Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Nr 240.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 3 mars
1944.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

dels lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370),

dels förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928
(nr 379),

dels ock förordning med instruktion för värdering av skogsmark och
växande skog vid taxering av fastighet (skogsvärderingsinstruktion).

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Rilian!) till riksdapcns protokoll 19H. 1 sami. Nr 240.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370).

Härigenom förordnas, att 9 § och 22 § 1 mom. kommunalskattelagen den
28 september 19281 samt anvisningarna till nämnda paragrafer skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

9 §•

Taxeringsvärde skall--— pris (allmänna saluvärdet).

Område, som utgöres av skogsmark och växande skog, skall upptagas till
det värde, det kan anses äga vid uthålligt skogsbruk. Kan området eller del
därav anses betinga ett högre allmänt saluvärde vid utnyttjande till tomtmark
eller till industriellt eller likartat ändamål än vid användning för skogsbruk,
skall dock området eller delen upptagas till allmänna saluvärdet.

Frälseränta uppskattas---beräknas utgå.

(Se vidare anvisningarna.)

22 §.

1 mom. Från bruttointäkten---det allmänna.

Har skog---tidigare medgivits.

Har växande skog avyttrats i samband med avyttring av marken, må den
skattskyldige efter eget val njuta avdrag antingen med den del av köpeskillingen
eller den eljest erhållna valutan för skogen, som belöper på det
för ägaren gällande ingående virkesförrådet, eller med belopp motsvarande
det taxerade skogsmarksvärdet, eller med skogens för ägaren gällande ingångsvärde.
1

Hemmavarande barn---tillhöra arbetspersonalen.

Anvisningar

till 9 §.

1. Med fastighets--— andra synpunkter.

2. Vid värdesättning---angivna enhetsvärden.

3. Taxering av---i dammanläggningen.

4. För jordbruksfastighet till den del den utgöres av skogsmark och därå
växande skog skola gälla följande uppskattningsgrunder, vilka närmare ut 1

Senaste lydelse av 9 §, se 1932:291, av anvisningarna till 9 § punkt 4, se 1937:518 samt
av anvisningarna till 22 § punkt 5, se 1930:190.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

vecklas i särskild instruktion för värdering av skogsmark och växande skog
(skogsvärderingsinstruktion).

Skogsmark med därå växande skog skall, försåvitt ej beträffande densamma
eller del därav förekomsten av mervärde, som i punkt 5 här nedan
avses, till annat föranleder samt oavsett örn avverkningsrätt till skogen upplåtits
eller ej, värdesättas med hänsyn till markens produktionsförmåga, det
tillstånd, vari skogen faktiskt befinner sig, samt den avkastning, som i följd
av dessa omständigheter för framtiden kan uttagas under förutsättning av
uthålligt skogsbruk.

Markens produktionsförmåga beräknas med hänsyn till den virkesavkastning,
som framdeles kan förväntas från densamma, om den nöjaktigt utnyttjas.
Skogens tillstånd utrönes genom uppskattning av befintligt förråd
av träd över brösthöjd (mätbart virkesförråd) och fördelning av detta förråd
å trädslag och diameterklasser (förrådsgrupper). De avkastningar i penningar,
som beräknas inflyta vid kommande successiv avyttring av skog, diskonteras
till nuvärde efter en räntefot, som bestämmes i skogsvärderingsinstruktionen.
Sammanlagda värdet av skogsmarken och den växande skogen är lika
med diskonterade nuvärdet av alla framtida avkastningar, såväl dem, som
beräknas uppkomma genom successiv avverkning av det befintliga virkesförrådet,
som dem, vilka kunna påräknas genom avverkning av framdeles
uppväxande skog.

Värderingen verkställes särskilt för skogsmarken och särskilt för den
växande skogen. Härvid märkes, att det värde, som tillkommer det befintliga
mätbara virkesförrådet, i sig innesluter även den del av skogsmarkens värde,
som tillgodogöres genom tillväxten av detta virkesförråd. Såsom värde å
skogsmarken redovisas emellertid, vare sig därå finnes mätbart virkesförråd
eller ej, det värde, som med hänsyn till dess produktionsförmåga skulle tillkomma
den, om därå ej funnes något sådant virkesförråd (skogsmarkens
diskonteringsvärde), medan såsom värde å den växande skogen upptages
återstoden av det förut angivna sammanlagda värdet (den växande skogens
diskonteringsvärde). Sistnämnda värde motsvarar följaktligen det värde, som
enligt ovan angiven uppskattningsgrund tillkommer det befintliga mätbara
virkesförrådet, med avdrag av så stor del därav som ingår i det redovisade
diskonteringsvärdet å skogsmarken.

Från skogsmarkens och den växande skogens diskonteringsvärden göras
avdrag med belopp, som anses motsvara allmänna kostnader för skogsbruket.
Vad som därefter återstår utgör vid taxeringen skogsmarkens värde
(skogsmarksvärdet) respektive den växande skogens värde (skogsvärdet).

Såsom skogsmark skall upptagas all icke odlad mark, som, vare sig den
vid tillfället är skogbärande eller ej, är lämplig att använda för skogsproduktion.
Till skogsmark hänföras således även ljungmark och annan dylik
mark, som av ålder ligger skoglös, såframt marken kan anses lämpa sig för
skogsproduktion.

Såsom skogsmark skall ej upptagas sådan skoglös eller obetydligt trädbevuxen
ängsmark, som, ehuru den visserligen kan användas för skogspro -

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

duktion, i främsta rummet disponeras för foderproduktion genom bete eller
slåtter samt med god hushållning även bör därtill användas, vare sig den är
att betrakta såsom kultiverad betesäng eller den är hänförlig till naturlig
betes- eller slåtteräng. Skogbevuxen s. k. hagmark skall, i den mån den utnyttjas
såsom kultiverad betesäng, ej heller redovisas såsom skogsmark. Med
kultiverad betesäng avses sådan icke i vanlig mening under plog lagd, i
huvudsak foderproducerande men ej sällan något trädbevuxen betesmark,
som för betets förbättrande är föremål för ordnad skötsel, varmed förstås
sådana åtgärder som röjning, dikning, planering, kalkning, gödsling, frösådd
m. m.

Till skogsmark räknas ej heller s. k. impediment, vartill hänföras myrar
(mossar och kärr), berg, fjällmark och annan dylik mark, som på grund av
klimatiska förhållanden, ogynnsamma vattenförhållanden, näringsbrist eller
de lösa jordlagrens ringa djup är av den beskaffenhet, att någon egentlig
skogsproduktion där icke kan påräknas. Sådan marks värde skall medräknas
vid värdesättning av fastigheten i övrigt.

För taxeringen skall riket med hänsyn till olikheter i skogens tillväxtförhållanden
vara indelat i områden (tillväxtområden), som bestämmas i skogsvärderingsinstruktionen.

Inom varje tillväxtområde uppskattas markens produktionsförmåga (godhetsgrad).
Godhetsgraden bestämmes efter markens beskaffenhet utan hänsyn
till den därå växande skogens tillstånd.

Värdesättningen sker med hänsyn till det rotstående virkets nettovärde per
kubikmeter (rotvärdet) enligt medelprisen å sådant virke under viss tidsperiod,
vilken bestämmes i skogsvärderingsinstruktionen. Rotvärdet bestämmes
för varje förrådsgrupp med ledning av de pris, som under nämnda tidsperiod
på grund av prissättning under perioden i genomsnitt varit å orten
gällande.

Den växande skogens diskontering svärde erhålles genom att multiplicera
virkesförrådet inom varje förrådsgrupp å ifrågavarande taxeringsenhet med
det kubikmeterpris, som anses tillkomma virkesförrådet vid uthålligt skogsbruk,
och sammanlägga de sålunda funna talen. Kubikmeterpriset i sin tur
erhålles genom att multiplicera rotvärdet för vederbörande förrådsgrupp
med ett tal (korrektionsfaktorn), som för varje tillväxtområde anger förhållandet
mellan diskonteringsvärdet och nämnda rotvärde och som framgår
av särskild tabell, vilken är fogad vid skogsvärderingsinstruktionen.

Det rotvärde, som skall läggas till grund för beräkning av skogsmarkens
diskonteringsvärde, bestämmes i skogsvärderingsinstruktionen, och diskonteringsvärdet
per hektar skogsmark erhålles genom att multiplicera nämnda rotvärde
med det tal, som anger förhållandet mellan skogsmarksvärdet per
hektar och samma rotvärde och som finnes upptaget i nämnda vid skogsvärderingsinstruktionen
fogade tabell (markvärdefaktorn). Det erhållna värdet
multipliceras med det för taxeringsenheten utrönta antalet hektar skogsmark.

Från skogens och skogsmarkens diskonteringsvärden skola avdragas tre

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

tiondelar, motsvarande kostnader för skogens vård, förvaltning, bevakning,
väg- och byggnadsunderhåll, skogskultur, skyddsdikning, skogsindelning,
skatter m. m. För skyddsskog eller annan därmed jämförlig skog, som på
grund av gällande lagstiftning eller rådande svåra naturförhållanden måste
skötas i skyddssyfte med anlitande för skogens vård och underhåll av en osedvanligt
stor del av avkastningens värde, må avdraget för kostnader efter
prövning i varje särskilt fall och med angivande av skälen höjas, dock ej till
mer än hälften av diskonteringsvärdena.

Belastas skogsområde av servitut eiler liknande rättighet, kan därav föranledas
nedsättning av den växande skogens värde, och skall sådan nedsättning
särskilt angivas.

Består en del av en taxeringsenhets skogsområde av skyddsskog eller annan
därmed jämförlig skog, skall, därest för denna del av skogsområdet här ovan
omnämnt förhöjt kostnadsavdrag skall beräknas, särskild värdesättning för
sådan del av taxeringsenheten äga rum.

Särskild förmån å skogsmarken, såsom skogsbete, möjlighet till jakt,
byggnad å skogen, i den mån ej densamma bör anses inbegripen i sådant normalt
byggnadsbestånd å taxeringsenheten, som inräknas i de för inägorna
tillämpade enhetsvärden, servitutsrätt eller dylikt, skall uppskattas för sig
med skäligt belopp, och värdet av dylik förmån skall sålunda ej inräknas i
skogsmarkens värde. Vid dylik uppskattning skall alltid iakttagas, att uppskattning
sker till det värde förmånen har för den taxeringsenhet, varom
fråga är. Om rationellt skogsbruk bedrives å skogsmarken, må betesvärde
åsättas endast så framt betet plägar utnyttjas. Därest å skogsmark, varå rationellt
skogsbruk ej bedrives, bete ej plägar utnyttjas, torde detta i regel
visa, att betet för ifrågavarande fastighet har så obetydligt värde, att anledning
att särskilt uppskatta detsamma saknas. Skogshärbärgen och andra
dylika, oftast mera tillfälliga byggnader åsättas intet särskilt värde, utan
anses deras värde ingå i skogsmarkens värde.

Har på grund av förhållande, som angives i punkt 5 här nedan, område,
som utgöres av skogsmark och växande skog, helt eller delvis ett sådant mervärde,
som i sagda punkt omförmäles, skall området till den del det äger
ett dylikt mervärde uppskattas till allmänna saluvärdet. Att därjämte för
åsättande av särskilda redovisningsvärden enligt 10 § skogsmarkens avkastningsvärde
och den växande skogens värde å dylikt område skola enligt här
ovan angivna grunder uppskattas tillsammans med motsvarande värden å
övrig skogsmark och växande skog å taxeringsenheten, framgår av anvisningarna
till 10 §.

5. Jordbruksfastighet eller---här ovan.

6. Örn två---särskild kommun.

7. Vid uppskattning---räntans belopp.

till 22 §.

1. Såsom driftkostnad---som driftkostnad.

2. Avdrag medgives---- nödig bostadsbyggnad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

3. Såsom speciella----avdragas (se 20 §).

4. Har skog —----gällande ingångsvärde.

Med skogs — — — sålunda minskats.

Med ingående----av ingångsvärdet.

Vare sig — — -— ursprungliga ingångsvärdet.

Är det —--samma tid.

Om avdrag — -— — av skogen.

Exempel å avdrag för minskning av ingående virlcesförråd:

A. försäljer från sin fastighet 1 000 kubikmeter skog på rot för en köpeskilling
av 8 000 kronor. Vid taxeringen påföljande år visar han, alt virkesförrådet
å fastigheten före avverkningen utgjorde 4 400 kubikmeter och alltså
efter avverkningen 3 400 kubikmeter. Då skogsmarkens areal vid senaste fastighetstaxering
utgjorde 80 hektar, därå med hänsyn till markens godhetsgrad
och skogens tillstånd den årliga tillväxten kan beräknas till 2 kubikmeter
per hektar, är det sannolikt, att nämnda tillväxt utgjort sammanlagt 2 X
80 = 160 kubikmeter. Under den tid av 15 år, som A. innehaft fastigheten,
har således tillväxten utgjort 2 400 kubikmeter. A. gör vidare sannolikt, att
han under samma tid uttagit för husbehov i genomsnitt 40 kubikmeter örn
året eller tillhopa 600 kubikmeter samt att han för försäljning avverkat 1 200
kubikmeter. Virkestillväxten uppgår således till 600 kubikmeter mer än vad
han tidigare avverkat å fastigheten. Virkesförrådet vid hans förvärv av fastigheten
kan alltså antagas hava utgjort 4 400 — 600 = 3 800 kubikmeter,
vilket är det ingående virkesförrådet. Då efter den under beskattningsåret
gjorda försäljningen virkesförrådet utgjort 3 400 kubikmeter, har minskningen
i det för honom gällande ingående virkesförrådet utgjort 400 kubikmeter.
A. gör vidare genom köpehandling rörande fastigheten troligt, att av den av
honom erlagda köpeskillingen å skogen belöpt ett belopp av 11 400 kronor,
motsvarande ett pris av 3 kronor per kubikmeter. För minskningen av ingående
virkesförrådet med 400 kubikmeter är han således berättigad åtnjuta
avdrag med 3 X 400 = 1 200 kronor. Detta avdrag får åtnjutas även om
värdet å det efter avverkningen kvarvarande virkesförrådet icke understiger
den av honom för skogen erlagda köpeskillingen.

Det för--- 10 200 kronor.

Exempel å avdrag för minskning i ingångsvärde:

B. försäljer---— 10 000 kronor.

Ingångsvärdet har--— det ursprungliga.

5. Har växande---ingående virkesförrådet);

eller ett belopp motsvarande skogsmarksvärdet enligt den allmänna fastighetstaxering,
som avslutats under eller närmast före det kalenderår, varunder
fastigheten avyttrats;

eller skogens — --ovan sägs.

Härvid iakttages---valutans belopp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Exempel:

1) A. inköper ett till skogsbörd dugligt område om 10 hektar, vilket ligger
skoglöst, och planterar därå skog. Sedan mer än 10 år förflutit från förvärvet,
försäljer han till B. området för en köpeskilling, varav å den växande
skogen beräknas belöpa 1 800 kronor. Virkesförrådet uppgår då till 360 kubikmeter.
Vid senaste allmänna fastighetstaxering har skogsmarken åsatts
ett värde av 75 kronor per hektar. Då i detta fall icke finnes något för A.
gällande ingående virkesförråd eller ingångsvärde, är han berättigad till avdrag
med 10 X 75 = 750 kronor, och det belopp, som skall beskattas,
blir följaktligen 1 800 — 750 = 1 050 kronor.

Samma skogsmark säljes ånyo 15 år efter B:s förvärv av densamma, när
därå finnes 40 kubikmeter virke per hektar eller tillhopa 400 kubikmeter
virke. Av den erhållna köpeskillingen belöper å den växande skogen 4 000
kronor. Avdrag har under innehavet av skogen icke medgivits för minskning
av ingångsvärde eller för minskning i ingående virkesförråd, vadan det för

B. gällande ingångsvärdet är 1 800 kronor och det för honom gällande ingående
virkesförrådet utgör 360 kubikmeter. Vid senaste allmänna fastighetstaxering
har för fastigheten skogsmarksvärdet fastställts till 70 kronor per
hektar. B. är då berättigad att åtnjuta avdrag antingen med det för honom
gällande ingångsvärdet, 1 800 kronor, eller med 10 X 70, d. v. s. 700 kronor,
eller med vad av den erhållna köpeskillingen belöper å det för honom

360

gällande virkesförrådet, d. v. s. jqq X 4 000 = 3 600 kronor. Därest den skattskyldige
begär att få åtnjuta avdrag med sistnämnda belopp, skall till beskattning
tagas 4 000 — 3 600 = 400 kronor.

2) C. ärver en fastighet, vars skogsvärde enligt senaste taxering utgör 15 000
kronor. Under de närmast följande åren verkställer han avverkningar och får
vid taxeringarna åtnjuta avdrag på sådant sätt, att det ingående virkesförrådet,
vilket antages hava ursprungligen utgjort 3 000 kubikmeter, anses hava
nedgått till 2 000 kubikmeter och skogens ingångsvärde anses hava nedgått
till 10 000 kronor. C. försäljer fastigheten efter ytterligare några år, då virkesförrådet
stigit till 2 400 kubikmeter, och vid taxering nästföljande år gör
han troligt, att av den erhållna köpeskillingen å skogen belöpt ett belopp av
11 000 kronor. G. är då berättigad att åtnjuta avdrag antingen med det för
honom gällande ingångsvärdet 10 000 kronor, eller med belopp motsvarande
skogsmarksvärdet enligt senaste allmänna fastighetstaxering, vilket i före 2

000

varande fall antages utgöra 6 000 kronor, eller med o^JöÖ ^ ^ 000 = 9 167

kronor, vilket belopp utgör vad av den erhållna köpeskillingen belöper å det
för C. gällande ingående virkesförrådet. Av de på dessa olika sätt beräknade
avdragsbeloppen är avdraget för ingångsvärdet, 10 000 kronor, störst. Därest

C. begär avdrag med detta belopp, tages till beskattning 11 000 — 10 000 —
1 000 kronor. Ilade däremot av den erhållna köpeskillingen å skogen belöpt

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

mindre belopp än 10 000 kronor, hade avdrag ej fått ske med högre belopp
än det, vilket upptagits såsom intäkt genom skogens försäljning.

6. Hemmavarande barn —--ortsavdragen (se 48 §).

7. Till avdragsgill---försumpning m. m.

Denna lag träder i kraft, såvitt angår 9 § jämte anvisningar, den 1 januari
1945 och, såvitt angår 22 § jämte anvisningar, den 1 januari 1946; dock skall
9 § jämte anvisningar i sin nya lydelse lända till efterrättelse redan före förstnämnda
dag såvitt angår 1945 års allmänna fastighetstaxering.

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

Förslag

till

förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september

1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 58 § 1 morn., 59 § 1 morn., 60 § 2 morn., 62 §
2 morn., 65 §, 66 § 3 mom. och 67 § 3 mom. taxeringsförordningen den 28
september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

58 §.

1 morn. När allmän fastighetstaxering förestår, har domänstyrelsen att i
samråd med statens skogsförsöksanstalt och skogsstyrelsen låta på grundval
av tillgängliga handlingar eller eljest i mån av behov inhämtade upplysningar
för varje län eller i skogligt avseende likartade delar av län sammanställa
uppgifter om den ungefärliga arealen av skogsmark och av övrig mark, skogsmarkens
genomsnittliga godhetsgrad samt virkesförrådets genomsnittliga
storlek och fördelning på trädslag och diameterklasser (förrådsgrupper). Uppgifterna
skola avlämnas till länsstyrelsen senast den 15 september året näst
före taxeringsåret. Vid uppgifternas avlämnande bör jämväl avgivas yttrande
och förslag rörande i olika prisbildningsområden vanligen förekommande
sortimentssammansättning för olika förrådsgrupper, bruttopriser för olika sortiment
samt rotvärden för de förrådsgrupper, beträffande vilka sådant värde
skall fastställas, och i samband därmed reduktionstal för beräkning av verklig
virkesmassa på bark i rått tillstånd ävensom i erforderligt avseende uppgift
om det material, som legat till grund för nämnda sammanställningar och
förslag.

Sedan de i första stycket angivna handlingarna inkommit till länsstyrelsen,
har landskamreraren att, med erforderligt biträde av sakkunnig person, på
grundval av nämnda och eljest tillgängliga handlingar samt i mån av behov
inhämtade upplysningar upprätta förslag till efter länets förhållanden avpassade
tabeller för utfinnande av skogsmarkens värde per hektar och den
växande skogens värde per kubikmeter vid olika avkastningsförmåga och
avsättningsläge (hjälptabeller) ävensom till de särskilda anvisningar för
verkställande av taxering av skogsmark och växande skog, som kunna
finnas erforderliga för en riktig tillämpning av de föreskrivna taxeringsgrunderna,
såsom örn de godhetsgrader å marken, som ifrågakomma för varje
kommun inom länet, det virkesförråd, sammanlagt och i medeltal per hektar,

1 Senaste lydelse av 58 § 1 morn., 59 § 1 mom. och 65 §, se 1943: 855.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

som finnes inom länet eller särskild del därav, förrådets fördelning på olika
förrådsgrupper samt de rotvärden, som böra tillämpas vid taxeringen, med
mera dylikt. Finnes lämpligt upprätta olika hjälptabeller och anvisningar för
skilda delar av länet, må sådant ske.

59 §.

1 mom. Senast den---— och skog.

Vid sådant sammanträde redogör landskamreraren för priserna vid försäljning
av fastigheter inom länet under tiden efter senaste allmänna fastighetstaxering
och för de slutsatser beträffande fastigheternas allmänna saluvärde,
som enligt hans mening kunna dragas av dessa priser, så ock för övriga
av honom kända förhållanden av beskaffenhet att inverka på nämnda värde.
Därjämte skall landskamreraren framlägga jämlikt 58 § 1 mom. andra stycket
upprättat förslag till hjälptabeller och till särskilda anvisningar för värdering
av skogsmark och växande skog ävensom, i den mån så finnes erforderligt,
förslag till särskilda anvisningar jämväl i andra hänseenden, såsom angående
redovisningen av olika ägoslag, värdesättning av övrig mark och bete å
skogsmark med mera. Avser sammanträdet överläggning angående taxeringen
inom allenast viss del av länet, skola redogörelserna och förslagen till tabeller
och särskilda anvisningar därefter lämpas.

För sådana---för taxeringen.

Till ledning för värdesättning av skogsmark och växande skog skola på
grundval av de förslag, som av landskamreraren avgivas, fastställas hjälptabeller
ävensom de särskilda anvisningar, som kunna finnas erforderliga.

Länsstyrelsen har---förda protokollet.

60 §.

2 morn. Efter det sammanträden enligt 59 § 1 och 2 mom. hållits, har länsstyrelsen
att skyndsamt till ordföranden i den beredningsnämnd å landet eller
fastighetstaxeringsnämnd i stad, som i varje särskilt fall vederbör, översända
dels de i 18 § omförmälda uppgifterna, dels de för nämndens distrikt fastställda
hjälptabellerna jämte tillhörande anvisningar.

62 §.

2 mom. Vid beredningsnämndens första sammanträde och innan taxeringsarbetet
tager sin början, åligger det ordföranden att avgiva noggrann redogörelse
ej mindre rörande de enhetsvärden, som föreslagits vid det i 59 §
1 mom. omförmälda sammanträdet, samt de värderingsgrunder i övrigt, som
å detta sammanträde ansetts böra inom distriktet tillämpas, än även rörande
samtliga de köp av jordbruksfastighet inom distriktet, som förekommit under
tiden efter senaste allmänna fastighetstaxering, samt de slutsatser beträffande
fastigheternas allmänna saluvärde i orten, som enligt ordförandens
mening kunna dragas av de vid dessa köp tillämpade priser. Finnas inom
distriktet fastigheter med skog, bör i redogörelsen tillika lämnas upplys -

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

ning rörande det virkesförråd, som i medeltal per hektar finnes inom länet
eller vederbörlig del därav, och dess fördelning på förekommande förrådsgrupper
ävensom rörande innehållet i övrigt i de anvisningar för värdesättning
av skogsmark och växande skog, som lämnats vid det ovan omförmälda
sammanträdet. Redogörelsen ävensom beredningsnämndens mening
härom böra protokollföras.

Härefter åligger---i distriktet.

65 §.

Ordförande i---i 64 a §;

b) att före fastighetstaxeringsnämndens sammanträde granska de från beredningsnämndernas
ordförande enligt 64 § inkomna längderna och övriga
handlingar och därvid särskilt undersöka, huru beredningsnämndema tilllämpat
de enhetsvärden, som föreslagits vid det i 59 § 1 mom. omförmälda
sammanträdet, samt de värderingsgrunder i övrigt, som å detta sammanträde
ansetts böra komma till användning inom vederbörande beredningsdistrikt,
ävensom huru beredningsnämndernas uppskattning av virkesförrådet
och dess fördelning på förrådsgrupper överensstämmer med uppgifterna
härom i de vid sistnämnda sammanträde fastställda anvisningarna för värdering
av skogsmark och växande skog;

c) att vidtaga---och längder.

Ordförande i — — —- d) sägs.

66 §.

3 mom. Sedan det--— för fastigheten.

Nämndens sålunda fattade beslut skola, där de skilja sig från beredningsnämndens
förslag, antecknas i fastighetslängdema.

Fastighetslängderna underskrivas---— och ledamöter.

67 §.

3 mom. Fastighetstaxeringsnämnd i stad företager fastighetstaxeringen i
den ordning, som finnes bäst lämpad för vinnande av jämnhet och likformighet
mellan taxeringsvärdena i stadens olika delar. Nämnden beslutar, dels
med vilket belopp taxeringsvärde skall åsättas varje fastighet och dels, beträffande
varje fastighet, för vilken fastighetsskatt skall utgöras, vem som för
året skall upptagas såsom skattskyldig för fastigheten. Nämndens sålunda
fattade beslut skola antecknas i fastighetslängder, och skola i fråga om dessa
längder stadgandena i 62 § 3 mom. hava motsvarande tillämpning. De av
nämnden följda grunderna för taxeringen, såvitt angår jordbruksfastighet,
skola upptagas i en särskild längd, och skall i fråga om denna längd i tilllämpliga
delar gälla vad i 62 § 4 mom. sägs.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1944.

Kungl. May.ts proposition nr 240.

Allmänna

värderings grunder.

Förslag

till

förordning nied instruktion för värdering av skogsmark och
växande skog vid taxering av fastighet (skogsvärderings instruktion).

Härigenom förordnas, att vid taxering av fastighet skola jämte de föreskrifter,
som meddelas i kommunalskattelagen, tillämpas följande uppskattningsgrunder.

1. Skogsmark med därå växande skog skall — oavsett örn avverkningsrätt
till skogen upplåtits eller ej — värdesättas med hänsyn till markens produktionsförmåga,
det tillstånd, vari skogen faktiskt befinner sig, samt den avkastning,
som i följd av dessa omständigheter för framtiden kan uttagas under
förutsättning av uthålligt skogsbruk.

Markens produktionsförmåga beräknas med hänsyn till den virkesavkastning,
som framdeles kan förväntas från densamma, örn den nöjaktigt utnyttjas.
Skogens tillstånd utrönes genom uppskattning av befintligt förråd av
träd över brösthöjd (mätbart virkesförräd) och fördelning av detta förråd å
trädslag och diameterklasser (förrådsgrupper). De avkastningar i penningar,
som beräknas inflyta vid kommande successiv avyttring av skog, diskonteras
till nuvärde. Sammanlagda värdet av skogsmarken och den växande skogen
är lika med diskonterade nuvärdet av alla framtida avkastningar, såväl
dem, som beräknas uppkomma genom successiv avverkning av det befintliga
virkesförrådet, som dem, vilka kunna påräknas genom avverkning av framdeles
uppväxande skog.

Värderingen verkställes, på sätt nedan i denna instruktion angives, särskilt
för skogsmarken och särskilt för den växande skogen. Härvid märkes, att
det belopp, som vid diskontering av framtida avkastningar till nuvärde framkommer
såsom värde å det befintliga mätbara virkesförrådet, i sig innesluter
även den del av skogsmarkens värde, som tillgodogöres genom tillväxten
av detta virkesförråd. Såsom värde å skogsmarken redovisas emellertid,
vare sig därå finnes mätbart virkesförråd eller ej, det värde som med
hänsyn till dess produktionsförmåga skulle tillkomma den, örn därå ej funnes
något sådant virkesförråd (skogsmarkens diskonteringsvärde), medan såsom
värde å den växande skogen upptages återstoden av det förut angivna sammanlagda
värdet (den växande skogens diskonteringsvärde). Sistnämnda värde
motsvarar följaktligen det värde, som enligt ovan angiven uppskattningsgrund
tillkommer det befintliga mätbara virkesförrådet, med avdrag av så
stor del därav som ingår i det redovisade diskonteringsvärdet å skogsmarken.

Från skogsmarkens och den växande skogens diskonteringsvärden göras
avdrag med belopp, som anses motsvara allmänna kostnader för skogsbru -

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

ket. Vad som därefter återstår utgör vid taxeringen skogsmarkens värde
(skogsmarksvärdet) respektive den växande skogens värde (skogsvärdet).

2. Såsom skogsmark skall upptagas all icke odlad mark, som, vare sig den
vid tillfället är skogbärande eller ej, är lämplig att använda för skogsproduktion.
Till skogsmark hänföras således även ljungmark och annan dylik mark,
som av ålder ligger skoglös, såframt marken kan anses lämpa sig för skogsproduktion.

Såsom skogsmark skall ej upptagas sådan skoglös eller obetydligt trädbevuxen
ängsmark, som, ehuru den visserligen kan användas för skogsproduktion,
i främsta rummet disponeras för foderproduktion genom bete eller
slåtter samt med god hushållning även bör därtill användas, vare sig den är
att betrakta såsom kultiverad betesäng eller den är hänförlig till naturlig
betes- eller slåtteräng. Skogbevuxen s. k. hagmark skall, i den mån den utnyttjas
såsom kultiverad betesäng, ej heller redovisas såsom skogsmark. Med
kultiverad betesäng avses sådan icke i vanlig mening under plog lagd, i huvudsak
foderproducerande men ej sällan något trädbevuxen betesmark, som för
betets förbättrande är föremål för ordnad skötsel, varmed förstås sådana åtgärder
som röjning, dikning, planering, kalkning, gödsling, frösådd m. m.

Till skogsmark räknas ej heller s. k. impediment, vartill hänföras myrar
(mossar och kärr), berg, fjällmark och annan dylik mark, som på grund
av klimatiska förhållanden, ogynnsamma vattenförhållanden, näringsbrist
eller de lösa jordlagrens ringa djup är av den beskaffenhet, att någon egentlig
skogsproduktion där icke kan påräknas.

Värdet av sådan mark ävensom, i förekommande fall, av bete å skogsmark
skall inräknas i värdet av fastigheten i övrigt.

3. Arealen skogsmark beräknas, vad angår statens och andra allmänna
skogar, efter därom av domänstyrelsen meddelade eller eljest tillgängliga
officiella uppgifter; vad angår enskilda skogar under ordnad hushållning med
tillgängliga och tillförlitliga skogsuppskattningshandlingar efter uppgifter i
dessa; samt, vad angår övriga skogar, med ledning av uppgifter från jordregistret,
ekonomiska kartverk eller andra offentliga handlingar, så ock efter
ingivna deklarationer och andra upplysningar, som kunna införskaffas.

4. För taxeringen skall riket med hänsyn till olikheter i skogens tillväxtförhållanden
vara indelat i sex områden (tillväxtområden), omfattande: område
1 Norrbottens län ävensom av Västerbottens län Lycksele, Vilhelmina
och Åsele tingslag samt Malå socken; område 11 återstoden av Västerbottens
län, Jämtlands län, Västernorrlands län utom Medelpads östra domsaga
och Medelpads västra domsaga, och av Kopparbergs län Särna och Idre
samt Älvdals tingslag ävensom Transtrands socken; område lil återstoden
av Västernorrlands och återstoden av Kopparbergs län, Gävleborgs län samt
av Värmlands län Norra Finnskoga, Dalby, Norra Ny, Södra Finnskoga och
Nyskoga socknar; område IV återstoden av Värmlands län samt örebro. Västmanlands
och Uppsala län, Stockholms stad och län, Södermanlands och
Gotlands län; område V Älvsborgs, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Östergötlands,
Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län; samt område VI Hollands,
Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län.

Begreppet

skogmark.

Areal

skogsmark.

Rikets indelning
i tillväxtområden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Markens

godhetsgrad.

U ppskattning
av virkes -förråd.

5. Inom varje tillväxtområde uppskattas markens produktionsförmåga
(godhetsgrad), därvid marken betecknas som »medelgod», om den till sin beskaffenhet
i stort sett överensstämmer med vad för området genomsnittligt
gäller, och eljest benämnes »mycket god» respektive »mindre god», beroende
på om dess produktionsförmåga i mera avsevärd grad över- eller understiger
den för området gällande genomsnittliga produktionsförmågan. Godhetsgraden
bestämmes efter markens beskaffenhet utan hänsyn till den därå växande
skogens tillstånd. Den är således icke beroende av att den faktiska produktionen
under den närmaste tiden kan beräknas bliva särskilt hög, på
grund av att skogen är särskilt väl sluten eller innehåller relativt stor tillgång
på moget virke, eller särskilt låg, på grund av att skogen är utglesnad eller
utgöres av övervägande ungskog. Godhetsgraden skall vidare bestämmas utan
hänsyn till föreliggande möjlighet eller sätt för virkesavkastningens utnyttjande.
Vid bedömande av godhetsgraden må vid tidigare taxeringar fastställda
siffror för bonitet tjäna till ledning.

Godhetsgraden angives — utom i visst i anvisningarna till kommunalskattelagen
angivet fall, då skyddsskog eller liknande skog ingår i taxeringsenhet —
som en för hela taxeringsenheten i fråga gällande genomsnittlig beskaffenhet,
avvägd med hänsyn till markens i olika delar skiftande producerande
förmåga. Finnas för skogen tillförlitliga skogsuppskattningshandlingar, angivande
markens virkesavkastning i dess olika delar eller innehållande andra
uppgifter, varav medelgodheten kan bedömas, sker uppskattningen med ledning
därav. Saknas sådana handlingar, uppskattas godhetsgraden med ledning
av vad som är känt eller kan utrönas örn skogsmarken i fråga, jämfört
med medelgodheten hos marken å trakten i övrigt.

6. Sedan markens areal och godhetsgrad för den taxeringsenhet, varom
fråga är, fastställts, sker en uppskattning av därå befintligt mätbart virkesförråd.
Detta uppdelas därvid i särskilda förrådsgrupper på följande sätt. Beträffande
barrskogen upptagas såsom särskilda grupper dels träd, som vid
brösthöjd hålla 25 centimeter i diameter och däröver (barrtimmerskog), dels
träd, som vid brösthöjd hålla från och med 15 intill 25 centimeter i diameter
(massavedskog), och dels träd med mindre diameter vid brösthöjd (barrvedskog).
Lövskogen upptages i regel som en gemensam grupp. Skulle emellertid
å taxeringsenhet inom tillväxtområde V eller VI förekomma bok- eller ekskog
eller bådadera i sådan utsträckning att därav erhållet virke med fördel kan
användas jämväl till värdefullare sortiment än ved, skall sådan lövskog å
taxeringsenheten särskiljas från övrig lövskog och uppdelas å två förrådsgrupper,
därav den ena omfattar träd, som vid brösthöjd hålla 20 centimeter
och däröver (grov bok- och ekskog), och den andra träd med mindre diameter
vid brösthöjd (klen bok- och ekskog). Bok- och ekskog skall därvid med
hänsyn till sitt för ifrågakommande taxeringsenhet gällande genomsnittliga
tillstånd i avseende å stamform, grenighet m. m. åsättas någon av beteckningarna
»bättre», »medelgod» eller »sämre».

Det för var och en av ovannämnda förrådsgrupper uppskattade virkesförrådet
skall angivas i kubikmeter och avse virke i rått tillstånd, mätt i verklig
kubikmassa fast mått på bark (skogskubikmeter), d. v. s. den virkeskvan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

litet som erliålles, då virket mätes på rot efter noggranna s. k. massatabeller.
Från uppskattningen undantagas träd, som äro så förstörda av röta eller
eljest att de böra hänföras till s. k. »uppenbara vrak».

7. a) Värdesättningen sker med hänsyn till det rotstående virkets på nedan
angivet sätt för varje förrådsgrupp beräknade nettovärde per kubikmeter
(rotvärdet) enligt medelprisen å sådant virke för åren 1932—1941. Rotvärdet
bestämmes beträffande olika avsättningslägen inom visst område
med i huvudsak enhetlig prisbildning (prisbildningsområde) för varje förrådsgrupp
utom barrvedskogen med hänsyn till samtliga däri ingående sortiment
och beräknas med ledning av de pris, som på grund av prissättning
nämnda år i genomsnitt varit å orten gällande för sådana sortiment,
varav virkesförrådet inom var och en av dessa grupper anses sammansatt.
För barrvedskog fastställes intet särskilt rotvärde, utan sker värdesättningen
av sådan skog med utgångspunkt från rotvärdet å massavedskog (jfr punkt
8 här nedan).

b) För att bestämma rotvärdet per kubikmeter skog å rot för viss förrådsgrupp
måste följaktligen fastslås, av vilka sortiment en sådan kubikmeter
skall anses vara sammansatt. Till grund för beräkningen av sortimentssa mmansättningen
skall läggas en tänkt aptering. Vid denna sammanfattas de i
de olika förrådsgrupperna ingående sortimenten — alla angivna i fast mått
på bark — under vissa sortimentsklasser (grovt virke, medelgrovt virke
o. s. v.), och det skall vid taxeringen antagas, att varje förrådsgrupp innehåller
dylika sortimentsklasser till så stor andel av hela virkesförrådet inom förrådsgruppen
som framgår av nedanstående uppställning. Annan uppdelning
å sortimentsklasser än den sålunda bestämda må ej vid taxeringen ifrågakomma.
Den tänkta apteringen fullföljes vid själva taxeringen med hänsyn
till avsättnings- och prisförhållanden genom att fastställa, i vilken utsträckning
olika sortiment skola anses ingå i sortimentsklasserna inom varje förrådsgrupp.

Sortimentsklasser inom varje lörrådsgrupp.

Förrådsgrupp. Sortimentsklasser.

barrtimmerskog .................. grovt virke 75 procent, medelgrovt

virke 15 procent och klent virke 5
procent;

massavedskog .................... grovt virke 20 procent, medelgrovt

virke 60 procent och klent virke 15
procent;

grov bok- och ekskog:

bättre ......................... gagnvirke (timmer eller kubb) 30

procent och vedvirke 65 procent;

medelgod ...................... gagnvirke 20 procent och vedvirke 70

procent;

sämre......................... gagnvirke 10 procent och vedvirke 80

procent;

klen bok- och ekskog.............. vedvirke 90 procent;

lövskog (övrig) ................... gagn- och vedvirke 85 procent.

Rotvärde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Den del av virkesförrådet inom varje förrådsgrupp, som ej medräknats här
ovan, anses ej kunna tillgodogöras.

I förestående uppställning förstås, såvitt angår barrskog, med

grovt virke: sådant virke som beräknas inom bark hålla en toppdiameter
av 6 engelska tum och däröver;

medelgrovt virke: sådant virke som beräknas inom bark hålla en toppdiameter
av 4 intill 6 engelska tum; samt med

klent virke: sådant virke som beräknas inom bark hålla en toppdiameter
av 2 V2 intill 4 engelska tum.

c) Därest beträffande barrskog svårighet möter att fastställa, vilka sortiment
som skola anses ingå i viss sortimentsklass, eller vid prisvariationer
inom de olika sortimenten att beräkna medelpris för dessa, må, örn så befinnes
lämpligt, vid värdeberäkningen viss sortimentsklass anses innefatta endast
ett sortiment av viss dimension svarande mot medeldimensionen inom klassen,
dock att därvid åtskillnad skall göras mellan tall och gran. Såsom medeldimensioner
anses följande dimensioner i engelska mått, nämligen beträffande
grovt tallvirke från barrtimmerskog och massavedskog respektive 8 och
6 tums toppdiameter inom bark, beträffande grovt granvirke från samma
förrådsgrupper respektive 9 och 7 tums toppdiameter inom bark samt beträffande
allt medelgrovt virke från båda dessa förrådsgrupper 5 tums toppdiameter
inom bark. Beträffande timmer skall därvid i samtliga fall förutsättas
en medellängd av 15 fot.

d) För varje sortiment beräknas virkets nettovärde med ledning av de för
ovannämnda tidsperiod gällande genomsnittsprisen i orten. Därvid skola
från bruttoprisen avdragas alla direkta avverknings- och transportkostnader,
såsom kostnader för huggning, körning, flottning eller annan transport till
den plats, för vilken bruttoprisen gälla, direkt arbetsledning, avmätning och
intumning, tillfälliga kojbyggnader, vintervägar och lastplatser, skogsaccis
och skogsvårdsavgifter samt olycksfalls- och försäkringsavgifter i den mån de
äro direkt hänförliga till drivningsarbetet. Vid avdragens beräkning skall
hänsyn tagas till utdrivningens större eller mindre svårigheter i fråga om
körvägar och flottningsförhållanden m. m. dylikt. Därvid bör dock iakttagas,
att nettovärdet skall utgöra ett medelvärde för hela skogen och att kostnaderna
sålunda skola vara representativa för skogens genomsnittliga avsättningsförhållanden.

Vid värdeberäkningen skall iakttagas, att kubikmassa, uttryckt i brukliga
handelsmått, t. ex. toppmätt massa inom bark för timmer, löst mått för
brännved etc., måste omräknas till verklig kubikmassa fast mått på bark.
Värdet skall för varje sortiment utrönas för vart och ett av de år, som skola
läggas till grund för beräkningen, samt medeltal för dessa värden uträknas.
De såsom resultat av beräkningen erhållna värdena skola angivas såsom
medelnettovärden för samtliga år inom den bestämda tidsperioden för varje
sortiment, gällande kubikmeter fast mått å bark.

Vid beräkning av rotvärdet för barrtimmerskog och massavedskog bör,
därest med hänsyn till prisskillnader för virke av tall och gran så erfordras,

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

beräkningen utföras så, att därvid uträknas särskilt värde under förutsättning
att gruppen bestode av enbart tall och särskilt värde under förutsättning
att den bestode av enbart gran, varefter rotvärdet i det föreliggande fallet
bestämmes med hänsyn till proportionen mellan i gruppen ingående kvantiteter
av de olika trädslagen.

Med utgångspunkt från ovannämnda medelnettovärden bestämmes värdet
för samtliga sortiment inom vederbörande förrådsgrupp, d. v. s. rotvärdet,
enligt det förfaringssätt som framgår av följande exempel avseende ett tänkbart
fall för förrådsgruppen barr timmerskog:

Sortimentsklass.		Sortiment.
Tall: grovt virke	75?;	Timmer 75 % å 10 kronor per
		kubikmeter (= värde för virke
		av 8 tums toppdiameter) ....	kronor 7: 50
medelgrovt virke	15 %	Sulfatved 15 % å 5 kronor per
		kubikmeter ................	» 0:75
klent virke	5 %	Pannved 5 % å 3 kronor per
		kubikmeter................	» 0:15
		Sammanlagt per kubikmeter kronor 8: 40.
Gran: grovt virke	Ib %	Timmer 30 % k 9 kronor per ku-
		bikmeter ..................	kronor 2: 70
		Sulfitved 45 % å 7 kronor per
		kubikmeter ................	» 3:15
medelgrovt virke	15 %	Sulfitved 15 % k 7 kronor per
		kubikmeter ................	» 1:05
klent virke	5 %	Pannved b % å 3 kronor per

kubikmeter................. » 0: 15

Sammanlagt per kubikmeter kronor 7: 05.

Barrtimmerskogen antages bestå av 60 % tallskog samt 40 •/. granskog, och dess
rotvärde per kubikmeter utgör 60 % av 8: 40 = kronor 5: 04

40 % av 7: 05 = kronor 2: 82
eller kronor 7: 86.

Skulle å viss trakt virke, som i exemplet här ovan hänförts till sortimentet
pannved, ej vara avsättningsbart, bör i exemplet detta utföras med värdet 0,
under vilken förutsättning rotvärdet blir endast 7: 71 kronor.

I förestående exempel har beträffande grovt virke av tall tillämpats den
under c) här ovan angivna bestämmelsen.

e) Skulle inom visst län eller del av län den s. k. barkprocenten för rotstående
skog av något trädslag vara onormalt hög, skall härav betingad avvikelse
göras beträffande rotvärdet för den eller de förrådsgrupper, som beröras
av förhållandet. Härvid märkes, att vid omräkning av brukliga handelsmått
till fast mått å bark hänsyn skall hava tagits till den kvantitet virke,

Biliana till riksdagens protokoll I9M. 1 sami. Nr 210.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240-

Diskont* -ring svärd*.

sorn kan utvinnas av ifrågavarande träd, varför det särskilda avdraget skall
avse endast det förhållandet att ur ifrågavarande virkesförråd, mätt i kubikmeter
fast mått å bark, ej kunna utvinnas lika grova och värdefulla sortiment
som erhållas vid normal barkprocent.

Avvikelser som nu sagts i form av avdrag å rotvärdel må även göras, därest
inom visst område enligt vad som är allmänt känt bruka förekomma
röta eller andra tekniska fel å rotstående skog i anmärkningsvärt stor omfattning,
dock endast om det med hänsyn till förhållandena å den särskilda
taxeringsenheten finnes befogat. I de särskilda anvisningar, som jämlikt
59 § taxeringsförordningen skola fastställas för län eller del av län, skola
meddelas närmare bestämmelser örn i vad mån dylika avdrag må verkställas
samt om deras beräkning. Vid medgivande av avdrag på grund av tekniska
fel för viss taxeringsenhet bör iakttagas, dels att s. k. uppenbara vrak
ej medräknats i virkesförrådet, dels att den tänkta aptering av barrskog, på
vilken de ovan angivna procentsatserna för virkesförrådets uppdelning å sortimentsklasser
grundas, inbegriper visst avdrag för dylika fel, samt att motsvarande
kvantitet virke antingen i stället medtagits i lägre sortimentsklass
eller betraktats såsom i skogen kvarlämnat. I motsvarande mån må alltså ej
särskilt avdrag på grund av tekniska fel medgivas. När avdrag som nu sagts
beviljas, skola skälen därför angivas, och skall grunden för beräkningen för
varje berörd förrådsgrupp antecknas i taxeringslängden.

f) De i en förrådsgrupp ingående sortimenten kunna i regel antagas vara
desamma för alla taxeringsenheter inom visst prisbildningsområde, och sammansättningen
varierar då i stort sett endast för barrskogen på grund av
olika förekomst av tall och gran. Då därjämte hänsyn till variationer i avverknings-
och transportkostnader kan tagas genom fördelning av taxeringsenheterna
på ett fåtal omkostnadsklasser samt ovannämnda avdrag för särskilt
hög barkprocent eller tekniska fel vanligen äro tillämpliga för större områden,
kunna rotvärden, avsedda att tillämpas i de allra flesta fall, uträknas
centralt för län eller del av län. Därest emellertid i viss förrådsgrupp å taxeringsenhet
ingå träd, därav med fördel kunna utvinnas sortiment med särskilt
höga pris (specialsortiment), bör dock därav betingad förhöjning av rotvärdet
ske.

8. Uppskattning sker som i punkt 1 sägs särskilt av den växande skogen
och särskilt av skogsmarken.

Den växande skogens diskonteringsvärde erhålles genom att multiplicera
virkesförrådet inom varje förrådsgrupp å ifrågavarande taxeringsenhet med
det kubikmeterpris, som anses tillkomma virkesförrådet vid uthålligt skogsbruk,
och sammanlägga de sålunda funna talen. Nämnda kubikmeterpris i sin
tur erhålles genom att multiplicera det i punkt 7 angivna rotvärdet för vederbörande
förrådsgrupp (beträffande barrvedskogen rotvärdet för massavedskogen)
med ett tal (korrektionsfaktorn), som för varje tillväxtområde anger
förhållandet mellan diskonteringsvärdet och nämnda rotvärde och som framgår
av härvid fogade tabell A.

Förhållandet mellan diskonteringsvärdet och rotvärdet (korrektionsfak -

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

torn) bes tillin lies av a) den förräntningsprocent, med vilken anses böra räknas
för ifrågavarande taxering, b) massatillväxten, c) såvitt angår barrskog
samt ek- och bokskog kvalitetstillväxten, så ock d) den ordning, i vilken
virkesförrådet antages bliva avverkat.

Vid taxeringen skall räknas med en räntefot av tre och tre fjärdedels procent.
I tabell A förutsattes förräntning efter denna räntefot.

Massatillväxten har för varje tillväxtområde och godhetsgrad å marken
fastställts på grundval av uppgifter från riksskogstaxeringen, och hänsyn därtill
har tagits vid utarbetande av tabell A. Markens godhetsgrad fastställes
vid taxeringen pa sätt framgar av punkt 5 här ovan och beaktas på sätt
framgår av tabell A.

Kvalitetstillväxten för barrskog samt för bok- och ekskog kommer vid
taxeringen till uttryck i relationen mellan i förra fallet barrlimmerskogens
och massavedskogens och i senare fallet grovskogens och klenskogens rotvärden
beträffande ifrågavarande prisbildningsområde och avsättningsläge och
kan följaktligen vid taxeringen fastslås med utgångspunkt från dessa rotvärden.
I tabell A kan korrektionsfaktorn utläsas med hänsyn till olika sådana
prisrelationer, och skall vid tabellens användning iakttagas, att det i värjo
fall för visst avsättningsläge inom prisbildningsområdet uträknade talet för
prisrelationen avjämnas till i tabellen förekommande närmaste relationstal.

Den ordning, i vilken virkesförrådet skall antagas bliva avverkat, har för
varje tillväxtområde blivit fastställd på grundval av uppgifter från riksskogstaxeringen
rörande virkesförrådets sammansättning m. m., och hänsyn därtill
har tagits vid utarbetande av tabell A.

Vid fastställande av skogsmarkens diskonteringsvärde förutsättes, att det
virkesförråd, som kommer att uppväxa a marken, örn å densamma ännu ej
linnés mätbart virkesförråd, kommer att tillväxa på det sätt och avverkas i
den ordning, som ovan antagits beträtfande den växande skogen. Det rotvärde,
som skall läggas till grund för beräkning av skogsmarkens diskonteringsvärde,
är, oavsett beskaffenheten av den befintliga skogen samt även
om marken är kal, rotvärdet i orten för förrådsgruppen massavedskog med
den för vederbörande tillväxtområde och godhetsgrad å marken genomsnittliga
sammansättningen av tall och gran, och diskonteringsvärdet per hektar
skogsmark erhålles genom att multiplicera nämnda rotvärde med det tal i
tabell A, som for viss godhetsgrad och viss relation mellan detta rotvärde
samt rotvärdet å timmerskog av samma sammansättning anger förhållandet
mellan skogsmarksvärdet per hektar och ifrågavarande rotvärde (markvärdefaktorn).
Det erhållna värdet multipliceras med det för taxeringsenheten utrönta
antalet hektar skogsmark.

Därest så finnes pakallat, skola för del av visst tillväxtområde, beläget intill
gränsen av annat tillväxtområde och av den omfattning, som bestämmes
i de jämlikt 59 § taxeringsförordningen fastställda anvisningarna, i stället
för de korrektionsfaktorer och de markvärdefaktorer, som angivas i tabell A
för viss godhetsgrad och viss prisrelation, tillämpas de faktorer, som utgöra
medeltal mellan motsvarande faktorer inom ifrågavarande tillväxtområde

Kunni. Maj:ts proposition nr 240.

och de för samma godhetsgrad och prisrelation gällande faktorerna i det angränsande
tillväxtområdet.

Avdrag för 9. Från skogens och skogsmarkens diskonteringsvärden skola avdragas tre
allmänna tjon(jeiar motsvarande kostnader för skogens vård, förvaltning, bevakning,

kostnader. ’ . . .

väg- och byggnadsunderhåll, skogskultur, skyddsdiknmg, skogsmdelning,
skatter m. m. För skyddsskog eller annan därmed jämförlig skog, som på
grund av gällande lagstiftning eller rådande svåra naturförhållanden måste
skötas i skyddssyfte med anlitande för skogens vård och underhåll av en osedvanligt
stor del av avkastningens värde, må avdraget för kostnader efter
prövning i varje särskilt fall och med angivande av skälen höjas, dock ej
lill mer än hälften av diskonteringsvärdena. Inom vilket område sådan höjning
får ske skall angivas i de jämlikt 59 § taxeringslörordningen för län
eller del av län fastställda anvisningarna.

Skogsmarks- 10. Det värde sorn återstår, sedan från skogsmarkens diskonteringsvärde
skoqsvärde (Pur,kt 8) avdragits belopp motsvarande allmänna kostnader (punkt 9), redovisas
såsom skogsmarksvärdc.

Det värde som återstår, sedan från den växande skogens diskonteringsvärde
(punkt 8) avdragits belopp motsvarande allmänna kostnader (punkt 9),
redovisas såsom skogsvärde.

Det praktiska 11. Det förutsättes, att i de anvisningar till ledning för taxeringen, som avforfarandet.
ses j gg g taxeringsförordningcn, skola meddelas uppgifter särskilt i följande
avseenden:

de godhetsgrader, som ifrågakomma för varje kommun inom länet,

de rotvärden, som böra tillämpas vid taxeringen, redovisade för särskilda
prisbildningsområden samt bestämda för olika omkostnadsklasser (avsättningslägen)
och förrådsgrupper, med angivande av grunden för beräkningen,
så ock motsvarande kubikmeterpris som skola tillämpas vid uthålligt skogsbruk
efter avdrag för allmänna kostnader (skogsvärde per kubikmeter),

de områden inom länet, för vilka skola tillämpas särskilda uppskattningsgrunder
med hänsyn till onormalt hög barkprocent eller onormal förekomst
av tekniska fel, med angivande av de särskilda rotvärden, som i sådana fall
ifrågakomma,

de delar av länet, beträffande vilka på grund av belägenhet vid gräns
mellan olika tillväxtområden skola tillämpas medeltal av korrektionsfaktorerna
för dessa områden, samt

de områden inom länet, för vilka må ifrågakomma avdrag efter andra
grunder än de normalt gällande för allmänna kostnader, med angivande av
grunderna i dylika fall för avdragens beräkning.

Till underlättande av värdeberäkningen skola de jämlikt 59 § taxeringsförordningen
för län eller del av län fastställda hjälptabellerna vara så uppställda,
att därur för vanligen förekommande fall direkt kunna utfinnas skogsvärde
per kubikmeter samt skogsmarksvärde per hektar, varjämte i dessa
tabeller böra finnas anvisningar för beräkning av dylika värden även i andra
fall, såsom då särskild reduktion av värdet skall ske på grund av hög bark -

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

procent, tekniska fel eller onormalt höga allmänna kostnader för skogsbruket.
Exempel på hjälptabell, varom nu talats, utgör härvid fogade tabell B.

Sedan vid taxeringstillfället beskattningsnämnd uppskattat virkesförrådet,
fördelat på olika förrådsgrupper, och bedömt markens godhetsgrad samt skogens
avsättningsläge, erhåller följaktligen nämnden i hjälptabell de kubikmeterpris
för växande skog och de värden för hektar skogsmark, som skola
tillämpas i varje särskilt fall. Därest endast en mera summarisk uppskattning
av virkesförråd m. m. är möjlig, bör en för dylikt fall avsedd särskild
hjälptabell (se tabell C) vara tillgänglig.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1944 och skall första gången tilllämpas
i avseende å 1945 års allmänna fastighetstaxering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Tabell A. Korrektionsfaktörer

Korrektionsfaktorer, utvisande för olika förrådsgrupper förhållandet mellan dis och

massavedskogens (respektive för bok och ek

r r

sko

Till-

växt-

om-

råde

Markens

godhets-

grad

vedskog vid prisrelation

massavcdskog vid prisrelation

0-8

0 6

0*5

0*4

0*3

0*2

0*1

0*8

0*7

0*6

0*5

0*4

0*3

0*2

god

0-59

061

0*62

0*58

0*52

0*55

0*60

1*10

0*58

0*61

0*69

0*78

0*90

1*10

1*50

2*80

medelgod

0*50

0-51

0*62

0*46

0 40

0*38

0*35

0*65

0*64

0*58

0*63

0*70

0*80

0*95

1*30

2*4 0

mindre god

0*40

041

0*42

0 34

0*28

0*25

0*22

0*35

0*48

0*51

0*56

0*60

0*68

0*78

1*00

1*80

god

0-62

0''G4

0*66

0*63

0*60

0*65

0*75

1*40

0*65

0*70

0*77

0*87

1*02

1*23

1*65

3*20

medelgod

0-B4

0*56

0 58

0*52

0*47

0*48

0*50

0*90

0*62

0*67

0*73

0*81

0*93

1*10

1*45

2*70

mindre god

045

0*46

0*47

0*40

0*33

0*31

0*28

0*50

0*57

061

0*66

0*71

0*81

0*93

1*20

2*20

III

god

068

0 71

0*77

0*76

0*80

0*90

1*10

2*00

0*70

0*76

0*84

0*97

1*15

1*45

2*05

3*90

medelgod

0*60

0*61

0*64

0*59

0*56

0*58

0*65

1*20

0*68

0*73

0*81

0*91

1*05

1*26

1*70

3*10

mindre god

048

049

0*50

0*44

0*38

0*36

0*33

0*60

0*65

0*69

0*75

0*82

0*92

1*08

1*40

2*50

god

091

0*97

1*05

1*13

1*24

0*81

0*90

1*01

1*17

1*41

medelgod

079

083

0*88

0*92

0*96

0*79

0*86

0*97

1*11

1*32

mindre god

0*66

0*69

0*72

0*68

0*74

0*81

0*90

1*02

1*18

god

1-21

1*33

1*48

1*67

1*95

0*85

0*95

1*11

1*32

1*64

medelgod

1-13

1*28

1*37

1*53

1*75

0*83

0*93

1*08

1*28

1*57

mindre god

098

1*06

116

1*26

1*38

0 79

0 88

1*00

1*18

1*43

god

1-26

1*38

1*54

1*73

2*00

0*86

0*96

1*12

1*33

1*67

medelgod

1-15

1*26

1*40

1*57

1*75

0*84

0*94

1*09

1*29

1*59

mindre god

l-oo

108

1*18

1*29

1*42

; oso

0*89

1*01

1 19

1*44

Markvärdefaktorer, utvisande markvärde per hektar i förhållande till rot -

											En kubikmeter
Till- växt-	Markens godhets- grad	Markens nor-mala avkast-			Markvärdefaktor vid prisrelation			massavedskog skall anses innehålla tall och gran i nedan-
om-	ningstörmåga									stående proportion
råde	(bonitet)
1:	1:	1:	1:	1:	1:	1:	1:	tall	gran

			0*8	0*7	0*6	05	0*4	0*3	0*2	0*1
I	god	2*25—	6	6	6	6	5	5	6	10	0*6	0*4
	medelgod	150—200	3	3	3	3	2	2	2	4	0*5	0*5
	mindre god	—1*25	1	1	1	1	1	1	1	1	0*4	0*6
II	god	2*50 —	9	10	10	9	8	8	9	15	0*4	0*6
	medelgod	175—225	5	6	6	5	4	4	4	7	0*4	0*6
	mindre god	—1*50	2	2	2	2	1	1	1	2	0*4	0*6
III	god	3*00—	19	20	21	21	21	25	35	50	0*4	0*6
	medelgod	200—275	12	12	13	11	10	10	12	20	0*5	0*5
	mindre god	—1*75	5	5	5	5	4	3	3	6	06	0*4

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

och markvärdefaktorer.

konteringsvärde och rotvärde vid nedanstående relation mellan timmerskogens
grovskogens och klenskogens) rotvärden (prisrelation).

s k

ö \

k C

o k

c h

e k

timmerskog vid prisrelation

klenskog vid prisrelation

grovskog vid prisrelation

löv-

skog

0-7

0-6

0*5

0*4

0*3

0*2

0*1

0*8

0*7

0*6

0 6

0*4

0*8

0*7

0 6

0*5

0*4

0-55

0-57

0*59

0*62

0*64

0*66

0*68

0*70

0 53

0-55

0-67

0*59

0*61

0*62

0*64

0*66

> 0*70

051

052

054

0*56

0*58

0*60

0*61

0*63

0 66

0-68

0-71

0*73

0*75

0*77

0*79

0*81

0''63

0-65

0''67

0*69

0*71

0*73

0*75

0*77

> 0*76

0 59

0*61

0''62

0*64

0*65

0*67

0*68

0*70

074

0-77

0*80

0 83

0*86

0*89

0*92

0*94

0''72

0-74

0*76

0*78

0*81

0*83

0*85

0*87

1 0*81:

0‘67

0-69

0*71

0*72

0*74

0*75

0*76

0*77

0''79

0-83

0*88

0*92

0*96

i *1

0''78

0''8l

0*85

0 89

0*93

0''74

0-76

0*79

0*82

0*85

0*80

0-84

0*89

0*93

0*97

0-79

0-82

0*86

0''90

0*94

W*88

0*97

1*10

1*28

1*54

0*64

0*67

0*71

0*74

0*78

r 0*88

076

0''79

0*82

0*85

0*88

)

0-81

0-85

0 90

0*94

0*98

0 80

083

0*87

0*91

0*96

}0*88

0*97

1*10

1*28

1*54

0*64

0*67

0*71

0*74

-1

> 0*88

0-76

0''80

0*83

0*86

0*89

värdet å en kubikmeter massavedskog av angiven trädslagssammansättnlng.

1 Till-växt-o in-rede	Markens godhets- grad	Markens normala avkastningsför-måga (bonitet)	Markvärdefaktor vid prisrelation	En kubikmeter massavedskog skall anses innehålla tall och gran i nedan-stående proportion
1: 0*8	1: 0*7	1 . 0*6	1: 0*6	1: 0*4	tall	gran
IV	god	3*50—	37	40	43	46	49	0*4	0*6
	medelgod	225—325	26	27	28	29	29	0*6	0 5
	mindre god	—2*oo	12	12	13	12	11	0*6	0*4
V	god	3*75—	50	55	65	75	85	0*6	0*5
	medelgod	275—350	40	44	48	52	60	0*6	0*4
	mindre god	—2*60	27	29	31	33	36	0*7	0-8 j
VI	god	4*26—	60	70	80	90	100	0*3	0*7 j
	medelgod	300—400	42	47	52	57	65	0*6	0*5
	mindre god	—2*76	28	30	32	35	38	0*7	0*3

Kungl. Majlis proposition nr 240.

Tabell B. Exempel på uppställning av hjälptabell.

Hjälptabell nr 1 för beräkning av markvärde per hektar samt skogsvärde per
kubikmeter för varje förrådsgrupp.

Avsedd att användas därest uppdelning av virkesförrådet på förrådsgrupper äger rum.

Tillväxtområde: lil. Prisbildningsområde: Avsättning till bilväg inom N. N. län.

Län: N. N. ‘ Barkprocent: Normal. Omkostnadsavdrag: 30 procent.

				Skogsvärde per kubikmeter, kronor
		Mark-		barrskog vid angiven kubikmasse-
	Markens	värde	Förrådsgrupp	procent gran för respektive förråds-
klass	godhets- grad	per hektar			grupp			lövskog
						100 %
	kronor		0 %				(annan)
				(ren tall-	25 %	£0 %	75 *	(ren
				skog)				skog)
1	god	77	barrtimmerskog	4-48	4’33	4-18	403	388
			massavedskog	2-94	2''94	2-94	294	2''94
(släpkörning			barrvedskog	2''70	2-74	2-78	2-82	2''86
till bilväg,			lövskog	—	—	—	—	—	1-98
normal terräng)	medelgod	46	barrtimmerskog	4''26	4-14	402	3-90	3-78
		massavedskog	2-84	2''84	2-85	2-85	2-86
			barrvedskog	2-24	2-31	2-38	2-45	2-52
			lövskog	—	—	—	—	—	1-98
	mindre god	19	barrtimmerskog	3’98	387	3*75	3-63	3-52
			massavedskog	2-62	2-65	2-68	270	2-73
			barrvedskog	1-75	1-82	1-89	1-95	202
			lövskog		—	—	—	—	1-98
2	god	73	barrtimmerskog	4''26	4-11	397	382	368
			massavedskog	2-70	2-71	2''72	2-73	2.74
(3 vändors			barrvedskog	2-48	2*33	2''57	2-62	2-67
väg, 2 å 3			lövskog	—	—	—	—	—	1-70
kilometer till bilväg,	medelgod	43	barrtimmerskog	4-04	392	3-81	3-70	3-58
		massavedskog	2-61	262	264	2-66	2-67
terräng)			barrvedskog lövskog	2''06	2''13	221	2-28	2’3ä	1-76
	mindre god	17	barrtimmerskog	378	367	3-56	344	333
			massavedskog	2-42	2-45	2-49	252	2-55
			barrvedskog	1-61	1G8	1-75	1-81	1-88
			lövskog	—	—	—	—	—	1-76

3	god	66	barrtimmerskog	3''98	3-84	3-70	3''5G	3*42
			massavedskog	2-41	2-43	2-46	2-48	2-50
(2 vändors			barrvedskog	2-21	2-26	2-32	2-38	2-43
väg, 5 å 6			lövskog	—	—	—		—	1-47
kilometer till bilväg,	medelgod	39	barrtimmerskog	3''78	367	3-56	3-44	3''33
		massavedskog	2-32	235	2''38	2-40	2-43
terräng)			barrvedskog lövskog	1-84	1''91	1-99	2-07	2-14	1-47 \|
	mindre god	16	barrtimmerskog	3-53	3-4 2	3-32	3-21	3-10	\|
			massavedskog	2-15	219	224	2''28	2-32
			barrvedskog	1-43	1-50	157	1-64	1-71
			[lövskog	—	—	—	—	—	1-47 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Tabell C. Exempel på uppställning av hjälptaliell.

Hjälptabell nr 2 lör beräkning av markvärde per hektar samt skogsvärde per
kubikmeter för barrskog och lövskog.

Avsedd att användas därest endast summarisk uppskattning av virkesförrådet äger rum.

Tillväxtområde: lil. Prisbildningsområde: Avsättning till bilväg inom N. N. län.

Län: N. N. Barkprocent: Normal. Omkostnadsavdrag: 30 procent.

Skogsvärde per kubikmeter, kronor för

Om- kost- nads- klass	Markens god-hetsgrad	Mark- värde per hektar kronor	barrskog,	vars kubikmassa utgöres av	lövskog (annan)
timmer- skog, procent	granskog, procent
0 (ren tall-skog)	25	50	75	i 00 (ren gran-skog)
1	god	77	0	2-83	2''85	2*87	2*89	2*90	1*98
			10	300	3*00	3*01	3*01	3*00
			20	3*1G	3*1G	3*15	3*13	3*10
			30	3''83	3*32	3*28	3*25	3*20
			40	3-50	3*47	3*42	3*37	3*30
			50	3-66	3*03	3*5 G	3*49	3*39
			60	3-83	3*78	3*70	3 61	3*49
			70	3-99	3*94	3*84	3*78	3*59
	medelgod	46	0	2''57	2*61	• 2*64	2*68	2*71	1*98
			10	2-74.	2*77	2*79	2*81	2*82
			20	2-91	2*93	2*98	2*94	2*92
			30	3-09	3*09	3*08	3*07	3*03
			40	3''26	3*25	3*22	3*20	3*14
			50	343	3 41	3*37	3 32	3*25
			60	360	3*57	3*51	3*46	3*36
			70	3*77	3*74	3*06	3*58	3*47
	mindre god	lil	0	2-23	2*28	2*33	2*38	2*41	1*98
			10	2-41	2*45	2*48	2*51	2*52
			20	2-59	2*62	2*63	2*64	2*64
			30	2-77	2*78	2*78	2*78	2*75
			40	2-96	2*95	2*93	2*91	2*87
			50	3*18	3*12	3*08	3*05	2*98
			60	3-31	3*28	3*24	3*18	3*10
			70	348	3*45	3*39	3*32	3*21
2	god	73	0	2-GO	2*63	2*66	2*68	2*71	1*76
			10	2-77	2*79	2*80	2*80	2*81
1			20	2-94	2*94	2*98	2*92	2*90
			30	3-10	3*10	3*07	3*04	3*00
			40	3-27	3*25	3*21	3*16	3*10
			50	3''44	3*41	3*36	3*28	3*20
			60	3''GO	3*56	3*48	3*40	3*29
			70	3’7 7	3*72	3*62	3*52	3*39
	medelgod	43	0	2-30	2-41	2*45	2*49	2*53	1*76
			10	2*53	2*57	2*59	2* G 2	2*63
			20	2-70	2*78	2*74	2*75	2*74
			ilO	2*87	2*89	2*88	2*87	2*85
			40	3*04	3 05	3*02	3*00	2*95
			50	3*22	3*20	3*17	3-13	3*06
			60	3*39	3*30	3*31	3*25	3*17
			70	3*50	3*52	3*45	3*38	3*28

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

Skogsvärde per kubikmeter, kronor för

Om- kost- nads- klass	Markens god-hetsgrad	Mark- värde per hektar kronor	barrskog,	vars kubikmassa utgöres av
timmer- skog, procent	granskog, procent	lövskog (annan)
0 (ren tall-skog)	25	50	75	100 (ren gran- skog)
	mindre god	17	0	206	2-11	2-16	2-21	2-25	1*76
			10	2''23	2-28	2-31	2-34	2''36
			20	2-41	2-44	2-46	2-47	2-47
			30	2-58	2-60	2’60	2-60	2-58
			40	2''76	277	2''75	2''74	269
			50	2-94	2-93	2''90	2-87	2-81
			60	311	3-09	305	3-00	2-92
			70	3-29	326	3-19	3-13	303
3	god	66	0	2''32	2''37	2''40	2-44	2-47	1-47
			10	2-49	2-62	2-54	2-56	256
			20	2''65	2-67	2’67	2-68	2''66
			30	2''82	283	2-81	2-80	2-76
			40	2-99	2-98	2-95	2-91	2''85
			50	316	314	308	3''03	2-95
			60	3-32	329	3-22	3-15	304
			70	349	3-45	336	3-27	314
	medelgod	39	0	2-10	2''16	2-21	2-26	2-30	1''47
			10	2-27	2-32	235	2-39	2-40
			20	2''44	248	2-49	2-61	2-51
	t		30	2-61	2''63	2-63	2''64	2-61
			40	2-78	2-79	2-77	2-76	2''72
			50	2-95	295	2-91	2-88	2''82
			60	312	3-10	3-06	301	2-93
			70	3-29	3''26	3.20	313	303
	mindre god	16	0	1*83	1-89	1-94	2-00	205	1''47
			10	2-00	2-05	2 09	2-13	215
			20	2-17	221	2''23	2''26	2-26
			30	235	2-37	2-38	2-39	2*37
			40	2-52	2-54	2’52	2-61	2-48
			50	2''70	2-70	2-67	2-64	2-59
1		60	2-87	2''86	2-81	2-77	2-70
1		70	3-04	3-02	296	290	280

Förestående hjälplabell är grundad på nedan angivna förutsättningar beträffande 1. timmerskogsprocenten
och 2. granskogsprocenten. Därest i förekommande fall väsentlig avvikelse från dessa
förutsättningar föreligger, bär ej denna hjälptabell användas utan bör förfaras på sätt som förutsättes
i hjälptabell 1.

I. Vid angiven kubikmasseprocent timmerskog
anses övrig del av barrskogens kubikmassa
fördela sig på massavedskog och vedskog sålunda:

! Timmerskog, procent	Procentfördelning av övrig barrskog
massavedskog j	vedskog
0	55	45
10	50	40
20	45	35
30	40	30
40	35	25
50	30	20
60	25	15
70	20	10

2. Vid angiven kubikmasseprocent granskog
för liela barrskogsförrådet anses granprocenten
för timmerskog och massavedskog utgöra:

Hela barr-skogsförrådet, procent	Procent granskog för
timmerskog	massavedskog
0	0	0
25	15	30
50	40	55
75	65	80
100	100	100

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
3 mars 19H.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge,
Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för jordbruksdepartementet fråga örn allmän
fastighetstaxering samt anför därvid följande:

Enligt 12 § 1 mom. kommunalskattelagen och 2 § 1 mom. taxeringsförordningen
skulle allmän fastighetstaxering ha ägt rum år 1943. Emellertid
har genom förordningar den 19 december 1941 (nr 945) och den 5 mars
1943 (nr 81) den allmänna fastighetstaxeringen uppskjutits, och har genom
den senare förordningen stadgats, att den i stället skall äga rum år 1945.
Om ej förordnande örn ytterligare uppskov meddelas, skall följaktligen arbetet
med taxeringen påbörjas i höst. I så fall torde dessförinnan böra utfärdas
ny förordning med instruktion rörande värdering av skogsmark och
växande skog, varjämte vissa ändringar i taxeringsförordningen synas böra
vidtagas.

I. Allmän fastighetstaxering år 1945 m. m.

Vad först angår frågan örn ett ytterligare uppskov med den allmänna
fastighetstaxeringen så anfördes som skäl för det år 1941 beslutade uppskovet
(se prop. 334/1941), att fastighetsmarknaden rönte stark inverkan
av rikets avspärrning från ekonomiska förbindelser med utlandet, att sålunda
prisen på skogsfastigheter i högsta grad påverkats av å ena sidan
möjligheterna till tillfälliga förtjänster på ved, å andra sidan svårigheter
att finna tillfredsställande avsättning för virke av grövre dimensioner och
att en avsevärd förskjutning mellan prisen å skogsfastigheter av olika typer
sålunda vore att räkna med, att prisutvecklingen beträffande jordbruksfastigheter
i allmänhet syntes ha varit mycket ojämn, att värdena å industrifastigheter,
vilka måste röna stark påverkan av de olika industriernas framtidsutsikter,
vore svåra att bedöma, vilket särskilt gällde värdena å gjorda

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

nyanläggningar för tillverkningar av mera krisbetonade produkter, att de
extraordinära förhållandena å vissa orter skapat en särskilt stark efterfrågan
på bostäder, vilket varit ägnat att påverka fastighetsvärdena därstädes,
att med hänsyn till den inträdda prisstegringen å snart sagt alla jordbruksprodukter
och skog en ny taxering komme att medföra en avsevärd
förhöjning av taxeringsvärdena, vilket ur allmän ekonomisk synpunkt kunde
befaras få betänkliga följder genom att bidraga till ökad inflation, att
en allmän fastighetstaxering med utgångspunkt från de rådande osäkra förhållandena
antagligen skulle komma att genomföras med alltför stor försiktighet,
varför kanske en omtaxering inom kort tid efter krigets slut bleve
av behovet påkallad, att ytterligare tid behövdes för utarbetande av erforderliga
särskilda regler för skogstaxeringen och för undersökning i vad
mån speciella bestämmelser örn taxering även av annan fastighet än skogsfastighet
under de rådande förhållandena borde meddelas, samt att taxeringen
skulle komma att belasta taxeringsmyndigheterna under en tid, då
dessa kunde antagas bliva särskilt starkt betungande av andra uppgifter.

Beträffande de tre först angivna skälen för ett uppskov med taxeringen
anförde statistiska centralbyrån i avgivet yttrande, att det .statistiska primärmaterial,
varöver centralbyrån förfogade, icke innehölle något, som
kunde tjäna till ledning för bedömande av huruvida en förskjutning mellan
prisen å skogsfastigheter av olika typer ägt runi eller vore att emotse, men
att en utredning angående förhållandet mellan jordbruksfastigheternas saluvärden
och taxeringsvärden under perioden 1938—°% 1941 oförtydbart visade,
att överpriset i förhållande till taxeringsvärdena vore större för skogsfastigheter
i allmänhet än för andra fastigheter, vilket emellertid icke vore
speciellt utmärkande för den senaste tiden, då förhållandena härutinnan
varit likartade under den tidigare undersökta perioden 1934—:!% 1937,
samt att ojämnheten i fråga örn prisutvecklingen beträffande jordbruksfastigheter
på det hela taget icke varit större under tiden 1938—3% 1941 än
under tiden 1934—3% 1937, örn man sågv på utvecklingen från delperiod
till delperiod, ävensom att olikheten länen emellan varit mindre under tiden
1938—3% 1941 än under liden 1934—3% 1937. Centralbyrån ansåg härav
framgå, att osäkerheten på fastighetsmarknaden åtminstone vad anginge
jordbruksfastigheter dittills under krisen icke varit särskilt stor, men fann
det ytterst vanskligt för att icke säga omöjligt att härav draga slutsatser
beträffande framtiden. Centralbyrån anförde vidare bl. a.:

Såsom en anledning att år 1943 verkställa allmän fastighetstaxering kan
anföras det förhållandet att saluvärdet i förhållande till taxeringsvärdet
beträffande jordbruksfastigheter, enligt centralbyråns förenämnda utredning,
stegrats kraftigt från år 1938, då senaste allmänna fastighetstaxering
företogs. Enligt centralbyråns förenämnda utredning var sålunda överprisprocenten
för fastigheter, försålda åren 1938 och 1939, första och andra
halvåren 1940 samt första halvåret 1941 respektive 14,4, 21,8, 29,0, 24,4
och 32,5 °/o. Denna stegring motsvaras av en höjning av prisnivån i och
för sig; priserna ha sedan senaste allmänna fastighetstaxering stigit med
omkring 16 %, d. v. s. lika mycket som under tiden från år 1934 till och

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

med första halvåret 1937. För skogsfastigheter, d. v. s. fastigheter vilkas
taxeringsvärde till mer än 25 % utgjorts av skogsmarks- och skogsvärde,
var prisstegringen i förhållande till 1938 års salupris 13,1 °/o (för Norrland,
Kopparbergs och Värmlands län, tagna över ett, 15,8 °/o och för övriga
delar av riket 13,1 %); för övriga fastigheter äro motsvarande tal 17,4,
11,7 och 17,7 »/o.

Material för bedömande av prisutvecklingen på fastighetsmarknaden under
de båda senaste åren kan hämtas från en inom statistiska centralbyrån
pågående utredning angående förhållandet mellan taxeringsvärden och saluvärden
å jordbruksfastigheter, därå lagfart sökts under tiden Vt 1941
—3% 1943 (avser köp under tiden 1940—3% 1943), ävensom från av institutet
för värdering av fastigheter i Stockholm verkställda liknande undersökningar
beträffande hyreshusfastigheter i Stockholm, lagfarna eller inskrivna
under tiden 1939—3% 1943. Vidare har inom finansdepartementets
skatteberedning företagits en dylik utredning beträffande de fastigheter i 8
andra städer, som varit föremål för köp under tiden 1938—1943, därvid
utvalts å ena sidan sådana städer, där utvecklingen kan antagas återspegla
de allmänna verkningarna av det pågående kriget, samt å andra sidan sådana,
där utvecklingen möjligen tagit en speciell riktning till följd av extraordinära
förhållanden, vilket kan antagas lia varit fallet i vissa garnisonsstäder
och städer med större industri för krigsmaterieltillverkning. Som
representanter för den förra kategorien ha valts Malmö, Växjö, Göteborg,
Uppsala samt Härnösand och som representanter för den senare Linköping,
Karlskoga och Boden.

Den inom statistiska centralbyrån pågående utredningen angående jordbruksfastigheter
visar, att den s. k. överprisprocenten fortsatt att stiga. Den
utgjorde sålunda för år 1941 (siffror för de särskilda halvåren saknas)
34,6, för år 1942 45,8 och för första halvåret 1943 51,7. Stegringen i prisnivån
från 1938 till och med första halvåret 1943 utgör cirka 33 procent,
därvid stegringen för Norrland samt Kopparbergs och Värmlands län uppgår
till cirka 19 procent och för landet i övrigt till omkring 35 procent (särskilda
siffror för skogsfastigheter föreligga ännu icke). Beträffande de olika
länen varierar överprisprocenten för den senast undersökta perioden mellan
högst 69,9 för Kronobergs län och lägst 17,1 för Gävleborgs län (för första
halvåret 1943 utgöra motsvarande siffror respektive 90,6 och 19,0). Den nu
angivna höga överprisprocenten för Kronobergs län synes emellertid icke innebära,
alt prisstegringen varit särskilt kraftig här, eftersom överprisprocenten
redan under år 1938 var så hög som 35,2 procent (i Gävleborgs län
understego saluvärdena under samma år taxeringsvärdena med en procent).

För att få en överblick över prisutvecklingen efter krigsutbrottet har prisstegringen
för jordbruksfastigheter uträknats för olika län. Jämförelse har
därvid gjorts mellan å ena sidan överprisen åren 1938 och 19391 samt å

'' Materialet för enbart 1938 (= köp under detta år lagfarna efter lh 1939) är av för ringa
omfattning, för att jämförelsen beträffande de olika länen skall kunna ske med utgångspunkt
endast från detta material.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

andra sidan överprisen under första halvåret 1943. Härvid ha erhållits de
procenttal för prisstegringen som framgå av följande uppställning:

Län	Överprisprocent	Prissteg- rings- procent	Län	Överprisprocent	Prissteg- rings- procent
1938-39	Vi—»°/« 1913	1938-39	Vt—s% 1943
	163	32 3	13''7		28''7	64''3	27-6
	7''5	22''4	13-9		28-9	69''1	31-2
	22-0	39-3	14-1		7-2	41-3	31''8
	4*2	190	14*2		16-3	54-0	32-5
	18-6	42''4	20-o		43-7	90-6	32''7
Östergötlands.....	30-2	57''4	20-9	Jönköpings........	28-0	70''6	33-3
	21-4	47*3	21-3		14''7	53-1	33''5
Södermanlands____	18-6	44-7	220	Göteborgs o. Bohus	12-3	50''8	34''3
	25''0	53l	22-5		17''4	58*0	34-6
Älvsborgs.........	20''8	48''4	22-8	Kopparbergs......	5-7	47''2	39''3
Hallands .........	23-8	53''1	23''7	Kalmar...........	17''6	68''5	43''3
Uppsala..........	11-8	39*2	25''1	Hela riket	20''8	517	25''6
Västernorrlands ...	18-2	49''3	26-3

Under den pågående utredningen har jämväl framkommit uppgifter om
överprisprocenten vid köp av jordbruksfastigheter av olika storlek under tiden
1940—3% 1943. Av dessa framgår, att överprisprocenten utgör 55,9 för
fastigheter med taxeringsvärde ej överstigande 10 000 kronor, 40,1 för fastigheter
med taxeringsvärde av 10 100—50 000 kronor, 38,3 för fastigheter med
taxeringsvärde av 50 100—-100 000 kronor samt 30,4 för fastigheter med
taxeringsvärde överstigande 100 000 kronor. För jämförelsens skull kan nämnas,
att motsvarande siffror för 1938 respektive första halvåret 1943 utgöra:

1938 >/i—30/e 1943

Vid taxeringsvärde av högst 10 000 .............. 25-6 64‘4

» » > 10 100—50 000 ............ 11-4 49-4

* > » 50 100—100 000............ 77 47-5

» » » över 100 000 .............. 10 7 32-9

Den av institutet för värdering av fastigheter i Stockholm verkställda utredningen
avser dels hyreshusfastigheter på fri grund och dels dylika fastigheter
å tomträttsmark (alltså ej villafastigheter), överprisprocenten för köp, lag -

farna respektive inskrivna under tiden kategorier:	1939—s% 1943,	utgör för respektive
	Fastig	heter på
	fri grund	tomträttsmark
1939 .....................	....... 7-5	8-8
1940 .....................	....... 6-7	4-9
1941.....................	....... 0-6	23
1942 .....................		6-1
1/i—so/o !943 .............	....... 10-6	8-8

Kungl. Maj:ts proposition nr 240. 31

I övrigt synes av sistnämnda utredning framgå, att utvecklingen beträffande
olika delar av Stockholm och fastigheter av olika beskaffenhet (moderna,
moderniserade etc.) varit tämligen enhetlig.

Vad slutligen angår den inom skatteberedningen verkställda undersöknirfgen
beträffande vissa städer så framgår av denna, alt överprisprocenten jämväl
för fastigheterna därstädes i allmänhet visat en stigande tendens. Vid jämförelse
mellan köp av bebyggda fastigheter med minst 5 000 kronors taxeringsvärde
under år 1938 samt år 1943 får man följande siffror för de olika åren:

1938 1943

Malmö............................ 63 106

Växjö ............................ 19 8 21-3

Göteborg.......................... 7-5 218

Uppsala .......................... 0-8 24-0

Härnösand........................ 11‘4 25-5

Linköping ........................ lil 20-3

Karlskoga ........................ 45-2 4U31

Boden............................ 8''1 3Ul

Resultaten av sistnämnda undersökning, visande för varje stad överprisprocenten
för fastigheter av olika storlek och för olika år m. m., framgår av
en härvid fogad uppställning (bilaga 1).

D epartementscheten.

Vid anmälan av fråga örn proposition nr 20 till 1943 års riksdag angående
uppskov med den allmänna fastighetstaxeringen yttrade jag, att vidare uppskov
icke torde böra ifrågakomma med hänsyn till de särskilda svårigheter
och olägenheter, som ett alltför långt uppskov med nödvändighet medförde.
Denna åsikt hyser jag fortfarande. Endast örn synnerligen starka skäl tala
för ett ytterligare uppskov, torde ett sådant böra ifrågakomma, men detta
synes icke vara fallet. Jag förordar därför, att nästa allmänna fastighetstaxering
äger rum år 1945.

Vad därefter angår frågan om särskilda bestämmelser kunna anses erforderliga
för undvikande av alltför kraftig höjning av taxeringsvärdena eller
ojämnheter i dessa, så synes den allmänna prisstegringen på fastighetsmarknaden
i olika delar av landet, såvitt framgår av de verkställda utredningarna,
icke motivera sådana bestämmelser. Särskilt gäller detta prisutvecklingen i
städerna, men ej heller prisen på jordbruksfastigheter synas förete sådana
höjningar eller sådana ojämnheter, att några särskilda direktiv erfordras.
Visserligen är enligt den förut intagna uppställningen över jordbruksfastigheter
prisutvecklingen för dessa fastigheter i viss mån oenhetlig för de olika
länen, men skillnaderna äro icke alltför stora. I ytterlighetsfallen kunna för
övrigt, då det statistiska materialet vid dettas fördelning på de olika länen
är ganska tunt, tillfälligheter lia spelat in. Sålunda synes exempelvis överpris -

1 Uppgifter endast för tiden ’/i—!n/o 1943.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2J0.

procenten för Kalmar län åren 1938 och 1939 vara påfallande låg'' (den hade
redan år 1940 nästan fördubblats och då gått upp nästan i jämnhöjd med
överprisprocenten för Jönköpings län).

Vad angår prisstegringen på jordbruksfastigheterna är det sannolikt, att
denna delvis beror på att prisen på skogsfastigheter stigit särskilt starkt
med hänsyn till den från och med år 1941 inträdda avsevärda prishöjningen
på skogsprodukter. I den mån detta är fallet, utgöra emellertid redan gällande
bestämmelser en effektiv spärr mot övertaxering, i det taxeringsvärdena å
skogsmark och växande skog enligt dessa icke rättas efter allmänna saluvärdet
vid tiden för taxeringen (vid taxeringsårets ingång) utan efter de virkespris,
som gällt under viss förfluten period. I detta avseende ämnar jag föreslå,
att prisperioden 1932—1941 lägges till grund för taxeringen, varför övervärdering
av skogsmarken och skogen icke torde vara att befara. Av det sagda
följer också, att det överhuvud taget endast är för bestämning av jordbruksvärdena,
som särskilda restriktioner i förevarande avseende skulle kunna
tänkas erforderliga.

Det förut sagda utesluter naturligtvis icke, att å viss ort förhållandena kunna
vara sådana, att viss försiktighet vid åsättande av nya taxeringsvärden
bör iakttagas. Sådant fall kan exempelvis föreligga, om villafastigheterna i ett
samhälle med svår bostadsbrist varit föremål för särskilt stark prisstegring,
och det kan förväntas, att förhållandena komma att ändras omedelbart vid
eller nära efter krigets upphörande. Att giva särskilda regler för dylika fall
bör emellertid om möjligt undvikas, och då viss hänsyn till omständigheter
av ifrågavarande art synes kunna tagas redan med tillämpning av de gällande
grunderna, torde detta ej heller bliva erforderligt. Jag anser sålunda, att dessa
— med de ändringar beträffande olika detaljer som i det följande föreslås —
böra vinna allmän tillämpning vid taxeringen.

Emellertid är det angeläget, att den allmänna höjning av taxeringsvärdena,
som är ofrånkomlig, kommer att bliva så jämn som möjligt. Jag bortser härvid
givetvis från de justeringar i ena eller andra riktningen, som kunna bliva
en följd av en redan förut ojämn tillämpning av då gällande grunder. Det
måste också tillses, att höjningen ej blir större än att den kommer att ligga
inom ramen för den värdestegring, som kan förväntas bliva i huvudsak bestående.
Vid ett landskamrerarmöte böra överläggningar äga rum i syfte att
tillgodose dessa synpunkter. Det insamlade statistiska materialet synes därvid
i olika avseenden kunna tjäna till ledning.

Den närmast efter år 1945 följande allmänna fastighetstaxeringen kommer
att äga ruin år 1948, därest ej annorlunda beslutas. Huruvida denna taxering
skall företagas sistnämnda år eller vid någon annan tidpunkt, torde ej böra
bestämmas nu, utan därmed synes böra anstå, tills bättre möjligheter att bedöma
konjunkturutvecklingen under de närmaste åren föreligga.

Vid prövning av frågan om vilka ändringar i gällande värderingsbestämmelser,
som kunde anses erforderliga för nästa allmänna fastighetstaxering,
har jag även övervägt, huruvida icke reglerna örn värdering av vattenfall

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

med tillhörande byggnader m. m. borde bliva föremål för revision. Den 2 december
1943 tillkallade jag vattenrättsingenjören Richard Smedberg för att
inom departementet biträda med överarbetning av nämnda regler. Med hänvisning
till berörda uppdrag överlämnade Smedberg en den 25 januari i år
dagtecknad promemoria med utkast till vissa smärre ändringar i kommunalskattelagen.
över denna promemoria ha efter remiss yttranden avgivits av
kammarrätten, vattenfallsstyrelsen, länsstyrelserna i Hallands, Älvsborgs,
Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands och Jämtlands län samt svenska
vattenkraftföreningen. Emellertid har jag vid övervägande av vad i promemorian
och remissyttrandena anförts kommit till den uppfattningen, att något
egentligt behov av ändringar i ifrågavarande bestämmelser för närvarande
knappast föreligger, varför jag ansett mig böra avstå från att framlägga
något förslag härom.

II. Värdering av skogsmark och växande skog.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 6 mars 1940 hemställde kommunalskatteberedningen
— under åberopande av bl. a. vissa uttalanden under förarbetena
till 1938 års allmänna fastighetstaxering om svagheter i de nuvarande grunderna
för värdering av skogsmark och därå växande skog, särskilt avseende
reglerna om relativa skogstillgångens bestämmande (se prop. 281/1937 s. 38
och 85) — att undersökning måtte verkställas för att utröna, huruvida icke
en förbättring i taxeringsresultatet skulle kunna vinnas genom jämkning i
eller bättre utformning av nämnda grunder. Sedan i anledning härav domänstyrelsen
den 12 april 1940 anbefallts att verkställa dylik undersökning samt
att inkomma med redogörelse därför inom sådan tid, att resultaten av undersökningen
kunde tillgodogöras vid nästkommande allmänna fastighetstaxering,
inkom styrelsen med en den 30 juni 1941 dagtecknad skrivelse jämte
därvid fogade förslag till vissa ändringar i kommunalskattelagen samt lill
ny skogsvärderingsinstruktion (SOU 1941:23).

Senare anbefalldes domänstyrelsen genom Kungl. Maj:ts brev den 19 september
1941 att i en kommun inom vartdera av Kalmar, Kristianstads, Gävleborgs
och Västerbottens län verkställa provtaxering av fastigheter enligt de
av domänstyrelsen föreslagna grunderna. Efter slutförande av detta uppdrag
överlämnade domänstyrelsen en den 18 februari 1942 dagtecknad redogörelse
för sålunda utförd provtaxering inom Mörlunda socken i Kalmar län,
Riseberga socken i Kristianstads län, Valbo socken i Gävleborgs län samt
Burträsks socken i Västerbottens län.

Ovannämnda förslag och redogörelse för provlaxering lia remitterats till
åtskilliga myndigheter och sammanslutningar. I anledning härav lia yttranden
avgivits av skogsstyrelsen, som jämväl inkommit med yttranden från samtliga
skogsvårdsstyrclser, av Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser,
kommmxalskatteberedningen, 19.37 års riksskogstaxeringsnåmnd, kammarrätten,
egnahemsstyrelsen, svenska landstingsförbundet, svenska landskom Bihang

till riksdagens protokoll 19M. j sami. Nr 240. 3

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.0.

munernas förbund, Sveriges skogsägareförbund — gemensamt med svenska
trävaruexport-, svenska cellulosa-, svenska trämasse- och svenska pappersbruksföreningarna
— skogssällskapet, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund,
Sveriges häradsallmänningsförbund ävensom Smålands och Blekinge
handelskammare, Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare samt
handelskammaren i Gävle. Styrelsen för skogshögskolan och statens skogsförsöksanstalt,
som jämväl erhållit förslaget och redogörelsen för provtaxeringen
på remiss, ha överlämnat yttranden från chefen för skogsförsöksanstalten,
professor Henrik Petterson samt professorerna vid skogshögskolan Thorsten
Streyffert och Olof Eneroth. De hörda myndigheterna och sammanslutningarna
lia i de flesta fallen antingen yttrat sig efter remissen av redogörelsen
för provtaxeringen eller också avgivit förnyade yttranden efter det denna
kommit dem tillhanda. Några ha emellertid yttrat sig innan de erhållit tillgång
till nämnda redogörelse och därefter ej inkommit med förnyade yttranden.

Därefter har jag låtit inom finansdepartementets skatteberedning ytterligare
utreda frågan örn taxering av skogsmark och växande skog samt utarbeta
alternativa förslag till föreskrifter därom, avsedda att tillämpas vid nästkommande
allmänna fastighetstaxering, i huvudsaklig anslutning dels till
gällande grunder för sådan taxering, dels till domänstyrelsens förslag. Vid
denna överarbetning, för vilken jag i vissa avseenden under hand meddelat
direktiv, hava såsom särskilt tillkallade sakkunniga biträtt sekreteraren hos
generaldirektören för domänstyrelsen, jägmästaren I. B. N. Sjöström, biträdande
jägmästaren M. G. F. Malmgård och överledaren vid riksskogstaxeringen,
biträdande jägmästaren A. E. Hagberg. Den verkställda utredningen
har sammanfattats i en inom skatteberedningen upprättad, den 29
februari 1944 dagtecknad promemoria med därtill fogade särskilda förslag
till ändringar i kommunalskattelagen och till ny skogsvärderingsinstruktion,
avsedda dels för tillämpning vid genomförande av de av domänstyrelsen föreslagna
grunderna och dels för användning vid bibehållande i princip av de
nuvarande bestämmelserna. För förstnämnda förslag kommer jag att i det
följande redogöra. De sistnämnda förslagen torde få som bilagor 2 och 3
fogas vid statsrådsprotokollet.

Domänstyrelsens förslag till ändrade bestämmelser örn värdering av skogsfastighet
innebär, att en helt ny metod för sådan värdering skall tillämpas. I
syfte att göra framställningen så överskådlig som möjligt skall här först givas
en kort redogörelse för den nuvarande och den föreslagna metoden, varefter
de olika frågor, som uppkommit, behandlas mera utförligt var för sig.
Slutligen skall lämnas en sammanfattande redogörelse för uttalade meningar
om vilken metod som företrädesvis bör komma i tillämpning vid fastighetstaxeringen
m. m.

De olika metoderna för värderingen.

De nuvarande reglerna för taxering av skogsmark och växande skog, vilka
avse att fastställa avkastningsvärdet vid uthålligt och efter rationella grunder
bedrivet skogsbruk, ha varit i väsentligen oförändrad form gällande från

Kungl. Majus proposition nr 240.

och med den allmänna fastighetstaxeringen år 1922 (skogsvärderingsinstruktionen
år 1921). Enligt dessa regler tillgår värderingen av skogsmarken och
skogen så, att man uppskattar värdet av den årliga virkesavkastningen från
marken vid normal skogstillgång, varefter detta värde kapitaliseras efter viss
procentsats (vid 1922 års fastighetstaxering efter 6, vid 1928 och 1933 års
efter 5 och vid 1938 års efter 4 procent). Det antal årsavkastningar, varmed
man enligt den fastställda procentsatsen skall räkna vid kapitaliseringen, fördelas
därvid å skogsmarken och den därå växande skogen så, att av sammanlagda
värdet ungefär 18 procent komma att belöpa å marken och återstoden å
skogen (vid 1922 års fastighetstaxering ansågos belöpa 3 normala årsavkastningar
å marken och 13,67 å skogen, vid 1928 och 1933 års taxeringar voro
motsvarande siffror 3,5 och 16,5 samt vid 1938 års 4,5 och 20,5). Det i enlighet
härmed fastställda värdet för marken anses utgöra markens taxeringsvärde.
Det erhållna värdet för skogen däremot anses användbart som omedelbart
uttryck för skogsvärdet endast om skogstillgången är normal, vilket
uttryckes med att relativa skogstillgången är 1,0. Avviker skogen beträffande
virkesförrådet eller dettas sammansättning med avseende på åldrar och mogenhetsklasser
samt grövre och klenare dimensioner från det tillstånd, som
anses motsvara normal skogstillgång, jämkas skogsvärdet uppåt eller nedåt
genom multiplikation med ett tal, som giver uttryck för relativa skogstillgången
i det särskilda fallet, alltså med t. ex. 0,9, 0,8 etc., om skogstillgången
är mindre än normal, och med 1,1, 1,2 etc., örn skogstillgången är större än
normal. Årsavkastningens värde för en viss fastighet bestämmes av fyra faktorer:
skogsmarksareal, bonitet, rotvärde och allmänna kostnader för skogsbruket.
Boniteten uttrycker markens årliga virkesavkastningsförmåga, angiven
i kubikmeter per hektar, under förutsättning att skogsbruket bedrives
efter rationella grunder och att skogstillgången är normal. Rotvärdet avser
värdet av normala virkesavkastningen, uttryckt i nettopris per kubikmeter
å rot och fastställt för varje fastighet på grundval av genomsnittliga pris och
omkostnader för olika sortiment under den före vederbörande skogsvärderingsinstruktions
utfärdande närmast förflutna femårsperioden (vid 1922 års
fastighetstaxering dock under åttaårsperioden 1912—1919). De allmänna
kostnaderna avse kostnader för skogens vård, förvaltning m. m. och skola
generellt beräknas till viss del (enligt bestämmelserna för fastighetstaxeringarna
åren 1922 och 1928 V4, därefter V3) av det efter boniteten och rotvärdet
beräknade värdet å årliga virkesavkastningen per hektar.

De av domänstyrelsen föreslagna grunderna för taxering av skogsfastighet
avse också att fastställa avkastningsvärdet vid uthålligt skogsbruk. De utgå
emellertid därvid icke från ett »efter rationella grunder» bedrivet så att säga
mera idealt skogsbruk utan från det slags skogsbruk, som i genomsnitt bedrives
i den trakt (tillväxtområde), där vederbörande fastighet är belägen.
Till grund för taxeringen lägges ej heller en beräkning av värdet under förutsättning
av »normal skogstillgång», utan värderingen sker med direkt utgångspunkt
från det vid taxeringstillfället förefintliga virkesförrådet. Värdetå
detta vid omedelbar avverkning idel s. k. realisations- eller slaktvärdet), som

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

här kallas rotvärde, lägges till grund för en beräkning av nuvärdet av de belopp,
som i framtiden antagas inflyta, när de rotstående träden i verkligheten
komma att avverkas. Härvid tages hänsyn till dels att träden under tiden intill
avverkningen tillväxa i massa (massatillväxten) samt utväxa till grövre och
värdefullare dimensioner (kvalitetstillväxten) och dels att skogsägaren under
tiden ej får lyfta någon ränta på sitt i skogen placerade kapital (räntefoten).
Eftersom tillväxten i massa och kvalitet (värdetillväxten) samt tiden fram till
avverkningen (växttiden) variera dels för olika delar av landet och dels för mark
av olika beskaffenhet och tillstånd, uppdelas landet i 6 tillväxtområden samt
marken inom varje tillväxtområde i 3 godhetsgrader (»mycket god», »medelgod»
och »mindre god»). Då värdetillväxten och växttiden dessutom variera
för skilda trädslag och dimensioner, uppdelas virkesförrådet med hänsyn
härtill i olika delar (skogsgrupper1). För varje skogsgrupp inom respektive
tillväxtområde och godhetsgrad sker i princip en särskild beräkning. Det
därvid funna förhållandet mellan det beräknade rotvärdet å träd av vederbörande
skogsgrupp och nuvärdet (diskonteringsvärdet) av vad som beräknas
inflyta vid framtida avverkning av dessa träd angives i ett tal (korrektionsfaktor),
varmed sålunda rotvärdet i de särskilda fallen skall multipliceras
för erhållande av diskonteringsvärdet. Från detta avdrages belopp, motsvarande
allmänna kostnader för skogsbruket, varefter återstoden kallas
skogsvärde. Intet särskilt markvärde kommer till synes, men hänsyn till värdet
å kalmark tages därigenom att skogsvärdet icke får bestämmas lägre än
visst angivet belopp per hektar (minimivärde). Avgörande för skogsvärdet å
fastighet inom visst tillväxtområde och med viss godhetsgrad å marken bli
virkesförrådet, rotvärdet, värdetillväxten, räntefoten, växttiden, allmänna
kostnaderna och, i den mån minimivärde behöver tillämpas, arealen. Virkesförrådet,
uppskattat i kubikmeter på bark, fördelas i skogsgrupperna barrtimmerskog
(barrträd om 25 cm vid brösthöjd och däröver), massavedskog
(mellan 15 och 25 cm vid brösthöjd), barrvedskog (under 15 cm vid brösthöjd)
samt lövskog (all). För sydligaste Sverige tillkomma dessutom grupperna
bokgagnvirkesskog (20 cm vid brösthöjd och däröver) samt bokvedskog
(under 20 cm vid brösthöjd). Beräkning av rotvärdet sker på grundval
av genomsnittsprisen för olika sortiment under tioårsperioden 1932—1941.
Värdetillväxten och växttiden beräknas på grundval av riksskogstaxeringens
material, d. v. s. man bygger på därvid vunna erfarenheter för beräkning
av trädens massatillväxt och hur länge träden inom vederbörande tillväxtområde
kunna förväntas stå kvar, innan de avverkas. Räntefoten och avdraget
för allmänna kostnader, som motsvara kapitaliseringsprocent och avdrag
för allmänna kostnader enligt nuvarande metod, ha föreslagits till oförändrat
4 procent respektive Vs av det efter virkesavkastningen beräknade
värdet.

Den principiella skillnaden mellan den nuvarande och den föreslagna metoden
är att, medan värdesättningen enligt den förra i allmänhet sker genom

1 De benämnas i det nu framlagda förslaget förrådsgrupper.

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

kapitalisering av uppskattad årlig avkastning (kapitaliseringsmetod), värderingen
enligt den senare sker genom diskontering av beräknade, i framtiden
utfallande avkastningsbelopp till nuvärde (diskonteringsmetod). En annan
viktig skillnad är att, medan beskattningsnämndernas huvudsakligaste arbete
enligt den nuvarande metoden består i bestämning av relativa skogstillgången,
d. v. s. hur det förhandenvarande virkesförrådet å viss fastighet
förhåller sig till ett beräknat normalförråd, beskattningsnämndernas huvuduppgift
enligt den föreslagna metoden kommer att bliva en direkt bedömning
av virkesförrådet och dess sammansättning.

Allmänna normer lör taxering av skogsfastighet. Nuvarande
taxeringsvärden.

Enligt kommunalskattelagen (9 §) gälla olika regler för taxering av skogsområde
och för taxering av övrig fastighet. Under det att fastighet av sistnämnda
slag skall taxeras efter allmänna saluvärdet, skall område, som
utgöres av skogsmark och växande skog, upptagas till det värde, det kan
anses äga vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk, d. v. s. till
ett oberoende av saluvärdet uträknat avkastningsvärde. Här behöver emellertid
icke föreligga någon verklig motsättning. Med saluvärdet förstås
enligt anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen det belopp, som en förståndig
köpare kan antagas vilja betala för fastigheten, örn den tänkes såld
inom den kundkrets, som för en dylik egendom kan antagas vara att påräkna,
och köpt för ett med hänsyn till fastighetens beskaffenhet lämpligt utnyttjande.
Härav följer, sägs i fortsättningen, att köpeskilling, som under
senare tid faktiskt betalts för en viss fastighet, icke får utan vidare anses som
ett exakt uttryck för det allmänna saluvärdet samt att vid sidan av faktiskt
betalda köpeskillingar även måste beaktas andra förhållanden såsom fastighetens
avkastning m. m. Örn nu en förståndig köpare av skog i allmänhet
kan antagas räkna med avkastningsvärdet »vid ett efter rationella grunder
bedrivet skogsbruk», bör detta värde överensstämma med »allmänna saluvärdet».

1920 års skogsbeskattningskommitté, vars förslag ligger till grund för 1921
års förordning om allmän fastighetstaxering år 1922, då de nuvarande principerna
för taxering av skogsfastighet genomfördes, åberopade (se prop. 214/
1921, bil. A s. 24) som direktiv för sitt arbete vissa synpunkter, som framhållits
av andra särskilda utskottet vid 1920 års riksdag. Utskottet hade avstyrkt
ett av Kungl. Majit till sistnämnda riksdag framlagt förslag till kommunalskattelag,
däri stadgades bland annat, att till grund för taxering av fast
egendom skulle läggas allmänna saluvärdet, att värdet av växande skog skulle
ingå i taxeringsvärdet med sitt fulla belopp, men att det vore skogens värde
i handel och vandel under förutsättning av normal skötsel och fortsatt skogsbruk
och icke dess värde vid fullständig realisation, som skulle uppskattas.
I sammanhang härmed hade utskottet uttalat, att när Kungl. Majit föresloge,

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

att skogens värde skulle ingå i taxeringsvärdet nied sitt fulla belopp och att
det taxerade skogsvärdet skulle påföras skattekronor efter 3 procent av taxeringen,
utskottet ej kunde undgå att befara, att sådan beskattning av den
växande skogen skulle leda till för tidig avverkning och därmed få till följd
en misshushållning med detta utomordentligt viktiga naturkapital, och denna
farhåga kunde icke undanröjas av tillägget, att det vore skogens värde i handel
och vandel under förutsättning av normal skötsel och fortsatt skogsbruk,
som skulle uppskattas, en regel som i själva verket knappast syntes möjlig
att tillämpa på ett tillfredsställande sätt. Kommittén anförde vidare, att den
vid övervägande av frågan, huruvida till grund för uppskattning av värdet å
fast egendom — bortsett från skogsmark och växande skog — borde läggas
allmänna saluvärdet eller avkastningsvärdet, kommit till den uppfattningen,
att åt allmänna saluvärdet borde givas företräde. Därefter anförde kommittén
bland annat:

I allmänhet och särskilt beträffande jord å landet torde emellertid avkastningsvärdet
och allmänna saluvärdet sammanfalla. Vid köp av fast egendom
lärer köparen göra sina beräkningar angående den avkastning, som egendomen
kan lämna, och på grund av dessa beräkningar blir, där ej särskilda
omständigheter inverka, köpeskillingen bestämd. Föreligger ingen anledning
till antagande, att denna köpeskilling avviker från normalt värde, utan köpeskillingen
kan läggas till grund för taxeringen, har därmed den beräkning
av avkastningsförmågan, som eljest skolat göras av taxeringsmännen, redan
fullgjorts av köparen, som mera ingående än taxeringsmännen kunnat bedöma
densamma.

Samma orsaker, som föranleda, att saluvärde och avkastningsvärde å jordbruksegendom
under normala förhållanden kunna beräknas sammanfalla,
kunna även för skogsegendomar sägas vara giltiga så tillvida, att saluvärdet
av en skog, som köpes, måste anses helt bero på den avkastning, som från
densamma kan erhållas. Bredvid detta uthålliga avkastningsvärde, som mera
sällan framträder i betalda köpeskillingar, existerar emellertid för skogar, där
hushållningen är fri, ett s. k. realisationsvärde, vilket förutsätter totalavverkning
av samtliga skogstillgångar och därmed ett långvarigt avbrott i produktionen
å marken ifråga. Enligt vad erfarenheten visat, kan speciellt under
högkonjunkturer ett betydande värdeuttag på detta sätt ske; och uppdrivas
därför genom spekulation prisen på skogsegendomar till en sådan höjd, att
det rationellt bedrivna skogsbruket icke kan förränta dessa höga realisationsvärden.
Då dessa senare värden sålunda skapats under förutsättningar, som
från skogsvårdssynpunkt måste betraktas som beklagliga och vilka man medelst
upprepade lagstiftningsåtgärder sökt motarbeta, tiar kommittén ansett
det uteslutet att lägga de ofta av osund spekulation alltför starkt påverkade
köpeskillingarna för skog till grund för fastighetstaxeringen och i stället förordat
en beräkning av skogens avkastningsvärde vid ett efter rationella grunder
bedrivet skogsbruk.--- ■—

Med de grunder för värdesättning, som angivas i kommitténs förslag till
instruktion för värdesättning å skogsmark och växande skog och som innebära,
att markvärdet skall beräknas efter den avkastning, som under antagande
av normal skogstillgång kan erhållas vid ett efter rationella grunder
bedrivet skogsbruk, och skogsvärdet efter den avkastning, som är att påräkna
ur den växande skogen i det skick, vari den faktiskt befinner sig, under för -

Kunni. Maj.-ts proposition nr 240.

utsättning av ett rationellt riktigt tillgodogörande, lärer värdet å den virkesproducerande
marken komma att uppgå till ett belopp, som icke understiger
det allmänna saluvärdet därå. Däremot torde det värde, som kommer att
åsättas den växande skogen, i regel — där skogshushållningen är fri — understiga
det allmänna saluvärdet, för såvitt därmed förstås det s. k. realisationsvärdet.

Frågan har berörts senare i olika sammanhang. Sålunda yttrade dåvarande
chefen för finansdepartementet vid framläggande av förslag till proposition
nr 220 år 1932 angående vissa ändrade bestämmelser för 1933 års allmänna
fastighetstaxering (s. 81):

Den för skogsmark och växande skog gällande särskilda metoden åsyftar
---— att fastställa »det värde, som de kunna anses äga vid ett efter rationella
grunder bedrivet skogsbruk». Det har tidigare framhållits (prop. 102/
1927 s. 490), att man med denna metod syftar till att — visserligen schablonmässigt
— få fram värden, som skäligen kunna anses motsvara skogens saluvärde
under de närmaste åren under förutsättning av skogens fortsatta användning
för uthålligt skogsbruk. Man har sålunda att ställa sig frågan, hurudan
kalkyl en köpare, som bär för avsikt att fortsätta med rationellt skogsbruk,
plägar göra. Han måste därvid uppenbarligen göra klart för sig, att det
gäller en affär på lång sikt. Han räknar sålunda med ej blott årsavkastningen
under de närmaste åren utan den sannolika årsavkastningen under en överskådlig
framtid. Säkerligen kalkylerar han ej heller med räntefoten för kortfristiga
placeringar utan med den ränta, han kan väntas erhålla på lång sikt.
Om köpet sker under en högkonjunktur eller en lågkonjunktur, bör i och
för sig föga påverka denna del av kalkylen. Vederbörande har strängt taget
ingen anledning att komma till annat resultat vid det ena tillfället än vid det
andra men har sannolikt benägenhet för större optimism vid högkonjunktur.
Ävenledes måste det givetvis påverka hans pris, om lågkonjunktur eller högkonjunktur
förutses under de allra närmaste åren, i så måtto nämligen, att
det uppenbarligen ställer sig fördelaktigare, örn de närmaste årens värden
väntas bli höga och de påföljande årens låga, än örn ordningen blir den motsatta.
Att dessutom en mer eller mindre knapp kapitaltillgång utövar sin verkan
på efterfrågans storlek, är tydligt, men just därför att det gäller långtidsplaceringar
blir ej heller verkan av denna faktor så stark, som örn det
gäller mera kortfristiga sådana. Allt detta sammanlagt innebär, att saluvärdet
på skogsmark och växande skog under förutsättning av dess fortsatta användning
för rationellt skogsbruk visserligen fluktuerar men — vid oförändrat
penningvärde —- inom jämförelsevis trånga gränser och mindre än de
faktiska saluvärdena, vilka lätt röna inverkan av möjligheten att omedelbart
göra elt mer eller mindre betydande kapitaluttag ur skogen. Om det exempelvis
skulle kunna påvisas, alt de faktiska saluvärdena för växande skog sedan
ingången av år 1928 nedgått med 25 procent, får detta följaktligen ej tagas till
intäkt för ett påstående, att taxeringsvärdena böra sänkas i samma proportion.
Taxeringsvärdena på skogen böra förete en jämnare kurva än de faktiska
saluvärdena.

Vid anmälan av fråga om proposition nr 281 år 1937 angående vissa ändringar
i värderingsbeslämmelserna för 1938 års allmänna fastighetstaxering
yttrade jag bland annat följande (s. 37) :

Givetvis måste — -— •— beaktas den betydelse i beskattningsavseende, som
tillkommer taxeringsvärdena. Vid den kommunala beskattningen öva taxeringsvärdena
å skogen sin verkan i jämförelse med andra beskattningsföre -

Kungl. Mnj.ts proposition nr 240.

mål, främst värdena å faslighet i övrigt, varför en relativ undertaxering av
skog betyder överbeskattning av andra beskattningsföremål. Taxeringsvärdena
äro grundläggande för förmögenhetsbeskattningen, vid vilken skogen
rätteligen bör medräknas till sitt fulla värde. De äga ock betydelse för stämpelbeläggning
av fång å fastighet, särskilt arv och gåva. Ur alla dessa synpunkter
verkar en relativ undertaxering — liksom givetvis en relativ övertaxering
— orättvist. Det förefaller, som om den uppfattningen på sina håll
vore rådande, att taxeringsvärdena å skogsmark och växande skog alltid böra
ligga på en lägre nivå än saluvärdena. En sådan uppfattning är ej riktig: med

metoden avses —---att schablonmässigt få fram värden, som skäligen

kunna anses motsvara skogens saluvärde under förutsättning av dess fortsatta
användning för uthålligt skogsbruk. Där den växande skogens värde
påverkas av tillfälliga konjunkturer, vilka locka till skogsspekulationer och
omedelbar avverkning av virke, som vid uthålligt skogsbruk borde behållas,
bör vid taxeringen hänsyn ej tagas till sålunda uppkommande övervärden,
men eljest lärer taxeringsnivån i stort sett böra följa de allmänna saluvärdena.

Frågan örn vilket värde man bör eftersträva vid taxering av skog har understundom
sammankopplats med frågan om repartitionstalet för den kommunala
beskattningen av skogen. Sålunda anförde centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund i yttrande över förslag till 1937 års skogsvärderingsinstruklion
i anledning av föreslagen sänkning av kapitaliseringsprocenten från
5 till 4, vilket kunde antagas höja de vid 1933 års taxering ernådda taxeringsvärdena
å skogsfastigheter med 25 procent (prop. 281/1937 s. 26):

En dylik stegring kan centralrådet dock icke finna annat än obillig med
hänsyn till de därav för skogsbruket följande konsekvenserna i skattehänseende
i vad gäller de kommunala utskylderna. Detta hade dock icke behövt
vara fallet, därest repartitionstalet för skogsvärde sänkts med 1 procent från
4 till 3 i samband med att vid 1932 års riksdag detta tal för jordbruksfastighet
sänktes från 6 till 5. På grund av att så icke kom att ske är skogsbrukets
kommunala beskattning med hänsyn till den jämväl utgående skogsaccisen
hårdare än jordbrukets. Man kan säga, att sänkningen av repartitionstalet för
jordbruksfastighet kommit alf medföra viss övervältring av det kommunala
skattetrycket på skogsbruket. Visserligen är det sant, att det lägre reparlitionstalet
för jordbruksvärde även kommit skogsmarken tillgodo, men denna
representerar vanligen en väsentligt mindre del av värdet än den växande
skogen, varför vinsten i det ena avseendet mer än väl uppväges av förlusten
i det andra. En rättvis avvägning av skatteförhållandena vid nu åberopade
tillfälle skulle alltså endera ha lett till en sänkning av repartitionstalet för
skogsvärde med en enhet eller till en motsvarande sänkning av skogsaccisen.
Så skedde emellertid ej, och det är alltså närmast av denna anledning centralrådet
nu finner en förhöjning av skogsfastigheternas taxeringsvärde med 25
procent betänklig.

Domänstyrelsen anför i det nu framlagda förslaget (s. 6) — efter att ha
framhållit, att den nuvarande taxeringsmetoden avser att fastställa avkastningsvärdet
vid uthålligt skogsbruk:

Det har tidigare i olika sammanhang gjorts gällande, att ett så bestämt
värde icke skulle överensstämma med det allmänna saluvärdet, vilket skulle
mera rätta sig efter skogens värde vid ett omedelbart tillgodogörande, det i
skogslitteraturen så kallade realisations- eller slaktvärdet. Detta torde dock
vara en sanning med modifikation. Uthålligt skogsbruk lärer, bl. a. med hän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

syn till kapitalplaceringens säkerhet, i allmänhet giva det bästa ekonomiska
utbytet. En »förståndig köpare» av skogbeväxt mark bör därför beräkna det
pris han vill betala för marken efter den avkastning han kan få vid dylikt
skogsbruk. Den åsikten, att allmänna saluvärdet på en skog i allmänhet ej
skulle överensstämma med avkastningsvärdet vid uthålligt skogsbruk, torde
vara föranledd därav att det vid växlande virkespris kan visa sig giva bättre
ekonomiskt utbyte med mycket stora avverkningar, motsvarande flera eller
många årsuttag särskilt goda år, än med jämnt fördelade på längre sikt avvägda
årliga avverkningar. Att man för utnyttjande av en gynnsam konjunktur
på en gång avverkar vad som egentligen borde uttagas under en följd av
år behöver emellertid i och för sig icke innebära, att man går utom ramen för
vad som kan betecknas såsom uthålligt skogsbruk. Om det med hänsyn till
virkesprisen är fördelaktigt att visst år göra ett mycket stort virkesuttag, kan
givetvis en köpare frestas att betala mera för fastigheten än som motsvarar
ett med hänsyn till strängt uthålligt skogsbruk med jämna årsavverkningar
uträknat avkastningsvärde, därvid man får förutsätta att virkesprisen åter
skola sjunka till de för längre tid beräknade medelprisen eller därunder. Att
dylika fall inträffa är lika naturligt som att priset på en jordbruksegendom
påverkas av konjunkturerna på marknaden för jordbruksprodukter. Lika litet
som man, när det gäller jordbruk, bör lägga saluvärdet under ett år med
goda konjunkturer till grund för egendomens taxeringsvärde, som skall gälla
under en femårsperiod, lika litet bör man låta förhållandet på virkesmarknaden
under ett år med särskilt goda pris ensamt vara avgörande för skogens
taxeringsvärde. Men lika litet som man anser sig avvika från regeln om att
jordbruksegendomen skall taxeras efter saluvärdet, därför att man icke helt
följer konjunkturerna i fråga om dylik egendom, lika litet har man anledning
anse sig avvika från denna regel, därför att man låter virkesprisen under
en viss längre period vara utslagsgivande för taxeringen av skogen. Det torde
sålunda kunna göras gällande, att vid taxering av skog taxeringsvärdet bör
i stort sett överensstämma med allmänna saluvärdet, därvid detta begrepp
tages som uttryck för ett stabiliserat, av tillfälliga konjunkturer oberoende
värde.

Enligt det nu sagda bör vid bedömande av tillförlitligheten hos den metod,
som under en viss tidsperiod använts vid fastighetstaxeringen, en direkt jämförelse
mellan taxeringsvärdet och försäljningspriset å skogsfastigheter, som
gått i handeln under samma tidsperiod, kunna tjäna till ledning. Resultatet
av en sådan jämförelse för den tid, varunder den nuvarande värderingsmetoden
använts, synes giva vid handen, att densamma icke på ett tillfredsställande
sätt fyllt sitt ändamål. Enligt det erfarenhetsmaterial, som står till domänstyrelsens
förfogande, ha nämligen taxeringsvärdena under denna tid beträffande
skogsfastigheter starkt avvikit från försäljningsvärdena, därvid de
senare i allmänhet i hög grad överstigit de förra. Domänstyrelsen åsyftar då
egendomar, som styrelsen för kronans räkning inköpt under de senare åren.
Vid många dylika affärer har taxeringsvärdet legat betydligt under inköpspriset,
och det bär hänt, alt priset varit mer än dubbelt så högt som taxeringsvärdet.
Domänstyrelsen vill emellertid i detta sammanhang framhålla,
att avvikelserna mellan taxerings- och saluvärdena ibland kan lia berott på
uppenbar feltolkning av de nu gällande bestämmelserna.

Den av domänstyrelsen verkställda provtaxeringen gav till resultat, att taxeringsvärdena,
beräknade enligt nya metoden men under samma prisförutsättningar
som vid 1938 års fastighetstaxering, blevo lägre än 1938 års värden
i Burträsks socken meli högre i de övriga provtaxerade kommunerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Procentuellt blev det en genomsnittlig höjning av taxeringsvärdena per hektar
av för Riseberga socken 20,3 procent, Mörlunda socken 19,3 procent och Valbo
socken 7,7 procent samt en genomsnittlig sänkning av samma värden för
Burträsks socken av 8,9 procent.

Kammarrätten anför i sitt nu avgivna remissyttrande:

Till domänstyrelsens uttalande örn förhållandet mellan allmänna saluvärdet
och avkastningsvärdet för skogsmark och skog vill kammarrätten allenast
anmärka, att en likställighet mellan berörda värden knappast kan hava
varit av lagstiftaren avsedd för en och samma taxeringsperiod. Skogsmark och
skog taxeras enligt en schablonmässig avkastningsmetod, innebärande bl. a.
att medeltalet av de värden å skog å rot, som varit å orten gällande under en
viss 5-årsperiod före taxeringsåret, kommer att ligga till grund för taxeringen.
Till den del en fastighet ej innehåller skogsmark och skog eller beträffande
fastighet, som saknar sådan mark, gäller allmänna saluvärdet såsom uppskattningsgrund.
Enligt 6 § och 12 § 2 mom. sista stycket i kommunalskattelagen
skall detta saluvärde beräknas med hänsyn till förhållandena vid
fastighetstaxeringsperiodens början. Delta betyder, att det är de representativa
fastighetsförsäljningar, som ägt rum i en fastighetstaxeringsperiodens
början näraliggande tid, vilka särskilt öva inflytande å taxeringsvärdet. Tidigare
representativa fastighetsförsäljningar giva material för ett bedömande,
huruvida de närmare taxeringsperiodens början liggande försäljningarna varit
av mera tillfälligt konjunkturbetonad beskaffenhet och till följd därav
böra justeras. Beträffande skogsmark och skog åter komma alla de rotvärden,
som varit gällande under den förut omnämnda 5-årsperioden — som ej
helt sammanfaller med taxeringsperiod — att betyda något för värderingen.
Väl är sant, att principellt avkastningsvärdet för skog och skogsmark samt
det allmänna saluvärdet i det långa loppet böra sammanfalla, men för taxeringsperioden,
sedd för sig, kunna de knappast göra det under annan förutsättning
än att de ekonomiska förhållandena på hithörande områden under
en längre tidrymd varit stationära.

Professor Streyffert framhåller, att domänstyrelsens från dess egen verksamhet
hämtade vittnesbörd om betydande avvikelser mellan allmänna saluvärdet
och taxeringsvärdet för skog blott bestyrker ett redan erkänt faktum,
men påpekar samtidigt, att taxeringsvärdet å skog skall vara ett avkastningsvärde
till skillnad från jordbrukets taxeringsvärde, som i princip skall sammanfalla
med allmänna saluvärdet. Streyffert fortsätter:

Detta särhållande av taxeringsvärdet för skog som ett avkastningsvärde
gent emot ett för samma skog eventuellt avvikande allmänt saluvärde har
som bekant sin grund i möjligheten att mer eller mindre snabbt realisera ett
befintligt överskott av gammal, oväxtlig skog och därigenom förskaffa sig
ett större kapitalvärde av skogen i fråga än om avverkningen av denna gamla
skog fördelas på en längre följd av år i syfte att säkerställa en mera uthållig
avkastning, vilken skulle ligga till grund för ett beräknat avkastningsvärde.

I samma mån som den gamla oräntabla skogen kommit att bli av mera
begränsad omfattning har detta särhållande av två olika värden på skogen
minskat i betydelse. I samma riktning har den för något år sedan genomförda
lagen örn begränsning av rätten att avverka skog inom fem år efter
förvärvet verkat. Troligen finnes dock alltjämt av denna anledning en marginal
för avvikelse mellan allmänna saluvärdet och taxeringsvärdet, vilken av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

vikelse i så fall främst skulle göra sig märkbar vid försäljning av skogsegendomar
med ett dylikt överskott på gammal skog. Detta torde väl också överensstämma
med erfarenheten.

Emellertid föreligger även en annan anledning till avvikelse mellan saluvärdet
och taxeringsvärdet, vilken ej förutsätter ett dylikt överskott av gammal
skog. Härmed åsyftas det förhållandet, att avverkningarna äro större
under högkonjunkturerna med deras goda priser än under lågkonjunkturerna
med deras lägre priser. Beräknas nu avkastningsvärdet på grundval av ett
genomsnitt av priserna under ett visst antal år under förutsättning av jämn
avverkning kommer härigenom detta avkastningsvärde att bliva lägre än det
värde, som betingas av de faktiskt erhållna inkomsterna. Om man förutsätter,
såsom naturligt är, att det allmänna saluvärdet utbildas under hänsynstagande
till förenämnda möjlighet att utnyttja konjunkturerna, skulle detta
innebära, att saluvärdet av denna anledning skulle komma att ligga över taxeringsvärdet.

I detta avseende föreligger en bestämd skillnad mellan skogsbruket och
jordbruket, i det saluförandet av jordbrukets avkastning blir i det väsentliga
beroende av skördeutfallet och följaktligen ej kan anpassas efter konjunkturerna
på samma smidiga sätt som i skogsbruket. Denna väsentliga skillnad
mellan skogsbruket och jordbruket synes domänstyrelsen ej ha uppmärksammat,
när den diskuterar förhållandet mellan saluvärde och taxeringsvärde
å s. 7 och därvid även drar upp en parallell med jordbruket.

Slutligen bör det beaktas, att priset på skogsegendomar kan stiga över taxeringsvärdet
även av andra anledningar. Sålunda kan det förhållandet, att ett
med skogsbruk förenat jordbruk erbjuder arbetstillfällen åt sin innehavare
även under den tid, då jordbruket ej tar i anspråk arbetskraft och dragare,
innebära en fördel, för vilken köparen kan vara beredd att erlägga ett pris
utöver det som betingas av själva virkesavkastningens kapitalvärde. Sammalunda
kan sägas örn den fördel, som en virkesförbrukande industri kan finna
i att genom skogsköp säkerställa sitt behov av råvara. Ytterligare kunna fördelar
av en förbättrad arrondering verka i samma riktning. Köpare som söka
en kapitalplacering kunna räkna med en lägre räntefot än den (utlåningsränta),
som ligger till grund för beräkningen av taxeringsvärdet. Vad speciellt
beträffar smärre skogsegendomar i närheten av de större städerna kunna
prisen å dessa starkt drivas upp under inverkan av efterfrågan från stadsbefolkningens
sida på lantställen för sommarvistelse etc.

Av nämnda — och även andra — anledningar kan man vänta att priset på
skogsegendomar i allmänna marknaden bör ligga över taxeringsvärdet. Det
förhållandet, att allmänna saluvärdet på dylika egendomar i verkligheten
ofta ligger över taxeringsvärdet behöver därför ej i och för sig innebära, att
det senare skulle vara felaktigt bestämt. Av samma anledning lärer man ej
heller för framtiden kunna räkna med full överensstämmelse mellan dessa
båda slag av värden, så länge taxeringsvärdet skall fastställas som ett avkastningsvärde
enligt nu — liksom även i domänstyrelsens förslag — gällande
grundprinciper. Mot dessa grundprinciper synes i och för sig intet väsentligt
vara att anmärka.

Skogsstyrelsen påpekar, alt de låga taxeringsresultaten under den nuvarande
taxeringsmetodens tillämpningstid torde lia förorsakats av att de olika
till grund för värderingen liggande faktorerna ofta ej blivit rätt fixerade men
att det därjämte syntes kunna antagas, att det varit fullt avsiktligt som skogsvärdena
hållits låga, bland annat för att undvika en alltför hård beskattning
vid sådan behandling av skogen att dess fulla avkastning ej uttages. Eljest tor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

de nämligen beskattningen i och för sig kunna i påtaglig grad motverka de lovvärda
och av statsmakterna på annat sätt understödda strävandena att förbättra
skogsmarkens bestockning och därigenom höja det växande virkesförrådet.
I stället hade förevarande skatt utbyggts med accis på avverkat virke,
varigenom skatt uttoges då inkomsten av skogen inflöte.

Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län anför:

Domänstyrelsens uppfattning, att uthålligt skogsbruk i allmänhet skulle giva
det bästa ekonomiska utbytet, torde tyvärr icke alltid vara riktig. Styrelsens
erfarenhet säger tvärtom att exploatörer — i den mån skogsvårdslagen icke
kunnat hindra avverkningarna — mycket ofta gjort påtagliga vinster. Detta har
bl. a. kunnat ske, dels genom att större delen av den äldre skogen avverkats
under en högkonjunktur och dels genom att vederbörande därefter lyckats
avyttra kalmarkerna och ungskogarna till förmånligt pris. Men även för personer,
som bibehållit fastigheterna i egen ägo, har en exploatering ofta blivit
förmånlig, enär de efter exploateringen under många år sluppit förvaltnings-
och liknande kostnader, som normalt drabba varje ordnat skogsbruk.

I detta sammanhang tillåter sig styrelsen även erinra om att saluvärdet å en
skog ingalunda alltid representerar verkliga värdet — hur detta senare än beräknats.
Vid många skogsköp spelar nämligen spekulation en betydande roll.
En del av dessa spekulationer lyckas, andra icke. Man kan därför icke
a priori utgå ifrån, att det förhållandet, att saluvärdena ofta ligga över taxeringsvärdena,
ovillkorligen bevisar, att dessa senare äro för låga.

Emellertid är det nog i allmänhet så — —- — att taxeringsvärdena å skogsmark
och skog hittills blivit lägre än verkliga värdena. Särskilt har detta varit
påtagligt beträffande fastigheter med överskott på mogen skog.

Detta förhållande måste emellertid till stor del tillskrivas reglerna för fastighetstaxeringarna,
genom vilka regler dels en väsentlig del av den möjliga
produktionen (idealboniteten) icke värdesättes och dels varje skogsägare medgives
rätt till avdrag för förvaltningskostnader med icke mindre än 1/3, och
detta ehuru flertalet av de mindre skogsägarna knappast ha några dylika
kostnader. Dylika regler måste i allmänhet ge för låga värden.

Att statsmakterna på ovan angivet sätt ansett sig böra fastställa regler,
som i allmänhet giva något lägre värden än de verkliga, har enligt styrelsens
mening varit en klok åtgärd. Härigenom ha nämligen omtänksamma skogsägare
erhållit en viss lockelse att investera ökade virkeskapital i skogarna
— en åtgärd som nationalekonomiskt sett säkerligen varit välgrundad och i
fortsättningen torde vara förtjänt av allt understöd.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar län, norra delen, framhåller, att vidhållandet
av krav på värdering under förutsättning av uthålligt skogsbruk med nödvändighet
måste medföra, att värdenas allmänna nivå kommer att bliva något
lägre än de faktiska saluvärdenas, vilka influeras av tillfälliga konjunkturer
och en betydande möjlighet att frångå det uthålliga skogsbrukets princip, samt
hänvisar härvid till domänstyrelsens undersökning av riksskogstaxeringens
material, varav framgår, att i största delen av landet skogens realisationsvärde
icke förräntar sig ens vid mycket låga förräntningskrav. Att skogsbruket
faktiskt bedreves på nämnda sätt vore emellertid ur landets synpunkt en
oskattbar fördel, och det borde vara angeläget att tillse, att de åtgärder, som
av statsmakterna vidtoges för höjning av skogsbrukets samlade avkastning,

Kungl. Maj:ts proposition nr 240. 45

icke gjordes verkningslösa genom en i motsatt riktning verkande beskattning.

Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län uppgiver, att det inom länet visserligen
förekommit, att taxeringsvärdena avvikit från försäljningsvärdena, speciellt
under stigande konjunkturer, men att rent generellt relationen mellan taxerings-
och saluvärdena, där taxeringarna blivit korrekt utförda, varit ungefär
vad man kunnat vänta med hänsyn tagen till räntefoten, de betydande avdragen
för allmänna omkostnader samt rotvärdets beräknande på grundval av
virkesprisen under 5-årsperioder.

Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län anser, att allmänna saluvärdet icke
bör vara normerande vid fastighetstaxering av skog. Enligt vad styrelsen hade
sig bekant rättade sig saluvärdet å skogsfastigheter vanligen efter skogens
värde vid omedelbart tillgodogörande. Såsom bevis härför kunde bland annat
åberopas 1938 års lagändring, vad anginge 5 § i 1923 års skogsvårdslag, vilken
ändring tillkommit för att förhindra alltför hårda virkesuttag på nyförvärvad
fastighet. Även vid arvskifte då det vore flera arvingar och en av dessa skulle
övertaga hela fastigheten och sålunda utlösa de övriga, bleve det i regel fråga
om skogens slaktvärde vid egendomens värdering. Det stora flertalet av saluförda
skogsegendomar värderades sålunda med starkt hänsynstagande till skogens
värde vid ett omedelbart tillgodogörande av den äldre skogen, d. v. s.
med hänsyn till ett helt annat avverkningsprogram än vad ett uthålligt skogsbruk
krävde.

Länsstyrelsen i Uppsala län erinrar om att vid tillkomsten av nuvarande
skattelagar försiktighet ansågs böra iakttagas beträffande beskattningen av
växande skog för att icke under de perioder, då uttagning av virke ur skogig
synpunkt borde underlåtas, framkalla avverkning för att täcka beskattningsutgiften,
samt uppgiver beträffande förhållandet mellan nuvarande saluvärden
och taxeringsvärden, att det under en tidigare för annat ändamål
verkställd undersökning visat sig, att inom länet på senaste åren antalet lagfarna
fastigheter nedgått, vartill förklaringen med all sannolikhet vore, att de
enskilda fastighetsägarna haft god kännedom om skogens stegrade penningvärde
och på den grund avhållit sig från försäljning samtidigt som deras
inkomster i övrigt förebyggt tvång till försäljning. Vid de antecknade försäljningarna
hade någon stegring av köpeskillingarna över taxeringsvärdena
kunnat konstateras, under det att något tidigare taxeringsvärden och köpeskillingar
syntes ha stått i god överensstämmelse. Såvitt länet anginge torde
man sålunda icke kunna säga, att försäljningsvärdena avvikit från taxeringsvärdena
i sådan grad att därigenom påkallades ändring av taxeringsmetoden.

Länsstyrelsen i Kronobergs lån framhåller, att begreppet allmänt saluvärde,
sådant det möter i taxeringsförfattningarna, uttryckligt och principiellt icke
är satt i nödvändig relation till faktiskt betald köpeskilling och att det ofta
konstaterats, att prisstegring och ökad efterfrågan beträffande skogsprodukter
hastigt övar inflytande på prisbildningen å skogbärande jordbruksfastigheter.
Länsstyrelsen fortsätter:

Vid bedömande av förhållandet emellan taxeringsvärden och betingade
representativa köpeskillingar å jordbruksfastigheter förtjänar det dessutom

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

uppmärksammas, att även andra värdefaktorer än skog med växlande konjunkturer
och förhållanden komma till uttryck i betingade köpeskillingar,
ofta på ett sådant sätt, att det icke med säkerhet kan avgöras, huru den
ena eller andra faktorn påverkat köpeskillingen. I jordbruksfastigheter och
deras taxeringsvärden ingå sålunda -—• bortsett från skog — olika värdefaktorer,
icke blott mycket olika för olika fastigheter, utan även växlande
från den ena tiden till den andra för de särskilda fastigheterna (kommunikations-
och vägförhållanden, byggnadsbestånd, jordbrukets hävd m. m.).
Den senare tidens utveckling på hithörande område, innebärande bland annat
såväl betydligt stegrade byggnadskostnader som ock stigande anspråk
i fråga örn både bostadsstandard och ekonomibyggnader på jordbruksfastigheter,
har medfört, i synnerhet beträffande mindre jordbruksfastigheter,
att fastigheternas utrustning i byggnadsavseende spelar en allt större roll
för prisbildningen beträffande dylika fastigheter. Nu berörda värdefaktor
är sålunda ofta av huvudsaklig betydelse för bestämmande av köpeskillingen
för en mindre jordbruksfastighet, medan däremot författningsenligt
byggnadsbeståndet endast i någon mindre grad gör sig gällande vid åsättande
av taxeringsvärde å jordbruksfastighet. Beträffande många, i synnerhet
mindre jordbruksfastigheter, i fråga om vilka anmärkningsvärd skillnad
framträtt emellan betingad köpeskilling och taxeringsvärde, kan därför,
såsom här i länet verkställd undersökning synes bekräfta, skäligen antagas,
att skillnaden i stor utsträckning har sin förklaring i nyss berörda förhållande,
och måhända kan i fråga om dylika fastigheter observerad skillnad
emellan betingade köpeskillingar och taxeringsvärden endast i mindre grad
hänföras till för låg uppskattning vid taxeringen av respektive fastigheters
skog.

Icke minst i fråga örn skogstaxeringen enligt gällande taxeringsföreskrifter
framstår emellertid såsom angeläget, att den på ett allmänt saluvärde
inriktade taxeringen giver till resultat taxeringsvärden (skogsvärden), som
icke alltför mycket understiga fastighetsmarknadens motsvarande prissättning.

Länsstyrelsen i Kalmar län anför, att det ej torde kunna förnekas, att
det taxeringsvärde å skog, som åsatts med ledning av nuvarande bestämmelser,
merendels rätt väsentligt understiger skogens allmänna saluvärde,
även om sistnämnda värde icke bör fattas som synonymt med skogens s. k.
realisations- eller slaktvärde utan bör förstås som uttryck för ett stabiliserat,
av tillfälliga konjunkturer oberoende värde.

Länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar en liknande åsikt och anför som
bevis härför, att en utredning angående förhållandet emellan taxeringsvärden
och köpeskillingar under tiden den 1 januari 1939—den 30 juni 1941
inom länet givit vid handen, att köpeskillingarna överstigit taxeringsvärdena
i fråga om fastigheter, där summan av skogsmark och skogsvärde utgjort
50—75 procent av taxeringsvärdet med 55,3 procent, där samma summa
utgjort 75—90 procent med 51,3 procent och där summan överstigit 90
procent med 105,3 procent. Ehuru särskilt under de senaste åren skogsfastigheter
inköpts till belopp, avsevärt högre än taxeringsvärdena, där inköpet
torde hava skett av andra skäl än förvärv för avverkning enligt uthålligt
skogsbruk, kvarstode likväl att taxeringen av skog inom länet icke
kunde anses tillfredsställande enligt nuvarande bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Jämväl länsstyrelsen i Västernorrlands län uppgiver, att av verkställd
undersökning av utfallet av 1938 års fastighetstaxering genom jämförelse
mellan taxeringsvärdena å efter taxeringen försålda skogsfastigheter och
köpeskillingarna för dessa framgått, att köpeskillingarna starkt avvika från
taxeringsvärdena, därvid de förra i fråga om fastigheter med sparad skogstillgång
nästan uteslutande överstiga de senare.

Länsstyrelsen i Blekinge län däremot anför, att den kritik, som inom
detta län riktats mot de vid senaste allmänna fastighetstaxering åsätta
skogsvärdena, såvitt kommit till styrelsens kännedom, föranletts endast därav,
att köpeskillingarna i några enskilda fall avsevärt överstigit taxeringsvärdena,
men att denna kritik, alldeles frånsett att i vissa fall överpris betingats
av särskilda omständigheter, ofta ej torde ha tillräckligt beaktat
förändringarna i den allmänna prisnivån, som givetvis skulle ha föranlett
stora avvikelser även med den av domänstyrelsen föreslagna värderingsmetoden.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att den bristande överensstämmelsen
mellan taxeringsvärden och köpeskillingar å skogsfastigheter ej
torde ha blivit vanligare genom den sedan 1922 tillämpade taxeringsmetoden
än den varit förut samt att vid tiden för 1933 års fastighetstaxering
förutvarande taxeringsvärden å skogsfastigheter i många fall överstego saluvärdena.
De fall, då köpeskillingarna mera allmänt överstege taxeringsvärdena,
inträffade i regel under tider med stigande virkespris, och i fråga om
fastigheter med stort virkesförråd kunde skillnaderna mellan köpeskilling
och taxeringsvärde bliva betydande. Beträffande fastigheter med ung skog
och lågt virkesförråd torde däremot icke särskilt anmärkningsvärda skillnader
kunna påvisas mellan taxeringsvärden och köpeskillingar.

Länsstyrelsen i Örebro län anser det vara en ny princip, att taxeringsvärdet
för en skog bör överensstämma med skogens allmänna saluvärde, och uppgiver,
att det enligt nuvarande bestämmelser bestämda avkastningsvärdet
vid uthålligt skogsbruk i regel legat under det allmänna saluvärdet. Att få
en ändring till stånd häri måste bliva förenat med särskilda svårigheter,
då en avsevärd skillnad alltid måste bestå mellan skogens realisationsvärde
och dess värde vid uthålligt skogsbruk.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser också, att i domänstyrelsens uttalande,
att man bör komma fram till ett värde motsvarande saluvärdet, ligger
ett frångående av tidigare tillämpad princip. Vidare framhåller länsstyrelsen,
att den icke är övertygad om att saluvärdena i allmänhet legat betydligt
över taxeringsvärdena. Uteslutet vore icke, att vid de av domänstyrelsen
åberopade köpen för kronans räkning just den omständigheten, att
staten framträtt som spekulant, verkat stegrande på prisbildningen. Klart
torde också vara, att i de fall då enskilda köpare av skogsfastigheter redan
vid köpet beslutat sig för att, i all den utsträckning författningarna medgåve,
realisera den å fastigheten befintliga skogen, köpeskillingen kunnat
springa i höjden och närma sig det s. k. slaktvärdet. Så torde dock ingalunda
i allmänhet lia varit fallet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Frågan om de nuvarande taxeringsvärdena har även berörts i redogörelsen
för den undersökning, som inom finansdepartementet av särskilda sakkunniga
verkställts angående taxeringsutfallet vid 1938 års allmänna fastighetstaxering
(SOU 1943: 23 s. 86). De sakkunniga anföra, att man vid 1933 och
än mer vid 1938 års allmänna fastighetstaxering haft möjlighet att i stor utsträckning
åsätta skäliga värden för areal och bonitet beträffande skogsmark
ävensom att fastställa rotvärdet i enlighet med för taxeringen gällande
bestämmelser, men att relativa skogstillgången vid 1938 års taxering,
liksom vid 1928 och 1933 års, blivit ganska allmänt underskattad. Det vore
också troligt, att man just i åsättande av relativa skogstillgången hade att
misstänka en betydande olikformighet vid värdesättningen av olika fastigheter.

Markvärdet.

Enligt nuvarande bestämmelser om värdering av skogsmark och därå växande
skog skall marken upptagas till ett värde, som oavsett det aktuella
skogstillståndet beräknas med hänsyn till avkastningen vid normal skogstillgång
och som motsvarar ungefär 18 procent av sammanlagda värdet av
mark och skog vid sådan skogstillgång (4,5 normala årsavkastningar vid en
kapitaliseringsprocent av 4).

Domänstyrelsens förslag däremot innebär, att hela värdet å ett skogsområde
skall redovisas genom beräkning av nuvärdet (diskonteringsvärdet) av
i framtiden inflytande belopp för de därå växande träden och att sålunda
intet särskilt markvärde skall åsättas. Undantag härifrån gäller endast då
marken är kal eller blott i ringa mån slcogbevuxen, i det att taxeringsvärdet
aldrig får sättas lägre än till visst värde per hektar (minimivärde). Domänstyrelsen
anför (förslaget s. 16):

Vid tillämpning av den föreslagna taxeringsmetoden upptages icke skogsmarkens
värde och den därå växande skogens värde var för sig. Någon
möjlighet att vid värdering av skogsmark med därå växande skog rationellt
få fram en sådan skillnad finns för närvarande icke, enär uppgifter om
skogsbrukets ekonomiska förhållanden under tillräckligt långa tidsperioder
saknas. Värdet å skogsmarken synes också i de nuvarande bestämmelserna
ha särskilts från värdet å den växande skogen på ett tämligen godtyckligt
sätt. 1920 års kommitté för utredning av frågan om den kommunala beskattningen
av skog m. m. grundade sitt förslag, att markvärdet skulle utföras
med tre gånger årliga skogsavkastningens värde (d. v. s. med då tilllämpad
räntefot 18 procent av markens och skogens gemensamma värde vid
normal skogstillgång), närmast på en utredning angående statens samtliga
skogsinköp, varvid markens värde i värderingshandlingarna upptagits till
ungefärligen 18 procent av skogsfastigheternas totala värde. En granskning
av nämnda värderingshandlingar giver emellertid vid handen, att till grund
för beräkningen av det särskilda markvärdet allenast legat en ren bedömning.
Det synes på grund av vad nu anförts vara önskvärt, att man kunde undgå
att vid fastighetstaxeringen redovisa särskilt markvärde, och detta torde av
skäl, som närmare komma att beröras i annat sammanhang, icke medföra
några större olägenheter. Vad nu sagts avser givetvis icke fall, där en oproportionerlig
del av skogsmarken av någon anledning är kal eller endast be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

vuxen med plantskog, vilken ännu icke nått brösthöjd. Fall, där en hel fastighet
utgöres av enbart sådan mark, föreligga också. Något värde på denna
mark genom uppskattning av rotstående skog kan icke erhållas. Även mark
av denna beskaffenhet har emellertid ett visst förväntningsvärde genom den
avkastning, som kan beräknas utfalla i framtiden, när marken blivit bevuxen
med träd, som kunna börja tillgodogöras. I skog av den beskaffenhet,
som i genomsnitt finnes i vårt land, utgör kalmarken och den mark, som
är bevuxen med träd under brösthöjd, en relativt liten del av markytan. Tidpunkten,
då nämnvärda belopp komma att inflyta för träd, som icke ingå
i det virkesförråd, varpå uppskattningen av skogsvärdet grundas, är därför
i allmänhet så avlägsen, att dylik avkastning praktiskt taget saknar nuvärde.
Annorlunda blir dock förhållandet beträffande mark, varå dylikt virkesförråd
saknas, varför den avkastning, som marken i framtiden överhuvud
taget kommer att giva, helt kommer att härröra från träd, som icke ingått
i vid taxeringen särskilt uppskattat virkesförråd.

Då fall av den art, varom sist talats, endast torde förekomma mera undantagsvis,
synes man ej behöva tillmäta dem alltför stor betydelse. Spörsmålet
torde enklast och bäst kunna lösas genom införande —■ --av en

bestämmelse att skogsvärdet icke i något fall får bestämmas lägre än till visst
minimivärde per hektar skogsmark.

Örn tänkbara skäl emot borttagandet av markvärdet anför domänstyrelsen
(s. 20):

1920 års kommitté för utredning av frågan örn den kommunala beskattningen
av skog m. m. synes vid utarbetande av förslaget till 1921 års skogsvärderingsinstruktion
ha ansett sig böra föreslå regler om särskiljande av
markvärde och skogsvärde närmast för att möjliggöra en eventuell framtida
omläggning av det då gällande systemet för beskattning av växande
skog. Detta skäl för särskiljande av markens värde från skogens torde numera
få anses ha bortfallit.

Ur beskattningssynpunkt torde med hänsyn till gällande regler ett slopande
av skogsmarksvärdet emellertid icke kunna ske utan vissa följder. Enligt
de nuvarande bestämmelserna om fastighetstaxering inräknas skogsmarkens
värde i jordbruksvärdet, för vilket den kommunala fastighetsskattens
repartitionstal utgör 0,06. Om skogsmarkens värde icke redovisas för sig,
innebär detta, att markvärdet i stället måste inräknas i skogsvärdet, för vilket
motsvarande repartitionstal utgör 0,04. Enär markens värde med tillämpning
av nu gällande bestämmelser endast utgör en mindre del av markens
och skogens sammanlagda värde samt skillnaden mellan repartitionstalen är
så liten, torde dock den omständigheten, att mot skogsmarksvärdet svarande
andel av jordbruksfastigheternas jordbruksvärde kommer att överföras
till deras skogsvärde, få ganska begränsad betydelse. I detta avseende torde
sålunda borttagandet av det särskilda markvärdet icke medföra några nämnvärda
olägenheter.

Inräknandet av skogsmarkens värde i skogsvärdet kommer även att få
viss betydelse för möjligheterna att vid beskattning av inkomst av skogsbruk
enligt gällande regler utnyttja avdrag för värdeminskning genom avverkning
eller avyttring av skog. Om vid uträkning av sådant avdrag taxeringsvärdet
skall anses som ingångsvärde, t. ex. då en fastighet bekommits genom
arv, borde den skattskyldige egentligen icke få upptaga hela det efter den
föreslagna metoden taxerade skogsvärdet som ingångsvärde, när han vid uttag
av skog under innehavet eller vid försäljning av skog i samband med avyttring
av fastigheten begär avdrag för minskning i ingångsvärdet eller i in Bihang

till riksdagens jtrolokoll 19''ii. 1 sami. Nr illo.

Kungl. Majlis proposition nr 240.

gående virkesförrådet, utan ingångsvärdet borde i detta fall utgöras av skogsvärdet,
minskat med det däri ingående markvärdet. Att man enligt den föreslagna
metoden ej kommer att redovisa något särskilt markvärde torde ej
utgöra hinder för ett sådant förfarande, eftersom man för detta ändamål kan
betrakta det särskilt angivna minimivärdet som markvärde. Emellertid kan
man också tänka sig att man även i nu ifrågavarande fall behandlar marken
och den därå växande skogen, som om hela värdet läge i skogen, vilket alltså
skulle innebära att man som hittills skulle räkna det taxerade skogsvärdet
som ingångsvärde. Detta kan visserligen antagas få den följden, att ingångsvärdet
blir något högre än med de enligt nuvarande bestämmelser fastställda
taxeringsvärdena, men eftersom en konsekvens av detta tillvägagångssätt
blir, att utgående värdet å skogen också blir högre, torde avdraget till
sin storlek i de flesta fall bliva ungefär detsamma som nu. Om en skogsägare
sålunda efter avverkning av skog under innehavet av fastigheten begär avdrag
under åberopande av att skogens värde efter avverkningen understiger
det för honom gällande ingångsvärdet å skogen, torde den höjning av ingångsvärdet,
som blivit en följd av markvärdets inräkning i skogsvärdet,
oftast ungefärligen uppvägas av motsvarande höjning av skogens värde efter
uttaget. Samma gäller vid försäljning av fastigheten både om han begär avdrag
med det för honom gällande ingångsvärdet för skogen och om han
yrkar avdrag med den del av köpeskillingen för fastigheten, som belöper
ä det ingående virkesförrådet. Ökningen av ingångsvärdet kommer nämligen
i dessa fall att motverkas av att större del av köpeskillingen får anses belöpa
å skogen vid fastighetens försäljning, örn skogsägaren däremot under
fastighetsinnehavet begär avdrag för minskning av ingående virkesförråd,
kommer han onekligen i en något förbättrad ställning tack vare markvärdets
inräkning i skogsvärdet. Betydelsen härav torde dock icke vara större
än att man kan bortse därifrån.

örn sålunda i de ovan angivna fallen gällande regler örn inkomstbeskattning
av skog i stort sett icke torde komma att beröras av de föreslagna bestämmelserna
om skogens värdering, gäller detta icke bestämmelsen om
rätt för skogsägaren att vid försäljning av skog i samband med avyttring av
marken erhålla avdrag med belopp, motsvarande värdet av fyra gånger den
normala årliga virkesavkastningen. Eftersom någon uppskattning av den normala
årliga virkesavkastningen icke kommer att ske vid fastighetstaxeringen,
och det knappast kan tänkas, att sådan uppskattning skulle företagas
enbart för bestämmande av ifrågavarande avdrag, torde de föreslagna värderingsbestämmelsernas
antagande föra med sig, att detta avdragsalternativ
måste övergivas. Avdraget är egentligen avsett för det fall, att en fastighet
vid den avdragsberättigades förvärv av densamma uteslutande bestått av
kalmark eller nyplanterad mark, men detta fall torde mera sällan förekomma
i verkligheten. Emellertid har avdragsförfarandet i fråga på grund av sin
enkelhet lockat till användning även i andra fall och då — emedan det
ej alls passat på de föreliggande förhållandena — varit till större skada än
nytta för skogsägaren. Denna avdragsform torde sålunda utan större förlust
kunna helt avvaras.

Som förut nämnts innebär förslaget, att det markvärde, som föreligger, då
marken helt eller till oproportionerlig del utgöres av kalmark, skall tagas
i beaktande genom att skogsvärdet icke får bestämmas lägre än till visst
minimivärde per hektar. Om dessa minimivärden, som i förslaget äro upptagna
till belopp, varierande för olika tillväxtområden och markbeskaffenheter
mellan 5 och 100 kronor (s. 79), uppger domänstyrelsen (s. 32), att de

Kungl. May.ts proposition nr 240. 51

i första hand grundats på en beräkning av avkastningsvärdet å marken i
kalavverkat skick, angivet i visst värde per hektar. Då tillräckligt säkra
resultat icke kunnat erhållas enbart med användning av denna metod, hade
de erhållna siffrorna emellertid jämkats med ledning av tillgängliga uppgifter
örn prisen i allmänna marknaden å kalmark. I sakens natur läge
dock, att värdena endast kunnat angivas approximativt.

I sin redogörelse för den verkställda provtaxeringen anför domänstyrelsen:

De i förslaget angivna minimivärdena grunda sig närmast på den prisnivå,
som gällde för 1938 års fastighetstaxering. Det ligger i sakens natur,
att dessa värden förändras med prisnivån, och vid provtaxeringen har också
hänsyn härtill tagits vid beräkning av minimivärden enligt olika prisalternativ.
Under provtaxeringen ha minimivärdena endast undantagsvis
trätt i funktion utom beträffande Riseberga kommun, där de tillämpats i
åtskilliga fall. — — — Angående minimivärdenas nivå har från landskamreraren
i Gävleborgs län anförts, att denna borde höjas, så att värdena inrymma
icke blott kalmarksvärdet utan även någon del av skogsvärdet. I
övrigt har det visat sig önskvärt att få metoden för beräkning av minimivärdena
något närmare preciserad, så att minimivärdena för varje taxeringstillfälle
kunna omräknas efter objektiva grunder.

Domänstyrelsens förslag har i förevarande del ingående kritiserats av
professor Eneroth, vars yttrande härom innehåller i huvudsak följande:

Värdet å till en fastighet hörande skogsmark med därå växande skog
(skogsförmögenheten) bör utgöras av nuvärdet av samtliga därav härflytande
framtida avkastningar. Enligt förslaget tagas emellertid vid uppskattningen
i beräkning endast de avkastningar, som härröra från de vid taxeringstillfället
å fastigheten befintliga träd, som då nått upp till brösthöjd
(om man bortser från det fall, att skogstillgången är så ringa att bestämmelserna
om minimivärde träda i tillämpning). Genom att sålunda nuvärdet
av de framtida avkastningar, som börja inflyta först efter förloppet av den
tid, som åtgår för träden att växa från brösthöjd till slutdimension, icke
medtages, reduceras det verkliga värdet vid normalt slcogstillstånd och vid
4 procents räntefot enligt följande tabell:

tid mellan bröst-höjd och slut-avverkning 60 år ................	reducerat värde i procent av verkligt ............. 90,5
70	» .............	................ 93’G
80		............... 95/, 5
90	» ....	................ 97,1
100	» .....	............... 98 0
ilo	» ................	................ 98,7

Vid t. ex. 80 års tid mellan trädens uppnående av brösthöjd och slutavverkningen
ger alltså förslagets sätt att beräkna skogsförmögenheten vid
normalt skogstillstånd ett 4,3 procent för lågt värde. Den mot detta värde
svarande beskattningsbara inkomsten blir vid ett repartitionstal av 0,04
(=det nu gällande för taxerat skogsvärde) 3,83 procent av skogsförmögenheten
(—95,7 procent av 4 procent). Enligt nu gällande bestämmelser uppgår
den beskattningsbara inkomsten i motsvarande fall till 4,18 procent av
skogsförmögenheten beroende bl. a. på att reparlitionstalet för den del av

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

skogsförmögenheten, som motsvaras av det taxerade skogsmarksvärdet, utgör
0,05. Förslaget medför därför en sänkning av den beskattningsbara inkomsten
med (4,18—3,83): 4,18 = 8,4 procent. För olika tidrymder mellan
trädens uppnående av brösthöjd och slutavverkningen utgör denna sänkning: -

60 år .................	................. 13,4 procent
70 » .................	................. 10.4 »
80 » .................	................. 8,4
90 » .............	................. 7,1 t
100 » .................
110 » .................	................. 5.2 »

Vid normalt skogstillstånd innebär förslaget alltså en sänkning av den
beskattningsbara inkomsten av viss skogsförmögenhet med 5—13 procent
beroende på boniteten. Örn en fastighets skogsmark däremot är helt kal,
utgör den beskattningsbara inkomsten 5 procent av markvärdet enligt nu
gällande bestämmelser och 4 procent av markvärdet eller minimivärdet enligt
förslaget. Sänkningen i beskattningsbar inkomst är då (5—4): 5 = 20
procent. Örn man nu godtager gällande metod att beräkna markvärdet och
alltså låter det vara 18 procent av skogsförmögenheten vid normalt skogstillstånd
och vidare antager, att den del av fastighetens skogsmark, som icke
upptages av de träd, vilkas sammanlagda värde per hektar av hela fastigheten
uppgår till minimivärdet (= markvärdet eller 18 procent av skogsförmögenheten
vid normalt skogstillstånd), består av helt kal mark, utgör
värdet på denna fastighet per hektar summan av dels markvärdet per hektar
för hela arealen, dels beståndsvärdet å de träd, i genomsnitt per hektar,
vilkas värde var =18 procent av skogsförmögenheten vid normalt skogstillstånd,
d. v. s. ett belopp motsvarande ungefär 34 procent av skogsförmögenheten
vid nämnda skogstillstånd. I detta fall utgör den beskattningsbara
inkomsten enligt gällande bestämmelser 4,53 procent av 34 procent
av skogsförmögenheten vid normalt skogstillstånd men enligt förslaget endast
4 procent av 18 procent av skogsförmögenheten vid samma skogstillstånd.
Sänkningen i beskattningsbar inkomst blir alltså under dessa förutsättningar
(154—72): 154 = 54 procent. Dessa 54 procent äro emellertid intet
teoretiskt maximum för sänkningen. Örn man antager, att resten av marken
i det angivna exemplet icke är kal utan fullsatt med plantor under brösthöjd,
blir sänkningen ännu större. Vid skogstillstånd, som ligga mellan
det nu skildrade ytterlighetsfallet och normalfallet, kommer sänkningen
av den beskattningsbara inkomsten under inverkan jämväl av boniteten
att variera mellan 5 procent och den här ovan sist angivna sänkningen.
Det sagda gäller, såväl örn växlingarna i skogsvärde orsakas av växlande
gleshet i bestånden, vilka i övrigt ha normal fördelning av dimensionsoch
åldersklasser, som örn de orsakas av andra förhållanden. Förslaget
innebär alltså, utom en allmän sänkning av beskattningen, ett i princip
helt annat avvägande av skattebördan mellan skogsfastigheter av olika
beskaffenhet i fråga om såväl bonitet som skogstillgång. Beträffande variationer
i fråga örn bonitet, innebär förslaget en större sänkning av den beskattningsbara
inkomsten för goda boniteter än för dåliga vid samma relativa
skogsvärde (för de allra lägsta relativa skogsvärdena sänkningen dock
lika å alla boniteter). Örn nuvarande bestämmelser innebära, att de goda
markerna bli proportionsvis hårdare beskattade än de dåliga, skulle förslaget
innebära en ändring åt rätt håll. Så torde emellertid icke vara fallet.
Det synes nämligen (enligt beräkningar, som Eneroth utfört i sitt yttrande)

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-10.

finnas skäl antaga, att nuvarande bestämmelser medfört systematiska fel
i markvärdena, i det dels dessa genomgående blivit för höga (örn de extremt
höga honitelerna undantagas) och dels sämre boniteter övervärderats i förhållande
till bättre. Förslagets antagande skulle alltså innebära, att den
orättvisa, som redan förefinnes i fråga örn skattebördans avvägning mellan
skogsfastigheter med olika markbonitet, ytterligare betydligt skärptes. Felaktigheterna
i nuvarande bestämmelser kunna avhjälpas med mycket enkla
medel. Man behöver endast ersätta föreskriften örn att markvärdet skall
beräknas till 4,5 normala årsavkastningar vid 4 procents räntefot med att
det skall beräknas till exempelvis 4,5 på höga boniteter, 3 på medelgoda
och 1,5 eller mindre på de låga. Innan en sådan justering av gällande bestämmelser
företages, bör dock en fylligare utredning, lämpligen utförd av
skogsförsöksanstalten, föreligga. Beträffande domänstyrelsens förslag kan
någon så enkel korrektion icke utföras. — Vad angår beskattningens avvägning
vid olika skogstillgång så utgör den beskattningsbara inkomsten enligt
nu gällande bestämmelser allt större procent av skogsförmögenheten ju
mindre denna är per hektar inom samma bonitet, vilket beror på att markvärdet
bestämmes oberoende av det aktuella skogstillståndet och ingår med
ett högre repartitionstal vid beräkningen av inkomsten. Vid enbart markvärde
å fastigheten (kalmark) är beskattningen relativt högst, sjunker vid
tilltagande skogstillgång, i början snabbt och sedan allt långsammare, för
att vid skogstillgång, som närmar sig eller överstiger den normala, bli nära
nog konstant (beskattningsbar inkomst något över 4 procent). Nu gällande
bestämmelser uppmuntra sålunda skogsägarna till allt bättre utnyttjande
av sin skogsmark utan att premiera anhopning av stora, mogna virkesförråd.
Förslaget innebär härvidlag helt andra principer. Visserligen premieras
även här skogsodling på kalmark (ej högre beskattning för mark + plantskog
än för marken enbart). Men då skogsförmögenheten stigit över ett visst,
lågt värde per hektar, sker ett tvärt omslag. Skattesatsen blir, vid stigande
skogsvärde per hektar, i särdeles hög grad progressiv. »Omslaget» inträffar
tidigare på de lägre boniteterna, och progressionen därefter är i början relativt
ännu starkare än å de goda. Något rimligt skäl för en sådan fördelning
av skattebördan på olika boniteter torde ej kunna uppletas, och lika litet
torde den premiering av ett mycket dåligt utnyttjande av skogsmarken, som
förslaget innebär, vara förenlig med det allmännas skogspolitik. — Sammanfattningsvis
framhåller Eneroth, att förslaget innebär en genomgående sänkning
av beskattningen, vilken sänkning emellertid fördelar sig på ett sådant
sätt på skogsfastigheter av olika beskaffenhet, att förslaget enbart av denna
anledning icke kan förordas i oförändrat skick. De ändringar, som böra
företagas, gå ut på, att även de delar av skogsmarksvärdet, som tappats bort,
skola tagas i beräkning vid taxeringen. Detta tilläggs storlek blir beroende
av skogsbeskaffenheten och markboniteten. Om ej nu gällande repartitionstal
skola ändras, måste särskilt markvärde också redovisas, och detta bör
i så fall bestämmas till summan av nämnda tillägg samt den del av markvärdet,
som redan inräknats i skogsvärdet och alltså måste fråndragas
delta.

Professor Streijffert påpekar också, att taxeringsvärdet å ett skogsområde
vid tillämpning av domänstyrelsens förslag blir något lägre än områdeis verkliga
kapitalvärde. Streyffert uppgiver, ali, örn man utgår från 80-årig omloppstid
ulan kalmarkslid och antager, att härigenom taxeringsvärdet kommer
att bestämmas av nuvärdet av de första 80 årens avkastning, medan nuvärdet
av samtliga därefter följande årsavkastningar faller bort, så kommer laxe -

Kunrjl. Maj.ts proposition nr 240.

ringsvärdet att beräknas 4,3 procent för lågt, om 4 procents räntefot användes,
samt tillägger, att den omständigheten, att i taxeringsvärdet ej heller kommer
att ingå nuvärdet av de framtida avkastningar, vilka komma att utfalla från
skog, som ej nått brösthöjd, betyder, att underskattningen av värdet i det angivna
fallet stiger från 4,3 procent till 5,8 procent (under förutsättning ait 7
år foi''dras för uppväxande till brösthöjd, vilket kan antagas beträffande medelbonitet
i mellersta Sverige). — Det faktum i och för sig, att förslaget ej upptager
fastställande av något särskilt markvärde, anser Streyffert ej innebära
någon nämnvärd olägenhet, eftersom markvärdet enligt nu gällande bestämmelser
endast fastställes schablonmässigt som en viss mångfald av den normala
avkastningens värde. Den uppgift ur beskattningssynpunkt detta nu
fyller kan därför enligt Streyffert med samma fördel fyllas av vilket som helst
värde av lämplig storlek, vilket fastställes schablonmässigt, som fallet är med
förslagets minimivärden. Slutligen framhåller Streyffert, att, då förslaget ej
upptager ett särskilt markvärde och detta följaktligen ej kan redovisas i fastigheternas
jordbruksvärde, från jordbruksvärdet bör flyttas även resterande
markvärde, ingående i skogen, nämligen värdet av impediment och andra
poster, hänförande sig till skogen.

Kammarrätten anför:

Vid 1938 års fastighetstaxering hava beredningsnämnderna uppskattat
skogsmarkens värde till 480 267 600 kronor och skogsvärdet till I 580 500 000
kronor. Skogsmarkens värde utgör således enligt nu gällande taxeringsgrunder
en väsentlig del av en skogsfastighets värde. Det måste av flera skäl starkt
ifrågasättas, huruvida det skulle vara lämpligt att sammanföra värdena, på
sätt som föreslagits. En sådan åtgärd kommer måhända att få en ofördelaktig
inverkan på fastighetskrediten. Hypoteksföreningar och bankinrättningar bevilja
väl i regel lån efter visst förhållande till fastigheternas jordbruksvärden
och däri ingår nu även skogsmarksvärdet. Visserligen kan även skogen inräknas
i kreditobjektet, sedan genom lag den 6 juni 1930 (nr 202) bestämmelser
utfärdats om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet.
För en skogsägare kan det emellertid vara en olägenhet att för vinnande
av möjlighet att kunna utnyttja skogsmarkens värde såsom kreditobjekt
behöva underkasta sig en sådan inskränkning i rätten att förfoga över
skogen. Han kan därigenom förhindras att tillgodogöra sig den vid lämpligt
tillfälle. Man bör även beakta den invei’kan ett sådant sammanförande av
skogsmarkens värde med den därå växande skogens värde måste få beträffande
brandförsäkringen å skog.

Enligt förslaget må skogsvärdet icke bestämmas lägre än till vissa minimivärden
per hektar.----Ett exempel på, vartill denna bestämmelse kan

leda, må här anföras: Två fastigheter, A. och B., örn vardera 100 hektar skogsmark
äro belägna inom tillväxtområde VI. Markens godhetsgrad är mycket
god. A. är bevuxen med skog, som har ett uppskattat skogsvärde av 10 000
kronor. B. däremot omfattar rätt stora men gles! skogbevuxna hagmarker
samt vissa skiften med plantskog. Verkliga värdet å skogen till B. beräknas
utgöra 5 000 kronor. Taxeringsvärdet å vardera fastigheten blir 10 000 kronor,
motsvarande det i tabellen angivna minimivärdet. A. är dock i verkligheten
mera värd.

Det torde alltså kunna sägas, att bestämmelsen örn minimivärden i många
fall måste medföra ojämnhet i taxeringsvärdena för lika stora fastigheter inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

samma tillväxtområde och med samma godhetsgrad. Även om värdena av
virkesförråden å fastigheterna äro jämförelsevis mycket olika, kommer detta
ej till uttryck i taxeringsvärdena, då de sättas till samma belopp som minimivärdena.

Kammarrätten anser det således nödvändigt med en omarbetning av förslaget,
i vad det avser att inräkna värdet av skogsmarken i skogsvärdet. Av flera
skäl bör en sådan omarbetning gå ut på att beräkna ett särskilt värde å skogsmarken,
som liksom hittills bör hänföras till jordbruksvärdet och angivas i
taxeringslängden. — — -— Därest således uppskattning av särskilt skogsmarksvärde
skall äga rum, måste de i upprättade tabeller angivna belopp för
skogsvärdet med hänsyn till skogsmarksvärdet vederbörligen reduceras.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser, att skogsmarksvärdet bör bibehållas,
bl. a. enär dess borttagande för innehavare av jordegendom med skog
kommer att innebära en försämring av kreditmöjligheterna. Länsstyrelsen
framhåller, att den växande skogen hitintills icke i samma utsträckning som
marken utgjort föremål för belåning och att därför, om skogsmarksvärdet
utgör en mera avsevärd del av jordbruksvärdet, långivarna givetvis komma
att påkalla reglering av lämnade krediter.

Farhågor för att skogsmarksvärdets borttagande skall medföra olägenheter
på fastighetskreditens område ha uttalats jämväl av länsstyrelserna i Uppsala,
Blekinge, örebro och Västmanlands län, skogsvårdsstyrelserna i Kronobergs,
Blekinge, Värmlands, Örebro och Jämtlands län samt Kalmar län,
norra delen, Smålands och Blekinge handelskammare, Sveriges skogsägareförbund
samt svenska trävaruexport-, cellulosa-, trämasse- och pappersbruksföreningarna
ävensom handelskammaren i Gävle.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att skogsmarksvärdet bör bibehållas
därför att ett borttagande av detsamma skulle medföra ändring i beskattningsunderlaget
samt skogsmarken som sådan i det allmänna medvetandet har
visst värde.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län däremot anser, att det är en förtjänst
hos förslaget, att det endast har ett gemensamt värde för marken och den
därå växande skogen, samt att förslaget borde lia varit konsekvent härutinnan
så att det icke heller borde ha innehållit några bestämmelser om minimivärden,
vilka för övrigt vore så höga, att de i många fall överstege de nu aktuella
markvärdena. Skogsvårdsstyrelsen framhåller, att en kalkyl över kal
skogsmarks värde enligt Faustmans formel, kapitalvärdet av de framtida inkomsterna
minskat med kapitalvärdet av kulturkostnaderna och de framtida
omkostnaderna, alltså även skatter, säkerligen skulle även vid begagnandet av
mycket blygsam räntefot i stor utsträckning giva negativa värden samt att det
med de korta tidsintervaller, som gälla för fastighetstaxeringen, för övrigt synes
vara olämpligt att såsom skatteobjekt räkna med en väntad avkastning,
som ligger så långt fram i tiden, att beräknandet av dess kapitalvärde till och
med undandrager sig sannolikhetskalkyl, vilket är fallet beträffande kal skogsmark.
Skulle till äventyrs, anför skogsvårdsstyrelsen, någon fastighet med
skogsmark befinnas helt skoglös, torde den utnyttjas för annat ändamål, t. ex.
bete, och på grund härav kunna värdesättas. Styrelsen, som håller för sanno -

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

likt, att en bidragande orsak till det mindre tillfredsställande taxeringsresultatet
hittills varit uppdelningen i särskilda mark- och skogsvärden, föreslår,
att även vid bibehållande av de nuvarande grunderna för taxering av skogsfastighet
dessa ändras så att för varje fastighet kommer att redovisas gemensamt
värde för mark och skog utan minimivärde för marken.

Även Svenska landskommunernas förbund anser, att slopandet av markvärdet
innebär en fördel och att det nuvarande systemet för taxering av
skogsfastighet i varje fall bör ändras så, att värdet av skogsmarken och den
därå växande skogen sammanföres till ett värde, skogs värde.

Skogssällskapet har vid sitt yttrande fogat en promemoria av skogsinspektören
hos sällskapet, jägmästaren P. Wästerberg, däri denne under instämmande
i de av domänstyrelsen anförda motiven för slopande av taxeringsvärdets
uppdelning på markvärde och skogsvärde -— vilken uppdelning
enligt Waesterberg alltid måste bliva artificiell — föreslår en påbyggnad av
förslagets bestämmelser om minimivärde för undvikande av att man vid taxering
kommer till alltför ojämna resultat. Waesterberg framhåller sålunda,
att i sådana fall, där den kala eller med endast plantskog under brösthöjd
bevuxna marken uppginge till mer än förslagsvis 20 procent av skogsmarkens
hela areal, den överskjutande delen skulle kunna upptagas för sig till minimivärdet,
och anför därefter:

Detta skulle innebära, att en skogsfastighet med exempelvis 30 procent
kalmarlc eller plantskogar skulle åsättas minimivärde för 10 procent (30—20)
av arealen och i övrigt taxeras efter virkesförrådet. En fastighet med skog
på endast 30 procent av arealen skulle upptagas till minimivärde för 50
procent (70—20) av arealen och för övrigt taxeras efter virkesförrådet etc.
En mjuk övergång mot det gränsfall, där hela arealen är kal eller bevuxen
med endast plantskog, skulle erhållas genom kompletteringsföreskriften, att
där arealen av dylik mark överstege 80 procent av hela arealen skulle minimivärde
åsättas för 60 procent (80—20) + 2 procent för varje överskjutande
procent över 80 fram till den 100-procentiga kaimarken, som sålunda
skulle erhålla minimivärde för hela arealen i enlighet med grundbestämmelsen.
— — — För att få fram dessa mervärden i starkt luckiga och
uttunnade skogar med mycket lågt virkeskapital per hektar men som dock
icke uppvisa egentliga kalmarker kunde det dessutom vara befogat föreskriva,
att där virkesförrådet icke uppginge till viss låg minimistorlek per
hektar skulle en mot underskottet (varje felande kubikmeter) svarande procent
av arealen upptagas till minimivärdet och resten taxeras efter virkesförrådet.
Härvid finge möjligen göras någon reservation för att de värdefullare
skogsgrupperna skulle ingå med viss procent i förrådet, enär sagda
justering givetvis icke borde ske i sådana fall, där det låga hektarförrådet

berodde på avsaknad av grövre skog.---Den gräns, vid vilken de yngsta

skogarna böra redovisas med kubikmassa, skulle principiellt vara den, där
massan nått sådan storlek, att dess värde uppgår till minimivärdet. Då
beräknandet av denna gräns lämpligen icke bör ske på basis av vedskogsgruppens
värde, som är ett medelvärde för alla dimensioner från 0—15 cm
vid brösthöjd och icke kan göras på annat sätt med tillgång enbart till det
framlagda materialet, synes påkallat, för åvägabringande av likformiga
grunder, att föreskriva antingen den ålder för olika tillväxtområden eller
den medelhöjd å ungskogen, då dess kubikmassa skall begynna att tagas

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

med i beräkningen. Det torde nämligen icke hava utbildat sig någon allmänt
vedertagen praxis i detta avseende.

Kommunalskattebercdningen uppehåller sig i första hand vid de konsekvenser
borttagandet av skogsmarksvärdet kommer att få för inkomsttaxeringen.
Beredningen anför:

Skogsmarksvärdets bortfallande skulle komma att hava en viss inverkan
på reglerna örn avdrag för värdeminskning av skog samt om inkomst av
skogsbruk i samband med fastighetsförsäljning. För dessa reglers tillämpning
erfordras ett värde å virkesförrådet vid förvärvet (ingångsvärde) och ett
värde vid försäljning (utgångsvärde). Vid arv, gåva, testamente eller därmed
jämförligt fång utgöres ingångsvärdet av det taxerade värdet å virkesförrådet,
det s. k. skogsvärdet. Om särskilt värde å virkesförrådet icke kommer
att redovisas, saknas underlag för ingångsvärdets bestämmande i dessa fall.
För lösandet av detta spörsmål har domänstyrelsen ifrågasatt två utvägar.

Den ena utvägen är att behandla marken och den därå växande skogen
som om hela värdet läge i skogen, d. v. s. att låta förslagets skogsvärde, som
även innefattar markens värde, utgöra ingångsvärde. Däri ligger emellertid
en viss oegentlighet, som vid beräkning av avdrag för värdeminskning av
skog enligt virkesförrådsmetoden kan tänkas leda till ganska avsevärda fel,
särskilt då virkesförrådet är ringa. Enligt denna avdragsmetod erhålles nämligen
i så fall avdrag efter för högt å-pris. Härtill kommer att, därest sålunda
skogsmarkens värde skulle inräknas i ingångsvärdet, detta rimligen
måste ske även beträffande utgångsvärdet. Vid avyttring av fastighet borde
alltså såsom intäkt av skogsbruk upptagas så stor del av försäljningssumman,
som belöper å växande skog och skogsmark. I annat fall bleve
utgångsvärde och ingångsvärde icke jämförbara och beskattningen för låg
vid avdrag för det gällande ingångsvärdet. Genom att den ifrågasatta lösningen
sålunda skulle fordra, att ej blott ingångsvärdena utan även utgångsvärdena
beräknades så, att de innefattade skogsmarkens värde, uppkomme
risken för oriktiga beskattningsresultat även vid tillämpning av virkesförrådsmetoden
i samband med avyttring av fastighet. Den ökning i virkesförrådet,
som enligt denna metod skulle tagas till beskattning, bleve nämligen
värdesatt efter för högt å-pris. Att inräkna skogsmarkens värde i ingångsvärdet
kan sålunda enligt beredningens mening icke vara tillfredsställande.

Däremot synes den andra anvisade utvägen vara framkomlig. Denna innebär,
att, då fastighet med skog erhållits genom arv eller därmed jämförligt
fång, såsom ingångsvärde upptages skogens taxerade värde, minskat med
det i punkt 8 i förslaget till skogsvärderingsinstruktion angivna minimivärdet
å skogen (se tabell 1 s. 79 i förslaget). Om detta minirnivärde motsvarar
markens värde, vilket av motiveringen att döma synes vara avsett,
skulle ingångsvärdet komma att omfatta endast virkesförrådets värde och
inkomstbeskattningen sålunda bliva riktig.

Domänstyrelsen har påpekat, att inkomstbeskattningen även i ett annat
hänseende beröres av förslaget, nämligen beträffande det s. k. schablonavdraget,
d. v. s. det avdrag med värdet av fyra gånger den normala årliga
virkesavkastningen av marken, vilket kan erhållas vid avyttring av skog i
samband med avyttring av marken. Eftersom enligt förslaget någon uppskattning
av den normala årliga virkesavkastningen av marken icke skall
ske vid fastighetstaxeringen, kan delta avdrag icke i sin nuvarande form bibehållas.
Det kan då ifrågasättas att utforma avdraget på ett annat sätt.
Under förutsättning att de ovannämnda minimivärdena äro ett något så när
tillförlitligt uttryck för skogsmarkens värde, kunde detta utan svårighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

ske genom att beräkna avdraget med utgångspunkt från minimivärdet.
Schablonavdraget avser värdet av 4 bruttoårsavkastningar, vilket är lika
stort som värdet av 6 nettoårsavkastningar. Markvärdet motsvarar enligt nuvarande
beräkningssätt 4,5 nettoårsavkastningar. Schablonavdraget utgör alltså
=J 11/3 av nuvarande markvärdet. Örn förslagets minimivärde överensstämmer
med nuvarande markvärde och schablonavdraget skulle bibehållas
vid sin nuvarande storlek, borde det bestämmas till likaledes 11/3 av minimivärdet.
Emellertid anser beredningen bl. a. av skäl som domänstyrelsen
anfört, att anledning icke finnes att bibehålla ett dylikt schablonavdrag. I
det förslag till ordnande av inkomstbeskattningen av skogsbruk, som beredningen
överväger, ingår icke något sådant avdrag.

Såvitt beredningen kan finna föreligga sålunda på inkomstbeskattningens
område inga hinder för ett genomförande av föreliggande förslag till ändrade
grunder för värdering av skog. Ej heller synes förslaget kunna försvåra ett
genomförande av de ändringar i inkomstbeskattningen som beredningen överväger.

Att skogsmarkens värde överflyttas från jordbruksvärdet, för vilket fastighetsskattens
repartitionstal är 0,05, till skogsvärde, för vilket motsvarande
repartitionstal är 0,04, medför en viss lättnad i fastighetsbeskattningen av
skogsbruk och därav följande nedgång i det kommunala skatteunderlaget.
Lättnaden skulle bli ungefär lika stor som om repartitionstalet för skogsvärde
nedsattes från 0,04 till 0,0375. Det må nämnas att beredningen överväger
att föreslå en sådan ändring av fastighetsbeskattningen att samma repartitionstal
skulle gälla för jordbruksvärde och skogsvärde. Om en dylik ändring
bleve genomförd, skulle den överföring av skogsmarksvärde från jordbruksvärde
till skogsvärde, som föreliggande förslag förutsätter, icke hava
någon inverkan på fastighetsbeskattningen. I avvaktan på att frågan om fastighetsbeskattningen
i dess helhet upptages till prövning, synes för övrigt
lämpligt att till jordbruksvärdet hänföres så stor del av skogens värde, som
motsvarar minimivärdet, varigenom nuvarande ordning skulle i stort sett bibehållas.

Länsstyrelsen i Västerbottens län delar domänstyrelsens åsikt, att några
nämnvärda olägenheter icke torde följa av att repartitionstalet för fastighetsskatten
å marken sänkes från 0,05 till 0,04, och anser det även vara utan
större betydelse, om vid beräkning av inkomst av skogsbruk det s. k. schablonavdraget,
som i länet syntes förekomma mera sällan, måste övergivas.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Kristianstads län däremot framhålla, att
schablonavdraget i de icke så sällan förekommande fall, där utredning enligt
värde- och virkesförrådsmetoden icke stått att vinna, varit det enda avdrag,
som kunnat gottskrivas den skattskyldige, och förstnämnda länsstyrelse
anser det därför nödvändigt, om förslaget anlages, att ifrågavarande
avdragsalternativ ersättes med en allmän avdragsmetod, som kan användas i
berörda fall.

I den inom skatteberedningen utarbetade promemorian anföres:

Mot domänstyrelsens förslag att i princip grunda beräkningen av värdet å
ett skogsområde enbart på den växande skogen och taga hänsyn till markens
eget värde endast i de fall där marken är kal eller i mycket ringa grad trädbevuxen
genom tillämpning av minimivärden har anmärkts, dels att en del

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

av skogsområdets värde »tappas bort» och dels att taxeringarna vid den successiva
övergången från kalmarksstadiet till det stadium, då skogens eget
värde uppnått minimivärdet, bliva ojämna. Vidare har anmärkts, att ett särskilt
skogsmarksvärde bör bibehållas med hänsyn till dess betydelse för fastighetskrediten
ävensom av vissa andra praktiska skäl.

Svårigheten att skapa regler för beräkning av ett särskilt markvärde är den,
att det icke existerar något från den å marken växande skogen fristående
konstant sådant. Avkastningsvärdet å ett skogsområde är nuvärdet av alla
i framtiden utfallande avkastningar, och däri ingå i första hand alla avkastningar
från å området växande träd. De sistnämnda avkastningarna komma
att tagas i beräkning genom uppskattning av skogen, och det särskilda
markvärdet kan därför icke vara något annat än nuvärdet av återstående avkastningar,
d. v. s. avkastningar från träd, som ännu ej finnas å området utan
som komma att växa där i en nära eller avlägsen framtid. Tidpunkten, när
sådana avkastningar äro att påräkna, är emellertid i hög grad beroende av
det aktuella skogstillståndet. Saknas skog helt och hållet, kan ny skog börja
växa omedelbart, och denna skog kommer att snart nog lämna avkastning.
Är däremot marken bevuxen med fullsluten skog, finnes ingen plats för nya
träd. Sådana kunna ej börja växa, förrän den förhanden varan de skogen
uttagits, och i detta fall är tiden när avkastningarna av kommande trädgenerationer
kunna tillgodogöras mera avlägsen. Nuvärdet av dessa avkastningar
bli i motsvarande män lägre.

Det sagda kan åskådliggöras på följande sätt. Det gäller att värdera ett
område av för skogsproduktion lämplig mark. Den är för tillfället kalavverkad
och värdeberäkningen skall alltså ske genom diskontering till nuvärde av
avkastningarna dels från de träd, som omedelbart kunna börja växa, dels
ock från de träd, som representera därefter kommande generationer. Markens
produktionsförmåga är sådan, att hundraårig omloppstid lämpligen bör tilllämpas,
och det antages, att ingen nyplantering kommer att äga rum, förrän
denna omloppstid gått till ända. Med någon kulturkostnad räknas icke, eftersom
hänsyn till sådan kostnad tages genom avdraget för allmänna kostnader.
Resultatet av beräkningen blir i detta läll, att marken har ett relativt sett icke
obetydligt värde. Ändras exemplet därhän, att å marken redan finnes ett
25-årigt fullslutet bestånd, är ju läget det, att ny skog icke kommer att börja
växa förrän efter 75 år, och nuvärdet av de avkastningar, som därefter äro
att förvänta — och därmed markvärdet — är mycket litet. Antages åter, att
plantering skett för 95 år sedan så att endast 5 år återstå av den 100-åriga
omloppstiden, börjar den nya skog, vars diskonterade avkastningar representera
värdet å skogsmarken, växa redan kort tid sedan de 5 åren förflutit.
Marken har i detta fall ett värde, som endast obetydligt avviker från dess värde
under den först angivna förutsättningen, d. v. s. att den befann sig i kalavverkat
skick.

Markvärdet varierar sålunda inom vida gränser med tillståndet hos den
därå växande skogen. Att vid taxeringen antaga förefintligheten av ett från
skogsvärdet frigjort konstant markvärde, motsvarande ett på ena eller andra
sättet beräknat medelvärde förutom fullt värde å den växande skogen, skulle
säkerligen i regel medföra större felaktigheter än domänstyrelsens metod att
ej alls räkna med något markvärde utom för kalmark. Denna utväg bör därför
ej komma i fråga.

Emellertid äro anmärkningarna mot domänstyrelsens förslag i förevarande
del av så allvarlig beskaffenhet alt de icke kunna lämnas utan beaktande.
Det har därför ansetts angeläget alt söka utfinna en anordning, som upphäver
de påtalade oegen digheterna. Ansträngningarna lia därvid inriktats på alt
söka åstadkomma en lösning, som dels leder lill ett teoretiskt rikligt resultat

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

och dels ej i nämnvärd grad försvårar den praktiska tillämpningen. I sistnämnda
avseende har arbetet framför allt inställts på att undvika en belastning
av beskattningsnämndernas arbete med bedömning av någon ytterligare
primärfaktor utöver de av domänstyrelsen förutsatta. Från dessa utgångspunkter
har vid de verkställda undersökningarna följande förfarande framkommit.

Marken åsättes ett konstant värde, och de felaktigheter, som delta medför
vid varierande skogstillstånd, utjämnas genom motsvarande jämkningar i
skogsvärdet. Man utgår vid värderingen från det tillstånd, då marken har
sitt högsta värde, d. v. s. då den befinner sig i kalavverkat skick. Därvid är
att märka, att av praktiska skäl all mark, bevuxen med skog under brösthöjd,
d. v. s. skog, som icke kan mätas med vanligen förekommande mätningsmetoder,
måste behandlas såsom kalmark. Själva värdesättningen sker
med utgångspunkt från värdet av den skog, som beräknas komma att finnas
å marken, om den nöjaktigt utnyttjas, efter förloppet av viss tid, och
därvid väljes den tidsperiod, som antages åtgå för skogens utväxning till
ett ungskogsstadium, då gallringsuttag snart kunna påbörjas. Förväntningsvärdet
å skogen vid detta tänkta ungskogsstadium, utökat med tillägg för
förväntningsvärdet av avkastning från kommande omloppstider, diskonteras
till nuvärde. Vid dessa beräkningar förutsättes, att det virkesförråd, som
uppväxer å marken, kommer att tillväxa på det sätt och avverkas i den
ordning, som antagits beträffande den å marken eller liknande mark inom
tillväxtområdet växande skogen. För att de till grund för värderingen liggande
prisförutsättningarna skola bliva desamma som för växande skog,
anknytes markvärdet till rotvärdet för sådan skog, och som anknytningspunkt
har valts massavedskogens rotvärde. Anknytningen har genomförts på
det sättet, att förhållandet mellan markvärdet per hektar samt massavedskogens
rotväi''de (per kubikmeter) uträknats för olika fall och de därvid
erhållna talen fastställts som konstanta faktorer för bestämmande av markvärdet
(markvärdefaktorer). Markvärdet skall alltså i de särskilda fallen uträknas
genom multiplikation av massavedskogens rotvärde med den för
vederbörande fall gällande markvärdefaktorn. I det förslag till skogsvärderingsinstruktion,
som nu utarbetats, bar angivits markvärdefaktorer, som
gälla för varje tillväxtområde och godhetsgrad å marken. Markvärdefaktorn
kan sålunda sägas vara ett tal, vilket representerar det antal kubikmeter
av massavedskog, som markvärdet oavsett priset på denna kubikmeter
kan anses motsvara. Så snart som prisuppgifterna för den period, som skall
läggas till grund för rotvärd esher åkningen, insamlats och erforderliga rotvärden
för vederbörande prisbildningsområde samt avsättningsläge fastställts,
kunna emellertid efter multiplikation markvärdena i stället uttryckas i kronor
per hektar, och i de för taxeringen utfärdade länsanvisningarna och hjälptabellerna
komma alltså sådana tal för markvärdena att kunna angivas. Vid
denna beräkning skall förekomsten av tall och gran inom massavedskogen
antagas överensstämma med genomsnittsförhållandena för vederbörande tillväxtområde
och godhetsgrad å marken. Beskattningsnämndernas arbete vid
markvärderingen kommer därför att inskränka sig till en multiplikation av
ett i en tabell angivet värde per hektar med det för vederbörande taxeringsenhet
utrönta antalet hektar, och hela proceduren blir ur beskattningsnämndernas
synpunkt mycket enkel.

Att markvärdet alltid anknytes just till massavedskogens rotvärde är naturligtvis
ej nödvändigt, och det har ifrågasatts örn ej för de fastigheter, där
endast lövskog förekommer, markvärdet borde sättas i förhållande till lövskogens
rotvärde. Då emellertid markvärdet i princip bör vara oberoende av
den aktuella trädslagsförekomsten och baseras på lövskogsproduktion endast

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

under förutsättning, att denna kan varaktigt bedrivas med bättre ekonomiskt
utbyte än barrskogsproduktion, vilket i regel icke synes vara fallet, torde
det vara olämpligt att giva särskilda regler för dylika fastigheter. Det är
sålunda avsett, att för alla fastigheter inom de olika tillväxtområdena, oavsett
beskaffenheten av den befintliga skogen eller den skog, som kommer
att uppväxa, markvärdet skall angivas som viss multipel av det rotvärde å
massavedskog, som är tillämpligt för vederbörande taxeringsenhet med hänsyn
till det prisbildningsområde, inom vilket den är belägen, och den omkostnadsklass
(avsättningsläge), som den kan anses tillhöra.

Som förut nämnts är mervärdet å ett skogbevuxet område utöver det
värde, som framkommer genom uppskattning av den växande skogen, alltid
mindre än områdets värde, örn skog saknades å detsamma (kalmarksvärdet),
varför en korrektion mäste ske genom en motsvarande reduktion
av skogsvärdet, om man vill redovisa ett särskilt markvärde av samma storleksordning
som kalmarksvärdet oavsett i vilket utvecklingsstadium den därå
befintliga skogen befinner sig. Storleken av denna reduktion blir beroende
av hur långt den växande skogen utvecklats, och såsom gradering på denna
utveckling kan man för barrskogen (liksom den värdefullare lövskogen i södra
Sverige) hålla sig till diameterutvecklingen, d. v. s. uppdelningen i förrådsgrupper
(— domänstyrelsens skogsgrupper). Den sammanlagda reduktionen
för samtliga förrådsgrupper kan beräknas ur skillnaden mellan å ena
sidan summan av den rotstående skogens diskonterade värde och markens
diskonterade värde i kalavverkat skick samt å andra sidan diskonterade
värdet av alla framtida avkastningar. En viss förrådsgrupps andel i totala
reduktionen kan sedan uträknas nied hänsyn till den tid, som enligt riksskogstaxeringens
material förflyter, innan den når sitt slutskede, och med
hänsyn jämväl till den areal, som den kan anses disponera (beräkningarna
måste ske för tillväxtområden och de särskilda godhetsgraderna inom dessa).

Sedan virkesförrådet å en fastighet uppskattats och indelats i förrådsgrupper,
bär man erforderligt material även för bestämmande av i vilken
utsträckning skogsvärdet skall reduceras därför alt markvärdet beräknats
för högt. Någon särskild räkneoperation härför behövs icke, eftersom reduktionen
kan inläggas i korrektionsfalctorerna för de olika förrådsgrupperna.
Hänsyn till ifrågavarande förhållande kan sålunda tagas genom ali
exempelvis korrektionsfaktorerna för medelgod mark inom tillväxtområde
I minskas med 0,12 för vedskog (stor redaktion av skogsvärdet, eftersom
det särskilda markvärdet vid förekomst av ungskog är obetydligt), 0,06 för
massavedskog (mindre reduktion), 0,03 för timmerskog (obetydlig reduktion,
därför att det särskilda markvärdet vid förekomsten av gammal skog närmar
sig kalmarksvärdet) samt 0,05 för lövskog (reduktionen bestämd som
ett medeltal vid förekomst av skog ur alla åldrar).

Mot det nu angivna sättet att reducera skogsvärdet med hänsyn till att
markvärdet beräknas såsom ett kalmarksvärde kan anmärkas, att den förenämnda
minskningen av korrektionsfaktorerna uträknats på grundval av
genomsnittsskogen för visst tillväxtområde och alltså endast passar vid förekomst
av liknande skog på den särskilda taxeringsenheten. Örn sålunda minskningen
av kurrektionsiaktorn för barrvedskog i visst fall iir 0,12, passar detta
tal kanske för ett förråd av barrvedskog örn 15 kubikmeter per hektar. Örn
nu på viss fastighet i stället finnas 30 kubikmeter barrvedskog per hektar utan
alt de övriga förrådsgrupperna innehålla mindre virkesförråd än genomsnittet
för tillväxtområdet, kommer reduktionen av rotvärdet för barrvedskogen
å ifrågavarande fastighet att bliva dubbelt så stor som den borde vara. Det föreligger
emellertid anledning förmoda, att detta förhållande, som skenbart medför
en oberättigad'' fördel för fastigheten med det större virkesförrådet, i själva

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

verket är ägnat att motverka en orättvisa, som eljest skulle vederfaras denna
fastighet. Det är nämligen allmänt bekant, att skog, som är väl sluten eller
översluten, växer långsammare än skog, som är glesare och där alltså varje
träd har större utrymme till sitt förfogande. Hänsyn till denna olikhet tages
icke vid övriga moment av taxeringen.

Det sist berörda problemet sammanhänger med frågan om korrektionsfaktorernas
beräkning och skall tagas upp till närmare behandling i samband
med denna.

Då marken åsättes ett särskilt värde, kommer genomförande av de nya
grunderna i detta hänseende ej att få någon större betydelse för skattesatserna,
låt vara att markvärdena enligt nya metoden komma att variera mera
för olika delar av landet än förut varit fallet. Det redovisade markvärdet
kommer som hittills att inräknas i jordbruksvärdet och sålunda skattläggas
efter ett repartitionstal av 0,05, under det att beträffande skogsvärdet fortfarande
kommer att tillämpas ett repartitionstal av 0,04.

Ej heller för beräkning av avdrag för värdeminskning genom avverkning
eller avyttring av skog kommer genomförande av de nya bestämmelserna att
få några följder utom såvitt angår det s. k. schablonavdraget. Sistnämnda
avdrag torde på grund av de invändningar, som framförts mot dess borttagande,
böra bibehållas, vilket enklast synes kunna ske genom införande av
en bestämmelse om att det skall sättas i förhållande till skogsmarksvärdet.
Då markvärdena i vissa delar av landet enligt de nya grunderna bliva betydligt
högre än enligt de nuvarande, synes avdraget därvid ej böra bestämmas
högre än till belopp motsvarande markvärdet.

Införande av regler om beräkning på sätt förut angivits av ett särskilt markvärde
har medfört, att 1 och 8 punkterna i den av domänstyrelsen föreslagna
skogsvärderingsinstruktionen måst helt omarbetas, därvid bestämmelserna om
avdrag för allmänna kostnader m. m. för överskådlighetens skull utbrutits
ur 8 punkten och överförts till särskilda punkter (9 och 11). I förtydligande
syfte ha vissa jämkningar företagits i bestämmelserna i 2 punkten om vad
som är att hänföra till skogsmark. Erforderliga ändringar i kommunalskattelagens
bestämmelser örn avdrag för värdeminskning genom avyttring av skog
vid inkomstbeskattningen ha slutligen intagits i det överarbetade förslaget
till ändringar i nämnda lag (se föreslagna ändringar i 22 § 1 mom. samt i 4
och 5 punkterna av anvisningarna till denna §).

Skogsmarkens bonitering.

Enligt gällande bestämmelser skall skogsmarkens avkastningsförmåga (boniteten)
beräknas efter den årliga virkesavkastning, uppskattad i kubikmeter
per hektar, som marken »vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk»
förmår giva vid normal skogstillgång. Bonitetsbestämningar ha hittills
i allmänhet tillgått så, att med ledning av förhållandet mellan trädens ålder
och höjd fastställts vad marken ansetts kunna producera vid bästa tänkbara
utnyttjande, den s. k. ideala boniteten, varefter denna reducerats till tal, som
mera ansetts motsvara förhållandena i det praktiska skogsbruket, den s. k.
normala eller fastighetstaxeringsboniteten. Såsom allmängiltig norm för dylik
reduktion i de fall, då tillförlitliga skogsuppskattningshandlingar föreligga,
uppställdes vid överläggningar mellan skogssakkunniga under förberedelserna
till 1938 års allmänna fastighetstaxering följande formel:

normal bonitet = 0,78 X ideal bonitet — 0,28.

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

Domänstyrelsen har nu föreslagit, att bonitering skall ske i viss annan ordning.
Styrelsen har nämligen vid undersökning av skogens tillväxtförhållanden
i olika delar av landet och å mark av olika beskaffenhet funnit det nuvarande
boniteringssystemet otillfredsställande. Styrelsen anför (förslaget s. 16):

Vid undersökning av riksskogstaxeringens material har — -—■ — visat sig.
att det hittills tillämpade förfaringssättet vid skogsmarkens bonitering icke ger
jämförbara uttryck för skogsmarkens avkastningsförmåga i olika delar av landet.
Hänsynstagande till växlingar i skogsmarkens produktionsförmåga bör
därför ske i annan form än hittills. Med den av domänstyrelsen föreslagna taxeringsmetoden
kommer i varje särskilt fall skogens faktiska tillstånd vid taxeringstillfället
att bliva avgörande för värderingen. Eftersom detta tillstånd
delvis är beroende av markens produktionsförmåga, innebär redan uppskatt
ningen av virkesförrådet, att viss hänsyn tagits till markens bonitet. Men
enär trädens massatillväxt och därmed tidpunkten, då de uppnå den diameterklass
att de lämpligen böra avverkas, växlar betydligt med hänsyn till dels
de klimatiska förhållandena och dels markens beskaffenhet och tillstånd,
måste beräkningarna av diskonteringstider m. m. ytterligare varieras med hänsyn
härtill. Vad angår de klimatiska förhållandenas inverkan på produktionsförmågan,
så har det visat sig nödvändigt att taga hänsyn till denna faktor
genom landets uppdelning i ett antal i klimatiskt hänseende någorlunda enhetliga
områden (tillväxtområden), som vid beräkningarna behandlas helt
för sig. Hänsyn till markens beskaffenhet och tillstånd bör däremot tagas
genom att marken inom varje dylikt område indelas i visst antal godhetsgrader,
som närmast skola motsvax-a de nuvarande bonitetsklasserna. Då de växlingar
beträffande skogens avkastningsförmåga inom sådant område, vilka
icke redan kommit till uttryck i virkesförrådet, visat sig vara relativt ringa,
kan emellertid antalet godhetsgrader inom varje särskilt tillväxtområde inskränkas
till ett fåtal.

I enlighet härmed har domänstyrelsen föreslagit, att landet skall indelas
i 6 tillväxtområden (se s. 39; från början räknades med 7 dylika områden,
jfr s. 64) samt att marken inom varje sådant tillväxtområde skall indelas
i 3 godhetsgrader (»mycket god», »medelgod» och »mindre god»). Hur graderingen
inom de olika tillväxtområdena förhåller sig till här förekommande
tidigare bonitetsbeteckningar framgår av en vid förslaget fogad tabell
(s. 65). Beträffande den sålunda föreslagna indelningen anför domänstyrelsen
(s. 24):

Vad angår rikets indelning i tillväxtområden har denna — med ledning av
riksskogstaxeringens uppgifter örn skogens tillväxtförhållanden och därmed
sammanhängande företeelser — gjorts så att områdena i detta avseende blivit
så likartade som möjligt. Härvid har emellertid av praktiska skäl måst tagas
hänsyn till att områdenas antal icke bör bliva större än absolut nödvändigt
samt att gränserna i görligaste mån böra överensstämma med länsgränser.
Det som skiljer de olika tillväxtområdena är sålunda främst olikheter i skogens
växttider, d. v. s. de tider, som genomsnittligt erfordras för de särskilda
träden att växa från en diameterklass till en annan för att slutligen närma sig
den diameterklass, då träden inom det område, som är i fråga, vanligen bruka
avverkas. Emellertid kommer även det sätt, på vilket skogsbruket i genomsnitt
bedrives inom respektive tillväxtområde, att spela en viss roll för bestämning
av diskonteringstider m. m. Sålunda komma virkesuttagens storlek
och den diameterklass, som träden inom visst tillväxtområde genomsnitt -

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

ligt bruka få uppnå, innan de avverkas, att få en icke obetydlig inverkan
på beräkningarna.

Yad angår markens indelning i godhetsgrader inom de olika tillväxtområdena
så äro, som förut framhållits, de växlingar beträffande markens avkastningsförmåga
inom sådant område, vilka icke redan kommit till uttryck i
virkesförrådets storlek, ganska ringa. Det har därför till och med kunnat
ifrågasättas, att man skulle kunna helt undvara bonitetsindelning inom områdena.
Om detta i allmänhet skulle kunna ske utan olägenheter, kan det
emellertid tänkas förekomma fall, där möjlighet till en smidigare anpassning
till de verkliga förhållandena måste hållas öppen. Därför har marken inom
varje tillväxtområde indelats i 3 godhetsgrader. Det bör emellertid beaktas,
att denna indelning gjorts så att huvudparten av den inom varje tillväxtområde
befintliga skogsmarken är att beteckna som »medelgod».

I redogörelsen för den verkställda provinxeringen anför domänstyrelsen:

Skillnaden mellan godhetsgraderna har satts ganska stor, enär korrektionsfaktorerna
och därmed skogsvärdena icke nämnvärt skilja sig annat än vid
stora skillnader i bonitet. Det har nu visat sig för de provtaxerade kommunerna,
att vid 1938 års fastighetstaxering varenda fastighet i samtliga fyra
kommuner åsatts en fastighetsbonitet, som faller inom förslagets godhetsgrad
»medelgod» för respektive tillväxtområden. Detta beror säkerligen till
någon del på ett schematiskt förfarande vid bonitetssättningen. Sålunda har
det visat sig, att en och annan av de på marken uppskattade fastigheterna
borde hava åsatts godhetsgraden »mycket god». Men till största delen torde
orsaken vara, att alla fastigheter av någon betydelse ha ett flertal skiften eller
åtminstone flera olikartade bestånd, varför spridningen i medelbonitet för
hela fastigheter är betydligt mindre än för t. ex. riksskogstaxeringens provytor.
Användandet av tre godhetsgrader skulle med all sannolikhet komma
att leda till, att flertalet kommuner uteslutande finge begagna mellangraden,
medan kommuner med de bästa boniteterna inom tillväxtområdet skulle få
att välja mellan de två högre graderna och kommuner med de svagaste boniteterna
mellan de två lägre graderna. Det ligger då nära till hands att uppdela
tillväxtområdena så, att man i varje område endast har en bonitetsgrad,
som i medeltal passar för området. Härvid bör givetvis även tagas i betraktande
storleksordningen av de vid provtaxeringen påtalade felmöjligheter,
som ligga i gemensamma värderingsgrunder för fastigheter med olika boniteter.

Som här redan framgått, förutsätter bonitetsklassernas sammanslagning att
tillväxtområdenas antal utökas. Avgränsningen av tillväxtområdena blir beroende
av de korrektionsfaktorer, som kunna framkomma för de mindre områden
— i första hand län — för vilka beräkningar häröver kunna utföras.
Om man slopar bonitetsuppdelningen, torde ej heller några hinder möta
att beräkna korrektionsfaktorer för så små områden som län. Vid tidigare
beräkningar med uppdelning på alla förekommande bonitetsklasser blev däremot
det material som ligger till grund för korrektionsfaktorernas beräkning,
alltför uttunnat för att medge säkra beräkningar för så små områden som
län.

Professor Eneroth framhåller, att beräkningen av avkastningsvärdet å en
skogsfastighet grundar sig dels på kännedom om det aktuella skogstillståndet
och dels på en långsiktig plan för framtida avverkningar samt att det är den
närmaste framtidens avverkningar, som spela den största rollen för värdet

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

på grund av de korta diskonteringstiderna, varför man kan tillåta större
felberäkningar av den fjärmare framtidens avkastningar än av den närinares
utan att osäkerheten i värdet blir större. Av de grundfaktorer, som bedömningen
utginge ifrån (nuvarande skogstillstånd, markbonitet och beståndsutveckling
å olika boniteter) bleve nuvarande skogstillstånd det viktigaste.
Detta kunde emellertid uppmätas och storleken av det fel, som kunde
uppkomma i fråga örn denna faktor, vöre mest en kostnadsfråga. Eneroth
anför härefter:

I fråga om bestämmandet av markboniteten ligger saken annorlunda till
i många avseenden. Om vi fortfarande skilja på närmare och fjärmare framtid,
är det ju så, att åtminstone den närmaste framtidens avverkningar kunna
direkt uppmätas eller uppskattas med relativt små felrisker, utan att man
därvid egentligen behöver någon bonitetsindelning alls. Men ju längre fram i
tiden beräkningarna sträckas, dess större roll spelar markens bonitet. För de
i en fjärran framtid utfallande avkastningarna är boniteten alldeles avgörande.

De svårigheter, som f. n. möta vid åsättandet av bonitetsklass å viss mark
med tillhjälp av gängse metod (ålder och höjd), härröra huvudsakligen av
följande:

a) Brist på kunskap överhuvud taget. Vi få t. ex. anse oss ännu mycket
dåligt underrättade om granskogens produktion å olika marker i Norrland.

b) Bestånden ha i mycket stor utsträckning varit föremål för en behandling
(t. ex. dimensionsdrivning), som väsentligen avviker från den behandling
som förutsättes vid boniteringsskalornas uppställande.

c) På en del marker finnas inga bestånd, i vilka nödiga mätningar kunna
utföras (kalmarker, plantbestånd, rest- och trasbeståndj.

Den sista anledningen till svårigheter kan ju ej undgås med ifrågavarande
metod — och någon bättre saknas ännu.

Svårigheterna under a) och b) äro vida allvarligare. De kunna ju icke
förväntas bli minskade förrän våra kunskaper ökats. För vissa landsdelar,
trädslag och beståndsformer äro våra nuvarande kunskaper, som sagt, otillräckliga.
För andra åter äro vi bättre rustade. Dit höra likåldriga tallbestånd,
som icke dimensionsdrivits, sydsvensk kulturgranskog, likåldriga bestånd i
allmänhet i Mellansverige. Man kan emellertid icke utan vidare tillämpa mellansvenska
skalor i Norrland — vilket ju även framhålles i förslaget.

Det hittills sagda gäller s. k. kvantitativ eller absolut bonitering, som ju
går ut på att hänföra marken till en av kbm pr har och år bestämd avkastningsklass.
Vid s. k. kvalitativ eller relativ bonitering kan man ju alltid, vid
större skillnader, säga, att en viss mark är påtagligt av bättre eller sämre
bonitet än en annan. Resultatet av sådan bonitering av större områden plägar
visserligen bli, att den största delen av markerna åsättes beteckningen
»medelgod». Men sådan bonitering kan ju alltid utföras. Den ingår som ett
led i förslagets beräkningsmetod och tjänar jämte indelningen i tillväxtområden
som underlag för differentieringen efter bonitet av de tillväxttider,
som erfordras för beräkning av korrektionsfaktorer m. m. Domänstyrelsen
har, för att finna dessa tillväxttider, bearbetat riksskogstaxeringens material
inom de olika tillväxtområdena och därvid skilt på olika vid riksskogstaxeringen
åsätta absoluta boniteter, sammanförda till 3 grupper för varje område.
Riksskogstaxeringens absoluta bonitering har därmed överförts lill relativ:
man behöver ju ej veta, vilken absolut bonitet en t. ex. medelgod mark
inom visst område representerar, för att utföra beräkningen av skogsvärdet.
Man torde få erkänna, att domänstyrelsen lyckats på ett synnerligen elegant

Bihang lill riksdagens protokoll 19ii 1 sand. A’r 240. 5

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

sätt undgå de i vissa fall onekligen stora svårigheterna att åstadkomma en
riktig absolut bonitering. De i tabell K å s. 65 i förslaget meddelade absoluta
bonitetssiffrorna för de 3 olika godhetsgraderna inom varje område äro
alltså icke nödvändiga för taxeringen enligt förslaget. (Sådana uppgifter äro
emellertid nödvändiga för vidtagande av de korrigeringar av förslaget, varom
ovan1 talats.) Mot förfaringssättet i och för sig kan ju intet annat invändas,
med hänsyn till de ändamål, för vilket det valts, än att de skillnader i växttider
mellan olika boniteter, som redovisas i tab. J (s. 64) icke äro enbart
ett uttryck för bonitetsinflytande. Skogen å bättre boniteter har, i synnerhet
tidigare, i genomsnitt avverkats relativt hårdare än å sämre. Det finns i
dessa växttidsdifferenser, troligen, ett behandlingsinflytande fördolt, av vilken
styrka är ju omöjligt att säga.

För att nu återgå till vårt tema: förslagets boniteringssystem, innebär detta
sannolikt en minskning av riskerna för systematiska fel vid jämförelse
mellan olika landsdelar (tillväxtområden), däremot ökas riskerna sannolikt
för under- eller övervärdering av fastigheter inom samma område gentemot
varandra. En t. ex. »medelgod mark» inom tillväxtområde IV kan ha en
»fastighetsbonitet» av mellan 2,2 och 3,8 (idealbonitet 3,5—5), vilket ju innebär
en högst betydande skillnad i produktionsförmågan. Det torde ju vara
riktigt, som i förslaget anges, att skillnader i bonitet i genomsnitt för stora
områden väl återges i storleken av det aktuella virkesförrådet pr har. Men
detta gäller ingalunda enskilda fastigheter gentemot varandra, även om de
äro rågrannar. Betydande fel vid åsättande av även relativ bonitet för den
enskilda fastigheten kunna härigenom naturligtvis uppstå. För de delar av
landet, där vi få anse att det nuvarande systemet för absolut bonitering är
direkt tillämpligt, bör ju då finnas möjligheter för de skogsägare, som hava
utfört sådan bonitering av sin skog, att använda den så bestämda boniteringen
och alltså använda med hänsyn härtill interpolerade korrektionsfaktorer
ur tab. K i förslaget.

Professor Streyffert uttalar farhågor för att det föreslagna boniteringssystemet
med 3 godhetsgrader för varje tillväxtområde kan vara ägnat att skapa
en viss förvirring på boniteringens redan förut mindre tillfredsställande område,
i det att den tänkta anknytningen till det gamla boniteringsschemat,
som i och för sig är vag, i praktiken kan komma att förloras ur sikte. Streyffert
anser, att hela denna fråga bör upptagas till närmare granskning och
att därvid skogsförsöksanstalten är den instans, som står närmast till att
yttra sig.

1931 års riksskogstaxeringsnämnd framhåller, att i praktiken hittills använda
boniteringssystem icke lyckats taga tillräcklig hänsyn till den inverkan,
som breddgrad och höjd över havet, d. v. s. olikheter i klimatet, förorsaka
och att sålunda en mark, tillhörande en viss bonitet i Södra Sverige, har en
högre produktionsförmåga än en mark av samma bedömda bonitet i norra
delen av landet. Att de tillväxtområden, som domänstyrelsen uppställt, i huvudsak
Ira administrativa gränser, uppgiver nämnden bero på att riksskogstaxeringen
för åren 1923—1929 publicerat sina resultat länsvis. Det läge i sakens
natur, att dylika områden till en viss grad måste bliva onaturliga, men
häremot hade för närvarande intet kunnat göras. På grundval av en med
hänsyn till metoder och observationer mera utvecklad riksskogstaxering till

1 I saraband med behandling av markvärdet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

högre taxeringsprocent borde det bliva möjligt att i framtiden uppställa mera
naturligt begränsade tillväxtområden.

Kammarrätten — som ju enligt vad ovan angivits anser, att skogsmarken
bör åsättas särskilt värde — påpekar vikten av att man vid denna värdesättning
erhåller erforderlig gradering mellan olika fastigheter efter markens
godhetsgrad och tänker sig, att detta skulle kunna nås genom att det hittillsvarande
boniteringssystemet bibehålies med den justering, vartill uppdelningen
i tillväxtområden giver anledning.

Enligt skogsvårdsstyrelsen i Kalmar län, norra delen, synes skillnaden de
olika tillväxtområdena emellan bliva för stora vid samma godhetsgrad på
marken. Så t. ex. förhölle sig värdena av vedskogen å medelgod mark (vid
lika rotvärden å massavedskog) i tillväxtområde IV och V som 0,70 till 0,93.
Vedskogens värde exempelvis i Södermanlands län bleve sålunda blott 75
procent av dess värde i Kalmar läns norra landstingsområde, ehuru verkliga
medelboniteten i det förra området vore betydligt högre (troligen nära 50
procent) än i det senare men ändå tillhörde samma godhetsgrad. Styrelsen
ville därför vitsorda behovet av att begränsa tillväxtområdena att om möjligt
omfatta landstingsområdena. Skedde detta, torde utan större olägenheter boniteringen
kunna slopas.

I ett av länsstyrelsen i Västmanlands län åberopat yttrande av länsjägmästaren
i länet framhålles däremot att, även örn korrektionsfaktorerna
beräknas för så små områden som län, en sammanslagning av de tre godhetsgraderna
till en kan befaras medföra en alltför stor förgrovning av de
enskilda taxeringsresultaten med hänsyn till den faktiska bonitetsskillnaden
olika fastigheter emellan icke blott inom länet utan till och med inom kommunen.

Likaså framhålles i ett av länsstyrelsen i Blekinge län åberopat yttrande
av taxeringsnämndens ordförande i Bräkne-Hoby socken, att det framför
allt i ett landskap som Blekinge med stora skillnader mellan de bättre
och sämre markerna och med små arealer å egendomarna, kan inträffa, att
viss egendom ligger endera på enbart god eller enbart dålig mark, varför
indelningen i tillväxtområden med godhetsgrader måste vara ett lyckat grepp,
som icke bör frångås.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar län, södra delen, anser, att indelningen i 6
tillväxtområden i och för sig är tillfredsställande, men anmärker på att
Öland brutits ut från område V, dit Kalmar län i övrigt hänförts, och tilllagts
område IV, d. v. s. förts till en sämre tillväxtklass än länet i övrigt.
Detta vore icke riktigt, då det icke funnes någon skillnad i ifrågavarande
avseende mellan Öland och länets kustområden, varför Öland utan tvekan
borde hänföras till område V.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län samt skogsvdrdsstyrelserna i Blekinge
och Jämtlands län anse det föreslagna boniteringssystemet i och för sig bättre
än det hittills använda men framhålla, att den nya boniteringsmetoden bör
kunna införas även örn de hittills tillämpade grunderna för taxering av
skog i övrigt bibehållas. Länsstyrelsen i Västernorrlands län påpekar i sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

manhang härmed, att gränserna till det föreslagna tillväxtområde II synas
böra jämkas, då det icke kan vara riktigt att sammanföra Ångermanlands
kustland med dess goda skogsmark och fjälltraktsområdena till samma
område.

I den inom skatteberedningen upprättade promemorian anföres:

Mot den principiella uppläggningen i domänstyrelsens förslag av frågan
örn skogsmarkens gradering med hänsyn till klimatiska och andra förhållanden
ha inga invändningar gjorts. Däremot har ifrågasatts, dels att de föreslagna
tillväxtområdena skulle minskas — varvid graderingen inom vederbörande
tillväxtområde skulle kunna slopas — dels att den nuvarande absoluta
boniteringen skulle åtminstone för särskilda fall bibehållas för graderingen
inom tillväxtområdena och dels att vissa jämkningar skulle företagas
i de föreslagna tillväxtområdenas gränser.

Vad angår tillväxtområdenas storlek så blev erfarenheten av provtaxeringen
närmast den, att tillväxtområdena borde inskränkas till län samt att
graderingen inom de sålunda reducerade tillväxtområdena borde slopas. Fördelarna
härmed äro, att värdefaktorerna komma att smidigare anpassa sig
efter de klimatiska förhållandena samt att taxeringsarbetet blir i viss mån
förenklat. Som nackdelar framstår, att man icke kan taga hänsyn till de växlingar
i markens beskaffenhet och tillstånd, som onekligen komma att göra
sig gällande även inom de sålunda reducerade tillväxtområdena. Härtill kommer,
att länsgruppering är en administrativ uppdelning, som ofta ej överensstämmer
med av naturförhållandena förorsakade växlingar i tillväxtbetingelsema.

De nu angivna skälen emot slopandet av graderingen inom tillväxtområdena
vore kanske icke så betydelsefulla, om man bestämde sig för att liksom
domänstyrelsen i princip ej räkna med något särskilt markvärde. Som domänstyrelsen
framhåller bruka de växlingar i markens produktionsförmåga,
varom här är fråga, komma till uttryck i virkesförrådets storlek och således
inverka på taxeringsvärdet via uppskattningen av skogsvärdet. Skulle man
därför grunda taxeringen uteslutande på den rotstående skogen, har man anledning
antaga, att graderingen av marken inom de reducerade tillväxtområdena
bleve obehövlig. Förhållandet blir emellertid ett annat, om man vill
redovisa ett särskilt markvärde på sätt förut angivits. Beträffande det speciella
markvärdet kunna inga variationer komma till uttryck i tillståndet hos
växande skog, och därtill kommer, att bonitetens betydelse för detta värde är
särskilt starkt. Som professor Eneroth angiver ökas nämligen bonitetens inflytande
å markvärdet ju längre bort i tiden de avkastningar ligga, varmed
man räknar vid värderingen. I den vid domänstyrelsens förslag till skogsvärderingsinstruktion
fogade tabell 1 (s. 79) är sålunda skillnaden mellan korrektionsfaktorerna
för olika boniteter större beträffande ved- och massavedskogen
än beträffande timmerskog. Denna skillnad kommer att ytterligare
accentueras vid beräkning av markvärdet, eftersom detta grundar sig på avkastningar,
vilka ligga ännu längre bort i tiden än de avkastningar, som bestämma
värdet å ved- och massavedskog.

Med hänsyn till den förut föreslagna lösningen av frågan om markvärdet
torde alltså graderingen av marken inom de olika tillväxtområdena icke
kunna avskaffas även om man reducerar tillväxtområdena till län eller landstingsområden.

Därmed torde också frågan om lämpligheten att inskränka tillväxtområdenas
omfång vara besvarad. Det för så små områden som län tillgängliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

riksskogstaxeringsmaterialet är icke tillräckligt för att man därå skulle kunna
grunda en differentiering på godhetsklasser. Domänstyrelsens förslag angående
tillväxtområdenas omfattning synes alltså i princip böra följas.

Om det sålunda för beräkningen av ett särskilt markvärde synes nödvändigt
att göra åtskillnad på mark av olika godhetsgrad inom tillväxtområdena,
torde det å andra sidan icke vara nödvändigt att driva differentieringen så
långt som enligt det nuvarande boniteringssystemet. De värdeskillnader mellan
skogsfastigheterna inom en viss trakt, som enbart bero av markboniteten,
synas icke vara större än att de kunna tillräckligt beaktas genom indelning
i tre godhetsgrader, vilket för övrigt i verkligheten innebär, att marken inom
landet indelas i 18 bonitetsgrader. Mot en ytterligare uppdelning av marken
talar också, att ju flera bonitetsgrader man uppdelar marken i desto
svagare blir det till grund för beräkningarna inom varje grad liggande materialet
samt att det ur praktisk synpunkt är till fördel att slippa arbeta med
alltför många graderingar och därav föranledda korrektionsfaktorer och
hjälptabeller.

Att, som professor Eneroth ansett önskvärt, tillåta skogsägare, vilka verkställt
en tillfredsställande bonitering av sin skog enligt det nuvarande systemet,
att använda sig av särskilda på grundval härav uträknade korrektionsfaktorer,
torde med hänsyn till nödvändigheten att tillämpa enhetliga grunder
ej böra ifrågakomma.

Om det sålunda synes ur olika synpunkter lämpligt att i allmänhet inskränka
uppdelningen av marken inom tillväxtområdena till tre godhetsgrader, torde
man emellertid för undvikande av för skarpa övergångar vid gränserna mellan
tillväxtområdena ibland bliva nödsakad att tillskapa särskilda korrektionsfaktorer
för gränsområdena. Det skulle verka stötande, om två fastigheter
med ungefär lika god mark, vilka gränsa intill varandra men ligga på
ömse sidor om gränsen mellan två tillväxtområden, skulle värderas efter alltför
olika grunder. Att den ena fastigheten blir något strängare behandlad än
den andra är i och för sig intet att säga om, ty faktiskt bli produktionsmöjligheterna
bättre ju längre söderut marken ligger, och på något ställe måste
övergången från det kargare till det bördigare klimatområdet komma. Det
gäller emellertid att undvika att övergången blir för skarp. En lämplig avjämning
torde vinnas genom en föreskrift om att, där så finnes påkallat, för
gränsområdena skola tillämpas korrektionsfaktorer, som utgöra medeltal mellan
korrektionsfaktorerna inom ifrågavarande tillväxtområde och de för
mark av motsvarande godhetsgrad gällande korrektionsfaktorerna i det angränsande
tillväxtområdet. De fastigheter, för vilka på dylikt sätt uträknade
korrektionsfaktorer skola användas, böra angivas i länsanvisningama, och
för dessa fastigheter böra fastställas särskilda hjälptabeller. För denna gradering
fordras sålunda ingen särskild åtgärd vid själva uppskattningen, och
den medför ingen annan extra belastning av taxeringsarbetet än den som
ligger däri att särskilda hjälptabeller måste fastställas för dylika områden.
Vad nu sagts avser den växande skogen men äger motsvarande tillämpning
å skogsmarken, där medeltalen av markvärdefaktorerna i de angränsande
områdena synas böra läggas till grund för värdesättningen.

Vad slutligen angår invändningarna mot de föreslagna tillväxtområdenas
avgränsning så torde, på sätt yrkats av skogsvårdsstyrelsen i Kalmar län,
södra delen, Öland böra flyttas från tillväxtområde IV till tillväxtområde V.
Däremot synes ett av länsstyrelsen i Västernorrlands län gjort påpekande, att
gränserna flir tillväxtområde 11 böra jämkas på grund av alt skogsmarken
i Ångermanlands kustland är bättre lin i de till samma tillväxtområde hörande
fjälltrakterna, icke böra föranleda någon ändring i den föreslagna områdesindelningen.
Det är omöjligt att på grundval av föreliggande material bilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

ett särskilt område för fjälltrakterna, och dessa måste därför föras samman
med angränsande mark. Hänsyn till den lägre tillväxten hos skogen i dessa
trakter kan tagas genom nedflyttning av marken till den lägsta godhetsgraden.
Örn därtill lägges, att särskild reduktion av rotvärdet kan ske vid
förekomst av röta och andra tekniska fel hos skogen inom dylika områden,
torde möjligheterna att reducera taxeringsvärdena på grund av ogynnsamma
produktionsförhållanden få anses vara tillräckliga.

Den nu ifrågasatta ändringen i domänstyrelsens förslag beträffande tillväxtområdena
IV och V har iakttagits vid utformningen av 4 punkten i skogsvärderingsinstruktionen,
varjämte ett stadgande om det särskilda förfarandet
vid beräkning av korrektionsfaktorer för mark vid gränserna mellan olika
tillväxtområden införts i 8 punkten (sista stycket; jfr även 11 punkten).
De i 5 punkten vidtagna ändringarna äro enbart av formell natur.

Apteringen.

För att nian skall kunna beräkna värdet å ett rotstående träd på grundval
av i allmänna marknaden gällande virkespris, måste man veta icke blott vilken
kubikmassa, som kan utvinnas av trädet vid avverkning, utan även hur denna
kubikmassa fördelar sig på olika i allmänna handeln förekommande sortiment
(sågtimmer, sulfit- eller sulfatved etc.), d. v. s. man måste aptera trädet.
Enligt nu gällande bestämmelser grundar sig taxeringsvärdet på det beräknade
värdet av den normala avkastningen, d. v. s. den virkesavkastning skogen
skulle giva, örn den befunne sig i normalt tillstånd, och det gäller sålunda
att aptera de träd, som antagas ingå häri. Denna beräknade aptering har hittills
skett på så sätt att vid det centrala förberedelsearbetet för de allmänna
fastighetstaxeringarna fastslagits, hur normalavkastningen i visst län eller del
av län är sammansatt. Sålunda beslöts vid överläggningar mellan landskamrerarna
och skogssakkunniga rörande 1938 års allmänna fastighetstaxering,
att normalavkastningen från exempelvis skog i Södermanlands län skulle
anses utfalla med 35 procent timmer (sortimentsklass I, vartill räknas även
pålar, stolpar och slipers), 20 procent sulfitved och prima björkved (klass
II), 15 procent sulfatved, props och prima barrved (klass III) samt 30 procent
sekunda ved (pannved), kolved, industribränsle etc. (klass IV).

Enligt domänstyrelsens förslag grundar sig taxeringsvärdet på värdet å de
vid taxeringstillfället rotstående träden, om de omedelbart avverkas, och det
gäller alltså att aptera dessa träd. Den föreslagna metoden skiljer sig sålunda
i förevarande avseende från den nu gällande därigenom, att apteringen enligt
den nya metoden avser de rotstående träden i det skick de befinnas vid
taxeringstillfället men enligt den nuvarande de träd, som beräknas ingå i
avkastningen vid normal skogstillgång å vederbörande fastighet. Eftersom
diskonteringsberäkningen av skogens förväntningsvärde enligt nya metoden
utgår från särskilda rotvärden för varje skogs-(förråds-) grupp, måste också
en särskild aptering företagas för varje förrådsgrupp (undantag för barrvedskogen,
jfr s. 79). Å andra sidan har den grundläggande apteringen inom
varje sådan grupp ansetts kunna göras ensartad för hela landet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Då apteringen är densamma, oavsett var skogen är belägen, har den kunnat
fastslås direkt i den föreslagna skogsvärderingsinstruktionen (se 7 punkten,
s. 73). Där finns sålunda angivet, att ur exempelvis barrtimmerskog,
d. v. s. barrträd, som vid brösthöjd mäta 25 centimeter i diameter och däröver,
anses kunna utvinnas 75 procent timmer, 15 procent massaved och 5
procent ved. Denna gruppering avser virkets uppdelning i sortimentsklasser,
som i sin tur i allmänhet äro sammansatta av olika sortiment. I sortimentsklassen
timmer kunna exempelvis ingå sågtimmer, pålar, stolpar m. m. och
i sortimentsklassen ved ingå regelmässigt flera sortiment såsom prima ved,
pannved, kolved etc. Emellertid grundas rotvärdesberäkningen ytterst på de
i allmänna marknaden förekommande sortimentsprisen och därför måste en
ytterligare uppspaltning ske. Sortimentsklasserna måste uppdelas i sortiment.
Den uppdelningen kan ej göras ensartad för hela landet, och den har
därför ej kunnat angivas i skogsvärderingsinstruktionen. Beträffande virke
av barrskog ha emellertid bestämda anvisningar lämnats örn sortimentens
gruppering på sortimentsklasser. Dessa anvisningar, däri som fördelningsgrund
använts sortimentens toppdiameter, utgöra en nödvändig förutsättning
för den generella grundapteringen.

Vid en genomsnittlig aptering av samtliga träd inom en viss förrådsgrupp
måste iakttagas, att vissa träd äro behäftade med tekniska fel (röta, krökar
och dylikt), vilket försämrar utbytet av genomsnittsträdet. Detta har vid den
av domänstyrelsen föreslagna grundapteringen skett genom vissa avdrag å
sortimentsutbytet (från sortimentsklassen timmer har exempelvis dragits 10
procent, varav 72 överförts till massaved och Vz lii! hell oanvändbart virke).
Emellertid kan det förekomma, att träden å viss fastighet äro i ovanligt stor
utsträckning behäftade med fel av ifrågavarande slag. Då kommer den genomförda
standardapteringen icke att passa för denna fastighet. Domänstyrelsen
har tänkt sig, att hänsyn till en dylik avvikelse från genomsnittet skall
tagas i den formen, att, om röta eller andra svårare tekniska fel vid taxering
av en fastighet befinnas förekomma i anmärkningsvärt stor omfattning,
avdrag skall göras å nettopriset för den eller de sortimentsklasser, som härav
beröras (se instruktionen 7 punkten 6 stycket, s. 74). Hänsyn till ifrågavarande
avvikelse skall sålunda tagas genom avdrag å rotvärdet. Frågan kommer
alt närmare beröras i samband med detta.

Ett stadgande, som närmast avser apteringen, förekommer slutligen i den
föreslagna instruktionen 7 punkten 5 stycket (s. 74), däri bestämmes vad som
är att anse som medeldimensioner för barrtimmer (sortimentet timmer) och
vilka dimensioner sålunda skola vara avgörande vid val av de pris, som
skola ligga till grund för värdeberäkningen. Som medeldimensioner skola
anses beträffande timmer från barrtimmerskog 15 fots längd och 8 72 tums
toppdiameter inom bark samt beträffande timmer från massavedskog 15
fots längd och 6 V2 tums toppdiameter inom bark, allt engelska mått.

En närmare redogörelse flir apteringen enligt förslaget återfinnes i den
därvid fogade bil. 1 (se s. 30 och 37).

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Vid provtaxeringen ansågos inga anmärkningar vara att göra mot förslagets
grundaptering av barrskog utom beträffande Riseberga socken. Vad angår
barrskogen där kunde nämligen konstateras, att den föreslagna grundapteringen
förutsatte, att större procent av de dyrbarare sortimenten kunde
uttagas än som i praktiken vore möjligt, särskilt beträffande tallen. Det ansågs
till och med, att virket från planterade bestånd av s. k. »tysktall» endast
kunde användas till ved. I anledning av detta förhållande göres i redogörelsen
för provtaxeringen följande uttalande:

Att döma av de erinringar, som framkommit, torde det---finnas

undantagsfall, då skogens kvalitéförhållanden framtvingar en annan sortimentsuppdelning.
Ytterligare kunna de aktuella prisförhållandena i någon
mån inverka. Det torde därför kunna övervägas, huruvida icke förfarandet
bör ändras så, att en teoretisk grundaptering fastställes såsom allmängiltig,
och därefter för varje fastighetstaxering för landets olika delar överväges,
huru de teoretiska »sortimentsklasserna» (alltså efter enbart virkets grovlek)
skola uppdelas på de praktiskt förekommande sortimenten, allt efter
kvalité och prisförhållanden. I den mån kvalitéförhållandena inverka, finnes
knappast anledning räkna med att skillnaderna skola bliva stora. Vissa undantagsfall
torde dock finnas, såsom t. ex. just de allra sydligaste delarna
av landet, men dessutom eventuellt fjällskogarna och vissa exponerade skogar
i havsbandet.

Beträffande apteringen av lövskog ansågos vid provtaxeringen inga andra
ändringar erforderliga än att ekskog i södra Sverige lämpligen borde hänföras
till de båda bokskogsgrupperna samt att de föreslagna benämningarna
på dessa, »gagnvirkesskog» och »vedskog», borde utbytas mot »grovskog»
och »klenskog». Dessa ändringar iakttogos vid provtaxeringen i Riseberga
socken.

Beträffande medeldimensionerna för barrtimret frångicks vid provtaxeringen
domänstyrelsens förslag i så måtto, att vid prisberäkningen förutsattes
en medelgrovlek för timmer från timmerskog av 9 tum och för timmer från
massavedskog av 7 tum i stället för föreslagna 8 Va tum respektive 6 tum.
Härom säger domänstyrelsen:

Vid provtaxeringen har det framkommit, att prissättning av timmer efter
halvtum vanligen icke förekommer i södra och mellersta Sverige. 8 Va" timmer
prissättes därför såsom 8" och 6 Va" timmer såsom 6". Då medelgrovt
timmer vanligen håller 8" blir följden härav, att det grövsta timret i många
fall skulle prissättas såsom medelgrovt och det klenare väsentligt lägre. För
att bibehålla den rätta prisnivån har det därför vid provtaxeringarna ansetts
riktigare att prissätta det grövre timret efter medelpriset för 9" toppdiameter
och det klenare efter 7" toppdiameter.

Professor Streyffert påpekar, att domänstyrelsen schabloniserat sortimentsutbytet
ur de uppställda grovleksgrupperna och därtill ytterligare fixerat
medeldimensionen för timret till 8V2 tum, vilket i sin tur komplicerar verkningarna
av olika huggningssätt. Härtill komme, att schabloniseringen ej
lämnade något utrymme för uppskattning av den högre värdeavkastning,
som erhölles vid produktionen av bättre betalda specialsortiment utöver vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

som följde av att dessa vanligen befunne sig i timmerskogsgruppen. Det senare
vore emellertid knappast någon allvarligare anmärkning, utan innebure
endast, om man så ville, en premiering av den särskilt skickliga skogsbrukaren.

Sveriges skogsägareförbund samt svenska trävaruexport-, cellulosa-, trämasse-
och pappersbruks föreningarna framhålla, att en metod, som på tre så
vida grupper som de föreslagna barrskogsgrupperna bygger en standardaptering
samt ytterligare på denna en värdering, som skall ligga i botten för en
omständlig avkastningskalkyl, torde kunna betecknas som en mycket hårt
standardiserad beräkningsmetod.

I ett av länsstyrelsen i Södermanlands län överlämnat yttrande av länsjägmästaren
i länet framhålles, att i vissa fall, då virkesskörden under en följd
av år ej uttagits utan finnes anhopad i form av särskilt dyrbart virke (ej
ovanliga i Södermanland), timmerskogen är lämplig för upparbetning till
dyrbarare sortiment än timmer, men att en dylik skogs mervärde ej blir beaktat
enligt förslaget.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser, att frågan om grundap tering för
barrskog bör göras till föremål för ytterligare utredning.

Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län gör invändning mot att lövskogen, frånsett
boken, i förslaget upptagits som en gemensam grupp och att alltså ek,
som i Blekinge förekommer rikligare än bok och vars gagnvirke har högre
värde, blott skall åsättas vedvärde. Domänstyrelsen tycktes även förbise, att
timmerdimensioner av björk, al, ask m. fl. lövträd i södra Sverige hade ett
värde, som väl kunde mäta sig med barrtimrets. När i Blekinge cirka 45
procent av virkesförrådet utgjordes av lövskog, kunde knappast rättvisa ernås
utan särskild värdesättning av i första hand ek men även övrigt lövgagnvirke.
Utan korrigering av förslaget skulle det medföra en allmän sänkning
av skogsvärdena i länet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, huruvida för Skåne uppdelning
av bokskog i grovleksgrupper är nödvändig, då länsstyrelsen icke är helt
övertygad om att det merarbete detta medför uppväges av i någon mån förhöjda
taxeringsvärden.

Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län slutligen anser bestämmelsen, att
medelpriset för timmer från barrtimmerskogen skall sättas lika med priset
för timmer av 15 fots längd och 8 1U tums toppdiameter inom bark, vara för
snäv. Å fastighet med större medelgrovlek och bättre medelkvalitct än vanligt
hos denna förrådsgrupp borde priskorrigering uppåt ske, lika väl som det i
förslaget anvisades vidtagande av korrigering åt andra hållet vid förekomst
av röta eller andra tekniska skador i anmärkningsvärt stor omfattning.

1 skatteberedningens promemoria anförcs:

I fråga örn den för bestämmande av rotvärdet tänkta apteringen innebär
domänstyrelsens förslag, att i skogsvärderingsinstruktionen fastställes en viss
grundläggande aptering (uppdelning av de olika förrådsgruppernas virkesförråd
i sortimentsklasser) samt att åt taxeringsmyndigheterna överlåtes att
verkställa apteringen i övrigt (uppdelning av sorlimentsklasserna i sortiment).

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Mot förslaget i förevarande del har anmärkts, alt domänstyrelsen schabloniserat
sortimentsutbytet, så att exempelvis hänsyn till s. k. specialsortiment
ej kan tagas, samt att den föreslagna grundapteringen beträffande barrskog
i Skåne och lövskog i Blekinge icke överensstämmer med de verkliga förhållandena.

Förslagets grundaptering innebär en schablonisering så tillvida, att den
förutsätter, att sortimentsklassutbytet ur de olika förrådsgrupperna är detsamma
beträffande alla skogar i hela landet. Detta antagande överensstämmer
naturligtvis icke med verkligheten. Örn exempelvis skogsbruket å viss
fastighet med övervägande barrskog bedrives nied särskilt stort virkesförråd,
kommer genomsnittsträdet inom barrtimmerskogsgruppen sannolikt att vara
grövre än som antagits vid den grundläggande apteringen av denna förrådsgrupp.
Å andra sidan kan det inträffa, att medelträdet inom barrtimmerskogsgruppen
å en sådan fastighet är klenare än grundapteringen förutsätter.

Att helt avstå från grundapteringen torde dock av praktiska skäl knappast
böra komma i fråga. Genom viss omläggning i den av domänstyrelsen föreslagna
värderingsmetoden — motiverad jämväl av andra skäl — kunna emellertid
de fel, till vilka de fastställda schablonerna leda, i väsentlig mån undanröjas.
Detta utvecklas närmare i det följande.
o Apteringen skall ligga till grund för beräkning av rotvärden för olika förrådsgrupper.
Till följd av ett ändrat förfaringssätt i fråga om korrektionsfaktorernas
beräkning, som i det följande föreslås, få rotvärdena en dubbel
uppgift. Dels skola de angiva den allmänna värdenivån vid taxeringen och
utgöra det siffermaterial, på vilket korrektionsfaktorerna skola tillämpas,
dels skola de tjäna som underlag för bestämmande av värdeökningen å virket
till följd av kvalitetstillväxten (ökningen i rotvärde per kubikmeter från en
dimension till en annan). Ur båda dessa synpunkter är det till stor fördel
om apteringen (och därmed rotvärdesberäkningen) kan anknytas till vissa
bestämda standarddimensioner, om blott anknytningen mellan diskonteringsvärdet
och det ifrågavarande rotvärdet sker på rätt sätt. Om apteringen sker
för vissa bestämda standarddimensioner, vinnes den fördelen, att densamma
kan göras enhetlig för hela landet vad beträffar den procentuella uppdelningen
på olika grovt virke, dock med det undantaget att särskild hänsyn får
tagas beträffande massavedskogen i områden med onormalt grov bark. Då
sådan hänsyn emellertid utan större svårigheter kan tagas genom direkt
avdrag på rotvärdet, synes sistnämnda förhållande icke utgöra något hinder
för den generella grundapteringen.

Att anmärkningarna mot domänstyrelsens förslag ej sakna fog torde emellertid
särskilt belysas av följande. De korrektionsfaktorer, som återfinnas
i förslaget för t. ex. barrtimmerskogen, äro uträknade på så sätt, att de för
varje genomsnittsskog (d. v. s. för tillväxtområde och godhetsgrad) uttrycka
förhållandet mellan å ena sidan diskonteringsvärdet av en kubikmeter skog
av den för förrådsgruppen genomsnittliga sammansättningen, å andra sidan
rotvärdet av en kubikmeter skog av samma sammansättning. I verkligheten
växlar förrådsgruppens genomsnittliga sammansättning för de olika genomsnittsskogarna,
men rotvärdet skulle ändå enligt förslaget fixeras med utgångspunkt
från grundapteringen, vilken för hela landet är lika och representerar
utbytet av träd med en viss bestämd medeldiameter. Ivorrektionsfaktorn
har därför i vissa fall kommit att icke väl svara mot det rotvärde,
den skulle korrigera för erhållande av diskonteringsvärdet.

Någon anledning att på denna grund ändra domänstyrelsens förslag beträffande
apteringen synes dock icke föreligga. I stället har, på sätt närmare
utvecklas vid behandling av frågan om korrektionsfaktorerna, beräknings -

Kungl. Majlis proposition nr 240.

sättet beträffande dessa ändrats därhän, att korrektionsfaktorn direkt uttrycker
förhållandet mellan å ena sidan förrådsgruppens diskonteringsvärde
per kubikmeter skog av den för förrådsgruppen genomsnittliga sammansättningen,
å andra sidan rotvärdet av den standarddimension, för vilken grundapteringen
är avpassad. Härigenom har ernåtts korrespondens mellan aptering
och korrektionsfaktor, och de anmärkta felmöjligheterna i nu angivna
avseende ha helt eliminerats. Detta gäller om korrektionsfaktorerna för alla
förrådsgrupper inom barrskogen samt för lövskog, som uppdelats i förrådsgrupper.

De standarddimensioner, för vilka grundapteringen gäller och rotvärde
sålunda skall beräknas, äro 30 centimeter vid brösthöjd på bark för barrtimmerskogen
och 20 centimeter vid brösthöjd på bark för massavedskogen.
Apteringsschablonerna äro emellertid icke uträknade på basis av ett
enda tänkt medelträd, som håller exakt 30 respektive 20 centimeter vid brösthöjd.
I stället har för 30-centimetersträdet uträknats medelapteringen för diameterklasserna
25—29,99 och 30—34,99 centimeter vid brösthöjd på bark,
vilka tänkas ingå i lika proportioner. På samma sätt har 20-centimetersträdets
aptering baserats på diameterklasserna 15—19,99 och 20—24,99 centimeter
vid brösthöjd på bark. Härigenom lia en del tillfälliga ojämnheter i
rotvärdets växlingar från dimension till dimension kunnat elimineras.

Det kan ifrågasättas, om icke i skogsvärderingsinstruktionen borde angivas,
att man i verkligheten icke utgått från en aptering av respektive förrådsgrupper
i deras helhet utan från en aptering av träd av vissa standarddimensioner
inom dessa grupper. Då emellertid olikheterna äro relativt små och,
såsom av det förut anförda framgår, den felaktighet, som ligger i att grundapteringen
i instruktionen uppgives avse vederbörande förrådsgrupper, har
endast formell betydelse, torde man kunna bortse från denna oegentlighet.

Efter här antydda ändringar i domänstyrelsens förslag återstår emellertid
alltjämt den felkälla, som består däri att en fastighets förråd av viss grupp,
exempelvis timmerskog, har en annan dimensionssammansättning än för
motsvarande genomsnittsskog förutsatts. Frågan örn vad denna felkälla har för
betydelse, vilken fråga med det nu angivna sättet för beräkning av rotvärden
och korrektionsfaktorer närmast hör samman med spörsmålet örn beräkning
av de senare, kommer att behandlas i samband med detta. Redan här må dock
framhållas, att betydelsen av nämnda felkälla är tämligen begränsad.

Vad särskilt angår anmärkningen, att man vid tillämpning av domänstvrelsens
förslag ej kan taga hänsyn till att av timmerskog understundom
kunna utvinnas värdefullare sortiment än timmer (specialsortiment), så
uppställer den tänkta grundapteringen teoretiskt intet hinder mot sådant
hänsyntagande. Man får hålla i minnet, att vad som i domänstyrelsens förslag
betecknas som timmer avser en sortimentsklass och icke ett sortiment,
och lika väl sorn man i sortimentsklassen timmer kan inblanda exempelvis
sortimenten stolpar och slipers, kan man dit hänföra de särskilt värdefulla
specialsortimenten. För undvikande av den begreppsförväxling, som här tydligen
skott, och särskilt för att undvika de risker för dylik förväxling, som
kunna komma att föreligga i sådana traktör, där virkets användning vanligen
icke överensstämmer med vad sortimentsklassbeteckningarna synas angiva
(i sydligaste Sverige t. ex. lärer i allmänhet även barrvirke med 4—(> tums
toppdiameter användas lill sågtimmer), torde sortimentsklassbeteckningarna
böra ändras. I det överarbetade förslaget till skogsvärderingsinstruktion lia
ifrågavarande sortimentsklasser därför betecknats respektive »grovt virke»,
»medelgrovt virke» och »klent virke».

En annan sak är, att med det tillvägagångssätt vid rolvärdcsberäkningen,
som domänstyrelsen tänkt sig, det i praktiken troligen skulle bliva mycket

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

svårt att taga hänsyn till andra sortiment än de inom vederbörande prisbildningsområde
vanligen förekommande. Därför torde vissa ändringar i skogsvärderingsinstruktionens
beskrivning av rotvärdesberäkningen böra göras,
varjämte särskilt bör angivas, hur man skall gå tillväga vid förekomsten av
specialsortiment. Härom hänvisas till vad i det följande sägs om beräkning av
rotvärdet.

Med det förut sagda torde även frågan örn aptering av barrskog i Skåne ha
fått sin lösning. Skulle t. ex. viss skog utgöras av enbart »tysktallar» av så
dålig beskaffenhet, att de endast kunna användas till ved, bör allt virke (även
grovt sådant) ur samtliga barrskogsgrupper (alltså jämväl ur timmerskogen)
vid rotvärdesberäkningen prissättas som ved.

Vad angår apteringen av lövskog i södra Sverige har särskilt anmärkts,
att eken här bör apteras jämväl till gagnvirke. Domänstyrelsen, som vid provtaxeringen
i Riseberga socken kom till samma resultat, löste frågan vid nämnda
taxering så, att den hänförde eken till de båda bokskogsgrupperna, därav
den ena, avseende träd örn 20 centimeters brösthöjdsdiameter och däröver,
vid apteringen beräknats giva visst gagnvirkesutbyte. Då eken i tillväxtavseende
närmast är likställd med boken, torde denna väg vara att förorda. Då
därjämte bok- och ekskog även å vissa fastigheter inom tillväxtområde V
torde förekomma i sådan utsträckning, att den med fördel kan användas till
gagnvirke, synes den böra bliva föremål för särskild uppskattning jämväl
inom detta tillväxtområde.

Av länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasatt sammanförande av bokskogen
till en förrådsgrupp torde ej vara att tillråda.

I anslutning till vad förut sagts angående anknytning av aptering och rotvärdesberäkning
till vissa standarddimensioner för olika förrådsgrupper av
barrskogen, torde sådan anknytning böra ske även beträffande bok- och ekskog.
Som standarddimensioner böra därvid väljas 30 centimeters brösthöjdsdiameter
för den grova och 15 centimeters brösthöjdsdiameter för den klena
skogen.

Det har även påpekats, att grövre dimensioner av björk, al, ask och dylika,
lövträd i södra Sverige bruka användas till timmer och att dessa träd sålunda
icke böra apteras enbart till ved. Att »övrig lövskog» angivits endast
innehålla sortimentsklassen ved hindrar emellertid ej, att denna förrådsgrupp
vid rotvärdesberäkningen apteras även till gagnvirke. Skulle å viss trakt en
del av utbytet från denna förrådsgrupp vanligen användas till exempelvis
timmer, bör hänsyn härtill tagas vid den generella rotvärdesberäkning för
visst prisbildningsområde, som kommer att angivas i länsanvisningarna och
ligga till grund för lijälptabellerna. På grund härav synes jämväl sortimentsklassbeteckningen
för utbytet från nu ifrågavarande förrådsgrupp, vilket enligt
de senast utförda beräkningarna bör upptagas till 85 procent av virkesmassan
i stället för av domänstyrelsen angivna 80 procent, lämpligen böra
ändras från »ved» till »gagn- och vedvirke». Beteckningen »vedvirke» torde
för övrigt även böra användas för det mindre värdefulla utbytet från bokoch
ekskogen.

För den nu ifrågavarande lövskogen, som bildar en enda förrådsgrupp utan
uppdelning efter dimensioner, behöver apteringen icke grunda sig på en
bestämd standarddimension, utan apteringen och rotvärdesberäkningen kunna
ske med hänsyn till den dimensionsfördelning och kvalitet, som för olika
områden i medeltal faktiskt förekomma. Grundapteringen, som upptager en
enda sortimentsklass, är här tillräckligt vid för att möjliggöra en efter skiftande
förhållanden differentierad detaljaptering. Ä andra sidan ger grundapteringen
föga stöd för detaljapteringen, varför ett behov synes föreligga att
lämna vissa vägledande uppgifter för den senare. För dylikt ändamål hava

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

en del erfarenhetstal sammanställts, vilka kunna ställas till förfogande för det
praktiska taxeringsarbetet.

Vad beträffar apteringen och den därpå grundade rotvärdesberäkningen
återstår att klargöra, huru denna påverkas av röta och andra tekniska fel
hos den rotstående skogen. Det gäller härvid icke förekomst av dylika kvalitetsfel
i onormal omfattning (hänsyn härtill bör tagas genom direkt reduktion
av rotvärdet) utan normalt förekommande kvalitetsfel. Dessa föranleda en justering
av den teoretiskt möjliga utbytesprocenten för olika sortimentsklasser.
Hur denna justering enligt numera verkställda beräkningar bör ske framgår
av följande uppställning, i vilken med teoretisk aptering åsyftas utbytet
med hänsyn endast till grovleken men ej till tekniska fel o. dyl.:

Förrådsgrupp	Sortimentsklass	Teoretisk aptering %	Justering	Grund- aptering %
avgår %	tillkommer %
Timmerskog (medelträd 30	Grovt virke ......	85	-10	_	75
centimeter vid bröst-	Medelgrovt virke..	10	—	+ 5	15
höjd)	Klent virke ......	5	—	—	5
	Avfall............	—	—	+ 5	5
	Summa	100	-10	+ 10	100
Massavedskog (medelträd	Grovt virke ......	20	—	—	20
20 centimeter vid bröst-	Medelgrovt virke..	65	- 5	—	60
höjd)	Klent virke ......	15	—	—	15
	Avfall............	—	—	+ 5	5
	Summa	100	- 5	+ 5	100

Det må framhållas, att den teoretiska apteringen avser att vara även praktiskt
tillämplig under förutsättning att kvaliteten alltigenom är fullgod. Hänsyn
har nämligen tagits till i praktiken vanligen förekommande minimilängder
och medellängder å utbytet, och träden antagas alltså icke bliva kapade
vid den grovlek, som representerar en sortimentsklassgräns (exempelvis 6
tum), om härigenom onormalt långa eller korta stockar skulle erhållas. Till
grund för justeringen ligga huvudsakligen uppgifter rörande rotstående skogs
kvalitet, vilka erhållits från undersökningar i samband med den senaste riksskogstaxeringen
för vissa norrlandslän samt för s. k. vedskogsinventerade län
i södra och mellersta Sverige.

Som av förestående uppställning framgår, böra de av domänstyrelsen angivna
procenttalen för utbytet från massavedskogen ändras så till vida att
denna förrådsgrupp bör beräknas giva 20 procent grovt virke och 60 procent
medelgrovt virke i stället för av domänstyrelsen angivna 30 respektive 45
procent.

Vad därefter angår de fastslagna medeldimensionerna för barrtimmersortimenten
så synas de av domänstyrelsen utformade bestämmelserna i 7 punkten
5 stycket av instruktionen kunna tydas så, att sortimentsklassen timmer
alltid skulle bestå enbart av sortimentet timmer. Som bekant är emellertid
detta vanligen icke fallet beträffande gran. Sålunda framkom exempelvis vid
provtaxeringen i Valbo socken (jfr bil. 4), att granvirket beräknades bliva använt
till massaved (sulfitved) ända lipp till och med 9 tum i topp. På grund
av bestämmelsen örn prissättning efter medeldimension för sortimentsklassen

Kungl. May.ts proposition nr 240.

timmer blev denna därför beträffande gran väi-derad efter priset på sulfilved.
Härigenom erhölls samma värde för granvirket inom sortimentsklasserna
timmer och massaved. I själva verket torde det ha förhållit sig så, att granvirke
av 10 tums topp diameter och däröver i denna trakt såldes som timmer
för högre pris än det för alla dimensioner lika priset för sulfitved. I detta
fall förekommo sålunda två olika sortiment inom sortimentsklassen timmer,
och då nettovärdet för hela klassen borde ha utgjort medelvärdet för båda
sortimenten, skulle det högre timmerpriset för dimensioner om 10 tums toppdiameter
och däröver lia fått påverka det för det grova granvirket angivna
värdet.

För att undvika dylika felaktigheter torde bestämmelserna böra ändras så,
att medeltalsberäkning med hänsyn till alla förekommande virkespris inom
sortimentsklassen får gälla som huvudregel, men att denna beräkning, om så
befinnes lämpligt, kan ersättas med fastställande av priset för ett sortiment av
viss dimension, svarande ungefär mot medeldimensionen inom klassen. Eftersom
i vissa delar av landet även virke av mindre grovlek än 6 tum i topp användes
till timmer, och det för övrigt också förekommer, att priset på massaved
varierar efter grovleken, bör detta gälla även för sortimentsklassen medelgrovt
virke, för vilken klass medeldimensionen kan anses utgöra ungefär
5 tum i topp. Sistnämnda förfaringssätt är alltså avsett företrädesvis för det
fall att priset på samma sortiment inom viss klass varierar, men det bör få
tillgripas även där svårighet möter att över huvud taget fastställa vilka sortiment
som få anses ingå i sortimentsklassen.

Avsikten med den nu angivna anordningen är icke, att man i allmänhet
skall beräkna medelvärden för sortimentsklasserna med hänsyn till alla förekommande
pris på däri ingående sortiment, utan avsikten är att så skall ske
endast i de fall, där detta på grund av rådande förhållanden är nödvändigt
för att nå ett riktigt resultat. I allra största delen av vårt land användes exempelvis
tallvirke av 6 tums toppdiameter och däröver till timmer och där bör
sortimentsklassvärdet i normala fall kunna sättas lika med värdet på medeldimensionen.
Detsamma torde gälla granvirket i vissa delar av landet och för
övrigt även det medelgrova virket av såväl tall som gran i södra Sverige.

Som medeldimensioner — vilka alltså i de flesta fall komma att bliva avgörande
för rotvärdesberäkningen vid varierande pris på samma sortiment —
torde med hänsyn till numera företagna undersökningar böra väljas beträffande
det grova virket från barrtimmerskog och massavedskog respektive 8
och 6 tum för tallvirke samt 9 och 7 tum för granvirke, allt toppdiameter i
engelskt mått. Vad angår längden för virket så torde denna böra som föreslagits
bestämmas till 15 fot beträffande timmer. Vidkommande längden för
massaved däremot torde någon generell föreskrift härom icke kunna givas,
utan torde härför få tillämpas den av köparna å vederbörande ort vanligen
fordrade medellängden för att särskild prisreduktion ej skall ske.

Apteringsbestämmelserna återfinnas i 7 punkten b) och c) av det överarbetade
förslaget till skogsvärderingsinstruktion. Däri ha vidtagits de ändringar
i domänstyrelsens förslag, som i det föregående angivits, varjämte bestämmelserna
närmare utvecklats.

Rotvärdet.

Med rotvärde förstås, som av det förut om apteringen sagda framgår, ej
detsamma i den av domänstyrelsen föreslagna skogsvärderingsinstruktionen
som i de hittills gällande bestämmelserna. I de senare avser rotvärdet värdet
av den för vederbörande fastighet uppskattade normala virkesavkastningen,

Kanal. Maj.ts proposition nr 240.

angiven i kubikmeter. I de nya värderingsgrunderna däremot avser rotvärdet
värdet per kubikmeter av den å fastigheten vid uppskattningstillfället befintliga
skogen i det faktiska tillstånd den då befinner sig. Under det att enligt de
nuvarande bestämmelserna alltid fastställes endast eif enda rotvärde för vederbörande
fastighet, avseende hela den därav fallande normalavkastningen,
måste enligt de nya grunderna fastställas särskilt rotvärde för varje skogs(förråds-)grupp.
Härifrån göres endast det undantaget, att barrvedskogen icke
åsättes något dylikt rotvärde. Detta har sin grund däri att värdet å skog inom
sistnämnda förrådsgrupp är så osäkert (ofta negativt) och snabbt föränderligt
(stigande), att man icke ansett sig kunna grunda en diskontcringsberäkning
av förväntningsvärdet på detsamma. För denna diskonteringsberäkning
har man i stället låtit barrvedskogen låna massavedskogens rotvärde. Till
grund för beräkningen lägges alltså, kan man säga, icke barrvedskogens aktuella
rotvärde utan det rotvärde den kommer alt ha, när den hunnit växa ut
till massavedskog, vilket sistnämnda värde diskonteras till nuvärde med hänsyn
till den tid, som beräknas åtgå härför.

Även en annan olikhet förekommer i reglerna för rotvärdets beräkning enligt
hittills gällande grunder och enligt förslaget. Beräkningen brukar ske på
grundval av virkesprisen under ett visst antal år närmast före det vederbörande
skogsvärderingsinstruktion utfärdas, och i allmänhet ha medelprisen
under en femårsserie (i 1937 års instruktion 1932—1936 års pris) lagts till
grund för beräkningen. Domänstyrelsen föreslår i stället, att värdeberäkningen
skall grundas på en tioårsserie.

Domänstyrelsen anför (förslaget s. 18):

Av grundläggande betydelse vid diskonteringsmetodens användning blir
storleken av de belopp, som i framtiden beräknas inflyta, och därmed de
då rådande virkesprisen. Möjligheterna att beräkna virkesprisen vid en tidpunkt,
som ofta ligger långt fram i tiden, äro emellertid ganska små. Av undersökningar
för förfluten tid har framgått, att virkesprisen i genomsnitt för
längre perioder visat tendens att stiga. Sålunda utvisar exempelvis en undersökning
av prisen på svenskt exportvirke, omfattande åren 1891—1913,
att dessa under nämnda 23 år undergått en rätt jämn stegring av i medeltal
1,8 % om året. En dylik tendens har, frånsett de onormala konjunkturerna
under förra världskriget och prisfallet därefter, kunnat skönjas även för tiden
därefter. Då emellertid även omkostnaderna i skogsbruket synas vara
underkastade en liknande utveckling, torde man tills vidare kunna räkna
med att virkets nettovärde, sett på längre sikt, är tämligen konstant. Som
grund för beräkningen synes alltså utan olägenhet såsom hittills kunna läggas
virkets genomsnittspris under en viss tidsperiod före det år, varunder
taxeringen tager sin början. Vad angår beräkningen i övrigt torde ungefär
samma metoder som hittills kunna tillämpas. Det gäller emellertid, då man
enligt den föreslagna metoden vid värderingen utgår från rotvärdet i tidigare
angiven betydelse, nu ej att uppskatta värdena endast å de sortiment, som
beräknas ingå i den normala avkastningen av skogen, utan att värdera samtliga
sortiment å rot vid en omedelbar total uppskattning.

I sin specialmotivering (s. 30) framhåller domänstyrelsen, alt skälen till
att vid de senaste allmänna fastighetstaxeringarna medelprisen under den

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

före respektive fastighetstaxering senast förflutna femårsperioden använts för
värdeberäkningen varit, dels att fem år i regel förflyta mellan de olika taxeringarna
och dels att priset ej bör alltför mycket påverkas av abnormt höga
eller låga virkespris under enstaka år. Det först angivna skälet för prisseriernas
bestämning syntes icke böra tillmätas någon större betydelse. Vad åter
anginge det sist angivna skälet, så borde också enligt domänstyrelsens mening
tillfälliga växlingar i konjunkturerna icke få påverka taxeringsvärdena.
Emellertid torde konjunktur kurvan ej svänga så hastigt, att den hunne utjämnas
under en femårsperiod. Det kunde därför med så korta prisserier
tänkas, att prisen under en utpräglad lågkonjunktur komme att ligga till
grund för taxeringsvärdena för en därpå följande högkonjunktur och tvärtom.

Det sist sagda åskådliggör domänstyrelsen med en uppställning över rotnetton
å försålt virke från kronoskogar under åren 1922—1940, däri även
angivits medeltalen av nämnda rotnetton för de vid taxeringarna använda
femårsperioderna ävensom medeltalen av samma rotnetton för tioårsperioder.
Denna uppställning, kompletterad med uppgifter för tiden till och med år
1943, ter sig på följande sätt:

År	Rotnetto för år kronor	Rotnetto i me-deltal för 5-årsperioder kronor	Rotnetto i me-deltal för 10-årsperioder kronor
1922................	5-50
1923................	5-80
1924................	4’40	5-10
1925................	4’50
1926................	5-20
1927................	6‘68		5-19
1928................	5*75	5''29
1929................	6-—
1930................	4-78
1931................	322
1932................	3’31		4-93
933................	3-91	4-68
1934................	4‘691
1935................	4-55
1936................	6''44
1937................	6*74			5-46
1938................	506		6''35	6-41
1939................	5''89	1
1940................	5-99
1941................	8''06	1	7-32
1942................	8''68
1943 (beräknat) ----	8-00

På grund av de ojämnheter som enligt vad uppställningen visade komme
att uppstå vid användning av femårsperioder för prisberäkningen, ansåge domänstyrelsen
det lämpligare att lägga prisen under tioårsperioder till grund

Kungl. Majlis proposition nr 240.

för skogstaxeringen. Under en så lång period hunne konjunkturkurvan med
större sannolikhet utjämnas, och taxeringsvärdena undginge därför inverkan
av tillfälliga prisfluktuationer. Några nämnvärda svårigheter att utsträcka
prisberäkningen från femårsserier till tioårsserier syntes ej föreligga.

Om rotvärdets beräkning förekomma bestämmelser i 7 punkten i den av
domänstyrelsen föreslagna skogsvärderingsinstruktionen (s. 72 o. följ.). På
grundval av den föreskrivna grundapteringen skall göras en beräkning av
nettovärdet för varje sortimentsklass, därvid avgörande äro de genomsnittliga
bruttoprisen inom vederbörande prisbildningsområde för de till sortimentsklassen
hörande sortimenten samt de direkta avverknings- och transportkostnaderna
för det häri ingående virket. Endast vid kvalitetsfel såsom
röta m. m. hos de rotstående träden kan jämkning ske av de på grundval av
bruttopris och omkostnader uträknade nettovärdena. Om en sortimentsklass
består av flera sortiment med olika pris eller virke av olika trädslag ingående
i samma sortiment betingar olika pris, skall klassens nettovärde bestämmas
som ett medelpris på närmare angivet sätt.

Vad angår sistnämnda medelprisberäkning framhåller domänstyrelsen (s.
32), att en dylik beräkning i regel torde bliva nödvändig vid exempelvis fastställande
av nettovärdet å massaved samt å brännved från lövskog. För underlättande
av sådana beräkningar syntes i länsanvisningarna böra angivas,
hur de ifrågavarande sorlimentsklasserna i allmänhet inom länet eller viss
del därav brukade vara sammansatta av olika i allmänna marknaden förekommande
särskilda sortiment. Vid taxering av de särskilda fastigheterna
syntes då utan vidare kunna antagas, att viss sortimentsklass för dessa hade
den sålunda fastställda sammansättningen utom i de fall, där det beträffande
viss fastighet vore uppenbart, att sammansättningen av förekommande sortimen
tsklasser vore en annan.

Hur man vid förslagets upprättande tänkt sig det närmare förfaringssättet
vid beräkning av rotvärdet framgår av den vid förslaget fogade bil. 1. (s. 37
—39) samt där åberopade tabeller (s. 48—63).

Vid provtaxeringen visade det sig, att i de hjälptabeller, som därvid användes,
i allmänhet kunde angivas kubikmeterpris, ur vilka skogsvärdet direkt
kunde beräknas genom multiplikation med antalet kubikmeter inom veder
börande förrådsgrupp. Detta innebär, att i lijälptabellerna kunde inläggas såväl
rotvärdet som korrektionsfaktorns och de allmänna kostnadernas inverkan
på detta. Anledningen härtill är, att de primäruppgifter, som skola ligga
till grund för beräkningen av rotvärdet (bruttopris samt avverknings- m. fl.
kostnader) för fastigheter i samma prisbildningsområde (län, flodområde eller
dyl.) i många fall bliva exakt lika samt att antalet möjliga kombinationer beträffande
dessa primäruppgifter äro ganska fåtaliga. Tillvägagångssättet vid
beräkning av de i lijälptabellerna angivna kubikmeterprisen framgår av härvid
fogade bilaga 4, angivande de räkneoperationer, som visade sig erforderliga
vid upprät lande av hjälptabeller för provtaxeringen i Valbo socken (olis.
att omräkningen från handelsmått till skogskubikmeter — fm11 — skott direkt

Bihang lill riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 240. 6

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

på bruttoprisen, varefter följande beräkningar verkställts i fm3, under det att
domänstyrelsen i förslaget tänkt sig att man som första moment skulle beräkna
nettopriset för enhet av gällande handelsmått). Beträffande uppställningen
av en dylik hjälptabell se s. 114.

Örn förfaringssättet vid anskaffande av prisuppgifter vid provtaxeringen
anföres i redogörelsen för denna:

Erforderliga uppgifter om sortimentens ä-priser hava införskaffats från
olika uppgiftslämnare (vederbörande jägmästare, länsjägmästare och stiftsjägmästare
med flera), varjämte ledning för prissättningen erhållits från länsstyrelsernas
årliga sammanställningar av prisuppgifter för skogsaccisdeklaration.
Prisuppgifterna ha införskaffats och sammanställts dels som medeltal
för femårsperioden 1932—36 (= de priser som lågo till grund för 1938 års
fastighetstaxering) dels som medeltal för femårsperioden 1937—41. Vad beträffar
sortimentspriserna för perioden 1932—36, ha de priser kommit till användning,
som ligga till grund för beräkning av normalkubikmeterns pris
enligt anvisningarna för 1938 års fastighetstaxering, så långt dessa varit tilllämpliga
vid prisberäkning enligt den föreslagna metoden. Endast för det fall,
att ett sortiment förekommer med olika pris i olika sortimentsklasser (grovleksklasser)
ha priserna måst omräknas, och denna omräkning har endast
avsett att särskilja priserna efter dimensioner med bibehållande av den prisnivå,
som kan anses lia varit fastställd vid 1938 års fastighetstaxering i de
berörda områdena. Beträffande virkespriserna har vid den värdering, som
verkställts av provtaxeringsnämnderna och som grundar sig på 1932—36 års
virkespriser, samma förutsättningar alltså eftersträvats som vid 1938 års fastighetstaxering.

Verkningarna vid användning av olika prisserier för beräkning av rotvärdena
ha på grundval av resultaten vid provtaxeringen åskådliggjorts i följande
sammanställning:

Sammanställning av uppgifter från 1938 års fastighetstaxering och 1941 års provtaxering
angående skogsvärde per hektar i medeltal (för 1938 års fastighetstaxering
skogsvärde + skogsmarksvärde).

Kommun	Skogsvärde, kronor per hektar, enligt	Procent av hektarvärde år 1938	Procent av hektarvärde år 1941 1932—1936 års priser
1938 års fastig-hetstaxe-ring inkl. mark-värde	1941 års provtaxering på grundval av pris-nivå åren	1938 års fastig- hets- tax.	1941 års provtaxe-ring, prisnivå	1938 års fastig- hets- tax.	1941 års provtaxe-ring, prisnivå
1932— 1936	1932- 1941	1937-! 1941	1932- 1936	1932- 1941	1937- 1941	1932- 1936	1932- 1941	1937- 1941
Mörlunda	167-98	200-41	249-63	298-92	100	119-3	148-6	177-9	83-8	100	124-6	149-2
Riseberga	203-63	245-00	328-49	452-20	100	120-3	171-0	222-1	83-1	100	142-2	184-6
Valbo	154-31	166-20	218-17	270-24	100	107-7	141.4	175-1	92-8	100	131-3	162-6
Burträsk	51''55	46-95	67-77	188-59	100	91-1	1131-5	1171-9	109-8	100	1144-3	1188-7

Av denna jämförelse framgår, påpekar domänstyrelsen, att värdena enligt
prisen för tioårsperioden 1932—1941 ligga 25 å 45 procent högre än värdena
enligt prisen för femårsperioden 1932—1936 och att värdena enligt 1

1 Teoretisk beräkning på kommunmedeltalet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

1937—1941 års pris ligga 50 å 90 procent högre. Prisökningen vore procentuellt
störst för Riseberga, där den stora ökningen i vedprisen kommit mest
till synes på grund av stor lövskogsförekomst, och för Burträsks socken, där
rotprisen ursprungligen varit mycket låga, vilket medfört en relativt stor procentuell
höjning, trots att höjningen i rotprisen knappast varit hälften så
stor som för övriga kommuner.

Som slutomdöme framhåller domänstyrelsen, att behovet av utsträckning
av basperiodens årsantal från 5 till 10 tydligt framstått vid provtaxeringen
genom de stora prisvariationer, som konstaterats mellan de båda senast förflutna
femårsperioderna.

Kammarrätten ifrågasätter, huruvida det ej vore riktigare att vid större
kvalitetsfel (röta etc.) göra en reduktion i kubikmassan i stället för i sortimentspriset,
som föreslagits. Kvalitetsfelen torde nämligen medföra, att vid
en avverkning större del av virket än som eljest varit behövligt finge kvarIämnas
i skogen eller överföras till mindre värdefull sortimentsklass. Därtill
komme, att rotvärdena väl torde komma att schabloniseras i hjälptabeller efter
avsättningslägen och växlande pris, och man borde undvika att mera än
nödvändigt giva föreskrifter, som medförde justeringar i dessa värden.

I ett av länsstyrelsen i Västerbottens lån överlämnat yttrande av länsjägmästaren
i länet framhålles också, att bestämmelsen örn prisavdrag vid
tekniska fel synes mindre välbetänkt. En dylik prisreduktion kunde tänkas
komma i tillämpning inom fjällskogsområden samt för skogar, som blivit skadade
av skogseldar och där förekomsten av rötskador därför vore onormalt
hög o. s. v. Härvid vore fara värt, att man råkade ut på allt för osäkra vägar
och att prisuppfattningarna inom nämnderna kunde gå avsevärt i sär. Länsjägmästaren
ansåge det lämpligare och framförallt principiellt riktigare, att
de 10-åriga prismedeltalen strängt fasthölles, huru skogen än vore beskaffad,
och att i stället reduktion för rötor och felaktigheter utöver den normala avfallsprocenten
gjordes å kubikmassan. En dylik på grund av onormalt stor
rot- och felprocent gjord reduktion av skogens kubikmassa borde antecknas
i taxeringslängden. För fjällområdet borde givetvis en särskild hjälptabell
upprättas, och en justering på grund av en i visst fall konstaterad avvikelse
i skogens för fjällområdet normala avfallsprocent borde då ske och antecknas
på angivet sätt.

Skogsstyrelsen erinrar örn att i den mån medel talsberäkningar äga rum å
rotnettovärden, som innesluta olika sortiment, vederbörlig hänsyn bör tagas
till från ett år till annat växlande inbördes relation mellan dessa.

Domänstyrelsens förslag att utsträcka den prisserie, som skall ligga till
grund för rotvärdesberäkningen, till en 10-årsserie, har icke väckt någon
gensaga. Den av domänstyrelsen anförda motiveringen för denna ändring i
rotvärdesberäkningen har vitsordats i flera yttranden, däri denna fråga särskilt
berörts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

I skatteberedningens promemoria anföres:

Sedan virkesförrådet för de olika förrådsgrupperna inom det område,
vars pris skola läggas till grund för värdeberäkningen, apterats, gäller det
att värdesätta detsamma med hänsyn till de sortiment, av vilka det befunnits
vara sammansatt. Avgörande därvid bliva dels de pris på dylika sortiment,
som under viss förfluten tidsperiod betalats vid leverans av virke vid allmän
bilväg, flottled eller annan plats, vilken i vederbörande trakt vid virkesköp
brukar bestämmas som leveransplats, dels kostnaderna för avverkningen
och för transporten av virket till dylik plats.

Domänstyrelsen har, såvitt framgår av dess förslag, tänkt sig, att vid rotvärdesberäkningen
i första hand alltid skulle fastställas ett visst nettovärde
för varje särskild sortimentsklass. Örn därvid en sortimentsklass bestode av
Dera sortiment med olika pris eller om virke av olika trädslag, ingående i
samma sortiment, betingade olika pris, skulle sortimentsklassens nettovärde
bestämmas som ett medelpris, därvid hänsyn även skulle tagas till proportionen
mellan de i klassen ingående delarna. Under provtaxeringen framgick
emellertid, att det vid rotvärdesberäkning för barrskog var lämpligare att i
viss mån frångå denna princip. Det visade sig sålunda underlätta taxeringen,
om man, i stället för att som ett av de första leden i värdesättningen beräkna
nettovärdet för en sortimentsklass med hänsyn till däri ingående sortiment av
såväl tall som gran, gjorde beräkningar särskilt för de olika trädslagen, d. v. s.
beräknade rotvärden för förrådsgrupperna barrtimmerskog och massavedskog
under förutsättning att däri inginge dels enbart tallskog och dels enbart
granskog. Man fick därigenom ett uttryck för de särskilda trädslagens betydelse
för rotvärdet, så att detta vid olika blandning mellan tall och gran
lätt kunde erhållas genom interpolering mellan det rotvärde, som skulle ha
gällt örn endast tallskog förekommit, samt det, som skulle ha tillämpats vid
förekomst av enbart granskog. Man kunde för övrigt fullfölja beräkningen
under de särskilda förutsättningarna ännu längre och sålunda uträkna jämväl
korrektionsfaktorns och allmänna kostnadsavdragets inverkan på rotvärdet,
innan man tog hänsyn till trädslagsblandningen. Därvid fick man
fram skogsvärden per kubikmeter både vid enbart tallskog och vid enbar.t
granskog och kunde, sedan trädslagsblandningen i det aktuella fallet fastställts,
direkt uträkna skogsvärde per kubikmeter för detta genom interpolering
mellan nämnda värden. (Jfr uppställning över beräkning av skogsvärdet
per kubikmeter vid provtaxeringen samt de därvid använda hjälptabellerna
nr 1 och 2).1

Då det vid provtaxeringen använda beräkningssättet synes betydligt förenkla
taxeringsförfarandet, har den i instruktionen intagna beskrivningen av
rotvärdesberäkningen ävensom det däri angivna exemplet på beräkning av
rotvärde för viss förrådsgrupp (barrtimmerskog) i det överarbetade förslaget
utformats i enlighet härmed.

Vad angår själva beräkningen torde det i allmänhet vara lämpligast att
först uträkna medeltal för bruttoprisen under den fastställda prisperioden
och därefter från det sålunda erhållna medelbruttopriset avdraga avverknings-
och transportkostnaderna (eventuellt också beräknade som medeltal
för prisperioden, om de varierat under denna). Skulle det i något fall visa
sig enklare att först fastställa nettovärden för varje år och sedan uträkna
medeltal av dessa värden för prisperioden, bör emellertid även denna metod
kunna användas.

Beträffande de medeldimensioner, som i vissa fall skola vara bestämmande
för prissättningen, hänvisas till vad förut sagts om apteringen.

Det nu sagda avser bestämmande av de rotvärden, som skola gälla därest
icke särskilda anledningar till undantag äro för handen. I vissa fall är emel -

1 Avse härvid fogade bil. 4, 6 oell 7.

Kunni. Maj:ts proposition nr 240.

lertid skogen av sådan beskaffenhet, att den fastställda grundap teringen
icke passar till det verkliga utbytet från densamma. Detta är förhållandet,
om träden äro försedda med särskilt tjock bark, så ock örn de äro behäftade
med röta eller andra tekniska fel i onormal omfattning.

Barktjockleken inverkar i första hand på den virkesmängd, som träden vid
avverkning lämna i utbyte. Ett träd uppskattas med hänsyn till sin diameter
utanpå barken och ju större del av den sålunda uppskattade volymen
som utgöres av bark, desto mindre blir sortimentsutbytet. Alt sålunda virkesutbytet
till mängden varierar för träd av samma uppskattade brösthöjdsdiameter,
korrigeras emellertid automatiskt genom de för vederbörande trakt
gällande förvandlingstalen för omräkning av handelsmått till fast mått på
bark, vilka tal uträknats just med hänsyn till bl. a. barktjockleken. Men
barktjockleken inverkar även på det sättet, att ju tunnare barken är desto
grövre och värdefullare bli de sortiment, som kunna uivinnas från träd av
viss brösthöjdsdiameter på bark, och vice versa. I detta avseende kräves särskild
korrigering.

Av det redan sagda framgår, att frågan örn barktjocklekens betydelse
egentligen är att betrakta som en apteringsfråga. Örn massavedskogen (för
utbytet från barrtimmerskogen har barktjockleken relativt ringa betydelse)
i allmänhet ger ett utbyte av 20 procent grovt virke och 60 procent medelgrovt
virke men i viss del av landet endast 10 procent grovt virke och 70
procent medelgrovt virke, borde en särskild grundläggande aptering fördetta
fall tillämpas. Såsom redan framhållits är emellertid fördelen med en för
hela Sverige gemensam grundaptering så stor, att förslaget därom ansetts
icke böra frångås. Frågan örn korrigering med hänsyn till barktjockleken
synes därför böra lösas så, att det överlåtes åt taxeringsmyndigheterna att
i sådana delar av landet, där den s. k. barkprocenten iir onormalt hög, göra
särskild avvikelse beträffande rotvärdet.

Variationerna i fråga om barkprocenten bero därpå, att i vissa trakter förekomma
speciella typer av barrskog med särskilt tjock bark. Då skog av viss
sådan typ alltid förekommer spridd över ett större område och barktjockleken
för träd av samma typ överallt är i stort sett densamma, kan dess inverkan
på rotvärdet i nämnda onormala fall för län eller delar av län beräknas
centralt. Givetvis måste man därvid tänka sig en .särskild aptering av de
förrådsgrupper, som beröras, och verkställa en uträkning med hänsyn till
denna, men eftersom detta kan utföras centralt under medverkan av sakkunniga
torde det ej vålla några större svårigheter att i praktiken komma
till rätta med detta spörsmål.

Vad därefter angår röta och andra tekniska fel hos skogen så har domänstyrelsen
föreslagit, att örn sådana fel förekomma i anmärkningsvärt stor omfattning,
avdrag skall göras å nettopriset för den eller de sortimentsklasser,
som därav beröras. Att jämväl bär föreligger en apteringsfråga belyses ej
minst därav att till den så att säga normala felförekomsten hänsyn tagits vid
den grundläggande apteringen. Man har därvid behandlat genom röta eller på
annat sätt skadat virke såsom eli särskilt sortiment, därav en del ej kan avsättas
och en del måste säljas till reducerat pris. Vid den grundläggande apteringen
av barrskog har sålunda i förslaget beräknats, att 10 procent av utbytet
från det grova virket iir skadat samt att hälften av denna del ej kan
avsättas, under det all återstoden måste säljas lill det pris, som gäller för medelgrovt
virke. På samma sätt bär antagits, alt av det medelgrova virket 5
procent av ifrågavarande orsak måste antingen lämnas kvar i skogen eller
säljas till reducerat pris, i detta fall till det pris, som gäller för klent virke.

Domänstyrelsen synes lia tänkt sig, alt beskatlningsnämnderna för varje
fastighet, oavsett var den iir belägen, skulle få göra en bedömning, huruvida

Kungl. Maj:ts proposition nr 240

särskilt avdrag för tekniska fel bör ske. En sådan bedömning är emellertid
alltför vansklig för att den utan noggranna direktiv skulle kunna överlämnas
åt beskaltningsnämnderna. Merendels blir det fråga om avdrag på grund
av röta, men det är omöjligt att beträffande rotstående skog utan en ingående
undersökning avgöra i vad mån den är rötskadad. Å andra sidan vet man, att
i vissa områden av vårt land (fjälltrakter m. m.) röta och andra skador förekomma
i mycket stor omfattning. Man torde böra begränsa nu ifrågavarande
avdrag till dylika områden, vilkas omfattning synes böra angivas i vederbörande
länsanvisningar. Direktiv för avdragets beräkning böra jämväl lämnas
i dessa, och såvitt möjligt böra särskilda hjälptabeller fastställas för dylika
områden. Även vid utarbetande av sådana direktiv måste givetvis förutsättas
en särskild beräknad aptering för de förrådsgrupper, som beröras av
skadorna.

Ifrågavarande avdrag synes sålunda böra ske efter i stort sett samma grunder
som avdrag för onormal barkprocent. Då det emellertid även inom ett
område, där exempelvis röta brukar förekomma, ofta finnes skogar, som ej
äro berörda därav, synes avdrag av denna ari böra få medgivas endast örn det
efter bedömning av förhållandena å den särskilda fastigheten finnes befogat.

I ett par yttranden har ifrågasatts, om det ej vore riktigare att vid förekomst
av röta och andra tekniska fel göra en reduktion i kubikmassan i stället
för i rotvärdet. För det fall då träd äro behäftade med så avsevärda tekniska
skador, att de äro helt och hållet oanvändbara och alltså måste lämnas kvar
i skogen såsom s. k. uppenbara vrak, synes ett sådant förfarande vara riktigt
och därför torde böra stadgas, att dylika träd ej alls skola medtagas vid uppskattning
av virkesförrådet (bestämmelse härom bör införas i 6 punkten i
instruktionen). Att viss del av skogen å en fastighet är behäftad med andra
skador betyder emellertid, som förut nämnts, icke att lika stor del av virket
bör undantagas från uppskattningen, överhuvud taget är det ganska svårt
att bestämma vad förekomsten av tekniska fel har för betydelse för värdet
å en skog. Därtill kommer, att man för möjliggörande av kontroll av virkesförrådet
mot riksskogstaxeringens förrådsuppgifter bör i laxeringslängderna
ha förrådet redovisat efter samma normer som de vid riksskogstaxeringen erhållna
förrådsuppgifterna bruka redovisas. Genom att avdragen inskränkas
till bestämda områden, inom vilka de skola verkställas efter likartade grunder
och för vilka eventuellt särskilda hjälptabeller kunna fastställas, torde även i
detta avseende metoden med särskilda avdrag från rotvärdet vara att föredraga
framför avdrag från kubikmassan.

För undvikande av varje missförstånd torde i detta sammanhang böra sägas
ifrån att det överhuvud taget ej är meningen, att beskattningsnämnderna
skola verkställa de förut angivna ganska besvärliga beräkningarna. I regel användes
virket inom ett prisbildningsområde till vissa i allmänna marknaden
vanligen förekommande sortiment, och priset för det virke, som säljes från
de särskilda inom området belägna fastigheterna, kommer därför oftast att
variera endast med hänsyn till olikheter i trädslag och dimensioner. Avverknings-
och transportkostnaderna kunna beräknas variera endast med hänsyn
till avsätlningsläget, d. v. s. skogens avstånd genomsnittligt räknat från bilväg,
flottled eller annan plats, för vilken de fastställda bruttoprisen gälla, och terrängförhållandena.
Hänsyn härtill torde praktiskt taget alltid kunna tagas
genom fördelning av fastigheterna på vissa omkostnadsklasser. Då härtill
kommer, att särskilda avdrag på grund av barktjocklek och tekniska fel endast
skola tillämpas inom bestämda områden, torde för nästan alla tänkbara
fall användbara rotvärden, uträknade på grundval av införskaffade uppgifter
örn pris och omkostnader, kunna fastställas centralt. Dessa rotvärden
kunna alltså angivas i länsanvisningarna samt läggas till grund för hjälpta -

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

heller, gällande för län eller delar av län, vilka direkt angiva skogsvärde per
kubikmeter och skogsmarksvärde per hektar.

1 undantagsfall kan det emellertid bliva nödvändigt för beskattningsnämnderna
ali företaga en särskild rotvärdesberäkning för viss fastighet. Förut tiar
antytts, att så någon gång kan behöva ske, om kvaliteten på barrskog (vid
förekomst av »tysktallar») är så dålig, att skogen endast kan användas till
mindre värdefulla sortiment än som antagits vid utarbetande av gällande hjälptabeller.
Särskild rotvärdesberäkning kan likaledes någon gång bliva nödvändig,
då s. k. specialsortiment med fördel kunna utvinnas från viss fastighet.
I sistnämnda fall torde dock beräkningen kunna underlättas genom upprättande
av särskilda tabeller rörande den verkan höjning av priset på visst
sortiment med en krona har på rotvärdet eller skogsvärdet. Medelpris och
medeinettovärden under gällande prisperiod för dylika sortiment böra givetvis
om möjligt angivas i länsanvisningarna.

En särskild rotvärdesberäkning i det sist angivna fallet synes, därest alla
hjälpmedel saknas, enklast kunna verkställas på följande sätt:

I det i skogsvärderingsinstruktionen 7 punkten d) exemplifierade fallet
användas 20 procent av det grova tallvirket till specialsortiment nied ett nettovärde
av 40 kronor per kubikmeter, d. v. s. 30 kronor mera än timmervärdet.
Det i förrådsgruppen ingående grova tallvirkets värde skall sålunda höjas
med 20 procent av 30 kronor = 0 kronor per kubikmeter. Skogsgruppens hela
rotvärde skall höjas med 60 procent av 75 procent av 6 kronor = 2: 70 kronor
per kubikmeter. Rotvärdet blir alltså 7: 86 + 2: 70 = 10: 56 kronor per
kubikmeter, innebärande en procentuell höjning av 34 procent. Vid uträkning
av taxeringsvärdet bör alltså jämväl det i vederbörande lijälptabell för barrtimmerskogen
angivna skogsvärdel per kubikmeter höjas med 34 procent.

Därest beskattningsnämnd i något undantagsfall skulle ställas inför det
läget att behöva verkställa särskild beräkning på grundval av annan tänkt
aptering än den för området normala eller att tillämpa särskilt högt pris eller
dyl., bör nämnden, örn beräkningen vållar svårigheter, givetvis ha tillfälle
frånvända sig till landskamreraren för erhållande av nödigt bistånd.

Vad slutligen angår den prisperiod, som skall läggas till grund för värdeberäkningen,
så har domänstyrelsen såsom sådan period föreslagit åren 1932
—1941. Enligt domänstyrelsens uppställning över rotnetton å försålt virke
från kronoskogar ligga dessa rotnetton för den angivna perioden 19 procent
över motsvarande pris för perioden 1932—1936, som tillämpades vid 1938
års fastighetstaxering. Enligt erfarenheterna vid provtaxeringen förefaller
det emellertid, som om användning av prisserien 1932—1941 kommer att i
och för sig medföra en något större höjning av taxeringsvärdena.1 Varje
framflyttning av den föreslagna tioårsperioden skulle få till följd en ytterligare
höjning, och ännu kraftigare skulle verkan härav bliva, om perioden
samtidigt förkortades genom borttagande av de tidigaste åren. Örn enligt
den princip med femårsmedellal, som tillämpades vid de senaste fastighetstaxeringarna,
prisperioden 1939—1943 valdes, skulle taxeringarna säkerligen
enbart på grund härav stiga med över 100 procent.

Med hänsyn till de ytterligare stegringar av taxeringsvärdena, som komma
att förorsakas av rådande ränteläge och viss ifrågasatt sänkning av avdraget
för allmänna kostnader, synes det, ehuru virkesprisen för närvarande
ligga mycket över de pris, som tillämpades vid föregående allmänna
fastighetstaxering, knappast böra ifrågakomma att välja en prisperiod, som
skulle giva högre värden än den av domänstyrelsen föreslagna. Ä andra sidan
vore det givetvis orimligt att ej taga någon hänsyn lill den prisstegring,
som skei! under senare år. Egentligen gäller det att få fram en prisserie,
som erbjuder eli tillräckligt statistiskt underlag flir alt eliminera tillfälliga

’ Ifr s. 82.

Kungl. Ma]:ts proposition nr 240.

ojämnheter i prisell och som samtidigt kan beräknas giva uttryck för prisnivån
under de närmast kommande åren. Att göra några förutsägelser örn
denna prisnivå är ej möjligt, och det låter sig därför icke göra att erhålla
någon säker grund för valet av lämplig prisserie. Då någon annan prisserie
än den av domänstyrelsen föreslagna ej kan påstås giva ett lämpligare resultat
än denna, synes den böra godtagas.

Bestämmelserna örn beräkning av rotvärden, sådana de med hänsyn till
vad ovan angivits ansetts böra utformas, återfinnas i det överarbetade förslaget
7 punkten d)—f).

Korrektionsfaktorerna.

Domänstyrelsens förslag innebär, att värdesättningen av ett skogsområde
i princip skall ske med utgångspunkt från virkesförrådets värde vid taxeringstillfället,
d. v. s. det värde skogen då har, om den omedelbart avverkas
och försäljes. Iiur delta värde förhåller sig till det uthållighets- eller diskonteringsvärde
man vill lia fram, är beroende av räntefot, värdetillväxt hos
skogen samt den tid, som beräknas förflyta till avverkningen av densamma.
Korrektionsfaktorerna äro de lal, som angiva förhållandet mellan det omedelbara
värdet (rotvärdet) och diskonteringsvärdet. Då markens bonitet och
trädens grovlek vid taxeringstillfället äro av utomordentlig betydelse för
värdetillväxten och den tidrymd, som kommer att förflyta före avverkningen,
gäller det i första hand vid kori ektionsfakto remus beräkning alt utröna
dessa förhållanden. Av icke mindre vikt blir det emellertid att fastställa den
takt, i vilken skogen kommer att avverkas, d. v. s. vilket skogsbruk, som
kommer att bedrivas.

I förslaget (s. 12) anför domänstyrelsen:

Den rotstående .skogens värde ökar år från år i första hand därför att
förrådet förstoras (massatillväxt), men i allmänhet även därigenom att virket
växer ut till grövre och värdefullare sortiment (kvalitetstillväxt). Om
skogens årliga värdetillväxt är lika stor som den avkastning skogsägaren
räknat med, är värdet av virkesförrådet, om det i sin helhet omedelbart
uppskattas (rotvärdet), lika med värdet av samtliga till nutiden diskonterade
belopp, skogsägaren kan förvänta vid framtida avyttring av skogen (diskonteringsvärdet).
När dylik jämvikt mellan skogens värdetillväxt och den av
skogsägaren beräknade avkastningen föreligger, överensstämmer diskonteringsvärdet
vid uthålligt skogsbruk följaktligen med rotvärdet. Förhållandet
mellan nämnda värden kan i detta fall uttryckas med talet 1,0.

Örn den angivna jämvikten mellan skogens värdetillväxt och den beräknade
avkastningen icke föreligger, komma däremot diskonteringsvärde och rotvärde
att avvika från varandra. Om värdetillväxten är större än den beräknade
avkastningen, betyder detta, att diskonteringsvärdet också är större än
rotvärdet. Summan av de till nutiden diskonterade avkastningsbeloppen överstiger
nämligen i detta fall rotvärdet. Förhållandet mellan ifrågavarande
värden kan här uttryckas med tal över 1,0.

Om skogens årliga värdetillväxt åter är mindre än den beräknade avkastningen,
innebär detta, att diskonteringsvärdet är mindre än rotvärdet, enär
sistnämnda värde, örn man utgår från detta, skall reduceras med belopp, som
motsvarar sammanlagda ränteförlusten under tiden fram till virkesuttagen.
Förhållandet mellan nämnda värden kan alltså här uttryckas med tal under
1,0.

Kungl. May.ts proposition nr 240.

Det ovan angivna förfaringssättet att vid taxeringen utgå från den vid iaxeringstillfället
befintliga skogens rotvärde, i den här tidigare angivna betydelsen,
innebär, att man, sedan sistnämnda värde beräknats, räknar sig fram till
taxeringsvärdet genom att dels öka rotvärdet med värdetillväxten fram till den
tidpunkt, då skogen beräknas bliva mogen för avverkning, dels minska samma
värde med ränteförlusten under tiden, och dels slutligen även avdraga de
s. k. allmänna omkostnaderna. Tidpunkten för skogens avverkning inträffar
emellertid icke samtidigt för bela virkesförrådet. En del av detta har kanske
nått den ålder och mognad, alt denna del bör avverkas omedelbart, en annan
del bör kanske avverkas om ett år, en tredje del om två år etc., tills hela det å
marken vid taxeringstillfället befintliga virkesförrådet uttagits. Vid uthålligt
skogsbruk får man härvid en serie avverkningar, som i tiden sträcka sig fram
till den tid, då hela det nuvarande virkesförrådet uttagits. En noggrann värdering
enligt diskonteringsmetoden skulle alltså kräva, att virkesförrådet uppdelades
i ett mot antalet avverkningar svarande antal delar samt att diskontering
av inflytande belopp till nutidsvärde skedde beträffande varje sådan
del för sig. En sådan beräkning är emellertid omöjlig att genomföra. Genom
vissa förenklingar, som dock icke alltför mycket påverka slutresultatet och
därför böra kunna godtagas som hjälpmedel, kan problemet dock lösas i praktiken.
Örn man sålunda med de olika trädens grovlek vid brösthöjd som fördelningsnorm
uppdelar virkesförrådet i ett mindre antal delar (grovleksgrupper),
kan man få fram användbara diskonterings tider genom att på grundval
av riksskogstaxeringens material räkna ut, hur länge träden inom varje
grovleksgrupp och ifrågakommande område genomsnittligt bruka stå kvar.
Skogen kommer härigenom att värderas, icke till det belopp, som motsvarar
avkastningsvärdet vid ett efter bästa tänkbara ekonomiska grunder bedrivet
skogsbruk, utan till det belopp, som motsvarar avkastningsvärdet, örn skogsbruket
drives på det sätt, som i genomsnitt tillämpas inom ifrågavarande område.
I detta avseende motsvara värderingsgrunderna de nu tillämpade principerna,
eftersom man vid fastställande av bonitet m. m. icke brukat räkna
med något idealtillstånd hos skogen utan med de i verkligheten föreliggande
genomsnittliga förhållandena.

Till grund för beräkningen av skogens massatillväxt, växttider m. m. har,
som förut antytts, lagts det material, som framkommit vid riksskogstaxeringen.
För att ur detta material kunna för större, mera enhetliga områden få
fram vägledande uppgifter, som giva uttryck för de skogliga förhållandena i
genomsnitt för varje dylikt område, har domänstyrelsen företagit undersökningar
av nämnda material, delvis berörande spörsmål, vilka icke tidigare varit
föremål för närmare utredning. Härvid bör beaktas, att riksskogstaxeringens
siffror vid det tillfälle, då de skola användas för fastighetstaxeringen, icke
alltid äro så nya, utan i sämsta fall kunna vara inemot 20 år gamla. Vissa fel
vid användning av så gammalt material äro givetvis icke uteslutna. I de fall.
då samma län varit föremål för taxering två gånger, såsom Värmlands län
åren 1911 (försökstaxering) och 1929 samt Västernorrlands län åren 1924 och
1938 (i senare fallet genom den nya riksskogstaxeringsnämnden, tillsatt år
1937), ha dock — oaktat dessutom vid den senare taxeringen använts bättre
och fullständigare metoder — förändringarna mellan taxeringstillfällena genomsnittligt
för hela länen visat sig icke vara av sådan art, alt det skulle spela
någon större roll vilken av dessa taxeringar man t. ex. vid fastighetstaxering
år 1943 lade till grund för ett bestämmande av de på skogsvärderingen inverkande
värdefaktorerna i respektive län. Beträffande de delar av landet,
där förändringar, som skett efter den till grund för beräkningarna liggande
riksskogstaxeringen, kunna antagas lia någon betydelse, såsom beträffande

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, bär för övrigt viss hänsyn
kunnat tagas även till vid senare skogsuppskattningar inom domänverket
vunna erfarenheter. Enär domänstyrelsen---för det här avsedda ända målet

utnyttjat ännu större områden än län, varigenom felmöjligheterna ytterligare
begränsas, torde risken för fel på grund av materialets ålder i allmänhet
vara ganska ringa. I den mån den nya riksskogstaxeringsnämndens
arbete fortskrider och ytterligare områden bliva omtaxerade, böra dock de nu
gjorda beräkningarna omedelbart före varje fastighetstaxering jämföras med
och eventuellt jämkas efter det material, som under nämnda arbete framkommer.
Det lärer nämligen vara avsett, att den senast påbörjade riksskogstaxeringen
skall för framtiden så bedrivas att all skog i vårt land kommer
att undergå ny uppskattning ungefär vart tionde eller femtonde år samt att
i samband därmed skall upprättas en avverkningsstatistik, som utvisar virkesförrådets
förändringar mellan taxeringstillfällena. Härvid bör beaktas att
de vid riksskogstaxeringen använda metoderna kunna med tanke på just
fastighetstaxeringen ändras så att den bättre än hittills tillgodoser de önskemål,
som i detta syfte kunna uppställas.

I fortsättningen (s. 17) uppgiver domänstyrelsen rörande behandlingen
av olika trädslag, att det visat sig, att skillnaden beträffande tillväxtförhållanden
och avsättningsmöjligheter m. m. mellan olika arter av barrträd icke är
större än att dessa, i likhet med vad hittills skett, kunnat sammanföras till
en gemensam grupp, och anför därefter:

Däremot har lövskogen ansetts böra behandlas som en grupp för sig. Därvid
har befunnits lämpligt att avvika från de för barrskogen tillämpade
principerna. Frånsett de sydligaste delarna av landet, där boken förekommer
jämförelsevis mycket, användes lövskogen till övervägande del såsom brännved,
oell skillnaden mellan värdet å virke av grövre diameterklasser och å
virke av klenare sådana är därför icke särskilt stor. Då lövskogen dessutom
i allmänhet företräder en jämförelsevis liten del av det sammanlagda värdet
å skogen, har uppdelning i grovleksgrupper ävensom i godhetsgrader inom
de olika områdena befunnits onödig. I stället för beräkning av i framtiden
utfallande olika avkastningsbelopp och diskontering av dessa till nutiden
ha beräkningarna kunnat förenklas till en jämförelse mellan massatillväxten
och den vid taxeringen använda räntefoten samt en på grundval härav
gjord korrektion av rotvärdet.

Vad åter angår sydligaste Sverige bruka i de täll, där lövskogen till stor
del eller i huvudsak utgöres av bok, ur detta trädslag liksom ur barrskogen
utvinnas olika sortiment, därvid grövre träd lämna mer värdefullt virke än
klenare. Bokskogen synes här alltså böra uppdelas i grovleksgrupper och beräkningarna
i övrigt ske på liknande sätt som beträffande barrskogen. Indelning
i nämnda grupper kan emellertid med hänsyn till speciella förhållanden
i fråga om sortimentssammansättning m. m. verkställas på ett något
enklare sätt än beträffande barrskogen.

I den vid förslaget fogade bil. 1 angives närmare förfaringssättet vid korrektionsfaktorernas
beräkning för olika tillväxtområden och skogs-(förråds-)
grupper (s. 39—46). Erhållna tal för korrektionsfaktörer vid användning av
olika räntefot framgå av tabell å s. 65 i förslaget. I

I redogörelsen för provtaxeringen ifrågasätter domänstyrelsen, som förut i
samband med frågan örn boniteringen angivits, att beräkningen av korrek -

Kungl. Majlis proposition nr 240.

tionsfaktorerna skall ske länsvis i stället för för de föreslagna tillväxtområdena.
Styrelsen fortsätter härefter:

En översyn av korrektionsfaktorerna torde emellertid icke böra inskränkas
till beräknande av nya sådana för eventuellt tillkommande tillväxtområden.
Redan i det föregående har det blivit påvisat, alt korrektionsfaktorerna för
bok och ek i södra Sverige erfordra jämkning (de lia befunnits för låga), och
i samband därmed bör tillämpningsområdet för dessa korrektionsfaktorer
utsträckas även till de trakter norr örn Skåne, Halland och Blekinge, där bokeller
ekskog eventuellt kan förekomma i större utsträckning. Det torde också
förtjäna att undersökas, huruvida korrektionsfaktorerna för tall och gran tilläventyrs
inom någon del av landet skulle vara så olika, att hänsyn härtill
kunde behöva tagas vid värdering av granskog gentemot tallskog. Skulle så
visa sig erforderligt eller önskvärt, kommer detta icke att medföra något mera
komplicerat förfarande vid taxeringsarbetet, enär i varje fall särskilda kubikmeterpris
måste uträknas för tall och gran beroende på olika sortimentspriser.
Ytterligare finnes nu tillgång till efter trädens grovlek grupperat prismaterial,
som möjliggör kontroll på i vad mån den schematiserade värdetillväxtberäkning,
som ligger till grund för korrektionsfaktorernas uträkning, i
något fall kan verka orättvist. Slutligen finnes för statsskogarna ett omfattande
material av uppgifter beträffande virkesförrådens och virkesuttagens
fördelning efter trädens grovlek, som möjliggör en viss ytterligare kontroll
på korrektionsfaktorernas skälighet.

Professor Petterson, som anser, att arbetet bör inriktas icke på en ändring
av de nuvarande reglerna om skogsvärdering utan på en förbättring av kunskapen
om vad som menas med rationellt skogsbruk, uppgiver, att den vid
skogsförsöksanstalten bedrivna produktionsforskningen arbetar på denna linje.
Målet vore därvid att för olika kombinationer av bonitet och skötselprogram
uppställa tabeller, som utvisade beståndsutvecklingen vid stigande ålder.
Tabellerna skulle upplysa örn det antal träd, fördelat på diameterklasser, som
uttoges vid varje gallring, och det trädantal, likaledes fördelat på diameterklasser,
som efter gallringen kvarstode och tillväxte. Träden i diameterklasserna
skulle kuberas och värderas. För varje bonitet erhölles alltså flera alternativa
tabeller, som för olika skötselprogram redovisade samtliga under beståndets
levnad inflytande nettoinkomster. Med stöd av dessa uppgifter kunde
man för varje alternativ utföra en -— i motsats till förhållandet vid det nu
föreskrivna förfarandet — klanderfri beräkning av markvärdet. Det skötselprogram,
som därvid gåve det högsta markvärdet, vore att anse som mest
rationellt. Tabellen för detta skötselprogram gåve efter enkla summeringar
årsavverkningens och virkesförrådets massa, dimensionsfördelning och rotvärde
vid normal skogstillgång. Detta resonemang vore teoretiskt. Vid den
praktiska tillämpningen kunde det ofta förekomma, särskilt vid ändrade
ekonomiska och industriella förutsättningar, att man hade anledning avvika
från skötselprogrammet för högsta markvärdet även i normalskog. Material
för de kalkyler, som därvid erfordrades, funnes emellertid också i tabellerna.
Sådana kalkyler borde utföras centralt och påverkade instruktionens
utformning men belastade ej själva taxeringsarbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Petterson behandlar därefter domänstyrelsens förslag och anför härom:

Enligt detta förslag skall värderingen i första hand gå ut på att fastställa
den aktuella skogens rotvärde. Därvid tages hänsyn till en i grova drag uppskattad
dimensionsfördelning. Sedan beräknas skogens diskonteringsvärde
med hjälp av centralt beräknade korrektionsfaktorer.

För övre Norrland, där skillnaden mellan rotvärde och diskonteringsvärde
är liten, är det sannolikt, att en direkt uppskattning av rotvärdet utgör det
bästa underlaget för värderingen. Huruvida så också är fallet i södra Sverige
vågar jag icke bedöma utan att lia undersökt saken. Jag utgår emellertid ifrån,
att detta tillvägagångssätt kan vara lämpligt även för södra Sverige.

Däremot ställer jag mig mycket tveksam till beräkningen av korrektionsfaktorerna.
Dessa ha härletts ur enkla statistiska medeltal av uppgifter i
riksskogstaxeringens material. Detta material utgör enligt sakens natur en
ytterst svåröverskådlig blandning av likt och olikt. Även vid den tillämpade
sorteringen på tillväxtområden och boniteter kvarstår i materialet en mycket
betydande variation, beroende bland annat på åldern och behandlingsmetoden.
På grund härav säger t. ex. skillnaden mellan medelåldrarna för 20-cmträd
och 30-cm-träd mycket litet örn tiden för utväxandet från 20 till 30 cm.
Med all aktning för de ingående överväganden, med vilka man sökt begränsa
risken för en felbedömning, kvarstår från min sida en stor osäkerhet inför
de meddelade resultaten. Enda sättet att uppnå klarhet om korrektionsfaktorernas
tillförlitlighet torde vara att tillämpa dem på produktionsforskningens
typfall. Men örn man kommit så långt ligger det närmare till hands
att för härledning av korrektionsfaktorerna direkt utnyttja typfallen, utan
omgången över riksskogstaxeringens material.

I varje fall måste det fasthållas att de erhållna siffrorna endast utgöra grova
medeltal, eventuellt giltiga för stora områden, t. ex. hela län. Vilken korrektion.
som kan erfordras vid tillämpning på särskilda skogar av olika typer,
framgår ej av utredningen.

I den mån som domänstyrelsens korrektionsfaktorer ge uttryck för en
verklighet är deras berättigande knutet till den skogsskötsel, vilken förekommit
under en tid av ett eller annat decennium, som observationerna omfatta.
Särskilt i Norrland lia emellertid skogarna under denna tid genomlupit
övergångstillstånd, som aldrig återkomma. Man kan tveka om lämpligheten
att bedöma framtiden med ledning av det genomlevda övergångsstadiet.

Härvid bör en principiell skillnad uppmärksammas mellan kommunalskattelagen
och domänstyrelsens förslag. Lagen stadgar värdering under förutsättning
av rationellt skogsbruk, domänstyrelsen accepterar den skötsel som
förekommit. Under många år, då begreppet rationellt skogsbruk varit mycket
diffust, hade man haft anledning reflektera på domänstyrelsens linje. I
nuvarande situation, då ett fastare grepp på frågan örn rationell skogsskötsel
dock ligger inom räckhåll, synas övervägande skäl tala för ett bibehållande
av lagens stadgande. Av särskild betydelse är, att frågor om rationellt
skogsbruk kunna demonstreras och diskuteras på vilken skog som helst, medan
begreppet hittillsvarande genomsnittlig skötsel förblir en rent statistisk
företeelse.

Professor Eneroth bestrider till en början den av domänstyrelsen lämnade
uppgiften, att man hittills vid bestämmande av bonitet m. m. utgått
från i verkligheten föreliggande genomsnittliga förhållanden. Den tillväxt,
som antagits motsvara vad skogsmark av en viss bonitet ansetts kunna prestera
vid normal skogstillgång, läge ju avsevärt lägre än den teoretiska — ideal -

Kungl. Maj.ts proposition nr 24'').

boniteten vore reducerad till fastighetstaxeringsbonitet — men innebure ett
vida fullständigare utnyttjande av markens alstringsförmåga än som för närvarande
genomsnittligt ägde rum (genomsnittlig relativ skogstillgång i landet
cirka 0,7, ej cirka 1,0).

Härefter framhåller Eneroth:

Uppenbarligen förutsätter en — — — förutberäkning av framtida avkastningar
en långsiktig plan för avverkningarnas fördelning över en längre
period. En sådan planläggning har i sin ordning till förutsättning, att den
avser uppnåendet av ett visst mål, söker realisera vissa syften: man måste göra
sig en föreställning örn det framtida tillstånd på skogen, som bör uppnås.
I denna allmänna formulering överensstämmer denna tankegång med vad
som uttryckes i nu gällande bestämmelser: skogsmark och växande skog skola
»upptagas till det värde de kunna anses äga vid ett efter rationella grunder
bedrivet skogsbruk». Av den nu gällande beskattningens hela konstruktion
framgår, att målet för planläggningen av avverkningarna ytterst är normalskogen.
---Förslaget åter avser, att de skola upptagas till de värden

de kunna anses äga vid ett skogsbruk, bedrivet så, som det inom olika områden
hittills i genomsnitt har bedrivits. Frågan örn detta innebär en annan
målsättning än vid »rationellt skogsbruk» är ju ganska delikat. Den är emellertid
ingalunda av formell eller ens ideologisk art utan står i närmaste samband
med det faktum, att man ju kan erhålla ett flertal olika skogsvärden
å samma fastighet, enbart beroende på hur de framtida avkastningarna tänkas
fördelade till tid och storlek. Denna fördelning är som bekant visserligen
starkt betingad av det aktuella skogstillståndet men ock väsentligen beroende
av skogsägarens vilja och intentioner — av hans planläggning och
målsättning.

I fortsättningen anför Eneroth (elter att ha behandlat verkningarna å diskonteringsvärdet
av feluppskattningar beträffande det aktuella skogstillståndet
samt av markboniteten):

Den tredje gruppen av felkällor, feluppskattningar av beståndsutvecklingen
på olika boniteter, står i närmaste samband med boniteringen. Sådan förutbedömning
måste ju, enligt såväl nu gällande ordning som enligt förslaget,
utföras. Man måste göra sig en så riktig föreställning som möjligt om denna
sak. Därvid är, till en början, en gradering av växtplatserna, en bonitering,
icke att undgå. I princip innebär det ingen skillnad örn de bonitetsklasser,
som måste urskiljas vid en sådan gradering, äro absoluta eller relativa. Men
beståndsutvecklingen är, utom av boniteten, även beroende av det nuvarande
tillståndet och av den framtida skötseln. Varje föregående avverkning har
följder långt fram i tiden för det framtida beståndets kubikmassa och dimensionsfördelning
och naturligtvis då också för de framtida avverkningarnas
kubikmassor och dimensionsfördelningar. Det bör framhållas, att vi ännu
icke äro i stånd alt med någon större sannolikhet göra en riklig prognos annat
än för vissa beståndsformer (rena tallbestånd). För många vanliga kombinationer
av bonitet, nuvarande tillstånd och behandling, som möta i praktiken,
äro vi i regel hänvisade till mer eller mindre grova nännelsemetoder.
Dessa bygga alla på det antagandet, alt de nuvarande tillstånden i bestånd av
olika ålder på samma bonitet motsvara stadier i den utveckling, som de nu
yngre bestånden å denna bonitet komma att genomlöpa i framtiden. Den väsentliga
invändningen mot delta antagande är ju den, att man då i själva
verket också förutsätter, att de nuvarande äldre bestånden i fråga örn tillstånd
vid starten oell behandling varit likställda med de nuvarande yngre, på

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

samina åldersstadium. Detta kan man i regel emellertid icke förutsätta: föryngrings-
och behandlingsmetoder ha under tidens lopp ändrats, de nuvarande
äldre bestånden behandlades icke i sin ungdom på samma sätt som nutidens
yngre bestånd och de nuvarande yngre bestånden kunna då i framtiden
icke förutsättas ha samma sammansättning som de nuvarande äldre bestånden
nu hava. Samma principiella invändning gäller givetvis den i förslaget
använda metoden att med stöd av de nuvarande dimensionsklassernas
tillväxt och den nuvarande dimensionsfördelningen söka beräkna den framtida
utvecklingen.

Man kan nämligen ej komma ifrån, att t. ex. de lägre dimensionsklasserna
i genomsnitt utgöras av träd som äro yngre, d. v. s. lia lägre medelålder än
högre dimensionsklassers träd hava i genomsnitt (å samma markklass).

Denna principiella invändning betyder ju icke, att metoden med dimensionsförskjutningar
skulle i och för sig vara oriktig. Det är ju onekligen så,
att den allra största delen av skogsvärdet ligger i de avverkningar, i vilka
ingå de träd, som nu finnas å skogen (hava uppnått brösthöjd), av precis
samma skäl som den nuvarande ålders- eller huggningsklassfördelningen å
skogen och nuvarande kubikmassa i de olika klasserna väsentligen avgör avverkningens
storlek och sammansättning under en avsevärd tid framåt. Det
skall ej heller bestridas, att man, vad den närmare framtiden beträffar, med
båda metoderna kan komma till nöjaktigt säkra resultat — den fjärmare
framtiden blir lika oviss i båda fallen. Att jag ändock funnit den av domänstyrelsen
föreslagna metoden innebära ett framsteg, beror icke på någon teoretisk
överlägsenhet hos metoden som sådan, att den skulle vara »säkrare»,
utan på helt andra förhållanden.

Det återstår nu endast att närmare granska en detalj i förslagets värdeberäkningsmetod,
som är av stor betydelse, nämligen sättet att beräkna värdetillväxtprocenten
(förslaget s. 42). Förslaget har genomgående använt den
enkla relationen mellan värde- och massatillväxt, att värdetillväxtprocenten
är = summan av massa- och diametertillväxtprocenterna, eller att rotvärdena
per kbm för träd av olika brösthöjdsdiameter alltid stå i samma förhållande
till varandra som brösthöjdsdiametrarna. Förfaringssättet motiveras med att
det i det praktiska skogsbruket ofta kommit till användning. Detta bevisar
ju i och för sig inte att det är riktigt eller överallt tillämpligt. Men det underlättar
ju onekligen räknearbetet. Enligt min mening är det emellertid motiverat
att lägga ned ganska betydlig möda på utarbetandet av en taxeringsinstruktion,
örn man därigenom har utsikt att minska felen i taxeringsvärdena,
i all synnerhet de systematiska felen. Det nämnda förfaringssättet är
ingalunda någon allmänt användbar approximation. Tillämpat över hela diameterskalan
ger det just systematiska fel: det undervärderar värdetillväxthastigheten
hos de klenare dimensionsklasserna (ger alltså för höga värden
på vedskogen). En annan orsak till systematiska oriktigheter ligger däri, att
kvalitetstillväxtprocenten inom alla dimensionsintervaller, och vid samma
årsringsbredd, blir allt högre, ju sämre avsättningsläget är, beroende på att
alla avverkningskostnader äro relativt större per kbm, ju lägre träddimensionen
är. I allmänhet visa slutligen tall och gran, i fråga örn värdestegringens
allmänna gång över diameterskalan, typiska olikheter. Följden av allt detta
är att med säkerhet tallskog i dåliga avsättningslägen och granskog i goda
icke båda kunna prisräknas med denna samma metod utan att den ena kategorien
systematiskt missgynnas på den andras bekostnad —- i detta fall övre
Norrland och kronoskogarna till södra Sveriges och de enskilda skogarnas
fördel, generellt de svagare boniteterna och sämre avsättningslägena till de

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

bättre markernas och lägenas fördel. Det synes finnas möjligheter att med
relativt enkla justeringar härvidlag åstadkomma rättelse i taxeringsinstruktionen.

I detta sammanhang bör slutligen framhållas, alt, då virkesprisen enligt
förslaget skola beräknas som medeltal för de 10 sista åren, även den stegring
i rotvärde per kbin vid stigande dimension, som ligger till grund för
hjälptabellerna, bör avse samma tid.

Professor Streyffert anmärker, att man vid bestämmande av årsringsbredd
och avverkningspolitik accepterat det genomsnitt, som framgår av riksskogstaxeringens
material för län eller länsdelar men att dessa faktorer i hög grad
variera på olika skogar under i övrigt lika förutsättningar beträffande bonitet
och virkesförråd i olika grovleksklasser. Dessa variationer, säger Streyffert,
kunna bero på skiftande naturliga förutsättningar, vilka ej kunna tillräckligt
fixeras genom uppsortering på boniteter och tillväxtområden, men torde
framförallt ha sin grund i varierande behandling av skogen (olika skogsbrukssätt).
Han anför härefter:

En viss schablonisering kan man ju överhuvud ej undgå i detta fall. Frågan
är närmast hur en föreslagen schablon inverkar. Härvid är ej blott fråga
om storleken av de avvikelser, som uppstå från det »riktiga» avkastningsvärdet,
om man härmed avser det avkastningsvärde, som svarar mot den avkastning
man i framtiden faktiskt ernår från ett visst skogsbruk, utan det är även
fråga om i vilken riktning dessa avvikelser gå. Härvid tänker man närmast
på hur en eventuell avvikelse kan antagas påverka skogsbrukets bedrivande
framförallt ur samhällsekonomisk synpunkt. Ehuru detta ej utan vidare är
liktydigt med erhållande av en stor och värdefull produktion (på eventuell
bekostnad av räntabiliteten) torde man dock kunna utgå från att en beskattning,
som verkar i motsatt riktning, dock i stort sett är mindre önskvärd.
Härvid kan då konstateras, att en årsringsbredd, som av en eller annan orsak
är mindre än den som skulle svara mot den genomsnittliga (för ifrågavarande
bonitet och tillväxtområde samt resp. trädslag och grovleksgrupper, allt enligt
riksskogstaxeringen) leder till att det åsätta taxeringsvärdet blir högre
än det faktiska avkastningsvärde, som finge anses motsvara denna mindre
årsringsbredd (med ty åtföljande försening av skogsavkastningarna eller
mindre sådana vid oförändrad tidsskala). Det motsatta förhållandet inträder,
om årsringsbredden är större än den genomsnittliga. För att ta ett konkret
exempel skulle detta innebära, att en skog med eftersatta gallringar
(mindre årsringsbredd än genomsnittligt vid de givna förutsättningarna i övrigt)
kommer att få ett högre taxeringsvärde än som motsvarar dess verkliga
avkastningsvärde. Detta verkar så till vida i »rätt» riktning, som det örn man
så vill kan tolkas som en »bestraffning» för eftersatt skogsvård. Omvänt komma
härigenom välskötta skogsbruk med större årsringsbredd än genomsnittligt
(vid de givna förutsättningarna i övrigt) alt »premieras» vid beskattningen
i det deras åsätta taxeringsvärde kommer alt bli lägre än deras verkliga avkastningsvärde.

Av det anförda skulle — åtminstone vid en första diskussion av de förenämnda
avvikelserna — framgå, att dessa betraktade ur samhällsekonomisk
synpunkt knappast skulle innebära en olägenhet. Det vore emellertid önskvärt,
att dessa avvikelser, innan förslaget framlägges i sitt definitiva skick,
gjordes till föremål för en mera ingående analys, än som här kunnat komma
i fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

En särställning inta de överåriga skogarna i Norrland, vilka ännu ej nått
ett jämviktsläge med avseende på åldersklassfördelning, årsringsbredd och
slutdimension. Här kommer det närmast an på att fastställa en lämplig exploateringstid
för det överåriga virkesförrådet. De skogsägare (staten), som
exploaterar det överåriga virkesförrådet i en långsammare takt än den som
motsvaras av den antagna exploateringstiden (genomsnittet) komma härigenom
att få sina skogar åsätta ett högre taxeringsvärde än som hetingas av
detta långsammare tempo vid avverkningarna.

Sveriges skogsågareförbund samt svenska trävaruexport-, cellulosa-, trämasse-
och pappersbruks] örenmgarna framhålla, att förslagets korrektionsfaktorer
äro rättvisande för de enskilda fastigheterna endast i den mån dessas
skogsförhållanden överensstämma med medeltalen inom respektive tillväxtområden
samt att, om en fastighet, som skötes med kort hushållsålder, ligger
inom ett område, där korrektionsfaktorerna uträknats efter medeltal från
konservativt skötta skogar, skogen å denna fastighet blir för lågt taxerad och
vice versa. Dessutom ''anföra föreningarna:

Vidare bör bemärkas, att riksskogstaxeringens kunskapsmaterial bygger på
det genomsnittliga skogstillståndet i resp. områden under den lid, riksskogstaxeringens
undersökningar avsågo, samt på skogens växt och utveckling inom
berörda områden under en tidsperiod närmast före resp. taxeringsår. Avsevärd
tid har emellertid, i varje fall beträffande stora delar av landet, förflutit
sedan dess, och det skogliga tillståndet kan hava avsevärt förändrats därunder.
Man vet därför nu icke mycket om, huruvida detta kunskapsmaterial
är tillämpligt på den enskilda fastigheten och dess skogliga utveckling från
nu och framåt. I stället lärer man med fog kunna säga, att riksskogstaxeringens
genomsnittsmaterial för ett visst område i de allra flesta fall icke är tilllämpligt
på de enskilda fastigheterna.

Föreningarna förmena sålunda, att det tabellverk, grundat på riksskogstaxeringens
material, enligt vilket diskonteringen av förväntningsvärdena skall
ske, ej är tillämpligt och rättvisande för de enskilda skogsägarna. Denna felkälla
kan dessvärre icke ens en skogligt jämförelsevis högt bildad skogsägare
bedöma och än mindre korrigera; detta gäller i än högre grad den enskilde
skogsägaren i allmänhet. Denne är följaktligen tämligen hjälplöst utlämnad
åt de felkällor, som framträda på denna väg.

Även kammarrätten framhåller, att riksskogstaxeringen omfattar skogar
av mycket varierande slag och tillhörande olika skogsägaregrupper samt att
man därför nog måste utgå ifrån, att erhållna medeltal i mångå fall icke äro
tillämpliga på de särskilda skogarna.

Liknande synpunkter uttalas av skogsvårdsstyrelserna i Kalmar län, norra
delen, och i Västmanlands län samt av handelskammaren i Gävle. Förstnämnda
skogsvårdsstyrelse ifrågasätter, huruvida icke den föreslagna metoden
särskilt för virkesförråd, som äro avsevärt större än tillväxtområdets genomsnitt,
giver för höga resultat, och anser, att det bör utredas, om ej exempelvis
korrektionsfaktorn för timmerskogen bör minskas vid förråd, som äro
större än genomsnittet, då det icke kan vara välbetänkt, att staten genom beskattningens
utformning motarbetar de långtgående åtgärder för höjning av
skogskapitalet, som ansetts vara av så stor betydelse för landet.

I det av länsstyrelsen i Västmanlands län åberopade yttrandet av länsjäg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

mästaren i länet framhålles tvärt emot det sist sagda, att fastigheter med
överskott å avverkningsmogen skog kunna befaras bliva undertaxerade med
hänsyn till för låga korrektionsfaktorer för den realiserbara delen av virkesförrådet.
Den översyn av korrektionsfaktorerna, som ifrågasatts för differentiering
av olika trädslag, syntes böra utsträckas till åvägabringande av
differentiering med hänsyn till faktiska ålders- och utvecklingsförhållanden
i övrigt inom de olika förrådsgrupperna.

Sveriges liäradsallmanningsförbund framhåller, att en värdering av häradsallmänningarna
enligt förslaget skulle giva mycket höga värden för dessa i
jämförelse med andra skogar på grund av de i allmänhet förekommande
stora förråden av timmerskog. Då årliga avverkningen i regel blivit fastställd
till jämförelsevis låga belopp, kunde ett värde, beräknat enligt förslaget, ej
överensstämma med verkligheten. Tillämpning av förslaget skulle därför
kunna få till följd, att allmänningsdeiägarna gjorde framställning om ökad
avverkning på allmänningarna, varigenom avkastningen från dessa i framtiden
bomme att minska, vilket givetvis icke kunde överensstämma med en
sund skogshushållnings intressen.

I skatteberedningens promemoria framhålles beträffande förevarande fråga,
att införandet av ett särskilt markvärde, vilket i sig inbegriper en del av
det värde, som enligt domänstyrelsens förslag skulle åsättas den växande
skogen, medfört, att sättet för beräkningen av korrektionsfaktorerna måst
omläggas och att särskilda metoder måst utarbetas för bestämmande av det
nya markvärdet. Härtill komme, att befogade anmärkningar riktats mot det
sätt, varpå enligt domänstyrelsens förslag bl. a. värdetillväxten kommit till
uttryck i korrektionsfaktorerna, samt att det med domänstyrelsens tillvägagångssätt
vid dessas beräkning varit mycket svårt att bedöma de felkällor,
som läge i beräkningsmetoden. Allt detta hade medfört, att denna ansetts
böra i väsentliga delar omläggas. Beträffande den närmare innebörden av
den sålunda ändrade metoden — vid vars utarbetande tagits till utgångspunkt,
att befintligt virkeskapital bör förbliva oförminskat och avkastningarna
följaktligen förutsatts bliva lika stora som tillväxten — hänvisas till
en av jägmästarna Malmgård och Hagberg utarbetad redogörelse för densamma,
vilken torde få som bilaga 5 fogas vid statsrådsprotokollet.

Därefter behandlas i promemorian olika anmärkningar mot domänstyrelsens
förslag i förevarande del och anföres härom:

Vad angår domänstyrelsens i redogörelsen för provtaxeringen ifrågasatta
ändringar i det ursprungliga förslaget synes tillämpningsområdet för bokens
och ekens korrektionsfaktorer böra utsträckas att omfatta jämväl tillväxtområde
V. önskemålet om jämkning av korrektionsfaktorerna uppåt för
bok och ek synes böra tillgodoses på så sätt, att riksskogstaxeringens siffror
för diameterklassernas procentuella förekomst något hyfsas för de grövsta
diameterklassernas vidkommande, varigenom en del sannolikt överårig skog
elimineras. Virkesförrådets sammansättning motsvarar därefter en omloppstid
av i medeltal mellan 90 och 100 år, vilket synes förenligt med de uppgifter
örn bruklig omloppstid, som enligt erhållen upplysning lämnats vid

Bihang lill riksdagens protokoll ltM. t sand. Nr 240. 7

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

provtaxeringen. Med eventuella ytterligare justeringar torde böra anstå, till
dess riksskogstaxeringen ånyo övergått de sydligaste delarna av landet.

Den av domänstyrelsen i nämnda redogörelse föreslagna undersökningen
angående eventuell uppdelning av barrskogens korrektionsfaktorer på tall
och gran har företagits och resulterat däri, att beräkningen av korrektionsfaktorerna
visserligen icke ansetts böra göras särskilt för tall och särskilt för
gran till följd av att dessa trädslag vart för sig visa stora växlingar i tillväxt
under olika klimatperioder, och att växlingarna synas motverka varandra.
Den viktigaste anledningen till olika korrektionsfaktorer för tall och gran,
nämligen den olika prisutvecklingen med stigande diameter, har dock blivit
till fullo beaktad genom införande av olika korrektionsfaktorer för olika
relationer mellan prisen å virke från timmerskog och virke från massavedskog.
Avsikten är således, att denna prisrelation skall fastställas särskilt för
tall och särskilt för gran och att för vartdera trädslaget skall tillämpas den
korrektionsfaktor, som svarar mot dess prisrelation. Vad beträffar kontrollen
på värdetillväxtberäkningarna och på korrektionsfaktorernas skälighet ha
i detta avseende till buds stående möjligheter tillvaratagits.

Att förhållandet mellan värdena å virke av olika grovlek för tall och gran
varierar avsevärt är allmänt känt och beror naturligtvis på de olika sätt varpå
de olika trädslagen kunna användas. Emellertid förefinnas mycket avsevärda
olikheter i avseende å motsvarande relationer också beträffande samma
trädslag, beroende framför allt på avsättningsläget. Bruttoprisen bestämmas
ju för viss plats, men omkostnaderna bliva högre ju längre avståndet är till
avsättningsorten, och, då de beträffande ett visst avsättningsläge äro minst
lika stora för klen skog som för grov skog, så medtages av det lägre bruttopriset
för den klena skogen en mycket större procentuell andel än för den
grova skogen. Ju lägre nettopriset blir för det klena virket, desto större blir
det tal som betecknar prisförhållandet mellan detta virke och det grova virket.
Inverkan av dessa faktorer på taxeringen har visat sig vara av synnerligen
stor praktisk betydelse. Att det överarbetade förslaget täger hänsyn till
dessa prisrelationer innebär följaktligen en avsevärd fördel i förhållande till
såväl domänstyrelsens förslag som nu gällande taxeringsmetod, vilken helt
bortser från det faktum att den relativa skogstillgången rätteligen borde mycket
avsevärt variera med hänsyn till avsättningsläget.

Vidkommande det av professor Petterson angivna förfarandet för skogsvärderingen
skiljer sig detta från det nu föreslagna principiellt däri, att enligt
Pettersons mening värderingen bör i möjligaste mån baseras på den
mest rationella skogsskötsel, som kan uppställas som mål för visst fall, och
att produktionstabeller, som vid skogsförsöksanstalten äro under utarbetande
för olika skötselprogram, böra kunna läggas till grund, varvid det skötselprogram
som ger högsta markvärdet skall anses mest rationellt. Det nu
föreliggande förslaget accepterar däremot den skogsskötsel, som i genomsnitt
förekommit, och baserar värderingen på uppgifter om det genomsnittliga
skogstillstånd, som konstaterats vid riksskogstaxeringarna. Då underlaget
för det värderingsförfarande, som av Petterson beskrivits, ännu icke
föreligger, kan, vad primärmaterialet beträffar, det av honom föreslagna
förfarandet icke komma till användning vid den nu förestående fastighetstaxeringen.
Det vore givetvis ett önskemål, att man kunde lägga den mest
rationella skötseln av en skog till grund för dess värdering, men förutsättningen
härför, då det gäller värdering för fastighetstaxeringsändamål, är,
att ifrågavarande skötsel program icke blott äro kända och godtagna i praktiken
utan även blivit så allmänt tillämpade att de blivit bestämmande för
den allmänna prisnivån vid köp och försäljning av skogsfastigheter. Med

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

dessa utgångspunkter synes det förfarande, som av domänstyrelsen använts,
vara det enda för tillfället möjliga.

Anmärkningarna beträffande korrektionsfaktorernas tillämplighet torde
efter den omarbetning, som nu skett, kvarstå huvudsakligen såvitt angår
skogar av olika typer, som ej överensstämma med genomsnittsskogen. Anledningarna
till att den »verkliga» korrektionsfaktorn för en viss skog avviker
från genomsnittsskogens kan ligga antingen däri, att dimensionsfördelningen
för ifrågavarande förrådsgrupp är en annan än den genomsnittliga
eller att tillväxten avviker från genomsnittet. Möjligheten till väsentlig avvikelse
i fråga om dimensionsfördelningen torde dock icke vara stor utom
måhända i extrema fall beträffande timmerskogen, eftersom varje förrådsgrupp
har en relativt begränsad omfattning. Däremot finnas betydande möjligheter
till variationer i tillväxt för skog av viss grovlek på mark av viss bonitet
inom vederbörande tillväxtområde, och tillväxten har stor inverkan på
avkastningsvärdet. En av de viktigaste anledningarna till avvikelse i tillväxten
torde hänföra sig till slutenheten. På grund härav har med ledning av
det äldre riksskogstaxeringsmaterialet undersökts, huru skog av olika slutenhet
tillväxer inom fem län i Svealand och norra Götaland. Provträdsmaterialet
har därvid grupperats efter tre slutenhetsgrader, nämligen slutenheterna
0,9 och däröver, 0,7—0,8 och 0,3—0,6. För varje grupp har medeltillväxtprocenten
beräknats på grundval av uppgifter om radielillväxten för olika
diameterklasser. Skogsiillståndet har för de olika slutenhetsgraderna ansetts
vara lika beträffande trädslags- och dimensionssammansättning men ej beträffande
tillväxt och kubikmassa per hektar. Kubikmassan per hektar har
ansetts vara proportionell mot slutenhetssiffran. Under dessa förutsättningar
har uträknats mark- och skogsvärde direkt för en hektar av varje typ, och ha
de båda ytterlighetstyperna värderats efter de markvärde- och korrektionsfaktorer,
som uträknats för medelsluten skog, i båda fallen för två olika
tänkbara prisrelationer. Resultatet har blivit, att de efter schablonen uträknade
sammanlagda värdena avvika något från de »rätta» värdena, nämligen
4 å 5 procent uppåt för den överslutna och 6 å 7 procent nedåt för den
glesa skogen. Den föreslagna metoden synes alltså icke ge fullt uttryck för
t. ex. det mervärde, som ligger i att gles skog växer fortare än genomsnittsskogen,
men avvikelserna synas ej vara stora. Detta resultat är till stor del
beroende av att, på sätt förut i samband med behandling av frågan örn markvärdet
berörts, införandet av markvärdet haft en utjämnande inverkan. Såsom
metoden var utformad enligt domänstyrelsens förslag, utan särskilt
markvärde, kunde givetvis rätt stora fel uppkomma, men som metoden nu
utformats synes schablonen kunna godtagas.

Professor Eneroths anmärkningar, i den mån de icke äro av samma art
som de redan avhandlade, avse huvudsakligen sättet för värdetillväxtberäkningen
eller närmare bestämt beräkningen av kvalitetstillväxten, som jämte
massatillväxten är bestämmande för värdetillväxten. I det föregående har
redan angivits, att vederbörligt beaktande ägnats variationerna i kvalitetstillväxten
med hänsyn lill olika trädslag, grovlek, avsättningsläge och bonitet,
varför de av Eneroth framställda anmärkningarna på detta område torde
bortfalla. Ävenså har beaktats Eneroths påpekande, alt samina tioårsperiod,
som lägges lill grund för bestämmande av värdenivån, även bör vara bestämmande
för prisrelationen mellan grovt och klent virke vid värdetillväxtberäkningen.

Aven professor Streyffert påpekar de felkällor som ligga däri, att tillväxten
för den enskilda fastigheten avviker från den i schablonen förutsatta, och
framhåller därvid särskilt, att olika skölselmetoder medföra variationer i
fråga örn tillväxten. Ilan kommer emellertid till den slutsatsen, att avvikel -

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

serna såtillvida gå i »rätt» riktning, att de, i den mån de påverka skogsvärdet
och därmed beskattningen, i varje fall icke kunna sägas motverka en god
skogsvård. Enligt vad som tidigare sagts ha avvikelserna nu högst avsevärt
reducerats genom markvärdets reglerande inverkan, och i den mån
de alltjämt kvarstå gå de fortfarande i »rätt» riktning. Önskemålet att dessa
avvikelser, innan förslaget definitivt framlägges, skulle göras till föremål för
en mera ingående analys, har genom den nyss angivna undersökningen för
skog av olika slutenhet vederbörligen beaktats, ehuru det kunde ha varit
önskvärt, att undersökningarna gjorts mera omfattande än som skett. Ävenså
har påpekandet, att jämvikt ännu ej nåtts mellan avverkning och tillväxt
i övre Norrland, såvitt möjligt beaktats genom att beräkningarna nu grundats
på den andra riksskogstaxeringen, vilken företagits vid en tidpunkt, då
skogshuståndet legat närmare jämviktsläget än vid den första riksskogstaxeringen.
Det påpekade förhållandet,att olika skogsägarekategorier exploatera
den grova skogen i olika takt, innebär visserligen, att en skillnad i nuvärdet
av faktiskt påräkneliga avkastningar föreligger beträffande olika
ägare även vid samma skogstillstånd, men någon hänsyn härtill kan vid fastighetstaxeringen
rimligen ej tågås. Taxeringsvärdena måste vara oberoende
av tillfälliga äganderättsförhållanden.

Övriga yttranden innehålla i huvudsak samma anmärkningar, som här
redan behandlats. Angående korrektionsfaktorernas verkan vid stor förekomst
av särskilt grov skog råda olika uppfattningar. Skogsvårdsstyrelsen i
Kalmar län, norra delen, anser, att det bör utredas, om ej korrektionsfaktorn
för timmerskogen i dylikt fall bör minskas för att den nya metoden ej skall
motverka en önskvärd höjning av skogskapitalet. Länsjägmästaren i Västmanlands
län däremot ifrågasätter en ökning i samma fall för att få fram
ett riktigare skogsvärde. Uppenbarligen kan den föreslagna metoden föranleda
en för låg värdering, då timmerskogen å en fastighet är grövre än
den som förutsatts vid beräkningen av korrektionsfaktorn. Beräknas värdet
på grundval av den avkastning, som faktiskt tillgodogöres av en viss skogsägare,
blir dock värderingen ur hans synpunkt för låg endast i det fall att
skogen av honom kommer att avverkas i den ordning, som utrönts för genomsnittsskogen
och sålunda jämväl förutsatts vid beräkning av korrektionsfaktorn.
En skogsägare, som håller särskilt lång omloppstid, kan dock sannolikt
antagas fortsätta härmed, och då blir avvecklingstiden längre för den
grova skogen å hans fastighet med ty åtföljande ränteförlust, som gör, att
skogen i hans hand har ett reducerat avkastningsvärde. Av nämnde länsjägmästare
gjort påpekande, att översynen av korrektionsfaktorerna bör utsträckas
till att åvägabringa en differentiering med hänsyn till faktiska åldersoch
utvecklingsförhållanden har samband med den gjorda undersökningen om
värderingsresultatets tillförlitlighet vid olika slutenhet. Härvid kommer även
differentieringen efter ålder vid viss dimension i beaktande. Den viktigaste
anledningen till att skog av viss grovlek under i övrigt lika förhållanden företer
avvikelser i ålder torde nämligen ligga i slutenheten, i den mån denna
är uttryck för ett varaktigt tillstånd. Materialet utvisar, att de glesa skogarna
vid viss grovlek ha icke blott större tillväxt utan även lägre ålder än de normalslutna,
och beträffande den överslutna skogen är förhållandet motsatt.
Den differentiering av korrektionsfaktorerna med hänsyn även till åldersförhållanden
m. m., som ifrågasatts, synes därför, enär markvärdet delvis
utjämnar det sammanlagda värdet, icke längre vara i samma grad av behovet
påkallad.

De bestämmelser, som avse korrektionsfaktorerna, återfinnas i 8 punkten
av instruktionen. De olika uträknade talen för korrektionsfaktorer finnas
angivna i den vid instruktionen fogade tabell A.

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

101

Räntefoten.

Vid tillämpning av den nuvarande metoden för taxering av skog, enligt
vilken taxeringsvärdet beräknas genom kapitalisering av den normala årliga
värdeavkastningen av skogen, har den för kapitaliseringen valda räntefoten
stor betydelse. Detsamma gäller emellertid om beräkning av taxeringsvärdet
enligt den föreslagna metoden, då räntefoten inverkar på diskonteringen vid
beräkning av nuvärdet av de antagna framtida avkastningsbeloppen.

Räntefoten bör naturligtvis väljas så, att den överensstämmer med den
ränta, skogsköpare i allmänhet räkna med vid placering av kapital i skog.
Domänstyrelsen (förslaget s. 12) framhåller beträffande storleken av denna
ränta, att kravet på avkastning å visst kapital sammanhänger med kapitalplaceringens
säkerhet, så att kravet på ränta blir lägre ju säkrare placeringen
anses vara, samt att det med fog torde kunna sägas, att kapitalplacering i
skog normalt erbjuder ganska stor säkerhet, varför kapitalägaren borde
kunna räkna med jämförelsevis låg ränta. Vidare anför domänstyrelsen
(förslaget s. 22):

Vad angår den för diskonteringen valda räntefoten, kommer denna att få
ungefär samma betydelse för taxeringsvärdena som kapitaliseringsprocenten
har enligt de nu gällande bestämmelserna. Kapitaliseringsprocentens sänkning
vid 1938 års allmänna fastighetstaxering från fem till fyra procent synes
närmast hava föranletts av en önskan att anpassa taxeringsvärdena till
de då rådande, stigande konjunkturerna. Virkesprisen, som under åren
1932—1935 varit ganska låga, hade år 1938 förbättrats betydligt och lågo
år 1937, då taxeringen skulle taga sin början, avsevärt över medeltalsprisen
för åren 1932—1936, som skulle ligga till grund för beräkningen av
rotvärdena. Detta skulle få till följd att, trots att skogsfastigheterna i allmänna
marknaden värderades högre än vid tiden för 1933 års fastighetstaxering,
taxeringsvärdena skulle komma att sjunka. Ett sådant resultat
ansågs icke kunna godtagas. Den ifrågavarande sänkningen av kapitaliseringsprocenten
beräknades — oaktat rotvärdena skulle bliva lägre än vid
1933 års taxering — medföra en höjning av taxeringsvärdena med omkring
tretton procent. I verkligheten synes dock höjningen hava blivit något
större. Sålunda höjdes skogsvärdena i förhållande till 1933 års taxering
med omkring sjutton procent.

Därefter uppgiver domänstyrelsen, att sänkningen av kapitaliseringsprocenten
vid 1938 års fastighetstaxering också motiverats med konstaterade
ändringar i det allmänna ränteläget, och åberopar i detta sammanhang en
uppställning över förändringarna i procenttalen för riksbankens officiella
diskonto för 3 månaders växlar under åren 1930—1940. Denna uppställning,
kompletterad med dylika procenttal för tiden till och med år 1943
samt med uppgifter örn sådan medelränta å guldkantade obligationer under
de senaste 10 åren, som omförmäles i 33 § sparbankslagen och som uträknats
för 10-årsperioder med slutåren 1937—1943, återgives här:

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

År	Diskonto för 3 månaders växlar	10-årsränta å guldkantade obligationer
Vid utgången av år	I medeltal
I medeltal t. o. m. år
för år	för 5 år	för 10 år
1930	3*5	372
1931	6-0	4''10
1932	3’5	4''39
1933	2-5	3*17
1934	2''5	2-50
1935	25	2-50
1936	2-5	2-50	[	2-50
1937	2-5	2-50				4-01
1938	2-5	2-50			2-75	3''84
1939	3-0	2-52				3''65
1940	3-5	3-31				3''64
1941	3’0	3-21		3*01 .		355
1942	3-0	3-00				3''42
1943	3-0	3-oo				3''33

Domänstyrelsen framhåller i anslutning till den åberopade uppställningen,
att räntenivån närmast före framläggande av styrelsens förslag (fram till
och med år 1940) visat en uppåtgående tendens men att enbart detta förhållande
icke syntes böra föranleda en höjning av den vid taxeringen tilllämpade
räntefoten. Styrelsen fortsätter:

Då man icke vet, hur de föreslagna bestämmelserna i och för sig komma
att verka på taxeringsvärdena (sannolikt komma taxeringsvärdena i genomsnitt
att bliva något högre), anser sig domänstyrelsen icke nu böra föreslå
någon ändring av den vid föregående allmänna fastighetstaxering tillämpade
räntefoten. Därest en sådan ändring skulle anses önskvärd, torde emellertid
därför erforderliga jämkningar i förslaget till ny skogsvärderingsinstruktion
lätt kunna verkställas, eftersom domänstyrelsen, såsom av bil. 1 framgår,
vid utarbetande av sina tabeller räknat med 3, 3,5, 4, 4,5 och 5 procent.

Ehuru domänstyrelsen icke heller ansett sig böra föreslå någon ändring
i sättet för räntefotens fastställande, vill styrelsen emellertid i detta sammanhang
erinra om att man härvid i första hand bör tillse, att den ränta, som
lägges till grund för taxeringsvärdena, i görligaste mån överensstämmer
med den ränta, som kan anses allmänt gälla för kapitalplacering i skog och
att andra synpunkter på denna fråga böra vara ovidkommande. Domänstyrelsen
ifrågasätter därför örn det icke skulle vara till fördel att fastlåsa den
vid taxeringen använda räntefoten vid den allmänna räntenivån. Tänkbara
möjligheter vore härvid att låta riksbankens officiella diskonto för tre månaders
växlar, uträknat i medeltal för 5 eller 10 år, eller den i sparbankslagen
33 § angivna medelräntan under de senaste 10 åren för guldkantade
obligationer bliva bestämmande för räntefoten vid skogstaxeringen.

Verkningarna å korrektionsfaktorerna vid användning av olika räntefot
för diskonteringsberäkningen åskådliggöras av den i bil. 1 till domänstyrelsens
förslag åberopade tabell K (s. 65).

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

103

Kammarrätten förordar, att räntefoten fastlåses vid den allmänna räntenivån
på något av de sätt, som domänstyrelsen ifrågasatt.

Samma mening uttalas av skogsvårdsstgrelsen i Blekinge län samt av länsstyrelse;?
i Västmanlands län.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser, att det bör övervägas, huruvida
icke vid nästa fastighetstaxering en ytterligare sänkning av kapitaliseringsprocenten
bör ske, men att vid detta avgörande hänsyn bör tagas till det
genom provtaxeringarna konstaterade förhållandet, att taxering enligt domänstyrelsens
förslag kommer att medföra högre taxeringsvärden.

I övrigt har förevarande fråga icke berörts i de avgivna yttrandena.

I skatieberedningens promemoria anföres:

En faktor av mycket stor betydelse för taxeringsvärdena enligt båda metoderna
är den vid taxeringen använda räntefoten. Denna verkar emellertid
icke alldeles på samma sätt vid värdering enligt den nya metoden som
vid värdering enligt den hittills gällande. Hittills har den vid kapitalisering
av avkastningen använda räntefoten i praktiken haft samina inverkan på
en viss fastighets taxeringsvärde oavsett skogens tillstånd, och den har
därför kunnat användas som en regulator på den allmänna värdenivän liksom
den till grund för beräkning av rotvärdet liggande prisperioden och
avdraget för allmänna kostnader. Enligt den nya metoden har räntefoten
olika verkan på taxeringsvärdet vid olika sammansättning hos virkesförrådet.
Består detta av övervägande äldre skog, timmerskog, kommer denna
att bliva avgörande för värdet, och, eftersom diskonteringstiden beträffande
sådan skog är kort, får räntefoten relativt liten betydelse för taxeringsvärdet.
Består däremot virkesförrådet enbart eller till största delen av ungskog, kommer
det att bli denna, som bestämmer värdet, och eftersom diskonteringstiderna
här äro längre, får räntefoten större inverkan. Särskilt stor blir räntefotens
betydelse vid beräkning av markvärdet.

Räntefotens verkan kommer även att variera för olika delar av landet och
för olika boniteter. För norra Sverige liksom för mark av dålig beskaffenhet
äro diskonteringstiderna överlag längre än för södra Sverige respektive mark
av god beskaffenhet.

Nämnda förhållande gör, att man, om den nya metoden genomföres, måste
lägga större vikt vid att få räntefoten rätt avvägd i förhållande till i allmänna
marknaden gällande ränta för kapitalplacering i skog än hittills varit
fallet. Eljest bli taxeringsvärdena de särskilda fastigheterna emellan ej rättvist
avvägda.

Vad därefter gäller frågan om valet av räntefot lärer hänsyn böra tagas
såväl till graden av säkerhet som placeringarnas varaktighet.

Säkerheten fyller givetvis högt ställda anspråk, därest ej värdena sättas
så högt att ett mer eller mindre osäkert toppvärde kommer att vara för
handen. Att dylika toppvärden komma att föreligga enligt de värderingsgrunder,
som förevarande förslag i övrigt innehålla, är ej sannolikt. Jämförelse
bör ej ske med placering i skogskredit. En kreditgivare torde normalt
räkna även med det osäkerhetsmoment, som ligger i risken att skogsägaren
kommer att företaga större avverkningar och därigenom nedbringa värdet.
En dylik risk tages ej av den som placerar medel i egen skog.

Emellertid får man ej bortse från att vissa risker föreligga även vid
placering av kapital i egen skog. Som sådana kunna nämnas stormskador,
insektshärjningar m. m., vilka kunna delvis spoliera det förefintliga kapi -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

talet. Skogsägaren kan härvid i extrema fall tvingas utbjuda hela sitt virkesförråd
till de ogynnsamma pris, som följa med stor tillgång av virke på en
begränsad marknad. Härtill kommer, att virket i dylikt fall kan drabbas av
skador (blåyta m. m.), örn det måste ligga kvar i skogen över sommarmånaderna.

Vad angår placeringens varaktighet är tydligt, att en mycket lång sådan
förutsättes. I normalfallet, där avkastning tämligen omedelbart och därefter
jämförelsevis konstant kan uttagas, är förhållandet väsentligen analogt med
placering i långfristiga obligationer, låt vara att en skogsägare alltid måste
räkna med vissa ojämnheter i avkastningarna från skogen, uppkomna mot
hans egen vilja till följd av allmänna arbetskonflikter och dylikt. Beträffande
skogsmark, av vilken ingen avkastning kan uttagas förrän efter mycket
lång tid, bör räntefoten vara jämförelsevis oberoende av dagsräntan och bestämmas
med hänsyn till det medeltal, kring vilket man föreställer sig att
den framtida räntan kommer att röra sig, men bör tillika beaktas, att placeringar,
som beräknas giva avkastning först i framtiden, kunna antagas vara
mindre begärliga. Beträffande ungskog, å vilken avverkningar ej äro att förvänta
under de närmaste åren, gäller, ehuru mindre utpräglat, en liknande
synpunkt.

Med beaktande av alla dessa synpunkter symes en räntefot, som är högre
än den för långfristiga obligationer för närvarande gällande, böra ifrågakomma.
Då nämnda obligationsränta i närvarande stund för goda, men ej
allenast guldkantade obligationer ligger omkring 3V2 procent — under den
senaste tioårsperioden har genomsnittsräntan för guldkantade obligationer
utgjort 3V3 procent — har vid överläggningar inom finansdepartementet
en räntefot av 33/4 procent ansetts lämplig. Därvid har jämväl beaktats,
att räntefoten har så stor betydelse för det inbördes förhållandet mellan
korrektions- och markvärdefaktorer, att man ej bör av försiktighetshänsyn
välja en mera avsevärt högre räntefot än den, som synes i och för sig riktig.
Önskar man tillgodose kravet på särskild försiktighet, bör detta fske i något
annat sammanhang än vid bestämmande av räntefoten.

Bestämmelse om den räntefot, som skall gälla för taxeringen, förekommer
i 8 punkten 4 stycket av det överarbetade förslaget till skogsvärderingsinstruktion.
Den angivna ändringen av hittills tillämpad räntefot har iakttagits
jämväl vid utarbetandet av förslaget till ny skogsvärderingsinstruktion vid
den nuvarande metodens bibehållande, vilket skett därigenom att de tal, varmed
nettovärdet på ett års normalavkastning enligt 6 punkten 2 stycket och 7
punkten 1 stycket i gällande skogsvärderingsinstruktion skall multipliceras
för erhållande av mark- respektive skogsvärde, ändrats till 5 och 212/s.

Allmänna kostnader för skogsbruket.

Enligt gällande bestämmelser skall från den värdeavkastning, som framkommer
vid multiplikation av den för vederbörande fastighet antagna normala
årliga virkesavkastningen, uttryckt i kubikmeter per hektar, med det
för denna avkastning bestämda rotvärdet per kubikmeter, avdragas 7s för
kostnader för skogens vård, förvaltning, bevakning, väg- och byggnadsunderhåll,
skogskultur, skyddsdikning, skogsindelning, skatter m. m. (för skyddsskog
eller därmed jämförlig skog kan avdraget höjas intill 1/2 av normala årliga
värdeavkastningen). Härigenom kommer såväl markvärdet som skogsvärdet
i allmänhet att sänkas med Vs i förhållande till det värde, som skulle

Kung}. Maj.ts proposition nr 240.

105

erhållas, om hänsyn endast toges till kapitaliserade värdet av den för framtiden
beräknade virkesavkastningen.

I sitt förslag till ny skogsvärderingsinstruktion avser domänstyrelsen icke
att i princip göra någon ändring härutinnan. Förslaget (s. 75) innehåller sålunda,
att från det enligt de nya bestämmelserna uträknade diskonteringsvärdet
skall avdragas V3 (för skyddsskog eventuellt mera upp till Vs) på grund
av ifrågavarande kostnader. Det är avsett, att avdraget skall -— som även
tidigare varit vanligt — inläggas i hjälptabeller för taxeringen och sålunda
i normala fall icke kräva någon särskild räkneoperation under själva taxeringsarbetet.

Domänstyrelsen anför (förslaget s. 32):

Vad angår avdrag för belopp, motsvarande s. k. allmänna kostnader, har
domänstyrelsen icke ifrågasatt någon ändring av avdragets storlek, utan föreslår,
alf detta som tidigare skall utgöra 1/s av det utan hänsyn till nämnda
kostnader beräknade avkastningsvärdet. Även örn det skulle kunna antagas,
att det nuvarande avdraget för allmänna kostnader, vilka till sitt belopp torde
variera rätt mycket för olika skogsägare eiler grupper av skogsägare, i
vissa fall (särskilt vid det mindre skogsbruket) kommer att ligga i överkant,
är det svårt att under nuvarande förhållanden, då utgifter av ifrågavarande
slag synas vara i stigande, finna några skäl för en allmän sänkning
av detsamma.

Kammarrätten framhåller, att höjningen av ifrågavarande avdrag vid 1933
års allmänna fastighetstaxering från V4 till 1/3 möjligen berott på, att man
med hänsyn till de vikande prisen på fastigheter ville ernå lägre taxeringsvärden
än som motsvarades av medeltalet för rotvärdena under femårsperioden,
samt ifrågasätter, om avdraget är rätt avvägt, därest man eftersträvar
en paritet med saluvärdena. ''U vore ju en väsentlig del av skogsvärdet, och
även om hithörande kostnader måhända för åtskilliga skogar lcunde tänkas
uppgå till Vs av detta värde, vore det uppenbart, att för många enskildas
skogar avdraget skulle kunna beräknas väsentligt lägre.

Professor Streyffert anmärker på den schablonisering, som skett genom
fastställande av avdraget för allmänna kostnader genomgående till 1/3, och
framhåller, att det just på denna punkt torde finnas större förutsättningar
än på någon annan att införa en individuell redovisning utan att därigenom
bereda någon nämnvärd olägenhet. Härtill bomme, att en dylik individuell
redovisning av denna kostnadspost även ur samhällsekonomisk synpunkt
vore önskvärd, enär härigenom de skogsägare, som lade ned större kostnader
i skogsbruket, i motsvarande grad erhölle en lättnad i beskattningen, medan
de, som ej lade ned några sådana kostnader, ej rimligtvis borde erhålla en
skattelindring av denna orsak. Lämpligen kunde alltjämt ett maximum för
dessa omkostnader stipuleras av förslagsvis det nuvarande avdragets storlek.

Ej heller länsstyrelsen i Södermanlands län finner det riktigt, att samtliga
skogsägare skola utan vidare äga avdraga Vs sorn allmänna kostnader,
utan föreslår, att avdrag medgives efter utredning, som av skogsägaren i
varje särskilt fall förebringas. För stora skogskomplex, som för sin skötsel

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.0.

krävde en större förvaltnings- och bevakningspersonal ävensom anläggande
och underhållande av vägar och byggnader, torde avdrag med Vs kanske i
vissa fall vara befogat, men för alla mindre skogsarealer torde dessa kostnader
i allmänhet vara proportionsvis mycket mindre och ofta helt saknas.
I ett vid länsstyrelsens yttrande fogat uttalande av länsjägmästaren i länet
framställer denne anmärkning mot att kapitaliserade skatteomkostnader avdragas,
då detta e,j sker vid annan förmögenhetsvärdering (en obligations
saluvärde gjordes exempelvis ej beroende av hur mycket innehavaren finge
betala i skatt för innehavet av obligationen och åtnjutande av dess avkastning).
Avdrag borde endast ske för sådan skatt, som på grund av garantiskatten
uttoges trots att inkomsterna från skogen ej motsvarade ett så högt
skattebelopp. Vidare kunde man säga, att skog, som vore bunden vid jordbruksegendomar,
ej hade att dragas med så stora kostnader. Merendels ägnades
skogen inga omkostnader, utan denna finge sköta sig själv, tills avverkning
företoges. Avverkningsomkostnader, som då utbetalades, avdroges vid
beräkning av de olika virkessortimentens värden. Då de omkostnader, som
verkligen utbetalades för skogens vård och skötsel, givetvis skulle avdragas,
borde omkostnadsfrågan ej lösas generellt utan individuellt upptagas vid
den årliga beskattningen. Skogen borde alltså åsättas ett avkastningsvärde
(= förslagets skogsvärde innan V3 avdragits), med ledning varav garantiskattebeloppet
direkt skulle beräknas. Härifrån skulle årligen få avdragas de
verkliga omkostnader, som utgått för skogens vård och skötsel och erhölles
på detta sätt ett reducerat garantiskattebelopp. Detta förutsatte, att särskild
bilaga för skogstaxering infördes.

I ett av länsstyrelsen i Västmanlands lån överlämnat yttrande av länsjägmästaren
i detta län framhålles, att, även om det hittills tillämpade avdraget
väl stämmer med kostnadsuppgifter från några större övernorrländska skogsföretag,
vilka kostnadsuppgifter enligt vad som meddelats legat som underlag
för övervägandena vid utformningen av 1933 och 1938 års skogsvärderingsinstruktioner,
synes det föga allmängiltigt och åtminstone ej tillämpligt för
hemmansskogsbruket. Avdraget å årsavkastningens värde utgjorde sålunda
för en skog örn 100 hektar med bonitet 3, rotvärde 5 kronor och relativ skogstillgång
1,0 ej mindre än 500 kronor, vilket näppeligen torde förekomma i
verkligheten. Enligt länsjägmästarens mening borde ifrågavarande avdrag
ej anknytas till rotvärdet, då det avsåge kostnader av huvudsakligen fast natur,
medan rotvärdet vore rörligt och avpassat efter de lokala avsättningsförhållandena,
utan fastmer till arealen, varvid viss variation syntes lämplig alltefter
skogsbrukets större eller mindre intensitet i olika delar av landet.

Skogsvärdsstyrelsen i Kronobergs län, som anser, att anledningen till det
nuvarande låga taxeringsvärdet å skogen till stor del ligger i avdraget för allmänna
kostnader, framhåller, att det ej kan vara med rättvisa och billighet
förenligt att skogar med till stor del äldre och värdefullt virkesförråd taxeras
efter normer, som ställa deras ägare ojämförligt gynnsammare än dem,
vilkas skogsinnehav utgöres av övervägande yngre och mindre värdefulla
bestånd. Det allmänna avdraget borde hellre sättas i omvänt förhållande till
skogens värde per hektar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

107

Jämväl skogsvårdsstgrelsen i Värmlands län anser, att, då de allmänna
kostnaderna ställa sig ganska olika för skilda skogsägarekategorier och varierande
storleksordning å fastigheterna, en närmare undersökning bör företagas,
om det nuvarande avdraget för dessa kostnader är rätt avvägt.

Skatteberedningens promemoria innehåller om förevarande fråga följande:

Vid beräkningen av rotvärdet tages hänsyn till alla kostnader, som ha samband
med skogens avverkning och utdrivning. Dessutom förekomma emellertid
i skogsbruk kostnader för skogens vård, förvaltning m. m., som icke kunna
direkt hänföras till en viss avverkad virkeskvantitet. Till dessa kostnader bör
hänsyn tagas genom ett allmänt avdrag från skogens beräknade avkastning
med därav följande reduktion av skogens taxeringsvärde.

Avgörande för frågan, huruvida en viss utgift skall avdragas vid beräkning
av rotvärdet respektive såsom allmän kostnad, torde vara, om den är att
hänföra till sådana utgifter, som bruka bestridas av den, som säljer rotstående
skog, eller av den, som köper sådan skog. De utgifter, som bruka betalas
av köparen, skola avdragas vid rotvärdesberäkningen och de, som bruka bestridas
av säljaren, äro att anse som allmänna kostnader. På grund härav
äro exempelvis stämplings- och värderingskostnader att hänföra till allmänna
kostnader men ej kostnader för intumning eller inmätning av avverkat virke
och ej heller skogsaccis och skogsvårdsavgifter (jfr prop. 220/1928 s. 10).

En annan förutsättning för att viss utgift skall avdragas som allmän kostnad
är, att den överhuvud taget är avdragsgill. Sålunda skola kostnader för
väg- och byggnadsunderhåll avdragas men ej kostnader för nyanläggning eller
förbättring av väg eller nybyggnad eller förbättring av byggnad. Vidare skall
avdrag göras för kostnader för skyddsdikning — som avser att förhindra försumpning
av produktiv mark — men ej för kostnader för höjande av markens
produktionsförmåga.

Beträffande det särskilt angivna avdraget för skatter har anmärkts, att sådant
bör verkställas endast för de utskylder, som på grund av garantiskatten
uttagas trots att inkomsterna av skogen ej uppgå till stadgad procent
av taxeringsvärdet. Denna anmärkning är riktig. Det är endast den merskatt,
skogsägaren får betala utöver skatten för kapitalägare i allmänhet på grund
av att skogen är föremål för garantiskatt, som skall tagas i beräkning i detta
sammanhang.

Vad angår det hittillsvarande avdraget yttrade 1920 års skogsbeskattningskommitté
i sitt förslag till 1921 års skogsvärderingsinstruktion (prop. 214/
1921, bil. A s. 40), att, fastän ifrågavarande kostnader för olika skogar torde
ställa sig ganska olika beroende på den olika intensitet, varmed skogsbruket
bedreves, kommittén bade stannat vid att föreslå avdragets bestämmande till
viss fix procent, 25 procent av årsavkastningen, vilken kunde anses ganska
normal för ordnade skogsbruk med fast avlönad personal för förvaltning och
bevakning m. m. Möjligen kunde i vissa fall avdraget för dylika skogsbruk
befinnas väl lågt, men för smärre skogsbruk, som sköttes av ägaren själv,
eventuellt med biträde från skogsvårdsstyrelse eller särskilt tillkallad fackman,
kunde åter avdraget förefalla väl högt. Å andra sidan torde emellertid
den bruttoinkomst, som kunde uttagas vid dylikt mindre skogsbruk, i regel
understiga vad som kunde påräknas vid det fackmässigt ordnade skogsbruket,
varför ett relativt högt avdrag vid de mindre skogsbruken komme att
verka utjämnande på nettoavkastningen, då olika skogsbruk jämfördes med
varandra.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Domänstyrelsen anförde vid avgivande av förslag lill 1932 års skogsvärderingsinstruktion,
däri avdraget för allmänna kostnader höjdes till en tredjedel
(prop. 220/1932, bil. s. 79), att det redan 1921 från skoglind håll påpekats,
att det då föreslagna avdraget med 25 procent vore för lågt och snarare borde
sättas till 33 procent. Vid samma frågas behandling år 1927 hade styrelsen
haft anledning att i allt väsentligt instämma i ett uttalande av professor Tor
Jonson, i vilket betonats, att de allmänna kostnaderna under en period av
fallande virkespris icke kunde minskas i samma mån. Att avdraget då icke
höjts, torde åtminstone delvis ha berott på att detta värdemoment i fastighetstaxeringen
beaktats vid valet av kapitaliseringsprocent. Under de år, som därefter
förflutit, hade tendensen mot de allmänna kostnadernas större andel
av skogens rånetto skärpts, så att styrelsen ansåge det nödvändigt att föreslå
en sådan ändring av värderingsgrunderna, att avdraget för nämnda kostnader
skedde med en tredjedel i stället för en fjärdedel. För större skogsbruk torde
dessa kostnader i själva verket ha utgjort mer än en tredjedel av skogens
rånetto.

Departementschefen vid anmälan av fråga örn proposition angående sistnämnda
skogsvärderingsinstruktion (nr 220/1932 s. 83) framhöll, att det ej
påvisats, att den förut tillämpade siffran för omkostnadsavdraget vore under
normala förhållanden genomsnittligt för låg, om hänsyn foges även till skogar
i enskild ägo. Denna siffra fastställdes ej i instruktionen utan vore inskriven
i själva lagen, varför den ej borde ändras från gång till annan. Att departementschefen
icke förty anslöte sig till förslaget vore på den grund, att
de virkespris, som läge till grund för prisbildningen och därmed för taxeringen,
i huvudsak hänförde sig till statens och bolagens försäljningar
och inköp, samt att det läge nära till hands att vid dylikt förhållande taga
större hänsyn även till dessas allmänna omkostnader. Att, som ifrågasatts,
göra olika stora avdrag för privatpersoners och andras skogar kunde ej ifrågakomma,
därest man ej kunde göra gällande, att den förra kategorien vore
mer värd än den senare, vilket givetvis ej vore förhållandet. I

I flera yttranden över domänstyrelsens nu avgivna förslag till nya grunder
för skogsvärdering ha framställts anmärkningar mot det nuvarande kostnadsavdragets
storlek och sättet för dess beräkning. Det har därför ansetts
angeläget att få till stånd en utredning om hur dessa kostnader förhålla sig
i verkligheten. Tyvärr har därvid intet annat material stått till huds än uppgifter
från domänstyrelsen angående dess utgifter i förevarande avseende.

Vid en på nämnda material grundad approximativ utredning, vilken avsett
domänstyrelsens utgifter under åren 1936—1942 och vid vilken hänsyn tagits
till att domänstyrelsen även har andra uppgifter än att förvalta de skogar,
som lyda under densamma, genom frånräknande av kostnader, som
skäligen kunna anses belöpa på dessa uppgifter, har befunnits, att domänstyrelsens
allmänna kostnader för skogsbruket i genomsnitt för hela landet under
nämnda 7 år uppgått till omkring 32 procent av nettovärdet å försålt
virke (rånettovärdet). Vidare synes framgå, att kostnaderna i nordligaste Sverige
motsvara större del av rånettovärdet än i landet i övrigt. Det sistnämnda
synes emellertid endast gälla för Norrbotten, i det beträffande övriga delar
av landet kostnaderna synas utgöra i stort sett lika del av nämnda värde.
Proportionerna ha därvid beträffande domänstyrelsens utgifter visat sig vara,
att i Norrbotten kostnaderna utgöra cirka 40 procent och i övriga Sverige
cirka 30 procent av rånettovärdet.

Ett försök att fastställa i vad mån kostnaderna äro beroende av skogsmarkens
areal respektive å marken befintligt virkesförråd har närmast givit vid
handen, att marken får anses vara proportionsvis hårdare belastad av kost -

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

109

nåder än den växande skogen, vilket alltså tyder på att det med hänsyn till
virkesavkastningen beräknade värdet å marken bör reduceras med större procentuell
andel än motsvarande värde å den växande skogen. Några mera preciserade
beräkningar av kostnadernas avhängighet av den ena eller andra
faktorn lia naturligtvis härvidlag ej kunnat göras. Det sagda har emellertid
framstått som en ganska påtaglig tendens.

På grund av det senast anförda har övervägts, örn ej de allmänna kostnaderna
borde få inverka starkare vid beräkning av markvärdet än vid beräkning
av skogsvärdet. Då emellertid resultatet härav skulle bli, att skogsägarna
i norra Sverige, där markvärdet per arealenhet och alltså även ifrågavarande
procentuella andel därav är lägre än i södra Sverige, skulle bli missgynnade,
har denna väg måst överges. En sådan anordning skulle nämligen
medföra, att kostnadsavdraget, örn det t. ex. bestämdes till en tredjedel för
markvärdet och en fjärdedel för skogsvärdet, komme att reduceras proportionsvis
mera i norra än i södra Sverige (eftersom värdet på ett skogsområde
i norra Sverige är starkare lokaliserat till den växande skogen än i södra Sverige)
och sålunda få verkningar, som ginge stick i stäv mot andra erfarenheter
av utredningen, nämligen att de sammanlagda kostnaderna i nordligaste
delen av Sverige, där markvärdet är särskilt lågt, konsumera större del av inkomsterna
på försålt virke än i övriga delar av landet.

I detta sammanhang torde böra framhållas, att det ej — som i vissa yttranden
föreslagits — lämpligen kan ifrågakomma att avpassa avdraget efter
de särskilda förhållandena beträffande olika skogar eller olika kategorier av
skogar. En skogs värde i allmänna handeln blir givetvis icke mindre genom
att ägaren vid visst tillfälle eller under viss period finner för gott att lägga
ned särskilt stora kostnader i sitt skogsbruk. Ej heller torde kunna ifrågakomma
att beräkna taxeringsvärdet utan hänsyn till allmänna kostnader
samt i stället medgiva avdrag vid den årliga taxeringen för verkligen utbetalda
sådana. Taxeringsvärdena ligga till grund icke bara för den kommunala
fastighetsskatten utan även för den statliga förmögenhetsskatten,
och beträffande den sistnämnda kan man knappast tillämpa ett dylikt förfarande.
Däremot skulle man möjligen kunna tänka sig att variera avdraget
såtillvida att man tilläte ett något större avdrag i nordligaste Sverige än
i övriga delar av landet. Någon utredning, på vilken man skulle kunna grunda
en sådan avvägning, saknas dock, och för övrigt synes enligt undersökningen
angående kronoskogarna skillnaden icke vara alltför stor.

Vad därefter angår storleken av det avdrag, som sålunda bör tillämpas
för aila skogar och för såväl mark- som skogsvärde, talar väl resultatet av
utredningen örn domänstyrelsens kostnader närmast för bibehållande av det
nuvarande tredjedelsavdraget. Det torde emellertid vara obestridligt, att kostnaderna
för de enskilda skogarna äro genomgående lägre än för kronoskogarna.
Särskilt gäller detta bondeskogarna, men även bolagsskogarnas förvaltning
torde merendels kräva mindre kostnader än kronoskogarnas. En
viss sänkning av avdraget för allmänna kostnader, vilket bör någorlunda
avpassas efter genomsnittsförhållandena för de olika skogsägarekategorierna,
synes därför knappast kunna undgås.

Om sålunda en viss sänkning av det nuvarande avdraget är befogad, får
man å andra sidan tänka på att förränlningsprocenten ej lämpligen bör överstiga
den för kapitalplacering i skog i verkligheten gällande, att medelprisen
under den tidsperiod, som skall vara bestämmande för taxeringen, icke
förutsättas vara särskilt låga med hänsyn till den konjunkturutveckling man
kan vänta sig under den kommande iaxeringsperioden, samt att de ändringar,
som ifrågasättas beträffande båda dessa faktorer, verka i avsevärd grad i

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

värdehöjande riktning i förhållande till hittills gällande värden. Man synes
därför böra vara ganska försiktig när det gäller att reducera avdraget för
allmänna kostnader. Ur denna synpunkt synes en återgång till det ursprungliga
25-procentsavdraget knappast vara att tillråda. En lämplig avvägning
synes vara att bestämma avdraget till 30 procent av virkesavkastningsvärdet,
vilket kan antagas föranleda en höjning av de nuvarande taxeringsvärdena
med 5 procent.

Vad angår skyddsskog eller därmed jämförlig skog har ingen invändning
framställts mot det beträffande sådan skog förut tillämpade kostnadsavdraget
örn högst 50 procent, som för övrigt gällt alltifrån den nuvarande taxeringsmetodens
tillkomst. Den nu föreslagna sänkningen av kostnadsavdraget
för skog i allmänhet torde ej böra föranleda någon ändring beträffande avdraget
för skog av nu ifrågavarande beskaffenhet, utan detta synes höra bibehållas
vid sin förutvarande storlek.

Bestämmelserna om avdrag för allmänna kostnader ha i det överarbetade
förslaget utbrutits till en särskild punkt 9. Den ifrågasatta ändringen av avdragets
storlek har iakttagits även vid utarbetande av förslag till ny skogsvärderingsinstruktion
under förutsättning av den nuvarande metodens bibehållande.

Uppskattning av virkesförrådet och det praktiska taxeringsarbetet.

En uppskattning av virkesförrådet å den fastighet, som skall taxeras, är
av största vikt vilken taxeringsmetod man än använder. Enligt nuvarande
bestämmelser bör man göra sig en föreställning örn förrådet och dettas fördelning
på dimensionsklasser m. m. vid fastställande av den relativa skogstillgången,
och enligt de av domänstyrelsen föreslagna grunderna utgöra dylika
uppgifter direkt underlag för taxeringsvärdet. Det ligger i sakens natur,
att huvudparten av beskattningsnämndernas arbete vid taxering av skog
kommer att bestå i fastställandet av erforderliga data beträffande virkesförrådet.
Mängden av dessa data och svårigheten att bestämma dem på ett någorlunda
tillförlitligt sätt bli därför av synnerlig betydelse för respektive metods
användbarhet i praktiken.

Domänstyrelsens anmärkningar mot den nu gällande metoden för taxering
av skog rikta sig huvudsakligen mot svårigheterna vid fastställande av
den relativa skogstillgången. Domänstyrelsen anför härom (förslaget s. 8):

I skogsvärderingsinstruktionen stadgas angående fastställande av den relativa
^skogstillgången, att, om växande skog innehåller ett så beskaffat virkesförråd,
att den beräknade normala värdeavkastningen genast och uthålligt
kan uttagas, normal skogstillgång skall anses föreligga. I detta fall är talet
för relativa skogstillgången 1,0. Vidare är vid instruktionen fogad en tabell
(tabell II), avsedd att för olika boniteter och omloppstider utvisa storleken
av virkesförrådet vid normal skogstillgång. Om man nu beträffande en viss
skogsfastighet icke känner avkastningsförhållandena under en avsevärd tid,
har man emellertid ingen direkt ledning av ovannämnda definition vid bedömande
av, huruvida skogstillgången är normal eller ej, och i allmänhet
gives ej heller sådan ledning av berörda tabell, därför att denna endast är
användbar för skogar, som innehålla virke »i normal ålders- och dimensionsfördelning».
Hur det skall kunna konstateras, att man har med skogar av

Kungl. Maj.ts proposition nr 2i0.

lil

sistnämnda slag att göra, därom giver instruktionen inga direkta regler, och
någon anvisning lämnas ej på hur man i motsatt fall skall kunna fastställa,
i vad mån skogstillgången avviker från den normala och hur mycket relativa
skogstillgången på den grund över- eller understiger 1,0.

Man har prövat olika metoder för att vid bestämmande av relativa skogstillgången
för viss skog kunna taga hänsyn till dennas avvikelser från normaltillståndet
även i fråga om skogens ålders- och dimensionsfördelning. Man
har sålunda sökt beräkna, liur stor virkesmassa var och en av vissa angivna
åldersklasser bör innehålla vid normal skogstillgång, samt i det aktuella fallet
låtit relativa skogstillgången bestämmas icke blott av det faktiska virkesförrådets
storlek i förhållande till normalförrådets storlek utan även av det
faktiska virkesförrådets åldersklassfördelning (»massamedelålder») i förhållande
till normalförrådets åldersklassfördelning. I andra fall har man genom
uppdelning av virkesförrådet på olika diameterklasser sökt räkna ut, hur de
rotstående trädens fördelning på olika sådana klasser förhåller sig till fördelningen
hos normalbeståndet och på detta sätt sökt få fram relationstal, som
man kan låta inverka på den relativa skogstillgången. Dessa och andra metoder,
som prövats, äga det gemensamt, att de kräva ingående kännedom om
den skog man skall taxera samt att deras praktiska tillämpning är mycket
invecklad.

Att man icke i författningstext och anvisningar kunnat lämna någon fullständig
och lättfattlig definition på begreppet relativ skogstillgång är naturligtvis
en svaghet. Denna undanröjes icke därav att för vissa fall anvisats en
metod att fastställa taxeringsvärdet utan att använda relativa skogstillgången
såsom hjälpmedel vid taxeringen. Med det sist sagda åsyftas näst sista stycket
i skogsvärderingsinstruktionen, som lyder:

»Innebörden av ovan angivna värderingsmetod belyses därav, att å skogar,
för vilka tillförlitliga hushållningsplaner finnas, ur vilka översikt kan erhållas
rörande den virkesavkastning, som omedelbart och i framtiden årligen bör
kunna utvinnas, skogens och skogsmarkens sammanlagda värde kan erhållas
på det sätt att dessa avkastningar värderas i penningar med tillämpning av
de priser, som varit bestämmande för det enligt punkt 5 beräknade rotvärdet,
och skogsbrukets hela till nutiden diskonterade avkastning därefter uträknas
efter 4 procents räntefot, varefter avdrag sker med en tredjedel för beräknade
omkostnader. Av det sålunda erhållna värdet skall ett enligt ovan i punkt
6 angivna grunder beräknat värde redovisas såsom skogsmarkens avkastningsvärde,
resten såsom den växande skogens värde. Relativa skogstillgången är
i detta fall det tal, som erhålles, om nämnda värde å den växande skogen divideras
med 201/» gånger den normala årliga värdeavkastningen, minskad
med en tredjedel.»

Här belyses sålunda innebörden av värderingsförfarandet genom en annan
metod än den med instruktionen egentligen avsedda. I stället för att taxeringsvärdet
uträknas genom kapitalisering av den årliga avkastningen av skogen
(kapitaliseringsmetoden), talas här om att värdesättningen kan ske genom
diskontering till nutidsvärde av de avkastningsbelopp, tagna var för-sig, som
framdeles beräknas kunna utvinnas ur skogen. Vid sistnämnda metod saknar
relativa skogstillgången som hjälpfaktor betydelse för taxeringen, men en
anledning till att man även för dylika skogar vill få fram ett uttryck härför
torde väl vara den, alt relativa skogstillgången för en sådan skog anses värdefull
såsom jämförelsegrund vid taxering av andra liknande skogar, för vilka
icke finnas tillförlitliga hushållningsplaner. Då relativa skogstillgången
beror på så många samtidigt verkande faktorer (bonitet, virkesförråd och
dess ålders- och dimensionsfördelning m. m.) och sålunda är icke endast en

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

massafaktor utan även en värdefaktor, blir den emellertid även vid jämförelser
svårhanterlig. Örn bonitet och avsättningsläge äro någorlunda likartade,
synes man lika väl kunna taga det åsätta taxeringsvärdet per hektar direkt
som utgångspunkt för jämförelsen. Om man sålunda för viss skog har exakta
tal för dels relativa skogstillgången och dels taxeringsvärdet per hektar,
torde det ligga lika nära till hands, att man vid taxering av en jämförbar skog
direkt söker bilda sig en uppfattning örn hur värdet på denna skog förhåller
sig till det givna värdet på den som jämförelsematerial använda skogen som
att man först söker fastställa förhållandet mellan relativa skogstillgången å
de båda taxeringsobjekten och därefter beräknar värdet å den skog man
skall taxera. I praktiken torde det också, även när det gäller taxering av skogar,
för vilka icke finnas hushållningsplaner, icke vara ovanligt, att man
fastställer värdet först och sedan räknar ut relativa skogstillgången.

Sedan domänstyrelsen därefter på grund av de erinringar, som riktats mot
gällande bestämmelser, förordat genomförande av en metod, enligt vilken
man alUid skulle utföra värderingen genom diskontering av kommande avkastningar
till nuvärde (diskonteringsmetoden), därvid man skulle mera direkt
än vad nu är fallet kunna utgå från det vid taxeringstillfället befintliga
virkesförrådet och dess sammansättning i fråga om grövre och klenare dimensioner,
framhåller styrelsen (förslaget s. 12), att man i så fall beträffande
de planmässigt skötta skogarna skulle kunna grunda uppskattningen direkt på
de förefintliga hushållningsplanerna, och att det beträffande övriga skogar ej
heller skulle möta alltför stora svårigheter att få fram någorlunda riktiga
grundvärden. Det torde sålunda, säger styrelsen, och detta gäller såväl skogligt
utbildade taxeringsmän som andra, vara betydligt lättare och kännas mera betryggande
att vid enbart bedömning fastställa, hur mycket en skog ungefärligen
innehåller av barrskog och lövskog samt hur den förstnämnda är fördelad
på grövre och klenare skog (timmerskog, massavedskog och vedskog),
än att fastställa hur det för tillfället å skogen befintliga virkesförrådet förhåller
sig till det virkesförråd, som skulle finnas å skogen, örn denna befunne
sig i ett tänkt normaltillstånd.

Domänstyrelsen kommer därpå in på frågan i vad mån man vid uppskattningen
av virkesförrådet kan draga nytta av riksskogstaxeringen, som i sin
första omgång övergått hela landet åren 1923—1929, och anför härom (s. 15):

Då skogens faktiska tillstånd och förhållanden i övrigt, sådana de befunnits
vid riksskogstaxeringen, läggas till grund för värderingen, komma riksskogstaxeringens
uppgifter att få stort värde även såsom kontroll mot verkligheten
beträffande den vid fastighetstaxeringen gjorda uppskattningen av virkesförråd
m. m. för visst begränsat område. Vid de senaste allmänna fastighetstaxeringarna
ha länen använts som dylika kontrollområden, och det har sålunda
blivit fastighetsprövningsnämnderna, som fått verkställa kontrollen. Det
synes emellertid vara till väsentlig fördel, örn kontrollen kunde ske redan i
fastighetstaxeringsnämnderna och örn kontrollområdena sålunda minskades
till fastighetstaxeringsdistrikten. Olägenheterna härvid äro, att ju mera man
minskar kontrollområdena ju större bliva felmöjligheterna hos de från riksskogstaxeringen
erhållna uppgifterna. Vidare får man beakta, att för mindre
områden förändringarna av virkesförrådet m. m. från tid till annan kunna
tänkas bliva så stora att de märkbart inverka på värdeförhållandena. Av

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

113

denna anledning torde man för kontroll av dylika mindre områden icke böra
använda riksskogstaxeringens siffror, om dessa äro mer än 10 ä 15 år gamla.
Riksskogstaxeringens första omgång avslutades som nämnts år 1929, och
uppgifterna härifrån torde därför icke längre vara användbara för mindre
kontrollområden än länen. I den mån siffrorna från andra omgången, som
påbörjades år 1938, bliva tillgängliga, torde man dock böra taga upp frågan
örn kontrollområdenas förändring i enlighet med vad nu sagts.

Vid företagen undersökning av materialet från 1938 års riksskogstaxering
av Västernorrlands län har det med hänsyn till förut anförda synpunkter
visat sig icke vara tillrådligt att använda de vid senaste allmänna fastighetstaxeringen
förekommande taxeringsdistrikten som kontrollområden. Vid undersökningen
har emellertid kunnat konstateras, att distrikten, örn de kunde
på visst sätt förstoras och avrundas — innebärande att antalet distrikt skulle
för nämnda läns landsbygd komma att inskränkas från nuvarande 14 till 7
—■ skulle utan risk för större felmöjligheter kunna användas som kontrollområden.
Beträffande län, som ännu icke varit föremål för riksskogstaxering
i andra omgången, torde för övrigt, i den mån svårigheter skulle visa sig
uppstå för erforderliga ändringar av fastighetstaxeringsdistrikten, ifrågavarande
syfte även kunna nås genom en jämkning av det vid riksskogstaxeringen,
som sker medelst s. k. linjetaxering, använda avståndet mellan linjerna.

I övrigt framhåller domänstyrelsen (s. 19):

Vid den nu angivna metodens tillämpning komma naturligtvis svårigheter
att uppstå i de fall, då tillförlitliga uppgifter örn virkesförrådet saknas. Någon
möjlighet att helt undvika dylika svårigheter finnes emellertid icke, så
länge man icke anser sig kunna ålägga den enskilde skogsägaren att genom
enkel trädräkning eller dylikt företaga en uppmätning av sin skog. Det föreslagna
systemet torde dock begränsa de svårbedömda fallen till det minsta
tänkbara antalet. Många skogar ha vid försäljning, skifte eller dylikt undergått
mätning i någon form, och om denna mätning icke ligger alltför långt
tillbaka i tiden, bör man med ledning av densamma samt uppgifter om bonitet
och efter mätningen gjorda virkesuttag kunna göra en någorlunda tillförlitlig
beräkning. Det torde för övrigt bliva allt vanligare alt hushållningsplaner
upprätlas även av de ägargrupper, som nu merendels icke hava sina
skogar indelade. Enligt vad domänstyrelsen har sig bekant ha också ett
flertal skogsvårdsstyrelser sedan längre tid vidtagit åtgärder för att främja
dylik planläggning. Beträffande skogar, för vilka icke finnas förrådsuppgifter,
återstår möjligheten till jämförelse med närbelägna skogar, för vilka
finnas dylika uppgifter örn virkesförrådet. I detta avseende är domänstyrelsen,
som förut framhållits, övertygad örn att det föreslagna systemet giver
bättre och säkrare hållpunkter än det nuvarande. För sådan jämförelse torde
med fördel kunna användas de siffror, som angiva virkesförrådet i medeltal

för län eller del av län enligt riksskogstaxeringen. — ---- Slutligen torde

böra beaktas den fördel för den enskilde skogsägaren, som ligger däri att denne,
örn hans skog blir för högt taxerad, kan genom enklast tänkbara skogliga
förrättning visa, att taxeringen är felaktig.

Tabeller över riksskogstaxeringens medeltalssiffror beträffande virkesförrådet
för län eller mindre områden återgivas i samband med domänstyrelsens
specialmotivering till dess förslag. Där angives jämväl, hur dessa siffror skola
kunna användas i det fall att för en fastighet finnes lmshållningsplan, som
endast upptager skogens fördelning på åldersklasser, vilka sålunda måste

lii hant! lill riksdagens protokoll IDIA. 1 sami. Nr 210. 8

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

överföras till grovleksklasser m. m. (se förslaget s. 24—30). I sammanhang
härmed anför domänstyrelsen bl. a. (s. 27):

I de fall, där skogen uppräknats eller mätts i någon form, böra de härvid
erhållna uppgifterna läggas till grund för taxeringen. Då dylika uppgifter i
allmänhet endast torde vara tillgängliga för fastighetsägaren, bör denne
beredas tillfälle att lämna dem i samband med avgivande av fastighetsdeklaration
för fastigheten. I deklarationsformuläret bör därför lämnas
mm för meddelande av vederbörliga uppgifter om virkesförrådet. Dylika
uppgifter torde för övrigt böra lämnas av ägaren även om han icke har tillgång
till någon uppräkningslängd eller andra mätningshandlingar, fastän
de i detta fall givetvis icke kunna förväntas få samma värde som när uppgifterna
äro på angivet sätt bestyrkta.

Närmare redogörelse för virkesförrådets uppdelning i skogs-(förråds-)-grupper lämnas i den vid förslaget fogade bil. 1 (se s. 35).

Syftet med den av domänstyrelsen verkställda provtaxeringen var i första
hand, att man skulle få en föreställning om den föreslagna metodens användbarhet
i praktiken. Därför försökte man anordna provtaxei ingen så, att
arbetet såvitt möjligt överensstämde med förfarandet vid allmän fastighetstaxering.
Sålunda utsågos provtaxeringsnämnder, motsvarande vid fastighetstaxering
fungerande beredningsnämnder, och därvid tillkallades i första hand
de förutvarande beredningsnämndernas ledamöter i den mån de vörö förtrogna
med skogsförhållandena i orten. Framförallt sökte man emellertid
tillse, att lokalkännedom om skogsförhållandena skulle finnas representerad
från alla delar av respektive kommun.

För underlättande av virkesförrådets redovisning införskaffades i förväg
uppgifter från skogsindelningsplaner m. m. beträffande allmänna skogar och
vissa större enskilda sådana. Då för övriga enskilda skogar dylika uppgifter
funnos tillgängliga endast i undantagsfall, befanns det, att primäruppgifterna
beträffande virkesförrådet i de flesta fall måste bedömas av respektive
provtaxeringsnämnd. Därvid framgick, att taxeringsarbetet kunde betydligt
underlättas genom upprättande av hjälptabeller, som vid olika förekommande
fall direkt angåve för det slutliga taxeringsvärdet (skogsvärdet)
bestämmande kubikmeterpris för varje förekommande förrådsgrupp (d. v. s.
med korrektionsfaktorns inverkan och avdrag för allmänna kostnader inlagda
i tabellerna). Man kunde sålunda exempelvis vid taxering av en fastighet
i Mörlunda kommun,, efter det vederbörliga bestämningar beträffande
virkesförrådet skett, inskränka sig till att fastställa transportvägen för virket
till närmaste bilväg och därefter direkt ur tabellen utläsa priset på detsamma.
Uppställningen av entlylik tabell, benämnd hjälptabell nr 1, framgår av
härvid fogade bilaga 6.

Emellertid befanns det, att taxeringsarbetet kunde och i vissa fall borde
ytterligare förenklas. Det konstaterades nämligen, att om en med skogliga
förhållanden mindre väl förtrogen person i de fall, då faktiska uppgifter om
virkesförrådet saknades, skulle lämna alla för tillämpning av nyssnämnda
tabell erforderliga uppgifter (totalt virkesförråd i kubikmeter per hektar, löv -

Kunkil. Maj:ts proposition nr 240.

115

skog i kubikmeter per hektar, timmerskog i procent av barrskogen, massavedskog
i procent av barrskogen, gran i procent av timmerskogen samt gran
i procent av massavedskogen), förelåge stor risk att uppgifterna bleve stridande
icke blott mot verkligheten utan även mot varandra. Det visade sig
emellertid möjligt att undkomma flera av dessa bedömningar. Enligt vunnen
erfarenhet varierade nämligen inom ett virkesförråd av icke alltför ovanlig
sammansättning förekomsten av massavedskog icke alltför mycket vid en
viss förekomst av timmerskog, varjämte graninblandningen i barrblandskog
i regel vore mindre i timmerskog än i massavedskog. Det hade därför ansetts
möjligt att upprätta en hjälptabell, benämnd hjälptabell nr 2 (se bilaga
1), vid vars användning uppgifter endast skulle lämnas örn virkesförråd i kubikmeter
per hektar, lövskog i kubikmeter per hektar, procent timmerskog
av barrskog samt procent gran av hela barrskogsförrådet. Denna tabell förutsätter,
vid en viss bedömd procent timmerskog hos barrskogsförrådet, att av
det återstående barrskogsförrådet massavedskog och vedskog förekomma i
en viss bestämd relation enligt företagna statistiska utredningar. Likaså förutsätter
den, att en viss granprocent av hela barrskogsförrådet svarar mot vissa,
likaledes på statistisk väg utrönta, granprocenter hos timmerskog och
massavedskog. (Vedskogens granprocent saknar betydelse, enär vedskogspriset
alltid sättes i viss relation till priset på massavedskogen.) Användning av
denna tabell medför även en förenkling vid själva uträkningen av en fastighets
skogsvärde, enär endast två å-pris erfordras, nämligen ett medelpris för
all barrskog och ett pris för lövskog.

De för provtaxeringen i Valbo och Burträsks socknar erforderliga hjälptabellerna
kunde uppställas ungefär på samma sätt som de i Mörlunda socken
använda. De för taxeringen i Riseberga socken erforderliga tabellerna
måste däremot givas ett något avvikande utseende (se bilaga 8). Här behövde
nämligen barrskogsförrådets granprocent icke bedömas, då samma virkespris
gällde för tall och gran. Icke heller behövde hänsyn tagas till proportionerna
mellan massavedskog och barrvedskog, enär å-prisen även för dessa
båda förrådsgrupper voro i det alira närmaste lika. En annan säregenhet var,
att boken måste redovisas i särskilda förrådsgrupper, varvid det befanns
lämpligt att dit hänföra även eken. Som av tabellerna framgår, erfordrades
vid användning av hjälptabell nr 2 för barrskogen endast uppgift om kubikmassan
per hektar och timmerslcogsprocenten, för bok- och ekskog endast
uppgift om kubikmassan per hektar och grovskogsprocenten samt för övrig
lövskog allenast uppgift örn kubikmassan per hektar.

Det ifrågasattes även användning av en tabelltyp (hjälptabell nr 3), som
skulle ytterligare förenkla taxeringen. Vid på grundval av provtaxeringen
i Mörlunda, Valbo och Burträsks socknar gjorda undersökningar om virkesförrådets
genomsnittliga sammansättning vid olika storlek av detsamma
framgick nämligen, att man kunde fastställa vissa allmänna normer härför.
Sålunda befanns lövskogsförekomsten, räknad i kubikmeter per hektar, vara
i stort sett oberoende av virkesförrådets storlek, möjligen med en tendens
till ökning där sammanlagda förrådet var mycket litet, under det att barr -

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

skogens timmerskogsprocent visade sig stiga med stigande virkesförråd. Följden
härav blev, att under i övrigt lika förhållanden skogsvärdets å-pris i medeltal
för hela virkesförrådet kom att stiga med stigande virkesförråd per
hektar. Denna stegring kunde fixeras, och på grundval härav kunde utarbetas
en tabell av den typ, som bilaga 9 utvisar.

De primäruppgifter, som erfordras vid användning av sistnämnda tabell,
äro, om man frånser arealen, endast virkesförrådet i kubikmeter per hektar
samt omkostnadsklassen. Skogsvärdet framkommer såsom visst värde per
hektar och taxeringsvärdet erhålles genom multiplikation av detta värde med
antalet hektar.

För Riseberga socken kunde en dylik tabell icke upprättas, enär något lagbundet
samband mellan virkesförråd per hektar och trädslagssammansättning
ej kunde konstateras. Här underlättades emellertid arbetet av att det
i regel endast förekom lövskog på de särskilda fastigheterna och endast sällan
både lövskog och barrskog på samma fastighet.

Angående de olika tabellernas användbarhet uppgiver domänstyrelsen, att
hjälptabell nr 1 visat sig företrädesvis kunna användas vid taxering av fastigheter,
beträffande vilka uppgifter om virkesförrådet och dettas fördelning
på förrådsgrupper i förväg vore kända genom verkställda skogsuppskattningar.
Däremot hade hjälptabell nr 2 kommit till användning i de
allra flesta fall, då faktiska uppgifter örn virkesförrådet saknades. Man hade
alltså bedömt totala virkesförrådet i kubikmeter per hektar, lövskog i kubikmeter
per hektar, timmerskog i procent av barrskogsförrådet samt granskog
i procent av barrskogsförrådet. En uppdelning av barrskogsförrådet även
på massavedskog (och vedskog) hade förekommit huvudsakligen i sådana
fall, då timmerskog helt eller nästan helt saknats.

Någon tabell av den typ, som betecknats hjälptabell nr 3, kunde icke användas
vid provtaxeringen, då upprättande av sådana tabeller förutsätter ingående
statistiska utredningar angående virkesförrådets sammansättning i olika
delar av landet, vilka ännu ej verkställts (bil. 9 grundar sig på av provtaxeringsnämnden
i Mörlunda socken bedömda och icke pa faktiska uppgifter).
Angående deras användbarhet framhåller domänstyrelsen, att tabelltypen
torde ha sitt största berättigande i de fall, då vederbörande uppgiftslämnare
icke anser sig kunna lämna mera detaljerade upplysningar örn virkesförrådet
än medelkubikmassan per hektar. Av provtaxeringen hade framgått,
att nämndledamöter och skogssakkunniga i allmänhet rätt väl kände
till de större och medelstora skogarna, varemot beträffande mycket små skogar
uppgifterna ofta vore svävande. Tabelltypen torde därför bäst passa för
småskogar, detta också av den anledningen, att det för dylika skogar, av
några hektars storlek, vore av mycket underordnad betydelse för taxeringsresultatet,
att primäruppgifterna något avrundades. Om man å andra sidan
lade huvudvikten vid enkelhet i taxeringsförfarandet, torde denna förenklade
metod kunna tillämpas i ganska stor utsträckning, i varje fall med minst lika
stor säkerhet vid bestämmande av värderelationerna som i regel erhölles enligt
nu gällande taxeringsmetod. I de fall då relativa skogstillgången fast -

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

117

ställts genom ren bedömning, syntes detta oftast ha tillgått så, att man, därest
man överhuvud taget gjort något övervägande beträffande virkesförrådets
storlek, direkt grundat relativa skogstillgången på relativa virkesförrådet och
verkställt korrigeringar endast i de fall, då slutresultatet visat sig bliva uppenbart
orimligt. Den förenklade metoden med användning av ifrågavarande
hjälptabell toge emellertid hänsyn icke blott till virkesförrådets storlek utan
även till dess sannolika diameterklass- och trädslagssammansättning. Den
borde alltså giva ett bättre uttryck för virkesförrådets relativa värde än den
rena »förrådsmetoden» för bestämmande av relativ skogstillgång enligt nu
gällande taxeringsmetod.

Angående själva förfarandet vid provtaxeringen uppgiver domänstyrelsen,
att i Valbo, Riseberga och Mörlunda socknar första sammanträdesdagen anslagits
till förberedande sammanträden och exkursioner till typskogar, beträffande
vilka uppgifter om virkesförrådet och dess fördelning i förväg anskaffats
genom linjetaxering eller trädräkning. Exkursionerna hade berört
2 å 3 typskogar inom varje socken, och därvid hade, sedan en typskog besiktigats
på marken, exkursionsdeltagarna fått bedöma erforderliga primäruppgifter
angående virkesförrådet, varefter motsvarande faktiska uppgifter
meddelats enligt den utförda linjetaxeringen eller trädräkningen. För Burträsks
socken hade någon dylik exkursion ej förekommit. Vid det egentliga
taxeringsarbetets påbörjande hade lämnats en orientering angående detsamma,
men därefter hade arbetet överlämnats till nämnderna, vilka fullt självständigt
verkställt taxeringarna. En domänverkstjänsteman hade emellertid
hela tiden närvarit för att taga del av de erfarenheter, som under arbetets
lopp kunnat framkomma, på begäran lämna upplysningar samt diskutera
och föranstalta om de förändringar i arbetsmetoderna, som under arbetets
gång kunnat anses påkallade med hänsyn till gjorda erfarenheter. I början
hade arbetet ordnats så, att vederbörande nämnd först bestämt och i längden
utsatt de primäruppgifter, som erfordrats för skogsvärdets beräkning,
varefter nämnden själv uträknat värdet för fastigheten samt diskuterat det
framkomna resultatet och jämfört det med motsvarande resultat från 1938
års fastighetstaxering. Samma förfaringssätt hade upprepats fastighet för
fastighet, till dess nämnden hunnit bliva förtrogen med arbetet. Därefter hade
nämnden övergått till att endast fastställa primäruppgifterna samt låtit
anställda räknebiträden uträkna skogsvärdena. Så fort ett lämpligt antal fastigheter
på detta sätt taxerats, hade emellertid nämnden genomgått resultaten.
Med detta arbetssätt hade, örn man bortser från exkursioner och inledande
sammanträden, för hela provtaxeringen, omfattande sammanlagt 2 831
fastigheter i de 4 ifrågavarande socknarna, krävts 27 sammanträdesdagar och
153,25 timmar (därvid taxeringsnämnden för Burträsks socken, som arbetat
på 2 sektioner, räknats som 2 särskilda nämnder), d. v. s. varje nämnd hade
i genomsnitt medhunnit 105 taxeringsenheter per dag och 18,5 per timme.

Efter taxeringsarbetets avslutande hade ledamöterna i varje nämnd tillfrågats
örn lill vilka faktorer, förutom kubikmassan per hektar, hänsyn tagits
vid bestämning av den relativa skogstillgången vid föregående allmänna

118 Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

fastighetstaxeringar. Härpå hade enligt redogörelsen för provtaxeringen lämnats
följande svar:

För Mörlunda kommun, där ordföranden i provtaxeringsnämnden fungerat
som ordförande såväl i ett antal beredningsnämnder som i vederbörande
fastighetstaxeringsnämnd, meddelades att justering vid relativa skogstillgångens
bestämmande med hänsyn till åldersförhållanden (grovlek) och kvalitet
förekommit inom taxeringsdistriktet, men inom Mörlunda kommun undantagsvis.
För bondskogar kunde dylika justeringar ej göras på grundval av
siffermässiga uppgifter utan endast på känn. Man »gick bakvägen» med utgångspunkt
från det skogsvärde, som ansågs rimligt, och justerade relativa
skogstillgången därefter.

För Riseberga kommun anfördes, att relativa skogstillgången brukade nedjusteras
vid dålig terräng och lång körväg, enär möjlighet saknades att tillräckligt
differentiera kubikmeterpriset med hänsyn till dessa förhållanden.
Däremot förekom icke justeringar med hänsyn till trädslagsförekomsten; lövskog
och barrskog ansågos nämligen likvärdiga. Icke heller ansågs skillnader
i värde föreligga mellan grov och klen skog —■ med tanke på boken, som här
är det viktigaste trädslaget. Vad barrskogen beträffar saknade denna praktiskt
taget betydelse i kommunen utom för kronan, som själv deklarerade relativ
skogstillgång. Ingen hänsyn togs heller till åldersförhållanden. Däremot
justerades alltid den relativa skogstillgången »bakifrån» med hänsyn till slutvärdet
på fastigheten, då så ansågs erforderligt.

För Valbo kommun anfördes. Vid 1933 års och tidigare fastighetstaxeringar
användes relativa skogstillgången som regulator för att få fram ett rättvist
värde på hela fastigheten. Gällande föreskrifter hindrade nämligen i vissa
fall åsättande av ett rättvist värde för åkerjord. Vid 1938 års fastighetstaxering
förbjöds denna användning av relativa skogstillgången, men det visade
sig svårt att helt komma ifrån äldre praxis i detta avseende. Man gick
i stort sett efter relativa virkesförrådet. Då utredningar presterats angående
relativ massaålder (för bolag och staten) justerades relativa skogstillgången
i enlighet härmed.

För bondskogarna fanns intet siffermaterial till stöd för justeringar på
grund av åldersförhållanden. Det förekom dock, att sådana verkställdes, men
i så fall mera på känn.

För Burträsks kommun anfördes. Vid bestämmande av relativa skogstillgången
förekom ingen annan justering än en höjning vid större förekomst
av överårig skog, vanligen med 0,1. Till virkesavkastningens kvalitet och grovlek
togs hänsyn på så sätt, att normalkubikmeterns bruttopris ändrades —
och via bruttopriset givetvis även rotpriset — om skogens avkastning ansågs
ha en annan sortimentssammansättning än normalkubikmeterns.

En därefter framställd fråga örn vilket som från nämndernas synpunkt
vore lättast, att bestämma bonitet och relativ skogstillgång enligt gällande
metod eller lämna erforderliga uppgifter enligt den föreslagna metoden, hade
besvarats på följande sätt:

I Mörlunda kommun ansåg nämnden enhälligt, att det var enklare att bedöma
primärfaktorerna enligt föreslagen metod än enligt gällande metod.

I Riseberga kommun ansåg nämnden enhälligt, att det var avgjort lättare
att bedöma primärfaktorerna enligt föreslagen metod än enligt gällande
metod.

För Valbo kommun anförde den skogssakkunnige (länsskogvaktare). Det
är lättare för en skogssakkunnig att i siffror översätta de upplysningar, han

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

119

kan erhålla från nämndledamöterna angående virkesförrådet enligt den föreslagna
metoden än de uppgifter, som kunna lämnas till stöd för beräkning
av relativ skogstillgång. Nämnden i övrigt anförde, att det från början ställde
sig ovant att tänka i kubikmassa per hektar, men det ginge bra, om man hade
tillgång till ett antal typskogar och nämnden finge tid på sig att inhämta
upplysningar om övriga skogar och göra jämförelser mellan dessa och typskogarna
(behovet av typskogar vitsordades för övrigt i annat sammanhang
även av de övriga nämnder, som fått tillfälle att besöka dylika skogar).

För Burträsks kommun anförde den av de skogssakkunnige, som deltagit
vid skogsvärdering enligt båda metoderna (länsskogvaktare), att den skogssakkunnige
borde ha ungefär lika lätt att behärska båda metoderna, men
antalet felkällor vid bedömning av primäruppgifterna torde bliva färre vid
den föreslagna metoden. Nämnden i övrigt anförde, att för en icke skogssakkunnig
torde det vara lättare att bedöma erforderliga uppgifter om virkesförrådet
än bonitet och relativ skogstillgång.

I övrigt framhölls inom nämnderna bl. a., att hjälp tabellernas användning
icke berett ledamöterna någon svårighet. Inom en av nämnderna uttalades,
att varje ledamot borde ha tillgång till blanketter, där han i förväg
kunde anteckna erforderliga uppgifter om virkesförrådet å fastigheterna inom
den del av kommunen, som han närmast skulle lia att svara för.

Före själva taxeringen hade uppskattning av virkesförrådet genom trädräkning
eller linjetaxering på marken verkställts beträffande 29 fastigheter i
Valbo, Mörlunda och Riseberga socknar. Av dessa användes 10 som typskogar,
under det återstoden, nämligen 9 i Mörlunda socken samt 5 i envar av
Valbo och Riseberga socknar, utnyttjades för stickprovskontroll på nämndernas
bedömningsförmåga. Det visade sig därvid, att nämnderna för dessa 19
fastigheter gjort sig skyldiga till en undervärdering av skogsvärdet som, om
man bortser från felbedömningar beträffande arealen, uppgick till i medeltal
8,5 procent. Hur kontrollen utföll för de särskilda fastigheterna och kommunerna
framgår av härvid fogade bilaga 10.

I redogörelsen för provtaxeringen anföres angående resultatet av denna
stickprovskontroll m. m.:

För virkesförrådet per hektar framträder i medeltalen någon tendens till
underskattning. Då felbedömningen av skogsvärde per hektar procentuellt
är nästan lika som felbedömningen av virkesförråd per hektar, framgår härav,
att någon felbedömning av kubikmeterprisen — eller grovleksförliållandena
— som medeltal ej förekommit. Att felbedömningen av totala skogsvärdet
är procentuellt något större än av skogsvärdet per hektar, beror i sin

tur på underskattningen av skogsmarksarealen.----— Tyvärr låter det sig

icke göra att med ledning av nu gjorda uppmätningar konstatera motsvarande
felbedömningar vid 1938 års fastighetstaxering. Dels kan man icke ur
primäruppgifterna med säkerhet avgöra, vilken kubikmassa per hektar, som
ligger till grund för beräkningen av skogsvärde år 1938, dels kan virkesförrådet
på enskilda fastigheter ha undergått stora förändringar under mellantiden,
och slutligen kunna metoderna vad skogsvärdet beträffar ge olika resultat
även vid samma förutsättningar beträffande virkesförrådet.

För Burträsks socken skedde kontrollen icke i form av stickprovsundersökningar
beträffande enskilda fastigheter utan genom jämförelse av sint -

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

resultatet för hela socknen med resultatet av en under år 1941 genom riksskogstaxeringsnämndens
försorg utförd linjetaxering av socknen. Burträsks
socken hade under sommaren 1941 varit föremål för taxering i samband
med den allmänna riksskogstaxeringen av Västerbottens läns kustland, därvid
linjeavståndet varit 10 kilometer. I och för provtaxeringen hade riksskogstaxeringsnämnden
därefter inlagt ytterligare ett nät av taxeringslinjer
inom socknen, varigenom linjeavståndet nedbragts till i medeltal 5 kilometer.
Kontrollen kom i detta fall att avse, hur provtaxeringsnämnden, som före
taxeringsarbetets påbörjande meddelats resultatet av den sålunda verkställda
linjetaxeringen, lyckats med sin virkesförrådsuppskattning i medeltal, i kubikmeter
per hektar, med förekommande uppdelning på förrådsgrupper. Kur
denna kontroll utföll och vilka justeringar, som på grund av densamma ansågos
erforderliga i nämndens bedömningar (endast uppskattningen av lövskogen
krävde justering) framgår av följande sammanställning.

Virkesförråd	Enligt riksskogstaxe-ringen 1941	Enligt provtaxerin	?snämnden
fm3/ha	summa fm3/ha	medel- fel fm3/ha	ursprunglig upp-skattning	efter nämndens korrektion	Korrek- tion fm3/ha
fms/ha	summa fm3/ha	fm3/ha	summa fm8/ha
Barrtimmerskog____	12-2		0-9	12-0		120
Massavedskog......	24-5			24-5		24-5
Barrvedskog ......	18''2			17-9		17-9
Summa barrskog		54-9	1-9		54-4		54-4
Lövskog ..........		12 0	10		8''8		12.3	+ 3-5
Totalsumma	66-9		63-2		66-7	+ 3-5

Professor Petterson i yttrande angående provtaxeringen anför:

Provtaxeringens resultat understryker vikten av goda primäruppgifter för
taxeringsarbetet. Utan en någorlunda tillförlitlig uppskattning av virkesförrådet
blir varje taxeringssystem illusoriskt. En översikt av de möjligheter,
som härvid erbjuda sig torde därför vara på sin plats.

_ För ett större taxeringsområde, exempelvis ett län, lämnar riksskogstaxeringen
ett utmärkt material för beräkning av hela områdets rotvärde vid
taxeringstillfället. Särskilda åtgärder erfordras för tillgodogörande på detta
sätt av äldre riksskogstaxeringar, men härmed förbundna svårigheter torde
i allmänhet vara överkomliga.

Detsamma gäller för särskilda skogskomplex, som taxerats separat med lika
stora anspråk på noggrannhet som riksskogstaxeringen.

Ofta saknas vid dylika taxeringar provträd, vilken brist fylles med höjder
eller kuberingstal från riksskogstaxeringen. Ett sådant förfarande fordrar
särskilda försiktighetsmått, vilka sällan iakttagas. På grund härav böra taxeringar
av detta slag icke tillmätas ovillkorligt vitsord utan sakkunnig granskning.
^

Småskogar uppskattas säkrast genom stamräkning. Höjdprovträd erfordras
för en god kubering, då allmänna kuberingstal bli ytterst osäkra för en
liten skog.

Kungl. Majus proposition nr 240.

121

På grund av kostnaderna kan man knappast tänka sig en obligatorisk uppskattning
genom taxering eller stamräkning av varje skog. En ren bedömning
genom nämnderna blir särskilt för småskogar mycket osäker. Det är därför
nödvändigt att finna en medelväg, som ger användbara resultat. Som sådan
rekommenderas okulartaxering genom auktoriserade eller av det allmänna
till skogsägarnas tjänst ställda taxatorer, vilka mot fastställd taxa utföra dylika
förrättningar. Vid lämplig organisation kan uppskattningen på detta sätt
genomföras till så ringa kostnad, att den kan bli obligatorisk för alla de fall,
då noggrannare uppskattning ej föreligger.

Under förutsättning att så sker minskas eller bortfaller behovet av typskogar.

Professor Eneroth anför:

De anvisningar, som ges i nu gällande bestämmelser för beräkning av det
aktuella skogsbeståndsvärdet, d. v. s. för beräkning av den »relativa skogstillgången»,
äro onekligen icke tillfredsställande. Jämförelser mellan aktuell kubikmassa
per har och den kubikmassa, som normalt bör finnas per har, kan
givetvis ge goda resultat för de enstaka fastigheterna endast örn ålders(huggnings-
eller dimensionsklass-) fördelningen också motsvarar den normala.
För medeltal av ett stort antal fastigheter (tillväxtområde i förslagets
mening) är metoden givetvis betydligt mindre osäker. Men detta hjälper ju
inte de enskilda skogsfastighetsägarna. I de fall, då denna fördelning varit
känd har man jämkat den med tillhjälp av enbart kubikmasserelationen
funna relativa skogstillgången, vid relativt överskott på äldre (grövre) skog
uppåt och vice versa, vilket ju, under nämnd förutsättning, att tillståndet
verkligen var uppmätt och ej endast höftat, väl torde få anses ha givit relativt
riktiga resultat. (Man skulle ha önskat att taxeringsinstruktionen varit försedd
med en icke alltför mager samling av uträknade typexempel på hur
den relativa skogstillgången ställer sig under varierande förhållanden.) I ett
fåtal fall slutligen Ilar vederbörande skogsägare, som dels verkligen haft en
fullständig kännedom om sin skogs aktuella tillstånd och dels tillräckligt intresse
för saken, sökt utröna den relativa skogstillgången genom att utföra
en verklig förutberäkning av framtida avverkningars ingångstid och värde.
Förfaringssätten härvidlag torde ha växlat, och en sådan beräkning kan ju
utföras medelst ett flertal metoder. Överskådligast torde den kända åldersklassförskjutningsmetoden
vara. I princip likställd därmed är räkningen med
huggnings- i stället för åldersklasser. Man erhåller i båda fallen ett antal vid
olika tidpunkter i framtiden utfallande inkomster, vilkas sammanlagda nuvärde
då utgör det aktuella skogsvärdet. Detta är naturligtvis ett i princip
riktigt förfaringssätt att bestämma förmögenhetsvärdet å en skogsfastighet,
men ställer sig mycket besvärligt i tillämpningen.

Domänstyrelsens förslag innebär nu att sådan verklig förutberäkning, som
hittills varit ett undantag, skall obligatoriskt utföras å alla fastigheter. Förslaget
innebär i detta avseende ett mycket väsentligt framsteg — av det skälet,
nämligen, att den kännedom örn det nuvarande skogstillståndet, som erfordras
vid den föreslagna värderingsmetoden, kan åstadkommas genom så pass enkla
och billiga uppmätningar, alt man nu på allvar kan ifrågasätta införandet
av obligatorisk självdeklaration av ett så beskrivet tillstånd. En motsvarande
skyldighet enligt nuvarande metod skulle visserligen avlägsna det mesta av
de ojämnheter, som nu vidlåda skattläggningen, men fordrar en uppmätning
av så pass krävande och kostsamt slag, all en sådan ej torde kunna obligatoriskt
åläggas skogsägarna.---Domänstyrelsen har antytt möjligheten

av att — — — använda »försäljnings- eller skifteshandlingar», där sådana

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

finnas, att göra jämförelse med närbelägna skogar, eller med riksskogstaxeringens
medeltal för större områden — d. v. s. att »hölta». Varför låta
taxeringsmyndigheterna lägga ned ett betydligt och för dem själva väl ganska
otillfredsställande arbete på att framställa taxeringsvärden, som en skogsägare
»genom enklast tänkbara skogliga förrättning» omedelbart kan visa
vara felaktigt? Både taxeringsmyndigheterna och skogsägarna skulle vara
bättre betjänta av att låta denna enkla förrättning komma först i skattläggningsproceduren.

---Det bör i detta sammanhang ytterligare understrykas, att den

möjlighet till kontroll av taxeringsutfallet, som kan ernås genom jämförelse
med riksskogstaxeringens medeltal för stora områden, endast gäller medeltalen
för alia fastigheterna inom detta område, men ingalunda spridningen
kring detta medeltal, d. v. s. de enskilda fastigheternas hektarvärden. Man
kan i själva verket misstänka, att detta kontrollförfarande, som ju praktiserats
även viel hittills utförda fastighetstaxeringar, automatiskt medfört en anhopning
av de åsätta taxeringsvärdena per har mot medeltalen för de stora"
områdena. Annorlunda utsagt: spridningen i skogsvärde per har de olika fastigheterna
emellan är i verkligheten större än i taxeringslängderna. Detta
har medfört, att särskilt väl bestockade fastigheter stundom åsatts för låga,
särskilt dåligt bevuxna för höga taxeringsvärden. Någon ändring i denna tendens
torde icke vara att förvänta genom förslaget, örn skogstillståndet å ett
flertal fastigheter fortfarande skall endast »bedömas» örn resultaten »kontrolleras»
med riksskogstaxeringen.

Professor Streyffert påpekar svårigheten att objektivt fixera relativa skogstillgången
och anser, att domänstyrelsens förslag, som eliminerar denna svårighet
genom att direkt fastställa de konkreta förutsättningar, som leda fram
till avkastningsvärdet, innebär ett uppenbart framsteg, men att räckvidden av
detta framsteg i sista hand bestämmes av möjligheten att vid den praktiska
tillämpningen korrekt fixera de nämnda konkreta förutsättningarna. Streyffert
anför härefter:

Faktum är ju — -— -—, att även nu gällande bestämmelser tvinga till att
man skaffar sig en viss uppfattning ej blott om virkesförrådets storlek utan
även om dess fördelning på grovleksklasser (åldersklasser) för att härigenom
få en hållpunkt för bedömande av den relativa skogstillgången. Så till vida
innebär domänstyrelsens förslag egentligen blott en skärpning vid fastställandet
av vissa under alla förhållanden behövliga förutsättningar för taxeringen
genom att dessa nu även skola siffermässigt fixeras. Såsom redan anmärkts
måste detta i princip anses som ett steg i rätt riktning, förutsatt att
det finns rimliga möjligheter att åstadkomma denna siffermässiga fixering.
Som domänstyrelsen antyder, böra sådana möjligheter vara för handen framför
allt på de större skogarna, som indelats till ordnad hushållning. Däremot
måste man ställa sig tveksam till huru härmed förhåller sig beti''äffande de
smärre skogar (bondskogarna), som i runt tal motsvara hälften av landets
skogsareal. Att riksskogstaxeringens medeltal för större områden finnas till
ledning härvidlag gör ej kännedomen om de individuella taxeringsobjekten
mindre nödvändig än tidigare. Man torde kunna tillspetsa ett omdöme om
domänstyrelsens förslag så, att med denna kännedom om de individuella taxeringsobjekten
öppnar det nya förslaget större möjligheter än nu gällande bestämmelser
att erhålla rättvisande taxeringsvärden. Däremot är det att befara,
att man utan denna kännedom rent av riskerar alt erhålla mindre rättvisande
taxeringsvärden. Det sista uttalandet grundar sig på den omständig -

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

123

heten, att raan vid bedömandet av relativa skogstillgången har ett korrektiv
i helhetsintrycket av resp. skogsbruk, som skola taxeras, vilket korrektiv ej
längre slår till buds, när man enligt det nya förslaget skall siffermässigt uppskatta
de olika på värderingen inverkande faktorerna var för sig.

Det är möjligt, att sistnämnda uttalande om risken vid det nya förfarandet
innebär en kritiskt betingad överdrift. Å andra sidan torde det väl ej
sakna all grund. Detta torde väl framför allt gälla om själva övergången från
nuvarande system lill det föreslagna, därest detta vinner kraft. Vederbörande
taxeringsnämnder torde nämligen nu vara inställda på att bedöma den relativa
skogstillgången just på grundval av della helheisintryck. En viss rulin
och en viss stabilisering (mer eller mindre felaktig?) har ernåtts på detta
område. Själva övergången erbjuder därför besvärligheter, vilka för vederbörande
torde inbjuda till en kritisk inställning gent emot det nya i och för sig.
Dessa övergångssvårigheter torde dock ej få allvarligt inverka på ett ställningstagande,
därest det nya förslaget på längre sikt synes erbjuda påtagliga
fördelar.

Dessa fördelar synas framför allt ligga i de större möjligheter till kontroll,
som det nya förslaget erbjuder. Dessa kontrollmöjligheter anknyta sig dock i
första hand till de större områden, för vilka riksskogstaxeringens genomsnitt
äro tillgängliga. De kunna därför blott göra sig gällande på längre sikt genom
en fortgående strävan att anpassa de individuella bedömningarna av de
avhandlade faktorerna (bonitet, virkesförråd pr hektar, trädslagsfördelning
och fördelning på grovleksklasser) så att deras summa bringas till överensstämmelse
med summan (genomsnittet) för de större områdena (de blivande
taxeringsdistrikten). Att så småningom resultat kunna nås på denna väg visar
hittillsvarande erfarenhet. I den mån riksskogstaxeringens uppgifter även
komma att särskilt redovisa resultaten för de olika skogsägaregrupperna,
skarpes i motsvarande grad kontrollmöjligheterna. Trots allt kvarstår möjligheten
till misstag beträffande de individuella taxeringsobjekten. På denna
punkt skulle man dock i sista hand kunna vinna en kontroll utan allt för
stora svårigheter genom att vederbörande skogsägare genom en relativt enkel
förrättning skulle kunna förskaffa sig erforderliga uppgifter angående sin
skog, därest han ansåge sig för högt taxerad. Denna sistnämnda möjlighet synes
från skogsägarens sida vara särskilt värdefull. En motsvarande möjlighet
finnes visserligen redan nu men förutsätter det mera omständliga förfarandet
att upprätta en hushållningsplan (avverkningsplan) för skogen, vilket förutsätter
sakkunnig medverkan.

Förutom den fördel, som förenämnda kontrollmöjligheter erbjuda, synes
man på längre sikt kunna räkna med ökade förutsättningar för den nya metoden
genom att kunskapen om de individuella skogsbruken efter hand säkerligen
kommer att ökas. Det får väl även förutsättas, att den nya metodens
antagande skulle väcka ökat intresse även bland de mindre skogsägarna för
att skaffa sig denna ökade kunskap. Vad särskilt beträffar möjligheten att
redovisa virkesförrådet mellan utförda uppskattningar av skogen torde den
nya metoden även bidraga till ett ökat intresse för att följa virkesförrådets
förändringar genom en fortlöpande förrådsstatistik, i och för sig ett värdefullt
hjälpmedel vid en rationell skogshushållning.

Kammarrätten framhåller, att den nuvarande metoden för de skattskyldiga
måste erbjuda avsevärda svårigheter. De skattskyldiga hade svårt att
förslå begreppet normalskog, som knappast hade sin motsvarighet i verkligheten.
Alldeles särskilda svårigheter mötte, då det gällde att komma till rätta
med innebörden av den relativa skogstillgångens begrepp. Man förhisåge

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

därvid ej sällan, att denna faktor innefattade ej blott kvantitativa utan även
värdebestämmande moment. Att normalförrådet i en skog dessutom varierade
efter boniteten gjorde ej heller saken enklare. Sålunda hände enligt kammarrättens
erfarenhet i vissa mål, att man, örn den klagande lyckades styrka
sin talan om en lägre bonitet än som blivit av nämnderna bestämd, måste ingå
i prövning av en invändning om att den relativa skogstillgången skulle
höjas med hänsyn till det faktiskt förefintliga virkesförrådets förhållande till
normalförrådet vid den lägre boniteten. En sådan invändning visade sig understundom
riktig, och höjningen av den relativa skogstillgången motvägde
då helt eller delvis den nedsättning i taxeringsvärdet, som sänkningen av
boniteten skolat medföra.

Kammarrätten behandlar därefter den av domänstyrelsen föreslagna metoden
och framhåller, att uppskattningen av virkesförrådet enligt denna ej
är så svår i de fall, då något så när färska och tillförlitliga hushållningsplaner
eller eljest mera noggranna uppgifter om skogsbeståndet finnas, men att
man i andra fall står inför samma svårigheter som vidhäfta den nuvarande
metoden. Kammarrätten fortsätter:

Men svårigheterna i detta avseende äro med den nya metodens konstruktion
mera aktuella, i det att det gäller att uppskatta icke blott virkeskvantiteten
utan också dess procentuella fördelning i skogsgrupper. Visserligen
borde man även vid en beräkning av den relativa skogstillgången enligt nu
gällande metod göra en mera ingående beräkning av skogsbeståndets både
kvantitet och sammansättning, men man blir ej tvingad därtill, och man
torde därför, då erforderliga uppgifter saknas — utan att anställa några mera
ingående betraktelser över skogens kvantitet och sammansättning — direkt
göra en skönsmässig uppskattning av relativsiffran, vilket för en erfaren
skogsman, som något känner till skogen, ej torde ställa sig omöjligt. Enligt
det föreliggande förslaget åter äro de skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna
nödsakade alt trots bristen på erforderliga uppgifter göra en uppskattning
av skogens såväl kvantitet som dess procentuella fördelning i skogsgrupper,
vilken uppskattning och fördelning skall fastställas såsom grund
för taxeringen. Detta är ju något helt annat än vad som nu äger rum och
det är givet att på detta sätt alla i taxeringen medverkande parter ställas inför
alldeles särskilda tekniska svårigheter, som ju kunna kännas så mycket
besvärligare som en efterkommande utredning på ett mera slående sätt än
då fråga är örn den relativa skogstillgången kan visa, att beräkningen varit
alldeles felaktig. Det är uppenbart, att här föreligger den sida hos förslaget,
varemot erinringarna kraftigast resas. Emellertid är det kammarrättens åsikt,
att förslaget även i berörda avseende kan sägas uppvisa vissa positiva moment.
Man kan nämligen resonera på följande sätt. Vid en taxering av
skogsfastighet kan man, vilken metod som därvid än följes, aldrig komma
undan försöket att göra en uppskattning av virkesförrådets kvantitet och
sammansättning, men denna uppskattning kan, såsom vid tillämpning av
den nu gällande metoden, vara mycket lösligt grundad. Enligt det nu föreliggande
förslaget åter tvingas såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna
att inrikta sig på en mera noggrann uppskattning i berörda avseenden.
Det är möjligt, att härigenom det rätta intresset kan komma att väckas
för en medverkan vid skogsvärderingen, och på detta sätt kanske man jämväl,
efter det metoden varit i tillämpning någon tid, kan ernå en bättre kännedom
om den verkliga virkestillgången på flertalet fastigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

125

Vad så angår problemet att erhålla erforderliga uppgifter är det i många
fall ej alldeles oöverkomligt, även där lämpliga hushållningsplaner och stamräkningar
ej finnas att tillgå. Sålunda måste de skattskyldiga åläggas att
lämna alla för dem redan tillgängliga uppgifter, som kunna tjäna till ledning
vid uppskattningen. Att däremot föreskriva skyldighet för skogsägare
att verkställa trädräkning eller dylikt, torde såsom domänstyrelsen
också antytt ej kunna komma i fråga. Det kan dock antagas,
att de skattskyldiga i eget intresse i flera fall lämna sin medverkan. Många
av dem äro väl förfarna i skogsuppsk anning. En enkel stamräkning kan efter
anvisning utföras av den skattskyldige själv. För mindre fastigheter blir
kostnaden för en stamräkning vid anlitande av sakkunnigt biträde jämförelsevis
ringa. Det kan antagas, att nämnderna på detta sätt få material för en
riktig uppskattning i skogsgrupper beträffande ett flertal fastigheter. De
taxeringar, som åsättas dessa fastigheter, böra givetvis bliva till god ledning
vid värderingen av övriga fastigheter, där skogstillgången ej är så väl känd.

Därest nämnderna och deras skogssakkunniga utan alltför stor omgång
kunna komma till rätta även med uppskattningen i skogsgrupper å dessa
senare fastigheter, är den viktigaste förutsättningen för metodens lämplighet
vunnen.

Ett annat anmärkningsvärt förhållande, som alldeles särskilt berör kammarrättens
arbetsområde, kan jämväl anföras till den nya metodens fördel.
En skattskyldig, som ej är tillfredsställd med nämndernas beslut angående
uppskattningen av virkesförrådet, har enligt nämnda metod en betydligt
gynnsammare ställning vid överklagande i kammarrätten av hans
fastighets taxeringsvärde än vad som nu är fallet, enär han har möjlighet
att på ett förhållandevis enkelt sätt förebringa bevisning örn de å fastigheten
rådande skogsförhållanden, som han vill lägga till grund för sina påståenden
om ett annat taxeringsvärde.

Sedan kammarrätten härefter utlalat betänkligheter inför det med det föreslagna
systemet förenade vidlyftiga räknearbetet samt för de ökade kostnader
för fastighetstaxeringen, som kunde beräknas uppkomma på grund
av anordningen med typskogar, vilken syntes vara en erforderlig del av det
nya taxeringssystemet, berör kammarrätten den verkställda provtaxeringen
och anför härom bl. a.:

De upprättade hjälptabellerna hava väsentligt underlättat taxeringsarbetet
för nämnderna. Hjälptabell nr 2 möjliggör en uppskattning även i de många
fall, där virkesförrådets fördelning i skogsgrupper ej är så noga känd. Tabellen,
som är mycket schablonmässig och grundad på beräkningar, kan
emellertid ej alltid vara tillämplig på den enskilda fastigheten. Den synes
dock utgöra en bättre grund för en taxering än en rent skönsmässig uppskattning
av den relativa skogstillgången enligt nu gällande metod. Det är
anledning förvänta, att nämnderna, sedan den föreslagna metoden någon tid
varit i tillämpning, efter hand skola erhålla så noggranna uppgifter örn virkesförrådet,
att hjälptabell nr 1 mer och mer skall kunna komma till användning.
Därigenom ökas förutsättningarna för en riktig taxering.

Kammarrätten anser emellertid, att provtaxeringen varit behäftad med
vissa brister, då därvid förekommit medverkan från skogligt håll i större
utsträckning än som under normala förhållanden kan antagas bliva fallet.

Beträffande förslaget att förstora taxeringsdistrikten så att de skulle komma
att passa som kontrollområden i avseende å riksskogstaxeringens resul -

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

tat erinrar kammarrätten slutligen, att fastighetstaxeringsnämnderna skola
taxera även andra fastigheter än skogsfastigheter och att det är av synnerlig
vikt, att distrikten ej göras större än att åtminstone i viss omfattning lokalkännedom
finnes representerad. En dylik förändring av taxeringsdistrikten,
vilken skulle kunna medföra en sådan ökning av nämndernas arbete,
att taxeringsresultatet bleve försämrat, syntes i varje fall böra få anstå, tills
den föreslagna taxeringsmetoden blivit prövad i praktiken vid en allmän fastighetstaxering.

1937 års riksskogstaxeringsnämnd framhåller, att bedömningen i de fall,
då exakta uppgifter om virkesföx-rådet saknas, borde underlättas genom kännedomen
om skogarnas genomsnittliga beskaffenhet inom relativt begränsade
avstämningsområden och att den framför allt skulle underlättas genom
inventeringar av inom fastighetstaxeringsdistrikten belägna, av fastighetstaxeringsnämndens
ledamöter eller sakkunniga väl kända typskogar, med vilka
en okulär jämförelse kunde göras. Beträffande möjligheterna att använda
vid riksskogstaxeringen framkomna länsmedeltal angående virkesförråden
erinrar riksskogstaxeringsnämnden, att det på grund av de svenska
länens vidsträckthet ofta förekommer väsentliga skillnader i de naturliga
betingelserna för skogsproduktion mellan länens olika delar, varjämte avsättningsförhållandena,
särskilt i Norrland, inverka på skogstillgångarna och
deras sammansättning. Vid uppdelning av Västernorrlands län på grundval
av 1938 års riksskogstaxering av detta län i 50 områden, vart och ett örn 6
kvadratmil landareal eller cirka 50 000 hektar skogsmark, hade sålunda visat
sig, att den taxerade kubikmassan per hektar skogsmark växlade från
41 till 83 kubikmeter. Nämnden fortsätter:

Bestämningen för varje sådant område är behäftad med ett avsevärt medelfel,
men genom att sammanföra intilliggande smärre områden till sex
större, motsvarande i medeltal cirka 50 kvadratmil, kunna medelfelen avsevärt
nedbringas. Sålunda visade verkställda medelfelsberäkningar att medelfelet
å kubikmassan per hektar från och med 15 cm vid brösthöjd för dessa
större delområden ej i något fall översteg sex procent och för virkesförråd
från och med 25 cm åtta procent. Det genomsnittliga medelfelet för dessa
delområden kan uppskattas till högst fem procent för virkesförråd från och
med 15 cm vid brösthöjd, motsvarande 2 m3/ha, och till sex å sju procent
från och med 25 cm, motsvarande 1 m3/ha. Det bör dock anmärkas, att de
relativa medelfelen äro lägre för uppgifter avseende de totala virkesförråden.
Uppgifterna för vart och ett av dessa sex delområden få därför anses
vara ur medelfelssynpunkt tillräckligt tillförlitliga.

Sedan ovanstående beräkningar utförts, upprättades i samråd med vederbörande
landskamrerare ett förslag av domänstyrelsen på sju taxeringsdistrikt
inom Västernorrlands län, vilka i stort sett sammanföllo med de områden,
för vilka medelfelsberäkningarna utförts. Resultatet av riksskogstaxeringens
uppgifter angående distriktens virkesförråd inklusive bark per hektar
och dessas fördelning på grovleksklasser återfinnes i domänstyrelsens förslag
s. 26—27. I betraktande av att lövskogen särskilts och att barrskogsförrådet
är fördelat på tre grovleksklasser, torde man få anse att de medelfel,
som gälla virkesförråden över 15 cm, endast motsvara mycket måttliga
anspråk på säkerhet.

Kungl. Majda proposition nr 240.

127

Riksskogstaxeringen inom Västernorrlands och Jämtlands län med ett
linjeavstånd av 62/3 km kan sålunda giva tillräckligt säkra uppgifter för områden
omfattande 50 kvadratmil landareal. Nämnden kan emellertid ej bedöma
om så stora områden som 50 kvadratmil kunna användas som taxeringsdistrikt
i Jämtlands län.

Riksskogstaxeringsnämnden berör därefter den i samband med provtaxeringen
verkställda särskilda linjetaxeringen av Burträsks socken. Resultatet
av denna hade visat, att riksskogstaxeringen med det linjeavstånd (10 km),
som tillämpats för hela Västerbottens län icke kunde lämna för fastighetstaxering
användbara resultat för så små områden som Burträsks socken
(cirka 18 kvadratmil). Taxeringsdistrikten vid fastighetstaxering borde i Västerbottens
och Norrbottens län icke nämnvärt understiga 60 kvadratmil, om
medelfelet på totala barrskogsförrådet skulle i medeltal understiga 3 procent
och för den mera värdefulla delen av barrskogsförrådet (timmerskogen) 7
procent. Då inom övriga delar av landet krav säkerligen komme att resas
på avsevärt mindre taxeringsdistrikt, fordrades, för att riksinventeringens
uppgifter skulle kunna utnyttjas för den allmänna fastighetstaxeringen på
det sätt, som förslaget åsyftade, ett tätare linjenät än som använts åren
1923—1929. Anspråken på de uppgifter, som en riksskogsinventering överhuvud
taget skulle lämna, hade emellertid kraftigt ökats sedan den förra
riksskogstaxeringen, varför taxeringsprocenten redan på grund härav torde
komma att höjas. Indelningen av ett län i taxeringsdistrikt av sådan storlek
att riksskogstaxeringens uppgifter för dessa verkligen skulle kunna utnyttjas
av fastighetstaxeringsnämnderna torde därför väl låta sig förena med
övriga önskemål beträffande riksskogstaxeringens framtida utveckling.

Jämväl i de övriga yttrandena förekomma uttalanden örn den föreslagna
metodens praktiska användbarhet m. m.

Sålunda framhålles i flera av dessa yttranden, att man genom införande
av den nya metoden kan antagas vinna en förbättring av taxeringsresultatet
allenast i de fall där virkesförrådets storlek och sammansättning genom upprättade
hushållningsplaner eller eljest äro kända, men alt, om man bortser
från allmänna skogar samt bolagsskogar, sådana uppgifter äro tillgängliga
endast i undantagsfall. I sistnämnda avseende uppgiver exempelvis skogsvärdsstyrelsen
i Kalmar län, södra delen, att hushållningsplaner finnas på
domänverkets och ecklesiastika skogar, häradsallmänningar m. fl. men mera
sällan på de enskilda, att de sistnämnda i södra delen av Kalmar län i regel
äro till arealen så små att det icke torde vara praktiskt eller ekonomiskt
genomförbart att för dem upprätta hushållningsplaner samt att det icke heller
finns skogsuppräkningar i sådan omfattning, att de bliva till större hjälp
vid taxeringens genomförande. Skogsvårdsstgrelsen i Göteborgs och Bohus
län anför, att inom detta län endast för ett 10-tal fastigheter i enskild ägo
finnas upprättade hushållningsplaner, ur vilka man kan beräkna virkesförrådets
fördelning, men att för övriga cirka 10 000 fastigheter tillförlitliga
uppgifter saknas. Skogsvårdsstgrelsen i Örebro län framhåller, att sådana

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

skogar, som äga tillförlitliga och fullständiga skogshushållningsplaner, utgöra
ett mycket ringa fåtal i förhållande till dem, som sakna dylika planer,
och att det bör observeras, att en skogshushållningsplan måste vara av färskt
datum samt upprättad av opartisk och vederhäftig förrättningsman, om
den skall kunna anses tillförlitlig och användbar med eller utan kompletteringar
(många vid föregående fastighetstaxering företedda skogshushållningsplaner
hade icke varit av sådan art). S k o g s vård s styrel s e 11 i Skaraborgs lern
påpekar, att icke ens å skogar, för vilka fullständiga skogsindelningshandlingar
av vanlig typ föreligga, uppdelning av virkesförrådet efter dimensioner
utan vidare kan göras, då förrådet i dylika handlingar brukar vara uppdelat
på åldersklasser. Liinsstgrelsen i Gävleborgs län uppgiver, att i detta län, såvitt
länsstyrelsen har sig bekant, icke finnes någon enda indelningsplan för
i enskild ägo befintlig skog, som ej tillhör bolag, samt framhåller, att det
knappast i praktiken är möjligt att följa dimensionsförändringarna under en
hushåliningsplans giltighetstid och att planens siffror sålunda endast kunna
direkt anyändas, om taxeringsåret och indelningsåret sammanfalla. Länsstyrelsen
i Västernorrlands län uppgiver, att inom detta län finnas skogsindelningsplaner
praktiskt taget endast för allmänna skogar och bolagens skogar,
under det att å övriga enskilda skogar skogsindelning verkställts endast
i ett ytterst fåtal fall, samt att de indelningar, som finnas, ofta äro gamla
och mindre tillförlitliga. Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, att i detta
län föreligga avverkningsplaner för bolagsskogar och de flesta allmänna skogarna
men icke för bondskogarna i kustlandet och för de flesta bondskogarna
i lappmarken, som helt sakna Uppskattningar av virkesförrådet. I den mån
avverkningsplaner funnes för sistnämnda skogar vore de i allmänhet antikverade
och därför mindre användbara för ifrågavarande ändamål. Sveriges
skogsägareförbund samt svenska trävaruexport-1 cellulosa-, trämasse- och
pappersbruksföreningarna anföra, att skogsuppskattningshandlingarna för bolagens
och de största privata godsens skogar bruka förnyas blott med tämligen
långa intervaller, kanske endast vart tjugonde år, samt att den förrådsbokföring,
som i regel föres, endast brukar avse kubikmassan men icke förändringarna
i dimensionsklassfördelningen. Det vore därför blott relativt
sällan som skogsägaren kunde prestera ett statistiskt material örn grovlek sklassfördelningen
vid fastighetstaxeringstillfällena, och i varje fall kunde
detta icke ske utan mycket omfattande och tidsödande räknearbeten. Svårigheterna
bleve i realiteten oöverkomliga i de fall, då taxeringsenheten vore
sammansatt av ett stort antal fastigheter.

Länsstyrelsen i Örebro län anför, att det, om hushållningsplaner finnas,
ej torde vara svårt att få fram en riktig siffra för den relativa skogstillgången
samt att, om å andra sidan varje på undersökning av marken grundad kunskap
örn skogen saknas, det icke synes vara enklare att göra sig en bild av
trädstammarnas dimensionsfördelning än att åstadkomma en siffra för den
relativa skogstillgången. Liknande synpunkter uttalas av Västernorrlands
och Jämtlands läns handelskammare, som tillägger, att det vid tillämpning

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

129

av den föreslagna metoden lätt kan hända, att ett flertal olika faktorer felbedömas,
vilket i sin tur kan medföra ökad risk för ett missvisande taxeringsresultat.
Även skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län anser, att man bör
direkt kunna deducera relativa skogstillgången, örn alla primäruppgifter finnas,
och att det i andra fall är lättare att gå direkt på relativa skogstillgången
än att gissa sex eller kanske flera osäkra faktorer, därav flera kunna bliva
felbedömda i samma riktning. Likaså anser länsstyrelsen i Kronobergs län,
att bristen i fråga örn en för taxeringen erforderlig närmare kännedom om
virkesförrådet på det flertal fastigheter, där fastighetsägaren själv icke äger
sådan kännedom och icke heller kan förväntas avhjälpa denna brist, är av
skärpt betydelse vid tillämpning av den föreslagna taxeringsmetoden. Skogsvårdsstyrelsen
i Blekinge län framhåller, att typskogar och genomsnittssiffror
i dylika fall blott giva begränsad vägledning, då vanligen inom varje by
skogstillgången på fastigheterna är synnerligen skiftande, och att det torde
vara minst lika stora utsikter för en felbedömning av kubikmassan på 10 å
20 kubikmeter per hektar som att i samma mån felbedöma relativa skogstillgången.
Sveriges skogsägareförbund samt svenska trävaruexport-, cellulosa-,
trämasse- och pappersbruksföreningarna uppgiva, att många skogsmän hysa
den meningen, att det är lättare att fälla ett någotsånär riktigt totalomdöme
om det skogliga tillståndet å en fastighet än att skönsmässigt fixera speciella
egenskaper hos virkesförrådet. En erfaren taxator torde sålunda kunna hjälpligt
uppskatta en fastighets genomsnittliga virkesförråd per hektar samt även
fälla ett tämligen rättvisande omdöme örn fastighetens relativa skogstillgång,
men att utan tillgång till uppskattningshandlingar rätt bedöma virkesförrådets
fördelning på timmerskog, massavedskog och vedskog samt trädslagsblandningen
inom dessa grupper torde vara mycket svårt.

Skogsstyrelsen framhåller, att i de fall, då kännedom örn taxeringsunderlaget
är svävande, den jämförelse, som sker vid fastställande av den relativa
skogstillgången, ej torde bliva behäftad med större fel än som kan vara
godtagbart med hänsyn till felmöjligheterna vid bedömningen av nämnda
underlag. Ett liknande uttalande göres av skogsvårdsstyrelsen i Kalmar län,
norra delen, som emellertid i ett senare, efter provtaxeringen avgivet yttrande
medgiver, att den nya metoden visat sig giva värden, som uppenbarligen
närmare ansluta sig till saluvärdena, i det den medför dels en genomsnittlig
höjning av taxeringsvärdena i södra och mellersta Sverige och dels en starkare
differentiering av värdena mellan skogrika och skogfattiga fastigheter.
Länsstyrelsen i Blekinge län är av den bestämda uppfattningen, att — trots
att stora svårigheter i vissa fall äro förenade med relativa skogstillgångens
bestämmande — nämnderna i samråd med delias skogssakkunniga medhjälpare
i stort sett haft möjlighet att komma fram till en riktig siffra för denna
även i de svårlösta fallen. Enligt redogörelsen för den vid provtaxeringen
verkställda stickprovskontrollen (se bil. 10) vore felbedömningen i procent
för en del fastigheter anmärkningsvärt slör beträffande såväl virkesförrådet
som skogsvärdet per hektar och totalt, och, även om en viss tendens till underskattning
av den relativa skogstillgången obestridligen framträtt, hade

Wiland till riksdagens protokoll 19A1. t sami. Nr 240. 9

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

länsstyrelsen veterligt sådana avvikelser, även i motsatt riktning, som konstaterats
vid stickprovskontrollen, icke förekommit vid de senaste allmänna
fastighetstaxeringarna inom länet. Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
anför, att den oklara och svårbestämbara taxeringsfaktorn relativa skogstillgången
utgör en besvärlig detalj för den skogsägare, som av en eller annan
anledning vill kontrollera det taxeringsvärde, som åsatts hans skogsinnehav,
men att provtaxeringens resultat ej giver belägg för att en bättre
relativ rättvisa mellan fastigheterna kommer att erhållas med den föreslagna
metoden än med den nuvarande.

Jämväl i flera av de övriga yttrandena påpekas de stora felbedömningar
beträffande särskilda fastigheter, som konstaterades ha skett vid den under
provtaxeringen verkställda stickprovskontrollen, och att provtaxeringen sålunda
ej tyder på att de lokala taxeringsorganen förmå tillämpa den föreslagna
metoden med något större mått av säkerhet eller giver stöd för den
uppfattningen, att denna metod är överlägsen den gällande. Detta vöre så
mycket mera anmärkningsvärt som provtaxeringsnämnderna dels haft tillgång
till mera skoglig sakkunskap och dels kommit i åtnjutande av grundligare
information än i vanliga fall vore att påräkna.

Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms lån anför, att vissa olägenheter visserligen
visat sig vara förknippade med uppskattningen av den relativa skogstillgången
men att dessa, som särskilt förmärkts under de första fastighetstaxeringarna
efter den nuvarande metodens tillkomst, nu till väsentlig del
kunna anses eliminerade. Beträffande uppgifterna om att det i praktiken ofta
tillgår så, att man först fastställer totala värdet å skogen och sedan med
stöd härav räknar ut relativa skogstillgången, framhåller styrelsen, att så
med säkerhet endast sker i undantagsfall. Däremot hade de skogliga biträdena
i länet rapporterat, att det stundom tillginge så, att, sedan skogen först
värderats efter de fastställda grunderna samt joi’dbruket därefter värdesatts
enligt angivna normer, jordbruksvärdet höjdes, om summan av de båda värdena
bleve mindre än vad fastigheten ansåges värd, detta enär skogsvärdet,
vilket vederbörande efter sakkunnig undersökning kunde få justerat, icke
ansåges kunna ändras.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län däremot framhåller, att, örn resultatet
under tillämpningen av de nuvarande uppskattningsgrunderna, som
varit svårbegripliga och i det praktiska arbetet i hög grad osäkra, blivit bättre
för varje taxering, får detta tillskrivas nämndernas goda omdöme och förmåga
att jämka ihop skogsvärdet med ett tänkt saluvärde å skogen. Siffrorna för
bonitet och i synnerhet för relativ skogstillgång hade ofta uträknats »baklänges»
och sålunda i efterhand redovisats till vad som behövdes för att nå
det primärt »på känn» bestämda slutvärdet. Länsstyrelsen i Skaraborgs län
anser också gällande bestämmelser örn den relativa skogstillgången som skogsvärderingsfaktor
vara föga ägnade att befrämja ett rättvist och enhetligt
taxeringsresultat. Den omständigheten, att under den allmänna fastighets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

131

taxeringen någon direkt uppskattning av fastigheternas skogsbestånd i regel
ej förekommit, hade i länet medfört eller i allt fall bidragit till att fastigheters
skogsvärden ej uppskattats särskilt för sig. Man hade ofta förfarit så, att
förberedelsevis åsatts ett gemensamt värde för både inägor och skogsmark
med därå växande skog, varefter en uppdelning av värdet ägt rum på sådant
sätt, att skogsvärdet framstått som ett restvärde sedan inägorna värdesatts
med ledning av länets anvisningar örn å-pris. Länsstyrelsen i Västmanlands
län slutligen anför, att relativa skogs tillgången för mången tett sig som
något mystiskt, på vilken satsen: icke resonera, blott marschera hade sin
fulla tillämpning, och att den föreslagna metoden otvivelaktigt är mindre
svårtillgänglig.

Den av kammarrätten uttalade uppfattningen, att en fördel med den föreslagna
metoden måste sägas vara, att skogsägaren genom att låta verkställa
uppskattning av förrådet på ett enkelt sätt kan förebringa bevisning om å
fastigheten rådande skogsförhållanden, delas av kommunalskatteberedningen.
Häremot framhåller emellertid Svenska landstingsförbundet, att den omständigheten,
att skogsägaren icke har någon annan möjlighet att styrka
taxeringens oriktighet än att låta uppmäta virkesförrådet kan medföra mindre
önskvärda konsekvenser, då en sådan mätning är förenad med stora kostnader,
vartill kommer svårigheter, örn det blir många besvärsmål, att erhålla
sakkunnigt biträde för mätningen.

Kommunalskatteberedningen framhåller jämväl, att den föreslagna metoden
kan antagas erbjuda vissa fördelar även i de fall, då exakta uppgifter
om virkesförrådet saknas, bl. a. genom att riksskogstaxeringens resultat bör
kunna utnyttjas på ett effektivare sätt än nu för kontroll av fastighetstaxeringarnas
riktighet, örn genom riksskogstaxeringen uppgifter kunna erhållas
å de kvantiteter skog av olika grovleksgrupper och trädslag, som finnas
inom ett taxeringsdistrikt. Hittills hade riksskogstaxeringens resultat använts
vid kontroll för län eller del av län i fråga om areal skogsmark, bonitet och
relativ skogstillgång, men i fråga örn sistnämnda faktor hade riksskogstaxeringsmaterialet
blott givit stöd för allmänna uttalanden om tendensen till
över- eller underskattning.

Å andra sidan uttalas i några av yttrandena varningar emot att tillmäta
möjligheten att använda riksskogstaxeringens material för kontroll alltför
stort värde. Sålunda anmärker länsstyrelsen i Örebro län, att taxeringsdistrikten
måste göras mycket omfattande för att ej felmöjligheterna skola bliva
för stora och att denna kontroll icke synes giva någon som helst möjlighet att
bedöma, huruvida fördelningen av virkesförråden och dimensionerna de olika
fastigheterna emellan är riktig. Likaså framhåller Sveriges skogsägareförbund
samt svenska trävaruexport-, cellulosa-, trämasse- och pappersbruksförcningarna,
att även örn riksskogstaxeringens medelsiffror äro kända för
olika länsdelar, spridningen kring dessa medeltal, särskilt beträffande mindre
fastigheter, torde vara så avsevärd, ali för den enskilda fastigheten en jämförelse
med medeltalen blir lill ringa ledning. Svenska landskommunernas

132

Kungl. Maj.ts proposition nr J40.

förbund slutligen erinrar om att riksskogstaxeringens första omgång pågick
åren 1923—1929 och att enligt vad domänstyrelsen själv framhållit mer än
10 ä 15 år gamla siffror icke böra användas för kontroll av mindre områden.

Skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län anför, att en markägares åtgöranden
för att få ett rättvist bedömande av skogsvärdet genom den föreslagna metoden
inskränkes till en ganska enkel och därför ej alltför kostsam uppskattning
av skogskapitalet. För domänverket och en stor del av bolagsskogarna,
där expertis förefunnes, kunde av denna utarbetas en sammanställning,
som direkt utan större arbete kunde användas av taxeringsmyndigheterna.
För markägare, som ej själva kunde utföra en sammanställning, borde
materialet kunna insändas till länsstyrelserna för bearbetning och översändande
till de lokala taxeringsmyndigheterna. Härigenom erhötles en mångfald
typskogar. Kostnaderna m. m. medgåve ej en allmän uppskattning av
skogskapitalet å fastigheterna i riket, men en begränsning av uppskattningen
till fastigheter med visst arealinnehav skulle kunna nedbringa kostnaderna
samt giva typskogar för värdesättning av andra fastigheter. Om t. ex. inom
Jönköpings län uppskattningen fixerades till innehav av 100 hektar och däröver,
torde cirka 100 000 hektar bliva föremål för taxering. Med utgångsläge
av 5 procents linjetaxering borde detta arbete kunna utföras med 20 skogvaktare
som taxeringsförmän på cirka 6 å 7 månader och för en kostnad inklusive
hantlangning av högst 200 000 kronor. Därest staten därvid exempelvis
betalade halva omkostnaden, bleve markägarnas utgifter ej mer än cirka
en krona per hektar, en jämfört med båtnaden mycket skälig utgift, vari inkluderades
jämväl möjligheter att på grundval av taxeringen få vetskap örn
tillväxt och avverkningsbelopp. För varje län borde före taxeringens utförande
av riksskogstaxeringsnämnden eller domänstyrelsen fixeras inom vilka
gränser för arealinnehav taxering skulle utföras. Från på så sätt erhållna
typskogar borde värdet per hektar för skogar med lägre arealinnehav kunna
utslås med anlitande av länsskogvaktarna. Finge dessa, som inom Jönköpings
län varit fallet, direktiv att göra anteckningar angående skogskapital
etc. å hemmanskort, som för närvarande i länet fördes å sammanlagt cirka
13 000 hemman, komme dessa anteckningar att underlätta bedömningsfrågan.

Vikten av typskogar framhålles i flera andra yttranden. Sålunda anför
exempelvis skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län, att behovet av jämförelsematerial
är stort vilken metod, som i fortsättningen än kan komma att tilllämpas,
samt förordar, att i god tid före nästa fastighetstaxering under statsmakternas
medverkan erforderlig skogsuppskattning jämte bonitering verkställes
å ett jämförelsevis stort antal hemmansskogar av medelstorlek i de
olika länen; för Västmanlands län förslagsvis ett 50-tal i storleken 50—200
hektar. Skogsuppskattningen kunde ske i form av intill 10 procents linjetaxering
av den växande skogen i 5-centimetersklasser med uppdelning å
trädslag, kombinerad med förande av arealexteriör för utredning av bonitet
och åldersklassfördelning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

133

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar län, södra delen, påpekar, att jämförelsetal
från allmänna skogar, för vilka finnas hushållningsplaner, icke äro tillfredsställande,
då dessa skogar lia en helt annan sortimentssammansättning än
enskilda skogar. Länsstyrelsen i Gävleborgs län förmenar, att man icke torde
kunna ha någon nytta av bolagens skogar som typskogar, därför att bolagens
indelningsplaner i allmänhet ej äro uppgjorda för varje särskilt skogskomplex
utan för vederbörande bolags hela skogsinnehav.

I åtskilliga yttranden lia uttalanden gjorts om de båda metodernas praktiska
användbarhet, och därvid har i de flesta framhållits, att den föreslagna
metoden synes vara svårare att förstå för beskattningsnämnderna än den nuvarande
samt att taxeringsarbetet med den nya metoden torde bliva mera
tidskrävande och omständligt än hittills varit fallet. Då flera av de hörda
härvid icke synas ha tagit hänsyn till de förenklingar, som kunde genomföras
vid provtaxeringen (flera av uttalandena gjorda före denna), må det här
räcka med ett återgivande av vad som anförts av de skogsvårdsstyrelser och
länsstyrelser, inom vilkas ämbetsområden provtaxering verkställts och som
efter densammas utförande yttrat sig därom.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar län, norra delen, uppgiver sålunda, att styrelsens
jägmästare vid provtaxeringen av Mörlunda socken haft tillfälle att
konstatera, hurusom de därvid använda hjälptabellerna, med vilka provtaxeringsnämnden
ganska snart funnit sig till rätta, varit ägnade att tillgodose
önskemålet örn en anpassning av metoden till graden av noggrannhet för
(= nämndens kännedom om) primärfaktorerna. De anmärkningar, som sålunda
kunnat riktas emot metoden för dess brist på enkelhet och anpassning
till de många fall, där kännedom om taxeringsunderlaget vore mycket svävande,
bortfölle sedan ifrågavarande förenklingar vidtagits (skogsvårdsstyrelsen
hade i tidigare yttrande anfört, att den nya metoden i nämnda fall
komme att göra taxeringsarbetet avsevärt mycket mera tidsödande och omständligt
än hittills varit fallet).

Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län, som i tidigare yttrande avstyrkt genomförande
av den föreslagna metoden, bl. a. enär det nya förfaringssättet
syntes vara betydligt mera invecklat och arbetskrävande för taxeringsmyndigheterna
än det hittills använda, anser, att provtaxeringen ej lämnat sådana
resultat, att styrelsen funnit skäl frångå sin förut uttalade uppfattning.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser, att den nya metoden för nämndledamöterna
är enklare att bemästra än den nuvarande. Med kännedom örn
den skog, som skulle taxeras, vore det lättare att bedöma, huru mycket en
skog ungefärligen innehölle av barrskog och lövskog samt barrskogens fördelning
å timmerskog, massavedskog och vedskog, än att fastställa, huru
skogens aktuella virkesförråd förhölle sig till normalskogens virkesförråd.
Vid provtaxeringen i Riseberga socken bade kunnat konstateras, att nämndledamötema
på ett helt annat sätt kunnat lämna för taxeringen värdefulla
uppgifter. Självfallet komme en övergång till nytt system att i början föranleda
besvärligheter, men dessa syntes icke vara större än att de med god för -

134

Kungl. Majlis proposition nr 240.

beredelse och lämplig information kunde övervinnas. Då den tid nämnderna
hade till sitt förfogande vore så kort att någon extra belastning icke kunde
ifrågakomma, förutsatte länsstyrelsen, att vid kommande överarbetning avförslaget
ytterligare förenklingar särskilt i fråga örn hjälptabeller vidtoges
samt att erforderlig biträdeshjälp och tillräckligt antal skogssakkunniga kunde
ställas till nämndernas förfogande.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför, att den föreslagna metoden med sina
tabeller och hjälptabeller måhända kommer att erbjuda ett något lättare
taxeringsarbete så att säga vid arbetsbordet men att den också kommer att
giva tillfälle till en sådan mängd av osäkerhetsmoment vid bestämmande av
de olika faktorer, som utgöra grunden för värderingen, att det torde vara
synnerligen tvivelaktigt, om man i allmänhet skulle kunna komma till ett
riktigt resultat. Om provtaxeringen i Valbo socken, som landskamreraren i
länet haft tillfälle att följa, uppgiver länsstyrelsen därefter:

Vid en därvid företagen skogsexkursion, där förut stamräknade skogsskiften
besöktes, frapperades man till en början av, huru nära man gissningsvis
många gånger träffade det verkliga resultatet. Vid det fortsatta arbetet vid
arbetsbordet försvann emellertid snart det goda intrycket av metoden. Det
visade sig nämligen då, att även i de fall, då vederbörande nämndledamöter
trodde sig äga ingående kännedom örn skogsskiftena, man många gånger kom
till resultat, som nämnden fann orimliga. För att korrigera dessa resultat
måste man då återgå till den gamla metoden och enligt dennas resultat justera
värdena uppåt eller nedåt. Detta visar bäst den nya metodens osäkerhet.
Förutsättningarna för ett effektivt användande av den nya metoden synes
därför vara, att indelningsplaner eller stamräkning förefinnes, och i de fall.
då sådan icke förefinnes, synes en ingående besiktning på marken vara
nödvändig.

Länsstyrelsen i Västerbottens län åberopar ett vid dess yttrande fogat
gemensamt uttalande av sektionsordförandena inom provtaxeringsnämnden i
Burträsks socken (nämnden hade arbetat parallellt på två sektioner), däri
dessa framhålla, att de funnit det nya systemet vara enklare och lättfattligare
än det nuvarande, samt tillägger, att till i stort sett samma uppfattning
hade skogsvårdsstvrelsens taxeringsavdelning kommit vid en stickprovsundersökning,
som verkställts beträffande en del fastigheter i lappmarken med
upprättade avverkningsplaner för jämförelse mellan erhållna taxeringsvärden
enligt 1938 års fastighetstaxering och motsvarande värden, uträknade enligt
domänstyrelsens metod. Erfarenheterna från denna senare undersökning syntes
giva vid handen, att i de fall, då nya skogsindelningshandlingar eller avverkningsplaner
med dimensionsklassuppdelning och kubikmasseuppgifter
förelåge, diskontcringsmetoden utan svårighet kunde tillämpas och att den
då säkerligen bidroge till ett jämnare taxeringsresultat. Utfallet av provtaxeringen
måste emellertid bedömas med tanke på att förutsättningarna icke
varit fullt desamma som vid allmän fastighetstaxering. En sådan sakkunskap
som den vid provtaxeringen närvarande domänverkstjänstemannen representerade,
torde mera sällan stå beredningsnämnderna till buds, och vidare hade
räknebiträde och maskinell utrustning funnits till provtaxeringsnämndens

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

135

förfogande, något som icke alltid kunde påräknas i en beredningsnämnd. Det
måste därför antagas, att den arbetstakt, som hållits vid provtaxeringen beträffande
uträkning och summering av skogsvärden, icke kunde anses representativ
för beredningsnämnder i genomsnitt.

I anledning av vad som anförts örn resultatet av den vid provtaxeringen
verkställda jämförelsen mellan den föreslagna och den nuvarande metodens
praktiska användbarhet anmärker handelskammaren i Gävle, att därvid icke
gjorts någon som helst undersökning i fråga om de hjälpmedel, som taxeringsnämnderna
vid sitt arbete efter den äldre metoden haft till sitt förfogande,
och att lika litet någon undersökning utförts, huruvida den äldre metoden
skulle kunna utbyggas med hjälptabeller, förbättrad statistik eller
dylikt, varför jämförelsen kommit att stå mellan en ny metod, med moderna
och noga utformade hjälpmedel, samt en äldre metod, blottad på sådana.
Mot en invändning, att den äldre metoden redan borde lia försetts med lämpliga
hjälpmedel, om detta kunnat ske, kunde anföras, att vid förberedelserna
för de senaste fastighetstaxeringarna en omarbetning av det grundläggande
siffermaterialet medvetet skjutits undan i avvaktan på de erfarenhetstabeller,
som man så småningom väntat från statens skogsförsöksanstalt. — I övrigt
framhåller handelskammaren, att, om uppgifterna örn virkesförrådet och dess
sammansättning samt sortimentsgruppernas rotvärde införas i taxeringslängderna,
man utan vidare kan framräkna de olika skogsfastighetemas realisationsvärden
och att detta synes mindre iämpligt, då härigenom värdefulla
upplysningar bliva alltför lättillgängliga för spekulanter, som äro intresserade
av skogsaffärer på kort sikt. I

I anledning av vad i de avgivna yttrandena anförts örn behovet av jämförelsematerial
vid taxeringarna i form av i orterna systematiskt spridda
typskogar har inom skatteberedningen verkställts särskild utredning härom,
som sammanfattats i två den 20 augusti respektive den 3 november 1943
dagtecknade promemorior. I den tidigare av dessa promemorior framliålles,
att anordningen med typskogar syntes vara synnerligen önskvärd för nästa
allmänna fastighetstaxering, oavsett vilken skogs värderingsmetod som komme
till användning, och att, örn båda de ifrågavarande metoderna skulle till
någon del komma att användas jämsides, möjlighet erbjöde sig att genom
ett representativt typskogsmaterial göra bättre jämförelser mellan värderingsmetoderna
än eljest skulle vara möjligt. Behovet av typskogar vore störst beträffande
de 18 sydligaste länen (söder örn Kopparbergs och Gävleborgs län).
En fullständig rjksskogstaxering hade nämligen ej övergått dessa län sedan
åren 1923—1929, och nyligen utförda stickprovstaxeringar i form av s. k. vedskogsinventeringar
hade givit anledning förmoda, att virkesförrådet och dess
sammansättning undergått betydande förändringar inom dessa områden. De
G nordligaste länen komrne däremot att efter sommarsäsongen 1943 vara
övergångna med den andra riksskogstaxeringen, och materialet från denna
torde vara sådant, ali för fastighetstaxeringsändamål tillräckligt vägledan -

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 240

de uppgifter om virkesförrådet och dess beskaffenhet efter särskild bearbetning
kunde lämnas för olika taxeringsdistrikt och skogsägaregrupper, varför
en uppskattning av typskogar inom detta område icke ansåges erforderlig för
nästa fastighetstaxering. En sådan bearbetning föresloges komma till stånd
genom statens skogsförsöksanstalts avdelning för riksskogstaxering under vintersäsongen
1943—1944. Kostnaden härför kunde preliminärt beräknas till
15 000 kronor. Samma institution syntes även lämpligen böra anförtros uppdraget
att inom ramen för ordinarie anslag ombesörja anskaffning av erforderligt
material till ledning för skogsvärderingen i de övriga länen, bestående
i utväljande av typskogar, uppskattning på marken av skogstillgångarna
å dessa samt bearbetning av det insamlade materialet.

I den senare promemorian, däri förslaget örn uppskattning av typskogar
närmare utvecklas, anföres:

Det förutsättes givetvis att, för undvikande av onödiga kostnader, det material,
som eventuellt redan förefinnes, kommer till användning. Då detta i
huvudsak bör vara till finnandes hos skogsvårdsstyrelserna i riket och det
ansetts önskvärt att erhålla kännedom om dess ungefärliga omfattning, har
från skogsvårdsstyrelserna begärts uppgifter örn av dessa utlagda s. k. provytor
samt örn skogar, som enligt skogsvårdsstyrelsernas kännedom undergått
uppskattning under de senare åren på sådant sätt, att de skulle kunna
användas som typskogar eller jämförelseskogar vid nästa allmänna fastighetstaxering.
Svar från samtliga skogsvårdsstyrelser hava ännu ej inkommit.
1 Av de inkomna svaren framgår emellertid, att tillgången på dylika provytor
och jämförelseskogar är mycket ojämn i olika delar av landet, att i
flera län för taxeringsändamål användbara provytor helt saknas, att befintliga
sådana ytor vanligen avse så speciella syften att deras användbarhet för
taxeringsändamål är begränsat samt att det beträffande jämförelseskogarna
är ovisst, i vad mån vederbörande skogsägare äro villiga att ställa de tillgängliga
uppgifterna till förfogande för ändamålet. Det har i själva verket
visat sig att, även om ifrågavarande material kan vara värdefullt och givetvis
bör utnyttjas, det knappast någonstädes kan anses vara av den beskaffenheten
att det kan utgöra det huvudsakliga jämförelsematerialet för taxeringen.
Det har sålunda bestyrkts, att det för vinnande av det avsedda syftet är nödvändigt
att särskilda skogsuppskattningar å vissa fastigheter verkställas.

På de uppskattningar, som sålunda erfordras, torde böra ställas kravet
på så stor exakthet som möjligt. Varje uppskattning skall ligga till grund
för ett stort antal bedömningar av andra skogar, och, örn därvid utgångspunkten
är felaktig, kan hela taxeringsnivån för en viss trakt bliva felaktig.
Det vore utan tvivel för förtroendet för taxeringen synnerligen menligt, om en
approximativ uppskattning, som av det allmänna betecknats såsom en tillförlitlig
grund för taxeringen, sedermera skulle visa sig vara otillförlitlig. Det
synes därför knappast kunna undgås, att uppskattningarna ske medelst stamräkning
och i samband därmed företagna bonitetsbestämningar m. m.

Vidare är det av stor vikt att arbetet utföres efter enhetliga grunder samt
med för dylika uppskattningar speciellt tränad personal. Detta är givetvis
särskilt betydelsefullt för de nu planerade förrättningarna, då det är första
gången sådana antagas förekomma. Förhållandet blir enahanda, om det gäller
tillämpning av ny metod för skogstaxering eller tillämpning av den gamla 1

1 Svar från samtliga skogsvårdsstyrelser ha sedermera inkommit. Vad här sägs om resultatet
av den gjorda förfrågningen synes emellertid icke påverkas härav.

Kungl. Maj:ts proposition nr ''140.

137

metoden i förbättrad form. Skogsförsöksanstaltens avdelning för riksskogstaxering
synes vara den enda institution som för närvarande äger de angivna
förutsättningarna för utförande av en sådan uppgift, och uppskattningsarbetet
synes därför böra anförtros åt avdelningen. Denna omständighet utesluter givetvis
icke, att den lokala expertisen bör utnyttjas i lämplig utsträckning.
Till fördel skulle sålunda vara, om skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän kunde
vara avdelningen behjälpliga med utväljande av lämpliga fastigheter, varjämte
det vore synnerligen önskvärt, att dessa, vilka ju sedermera i regel
torde komma att som sakkunniga biträda beskattningsnämnderna, i görligaste
mån följde avdelningens arbete inom deras respektive distrikt och på lämpligt
sätt tillgodogjorde sig de därvid erhållna resultaten.

Vid planläggning av arbetet har man att välja mellan att företaga ett relativt
stort antal mindre tidskrävande uppskattningar eller att verkställa ett
färre antal mera tidskrävande sådana, som giva en allsidigare bild av det vanligen
förekommande skogstillståndet å fastigheterna i vederbörande trakt. I
detta avseende synes det vara lämpligast att lägga arbetet så, att varje uppskattning
om möjligt kommer att avse en hel fastighet, som ej innehåller alltför
liten areal skogsmark. Örn man för uppskattningen väljer alltför små skogar,
riskerar man att som jämförelseobjekt få skogar, därur endast brukar
uttagas virke för husbehov och som av den anledningen avvika från de i
trakten vanligen förekommande skogarna. Att uppskattningen skall omfatta
hel fastighet torde dock ej böra uppställas som ett oeftergivligt villkor. Som
typskog torde kunna användas även en del av en större fastighet, t. ex. ett
särskilt skifte eller dylikt.

För varje för ändamålet vald skog bör i enlighet med de uppställda förutsättningarna
företagas en uppskattning av virkesförrådet för hela skogen och
dettas fördelning på diameter- och åldersklasser. Utan större ökning av arbetet
bör uppskattningen i regel kunna verkställas beståndsvis med urskiljande
jämväl inom bestånden av lämpliga mindre provytor, vilkas gränser
lätt kunna urskiljas på marken. Därigenom synes materialet kunna utnyttjas
så effektivt och mångsidigt som möjligt, och jämförelseskogen bör kunna
tjäna till ledning dels i de fall, då vederbörande nämndledamöter eller skogssakkunniga
äga tillräcklig sakkunskap och tillräcklig kännedom örn den
skog, som skall taxeras, för att kunna bedöma virkesförrådet och dess sammansättning
genom fördelning av skogsmarksarealen på ålders- eller huggningsklasser,
dels i de säkerligen mycket oftare förekommande fallen, då bedömningen
måste inskränkas till en jämförelse med det allmänna skogstillståndet
å jämförelseobjekten.

Vad antalet jämförelseskogar angår är det givelvis i och för sig önskvärt,
att detta blir så stort som möjligt. Man har emellertid att taga hänsyn dels
till vad ovan sagts om deras storlek och dels till hur många uppskattningar
riksskogstaxeringsavdelningen kan hinna med under loppet av nästa sommar,
d. v. s. under tiden den 1 maj—den 30 september 1944. I sistnämnda avseende
synes man enligt vad som meddelats kunna räkna med att nio 5-mannalag
hållas i arbete under 115 dagar, representerande tillsammans omkring
1 000 arbetsdagar, samt att därunder .skulle kunna företagas erforderliga
uppskattningar å cirka 400 skogar. Dessa skogar böra då förläggas så, att varje
nämndledamot med minsta möjliga kostnader och tidsspillan kan komma
till den skog, som ligger honom närmast. Skogarna böra sålunda vara någorlunda
jämnt fördelade men framför allt vara så valda, att de med hänsyn
till trafikförhållanden och ägoform äro lätta att besöka och genomgå. Under
antagande, att i de 18 sydliga länen inläggas 400 typskogar, skulle avståndet
mellan dessa i medeltal bli cirka 2 mil, innebärande att ingen nämndledamot
skulle bo på längre avstånd, fågelvägen räknat, från en sådan skog lin cirka

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

en mil. Ledamöternas färdväg mellan hemmet och typskogen skulle sålunda
vid jämn fördelning av dessa bli relativt kort. Då man normalt synes böra
räkna med att åtminstone beredningsnämndemas ordförande och ledamöterna
i fastighetstaxeringsnämnderna böra få tillgång till flera jämförelseskogar
och man för deras vidkommande måste undvika stora resekostnader,
synes nämnda antal jämförelseenheter kunna betecknas såsom tillräckligt
men ä andra sidan nödvändigt erforderligt. I trakter med särskilt goda kommunikationer
kan man måhända tänka sig, att man förlägger två typskogar
helt nära varandra, därvid man vinner den fördelen att vid samma exkursion
kunna demonstreras t. ex. dels en skog med god skogstillgång, dels en skog,
därå skogstillgången på grund av stark avverkning eller andra orsaker är
under genomsnittet. Möjligen måste man räkna med att någon typskog kan
behöva förläggas även till exempelvis Kopparbergs län. Detta torde i så fäll
lå ske inom ramen för de arbetsdagar, varmed ovan räknats, men bör ej behöva
nämnvärt inkräkta på de uppskattningar, som nyss beräknats för de
sydliga länen.

Härefter återstår frågan, hur man skall kunna tillgodogöra sig materialet
från skogar, för vilka redan finnas tillförlitliga uppskattningshandlingar. I de
tali, där dessa handlingar äro lätt tillgängliga, bör givetvis materialet bearbetas
i samband med de centrala förberedelserna för taxeringen, därvid även
detta arbete synes böra utföras av riksskogstaxeringsavdelningen. Det kan
emellertid ifrågasättas, om icke ytterligare material skulle kunna erhållas, om
ledarna för de utsända taxeringslagen finge i uppdrag att i samband med
fältarbetet verkställa särskilda efterforskningar efter sådana skogar. Man
skulle då kunna tänka sig, att lagledarna finge under en eller annan månad
efter fältarbetets avslutande stå till beredningsnämndemas förfogande för bearbetning
av dylika uppskattningshandlingar samt eventuellt för biträde i
annan form såsom nied okularuppskattningar och dylikt i fall, där särskilda
svårigheter möta för nämnderna att verkställa bedömning av viss eller vissa
fastigheter. Självfallet skulle det i så fall vara lämpligt att lagledarna, i den
män de finge tid därtill, tjänstgjorde som ledare för exkursionerna till jämförelseskogama
samt därvid eller i annat sammanhang tillhandaginge med
anvisningar och vägledande uppgifter för taxeringen. Särskilt skulle ett dylikt
arrangemang vara värdefullt, om vid nästa allmänna fastighetstaxering skall
användas den av domänstyrelsen föreslagna nya metoden för skogsvärdering,
då det givetvis i början kommer att bereda nämnderna vissa svårigheter att
sätta sig in i densamma.

Vad angår norrlandslänen och Kopparbergs län vore det naturligtvis av
värde, om man även där kunde utlägga ett lämpligt antal jämförelseskogar.
Det har emellertid ansetts uteslutet att med tillgänglig arbetskraft och för
rimlig kostnad få till stånd en sådan anordning. Behovet av dylika särskilda
jämförelseskogar är också här mindre än i övriga delar av landet. Såsom i den
tidigare promemorian redan angivits, har man för nämnda län till förfogande
ett i huvudsak nytt och tillika mångsidigt material från den allmänna riksskogstaxeringen.
Genom detta kunna erhållas medelvärden i olika avseenden,
vilka kunna tjäna till riktpunkt vid värderingen och möjliggöra kontroll å
den genomsnittliga värdesättningen, samt uppgifter om den ram, inom vilken
värdena i stort sett böra variera. Med hänsyn till att skogarna i ifrågavarande
län i regel äro tämligen stora och till sin beskaffenhet betydligt mera enhetliga
än skogarna i södra Sverige bör ett sådant material kunna väl utnyttjas.
Erfarenheter från provtaxering enligt den av domänstyrelsen föreslagna metoden
giva stöd åt denna uppfattning. Vidare torde för de nordliga länen tillgång
finnas till ett större antal redan uppskattade jämförelseskogar, då uppgifter
äro tillgängliga beträffande rätt många kronoskogar och sådana troligen

Kungl. Maj.ts proposition nr ''MO.

139

kunna erhållas även beträffande åtskilliga bolagsskogar. I fråga om lappmarksskogarna
(inklusive skogarna i Särna och Idre tingslag i Dalarna) gäller,
att här i allmänhet finnas indelningshandlingar, varur erforderliga uppgifter
för taxeringen direkt kunna hämtas. Det är dock möjligt att särskilt i
Kopparbergs län, där variationerna i fråga om skogarnas beskaffenhet på sina
ställen torde vara större än i Norrland, behov av en eller annan särskilt utlagd
jämförelseskog kan uppstå. Såsom redan antytts bör i så fall arbetet utföras
inom den ovan föreslagna ramen.

Enligt en vid den sist angivna promemorian fogad, av jägmästaren Hagberg
upprättad kostnadsberäkning ha kostnaderna för den föreslagna typskogsinventeringen,
omfattande uppskattning av 400 typskogar med en areal
av 10—25 hektar samt bearbetning av omkring 200 skogar, utvalda bland
tillgängliga, av domänstyrelsen, skogsvårdsstyrelse eller bolag upprättade
hushållningsplaner, beräknats till 135 000 kronor.

I efter remiss avgivet yttrande över förenämnda promemoria anför styrelsen
för skogshögskolan och statens skogsförsöksanstalt följande:

Genom den offentliga kritiken mot den gällande metoden och domänstyrelsens
förslag torde det få anses fastslaget, att de lida av betänkliga brister.
För närvarande kunna dessa brister endast nödtorftligt avhjälpas. I vilket
fall som helst måste de alternativa förslag, som skola föreläggas nästa riksdag,
betraktas som kortvariga provisorier. Redan vid den fastighetstaxering,
som följer närmast efter den nästa, torde genom skogsförsöksanstaltens arbeten
förhållandena ligga helt annorlunda till.

I denna situation synas endast sådana åtgärder böra vidtagas, som äro nödvändiga
för nästa fastighetstaxering. Från denna synpunkt bör det remitterade
förslaget om typskogar betraktas. Typskogarna skola i första hand utgöra
hjälpmedel för uppskattning av virkesförrådet. Förslaget ansluter sig härigenom
närmast till domänstyrelsens taxeringsforsing, där en sådan uppskattning
är grundläggande.

Én skogs virkesförråd uppskattas enligt styrelsens mening bäst genom att
man först bedömer skogsmarksarealens fördelning på ålders- eller huggningsklasser
och därefter multiplicerar arealerna med uppskattade förrådet i varje
klass. Om man slår in på denna väg behöves emellertid för uppskattningen
inga typskogar utan endast typbestånd, vilka kunna underlätta bedömningen
av förrådet i varje åldersklass.

Skatteberedningen har i sitt senare förslag accepterat denna arbetslinje
för sådana fall, då vederbörande nämndledamöter eller skogssakkunniga äga
tillräcklig sakkunskap och tillräcklig kännedom om den skog, som skall taxeras,
för att kunna bedöma virkesförrådet och dess sammansättning genom
fördelning av slcogsmarksarealen på ålders- eller huggningsklasser. Beredningen
anser emellertid, att de fall, då detta icke kan ske, förekomma mycket
oftare. För dessa fall skulle typskogama vara nödvändiga för att möjliggöra
en bedömning, som måste inskränkas tili en jämförelse med det allmänna
skogstillståndet å jämförelseobjekten.

Detta är frågans kärnpunkt. Man utgår ifrån, att värderingsman, som icke
äro tillräckligt sakkunniga eller icke tillräckligt känna den skog, som skall
taxeras, för att kunna i grova drag uppskatta åldersfördelningen och förrådet
i åldersklasserna, likväl äro i stånd att jämföra ifrågavarande skog med särskilt
undersökta typskogar. För att jämförelsen under så ogynnsamma förhållanden
skall lili lill nämnvärd ledning vid taxeringsarbetet är det tydligen

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

nödvändigt, att typskogen liknar den skog, som skall taxeras. Det är nämligen
uppskattningen av olikheterna mellan två skogstillstånd, som ställer de
största kraven på förrättningsmannens sakkunskap och kännedom om båda
skogarna. Förutsättningen för god vägledning under ifrågavarande ogynnsamma
betingelser är därför att jämförelsen sker med en känd skog, som med
avseende på bonitet, åldersfördelning, trädslagsblandning, täthet och dimensionsfördelning
så mycket som möjligt tillhör samma typ och därigenom ger
samma totalintryck som den för taxering aktuella skogen. För att något så
när kunna erbjuda sådana jämförelsemöjligheter bli de planerade typskogarna
alltför få och för avlägset belägna. Utsikterna att finna lämpliga jämförelseobjekt
äro vanligen störst i närheten av den skog, som skall taxeras.
Det förefaller, att detta behov bäst skulle fyllas genom föreskrift, att i varje
trakt tillräckligt många och ur typ synpunkt väl valda skogar skola av de
skogssakkunniga uppskattas genom bedömning av åldersfördelningen och virkesförrådet
i åldersklasserna.

I detta sammanhang vill styrelsen framhålla vikten av att vid nästa fastighetstaxering
uppskattning av åldersfördelningen äger rum i södra Sverige, där
nytt material från riksskogstaxeringen saknas. I dessa län äro den gamla
riksskogstaxeringens åldersfördelningar icke längre användbara. Däremot har
det vid jämförelse med vedskogsinventeringarna i fyra län visat sig, att de
gamla förrådssifforna per hektar i åldersklasserna fortfarande kunna utnyttjas
för beräkning av totala virkesförrådet. Genom uppskattning av åldersfördelningen
i sammanhang nied fastighetstaxeringen vinner man sålunda den
väsentliga fördelen, att kontroll erhålles på de för fastighetstaxeringen grundläggande
virkesförrådens länssummor.

Om man vill nå detta mål uppstår frågan, hur åldersfördelning skall erhållas
för de skogar, där förrådsuppskattningen skett med stöd av jämförelseskogar.
I regel gäller detta småskogarna. Det är då lättare att uppskatta åldersfördelningen
för hela trakten än för varje liten skog. En sådan åldersfördelning
av flera skogars arealsumma är ju fullt användbar för kontroll av
totala virkesförrådet.

Av det förestående har framgått, att typskogar icke äro behövliga för fastighetstaxeringens
förrådsuppskattning. Däremot vill styrelsen icke förneka,
att andra skäl kunna föreligga för uppskattning av typskogar, t. ex. för
att undersöka och demonstrera verkningarna av olika värderingsmetoder.
Men antalet typskogar behöver för ett sådant ändamål ej på långt när stiga
till nu föreslagna 400.

Skatteberedningen har med styrka framhållit, att den föreslagna uppskattningen
av typskogar bör anförtros åt skogsförsöksanstaltens avdelning för
rikssltogstaxering. Styrelsen har här ovan givit uttryck för sin mening, att
anstaltens sakkunskap bör tagas i anspråk för den mer stadigvarande lösning
av taxeringsfrågan, som torde kunna genomföras vid fastighetstaxeringen
efter den nästa. För arbetet på denna nära liggande framtidsuppgift
vöre det av stor betydelse, att anstalten redan nu finge kontakt med frågan.
Härtill kommer, såsom skatteberedningen framhållit, att anstalten efter övertagande
av riksskogstaxeringen förfogar över för dylika uppskattningar speciel
tränad personal. På grund av ovanstående anser sig styrelsen böra
biträda förslaget om arbetets överlämnande till anstalten. Såväl i god ordnings
intresse som därför att uppgiften behöver handläggas av mer än en
avdelning torde emellertid ifrågavarande uppdrag jämte övriga i detta sammanhang
erforderliga utredningar böra anförtros åt anstalten och icke, såsom
skatteberedningen föreslagit, till viss avdelning.

Skatteberedningen har i sin senaste P. M. förbigått frågan örn medelsanvisning
för detta arbete. I sin första P. M. har emellertid beredningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

141

föreslagit, att uppdraget skall utföras inom ramen för anstaltens nuvarande
anslag för riksskogstaxering och avverkningsstatistik. Styrelsen kan icke
finna detta vara riktigt. De för riksskogstaxering och avverkningsstatistik
anvisade medlen böra oavkortat användas för dessa ändamål. Redan 1936
års skogsutredning föreslog att ifrågavarande anslag borde utgå med samma
belopp årligen och att arbetsuppgifterna finge anpassas härefter. Denna
anordning synes vara en god väg att uppnå organisatorisk stadga på detta
område. Det nuvarande anslaget har varit oförändrat i två år och föreslås
med samma belopp för budgetåret 1944/45. Då anslagets storlek, 240 000
kronor, synes väl avvägt med hänsyn till ändamålet är styrelsen angelägen,
att den inledda stabiliseringen icke avbrytes. Styrelsen hemställer därför,
att kostnaderna för nu föreslagna förberedelser till nästa fastighetstaxering
måtte bestridas med särskilt anslag.

Emellertid har förslaget även en annan sida, nämligen skogsförsöksanstaltens
arbetsbelastning. Anstalten har på sitt program mycket stora utredningar,
vilka skola tjäna som underlag för skogslagstiftningen och för utredningen
om det norrländska näringslivets förkovran. Dessa arbeten förutsätta
i stor utsträckning samarbete mellan anstaltens skogsavdelning och
riksskogstaxeringen. Det är därför av vikt, att riksskogstaxeringens personal,
som förutom sina löpande uppgifter tages i anspråk för riksskogstaxeringsnämndens
avveckling, icke belastas så hårt av ett tillfälligt uppdrag, att
dess medverkan i förestående utredningsarbeten förhindras. Av denna anledning
är det angeläget, att uppskattningen av typskogar och övriga arbeten
för fastighetstaxeringen icke ges onödigt stora proportioner. En avvägning
måste ske mellan de av Kungl. Majit tidigare anbefallda uppgifterna
och det nytillkomna uppdraget med hänsyn tagen till deras vikt för det
allmänna. En från sådana synpunkter företagen granskning av skatteberedningens
senaste förslag torde enligt styrelsens mening giva vid handen,
att förslaget utan större olägenheter kan och därför också bör avsevärt beskäras.

En framkomlig väg härför synes beträffande södra Sverige vara följande: 1.

Genom bearbetning av riksskogstaxeringens material erhållas medelsiffror
för virkesförråd per hektar i åldersklasser samt förrådets fördelning
på trädslag och dimensionsklasser. Dessa siffror ge dels ledning för upp-*
skattning av förrådet i varje åldersklass och tillåta dessutom i kombination
med vid fastighetstaxeringen företagen åldersfördelning en kontroll av
totala förrådsuppskattningen.

2. För uppövning av värderingsmännens ögonmått anläggas eller utnyttjas
förut befintliga provytor, representerande beståndstyper. Provytornas
storlek behöver icke överstiga 0,25 hektar och antalet bör vara högst 500.

3. Uppskattning av ett begränsat antal typskogar för specialutredningar
och demonstration.

I fråga om norra Sverige ansluter sig styrelsen i huvudsak till skatteberedningens
förslag.

Två ledamöter av styrelsen, direktören Bure Holmbäck och överdirektören
Gerhard Strindlund, lia i ett särskilt yttrande förklarat sig ej kunna ansluta
sig till majoritetens uppfattning utan som sin mening framhållit, att det av
praktiska skäl ofrånkomliga kravet på enkla metoder vid taxeringsförfarandet
helt syntes utesluta ett ersättande över hela linjen av typskogarna med typbestånd
samt att anordningen med typskogar torde vara särdeles önskvärd
för nästa allmänna fastighetstaxering oavsett vilken värderingsmetod som

142

Kungl, ftlaj.ts proposition nr 240.

komma till användning. I anslutning härtill ha dessa ledamöter ifrågasatt,
om icke skogsvårdsstyrelserna, som i varje fall syntes bliva i stor utsträckning
tagna i anspråk i förevarande sammanhang, skulle kunna inlemmas i
uppskattningen av typskogarna i större utsträckning, än vad skattcberedningen
förutsatt.

I skatteberedningens i februari 1944 dagtecknade promemoria anföres:

Det betydelsefullaste momentet vid taxering av skogsfastighet är utan tvekan
uppskattningen av virkesförrådet. Man bör därför söka skapa förutsättningar
för att denna uppskattning skall bliva så tillförlitlig som möjligt.

De svårigheter, som föreligga att vid avsaknad av exakta uppgifter örn
virkesförrådet på en fastighet bedöma de egenskaper hos detsamma, som
måste vara kända för en tillämpning av domänstyrelsens metod, framstodo
tydligt vid den under provtaxeringen företagna stickprovskontrollen beträffande
särskilda fastigheter i Mörlunda, Riseberga och Valbo socknar. Det
skulle därför vara synnerligen önskvärt, örn man — som professor Eneroth
föreslagit — kunde framtvinga obligatorisk mätning av alla skogar i vårt
land. På grund av de kostnader detta skulle åsamka de skattskyldiga och
de praktiska svårigheter, som skulle uppstå, om ett otal mätningsförrättningar
inom en relativt begränsad tid måste verkställas över hela landet,
kan ett lagfästande av en sådan skyldighet icke nu komma i fråga. Man
måste, åtminstone tillsvidare, söka sig fram på andra vägar.

I detta sammanhang torde böra framhållas, att det icke finns någon som
helst anledning förmoda, att'' det för skogar, där uppskattningen måste grundas
på enbart bedömning, skulle vara lättare att fastställa relativa skogstillgången
än att bestämma de data angående virkesförrådet, som den föreslagna
metoden förutsätter. Ett riktigt fastställande av den relativa skogstillgången
för en skog kräver minst lika god kännedom örn dess tillstånd
och sammansättning som en bestämning av de uppgifter örn virkesförrådet,
sorn erfordras för tillämpning av den nya metoden. De som tro, att bedömning
av relativa skogstillgången enligt nuvarande regler ger säkrare resultat
än bedömning av förrådsuppgifter enligt den nya, skulle knappast kunna
vidhålla denna mening, örn det över huvud taget ginge att kontrollera de
taxeringar, som verkställts enligt den nuvarande metoden, på det sätt som
skedde vid den berörda stickprovskontrollen. I varje fall torde så mycket
kunna sägas, att det är lika befogat att göra en verklig ansträngning för att
söka få till stånd en tillförlitlig redovisning av virkesförrådet på våra fastigheter,
om den nuvarande metoden skall bibehållas, som örn den nya skall
tillämpas.

Beträffande frågan örn uppskattning av typskogar synas de av styrelsen
för skogshögskolan och statens skogsförsöksanstalt anförda skälen för typskogamas
ersättande i huvudsak med typbestånd vara ur praktisk synpunkt
mindre hållbara. Det är visserligen riktigt, att en exaktare bedömning av virkesförrådet
hos en skog bäst sker på det av styrelsen angivna sättet, men därför
fordras, att den som verkställer bedömningen dels är skogligt utbildad och
dels har en ganska detaljerad kännedom örn den skog, varom fråga är.
Tyvärr föreligga i praktiken ofta icke så goda förutsättningar, utan bedömningen
måste merendels bli betydligt mera summarisk. Vid den tänkta anordningen
av typskogarna — med å dessa utlagda särskilt uppskattade bestånd
och provytor — kunna de emellertid utnyttjas även vid bedömningar
på det av styrelsen angivna mera exakta sättet.

Den omständigheten, att taxeringen av skog vid den fastighetstaxering,

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

143

som kommer efter den nu ifrågavarande, eventuellt kan ske efter ytterligare
förbättrade grunder torde icke utgöra något avgörande skäl för att nu avstå
från ett i och för sig i nuvarande läge lämpligt tillvägagångssätt. Ej heller
torde det kunna ifrågakomma att ersätta de föreslagna typskogarna med
skogar, som bedömas av beredningsnämndernas skogssakkunniga, då utgångspunkterna
för jämförelsen härvid skulle bli alltför osäkra för att kunna
läggas till grund för taxering av ett stort antal andra skogar.

På grund av vad sålunda anförts synes åt statens skogsförsöksanstalt
böra uppdragas att verkställa uppskattning av typskogar till nästa fastighetstaxering
i huvudsak på det sätt och i den utsträckning, som av skatteberedningen
föreslagits.

I detta sammanhang kan framhållas, att, örn ledarna för de av riksskogstaxeringsavdelningen
utsända taxeringslagen, på sätt föreslagits, få under
viss tid stå till beredningsnämndernas förfogande för okulartaxeringar m. m.,
det av professor Petterson uttalade önskemålet om möjlighet till sådana
taxeringar genom auktoriserade eller av det allmänna till skogsägarnas tjänst
ställda taxatorer blir i någon mån tillgodosett. Det av Petterson föreslagna
förfarandet torde, örn ett tillräckligt antal skickliga förrättningsmän kunna
anskaffas för ändamålet, vara en god lösning och synes böra övervägas för
framtida bruk. Att i och för den fastighetstaxering, som skall taga sin början
redan i slutet av detta år, hinna anställa lämpliga personer och i övrigt
skapa en organisation för arbetet är givetvis omöjligt.

Jämväl av skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län framställt förslag om
obligatorisk linjetaxering av de större skogarna, vilket av praktiska skäl ej
heller kan genomföras nu, torde böra tagas i övervägande vid senare taxeringar.

Närmare direktiv för i vilken ordning exkursionerna till typskogarna skola
företagas, vilka som böra kallas till exkursionerna etc. torde icke böra givas
i detta sammanhang. Möjligen kunna demonstrationer av typskogar anordnas
i samband med sammanträden enligt 59 § 1 och 3 mom. taxeringsförordningen.
Det kan även tänkas, att beredningsnämndernas första sammanträdesdag
användes till besök å en eller flera typskogar. Särskilda bestämmelser
härom i taxeringsförordningen torde ej vara nödvändiga, och i den
mån i annan ordning utfärdade regler bliva erforderliga torde sådana böra
utfärdas efter typskogsinventeringens avslutning.

Vad därefter angår uppskattningen av virkesförrådet och dettas fördelning
å förrådsgrupper vid själva taxeringsarbetet synas de vid provtaxeringen
vunna erfarenheterna böra utnyttjas så, att i de fall, där exakta uppgifter
om virkesförrådet föreligga, alla uppgifter, som förutsättas av den
därvid utarbetade hjälptabell nr 1, upptagas som primärfaktorer för taxeringen,
under det att bedömningen eljest —• utom i undantagsfall, då vederbörande
skog företer speciella egenheter — inskränkes till fastställande av
de uppgifter, som förutsättas av den vid provtaxeringen använda hjälptabell
nr 2. De bestämningar beskattningsnämnderna lia alt utföra lili sålunda
i sistnämnda fall fastställande av dels virkesförråd lier hektar (i
kubikmeter), dels lövskog per hektar (i kubikmeter) — därvid barrskogsförrådet
erhållcs som skillnaden mellan totalförrådet och lövskogsförrådet
— dels timmerskog (i procent av barrskogsförrådet), dels ock graninblandning
(i procent av barrskogsförrådet). I södra Sverige tillkommer en
särskild bedömning av bok- och ekskogslörrådet. Att ytterligare förenkla
förrådshedömningen på sätt kan ske vid tillämpning av en hjälptabell av
sådan lyp som den i redogörelsen för provtaxeringen omnämnda hjälptabell
nr 3, d. v. s. genom uppskattning av enbart totalförrådet, torde däremot
icke vara att tillråda. Örn man på förhand visste, ali en så förenklad be -

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

domning, som det bär är fråga örn, endast komrne att tillämpas i de fall,
då man saknade alla möjligheter att verkställa längre gående bestämningar,
torde den måhända kunna godkännas, men betydande risk synes föreligga,
att en sådan uppskattningsmöjlighet på grund av sin enkelhet skulle inbjuda
till användning även i de fall, då möjligheter för en exaktare bedömning
stöde till buds. Det är för övrigt att marka, att av de egenskaper hos
skogen, örn vilka hjälptabell nr 2 förutsätter kännedom, det utöver totalförrådet
är timmerskogsförekomsten, som har den största betydelsen, och
kan man bedöma förrådet över huvud taget, bör man också kunna säga
något om huruvida barrskogen är grov eller klen.

Vid fastställande av formulär till allmän fastighetsdeklaration för nästa
taxering bör givetvis, därest de föreslagna nya grunderna komma att genomföras,
iakttagas, att deklarationsformuläret avpassas efter de uppgifter, som
erfordras vid tillämpning av de nya bestämmelserna. Skogsägarna böra
sålunda i första hand själva lämna de uppgifter —■ vid uppmätning utrönta
eller bedömda — örn virkesförrådet på deras fastigheter, som erfordras för
taxeringen.

Om den nya metoden genomföres, synes vidare det under provtaxeringen
väckta förslaget att tillhandahålla beredningsnämndernas ledamöter särskilda
blanketter för anteckning i förväg av uppgifter om virkesförrådet å de fastigheter,
var och en närmast har att svara för, böra övervägas.

De övriga momenten i taxeringsarbetet komma merendels icke att bereda
nämnderna några svårigheter. Bedömningen av markens godhetsgrad behöver
endast i undantagsfall bliva föremål för tvekan, eftersom godhetsgraden
för det mesta kommer att överensstämma med den för trakten genomsnittliga.
Uppgifter om arealen, vilka erfordras för bedömning av virkesförrådet
i de fall, då exakta uppgifter därom saknas (man måste vid bedömningen
tänka i kubikmeter per hektar), och framför allt vid bestämmande
av markvärdet, finnas i allmänhet tillgängliga från föregående taxeringar.
Ej heller torde fastställande av omkostnadsklassen (avsättningsläget)
för vederbörande fastighet eller gradering av bok- och ekskogen i södra
Sverige med hänsyn till stamform och grenighet bereda några större bekymmer.
Vad som därefter återstår är att i vederbörlig hjälptabell taga
reda på dels det värde per kubikmeter, som skall tillämpas för beräkning
av skogsvärdet, och dels det värde per hektar, som skall användas vid bestämning
av markvärdet, samt att multiplicera de sålunda utrönta å-värdena
med det fastställda antalet kubikmeter respektive antalet hektar. De multiplikationer,
som härvid erfordras för varje fastighet, äro i det fall att exakta
förrådsuppgifter föreligga och hjälptabell nr 1 sålunda skall användas
fem, därav fyra för uträkning av skogsvärdet och en för uträkning av
markvärdet, samt i det fall att dylika uppgifter endast kunnat bedömas
tre, därav två för bestämmande av skogsvärdet och en för bestämmande
av markvärdet. Summan av de därvid erhållna talen blir lika med taxeringsvärdet.
Då bok och ek förekommer i större utsträckning inom område V
och VI tillsammans med barrskog, tillkomma vid användning av hjälptabell
nr 1 två multiplikationer och vid användning av hjälptabell nr 2 en multiplikation.
Det räknearbete, som den nya metoden medför, torde emellertid,
örn arbetet ordnas på ett rationellt sätt, icke innebära någon nämnvärd
merbelastning av taxeringsarbetet i förhållande till vad som varit fallet
hittills.

I undantagsfall, t. ex. om s. k. specialsortiment bruka försäljas från viss
skog, kan det hända, att de i vederbörande hjälptabell förekommande värdena
icke kunna direkt användas utan att en omräkning av dessa måste ske. Dylika
omräkningar, som torde bliva rätt sällsynta, synas som förut1 angivits, i all ''

Se s. 87.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

145

mänhet kunna ske på ett tämligen enkelt sätt, oell arbetet i övrigt torde ej
nämnvärt kompliceras härav.

I domänstyrelsens redogörelse för provtaxeringen ifrågasättes, att i beredningsnämnderna
.skulle föras en särskild längd beträffande skogsfastigheter,
skogsvärderingslängd, däri skulle upptagas uppgifter om virkesförrådet, kubikmetervärden,
summerade skogsvården m. m. Då dessa uppgifter synas
kunna intagas i den i taxeringsförordningen 62 § 4 mom. omförmälda s. k.
kontrollängden — eventuellt utbyggd med en särskild avdelning för uppgifter
om beräkning av skogsvärden — torde några särskilda föreskrifter i taxeringsförordningen
ej föranledas härav. Med vidtagande av sådana eventuella ändringar
i andra författningar, som icke kräva riksdagens medverkan, torde böra
anstå, tills beslut fattats om genomförande av de nya grunderna. Därvid torde
även överläggningar böra upptagas med länsstyrelserna i de län i norra Sverige,
som varit föremål för riksskogstaxering i andra omgången, örn lämplig
avvägning av fastiglietstaxeringsdistrikten så att dessa kunna användas som
kontrollområden i avseende å de vid nämnda riksskogstaxering utrönta uppgifterna
angående skogsmarksareal och virkesförråd.

Vad angår ett av handelskammaren i Gävle gjort uttalande örn olämpligheten
av att införa förrådsuppgifter och rotvärden i taxeringslängden, därför
att dessa då bliva alltför lätt tillgängliga för spekulanter, som göra skogsaffärer
på kort sikt, så torde denna anmärkning vara föga bärande. Skogens aktuella
tillstånd kan ju utrönas genom okulärbesiktning, och värdeförhållanden
lia redan enligt hittills gällande metod kommit till uttryck i relativa skogslillgången
och rotvärdet. 1 den mån dessa faktorer varit riktigt bedömda ha anteckningarna
örn dem lämnat upplysningar för allmänheten liknande dem
som kunna erhållas genom de nu ifrågavarande uppgifterna.

Den nya metodens föreskrifter örn uppskattning av virkesförrådet komma
givetvis att vålla de största svårigheterna i början av dess tillämpning. Vid
senare taxeringar kan ledning i tveksamma fall hämtas från uppskattningen
vid den närmast föregående taxeringen samt uppgifter om avverkningar och
tillväxt under mellantiden. Emellertid torde vid övergången från den nuvarande
till den föreslagna metoden viss sådan ledning kunna hämtas även för
de uppskattningar, som skett enligt den förstnämnda metoden. Om tillvägagångssättet
härvid kan framhållas följande.

För varje bonitet i viss trakt kan av tabell II till den nuvarande skogsvärderingsinstruktionen
inhämtas, hur stort virkesförråd som skall finnas å normalskogen
vid relativ skogstillgång 1,0. Vid 1938 års allmänna fastighetstaxering
bär relativ skogstillgång fastställts i regel antagligen mera på en höft men,
vid ett mera noggrant förfarande, med utgångspunkt från virkesförrådet. Vanligen
har i det senare fallet relativa skogstillgången fastställts lill det tal, som
utgör förhållandet mellan virkesförrådet å den ifrågavarande skogen och normalskogens
virkesförråd enligt tabellen. Undantagsvis bär relativa skogstillgången
fastställts på det riktigare sättet att hänsyn tagits även till avvikelse
i ålder och grovlek m. m. hos virket å den ifrågavarande skogen i förhållande
till normalskogen. I alla fall idom det sistnämnda kan man tydligen,
om man känner relativa skogstillgången och virkesförrådet å normalskogen,
räkna sig till virkesförrådet å den ifrågavarande skogen genom en multiplikation
av dessa båda tal. I de fall, då man vid föregående taxering utgått från
virkesförrådet, kan uppgift örn detta normalt erhållas ur materialet från
denna.

1 sämsta fall kan alltså tili utgångspunkt för den nya taxeringen tagas den
förra taxeringens siffra för relativ skogstillgång, därvid det då förutsatta virkesförrådet
erhålles genom en mycket enkel räkneoperation, örn justering

liihang till riksdagens protokoll 19i4. 1 sami. A''r ~ I0. 10

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 240

sker med hänsyn till senare tillväxt och avverkning, vilket skulle skett även
vid tillämpning denna gång av den gamla metoden, bör ett resultat kunna erhållas
som i varje fall ej blir sämre än enligt nämnda metod.

Vid provtaxeringarna användes enligt vad som inhämtats det förfaringssättet,
att i längden i förväg antecknades från gamla taxeringen hämtade siffror
för relativa skogs tillgången och med ledning därav på angivet sätt uträknade
virkesförråd. Emellertid konstaterade nämnderna, att de sålunda antagna
virkesförråden i stor utsträckning mer eller mindre skilde sig från dem,
som vid ett bedömande med kännedom om medeltal för trakten och individuella
förhållanden föreföllo sannolika (vilket i verkligheten innebar ett
konstaterande att de gamla taxeringarna varit mer eller mindre felaktiga). De
företogo i sådana fall summariska justeringar av de framkomna siffrorna.
Dessa justeringar voro i provtaxeringskommunerna i södra Sverige, Mörlunda
och Riseberga, och särskilt den sistnämnda, mycket stora. Erfarenheterna
från provtaxeringarna visa emellertid, att det ej erbjuder större svårigheter
att med utgångspunkt från gamla taxeringen erhålla siffror för virkesförråden.

Det torde vara ofrånkomligt att i de nya taxeringslängderna genomgående
på förhand anteckna de virkesförråd, som erhållas från den gamla taxeringen.
Detta kräver ej mycken tid. Såsom material för justering komma nämnderna
att ha till förfogande från riksskogstaxeringen hämtade medeltal. Såvitt angår
norra Sverige komma sådana att stå till buds, ej såsom vid sista taxeringen
blott för hela län, utan för mindre områden. I södra Sverige förutsättes vidare,
som förut angivits, att nämnderna skola ha tillgång till typskogar.

Om uppgifter finnas örn virkesförråd, bonitet och areal men ingenting mer,
är det, som förut framhållits, möjligt att fastställa övriga erforderliga uppgifter
genom att falla tillbaka på medeltal beträffande alla övriga faktorer, lill
vilka hänsyn skall tagas vid taxeringen. Där man utgått från höftade siffror
beträffande virkesförrådet, är det emellertid knappast någon mening med att
göra en uppdelning med hänsyn till alla specialfaktorer. De faktorer som mest
påverka taxeringen äro lövskogsprocenten och timmerskogsprocenten, och
beträffande dem torde medeltalet kunna följas, om man ej har särskild anledning
antaga en avvikelse. Den förut omnämnda hjälptabell nr 2 kräver
kännedom om endast dessa förhållanden. Redan i hjälptabellen ha nämligen
övriga faktorer sammanfattats med utgångspunkt från medeltalen.

Följande exempel visar, huru förfaras kan, där förutsättningarna för en
riktig taxering äro de sämsta tänkbara:

Areal: 12 hektar, bonitet: 3 och relativ skogstillgång: 1,2.

Normalt virkesförråd per hektar vid 100-årig omloppstid enligt tabell II
i 1937 års skogsvärderingsinstruktion: 100 kubikmeter.

Relativt virkesförråd förutsättes ha varit lika med relativa skogstillgången:
1,2.

Virkesförråd per hektar: 1,2 X 100 — 120 kubikmeter.

För ifrågavarande fastighet	Medeltal för distriktet
Virkesförråd uträknat enligt ovan kubikmeter	procent lövskog	Barrskog
procent timmer	procent gran
120	,5	30	50

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

147

Följaktligen: lövskog 18 kubikmeter och barrskog 102 kubikmeter.

Ur hjälptabellen erhålles för ifrågavarande avsättningsläge och godhetsgrad
följande avkastningsvärde:

pris per kubikmeter lövskog: 1:67 kronor,

pris per kubikmeter barrskog, innehållande 30 procent timmer och 50
procent gran: 2:15 kronor.

Värde per hektar lövskog: 18 x 1,67 = 30: 06

» > » barrskog: 102x2,15 = 219:30

Summa per hektar kronor 249: 36

För hela arealen, 12 hektar, blir avkastningsvärdet för den växande skogen
12 X 249: 36 — 2 992: 32 kronor.

Skogsmarksvärdet per hektar för ifrågavarande godhetsgrad och avsättningsläge
ur hjälptabell: 40 kronor per hektar. Summa markvärde för 12
hektar alltså 12 X 40 = 480 kronor.

Summa taxeringsvärde 2 992:32 + 480 = 3 472:32, avrundat till 3-100
kronor.

Bestämmelserna om uppskattning av virkesförrådet återfinnas i skogsvärderingsinstruktionen
6 punkten. I det överarbetade förslaget ha beträffande
denna punkt företagits de ändringarna i domänstyrelsens förslag, att
för undvikande av begreppsförväxling beteckningen »skogsgrupp» ändrats
till >förrådsgrupp», att bok- och ekskog sammanförts till gemensamma
grupper, samt att dylik skog särskilts från övrig lövskog även inom tillväxtområde
V. Slutligen har intagits en anmärkning om att s. k. uppenbara vrak
ej skola inräknas i virkesförrådet (jfr vad förut sagts om rotvärdet),
varjämte vissa smärre ändringar i förtydligande syfte företagits.

Beträffande det praktiska förfarandet vid taxeringsarbetet torde det vara
lämpligt att i instruktionen lämna en kortfattad redogörelse härför. Sådan
återfinnes i 11 punkten av det överarbetade förslaget. Exempel på hjälptabeller
av olika typer ha utarbetats och som bilagor (tabell B och C) fogats
vid den föreslagna instruktionen.

Genomförande av de nya taxeringsgrunderna föranleder vissa jämkningar
i taxeringsförordningen, vilket torde böra iakttagas vid behandling av frågan
om för nästkommande allmänna fastighetstaxering erforderliga ändringar
i denna.

Beträffande de ändringar, som vid bibehållande av nuvarande grunder
för värdering av skogsfastighet anses böra ske i taxeringsförfarandet, hänvisas
till vad i det följande anföres örn möjligheten att förbättra detta förfarande
inom det nuvarande systemets ram.

Förslag till ändringar i taxeringsförfarandet vid bibehållande av den
nuvarande värderingsmetoden. I

I de avgivna yttrandena över förslaget till nya grunder för skogstaxeringerr
ha flera av de hörda framställt förslag till ändringar i det hittills använda
förfarandet, avsedda att tillämpas inom det nuvarande systemets ram, eller
eljest till behandling upptagit frågan om möjliga förbättringar i de gällande
bestämmelserna vid dessas bibehållande i princip.

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Kammarrätten anför:

Vid övervägande av frågan om möjligheterna alt åstadkomma en jämkning
i eller en bättre utformning av den gällande taxeringsmetoden riktar
sig uppmärksamheten i främsta rummet mot de svårigheter, som beräkningen
av den relativa skogstillgången erbjuder.

Många försök hava gjorts för alt finna ett system, varigenom man kunde
ernå en riktigare bestämning av den relativa skogstillgången (se tidskriften
Skogen nr 23 i årg. 1932). Det finnes ängen anledning att här ingå på en
redogörelse för dessa s. k. närmelsemetoder. Det är dock en av dessa, som
vunnit mera allmän tillämpning och som otvivelaktigt är ägnad att medföra
ett bättre taxeringsresultat. Kammarrätten åsyftar den s. k. förråds- och
massaåldersmetoden. Enligt den utgör den relativa skogstillgången det relativa
virkesförrådet, korrigerat med relativa massaåldern, beräknad efter virkesförrådets
fördelning i åldersklasser och angiven såsom förhållandet mellan
förhandenvarande och normal massaålder. Därest tillförlitliga uppgifter
finnas att tillgå beträffande nämnda fördelning av virkesförrådet, bör nu
angivna metod kunna bidraga till ett riktigare taxeringsvärde. Ett lagfästande
av denna metod skulle därför kunna vara tänkbart. Metoden innebär
emellertid en stark schablonisering och är grundad på rätt invecklade matematiska
beräkningar. Även för de i skogliga förhållanden invigda blir metodens
användbarhet i det särskilda fallet svår att bedöma.

Det kan även tänkas, att man genom att begagna det omfattande material,
som framkommit genom riksskogstaxeringarna, skulle kunna bättre utforma
taxeringsmetoden. Det har exempelvis visat sig, att boniteten varierar för olika
tillväxtområden. En justering härutinnan av nu gällande föreskrifter synes
under alla förhållanden vara att förorda. Det kunde ju också tänkas, att
nian med tillhjälp av samma material skulle kunna i någon mån fixera begreppet
normalskog.

Professor Petterson framhåller, att svagheterna hos det nuvarande förfarandet,
vilka enligt Petterson bero därpå att man vetat alltför litet om rationellt
skogsbruk och därmed om normalförrådets sammansättning för en riktig
bedömning av relativa skogstillgången, böra kunna avhjälpas genom den
vid skogsförsöksanstalten bedrivna produktionsforskningen och därvid framkomna
tabeller för olika boniteter och skötselprogram (jfr s. 91). Av dessa
tabeller framginge årsavverkningens och virkesförrådets massa, dimensionsfördelning
och rotvärde vid normal skogstillgång, och härigenom bleve det
möjligt att bedöma relativa skogstillgången. Petterson anför härefter:

Med det ovan anförda har jag velat framhålla, att skogsvärderingen vid
fastighetstaxering kan tillfredsställande utföras på den i kommunalskattelagen
lagda grunden. En oundgänglig förutsättning härför är emellertid, att
omskrivna tabeller komma till stånd. Den organisation av skogsförsöksanstalten,
som riksdagen godkände 1939, skulle inom få år efter ikraftträdandet
ha möjliggjort framställandet av erforderliga produktionstabeller. I organisations-
och byggnadsfrågornas nuvarande läge måste man emellertid söka
provisoriska lösningar på grundvalen av anstaltens gamla, mycket ofullständiga
material. Sådana provisoriska tabeller äro under arbete. I första hand
äro de avsedda att ligga till grund för de av 1940 års norrlandsutredning begärda
avverkningsberäkningar, vartill årets riksdag beviljat medel. I den
mån liknande tabeller hinna utarbetas för hela landet, vilket företrädesvis
är en penning- och utrymmesfråga, torde de möjliggöra en skogsvärdering
vid fastighetstaxering efter angivna linjer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

149

Diskussionen har hittills avsett normalskogen. Emellertid föreskriver konimunalskatlelagen,
att växande skog skall värdesättas med hänsyn till det
skick, vari den faktiskt befinner sig, och den avkastning, som för framliden
därur kan uttagas under förutsättning av en rationellt driven hushållning.
Det gäller sålunda att avgöra, vilken framtida skötsel, som är rationell för
en given skog, även om denna hittills icke skötts rationellt. I princip innebär
detta ett krav på en regelrätt avverkningsberäkning. Här föreligger alltså
för varje skog samma uppgift som i stort skall lösas vid berörda avverkningsberäkningar
för norrländska områden. I sistnämnda fall är avsikten
att tillämpa de till grund för normaltabellerna liggande statistiska funktionerna,
vilka icke förutsätta normaltillstånd, direkt på det genom riksskogstaxeringen
fastställda skogstillståndet. En så detaljerad kalkyl är otänkbar
vid fastighetstaxeringen. Man får där med funktionernas hjälp utföra avverkningsberäkningar
och beräkna diskonteringsvärdet av framtida avkastningar
för ett antal lämpligt valda typfall. Sedan gäller det att generalisera
typfallens resultat genom alt finna relationer mellan typfall och aktuella
skogstillstånd. Med hänsyn till taxeringsarbetet måste dessa samband vara
enkla. Valet av samband bör framgå ur ett studium av typfallen och kan
icke på förhand angivas. Som närliggande exempel må anföras, att man söker
relationer mellan varje typfalls diskonteringsvärde och ett uppskattat
rotvärde. Väljes därvid som grundläggande rotvärde det för normalskogen
beräknade, kommer förfarandet att likna det nu gällande, men med en klar
definition på begreppet relativ skogstillgång. Man kan emellertid också söka
relationer mellan typfallets diskonteringsvärde och dess eget rotvärde och
kommer då principiellt in på domänstyrelsens linje.

Skogsstyrelsen ifrågasätter, örn ej beträffande relativa skogstillgången
liksom vad angår bonitetsbeslämningen den möjlighet att uppställa mera
konkreta jämförelseobjekt, som erbjuder sig genom bearbetning av riksskogstaxeringens
material, länsvis eller för vissa distrikt, borde kunna lämna
ett underlag för en noggrannare beräkning av skogens värde. Normalavkastningens
anknytning icke som nu till en hela landet gällande skala utan till
mindre tillväxtområden kunde kanske i bonitetsliänseende innebära en förbättring.
Till vägledning för taxeringsändamål syntes vidare nied fördel
kunna tjäna i orterna systematiskt spridda och undersökta typskogar.

Jämväl i övriga yttranden förekomma en hel del förslag till detaljförbättringar
i det nuvarande taxeringsförfarandet, avseende olika sidor av detsamma.

Sålunda föreslår styrelsen för svenska landskommunernas förbund, att värdet
av skogsmark och värdet av därå växande skog skola sammanföras till
ett värde, skogsvärde. Liknande förslag framställes av skogsvårdsstyrelsen
i Jämtlands län, som därvid framhåller, att ej heller minimivärde för marken
bör förekomma (jfr s. 55).

Beträffande boniteringen föreslår sistnämnda skogsvårdsstyrelse, att landet
skall indelas i växtlighetsområden samt ali marken inom varje sådant
område skall särskiljas endast i 3 bonitetsklasser. Liknande förslag före
komma i några av de övriga yttrandena (jfr s. 67).

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

1 åtskilliga yttranden framställas förslag om meddelande av detaljerade
bestämmelser eller utformning av andra hjälpmedel för den relativa skogstillgångens
bestämmande.

I detta avseende framhåller länsstyrelsen i Örebro län, att det icke torde
vara ogörligt att finna regler, enligt vilka den relativa skogstillgången skulle
kunna bestämmas med tillgodoseende av skäliga krav på noggrannhet och
rättvisa. Då ett skogsbestånds tillväxtförmåga i första hand torde sammanhänga
med den åldersklass, i vilken beståndet befunne sig, och då såväl
skogsägare som taxeringsmän hittills i första hand räknat med skogens fördelning
i åldersklasser, syntes beståndsåldern böra givas en plats vid bestämmande
av relativa skogstillgången. Vidare torde det absoluta och det
relativa virkesförrådet, skogens allmänna tillstånd o. s. v. böra ingå som
faktorer vid nämnda bestämmande. På dylikt sätt torde man, även i viss
mån för fall, där en skogsuppskattning på marken icke vore utförd, med
hjälp av inom och vid sidan av taxeringsnämnden tillgänglig lokal- och
sakkunskap kunna sätta värden på den relativa skogstillgången, genom vilka
skogsvärden skulle erhållas, som fyllde skäliga krav på objektiv rättvisa.

Handelskammaren i Gävle anser, att i de fall, då detaljstatistik för direkt
beräkning av fastighetsvärdet saknas, typskogar skulle kunna utväljas för detaljberäkning,
varvid denna fördes vidare till den relativa skogstillgången. Härvid
skulle de framkomna värdena innefatta endast de rent tids- och räntebetonade
faktorerna. Med de sålunda framkomna värdena, representerande väl
definierade typskogar, skulle övriga skogar kunna jämföras och bedömas. Sådan
skogsuppskattning skulle företrädesvis avse små och medelstora hemmansskogar,
för vilka en uppskattning varit ett mer eller mindre okänt begrepp,
och omfatta något 50—100-tal fastigheter för vart och ett av de i
handelskammarområdet ingående länen. Vad de större skogsförvaltningarna
beträffade torde i allmänhet tillräckligt med grundmaterial och statistik
finnas för att enligt nu gällande metod tillåta en direktberäkning, även om
en sådan av praktiska skäl icke tillämpades vid taxering. — Den nuvarande
metoden kunde förses med lämpliga hjälpmedel. För övrigt torde observeras,
att vissa sådana redan tidigare utformats till ledning vid beräkningen
av relativa skogstillgången, hjälpmedel, som i praktiken visat sig
synnerligen användbara men som ej kommit till vidare användning, där
de ej fått någon officiell prägel. Härvid kunde hänvisas till den redogörelse,
som lämnats i svenska skogsvårdsföreningens tidskrift, häfte I—II 1934
av skogsdalen Mattson Mårn under rubriken »Relativa skogstillgången och
dess beräknande». De anvisningar, som i detta arbete lämnades, gåve möjlighet
till uppställning av hjälptabeller, byggda på klar och överskådlig
grund.

Länsstyrelsen i Blekinge län föreslår, att de av domänstyrelsen på grundval
av riksskogstaxeringens material verkställda undersökningarna och resultatet
i övrigt av den framlagda utredningen skall såvitt möjligt tillgodogöras
genom utformning av ett värderingsförfarande, ägnat att för beskattningsnämnderna
underlätta en alternativ tillämpning av en sådan diskonto -

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

151

ringsmetod, som omnämnes i gällande skogsvärderingsinstruktion, eller således
en direkt diskontering av nettovärdet av den normala årliga skogsavkastningen
per hektar, där diskonteringsmetoden på grund av omständigheterna
i särskilda fall kan anses lämpligast för beräkning av riktiga skogsvärden.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län uppgiver, att länsstyrelsen till hjälp
för nämnderna vid bestämmandet av skogens relativa värde låtit upprätta
anvisningar, och föreslår, att dylika anvisningar skola upprättas för allmän
tillämpning. Enligt en vid länsstyrelsens yttrande fogad blankett till »Värderingsnota
vid fastighetstaxering» med »Tabell för beräkning av relativt rotvärde»
innehålla de av länsstyrelsen upprättade anvisningarna bl. a., att relativa
skogstillgången skall uträknas som en produkt av siffrorna för relativa
virkesförrådet och relativa rotvärdet, därvid det senare skall beräknas med
hänsyn till den faktiska sortimentssammansättningen hos den av skogen fallande
avkastningen. Om sålunda den faktiska sortimentssammansättningen
hos virkesavkaslningen från viss fastighet är en annan än den för länet fastställda
normala sortimentssammansättningen (exempelvis 15 procent av sortimentsklass
I, 35 procent av klass II och 15 procent av klass III i stället för
normalsammansättningen av respektive 25, 30 och 10 procent — klass IV
beräknas sakna värde), uträknas värdet av en kubikmeter med den faktiska
sammansättningen, varefter siffran för relativa rotvärdet erhålles genom division
av den faktiska kubikmeterns värde med normalkubikmeterns värde.

Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län anför, att man även med bibehållande
av det nuvarande systemet borde kunna siffermässigt härleda skogsvärdena
i de fall, då tillförlitliga primäruppgifter finnas, och att man härigenom kunde
erhålla fixa och oantastliga exempel, som sedan kunde tjäna till jämförelse
i de fall, då dylika uppgifter ej stöde till förfogande. Man skulle på
grundval av det stora material, som nu funnes, kunna utarbeta enkla hjälptabeller
för relativa skogstillgångens beräkning, därvid man ju hade att utgå
från relativa virkesförrådet, vilket kunde exakt bestämmas, då normalförråden
å olika boniteter vore centralt fixerade. Siffran för relativa virkesförrådet kunde
därefter korrigeras med ur nämnda tabeller tagna reduktionsfaktorer för
grovlek (= fördelning å dimensionsklasser) och trädslagsblandning m. m„
vilka båda sistnämnda uppgifter ju stöde att få i en vanlig skogsuppskattningshandling.
Skulle ytterligare faktorer, exempelvis kvalitet, anses böra
ingå i tabellerna, funnes del möjlighet att låta även detta ske.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar län, norra delen, ifrågasätter, att man vid
relativa skogstillgångens beräkning skulle kunna utgå från del material, som
domänstyrelsen framlagt genom bearbetning av riksskogstaxeringen. Om relativa
skogstillgången anknötes lill den faktiska länstypskogens beskaffenhet i
fråga örn virkesförrådets storlek och fördelning å förrådsgrupper, borde det
icke vara omöjligt att för varje förrådsgrupp med hänsyn till dess genomsnittliga
beräknade skogsvärde per kubikmeter åsätta ett visst relativvärde, vid
överskott å grövre skog avvägt med hänsyn till att i sådana fall virkesförrådets
inverkan å taxeringsvärdet borde modereras, eftersom avkastningen

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

icke vöre proportionell mot produktionskällans storlek utan minskade, relativt
sett, vid stigande storlek å den senare. Samma effekt skulle i viss mån
kunna nås, om de av domänstyrelsen deducerade värderelationerna olika
förrådsgrupper emellan användes, men i stället marken åsattes ett visst värde.

Skogsvårdsstgrelsen i Jämtlands län föreslår, att man som underlag för den
relativa skogstillgångens bedömande skall uppdela det aktuella virkesförrådet
i vedskog, massavedskog och timmerskog, varvid som normalskog skall anses
genomsnittliga skogsförhållandena inom länet eller den mindre enhet, för
vilken utredning härom kan förebringas med ledning av riksskogstaxeringsresultatet.

I ett på uppdrag av skogsvårdsstgrelsen i Jönköpings län avgivet yttrande
av länsjägmästaren i länet framhålles, att undersökningar böra verkställas,
som göra det möjligt att på lättfattligt sätt och genom enkla mätningar få
klarlagt bedömningen av den relativa skogstillgången. Länsjägmästaren fortsätter: Jag

tillåter mig framkomma med ett förslag, som måhända kan efter bearbetning
leda till framkomligt resultat.

Utgångsläget är följande. Man omräknar virkesskörden till ett enda standardsortiment.
Till en sådan enhet väljes en kubikmeter virke från träd med
25 cm brösthöjdsdiameter, vilken enhet benämnes normalkubikmeter (nms).
Värdesättningen sker efter de medelpriser, som ha erhållits under de senaste
10 åren före fastighetstaxeringen. Då nm3 omfattar de vanligast förekommande
träden i våra skogsmarker, sålunda både tall, gran och löv, söker
man fixera vad en sådan nm3 innehåller i kubikmeter. En sådan nm3 apteras
i för länet vanligen utfallande sortiment timmer, massaved och ved.

Genom riksskogstaxeringen erhåller man kännedom örn vilken medelkubikstam,
som finnes inom länet. Denna medelkubikstam divideras med nm*:s
funna medelkubikmeter och dividenden multipliceras med det utrönta medelpriset
på nm3. Resultatet blir värdet på inom länet förefintlig medelkubikstam.

Om en skog genom trädräkning eller annan taxering visar sig innehålla en
högre medelkubikstam, divideras denna funna medelkubikstam ävenledes
med nm3:s funna medelkubikstam och dividenden multipliceras med nms:s
värde. Resultatet blir därvid ett högre värde på denna skogs medelkubikstam.

I likhet med vad nu gällande regler innebära undersöker man en skogs
medelbonitet. Dock torde man härvidlag efter de undersökningar, som domänstyrelsen
verkställt, kunna minska antalet nu använda boniteter och endast
använda sig utav tvenne boniteter.

Genom riksskogstaxeringen erhåller man även för länet befintligt virkesförråd
per hektar i kubikmeter på bark.

Man fixerar i likhet med vad som f. n. sker det antal kubikmeter per hektar
vid för olika boniteter avpassad omloppstid som benämnes »normalt virkesförråd».
Det för en skog funna virkeskapitalet per hektar divideras med
det antagna normala virkesförrådet, varvid man erhåller ett uttryck för det
relativa förrådet. Efter erhållandet av dessa primärsiffror verkställes uträkningen,
vilket ett par exempel klarlägger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

153

Ex. t.

Markvärdets beräknande.

Vid undersökning av värdet å nm3 på ett medelgott avsättningsläge har
erhållits ett pris av 11: 50 kr. per fm3S. Denna nm3 innehåller 0,40 fm3S.

Riksskogstaxeringen har visat att medelkubikstammen för länet innehåller
0,15 fm3S.

Värdet å denna medelkubikstam blir följaktligen
X 11:50 = 4:30 kr.

U,40

Riksskogstaxeringen har jämväl givit ett virkesförråd per hektar i kubikmeter
på bark av 68 fm3S och medelboniteten är 3,4 för länet.

Årsavkastningen per hektar blir sålunda i genomsnitt för länet 3,4 X 4: 30
= 14:60 kr. (skogsräntan).

Från denna summa, som utgör bruttoavkastningen, skall avdragas V3 för
erhållande av nettoavkastningen. Nettoavkastningen per hektar vid medelgod
skötsel av förhandenvarande mark blir sålunda 14: 60 kr. minskat med
Vs = 9: 73 kr. Vid en räntefot av 4 % multipliceras denna reducerade avkastning
med 4,5 alltså: 4,5 X 9: 73 = 44 kr.

Multipliceras sedermera 44 kr., värdet per hektar, med länets produktiva
skogsmarksareal, som här antages vara 613 400 hektar, erhålles summa
markvärde för länet — 27 milj. kr.

Skogsvärdets beräknande.

Vid normal skogstillgång erhålles skogsvärdet genom att multiplicera skogsräntans
nettobelopp kr. 9: 73 med 20,5 = 195.

Inom länet i fråga finnes ett verkligt förråd enl. riksskogstaxeringen av
68 fm3S. Vid en medelbonitet av 3,4 bör finnas ett normalförråd av 104
fmsS per hektar.

Det relativa förrådet blir sålunda = 0,65.

Skogsvärdet i genomsnitt för länet blir således

0,65 X 195 = 127 kr. per har.

Detta erhållna skogsvärde multipliceras med 613 400 hektar, varvid erhålles
summa skogsvärde —78 milj. kr.

Detta exempel är hämtat från Jönköpings län. Jämföres i exemplet erhållna
siffror med fastighetstaxeringen 1938, finner man att vid fastighetstaxeringen
1938 erhölls ett markvärde av 42:70 kr.; i exemplet 44 kr.
Skogsvärdet per hektar blev vid taxeringen 1938 133 kr. per har, här
127 kr. per har. I fråga örn skogsvärdet har sålunda i detta exempel erhållits
ett från 1938 års fastighetstaxering avvikande värde på ca 4 %>.

Ex. 2.

En fastighet visar sig vid beräkningen eller taxeringen ha en medelkubikstam
av 0,20, ett verkligt virkesförråd av 68 fm3S och bonitet 3,4. Med ledning
av normalkubikstammens värde, lika med härovan angivna, erhålles

ett värde på denna medelkubikstam av X 11: 50 = 5: 75 kr.

Göres liknande undersökningar som här ovan erhålles

3,4 X 5: 75 = 19: 50 kr.
avgår 1I3 .... 6: 50 »

rest 13: 00 kr.

Markvärdet 4,5 X 13 = 58 kr.

Skogsvärdet 20,5 X 13 = 267 kr. för rel. förråd 1.

Vid. rel. skogstillgång av 0,65 blir skogsvärdet 0,65 X 267 = 174 kr.

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 240,

Vid samma bonitet 3,4 och samma relativa förråd 0,65, men med en medelkubikstam
av 0,20 i stället för 0,15 får skogsvärdet ca 36 % högre värde, en
siffra, som förefaller ganska acceptabel.

Vid användande utav denna nu föreslagna metod har den uträknade relativa
skogstillgången icke blott blivit en massafaktor utan även en värdefaktor
och det är just denna kombination som hittills saknats eller åtminstone varit
svårhanterlig vid beräknandet utav den relativa skogstillgången enl. nuvarande
metod.

Hur skall man nu kunna i praktiskt bruk använda sig utav denna metod
för utfinnandet utav den relativa skogstillgången? 1) Vid förefintlig skogsuppräkning
eller vid förefintlighet av hushållningsplaner erhålles omedelbart
de siffror, som erfordras för bedömandet utav den rel. skogstillgången. 2)
Vid okulär bedömning har man dels att använda sig utav riksskogstaxeringens
siffra som medeltalssiffra för länet i fråga örn medelkubikstammen, dels
typskogar inom taxeringsnämndsdistriktet.

Varje felbedömning av medelkubikstammen helt okulärt betyder för 0,01
felbedömning av kubikmedelstammen en felprocent av ca 7 °/o. En felbedömning
utav 0,02 betyder således en felbedömning utav ca 14 %, sålunda obetydligt
större eller ungefär likvärdigt med örn man felbedömt efter nu gällande
metod rel. skogstillgången med 1/10.

Skogsvdrdsstgrelsen i Västmanlands län framhåller, att en uppdelning av
det äldre virkesförrådet å varje fastighet i produktionsförråd och realisationsförråd
skulle bringa större reda i begreppen och medverka till en bättre och
riktigare taxering av fastigheter med överskott å avverkningsmogen skog.
Till produktionsförrådet skulle i mån av tillgång å dylik skog räknas så stor
del av den äldre skogen, som ansetts ingå i normalskogen för fastigheten i
fråga. Denna del skulle medtagas i kalkylen för bestämmande av den relativa
skogstillgången. Till realisalionsförrådet skulle räknas eventuellt överskjutande
del av den äldre skogen, som finge värderas till sitt realisationsvärde
med hänsynstagande till skälig realisationstid.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att de gällande taxeringsföreskrifterna
böra kompletteras med exempel från domänstyrelsens köp av skogsfastigheter
för kronans räkning, utvisande huru respektive fastigheter varit taxerade
och hur de bort vara taxerade. Genom utförlig kommentar till varje exempel
borde klarläggas grunden till den felaktiga taxeringen.

Sistnämnda länsstyrelse föreslår jämväl vissa andra ändringar i det nuvarande
taxeringsförfarandet. Länsstyrelsen anför i detta avseende:

I beredningsnämnderna bör länsskogvaktaren i distriktet taga del beträffande
skogstaxeringen, alldenstund han torde vara den, som har bästa kännedomen
om beskaffenheten av enskilda skogar inom distriktet. I de fall,
då hans förslag till taxering ej följes, bör anteckning därom ske i längd eller
nämndens protokoll. -—- Liksom i 65 § a) av taxeringsförordningen stadgas
skyldighet för fastighetstaxeringsnämndens ordförande att undersöka, huru
beredningsnämnderna tillämpat de för taxeringen föreslagna enhetsvärdena.
så bör också särskilt framhållas skyldighet att granska relativa skogstillgången.
Då ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden i regel torde sakna
kompetens för denna uppgift torde han böra beredas sakkunnigt biträde
härför.

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

1 skatteberedningens i februari 1944 dagtecknade promemoria anföres:

De i avgivna yttranden framlagda förslagen till ändringar i taxeringsförfarandet
vid bibehållande av den nuvarande metoden innebära i huvudsak,
dels att ett särskilt markvärde ej vidare skall fastställas, dels att i enlighet
med vad som avses enligt den nya metoden särskilda grunder för bon iteringen
skola tillämpas för olika delar av landet och dels att detaljerade
regler för relativa skogstillgångens bestämmande skola meddelas.

Vad angår förslaget att ej räkna med särskilt markvärde och sålunda
grunda taxeringen enbart på den beräkneliga avkastningen från den vid taxeringstillfället
befintliga skogen är det nuvarande systemet för beräkning av
markvärde onekligen felaktigt såtillvida att det förutsätter, att detta värde
utgör lika stor procentuell andel av ett skogsområdes hela värde vid normal
skogstillgång, i vilken del av landet området än är beläget. Detta är icke
fallet. Markvärdet utgör betydligt mindre andel av sammanlagda värdet å
marken och skogen i norra Sverige än i södra delen av landet. Att avhjälpa
dessa felaktigheter genom att helt bortse från det särskilda markvärdet är
emellertid icke att tillråda, eftersom detta skulle orsaka andra felaktigheter,
som i det hela taget knappast vore av mindre betydelse. Örn resultaten i
exempelvis övre Norrland skulle bliva bättre, om ingen hänsyn foges till
markvärdet, skulle de nämligen i södra Sverige, där marken har ett eget
ofta icke obetydligt värde, säkerligen bli avsevärt sämre med detta förfaringssätt.

Det riktiga vore naturligtvis att låta markvärdet utgöra olika andel av
markens och skogens sammanlagda värde vid normal skogstillgång i olika
delar av landet, därvid variationerna lämpligen kunde få rätta sig efter omloppstiden.
Frånsett svårigheten att beräkna storleken av dessa variationer
vore därmed emellertid frågan endast delvis löst, eftersom markvärdet, såsom
framgår av den föregående framställningen, i verkligheten också varierar
med bl. a. avsättningsläget och räntefoten. För övrigt synes 7 punkten
näst sista stycket i den nuvarande skogsvärderingsinstruktionen antyda, att
felaktigheter i markvärdet kunna utjämnas genom motsvarande jämkning
av relativa skogstillgången (utom naturligtvis i det fall att marken är kal).
Därför synes det vara lämpligast att bibehålla det nuvarande förfarandet
i fråga örn markvärdesberäkningen.

Vad angår den ifrågasatta ändringen beträffande boniteringsförfarandet
så finnes tyvärr intet material, på vilket man skulle kunna grunda de särskilda
avkastningsberäkningar, som erfordras för en dylik ändring. Med användning
av uppgifter från riksskogstaxeringen kan man beräkna den avkastning,
som skogen i dess faktiska genomsnittliga tillstånd verkligen ger i
olika delar av landet, men ingen kan för närvarande beräkna vad den skulle
giva, om den befunne sig i normalt tillstånd, d. v. s. vad normalskogen verkligen
ger. Så fort man ändrar på grunderna för boniteringen, torde man för
övrigt bliva nödsakad taga upp frågan örn vilket förråd som skall anses
som normalförråd vid olika boniteter och omloppstider, eftersom stark
växelverkan råder mellan del producerande förrådet och avkastningen. För
dylika beräkningar saknas också för tillfället erforderligt material. Sannolikt
komma förhållandena i dotia avseende alt te sig annorlunda, när skogsförsöksanstalten
blivit färdig med sina produktionstabeller, men lill nästa
allmänna fastighetstaxering torde intet kunna göras åt den nuvarande metodens
bonileringssy.steni.

Vad därefter angår de förslag, sorn avse möjliggörande av en bättre bestämning
av den relativa skogstillgången, ifrågasättes även i samband härmed,
ali man skulle använda sig av de utredningar, som ligga till grund för
domänstyrelsens förslag. Det föreslås sålunda, att man skulle ersätta normal -

156

Knnt;!. Majlis proposition nr 240.

skogen med genomsnittsskogen för län eller annan enhet och sålunda anknyta
relativa skogstillgången till den faktiska skogens genomsnittliga beskaffenhet.
Därmed skulle vinnas, att man i det särskilda fallet kunde sätta
relativa skogstillgången i förhållande till förekomsten av skog av olika förrådsgrupper
enligt den gruppering, som användes i den nya metoden.

Denna tankegång är riktig, men vari fördelen med ett sådant förfarande i förhållande
till en direkt tillämpning av den nya metoden skulle bestå är svårt
att inse. Man skulle tvingas att bestämma alla primärfaktorer, som fordras av
den nya metoden, och dessutom att omsätta dem i tal för relativa skogstillgången,
vilket icke behövs vid tillämpning av sistnämnda metod. I verkligheten
innebure en sådan ändring av de nuvarande grunderna, att man
införde den nya metoden i en mera schabloniserad men samtidigt mera arbetskrävande
form. Den nya metoden innebär strängt taget endast, att man
benat upp relativa skogstillgången och ersatt den med de faktorer, som direkt^
påverka värdet, d. v. s. med de ingredienser, varav den egentligen
består. Att, sedan man fått fram dessa faktorer så att möjlighet föreligger
att direkt på dem grunda värdeberäkningen, åter arbeta ihop dem till en
faktor, relativ skogstillgång, innebär ett överloppsarbete, som dessutom
måste försämra resultaten. Detta förfarande skulle ha förnuftig mening endast
örn man beslöte sig för att, som länsstyrelsen i Blekinge län synes ifrågasätta,
använda den nya metoden såsom en reservmetod för vissa speciella fall.
t. ex. sådana som avses i 7 punkten näst sista stycket av den nuvarande
instruktionen. Att låta olika metoder användas beträffande olika fastigheter
synes emellertid icke böra ifrågakomma.

I flera av de avgivna yttrandena har föreslagits, alt någon av de hittills
praktiserade s. k. närmemetoderna för bestämning av relativa skogstillgången
skulle lagfästas, och i detta sammanhang ha åberopats uppsatser av jägmästarna
F. Stålfelt (tidskriften Skogen 1932, nr 23) samt L. Mattsson
Mårn (Svenska skogsvårdsföreningens tidskrift 1934, häfte I och II s. 131).
I den förra uppsatsen diskuteras förutom den enkla metod, enligt vilken
relativa skogstillgången sättes lika med relativa virkesförrådet, följande
metoder:

1. Massaavkastning smet oden. Relativa skogstillgången angives som förhållandet
mellan under viss tid i genomsnitt utfallande årlig virkesavkastning
och normal årlig virkesavkastning, d. v. s. den avkastning, som motsvarar
fastighetsboniteten.

2. Värdeavkastningsmetoden. Relativa skogstillgången angives som förhållandet
mellan under viss, tämligen kort tid i genomsnitt utfallande årlig värdeavkastning
och normal årlig värdeavkastning, uttryckt som produkten av
fastighetsboniteten och rotvärdet.

3. Förråds- och gtåldersmetoden. Relativa skogstillgången bestämmes som
relativa virkesförrådet, korrigerat med relativa ytåldern, d. v. s. skogsmarksarealens
fördelning efter bestånden i olika åldersklasser och angiven som förhållandet
mellan förhandenvarande och normal ytålder.

4. Förråds- och massaåldersmetoden. Relativa skogstillgången bestämmes
som relativa virkesförrådet, korrigerat med relativa massaåldern, beräknad
efter virkesförrådets fördelning i åldersklasser och angiven som förhållandet
mellan förhandenvarande och normal massaålder. Denna metod skall närmare
utvecklas i det följande.

Örn alla dessa metoder utom den sistnämnda säger Stålfelt, att de vid undersökningar
(vilka lära ha omfattat 36 typfall, därav 18 avseende mellansvensk
blandskog med mycket gott avsättningsläge och 18 avseende norrländsk
tallskog med ungefärligen genomsnittligt avsättningsläge för Västerbottens
län) visat sig oftast giva ett långt ifrån tillfredsställande resultat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

157

Förråds- och massaåldersmetoden syntes däremot lämna ett direkt godtagbart
värde å relativa skogstillgången för i stort sett skogar i mellersta och södra
.Sverige ävensom för åtminstone mera välbelägna granskogar i Norrland. För
övriga skogar i Norrland (och övre Dalarna) gåve metoden närmast elt fullgott
siffervärde för relativa skogsvärdet (värdet av såväl skogsmark som växande
skog vid förhandenvarande skogstillgång i förhållande till motsvarande
värde vid normal skogstillgång), sorn emellertid lätt kunde omföras till relativ
skogstillgång enligt viss formel.

Vid tillämpning av den sist angivna metoden på det sätt som ansetts lämpligt
i mellersta och södra Sverige uträknas den förhandenvarande massaåldern
genom multiplikation av förrådet inom varje åldersklass (= skog örn
t—20, 20—40 år etc.), uttryckt i procent av hela virkesförrådet, med mittåldern
för varje åldersklass, varefter de sålunda erhållna talen sammanläggas.
Örn exempelvis en skog med 80-årig omloppstid utgöres till 10 procent av
sammanlagda virkesmassan av träd i första åldersklassen, till 30 procent av
träd i andra åldersklassen, till 40 procent av träd i tredje åldersklassen och
till 20 procent av träd i fjärde åldersklassen, utgör den förhandenvarande
10 30 40 20

massaåldern yqq X 10 + ^ x 30 + ^ x 50 + X 70 = 44. Denna

siffra sättes i förhållande till normalskogens massaålder, som enligt Stålfelt
kan beräknas enligt formeln 0,63 X omloppstiden + 6 och sålunda i det angivna
exemplet utgör 56 år. Därvid erhålles ett tal (i exemplet 44/ug = 0,79).
varmed relativa virkesförrådet skall multipliceras för erhållande av relativa
skogstillgången. Om i förenämnda exempel virkesförrådet utgör 90 kubikmeter
per hektor och fastighetsboniteten för marken är 4 kubikmeter
(motsvarande ett normalt virkesförråd per hektar enligt tabell II till
skogsvärderingsinstruktionen av 108 kubikmeter), blir relativa virkesförrådet
90/108 = 0,83 och relativa skogstillgången 0,79 X 0,83 = 0,66, som enligt instruktionen
skall avrundas till 0,7.

För metodens tillämpning inom Norrland och övre Dalarna har Stålfelt
företagit en schablonisering genom upprättande av en tabell, som vid olika
förekomst av s. k. A-skog (-= .skog som är yngre än 3/4 av omloppstiden) direkt
utvisar den relativa massaåldern. Den sålunda funna relativa massaåldern
skall alltså användas vid bestämning av relativa skogsvärdet, som i sin tur
skall läggas till grund för uträkning av relativa skogstillgången (enligt formeln
relativa skogstillgången = 1,21 X relativa skogsvärdet — 0,21). Om denna
schablonisering säger emellertid Stålfelt, att den förutsätter en någorlunda
jämn fördelning av virkesförrådet inom mogenhetsklasserna (utgörande, förutom
A-skog, B-skog = mogen skog och C-skog = övermogen skog). Utgjordes
t. ex. all A-skog av ungskog under 1li av omloppstiden, lämnade schablonen
ett mindre säkert värde, som dock genom en enkel bedömning torde
kunna korrigeras i rätt riktning.

Mattsson Mårn framhåller i sin uppsats som en gemensam svaghet hos
alla de nu nämnda metoderna, att ingen av dem bygger på en teoretiskt
riktig grund, d. v. s. en effektivt genomförd värdering av olika skogslyper,
och att de var för sig endast utgöra ett uttryck för sin uppfinnares åsikter
om hur värdet å skogen sannolikt varierar under förutsättning, att vissa
skogens tekniska karakteristika förändras. Huruvida de verkligen lämnade
antagbara värden, kunde endast fastställas genom en jämförelse mellan de
värden de gåve samt det värde, som en effektiv värdering lämnade. (En
sådan jämförelse hade ju Stålfelt gjort med negativt resultat för alla metoderna
utom förråds- och massaäldersmetoden.) Med effektiv värdering
menar Mattsson Mårn en värdering genom förutberäkning av den framtida
avkastningen under lång tid framåt, d. v. s. just en sådan värdering, som

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

låt vara med användning av vissa schabloner, avses skola ske enligt den av
domänstyrelsen föreslagna metoden.

Mattsson Mårn beskriver ytterligare en metod, som han själv utarbetat.
Han har därvid gått till väga så, att han verkställt exakta värdeberäkningar
för vissa lypskogar samt sökt angiva hur den därvid funna relativa skogstillgången
är beroende av ålderssammansättningen hos respektive typskog.
Han har härigenom fått fram tabeller, avsedda att användas för bestämning
av relativa skogstillgången vid det praktiska taxeringsarbetet. Örn
dessa tabeller yttrar han emellertid, att de bygga på en skogstyp, i vilken
gallringshuggningarna förts fram till ett vissi jämviktstillstånd, och att, örn
så ej vore fallet beträffande skog, varpå sådan tabell skulle tillämpas, en
korrektion måste utföras (vore skogen översluten, måste relativa skogstillgången
höjas, och vore den mer än skäligt genomhuggen, måste den sänkas).
Det förefölle rimligt att göra dessa korrektioner med ledning av den
medelkubikmassa skogen vid normal ålderssammansättning och oförändrad
kubikmassa per hektar i olika åldersklasser skulle uppvisa och den medelkubikmassa
instruktionens tabell II visade, men för erhållande av exaktare
värden måste även för detta fall särskilda kalkyler upprättas, vilket Mattsson
Mårn ej haft tillfälle utföra. I övrigt borde observeras, att tabellernas
giltighetsområde ej finge utan vidare utsträckas för långt utanför det område,
för vilket de beräknats, innan kontrollerande beräkningar utförts.

Det senast anförda utesluter möjligheten att använda sistnämnda metod
såsom en allmängiltig sådan, lämpad att införas i skogsvärderingsinstruktionen,
och frågan är väl örn icke liknande brister vidlåda den av Stålfelt rekommenderade
förråds- och massaåldersmetoden, som tycks vara den enda
av de av honom berörda som skulle kunna komma i fråga för ändamålet.
Även denna metod torde grunda sig på alltför få undersökta fall, vilka till på
köpet samtliga synas avse endast ett par typer av skog med var för sig lika
avsättningsläge. Det faller omedelbart i ögonen, att just det enhetliga avsättningsläget
måste lia varit förutsättningen för alt metoden kunde slå så väl
ut som den gjorde. Det sist sagda torde belysas av följande.

Vid provtaxeringen i Burträsks socken befanns, att fastigheterna i socknen,
för att vederbörlig hänsyn till variationer i transportkostnader skulle
kunna tagas, behövde fördelas på 8 omkostnadsklasser. Örn man jämför två
skogar, för vilka omkostnadsklasserna 2 och 5 äro att tillämpa (alltså inga
ytterlighetsfall) med varandra, finner man, att rotvärdet för träd om 30—
35 centimeter vid brösthöjd ligger 70 procent över rotvärdet för träd örn
20—25 centimeters brösthöjdsdiameter, örn skogen hör till omkostnadsklass
2, men 155 procent över rotvärdet för sistnämnda träd, örn för skogen
gäller omkostnadsklass 5 (beräkningarna grundade på 1932—1936 års pris).
Örn man nu antager, att träden å dessa båda skogar vid visst tillfälle haft
en medelgrovlek av 20—25 (exakt 22,5) centimeter vid brösthöjd och att
detta motsvarar normaltillståndet men sedan på grund av sparade avverkningar
vuxit ut så att medelgrovleken vid viss senare tidpunkt representeras
av 30—35 centimetersklassen, bör tidsåtgången för denna förskjutning
av medelgrovleken, om ålder, bonitet och slutenhet äro desamma, vara ungefär
lika för båda skogarna. Skogarna ha då samma massaålder, och då virkesförrådet
under nämnda förutsättningar måste vara ungefär lika stort, blir
också relativa skogstillgången densamma. Att rotvärdet å den ena skogen
stigit mycket mera än rotvärdet å den andra utvisar emellertid, att relativa
skogstillgången också rätteligen borde sättas högre för den förra. Värdet i förhållande
till normalskogens värde måste nämligen vara betydligt högre för
skogen med den större stegringen å rotvärdet än för den andra skogen. Relativa
skogstillgången borde med andra ord vara beroende även av avsätt -

Kungl. J\laj:ts proposition nr 240.

159

ningsläget, och härtill täger ifrågavarande metod ej hänsyn. Det torde dock
böra framhållas, att det fel, varom här är fråga, ej särskilt utmärker denna
schablon ulan torde få betraktas såsom genomgående hos hela den nuvarande
metoden. Någon möjlighet alt avhjälpa detta fel annorledes än enligt
de tankegångar, på vilka den nya metoden är uppbyggd, synes ej föreligga.

Av övriga metoder för bestämning av relativa skogstillgången, vilka berörts
i de avgivna yttrandena, torde den av länsstyrelsen i Västernorrlands
län angivna, enligt vilken relativa skogstillgången bestämmes som en produkt
av siffran för relativa virkesförrådet och det s. k. relativa rotvärdet,
vara den enda, som är ägnad att giva någorlunda tillfredsställande resultat.
Uppenbarligen kommer emellertid även denna metod ofta, särskilt i fall
av extrema skogstillstånd, att giva felaktiga värden. Man kan nämligen, särskilt
i de sistnämnda fallen, icke utgå från att den för tillfället fallande
avkastningen från en skog blir konstant. Om så icke är fallet, borde rätteligen
hänsyn tagas även till de ändrade avkastningar, som i framtiden komma
att falla från skogen, men så sker icke enligt denna metod.

Med hänsyn till det nu sagda torde ingen av de föreslagna eller eljest omnämnda
metoderna för bestämning av relativa skogstillgången vara av sådan
beskaffenhet, att den kan lagfästas vilket likväl icke bör hindra ett påpekande
i instruktionen, att för särskilda fall lämpliga närmemetoder kunna
stå till buds och vara användbara vid taxeringen.

Om man sålunda icke anser sig kunna i skogsvärderingsinstruktionen införa
någon metod för relativa skogslillgångens slutgiltiga beräkning, synes
man likväl böra ålägga beskattningsnämnderna att till grund för beräkningen
av denna faktor alltid lägga en uppskattning av totala virkesförrådet. Detta
måste såsom förhållandena ligga till i praktiken anses vara en ofrånkomlig
förutsättning för en någorlunda tillfredsställande bedömning av relativa
skogstillgången, och att en sådan uppskattning icke alltid skett torde vara
huvudanledningen till de mest flagranta fallen av feltaxeringar. Virkesförrådet
per hektar samt relativa virkesförrådet torde böra antecknas i kontrolllängden,
och, då relativa skogstillgången bestämmes med avvikelse från relativa
virkesförrådet, torde jämväl motiv härför böra antecknas i längden.
Angående förfaringssättet vid dylik avvikelse synes på grund av vad förut
anförts i skogsvärderingsinstruktionen endast kunna angivas, att man i vissa
fall kan använda sig av lämplig närmemetod och i andra fall kan få utgångspunkter
genom jämförelse med typskog, för vilken detaljerad beräkning av
relativa skogstillgången föreligger.

I detta sammanhang synes böra beaktas ett av länsstyrelsen i Älvsborgs
län framställt förslag om stadgande av skyldighet för fastighetstaxeringsnämndens
ordförande att med biträde av sakkunnig särskilt undersöka, hur
beredningsnämnderna lyckats med bestämning av relativa skogstillgången.
Bestämmelse härom synes, örn nuvarande metod skall bibehållas, böra införas
i 65 § taxeringsförordningen. Av länsstyrelsen framställt förslag, att
länsskogvaktaren i vederbörande distrikt skall deltaga i beredningsnämndens
arbete vid skogstaxeringen, bör jämväl beaktas, men synes delta, såsom
hittills i allmänhet torde ha varit fallet, böra ske genom att länsskogvaktaren
i regel anlitas som sakkunnig för skogarna inom hans distrikt.

I övrigt synes den ändringen i skogsvärderingsinstruktionen böra vidtagas,
alt den nu gällande möjligheten alt beträffande skog med ordnad bokföring
lägga denna till grund för rotvärdesberäkningen borttages. Bestämmelsen
härom torde kunna tillämpas endast beträffande de större skogskomplexen,
men det förhållandet att dessas figaro lära lia intresse av att förete
sin bokföring endast då detta ställer sig fördelaktigt för dem, är icke ägnat
att bidraga till jämnhet i taxeringen och synes kunna leda till orättvisor.

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

Beträffande väckta förslag att låta uppskatta typskogar till ledning för
beskattningsnämnderna synes, som förut framhållits, detta böra ske även
örn nuvarande metod bibehålies. I detta fall bör givetvis värdeberäkningen
fullföljas till bestämmande av relativa skogstillgången. Att detta kommer
att möta stora svårigheter bör icke förbises. Den enda möjligheten att komma
till rätta med problemet torde vara att för ändamålet utnyttja de korrektionsfaktorer
m. m., som utarbetats för tillämpning av den föreslagna nya
metoden.

De förut angivna ändringarna i de nuvarande bestämmelserna ha iakttagits
vid utformningen av det nu utarbetade förslaget till skogsvärderingsinstruktion,
avsedd att användas vid den nuvarande metodens bibehållande.
Däri lia även införts de förut omförmälda jämkningarna beträffande räntefot
och allmänna kostnader för skogsbruket, vilka värdefaktorer torde böra
vara desamma vilken metod som kommer att tillämpas. Slutligen ha vidtagits
vissa förtydliganden och ändringar av formell natur, delvis motsvarande
liknande ändringar i den skogsvärderingsins trukson, som utarbetats för tilllämpning
av den nya metoden.

Förmån av jakt m. ni.

I sitt förslag till nya grunder för skogsvärdering har domänstyrelsen även
tagit upp frågan om värdering av förmån av jakt. Domänstyrelsen framhåller
(förslaget s. 20), att taxeringsmyndigheterna vid värdering av sådan förmån
ofta synas lia uppskattat densamma efter principer, som givit alldeles
för höga värden. Då detta syntes gälla förmån av jakt i allmänhet och sålunda
ej endast å skogsmark ävensom förmån av fiske, hade styrelsen icke ansett
sig böra utarbeta något förslag till ändring av gällande bestämmelser härom,
men styrelsen ansåge sig dock böra uttala, att det vore önskvärt, att i
anvisningarna till kommunalskattelagen infördes ett stadgande örn att förmån
av detta slag icke skulle upptagas till högre värde än som kunde anses
motsvara värdet av den efter lämplig räntefot kapitaliserade avkastningen.

Sveriges skogsägareförbund samt svenska trävaruexport-, cellulosa-, trämasse-
och pappersbruksföreningarna förklara sig till fullo instämma i det
av domänstyrelsen sålunda gjorda uttalandet. Taxeringsmyndigheterna hade
ofta taxerat ifrågavarande förmåner för högt, därvid sannolikt räknats mera
med deras förmodade affektionsvärden än med deras verkliga avkastningsvärden.

I ett av länsstyrelsen i Västmanlands lån överlämnat yttrande av länsjägmästaren
i länet framhåller denne, att värderingen av möjlighet till jakt ej
givit anledning till erinran. De principer, domänstyrelsen förordade, torde
vid 1938 års fastighetstaxering inom länet genomgående ha följts. Sålunda
hade särskilt jaktvärde upptagits endast då jakträtt varit utarrenderad eller
kunnat utarrenderas under en längre sammanhängande följd av år. Värdet
hade därvid beräknats efter kapitalisering av skäligt jaktarrende efter den
för taxeringen i övrigt tillämpade räntefoten, 4 procent.

I övriga yttranden har förevarande spörsmål ej berörts. Däremot har i ett
par av dessa yttranden framhållits, att särskilda normer för värdering av bete
å skogbevuxen hagmark, örn domänstyrelsens förslag genomfördes, syntes
böra meddelas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

161

I skatteberedningens promemoria anföres:

Örn värdering av möjlighet till jakt finnas bestämmelser dels i punkt 2 av
anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen, dels i punkt 4 (näst sista stycket)
av samma anvisningar. Förstnämnda punkt avser jakt på annan mark
än skogsmark och sistnämnda punkt jakt på skogsmark. I den förra punkten
talas jämväl om fiskevatten och i den senare även örn skogsbete. Värdet av
förmån av nu angivet slag skall, även örn den är lokaliserad till skogsmark,
ej redovisas som värde å sådan mark utan inräknas i jordbruksvärdet i övrigt.

Att bestämmelserna örn värdering av särskilda förmåner å fastighet förekomma
på olika ställen i anvisningarna innebär ej att förmånerna skola värderas
enligt olika grunder. Vid värdering av förmånerna skall tillämpas den
för beräkning av värdet å all fast egendom utom såvitt angår avkastningsvärdet
å skogsmark och växande skog gällande bestämmelsen om värdesättning
efter allmänna saluvärdet (vid vars bestämmande enligt punkt 1 av anvisningarna
till 9 § hänsyn ej skall tagas endast till faktiskt betalda köpeskillingar
utan även till fastighetens avkastning).

Gällande bestämmelser innehålla alltså erforderliga normer för beräkning
av värdet av ifrågavarande förmåner, och dessa normer äro oberoende av
vilka grunder som skola tillämpas för värdering av själva skogsmarken och
den därå växande skogen. Att dessa normer, örn de rätt tillämpas, skulle innebära
någon risk för övervärdering av förmånerna, torde ej vara sannolikt.
Meddelande av särskilda regler i detta avseende synes vara både olämpligt
och onödigt.

Allmänna omdömen.

Anledningen till, att domänstyrelsen avstått från att söka åstadkomma förbättringar
i de nuvarande grunderna för taxering av skogsfastighet och i stället
föreslagit införande av en helt ny metod för sådan taxering, uppgiver styrelsen
vara, att det visat sig förenat med stora svårigheter att rätt bestämma
relativa skogstillgången, att erinringar även gjorts mot det hittills tillämpade
boniteringssystemet samt att den nuvarande metoden vid jämförelse mellan
taxeringsvärdet och försäljningspriset å skogsfastigheter, som gått i handeln
under dess tillämpningstid, visat sig icke ha på ett tillfredsställande sätt fyllt
sitt ändamål. Styrelsen anser det vara ur alla synpunkter fördelaktigt att
övergå till en metod, enligt vilken taxeringsvärdet beräknas genom direkt
diskontering av framtida avkastningsbelopp, vilken metod den funnit för
svenska förhållanden i flertalet fall lämpligare.

Av dem, som yttrat sig över domänstyrelsens förslag, lia 1937 års riksskogstaxeringsnåmnd
samt Överståthållarämbetet ansett sig böra avstå från
att uttala något omdöme örn respektive metods företräden.

Professor Streyffert framhåller, att den föreslagna metoden, som vid övergången
från nuvarande system givetvis kommer att förorsaka besvärligheter,
på längre sikt synes erbjuda bestämda fördelar framför sistnämnda
system därigenom att den direkt tager sikte på att fastställa de konkreta
förutsättningar, som leda fram lill avkastningsvärdet, samt erbjuder bättre

fallang till riksdagens protokoll 19ii. 1 sami. Nr 240. \ 1

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

möjligheter till kontroll, men att Streyffert härvid icke tagit hänsyn till de
praktiska tillämpningsfrågor, vilka kunna uppstå. Streyffert anser det önskvärt,
att den föreslagna metoden ej antages förrän erfarenhet om metodens
praktiska tillämpning vunnits genom provtaxering av vissa kommuner eller
andra områden (yttrandet avgivet före den verkställda provtaxeringen) samt
verkningarna av de i den nya metoden inlagda schabloniseringarna gjorts
till föremål för en mera ingående analys.

Professor Eneroth anser förslagets uppläggning av det tekniska utförandet
av värderingen innebära mycket avsevärda förutsättningar för ett bättre utfall
i praktiken av taxeringarna, därför att dess fordringar på de uppgifter
rörande en fastighets skogstillstånd, som äro nödvändiga för en beräkning
av skogsvärdet, äro så begränsade och lätta att anskaffa genom uppmätning,
att man på allvar kan tänka sig att göra sådana uppgifter obligatoriska i
självdeklarationerna. Nämnda förbättring av taxeringarna anser emellertid
Eneroth kunna ställas i utsikt endast om dels dylika obligatoriska deklarationsuppgifter
införas, dels förslaget ändras så att de delar av skogsmarksvärdet,
som enligt detta »tappats bort», komma att tagas i beräkning och
dels den vid beräkning av korrektionsfaktorerna enligt förslaget antagna
värdetillväxten bättre anpassas till de verkliga värderelationerna mellan olika
dimensionsklasser vid skilda trädslag och avsättningslägen.

Professor Petterson framhåller, att skogsvärderingen kan tillfredsställande
utföras enligt den nuvarande metoden, vars principiella uppläggning av värderingsfrågan
är mycket god, om blott de tabeller, som äro avsedda att uppställas
vid skogsförsöksanstaltens produktionsforskning, komma till stånd och
sålunda kunskaper örn vad som menas med rationellt skogsbruk förbättras
i tillräcklig grad. Under många år, då sistnämnda begrepp varit mycket diffust,
hade man haft anledning reflektera på domänstyrelsens linje, d. v. s.
värdering under förutsättning av den skötsel, som enligt statistiska medeltal
från riksskogstaxeringens material faktiskt förekommit, men nu, då ett fastare
grepp på frågan om rationell skogsskötsel dock läge inom räckhåll, syntes
övervägande skäl tala för bibehållande av nuvarande grunder. Frågan
skulle i varje fall vinna på, om mera genomgripande åtgärder undvekes, tills
ett fylligare kunskapsmaterial förelåge.

Kammarrätten anser den föreslagna metoden principiellt sett innebära ej
obetydliga fördelar framför den nu gällande, därför att den bygger på det
faktiska tillståndet hos vederbörande skog, vilket är en enkel samt för såväl
de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna naturlig och lättförståelig utgångspunkt
för taxeringen och varigenom på ett helt annat sätt än för närvarande
är fallet anknytes till det förfarande, som vanligen brukar användas
vid skogsuppskattning i samband med köp och försäljning av fastighet. Då
det emellertid trots den verkställda provtaxeringen synes mycket ovisst, hur
den nya metoden kan komma att verka i praktiken, hemställer kammarrätten,
att det, innan beslut fattas i ämnet, måtte anordnas en ny provtaxering,
så upplagd att den så nära som möjligt ansluter sig till de förhållanden,
varunder en verklig taxering sker. Den skulle vidare vara så upplagd att

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

163

därav kunde bedömas den betydelse, skogsägarens egen medverkan vid taxeringen
ägde, och vid densamma borde jämväl företagas en närmare undersökning
av de med den nya metoden förenade kostnaderna.

Kommunalskatteberedningen räknar förslaget till förtjänst, att den mer
eller mindre fria bedömning av skogstillgången, som måste läggas till grund
för taxeringen, blir mera konkret och kommer att gälla virkesförrådet, uttryckt
i olika grovleksklasser, i stället för att sikta på relativa skogstillgången
samt att det erbjuder bättre möjligheter för skogsägaren att kontrollera en
taxerings riktighet. Tillämpligheten av nya metoden sammanhängde emellertid
nära med de möjligheter till kontroll, som riksskogstaxeringen erbjöde,
och i detta avseende stöde, om man bortsåge från de fyra norra länen, endast
resultatet av 1923—29 års riksskogstaxering till buds, vilket material nu
torde vara föråldrat och osäkert, särskilt om det gällde att använda det för
kontroll av taxeringarna inom taxeringsdistrikten. Kommunalskatteberedningen
(vars yttrande avgivits innan den verkställda provtaxeringen avslutats)
ansåge, att erfarenheterna från denna borde kunna utnyttjas för att i samband
med nästa allmänna fastighetstaxering praktisera metoden, som ej
syntes innebära någon förenkling utan snarare en komplicering av taxeringsförfarandet,
på försök i större utsträckning, varmed utan större kostnader
skulle vinnas, att de ordinarie taxeringsorganen finge handhava metoden.
Detta syntes påkallat, om en riktig uppfattning skulle erhållas om
de med metodens praktiska tillämpning förenade svårigheterna.

Skogsstyrelsen anser, att en förbättring av taxeringsförfarandet i första
hand bör eftersträvas på basis av det nuvarande systemet, som i princip
är riktigt, har god hävd och är enkelt i konstruktionen. Den genomförda
provtaxeringen hade icke övertygat styrelsen om att den nya metoden skulle
för praktiskt bruk vara det för närvarande tillämpade förfarandet, möjligast
förbättrat, avgjort överlägsen. Någon egentlig förenkling av taxeringsförfarandet
hade knappast vunnits, och den långt drivna schabloniseringen gjorde
värderingsmetoden känslig för felbedömningar och svåröverskådlig, särskilt
för personer utan fackkännedom. — Styrelsen, som anser, att förslaget icke
bör utan vidare förkastas men att de vittgående verkningarna av fastighetstaxeringens
skogsvärderingar väl motivera största försiktighet vid mera genomgripande
ändringar i nuvarande värderingsföriarande, föreslår, att vid
nästkommande fastighetstaxering hittills gällande metod användes —
sedan åtgärder vidtagits för ökning av dess tillförlitlighet — men att samtidigt
av de ordinarie taxeringsorganen verkställes en mera vittgående provtaxering
efter de nya grunderna, så att ett omfattande, allsidigt och på någorlunda
likvärdiga förutsättningar baserat jämförelsematerial erhålles.

Egnahemsstyrelsen, som förutsätter, att hushållningsplaner med tiden skola
bli alltmera vanliga även för de mindre skogarnas vidkommande samt att tillräcklig
skoglig sakkunskap skall kunna tillhandahållas taxeringsmyndigheterna,
har intet att erinra mot tillämpning vid en kommande allmän fastighetstaxering
av de av domänstyrelsen föreslagna grunderna, som genom
värdesättningen av förrådet i vissa diametcrklasser giver ett mera fast grepp

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

på värdesättningen än tidigare kunnat ske genom åsättande av ett tal för relativa
skogstillgången och som erbjuder bättre möjligheter till kontroll mot den
allmänna riksskogstaxeringens uppgifter.

Av skogsvårdsstyrelsema lia två tillstyrkt förslaget utan reservationer, nämligen
skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län, som anser den nya metoden
vara avsevärt enklare och mera lämpad för skapande av ett skogstaxeringsvärde
än den förut tillämpade, samt skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands
län, som framhåller, att förslaget bygger på allenast virkesförrådet och rotvärdet,
vilka äro lätta att fastställa, att det erbjuder goda möjligheter till
kontroll samt att det synes vara så enkelt i tillämpningen, att några större
svårigheter icke torde erbjuda sig att med tillgängliga hjälptabeller verkställa
taxeringen, låt vara att det kommer att ställa stora anspråk pa taxeringsmyndigheterna.

Två skogsvårdsstyrelser ha i princip tillstyrkt förslaget, men anse, att
det ej bör genomföras nu. Sålunda framhåller skogsvårdsstyrelsen i Uppsala
län, att den föreslagna metoden, som med åtskilliga variationer torde vara
den vanligaste, då det gäller att värdera skogar vid försäljningar, och som
erbjuder bättre möjligheter än den nuvarande att kontrollera, om en taxering
blivit felaktigt utförd, synes ha flera företräden framför den sistnämnda
och därför framdeles bör komma i tillämpning. Da taxeringsnämnderna
nu satt sig förhållandevis väl in i den nuvarande metoden, som på sistone
i de flesta fall givit ett tillfredsställande resultat, och de helt visst komma
att förorsakas ett betydande arbete med att lära känna den nya metoden, som
i och för sig förutsätter ett tidskrävande arbete för uträkning av de olika fastigheternas
värden, ställer sig styrelsen emellertid tveksam, om det är lämpligt
att under en tid, då vederbörande tjänstemän och myndigheter äro upptagna
av så många andra arbetsuppgifter, pålägga dem dessa krävande arbeten.
Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands lån framhåller, att för bibehållande
av den nuvarande metoden talar, att deklaranter och taxeringsorgan
blivit vana vid densamma och att flertalet fastigheter numera i stort sett torde
ha blivit åsätta inbördes rättvist avvägda taxeringsvärden men att den
metod måste givas företräde, som bygger på det teoretiskt starkaste underlaget
och därjämte vid den praktiska handläggningen bereder de mindre svårigheterna.
Dessa företräden återfunnes hos domänstyrelsens förslag. Skogsvårdsstyrelsen
anser emellertid, att genomförandet av förslaget bör uppskjutas
till den fastighetstaxering, som normalt skulle ha ägt rum år 1948, enär
dels den nu pågående riksskogstaxeringen kan beräknas vara slutförd för
samtliga län år 1947, vilket skulle möjliggöra en betydelsefull kontroll å
taxeringen, och dels tid medgåves för uppskattningar av skogstillgången å
enskilda fastigheter i stor skala till båtnad för en riktig taxering.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar län, norra delen, anför, att nya metoden
vid den verkställda provtaxeringen visat sig medföra dels en genomsnittlig
höjning av taxeringsvärdena i södra och mellersta Sverige och dels en starkare
differentiering av värdena mellan skogrika och skogfattiga fastigheter

Kunc/1. Majda proposition nr 240.

165

samt att denna metod sålunda uppenbarligen giver värden, som närmare
ansluta sig till saluvärdena. Vidare anför styrelsen:

Införandet av de av domänstyrelsen föreslagna nya grunderna för värdering
av skog vid taxering av fastighet kommer, såsom ovan antytts, med
all sannolikhet att medföra en höjning av taxeringsvärdena i större delen
av landet vid jämförelse med nu gällande grunder. Den anpassning av värdena
till de verkliga skogsvärdena, som kommer att ske dels genom den
allmänna höjningen dels genom en bättre differentiering av värdena, kan
enligt styrelsens mening vara ägnad att skapa en klarare grund för skogsbeskattningens
utformning. Det måste emellertid därvid ihågkommas, att
skogen f. n. beskattas icke endast genom den kommunala garantiskatten
och den statliga förmögenhetssk a t!en samt vanlig inkomstskatt på nettoavkastningen
utan jämväl genom särskilda pålagor, vilka uttagas vid skogs
avverkning, nämligen skogsaccis och skogsvårdsavgift. Örn de skogsvärden,
som framkomma enligt de föreslagna grunderna, utan vidare åtgärder inlemmas
i nu gällande skattesystem, kommer den samlade beskattningen av
skogen att bliva oskäligt hög. Styrelsen kan därför icke tillstyrka att så
sker. Önskemålet att bringa skogen såsom förmögenhetsobjekt ur skatteteknisk
synpunkt i nivå med andra dylika objekt bör sålunda icke realiseras
utan tanke på följdverkningarna. Styrelsen vill därför föreslå, att hela
den skogliga beskattningen göres till föremål för översyn, innan de föreslagna
nya grunderna för skogstaxering bringas i tillämpning.

Fyra skogsvårdsstyrelser ha ej ansett sig kunna göra något bestämt uttalande
till förmån för ena eller andra metoden. Sålunda anföra skogsvårdsstgr
elser na i Kristianstads och Malmöhus län, att man har svårt att
bedöma den föreslagna metodens värde för praktiskt bruk, innan den genom
provtaxeringar prövats parallellt med den nuvarande, men att taxeringen
enligt nya metoden verkar mera tidskrävande än enligt den nuvarande,
som dessutom bör kunna mycket förbättras (yttrandena avgivna före
den verkställda provtaxeringen). Skogsvårdsstyreisen i Skaraborgs län framhåller,
att förslaget otvivelaktigt har betydande förtjänster men att det
näppeligen kan betecknas som enklare än den nuvarande metoden, som
efter hand givit ett allt bättre resultat och varmed taxeringsmyndigheterna
i allmänhet äro väl förtrogna. Styrelsen ställde sig därför mycket tveksam
till lämpligheten av att nu ersätta gällande bestämmelser med helt och hållet
nya sådana. Då det knappast vore möjligt, att skogsvårdsstyrelsernas
personal med hänsyn till de viktiga och arbetskrävande uppdrag, denna
under rådande kristid fått sig ålagd med bränsleanskaffning m. m., skulle
kunna medhinna ett vidlyftigt fastighetstaxeringsarbete enligt nya grunder,
syntes det vara lyckligast om med ny fastighetstaxering finge anstå, tills
mera normala tider åter inträdde. Skogsvårdsstgrelsen i Västerbottens lån
anför, att den nya metoden äger företräde framför den nuvarande däri att
taxeringsmyndigheterna, som hittills fått röra sig med begreppen normalskog,
normal skogsavkastning, normal sortiments- och dimensionssammansättning,
relativ skogstillgång etc., enligt nya metoden få tala örn den förefintliga
skogens kubikmassa och grovleksförhållanden, avverkningsbeloppens
nuvarande sortimentssammansättning och dylika begrepp, som äro

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

verkliglietsbetonade och som man i praktiska livet är van att bemästra.
Innan styrelsen anser sig kunna fatta bestämd ståndpunkt till vilken av
de båda taxeringsmetoderna, som vid den praktiska tillämpningen bör lämnas
företräde, bör emellertid en provtaxering av vissa landsdelar komma
till stånd, därvid så vitt möjligt klarare och enklare riktlinjer böra utarbetas
för beräkning av skogsfaktorerna, speciellt relativa skogstillgången, vid
begagnande av den nu gällande metoden (sagt före den genomförda provtaxeringen).
Styrelsen anser starka skäl tala för ett uppskov med fastighetstaxeringen
på grund av att det nuvarande osäkra ekonomiska läget kan
medföra oväntade och stora förändringar i fastighetsvärdena samt att den
pågående riksskogstaxeringen då skulle hinna omfatta landets samtliga skogar,
varigenom en större likformighet i taxeringen skulle vinnas.

De övriga skogsvårdsstyrelserna ha avstyrkt genomförande av förslaget.
Några lia därvid framhållit, att det i varje fall ej bör antagas nu.

Som skäl härför åberopar skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
att den nuvarande metoden på sistone givit ett ganska tillfredsställande
resultat samt att den föreslagna metoden bygger på uppgifter om virkesförrådet,
som endast föreligga beträffande ett fåtal fastigheter, och att den
därför icke innebär några fördelar framför den nuvarande.

Liknande synpunkter uttalas av skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län,
som tillägger, att den nuvarande metoden, vilken är enkel och väl inarbetad,
bör kunna ytterligare förbättras.

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens lån uttalar farhågor för att den praktiska
tillämpningen av den föreslagna metoden kommer att bliva alltför
tidsödande, vilket kan tänkas medföra olägenheter särskilt för länsskogvaktare,
och att det i de fall, då tillförlitliga uppgifter örn virkesförrådet saknas,
icke skall bliva möjligt att så pass riktigt uppskatta dylika uppgifter, att ett
tillförlitligare resultat erhålles än enligt nuvarande beräkningsgrunder (sagt
före provtaxeringen).

Samtliga förenämnda skäl för avstyrkande åberopas av skogsvårdsstyrelsen
i Östergötlands län, som särskilt ifrågasätter, huruvida under nu rådande
osäkra förhållanden tidpunkten är lämplig att införa en ny taxeringsmetod,
vilken genom det ökade arbete den medför kommer att betinga avsevärt högre
kostnader, skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län, som håller före, att mera
framkomliga vägar borde kunna finnas för ernående av en bättre utformning
av skogsvärderingen än som i förslaget framlagts, skogsvårdsstyrelsen i Blekinge
län, som framhåller, att frågan måhända åter kan tagas upp, sedan det
pågående omdrevet i riksskogstaxeringen avslutats, skogsvårdsstyrelsen i
örebro län, som anför, att den nya metoden troligen kommer att till skada
för skogsvården i landet leda till en proportionsvis hårdare beskattning av
skogar med stora virkesförråd samt att styrelsen, som knappast under normala
tider skulle kunna ställa erforderlig skoglig sakkunskap till beskattningsnämndernas
förfogande för taxering enligt den mera arbetskrävande
nya metoden, absolut icke kan göra detta under rådande bränslebristtider,

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

167

på grund av vilka taxeringen för övrigt helst bör uppskjutas en femårsperiod,
skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län, som anser, att frågan om införande
av en helt ny taxeringsmetod i varje fall icke bör lösas fristående utan
i samband med skogsbrukets samtliga beskattningsfrågor, skogsvårdsstyrelsen
i Gävleborgs län, som påpekar de stora felbedömningarna vid den i samband
med provtaxeringen verkställda stickprovskontrollen samt den starka
schablonisering förfarandet måste arbeta med (exempelvis vid användning av
hjälptabell nr 2) ävensom skogsvårdsstyrelserna i Kalmar län, södra delen,
Hallands, Älvsborgs och Jämtlands län.

Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att den föreslagna metoden
åtminstone teoretiskt antagligen kan giva riktigare värden än de hittills
beräknade men att den är svår att förstå för gemene man och bygger på sådana
grundliga undersökningar av respektive fastigheter som under de närmaste
åren — då länsskogvaktarna kunna beräknas vara helt upptagna med
forcerade vedstämplingar — äro omöjliga att medhinna. Styrelsen hemställer,
att nästa allmänna fastighetstaxering om möjligt måtte uppskjutas, till
dess kristiden är förbi, att, om ett dylikt uppskov ej anses lämpligt, den
måtte verkställas med användning av den nuvarande metoden eller än hellre
efter en förenklad schablon, exempelvis genom en procentuell höjning av 1938
års värden, beräknad efter de rotpris, som enligt domänstyrelsens utredning
anses motiverade, samt att, innan frågan slutligen prövas, den verkställda
provtaxeringen, som icke ställt förslaget i någon så avgjort förmånligare
ställning i förhållande till den nuvarande metoden att det kan tillstyrkas,
måtte kompletteras med en undersökning å fastigheter i olika delar av landet,
hur den nya metoden kommer att verka, dels å olika boniteter och dels å
skogar med respektive höga och låga virkesförråd.

Skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings lån framhåller, att den föreslagna metoden
onekligen är av stort värde för alla större skogsmarksägare, som gått
in för ordnad uthållig skogsskötsel, men ifrågasätter, örn den kan anpassas
för det stora antal fastigheter, beträffande vilka utredning om skogskapitalet
saknas. Styrelsen anser, att det är omöjligt att under nuvarande förhållanden
lösgöra länsskogvaktarna och andra skogssakkunniga under den tid,
som kan antagas bliva erforderlig för taxeringen vid tillämpning av de nya
grunderna samt att resultatet av provtaxeringen icke talar för genomförande
av dessa.

Skogsvårdsstyrelsen i Gotlands lån slutligen åberopar, att det hitintills tilllämpade
systemet under årens lopp alltmera utformats och vunnit förståelse
hos taxeringsnämnderna och skogsägarna, att resultatet blivit på det hela taget
tillfredsställande samt att det även med hänsyn till de ovissa konjunkturerna
ej är önskvärt med en så genomgripande förändring av taxeringsgrunderna
redan vid nästa allmänna fastighetstaxering.

Av länsstyrelserna lia fem tillstyrkt förslaget, nämligen länsstyrelsen i Södermanlands
län, som anser den nya metoden både principiellt och i praktiken
äga avsevärda företräden framför den nuvarande, därvid det syntes vara

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

särskilt värdefullt, att man finge utgå från en uppskattning av det vid taxeringstillfället
förefintliga virkesförrådet och sluppe röra sig med ett tänkt
normaltillstånd, länsstyrelsen i Malmöhus län, som framhåller, att den nya
metoden sannolikt kommer att medföra en ej oväsentlig förbättring av taxeringsresultatet
och i viss mån underlätta beskattningsnämndernas arbete,
länsstyrelsen i Hallands län, som anser, att det är önskvärt med en förbättring
av taxeringsresultatet för fastigheterna på landsbygden och att den nya
metoden enligt vad som framkommit vid den verkställda provtaxeringen leder
till ett bättre resultat än den nuvarande, länsstyrelsen i Skaraborgs län,
som särskilt finner gällande bestämmelser om relativa skogstillgången som
värderingsfaktor vara föga ägnade att befrämja ett rättvist och enhetligt
taxeringsresultat, samt länsstyrelsen i Jämtlands län, som anser, att den nuvarande
metoden vid den praktiska tillämpningen lämnat mindre tillfredsställande
resultat.

Tre länsstyrelser ha tillstyrkt förslaget i princip, men anse att den nya
metoden bör genomföras först vid någon senare tidpunkt. Sålunda framhåller
länsstyrelsen i Uppsala län, att den nya metoden principiellt synes
ha avsevärda företräden framför den nuvarande men att den förutsätter
större detaljkännedom om virkesförrådet och mera sakkunnig hjälp åt taxeringsmyndigheterna
än den nuvarande, varför det knappast torde vara möjligt
att för närvarande genomföra taxeringen efter den nya metoden på tillfredsställande
sätt. Länsstyrelsen, som föreställer sig, att vid nästa fastighetstaxering
ett jämförelsevis tillfredsställande resultat kan framkomma med
användning av nuvarande metod, anser önskvärt, att förslaget underkastas
fortsatt prövning genom provtaxeringar av större omfattning. Länsstyrelsen
i Kristianstads län anser, att de nuvarande bestämmelserna för taxering av
skog icke äro så utformade, att tillräckliga, rättvisa värden kunna framgå
därur, och att den nya metoden, som utgår från det befintliga virkesförrådet,
är för nämndledamöterna enklare att bemästra. Länsstyrelsen ifrågasätter
emellertid örn riksskogstaxeringens siffror under alla förhållanden kunna läggas
till grund för värderingen, då dessa i vissa fall äro mer än 10 å 15 år
gamla och det med kännedom om den förändring, som .skogen både kvantitativt
och kvalitativt särskilt i de södra delarna av riket, kan undergå under
en relativt kort tid, synes nödvändigt, att skogs taxeringen baseras på
så nytt material som möjligt. Länsstyrelsen i Västmanlands län åberopar, att
den nuvarande metoden varit alltför teoretisk och svårbegriplig samt givit
värden, som i regel i betydande mån avvikit från de s. k. slaktvärdena.
Länsstyrelsen anser den nya metoden mindre svårtillgänglig, men finner det
tveksamt, örn tiden ännu är mogen för tillämpning av denna med hänsyn till
att kännedom om virkesförrådets storlek och sammansättning för den stora
massan av fastigheter för närvarande torde vara alltför ringa.

Tre länsstyrelser ha ej gjort något bestämt uttalande. Av dessa framhåller
länsstyrelsen i Kalmar län, att den nuvarande metoden visserligen givit
mindre tillfredsställande resultat men att man i första hand bör överväga,

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

169

om icke en förbättring av detta kan nås genom ändringar i denna metod, som
dock har den förtjänsten, att förtrogenhet med dess tillämpning nu i allmänhet
vunnits, och att den, i samma mån som så skett, givit ett undan för
undan förbättrat resultat. Om man, såsom förutsatts för tillämpning av den
nya metoden, med tillfredsställande säkerhet kunde uppskatta virkesförrådet
å vederbörande fastighet, så vore också en förhållandevis säker grund
uppnådd för att bedöma, huru detta förråd förhölle sig till det, som förutsattes
för att skogen skulle kunna giva normal värdeavkastning. Måhända
byggde förslaget på teoretiskt riktigare principer än nu gällande metod, och
framförallt skulle det medverka till större värdedifferentiering mellan virkesrika
och mindre virkesrika fastigheter, men man finge ej förbise det faktum,
att nya metoden just på grund härav kunde komma att motverka vad
som från det allmännas sida rekommenderats såsom önskvärt i skogshushållningen,
nämligen att hålla så stora virkesförråd som möjligt. Då taxeringsresultaten
med den föreslagna metoden, som i varje fall bleve i praktiken
betydligt mera arbetskrävande än den nuvarande, alltjämt torde komma
att brista i fråga om exakthet och metodens verkningar måhända kunde
bliva till förfång för en såsom ekonomiskt riktig ansedd skogshushållning,
syntes det tveksamt, huruvida densamma borde vinna godkännande. I varje
fall borde detta ej ske med mindre det visade sig omöjligt att åstadkomma
förbättringar i taxeringsresultatet genom ett förfarande, som byggde på nuvarande
metods principer. Länsstyrelsen i Kopparbergs lån anser förslaget
kunna betecknas såsom utomordentligt vid taxering av skogar, för vilka sakuppgifter
föreligga, men förenat med nackdelar vid taxering av skogar, för
vilka avgörande värdefaktorer måste mer eller mindre gissas. Det vore
därför tvivelaktigt, om förslaget ur praktisk synpunkt vore åtminstone för
närvarande att föredraga framför ett system, som med alla sina brister dock
undan för undan lämnat ett allt jämnare och bättre taxeringsutfall. Länsstyrelsen
i Västerbottens län åberopar till förmån för den nya metoden, att
den ansluter sig till den förefintliga skogstillgången, att den enligt uttalanden
av de båda sektionsordförandena inom provtaxeringsnämnden i Burträsks
socken av dessa ansetts enklare och lättfattligare än den nuvarande samt att
den — enligt slutsatser, som kunnat dragas av en verkställd stickprovsundersökning
—- i de fall, då nya skogsindelningshandlingar med dimensionsklassuppdelning
och kubikmasseuppgifter föreligga, säkerligen bidrager till ett
jämnare taxeringsresultat och en större differentiering av värdena beträffande
fastigheter med god tillgång på timmerskog respektive fastigheter med
virkesförråd av klenare dimensioner. Då emellertid den nya metoden förutsätter
en kännedom örn virkesförrådet, som, frånsett de större skogsförvaltningarna,
endast torde föreligga beträffande en mindre del av landels enskilda
skogar, varför beskattningsnämnderna i stor utsträckning bli hänvisade
lill gissningar, samt resultatet av provlaxeringcn måste bedömas med
tanke på att den skett under bättre förutsättningar än de vanliga fastighetstaxeringarna,
ifrågasätter styrelsen, örn man bör övergiva den nuvarande
metoden, som dock obestridligen har sina förtjänster och som för varje taxe -

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

ring givit allt bättre resultat, innan man prövat andra framkomliga vägar.
Styrelsen föreslår därför, att ärendet hänskjutes till fortsatt utredning av
särskilda sakkunniga och att denna utredning inriktas på att örn möjligt förenkla
den nuvarande metoden och avhjälpa dess brister men bibehålla dess
grundprinciper.

De övriga länsstyrelserna ha avstyrkt förslaget.

Länsstyrelserna i Gotlands och Värmlands län åberopa som skäl härför
vad skogsvårdsstyrelserna i respektive län anfört.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att den i nya metoden använda
grundvalen för taxeringen, uppskattning av virkesförrådet, givetvis för
gemene man måste framstå såsom mera påtaglig än de enligt gällande metod
grundläggande faktorerna, men alt den nya metoden i övrigt synes,
särskilt ur heskattningsnämndernas synpunkt, möta stora betänkligheter på
grund av bestämmelsernas komplicerade natur. Styrelsen ifrågasätter, om
det kan anses pakallat att ersätta den nuvarande metoden, som med allt
bättre resultat tillämpats från och med år 1922 års allmänna fastighetstaxering
och mot vilken några mera vägande anmärkningar trots allt icke framkommit,
med den nya, beträffande vilken man icke säkert vet, huruvida
den kommer att medföra en förbättring av taxeringsresultatet, och vars detaljer
äro av den beskaffenhet, att de endast med svårighet kunna fattas av
icke skogligt utbildade personer.

Ungefär samma skäl mot genomförande av förslaget åberopas av länsstyrelsen
i Östergötlands län, som befarar, att den nya metoden kommer att
ställa anspråk på beskattningsnämnderna i första instans, som dessa i stor
utsträckning icke kunna fylla, länsstyrelsen i Jönköpings län, som ifrågasätter,
huruvida länsskogvaktarna vid tillämpning av den mera tidsödande nya
metoden över huvud komma att kunna fullgöra uppdrag såsom skogssakkunniga
åt beredningsnämndema vid sidan av övriga tjänstegöromål, länsstyrelsen
i Kronobergs lån, som framhåller, att bristen i fråga om en för taxeringen
erforderlig närmare kännedom örn virkesförrådet på det flertal fastigheter,
där sådan kännedom saknas, synes vara av skärpt betydelse vid
tillämpningen av den nya meto’den, samt länsstyrelsen i Blekinge län, som
påpekar, att provtaxeringen och den därvid verkställda stickprovskontrollen
beträffande vissa fastigheter icke giva stöd för den uppfattningen, att den
föreslagna metoden är överlägsen den gällande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uppgiver sig ha den erfarenheten,
att nuvarande uppskattningsgrunder varit för berednings- och taxeringsnämndernas
ledamöter svårbegripliga och tillämpningen i hög grad osäker
samt att, örn resultatet ändock vid varje ny taxering förbättrats, detta får
tillskrivas nämndernas goda omdöme och förmåga att jämka ihop skogsvärdet
med ett tänkt saluvärde å skogen. Förslaget kunde dock icke i praktiken
uppfattas såsom en förbättring av det nuvarande systemet av dem,
vilka måste utföra taxeringsarbetet. Även om det teoretiskt vore av stort
intresse och kunde giva ett gott resultat, torde betänkligheter inställa sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

171

mot en sådan ändring, som förutsatte tillgång lill än mera forstlig sakkunskap
än tidigare och dessutom innebure nyheter, som åtminstone vid
taxering första gången bleve ytterligt svåra att komma till rätta med. Enligt
styrelsens mening vore det därför för närvarande lämpligare att fortsätta
med hittillsvarande system, som dock för varje ny femårstaxering lett till
förbättrat resultat och blivit för nämnderna lättare begripligt, än att pröva
en ny värderingsmetod med i hög grad oberäkneligt resultat. Härtill komme
ovissheten örn det kunde tänkas möjligt att uppbringa den sakkunskap
till berednings- och taxeringsnämnders hjälp, som givetvis erfordrades särskilt
för virkesförrådets redovisning enligt den föreslagna metoden.

Länsstyrelsen i Älvsborgs lån ifrågasätter, örn det hos skogsägarna och beskattningsnämnderna
förefinnes eller kan garanteras sådan kännedom om
virkesförrådets storlek och fördelning, att en därpå vilande taxeringsmetod
kan tillämpas. Då den nuvarande metoden hade tjuguårig hävd och obestridligt
lämnat ett bättre taxeringsresultat för varje fastighetstaxering, syntes
det ej föreligga anledning utbyta den mot en ny oprövad metod, som i bästa
fall skulle giva ett något högre skogsvärde men sannolikt en mera ojämn
taxering och sålunda snarare innebära en försämring än en förbättring i
jämförelse med den nu använda metoden.

Länsstyrelsen i örebro lån framhåller, att huvudfrågan icke är huruvida
taxeringen skall göras efter den ena eller andra schematiska metoden, med
utsikt till nöjaktig säkerhet endast där tillförlitlig kunskap finnes antingen i
tillgängliga uppskattningshandlingar eller inom taxeringsnämnden, utan den
torde vara, om taxeringen skall grundas å en på marken verkställd skogsuppskattning
eller icke. I senare fallet, d. v. s. där en tillförlitlig kännedom
om virkesförrådet saknades, bleve taxeringsresultatet mer eller mindre
slumpartat, oavsett örn den beräknade avkastningens värde kapitaliserades
eller diskonterades. I enlighet härmed syntes vad som i förslaget anförts icke
utgöra tillräckliga skäl för att frångå en sedan 20 år tillbaka inarbetad
och av taxeringsmännen numera rätt välkänd metod. Vid provtaxeringen
hade förelegat tillgång på sakkunskap, som med säkerhet icke komme att
1‘örefinnas vid den allmänna fastighetstaxeringen, och provtaxeringens betydelse
för frågans bedömande finge därför ej överskattas. En uppskattningsmetod,
vars rätta tillämpning vore beroende icke av taxeringsmyndigheterna
utan av en utanför desamma stående sakkunskap, varpå tillgång
saknades, borde örn möjligt undvikas. Den erfarenhet, som vunnits under
ett tjuguårigt intensivt arbete, vore förvisso värdefull och borde utnyttjas
till förbättring, där så behövdes, av uppskattningsreglerna. Det vore att förutsätta,
att den föreslagna metoden, som använde sig av synnerligen omständliga
och besvärliga samt för de flesta taxeringsförrättare oförståeliga
beräkningsgrunder, skulle visa sig kräva lika lång förberedelselid som den
nuvarande, innan så goda resultat kunde uppvisas som de vilka redan förelåge
och än mera kunde förväntas vid en på vunna erfarenheter uppbyggd
reformering av gällande regler.

172

Kungl. Majlis proposition nr 240.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län åberopar, att den nya metoden kommer att
giva tillfälle till en sådan mängd av osäkerhetsmoment vid bestämmande av
de olika faktorer, som utgöra grunden för värderingen, att det torde bliva
synnerligen tvivelaktigt, om man i allmänhet skall kunna komma till ett
riktigt resultat. Förutsättningen för en effektiv användning av denna metod
syntes vara, att indelningsplaner eller stamräkningar förefunnes, och i andra
fall syntes en ingående besiktning på marken vara nödvändig, vilket medförde
att metoden bleve både tidsödande och dyrbar. Den nuvarande metoden
vore nu väl prövad, hade visat ett allt bättre och bättre resultat och torde
erbjuda betydligt mindre risker för feltaxering än den föreslagna.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län uppgiver, att av styrelsen verkställd
undersökning av utfallet av 1938 års fastighetstaxering visat, dels att köpeskillingarna
starkt avvikit från taxeringsvärdena och dels att i skogsindelningshandlingar
för nyindelade skogar upptagna virkesförråd betydligt avvikit
från de av nämnderna uppskattade såväl i storlek som sammansättning. Resultatet
hade emellertid enligt styrelsens uppfattning för varje ny fastighetstaxering
blivit alltmer tillfredsställande. De föreslagna grunderna syntes i
stort sett teoretiskt väl utformade men förutsatte en kännedom om skogens
storlek och sammansättning, som för länets vidkommande i regel icke funnes.
Man vore därför beträffande Västernorrlands län bäst betjänad av nu
gällande grunder, som vore enklare och mera lämpade för schablontaxering.

Länsstyrelsen i Norrbottens län slutligen åberopar, att även i detta län i
stor utsträckning saknas tillförlitliga uppgifter örn virkesförrådet, vilka förutsättas
av nya metoden.

Beträffande de övriga, som yttrat sig över förslaget, framhåller svenska
landstingsförbundets styrelse, att uppskattning av virkesförrådet å fastigheterna
i allmänhet saknas och att det för skogsägaren blir förenat med kostnader
och andra olägenheter att överklaga taxeringen av hans skog, örn förslaget
genomföres, eftersom det icke finns någon annan möjlighet för honom
att styrka sin talan än att låta uppmäta virkesförrådet. På grund härav och
då kommunalskatteberedningen kanske komme alt föreslå en omläggning av
skogsbeskattningen, hemställer styrelsen, att för närvarande ingen ändring
måtte företagas i de nuvarande grunderna, som för varje fastighetstaxering
givit allt bättre och jämnare resultat.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anför, att nuvarande taxeringsmetod
visserligen företer åtskilliga brister och att den föreslagna metoden
i varje fall ur teoretisk synpunkt är överlägsen men att å andra sidan
den erfarenhet om skogsvärdering, taxeringsmännen fått under nuvarande
metods tillämpningstid, skulle bli till föga nytta, om den nya metoden infördes.
Denna måste komma att ställa betydligt större anspråk på taxeringsmännen,
varför en övergång till nya systemet borde ske endast örn de med
det nuvarande förknippade olägenheterna vore både svåra och obotliga. Då en
förbättring härutinnan redan inträtt och de ytterligare brister, som vidlådde
den nuvarande metoden, icke heller syntes omöjliga att i någon mån avlägsna

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

173

samt förutsättningarna för införande av den nya metoden måste bliva betydligt
bättre sedan den pågående omgången av riksskogstaxeringen avslutats,
borde man åtminstone för närvarande nöja sig med att söka bota dessa
brister.

Smålands och Blekinge handelskammare anför, att förslaget rent teoretiskt
sett torde kunna leda till en riktig uppskattning av skogens avkastningsvärde,
men ifrågasätter om metoden med dess kraftiga schabloniseringar verkligen
har så stora företräden framför den nuvarande som domänstyrelsen vill göra
gällande. Då dessutom tillämpningen av de nuvarande reglerna givit allt
bättre resultat samt taxeringsarbetet efter nya metoden, som de lokala taxeringsmyndigheterna
och den stora mängden mindre skogsägare knappast
torde vara i stånd att tillämpa på avsett sätt, måste bliva mycket tidsödande,
omständligt och dyrbarare än det nuvarande taxeringsförfarandet, framför
handelskammaren starka betänkligheter mot den nya metoden. Handelskammaren
anser, att det möjligen kunde vara lämpligt att underkasta densamma
en ingående prövning genom provtaxering, verkställd jämsides med nästkommande
allmänna fastighetstaxering, som sålunda i och för sig skulle ske
enligt nu gällande grunder. Handelskammaren anför slutligen, att taxeringsvärdena
för smålandslänen enligt beräkningar, som verkställts enligt nya
metoden men med utgångsläge från de vid 1938 års fastighetstaxering använda
rotnettoprisen, visat sig bliva 27—35 procent högre än värdena vid nämnda
taxering, samt att de, om rotprisen för de senaste 10 åren skola läggas till
grund för nästa fastighetstaxering, komma att stiga ytterligare. Handelskammaren
finner det emellertid föga önskvärt att få en så kraftig värdehöjning
till stånd, helst som domänstyrelsens tabeller visa, att skogsbruket redan nu
är en föga lönande näring.

Sveriges skogsägareförbund samt svenska trävaruexport-, cellulosa-, trämasse-
och papper sbruks föreningarna avstyrka genomförande av nya metoden
i föreslaget skick och åberopa därvid i stort sett samma skäl som
Smålands och Blekinge handelskammare. Föreningarna framhålla särskilt,
att skogsägarna i allmänhet ej kunna prestera de uppgifter, som krävas för
en riktig tillämpning av nya metoden, att det tabellverk, grundat på riksskogstaxeringens
material, enligt vilket diskonteringen av förväntningsvärdena
i denna skall ske, ej är tillämpligt och rättvisande för de enskilda fastigheterna,
att denna felkälla ej kan bedömas av skogsägarna, som sålunda
hjälplöst äro utlämnade åt de fel, som framträda på denna väg, samt alt
provtaxeringens resultat med hänsyn till de därvid konstaterade stora felbedömningarna
ej kan anses tillfredsställande.

Skogssällskapet anför, alt de principer, som bragts i tillämpning år 1922,
innebära en mycket skickligt funnen lösning på det föreliggande problemet
men att uppnåendet av rättvisande taxeringsresultat ingalunda enbart
är beroende på den metod, som tillämpas, utan även i högsta grad på de
uppgifter, som föreligga beträffande taxeringsobjektet. Vore dessa alltför
ofullständiga eller otillförlitliga, något som vore det vanligaste, förelåge inga
möjligheter att med någon säkerhet nå det rätla värdet, och de svårigheter,

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

som denna brist gåve upphov till, hade domänstyrelsen givetvis ej heller
förmått undanröja, fastän domänstyrelsen sökt genom schabloniserade tillvägagåenden
(jämförelse med typskogar eller med riksskogstaxeringens siffror)
göra sig i mindre grad beroende av dem. Alt i betraktande av alla de
hänsyn, som måste tagas såväl vad anginge önskemålet om uppnående av
rättvisande resultat som lätthanterligheten i tillämpningen, med bestämdhet
avgöra vilken av de båda metoderna som borde givas företräde vore knappast
möjligt, synnerligast som provtaxeringen icke givit något otvetydigt utslag
till förmån för den ena eller andra metodens förmåga att giva mest
rättvisande resultat. Pa grund härav och då emellertid domänstyrelsens förslag
skänkt intressant material till belysande av frågan örn skogsvärdering,
borde denna göras till föremål för ytterligare undersökning med stöd av
nämnda material och av de erfarenheter, som provtaxeringen givit, i avsikt
att om möjligt finna en lösning, som ur olika synpunkter tillgodosåge de
önskemål, som rimligen kunde och borde uppställas.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund finner förslaget innebära en
avgjord fördel framför den nuvarande metoden därutinnan att det på ett
konkret sätt anknyter till det faktiskt förefintliga virkesförrådets storlek
men anser sig ej kunna tillstyrka genomförande av detsamma, då den verkställda
provtaxeringen ej lämnat sådana resultat, att förslaget kan sägas
innebära en påtaglig förbättring vare sig i fråga örn enkelhet i praktisk
tillämpning eller i fråga om de enskilda taxeringsenheternas inbördes rättvisa
värdering.

Sveriges häradsallmänningsförbund avstyrker jämväl förslaget, då det
icke synes innebära några fördelar framför den nu gällande metoden, och
värdering enligt detsamma skulle kunna få till följd att allmänningsdelägarna
— i strid mot en sund skogshushållnings intressen — gjorde framställning
om ökad avverkning för att därigenom minska virkesförrådet och
det därav beroende skogsvärdet.

Västernorrlands och Jämtlands låns handelskammare anför, att den nya
metoden ur teoretisk synpunkt torde äga vissa företräden framför den nuvarande
men att den förutsätter kännedom icke blott om befintlig kubikmassa
utan även om dennas fördelning på olika dimensions- och sortimentsklasser
och att vid den praktiska tillämpningen felbedömning av ett
flertal olika faktorer lätt kan ske, vilket kan medföra ökad risk för ett
missvisande taxeringsresultat. Da dessutom de beräkningar, som enligt nya
metoden skola ligga till grund för taxeringsvärdenas bestämmande, äro av
så invecklad art, att man kan befara, att taxeringsnämnderna först efter
lång tids erfarenhet skola kunna bemästra dess svårigheter, anser handelskammaren
ändamålsenligt — om nuvarande metod icke anses giva ett nöjaktigt
taxeringsresultat att, i stället för att underkänna denna, genom
särskilda sakkunniga verkställa utredning örn möjligheten att med den som
grund åstadkomma lämpliga regler för ett objektivt bestämmande av de
olika värdefaktorerna. Dessa sakkunniga, som borde utgöras av representanter
för såväl statligt som enskilt skogsbruk, torde även lämpligen erhålla

Kungl. Maj:ts proposition nr 240. 175

i uppdrag att i princip upptaga till behandling frågor om beskattning av
skogsfastighet.

Handelskammaren i Gävle slutligen framhåller, att den ej kunnat värja
sig för tanken, att förslaget bottnar i föreställningen om att med hittillsvarande
taxeringsmetod alltför låga värden framkommit, men att handelskammaren
finner det oegentligt och föga ändamålsenligt att enbart på
grund av skatteintresset övergiva en av ålder beprövad taxeringsmetod,
som under sin hittillsvarande tillämpning i stort sett fungerat bra. Vidare
påpekar handelskammaren, att det föreslagna förfarandet icke alltid
kan leda till rättvist resultat, då det skogliga förhållandet å de enskilda
taxeringsenheterna inom varje tillväxtområde i allmänhet icke torde förete
en exakt överensstämmelse med riksskogstaxeringens medeltal för detta. På
grund härav och då vid provtaxeringen så förhållandevis stora felaktigheter
uppkommit i fråga om värderingen av de särskilda taxeringsenheterna, anser
handelskammaren, att nuvarande metod, vars brister synas kunna avhjälpas
genom lämplig avvägning av värderingsfaktorerna och utformande
av lämpliga hjälpmedel, även framdeles bör vara norm vid skogsvärderingen.

Departementschefen.

Värderingen av skogsmark och växande skog kan ske med utgångspunkt
antingen från skogens avkastningsvärde under förutsättning av uthålligt skogsbruk
eller från dess slakt- eller realisationsvärde. Begreppet uthålligt skogsbruk
är icke entydigt utan delvis till sitt innehåll bestämt av subjektiva faktorer,
såsom åsyftad användningstid för visst ändamål. Skogsägarens eget val
av värderingsgrund och även det uppskattade värdet blir beroende av rådande
pris- och ränteförhållanden samt förväntningarna om den framtida utvecklingen
av dessa faktorer.

Allmänekonomiska överväganden ge med hänsyn till berörda förhållanden
icke någon bestämd vägledning vid valet av värderingsgrund. Man tvingas
därför att vid en taxering av skogsmark och växande skog utgå från ett sådant
val av för värdenivån bestämmande faktorer, som på allmänekonomiska
grunder synes skäligt och som, med utgångspunkt från att värderingen avser
uthålligt skogsbruk, ger ett genomsnittligt resultat, vilket varken låter denna
nivå bestämmas av möjligheterna att uttaga en tillfällig konjunkturvinst eller
binder den så lågt som de ekonomiska förhållandena i ett depressionsläge
skulle indicera.

Enligt domänstyrelsens erfarenhet ha försäljningsvärdena å skogsfastigheter
under den nuvarande taxeringsmetodens tillämpningstid i allmänhet i hög
grad överstigit taxeringsvärdena, och styrelsen har på detta förhållande grundat
ett uttalande, att denna metod icke syntes ha på ett tillfredsställande sätt
fyllt sitt ändamål. För underkännande av den nuvarande metoden räcker det
emellertid icke med ett konstaterande av att den givit värden, som legat avsevärt
under försäljningsvärdena. Den allmänna taxeringsnivån har nämligen

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

varit beroende icke enbart av metoden som sådan utan även av sådana vid
sidan av densamma nied stöd av allmänna ekonomiska överväganden fastställda
faktorer som den prisperiod, som skall läggas till grund för rotvärdenas
beräkning, räntefoten och avdraget för allmänna kostnader. Taxeringsvärdenas
förhållande till försäljningsvärdena blir tydligen beroende på om
dessa faktorer bestämts så, att de svara mot de värden de erhålla i den faktiska
marknadsutvecklingen.

Det avgörande vid valet av taxeringsmetod kan alltså icke bliva efter vilka
normer angivna faktorer fastställas med hänsyn till den skälighet, de på
allmänna ekonomiska grunder anses äga. Bestämmande blir i stället att
metoden är sådan, att de värden som erhållas komma att stå i ett riktigt förhållande
till varandra inbördes. Svårigheterna att med hittills gällande metod
komma till rätta nied denna inbördes avvägning sammanhänger särskilt med
uppskattning av den relativa skogstillgången. Att en mycket stor ojämnhet i
denna måste anses vara för handen har omvittnats av en allmän erfarenhet.
I detta sammanhang kan jag bland annat åberopa den förut omnämnda utredningen
angående taxeringsutfallet vid 1938 års allmänna fastighetstaxering,
däri framhålles, att relativa skogstillgången blivit ganska allmänt underskattad
och att det är troligt att man just i åsättande av denna faktor har att
misstänka en betydande olikformighet beträffande värdesältningen av olika
fastigheter.

Någon utredning om hur de hittillsvarande taxeringsvärdena förhållit sig
till varandra föreligger dock icke, och en sådan kan icke göras utan en mycket
omständlig procedur. En kontroll å hur förhållandena för tillfället te sig
i sistnämnda hänseende — av den art som vid provtaxeringen lätt kunde
åstadkommas beträffande de enligt den nya metoden fastställda taxeringsvärdena
genom anskaffande av erforderliga primäruppgifter — är mycket
svår att åstadkomma beträffande enligt den nuvarande metoden bestämda
värden. Häri ligger en ytterligare svaghet hos sistnämnda metod. För att
fastställa om ett värde är riktigt eller oriktigt räcker det icke med tillgång
till exakta uppgifter angående bonitet och virkesförråd, vilka egenskaper
kunna utrönas genom i praktiken vanligen förekommande skogliga förrättningar.

För en exakt beräkning av relativa skogstillgången angiver hittills gällande
skogsvärderingsinstruktion ingen annan utväg än att upprätta hushållningsplan
för vederbörande skog och därefter beräkna värdet genom att till
nuvärde diskontera de enligt planen fallande framtida avkastningarna. Ej
ens genom ett så kostbart och invecklat förfarande erhållas emellertid säkra
värden. Det kan knappast undgås, att vid upprättande av en hushållningsplan
subjektiva synpunkter komma att spela in. Två skogar med exakt
samma bonitet, skogstillgång, virkespris och avsättningsläge kunna härigenom
få olika värden, beroende på olika uppfattning om skogsbrukets
rätta bedrivande hos dem, som upprättat hushållningsplanerna. Detta förhållande,
som alltså gäller där betingelserna för värderingen äro de bästa
tänkbara, är givetvis icke tillfredsställande. Att riskerna för ojämnheter

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

177

vid bestämmande av relativa skogstillgången äro ännu större i det stora flertalet
fall, där inga hushållningsplaner finnas, ligger i öppen dag. Att de närmemetoder,
som utarbetats för praktisk tillämpning i dessa fall, äro föga
tillförlitliga torde framgå av den inom skatteberedningen verkställda undersökningen
av dessa metoder. En ingående undersökning har i själva verket
visat, att det torde föreligga nära nog oöverstigliga praktiska svårigheter
att med utgångspunkt från nuvarande metod giva sådana regler för bestämmande
av relativ skogstillgång som verkligen kunna betecknas såsom något
så när tillfredsställande.

I det nu angivna avseendet synes den av domänstyrelsen föreslagna metoden,
sådan den föreligger efter den inom skatteberedningen verkställda
överarbetningen, ha ett bestämt företräde framför den nuvarande. I de fall,
då exakta uppgifter om markens produktionsförmåga och det därå befintliga
virkesförrådet föreligga, ger den nämligen taxeringsvärden, vilka -— även om
de med hänsyn till felaktiga värdefaktorer eller dylikt kunna vara oriktiga
i och för sig — i varje fall äro på ett nöjaktigt sätt avvägda i förhållande till
varandra.

Det har invänts mot den föreslagna metoden, att den dels är behäftad med
vissa teoretiska brister och dels kommer att medföra svårigheter vid den
praktiska tillämpningen. Beträffande de förra invändningarna torde anledningarna
till desamma i huvudsak ha undanröjts vid överarbetningen inom
skatteberedningen genom införande av ett särskilt markvärde och genom
hänsynstagande vid korrektionsfaktorernas beräkning till förekommande variationer
i trädens värdetillväxt. Kvar står visserligen den anmärkningen,
att värdeberäkningen sker efter schabloner och att resultaten för de särskilda
fastigheterna därför kunna bliva missvisande. Betydelsen av denna anmärkning
synes dock lia inskränkts genom de ändringar, som skett vid överarbetningen,
och schabloner torde bli nödvändiga vid varje metod, örn kravet
på enkelhet skall upprätthållas. I förhållande till andra felkällor, som oundvikligen
måste komma att förefinnas vid värdering av skog för ifrågavarande
ändamål, synes olägenheten av att tillämpa schabloner vara obetydlig. Jag
åsyftar därvid i första hand de felmöjligheter, som äro en oundviklig följd
av att exakta uppgifter om virkesförrådet på de flesta fastigheter saknas.

Den föreslagna nya metodens sätt alt anknyta värderingen till det skogsbruk,
som i olika delar av vårt land faktiskt bedrives, måste enligt mitt förmenande
betecknas som en god uppläggning av värderingsfrågan. Givetvis
kan invändas, att skogsbruket kan bedrivas mera rationellt än som genomsnittligt
sker i praktiken och att hänsyn därtill borde tagas vid taxeringen.
Det är emellertid uppenbarligen det verkliga utbyte av skogen, som flertalet
köpare räkna med, som bestämmer försäljningsvärdena, och icke det utbyte,
som en minoritet av köparna med särskilt goda skogliga insikter kunna utvinna
ur densamma.

Vad angår anmärkningarna mot metodens praktiska användbarhet torde
synnerlig vikt böra fästas vid erfarenheterna från den verkställda provtaxeringen
och de därvid uttalade uppfattningarna av ledamöterna i de tillsatta

Bihang till riksdagens protokoll 194 4. 1 sami. Nr 240.

178

Kungl. Alaj-.ts proposition nr 240.

provtaxeringsnämnderna. Flertalet av dessa ledamöter ha uttalat, att de funnit
del lättare att bedöma primärfaktorerna enligt den nya metoden än enligt
den nuvarande, och ingen av dem har ansett särskilda svårigheter föreligga
att tillämpa den nya metoden. Majoriteten av de myndigheter, som hade
tillfälle att följa provtaxeringen på närmare håll, synes också vara av den
uppfattningen, att den nya metoden vid den praktiska tillämpningen visat sig
vara den nuvarande överlägsen. Berednings- och taxeringsnämndernas uppgifter
komma också att inskränka sig till uppskattning av vissa faktorer av
sådant slag som vid en räkning av skogen direkt erhållas samt att för varje
skog verkställa ett fåtal multiplikationer med siffror, som direkt och med
lätthet erhållas i upprättade hjälptabeller. Jag kan sålunda icke finna, att
det med hänsyn till antagliga tillämpningssvårigheter finnes anledning avvisa
den nya metoden. Givetvis kommer den i början, innan nämnderna bli
vana vid den, att vålla visst besvär, men vid sådana övergående svårigheter
synes ej böra fästas alltför stor vikt. Vissa anordningar för underlättande av
övergången kunna för övrigt, som av skatteberedningens utredning framgår,
vidtagas.

Som en sammanfattning av den nya metodens företräden framför den nuvarande
skulle man kunna säga, att den är ägnad att bygga på för framtiden
på ett helt annat sätt än den nuvarande. Det har under den nuvarande
metodens tillämpningstid icke varit tillfyllest att räkna skogen på en fastighet
och bestämma boniteten på marken; man har ändå icke haft möjlighet
att fastställa ett säkert värde. Icke ens upprättande av hushållningsplan
har, såsom jag förut antytt, givit säkra hållpunkter för bestämmande av
värdet. Vid tillämpning av den nya metoden däremot kan man, sedan erforderliga
primäruppgifter utrönts, genom enkla räkneoperationer få fram det
värde fastigheten skall ha i förhållande till andra fastigheter. Man har med
andra ord begränsat svårigheterna i det praktiska taxeringsarbetet till
dem som ligga i inhämtande av nämnda primäruppgifter, och för framtiden
kan man alltså inrikta sig på att framskaffa dylika. Man torde därvid kunna
komma ganska långt på vägen mot en jämn beskattning av våra skogar. Det
synes också vara att förvänta, att metodens tillämpning skall giva anledning
till att enskilda skogsägare bliva mera intresserade än hittills av att uppskatta
skogstillgångarna på sina fastigheter och att enbart detta förhållande
skall så småningom bidraga till förbättrade taxeringsresultat.

Med hänsyn till de sålunda angivna synpunkterna kan jag icke finna annat
än att den nya metoden är den nuvarande överlägsen, och jag finner
mig därför böra förorda densamma. Därvid vill jag emellertid ej underlåta
att framhålla, att den nuvarande metodens genomförande på sin tid innefattade
ett mycket stort framsteg och att det just är erfarenheterna från
denna, som man nu byggt vidare på. Tillika vill jag ytterligare fastslå, att
den nya metoden i och för sig icke bör vid lika värdefaktorer resultera i en
annan värdenivå än den nuvarande metoden, utan att fördelarna ligga i den
större säkerhet, med vilken den kan antagas verka. I rent praktiskt avseende
vill jag tillägga, att det, såsom skatteberedningen utvecklat, torde bliva nöd -

Kungl. Mcij.ts proposition nr 240.

179

vändigt att även vid bibehållande av nuvarande metod stadga en obligatorisk
bestämning av virkesförrådet. Är man ändå nödsakad att taga detta steg, vilket
torde vara det moment, som enligt den föreslagna metoden kan förväntas
medföra de största svårigheterna, saknas, synes det mig, all anledning att
avstå från de mycket betydande fördelar, som kunna ernås genom att upptaga
den nya metoden även i övriga delar.

I några av de avgivna yttrandena har ifrågasatts, att man skulle vid nästa
allmänna fastighetstaxering tillämpa båda metoderna jämsides, därvid den
nuvarande skulle lia vitsord och den nya endast användas i försökssyfte.
Jag kan icke inse fördelen av en sådan anordning. Om den nuvarande metoden
vore i och för sig mera exakt, och den följaktligen vid vissa kända primäruppgifter
gåve ett däremot svarande bestämt resultat, skulle ett sådant
förfarande kunna ha fog för sig. Så är dock icke fallet. Gången skulle säkerligen
i de flesta fall bliva den, att beskattningsnämnderna vid tillämpning
av nuvarande metod jämkade relativa skogstillgången så, att slutresultatet
komme att i stort sett överensstämma med motsvarande resultat enligt
den nya metoden.

Beträffande tiden för genomförandet har invänts, att detta ej bör ske nu
utan först vid någon senare tidpunkt, enär de skogssakkunniga, som bruka
anlitas av beskattningsnämnderna, för tillfället äro sysselsatta med en del
extraordinära uppgifter, föranledda av det pågående kriget, vilket kan förorsaka
svårigheter för dem att ägna erforderlig tid åt taxeringsarbetet vid
det tillfälle, då den nya metoden första gången skall tillämpas, och arbetet
med skogstaxeringen sålunda kan antagas bliva särskilt krävande. Vidare har
invänts, att större delen av landet endast övergåtts med den första riksskogstaxeringen,
vars uppgifter numera icke äro lika värdefulla som ledning för
och kontroll å uppskattningen av virkesförrådet som motsvarande uppgifter
från andra riksskogstaxeringen, varför med genomförande av den nya metotoden
bör anstå, tills sistnämnda riksskogstaxering övergått hela landet. Det
bär slutligen även gjorts gällande, att genomförande av en ny metod bör uppskjutas
till den fastighetstaxering, som skall följa efter den ifrågavarande,
därför att resultaten från pågående produktionsforskning vid statens skogsförsöksanstalt
först då kunna tillgodogöras. Därigenom skulle bättre förutsättningar
föreligga för bedömning av behovet av den nya metoden ävensom
för bedömning av dess ändamålsenlighet.

De sålunda anförda skälen tala onekligen i viss mån emot alt nya metoden
genomföres nu. Det är emellertid angeläget, att möjliga förbättringar i taxeringen
av skogsfastighet företagas snarast möjligt, och jag kan icke finna,
att man genom att nu införa en i och för sig godtagbar metod för skogsvärderingen
försätter sig i ett sämre utgångsläge för utnyttjande av resultaten
från skogsförsöksanstaltens forskningar, då dessa framdeles komma att föreligga
i färdigt skick. De åberopade skälen finner jag alltså icke tillräckligt
bärande som motiv för uppskov med genomförande av den nya metoden, och
jag anser därför att denna bör tillämpas redan vid nästa allmänna fastighets -

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

taxering. Genom ett centralt förberedelsearbete torde den nya metodens tilllämpning
kunna avsevärt underlättas.

Samtidigt med att jag sålunda förordar genomförande av den nya metoden
vid nästa allmänna fastighetstaxering får jag emellertid framhålla, att
jag har fullt klart för mig, att den icke kan förväntas omedelbart giva fullgoda
resultat. Den stora svårigheten vid skogstaxering ligger däri att man
ofta har alltför ringa kännedom örn virkesförrådet å den fastighet, som skall
taxeras, för att kunna verkställa en riktig värdering av densamma. Dylika
svårigheter kan den nya metoden naturligtvis ej avhjälpa. Fördelen med densamma
är enligt min mening icke i första hand, att den kan beräknas omedelbart
giva allmänt sett bättre taxeringsresultat än den nuvarande, utan
att den för fastigheter, beträffande vilka exakta uppgifter örn maikens produktionsförmåga
och virkesförråd finnas, giver taxeringsvärden, som stå i
bestämd relation till taxeringsvärdena å andra fastigheter med lika goda
primäruppgifter, samt att en fastighet, för vilken sådana uppgifter saknas,
efter en enkel skoglig förrättning kan inordnas i denna allmänna värdenivå.
Huruvida nivån är »riktig» är en fråga för sig. Den allmänna värdenivån får
regleras genom den till grund för rotvärdesberäkningen liggande prispeiioden
samt avdraget för allmänna kostnader. Däremot bör ej, som hittills varit fallet,
räntefoten användas som regulator, enär en avvikelse beträffande denna
från i allmänna marknaden gällande ränta, på sätt skatteberedningen angivit,
medför ojämnheter mellan fastigheter med olika tillgång på grov
respektive klen skog.

Även om man alltså icke bör hysa alltför stora förväntningar beträffande
möjligheten att rätt taxera skogar, för vilka primäruppgifter saknas, bör
man givetvis vidtaga alla åtgärder, som äro möjliga, för en riklig taxering
även av dessa skogar. De åtgärder, som därvid kunna komma i fråga, äro
uppskattning av typskogar samt viss bearbetning av riksskogstaxeringsmaterialet
så att det kan tjäna till ledning för och kontroll å beskattningsnämndernas
förrådsuppskattningar. Vad typskogsinventeringen angår finner jag det befogat
att lägga ned ganska mycken omsorg härpå, och jag anser därför alt arbetet
bör bedrivas på det av skatteberedningen föreslagna sättet. Arbetet med
typskogsuppskattningar, vilket torde vara lika behövligt, om den nya metoden
ej skulle bliva antagen, synes böra påbörjas fortast möjligt. Bearbetningen
av riksskogstaxeringsmaterialet torde få utföras inom vederbörande
avdelning av statens skogsförsöksanstalt, som omhänderhar ifrågavarande material.

Vad angår kostnaderna för typskogsinventeringen, beräknade till sammanlagt
135 000 kronor, torde ungefär 50 000 kronor härav erfordras för göromål,
som skola utföras under innevarande budgetår. Dessa kostnader torde få
bestridas från ett för ändamålet särskilt anvisat reservationsanslag på tilläggsstat
II till riksstaten för löpande budgetår, varom förslag framlägges i proposition
denna dag angående ytterligare utgifter å tilläggsstat II. För bestridande
av de återstående, på nästa budgetår fallande kostnaderna torde böra äskas

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

181

ett reservationsanslag av 85 000 kronor på riksstaten för nästa budgetår. Förslag
härom torde jag senare få anmäla.

Vad därefter angår frågan om de allmänna värdefaktorer, som böra ligga
till grund för taxeringen, kan jag hänvisa till uttalanden, som gjorts i skatteberedningens
promemoria, vilka uttalanden tillkommit efter överläggningar
och samråd med mig. Jag anser sålunda, att virkesprisen under åren 1932—
1941 böra vara bestämmande för rotvärdena, att räntefoten bör bestämmas till
3 3/4 procent samt att avdraget för allmänna kostnader lämpligen kan sättas
till 30 procent av det med hänsyn till virkesavkastningen beräknade värdet.

Beträffande övriga detaljer i de föreslagna nya värderingsgrunderna anser
jag mig också kunna inskränka mig till att hänvisa till vad skatteberedningen
anfört.

lil. Ändringar i taxeringsförordningen.

Som av det föregående framgår, förutsätta de föreslagna nya grunderna
för värdering av skogsmark och växande skog vissa ändringar i taxeringsförordningen.
De lagrum, som härvid komma i fråga, äro 58 § 1 morn.,
59 § 1 morn., 60 § 2 morn., 62 § 2 mom. samt 65 §.

Emellertid bör här upptagas jämväl en i annat sammanhang väckt fråga
örn vissa ändringar i taxeringsförordningen. I sitt den 25 november 1942
avgivna betänkande angående ändrad organisation av beskattningsnämnderna
m. m. (SOU 1942:49) föreslogo beskattningsorganisationssakkunniga
bland annat vissa ändringar beträffande den fastighetslängdföring, som verkställes
av beskattningsnämnderna i första instans. Vid behandling under föregående
års riksdag av de sakkunnigas förslag uppsköts avgörandet av denna
fråga, enär den ansågs böra prövas i samband med andra frågor rörande
nästkommande allmänna fastighetstaxering.

De sakkunniga hade i förevarande del av sitt betänkande (s. 231 o. följ.)
anfört:

Vid den allmänna fastighetstaxeringen föras på landet — i motsats till vad
förhållandet är i stad — beträffande fastigheter, för vilka fastighetsskatt utgöres,
särskilda längder dels för jordbruksfastighet och dels för annan fastighet
än jordbruksfastighet. Vid därpå följande årliga taxering äro dessa
fastigheter sammanförda i en längd. Den uppdelning av fastighetslängderna,
som sålunda sker vid allmän fastighetstaxering, förorsakar betydande merarbete
och olägenheter såväl vid uppläggandet av stommar till taxeringslängderna
som vid det egentliga taxeringsarbetet. Häradsskrivaren, som har
att upplägga stommar till fastighetslängderna, saknar kännedom örn huruvida
fastighet erhållit förändrad laxeringsnatur sedan senaste fastighetstaxering.
Gränsdragningen emellan jordbruksfastighet och annan fastighet kan
nämligen i vissa fall vara svår att fastställa och avgöres icke genom fastighetens
kamerala beskaffenhet. För taxeringsarbetet erbjuder det större svårigheter
att åstadkomma en jämn och rättvis taxering, därest fastigheter,
för vilka fastighetsskatt utgöres, upptagas i olika längder.

182

Kungl. May.ts proposition nr 240.

Enligt TF 62 § 4 mom. skola de av beredningsnämnderna följda grunderna
för taxeringen, såvitt angår jordbruksfastighet, upptagas i särskild längd,
den s. k. kontrollängden, vilken skall med lämpliga mellanrum framläggas
för nämnden, som i händelse av ojämnhet i taxeringen har att verkställa
erforderlig jämkning. Denna längd är av synnerlig betydelse för taxeringsarbetet,
enär därav framgår, huruvida och i vad mån enhetsvärdena blivit
följda vid individualtaxeringarna. Taxering enligt dessa enhetsvärden kan
självfallet icke i alla fall verkställas. Med den specifikation av olika å taxeringen
inverkande faktorer, som ovannämnda längd innehåller, kan kontrolleras,
i vad mån avvikelse varit berättigad. Denna längd är vidare till
stort gagn, då det gäller att avgöra, huruvida taxeringen i olika socknar
inom samma län och i angränsande socknar inom skilda län blivit rätt avvägd.

Kontrollängden innehåller emellertid endast uppgifter för jordbruksfastigheter.
Någon motsvarande överskådlig bild av taxeringen av annan fastighet
finnes däremot icke, vilket försvårar den jämförelse fastigheterna
emellan, som även här måste äga rum. Givetvis torde i fråga om markvärde
uppgift örn värde per kvadratmeter dels för bebyggt område och dels för
obebyggt område vara värdefull för åstadkommande av likformig taxering
av dessa fastigheter. Likaledes torde uppgifter om byggnadsvärde per kubikmeter
giva tillfälle till jämförelse fastigheterna emellan. Ytterligare uppgifter,
såsom rörande kostnad för ny-, till- och ombyggnad samt värdeminskning,
som byggnaden undergått sedan senaste allmänna fastighetstaxering,
kunna hava betydelse vid åsättande av taxeringsvärde men torde icke böra
införas i längd utan inhämtas från deklarationerna.

Då både jordbruksfastighet och annan fastighet enligt de sakkunnigas mening
även på landet böra sammanföras till gemensam längd, vari jämväl böra
upptagas de uppgifter, som innehållas i den nuvarande kontrollängden,
utökade med vissa uppgifter för taxering av annan fastighet, har uppgjorts
förslag till dylik längd, vilket här bifogas såsom Bilaga B.1

Med nu gällande bestämmelser uppkommer ett dubbelarbete i längdföringen
därigenom, att även i de fall, då beredningsnämndens förslag till taxering
godkännes, denna nämnds värdesiffror ånyo skola utföras av fastighetstaxeringsnämnden
i taxeringslängden.

För undvikande av detta dubbelarbete och åstadkommande av en mera
överskådlig längdföring föreslå de sakkunniga följande.

Med ledning av mantalslängd, senaste fastighetslängd och övriga tillgängliga
uppgifter uppgör häradsskrivaren stomme till fastighetslängd, vilken
omfattar både jordbruksfastighet och annan fastighet. Längden överlämnas
till beredningsnämndens ordförande. Beredningsnämnden uppgör med ledning
av deklarationer och andra uppgifter förslag till taxering. Taxeringsvärden
ävensom uppgifter å areal, enhetsvärden, sifferbeteckningar för värdering
av skog m. m. införas i längden, som underskrives av beredningsnämnden.
Beredningsnämndens förslag till taxering skall endast upptagas i
denna längd. Genom att sammanföra taxeringen av både jordbruksfastighet
och annan fastighet i en längd med däri förekommande detaljerad värderedovisning
beredes möjlighet till jämförelse icke endast mellan olika fastigheter
av vartdera slaget utan även mellan jordbruksfastighet å ena samt annan
fastighet å andra sidan, vilken sistnämnda jämförelse med nuvarande
uppläggning av längderna icke utan svårighet kan ske i önskad utsträckning.

Vid fastighetstaxeringsnämndens sammanträden granskas taxeringsmaterialet
och beredningsnämndens förslag till taxering. Sedan fastighetstaxe -

1 Ej intagen här.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

183

ringsnämnden beslutat i anledning av dessa förslag och inkomna erinringar,
införas nämndens beslut i längden med rött bläck i vad de avvika från beredningsnämndens
förslag eller angivna uppgifter för taxeringen (exempelvis
i fråga örn areal otc.). Längden underskrives därefter av fastighetstaxeringsnämndens
medlemmar. I längden bör angivas att, i den mån besluten
avvika från beredningsnämndens förslag eller angivna uppgifter, desamma
införts med rött bläck. Denna längd, som sålunda skall innehålla både beredningsnämndens
och fastighetstaxeringsnämndens beslut, motsvarar nuvarande
fastighetslängder för .jordbruksfastighet och annan fastighet jämte
kontrollängd, utökad med uppgifter för taxering av annan fastighet. Längden
skall liksom nu tjäna ändamål av kontrollängd i det avseendet, att under
taxeringens gång översyn skall vid lämpliga tidpunkter ske, huruvida
ojämnhet i taxeringen föreligger. För undvikande av ändringar torde därför
värdesiffrorna preliminärt böra införas med blyerts för att sedermera ersättas
med varaktigare skrift, innan längden underskrives.

Sedan fastighetstaxeringsnämnden avslutat sitt arbete överlämnas längden
till häradsskrivare^ som har att med ledning därav upprätta ny fastighetslängd,
vilken summeras och underskrives av honom med betygande, att
den överensstämmer med de av vederbörande fasfighetstaxeringsnämnd fattade
besluten. I denna längd upptagas, utom fastighet och för densamma
skattskyldig samt uträknat antal skattekronor och skatteören, endast nästföregående
års taxeringsvärde, beslutade taxeringsvärden samt uppgift örn i
byggnadsvärde ingående maskinvärde. Häradsskrivare!! blir samtidigt i tillfälle
att medelst genomskrift taga de avskrifter av längden, som det åligger
honom att göra. Genom en längdföring på sätt här ovan angivits vinnes den
fördelen, att dubbelarbete i berednings- och fastighetstaxeringsnämnd i möjligaste
mån minskas till förmån för det egentliga taxeringsarbetet. Då granskningsarbetet
i fastighetstaxeringsnämnden kommer att hänföra sig direkt
till de olika faktorer i fråga om värdesättning av fastigheter, som beredningsnämnden
redovisat i längden, kan detta antagas nödga fastighetstaxeringsnämnden
att med större noggrannhet pröva uppskatlningsgrunderna.
Att det slutliga avfattandet av fastighetstaxeringsnämndens beslut i fastighetslängden
anförtros åt det förvaltningsorgan, som är bäst utrustat med
tekniska och manuella hjälpmedel, är enbart en fördel ur organisatorisk
synpunkt.

I stad föres icke kontrollängd, vilken ju endast avser jordbruksfastighet
på landet. Emellertid förekommer ofta, att till stad hör jordbruksfastighet,
i vissa fall i betydande utsträckning. Kontroll beträffande taxeringen av
jordbruksfastighet bör äga rum i stad lika väl som på landet. Taxeringen
av annan fastighet än jordbruksfastighet påkallar även särskild kontroll,
kanske i högre grad i städerna än på landsbygden.

En gemensam fastighetslängd för jordbruksfastighet och annan fastighet
av det slag, som de sakkunniga föreslagit för taxeringen på landet, är icke
lämplig för stad av det skälet, att i flertalet städer antalet jordbruksfastigheter
är mycket ringa i förhållande till antalet fastigheter av annat slag och
att det för den skull är onödigt att där hava en längd, som i sin helhet upptager,
jämte kolumner för annan fastighet, en mängd kolumner för jordbruksfastighet.
För taxering av fastighet i stad föreslå de sakkunniga därför
i stället, att två längder skola föras, en för jordbruksfastighet och en för
annan fastighet. Vardera längden bör innehålla samtliga de uppgifter, som
i den för landet föreslagna gemensamma längden upptagits för motsvarande
kategori av fastigheter, i fråga örn annan fastighet utökade med uppgifter
örn fastighets årliga bruttoavkaslning (brilllohyror) och örn den kapitaliseringsprocent,
son» det åsätta taxeringsvärdet motsvarar.

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Sedan fastighetslängderna överlämnats till häradsskrivare eller vederbörande
tjänsteman i stad, har denne att upprätta ny fastighetslängd, upptagande
samma uppgifter som motsvarande av häradsskrivare för landet upprättade
längd.

Även för vissa köpingar och municipalsamhällen kan det vara olämpligt
att föra gemensam fastighetslängd för jordbruksfastighet och annan fastighet
med hänsyn till det ringa antalet jordbruksfastigheter där. De sakkunniga
föreslå för den skull, att Kungl. Maj:t må kunna förordna, att i dylikt
samhälle särskilda fastighetslängder för vartdera slaget av fastigheter skola
upprättas.

De sakkunniga hade i anledning av vad sålunda anförts föreslagit, att 62 §
4 mom. skulle utgå (därvid det i sista meningen intagna stadgandet om översändande
av sammandrag i stället skulle avse sammandrag av vederbörande
fastighetslängd och överflyttas till 3 mom.) samt att 66 § 3 mom. 2 stycket
skulle få följande ändrade lydelse: »Nämndens sålunda fattade beslut skola,
där de skilja sig från beredningsnämndens beslut, antecknas i fastighetslängderna.
»

I några av de över beskattningsorganisationssakkunnigas förslag avgivna
yttrandena hade förevarande fråga särskilt behandlats. Av dem som sålunda
yttrat sig i frågan hade länsstyrelserna i Hallands och Älvsborgs län samt tre
taxeringsnåmndsordförande tillstyrkt förslaget i alla avseenden. Länsstyrelsen
i Stockholms län, Solna stadsfullmäktige, kommunalborgmåstaren i Lidingö
samt en taxeringsnåmndsordförande hade endast haft anmärkningar mot detaljer
i de föreslagna längdformulären att framställa. Förslaget att sammanföra
längderna för jordbruksfastighet och annan fastighet på landsbygden tili
en längd hade därjämte förordats av kommunalfullmäktige i Säby.

Föreningen för Kopparbergs läns taxeringsnämndsordförande hade biträtt
förslaget, såvitt anginge sammanförande av längderna för jordbruksfastighet
och annan fastighet på landet till en längd samt förande av kontrollängd
även för jordbruksfastighet i stad, varemot föreningen ansett förande av kontrollängd
för annan fastighet i stad obehövligt. En taxeringsnåmndsordförande
i Kristianstads län hade förordat förslaget i förstnämnda avseende men uttalat
sig för bibehållande av den särskilda kontrollängden för jordbruksfastigheter
på landet.

För bibehållande av den särskilda kontrollängden beträffande jordbruksfastighet
på landet hade uttalanden gjorts jämväl av Föllinge sockens kommunalfullmäktige,
föreningen Kristianstads läns taxeringsnåmndsordförande
samt en taxeringsnåmndsordförande. Länsstyrelsen i Malmöhus län hade uttalat
sig för helt bibehållande av den nuvarande längdföringen.

Mot den föreslagna längdföringen hade vidare vissa invändningar framställts
av Sveriges häradsskrivare förening samt häradsskrivare i Örebro och
Lindes fögderi. Förstnämnde häradsskrivare, vars yttrande åberopats jämväl
av länsstyrelsen i örebro län, hade dessutom uttalat betänkligheter mot
förslaget, att häradsskrivaren skulle med ledning av den hos berednings- och
fastighetstaxeringsnämnderna förda längden själv upprätta en särskild fastighetslängd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

185

Ur de sålunda angivna yttrandena må återgivas följande:

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför, att de detaljerade uppgifter beträffande
annan fastighet, som ifrågasatts, allenast skulle vålla ganska avsevärt
arbete till föga eller ingen nytta.

Föllinge sockens kommunalfullmäktige framhålla, att sammanförande av
kontrollängden med fastighetslängden skulle medföra viss fara för att den
vidlyftiga uppställningen för den i taxeringsarbelet oerfarne komme att te
sig svår att förstå samt att vid senaste allmänna fastighetstaxering använda
längdformulär enligt kommunalfullmäktiges mening varit lämpliga och för
allmänheten lätta att förstå.

Den förut angivne taxeringsnämndsorclföranden i Kristianstads län, som
varit ordförande i berednings- och fastighetstaxeringsnämnd sedan år 1922
anför, att kontrollängden varit till synnerligen stor nytta vid jämförelser både
inom samma och angränsande distrikt. Örn fastighetslängden för fastigheter
på landsbygden skulle föras på det föreslagna sättet, förefunnes mycket stor
sannolikhet för att längden, då den förelåge i färdigt skick, vore så illa tilltygad,
att den måste skrivas om. Under taxeringsarbetet justerades värdena å de
olika fastigheterna ibland flera gånger för att ändock vid slutjusteringen
underkastas ytterligare ändringar, vilket vore nödvändigt för uppnående av
ett tillfredsställande resultat. Det vore givetvis fördelaktigt, att både jordbruksoch
annan fastighet vore upptagen i samma längd, men fördelarna av att bibehålla
både kontrollängd och fastighetslängd syntes vara uppenbara.

Häradsskrivaren i Örebro fögderi anför:

De sakkunniga synas hava åsyftat, att den fastighetslängd, som utskrives
å häradsskrivarkontoret med ledning av det utav beredningsnämnden och
fastighetstaxeringsnämnden uppgjorda förslaget till taxeringslängd, skall anses
vara »upprättad» av häradsskrivaren och sålunda undertecknas av honom.
Då emellertid förslagslängden efter införandet i densamma av fastighetstaxeringsnämndens
ändringar kan antagas ofta vara i det skick, att en utomstående
person kan råka i tvivel om rätta innebörden i åtskilliga avseenden, örn
erforderliga upplysningar i anteckningskolumnen o. s. v., synes det riskabelt,
att den längd, som dock är avsedd att vara den definitiva taxeringslängden,
skall erhålla vitsord såsom sådan med mindre än de, som beslutat
örn taxeringsvärdena, genomgått och underskrivit densamma.

I fråga örn det vid betänkandet fogade formuläret till »Förslag till Taxeringslängd»
etc. tillåter jag mig framhålla, att jag på anmodan upprättat och
till de sakkunniga överlämnat ett utkast till dylikt längdsformulär. Då det
här gällde att omarbeta vid tidigare fastighetstaxeringar förd »Längd utvisande
de av beredningsnämnden följda grunderna vid taxering av jordbruksfastighet»,
den s. k. kontrollängden, till en för beredningsnämnden avsedd längd,
upplagande förslag till taxering av såväl jordbruksfastighet som annan fastighet,
var det framför allt nödvändigt att söka en utväg för att den nya längden
ej skulle bliva alltför skrymmande. Den egentliga stötestenen härvid var den
i kontrollängden förekommande i 21 kolumner inrymda redovisningen av till lämpade

å-pris per hektar åkerjord. Det av mig upprättade förslaget----—

var grundat å den i samtliga län tillämpade indelningen av all jordbruksfastighet
i olika storleksklasser, därvid jag upptog antalet klasser till del högsta

i något län förekommande, nämligen 7. Det är---— oberoende av det antal

å-pris, som kan finnas böra komma lill användning. De sakkunniga hava

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

emellertid bibehållit kontrollängdens redovisningsmetod men hava det oaktat
reducerat de 21 kolumnerna till 7. Under erinran, att även det förstnämnda
antalet vid tidigare fastighetstaxeringar åtminstone i detta län måst icke oväsentligt
utökas för att ernå erforderlig jämnhet i taxeringen, måste jag påpeka,
att vid återinförandet av det erforderliga antalet kolumner längden kommer
att få ett sådant format, att den blir nära nog ohanterlig. Jämväl vill jag
framhålla, att — såvitt jag kan finna — den för kontrollen erforderliga överskådligheten
i allt fall blir större enligt mitt förslag.

Departementschefen.

De ändringar i taxeringsförordningen, som ansetts böra föranledas av
den föreslagna nga metoden för värdering av skogsmark och växande skog,
avse i första hand att möjliggöra ett utnyttjande av riksskogstaxeringens
uppgifter som hjälpmedel vid och kontroll å uppskattningen av arealen och
virkesförrådet beträffande de särskilda fastigheterna. Gången därvid torde
böra vara följande.

Under förberedelserna för allmän fastighetstaxering sammanställer statens
skogsförsöksanstalt ur materialet från senaste riksskogstaxering för vederbörande
län eller det mindie område, för vilket dylika uppgifter finnas redovisade,
uppgifter om arealen samt om virkesförrådet och dettas fördelning
å förekommande förrådsgrupper dels totalt och dels i genomsnittligt antal
kubikmeter per hektar. De sålunda sammanställda uppgifterna tillhandahållas
länsstyrelserna, varefter landskamrerarna ombesörja, att de införas
i de särskilda anvisningar för skogstaxeringen, som skola fastställas
jämlikt 59 § 1 mom. taxeringsförordningen. Vid beredningsnämndens
första sammanträde redogör ordföranden för de ifrågakommande förrådsuppgifterna,
och dessa användas sedermera under taxeringsarbetet såsom
jämförelsematerial vid taxering av sådana fastigheter, för vilka exakta förrådsuppgifter
saknas. De för varje fastighet utrönta eller bedömda virkesförråden
antecknas i kontrollängden, varvid i därför avsedda kolumner
angivas absoluta tal för virkesförrådet inom varje förrådsgrupp i den mån
förrådet vid uppskattningen fördelats på sådana. I denna längd böra vidare
finnas dels kolumn för anteckning av för fastigheten uppskattat genomsnittligt
virkesförråd per hektar, dels eventuellt ytterligare kolumner för uppgifter,
som underlätta en fortlöpande kontroll över att förrådsbedömningen
vid jämförelsen de särskilda fastigheterna emellan blir riktigt avvägd (exempelvis
barrtimmerskogens procentuella andel av barrskogsförrådet). Då
och då under taxeringsarbetets gång framtages längden för undersökning
örn ojämnheter i uppskattningen föreligga. Efter arbetets slut överlämnas
längden tillsammans med övriga handlingar till fastighetstaxeringsnämndens
ordförande.

Sedan kontrollängden kommit ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden
till handa, granskar denne, huru beredningsnämndernas uppskattning av
skogsmarksarealen och virkesförrådet överensstämmer med de i länsanvisningama
angivna uppgifterna från senaste riksskogstaxering. I de fall, där
sistnämnda uppgifter kunnat lämnas för fastighetstaxeringsdistriktet, d. v. s.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

187

då uppgifter från andra riksskogstaxeringen föreligga för vederbörande trakt,
erhålles kontrollen genom en sammanräkning av de i längden beträffande varje
fastighet antecknade siffrorna för skogsmarksarealen samt totalförrådet inom
de särskilda förrådsgrupperna och en jämförelse mellan de sålunda erhållna
summorna och de vid riksskogstaxeringen utrönta motsvarande uppgifterna.
I andra fall kan vid granskningen endast undersökas, hur genomsnittsförråden
per hektar för taxeringsdistriktet överensstämma med vad man kan antaga
vara riktigt med hänsyn till uppgifterna från riksskogstaxeringen för det
större området och andra kända förhållanden. Kontroll genom jämförelse
mellan sammanlagda arealer och totalförråd enligt fastighetstaxeringen respektive
riksskogstaxeringen kan i dessa fall verkställas först i prövningsnämnden.

I den mån den verkställda kontrollen visar, att beredningsnämndernas
areal- och förrådsuppskattning avviker från riksskogstaxeringens, bör fastighets
taxeringsnämnden vidtaga erforderliga jämkningar. Att avgöra inom vilka
beredningsdistrikt eller beträffande vilka fastigheter dylika korrektioner
skola vidtagas blir naturligtvis förenat med vissa svårigheter, och därför bör
fastighetstaxeringsnämndens ordförande redan under det beredningsnämndernas
arbete pågår söka verka för att deras uppskattning i möjligaste mån
överensstämmer med de vid riksskogstaxeringen utrönta uppgifterna.

Som förut angivits bör sammanställningen av uppgifter från riksskogstaxeringen
ske av statens skogsförsöksanstalt. Införskaffande och sammanställning
av vissa andima uppgifter synes däremot som hittills böra ombesörjas
av domänstyrelsen under samverkan i lämplig utsträckning med skogsstyrelsen,
som numera representerar skogsvårdsstyrelserna. De närmare formerna
för ifrågavarande samarbete de olika ämbetsverken emellan synes ej behöva
i författningsväg regleras, utan i taxeringsförordningen (58 § 1 mom. 1 st.)
torde endast böra stadgas, att arbetet skall utföras av domänstyrelsen i samråd
med skogsförsöksanstalten och skogsstyrelsen.

övriga ändringar i taxeringsförordningen, som föreslagits i anledning av
den ifrågasatta nya skogsvärderingsmetoden, torde icke behöva kommenteras.
De avse endast att bringa taxeringsförordningens bestämmelser i formell
överensstämmelse med innehållet i den nya skogsvärderingsinstruktionen.

Vad därefter angår de ifrågasatta ändringarna beträffande längd/öringen
innebära dessa, dels att de nuvarande särskilda längderna för jordbruksfastighet
och annan fastighet på landsbygden skola sammanföras till en längd,
dels att den hittillsvarande gemensamma längden för dylika fastigheter i
stad skall uppdelas i särskilda längder, dels att den nuvarande kontrollängden
för jordbruksfastigheter på landet skall inarbetas i den för alla fastigheter
å landet enligt vad nyss nämnts gemensamma fastighetslängden, dels
ock alt dylika kontrolluppgifter, som hittills förts endast för jordbruksfastighet
å landet, härefter skola förås även för annan fastighet å landet och all
fastighet i stad. I samband härmed föreslås, att de av fastighetstaxerings -

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

nämnden beslutade värdena ej skola, som hittills varit fallet, särskilt antecknas
i de fall, då beredningsnämndens förslag godkännes, samt att, då taxeringsnämndens
beslut avser ändring av beredningsnämndens förslag, beslutet
i vad det avviker från förslaget skall införas med rött bläck i samma kolumner,
som beredningsnämnden använt för sina anteckningar.

Vad först angår frågan om borttagande av den särskilda kontrollängden för
jordbruksfastigheter å landet kan jag i denna del icke biträda beskattningsorganisationssakkunnigas
förslag. Såvitt framgår av de sakkunnigas förslag till
längdformulär, är förutsättningen för den ifrågasatta anordningen, att vissa
i den nuvarande kontrollängden förekommande kolumner borttagas, vilket
synes i viss mån försvaga kontrollen. Likväl skulle längden bliva skrymmande
och otymplig. Den arbetsbesparing, som skulle bli följden av kontrollängdens
inarbetande i fastighetslängden, synes icke uppväga de sålunda
angivna olägenheterna. Därtill kommer, att de förut angivna anteckningarna
om virkesförråd för skogsfastighet, vilka böra förekomma i kontrollängden
vid tillämpning av den nya skogsvärderingsmetoden och vilka i och för sig
kräva flera kolumner i längden, komma att ytterligare försvåra inarbetande
av kontrollängden i fastighetslängden.

Däremot anser jag sammanförande av fastighetslängderna för jordbruksfastighet
och annan fastighet på landet samt borttagande av skyldigheten att
i fastighetslängden anteckna fastighetstaxeringsnämndens beslut i de fall,
då detta överensstämmer med beredningsnämndens förslag, innebära väsentliga
fördelar. I dessa delar tillstyrker jag sålunda förslaget.

Då avsikten alltså är, att för skattepliktig fastighet å landet endast skall
toras en fastighetslängd i enlighet med vad som förut varit fallet beträffande
fastighet i stad, finner jag det icke lämpligt att föreslå uppläggande av särskilda
längder för jordbruksfastighet och annan fastighet i stad. Längdföringen
i stad bör därför enligt min mening i detta avseende bibehållas oförändrad.

Vad slutligen angår förslaget om förande av kontrolluppgifter även för annan
fastighet å landet samt för faslighet i stad torde förande av kontrollängd
för jordbruksfastighet i stad vara i stort sett lika befogat som förandet av kontrollängd
för samma slags egendom på landet. Örn den nya skogsvärderingsmetoden
genomföres, utgör den omständigheten, att de virkesförrådsuppgifter,
på vilka taxering av skogsfastighet enligt denna metod grundas, icke förekomma
i någon annan längd än kontrollängden, en särskild anledning att
införa sådan längd även beträffande jordbruksfastighet i stad. Behov av kontrolluppgifter
föreligger onekligen även för annan fastighet i stad, men det
erforderliga antalet sådana uppgifter är här icke större än att det kan tillgodoses
genom införande av en eller annan kolumn härför i fastighetslängden. De
möjligheter, som här stå till buds, komma att övervägas vid fastställande av
formulär till längd för skattepliktig fastighet i stad. Värdet av kontrolluppgifter
beträffande annan fastighet å landet torde däremot ej vara så stort, att
vidtagande av särskilda anordningar för anteckning av dylika uppgifter är
motiverat.

189

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

De av mig föreslagna åtgärderna i ifrågavarande avseende föranleda ändring
av 66 § 3 mom. 2 stycket i enlighet med vad beskattningsorganisationssakkunniga
föreslagit samt ett mindre tillägg till 67 § 3 mom.

Jämlikt stadgandet i 62 § 3 mom. ankommer det på Kungl. Majit att utfärda
föreskrifter angående sammanförande av fastighetslängderna för jordbruksfastighet
och annan fastighet på landet. Jag torde i annat sammanhang få
framlägga förslag till dylika föreskrifter.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen
att antaga de inom finansdepartementet upprättade förslagen till

dels lag örn ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370),
dels förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928
(nr 379),

dels ock förordning med instruktion för värdering av skogsmark och växande
skog vid taxering av fastighet (skogsvärderingsinstruktion).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet i
Birger Öhman.

BILAGOR

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Uppställning, utvisande saluvärdenas förhållande till 1938 års taxeringsvärden

Linköping, Karlskoga och Boden

		År 1938			År 1939			År 1940
Gruppering efter tax-värde, kr.	An- tal	Tax.-värde i tusental kr.	Över-eller un-derpris i %	An- tal	Tax.-värde i tusental kr.	Över-eller un-derpris i %	An- tal	Tax.-värde i tusental kr.	Över- j eller un-j derpris i % \|
Malmö stad. Bebyggda fastigheter.
5000- 9 900........	43	315-1	+	11-9	40	307-0	+	19-5	26	200-3	+ 20-5
10 000-24 900........	172	2 7504	4-	12-0	156	2 471-4	+	15-3	85	1290-6	+ 16-2
25 0U0—49 900........	39	1 3399	+	5-5	53	1752-5	+	8-2	31	1 026-5	+ 2-5
50 000—99 900........	24	1 806-0	+	3-6	28	1 854-0	+	4-7	22	1383-0	+ 0-6
100 000- ............	75	22 607-3	+	5-8	76	20 404-5	4-	4-8	57	12 150-6	+ 0-9
Obebyggda fastigheter ....	98	2 462-1	+	32-2	44	1157-4	+	27-8	9	114-7	+103-4
Summa	451	31280-8	+	8-4	397	27 946 8	4-	7-1	230	16165''7	+ 3-2
därav
för bebyggda fastigheter	353	28 818-7	+	6-3	353	26 789-4	+	6-2	221	16 051-0	+ 2-4
Växjö stad. Bebyggda fastigheter.
5 000 - 9 900........	1	7-0	4-	28-6	O tu	9-5	+	80-0	—	—	—
10 000—24 900........	8	115-1	+	6-2	10	165-6	+	17-6	4	72-4	+ 21-2
25 000—49 900........	6	192-5	+	2-0	12	362-4	+	8-5	1	28-0	+ 6-1
50 000—99 900........	4	244-0	.+	11-1	6	398-0	4-	9-8	1	70-0	+ 4-3
100 000— ............	2	405-0	4-	9-9	2	297-0	+	2-3	—	—	—
Obebyggda fastigheter____	7	52-7	+	0-9	1	6-0	4-	6''5	—	—	—
Summa	2S	1016-3	+	7-9	33	1238-5	+	9-2	6	170-4	+ 11-8
därav
för bebyggda fastigheter	21	963-6	4-	19-8	32	1 232-5	+	9-2	6	170-4	+ 11-8
Göteborgs stad. Bebyggda fastigheter.
5 000— 9 900........	9	77-5	+	6-6	5	40-9	+	.6-8	6	43-9	- 3-5
10 000—24 900........	69	1140-4	+	18-1	84	1 359-1	+	13-7	56	859-1	+ 19-3
25 000-49 900........	67	2 179-9	+	14-8	84	2 902-9	+	12-2	33	1140-3	+ 14-8
50 0U0—99 900........	18	1157-7	4-	1-6	38	2 369-0	+	11-7	17	1167-4	+ 21-9
100 000— ............	24	5 564-0	+	3-7	20	6 433-0	+	11-9	13	3 073 0	- 7-5
Obebyggda fastigheter____	113	1 973-4	+	10-2	89	1 585-9	+	27-1	15	373-2	+ 20-6
Summa	BOO	12092-9	+	7-9	320	14690-8	+	137	Ilo	6 656 9	+ 6-5
därav
för bebyggda fastigheter	187	10 119-5	4-	7-5	231	13 104-9	+	12-1	125	6 283-7	+ 5-7
Uppsala stad. Bebyggda fastigheter.
5 000- 9 900........	—	—		—	1	6-2	4-	91	—	—	—
10 000—24 900........	14	255-1	--	2-9	17	306-1	+	12-6	9	178-3	+ 5-8
25 000—49 900........	26	886-5	—	3-8	31	1096-1	4-	11-5	10	367-6	+ 9-1
50 000—99 900........	13	927-3	+	8-9	26	1 809-5	+	14 1	4	271-4	+ 5-0
100 000- ............	15	3 083-5	+	01	20	3 543-6	+	11-8	2	230-0	+ 21-7
Obebyggda fastigheter ....	2	26-8	+	24-7	6	1580	-	4-5	—	—	—
Summa	70	5179 2	+	l-o	101	6 919 5	+	12-0	25	1047 3	+ 10-2
därav
för bebyggda fastigheter	68	5152-4	+	0-8	95	6 761-5	+	12-4	25	1 047-3	+ 10-2

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

193

Bilaga 1.

vid köp av fastigheter i städerna Malmö, Växjö, Göteborg, Uppsala, Härnösand,
under tiden 1938—1943.

Ar 1941	År 1942	År 1943	Summa
	Tax.-	Över-		Tax.-	Över-		Tax.-	Över-		Tax-	'' Över-
An-	värde i	ellerun-	An-	värde i	ellerun-	An-	värde i	ellerun-	An-	värde i	eller un-
tal	tusental	derpris	tal	tusental	derpris	tal	tusental	derpris	tal	tusental	derpris
	kr.	i %		kr.	i %		kr.	i %		kr.	i %
! 37	283-3	+ 32-4	43	331-7	+ 34-7	42	298-8	+ 45-6	231	1 736-2	+ 27-8
131	2 101-1	+ 12-4	170	2 661-2	+ 16-2	115	1 840-5	+ 24-1	829	13115-2	+ 15-7
28	898-0	+ 2-8	73	2 488-5	+ 13-0	33	1069-4	+ 17-6	257	8 574-8	+ 9-1
39	2 700-0	+ 1-6	37	2 455"0	+ 10-4	18	1 211-5	+ 12-7	168	11 409-5	+ 5''4
l 95	25 268-5	- 04	79	19 307-5	+ 47	49	10 149-0	+ 6-1	431	109 887-4	+ 3 5
27	657-2	+ 58-3	25	945-3	+ 35-3	39	630-8	+ 64-6	242	5 967-0	+ 39-5
1 357	31908-1	+ 2-2	427	28189-2	+ 8-4	296	15199 5	+ 12-8	2158	1506901	+ 6-7 !
330	31250-9	+ l-o	402	27 243-9	+ 7*5	257	14569-2	+ 10-6	1916	144 723-1	+ 5-4
									3	16-5	+ 58-2
4	71-0	+ 131	3	54-3	+ 31-1	1	13-4	+ 49-3	30	491-8	+ 17-2
! 4	155-0	— 6*5	3	100-0	—	4	148-0	+ 21-3	30	985-9	+ 5-9
	_	—	3	217-6	+ 8-0	1	70-0	+ 17-9	15	999-6	+ 9-9
1	150-0	+ 20-0	i	210-0	+ 14-3	1	1700	+ 20-6	7	1 232-0	+ 11-5
1 -	—	—	—	—	—	—	—	—	8	58-7	+ 1*5
9	3760	+ 7-8	10	581-9	+ 11-1	7	4014	+ 21-3	93	3 784-5	+ 10-4
9 i	376-0	+ 7-8	10	581-9	+ 11-1	7	401-4	+ 21-3	85	3 725-8	+ 10-5
4	35.2	+ 19-9	10	74-8	+ 40-0	3	24-1	- 12-9	37	296''4	+ 13-6
76	1179-3	+ 13-6	79	1 317-1	+ 23 2	54	869-5	+ 25-3	418	6 724-5	+ 17-9
49	1 7290	+ 12-1	67	2 239-8	+ 16-6	41	1 496-8	+ 22-6	341	11688-7	+ 15-1
15	993-0	+ 10-6	22	1 439-6	4- 10-6	27	1 827-1	+ 12-6	137	8 953-7	+ 11-6
20	6 170-3	- 0-5	15	3 812-7	- 2-2	15	4 350-0	+ 24-9	107	29 403-0	+ 5-8
17	202-5	+ 9-9	‘17	346-1	+ 26-8	49	1114-2	+ 9-4	300	5 595-3	+ 16-5
181	10 309 3	+ 4-6	210	9 230-0	+ 8-9	189	9 681-7	+ 20-4	1340	62 661 6	+ 10 7
164	10 106-8	+ 4''4	193	8 883-9	+ 8-2	140	8 567-5	+ 21-8	1040	57 066-3	+ 10-1
1	8-7	- 13-8				1	6-6	- 8-4	3	21-5	- 5-5
21	403-2	+ 2-4	23	379-0	+ 19-3	35	6300	+ 15-3	119	2151-7	+ 10-2
16	550-7	+ 8-o	28	914-1	+ 9-2	17	584-5	+ 23-4	128	4 399-5	+ 8-9
20	1 440 0	+ 10-5 i	17	1 178-5	+ 4-6	11	658-0	+ 12-6	91	6 285-3	+ 10-1
8	2 060.9	- 2-1	12	3 209-3	+ 5-2	18	4 4100	+ 27-1	75	16 537-3	+ 10-8
1	7-7	— 351 \|	_	—	—	2	600	+ 26-7	11	252-5	+ 5.1
07	4 471-2	+ 3-5	80	5080-9	+ 0*6	84	6 349-7	+ 24-0	427	29647-8	+ 10-3
66	4 463-5	+ 3-61	80	5 680-9	+ 6-6	82	6 289-7	+ 24''0	416	29 395-8	+ 10-3 !

Bihang till riksdagens protokoll 19M. 1 sami. Nr 240. 13

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

		År 1938		År 1939		År 1940
Gruppering elter tax.-värde, kr.	An- tal	Tax.-värde i tusental kr.	Över-eller un-derpris i %	An- tal	Tax.-värde i tusental kr.	Över-eller un-derpris i %	An- tal	_ Tax.-''värde i tusental kr.	över-eller un-derpris i %
Härnösands siad. Bebyggda fastigheter. 5 000— 9 900........	8	55''0	+ 24-2	! 9	57-0	+ 30-4	3	18-0	+ 26-4
10 000—21900........	19	271-5	+ 18-6	11	179-5	+ 18-7	2	20-3	+ 25-6
25 000—49 900........	9	3L0*5	- 3-4	6	173-0	+ 6-9	8	252-5	- 09
50 000—99 900........	1	80-0	+ 35-6	1	70-0	+ 14-7	2	171-5	+ 9 6
100 000- ............	—	—	—	2	330 0	+ 7-6	—	—	—
Obebyggda fastigheter ....	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Summa	37	717-0	+ 11-4	29	809-5	+ 12-1	15	4623	+ 5-2
Linköpings stad. Bebyggda fastigheter.
5 000- 9 900........	10	67-6	+ 30-2	10	64*0	+ 61-0	4	290	4- 66*6
10 000—24 900........	40	610-0	+ 22-3	64	1 056-3	+ 33*5	18	258-0	+ 36-1
25 000-49 900........	41	1 409-0	+ 17-0	49	1 689-0	+ 28-8	11	363-2	+ yi’0
50 000—99 900........	41	2 952-5	+ 15-3	42	2 8190	+ 19-9	9	638-5	+ 15''l
100 000— ............	34	7 534-0	+ 7-2	35	5 845-0	+ 10-6	13	2 498-0	+ 5-6
j Obebyggda fastigheter ....	8	89-0	+ 13*6	9	165''8	+ 12-8	4	63-0	+ 42-9
Summa	174	12 662-1	+ lil	209	11639-4	+ 17-9	59	3849-7	+ 11 7
därav
tor bebyggda fastigheter	166	12 573-1	+11-1	200	11 473-6	+ 18-0	55	3 786-7	+ 11-2
Karlskoga stad.1 Bebyggda fastigheter.
5 000— 9 900........	29	222-1	+ 36-7	43	318-0	+ 54-8	15	111-0	+ 44 6 !
10 000-24 900........	50	710-1	+ 48-9	60	901-2	+ 45-2	32	476-6	+ 35-4
25 000-49 900........	6	199-7	+ 41-7	7	211-1	+ 28-4	3	91-5	+ 6-8 1
50 000-99 900........	—	—	—	1	?6’0	+ 11-8	—	—	—
100 000— ............	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Obebyggda fastigheter ....	2	10-8	+103-7	1	5-0	+ 60-o	—	—	—
Summa	87	1142 7	+ 45-8	112	1 511 3	+ 43-3	50	679-1	+ 33-0 \|
därav
för bebyggda fastigheter	85	1131 9	+ 45-2	lil	1 506-3	+ 43-2	50	679 1	+ 33-0
Bodens stad. Bebyggda fastigheter.
5 000— 9 900........	1	8-0	- 9-4	2	15-9	+ 44-7	1	7-7	+ 49-4
10 000-24 900........	2	25-7	+ 24-5	11	178-6	+ 13-8	3	39-5	+ 24-1
25 000—49 900........	1	43-0	+ 4-7	1	42-4	— 57	—	—	—
50 000—99 900........	1	64-2	+ 5-9	1	54-0	+ 3-7	1	70-0	+ 21-4
100 000— ............	—	—	—	—	—	—	1	160-0	+ 12-5
Obebyggda fastigheter----	2	14-9	+ 14-1	—	—	—	—	—	—
Summa	7	1558	+ 8-6	15	290-9	+ 10-8	6	277-2	+ 17-4
därav
för bebyggda fastigheter	5	140-9	+ 8-1	15	290-9	+ 108	6	277-2	+ 17-4
1 Beträffande köp under	år 1943 föreligga uppgifter endast för tiden 1	h-30/	i.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

195

	År 1941		År 1942		År 1943		Summa
	Tax.-	Över-		Tax.-	över-		Tax-	Över-		Tax.-	över-
An-	värde i	eller un-	An-	värde i	eller un-	An-	värde i	eller un-	An-	värde i	eller un-
tal	tusental kr.	derpris i %	tal	tusental kr.	derpris i %	tal	tusental kr.	derpris i %	tal	tusental kr.	derpris i %
8	61-0	+ 15-8	14	96 5	+ 39-8	8	590	+ 53-4	50	346-5	+ 33-2
15	232-5	+ 3-8	22	325-5	+ 26-6	17	250-0	+ 33-7	86	1 279-3	+ 21-0
5	184-0	- 0-5	13	428-0	+ 20-3	15	515-0	+ 25-0	56	1 863-0	+ 11-5
—	—	—	6	403-5	+ 7-7	3	172-0	+ 253	13	8970	+ 14-5
3	471-0	- 0.3	2	400 o	+ 13-8	1	210-0	+ 9-5	8	14110	+ 70
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
31	948-5	-r 17	57	1 Go3''5	+ 18-0	44	12060	+ 25-5	213	5 790-8	+ 14-3
10	61-0	+ 71-1	12	81-0	+ 62-5	4	31*0	+ 60-3	50	333-6	+ 57-4
48	730-6	+ 36-1	51	805.4	+ 40-7	34	547 5	+ 54.2	255	4 008-1	+ 36-7
32	1 lll-o	+ 21-7	22	790-6	+ 21-9	33	1164-0	+ 31-0	188	6 526-8	+ 24-2
20	1 421-0	+ 14-8	18	1 330-8	+ 16-2	21	1 513-4	+ 22-2	151	10 675-2	+ 175
20	3 435-0	+ 10-3	20	3 439.7	+ 120	25	4 958-0	+ 13-2	147	27 709-7	+ 9-8
11	163-0	+ 17-1	44	657-3	+ 13-0	11	195-2	+ 17-6	87	1333-3	+ lo*6
141	6 921-6	+ 16-5	167	7 104-8	+ 17-8	128	8409-1	+ 20-3	87S	50 586-7	+ 15-9
130	6 758-6	+ 16''5	123	6 447-5	+ 18-3	117	8 213-9	+ 20-3	791	40 253-4	+ 15-9
37	273-9	+ 54-4	36	271-2	+ 71-1	9	61-3	+ 78-6	169	1 257-5	+ 55''3
66	99T4	+ 35-2	62	921-4	+ 44-2	23	3390	+ 47-2	293	4 339-7	+ 42-4
3	92-4	+ 62-1	8	267-9	+ 56-0	1	40-7	+ 41-3	28	903-3	+ 4T4
—	—	—	2	120-2	+ 22-7	2	189-8	+ 18-5	5	386-0	+ 18-5
—	—	—	—	—	-	—	—	—	—	—	—
—	—	—	—	—	—	—	—	—	3	15-8	+ 89-9
106	1357 7	+ 40-9	10S	1580 7	+ 49-2	35	0308	+ 41-8	498	6902 3	+ 43-4
106	1 357-7	+ 40-9	108	1 580-7	+ 49-2	35	630-8	+ 41-3	495	6 886-6	+ 43-3
2	16-6	+ 25-1	1	5-7	+136-8	1	9-1	+ 119-8	8	63-0	+ 52-4
13	241-5	+ 41-6	12	175-8	+ 47-6	12	204-9	+ 32-8	53	866-0	+ 33-7
4	132-4	+ 15-2	2	73-0	+ 24-9	6	193-2	+ 29-9	14	484-0	+ 19-8
3	151-5	+ 20-8	2	104-0	+ 42-1	1	680	+ 17-6	9	511-7	+ 21-1
1	102-0	+ 32-4	—	—	—	—	—	—	2	262-0	+ 20-2
—	—	—	1	7-0	+ 57-1	—	—	—	3	21-9	+ 27-9
23	644-0	+ 29-4	18	365-5	+ 43o	20	4752	+ 31 1	89	2 208-6	+ 266
23	644-0	+ 29-4	17	358-5	+ 42-7	20	475-2	+ 31-1	86	2 186-7	+ 26-6

196

Kungl. Majlis proposition nr 240.

Bilaga 2.

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 870).

Härigenom förordnas, att anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 skola hava ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Anvisningar
till 9 §.

1. Med fastighets----andra synpunkter.

2. Vid värdesättning--- — angivna enhetsvärden.

3. Taxering av -—• -—- — i dammanläggningen.

4. För jordbruksfastighet----växande skog.

Dylik fastighet — — — å skogsmarken.

Skogsmark skall---(skogsmarkens avkastningsvärde).

Såsom skogsmark skall upptagas all icke odlad mark, som, vare sig den vid
tillfället är skogbärande eller ej, är lämplig att använda för skogsproduktion.
Till skogsmark hänföras således även ljungmark och annan dylik mark, som
av ålder ligger skoglös, såframt marken kan anses lämpa sig för skogsproduktion.

Såsom skogsmark skall ej upptagas sådan skoglös eller obetydligt trädbevuxen
ängsmark, som, ehuru den visserligen kan användas för skogsproduktion,
i främsta rummet disponeras för foderproduktion genom bete eller slåtter
samt med god hushållning även bör därtill användas, vare sig den är att
betrakta såsom kultiverad betesäng eller den är hänförlig till naturlig beteseller
slåtteräng. Skogbevuxen s. k. hagmark skall i den mån den utnyttjas
såsom kultiverad betesäng, ej heller redovisas såsom skogsmark. Med kultiverad
betesäng avses sådan icke i vanlig mening under plog lagd, i huvudsak
foderproducerande men ej sällan något trädbevuxen betesmark, som för betets
förbättrande är föremål för ordnad skötsel, varmed förstås sådana åtgärder
som röjning, dikning, planering, kalkning, gödsling, frösådd m. m.

Skogsmarkens normala -— --(normal skogstillgång).

Den normala---växande skog.

Från värdet av den enligt sålunda angivna grunder beräknade avkastningen
skola avdragas tre tiondelar för kostnader för skogens vård, förvaltning,
bevakning, väg- och byggnadsunderhåll, skogskultur, skyddsdikning, skogsindelning,
skatter m. m. För skyddsskog eller annan därmed jämförlig skog,
som på grund av gällande lagstiftning eller rådande svåra naturförhållanden

Kungl. May.ts proposition nr 240.

197

måste skötas i skyddssyfte med anlitande för skogens vård och underhåll av
en osedvanligt stor del av den alstrade avkastningen, må avdraget för kostnader
efter prövning i varje särskilt fall och med angivande av skälen höjas,
dock ej till mer än hälften av den beräknade normala avkastningen. Det sålunda
reducerade värdet anses utgöra nettovärdet på ett års normal avkastning
per hektar skogsmark.

Skogsmarkens avkastningsvärde — — — växande skog.

Växande skog---(relativ skogstillgång).

Belastas skogsområde —--särskilt angivas.

Består en---äga rum.

Särskild förmån å skogsmarken, såsom skogsbete, möjlighet till jakt, byggnad
å skogen, i den mån ej densamma bör anses inbegripen i sådant normalt
byggnadsbestånd å taxeringsenheten, som inräknas i de för inägorna tillämpade
enhetsvärden, servitutsrätt eller dylikt, skall uppskattas för sig med
skäligt belopp, och värdet av dylik förmån skall sålunda ej inräknas i skogsmarkens
värde. Vid dylik uppskattning skall alltid iakttagas, att uppskattning
sker till det värde förmånen har för den taxeringsenhet, varom fråga är.
Om rationellt skogsbruk bedrives å skogsmarken, må betesvärde åsättas
endast såframt betet plägar utnyttjas. Därest å skogsmark, varå rationellt
skogsbruk ej bedrives, bete ej plägar utnyttjas, torde detta i regel visa, att
betet för ifrågavarande fastighet har så obetydligt värde, att anledning att
särskilt uppskatta detsamma saknas. Skogshärbärgen och andra dylika, oftast
mera tillfälliga byggnader åsättas intet särskilt värde, utan anses deras värde
ingå i skogsmarkens värde.

Har på----till 10 §.

5. Jordbruksfastighet eller---här ovan.

6. Om två — — — särskild kommun.

7. Vid uppskattning — ----räntans belopp.

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

Bilaga 3.

Fö r s 1 a g

till

förordning med instruktion för värdering av skogsmark och
växande skog vid taxering av fastighet (skogsvärderings instruktion).

Härigenom förordnas, att vid taxering av fastighet skola jämte de föreskrifter,
som meddelas i kommunalskattelagen, tillämpas följande uppskattningsgrunder.

Allmänna
värdering sgrunder.

Begreppet

skogsmark.

Areal

skogsmark.

1. Särskilda värden skola beräknas för skogsmark och växande skog.

Skogsmark skall värdesättas efter sin normala avkastningsförmåga på sätt

i punkterna 4, 5 och 6 närmare angives (skogsmarkens avkastningsvärde).

Växande skog skall värdesättas med hänsyn till dess beräkneliga faktiska
värdeavkastning enligt punkterna 4, 5, 6 och 7 (skogsvärdet).

A. Skogsmark.

2. Såsom skogsmark skall upptagas all icke odlad mark, som, vare sig
den vid tillfället är skogbärande eller ej, är lämplig att använda för skogsproduktion.
Till skogsmark hänföras således även ljungmark och annan
dylik mark, som av ålder ligger skoglös, såframt den kan anses lämpa sig för
skogsproduktion.

Såsom skogsmark skall ej upptagas sådan skoglös eller obetydligt trädbevuxen
ängsmark, som, ehuru den visserligen kan användas för skogsproduktion,
i främsta rummet disponeras för foderproduktion genom bete eller
slåtter samt med god hushållning även bör därtill användas, vare sig den är
att betrakta såsom kultiverad betesäng eller den är hänförlig till naturlig
betes- eller slåtteräng. Skogbevuxen s. k. hagmark skall, i den mån den utnyttjas
såsom kultiverad betesäng, ej heller redovisas såsom skogsmark. Med
kultiverad betesäng avses sådan icke i vanlig mening under plog lagd, i huvudsak
foderproducerande men ej sällan något trädbevuxen betesmark, som
för betets förbättrande är föremål för ordnad skötsel, varmed förstås sådana
åtgärder som röjning, dikning, planering, kalkning, gödsling, frösådd m. m.

Värdet av sådan mark ävensom, i förekommande fall, av bete å skogsmark
skall inräknas i värdet av fastigheten i övrigt.

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

4. Skogsmarkens normala virkesavkastningsförmåga (boniteten) skall beräknas
efter den årliga virkesavkastning, uppskattad i kubikmeter per hektar,
som anses kunna erhållas vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk
och under antagande, att marken vore bevuxen med ett tillfredsställande
samt å behöriga åldrar fördelat virkesförråd (normal skogstillgång). Boniteten
är således icke beroende av alt den för viss tid uttagbara virkesavkastningen
är vare sig högre än normalt, på grund av att skogen är mer än
vanligt väl sluten eller innehåller relativt stor tillgång på moget virke, eller
lägre än normalt, på grund av att skogen är ulglesnad eller utgöres av övervägande
ungskog, utan boniteten bestämmes av den uthålliga årliga virkesavkastning,
skogsmarken skulle lämna, örn skogstillgången under rationell
skötsel vore normal. Såsom sådan normal virkesavkastning är att anse exempelvis
den, som i medeltal uppnås på sådana större skogsbruk, där det väl
sörjes för såväl återväxt som beståndsvärd, och där det tinnes ett väl slutet
och på behöriga åldrar väl fördelat virkesförråd.

Boniteten skall bestämmas efter den virkesproducerande förmågan utan
hänsyn till föreliggande möjlighet eller sätt för virkesavkastningens utnyttjande.
Vidare är att märka, att boniteten skall vara genomsnittlig och således
skall för skogsmarken i dess helhet avvägas med hänsyn till dess i olika
delar skiftande producerande förmåga.

Vid bestämning av boniteten skall hela den normala årliga virkesavkastningen
uppskattas i kubikmeter per hektar och avse virke i rått tillstånd,
mätt i verklig kubikmassa fast mått på bark, d. v. s. den virkeskvantitet, som
erliålles, då virket mätes på rot efter noggranna s. k. massatabeller. Boniteten
angives — utom i visst i anvisningarna till kommunalskattelagen angivet
fall då skyddsskog eller liknande skog ingår i en taxeringsenhet —- som en
för hela taxeringsenheten i fråga gällande medelbonitet. Finnas för skogen
tillförlitliga skogsuppskattningshandlingar, angivande skogsmarkens olika boniteter
eller innehållande andra uppgifter, varav medelboniteten kan bedömas,
sker uppskattningen med ledning därav. Saknas sådana handlingar, uppskattas
boniteten med ledning av vad sorn är känt eller kan utrönas örn
skogsmarken i fråga, jämfört med medelboniteten a trakten i övrigt. ^

Den uppskattade boniteten jämkas till den av bonitetsklasserna i tabell I.1
som ligger närmast. Bonitet, som uppskattas högre än den högsta i tabellen
angivna bonitetsklassen, jämkas till närmaste hela tal.

5. För värdering i penningar av den sålunda uppskattade normala virkesavkastningen
beräknas virkets nettovärde per kubikmeter å rot (rotvärde)
enligt de pris, som under åren 1932—1941 på grund av prissättning nämnda
år i genomsnitt varit å orten gällande för de sortiment, varav dylik normal
virkesavkastning anses sammansatt (normal sortimentssammansättning). I de
särskilda anvisningar, som jämlikt 59 § taxeringsförordningen skola fastställas
för varje län eller område av län, bestämmes vad som för länets
eller områdets vidkommande skall anses såsom normal sortimenlssammansättning.

Vid beräkning av virkets ovan angivna nettovärde skola tran bruttoprisen
avdragas alla direkta avverknings- och transportkostnader, såsom kostnader
för huggning, körning, flottning eller annan transport till den plats,
för vilken bruttoprisen gälla, direkt arbetsledning, avmätning och intumning,
tillfälliga kojbyggnader, vintervägar och lastplatser, skogsaccis och skogsvårdsavgifter
samt olycksfalls- och försäkringsavgifter i den mån de äro
direkt hänförliga till drivningsarbetet. Vid avdragens beräkning skall hänsyn
tagas till utdrivningens större eller mindre svårigheter i fråga örn körvägar
och floltningsförhållanden m. m. dylikt. Därvid bör dock beaktas, att
nettovärdet skall utgöra ett medelvärde för hela skogen och att kostnaderna

Bonitet.

Botvärde.

Ej intagen här.

Skogsmarkens

avkastnings värde.

200 Kungl. Maj:ts proposition nr 240-

sålunda skola vara representativa för skogens genomsnittliga avsättningsförhållanden.

Vid rotvärdets bestämmande enligt den normala sortimentssammansättningen
skall iakttagas, att kubikmassa, uttryckt i brukliga handelsmått, t. ex.
toppmätt massa inom bark för timmer, löst mått för brännved etc., måste
omräknas till verklig kubikmassa fast mått på bark. För varje sortiment och
klass av ekonomiskt likvärdiga sortiment skall värdet utrönas för vart
och ett av de år, som skola läggas till grund för beräkningen, samt medeltal
för dessa värden uträknas. De såsom resultat av beräkningen erhållna värdena
skola angivas som medelnettovärden för samtliga år inom den bestämda
tidsperioden för varje sortiment, gällande fast mått på bark. Ur dessa
medelnettovärden bestämmes rotvärdet för samtliga sortiment enligt den fastställda
normala sortimentssammansättningen på sätt framgår av följande uträkning,
vilken allenast utgör ett exempel:

Sortimentsklass:

I: timmer.................. 35 % ä 8 kronor per kubikmeter kronor 2: 80

II: sulfitved o. l:a björkved .. 20 % » 0 » » » 1:20

III: sulfatved, props och l:a

barrved.................. 20 % » 4 » » » » 0:80

IV: kolved, industribränsle och

diverse virke ............ 25 % » 1 » » » » 0:25

Rotvärde per kubikmeter kronor 5: 05.

Det bör beaktas, att den normala sortimentssammansättningen skall avse
hela virkesavkastningen, oberoende av huruvida viss del av denna icke vinner
avsättning. Skulle sålunda å viss trakt virke, i exemplet här ovan hänfört
till fjärde sortimentsklassen, ej vara avsättningsbart, bör i exemplet detta
utföras med värdet 0, då medelpriset blir endast 4 kronor 80 öre per kubikmeter.
Motsvarande gäller även, då försäljning skett på rot men virke under
viss brösthöjdsdimension ej kunnat vinna avsättning, ehuru dess kubikmassa
ingår i den för skogen beräknade årliga virkesavkastningen.

Vid uppskattningen måste jämväl beaktas, att sämre mark producerar ej
blott kvantitativt mindre virke utan även mindre värdefulla sortiment.

Vid uppskattning efter nu angivna grunder finnes alltså möjlighet att taga
hänsyn till varje särskild skogs läge i förhållande till avsättningsort och annat,
som inverkar på virkesvärdet. Vid enahanda bonitet och avsättningsläge
skall samma rotvärde åsättas den normala virkesavkastningen, även om
skogsbruk i olika syften bedrives med olika omloppstider. Avvikelser från
den omloppstid, som kan anses motsvara den för orten normala sortimentssammansättningen,
inverka visserligen på den verkliga virkesavkastningens
sammansättning och värde, men skall hänsyn till dessa avvikelser tagas vid
beräkningen av växande skogens värde enligt punkt 7.

Det enligt det föregående bestämda rotvärdet jämkas till den av prisklasserna
i tabell I1, som ligger närmast.

6. Den enligt punkt 4 bestämda normala årliga virkesavkastningen per
hektar skogsmark multipliceras med det enligt punkt 5 beräknade rotvärdet.
Från den värdeavkastning, som därvid framkommer, skola avdragas tre tiondelar
för skogens vård, förvaltning, bevakning, väg- och byggnadsunderhåll,
skogskultur, skyddsdikning, skogsindelning, skatter m. m. För skyddsskog
eller annan därmed jämförlig skog, som på grund av gällande lagstiftning
eller rådande svåra naturförhållanden måste skötas i skyddssyfte med anlitande
för skogens vård och underhåll av en osedvanligt stor del av avkast -

1 Ej intagen här.

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

201

ningens värde, må avdraget för kostnader efter prövning i varje särskilt lall
och med angivande av skälen höjas, dock ej till mer än hälften av den beräknade
normala värdeavkastningen. Det sålunda reducerade värdet anses
utgöra nettovärdet på ett års normal avkastning per hektar skogsmark.

Skogsmarkens värde per hektar (skogsmarkens avkastningsvärde) skall utgöra
fem gånger nettovärdet på ett års normal avkastning.

Till underlättande av värdeberäkningen hänvisas till tabell I1, som, vid avdrag
för kostnader med tre tiondelar, angiver skogsmarkens värde per hektar
vid förekommande kombinationer mellan bonitets- och rotvärdesklasser. Vid
avdrag för kostnader med mera än tre tiondelar kan tabell I icke användas,
utan särskild värdeberäkning måste göras.

B. Växande skog.

7. Växande skog skall — oavsett örn avverkningsrätt till densamma upp- Skogwarie
låtits eller ej — värdesättas med hänsyn till det skick, vari den faktiskt befinner
sig, och den värdeavkastning, som för framtiden därur kan uttagas
under förutsättning av en rationellt driven hushållning. Därest skogen innehåller
ett så beskaffat virkesförråd, att den beräknade normala värdeavkastningen
genast och uthålligt kan uttagas, och sålunda normal skogstillgång
förefinnes, sättes värdet å den växande skogen (skogsvärdet) till tjuguen och
två tredjedelar gånger nettovärdet på den normala årliga värdeavkastningen.

I fråga om denna värdeberäkning hänvisas till tabell I1, som jämväl angiver
skogsvärdet per hektar vid normal skogstillgång för samma kombinationer,
som upptagits i fråga om skogsmarkens avkastningsvärde.

Emellertid är den växande skogens slutenhet, sammansättning och beskaffenhet
i övrigt vanligen sådan, att den faktiska skogstillgången betingar
ett från det normala mer eller mindre avvikande skogsvärde. Detta värde i
förhållande till det normala utgör den relativa skogstillgången, som betecknas
nied tal, uttryckta i tiondelar. Talet för relativa skogstillgången är således 1,0,
örn skogsvärdet överensstämmer nied det normala. Relativ skogstillgång 0,9,

0,8, 0,7 o. s. v. innebär, att det förhandenvarande virkesförrådet, såsom i utglesnade
eller vanskötta skogar med allmän virkesbrist eller i välskötta skogar
med brist på moget virke, icke medgiver normal värdeavkastning. Är detta
fallet, skall skogsvärdet sättas i motsvarande mån lägre. På samma sätt innebär
relativ skogstillgång 1,1, 1,2, 1,3 o. s. v., att skogsbeståndet till följd av
mer än vanligt stor slutenhet eller jämförelsevis god tillgång på moget virke
under viss tid kan medgiva större avverkning eller uttagande av värdefullare
dimensioner än som för normal värdeavkastning kan beräknas, varför skogsvärdet
i samma mån sättes högre. Den erforderliga jämkningen av de i tabell

II angivna skogsvärdena vid normal skogstillgång sker med stöd av de kända
avvikelser, skogens virkesförråd och dettas sammansättning med avseende
på åldrar och mogenhetsklasser samt grövre och klenare dimensioner uppvisar
vid jämförelse med förrådet å en normalt sammansatt skog och skogens därav
beroende förmåga att vid uthålligt skogsbruk giva en mot åsatt bonitet och
rolvärde .svarande värdeavkastning.

Bedömandet av den relativa skogstillgången skall ske med utgångspunkt
från en uppskattning av befintligt virkesförråd och dettas förhållande till det
virkesförråd, som skall finnas å skogen, då denna är normalt sammansatt
och sluten (relativt virkesförråd). Härvid användes bifogade tabell 11'', vilken
för olika boniteter och omloppstider utvisar storleken av nämnda förråd.

Det sålunda angivna virkesförrådet, som motsvarar relativa skogstillgången
1,0, betecknar jämväl relativt virkesförråd 1,0. Därest kubikmassan å om 1

Kj intagen Ilin''.

202

Kungl. Majlis proposition nr 210.

rådet är större eller mindre än vad som sålunda framgår av tabellen, är relativa
virkesförrådet i motsvarande mån större eller mindre än 1,0. Siffran för
relativa virkesförrådet utgör därvid tillika siffran för relativ skogstillgång,
därest virkesförrådets avvikelse från det normala betingas allenast av skogens
större eller mindre slutenhet, men skogen i övrigt beträffande åldersoch
dimensionsfördelning kan betraktas såsom normal. Då emellertid normal
ålders- och dimensionsfördelning oftast ej är för handen, kommer det
tal, som uttrycker relativa virkesförrådet, vanligen icke att direkt angiva den
relativa skogstillgången. För erhållande av relativa skogstillgången måste talet
för relativa virkesförrådet jämkas, nämligen uppåt, om förrådet är sammansatt
av äldre bestånd eller grövre virke än normalt, och nedåt, om de
äldre åldersklasserna saknas eller bestånden äro sammansatta av övervägande
klena dimensioner.

Det skall uppmärksammas, att det förhandenvarande totala virkesförrådet
—- vari skall ingå jämväl virke av mindre dimensioner än den minsta
uppskattade — utan hänsyn till att viss del av dess avkastning måhända icke
är avsättningsbar eller utnyttjas för husbehov, skall ligga till grund för jämförelse
med det normala virkesförrådet.

Användningen av tabell II1 framgår av följande exempel. I en viss landsända
skall enligt för länet jämlikt 59 § taxeringsförordningen fastställda särskilda
anvisningar och hjälptabell 100-årig omloppstid tillämpas för skogar,
vilkas bonitet bestämts till 2,5. Om sådan skog innehåller virke i normal
ålders- och dimensionsfördelning, skall virkesförrådet enligt tabellen foch
hjälptabellen) uppgå till 83 kubikmeter per hektar för att relativa skogstillgången
skall vara 1,0. Om skogen innehåller allenast 50 kubikmeter i
genomsnitt per hektar, är virkesförrådet 60/83 eller 0,6 av det normala. Sistnämnda
tal utgör det relativa virkesförrådet. Är det låga virkesförrådet
i jämförelse med det normala endast betingat av allmän gleshet, men skogen
i övrigt beträffande ålders- och dimensionsfördelning kan betraktas som normal,
ger talet för relativa virkesförrådet samtidigt uttryck för relativa skogstillgången.
Kan däremot skogen i angivna avseenden ej betraktas såsom normal,
bör på sätt ovan angivits relativa skogstillgången sättas högre eller
lägre än 0,6. Till ledning härutinnan kunna för vissa geografiska områden
tillämpas närmemetoder, vilka befunnits för ifrågavarande områden resultera
i värden approximativt motsvarande genom detaljberäkningar utrönta värden.
Ledning kan ock stundom erhållas genom jämförelse med typskogar,
beträffande vilka uppgifter örn relativ skogstillgång, grundade på dylika detaljberäkningar,
föreligga.

I vederbörande taxeringslängd införes för varje fastighet uppgift örn a)
virkesförrådets storlek i genomsnitt i kubikmeter per hektar, oavsett om
uppgiften är konstaterad genom uppmätning eller endast bedömd i och för
bestämmande av relativ skogstillgång enligt vad nyss sagts, b) det på grund
härav åsätta talet för relativa virkesförrådet, uttryckt i tiondelar, c) den relativa
skogstillgången, likaledes uttryckt i tiondelar, samt d), i det fall att
avvikelse skett från talet för relativa virkesförrådet vid bestämmande av relativa
skogstillgången, skälet för avvikelsen.

Innebörden av ovan angivna värderingsmetod belyses därav, att å skogar,
för vilka tillförlitliga hushållningsplaner finnas, ur vilka översikt kan erhållas
rörande den virkesavkastning som omedelbart och i framtiden årligen
bör kunna utvinnas, skogens och skogsmarkens sammanlagda värde kan
erhållas på det sätt att dessa avkastningar värderas i penningar med tillämpning
av de pris, som varit bestämmande för det enligt punkt 5 beräknade

1 Ej intagen här.

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

203

rotvärdet, och skogsbrukets hela till nutiden diskonterade avkastning därefter
uträknas efter 3,75 procents räntefot, varefter avdrag sker med tre tiondelar
för beräknade omkostnader. Av det sålunda erhållna värdet skall ett
enligt ovan i punkt 6 angivna grunder beräknat värde redovisas såsom
skogsmarkens värde, resten såsom den växande skogens värde. Relativa
skogstillgången är i detta fall det tal, som erhålles, om nämnda värde å den
växande skogen divideras med 212/3 gånger den normala årliga värdeavkastningen,
minskad med tre tiondelar.

Endast undantagsvis lärer relativa skogstillgången kunna sättas lägre än 0,2.

Bilaga 4.

Beräkning av skogskubikmeterns skogsvärde på grundval av 1932—1936 års virkespriser och omkostnader.

Provtaxeringen 1941. Leveransplats: vid bilväg. Omkostnadsklasser: 1. 0—1 km. från bilväg. 2. 3 vändor (c:a 26 km) från bilväg.

3. 2 vändor (c:a 5''5 km.) från bilväg.

Valbo kommun. Gävleborgs län. Tillväxtområde III. Markens godhetsgrad: medelgod.

a	b	C	d	e	f	g	h	i	k	1	m	n	o	P	r	s Kor- rek- tions- fak- tor	t Kor- rek- tions- fak- tor 2 x3	u	V	x
Skogsgrupp	Grundaptering	%	Handels- mått	Brutto- pris	Omkostnader per fm8 p. b. kronor	Rotvärde per fm3 p. kronor	b.	Skogsvärde per fm3 vid omkostnads-klass
sortiment	ihan- dels- mått öre	per fm8 p. b. kro-nor	huggning och körning vid omkostnads-klass	allm- drivn. om- kost- na- der	per sortiment vid omkost-nadsklass	per skogs-grupp vid om-kostnads-klass
1	2	3	1	2	3	1	2	3	1	2	3
Barrtimmerskog
tall	timmer 6" och där-
	över, medeltal 9"..	75	kbf. Lin	44	10-30	2-05	2-35	2-80	0-75	7-50	7-20	6-75
	sulfatved 4" intill 6"	15	Ira3	525	6-56	2 90	3-26	3*75	0-65	3''-	2-65	2-15
	ved (pannved)......	5	>	350	5-40	3*60	4-00	4-60	0-40	1-40	1-—	0-40	6-16	5-86	5‘40	0-79	0-527	3-24	3-08	2-85
gran	timmer (och sulfitved)
	6" och däröver, me-
	deltal 9"..........	75	kbf. t. m.	40	9-40	2-05	2-35	2-80	0-75	6-65	6-30	5-85
	sulfitved 4" intill 6"	15	lm3	750	9-40	2-90	3-25	3-75	070	5-80	5-46	4-95
	ved (pannved)......	5	>	350	5-40	3-60	4-00	4-60	040	1-40	1-—	040	5-93	5-60	5-16	0-79	0-527	313	2-95	2-71
Massavedskog
tall	timmer 6" och där-
	över, medeltal 7"..	30	kbf. t.m.	36	8-20	2-05	2-35	2-80	0-75	5''70	5''40	495
	sulfatved 4" intill 6"	45	lm3	525	6-55	2-90	3-25	3''7Ö	0-65	3-00	2-65	2-15
	ved (pannved)......	15	i	350	5-40	3-60	400	4-60	0-40	1-40	l-oo	0''40	3-27	2-96	2-52	0-76	0-507	1.06	1-50	1-28
gran	sulfitved 4" o. däröver	75	lm3	750	9-40	2-90	3-25	375	070	5-80	5-45	4-95
	ved (pannved)......	15	>	350	5-40	3''60	4-00	4-60	0-40	1''40	1-—	0’40	4-56	4-26	3*77	0-76	0-507	2-31	216	1-91
Barrvedskog
tall 1													3-27	2-96	2-52	0-47	0-313	1-03	0-98	0-79
gran \|	= massavedskogens rotvarde for skogsgrupp								4-56	4-26	3-77	0-47	0-313	1-43	1-33	1-18
Lövskog	prima björkved......	37	lm3	600	9-26	3-60	4-00	4-60	0-50	5-15	4-75	4-1B
	pannved............	43	»	350	5-40	3-60	4-00	460	0-40	1-40	1-co	0-40	2-51	2-19	1-71	l-oo	0''667	1*67	1-46	1-14

204 Kungl. Majlis proposition nr 240.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

205

Bilaga 5.

Beräkning av korrektionsfalctorer och markvärdefaktorer.

Beräkningarna grundas på genomsnittsskogen för varje tillväxtområde
och bonitet med hänsyn till dess beskaffenhet i fråga om trädslagssammansättning,
ålder, dimensioner och tillväxt enligt riksskogstaxeringsmaterialet.
En viktig förutsättning är, såsom förut meddelats, att det stora och tämligen
allsidigt sammansatta virkesförråd, som genomsnittsskogen representerar,
ur värderingssynpunkt betraktas som oföränderligt beträffande virkesförrådets
storlek och dimensionssammansättning. Det förutsättes med andra
ord, att avkastningarna uttagas på sådant sätt, att skogskapitalet icke ändras.
Man är på det klara med, att i vissa delar av landet en kapitalökning,
antingen genom en allmän återhållsamhet i virkesuttagen eller genom en
hopsparing av speciellt äldre och grövre skog, kan vara såväl ur ren skogsvårdssynpunkt
som från allmänt skogspolitiska utgångspunkter i hög grad
önskvärd. I andra delar av landet kan en motsatt utveckling måhända anses
ändamålsenlig. Då det gäller att bestämma ett mera allmängiltigt avkastningsvärde
av förefintligt virkeskapital, måste det emellertid anses mindre
lämpligt att grunda uträkningen på den avkastning, som uttages under en
fortgående kapitalökning eller kapitalminskning. Trots detta skulle måhända
vissa betänkligheter kunna finnas mot att göra värdeberäkningar med
nu angivna förutsättningar, om dessa grundades på det skogstillstånd, som
konstaterades vid 1923—29 års riksskogstaxering, enär veterligen betydande
förändringar sedan dess skett i fråga örn virkesförråden, nämligen minskning
i övre Norrland och ökning i mellersta och södra Sverige. Då emellertid
nu nytt material finnes från den s. k. andra riksskogstaxeringen beträffande
Norrland och från den s. k. vedskogsinventeringen i vissa områden i
södra och mellersta Sverige, på vilket material beräkningarna i väsentliga
delar kunna grundas, synas betänkligheterna i detta avseende böra få vika.
Det senast konstaterade tillståndet torde icke längre alltför mycket avvika
från ett blivande tillstånd av relativ jämvikt. Härtill kommer, att vid framtida
fastighetstaxeringar ytterligare konstaterade förändringar kunna läggas
till grund för de nya beräkningar, som då komma i fråga.

Antagandet örn virkesförrådets oförändrade sammansättning gäller genomsnittsskogen.
För en särskild skog, som jämföres med viss genomsnittsskog,
måste förutsättas, att en viss grovleksklass, oavsett örn den förekommer
i den för genomsnittsskogen konstaterade proportionen till övriga grovleksklasser
eller ej, kommer att avverkas i den ordning, som för genomsnittsskogen
förutsättes.

Den allmänna gången vid beräkningen blir den, att för varje genomsnittsskog
(tillväxtområde och bonitet, i sistnämnda avseende tills vidare med användning
av primärmaterialets boniteringssystem, nämligen s. k. jonsonboniteter
nied beteckningarna I, II, III, IV etc.) undersökes, huru för ett virkesförråd
rotvärdet av den förutsatta konstanta årsavkastningen ställer sig
i jämförelse med virkesförrådets rotvärde. Denna undersökning verkställes
dels för barrskog, dels i förekommande fall för bok- och ekskog, dels ock
för annan lövskog. På grund härav kan vid viss räntefot det kapitaliserade

206

Kungl. Maj.-ts proposition nr 240.

avkastningsvärdet uträknas. Detta avkastningsvärde uppdelas i en markvärdesdel
och en återstående del, den mätbara skogens s. k. diskonteringsvärde.

De primäruppgifter, som erfordras för beräkningarna, äro för varje genomsnittsskog
och trädslag (eller grupp av trädslag som behandlas gemensamt) 1.

den rotstående kubikmassans procentuella fördelning på 5-centimetersklasser,

2. tillväxtprocenter, angivna som medeltal för varje 5-centimetersklass,
jämte motsvarande årliga radietillväxt,

3. virkesförråd i kubikmeter per hektar.

För tillväxtområdena I, II och lil hava primäruppgifterna angående kubikmassa
per hektar och diameterklassfördelning hämtats från den nya riksskogstaxeringen.
För område V hava motsvarande uppgifter hämtats från
den s. k. vedskogsinventeringen. För område IV har dimensionsfördelningen
hämtats från den gamla riksskogstaxeringen och kubikmassan per hektar
från de nyare uppgifterna (dock endast genom interpolering mellan motsvarande
uppgifter för respektive boniteter inom områdena III och V). För område
VI hava endast uppgifter från gamla riksskogstaxeringen stått till buds.
De län och länsdelar, som fått representera de olika tillväxtområdena enligt
de nya inventeringarna, äro för område I Norrbottens kustland och Västerbottens
lappmark, för område II Västerbottens kustland, Jämtlands län och
Ångermanlandsdelen av Västernorrlands län, för område III Medelpadsdelen
av Västernorrlands län och Gävleborgs län samt för område V Östergötlands,
Kalmar och Älvsborgs län. Den gamla riksskogstaxeringens uppgifter
avse samtliga län inom respektive områden. Då de sistnämnda uppgifterna
torde vara icke blott föråldrade utan även i vissa avseenden osäkra, hava
en del justeringar fått vidtagas i de beräkningar, som bygga på dessa uppgifter,
varom närmare redogöres längre fram.

Vad beträffar tillväxtuppgifterna hava dessa genomgående hämtats från
den gamla riksskogstaxeringen. Anledningen härtill är att tillväxtuppgifterna
från denna inventering representera ett fullständigt material (samtliga
län) och en någorlunda enhetlig undersökningsperiod (den senaste tioårsperioden
fram till respektive inventeringsår 1923—29). Det kan nämligen anses
av största vikt att uppgifterna sinsemellan äro jämförbara för olika delar av
landet, särskilt med hänsyn till att årsringsbredden företer betydande växlingar
från tid till annan av olika orsaker. Någon nyare samtidig och fullständig
undersökning, som kan läggas till grund, finnes icke. Vid undersökningar,
som utförts för orörd tallskog i vissa områden och som publicerats
i skogslitteraturen, har konstaterats, att tallens årsringsbredd på grund avklimatiska
orsaker varit avsevärt större under den tidsperiod varpå förra
riksskogstaxeringens tillväxtuppgifter grunda sig än under senare tidsperioder.
Undersökningsperioden har med andra ord fallit under en klimatiskt
sett mycket gynnsam period beträffande tallens tillväxt. Förhållandet är
likartat för granen men ej på långt när lika utpräglat. Det måste emellertid
beaktas, att aven andra inflytelser än klimatets måste tagas i beräkning, då
det gäller skog, som blir föremål för avverkningsingrepp. Sålunda kan en
intensifierad beståndsvård närmast beräknas inverka höjande på tillväxten,
vartill kan komma ytterligare faktorer, vilkas inverkan icke låter sig beräknas.
Det sammanlagda resultatet av samtliga faktorers inverkan kan utrönas
genom jämförande undersökningar på ett stort material för olika tidsperioer.
Fn sadan jämförelse har nu gjorts mellan de båda riksskogstaxeringarna
avseende tall och gran av vissa vanliga dimensioner -— mellan 15 och
30 centimeter vid brösthöjd — dels inom Västernorrlands och Jämtlands län,

Kungl. Majlis proposition nr 240.

■2 07

dels inom Västerbottens län och Norrbottens läns kustland. Därav framgår,
att tallens årliga radietillväxt i medeltal minskats för det förra området
med 0,11 millimeter, för det senare med 0,16 millimeter, medan granens motsvarande
tillväxt ökats med 0,16 respektive 0,00 millimeter. Härav kunna dragas
följande slutsatser, nämligen å ena sidan att någon risk för felbedömning
av tillväxten för barrskog om den äldre inventeringens uppgifter läggas till
grund, icke synes föreligga för Norrland, å andra sidan att det föreligger en
betydande risk att räkna med skilda tillväxtuppgifter för tall och gran, örn
en viss begränsad tidsperiod lägges till grund, men att felrisken avsevärt begränsas,
om båda trädslagen behandlas gemensamt. Detta är den viktigaste
anledningen till att tall och gran sammanslagits vid avkastningsberäkningarna.
Vad beträffar tillämpligheten av den äldre inventeringens tillväxtuppgifter
för södra och mellersta Sverige, så kan i brist på undersökningar
tillsvidare ingenting sägas, men då man å andra sidan ingenting vet örn i vilken
riktning en eventuell korrektion bör ske, så torde de gamla uppgifterna
tillsvidare få godtagas. Felrisken är sannolikt störst i de sydligaste delarna
av landet, nämligen tillväxtområde VI. Av försiktighetsskäl har därför för
detta område en viss korrigering skett, såsom av det följande skall framgå.

Mot det av domänstyrelsen använda sättet för hänsynstagande till kvalitetstillväxten
(med utgående från att rotvärdet per kubikmeter för träd av
olika brösthöjdsdiameter på bark alltid står i direkt proportion till brösthöj
dsdiametrarna) har anmärkts, att kvalitetstillväxten varierar för grova
dimensioner i förhållande till klena, för tall gentemot gran, för goda boniteter
gentemot dåliga samt för olika avsättningslägen. Då saken är av stor
vikt för beräkning av värdetillväxten, vilken är beroende av såväl massatillväxten
som kvalitetstillväxten och har avgörande betydelse för beräkning
av värdeavkastningen, har den gjorts till föremål för en närmare undersökning.

Bestämmande för kvalitetstillväxten är i första hand rotvärdets ökning vid
trädets utväxande från en dimension till en annan under samma prisförutsättningar.
Denna faktor har beträffande barrskogen undersökts på följande
sätt. I samband med provtaxeringen inom fyra kommuner i olika delar av
landet år 1941 insamlades uppgifter, tillämpliga för varje kommun, avseende
dels bruttopris för olika sortiment, i förekommande fall även differentierade
efter utbytets grovlek, dels avverknings- och utdrivningskostnader
för de särskilda sortimenten vid olika avsättningslägen. Samtliga uppgifter
erhöllos som medeltal för vardera av de båda femårsperioderna 1932—36
och 1937—41 och därigenom också som medeltal för tioårsperioden 1932—
41, vilken senare period avses att ligga till grund för rotvärdesberäkningen
vid kommande fastighetstaxering. Sorlimentsprisen differentierades ytterligare
för timmersortimenten på varje särskilt tumtal med ledning av erfarenhetstal
som tillhandahöllos av domänstyrelsen. På detta sätt kunde rotvärdet
för varje sortiment uträknas vid ifrågakommande alternativ beträffande
trädslag och avsättningsläge, för limmer även specificerat på tumtal.
lin aptering utfördes på grundval av riksskogstaxeringsmaterialet för de län
och länsdelar, inom vilka provtaxeringarna utfördes (Kalmar, Kristianstads
och Gävleborgs län samt Västerbottens läns kustland), varvid medelstammarna
för varje trädslag och 5-centimelcrsklass uppdelades i för olika sortiment
vanligen förekommande längder. Utbytet för värjo träddimension
prisräknades efter de för olika fall uträknade sorlimentsprisen, med hänsynstagande
till de gränser mellan sortimenten, som betingades av prisen
och lill en viss förekomst av röta och andra tekniska fel. Som resultat
av beräkningarna erhöllos eli stort antal prisserier, utvisande den diameter,
vid vilken skogen börjar få rotvärde, samt rotvärdets stegring från

208

Kungl. Majlis proposition nr 240.

diameterklass till diameterklass utefter hela diameterskalan. För varje undersökt
fall uträknades rotvärdena i form av relativpris, där 30-centimetersträdets
rotvärde sattes lika med 1. Vid grafisk uppläggning av åtskilliga
dylika serier av relativpris kunde som en allmän tendens utläsas, att tallens
priskurvor hava starkare stegring i jämförelse med granens samt de sämre
avsättningslägenas i jämförelse med bättre lägens. 1 vidstående grafiska
tablå (fig. 1) framställas tre olika typer av priskurvor representerande ett
gott, ett medelgott och ett dåligt avsättningsläge, det sistnämnda avseende
enbart tall, varigenom ett ytterlighetsfall erhållits. Den tendens, som de tre
streckade priskurvorna å fig. 1 utvisa, är mer eller mindre framträdande
i hela materialet. Två brytningspunkter i priskurvan finnas, nämligen inom
diameterklasserna 15—19 centimeter respektive 35—39 centimeter vid brösthöjd
på bark. Den förra inträder, då större delen av trädet börjar få massavedpris,
den senare då den dittills fortgående ökningen i kubikenhetspriset
på rotstocken börjar upphöra. Det sistnämnda gäller för det normalfall, varmed
här räknas, nämligen att det grövsta sortimentet utgöres av timmer. En
viss prisökning fortgår dock även ovanför den övre brytningspunkten, beroende
på att de grova och dyra stockarna få en allt större andel av kubikmassan.
Trots ojämnheterna i priskurvorna visar det sig i de allra flesta
fall, att man — som gjorts å fig. 1 — kan nöjaktigt utjämna priskurvorna
oberoende av deras lutning genom att draga en rät linje genom de punkter,
som representera rotvärdet å respektive 20-centimetersträdet och 30-centimetersträdet.
Detta gäller den del av priskurvan, som representerar träd av
diametrar från och med 20 centimeter vid brösthöjd och uppåt, åtminstone
till 40-centimetersklassen. Ännu grövre dimensioner sakna praktisk betydelse.
Den utjämnade priskurvan i denna övre del karakteriseras därför
lämpligast genom förhållandet mellan 30-centimetersträdets och 20-centimetersträdets
rotvärde per kubikmeter. Detta förhållande kallas i fortsättningen
prisrelation och uttryckes med 30-centimetersträdets kubikmeterpris som enhet.
Om alltså rotvärdet av 30 centimeter grov skog är 10 kronor och av
20 centimeter grov skog är 6 kronor, är prisrelationen 1: 0,6. Alla beräkningar
avseende korrektionsfaktorer och markvärdefaktorer kunna grundas
uteslutande på relativpris. De absoluta prisen behövas endast som rotvärden,
på vilka korrektions- och markvärdefaktorerna sedermera skola tilllämpas.

De prisrelationer, som svara mot de i fig. 1 åskådliggjorda frenne fallen,
äro noga räknat respektive 1:0,73, 1:0,46 och 1:0,11. Vad beträffar priskurvans
gång nedanför (på figuren till vänster örn) 20-centimetersträdet har
det visat sig, att prisrelationen bestämmer priskurvans läge nöjaktigt även
där, men att två olika fall kunna urskiljas. Örn den utjämnade priskurvan

— den räta linjen, som förenar värdena vid punkterna 30 och 20 centimeter

— utdrages vidare nedåt vänster, träffar den i vissa fall den nedersta horisontella
linjen (0-värdeslinjen) i en punkt, som icke mycket avviker från
den punkt, där den verkliga priskurvan når samma linje. Detta gäller för
de fall, då 0-värdet inträder vid en dimension, större än 5 centimeter vid
brösthöjd (de två brantaste kurvorna å fig. 1). Vid skärningen med 0-linjen
kan då avläsas, vid vilken ungefärlig dimension, som rotvärde inträder. I
de fall däremot, då den utdragna linjen skulle skära 0-linjen vid en punkt
motsvarande en lägre diameter än 5 centimeter, följer den utdragna linjen
ej längre tendensen hos den verkliga priskurvan, som då alltid når 0-linjen
i en punkt representerande begynnande rotvärde vid omkring 5 centimeters
brösthöjdsdiameter. Låter man i sistnämnda fall (såsom beträffande den
flackaste kurvan å fig. 1) den utjämnade priskurvan bryta vid 20 centi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 240

209

Ftc). 1. Jämförelse mellan verkliga och utjämnade
prisserier vid olika avsäftnings/ägen.

(Relativo rotvörden per hörn på bark; rotvördet
fårskog av 30 cm brösthöjd sonometer - t)

Beteckningar:

Verkliga prisserier tor 1932-1901(streckade linjer)

1 a. Barrskog. God avsättning till landsväg i Valbo socken

invid Gävle stad. Samtliga sortiment avsattningsbora.

2 a. Barrskog. Medelgod avsättning till flottled i Burträsks socken,
Relativt Västerbottens Ion. Massaved ovsättningsbar, men ej ved.

rotvörde ’ 0 Endast tat/skoa. Extremt donat avsättninastäae i Burträsks
2.0

l.s

t 7
1. 6
f.5

l.H

/.£

O.t

0.i

0.7

0.6

O.S

öv

0.1

— socken. En vändas kör

ningsbog ej heller mass

Utjämnade prisserier !h
visa huru utjämningen
de verkliga priserna vi
de fall, som representer

agoch dyr tiof t nin
aved under flertalei

eldraqna linjer). /b,
keit, med utgåend
d 20 och 30 cm grov
os av respektive !o

g. Ved ej avsait- -undersökta år

2b och 3b /,

e från / /

t ek, tor / /

2aoch3o //

t /

JLp

r—-

2b ,

/ V
/s''2a

t / /

// / /

iv^

1 k/

it/v/

w//

Eib/

/ /

yjj

vfk'' //t

//t

//!

// 2a

J7,

-fL_I // I X 3b/

/ /
t

/ /

/ /’

Diameter 5 10 t5 20 25 30 35 g O 05 cm på bark

Diameterklass 5- 10- 15- 20- 25- 30- 35- 00- 05*

Bihang till riksdagens protokoll 19H. 1 sami. Nr 240.

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

meter och gå i rät linje ned till 0-linjen vid 5 centimeter, visar det sig i allmänhet,
att den rätt väl följer den verkliga priskurvan.

Nämnda erfarenheter hava beaktats vid uppläggande av de standardprisserier,
som åskådliggöras å fig. 2. För barrskog ha där upplagts utjämnade
prisserier avseende prisrelationerna 1: 0,8, 1: 0,6 etc. ned till 1: 0. Av
dessa torde prisrelationen 1: 0,6 närmast vara användbar för tallskog i goda
avsättningslägen. De priskurvor, som i sin övre del äro flackare än kurvan
för prisrelationen 1: 0,6, måste brytas vid 20 centimeter och gå ned till 0-linjen vid 5 centimeter. Ett sådant fall representeras i tablån endast av prisrelationen
1: 0,8, som närmast torde vara tillämplig för gran i vissa goda
avsättningslägen. Prisrelationen 1:0,5 representerar sådana lägen, som i
Norrland torde vara mycket vanliga vid avsättning till flottled, nämligen då
massaveden är helt och hållet avsättningsbar men ej veden, varför minsta
avsättningsbara dimensionen såsom tablån utvisar kommer att ligga vid ungefär
10 centimeters brösthöjdsdiameter. De prisrelationer, vilkas kurvor
äro brantare än för prisrelationen 1: 0,5 (exempelvis 1: 0,4 och 1: 0,2) representera
sådana avsättningslägen, där minsta avsättningsbara dimensionen i
regel överstiger 10 centimeter vid brösthöjd, innebärande att även någon del
av gagnvirket saknar rotvärde. Relativprisen för de olika prisrelationerna
äro dimensionsklassvis redovisade nederst å fig.^ 2.

Angående schabloniseringen av prisserierna må i detta sammanhang framhållas,
att det icke synes nödvändigt och ej ens önskvärt att schablonerna
mera i detalj följa de »verkliga» priserna än som här skett. Sålunda synes
enligt fig. 1 prisstegringen förete en stagnation omkring 20-centimetersstrecket,
men denna stagnation är åtminstone delvis skenbar och beroende på att
massaved av olika "grovlek värderats lika, ehuru den i realiteten rätteligen
borde hava olika värden. Huvudsaken synes vara att schablonerna återge den
allmänna tendensen. Av fig. 1 framgår även, att schablonerna innebära en
försiktig beräkning av kvalitetstillväxten och därmed avkastningsvärdet.

För bok och ek i södra Sverige uträknas rotvärden för förrådsgrupperna
grovskog (20 centimeter vid brösthöjd och däröver) samt klenskog (upp till
20 centimeter vid brösthöjd). Prisrelationen bör då lämpligen grunda sig på
dessa förrådsgruppers värdemedelstammar, vilkas diametrar ligga i närheten
av 30 respektive 15 centimeter vid brösthöjd. I enlighet härmed har föreslagits
att prisrelationen för bok och ek skall uttrycka förhållandet mellan 30-centimetersträdets och 15-centimetersträdets rotvärde. Prisserierna för bok
och ek äro icke inlagda å figuren, men relativprisen för olika diameterklasser
äro utsatta å tabellen nedanför (prisrelationerna 1: 0,8, 1: 0,6 och 1: 0,4, varav
de båda förstnämndas utjämnade priskurvor bryta vid punkten 15 centimeter
och gå ned till 0 vid punkten 5 centimeter). För dessa båda trädslag hava de
verkliga prisvariationerna från diameterklass till diameterklass icke kunnat
studeras lika ingående som för barrskogen, enär tillräckligt specificerade
sortimentspris för olika grova dimensioner av gagnvirkessortimenten icke
stått till buds. Med kännedom om prisutvecklingen för barrskog och annan
lövskog än bok och ek kunna emellertid de angivna relativprisserierna anses
sannolika.

För annan lövskog, som ur värderingssynpunkt torde sakna betydelse i
andra fall än då kastved kan avsättas och alltså även klenare dimensioner hava
rotvärde, har det ansetts tillräckligt att uträkna en enda standardserie för
relativprisen, avsedd för hela landet och förutsättande, att gagnvirke av lövskogen
icke kan uttagas. Det har nämligen visat sig, att under nämnda förutsättningar
serien för relativprisen kommer att få praktiskt taget samma förlopp
i olika delar av landet. Prisserien är grafiskt inlagd å fig. 2 och även
där uttryckt i siffror.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

211

Fig.2. Prisserier, uivisande ro i värde is re i oiiva sieqrinq
med sugande brösihöjdsdiameier på bark

enligt schobfoner, använda vid beräkning av korrektionsfaklorer och morkvärdefakförer.
(samtliga värden per kbm på bark, värdet för skog av 30 cm brösthöidsdiameter« f)
relativt t

rotvärde
2.0

t. 9

t.8 -

t. 7

t.6 -

t.S

f.9

1.3

f.2

t.t

t.O

- Beteckningar:

Held ragna linjer • prisserier för barrskog.

Beteckningarna 1-0.8, t‘0.6 etc. (prisrelationer)
avse beträffande barrskog förhållandet mellan
ro Ivo röena för en kbm skog av 30, resp. 20 cm
brösthöjdsdiometer på bark.

Streckad linje ■ standardprisserie för lövskog
(utom ek och bok), ovsättningsbor endast till ved.
- Prissener för ek och bok ej in/aqda o figuren.

Diameter

lövskog

(utom ek och bok)

95 cm på bark

1 ! 1	ts-	20-	25-	30-	35-	90-	95*
rns- re/atton	Barrskog
1-0.8	0.13 0.90	0.67	0.83	0.95	/.Of	f .15	1.25	1.35
k 0.6	O.tO 0.30	0.30	0.70	0. 90	1. 10	1.30	1.50	1.70
t‘0.5	- 0/3	0.37	0.63	0.87	1.13	1.37	1.63	_
/•Ok	- -	0.25	0.55	0.85	1. 15	1.45	1.75	_
t‘0. i	- -	—	0.40	0.80	1.20	1.60	2.00	_
ro	— —	—	0.25	0.75	1.25	1.75	2.25	—
	Lövskog (utom	ek och bok) vid avsättning endast tttt ved
	0.23 0.70	0.93	0.97	0.99	t. 00	100	t. 00	t. 00

B k-och bokskog (prisretotion. förhållande! mellan rofvördena för 30 ö t5 cm grov skog)

1-0.8	0.20	0.60	0.83	0.90	0.97	1.03	no	1.17	1.23
ro.6	015	0.55	0.67	0.80	0.93	1.07	t. 20	1.33	1.47
r o.9	Oro	0.30	0.50	0.70	0.90	1.10	1.30	1.50	1.70

212

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

Angående prisrelationens betydelse kan sägas, att den ger ett sammanfattande
uttryck för dimensionens, trädslagets och avsättningslägets inverkan
på kvalitetstillväxten. Bonitetens inflytande på kvalitetstillväxten kommer
däremot huvudsakligen till uttryck på annat sätt, nämligen därigenom, att
tiden för utväxning från en diameterklass till en annan blir olika lång för
olika boniteter, vilket inverkar på kvalitetstillväxtens årliga procentuella storlek.

Sedan sålunda vissa grundläggande förutsättningar för beräkningarna behandlats,
skall nu med ett exempel åskådliggöras, huru beräkningarna av
korrektionsfaktorer och markvärdesfaktorer utförts. Exemplet avser barrskog
av bonitet V (motsvarande fastighetsbonitet 2,4) i tillväxtområde III
(södra Norrland och Dalarna). Av de sex prisrelationer, som beräkningarna
omfatta, medtages här prisrelationen 1: 0,6.

Beräkning av värdetillväxt och avkastningsvärde.

Diameterklass, centimeter vid brösthöjd
på bark

	0— 4-9	5— 9-9	10— 14-9	15— 19-9	20— 24-9	25- 29-9	30- 34-9	35- 39-9	medel- tal
Primäruppgifter.
Fördelning på diameterklasser av						9-7	4-3	1-3	100
100 kubikmeters virkesförråd ..	3-0	13-3	24-6	25-4	18-4	1
Massatillväxtprocent ............ Årlig radietillväxt inkl. bark, mil-	—	5-64	3-98	3-05	2-58	2-08	1-71	1-46		2
limeter ......................	—	0 99	l-io	1-15	1-20	1-18	1-15	1-15	—	3
Relativpris för prisrelation 1: 0,6.. Härledda uppgifter.		0-io	0-30	0''50	0-70	0-90	1-10	1-30		4
Årlig nettotillväxt (= virkesav-								0-148	3-316
kastning) kubikmeter.......... Årlig avkastning i procent av vir-kesförrådet i respektive diameter-			0646	0-871	0-835	0-545	0271	5
klass ........................ Vid prisrelationen 1:0,6 erhålles: Rotvärde å virkesförrådet, reia-			2-6	3-4	4-5	5-6	6-3	11-4	3-32	6
ti vpris........................	—	1-33	7-38	12-70	12-88	8-73	4-73	1-69	49''44	7
Rotvärde å årsavkastningen, reia-						0*490	0-298	0-192	2-195
tivpris........................	—	—	0194	0-436	0-585	8

Sum ma och -

Rad

Årlig värdetillväxtprocent (årsavkastningens rotvärde i procent av virkesförrådets
2-195

rotvärde)

49-44

x 100 =

Kvalitetsfaktor (värdetillväxtprocent: massatillväxtprocent)

100

Avkastningsvärde vid 3S/* % räntefot

4-44
3412 =

x årsavkastningen 2''195 =.

4-44

1-34

58-54

Av primäruppgifierna i denna uppställning äro de i raderna 1—3 införda
hämtade från riksskogstaxeringsmaterialet på sätt som förut nämnts. Relativprisen
i rad 4 härröra från den förut beskrivna tablån fig. 2. Samtliga värden
äro uttryckta i samma relativpris, där enheten utgöres av rotvärdet å en
kubikmeter skog av 30 centimeters diameter vid brösthöjd på bark, alltså
rotvärdet vid övergången från diameterklassen 25—29,9 till klassen 30—34,9.
Av de härledda uppgifterna är nettotillväxten (rad 5) beräknad enligt en me -

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

213

tod, som använts inom domänstyrelsen för tillväxtberäkningar från och med
år 1934 och som i litteraturen beskrivits dels av professor Tor Jonson (Norrlands
skogsvårdsförbunds tidskrift 1937, häfte III: Studier över massatillväxtens
fördelning å dimensions- och sortimentsklasser), dels av jägmästare
Erik Hagberg (Intersylva, Tome 1, 1941: Les principes de raménagement et
du contröle des exploitations dans les foréts domaniales en Suéde).1

Tillväxtberäkningen avser samtliga diameterklasser från och med 10 centimeter
vid brösthöjd och uppåt, och årliga nettotillväxten i varje diameterklass
beräknas såsom diameterklassens egen årliga tillväxt med tillägg för
den från närmast lägre klass årligen inväxande kvantiteten och med avdrag
för den till närmast högre klass årligen utväxande kvantiteten. Då man i här
föreliggande beräkningar bygger på principen, att avverkningen skall bedrivas
så, att virkesförrådets storlek och diameterklassfördelning hållas oförändrade,
följer därav, att nettotillväxten i varje diameterklass måste uttagas,
och årliga nettotillväxten blir alltså lika med årliga virkesavkastningen, såväl
för hela förrådet som för de särskilda diameterklasserna. I den män virkesaykastningen
från en diameterklass enligt den tillämpliga prisserien har rotvärde,
medtages den med respektive kvantitet och ä-pris vid beräkningen av
årsavkastningens värde. Har den icke rotvärde, kan den betraktas såsom avlägsnad
antingen genom röjning utan avsättningsbart utbyte eller genom
självgallring. Uppgifterna i rad 6 angående de procentuella virkesuttagen i
varje diameterklass sakna betydelse för värderingen men hava uträknats för
att giva möjlighet till jämförelse med erfarenhetstal över virkesuttag, fördelade
på diameterklasser, som finnas hos vissa större skogsägare. Rotvärdet å
virkesförrådet (rad 7) har uträknats genom tillämpning av relativprisen i råd
4 på virkesförrådets kubikmassa enligt rad 1, och rotvärdet å årsavkastningen
(rad 8) har erhållits genom tillämpning av motsvarande å-pris på de årliga
avkastningskvantiteterna enligt rad 5.

I samband med beräkningen av avkastningsvärdet å den genomsnittsskog,
varom här är fråga, må följande framhållas. Skogen anses representerad av
ett virkesförråd örn 100 kubikmeter, som äro allsidigt fördelade på diameterklasser
och som ge en årligen i all framtid lika stor och på diameterklasser
lika fördelad virkesavkastning. De nämnda förutsättningarna angående jämvikt
i fråga örn virkesförråd och avverkning kunna naturligtvis icke i praktiken
tänkas gälla annat än för mycket stora skogar, varför det ur denna .synpunkt
vore lämpligare att räkna med ett virkesförråd av exempelvis hundratusen
eller en miljon kubikmeter. Ur beräkningsteknisk synpunkt är det emellertid
likgiltigt, vilken storleksordning som väljes, och att talet 100 valts, beror
uteslutande på att detta i viss mån underlättar beräkningarna. Alltså ger
denna skog med 100 kubikmeters virkesförråd en årlig virkesavkastning av
3,32 kubikmeter (rad 6), vilket samtidigt innebär, att avkastningen i massa utgör
3,32 procent av virkesförrådet. Årsavkastningens värde uttryckt i procent
av virkesförrådets värde (virkesförrådets värdetillväxt- eller värdeavkastningsprocent)
måste emellertid vara större, enär virkesavkastningen, såsom av rad
0 framgår, är proportionsvis större i de grövre diameterklasserna än i de klenare.
Detta framgår även genom jämförelse mellan å ena sidan rad 7, som
anger att virkesförrådets värde flir 100 kubikmeter är 49,44 värdeenheter ellia''
per kubikmeter O.un enheter, och å andra sidan raderna 0 och 8, varav
framgår, alt en årsavkastning av 3,32 kubikmeter är värd 2,195 värdeenheter
eller per kubikmeter O/kii värdeenheter, alltså 1,34 gånger mera per kubikmeter
än virkesförrådet.

För alt erhålla virkesförrådets värdeavkaslningsprocent ulräknar man årsavkastningens
rotviirdc i procent av virkesförrådets rotvärde. Detta har i rad

1 Principer vid skogs!(Hildning och avverkningskontroll å dc svenska statsskogarna.

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

9 skett direkt med användande av de redan uträknade uppgifterna i rad 8
och rad 7. Det synes emellertid av vikt att här närmare klargöra, vad värdetillväxtprocenten
(= värdeavkastningsprocenten) har för samband med massatillväxtprocenten
och på vad sätt prisrelationen inverkar på värdetillväxten
(värdeavkastningen).

Detta framgår av nedanstående schematiska framställning:

Värdetillväxtprocenten =

årsavkastningens rotviirde

virkesförrådets rotvärde
årsavkastningen x dess kubikmeterpris
virkesförrådet x dess kubikmeterpris

Då årsavkastningen antagits lika med tillväxten (virkesförrådet x massatillväxtprocenten)
blir

värdetillväxtprocenten =

virkesförrådet x massatillväxtprocenten x årsavkastningens kubikmeterpris * I

virkesförrådet x dess kubikmeterpris

varav följer, att

värdetillväxtprocenten =

„ . årsavkastningens kubikmeterpris

= massatillvaxtprocenten x ——.... , , ,. -,__• •

virkesförrådets kubikmeterpris

Man erhåller alltså virkesförrådets värdetillväxtprocent genom att multiplicera
dess massatillväxtprocent med en faktor, som uttrycker förhållandet
mellan årsavkastningens och virkesförrådets rotvärde per kubikmeter. Denna
faktor, som representeras av det i exemplet nyss nämnda talet 1,34, återfinnes
även i rad 10. Den kan i detta sammanhang benämnas kvalitetsfaktor,
och den ger i varje särskilt fall uttryck för sambandet mellan värdetillväxtprocenten
och massatillväxtprocenten samt även mellan värdeavkastningsprocenten
och massaavkastningsprocenten, där en fullständig jämvikt
råder mellan tillväxt och avverkning. Den är i huvudsak beroende av prisrelationen,
på så sätt att en brantare priskurva ger en högre kvalitetsfaktor,
men den är även något beroende av kubikmassans och tillväxtens fördelning
på träd av olika grovlek i den speciella genomsnittsskogen.

Beräkningen av avkastningsvärdet (rad 11) göres vid den förutsättning,
som här föreligger, nämligen att årliga värdeavkastningen är oförändrad,
genom att efter den räntefot, som kommer i fråga (här 33/4 procent) kapitalisera
årsavkastningen, som enligt rad 8 representeras av 2,195 värdeenheter,
varigenom avkastningsvärdet blir 26,67 X 2,195 = 58,54 värdeenheter. Då
rotvärdet utgör 49,44 värdeenheter blir avkastningsvärdet i detta fall 118,4
procent av rotvärdet (efter 30 procent avdrag för allmänna omkostnader cirka
83 procent av rotvärdet).

I avkastningsvärdet ingår såväl markvärde som skogsvärde. För bestämmande
av totalvärdet på en skog i jämviktstillstånd är det likgiltigt, huru
detta värde fördelar sig på mark och skog.

För dylika skogar kan värderingen för övrigt förenklas genom att medeltillväxtprocenten
och kvalitetsfaktorn, sedan den grundläggande utredningen
en gång utförts, kunna hämtas från därvid framkomna erfarenhetstal och
alltså ej behöva särskilt uträknas. I ett fall likt föregående exempel kan
värderingen då ske på följande sätt, örn rotvärdet för större tydlighets skull
angives i ett godtyckligt absolut värde i kronor i stället för visst antal värdeenheter: -

Kungl. Maj:ts proposition nr 240. 215

Primärfaktorer:

Skogens rotvärde ................................ 10 000 kronor

Tillväxtområde.................................... lil

Bonitet .......................................... V

Prisrelation ...................................... 1:0,6

Räntefot ........................................ 33/4 procent

Omkostnadsavdrag ................................ 30 procent

Erfarenhetstal:

Tillväxtområdet och boni teten ge medeltillväxtprocent 3,3

Prisrelationen ger kvalitetsfaktorn 1,34

Räntefoten ger kapitaliseringsfaktorn 26,67

Beräkning:

Årsavkastning (nettovärde) 10 000 X 0,033 X 1,34 X 0,70 = 309,64 kronor.

Avkastningsvärde 309,54 X 26,67 = 8 255 kronor.

Emellertid måste i bär ifrågavarande sammanhang å ena sidan genomsnittsskogens
avkastningsvärde uppdelas på markvärde och skogsvärde, å
andra sidan skogsvärdet uppdelas på de olika förrådsgrupperna för att relationstal
— korrektionsfaktorer och markvärdefaktorer — skola kunna deduceras
för beräkning av samtliga slag av delvärden i de nästan undantagslöst
förekommande fall, då den enskilda fastighetens skog har en annan sammansättning
än genomsnittsskogen. Huru dessa beräkningar utförts skall i
det följande klargöras för det exempel, som här förut valts. Det första ledet,
nämligen beräkningen av det mätbara virkesförrådets diskon terings värde
åskådliggöres i nedanstående uppställning:

Uppgiftens art	Diameterklass	centimeter vid brösthöjd på bark	Sum-	Rad
0— 4*9	5- 9-9	lo-ll''9	15— 19-9	20— 24-9	25- 29-9	30- 34-9	35— 39-9
Växttid från klassmitt till när-mast högre klassmitt, antal år	17	17	17	17	17	17	16	16		12
Rotvärde å årsavkastningen, rela-tivpris (enligt rad 8)..........	_	_	0''194	0-436	0-586	0-490	0-298	0-192	2-195	13
Nuvärde av virkesuttag under ut-växning till närmast högre dia-meterklass ....................		ilo	3''82	6-35	6-85	5-10	3-02	1-27	27-51	14
Nuvärde av kvarstående förråd (som icke uttages under utväx-ning till nästa diameterklass) ..	3-55	5''52	6''47	5-71	3-80	1-99	0*70		27-74	15
Summa nuvärde fördelat på dia-meterklasser ..................	3-55	6-62	10''29	12-06	10-65	7-09	3-72	1-27	55-25	16
Summa nuvärde fördelat på förråds-grupper ......................		20-4 G		22-71		12-08		55-25	17

Vid en viss given räntefot är det tillväxthastigheten och prisrelationen, som
bestämma, huru avkastningsvärdet för en skog i jämvikt uppdelas i markvärde,
vedskogsvärde, massavedskogsvärde och timmerskogsvärde. Här avses
fortfarande endast barrskog. Som ett mått på tillväxthastigheten har i beräkningarna
valts växttiden, uttryckt i antal år för 5 centimeters diameterökning
på bark, eller den tid, som i medeltal åtgår innan träden i en 5-centimetersklass
vuxit över i nästa diamcterklass. Denna växttid bestämmes

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

tämligen noga av medeltillväxtprocenten hos ett allsidigt sammansatt virkesförråd
och ändras i regel ej mycket från diameterklass till diameterklass. I
exemplet äro växttiderna angivna i rad 12. I rad 13 införas de från den tidigare
beräkningen — rad 8 — kända årliga värdeuttagen, fördelade på diameterklasser.

Innebörden av de första båda raderna (12 och 13) i den senare uppställningen
är alltså den, att i mitten av diameterklassen 10—14,9 eller vid 12,5
centimeters medelgrovlek uttagas per år 0,194 värdeenheter av det då till
24,6 kubikmeter (se råd 1 i den första uppställningen) uppgående virkesförrådet
i klassen, vilket årsuttag under 17 år successivt stegras till 0,436 värdeenheter
vid 17,5 centimeters medelgrovlek, då virkesförrådet enligt rad 1 utgör
25,4 kubikmeter etc. Nuvärdet av de virkesuttag, som göras under utväxning
från en diameterklass till närmast högre, återfinnes i rad 14. Ett
nuvärde finnes redan infört för diameterklassen 5—9,9 centimeter, innebärande
att de värdeavkastningar, som årligen uttagas innan årsuttaget i mitten
av klassen 10—14,9 centimeter nått 0,194 enheter, diskonteras tillbaka
till början av den 17-årsperiod, som ligger mellan klassmitterna 7,5 och 12,5
centimeter. Här räknas alltså med 17 årsuttag, successivt stigande från värdet
0 till värdet 0,194. Under de 17 år som åtgå för utväxning från 12,5 till
17,5 centimeter blir nuvärdet av de från värdet 0,194 till värdet 0,436 stigande
årsavkastningarna med den använda räntefoten 3,82 värdeenheter o.
s. v. Noga räknat anses ej den första årsavkastningen vara värd 0,194 och
den sista 0,436 enheter, utan avverkningarna anses uttagna vid V2 år, lV2 år

—--t. o. m. 16V2 år, varför den förslå årsavkastningen något överstiger

begynnelsevärdet och den sista något understiger slutvärdet. På samma sätt
beräknas diskonterade nuvärden för samtliga diameterklasser och summeras
därefter. Då rad 14 endast upptager nuvärdet av de till respektive diameterklasser
hänförda avverkningsuttag, som göras under den tid virkesförrådet
i klassen utväxer till nästa diameterklass, återstår emellertid att
värdera de till respektive diameterklasser hörande träd, vilka stå orörda under
utväxningen till nästa klass och först därefter successivt kommer att uttagas
(det kvarstående virkesförrådet). Nuvärdet av de framtida avkastningarna
genom uttag av dessa träd redovisas i råd 15. Här måste beräkningen
börja från den grövsta diameterklassen. Denna klass Ilar emellertid
intet »kvarstående» förråd, enär hela klassens förråd försvinner under den
första perioden. Nuvärdet av virkesuttagen i första perioden (rad 14) utföres
alltså här som summa nuvärde (rad 16). Angående den närmaste klassen
till vänster (30—34,9 centimeter) gäller att dess virkesförråd, 4,3 kubikmeter
(rad 1) visserligen till största delen uttages under utväxningen till
nästa klass men att dock 1,3 kubikmeter därefter kvarstår med ett diskonterat
avkastningsvärde då av 1,27 värdeenheter (råd 16). Nuvärdet härav är
vid 16 års diskontering 0,70 enheter (rad 15). Totalvärdet av uttag och kvarstående
virke i denna klass är alltså 3,02 + 0,70 = 3,72 värdeenheter. På
samma sätt finner man vid beräkning av kvarstående förrådets värde i rad
15 för klassen 25—29,9 centimeter, att av klassens virkesförråd, 9,7 kubikmeter,
efter utväxning 5 centimeter till nästa klass, alltså efter 17 år, får
antagas kvarstå 4,3 kubikmeter med ett sammanlagt dåvärde av 3,72 enheter,
vilket efter diskontering till nutid ger 1,99 värdeenheter. Lägges härtill
det under första perioden uttagna virkets värde 5,10 enheter, blir hela klassens
nuvärde 7,09 värdeenheter o. s. v. Beräkningarna måste alltså gå i sicksack
bakifrån på så sätt att den grövre klassens summa nuvärde är uträknat
i rad 16 innan kvarstående skogs värde i rad 15 kan uträknas för den närmast
klenare klassen.

Resultatet av hela beräkningen blir enligt summakolumnen i rad 16. att

Kungl. Maj:ts nroposition nr 240.

217

summa diskonterat nuvärde av den mätbara skogen är 55,25 värdeenheter.
Härmed bör jämföras hela avkaslningsvärdet (rad 11) som utgör 58,54
värdeenheter. Om beräkningen är rätt utförd, skulle skillnaden ligga i värdet
dels av den plantskog under brösthöjd och den kalmark, som finnes,
dels av kommande trädgenerationer. Kontroll härpå vinnes först sedan sistnämnda
värde uträknats och summan av detta värde och förenämnda belopp
55,25 jämföres med avkastningsvärdet 58,54. I följande uppställning redogöres
bland annat härför:

Uppgiftens art	Kalmark och plant-skog	Barrved- skog	Massa- vedskog	Barr- timmer- skog	Summa	Rad n:r
Summa nuvärde för förrådsgrupper = (rad 17)............................		20-46	22-71	12-08	55-25	18
Omloppstid: växttid år ............	—	—	—	—	117	19
kalmarkstid > ............	—	—	—	—	G	20
summa > ............	—	—	—	—	123	21
Omloppstidens uppdelning efter areal, år	18	70	28	7	123	22
På diameterklass 0—4''9 belöper sig efter arealen, år ..........................	—	—	—	—	23	23
Nuvärde av ett årshygge med skog, som just nått brösthöjd..................	—	—	—	—	0-114	24
Nuvärde utöver mätbar skogs diskonte-rade värde..........................	1-47	0-39	0-7 9	0-35	3-00	25
Summa av mätbar skogs diskonterade värde och mervärden därutöver......	1''47	20-85	23-50	12-43	58-25	26
Kontroll: avkastningsvärde enligt rad 11	—	—	—	—	58-54	27
Värden enligt rad 26, justerade till över-ensstämmelse med avkastningsvärde en-ligt rad 27..........................	1''48	20-95	23-62	12-49	58-54	28
Markvärdesa vdrag = fullt kalmarksvärde	1''48	5''76	2-29	0-58	10-11	29
Återstående värde (i instruktionen kallat den växande skogens diskonterings-värde)..............................		1519	21-33	11-91	48-43	30
Virkesförråd (enligt rad 1) ............	—	40-9	43-8	15-3	100-0	31
Markvärdefaktor och korrektionsfaktörer: anknutna till 30-centimeters trädets rotvärde..........................	7-68	0-87 4	0-487	0-J8		32
anknutna till 20-centimeters trädets rotvärde ..........................	12s	062	0-81	—	—	33

Angående uppgifterna i raderna 18—33 kan anföras.

Uppgifterna örn summa nuvärde för förrådsgrupper (rad 18) äro direkt
hämtade från den närmast föregående beräkningen (rad 17). Omloppstiden
har beräknats sålunda. Växltiden enligt råd 19 avser hela tidsperioden från
plantskogens uppkomst till dess träden nått en sådan medeldiameter, att
av diameterklassfördelningen (rad 1) framgår att endast 5 procent av kubikmassan
består av träd med grövre diameter. Dessa grövre träd anses
bestå av fröträd och överståndare, som kvarstå efter den egentliga omloppstidens
slut. I rad 19 ingår alltså växttiden under brösthöjd, vilken hämtas ur
erfarenhetstal från gamla riksskogstaxeringen. Kalmarkstiden har helt schematiskt
ansetts utgöra 5 procent av växttiden eller 6 år (rad 20). Summa växttid
och kalmarkstid redovisas i rad 21 och utgör i detta fall 123 år. Detta årantal
ligger till grund för beräkning av den s. k. upprepningsfaktorn, som
anger huru mycket avkastningsvärdet från den första omloppstiden procen -

218

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

tuellt bör höjas, för att full hänsyn jämväl skall tagas till lika stora avkastningar
under varje följande omloppstid vid beräkning av nuvärdet enligt
viss räntefot. Rad 22 upptager en fördelning av omloppstiden i proportion
till den areal, som anses upptagen av å ena sidan kalmark och plantskog
under brösthöjd, å andra sidan de tre förrådsgrupperna av barrskogen var
för sig. Till årantalet 18 för kalmark och plantskog, har nian kommit på det
sättet, att man för kalmarken enligt det föregående räknat med 6 årshyggen,
vartill komma 12 årshyggen för skog under brösthöjd, vilken enligt nyss
nämnda erfarenhetstal uppnås vid 12 års ålder. Återstoden, 105 års växttid
för den mätbara skogen, uppdelas på förrådsgrupperna efter den andel av
arealen, som varje förrådsgrupp anses disponera. Denna uppdelning sker
med ledning av det för varje förrådsgrupp kända virkesförrådet samt den
relation beträffande kubikmassan uttryckt i kubikmeter per hektar som brukar
föreligga mellan skog av olika medelhöjd, örn skogen anses hava samma
massaslutenhet. Medelhöjden har härvid erhållits ur riksskogstaxeringens
medeltal för de olika förrådsgrupperna. En specialuppgift har införts i rad
23 angående det årantal av omloppstiden, som diameterklassen 0—4,9 centimeter
— eller skog av i medeltal 2,5 centimeters grovlek vid brösthöjd —
i medeltal anses disponera. Nuvärdet av motsvarande virkesförråd (3,55) återfinnes
i rad 16, som avser förväntningsvärdet av avkastningen under den
innevarande omloppstiden. Härur kan beräknas först värdet av ett årshygges
skog av motsvarande medelgrovlek, därefter genom diskontering
värdet av ett årshygges skog, som just uppnått brösthöjd. Det är detta sistnämnda
värde, med tillagt mervärde för avkastningen från kommande omloppstider,
som återfinnes i rad 24 och som lägges till grund för beräkning
av de mervärden, vilka icke ingå i den föregående kalkylen (råd 18).
Där ingår nämligen endast avkastnings- eller förväntningsvärdet av den
befintliga mätbara skogen. Utom beräkningen falla alltså dels värdet av
den kala marken och den mark som är bevuxen med plantor under brösthöjd,
dels det mervärde, som den med mätbar skog bevuxna marken har
på grund av avkastning från kommande trädgenerationer. Beräkningen av
mervärdena (rad 25) börjar för kalmarken och plantskogen, vilka tillsammans
omfatta 18 årshyggen, därå skogen successivt för ett år i sänder når brösthöjd
och därmed förväntningsvärdet 0,114 enheter. Nuvärdet av dessa 18 avkastningar
blir 1,47 värdeenheter. Därefter komma timmerskogens 7 årshyggen,
vilka efter växttidens slut skola genomlöpa kalmarks- och plantskogsstadiets
18 år, innan skogen å respektive årshygge på nytt når brösthöjd
och får värdet 0,114. Diskonteringstiden blir här 18—25 år och nuvärdet
tillsammans 0,35 värdeenheter (råd 25), och så vidare.

Samtliga värden, som tillkomma mark och skog, äro nu redovisade dels
i rad 18, dels i rad 25.

Summan av de båda slagen av värden, vilken — uppdelad på mark och
förrådsgrupper —- återfinnes i rad 26, skall nu jämföras med det förut
beräknade totala avkastningsvärdet, som ånyo införts i rad 27. Denna jämförelse
visar huru uppdelningen lyckats och utgör samtidigt den kontroll
på beräkningarna, varom förut talats. I detta fall har vid beräkningen borttappats
58,54 — 58,25 = 0,29 värdeenheter. Denna skillnad uppdelas nu proportionellt
på de olika delvärdena och tillägges i rad 28, som alltså ger det
verkliga avkastningsvärdet, fördelat på de olika delvärdena. Skillnadsbeloppens
proportionella fördelning innebär en approximation, som uppenbarligen
icke har nämnvärd praktisk betydelse. I detta sammanhang kan
nämnas, att av de sammanlagt 167 beräkningar av motsvarande slag, som
gjorts, har diskonteringsberäkningen för de olika delarna i 93 fall givit

Kungl. Majlis proposition nr 240.

219

högre värden än avkastningsvärdet med en avvikelse av i medeltal 2,3 procent
medan i 74 fall uppdelningen givit lägre resultat med en avvikelse i
medeltal av 1,9 procent. Avvikelsen bär i intet fall gått upp till 7 procent. I
samtliga fall hava delresultaten korrigerats på det nyss nämnda sättet, så
att deras summa överensstämmer med avkastningsvärdet och avvikelsen alltså
borttagits.

Det värde å kalmark och plantskog, som redovisas i rad 28, representerar
det fulla markvärde, varmed skall räknas för all mark, även^ sådan
som är bevuxen med mätbar skog. Ett motsvarande värde skall alltså fråndragas
det totala värdet av den skogbeväxta marken med tillhörande skog,
innan skogsvärdena och därpå grundade korrektionsfaktorer uträknas. Innan
så sker, bör undersökas, om detta markvärde, överfört till hektarvärde,
motsvarar förväntningsvärdet på mark, som beräknas bliva beväxt med nöjaktigt
sluten skog (slutenhetsgrad 0,7 och däröver). En sådan undersökning
har skett på grundval av uppgifter om kubikmassan per hektar och diameterklassfördelningen
hos mera slutna ungskogar av viss ålder å olika boniteter
i såväl norra som södra Sverige. Hektarvärden hava uträknats i värdeenheter
på liknande sätt som här refererats men med utgående från ungskogens
förväntningsvärde vid den ifrågavarande åldern. Jämförelsen utvisar, att de
i beräkningarna framkomna markvärdena i stort sett kunna godtagas efter
mindre utjämningar. I det här föreliggande fallet har markvärdet godtagits,
och i rad 29 hava motsvarande värden uträknats för skogbeväxt mark, i proportion
till den areal de olika förrådsgrupperna beräknas upptaga i förhållande
till kalmarken och plantskogen. Efter markvärdesavdraget återstår
skogens »diskonteringsvärde» enligt rad 30, fördelat på förrådsgrupper och
hänförligt till de på samma sätt specificerade kubikmassor, som angivas i
rad 31. Värdet per kubikmeter i rad 32 har erhållits genom division med
nämnda kubikmassor. Rad 32 upptager alltså (beträffande de^ tre förrådsgrupperna)
diskonteringsvärdet av en kubikmeter av virkesförrådet, uttryckt
med rotvärdet av en kubikmeter skog av 30 centimeters grovlek som enhet,
eller, vad timmerskogen beträffar, den sökta korrektionsfaktorn. För vedoch
massavedskogen skall däremot anknytningen ske till 20-centimetersträdet,
som vid den ifrågavarande prisrelationen 1: 0,6 har ett rotvärde som
är 6/io av 30-centimetersträdets. Korrektionsfaktorn blir då 10/o gånger motsvarande
tal i råd 32, och resultatet angnes i rad 33. Därmed äro samtliga
tre korrektionsfaktorer uträknade. Markvärdefaktorn uträknas på så satt, att
det fulla kalmarksvärdet 10,11 enheter enligt summakolumnen i rad 29, som
belöper sig på det i beräkningen ingående virkesförrådet 100 kubikmeter,
omräknas till att avse värdet av en hektar. Då här räknas med 76 kubikmeter
per hektar, har hektarvärdet i råd 32 satts till ,b/ioo av 10,11 eller 7,68.
Denna siffra är uttryckt i den gemensamma värdeenheten (30-centimetersträdets
rotvärde) och skall alltså multipliceras med 10/c för att anknytas till
20-centimetersträdets rotvärde, så som skett i rad 33.

Det virkesförråd per hektar, som ingår i beräkningen av markvärdet, är
för tillväxtområdena IV—VI totala virkesförrådet inberäknat lövskog. Markvärdet
har med andra ord beräknats såsom om hela virkesförrådet utgjorts
av barrskog. För övriga områden (Norrland och Dalarna) har lövskogsförrådet
icke i sin helhet ansetts böra påverka markvärdet. Sålunda har inom
tillväxtområdena I, II och lil endast medtagits respektive Va, Va och V-, av
lövskogens kubikmassa.

På samma sätt som i del nu beskrivna exemplet hava för barrskogen uträknats
markvärde- och korrektionsfaktorer för alla itrågakommande tillväxtområden,
boniteter och prisrelationer.

För bok- och ekskog hava korrektionsfaktorer beräknats efter samma ine -

220

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

tod. Förrådsgrupperna äro dock här endast två och antalet prisrelationer
färre. Då tillräcklig grund för differentiering av korrektionsfaktorerna på
boniteter icke synts föreligga, hava de sammanslagits till en serie. Markvärdet,
som för samma bonitet åsättes lika för barrskog, lövskog och kalmark,
bör dock alltid graderas efter markens godhetsgrad.

För övrig lövskog hava beräkningarna ytterligare förenklats. Ingen uppdelning
på boniteter har gjorts inom tillväxtområdena, och den mätbara skogen
bildar endast en förrådsgrupp. Dessutom har endast räknats med en prisrelation.
Resultatet är alltså en enda korrektionsfaktor för varje tillväxtområde.
Denna anknytes ej till rotvärdet för träd av viss standarddimension
utan till medelrotvärdet, såsom redan framhållits i samband med redogörelsen
för prisrelationerna.

Då korrektionsfaktorer och markvärdefaktorer beräknats för s. k. jonsonboniteter,
hava de ej direkt kunnat sammanställas i den form de återfinnas i
förslaget till skogsinstruktion, tabell A, utan först genom interpolering uträknats
för de godhetsgrader som där förekomma. I samband härmed har en
viss utjämning skett för att eliminera smärre ojämnheter i materialet. Dessutom
hava genom interpolering införts motsvarande faktorer för ytterligare
ett antal prisrelationer, varmed åsyftas att interpolering mellan prisrelationerna
skall kunna undvikas vid själva taxeringsarbetet. Därvid bör alltså
den i tabellen angivna prisrelation väljas, som ligger närmast den för visst
fall uträknade.

De redan flera gånger påpekade olägenheterna av att primärmaterialet för
område VI (Skåne, Halland och Blekinge) är föråldrat, då uppgifter endast
finnas från den gamla riksskogstaxeringen, har ansetts för nästa fastighetstaxering
böra provisoriskt avhjälpas beträffande barrskogen på så sätt,
att korrektionsfaktorer och markvärdefaktorer hämtas från motsvarande
boniteter för område V. Härvid kan viss hänsyn tagas till den bättre produktionsförmågan
i det sydligare området på det sättet, att de tre godhetsgraderna
för marken placeras något högre på bonitetsskalan.

Omfattningen av de olika godhetsgraderna för marken har bestämts med
hänsyn till frekvensen av olika markboniteter inom respektive tillväxtområden
enligt senaste uppgifter så, att de skulle vara tillämpliga på följande
procenter av skogsmarksarealen, räknat från de högsta boniteterna: god 25
procent, medelgod 50 procent, mindre god 25 procent. Som medeltal för hela
fastigheter med varierande godhetsgrad å marken torde godhetsgraden medelgod
komma till användning i större utsträckning än dessa siffror utvisa.

Den närmare omfattningen av de olika godhetsgraderna, angiven i s. k.
fastighetsboniteter, framgår av följande uppställning.

Tillväxtområde	Markens godhetsgrad
god	medelgod	mindre god
I ......................................	2 2 och däröver	1-5 -2-1	T 4 och därunder
II......................................	2''5 t >	1-75—2-4	1''7 » >
III ....................................	3''0 » »	to ö i to eö	l ii j >
IV......................................	3*5 >	2-2 —3-4	2''1 T> *
V......................................	3*75 » »	2-75—3-7	2*7 » »
VI....................................	425 » »	2''9 —4-2	2-8 » »

Angående genomsnittsskogen lämnar utredningsmaterialet i övrigt en del
upplysningar, vilka bland annat belysa sambandet mellan denna och den

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

221

normalskog, som ligger till grund för beräkning av mark- och skogsvärde
enligt gällande skogsvärderingsmetod.

I två efterföljande uppställningar häröver medtagas beträffande genomsnittsskogen
tillväxtområdena I, II, III och V, för vilka nya virkesförrådsuppgifter
finnas. Uppgifterna äro specificerade på jonsonboniteter, och för
de boniteter, som representera mindre än 5 procent av den i undersökningen
ingående arealen inom respektive tillväxtområde, äro uppgifterna satta inom
parentes.

Den första uppställningen avser kubikmassan per hektar på bark för samtliga
trädslag, dels för genomsnittsskogen och dels motsvarande uppgifter
om normalförråd, varom överenskommelse träffades vid stockholmsmötet den
29 september—2 oktober 1937 i och för 1938 års allmänna fastighetstaxering,
omräknade till jonsonsboniteter och avseende områden, som ungefärligen
svara mot tillväxtområdena I—III respektive IV—V.

		Kubikmassa per hektar, kubikmeter
	Tillväxtområde			å

	ii	III	IV	V	VI	VII	VIII
1	I......................			(117)	75	55	41	(35)
	II ....................	—	—	101	70	53	40	(29)
Genomsnittsskogen.......	lil....................	—	170	116	79	62	(50)	—
I	V ....................	(168)	117	87	75	65	—	—
\|	Norrland samt Koppar-!			103	91	76	61
Normalförråd enligt \|	bergs län............/
stockholmsmötet 1937 \	Södra Sverige utom Got- ]			100	85	68
1	lands län och de syd- ! ligaste länen ........1		120

Vid beräkningen av virkesförrådet för genomsnittsskogen har tillämpats
kuberingstal, som äro genomsnittstal enligt den föregående riksskogstaxeringen
för de skilda områdena. Kuberingstal, avpassade för de olika boniteterna,
skulle giva något större virkesförråd för de bättre boniteterna och något
mindre för de sämre.

Den andra uppställningen upptager massaproduktionen i kubikmeter inklusive
bark per hektar och år, å ena sidan för genomsnittsskogen, där produktionen
satts lika med tillväxten å det nyss angivna virkesförrådet med
tillämpande av tillväxtprocenter från föregående riksskogstaxering, å andra
sidan den produktion, som ansetts motsvara de olika jonsonbonitetema, dels
såsom idealboniteter, dels såsom fastighetsboniteter.

	Tillväxtområde	Årlig produktion å	i kubikmeter bonitet	per hektar
	II	III	IV	V	VI	VII	VIII
(	I ................			(2-7)	2-0	1-3	0''8	(0-7)
\|	11................	—	—	3-0	21	1-4	1-1	(0-6)
Genomsnittsskogen.....	III ..............	—	4-8	3-9	2-7	1-9	(1-4)	—
1	V................	(6''7)	5-2	4-1	3-2	2-7	—	- \|
Idealbonitet .............................. Faslighetsbonitet..........................	S-0 6 0	()-0 4-1	4 5 3-2	3-4 2-4	2''5 VT	1-8 l-l	1-2 0-7

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Jämförelsen kan även utsträckas lill markvärdet. Vid den räntefot, varmed
här räknats, eller 3s/t procent, utgör det kapitaliserade avkastningsvärdet
26 7a årsavkastningar. För genomsnittsskogen belöpa sig därav på markvärde
enligt beräkningarna följande antal årsavkastningar vid en tänkt gemensam
prisrelation 1:0,6. (För Norrland torde avsättningsläget i medeltal
vara sämre än som svarar mot denna prisrelation, vilket skulle medföra någon
sänkning av siffrorna i de första raderna.)

Tillväxtområde	Markvärde motsvarar antal årsavkastningar vid bonitet
III	IV	V	VI	VII
	_	_	3	2>/s	2
II ..............................	—	4	3‘/a	3	2
III................................	—	4*/a	472	372	3
V ..............................	8Va	8	7''A	67s	—

Vid 1938 års fastighetstaxering beräknades markvärdet vid en räntefot av
4 procent till 4,5 årsavkastningar eller 18 procent av avkastningsvärdet vid
normal skogs tillgång. Vid räntefoten 37« procent skulle markvärdet, på
motsvarande sätt beräknat, utgöra 4,8 årsavkastningar.

Den s. k. kvalitetsfaktorn (förhållandet mellan rotvärdet å virkesavkastning
och virkesförråd) varierar enligt beräkningarna sålunda med prisrelationen
(och inom viss prisrelation).

Prisrelation	Barrskog	Bok- och ekskog	Annan lövskog, medel- tal
lägst	högst	medeltal
1:0,8..............................	1-18	1''29	1-23	118
t ''■ 0,6..............................	1-23	1-36	1-81	1-19	1
1 : 0,4..............................	1''36	1-60	1-50	1-26	_
Medelprisrelation ..................	—	—	—	—	1-23

Det bör här observeras, att prisrelationen för bok- och ekskog har en
annan betydelse än för barrskogen (prisrelationen 1:0,4 motsvarar barrskogens
1: 0,6).

Även den sista uppställningen har viss betydelse för jämförelsen mellan
de båda värderingsmetoderna. Detta skall åskådliggöras med ett exempel.
En viss genomsnittsskog består av

90 procent barrskog med rotvärde 7 kronor och kvalitetsfaktor 1-30

10 » lövskog > » 3 » » > 1-23

Virkesförrådets rotvärde är 09 x 7 + 0''1 x 3= .............. 660 kronor

Avkastningens » » 0‘9 X 7 x 1‘30 + 0l X 3 X 1''23 = .. 8‘56 »

Båda rotvärdena gälla alltså genomsnittsskogen. Emellertid grundas genomsnittsskogens
värdering på rotvärdet av dess virkesförråd och normalskogens
på rotvärdet av dess avkastning. Om nu normalskogens avkastning hade
lika sammansättning som genomsnittsskogens, skulle under samma prisförutsättningar
den nyss gjorda jämförelsen direkt gälla de båda rotvärden,
som i respektive metoder ligga till grund för värderingen. Nämnda förutsätt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

223

ning (att normalskogens och genomsnittsskogens avkastning hava lika sammansättning)
torde teoretiskt sett knappast någonstädes föreligga. Vid det
praktiska taxeringsarbetet har man emellertid i brist på kännedom örn normalavkastningens
sammansättning säkerligen vid bestämmande av rotvärdet
tagit mycket stor hänsyn till den faktiska sortimentssammansättningen i
medeltal vid företagna avverkningar i respektive orter. I så fall har man
kommit till ett rotvärde, som nära ansluter sig till rotvärdet för genomsnittsskogens
avkastning.

De vid beräkningarna framkomna kvalitetsfaktorerna hava kunnat kontrolleras
genom flera undersökningar rörande virkesförrådets och virkesuttagens
dimensionssammansättning. Sålunda föreligger statistik beträffande
statsskogama för samtliga revir över virkesuttagens diameterklassfördelning
åren 1935—42, vilken kan jämföras med uppgifterna från senaste skogsindelningar
över virkesförrådets sammansättning. Vidare finnes en undersökning
publicerad av jägmästare Anders Jansson i tidskriften Skogen, häftena
12 och 13 år 1939 rörande virkesförrådets diameterklassfördelning per
Vi 1934 enligt avverkningsplaner för enskilda skogar i Västerbottens läns
lappmark och motsvarande diameterklassfördelning för under 1934—
38 utstämplad skog. Slutligen finnas uppgifter uti ifrågavarande avseende
uträknade från den senaste riksskogstaxeringen för vissa flodområden i mellersta
Norrland. Samtliga dessa uppgifter hava utnyttjats för att utröna,
huru de beräknade kvalitetsfaktorerna vid lika prisförutsättningar överensstämma
med förhållandet mellan virkesuttagets och virkesförrådets rotvärde
per kubikmeter. Det har därvid visat sig, att överensstämmelsen för tillväxtområdena
I—III (Norrland och Dalarna) är mycket god. För mellersta
och södra Sverige däremot har skillnaden mellan virkesuttagets och virkesförrådets
grovlek i verkligheten icke varit så stor under den närmast förflutna
tiden som kvalitetsfaktorerna ge uttryck för. Detta torde sammanhänga
med en tendens till återhållsamhet i fråga om avverkning av grövre
skog, som kunnat konstateras vid de nyligen utförda vedskogsinventeringarna
i form av ökade virkesförråd i de grövre diameterklassema.

Milling lill riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 240.

Bilaga 6.

HJälptabell nr 1 lör beräkning av skogskubikmeterns skogsvärde för varje skogsgrupp på grundval av 1932—1936 års vir kespriser

och omkostnader.

Provtaxeringen 1941. Minimivärde: 60 kronor per hektar. Leveransplats: vid bilväg.

Mörlunda kommun. Kalmar län. Tillväxtområde V. Markens godhetsgrad: medelgod.

Omkostnadsklass

Skogskubikmeter

n s sk

O g S V

ä r d e,

kron

o r

Skogsgrupp

kubikmasseprocent gran inom angivna barrskogsgrupper

100

0. Vid bilväg

Barrtimmerskog ..

4*29

4*31

4*32

4 34

4*35

4-37

4*38

4*40

4*41

4*43

4*44

Massavedskog ....

2*60

2*65

2*70

2‘74

2*79

2-84

2*89

2*94

2*98

3*03

3*08

Barrvedskog......

2*32

2*36

2*41

2*45

2*49

2 54

2*58

2*62

2*66

2*71

2*75

Lövskog ..........

2-11

2*11

1. 0—1 km från

Barrtimmerskog ..

4*15

4*17

4*18

4*20

4*21

4*23

4*24

4*26

4*27

4*29

4*30

bilväg

Massavedskog ....

2*44

2*49

2*54

2*68

2-63

2*68

2*73

2*78

2*82

2*87

2*92

Barrvedskog......

2*18

2 22

2*27

2*31

2*35

2*40

2*44

2*48

2*52

2*57

2*61

Lövskog..........

1*96

2. 1—2 km från

Barrtimmerskog ..

4*01

4*03

4*04

4*06

4*07

4*09

4*10

4*12

4*13

4*15

4*16

bilväg

Massavedskog ....

2*28

2*33

2*38

2*42

2*47

2*52

2*57

2*62

2 66

2*71

2*70

Barrvedskog......

2*04

2*08

2*13

2*17

2*21

2 26

2*30

2*34

2*38

2*43

2*47

Lövskog..........

1*81

3. 2—3 km från

Barrtimmerskog ..

3*87

3*88

3*90

3*91

3*93

3*94

3*95

3*97

3*98

4*00

4*01

bilväg

Massavedskog ____

2*12

2 17

2*22

2*27

2*32

2*37

2*41

2*46

2*51

2*56

2*61

Barrvedskog......

1*90

1*94

1*99

2*03

2*07

2*12

2*16

2*20

2*24

2*29

2*33

Lövskog ..........

Lee

1*66

4. 3—5 km från

Barrtimmerskog ..

3*73

3''74

3*76

3*77

3*79

3*80

3*81

3*83

3*84

3*86

3*87

bilväg

Massavedskog ....

1*96

2*01

2*06

2*11

216

2*21

2*25

2*30

2*35

2*40

2*45

Barrvedskog......

1*76

1*80

1*85

1*89

1*98

2*02

2*06

2*10

2*15

2* 19

Lövskog ..........

1*51

1-51

1*51

Kungl. Maj:ts proposition nr 240. 225

Bilaga

HJälptabell nr 2 för beräkning av skogskubikmeterns skogsvfirde för barrskog och lövskog under nedan'' angivna förutsättningar
på grundval av 1932—1936 års virkespriser och omkostnader.

Provtaxeringen 1941. Minimivärde: 60 kronor per hektar. Leveransplats: vid bilväg.
Mörlunda kommun. Kalmar län. Tillväxtområde V. Markens godhetsgrad: medelgod.

	1	2	3	4	6	8	7	8	9	10	11	12	13	14	15 \|	16
Omkostnads- klass	Procent av barrskogsför-rådet i skogsgrupp		S k	o g s	k u b i	k m e t e r n	sko	g s v å	r d e,	kronor
för hela barrskogsförrådet vid nedanstående procent gran	för löv-skog
timmer- skog	! massa- ! , , vedskog\|vedsk°g	0	10	20	30	40	50	60	70	80	90	100
0.	Intill bilväg	0	70	30	2*51	2-57	263	2-67	2-72	2-77	2-82	2*86	2*90	2*94	2*98
		10	65	25	2-69	2-74	2-80	2-82	2''88	2-93	2 98	3*01	3 05	3*09	3*13
		20	55	25	2-87	2-92	2-97	3-	3-05	309	3T3	3*17	3*20	3*24	3*27
		30	50	20	3-05	3''09	3-14	3-17	3-21	3-25	3*29	3*32	3''35	3*39	3*42
		40	40	O	3''23	3''27	3-31	3''33	3-37	3-41	3*44	3*47	3*50	3*54	3*57	2*11
		50	35	15	3-41	344	3-48	3-50	3-54	3-67	3*60	3*63	3*65	3*69	3*71
		60	30	10	3''58	3''61	364	3-67	3''70	372	3*76	3*78	3*81	3.83	3*86
		70	20	10	3-76	3-79	3''81	3''83	3-86	3''88	3*91	3*93	3*96	3*98	4*01
1.	0—1 km från	0	se ovan	se ovan	2 80	2-42	2-48	252	257	2''62	2*67	2*71	2*76	2*79	2*83
	bilväg	10			2-54	2-59	2-65	2-67	2-73	2''78	2*88	2*86	2*90	2*94	2*98
		20			2''72	2-77	2''82	2-85	2''90	2''94	2*98	3*02	3*05	3*09	3*12
		30			290	2-94	2''99	3-02	306	3-10	3*14	3*17	3*20	3*24	3*27	1*96
		40			3''08	3-12	3-16	3T8	322	326	3*29	3*32	3*35	3*39	3*42
		50			3-26	3-29	333	335	339	3-42	3*45	3*48	3*50	3*54	3*56
		60			343	346	3-49	3-52	3''55	367	3*61	3*63	3*66	3*68	3*71
		70			3 61	3*64	3''66	368	3-71	3’73	3*76	3*78	3*81	3*88	3*86
2.	1 - 2.km från	0	se ovan	se ovan	2-21	2-27	233	2-37	2-42	2-47	2*52	2*56	2*60	2*64	2*68	\|
	bilväg	10			239	2-44	2''50	2-52	2-58	2-63	2*68	2*71	2*75	2*79	2*83
		20			257	2-62	2-67	2-70	2-75	2-79	2*88	2*87	2*90	2*94	2*97
		30			2''75	2-79	2-84	2-87	2-91	2-95	2*99	3*02	3*05	3*09	3*12	1

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

		40			2-93	2''97	301	3-03	3"07	311	3-14	3* 17	3-20	324.	3''27 I
		30			311	314	3-18	3-20	324	3-27	330	333	3*85	3-39	3-41	> 181
		60			328	331	384	337	3-40	3-42	3-46	348	3-61	3-58	356
		70			346	3''49	3''61	3*53	3''66	358	3''61	3-63	366	3-68	3*71
3.	2—3 km från	0	se ovan	se ovan	205	2-11	2-17	2-22	227	2-31	2''36	2-41	2-45	2-49	2*53
	bilväg	10			2''23	2''29	234	289	243	2-47	2-52	2-56	2-60	2''64	2''68 1
	20			2''41	246	2-51	2''66	2''60	2''63	2''68	2-72	2-75	2-79	2''8S i	1
		30 40			2-eo 2-78	264 2*82	2''69 2-86	2-72 289	276 2*93	2''80 2.96	283 2-99	287 3-03	2''91 306	2- 94 3- 09	2- 97 3- 12	1*66 ;
		50			296	3-—	303	306	3''09	312	3-16	318	3-21	3''24	3-27
		60			314	317	3*20	3''23	3''25	328	3-31	3''33	3-36	3-39	342
		70			332	3''35	337	3-40	342	3-44	3-47	3-49	3-61	3-54	3-57
4.	3—5 km från	0	se ovan	se ovan	1-90	1 -96	202	2-07	2-12	216	2-21	226	280	2-34	2-38
	bilväg	10			2-08	2-14	2-19	2-24	2''28	2-32	2*37	2-41	2''45	2''49	2-68	i i
	20			2''26	2-31	236	2-41	2''45	2-48	2-53	2''67	2''60	264	2''68
		30			-■2*45	2-49	2-54	2-57	261	2-C5	2''68	2-72	2-76	279	2''82	1*61 I
		40			263	2''67	2*71	2''74	2-78	2-81	2-84	2-88	2''91	2-94	2-97
		50			2''81	2''85	2''88	2-91	294	2-97	O, o —	3''03	3-06	3-09	3-12
		60			2-99	302	3-05	3-08	3-10	313	3-16	3''18	3''21	3''24	327
		70			3-17	3''20	3-22	3-26	327	329	3-32	3''34	3-36	3-39	342
1.		35	45	20	2''99	303	3-08	3''10	314	3-18	3-22	3-25	3-28	3-32	3*35
3.	• Länsmedeltal	35	45	20	2*69	2-78	2*78	2-80	2-84	2''88	2''92	2-95	2-98	303	305

1 förutsättningar.

1. Barrskogsförrådets grovlekssammansättning.

Vid i kol. 2 angivna timmerskogsprocenter förutsättas massaveds- och vedskogsprocenterna vara de i kolumnerna 3 och 4 angivna.

2. Barrskogsförrådets trädslagssammansättning.

Vidstående granprocenter för hela barrskogsförrådet	0	10	20	30	40	50	60	70	80	90	100
förutsätta vidstå-endegranprocen-ter för angivna skogsgrupper	Barrtimmerskog	0	5	10	20	.	40	50	60	70	85	100
Massavedskog	0	12	25	35	45	55	65	75	83	92	100

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Bilaga 8.

Hjälp tabel (er för beräkning av skogskubikmeterns skogsvärde i kronor för varje skogsgrupp samt gemensamt för barrskog
och för bok- (ek-) skog p& grundval av 1932—1936 års virkespriser och omkostnader.

Provtaxeringen 1941. Minimivärde: 75 kronor pr hektar. Leveransplats: vid bilväg.

Omkostnadsklasser: 1 = intill 500 m från bilväg. 2 = 1 000 å 1 500 m från bilväg, vid dålig terräng även för kortare körväg.
Riseberga kommun. Kristianstads län. Tillväxtområde VI. Markens godhetsgrad: medelgod.

1 d

t P

Om-

kost-

Hjälptabell nr 1

H i ä

p t a

bell nr

Skogs-

värde

För barrskogen: Procent i timmerskog (25 cm

och däröver)

nads-

klass

Skogsgrupp

gagn-

Gemensamt för
skogsgrupperna

För bok- (ek-) skogen: Procent grovskog (20 cm och däröver)

virke

100

Barrtimmerskog..

6-40

Massavedskog____

4''45

> All barrskog ....

‘4-40

4*60

4''80

5-00

5-20

5*40

5*60

5*80

6*00

6*20

6*40

Barrvedskog ....
Bok- (ek-) grovskog

4-31

1 All bok- (ek-) skog

bättre (a)......

2''98

bättre (a) ____

1-78

1-90

2-02

214

2-26

2*38

2*50

2*62

2*74

medelgod (b) ..
sämre (c)......

2-46

2-02

1 medelgod (b)..

| sämre (c) ....

1''78

1-78

1-85

1''80

P92

1-83

1-98

1-85

206

1-88

2*12

1*90

2*19

2*26

2*32

2*39

2*00

2*46

2*02

Bok- (ek-) klenskog

1-78

övrig lövskog____

1-86

övrig lövskog ..

186

1-86

1''86

1*86

Barrtimmerskog..

6-13

Massavedskog ....

416

> All barrskog .. .

''4''11

4-31

4-51

472

4*92

5*12

5*32

5*62

5*73

5*93

6*13

Barrvedskog ....
Bok- (ek-) grovskog

4-08

I All bok- (ek-) skog

bättre (a)......

2''73

( bättre (a) ....

1-50

1-62

1-75

1-87

1*99

2*12

2*24

2*36

2*48

2*61

2*73

medelgod (b) ..

2''29

[ medelgod (b)..

1-50

1-58

1-66

1-74

1*82

1*90

1*97

2*0ö

2*13

2*21

2*29

sämre (c)......

1-80

1 sämre (c) ....

1-50

P53

1*50

1-59

1*62

1*65

1*68

1*71

1*74

1*77

1*80

Bok- (ek-) klenskog

1''59

Övrig lövskog____

1-59 1

övrig lövskog ..

1-59

159

1*59

1 Detta medelpris för massavedskog och barrvedskog ligger till grund för barrskogspriserna i kolumnerna f—r.

228 Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

Kunfjl. Maj.ts proposition nr 240.

229

Bilaga 9.

HJälptahell nr 3. Analys av taxeringsresultatet för Mörlunda kommun.

Medeltalsuppgifter lör olika virkesförråd per hektar.

Virkesförråd, fm3 per hektar

	40	50	60	70	80	90	100	110	120
Skogsgärde per hektar, kronor. 1932—36 års priser Omkostnadsklass 1.........	96	126	157	194	230	273	313	354	397 !
> 3...... ...	84	lil	139	173	206	246	283	321	361 1
1932—41 års priser Omkostnadsklass 1..........	122	160	198	243	286	338	385	434	485
> 3..........	107	140	176	217	257	305	349	394	441
1937—41 års priser Omkostnadsklass 1..........	148	193	239	292	343	402	457	■ 514	573
> 3..........	130	170	212	261	308	363	414	467	522 ■
Skogsvärde per fm3, kronor. 1932—36 års priser Omkostnadsklass 1........	2-40	2*51	2-61	2-78	2-88	303	313	322	1 3*31
» 3..........	2-10	2-21	2-31	2''48	2-58	2-73	CO QO 61	2-92	3-01
1932—41 års priser Omkostnadsklass 1..........	3''05	3-18	3-30	347	3''58	3*75	3-85	3‘95	4-05 \|
* 8 .........	2''67	2-80	293	3-10	3 22	3-38	3-48	358	3-68
j 1937—41 års priser Omkostnadsklass 1..........	3-71	3''85	3''98	4-17	4''28	4-47	4''57	4''68	4-78
8..........	3-25	3-40	3-54	3-73	3-85	4-03	414	4-24	4-35
\| Skogsvärde per fm3 och ha i % av 1932- 36 års. 1932—41 års priser ..........	127	127	126	125	124	124	123	123	122
1937-41 » » ..........	155	154	153	150	149	147	146	145	144
Virkesförrådets sammansättning i medeltal, fm3. (av barrskog 25 % gran) Virkesförråd per lia..........	40	50	60	70	80	90	100	ilo	120 j
därav lövskog..............	15	15	15	15	15	15	15	15	15 !
» barrskog ............	25	35	45	55	65	75	85	95	105
Av barrskogen % timmer......	10	15	20	30	35	45	50	55	60

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Bilaga 10.

Kontroll på provtaxeringsnämndens bedömning av primäruppgilter och skogs''
värden vid provtaxeringen år 1941, med ledning av uppmätning på marken.

(Uppgifter enligt uppmätning på marken äro markerade medelst kursiv.)

1. Mörlunda socken.

Exem- pel nr	Skogs- marks- areal hektar	Kubikmassa, fm5 per hektar	Av barr- skogen procent tim- mer- skog	Skogsvärde, 1932—1936 års priser	Anm.
barr- skog	löv- skog	Sum- ma	totalt kronor	fel- bedöm- ning procent	per hektar kronor	fel- bedöm- ning procent
1	250	60	15	75	40	5 400	-33	216	+ 9
	ilo	59	6	65	42	8100		198
2	1130	69	6	75	30	24 800	- 6	219	- 3
	118-0	71	6	77	28	26600		225
3	210	60	10	70	25	4 000	+ 5	190	•+• 9
	31-8	52	18	70	14	3800		174
4	20-0	30	30	60	35	3 000	- 6	150	-18
	17-6	37	36	73	32	3 200		182
5	14-0	45	25	70	20	2 400	-37	171	-32
	150	63	29	92	41	3800		253
6	260	45	25	70	25	4 600	-42	177	-43
	260	71	38	109	55	8000		308
7	100	40	25	65	20	1500	- 6	150	+ 8
	lie	23	36	59	43	1600		139
8	55''5	90	30	120	45	19 200	+ 4	346	+ 4	Ena skiftet,
	55 b	68	60	128	51	18500		333		54 ha, typskog
										varom uppgif-
9	900	65	15	80	45	20 500	- 1	228	- 2	ter meddelats i
	89-0	73	10	83	37	20 700		233		förväg
Summa	374-5	64-6	16-4	81-0	36‘5	85 400	- 9-4	227-5	- 4-6	Enl. bedömning
o. medel-
tal	395-5	65-5	20-3	85-8	37-0	94 300		2384		Enl. uppmätn.

Kungl. Maj.ts proposition nr 240. 231

2. Valbo socken.

Exempel	Skogs- marksareal hektar	Kubikmassa, fm8 per hektar	Av barr-skogen procent timmer-skog	Skogsvärde, 1932-priser	1936 års i
barrskog	lövskog	summa	totalt kronor	per hektar kronor	felbedöm- ning procent
1	11	110		Ilo	30	2 600	236	-11
	11	109	2	lil	45	2900	264
2	10	90	20	Ilo	30	2 200	220	4 57
	10	60	6	66	43	1400	140
O O	15	110	20	130	40	4000	267	-52
	15	199	12	211	65	8400	560
4	11	65	5	70	10	1400	127	-18
	11	71	ii	82	10	1700	155
5	44	45	5	50	10	4 000	91	— 2
	te	45	10	55	7	4100	93
Summa	91	71-1	8-5	79-6	25	14 200	156	-23
o. medeltal	91	83''0	9o	920	39	18500	203

3. Riseberga socken.

Exem- pel nr	Skogs- marks- areal hektar	Kubikmassa, fm8 per hektar	Av ek- och bok-skogen procent grov-skog	Skogsvärde, 1932—1936 års priser	Alim.
barr- skog	ek- och bok- skog	övrig löv- skog	sum- ma	totalt kronor	fel- bedöm- ning procent	per hektar kronor	fel- bedöm- ning procent
1	16-0		80	20	100	80	4100	-20	256	-40
	120	1	122	34	157	96	5100		425
2	15-0	5	91	34	130	60	4 600	-16	307	-16
	150	15	95	36	146	62	5500		367	\|	Av barrsko-
3	3-0	130	___	_	130	_	2 000	4- 5	667	+ 2j	gen procent
	29	141	—	4	145	_	1900		655	/ \|	timmerskog: bedömd 40
4	600	15	50	25	90	70	11800	+ 6	197	+ 61	uppmätt 21
	60-0	10	53	30	93	69	lim		185
5	8-0	—	20	50	70	50	1000	-44	125	-54
	6e	22	38	46	106	61	1800		273
Summa	102-0	13''4	56''9	26-8	97-1	69-3	23 500	-7-5	230-4	- 12-6	Eill. bedömning
o. medel-
tal	96’5	14.4	65''o	31-7	un	73-3	25 400		2632		Enl. upp möt n.

232

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

Innehållsförteckning.

Sid.

Författningstext...................................................... 2

I. Allmän fastighetstaxering år 1945 m. m........................... 27

Departementschefen .......................................... 31

11. Värdering av skogsmark och växande skog........................ 33

De olika metoderna för värderingen............................ 34

Allmänna normer för taxering av skogsfastighet. Nuvarande taxeringsvärden
................................................ 37

Markvärdet.................................................. 48

Skogsmarkens bonitering...................................... 62

Apteringen.................................................. 70

Rotvärdet .................................................. 78

Korrektionsfaktorerna ........................................ 88

Räntefoten.................................................. 101

Allmänna kostnader för skogsbruket............................ 104

Uppskattning av virkesförrådet och det praktiska taxeringsår betet.. 110
Förslag till ändringar i taxeringsförfarandet vid bibehållande av den

nuvarande värderingsmetoden................................ 147

Förmån av jakt m. m....................................... 160

Allmänna omdömen.......................................... 161

Departementschefen .......................................... 175

lil. Ändringar i taxeringsförordningen................................ 181

Departementschefen .......................................... 186

Bilagor.

1. Uppställning, utvisande saluvärdenas förhållande till 1938 års taxerings värden

vid köp av fastigheter i vissa städer under tiden 1938—1943 192

2. Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen vid bibehållande av

hittillsvarande grunder........................................ 196

3. Förslag till förordning med instruktion för värdering av skogsmark och

växande skog vid bibehållande av hittillsvarande grunder ........ 198

4. Uppställning över beräkning av skogskubikmeterns skogsvärde ...... 204

5. Beräkning av korrektionsfaktorer och markvärdefaktorer............ 205

6. Hjälptabell nr 1 vid provtaxering år 1941 i Mörlunda socken ...... 225

7. Hjälptabell nr 2 vid provtaxering år 1941 i Mörlunda socken ...... 226

8. Hjälptabeller vid provtaxering år 1941 i Riseberga socken.......... 228

9. Hjälptabell nr 3 vid provtaxering år 1941 i Mörlunda socken ...... 229

10. Kontroll på provtaxeringsnämndens bedömning av primäruppgifter och

skogsvärden vid provtaxeringen år 1941 ........................ 230

447080. .Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag. 1944.