Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
1
Nr 238.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående bidrag ur kyrkofonden
till avlöning av pastorer vid svenslca församlingar
i utlandet; given Stockholms slott den 25
februari 1944-
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Gösta Bagge.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
25 februari 1944-
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Gjöres, Ewerlöf,
Rubbestad.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anmäler
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge, fråga om bidrag ur
kyrkofonden till avlöning av pastorer vid svenska församlingar i utlandet
samt anför härom följande.
Till avlönande av pastorerna vid de svenska församlingarna i Köpenhamn,
Berlin, Paris, Helsingfors och Oslo utgingo tidigare, till och med budgetåret
1941/42 statsanslag dels för de egentliga avlöningarna, dels för dyrtidstilllägg,
dels ock för reglering av vissa vid avlöningarnas utbetalande uppkommande
kursförluster.
Till förstnämnda ändamål utgick från och med budgetåret 1935/36 under
åttonde huvudtiteln ett årligt anslag av tillhopa 30 000 kronor. Genom beslut
Bihang till riksdagens protokoll 19H. 1 sami. Nr 238.
1
2
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 238.
den 17 maj 1935 föreskrev Kungl. Majit, att från detta anslag skulle tills
vidare bestridas avlöning med 6 000 kronor till pastor vid en var av följande
svenska församlingar i utlandet, nämligen Gustafsförsamlingen i Köpenhamn,
Victoriaförsamlingen i Berlin, Sofiaförsamlingen i Paris, Olaus Petri-församlingen
i Helsingfors och Margaretaförsamlingen i Oslo. Å avlöningen erhöllo
pastorerna dyrtidstillägg enligt de grunder, som voro bestämda för befattningshavare
vid statens verk med oreglerad avlöning. Anslag härför, som
tidigare utgått från åttonde huvudtitelns förslagsanslag till dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst, upptogs från och med budgetåret
1939/40 såsom en särskild delpost under anslaget till avlöningar till pastorer
vid svenska församlingar i utlandet.
Genom beslut den 15 maj 1936 medgav Kungl. Majit, att av statsmedel
utgående avlöningsförmåner för, bland andra, pastorer vid svenska församlingar
i länder, vilkas valuta bibehållits i guldparitet, tills vidare finge utgå
efter en kurs, motsvarande guldpariteten med avdrag av 4 procent. Sådan
ersättning utgick intill juli 1937 till pastorerna vid de svenska församlingarna
i Berlin och Paris men för tiden därefter endast till pastorn i Berlin. Ersättningarna
till ifrågavarande pastorer utgingo från anslaget till reglering av
vissa kursförluster.
Jämlikt medgivande av 1941 års riksdag skulle utlandspastorerna därjämte
kunna av Kungl. Majit tillerkännas kristillägg å sin avlöning enligt de grunder,
som gällde för civila m. fl. befattningshavare i statens tjänst. Dylikt tilllägg,
vilket skulle utgå av åttonde huvudtitelns förslagsanslag till kristillägg,
blev av Kungl. Majit genom särskilda beslut samma år tillerkänt pastorerna
i Köpenhamn, Paris, Helsingfors och Oslo.
Den 13 maj 1938 uppdrog Kungl. Majit åt kammarrådet Tom Wohlin i
egenskap av sakkunnig inom ecklesiastikdepartementet för kyrkligt-ekonomiska
frågor att verkställa utredning rörande avvägningen av löneförmånerna
för pastorerna i de fem förenämnda utlandsförsamlingarna med hänsyn till
prisförhållandena i de olika länderna.
Med skrivelse den 31 december 1938 överlämnade Wohlin utredning och
förslag i ämnet.
Över förslaget avgåvos yttranden av svenska Victoriaförsamlingen i Berlin,
svenska Olaus Petri-församlingen i Helsingfors och svenska Margaretaförsamlingen
i Oslo, av kyrkoråden i svenska Gustafsförsamlingen i Köpenhamn
och svenska Sofiaförsamlingen i Paris samt av vederbörande svenska
ministrar ävensom den 2 februari 1939 av svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse,
den 8 februari 1939 av domkapitlet i Uppsala, den 21 februari 1939
av kammarkollegiet och den 23 februari 1939 av statskontoret.
Sedermera har den ändringen vidtagits beträffande sättet för gäldandet
av grundavlöning med dyrtidstillägg samt kursförlustersättning åt ifrågavarande
utlandspastorer, att kostnaderna härför överförts på kyrkofonden.
Beträffande denna förändring må erinras om följande.
3
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 238.
De sakkunniga, som år 1940 avgåvo förslag angående reformering av prästernas
familjepensionering, föreslogo därvid, att anslagen till kostnad för avönande
av förenämnda präster — liksom till motsvarande kostnad för sjömanspräster
— skulle överföras från statsbudgeten till kyrkofonden. Skälet
härtill var i första hand, att det allmännas kostnad för familjepensioneringen
av samma befattningshavare skulle komma att, praktiskt taget, helt åvila
kyrkofonden. Efter anslagens överflyttande på kyrkofonden borde jämlikt
de sakkunnigas förslag såväl kostnadsramen för avlöningarna som grunderna
tor medelsdispositionen såsom förut bestämmas av Kungl. Majit och riksdagen
gemensamt. Vid framläggandet av propositionen 1941:219 angående
ordnande av familjepensionsväsendet för präster m. m. upptogs även här
berörda fråga till behandling, och i särskild proposition 1941:238 framlades
i anslutning därtill förslag om införande i 6 § andra stycket, punkt 6, lagen
den 3° augusti 1932 om kyrkofond av en bestämmelse, att kostnad för särskild
prästerlig verksamhet utom riket skulle utgå av kyrkofonden. Riksdagen
biföll såväl propositionen örn det prästerliga familjepensionsväsendets
ordnande (skr. 1941:292) som förslaget om tillägg i kyrkofondslagen (skr.
1941:313). Sedan Kungl. Majit (skr. 1941:10) begärt yttrande av 1941
ars kyrkomöte över förslaget till reglering av familjepensionsväsendet för
präster och i samband därmed jämväl över förslaget att genom bestämmelse
i kyrkofondslagen pålägga kyrkofonden kostnaden för, bland annat, utlandspastorers
avlönande, förklarade sig kyrkomötet (skr. nr 12) icke hava något
att erinra däremot. Genom lag den 28 november 1941 (nr 909) har bestämmelse
om dessa avlöningskostnaders bestridande ur kyrkofonden införts i
kyrkofondslagen.
Sedermera föreslogs, i propositionen 1942: 150, att de dittills gällande grunderna
for bidrag av statsmedel till avlöning m. m. åt, bland andra, här ifrågavarande
utlandspastorer skulle tills vidare tillämpas oförändrade även sedan
bidragen överflyttats från statsverket till kyrkofonden. Envar av de fem ifrågakommande
utlandspastorerna skulle enligt propositionen fortfarande erhålla
i grundavlöning 6 000 kronor; anslag härtill ur kyrkofonden skulle följaktligen
fran och med den 1 juli 1942 utgå med sammanlagt 30 000 kronor för budgetår.
På grundavlöningen skulle ur fonden jämväl utgå dyrtidstillägg ävensom, i
särskilda fall, kristidstillägg enligt förut bestämda grunder. Slutligen skulle
även ersättning för kursförluster utgå ur kyrkofonden enligt dittills tillämpade
regler. Närmare bestämmelser beträffande anslagen skulle i mån av behov
kunna meddelas av Kungl. Majit. De sålunda föreslagna grunderna för bidrag
ur kyrkofonden till utlandspastorernas avlönande skulle gälla tills vidare från
och med den 1 juli 1942 och således icke behöva varje år underställas riksdagen.
Propositionen bifölls av riksdagen (skr. 1942: 177).
Med föranledande av, bland annat, den sålunda genomförda ändringen i avseende
å bestridandet av utlandspastorernas löneförmåner har från kammar
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
kollegiet infordrats förnyat utlåtande över den sakkunniges förslag till reglering
av ifrågavarande prästers avlöning. Sådant utlåtande har av kammarkollegiet
avgivits den 1 februari 1944.
Innan jag går in på vad den sakkunnige i förevarande fråga föreslagit, torde
det vara lämpligt att först lämna en närmare översikt över de allmänna
grunder, som följts vid utmätandet av de tidigare utgående avlöningsanslagen,
och över därvid gjorda överväganden, ävensom en redogörelse för dessa prästers
totala avlöningsförmåner och vederbörande utlandsförsamlingars ekonomiska
förhållanden. En sådan översikt torde vara desto mera påkallad, som en
viss oklarhet synes föreligga rörande såväl de berörda församlingarnas ställning
överhuvudtaget som den princip, vilken kommit till tillämpning vid
avlöningsanslagens bestämmande.
1. Tillkomsten av gällande avlöningsreglering för pastorerna
vid de svenska församlingarna i Köpenhamn, Berlin,
Paris, Helsingfors och Oslo.
Köpenhamn. Genom beslut den 5 oktober 1900 föreskrev Kungl.
Majit, att i Köpenhamn skulle av svenska kyrkans missionsstyrelse från
och med den 1 januari 1901 tills vidare förordnas en svensk prästman med
uppgift att bereda i Köpenhamn vistande svenska sjömän samt andra dit utflyttade
eller därstädes sig tillfälligtvis uppehållande svenskar behövlig religiös
öch sedlig omvårdnad. Den sålunda förordnade prästmannen benämndes etter
det kyrkoordning för svensk församling i Köpenhamn den 3 november 1911
blivit av Kungl. Majit fastställd och svenska Gustafsförsamlingen därstädes
bildats, pastor vid sagda församling. För dennes avlönande hade av det i riivsstaten
uppförda extra anslaget till religiös och social verksamhet bland svenskar
i utländska hamnstäder eller, såsom anslaget före år 1914 benämndes, titt
beredande av religionsvård åt svenska sjömän m. fl. i utländska hamnar samt
åt andra därstädes sig uppehållande landsmän, ställts till missionsstyrelsens
förfogande för vart och ett av åren 1901—1916, 4 000 kronor samt for ar 1917
5 000 kronor. „. . . . . , „ .
Enligt § 34 i den för församlingen fastställda kyrkoordningen skulle pastorstjönsten
i församlingen tillsättas av Kungl. Majit medelst fullmakt för innehavaren.
Genom beslut den 24 januari 1914 förklarade emellertid Kungl, Maj
att stadgandet icke finge tillämpas, förrän, sedan erforderlig avlomng blivit
pastor tillförsäkrad, Kungl. Majit därtill lämnat tillstånd. Tillika föreskrevs,
att svenska kyrkans missionsstyrelse tills vidare, och intill dess annorlunda
kunde varda av Kungl. Majit bestämt, skulle äga förordna prästman till pas
torstjänstens
uppehållande. _ . , „
Vid anmälan i statsverkspropositionen till 1917 ars riksdag av Ira garl om
ansia" för år 1918 för svenske kyrkoherdens i Köpenhamn avlönande (åttonde
huvudtiteln, s. 137) framhöll föredragande departementschefen, bland annat:
Förutom den av statsmedel utgående avlöningen, vilken bestredes fran forenämnt
extra anslag och för år 1917 utginge med 5 000 kronor, hade ifrågavarande
prästman under åtskilliga år av till missionsstyrelsen influtna gavo
-
5
Kungl. Maj:ts proposition nr S-18.
medel uppburit lönetillägg till växlande belopp, för ett vart av åren 1915 och
1916 med 500 kronor. För sistnämnda år hade församlingen dessutom genom
insamling uppbringat lönen till 6 000 kronor. Missionsstyrelsen hade genom
beslut den 14 december 1916 beviljat bemälde prästman ett lönetillägg av
1 000 kronor för år 1917. Härvid hade missionsstyrelsen dock uttalat, att styrelsen
med hänsyn såväl till den ställning, till vilken den svenska församlingen
i Köpenhamn i sin utveckling kommit, som till de uppgifter, det ålåge styrelsen
att utföra, för framtiden såge sig förhindrad att ytterligare bevilja dylikt
lönetillägg. Pastor åtnjöte dessutom förmånen av fri bostad inom den nyuppförda
Gustafskyrkans byggnadskomplex. Ökningen till 5 000 kronor för år
1917 av den till pastorn från statsverket utgående avlöningen hade närmast
föranletts av en framställning från församlingen, som ingivits av svenske ministern
i Köpenhamn. Efter erinran härom och örn de överväganden, som varit
bestämmande för denna anslagsökning, framhöll departementschefen vidare,
att missionsstyrelsen i skrivelse den 31 augusti 1916, i sammanhang med andra
anslagsäskanden, uttalat, att styrelsen under då rådande ovissa förhållanden
icke vågade räkna med sannolikheten av att av de genom kollekter och andra
frivilliga gåvor för dess verksamhet inflytande medel kunna anslå nödigt tillläggsbelopp
till omförmälde pastors avlöning, och att styrelsen fördenskull icke
kunde underlåta att framhålla behovet av att genom framställning till riksdagen
pastors vid svenska Gustafsförsamlingen i Köpenhamn avlöning bleve förhöjd
till 6 000 kronor. — I anledning härav föreslogs i propositionen, att riksdagen
måtte på ordinarie stat å åttonde huvudtiteln under avdelning C. Kyrkliga
ändamål samt rubriken: Ivleresistaten uppföra ett anslag å 6 000 kronor
med titel: Pastor vid svenska Gustafsförsamlingen i Köpenhamn. Anslaget beviljades
av riksdagen och var sedermera uppfört å riksstaten med oförändrat
belopp, tills detsamma från och med budgetåret 1935/36 sammanfördes med
övriga å riksstaten uppförda avlöningsanslag till utlandspastorer. Från och med
den 1 juli 1942 utgår motsvarande anslag ur kyrkofonden.
Berlin. Svenska kyrkans missionsstyrelse utsände hösten år 1902 en
prästman till Berlin för att vara präst för svenska kolonien därstädes. Efter
det tyska myndigheters medgivande inhämtats, bildades den 7 juni 1903 en
svensk församling i Perlin, som antog namnet Victoriaförsamlingen. Den 10
februari 1905 fastställde Kungl. Maj:t kyrkoordning för församlingen. I § 34
i kyrkoordningen stadgades om tillsättning av pastor och i § 35 om förordnande
av prästman vid inträffad ledighet. Dessa bestämmelser finge emellertid
icke tillämpas, förrän Kungl. Maj:t, sedan erforderlig avlöning blivit åt pastor
anslagen, därtill lämnat tillstånd. Pastorsbefattningen skulle därför tills vidare
uppehållas medelst förordnande.
Avlöningen till pastorn bestreds från början uteslutande genom på enskild
väg sammanskjutna medel, däribland även ett belopp å 1 200 kronor från
svenska kyrkans missionsstyrelses sjömanskassa. Sistnämnda bidrag, som från
och med år 1904 höjdes till 1 500 kronor, utgick under villkor, att pastorn tre
månader av året under sommaren tjänstgjorde som sjömanspräst i Stettin.
Då det emellertid visade sig önskvärt, att pastorn helt ägnade sin arbetskraft
åt församlingen i Berlin, och det befanns mindre lämpligt, att han för sin utkomst
vore beroende av frivilliga bidrag, gjorde församlingen den 6 mars 1906
framställning hos Kungl. Maj:t örn ett årligt anslag av 6 000 kronor till avlönande
av pastor vid svenska församlingen i Berlin. Framställningen upptogs i
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
statsverkspropositionen till 1907 års riksdag (åttonde huvudtiteln, s. 439 ff.),
och riksdagen anvisade på extra stat för år 1908 det äskade beloppet. Därmed
upphörde nämnde pastors tjänstgöring såsom sjömanspräst i Stettin. Under
de följande åren fram till budgetåret 1924/25 beviljade riksdagen årligen
ett extra anslag för ändamålet med oförändrat belopp. — Den 3 juli 1923 hemställde
församlingens kyrkoråd, att Kungl. Majit måtte vidtaga erforderliga
åtgärder för att avlöningen till församlingens pastor måtte från och med budgetåret
1924/25 uppföras å ordinarie stat. I därav föranledd proposition (1924:
138) framhöll föredragande departementschefen —- efter omnämnande, bland
annat, att å avlöningsbidraget till ifrågavarande pastor utginge dyrtidstillägg
av statsmedel samt att denne åtnjöte förmån av fri bostad i ett församlingen
tillhörigt hus — hurusom det måste erbjuda stora svårigheter att, så länge avlöningsbeloppet
funnes uppfört allenast på extra stat och till följd därav kyrkoherdebefattningen
icke kunde med ordinarie innehavare besättas, på ett mera
varaktigt sätt vid ifrågavarande syssla binda en prästman med den erfarenhet
och de övriga kvalifikationer, som erfordrades för de med tjänsten förenade
betydelsefulla arbetsuppgifterna. Vidare framhöll departementschefen, under
erinran om att församlingens medlemmar genom egna betydande uppoffringar
utan bidrag av svenska staten skaffat församlingen egen kyrkobyggnad, att församlingens
fortbestånd därigenom syntes vara på sådant sätt betryggad, att de
i kyrkoordningens §§34 och 35 meddelade bestämmelserna örn tillsättande av
pastor då borde få träda i tillämpning, därest riksdagen uppförde avlöningsanslaget
å ordinarie stat. Sedan riksdagen, med bifall därtill, för ändamålet
uppfört ett ordinarie anslag å 6 000 kronor, förklarade Kungl. Majit genom
beslut den 6 juni 1924 hinder icke möta för tillämpning av förenämnda stadganden
i kyrkoordningen angående pastorsbefattningens tillsättande. — Omnämnda
anslag utgick sedermera med oförändrat belopp, tills det från och med
budgetåret 1935/36 sammanfördes med övriga å riksstaten uppförda avlöningsanslag
till utlandspastorer. Från och med den 1 juli 1942 utgår motsvarande
anslag ur kyrkofonden.
Paris. Är 1877 bildades en svensk församling i Paris. Kyrkoordning för
församlingen fastställdes av Kungl. Majit den 23 juni 1882. Från och med
år 1879 fanns i riksstaten upptaget anslag till understöd åt svenska kyrkan
i Paris. Anslaget, som till en början utgjorde 1 800 kronor, höjdes från och
med år 1887 till 2 950 kronor. Härjämte utgick under åren 1893—1913, jämlikt
riksdagens medgivande, av de under utrikesdepartementets förvaltning
stående medel, som inflöto från kronans egendom i Konstantinopel, de s. k.
Peramedlen, årligen 1 169 kronor till avlöningsförbättring åt pastorn vid svenska
kyrkan i Paris. Från och med år 1914 indrogs sistnämnda belopp, och anslaget
till svenska kyrkan i Paris höjdes i stället med motsvarande summa till
4 119 kronor, med vilket belopp det utgick till och med budgetåret 1927/28.
I anledning av en med skrivelse från utrikesdepartementet den 16 september
1927 överlämnad ansökan av kyrkorådet i svenska Sofiaförsamlingen i
Paris föreslog Kungl. Majit i statsverkspropositionen till 1928 års riksdag (åttonde
huvudtiteln, s. 81), att anslaget till svenska kyrkan i Paris måtte uteslutas
ur riksstaten och att där i stället skulle upptagas ett nytt ordinarie anslag
med titel: Pastor vid svenska Sofiaförsamlingen i Paris. I fråga om anslagets
belopp förordade därvid föredragande departementschefen, att detsamma
skulle bestämmas till 6 000 kronor eller samma belopp, som då utginge till en
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 2,IS.
var av de svenska pastorerna i Köpenhamn och Berlin. Departementschefen
ansåg emellertid, att för så fall en minskning kunde göras i det arvode, som
pastorn i Paris uppbar i sin egenskap av sjömanspräst i de nordfranska
hamnstäderna och som då utgick med 2 500 kronor årligen från anslaget till
religiös och social verksamhet bland svenskar i vissa utländska hamnstäder.
Detta arvode borde enligt departementschefens mening, så länge de båda befattningarna
innehades av samma person, bestämmas till 1 500 kronor. På så
sätt skulle nämnde pastors sammanlagda avlöning komma att uppgå till 7 500
kronor jämte därå belöpande dyrtidstillägg, en avlöning, som med hänsyn till
hans maktpåliggande arbetsuppgifter finge anses skälig. — Ifrågavarande anslagsposter
reglerades härefter i enlighet med vad sålunda föreslagits, och i
riksstaten för budgetåret 1928/29 uppfördes fördenskull ett ordinarie anslag å
6 000 kronor under rubrik: Pastor vid svenska Sofiaförsamlingen i Paris. Detta
anslag upptogs på oförändrat sätt och med oförändrat belopp i staten jämväl
under de närmast följande åren, intill dess detsamma från och med budgetåret
1935/36 sammanfördes med övriga å riksstaten uppförda avlöningsanslag till
utlandspastorer. Från och med den 1 juli 1942 utgår motsvarande anslag ur
kyrkofonden.
I skrivelse den 6 september 1937 hemställde svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse
om viss förhöjning av det då å riksstaten uppförda anslaget för religiös
och social verksamhet bland svenskar i vissa utländska hamnstäder. Anslagshöjningen
avsåg att bereda möjlighet till anställande av en särskild sjömanspräst
för de nordfranska hamnarna, stationerad i Dunkerque och Calais och
med ett årsarvode av 5 000 kronor, i samband varmed skulle indragas det arvode
å 1 500 kronor, som ur samma anslag då tillkomme innehavaren av pastorsbefattningen
vid Svenska Sofiaförsamlingen i Paris såsom sjömanspräst i
nämnda hamnstäder. Med hänsyn till att sistnämnda arvode till Paris-pastorn
finge anses utgöra ett nödvändigt tillskott till dennes lön, och då en extra förstärkning
av personalen vid de nordfranska stationerna under sommaren vore
till verksamhetens gagn, vore styrelsen emellertid villig att, i händelse dess
framställning bifölles, även i fortsättningen bereda Paris-pastorn möjlighet att
under två å tre sommarmånader årligen tjänstgöra vid den tilltänkte sjömanspastorns
sida och med stationering i Calais. Såsom ersättning för denna hans
tjänstgöring ville styrelsen av egna medel betala Paris-pastorn det belopp å
1 500 kronor årligen, som han dittills uppburit av statsmedel, varjämte styrelsen
även i fortsättningen skulle bereda Paris-pastorn förmånen av fri bostad
under sommartjänstgöringen vid sjömanskyrkan i Calais. Styrelsen vore även
villig bereda enahanda förmåner åt efterträdaren till den dåvarande kyrkoherden
i Paris, förutsatt att dessa i vad avsåge intresse och förutsättningar för sjömansvårdsarbete
befunnes lämpliga för uppdraget.
Vid anmälan av sistnämnda ärende i statsverkspropositionen till 1938 års
riksdag (åttonde huvudtiteln, s. 72) förklarade sig föredragande departementschefen
finna skäl föreligga för bifall till denna sjömansvårdsstyrelsens framställning.
Mot den av styrelsen föreslagna anordningen beträffande svenske
pastorns i Paris tjänstgöring viss tid jämväl i Calais hade kyrkorådet i svenska
Sofiaförsamlingen i Paris förklarat sig icke hava något att erinra. — Kungl.
Majda förslag i enlighet härmed bifölls av riksdagen.
Helsingfors. Den 17 november 1919 bildades i Helsingfors en rikssvensk
kyrkoförening med syfte att åstadkomma en kyrklig sammanslutning
av i Finland boende rikssvenskar. På förslag av berörda förening fast
-
8
Kungl. Marits proposition nr 238.
ställde Kungl. Majit genom beslut den 19 maj 1922 kyrkoordning för en rikssvensk
församling i Helsingfors, vilken skulle bära namnet svenska Olaus Petriförsamlingen
i Helsingfors. 1 en särskild tilläggsbestämmelse till kyrkoordningen
föreskrevs, att de däri givna stadgandena angående tillsättandet av
ordinarie pastor samt förordnande av vikarie under vakans å pastorstjänsten
icke skulle träda i tillämpning, förrän Kungl. Majit därom särskilt förordnat,
samt att pastorsbefattningeri skulle tills vidare uppehållas av prästman, som av
ärkebiskopen därtill förordnades.
Genom resolution den 19 oktober 1922 erkände Finlands statsråd församlingen
och dess kyrkoordning, dock under förklarande: att församlingen, dess
pastor och kyrkoråd så ock dess enskilda medlemmar, så länge de uppehölle sig
på Finlands statsområde, hade att, såvitt annat förhållande icke undantagsvis
ägde rum på grund av folkrätten, ställa sig i Finland gällande lagar samt offentliga
myndigheters föreskrifter till efterrättelse; att erkännande av församlingen
och dess kyrkoordning icke innebure ändring i de bestämmelser, som
gällde örn utträde från evangelisk-lutherska kyrkan i Finland eller från annat
legaliserat trossamfund; att, örn finsk medborgare av svensk myndighet beviljades
inträde i svenska Olaus Petri-församlingen i Helsingfors, sådant icke
medförde någon ändring i den rätt och ställning, som vore grundade i hans
finska medborgarskap, liksom icke heller i de skyldigheter, honom såsom finsk
medborgare ålåge; samt att svenska och andra främmande staters undersåtar,
som lagligen tillhörde svenska Olaus Petri-församlingen i Helsingfors och erlade
kyrkliga avgifter till densamma, vore frikallade från utskylder till den
evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, efter vad härom i fråga örn person, som
icke tillhörde nästsagda kyrka, funnes stadgat.
I ansökning den 4 mars 1923 anhöll församlingen hos Kungl. Majit örn ett
årligt anslag till bestridande av pastors avlöning, ävensom att de i kyrkoordningen
givna bestämmelserna om tillsättande av ordinarie pastor skulle få tilllämpas.
I häröver avgivet yttrande uttalade statskontoret, bland annat, att
upphävandet av tilläggsbestämmelsen vid kyrkoordningen givetvis vore beroende
på den form, under vilken begärt anslag beviljades. Med mindre detta
uppfördes å ordinarie stat, syntes nämligen pastorsbeställningen icke kunna
tillsättas med ordinarie innehavare och dåvarande provisorium upphöra. Huru
önskvärt det än vore, att så snarast skedde, ansåge sig dock statskontoret icke
kunna tillstyrka annat än att statsbidraget till en början, och till dess någon
erfarenhet vunnits angående församlingens och dess ekonomiska förhållandens
utveckling, uppfördes å extra stat.
Vid föredragning av statsverkspropositionen till 1924 års riksdag (åttonde
huvudtiteln, punkt 32) yttrade dåvarande departementschefen, att de anmärkningar,
som av statskontorets riktats mot att anslaget då skulle uppföras å
ordinarie stat, syntes honom välgrundade. Först borde någon tids erfarenhet
vinnas, innan ett ordinarie anslag för ändamålet uppfördes i riksstaden. På av
Kungl. Majit i enlighet härmed gjord framställning beviljade 1924 års riksdag
till avlöning åt pastor vid svenska Olaus Petri-församlingen i Helsingfors för
budgetåret 1924/25 ett extra anslag av 6 000 kronor. Riksdagen framhöll därvid,
att en sammanhållning mellan rikssvenskarna i Finland förmedelst en
svensk församlings bildande och en av svenska staten avlönad svensk pastor
vore av en stor nationell och jämväl social betydelse samt ägnad att i sin mån
bidraga till en samverkan mellan Sverige och Finland på det kyrkliga och andligt
kulturella området.
Av församlingen under de närmaste åren därefter gjorda framställningar örn
uppförande av ifrågavarande anslag på ordinarie stat föranledde icke några åt
-
9
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 238.
gärder från statsmakternas sida. För ändamålet utgick sålunda jämväl under
ett vart av budgetåren 1925/31 ett extra anslag av 6 000 kronor.
I en med skrivelse från utrikesdepartementet den 24 september 1930 överlämnad,
av Sveriges chargé d’affaires i Helsingfors tillstyrkt ansökning förnyade
Olaus Petri-församlingen sin anhållan om ett anslag å 6 000 kronor till
församlingens pastor samt att detta anslag måtte från och med budgetåret
1931/32 uppföras å ordinarie stat.
Vid anmälan i statsverkspropositionen till 1931 års riksdag (åttonde huvudtiteln,
punkt 52) av ifrågavarande anslagspost uttalade föredragande departementschefen,
att, sedan anslag dåmera för ändamålet utgått under ett antal år,
vilka varit tillräckliga för prövning av organisationens bärkraft, och denna tid
givit vid handen, att våra landsmän i Finland vore beslutna att i Helsingfors
hava sin egen svenska församling, församlingens upprepade framställningar
om anslagets uppförande å ordinarie stat syntes böra vinna beaktande.
Beträffande anslagets storlek fann departementschefen detsamma böra
bestämmas till enahanda belopp, som under en följd av år utgått å extra stat
eller till 6 000 kronor. Med bifall till av Kungl. Majit sålunda framlagt förslag
anvisade 1931 års riksdag för budgetåret 1931/32 ett ordinarie anslag å 6 000
kronor under rubrik: Pastor vid svenska Olaus Petri-församlingen i Helsingfors.
Detta anslag utgick sedermera med oförändrat belopp, tills det från och
med budgetåret 1935/36 sammanfördes med övriga å riksstaten uppförda avlöningsanslag
till utlandspastorer. Från och med den 1 juli 1942 utgår motsvarande
anslag ur kyrkofonden.
Oslo. Efter flera års förhandlingar förordnade svenska kyrkans missionsstyrelse
en svensk prästman att från och med den 1 september 1911 i egenskap
av sjömanspastor utöva kyrklig verksamhet bland svenskar i Oslo med omnejd
och angränsande hamnar. Denne anknöt sitt arbete till den religiösa, sociala
och kulturella verksamhet, som förut utövats av skilda sammanslutningar
bland svenskarna i nämnda stad. I ändamål att inom den stora svenska kolonien
börja ett församlingsarbete enligt svenska kyrkans ordning bildades härefter
under ledning av nämnde präst år 1912 en svensk kyrkoförening. Medel
insamlades till byggande av kyrka och församlingshus, vartill ock statsbidrag
beviljades år 1917 med 125 000 kronor. Ifrågavarande byggnader, som sedermera
uppförts å en av Oslo stad upplåten tomt, invigdes den 20 december
1925. Sedan Kungl. Majit den 13 november 1925 fastställt kyrkoordning för
en svensk församling i Oslo, konstituerades församlingen den 4 oktober 1931.
I samband med kyrkoordningens stadfästande föreskrev Kungl. Majit, att de
bestämmelser angående pastors tillsättande, som meddelats i kyrkoordningen,
icke finge träda i tillämpning, förrän därom särskilt förordnats. Till dess ordinarie
pastor blivit utnämnd, skulle befattningen uppehållas av den av svenska
kyrkans missionsstyrelse (numera svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse) anställde
sjömansprästen å platsen.
Sjömanspastorn i Oslo hade sedan år 1913 av svenska staten uppburit en
årlig lön av 5 000 kronor jämte därå belöpande dyrtidstillägg. Härjämte hade
han av missionsstyrelsen (sjömansvårdsstyrelsen) åtnjutit ett lönetillägg av
1 000 kronor årligen. Övriga kostnader för den kyrkliga verksamheten därstädes
hade i huvudsak bestritts av kyrkoföreningen dels genom räntor å en av
föreningen för ändamålet insamlad driftsfond av omkring 200 000 kronor och
dels genom uthyrning av de föreningen tillhörande kyrko- och församlingslokalerna,
föreningsavgifter, bidrag av svenska sammanslutningar i Norge samt
gåvor av enskilda.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
Hos Kungl. Majit hade vid skilda tillfällen kyrkoföreningen och sedermera
svenska församlingen i Oslo gjort framställningar angående avlöning åt svensk
pastor i församlingen. I en vid slutet av år 1933 till Kungl. Majit inkommen
ansökning gjorde församlingens kyrkoråd ånyo framställning om fastställande
av lön åt en kyrkoherde i församlingen. Kyrkoföreningen hade nämnda år beslutat
att till församlingen överlämna dels Margaretakyrkan i Oslo och den
därmed sammanbyggda prästgården jämte övriga tillbyggnader, dels allt i
detta byggnadskomplex befintligt lösöre, som tillhörde föreningen, bokfört till
ett värde av 30 000 kronor, dels ock kyrkoföreningens driftsfond å 206 126
kronor 94 öre, reparationsfond å 14 692 kronor 30 öre och diakonissfond å
13 633 kronor 11 öre. Ä kyrkostämma den 12 november 1933 hade församlingen
beslutat mottaga gåvan.
o Statskontoret anförde i häröver avgivet utlåtande, att, då församlingen alltså
övertagit kyrkan med tillhörande egendom och vissa fonder samt församlingen
synbarligen själv icke vore i stånd att avlöna pastor, ämbetsverket ansåge
sig böra tillstyrka anslag till dennes avlönande med av församlingen föreslaget
belopp, 6 000 kronor.
o Vid anmälan av detta ärende i statsverkspropositionen till 1934 års riksdag
(åttonde huvudtiteln, punkt 33) anförde föredragande departementschefen,
bland annat, att, på sätt framginge av behandlingen av de tidigare ansökningarna
i ämnet, enighet rådde om det behjärtansvärda i att denna församling —
liksom motsvarande församlingar i Köpenhamn, Berlin, Paris och Helsingfors
— erhold hjälp till avlönande av kyrkoherde. Frågans slutliga avgörande hade
dock tidigare ansetts böra anstå i avvaktan på att församlingens organisation
ordnats på ett tillfredsställande sätt och utredning framlagts örn organisationens
bärkraft. — Dessa förutsättningar syntes departementschefen dåmera
hava blivit uppfyllda. Genom kyrkoföreningens donation hade församlingen
blivit ägare av kyrkoegendomen ävensom av betydande fonder, som lämnade
en viss trygghet för församlingens ekonomiska bestånd. Utredningen gåve å
andra sidan vid handen, att församlingens inkomster ej torde förslå till pastors
avlönande. — Med hänsyn till vad sålunda förekommit, ansåg departementschefen
tiden vara inne för bifall till församlingens framställning om anslag. Beträffande
storleken av anslaget, som redan från början syntes böra uppföras
å ordinarie stat för att möjliggöra anställande av pastor i enlighet med den
fastställda kyrkoordningen, syntes detta böra bestämmas till enahanda belopp,
som utginge till avlöning åt pastorer vid övriga utlandsförsamlingar, eller 6 000
kronor. — Vid bifall till förslaget borde statsbidraget till den svenske sjömanspastorn
i Oslo, 5 000 kronor, bortfalla. — Kungl. Majits förslag i enlighet härmed
bifölls av riksdagen, och uppfördes i anslutning därtill å riksstaten för
budgetåret 1934/35 ett ordinarie anslag under rubrik: Pastor vid svenska
Margaretaförsamlingen i Oslo. Jämväl detta anslag sammanfördes från och
med budgetåret 1935/36 med övriga å riksstaten uppförda avlöningsanslag till
utlandspastorer. Från och med den 1 juli 1942 utgår motsvarande anslag ur
kyrkofonden.
2. De svenska utlandsförsamlingarnas ekonomiska förhållanden
och därvarande prästers avlöningsförmåner.
En uppfattning örn de svenska utlandsförsamlingarnas ekonomiska förhållanden
har synts bäst kunna erhållas av församlingarnas upprättade inkomst-
och utgiftsstater och reviderade räkenskaper. Den förenämnde sak
-
11
Kungl. Majda proposition nr 238.
kunnige införskaffade på sin tid från samtliga svenska församlingar i utlandet,
således även från svenska Ulrika Eleonora-församlingen i London, utdrag av
församlingens fastställda stater och vederbörligen godkända räkenskaper för
ett vart av kalenderåren 1936, 1937 och 1938. En av därur hämtade uppgifter
gjord sammanställning, avseende räkenskapsåret 1937 och upptagande
antalet då registrerade församlingsmedlemmar, torde få såsom bilaga fogas
vid dagens protokoll i detta ämne (Bil. 1). I sammanställningen har, för
jämförelses skull, jämväl medtagits uppgifter för svenska församlingen i
London.
Den sakkunnige hade tillika från kyrkorådet och pastorn i en var av de sex
utlandsförsamlingarna införskaffat uppgifter beträffande de avlöningsförmåner
in natura, i form av bostad, värme, lyse m. m., och i penningar, som för åren
1936 och 1937 samt för första halvåret 1938 utgått till pastorn i fråga, ävensom
rörande av denne under samma tid uppburna ersättningar för av honom i
egenskap av pastor i församlingen och legationspredikant utförda särskilda
prästerliga förrättningar. Av dessa uppgifter inhämtas, att samtliga pastorerna
av församlingen tillhandahöllos hyrestid bostad och att de i flertalet fall
därjämte av församlingen åtnjöto förmånen av kostnadsfritt lyse och värme
för tjänstebostaden. En sammanställning av uppgifterna med avseende å de
egentliga avlöningsförmånerna i övrigt för kalenderåret 1937 ger vidare vid
handen, att vederbörande pastor i avlöning för det året från å riksstaten upptaget
anslag eller omedelbart av församlingen eller — i ett fall — av sjömansvårdsstyrelsen
kontant uppbar följande belopp:
Pastor i Köpenhamn:
från riksstats-anslag |
av församlingen |
av sjömans-vårdsstyrelsen |
|
kronor |
kronor |
kronor |
|
grundavlöning såom pastor. dyrtidstillägg därå....... arvode för arbete bland sven-ska sjömän i Köpenhamn. |
6 000: — 1 830: — |
— |
1 000: — |
eller summa |
7 830 :— |
— |
1 000: — |
Pastor i Berlin: |
|||
från |
. riksstatsansk g |
av församlingen |
|
grundavlöning såsom pastor dyrtidstillägg därå....... ersättning för kursförlust å |
förestående |
6 000: — 1 920: — 5 647: 72 |
— |
eller summa 13 567: 72
12
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 238.
Pastor i Paris:
från riksstatsanslag |
av församlingen |
|
grundavlöning såsom pastor.......... dyrtidstillägg därå................. ersättning för kursförlust å förestående två poster...................... lönetillägg........................ grundavlöning såsom sjömanspastor. . . . dyrtidstillägg därå................. ersättning för kursförlust å sistnämnda |
6 000: — 1 830: — 686:53 1 500: — 366: — 139: 40 |
5 000: — |
eller summa |
10 521: 93 |
5 000: — |
Pastor i Helsingfors: |
||
från riksstatsanslag |
av församlingen |
|
grundavlöning såsom pastor.......... dyrtidstillägg därå................. |
6 000: — 2 010: — |
— |
eller summa |
8 010: — |
— |
Pastor i Oslo: |
||
från riksstatsanslag |
av församlingen |
|
grundavlöning såsom pastor.......... dytidstillägg därå.................. |
6 000: — 2 100: — |
_ |
eller summa |
8100: — |
— |
Pastor i London: |
||
från riksstatsanslag |
av församlingen |
|
grundavlöning såsom pastor.......... dyrtidstillägg därå................. ålderstillägg...................... |
— |
460: — 60: — |
eller summa |
— |
720: — |
Till ytterligare klarläggande av avlöningsförhållandena vid ifrågavarande
pastorstjänster må ur den sakkunniges utredning återgivas följande.
Paris: Sedan kursen å francs nedgått till eller under pari, erhöll pastor —
efter juni år 1937 — ej vidare någon ersättning för kursförluster.
Pastors befattning såsom sjömanspastor i Dunkerque—Calais upphörde
den 30 juni 1938, men fick pastor därefter för biträde under sommarmånaderna
med sjömansvården i Calais arvode omedelbart av sjömansvårdsstyrelsen
med 1 500 kronor (utan dyrtidstillägg) för år ävensom sommarbostad i Calais.
Av församlingen har pastor från och med år 1938, utöver tidigare lönetillägg,
tillerkänts ett ålderstillägg å 5 000 francs.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 838.
Helsingfors: I församlingens stater för ett vart av åren 1936, 1937 och 1938
voro bland utgifterna upptagna anslag för
»Pastors predika resor» .......... 3 000 fmk
»Pastors sommarvikarie»......... 1 500 » (för år 1938 2 500 fmk).
I ersättningen för »predikoresor» ingick ersättning jämväl för vivre under
resorna. Pastor därstädes åtnjöt icke kostnadsfritt lyse, men däremot — från
och med år 1938 — fri telefon.
Oslo: I församlingens stater för ett vart av åren 1936, 1937 och 1938 voro
bland utgifterna upptagna anslag för
»Pastors representation»................kronor 300
»Pastors skjutsbidrag»................. » 200
»Pastors semestervikarie»............... » 100
Pastor disponerade därjämte på grund av en donation en villa för sommarvistelse.
Landon: Avlöningen till pastor hade bestämts av församlingen å kyrkostämma,
men bestreds närmast med åt församlingen av svenska staten anvisade
skeppsavgifter. Pastor därstädes åtnjöt ej förmån av kostnadsfritt lyse
och värme för sin tjänstebostad.
Av de av utlandspastorerna själva lämnade uppgifterna beträffande deras
tjänsteinkomster framgår slutligen, att alla utom pastorn i Berlin under åren
1936—1938 åtnjöto extra inkomst — med växlande belopp — i ersättningar
för särskilda prästerliga förrättningar. En var av dem hade sålunda under
tiden 1936—juni 1938, per tidsperiod om helt eller halvt år och i medeltal för
år, åtnjutit sådan tjänsteinkomst med följande belopp:
Pastor i fär 1936
Köpenhamn.....kronor 3 000
Paris..........francs 2 446
Helsingfors.....fmk (saknas
uppgift)
Oslo..........kronor 1 358
London........£ 27: 16
för år 1937 |
för tiden |
i medeltal |
4 500 |
2 000 |
3 800 |
4 766 |
2 825 |
4 300 |
3 400 |
1 600 |
3 300 |
1 620 |
669 |
1 400 |
21:14 |
28:10 |
35: 10 |
Med stöd av de införskaffade uppgifterna hade den sakkunnige gjort en
överslagsberäkning över de totala kontanta avlöningsförmåner, som de svenska
utlandspastorerna kunde antagas, i avrundade belopp, komma att åtnjuta
för budgetåret 1938/39. Han medräknade därvid ej blott den till en var präst
från riksstatsanslag och, i fråga om London-pastorn, av omförmälda skeppsavgifter
utgående grundavlöningen och därå belöpande dyrtidstillägg, utan
även, för Köpenhamns- och Paris-pastorerna, dessas arvoden från sjömansvårdsstyrelsen
och för Paris-pastorn därjämte, vad denne kontant erhöll av
församlingen, för Berlin-pastorn, till denne utgående kursförlustersättning och,
för London-pastorn, denne av församlingen tillerkänt ålderstillägg samt, för
samtliga med inkomst i tjänsten av särskilda prästerliga förrättningar, medeltalet
för år av dessa deras uppgivna extra inkomster. För inkomstbeloppens
14
Kungl. Majlis ''proposition nr 238.
omräkning, skilda myntslag emellan, utgick den sakkunnige från de officiella
växelkurserna för den 1/12 1938. Denna den sakkunniges sammanställning
gav, i svenska kronor och avrundade belopp, för en var av utlandspastorerna
till resultat följande beräknade årsinkomst:
För pastor i Köpenhamn.............
» » » Berlin.................
och därtill i kursförlustersättning
cirka..........
» » » Paris..................
» » » Helsingfors.............
» » » Oslo...................
» » » London ...............
kronor 12 275
» 8100
» 6 000
» 11050
» 8 500
» 9 700
» 14 675
Såsom förut nämnts skola, sedan de tidigare statsanslagen till avlönande
av de svenska pastorerna i Köpenhamn, Berlin, Paris, Helsingfors
och Oslo från och med budgetåret 1942/43 överflyttats på kyrkofonden,
de ifrågavarande avlöningsförmånerna alltjämt utgå efter samma grunder
som dessförinnan. Avlöningsförmånerna äro numera emellertid till följd av
dyrtidstilläggets stegring och tillkomsten av kristillägg samt ändringarna i
valutakurserna väsentligt högre än vad vid tiden för den sakkunniges förut
återgivna utredning var fallet. De till utlandspastorerna för budgetåret
1942/43 ur kyrkofonden utbetalade avlöningarna belöpte sig sålunda till
följande belopp:
Pastor i |
Grund- avlöning |
Dyrtids-tillägg |
Kristillägg |
Ersättning för |
Summa |
Köpenhamn...... |
6 000 |
2 640 |
1 228: 80 |
0 |
9 868: 80 |
Berlin......... |
6 000 |
2 960 |
0 |
7 370: 60 |
16 330: 60 |
Paris.......... |
6 000 |
2 640 |
1 228: 80 |
0 |
9 868: 80 |
Helsingfors....... |
6 000 |
3 000 |
1 228: 80 |
0 |
10 228: 80 |
Oslo.......... |
6 000 |
2 760 |
1 228: 80 |
0 |
9 988: 80 |
eller tillhopa |
30 000 |
14 000 |
4 915: 20 |
7 370: 60 |
56 285: 80 |
Dyrtidstillägget för den nuvarande pastorn i Berlin bör dock beräknas till
3 120 kronor för år och dennes totala årsavlöning alltså till 16 490 kronor
60 öre samt samtliga utlandspastorernas avlöningar från kyrkofonden till
sammanlagt 56 445 kronor 80 öre för år.
Med hänsyn till den tid som förflutit, sedan den sakkunnige avgav sitt
förslag i ämnet, har jag låtit infordra vissa uppgifter om utlandspastorernas
löneförhållanden åren 1942 och 1943. Sådana uppgifter hava emellertid, såvitt
angår pastorerna i Paris och London, ännu ej kommit mig tillhanda. Av uppgifterna
rörande övriga utlandspastorer inhämtas följande.
15
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 238.
Pastor i Köpenhamn.
Utöver den ur kyrkofonden utgående avlöningen har pastorn under år
1943 kommit i åtnjutande av ett representationsanslag av 1 500 kronor, som
han i egenskap av sjömanspastor uppburit från svenska sjömansvårdsstyrelsen.
Han har under de sistförflutna åren icke uppburit någon ersättning för
prästerliga förrättningar bland församlings- och kolonimedlemmar eller utomstående.
Pastorn erhåller fri bostad, fritt värme och lyse samt fri telefon.
Pastor i Berlin.
Utöver avlöningen av statsmedel (för första hälften av år 1942) eller ur
kyrkofonden har pastorn under åren 1942 och 1943 alltjämt icke uppburit
några särskilda ersättningar.
Pastor i Helsingfors.
Utöver sin avlöning av statsmedel eller ur kyrkofonden har pastorn för
prästerliga förrättningar bland församlings- och kolonimedlemmar uppburit
under år 1942 10 300 fmk (enligt växelkursen den 31 december 1943 motsvarande
884 kronor 77 öre) och under år 1943 15 700 fmk (motsvarande
enligt samma växelkurs 1 348 kronor 63 öre). Kyrkorådet meddelar särskilt
beträffande dessa pastorns extra inkomster, att desamma av pastorn använts
»för församlingsändamål, exempelvis inköp av kyrkliga textilier och hjälpverksamheten».
Pastorn erhåller förutom hyresfri bostad numera även kostnadsfritt såväl
värme som lyse samt fri telefon.
I 1943 års inkomst- och utgiftsstat för församlingen har upptagits ett belopp
av 4 000 fmk (eller 343 kronor 60 öre) för »pastors sommarvikarie» och
lika mycket för »pastors predikoresor».
Pastor i Oslo.
Utöver avlöningen av statsmedel eller ur kyrkofonden har pastorn av församlingen
tillerkänts tills vidare ett lönetillägg av 3 600 kronor för år, räknat
från och med den 1 januari 1942. Pastorn har »praktiskt taget» icke åtnjutit
några ersättningar för prästerliga förrättningar under åren 1942 och 1943.
Pastorn erhåller förutom hyresfri bostad även kostnadsfritt värme och lyse
samt fri telefon.
Liksom tidigare hava i församlingens stater för åren 1942 och 1943 för
pastorn upptagits representationsanslag med 300 kronor, skjutsbidrag med
200 kronor samt ersättning till semestervikarie med 100 kronor.
Sedan den förut omnämnda villan, som var donerad till svenska pastorsämbetet
för beredande av sommarvistelse åt tjänstgörande svenske pastorn,
efter vederbörligt tillstånd försålts, har försäljningssumman fonderats, och
pastorn åtnjuter numera avkastningen av denna fond.
16
Kungl. Majlis ''proposition nr 238.
Pastor i Paris.
Enligt från sjömansvårdsstyrelsen inhämtad uppgift har det tidigare från
styrelsen till pastorn med 1 500 kronor utgående arvodet numera höjts till
2 000 kronor.
Till ytterligare belysande av de svenska utlandsförsamlingarnas nuvarande
ekonomiska förhållanden har jag sökt från församlingarna införskaffa utdrag
av deras för de senaste åren fastställda stater och reviderade räkenskaper. Hittills
hava emellertid dylika handlingar inkommit blott från Köpenhamn, Berlin,
Helsingfors och Oslo. En sammanställning av uppgifter ur de för dessa
församlingar sålunda tillgängliga handlingarna, avseende år 1942, har uppgjorts
inom ecklesiastikdepartementet och torde jämväl få fogas såsom bilaga
vid dagens protokoll i ämnet (Bil. 2).
Jag övergår härefter till att redogöra för den förenämnde sakkunniges utredning
och för hans i anslutning därtill framlagda förslag ävensom för de
däröver avgivna yttrandena.
3. Den sakkunniges utredning och förslag.
Beträffande grunderna för avlöningsanslagens bestämmande, vilka vid tiden
för utredningen ännu utgingo helt av statsmedel, anförde den sakkunnige:
Då
riksdagen successivt under de senaste trettio åren anvisat medel för
avlöning till pastorerna i de svenska utlandsförsamlingarna i Berlin, Paris,
Köpenhamn, Oslo och Helsingfors, har motiveringen för dessa anslag givetvis
ytterst varit den, att upprätthållandet av en svensk församlingsbildning
på dessa utländska orter för religiös, kulturell och social omvårdnad av i
första hand där bosatta svenska undersåtar framstått såsom ett betydelsefullt
svenskt statsintresse. Det intresse, som av svenska staten betygats för
dessa församlingars tillkomst och fortsatta utveckling, har också kommit till
uttryck genom de betydande penningmedel till uppförande av kyrko- och
församlingsbyggnader å flertalet av nu berörda orter, som av riksdagen vid
skilda tillfällen anslagits. Sålunda har riksdagen för dylikt ändamål beviljat
anslag: år 1909 med 80 000 kronor för församlingen i Köpenhamn, år 1910
med 125 000 kronor för församlingen i Paris, år 1917 med samma belopp för
församlingen i Oslo samt år 1930 med 75 000 kronor för församlingen i Helsingfors.
Beträffande de för närvarande utgående, för alla de förevarande pastorsbefattningarna
till samma belopp fixerade statliga avlöningsanslagen råder
dock såtillvida en viss oklarhet, som statsmakterna icke synas hava tagit
principiell ställning till förutsättningarna för och räckvidden av statens ansvar
för avlönandet av de prästerliga befattningar, varom här är fråga. Spörsmålet
gäller sålunda närmast, huruvida man vid regleringen av de ifrågavarande
församlingsbildningarnas rättsliga ställning förutsatt, att församlingarna
själva, under givna förutsättningar, kunde kännas skyldiga att helt eller
delvis övertaga förpliktelsen såsom lönegivare åt sin pastor, eller örn man i allt
17
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 238.
fall räknat med såsom en möjlighet, att församlingen frivilligt iklädde si" en
sadan förpliktelse. " °
Då det statliga avlöningsanslaget å 6 000 kronor första gången fixerades
tor pastor i svensk utlandsförsamling (Berlin 1907), förelåg förslag till en
allman nyreglering av avlöningsförhållandena för det i de territoriella hemlandsförsamlingarna
anställda prästerskapet. Angivna avlöningsbelopp sammantöll
rätt° nära med den kontanta lön, som jämlikt sagda förslag och den
sedermera (år 1910) antagna prästlönelagstiftningen kunde beräknas komma
att utgå till kyrkoherde i ett stadspastorat av genomsnittlig storlek När
samma avlöningsanslag år 1917 bestämdes för pastor i KöpenhamnsförsamImgen,
avsågs uttryckligen — såsom av ärendets behandling framgår — att
därmed säkerställa en lönenivå för bemälde prästman efter en dylik jämförande
norm. Enligt de överväganden, som förekommo vid fixerandet år 1928
av det statliga avlöningsanslaget för Paris-pastorn till enahanda belopp 6 000
kronor, förutsattes, att denne därmed — då till nämnda summa lades det
belopp av 1 500 kronor, som avsags skola tillkomma honom i hans egenskap
av sjömanspräst i de nordfranska sjöstäderna — skulle sammanlagt erhålla en
med hänsyn till hans arbetsuppgifter skälig lön. Då 6 000-kronorsanslaget
morsta gången bestämdes för Helsingfors-pastorn år 1924 och för Oslo-pastorn
år 1934, skedde avvägningen av beloppet under åberopande av vad som för
samma ändamål utgick vid de övriga här ifrågavarande prästerliga befattningarna.
^''w^e^an<^^n“en av månoa tid efter annan gjorda framställningarna
beträffande de statliga avlöningsanslagen till utlandspastorerna och de i samband
därmed företagna övervägandena om avlöningsbeloppens storlek har givetvis,
ehuru förhållandet merendels icke särskilt berörts, räknats med att
dessa prästmän, i likhet med vad fallet i regel är beträffande församlingsprästerna
i hemlandet, atnjöte förman av hyresfri bostad. Såsom en förutsättning
för löneanslagen, där de beviljats efter tillkomsten av dyrtidstilläggsregleringen,
har ock förutsatts, att å avlöningsbeloppet i fråga skulle utgå dyrtidstillägg
efter de grunder, som då och sedermera gällt för sådana statens befattningshavare,
vilka icke åtnjöte nyreglerad avlöning.
Vid bestämmandet av det statliga avlöningsanslaget för pastorerna i Köpenhamns-,
Berlin- och Paris-församlingarna ansågs, utan att några mera ingående
siffermässiga kalkyler däröver anställdes, vara påvisat, att nämnda församlingars
medlemmar icke vore i stånd att själva avlöna sin pastor. Då samma
fråga aktualiserades beträffande pastorsbefattningarna i Helsingfors och
Oslo, företräddes av statskontoret den meningen, att, innan beslut om statsanslag
fattades, full kännedom borde erhållas så väl om församlingarnas ekonomi
för det dåvarande som örn utsikterna för deras finansiella ställning i
fortsättningen. I utlåtande den 1 oktober 1925 i anledning av en från Osloförsamlingen
då föreliggande framställning åberopades av ämbetsverket till
stöd för denna sin mening, att det i en svensk statskyrkoförsamling normalt
klage församlingen att själv avlöna sitt prästerskap. De specifika undersökningar,
som härefter pa statskontorets föranstaltande företogos i angivna syfte,
ansågos visserligen bekräfta, att ej heller för dessa två utlandsförsamlingars
vidkommande den ekonomiska grundvalen ägde den stabilitet, att församlingarna
utan risk för sin verksamhet borde belastas med bidragsskyldighet till
pastors kontanta avlöning.
Rörande den principiella frågan örn utlandsförsamlingarnas ställning i avseende
ä avlöningen till sina pastorer erinrade den s a k kunnig e vidare:
Bihang till riksdagens protokoll lVhk- 1 sami. Nr 238. o
18
Kungl. Marits proposition nr ''238.
En var av de av Kungl. Majit för de ifrågavarande utlandsförsamlingarna
fastställda kyrkoordningarna innehåller bestämmelse, att pastor i församlingen,
efter viss närmare föreskriven tillsättningsprocedur, utnämnes av
Kungl. Majit, som ock för den utnämnde utfärdar fullmakt. Så länge de statliga
avlöningsanslagen för dessa befattningar voro uppförda allenast å extra
stat, ansågs denna tillsättningsordning icke kunna vinna tillämpning. Sedan
anslagen i fråga successivt upptagits i riksstaten å ordinarie anslagstitel, hade i
respektive kyrkoordning stadgad tillsättningsordning för vederbörande församlings
pastor förklarats skola lända till efterrättelse. Befattningarna är o följaktligen
numera alla att hänföra till sådana prästerliga beställningar inom
svenska kyrkan, som pläga betecknas såsom »ordinarie».
Oaktat den ställning av ordinarie prästerliga befattningshavare, som dessa
pastorer sålunda intaga, saknas såväl i kyrkoordningarna som eljest allmänt
reglerande bestämmelser örn befattningarnas avlönande. I de tidigast tillkomna
kyrkoordningarna (för Paris år 1882 och för Berlin år 1905) synes
kyrkostämmans befattning med ärende rörande pastors avlöning uttryckligen
vara begränsad till att i sådant ärende avgiva yttrande. Hithörande
stadgande i kyrkoordningen för församlingen i Paris har sålunda följande
lydelse:
»Till kyrkostämmans handläggning höra frågor om:
4) avgivande av yttrande rörande pastors löneförmåner ävensom bestämmelser
angående kyrkobetjäningens aflöning.» o . .
Kyrkoordningen för församlingen i Berlin upptager, med någon variation i
avfattningen, samma bestämmelse.
I kyrkoordningen för församlingen i Köpenhamn av år 1911, för församlingen
i Helsingfors av år 1922 och för församlingen i Oslo av år 1925 har
motsvarande stadgande följande lydelse:
»Till kyrkostämmas handläggning höra frågor om:
4) bestämmande av den avlöning, som församlingen har att utgiva till av
densamma avlönade funktionärer.»
Det kan icke antagas, att med bestämmelsen, sådan den i de sistberorda
kyrkoordningarna formulerats, avsetts att åt här ifrågavarande tre församlingar
inrymma någon befogenhet beträffande bestämmandet. av pastors avlöning,
som, enligt vad nyss berörts, tydligen förutsatts icke tillkomma kyrkostämman
i församlingarna i Paris och Berlin. Till »av församlingen avlönade funktionärer»
har säkerligen icke hänförts församlingens pastor.
Ehuru utlandsförsamlingarnas kyrkoordningar sålunda närmast synas utgå
ifrån att frågor om pastors avlöning folie helt utanför området för församlingens
bestämmanderätt, har dock tydligen förutsatts, att reglerandet av pastors
förmån in natura av fri bostad vore en församlingens angelägenhet. Att märka
är emellertid, att dessa bostäder, såvitt upplysts, alla äro inrymda i de i
respektive städer för församlingarna uppförda församlingshusen, vilkas anskaffande
finansierats medelst donerade eller insamlade medel och, i regel,
därjämte genom statsbidrag. Bostädernas tillhandahållande för avsett ändamål
kan följaktligen knappast sägas representera en avlöningsprestation i
egentlig mening av församlingen såsom sadan. Kostnaden för det löpande underhållet
av dessa bostäder samt, i den mån — såsom för närvarande är fallet
i flertalet ifrågavarande utlandsförsamlingar — församlingen tillhandahåller
pastor värme och lyse för pastorsbostaden, jämväl kostnaden härför utgöra
19
Kungl. Martts ''proposition nr 33S.
återigen utgifter för pastors naturaavlöning, som församlingen i allmänhet har
att bestrida med egna tillgängliga medel.
I Helsingfors-och Oslo-församlingarnas stater upptagas för närvarande vissa
mindre anslag, i den förra för pastors tjänsteresor och för pastors sommarvikarie
och i den senare, förutom för nämnda två ändamål, jämväl för pastors
representation. Dessa anslag hava emellertid företrädesvis karaktären av kostnadsersättningar.
Blott i församlingen i Paris — liksom även i London, där ju dock särskilda
avlöningsförhållanden råda — tillskjuter församlingen kontant avlöning i
egentlig mening, i det pastor därstädes uppbär dels ett allmänt lönetillägg å
5 000 francs (cirka 550 kronor), dels ett personligt ålderstillägg med samma
belopp.
. Vare sig man för avlöningsanslag av här exemplifierad beskaffenhet kan
finna en formell rättsgrund eller ej i de för församlingarna utfärdade kyrkoordningarna,
har dock vid behandlingen inför statsmakterna av hithörande
ärenden ifrågavarande församlingars befogenhet att på ovan angivet sätt förbättra
avlöningen för sin pastor icke ställts i fråga. Sådana extra förmåner
eljer lönetillskott av församlingen, som det här gäller, torde sålunda, där de
hittills förekommit, icke böra betraktas annorledes än såsom tillåtliga.
Då man återigen, till stöd för en principiellt föreliggande förpliktelse för
utlandsförsamlingarna att själva avlöna sin pastor, hänvisat till den lagreglering,
som härutinnan gäller för de territoriella kyrkoförsamlingarna i hemlandet,
är denna parallell på avgörande punkter missvisande. Utlandsförsamlingen
utgör som bekant ingen kyrklig kommun med tvångsanslutning för sina
medlemmar, utan intager i det hela allenast den rättsliga ställningen av en på
frivillighetens väg bildad förening med ideellt syfte. Såsom en skenbar motsvarighet
till den kyrldigt-kommunala beskattningsrätten inom hemlandets
kyrkoförsamlingar, är väl utlandsförsamlingen tillagd befogenhet att besluta
om en årlig minimiavgift av sina medlemmar, men den väsentliga skillnaden
är härvid den, att den i utlandsförsamlingen inskrivne medlemmen kan, när
han så önskar, helt undandraga sig avgiftsplikten genom en anmälan om utträde
ur församlingen. Det kan för övrigt förtjäna påpekas, att ej heller våra
hemmaförsamlingar — ej ens för normala fall — själva svara för avlöningen
av sitt prästerskap. Av tillgängliga siffror kan inhämtas, att av totalkostnaden
för kontantavlöningen till de ordinarie församlingsprästerna i hemlandet den
större delen bestrides genom tillskott från kyrkofonden, tillskott vilkas natur,
sakligt sett, helt sammanfaller med statsbidrag.
o Med undantag för Helsingfors-församlingen, beträffande vilken finska statsrådets
föreskrifter i dess resolution örn församlingens erkännande den 19 oktober
1922 lära tolkas så, att finsk myndighet har att lämna sin medverkan
till indrivning av förfallna, oguldna församlingsavgifter, torde i utlandsförsamlingarna
dylika förfallna avgifter ej ens kunna exekutivt uttagas. Överhuvudtaget
giva inhämtade uppgifter rörande ifrågavarande utlandsförsamlingars
ekonomi vid handen, att medlemsavgifterna, om man frånser Helsingfors-församlingen,
representera en förhållandevis mycket blygsam post å inkomstsidan
i dessa församlingars stater.
De ifrågavarande utlandsförsamlingarna sakna, såvitt iir upplyst, särskilda
genom donation eller annan motsvarande disposition av enskild tillkomma
kapitaltillgångar, vilkas avkastning anvisats för pastors avlönande. Därest en
utökad förpliktelse skulle föreskrivas för dessa församlingar att taga del i avlönandet
av pastorstjänsten, skulle följaktligen härför, såsom framgår av
20
Kungl. Majlis proposition nr 338.
församlingarnas inkomst- och utgiftsstater, i stort sett, icke andra inkomster
stå församlingarna till buds än de osäkra årsavgifterna samt tillfälligt inflytande
gåvo- och kollektmedel. Det torde vara uppenbart, att avlönandet av
en ordinarie prästerlig tjänst icke bör fotas pa en dylik svag ekonomisk
grundval.
I anslutning till det sålunda anförda hade den sakkunnige uppdragit
följande grundlinjer för ett uppordnande av de ifrågavarande prästernas
avlönande för tiden efter förslagets avgivande.
En rationell lösning av den föreliggande avlöningsfrågan torde endast kunna
vinnas genom att staten ensam påtager sig den såväl principiella som faktiska
ansvarigheten för den kontanta delen av avlöningen. Denna kontantavlöning
torde härvid böra fastställas till ett belopp, som garanterar de ifrågavarande
utlandspastorerna en med hänsyn till lönenivån vid motsvarande
tjänster i hemlandet samt till de speciella, levnadsfördyrande förhållanden,
som i regel följa med en stationering å utrikes ort, skäligen avpassad löne
ställning.
.
Till berörda församlingars obligatoriska bidrag till deras pastorers avlöning
synes sålunda endast böra hänföras tillhandahållandet av tjänstebostad tilllika
med för dennas användning erforderlig uppvärmning och belysning.
Skulle sådan församling finna sig beredvillig att därjämte bereda tjänstinnehavaren
— utöver av statsmedel utgående kontantavlöning — ersättning för
särskilda kostnader eller i något fall tillskjuta ett av personliga eller andra
skäl motiverat lönetillägg, synes visserligen anledning från det allmännas sida
för sådant fall saknas att, försåvitt icke dessa anslag gå utöver skälig, av
förhållandena betingad ram, lägga hinder för dylika förfoganden av församlingen.
En rent frivillig karaktär bör dock för varje fall tillkomma, de församlingsanslag,
som här åsyftas.
Sedan den av statsmedel utgående grundavlönmgen vid nu ifrågavarande
prästerliga tjänster allmänt fixerats till G 000 kronor, hava församlingsprästerna
i hemlandet erhållit viss avlöningsförbättring, vilken, från och med den
1 maj 1930, utgått genom s. k. provisorisk tilläggslön. Denna tilläggslön utgör
för kyrkoherde, oberoende av löneställning, 2 100 kronor för år. I samband
därmed omreglerades jämväl grunderna för de i hemlandet tjänstgörande
församlingsprästernas dyrtidstillägg. Fasthåller man, såsom synes vara riktigt,
den jämförelse med löneställningen för en i hemlandet tjänstgörande kyrkoherde,
som får anses i det hela hava legat till grund för bestämmandet av
6 000-kronorsanslaget till utlandspastorerna, synes, å ena sidan, detta grundbelopp
för ifrågavarande präster nu böra förhöjas med 2 100 kronor, men
också, å andra sidan, dyrtidstillägget åt dessa utlandspastorer efter dylik
omreglering av grundavlöningen utgå i tillämpliga delar jämlikt de speciella
regler, som för närvarande gälla för församlingsprästerna i hemlandet, d. v. s.
med ett procentuellt tillägg å förenämnda två lönebelopp, tillhopa 8 100 kronor,
utgörande — vid senast tillämpat levnadskostnadsindex 167 — efter 12
procent°972 kronor. Den med statsbidrag sålunda reglerade avlöningen bomme
i sådant fall att — oberäknat eventuellt barntillägg — för en var av ifrågavarande
utlandspastorer uppgå till inalles 9 072 kronor för år. Vid samma
levnadskostnadsindex utgör det procentuella dyrtidstillägget åt dessa präster
för närvarande 1 980 kronor för år och deras nuvarande sammanlagda avlöning
alltså 7 980 kronor. Skillnaden härutinnan bleve följaktligen för var och
en inalles 1 092 kronor för år räknat, varvid dock må erinras, att barntillägget
Kungl. Marits ''proposition nr 238. 21
efter sålunda föreslagen omreglering komme att undergå någon mindre
sänkning.
Genom en omreglering av grundavlöningen för här berörda utlandskyrkoherdar
på nu föreslaget sätt vinnes en — redan i och för sig naturlig och
önskvärd — fast inplacering av denna grundavlöning i den för hemlandsförsamlingarnas
prästerskap tillämpade löneskalan. Genomförandet av en dylik
allmän normering av grundavlöningen för utlandskyrkoherdarna framstår i
varje fall såsom högeligen angelägen, därest den i ärendet väckta frågan om
en speciell avvägning av och differentiering i dessa prästmäns avlöning med
hänsyn till utlandstjänstens särskilda krav och de tid efter annan växlande
prisförhållandena å de skilda stationeringsorterna skall kunna erhålla en möjligast
enkel och följdriktig lösning.
Den sakkunnige behandlade härefter förutsättningarna för en särskild
reglering av dessa prästers avlöningsfömåner med hänsyn till förhållandena
på deras stationeringsorter i utlandet och anförde härom följande.
Spörsmålet, om löneavvägningen för statstjänsteman i utlandsplacering har
sedan lange, i större och mera komplicerade sammanhang, aktualiserats för
befattningshavarna inom vår diplomatiska och konsulära utrikesrepresentation.
För dessa befattningshavare kompenseras för närvarande de speciella,
levnadskostnaderna fördyrande förhållanden, som utlandstjänstemannen normalt
är underkastad, — förutom genom tillhandahållande i åtskilliga fall av
vissa förmåner in natura — genom särskilda tillägg till lönen, i huvudsak i
form av ortstillägg, ordinarie och extra, och genom ersättning för kursförluster
enligt särskilda härför meddelade bestämmelser. Avlöningsförhållandena för
berörda utrikespersonal hava nyligen genom särskilt tillkallade sakkunniga —
utrikesdepartementets lönesakkunniga — varit föremål för en ingående utredning.
I de nämnda sakkunnigas den 7 september 1938 avgivna betänkande
rörande lönereglering för svenska utrikesrepresentationens diplomatiska och
konsulära tjänstemän föreslås, bland annat, en rätt genomgripande omläggning
av de hittills utgående tilläggsersättningarna, varigenom dessa, såvitt avser
länder inom Europa, för det stora flertalet av ifrågavarande tjänstemän skulle
komma att begränsas till att utgå i form av ett enda ordinarie lönetillägg,
benämnt ortstillägg, jämte ett i förekommande fall därtill fogat särskilt barnbidrag.
Bärande skid måste anses föreligga för att de levnadsfördyrande förhållanden,
som föreligga för utlandskyrkoherden vid en jämförelse med den i hemlandet
tjänstgörande prästmannen i eljest motsvarig löneställning, likaledes
kompenseras med ett allmänt lönetillägg, lämpligen benämnt ortstillägg. Vid
avvägningen av detta ortstillägg för en var av de här ifrågavarande befattningshavarna
synes erforderlig hänsyn böra tagas ej blott till relationen mellan
levnadskostnaderna å de olika tjänstgöringsorterna, utan även till sådana
faktorer som uppkommande kursförluster i samband med lönernas utbetalning,
storleken och sammansättningen av den svenska kolonien å orten, vederbörande
utlandskyrkoherde åvilande representationsplikt nt. m.
Hänsyn bör rättvisligen även tagas till det förhållandet, att en befattningshavare
i utlandet, vilken är familjeförsörjare, i allmänhet mäste vidkännas
avsevärt stegrade utgifter för sina barns uppfostran, därest han vill låta barnen
bevara sambandet med hemlandet och han i deras uppfostran vill söka
befrämja deras framtida utkomst såsom svenska medborgare. I anslutning
till vad av utrikesdepartementets lönesakkunniga i sistnämnt hänseende före
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
slås för utrikesrepresentationens personal, synes viss kompensation för sålunda
uppkommande merutgifter böra komma jämväl utlandskyrkoherdarna till
del. Denna ersättning torde av praktiska skäl icke böra inräknas i ortsbidraget
utan synes, i nära överensstämmelse med vad av förenämnda lönesakkunniga
förordats, böra utgå i form av ett särskilt lönetillägg, barnbidrag,
för varje barn i åldern 10 till 21 år, gentemot vilket vederbörande präst har
försörjningsplikt. För yngre barn synes dock, med hänsyn till karaktären av
de nu ifrågavarande befattningshavarnas yrkesuppgifter, något särskilt sådant
bidrag icke skäligen behöva ifrågasättas. Av samma skäl som ock med hänsyn
därtill, att samtliga dessa befattningshavares stationeringsorter få anses vara,
relativt sett, ganska närbelägna hemlandet, synes barnbidraget till dem dessutom
kunna generellt sättas väsentligt lägre än vad utrikesdepartementets
lönesakkunniga i sitt betänkande för däri berörda befattningshavare föreslagit.
I de fall, då utlandskyrkoherde jämte statsavlöningen uppbär arvode för
särskilt uppdrag (av sjömansvårdsstyrelsen), torde prästen eljest tillkommande
ortstillägg böra för tid, varunder sådant arvode utgår, reduceras med ett
mot arvodet svarande belopp. Likaså lär vid bedömandet av behovet av ortstillägg
och vid avvägning av storleken av sådant tillägg^ nödig hänsyn böra
tagas till förekomsten av extra inkomster för prästen i fråga örn ersättningar
för särskilda prästerliga förrättningar.
I överensstämmelse med det förslag till uppdelning i ortsgrupper av tjänstgöringsorterna
i utlandet, som framlagts av utrikesdepartementets lönesakkunniga
i deras åberopade betänkande, skulle de för utlandsprästerna nu
ifrågakommande tjänstgöringsorterna böra, i första hand, uppdelas i följande
två särskilda grupper: Berlin och Paris i en högre samt de tre nordiska huvudstäderna
i en lägre ortsgrupp. I anslutning till den avvägning av ortstilläggen,
som av förenämnda lönesakkunniga föreslagits för dem av vår utlandsrepresentations
befattningshavare å nu berörda utlandsorter, vilkas löneställning närmast
får anses vara jämförbar med den för kyrkoherdarna i de svenska utlandsförsamlingarna
nu föreslagna, skulle, örn — för bestämmande av motsvarande
ortstillägg åt dessa utlandspräster — de två förstnämnda huvudstäderna
vardera åsättas koefficienten 100, en var av de tre nordiska huvudstäderna
böra erhålla koefficienten 80.
Emellertid råda för närvarande å vissa orter, däribland Berlin, sådana
exceptionella valutaförhållanden och ekonomiska restriktioner för handelsutbytet,
att de å sådan plats i svenskt mynt nu gällande levnadskostnaderna
icke kunna anses såsom normala. För ernående av en tillfredsställande lönesättning
för befattningshavarna därstädes hava utrikesdepartementets lönesakkunniga
föreslagit ett särskilt lönetillskott at dessa, förslagsvis benämnt
»prisutjämningstillägg». Tillägget förutsättes skola för ett vart fall bestämmas
av Kungl. Maj:t att tills ''vadare utgå. Dessa lönesakkunniga hava vid
avvägningen av ortstilläggen inom varje grupp avpassat beloppen så, att lönesänkning
i allmänhet icke skulle uppstå annat än möjligtvis för ort, varest
avlöningsförmånerna för närvarande pa grund av särskilda förhallanden
(merendels nu utgående kursförlustersättning) påtagligen finge anses ligga
över skälig genomsnittsstandard. Med det föreslagna prisutjämningstillägget
avsåge de lönesakkunniga — jämte det erforderlig hänsyn därigenom toges tdl
i svenskt mynt, mer eller mindre tillfälligt, rådande onormala levnadskostnader
— att i någon mån mildra för sistberörda orter eljest med den planerade
ortstilläggsregleringen uppstående exceptionellt stora lönesänkningar. Den
23
Kungl. May.ts proposition nr ‘238.
kontanta lönesumman för (förvarande befattningar komme enligt lönesakkunnigas
förslag likväl, även med prisutjämningstillägget, att undergå en avsevärd
sänkning.
_ Nämnda lönesakkunniga säga sig nogsamt lia beaktat de olägenheter, som
hittills visat sig vara förbundna med ett Kungl. Maj:ts fastställande av sådana
extra lönetillägg, som det avsedda prisutjämningstillägget — olägenheter,
vilka väl mest framträtt i fråga om en, relativt sett, så pass stor kår
som elen, vilken dessa lönesakkunnigas förslag närmast berör. Lönesakkunniga
ansågo emellertid, att ett inarbetande av jämväl det sistnämnda tillägget
i det av dem planerade lönesystemet för utrikesrepresentationen skulle i
avsevärd grad sönderbryta detta och beröva detsamma dess enkelhet och
reda. När fråga är om de få utlandskyrkoherdarna, lära väl däremot knappast
några betänkligheter möta mot tillskapande av någon ytterligare ortsgrupp i
den för våra utlandsförsamlingar, i anslutning till lönebetänkandet för utlandsrepresentationen,
föreslagna indelningen. Denna ytterligare differentiering i
ortsgruppsindelningen komme i allt fall endast att innebära, att Berlin uppflyttas
i en högsta grupp, över den vartill Paris hänförts. Med hänsyn främst
därtill, att ortstilläggen för utlandskyrkoherdarna sålunda komme att inkludera
all eljest för dessa befattningshavare ifrågakommande kursförlustersättning,
lära visserligen dessa ortstillägg i så måtto böra få en rörlig karaktär,
att de i särskilda fall — för Berlin och Paris — kunna på grund av inträffade
mera betydande förskjutningar i valutakurserna av Kungl. Majit även under
budgetåret omregleras. Några nämnvärda olägenheter torde dock icke behöva
anses härmed förbundna. Givetvis böra ortstilläggen därjämte kunna för varje
budgetår i samband med anslagsäskandet bliva föremål för omräkning, exempelvis
då för vederbörande prästman inträffat ändring i sådant förhållande
(mistning av särskilt arvode eller förändringar i avseende å hans extra inkomster
i tjänsten), vartill hänsyn tagits vid ortstilläggets bestämmande.
Inom utrikesdepartementet har verkställts beräkningar och uppgjorts förslag
rörande de prisutjämningstillägg, som vid nuvarande förhållanden borde
tillerkännas vederbörande befattningshavare inom utrikesrepresentationen.
Med hänsyn tagen till relationen mellan vad sålunda föreslås i ortstillägg för
ifrågavarande tjänstemän i Paris samt i ortstillägg jämte prisutjämningstilllägg
för sådana tjänstemän i Berlin bör, därest i det för utlandsprästerna avsedda
ortstillägget inkluderas den löneersättning, som för utlandsrepresentationen
avses reglerad med prisutjämningstillägg, den för Berlin i avseende
å de prästerliga ortstilläggen förut antagna koefficienten 100 för närvarande
höjas till 130.
Slutligen har den sakkunnige närmare preciserat de grunder, efter
vilka av honom sålunda föreslagna särskilda orts- och barntillägg borde för
utlandspastorerna i fråga bestämmas. Ilan anförde härom:
Med hänsyn till den helt skilda karaktären av de till nu ifrågavarande prästerliga
befattningar hörande ämbetsuppgifter och de uppgifter, som äro förbundna
med de befattningar i såväl högre som lägre tjänstegrader, vilka förekomma
inom utlandsrepresentationen, och i synnerhet i beaktande av att de
med utlandstjänst av nu berörda slag förenade, levnadsförhållandena fördyrande^
representativa förpliktelser i följd härav måste ställa väsentligt mindre
krav å utlandskyrkoherdarna än å innehavarna av sistnämnda befattningar,
lärer det fä anses uteslutet att vid avvägningen av de utlandskyrkoherdarna
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 23S.
tillkommande ortstilläggen ens närmelsevis följa den löneskala, som av
utrikesdepartementets lönesakkunniga uppgjorts för de under nämnda departement
lydande utlandstjänsterna. I anslutning till den lönenivå, som för utlandskyrkoherdarna
för närvarande — med inräknande av samtliga dem i
tjänsten tillkommande inkomster — genomsnittligt råder, och med nödigt hänsynstagande
till alla förut berörda å lönesättningen inverkande faktorer lärer
för ortstilläggens fixerande följande skala få anses skäligt avvägd:
För kyrkoherden i Paris..............kronor 2 000
» » » Berlin.............. » 2 600
» » » Köpenhamn........ » 1 600
» » » Helsingfors.......... » 1600
» » » Oslo............... » 1600
Av skäl, för vilka tidigare redogjorts, böra emellertid några av ifrågavarande
ortstillägg vid nu föreliggande förhållanden reduceras eller bortfalla.
Sålunda bör ortstillägget för kyrkoherden i Paris med hänsyn till för närvarande
honom tillkommande arvode från sjömansvårdsstyrelsen och av honom
åtnjutna extra inkomster i tjänsten nedsättas till, i avrundat belopp, 300 kronor.
Av samma orsaker bör för kyrkoherden i Köpenhamn för närvarande
icke utgå något ortstillägg. För kyrkoherden i Oslo bör ortstillägget med hänsyn
till denne befattningshavares nuvarande extra inkomster i tjänsten reduceras
med, i avrundat belopp, 1 000 kronor eller till 600 kronor. Den nuvarande
kyrkoherdens i Helsingfors extra inkomster i tjänsten synas vara av
allt för ringa betydenhet i svenskt mynt, för att vid ortstilläggets utmätande
någon hänsyn därtill påkallas.
Anses befogenhet böra inrymmas för Kungl. Majit att under löpande budgetår
företaga den justering av ortstilläggen för utlandskyrkoherdarna, som
av uppkommande ändrade förhållanden oundgängligen påkallas, förutsätter
detta givetvis, att för dessa ortstillägg erforderligt anslag å riksstaten erhåller
karaktär av förslagsanslag. Det ligger i sakens natur, att Kungl. Majit härvid
skall vara bunden av de grunder för tilläggens avvägning, som vid anslagets
beviljande blivit av riksdagen godkända.
Efter de för ortstilläggens bestämmande tillämpade grunder lärer det för
utlandskyrkoherdarna förordade särskilda barnbidraget skäligen kunna bestämmas
till 300 kronor årligen för varje barn av förut angiven ålder. Detta
bidrag synes böra automatiskt regleras för varje nytt kvartal efter barnens
under föregående kvartal ändrade åldersförhållanden. I följd härav bör jämväl
därför erforderligt anslag i riksstaten uppföras såsom förslagsanslag.
Den sakkunnige har på grundval av sitt i det föregående återgivna förslag
till omreglering av här ifrågavarande fem utlandskyrkoherdars avlöningar uppgjort
en sammanställning över dessa prästers enligt samma förslag beräkneliga
kontanta inkomster i tjänsten. Till jämförelse upptogos i sammanställningen
tillika befattningshavarnas dåvarande totala kontanta tjänsteinkomster
ävensom inkomsterna för pastorn i London. Barnbidragen beräknades härvid
av den sakkunnige för samtliga befattningshavarna enligt då tillgängliga uppgifter
å antalet barn. Sammanställningen utvisade följande:
25
Kungl. Maj:ts proposition nr %38.
Befattningshavarens årliga inkomst
av tjänsten i svenska kronor
Kyrkoherden i Köpenhamn grundlön..................kronor dyrtidstillägg............... » arvode av sjömansvårdsstyrelsen » extra inkomst.............. » ortstillägg ................. » barnbidrag................ » |
dåvarande 6 000 1 980 1 000 3 295 |
enligt den sak-kunniges förslag 8100 972 1 000 3 295 |
|
Sammanlagt kronor 12 275 |
13 367 |
||
Kyrkoherden i Berlin |
|||
grundlön........ |
6 000 |
8100 |
|
dyrtidstillägg..... |
2 100 |
1080 |
|
kursförlustersättnmg......... » |
6 000 |
— |
|
ortstillägg....... |
» |
— |
2 600 |
barnbidrag....... |
> |
— |
300 |
Sammanlagt kronor 14 100 |
12 080 |
||
Kyrkoherden i Paris |
|||
grundlön........ |
6 000 |
8100 |
|
dyrtidstillägg..... |
» |
1 980 |
972 |
arvode av sjömansvårdsstyrelsen » |
1 500 |
1 500 |
|
extra inkomst..... |
» |
475 |
475 |
lönetillägg av församlingen . . . |
1 095 |
1 095 |
|
ålderstillägg...... |
|||
ortstillägg ....... |
— |
300 |
|
barnbidrag....... |
» |
— |
— |
Sammanlagt kronor 11 050 |
12 442 |
||
Kyrkoherden i Helsingfors |
|||
grundlön........ |
.......... kronor |
6 000 |
8100 |
dyrtidstillägg..... |
» |
2 220 |
1 188 |
extra inkomst . . . . |
280 |
280 |
|
ortstillägg....... |
» |
— |
1 600 |
barnbidrag....... |
» |
— |
600 |
Sammanlagt kronor |
8 500 |
11 768 |
|
Kyrkoherden i Oslo |
|||
grundlön........ |
.......... kronor |
6 000 |
8100 |
dyrtidstillägg..... |
» |
2 340 |
1296 |
extra inkomst . . . . |
» |
1 360 |
1 360 |
ortstillägg...... |
— |
600 |
|
barnbidrag....... |
» |
— |
900 |
Sammanlagt kronor |
9 700 |
12 256 |
Kyrkoherden i London
grundlön.........
dyrtidstillägg......
ålderstillägg.......
extra inkomst.....
kronor 14 675
26
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 238.
Den totala anslagsökningen enligt den sakkunniges förslag beräknades härvid
av den sakkunnige för det dåvarande komma att uppgå till, i avrundat
belopp, 6 300 kronor.
4. Yttranden över sakkunnigförslaget.
Den sakkunnige hade såsom i det föregående omnämnts föreslagit, att staten
alltjämt skulle, på sätt dittills skett, svara för den kontant utgående delen
av den för de fem utlandspastorerna fastställda avlöningen. Detta förslag
biträddes eller lämnades utan erinran av samtliga över förslaget hörda vederbörande.
Att frågan numera skulle hava kommit i annat läge, sedan kostnaden
för avlöningen överförts på kyrkofonden, kan givetvis icke göras gällande.
Kammarkollegiet gjorde i denna fråga i sitt i ämnet den 21
februari 1939 avgivna yttrande — delvis med åberopande av vad domkapitlet
i Uppsala därutinnan samtidigt anfört — följande uttalande.
Kollegiet finner icke något att erinra emot att kostnaderna för kyrkoherdarnas
löner alltfort komma att åvila statsverket. Det lärer vara ett svenskt
statsintresse, att svenska församlingar upprätthållas å angivna orter i utlandet.
Kyrkoherdarnas verksamhet å dessa orter torde vara av betydelse ej
blott i religiöst utan jämväl — såsom domkapitlet anmärkt — i socialt avseende
och för svenskhetens bevarande i utlandet. Även de fast anställda sjömansprästerna
i utlandet — vilka i flera avseenden intaga likartad ställning med
ifrågavarande kyrkoherdar — avlönas av statsmedel. I hemlandet bestridas
prästerskapets löner i första hand av vederbörande pastorat genom avkastningen
av pastoratets lokala avlöningstillgångar och genom utdebitering å pastoratets
medlemmar. Motsvarande förpliktelse torde emellertid svårligen kunna
åläggas de svenska församlingarna i utlandet. Sistnämnda församlingar synas,
efter vad utredningen i ärendet giver vid handen, icke hava andra inkomster,
som skulle kunna komma i fråga för prästerskapets avlöning, än dels årsavgifter
från församlingsmedlemmar, vilka avgifter belöpa sig till ringa belopp
och äro synnerligen osäkra med hänsyn därtill att anslutningen till församlingen
i samtliga fall är helt frivillig, dels ock tillfälliga gåvor och kollektmedel.
Det lärer — såsom den sakkunnige framhållit — icke vara möjligt att låta
avlönandet av en ordinarie prästerlig tjänst vara baserad å en dylik svag
ekonomisk grundval.
Svenska Olaus Petri-försam lingen i Helsingfors,
vars yttrande biträtts av svenske ministern, framhöll i förevarande fråga, bland
annat, följande.
Inom alla utlandsförsamlingar bedrives en omfattande verksamhet av kulturell
och social art, som icke åvilar kyrkoförsamlingarna inom riket i samma
utsträckning utan som där uppbäres av stats- eller kommunalunderstödda
institutioner såsom föreläsningsföreningar och fattigvårdsstyrelser. Utlandsförsamlingarna
måste allt framgent ha möjlighet att anordna allmänbildande
föreläsningar och föredrag av kulturpersonligheter från hemlandet. Men därtill
erfordras vissa ekonomiska resurser, vilka icke komma att stå till buds, örn
pastors penninglön skall belasta församlingarnas budget. Utlandsförsamlingar
-
27
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 238.
na måste vidare allt framgent vara i stånd att utöva en omfattande hjälpverksamhet.
Under femårsperioden 1934—1938 har Olaus Petri-församlingen för
sin sociala verksamhet utbetalat 328 921fmk, en ganska ansenlig summa även
i svenskt mynt. Dessa medel erhållas genom anslag av kyrkostämman, kollektör,
husarer och personliga gåvor samt genom räntor på vissa ännu ganska
obetydliga understödsfonder. Alldeles tydligt är, att om församlingen förpliktas
att helt eller delvis svara för pastors penninglön måste detta i hög grad
komma att inskränka den ovannämnda kulturella och sociala verksamheten.
Och församlingen blir icke i stånd att på samma sätt som hittills fullfölja sina
uppgifter. Den kommer icke att bli det centrum för det religiösa, nationella,
kulturella och sociala arbetet bland rikssvenskarna i Finland, som den nu faktiskt
är.
Samtliga över sakkunnigförslaget hörda — utom statskontoret — vitsordade
därjämte behovet av en förbättrad avvägning av avlöningsförmånerna
för omförmälda utlandspastorer och tillstyrkte även, i princip, en omreglering
av deras kontantavlöning enligt i huvudsak de grunder, som av den sakkunnige
i förslaget angivits.
I yttrandena har härom anförts bland annat följande.
Kyrkorådet i svenska Gustafsförsamlingen i Köpenhamn
anmärkte, bland annat, gentemot vad den sakkunnige föreslagit
om hänsynstagande vid ortstilläggets utmätande till vederbörande kyrkoherdes
extra inkomster i tjänsten, att dessa inkomster kunde starkt fluktuera
och på grund av tillstötande omständigheter komma att radikalt beskäras
eller helt upphöra, ävensom att församlingens ekonomi kunde bliva sådan, att
pastor funne sig böra till församlingen avstå desamma. Kyrkorådet erinrade
därjämte örn att de förpliktelser, som i ekonomiskt avseende påvilade en
kyrkoherde i en svensk utlandsförsamling, särskilt i en stor och fattig sådan,
vore av den beskaffenhet, att de icke helt kunde jämföras med dem, som ställdes
på en kyrkoherde hemma i Sverige, icke ens i en storstadsförsaraljng, vare
sig det rörde sig om representation eller välgörenhet, direkt eller indirekt. Ur
denna synpunkt vore det fördelaktigt för församlingen, om kyrkoherden genom
eventuella extra inkomster kunde känna sig mera ekonomiskt oberoende. Ortstillägget
borde fördenskull bestämmas utan hänsyn till tillfälliga extra inkomster.
Kungl. Ma j : t s minister i Köpenhamn ansåg sig, under
åberopande av vad därvarande kyrkoråd i frågan anfört, böra understryka,
att, därest det icke befunnes lämpligt att vid löneförmånernas utmätande
helt bortse från de extra inkomsterna, det vore nödvändigt, att ortstilläggen,
såsom jämväl av den sakkunnige föreslagits, erhölle en rörlig karaktär, så
att en eventuell nedgång i de extra inkomsterna kunde kompenseras med
ökning av ortstillägget.
Kyrkorådet i svenska Victori aförsamlingen i
Berlin, vars yttrande godkänts av församlingen å kyrkostämma och såsom
eget yttrande åberopats av Kungl. Maj:ts därvarande minister, framhöll,
att kyrkoherden i en svensk utlandsförsamling finge i stor utsträckning fullgöra
uppdrag (efterforskningar, platsanskaffning m. m.), som eljest tillkomme
konsulatet, och att särskilt den med varje år ökande resandeströmmen medförde
för utlandsprästen extra arbete och extra representation. Med hänsyn
därtill syntes pastor i cn utlandsförsamling, trots dennas i regel ringa med
-
28
Kungl. Maj:ts ''proposition m 238.
lemsantal, skäligen böra jämställas med kyrkoherdarna i de större stadsförsamlingar
i hemlandet, för vilka grundlönen — utan tilläggslönen å 2 100
kronor — utgjorde 8 000 kronor. Vad särskilt kyrkoherden i Berlin beträffade,
ansåg kyrkorådet det självklart, att denne lämnades ersättning för kursförlust
och tillförsäkrades en stabil och på förhand känd löneförmån. Därför
innebure den av den sakkunnige föreslagna förändringen med ortstillägg i
stället för kursförlustersättning i princip något erkännansvärt. Men örn förslaget
i praktiken medförde, att kyrkoherden finge sin dittillsvarande löneförmån
sänkt, uppstode viss tvekan, huruvida förslaget kunde förordas till
godkännande. Med förhöjning av grundlönen, på sätt av kyrkorådet ifrågasattes,
till 8 000 kronor, komme dock förslaget att för samtliga berörda kyrkoherdar
innebära en betydande förbättring.
För svenska Sofi a förs arn lin gen i Paris hade av församlingens
kyrkoråd utsedda delegerade avgivit yttrande, vari, bland annat,
framhölls, att det till kyrkoherden i församlingen för det dåvarande av församlingsmedel
utgående allmänna lönetillägget, liksom ålderstillägget, vore att
betrakta såsom ett provisorium, motiverat av nödvändigheten att bereda
pastor en för hans existens erforderlig inkomst, och att församlingen icke
kunde, utan att äventyra sin verksamhet, för framtiden utfästa sig att lämna
dylikt bidrag till pastors lön. Det vore, enligt de delegerades mening, synnerligen
angeläget, att kyrkoherdens i Paris löneförmåner så avpassades, att
denne utan ekonomiska bekymmer kunde fullgöra sina ämbetsplikter och
uppfylla de fordringar, som ur representativ synpunkt ställdes på honom såväl
från församlingsmedlemmarnas som resande landsmäns sida. Kyrkoherdens
kontanta löneförmåner borde icke understiga 12 500 kronor, men församlingen
borde icke, för säkerställande av denna inkomst, behöva tillskjuta
något. Delegerade ansågo fördenskull, att det av den sakkunnige för pastor
därstädes till 300 kronor beräknade ortstillägget borde höjas till 1 500 kronor.
Kun g 1. M a j : t s minister i Paris, vilken i övrigt anslutit sig
till vad från kyrkorådets i församlingen sida anförts, framhöll, att det vöre
önskvärt och naturligt, att utlandskyrkoherdarna, vilka i regel samtidigt
tjänstgjorde såsom legationspredikanter, tillerkändes barnbidrag enligt enahanda
grunder, som för utrikesrepresentationens tjänstemän föreslagits i proposition
nr 28 till 1939 års riksdag.
Svenska Olaus Petr i-församlingen i Helsingfors
uttalade, att det syntes naturligt och riktigt, att utlandskyrkoherdarna, genom
att grundlönerna för dem höjdes med föreslagna 2 100 kronor, finge
komma i åtnjutande av samma löneförbättring, som det ordinarie församlingspräst
erskapet i riket redan erhållit. Församlingen förklarade sig därjämte
finna föreslaget »extra barntillägg» å 300 kronor skäligt, liksom ock
— ur allmän synpunkt — det av den sakkunnige för kyrkoherden i Helsingfors
till 1 600 kronor beräknade ortstillägget väl avvägt.
Kungl. M a j : t s minister i Oslo, vilken funnit de för kyrkoherden
därstädes i förslaget beräknade löneförmånerna tillfredsställande men
icke tåla någon beskärning, ansåg det skäligt, att möjlighet bereddes pastor
att genom ökat ortstillägg — inom ramen av det för honom fastställda högsta
beloppet — erhålla kompensation för varje minskning i hans årliga extra inkomster,
eller åtminstone för sådan minskning, som överskrede exempelvis
10 procent därav, alternativt, att pastors extra inkomster helt lämnades åsido
vid fastställande av ortstillägget.
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 288.
Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse ansåg den sakkunniges
förslag, att det sedvanliga prästerliga lönetillägget å 2 100 kronor
jämväl skulle komma utlandskyrkoherdarna till godo, synnerligen väl motiverat
ävensom det föreslagna extra barnbidraget, avseende uppfostran, mycket
befogat. I princip anslöt sig styrelsen även till förslaget om ortstillägg,
men ställde sig — med framhållande av nödvändigheten, att fixerandet av
ortstilläggens belopp varje år upptoges till omprövning — betänksam inför
förslaget, att däri inräknades kyrkoherdarnas extra inkomster samt de till
vissa av dem utav styrelsen anvisade arvoden. Styrelsen ville dock, med hänsyn
till den betydande storleken för det dåvarande av extra inkomster vid pastorsbefattningen
i Köpenhamn, icke motsätta sig förslaget om lönereduktion i
följd av förekomsten av dylika inkomster, men borde sådan reduktion ske på
ett liberalt sätt. Beträffande sjömansvårdsstyrelsens dittillsvarande arvodesanslag
å 1 000 kronor till kyrkoherden i Köpenhamn meddelade styrelsen, att
densamma vid sammanträde den 2 februari 1939 beslutat indraga detta. I
fråga om det särskilda arvodet till kyrkoherden i Paris ansåg styrelsen, att,
som det ingalunda vore självfallet, att en efterträdare till dåvarande kyrkoherden
därstädes kunde komma i åtnjutande av samma förmån, för stor hänsyn
icke borde tagas till detta arvodesbelopp vid ortstilläggets bestämmande.
Styrelsen fann det för övrigt icke riktigt, att den med sina gåvomedel skulle
svara för en lön, som rätteligen borde gäldas av det allmänna.
D omkapitlet i Uppsala fann det mycket rimligt, att utlandspastorerna
komme i åtnjutande av den löneökning, motsvarande den provisoriska
tilläggslönen på 2 100 kronor, som det i hemlandet tjänstgörande prästerskapet
redan åtnjöte. Ifrågasättas kunde emellertid, om det ej, i betraktande
av det synnerligen krävande, ansvarsfulla och slitsamma arbete, som
ålåge utlandskyrkoherdarna, vore mest riktigt att vid tillmätningen av dessas
lönebelopp utgå från lönesättningen för pastor i en större stadsförsamling.
Man torde icke böra för ensidigt fästa sig vid det jämförelsevis ringa antalet
församlingsmedlemmar utan fastmer taga hänsyn till dessa tjänsters särskilda
svårigheter (långa avstånd, mycken social verksamhet, befattning med platsanskaffning,
förfrågningar och besök av resande landsmän). I fråga om dyrtidstillägget
vid dessa tjänster hade domkapitlet fäst sig vid, att sådant skulle
beräknas enligt grunderna för beräkning av dyrtidstillägg å lönerna åt prästerskapet
i hemlandet. Man kunde fråga sig, i vilket inre samband denna beräkning
stöde till de faktiska förhållandena, då det ju här gällde personer, som
hade sin verksamhet förlagd till utrikes ort. Domkapitlet ville därför ifrågasätta,
örn cj detta dyrtidstillägg hellre borde sammanslås med det av den
sakkunnige föreslagna ortstillägget.
Förslaget om särskilt barnbidrag, 300 kronor för varje barn i åldern 10—21
år, fann domkapitlet särskilt tacknämligt. Barnens uppfostran erbjöde för
utlandspriisterna ej sällan stora problem. Detta barnbidrag syntes dock böra
utgå med växlande belopp, fastställda med hänsyn till i första hand avståndet
till hemlandet. Sålunda borde kyrkoherdarna i Paris och Berlin erhålla
barnbidrag med något högre belopp än kyrkoherdarna i de tre skandinaviska
länderna. Minimum syntes dock skäligen böra sättas till 300 kronor för barn
och år.
Avvägningen av det föreslagna ortstillägget ansåg domkapitlet erbjuda
högst betydande svårigheter. Det vore önskvärt, att ortstillägget gjordes glidande
och obligatoriskt upptoges till omprövning för varje är. Beträffande
utlandspastorernas extra inkomster ställde sig domkapitlet mycket tveksamt
30
Kungl. May.ts ''proposition nr 238.
örn billigheten i att sådana inkomster, åtminstone i väsentlig mån, finge inverka
pä ortstilläggets bestämmande (reduktion). Det vore uppenbart, att
beloppet av extra inkomster för Köpenhamns-pastorn vore avsevärt. Emellertid
kunde man icke utan skäl fråga sig, örn dessa extra inkomster, åtminstone
i större mån, borde reducera ortstillägget. Ifrågavarande inkomster
torde så gott som uteslutande härflyta från personer, som icke tillhörde utlandsförsamlingen
(vigslar av tillresande). När det gällde prästmän i Sverige,
fästes intet avseende vid dylika extra inkomster av privat natur (t. ex. beträffande
olika prästerliga förrättningar i Stockholm, s. k. sommarkonfirmationer
o. s. v.). ETtlandspastorerna borde i detta stycke näppeligen behandlas
på annat sätt än prästmän i Sverige.
Vad slutligen särskilt beträffade kyrkoherdebefattningen i Berlin, vålle domkapitlet
ifrågasätta, huruvida ej den dåvarande kyrkoherden därstädes, vilken
vore den ende av utlandskyrkoherdarna, som enligt det föreliggande förslaget
skulle komma att få vidkännas påtaglig inkomstminskning, borde under
sin tjänstetid härför kompenseras genom ett personligt lönetillägg å omkring
2 000 kronor för år.
Till sist uttalade domkapitlet, att det syntes billigt, att ifrågavarande utlandspastorer
tillerkändes en viss, måttlig ersättning för deras kostnader för
resa till och från hemlandet. Sådan ersättning utginge i vissa fall åt sjömanspräster.
Liknande ersättningar torde vara brukliga jämväl i fråga örn annan
statlig utlandstjänstgöring.
Kammarkollegiet, som ansåg det billigt, att kyrkoherdarna i de
svenska församlingarna i utlandet komme i åtnjutande av motsvarande löneförbättring,
som kommit pastorerna i hemlandet till del, fann ej skäl föreligga
för ytterligare förhöjning av utlandskyrkoherdarnas löner, på sätt av,
bland andra, domkapitlet i Uppsala ifrågasatts.
Kollegiet fann ej heller, i och för sig, något att erinra emot att ifrågavarande
präster — liksom utrikesdepartementets tjänstemän — erhölle någon gottgörelse
medelst ortstillägg för den ökning av levnadskostnaderna, som stationeringen
i utlandet givetvis medförde. Att vidtaga reducering av ortstilllägget
med hänsyn till kyrkoherdarnas extra inkomster fann kollegiet emellertid
knappast tillräckligt motiverat. Motsvarande reducering torde icke förekomma
för statens befattningshavare i övrigt, och prästerna i hemlandet
vore oförhindrade att vid sidan av sin lön och utan återverkan å denna mottaga
gottgörelse för förrättningar, som icke avsåge församlingstjänsten. Icke
heller kunde kollegiet biträda förslaget om reducering av ortstillägget med
hänsyn till från sjömansvårdsstyrelsen utgående arvode. Den ende kyrkoherde,
som fortfarande hade sådant arvode, kyrkoherden i Paris, åtnjöte detta
för sin särskilda verksamhet såsom sjömanspräst i Calais under några sommarmånader.
Därest kyrkoherden i fråga bibehölle denna sin anställning, skulle
en reducering av hans ortstillägg, som den sakkunnige föreslagit, i realiteten
innebära, att sjömansvårdsstyrelsen i stället för staten betalade en del av
kyrkoherdelönen. Det syntes kollegiet i övrigt obilligt, att ifrågavarande arvode
till pastorn i Paris avdroges från honom tillkommande ortstillägg, då
arvodet avsåge sådan särskild prästerlig verksamhet, för vilken tidigare utgått
statsbidrag utöver kyrkoherden eljest tillkommande lön. Kollegiet ansåg det
emellertid, med hänsyn till den föreslagna allmänna löneförhöjningen för utlandskyrkoherdarna
samt till omständigheterna i ärendet i övrigt, motiverat
med en generell nedsättning av ortstilläggen i förhållande till vad den sakkunnige
därvidlag föreslagit och föreslog sålunda, att ortstillägget bestämdes
31
Kungl. Alay.ts ''proposition nr 2-JS.
för kyrkoherden i Paris till 1 000 kronor samt för en var av kyrkoherdarna i
Helsingfors, Oslo oell Köpenhamn till 800 kronor, medan ortstillägget för
kyrkoherden i Berlin med hänsyn till valutaförhållandena därstädes samt den
lönesänkning, denne likväl finge vidkännas, tills vidare borde upptagas till det
av den sakkunnige föreslagna beloppet, 2 600 kronor. Ytterligare förhöjning
av detta belopp eller särskilt personligt lönetillägg åt nuvarande tjänstinnehavaren
i Berlin, vilket ifrågasatts av domkapitlet i Uppsala med flera, kunde
kollegiet däremot icke tillstyrka.
I fråga om de föreslagna barnbidragen framhöll kollegiet, att den stora
skillnaden i ortstilläggens storlek mellan, å ena sidan, utrikesdepartementets
tjänstemän samt, å den andra, utlandskyrkoherdarna finge anses naturlig
med hänsyn till olikheten med avseende å representationsskyldighet m. m.,
varemot skiljaktigheten mellan nämnda kategorier befattningshavare icke
syntes vara av motsvarande betydelse vidkommande de omständigheter, som
motiverade barnbidragen. Med dessa avsåges att bereda de i utlandet stationerade
tjänstemännen samma möjligheter att giva sina barn svensk uppfostran,
som de inom riket stationerade tjänstemännen ägde. Detta torde beträffande
barn, som fyllt 10 år, i de flesta fall icke kunna ske annorledes än
genom anordnande av skolhushåll eller anlitande av internatskola i Sverige;
möjligen kunde också anställas svensk lärare å tjänstgöringsorten. I vart fall
bleve kostnaderna betydande. Såsom motiv för bidragets begränsning för
kyrkoherdarnas del till allenast 300 kronor hade av den sakkunnige åberopats
dessa befattningshavares yrkesuppgifter och stationeringsorternas närbelägenhet
till hemlandet. Kollegiet kunde emellertid, såvitt anginge förstnämnda
skäl, icke finna, att kyrkoherdarna på grund av sitt yrkes karaktär hade i
stort sett större möjligheter och tillfälle att själva giva sina barn i åldern
över 10 år erforderlig svensk uppfostran än utrikesdepartementets tjänstemän.
Vad beträffade stationeringsorternas belägenhet i förhållande till hemlandet,
så hade denna icke tillmätts betydelse för utrikesdepartementets
tjänstemän och torde då knappast böra hava så stor inverkan, såvitt anginge
kyrkoherdarna, som av den sakkunnige ifrågasatts. Därest barnbidrag till
kyrkoherde befunnes motiverat på i huvudsak de grunder, som åberopats för
utrikesdepartementets tjänstemän i utlandet, syntes en reducering av bidraget
skäligen icke böra sträcka sig längre än till ett belopp av 1 000 kronor
för varje barn i ovan angiven ålder. För barn under 10 år syntes däremot icke
nödvändigt, att barnbidrag utginge. Sådant barn torde nämligen i flertalet
fall kunna erhålla tillfredsställande undervisning av föräldrarna i hemmet.
Statskontoret. Jämlikt det åt den sakkunnige givna uppdraget
skulle detta avse att verkställa en utredning rörande avvägningen av löneförmånerna
för ifrågavarande pastorer med hänsyn till prisförhållandena i
de olika länderna. Såvitt statskontoret kunde finna, innebure det föreliggande
förslaget knappast en lycklig lösning av sagda fråga. Enligt statskontorets
mening hade en riktigare avvägning med hänsyn till prisförhållandena å de
olika orterna åstadkommits, därest det utgående dyrtidstillägget ersattes med
ett ortstillägg, som för den i kostnadshänseende billigaste orten bestämts till
noll och som för de övriga orterna reglerats med hänsyn till deras dyrhet i förhållande
till den billigaste orten. En preliminär beräkning grundad på från
utrikesdepartementet inhämtade uppgifter örn levnadskostnadsindex ä de olika
orterna, syntes giva vid handen, alt ortstilläggen för sådan händelse skulle
komma att uppgå till i Köpenhamn 2 200 kronor, i Berlin — med bortseende
från eventuellt uppstående kursförluster — 1 000 kronor, i Paris 2 950 kronor
32
Kungl. Majus proposition nr 238.
och i Oslo 2 900 kronor. En dylik lösning av förevarande spörsmål torde emellertid
förutsätta personliga lönetillägg åt pastorerna i Berlin och Helsingfors
med respektive 1 100 och 2 200 kronor under deras återstående tjänstetid
inom respektive utlandsförsamlingar. Statsverkets sammanlagda kostnader
skulle — bortsett från sistnämnda tillägg — komma att uppgå till 45 050 kronor,
däri inberäknat kursförluster med 6 000 kronor, mot för det dåvarande
46 620 kronor. Härutöver skulle tillkomma barnbidrag, därest sådana skulle
anses böra beviljas.
Med hänsyn till de av den sakkunnige åberopade skälen ville statskontoret
icke göra erinran mot att statsverket liksom dittills bestrede den kontanta
delen av avlöningen åt utlandspastorerna. Däremot kunde statskontoret icke
dela den sakkunniges uppfattning, att bestämmandet av löneförmånerna för
ifrågavarande präster grundats på någon jämförelse med löneställningen för
en kyrkoherde i ett svenskt stadspastorat av genomsnittlig storlek. Såvitt
ämbetsverket kunnat finna, hade uttalande i sådant avseende förekommit
endast bland de villkor, som uppställts beträffande en till svenska kyrkan i
Köpenhamn i utsikt ställd donation. Då statsmakterna för att möjliggöra
donationens mottagande år 1917 fattade beslut om en lön för pastor därstädes
å 6 000 kronor, hade statsmakterna emellertid redan år 1907 beviljat
pastorn i Berlin lön med samma belopp. Av 1917 års beslut torde därför
icke få dragas den slutsatsen, att statsmakterna generellt velat i avlöningshänseende
jämställa en utlandspastor med en kyrkoherde i ett svenskt stadspastorat
av normal storlek. Det torde i detta sammanhang förtjäna uppmärksammas,
att, då löneförmånerna för pastorn i Paris år 1928 bestämdes till
6 000 kronor, arvodet för pastorns befattning såsom sjömanspräst i de nordfranska
hamnstäderna samtidigt därmed sänktes med 1 000 kronor. Anmärkas
finge ock, att dyrtidstillägg till utlandspastorerna utginge efter de bestämmelser,
som gällde oreglerade verk inom den civila statsförvaltningen, och
icke efter de speciella regler, som gällt för oreglerade prästbefattningar.
Statskontoret kunde icke heller biträda förslaget om en lönereglering för
ifrågavarande präster motsvarande den, som år 1930 skedde för församlingsprästerna
i hemlandet. Sagda lönereglering avsåge nämligen icke — såsom
torde framgå av Kungl. Maj:ts proposition nr 178 till 1929 års riksdag —
att bereda löneförhöjning åt präster med omkring 6 000 kronors reglerad lön
eller däröver. Löneregleringen skulle för präster i dessa högre lönelägen innebära
allenast, att den sedan ecklesiastikåret 1921—22 utgående tillfälliga löneförbättringen
ersattes med en stadigvarande förhöjning i avlöningen, i samband
varmed dyrtidstillägget nyreglerades. Löneförhöjningen för präster i
nyssnämnda löneställning hänförde sig således till förenämnda år. Vid denna
tidpunkt hade emellertid statsmakterna ännu icke bestämt löneförmåner på
ordinarie stat åt annan utlandspastor än i Köpenhamn, å vilken fråga — såsom
statskontoret framhållit — särskilda omständigheter inverkade. Då möjlighet
således förelegat att taga hänsyn till berörda löneförhöjning vid fastställandet
av de ordinarie löneförmånerna för pastorn i Berlin 1924, i Paris 1928, i Helsingfors
1931 och i Oslo 1934, borde enligt statskontorets mening sagda löneförhöjning
icke tillmätas någon betydelse, då det gällde att taga ställning till
förevarande löneregleringsfråga. Huruvida av andra skäl än de i ärendet åberopade
en lönereglering borde komma till stånd för utlandspastorerna, undandroge
sig statskontorets bedömande. Såvitt ämbetsverket kunde finna, torde
icke heller en sådan reglering vara erforderlig för en avvägning av löneförmånerna
med hänsyn till prisförhållandena i de olika länderna.
Kungl. Majds proposition nr 238. 33
{Juder erinran om vad Uppsala domkapitel i detta sammanhang anfört, ville
statskontoret emellertid föreslå, att utgående dyrtidstillägg inarbetades i grundlönen
och att fördenskull grundlönen bestämdes till förslagsvis 8 000 kronor.
Vad anninge de föreslagna ortstilläggen, för vilka statskontoret — för undvikande
av sammanblandning med ortstilläggen inom utrikesrepresentationen
— ville föreslå benämningen dyrortstillägg, torde de för ifrågavarande
befattningshavare enligt statskontorets mening främst böra avse att bereda
ersättning för levnadsfördyrande förhållanden i utlandet ävensom att utjämna
skillnaden i levnadskostnaderna å de olika tjänstgöringsorterna, så att utlandspastorerna
erhölle i möjligaste mån likvärdiga löneförmåner. Då emellertid
enligt vad statskontoret inhämtat levnadskostnaderna i Helsingfors
torde understiga de i Stockholm med omkring 25 procent, syntes, om icke
genom ortstillägget en löneökning skulle åstadkommas, sådant tillägg icke böra
utgå till Helsingfors-pastorn. För bibehållande av den av den sakkunnige
föreslagna relationen mellan ortstilläggen på övriga ifrågavarande orter borde
dessa tillägg undergå motsvarande reduktion. Härigenom skulle ortstillägg
ifrågakomma endast för pastorerna i Berlin och Paris med 1 000, respektive
400 kronor. Emellertid kunde statskontoret icke dela den sakkunniges uppfattning,
att ortstillägget i förekommande fall borde inkludera ersättning även
för de speciella förluster, som på grund av kursdifferenser kunde uppstå i samband
med utbetalandet av lönerna. Dylik ersättning, som för det dåvarande
endast torde ifrågakomma för pastorn i Berlin, syntes böra efter särskild framställning
hos Kungl. Majit medgivas allenast örn och i den utsträckning, pastorn
styrkte sig hava lidit förluster av angiven art. Ortstilläggen för Berlin och
Paris borde vid sådant förhållande bestämmas till samma belopp eller 400
kronor. Förslaget, att ortstilläggen skulle minskas på grund av uppburna extra
inkomster, ansåg sig statskontoret, med den ståndpunkt ämbetsverket intagit,
icke kunna tillstyrka. Frånsett berörda inkomsters osäkra natur borde —
såsom Uppsala domkapitel framhållit — hållas i minnet, att, när det gällde
prästmän i Sverige, intet avseende fästes vid extra inkomster av privat natur.
Mera tveksamt syntes vara, om vid bestämmandet av ortstilläggen hänsyn
borde tågås till arvodena från sjömansvårdsstyrelsen, vilka utgjorde ersättning
för särskilda uppdrag.
Den sakkunnige hade föreslagit särskilda barnbidrag med 300 kronor årligen
för varje barn i åldern 10—21 år, gentemot vilket pastorn hade försörjningsplikt.
I anledning av berörda förslag ville statskontoret framhålla, att ämbetsverket
icke kunde undgå att hysa starka betänkligheter mot ett utvidgande
av området för det tjänstemännen inom utrikesrepresentationen tillerkända
lönetillägget. Tillräckliga skäl härför hade — såvitt statskontoret kunde finna
— icke förebragts. På grund därav och med hänsyn till konsekvenserna avstyrkte
statskontoret bifall till den sakkunniges förslag i denna del.
I sitt förnyade, den 1 februari 1944 avgivna yttrande i ärendet bemöter
k ammarkollegiet till en början vad statskontoret i dess förut återgivna
yttrande i ärendet anfort och framhåller härvid följande.
Kollegiet kunde i stort sett icke biträda statskontorets mening. Den sakkunnige
hade vid utformningen av sitt förslag, i vad anninge de tillägg, som
betingades av pastorernas vistelse utomlands (ortstillägg och barnbidrag),
i stort sett följt samma principer, som kommit tili användning vid löneregle
Bihang
till riksdagens protokoll lt)hl. 1 sami. Nr 238. i!
34
Kungl. Maj:ts ''proposition nr ''£38.
ringarna för vår utrikesrepresentations diplomatiska och konsulära tjänstemän.
Detta syntes kollegiet välgrundat. Flera av nämnda tjänstemän vore i
lönehänseende jämställda med utlandspastorerna. Vad anginge ortstilläggen
och barnbidragen skulle dessa efter kollegiets i ärendet förut framställda
förslag bliva väsentligt lägre än motsvarande tillägg för befattningshavarna
vid utrikesrepresentationen, och de måste snarare anses vara för lågt än för
högt tilltagna. Detta gällde icke minst barnbidraget.
Emellertid ansåge sig kollegiet kunna biträda statskontorets utlåtande i
ett avseende, nämligen såvitt anginge kursförlustersättningen åt pastorn i
Berlin. Enligt statskontorets mening skulle sådan ersättning utgå allenast
efter därom av vederbörande pastor gjord särskild framställning och endast i
den utsträckning, som pastorn styrkte sig hava lidit förlust av angiven art.
För utrikesdepartementets tjänstemän inginge dylik ersättning icke i ortstillläggen
utan i särskilda »prisutjämningstillägg». I följd härav och med tillämpning
i övrigt av de av kollegiet i det tidigare utlåtandet förordade grunderna
för beräkningen av ortstilläggen, skulle ortstillägget för pastorn i Berlin nedsättas
från 2 600 till 1 000 kronor.
Den sakkunniges förslag innebure i övrigt en omreglering av pastorernas
löneförmåner till närmare överensstämmelse med vad för närvarande gällde
beträffande kyrkoherdarna i de territoriella pastoraten i hemlandet. Statskontoret
hade icke funnit skäl tillstyrka en sådan lönereglering. Då emellertid
utlandspastorerna i avseende å tjänsteställning och arbetsuppgifter m. m. i
stort sett kunde jämställas med kyrkoherdar i hemlandspastorat, måste omregleringen
anses befogad. Den därigenom uppkommande löneförhöjningen
torde få anses skälig, så mycket mer som utlandspastorernas verksamhet vore
ansvarsfull och krävande. Härvidlag kunde åberopas, vad domkapitlet i Uppsala
anfört.
Kammarkollegiet erinrar vidare örn hur utlandspastorerna placerats i familjepensionshänseende
enligt familjepensionsreglementet för prästerskapet den
28 november 1941 och anför därvid:
Enligt familjepensionsreglementet för prästerskapet den 28 november 1941,
nr 904, ägde nämnda reglemente tillämpning å ifrågavarande utlandspastorer.
Dessa hänfördes i familjepensionshänseende till lönegrupp nr 11, alltså till den
lönegrupp, för vilken grundavlöningen (den reglerade lönen jämte eventuellt
ålderstillägg) vore lägst 5 620 och högst 6 060 kronor. Av propositionen angående
ordnande av familjepensionsväsendet för präster m. m. (1941:219,
s. 86) framginge, att man vid lönegruppens bestämmande utgått från den då i
riksstaten upptagna årslönen, 6 000 kronor, såsom motsvarande grundavlöningen
för i prästlöneregleringslagen avsedd ordinarie församlingspräst. Även
enligt den sakkunniges förslag skulle av utlandspastorns lön ett belopp av
6 000 kronor motsvara den reglerade lönen för församlingspräst i hemlandet.
I förslaget hade visserligen »grundlönen» upptagits till 8 100 kronor, men därav
avsåges 2 100 kronor skola motsvara den till kyrkoherden i hemlandet
utgående provisoriska tilläggslönen. Den sakkunniges löneregleringsförslag
stöde alltså i god anslutning till berörda bestämmelse i det prästerliga familjepensionsreglementet
.
Den omständigheten, att kostnaderna för utlandspastorernas löneförmåner
överförts från statsverket till kyrkofonden kunde enligt kammarkollegiet icke
återverka på lönereglerings!rågan. Kostnadsökningen var enligt kollegiets
mening av ringa betydelse för fonden.
Kungl. Maj:ts •proposition nr 238. 35
Under en lång följd av år lia, till en början på riksstaten och sedermera från
kyrkofonden, anslag anvisats till avlöning åt de svenska utlandsförsamlingarnas
pastorer. Betydelsen av det arbete, som dessa församlingar och deras
prästerskap utföra för omvårdnaden i religiöst, socialt, nationellt och kulturellt
hänseende av våra landsmän i utlandet, har städse och oförbehållsamt
erkänts. Upprätthållandet av församlingarnas verksamhet även i fortsättningen
får alltså anses vara ett svenskt statsintresse av icke ringa vikt.
Den ingående undersökning, som genom särskild sakkunnig verkställts
rörande avlöningsförhållandena för de i Köpenhamn, Berlin, Paris, Helsingfors
och Oslo stationerade svenska pastorerna, har givit vid handen, att
dessas avlöningsförhållanden icke kunna betraktas såsom tillfredsställande.
På sätt den sakkunnige påvisat och även i flertalet av de i ärendet avgivna
yttrandena framhållits, ha dessa präster också kommit att i lönehänseende
stanna icke obetydligt efter sina ämbetsbröder i jämförlig tjänsteställning i
hemlandet. Jag finner det fördenskull angeläget, att en förbättring nu vidtages
med avseende å de nämnda fem utlandspastorernas avlöningsförmåner.
Då emellertid det nuvarande ekonomiska läget på utlandsorterna, vilket givetvis
bör vara av grundläggande betydelse för avvägningen av ifrågavarande
prästers sammanlagda avlöningsförmåner, är allt för flytande och svårbedömbart,
finner jag en definitiv nyreglering av avlöningsförmånerna för närvarande
icke tillrådlig. Jag vill i stället förorda en provisorisk reglering för nästkommande
budgetår. Denna bör i första hand närmare anslutas till de avlöningsprinciper,
som tillämpas för motsvarande prästerliga befattningshavare
i Sverige.
Den sakkunnige har i sin utredning utförligt belyst det principiella spörsmålet,
huruvida vederbörande utlandsförsamling är förpliktad att själv bidraga
till eller helt övertaga ansvaret för den reglerade kontantavlöningen till
sin pastor. Efter en undersökning av församlingarnas såväl ekonomiska som
rättsliga förhållanden fann sig den sakkunnige böra avvisa tanken härpå. Jag
intar härutinnan samma ståndpunkt som den sakkunnige. I likhet med denne
utgår jag följaktligen vid bedömandet av de här ifrågavarande utlandspastorernas
avlöningsförmåner från att församlingarnas obligatoriska bidrag
till pastors avlönande skall begränsas till att tillhandahålla hyresfri tjänstebostad
med erforderlig uppvärmning och belysning. I överensstämmelse med
denna uppfattning bör vid utmätandet av pastors kontanta avlöningsförmåner
någon hänsyn icke tagas till sådant personligt eller annat tillfälligt avlöningstillägg,
som församlingen för visst fall kan lia tillerkänt pastor.
Av de hörda myndigheterna har kammarkollegiet lämnat de av den sakkunnige
uppställda principerna för bestämmandet av grundavlöningen vid
nu ifrågakommande befattningar utan erinran. Däremot bär statskontoret
hävdat, att det icke med någon säkerhet kan påvisas, att utlandspastorernas
kontanta årliga grundavlöning av (i 000 kronor skulle ha avvägts med hänsyn
till löneställningen för kyrkoherde i hemlandet. I anslutning därtill har
statskontoret uttalat, att anledning syntes saknas att i detta sammanhang
Depar lemén
tsohefen.
36
Kungl. Mårts proposition nr 238.
bereda utlandskyrkoherdarna någon löneförbättring, motsvarande den s. k.
provisoriska tilläggslönen å 2 100 kronor för hemlandsprästerna. Jag vill häremot
erinra, att spörsmålet, i vad mån de överväganden, som förekommit i
dessa anslagsfrågor vid tidigare tillfällen, kunna giva belägg för att en dylik
jämförande avvägning företagits, synes mig mindre betydelsefullt. Av större
vikt synes mig vara att konstatera, att en sådan jämförelse erbjuder den
naturliga utgångspunkten, då det gäller lönesättningen vid de prästerliga
utlandstjänster, varom här är fråga. Enligt den sakkunniges förslag
har anknytningen till den för hemlandets prästerskap tillämpade löneskalan
gjorts vid lönenivån för en kyrkoherde i ett stadspastorat av genomsnittlig
storlek. Av domkapitlet i Uppsala — liksom även av kyrkorådet i
Berlin — ifrågasattes, huruvida icke jämförelsen rättvisligen borde ske med
utgångspunkt från lönenivån för pastor i en större stadsförsamling. I betraktande
av de stränga kvalifikationskrav, som måste uppställas vid rekryteringen
av de ifrågavarande, betydelsefulla befattningarna, finner jag domkapitlets
erinran icke sakna fog. Jag har emellertid vid den nu avsedda provisoriska
avlöningsregleringen funnit mig böra stanna vid den av den sakkunnige
antagna allmänna grundvalen för bestämmandet av dessa prästerliga
löner. Ett lönebelopp, svarande mot den provisoriska tilläggslönen, bör
härvid följaktligen läggas till den åt dessa prästmän nu utgående grundavlöningen
å 6 000 kronor. Till utlandskyrkoherdarna i fråga bör därjämte —
för att den förutsatta jämställdheten i lönenivån skall kunna framgent upprätthållas
— utgå dyrtidstillägg å löneförmånerna efter samma grunder, som
gälla för församlingsprästerna i hemlandet. Vidare bör kristillägg efter motsvarande
grunder generellt tillerkännas samtliga dessa utlandspastorer.
Vid regleringen av utlandspastorernas nuvarande avlöningsförmåner har,
på sätt den sakkunnige framhållit, överhuvudtaget icke någon hänsyn tagits
vare sig till den allmänna levnadskostnadsfördyring, som i regel följer med
en befattningshavares utlandsplacering, eller till prisförhållandena på de särskilda
stationeringsorterna. Olägenheterna härav lia, såsom även av yttrandena
i ärendet framgår, gjort sig starkt gällande för de därvarande prästerliga
befattningshavarna, ej minst under de nuvarande svåra förhållandena. Med
hänsyn härtill hade den sakkunnige, i nära överensstämmelse med vad befattningshavarna
inom vår utrikesrepresentation nyligen tillförsäkrats, föreslagit
för utlandspastorerna särskilda, till utlandsstationeringen knutna ortstiilägg
och barnbidrag. I likhet med flertalet av de hörda myndigheterna, har jagfunnit,
att dylika avlöningstillägg väl vore lika befogade för utlandspastorerna
som för den nyssnämnda diplomatiska personalen. Med hänsyn till den
provisoriska karaktären av den här avsedda regleringen kunna dock befattningshavarna
icke nu tillförsäkras rätt till några särskilda sådana avlöningstillägg.
För att bereda dem viss kompensation för de levnadskostnadsfördyrande
förhållandena på stationeringsorterna har jag i stället ansett mig böra
förorda, att åt befattningshavarna, i samband med den härförut föreslagna
provisoriska förhöjningen av deras grundavlöning, beredes, efter särskild prov
-
H7
Kungl. Maj:ts proposition nr ‘238.
ning, ett tillfälligt utlandstillägg för nästa budgetår, vilket tillägg torde kunna
bestämmas med ledning av de grunder, som skulle gälla för de av den sakkunnige
föreslagna orts- och barntilläggen. Detta tillfälliga utlandstillägg bör
jämväl i förekommande fall avvägas med hänsyn till de förhållanden, som
hittills reglerats medelst kursförlustersättning. Särskild sådan ersättning skulle
följaktligen ej vidare utgå till utlandspastorerna. För här sist angivna ändamål
torde för nästkommande budgetår behöva tagas i anspråk högst 10 000
kronor ur kyrkofonden. För avvägningen av utlandstillägget för en var av
befattningshavarna torde domkapitlet i Uppsala böra åläggas att efter samråd
med vederbörande sändebud lämna en redogörelse för samtliga de omständigheter,
som härför må anses vara av betydelse.
Såsom förutsättning för åtnjutande av här föreslagna provisoriska avlöningsförmåner
torde böra föreskrivas, dels att utlandspastorerna skola avstå
från rätten till hittillsvarande oreglerat dyrtidstillägg samt — i förekommande
fall — kursförlustersättning, dels att utlandspastor, i likhet med vad enligt
reglementet för prästerskapets avlöning gäller för prästerna i hemlandet, icke
skall äga mottaga särskild ersättning för honom på grund av hans tjänst
åliggande förrättningar. Till sådana förrättningar bör härvid räknas betjänandet
av ej blott de utlandsförsamlingen formellt tillhörande medlemmarna
utan även övriga till den svenska kolonien på orten hörande personer samt
resande eller på orten tillfälligt vistande landsmän. Det torde i övrigt få
ankomma på Kungl. Majit att meddela de närmare bestämmelser, som erfordras
i samband med avlöningsregleringens genomförande.
Vid bifall till vad jag här förordat, skulle avlöningsförmånerna ur kyrkofonden
-— förutom det tillfälliga utlandstillägget — kunna för förenämnda fem
utlandspastorer för närvarande beräknas till följande belopp för år. Till jämförelse
angives även summan av vederbörande pastors uträknade kontanta
inkomster i tjänsten för innevarande budgetår. I sistnämnda summa har medräknats
av pastorn i Berlin senast erhållen kursförlustersättning, men däremot
ha icke medtagits vare sig arvoden för särskilda uppdrag eller ersättningar
för prästerliga förrättningar eller från församling erhållna avlöningstillägg.
För pastor i |
Grundavlö-ning med |
Dyrtidstillägg |
Kris- tillägg Kronor |
Summa Kronor |
Nuvarande årsavlöning Kronor |
Köpenhamn............ |
8100 |
1 8G3 |
1 296 |
11 259 |
9 868; 80 |
Berlin............... |
8 100 |
2 295 |
1 296 |
11 691 |
16 490: 60 |
Paris................ |
8100 |
1 863 |
1 296 |
11 259 |
9 868: 80 |
Helsingfors............ |
8100 |
2187 |
1 296 |
11 583 |
10 228: 80 |
Oslo................ |
8 100 |
1 971 |
1 296 |
11 367 |
9 988: 80 |
Tillhopa |
■10 500 |
10 179 |
6 480 |
57 159 |
56 445: 80 |
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 288.
Det må här erinras om att den nuvarande pastorn i Berlin i sin fullmakt
på tjänsten den 6 augusti 1942, i avvaktan å en eventuell avlöningsreglering,
tillförbundits att underkasta sig sådan förändring i fråga örn lönevillkor, som
i vederbörlig ordning kunde bliva bestämd.
Det erforderliga avlöningsanslaget ur kyrkofonden skulle alltså enligt här
gjorda beräkningar och med tillägg av det för tillfälliga utlandstillägg beräknade
särskilda beloppet, 10 000 kronor, kunna för nästa budgetår beräknas till
sammanlagt 67 159 kronor och sålunda medföra en kostnadsökning för kyrkofonden
av cirka 10 700 kronor.
Vad kammarkollegiet uttalat beträffande utlandspastorernas familjepensionering,
finner jag riktigt. Förslaget synes alltså icke behöva föranleda någon
ändring av de i detta hänseende gällande bestämmelserna.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredragande departementschefen,
att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen
att godkänna de av departementschefen härförut för budgetåret
1944/45 föreslagna grunderna för bidrag ur kyrkofonden
till avlöning av pastorerna i de svenska församlingarna
i Köpenhamn, Berlin, Paris, Helsingfors och Oslo.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet!
Torsten Svensson.
Kungl. Martts ''proposition nr 238.
39
Bil. 1
(åberopad sid. 11)
Vissa uppgifter ur de svenska utlandsförsamlingarnas fastställda stater och
reviderade räkenskaper för år 1937, belysande församlingarnas
ekonomiska förhållanden.
Köpenhamn.
(registrerade församlingsmedlemmar 2586)
» Gust af sjörs amling en*
1 stat beräknades inkomst av
församlingsavgifter.....
kollektör............
räntor .............
beräknad omslutning
kronor 5 000: —
» 400: —
» 12 000: —
...........kronor 22 645: —
linder året inflöto av
församlingsavgifter...................kronor 5 922: 63
kollektör......................... » 268: 22
räntor (efter frånräknande av för bestämda
ändamål anslagna)................. * 14 134: 26
verklig omslutning.......................... * 43 270: 63
med överskott............................. * 1 074: 64
varvid emellertid av fonderade medel tagits i anspråk 5 100 kronor.
För statens reglering funnos kontant och i värdehandlingar:
den 31/i2 1 935 54 357:66 kronor, den sl/i2 1 936 64 069:56 kronor, den Sl/i2 1937
62 999: 27 kronor.
Verkliga utgifter genomsnittligt under åren 1935—1937, för
löner m. m. (oberäknat pastors avlöning)...............kronor 5 800: —
löpande fastighetsutgifter.......................... ’ 18 000:
Berlin.
(registrerade församlingsmedlemmar 423)
» Församling skassan »
/ stat beräknades inkomst av
årsavgifter.............
kollekter...............
räntor .................
beräknad omslutning. . . .
Rm. 2 500: —
» 9 000:—
875: —
Rm. 14 240: —
Under året inflöto av
årsavgifter..........................Rm. 3 720: —
kollekter i Sverige.....................kr. 13 401: 57
» i Berlin......................Rm. 694: 84
räntor i Sverige......................kr. 662: 73
» i Berlin.......................Rm. 1 4*19: —
verklig omslutning....................•....... » 17 007: 59
med överskott 428: 80 kronor och 540: 04 Ilin.
40
Kunni. Majds proposition nr 338.
För statens reglering funnos för »Församlingskassan»
dels å bank i Stockholm innestående och deponerade medel:
den S1/i2 1935 19 973:07 kronor, den 31/i2 1936 17 595: 44 kronor, den S1/i2 1937
18 024: 24 kronor,
dels hos bankir i Berlin innestående och deponerade medel:
den 31l12 1935 14 236: 30 Riri., den sl/i2 1936 7 043 Rm„ den S1/i2 1937 7 054 Rra.
Verkliga utgifter, genomsnittligt under åren 1935—1937, för
löner m. m. (oberäknat pastors avlöning)................Rm. 3 900: —
löpande fastighetsutgifter............................ » 9 600: —
Paris.
(registrerade församlingsmedlemmar:
i församlingsboken............ 710
i adressregistret.............. 1 306)
y> Svenska kyrkan i Paris»
1 stat beräknades inkomst av
årsavgifter .............
kollekter...............
hyror.................
skolavgifter...........
beräknad omslutning . .
frs 18 500: —
» 3 000: —
» 18 500: —
» 4 uOO: —
.........frs 104 640: —
Under året inflöto av
kollekter, årsavgifter och skolavgifter..........frs 59 152: —
hyror.............................. » 13 98l: -—
kollekter i Sverige......................kr. 15 061: 15
räntor av fond (varav endast avkastningen får användas) » 1 300: —
basar............................... frs 67 071: 55
(av sistnämnda belopp tillfördes vissa fonder m. m. 35 000 francs)
verklig omslutning (efter avdrag av vad tillförts vissa fonder
m. m.).................................. » 211 484: 55
med överskott.............................. » 57 098: 40
vilket tagits i anspråk för inköp av nytt ålderdomshem.
För statens reglering funnos kontant och å bank innestående:
den 31/iä 1935 10 381:90 kronor och 11 135:60 francs, denvin 1936 8 288:69
kronor och 4 732:30 francs, den S1/i2 1937 — 21 200:16 kronor (brist) och
2 130: 55 francs.
(Under år 1937 har för ålderdomshemmet, utöver årets budgetöverskott, av tillgängliga
kapitalmedel tagits i anspråk 29 933: 85 kronor och 8 248: 70 francs.)
Verkliga utgifter, genomsnittligt under åren 1935—1937, för
löner m. m. (inkl. för skolan och inräknat till pastor utgående lönetillägg å 5 000
frs, men oberäknat pastors av svenska staten anslagna avlöning) frs 70 000: —
löpande fastighetsutgifter............................ » 44 000: —
41
Kungl. Majlis proposition nr 238.
Helsingfors.
(registrerade församlingsmedlemmar 2 613)
»Svenska Olaus Petri-församlingen i Helsingfors»
1 stat beräknades inkomst av
kyrkoskatt......................... fmk 160 000: —
kollektör.......................... » 10 000: —
hyror............................ » 2 000: —
räntor, anslagna från underhållsfonden....... » 27 500: —
columbariet ........................ » 3 000: ■—
beräknad omslutning........................fmk
Under året inflöto av
kyrkoskatt......................... fmk 173 693: 40
kollektör.......................... » 16 024: 05
hyror (inkl. beräknad hyra för pastor och kyrkovaktmästare)
....... » 33 740: —
räntor från underhållsfonden............. » 27 500: —
» , andra ....................... » 60 129: 50
columbariet........................ » 3 000: —
212 500: —
verklig omslutning (efter frånräknande av svenska statens
anslag till pastors lön)...................... » 390 186: 10
med bokfört överskott........................ » 44 519: 70
vilket dock, alldenstund från år 1936 kvarstode 39 204: 90 fmk och under året tagits
i anspråk avkastning av underhållsfonden med 27 500 fmk, rätteligen innebär en brist
för år 1937 å 22 185: 20 fmk.
(För år 1939 har för första gången något anslag från underhållsfonden icke behövt
tagas i anspråk för statens reglering.)
För statens reglering har hittills disponerats avkastningen av förenämnda, .av kyrkorådet
upplagda, s. k. underhållsfond, vars avkastning egentligen är avsedd att bära
driften av ett planerat »hem för gamla», när detta örn några år blir färdigt;
fonden uppgick den S1/i2 till 847 274: 61 fmk.
Verkliga utgifter, genomsnittligt under åren 1935—1937, för
löner m. m. (inräknat pastors avlöning och lön åt dennes sommarvikarie med tillhopa
cirka 89 500 fmk samt anslag för pastors predikoresor med
3 000 fmk).................................fmk 180 000: —
löpande fastighetsutgifter.......................... » 65 000: —•
Oslo.
(registrerade församlingsmedlemmar 607)
»Svenska Margaretaförsamlingen i Oslo»
»Drifts fonden»
I stat beräknades inkomst av
församlingsavgifter...................kronor 1 000: -—•
kollekter......................... » 1 300: —
hyror........................... » 2 900: —
räntor........................... » 8 400: —
sjömansvårdsstyrelsen (för omhändertagande av
.svenskt sjöfolk vid församlingskyrkan i Oslo) » 1 000: —
beräknad omslutning.........................
kronor 18 594: 80
42 Kungl. Maj:ts proposition nr °288.
Under året inflöto av
församlingsavgifter...................kronor 1 399: -—
kollektör......................... » 1 213: 75
hyror........................... » 2 835: —
räntor........................... 9 874: 82
diverse (vari förmodligen ingår sjömansvårdssty
relsens
bidrag).................... 1 931: 45
verklig omslutning..........................kronor 20 067: 97
med brist, som täckts av tillgängliga kapitalmedel .... » 1 973: 95
För statens reglering funnos — förutom en driftsfond å 204 000 kronor samt diakonissoch
understödsfonden å 12 225: 66 kronor, varav avkastningarna årligen tillföras
driften, — i driftskapital, kontant och å bank innestående:
den 31/iä 1935 5 003:02 kronor, den r,1/i2 1936 4 548:30 kronor, den S1/i2 1931
2 544: 88 kronor.
Verkliga utgifter, genomsnittligt under åren 1935—1937, för
löner m. m. (oberäknat pastors avlöning och åt honom anslagna
särskilda kostnadsersättningar).....................kronor 6 500: —
löpande fastighetsutgifter.......................... * 8 000: —
London.
(registrerade församlingsmedlemmar:
kyrkobokförda..............1 174
därutöver antecknade.......... 149)
»Svenska kyrkan i London»
»Kyrkokassan»
1 stat beräknades inkomst av
skeppsavgifter..............................£ 1 100
rösträttsavgifter och frivilliga bidrag............... » 230
hyror................................... * 300
kollektör (för särskilda ändamål)................. >! 20
beräknad omslutning...........................£ 1650
Under året inflöto av
skeppsavgifter..........................£ 1 191: 5: 5
rösträttsavgifter och frivilliga bidrag........... » 152: 17: —
hyror................................ * 283: —: 9
kollekter (för särskilda ändamål) ............. » 19: 14: 2
verklig omslutning............................. » 1 761: 9: 5
med bokfört överskott.......................... >’ 23: 7: 7
utgörande efter frånräknande av från år 1936 balanserat överskott å £ 14:12:1,
ett nettoöverskott för året å £ 8: 15: 6.
För statens reglering synes, enligt vad av tillgängliga räkenskapshandlingar framgår,
icke finnas andra medel tillgängliga än för året kvarstående överskott; staten har
i allmänhet reglerats medelst för ändamålet erhållna donationer, år 1937 å £ 100.
Verkliga utgifter, genomsnittligt under åren 1935—1937, för
löner m. m. (inräknat pastors avlöning med £ 720 samt bidrag till präster -
skapets änke- och pupillkassa med cirka £7)................£l 046
löpande fastighetsutgifter................................». 384
bidrag till sjömansvård.................................» 120
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
43
Bil. 2
(åberopad sid. 16
Vissa uppgifter ur de svenska utlandsförsamlingarnas fastställda stater och
reviderade räkenskaper för år 1942, belysande församlingarnas
ekonomiska förhållanden.
Köpenhamn.
(registrerade församlingsmedlemmar 2 272)
8 Gustat sjöt samling en *
1 stat beräknades inkomst av
församlingsavgifter......
kollektör............
räntor .............
beräknad omslutning
kronor 8 000: —
» 300:—
» 16 000: —
...........kronor 36 300: -—
Under året inflöto av
församlingsavgifter...................kronor 7 556: 77
kollektör......................... » 362:32
räntor (efter frånräknande av för bestämda
ändamål anslagna)................. » 15 919: 61
verklig omslutning......................... » 15 946: 84
med överskott............................ 8 6:22
För statens reglering funnos kontant och i värdehandlingar den 31 /12 19.IX
04 358: 84 kronor.
Verkliga utgifter för
löner m. m. (oberäknat pastors avlöning)..............kronor 10 144: 80
löpande fastighetsutgifter.......................... » 22 279: 67
Berlin.
(registrerade församlingsmedlemmar 900)
1 stat beräknades inkomst av
årsavgifter...........
kollektör............
räntor..............
beräknad omslutning
Under året inflöto av
årsavgifter...........
kollektör i Sverige......
» i Berlin......
ö verförda rikskollekt medel
räntor i Sverige.......
» i Berlin .......
verklig omslutning .
« F örsamlingskassan »
lim. 7 000: —
» 11 700: —
» 350:—
Rm
Rm. 17 684: 54
kr. 20 536: 89
Rm. 1 969: 35
» 4 666: 69
kr. 1 123: 85
Rm.
21 000: —
34 140: 25
35 793: 74
med överskott 24 606: 8!) kronor och 187:71 Rm
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
För statens reglering funnos för »Församlingskassan»
dels i Stockholm innestående och deponerade medel den o1/12 1942 39 656: 89 kronor,
dels i Berlin innestående deponerade medel den 31/is 194-2 7 262: 81 lim.
Verkliga utgifter under år 194*2 för
löner m. m. (oberäknat pastors avlöning) ................Rm. 14* 119: 08
löpande fastighetsutgifter........................... » 19 833: 46
Helsingfors.
(registrerade församlingsmedlemmar 2 34*8,
»Svenska Olaus Petri-församlingen 1 Helsingfors
I stat beräknad inkomst av
kyrkoskatt..........
kollektör............
hyror..............
columbariet..........
beräknad omslutning
fmk 230 000: —
» 15 000: —
» 2 000: -—
» 1 500: —
...........fmk 462 300: —-
Under året inflöto av
kyrkoskatt......................... fmk 291 118: 70
kollektör.......................... » 12 598: —
hyror (inkl. beräknad hyra för pastor och kyrkovaktmästare)
...................... » 35 400: -—
verklig omslutning (efter frånräknande av svenska statens
anslag till pastors lön)......................fmk 720 714: 25
med underskott............................. * 18 757: 60
För statens reglering har disponerats avkastningen av församlingens olika fonder,
den 31 december 1942 uppgående till ett sammanlagt belopp av 2 798 118: 95 fmk.
Verkliga utgifter för
löner m. m. (inräknat pastors avlöning och lön åt dennes sommarvikarie med tillhopa
147 952:60 fmk)............................fmk 311821:65
löpande fastighetsutgifter........................... » 154 407:25
Oslo.
(registrerade församlingsmedlemmar 3 8801
/ stat beräknades inkomst av
församlingsavgifter.........
kollektör...............
hyror.................
räntor .................
bidrag från Sv. Understödskom.
beräknad omslutning. . . .
Under året inflöto av
församlingsavgifter.........
kollektör...............
hyror.................
kronor 2 000: —
» 1 300:—
» 2 520: —
» 8 800:—
300: —
...........kronor 19 773: 60
kronor 5 425: —
» 4 621: 20
» 2 781: —
45
Kungl. Majlis ''proposition nr 238.
räntor...........................kronor 8 433: 01
diverse inkomster (vari förmodligen ingår Svenska
understödskommitténs bidrag)....... » 7 716: 05
verklig omslutning..........................kronor 52 966: 09
med vinst, som tillförts driftsfonden ....... » 26 088: 21
För statens reglering funnos — förutom en driftsfond å 248 887: 20
kronor, varav avkastningen årligen tillföres driften — i drifts
kapital,
kontant och å bank innestående............... * 4 294: 77
Verkliga utgifter under år 1942 för löner m. m. (oberäknat pastors
avlöning och åt honom anslagna särskilda kostnadsersättningar) » 8 983: 24
löpande fastighetsutgifter......................... » 17 894: 64