i detta sammanhang uttalat, att särskild bestämmelse örn rätt
för värnpliktig att, om dennes ekonomiska förhållanden undergått väsentlig
försämring, få frågan örn anstånd ånyo prövad icke erfordxades, enär
värnpliktig, som erhållit avslag å sin ansökan, ägde inkomma med ny ansökan
och därvid åberopa inträdda ändrade förhållanden.
- De sakkunnigas förslag om rätt för utmätningsmannen att ånyo upptaga
ett anståndsärende till prövning har under remissbehandlingen icke mött någon
gensaga. Jag tillstyrker förslaget.
16 §.
I fråga om familjebidragsnämndens skyldighet att lämna underrättelse till
utmätningsmannen örn värnpliktigs tjänstgöring ha de sakkunniga anfört,
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 244.
att enligt föreskrifter i krigsfamiljebidragskungörelsen skulle truppregistreringsmyndigheten
meddela familjebidragsnämnden, när den värnpliktiga
tjänstgöring upphörde. Genom att familjebidragsnämnden i sin tur ålades
att underrätta utmätningsmannen örn upphörandet av den värnpliktiges
tjänstgöring vunnes den fördelen, att utmätningsmannen icke behövde irritera
värnpliktig, som beviljats anstånd, med skattekrav innan anståndstiden
utgått. Underrättelse örn beviljad tidsbegränsad ledighet behövde icke meddelas
utmätningsmannen.
Av remissinstanserna har familjebidragsnämnden i Stockholm anfört, att
nämndens skyldighet att underrätta utmätningsmannen borde begränsas till
att omfatta endast de värnpliktiga, som till nämnden ingivit ansökan om
skatteanstånd.
Överståthållarämbetet har ansett, att det för utmätningsmannens verksamhet
vore tillräckligt att erhålla uppgift örn sådana värnpliktiga som sökt anstånd;
ämbetet föresloge därför, att uppgiftsskyldigheten begränsades till
dessa.
Familjebidragsnämnden i Ängelholm har uttalat, att underrättelseskyldigheten
borde överflyttas på vederbörande militärmyndighet. Det hände alltför
ofta, att nämnden först månader efter hempermitteringen erhölle meddelande
härom. För att undvika friktioner mellan nämnderna och militärmyndigheterna
angående vem som låtit en försummelse komma sig till last,
syntes det nämnden som örn militärmyndigheten samtidigt som meddelande
översändes till nämnden kunde skicka en genomslagskopia härav till utmätningsmannen.
På sätt Överståthållarämbetet föreslagit torde familjebidragsnämndens un- Departementsderrättelseskyldighet
böra begränsas till sådana fall, där till nämnden in- chefen''
kommit ansökan örn anstånd för den värnpliktige med indrivning av utskylder.
Den av de sakkunniga föreslagna författningsbestämmelsen har i
departementsförslaget jämkats i enlighet härmed.
17 §.
Denna paragraf motsvarar 8 § i de sakkunnigas förslag.
Beträffande 8 § i de sakkunnigas förslag har statskontoret anfört, att
ifrågakomna stadgande borde erhålla en formulering som gjorde detsamma
mera lättförståeligt.
Stadgandet har i förtydligande syfte underkastats viss redaktionell jämk- Departementsning.
chefen.
18 §.
Under remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag har riksräkenskapsverket
framhållit, att därest det förutsattes, att besvär över utmätningsmannens
beslut skulle kunna anföras hos länsstyrelsen, detta lämpligen borde
angivas i författningen.
Bihang lill riksdagens protokoll 19 ii. 1 sami. Nr 244.
3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
Departements
chefen.
I departementsförslaget bär i förevarande paragraf stadgats att den, som
icke åtnöjes med utmätningsmannens beslut enligt ifrågavarande förordning,
äger söka rättelse i beslutet genom besvär hos vederbörande länsstyrelse. Besvärsrätten
har icke ansetts böra inskränkas till viss tid. Över länsstyrelsens
beslut bör klagan icke få förås.
19 §.
I departementsförslaget har i denna paragraf upptagits bestämmelser om
att ansökningar om anstånd med indrivning av utskylder ävensom sådana
yttranden, som det enligt 11 § åligger familjebidragsnämnd att avgiva, skola
avfattas å blanketter enligt formulär, som fastställas av den enligt krigsfamiljebidragsförordningen
förordnade tillsynsmyndigheten i samråd med
riksräkenskapsverket. Motsvarande bestämmelser återfinnas i 5 § i de sakkunnigas
förslag.
20 §.
I 20 § i departementsförslaget — som motsvarar 10 § i de sakkunnigas
förslag — har stadgats, att erforderliga tillämpningsföreskrifter utfärdas av
den jämlikt 4 § krigsfamiljebidragsförordningen förordnade tillsynsmyndigheten
i samråd med riksräkenskapsverket.
Statens arbetsmarknadskommission har om de sakkunnigas förslag i denna
del anfört, att förslaget vore välbetänkt med hänsyn till att såväl familjebidragsnämnderna
som enskilda i stor utsträckning redan nu vände sig till
kommissionen i hithörande spörsmål.
Övergångsbestämmelserna.
De sakkunniga ha i detta hänseende anfört följande.
Införande av behovsprövning i fråga örn anstånd med skattebetalning innebär
en viss inskränkning i fråga örn möjligheten att erhålla anstånd i förhållande
till vad som nu gäller. De sakkunniga föreslå darfor, att de nya bestämmelserna
icke skola bliva omedelbart tillämpliga a andra värnpliktiga
än dem, som rycka in till tjänstgöring efter det förordningen tratt i kraft.
För värnpliktig, som vid ikraftträdandet fullgör militärtjänstgöring, skola
äldre bestämmelser gälla i fråga om utskylder, som förfalla till betalning
under tiden för tjänstgöringen och två månader därefter. Beträffande utskylder,
som förfallit till betalning före ikraftträdandet men ej dessförinnan
indrivits, skola jämväl äldre bestämmelser gälla.
Svenska exekutionsmännens riksförbund har i sitt remissyttrande anfört,
att då de påvisade missförhållandena hänförde sig till den stora kategori av
mer eller mindre frivilliga, som nu fullgjorde militärtjänstgöring och i fortsättningen
kunde beräknas kvarbliva i tjänst, borde det vara angeläget, att
den nya förordningen komme att tillämpas även beträffande dessa. Det borde
ställa sig mycket lätt och ej heller medföra några som helst olägenheter
med en omprövning av anståndet även beträffande denna kategori.
Kungl. Maj.ts proposition nr 244-
35
Andre stads/ogden i Norrköping har gjort följande uttalande.
Ett stort antal värnpliktiga ligga för närvarande året om ute i militärtjänst.
Skälet härtill är som regel, att de på detta sätt uppnå bättre inkomster
än i sitt civila arbete. Många av dessa häfta för restförda utskylder, som
för närvarande ej kunna uttagas på grund av gällande anståndsbestämmelser.
Enligt förslaget komma dessa restantier ej heller i fortsättningen att kunna
uttagas i form av avdrag å hemortslön. Än mer, de skatter som framdeles
under en kanske mycket lång sammanhängande inkallelsetid komma att
restföras för de långtidsinkallade komma ej heller att kunna uttagas genom
avdrag å hemortslön. Örn övergångsbestämmelserna kunde givas ett sådant
innehåll, att den hittills tillämpade författningen efter en kortare övergångstid
helt upphörde att gälla, och den nya författningen helt trädde i stället,
skulle jag anse detta mycket önskvärt. Ytterligare ett skäl härför vore, afl
det skulle stöta på praktiska svårigheter att kanske i åratal framåt tillämpa
både den gamla och den nya författningen vid sidan av varandra.
Enligt departementsförslaget skall förordningen angående indrivning av Departementsutskylder
hos värnpliktiga m. fl. träda i kraft den 1 juli 1944. chefen.
Såsom från utmätningsmannahåll framhållits torde det vara önskvärt att
den nya författningen göres tillämplig även i fråga om värnpliktig, som vid
ikraftträdandet fullgör militärtjänstgöring. Därvid torde emellertid böra gälla,
att om den värnpliktige före den 1 juli 1944 gjort anmälan enligt 5 § första
stycket i den äldre förordningen eller ock fullgjort vad i andra stycket i nämnda
paragraf stadgas — d. v. s. medelst inskrivningsbok eller på annat tillförlitligt
sätt inför utmätningsmannen styrkt, att den värnpliktige tjänstgjort vid
krigsmakten under sådan tid att anstånd må äga rum — skall det, därest utmätningsmannen
ej annorlunda beslutar, så anses som om den värnpliktige
beviljats anstånd enligt den nya förordningen. Dylik omprövning av anståndsfråga
bör få ske ändå att sådant fall ej är för handen som i 15 § sägs, d. v. s.
ändå att den värnpliktiges ekonomiska förhållanden icke undergått väsentlig
förbättring. Ett stadgande av sådan innebörd är erforderligt för att möjliggöra
återkallande av anståndet för sådana vid den nya förordningens ikraftträdande
tjänstgörande värnpliktiga, vilkas ekonomi visserligen icke undergått
förbättring men som icke skulle fått tillgodonjuta anstånd, därest behovsprövningsprincipen
tidigare tillämpats.
Förslaget till lag om upphävande i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet
att erlägga utskylder till kommun eller annan menighet
med avseende å rösträtt och behörighet.
De sakkunniga lia i förevarande hänseende anfört följande.
Enligt särskilda stadganden i lagarna örn
och kommunalstyrelse i stad ävensom örn kommunalstyrelse i Stockholm
må rättighet att deltaga i kommunalstämmas eller allmän rådstugas överläggningar
och beslut eller rösträtt vid val av kommunal- eller stadsfullmäktige
icke utövas av den, som i avseende å honom påförda utskylder lill
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
kommunen eller staden, vilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna
kalenderåren, häftar för utskylder för flera än två av dessa år. Motsvarande
gäller enligt lagen om församlingsstyrelse och lagen örn församlingsstyrelse
i Stockholm i fråga örn rättighet att deltaga i kyrkostämmas
överläggningar och beslut samt rösträtt vid val av kyrkofullmäktige. Rösträtt
vid val av landstingsman jämte suppleanter tillkommer enligt 5 § lagen
om landsting envar inom landstingsområdet i kommuns gemensamma angelägenheter
röstberättigad. Enligt 9 § i lagen örn vägdistrikt må rösträtt vid
val av ombud vid vägstämma jämte suppleanter icke utövas av den, som
häftar för vägskatt till distriktet, vilken förfallit till betalning under de tre
sistförflutna kalenderåren.
Den, som häftar för honom påförda utskylder till kommun eller stad,
vilka förfallit till betalning under något av de tre sistförflutna kalenderåren,
kan enligt stadganden i kommunallagarna ej vara ordförande eller vice ordförande
i kommunalstämma eller kyrkostämma, kommunal-, stads- eller kyrkofullmäktig,
eller ledamot eller suppleant i kommunalnämnd, drätselkammare,
kyrkoråd, skolråd eller folkskolestyrelse, och enligt lagen om landsting
kan den, som häftar för honom påförda utskylder till landstinget eller
kommun inom landstingsområdet, vilka förfallit till betalning under något
av de tre sistförflutna kalenderåren, ej vara landstingsman eller suppleant
för landstingsman och ej heller ledamot eller suppleant i landstingets förvaltningsutskott.
I 6 § kungörelsen den 13 februari 1942 (nr 60) om upprättande av röstlängd
för val till riksdagens andra kammare samt av kommunal röstlängd
åligger det den inom kommunen, som har att uppbära eller bokföra kommunalutskylderna,
att årligen meddela uppgift å de personer inom kommunen,
vilka uppnått eller under kalenderåret uppnå en ålder av 21 år och
den 10 juni i avseende å dem påförda utskylder till kommunen, vilka förfallit
till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren, häfta för utskylder
för flera än två av dessa år. Motsvarande skyldighet i fråga örn utskylder
till municipalsamhälle åligger den i municipalsamhället, som har att
uppbära eller bokföra dylika utskylder.
De sakkunniga lia vidare anfört, att i den mån anstånd med betalning av
restförda utskylder åtnjutits enligt gällande bestämmelser hade — jämlikt lagen
den 17 november 1939 (nr 812) om upphävande i vissa fall av verkan av
uraktlåtenhet att erlägga utskylder till kommun eller annan menighet med avseende
å rösträtt och behörighet — vid tillämpningen av stadgandena örn villkor
för utövande av rösträtt och behörighet att inneha uppdrag värnpliktig
icke ansetts häfta för oguldna utskylder, vilka förfallit till betalning under
anståndsliden. Var och en som anmält, att han önskade komma i åtnjutande
av anstånd, hade sålunda tillika undgått att till följd av underlåten skattebetalning
diskvalificeras i fråga örn utövande av rösträtt och innehav av
vissa uppdrag och detta hade gällt även om han efter anståndstidens utgång
uraktlåtit betala de utskylder, med vilka anstånd åtnjutits. Införandet av behovsprövning
för rätt till skatteanstånd borde emellertid enligt de sakkunnigas
mening icke medföra, att därest anstånd förvägrades, utebliven skattebetalning
påverkade den värnpliktiges rösträtt och behörighet att inneha uppdrag.
Det måste nämligen väcka allvarliga betänkligheter, om den med nödvändighet
schematiska prövning av rätten till skatteanstånd, som utmätningsmannen
verkställde, skulle kunna få så allvarliga konsekvenser som för
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 244.
37
lust av rösträtt och valbarhet till vissa uppdrag. Enligt de sakkunnigas mening
borde därför någon ändring icke ske i detta hänseende. De sakkunniga
hade ej heller funnit påkallat att föreslå ett särskilt anmälningsförfarande
som förutsättning för valrätt och behörighet i förevarande fall.
Enligt de sakkunniga skulle salunda de uppgifter, som vederbörande kommunala
myndighet hade att tillställa röstlängdsupprättaren angående underlåten
utskyldsbetalning, icke upptaga sådana skattskyldiga, som häftade för
oguldna utskylder, vilka förfallit till betalning under tiden för militärtjänstgöring
eller inom tre månader efter tjänstgöringens slut. Uppgift huruvida viss
skattskyldig under ifrågavarande tidsperiod varit i tjänstgöring kunde erhållas
med biträde av kommunens familjebidragsnämnd.
Vidare ha de sakkunniga anfört.
Gällande, lag äger tillämpning i fall, då anstånd med indrivning av oguldna
utskylder åtnjutits enligt vad därom stadgas. De sakkunniga ha övervägt att
föreslå övergångsbestämmelse av innebörd, att i de fall nu gällande förordning
med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos vissa
skattskyldiga övergångsvis skall äga fortsatt giltighet även ifrågavarande lag
fortfarande skulle tillämpas. Da emellertid enligt gällande bestämmelser för
erhållande av anstånd endast fordras anmälan, att vederbörande önskar komma
i åtnjutande härav eller behörigt bevis om att den skattskyldige tjänstgjort
vid krigsmakten under sådan tid att han är berättigad till anstånd,
ha de sakkunniga ansett en dylik övergångsbestämmelse sakna praktisk betydelse.
Enligt de sakkunnigas förslag skola sålunda i fråga om skattskyldiga,
för vilka nu gällande anståndsförordning fortfarande skall äga tillämpning
efter ikraftträdandet av den föreslagna lagen om upphävande i vissa fall
av verkan av uraktlåtenhet att erlägga utskylder, tillämpas bestämmelserna
i den av de sakkunniga föreslagna lagen, oaktat de skattskyldiga icke åtnjutit
anstånd enligt nu gällande bestämmelser.
Av remissinstanserna har försvarsväsendets personalvårdsnämnd anfört,
att nämnden helt anslöte sig till de sakkunnigas principiella tankegång att
förebygga att militärtjänstgöring skulle kunna öva inverkan på den värnpliktiges
rösträtt och valbarhet till vissa uppdrag.
Statens arbetsmarknadskommission har framhållit, att förslaget till bestämmelser
rörande rösträtt och behörighet medförde i förhållande till gällande
lagstiftning i ämnet en nyhet, som vöre av viss principiell betydelse.
Gällande bestämmelser innebure att värnpliktig icke skulle anses häfta för
oguldna utskylder, vilka förfallit till betalning under tjänstgöringen eller viss
lid därefter och med vilkas indrivning anstånd åtnjutits enligt de särskilda
föreskrifterna rörande dylikt anstånd. För anstånd fordrades att den värnpliktige
gjorde anmälan till utmätningsmannen att han ville komma i åtnjutande
av anstånd eller åtminstone att han styrkte, att han tjänstgjort vid
krigsmakten under sadan tid at! anstånd kunde äga rum. Resultatet av de
sakkunnigas förslag bleve, att medan rätten till anstånd inskränktes genom
införande av behovsprövning, möjligheterna att bevara rösträtt och behörighet
bomme alt utvidgas, enär härför icke förutsattes någon åtgärd från
den värnpliktiges sida. Detta kunde måhända icke anses fullt följdriktigt.
Kommissionen, som tunne införandet av behovsprövning i fråga örn rätten
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 244.
Departements
chefen.
till anstånd starkt motiverat, ansåge sig emellertid, med hänsyn till spörsmålets
politiska karaktär, icke böra taga ställning till frågan, huruvida någon
konsekvens härav borde dragas i fråga om rösträtt och behörighet.
Svenska landskommunernas förbund har anfört, att förbundet ställde sig
tveksam till de sakkunnigas uttalande, att ett särskilt anmälningsförfarande
såsom förutsättning för värnpliktigs rösträtt och behörighet icke vore påkallat.
De sakkunniga förutsatte visserligen, att vederbörande kommunala
myndighet, som hade att tillställa röstlängdsupprättaren uppgifter angående
underlåten utskyldsbetalning, härvid kunde erhålla biträde av kommunens
familjebidragsnämnd. Det kunde emellertid ifrågasättas, örn denna anordning
i praktiken komme att fungera på ett tillfredsställande sätt med hänsyn
till svårigheten för ifrågavarande kommunala myndigheter att säkert
överblicka de skattskyldigas värnplikts- och utskyldsförhållanden under en
så lång tidsperiod, som det här gällde. Med hänsyn till att en sådan anordning
komme att medföra en avsevärd rubbning i nu gällande ordning för
fastställande av vederbörandes rösträtt och valbarhet, vilket enligt förbundets
förmenande skulle medföra en uppluckring av rösträtts- och valbarhetsvillkoren,
ansåge förbundet, att värnpliktigs rösträtt och behörighet i
förevarande fall alltjämt borde vara beroende av örn anhållan örn anstånd
med skattebetalning ingivits. Skulle detta icke visa sig lämpligt, ansåge förbundet,
att ett särskilt anmälningsförfarande till uppbördsmyndigheten borde
införas. För den, som underläte att begagna sig av detta anmälningsförfarande,
skulle ju ändå möjlighet återstå att göra sin rätt gällande inför valnämnden,
sedan han i vanlig ordning underrättats om, att han ej upptagits
i röstlängden.
Slutligen har i vissa andra yttranden uttalats, att det av de sakkunniga
framlagda lagförslaget borde omfatta jämväl värnpliktiga, vilka jämlikt 27 §
1 mom. värnpliktslagen fullgjorde tjänstgöring med en varaktighet av högst
30 dagar.
De nu gällande särskilda bestämmelserna rörande värnpliktigs rösträtt och
behörighet att inneha vissa allmänna uppdrag innebära, att värnpliktig icke
skall anses häfta för oguldna utskylder, vilka förfallit till betalning under
tiden för militärtjänstgöringen eller inom två månader från tjänstgöringens
slut och med vilkas indrivning anstånd åtnjutits enligt särskilda, av Konungen
utfärdade bestämmelser. Då den värnpliktige för närvarande erhåller anstånd
med indrivning av oguldna utskylder under förutsättning, att han gör anmälan
om att han vill åtnjuta dylikt anstånd eller styrker att han tjänstgjort vid
krigsmakten under sådan tid att anstånd må äga rum, har den värnpliktige
genom att göra sådan anmälan eller genom att styrka, att han fullgjort tjänstgöring
av angivet slag, kunnat bevara sin rösträtt och sin behörighet att inneha
allmänna uppdrag.
Enligt de sakkunnigas förslag skall värnpliktig — oavsett om han i vederbörlig
ordning inkommer med ansökan örn anstånd eller icke och oavsett om
ansökningen bifalles eller avslås — vid tillämpning av villkoren för utövande
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
39
av rösträtt och behörighet att inneha uppdrag icke anses häfta för utskylder,
vilka förfallit till betalning under tiden för militärtjänstgöringen eller inom
tre månader efter tjänstgöringens slut. Till motivering av detta sitt förslag
ha de sakkunniga framhållit, att införandet av behovsprövning för rätt till
skatteanstånd — vilken prövning nied nödvändighet bleve schematisk — icke
borde medföra att, därest anstånd förvägrades, utebliven skattebetalning påverkade
den värnpliktiges rösträtt och behörighet att inneha uppdrag. Vidare
ha de sakkunniga anfört, att de ej heller funnit påkallat att föreslå ett särskilt
anmälningsförfarande såsom förutsättning för rösträtt och behörighet i
förevarande fall.
Mot de sakkunnigas förslag har under remissbehandlingen i flertalet fall
icke framförts någon erinran. Statens arbetsmarknadskommission har dock
uttalat, att sakkunnigförslaget måhända icke kunde anses följdriktigt i så
måtto, att villkoren för rätt till anstånd skärptes samtidigt som möjligheterna
att bevara rösträtt och behörighet utvidgades. Vidare har Svenska landskommunernas
förbund uttalat, att i varje fäll ett särskilt anmälningsförfarande
till uppbördsmyndigheten borde införas.
Jag delar de sakkunnigas mening, att den värnpliktiges rösträtt och behörighet
att inneha allmänna uppdrag icke böra vara beroende av utgången av
anståndsärendet. Såsom de sakkunniga framhållit måste utmätningsmannens
prövning av anståndsfragan med nödvändighet bliva i viss mån schematisk
och bör därför icke bliva avgörande för frågan om rösträtt och behörighet.
Även örn jag sålunda är ense med de sakkunniga därutinnan, att rösträtten
och behörigheten att inneha uppdrag icke böra vara avhängiga av frågan örn
utmätningsmannen bifallit eller avslagit av den värnpliktige gjord ansökan
om anstånd med skatteindrivning, följer emellertid icke därav att jag delar
de sakkunnigas mening, att den värnpliktige bör bibehållas vid sina rättigheter
oavsett örn han ansökt örn skatteanstånd eller icke. De sakkunniga ha
vid sitt ståndpunktstagande utgått från att vederbörande kommunala myndighet
skulle genom familjebidragsnämnden erhålla uppgift örn huruvida den
värnpliktige varit i tjänstgöring under den ifrågavarande tidsperioden eller
icke. Emellertid bör understrykas, att med nuvarande ordning i fråga örn de
värnpliktigas registrering hos familjebidragsnämnden icke finnas tillgängliga
uppgifter örn alla ifrågakommande värnpliktigas tjänstgöringsförhållanden.
Beträffande dem som begärt anstånd med skatteindrivningen föreligga däremot
dylika uppgifter i det att nämnden, därest uppgifterna icke dessförinnan
varit tillgängliga, måst införskaffa dem i samband med handläggningen av
anståndsärendena. Med hänsyn till de betydande praktiska svårigheter, som
sålunda äro förenade med de sakkunnigas förslag, anser jag mig icke kunna
förorda detsamma. I stället föreslår jag, att såsom förutsättning för att den
värnpliktige skall — trots underlåten skattebetalning — bibehållas vid rösträtt
och behörighet att inneha allmänna uppdrag skall gälla, att han inom
föreskriven tid gjort ansökan örn anstånd med skatteindrivningen. Såsom förut
nämnts bör vederbörande emellertid bibehållas vid sina ifrågavarande rättigheter,
oavsett örn ansökningen bifallits eller avslagits. Jag vill tillägga, att
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 244.
den ordning jag sålunda föreslår nära ansluter sig till gällande bestämmelser,
mot vilka anmärkningar veterligen icke framkommit.
I likhet med vad som föreslagits beträffande indrivning av utskylder torde
även de nu förevarande bestämmelserna böra avse ej blott utskylder, som förfallit
under tiden för militärtjänstgöring eller inom tre månader därefter, utan
även utskylder som förfallit tre månader före tjänstgöringens början.
Beträffande frågan örn vilka personalgrupper, som böra omfattas av den
nu förevarande lagstiftningen, torde enahanda bestämmelser böra gälla som
i fråga örn rätten att erhålla anstånd med indrivning av utskylder.
Jämväl den föreslagna nya lagen angående värnpliktigs rösträtt m. m. torde
böra träda i kraft den 1 juli 1944. Har värnpliktig före nämnda dag gjort anmälan
enligt 5 § första stycket i 1939 års förordning angående indrivning av
utskylder hos vissa skattskyldiga eller ock fullgjort vad i andra stycket i
nämnda paragraf stadgas, bör vid tillämpning av nu ifrågavarande lag så anses
som örn den värnpliktige gjort ansökan örn anstånd med indrivning av utskyldema
enligt de föreslagna nya bestämmelserna.
Departementschefens hemställan.
Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att
Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att antaga de inom finansdepartementet
upprättade förslagen till
dels förordning angående indrivning av utskylder hos värnpliktiga
m. fl.,
dels ock lag örn upphävande i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet
att erlägga utskylder till kommun eller annan menighet
med avseende å rösträtt och behörighet.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Ivar Löfqvist.
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
41
Bilaga.
Förslag
till
Förordning
nied särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder
hos värnpliktiga.
Härigenom förordnas som följer.
1 §■
Värnpliktig, som inryckt till militärtjänstgöring, äger enligt vad i denna
förordning stadgas åtnjuta anstånd i avseende å indrivningen av honom påförda
utskylder.
Med utskylder förstås i denna förordning utskylder och andra medel, som
avses i 1 § restindrivningsförordningen under a) och b), med undantag dock
för sådana avgifter till brand-, hagelskade- eller kreatursförsäkringsanstalter,
som jämlikt kungörelsen den 22 oktober 1886 angående uppbörd av avgifter
till vissa på ömsesidighet grundade försäkringsanstalter debiteras, indrivas
och redovisas i sammanhang med kronouppbörden.
Med värnpliktig avses i denna förordning den som är truppregistrerad som
värnpliktig och under tjänstgöringen avlönas enligt för värnpliktig gällande
grunder. Från förordningens tillämpning undantagas dels värnpliktig, vilken
jämlikt 27 § 1 mom. värnpliktslagen fullgör tjänstgöring med en varaktighet
av högst trettio dagar, dels ock värnpliktig, vilken undergår utbildning för
vinnande av fast anställning vid krigsmakten.
Konungen må föreskriva, att bestämmelserna i förordningen skola äga tilllämpning
jämväl å annan personal än värnpliktig, vilken på grund av anställning
vid försvarsväsendet eller medlemskap i frivilliga automobilkåren, sjövärnskåren
eller svenska röda korsets frivilliga sjukvårdstrupper har att inställa
sig till tjänstgöring, då värnpliktiga inkallas jämlikt 27 § 2 mom. eller
28 § 1 mom. värnpliktslagen.
2 §.
1 mom. Underlåter den värnpliktige att i behörig ordning erlägga honom
påförda utskylder, vilka förfalla till betalning vid uppbördsstämma eller uppbördstermin,
som helt eller delvis infaller under tiden för militärtjänstgöringen
eller inom tre månader efter tjänstgöringens slut, må anstånd med indrivning
av belopp, som på grund därav uppföres i restlängd, meddelas för tiden
intill dess den värnpliktige efter beviljad ledighet för återgång till civil
verksamhet (hempermittering) eller hemförlovning tre månader i följd varit
fri från tjänstgöring, såvida icke med hänsyn till den värnpliktiges inkomst,
förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt
samt utskyldsbeloppets storlek finnes uppenbart, att han icke är i behov av
anstånd med medlens gäldande.
Har underlåtenhet som i första stycket sägs föranlett, att jämväl belopp,
som eljest skolat erläggas vid senare uppbördstillfälle, uppförts i restlängd,
Bihang lill riksdagens protokoll 19ii. 1 sami. Nr 244. 4
42 Kungl. Maj.ts proposition nr 244.
äger den värnpliktige, oavsett om anstånd med indrivning meddelats enligt
första stycket, åtnjuta anstånd med betalning av sålunda restfört belopp till
den uppbördsstämma eller uppbördstermin, varunder beloppet enligt utfärdad
debetsedel skolat erläggas. Infaller sådan uppbördsstämma eller uppbördstermin
helt eller delvis under tiden för den värnpliktiges militärtjänstgöring
eller inom tre månader efter tjänstgöringens slut, skall vad i första
stycket sägs äga motsvarande tillämpning i avseende å sådant belopp.
2 mom. Med indrivning av utskylder, som utgå för fast egendom, må icke
på grund av vad i 1 mom. stadgats anstå längre än att den i 17 kap. 6 §
handelsbaden stadgade förmånsrätten för dylika utskylder kan göras gällande.
3 §.
Vid utmätning enligt restindrivningsförordningen gälla, utöver vad i 4 §
2 mom. sagda förordning är stadgat, föreskrifterna i militära moratorielagen.
4 §.
Vad i uppbördsförfattningarna är stadgat rörande skyldighet att erlägga
indrivningsavgift skall icke äga tillämpning å restfört utskyldsbelopp, med
vars erläggande anstånd enligt 2 § 1 mom. åtnjutits, i den mån betalning
inflyter, innan den värnpliktige efter hempermittering eller hemförlovning ett
år oavbrutet varit fri från tjänstgöring.
_ 5 §.
Värnpliktig, som vill komma i åtnjutande av anstånd med indrivning av
utskylder enligt denna förordning, bör inom en månad efter slutet av först
infallande uppbördsstämma eller uppbördstermin, som anståndet skall avse,
skriftligen göra ansökan därom enligt särskilt formulär, som fastställes av
den jämlikt 4 § krigsfamiljebidragsförordningen den 30 juni 1942 förordnade
tillsynsmyndigheten efter samråd med riksräkenskapsverket. Ansökan, som
inkommit först efter utgången av den stadgade anståndstiden, må ej upptagas
till prövning. Ansökan skall ställas till den utmätningsman, som har
att verkställa indrivning av utskylderna, och insändas till familjebidragsnämnden
i den kommun, som har att utgiva familjebidrag enligt krigsfamiljebidragsförordningen
den 30 juni 1942. För värnpliktig, som är ansluten till
erkänd skatteförmedlingskassa, må ansökan göras jämväl av kassan.
Familjebidragsnämnd, som har mottagit ansökan om skatteanstånd, har
att till utmätningsmannen lämna uppgift om dagen för tjänstgöringens början
och dennas art, samt, i den mån sådana uppgifter äro tillgängliga för
familjebidragsnämnden, om den värnpliktiges ekonomiska förhållanden ävensom
att med eget yttrande översända ansökan till utmätningsmannen. Uppgifterna
skola lämnas å formulär, som fastställes av den jämlikt 4 § krigsfamiljebidragsförordningen
den 30 juni 1942 förordnade tillsynsmyndigheten.
Underrättelse om meddelat beslut skall lämnas sökanden, så snart ske kan.
6 §.
Har, sedan anstånd beviljats, den värnpliktiges ekonomiska förhållanden
undergått en väsentlig förbättring, äger utmätningsmannen till förnyad prövning
upptaga frågan örn anstånd.
7 §•
Det åligger familjebidragsnämnd, att då värnpliktigs tjänstgöring upphört
av annan anledning än på grund av tidsbegränsad ledighet, ofördröjligen
underrätta utmätningsmannen härom.
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
43
8 §.
Vid upprättande av restlängd beträffande kommunalutskylder skall, då
enligt kommunens beslut den som försummat att i behörig ordning erlägga
utskyldsbelopp, vilket förfallit till betalning vid ett tidigare uppbördstillfälle,
är skyldig att omedelbart gälda även vad eljest skolat förfalla till betalning
först vid ett senare uppbördstillfälle, beträffande manlig skattskyldig,
som ägt erlägga honom påförda utskylder vid mer än en uppbördsstämma
eller uppbördstermin, i restlängden särskilt angivas, när utskylderna skolat
erläggas och huru stort belopp, som förfallit till betalning vid varje särskilt
uppbördstillfälle.
9 §.
Angående ersättning för indrivning i vissa fall, då indrivningsavgift icke
skall utgå, är särskilt stadgat.
10 §.
De närmare föreskrifter, som må erfordras för tillämpningen av denna
förordning, utfärdas av den jämlikt 4 § krigsfamiljebidragsförordningen den
30 juni 1942 förordnade tillsynsmyndigheten i samråd med riksräkenskapsverket.
Denna förordning träder i kraft den
Genom denna förordning upphäves förordningen den 17 november 1939
(nr 810) med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos
vissa skattskyldiga. Sistnämnda förordning skall dock äga tillämpning i fråga
om utskylder, som förfallit till betalning före ikraftträdandet men ej dessförinnan
indrivits, ävensom för värnpliktig, som vid ikraftträdandet fullgör
militärtjänstgöring, i fråga om utskylder, vilka förfalla till betalning vid
uppbördsstämma eller uppbördstermin, som helt eller delvis infaller under
tjänstgöringen eller inom två månader efter tjänstgöringens slut.
Förslag
till
Lag
angående undantag i vissa fall från stadganden om uttagande av
avgift vid indrivning av kommunalutskylder.
Härigenom förordnas som följer.
Vad i lag är stadgat rörande uttagande av särskild avgift för indrivning
av kommunalutskylder skall icke äga tillämpning i den mån den skattskyldige
med anledning av militärtjänstgöring åtnjutit anstånd med indrivning
av utskylder enligt särskilda, av Konungen utfärdade bestämmelser
och betalning inflyter, innan den skattskyldige efter beviljad ledighet för
återgång till civil verksamhet (hempermittering) eller hemförlovning oavbrutet
ett år varit fri från tjänstgöring.
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 244.
Denna lag träder i kraft den ..................Genom denna lag upp
häves
lagen den 30 december 1941 (nr 989) angående undantag i vissa fall
från stadganden örn uttagande av avgift vid indrivning av kommunalutskylder.
Förslag
till
Lag
om upphävande i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet att erlägga
utskylder till kommun eller annan menighet med avseende
å rösträtt och behörighet.
Härigenom förordnas som följer.
Vid tillämpning av i lag givna stadganden angående villkor för utövande
av rösträtt och behörighet att innehava uppdrag skall värnpliktig icke anses
häfta för oguldna utskylder, vilka förfallit till betalning under tiden för
militärtjänstgöring eller inom tre månader efter tjänstgöringens slut.
Med värnpliktig avses i lagen den som är truppregistrerad sota värnpliktig
och under tjänstgöringen avlönas enligt för värnpliktig gällande
grunder. Från lagens tillämpning undantagas dels värnpliktig, vilken jämlikt
27 § 1 mom. vämpliktslagen fullgör tjänstgöring med en varaktighet av
högst trettio dagar, dels ock värnpliktig, vilken undergår utbildning för vinnande
av fast anställning vid krigsmakten.
Konungen må föreskriva, att bestämmelserna i lagen skola äga tillämpning
jämväl å annan personal än värnpliktig, vilken på grund av anställning
vid försvarsväsendet eller medlemskap i frivilliga automobilkåren, sjövärnskåren
eller svenska röda korsets frivilliga sjukvårdstrupper har att inställa
sig till tjänstgöring, då värnpliktiga inkallas jämlikt 27 § 2 mom. eller
28 § 1 mom. värnpliktslagen.
Denna lag träder i kraft den
Genom denna lag upphäves lagen den 17 november 1939 (nr 812) örn
upphävande i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet att erlägga utskylder till
kommun eller annan menighet med avseende å rösträtt och behörighet.
447486. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag. 1944.