Kungl. Majlis proposition nr 223.

1

Nr 223.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående omorganisation
av rättsmedicinalväsendet; given Stockholms
slott den 25 februari 1944.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet å
Stockholms slott den 25 februari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Skölb, Eriksson, Quensel, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Gjöres, Ewerlöf, Hubbestad.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, finans- och ecklesiastikdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist,
fråga angående omorganisation av rättsmedicinalväsendet och anför
följande.

Inledning.

Frågan örn rättsmedicinalväsendets organisation har under de senaste 40
åren upprepade gånger varit föremål för ingående utredningar utan att desamma
lett till resultat. Genom beslut den 15 oktober 1937 uppdrog Kungl.
Majit åt medicinalstyrelsens rättsmedicinska nämnd att verkställa förnyad
utredning rörande rättsmedicinalväsendets ordnande samt till Kungl. Majit
Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 223.

286 li

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Bättsmedicinska
nämnden har med skrivelse den 24 februari 1943 överlämnat betänkande
i ämnet (SOU 1943: 20).

Betänkandet har varit föremål för sedvanlig remissbehandling, varvid
utlåtanden avgivits av justitiekanslersämbetet, rikets hovrätter, processlagberedningen,
universitetskanslern efter hörande av de medicinska fakulteterna
i Uppsala och Lund samt karolinska institutets lärarkollegium, statskontoret,
allmänna lönenämnden, statens kriminaltekniska anstalt, Överståthållarämbetet
efter hörande av stadsfullmäktige i Stockholm samt poliskammaren
och andre stadsläkaren därstädes, länsstyrelserna i samtliga län efter
hörande av vederbörande landstings förvaltningsutskott, stadsfullmäktige i
Göteborg, Malmö och Norrköping, vederbörande förste provinsialläkare och
stadsläkare samt landsfogde, ävensom Stockholms rådhusrätt. Härjämte hava
yttranden inkommit från följande sammanslutningar, nämligen svenska landstingsförbundet,
svenska stadsförbundet, Sveriges läkarförbund, förste provinsialläkarnas
förening, svenska provinsialläkarnas förening, svenska stadsläkarnas
förening, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges stadsfiskal
samt föreningen Sveriges landsfiskaler.

Gällande bestämmelser och organisation.

Den äldsta, ännu gällande bestämmelsen på området avser s. k. liksyn och
återfinnes i 16 § 1 mom. promulgationsförordningen till 1864 års strafflag. Däri
stadgas, att när någon utan veterligen föregående sjukdom finnes ligga död,
skall närmaste kronobetjänt vara pliktig att genast, vid erhållen kunskap
härom och i närvaro av tvenne tillkallade trovärdiga män, undersöka, örn
den döde av egen eller andras handaverkan omkommit, samt, då minsta
anledning därtill finnes, förhållandet skyndsamt inberätta till Konungens
Befallningshavande eller domaren, som, efter omständigheterna, äger förordna,
huruvida besiktning av »provinsial medicus» och undersökning vid
domstol må finnas nödig eller icke, innan den döde får begravas.

Enligt gällande obduktionsstadga den 28 januari 1886 (nr 4) ankommer
det på länsstyrelse eller domstol att besluta, huruvida rättsmedicinsk undersökning
av död människas kropp (rättsmedicinsk obduktion) skall
företagas. Då domstol fattar dylikt beslut, skall anmälan därom göras till
vederbörande länsstyrelse, som har att meddela förordnande att verkställa
obduktionen. Förordnandet skall lämnas vederbörande tjänsteläkare eller
ock annan legitimerad läkare, som är villig mottaga förordnandet och av
länsstyrelsen finnes besitta särskild skicklighet i avseende å förrättandet av
rättsmedicinska obduktioner. Då viss lokal på grund av särskilt avtal står
till förfogande, må länsstyrelsen därjämte bestämma, att obduktionen skall
äga rum • å denna lokal. Sedan förordnande meddelats, skall obduktionen
verkställas snarast möjligt, dock ej förrän 24 timmar efter dödstillfället. Yttre
besiktning må likväl tidigare företagas, örn särskilda omständigheter det
föranleda. Obduktionen bör enligt stadgan ske i närvaro av vederbörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

3

polismyndighet eller stadsläkare, kronobetjent eller fjärdingsman, som bland
annat har att anskaffa lämplig lokal, därest länsstyrelsen ej meddelat beslut
därom. Vid obduktionen skall föras protokoll enligt de närmare bestämmelser,
som meddelas i 11 § stadgan.

Kan någon upplysning örn dödsorsaken förväntas genom rätts kemisk
undersökning av befintliga klädespersedlar, läkemedel eller andra föremål,
skola de misstänkta föremålen översändas till medicinalstyrelsen, som genom
sitt rättskemiska laboratorium låter verkställa undersökningen. Vid sådan
rättskemisk undersökning föres särskilt protokoll.

Obduktionsprotokollet jämte protokoll över rättskemisk eller annan verkställd
undersökning skall ligga till grund för det utlåtande, som skall avgivas
av obduktionsläkaren. Samtliga handlingar överlämnas efter obduktionens
slutförande till den myndighet, som utfärdat obduktionsförordnandet, varjämte
bestyrkt avskrift av handlingarna skall av obduktionsläkaren tillhandahållas
för att genom vederbörande länsstyrelses försorg insändas till medicinalstyrelsen.

Vad sålunda är föreskrivet utgör enligt 14 § stadgan ej hinder för polismyndighet,
som har att leda förberedande undersökning av brottmål, att så
snart omständigheterna det påkalla efter dödstillfälle verkställa yttre besiktning
av liket. Vid sådan besiktning bör så vitt möjligt legitimerad
läkare närvara. Av polismyndigheten skall upprättas protokoll över besiktningen.

.Närmare anvisningar angående vad som iakttagas bör vid rättsmedicinsk
undersökning av död människas kropp hava meddelats i medicinalstyrelsens
kungörelse den 19 mars 1886 (SFS Bihang 26) samt styrelsens cirkulär till
läkare den 31 december 1890 (SFS Bihang 80). Börande förfarandet vid
rättskemiska undersökningar hava särskilda bestämmelser meddelats av medicinalstyrelsen
i kungörelse den 9 februari 1894 samt cirkulär till läkare och
apotekare i riket den 12 februari 1894 (SFS Bihang 20).

Genom cirkulär den 27 november 1930 (nr 400) har Kungl. Majit meddelat
närmare bestämmelser angående tillhandahållande av obduktionslokaler. I
detta cirkulär har Kungl. Majit bemyndigat länsstyrelse att träffa avtal örn
rätt för obducent att disponera lokal för rättsmedicinsk obduktion å lämpliga
inrättningar inom länet, såsom sjukvårdsinrättning, ålderdomshem eller kommunala
bårhus, under iakttagande av att ersättning av statsmedel icke må
utfästas för annat än ägarens direkta kostnader såsom för lokalens iordningställande,
upplysning och uppvärmning, rengöring m. m. I cirkuläret föreskrives
även, att länsstyrelsen har att förordna om sättet för likets transporterande
till obduktionslokalen.

I detta sammanhang må erinras om att Kungl. Majit den 9 december 1864
stadfäst en överenskommelse mellan Stockholms stad och karolinska institutet,
vid vilket rättsmedicinska obduktioner i undervisningens intresse utförts
sedan 1821, angående tillhandahållande av lokal för dessa obduktioner. Enligt
överenskommelsen utfäste sig staden att för uppförande och inredning på
institutets tomt av ett bårhus, inrymmande bland annat obduktionsal, be -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

vilja ett bidrag av 20,000 riksdaler, på villkor att bårhuset i sin helhet
vårdades och underliölles av karolinska institutet saint finge användas till
bårhus för stadens räkning. Om till följd av oförutsedda, på staden icke
beroende förhållanden lokalerna icke vidare skulle komina att för ändamålet
vårdas och underhållas, skulle staden äga att desamma till bårhus för sin
räkning använda. För närvarande utföras samtliga obduktioner i den patologisk-anatomiska
institutionens obduktionssal.

Mot obduktionsstadgan korresponderar vissa stadganden i allmänna läkarinstruktionen
den 19 december 1930 (nr 442), vari föreskrives, att provinsialläkare
och extra provinsialläkare samt stads-, köpings- och municipalhikare
ha att var inom sitt distrikt efter förordnande verkställa rättmedicinska
undersökningar av död människas kropp. Enligt gällande provin sialläkartaxa
den 18 juni 1926 (nr 240) utgår ersättning för dylika rättsmedicinska
undersökningar, inklusive protokoll och utlåtanden, i två utskrifter, med 40
kronor. Därest i rättsmedicin specialutbildad läkare förrättar obduktion,
äger länsstyrelsen jämlikt Kungl. Maj:ts kungörelse den 27 juni 1930 (nr 294)
utanordna högre arvode än det som utgår till tjänsteläkare, dock högst med
100 kronor.

Genom möjligheten att medgiva högre arvode för specialutbildad läkare
har utrymme beretts för tillskapande av en frivillig rättsobducentsorganisation
vid sidan av den officiella. En dylik frivillig organisation har
även efter hand uppkommit och har för närvarande uppnått en relativt stor
omfattning. I betänkandet anföres härom bland annat följande.

Redan långt före år 1930 hade den rättsmedicinska avdelningen vid patologisk-anatomiska
institutionen i Lund och sedermera rättsmedicinska institutionen
därstädes efter överenskommelser med länsstyrelserna och vederbörande
tjänsteläkare delvis övertagit de rättsmedicinska obduktionerna i Malmöhus
och Kristianstads län. Härigenom hade grunden lagts till ett rättsläkardistrikt,
som sedermera vidare utvecklats. Numera utföras praktiskt taget
samtliga rättsmedicinska obduktioner inom Malmöhus, Kristianstads och
Kronobergs län genom sagda rättsmedicinska institution. Mera tillfälligtvis
ha läkare därifrån även anlitats för rättsmedicinska obduktioner inom Blekinge,
Hallands och Jönköpings län.

Sedan år 1931 har i Uppsala län den rättsmedicinska obduktionsverksamheten
bestritts från Uppsala universitets patologiska institution av läraren i
rätts- och statsmedicin eller andra vid institutionen anställda läkare. Under
de senaste åren hava även de rättsmedicinska obduktionerna i Gävleborgs
län i stor utsträckning utförts av personal från samma institution.

I samband med den föreliggande utredningen rörande rättsmedicinalväsendets
omorganisation och närmast för att vinna erfarenhet rörande ett tilltänkt
Stockholms rättsläkardistrikt har Karolinska institutets rättsmedicinska institution
efter överenskommelser med vederbörande länsstyrelser sedan år 1938
övertagit den rättsmedicinska obduktionsverksamheten och annan rättsläkarverksamhet
i Stockholms och Södermanlands län samt bedrivit denna verksamhet
efter i huvudsak de riktlinjer, som avses att följas, när den föreslagna
omorganisationen kommer till stånd. Även inom Gotlands län har institutionen
sedan sistnämnda år åtagit sig att bestrida den förekommande rättsmedicinska
obduktionsverksamheten.

I Göteborgs stad och mera tillfälligtvis i andra delar av Göteborgs och
Bohus län samt kringliggande län hava sedan en del år tillbaka de rättsme -

o

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 223.

dicinska obduktionerna i stor utsträckning utförts av läkarna vid patologiska
avdelningen å Sahlgrenska sjukhuset. Likaså hava sedan åtskilliga år de
rättsmedicinska obduktionerna i Västmanlands och Örebro län samt i Västerbottens
län till stor del bestritts av respektive läkare vid patologiska avdelningen
å lasarettet i Västerås och vid patologisk-bakteriologiska avdelningen å
lasarettet i Umeå varigenom därstädes lagts viss grund till kommande distriktsorganisation.

Till slut må nämnas att obducentverksamhet i viss omfattning även bedrivits
av ett fåtal privata obducenter, vilka icke varit anslutna till vetenskapliga
institutioner eller lasarett. Denna privata obduktionsverksamhet
har huvudsakligen varit förlagd till platser, där kommunikationssvårigheter
lagt hinder i vägen för verksamhetens bedrivande från dylika anstalter.

I fråga örn rättsmedicinska undersökningar av levande personer
finnas vissa föreskrifter i § 35 mom. 2 allmänna läkarinstruktionen. Där
stadgas, att provinsialläkare skall utan dröjsmål å levande person verkställa
undersökning, vartill han förordnats av länsstyrelse, domare eller polismyndighet,
att sådan förrättning må utföras utan vittnen, därest nödig
bevisning förebragts för bestyrkande av persons identitet; att de vid undersökningen
gjorda iakttagelserna, vilkas avfattande i särskilt protokoll icke
erfordras, skola efter förda minnesanteckningar intagas i utlåtande, som därefter
överlämnas till den myndighet, som förordnat om undersökningen samt
att därjämte avskrift av utlåtandet jämte förordnandet ofördröjligen skall insändas
till länsstyrelsen för att överlämnas till medicinalstyrelsen. Enahanda
bestämmelser gälla jämväl för extra provinsialläkare samt för stads-, köpingsoch
municipalläkare.

Över de rättsmedicinska obduktionerna ävensom över de av tjänsteläkarna
utförda rättsmedicinska undersökningarna av levande personer utövas central
kontroll av medicinalstyrelsen genom dess medicinalbyrå och rättsmedicinska
nämnd. Å medicinalbyrån underkastas de till styrelsen inkomna
avskrifterna rörande rättsmedicinska undersökningar en förberedande granskning,
varefter, örn så befinnes nödvändigt eller lämpligt, handlingarna för
vidare utredning och granskning överlämnas till rättsmedicinska nämnden.
Till nämnden överlämnas även av domstolar och andra myndigheter begärda
utlåtanden i rättsmedicinska frågor.

I den rättsmedicinska nämnden tjänstgöra chefen för medicinalbyrån,
ytterligare en läkarbyråchef, som generaldirektören utser, samt en rättsläkare
i styrelsens vetenskapliga råd. Nämnden kan efter förordnande av
generaldirektören i vissa fall kompletteras med annan byråchef eller tjänsteman
inom styrelsen. Generaldirektören äger inträda som ledamot i stället
för den av honom utsedda byråchefen. Därest vid ärendets avgörande
skiljaktig mening yppas, skall ytterligare en rättsläkare tillkallas. I vetenskapliga
rådet finnas för närvarande två rättsläkare, av vilken den ene samtidigt
är professor i rätts- och statsmedicin vid karolinska institutet i Stockholm
samt den andre professor i patologisk anatomi och rättsmedicin vid
universitetet i Lund.

6

Kungl. Majlis proposition nr 223.

Rättsmedicinska nämndens förslag.

Brister i (len nuvarande ordningen.

Enligt nämnden lider vårt rättsmedicinalväsende av ett flertal avsevärda
brister. Den allvarligaste liänför sig till det förhållandet, att tjänsteläkarna,
trots att de merendels sakna rättsmedicinsk specialutbildning
och övning, äro skyldiga att verkställa rättsmedicinska obduktioner.
Nämnden yttrar härutinnan bland annat.

I de allra flesta fall hava dessa läkare icke åtnjutit annan utbildning i
rättsmedicin än den de erhållit vid den i utbildningen till läkare ingående
tremånaderskursen i ämnet för medicine licentiatexamen, vid vilken kurs
deras praktiska övning i förrättandet av rättsmedicinska obduktioner inskränkt
sig till utförande av en enda obduktion eller till blott närvaro vid
ett begränsat antal obduktioner. Det ligger i öppen dag, att en sådan kortvarig
lärokurs icke på långt när är tillräcklig för att åt de blivande läkarna
giva den utbildning och erfarenhet, som sätter dem i stånd att ur de obduktionsfall,
vilka sedermera kunna komma att anförtros dem, utvinna samtliga
de för de rättsliga utredningarna betydelsefulla upplysningar, som kunna
erhållas. Ej heller finnes tillfyllestgörande garanti emot att ödesdigra feltolkningar
av iakttagelser vid obduktionerna kunna av dessa läkare bliva begångna.
För ernåendet av tillfredsställande färdighet i rättsmedicinsk obduktionsverksamhet
kräves flerårig specialutbildning på området. Yäl kunna de
ogynnsamma följderna av deu bristfälliga utbildningen i någon mån kompenseras
av den anordningen, att de rättsmedicinska protokollen och utlåtandena
i medicinalstyrelsen bliva underkastade sakkunnig granskning, vid vilken en
del grövre fel och ofullständigheter kunna uppdagas och stundom rättas.
Många äro emellertid de fel oell förbiseenden, som på detta sätt icke kunna
uppklaras. Det kan på den grund icke förnekas, att, trots all den erkännansvärda
noggrannhet och plikttrohet, som tjänsteläkarna ådagalagt vid fullgörandet
av de rättsmedicinska obduktionerna, deras i de flesta fall fullständigt
otillräckliga yrkesskicklighet såsom rättsobducenter utgör en mycket
allvarlig fara för rättssäkerheten.

Bristen i dessa läkares kompetens med avseende på förrättandet av rättsmedicinska
obduktioner ökas i icke ringa grad av det förhållandet, att ifrågavarande
läkare i regel endast sällan komma i tillfälle att genom övning förkovra
eller underhålla sin färdighet och erfarenhet på området. Enligt av
rättsmedicinska nämnden uppgjorda tabeller över antalet rättsmedicinska obduktioner
i riket under åren 1928—1940 (tabellerna III och IV), utgjorde
antalet sådana obduktioner under förstnämnda år 299 och under sistnämnda
år 370. De tjänsteläkare, som under dessa båda år voro skyldiga att verkställa
rättsmedicinska obduktioner, utgjorde omkring 450 respektive 530.
Antalet rättsmedicinska obduktioner för varje sådan läkare belöpte sig sålunda
under åren ifråga till i medeltal allenast omkring 0''6. Örn man bortser
från det stora antalet rättsmedicinska obduktioner i Stockholm under dessa
år, respektive 110 och 127, blir medeltalet sådana obduktioner för varje
läkare av nyssnämnt slag än mindre eller 0''4. Detta vill med andra ord
säga, att varje sådan läkare icke ens har tillfälle att förrätta en rättsmedicinsk
obduktion en gång vartannat år. Det är självklart, att genom en sådan
brist på övning vederbörandes såväl obduktionstekniska färdighet som förmåga
att rätt bedöma obduktionsföreteelserna skall bliva lidande. Genom
att under de senare åren en stor del av obduktionsfallen överlämnats till
specialister, har tjänsteläkarnas möjlighet att bibehålla och utöka sina kun -

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

skaper i rättsmedicin ock sin obduktionsskickligket ytterligare i avsevärd grad
förminskats, vilket utgör en allvarlig olägenket så länge tjänsteläkarna icke
bliva keit befriade från skyldighet att förrätta rättsmedicinska obduktioner.

En relativt allvarlig ock ur rättssäkerhetssynpunkt ingalunda ofarlig brist
i vårt rättsmedicinalväsende anser nämnden vidare vara, att den rättsmedicinska
undersökningsverksamheten utanför de egentliga obduktionerna
ock den rättskemiska verksamheten i stor utsträckning saknar
laglig reglering. Nämnden framhåller sålunda, att nuvarande bestämmelser
rörande liksyner, vilka återfinnas i 16 §, 1 mom. promulgationsförordningen
till 1864 års strafflag samt 14 § obduktionsstadgan, äro ofullständiga ock
icke lämna några tillfredsställande garantier för att de ofta synnerligen
viktiga förrättningar, varom kär är fråga, bli utförda med nödig noggrannhet
och erforderlig sakkunskap. Vidare erinrar nämnden örn att skyldighet att
till medicinalstyrelsen för granskning insända avskrift av utlåtande rörande
rättsmedicinska undersökningar av levande personer för närvarande icke
finnes föreskriven för andra läkare än tjänsteläkare, ehuru kontroll från medicinalstyrelsens
sida över samtliga rättsmedicinska undersökningar och utlåtanden
vore av behovet påkallad. Slutligen påpekar nämnden, att gällande
bestämmelser angående mikroskopiska undersökningar i samband med obduktion
utgå från att dessa undersökningar skola utföras av obducenten
själv. I praktiken förhölle det sig emellertid så, att tjänsteläkarna numera
så gott som undantagslöst saknade såväl de materiella resurserna för dylika
undersökningar som nödig utbildning i histo-patologisk diagnostik och utförande
av rättsmedicinska laboratorieundersöknihgar över huvud taget.
Tjänsteläkarna måste därför överlämna de av dem vid obduktionerna för
sådana undersökningar tillvaratagna proven till medicinalstyrelsen eller till
fristående experter. Några bestämmelser, som garanterade att därvid endast
fullt kvalificerade experter anlitades och att undersökningarna utfördes på
betryggande sätt funnes icke. Detta vore uppenbarligen en fara, då dessa
undersökningar vore lika betydelsefulla som de egentliga obduktionerna och
resultaten av dem ofta kunde lia avgörande betydelse för bedömande av
obduktionsföreteelser.

Såsom en ytterligare svaghet hos vårt rättsmedicinalväsende framhåller
nämnden det bristfälliga samarbete, som för närvarande förelåge mellan
å ena sidan obducenterna och å andra sidan polismyndigheterna, domstolarna
och andra myndigheter. Nämnden anför härutinnan bland annat:

Det torde numera vara allmänt erkänt, att polismyndigheterna i sitt arbete
över huvud taget böra stå i nära kontakt med den medicinska sakkunskapen.
Särskilt vid undersökningar i brottmål är det icke sällan av största betydelse
för ernående av ett tillfredsställande resultat, att polismyndigheten under
hela den tid undersökningarna pågå har tillgång till effektiv hjälp av rättsmedicinsk
sakkunskap. Så är emellertid endast mera undantagsvis förhållandet.
I regel torde samarbetet mellan läkarna och polismyndigheterna i dylika
fall inskränka sig till något kortare samtal vid eller i anslutning till den
med anledning av brottet eventuellt föranstaltade rättsmedicinska obduktionen.
Brottsplats- eller olycksplatsundersökningarna ske i de flesta fall
utan närvaro eller medverkan av läkare.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Även örn vid de rättsmedicinska obduktionerna enligt gällande bestämmelser
polisman i regel är närvarande, så är dock samarbetet mellan vederbörande
läkare och polismyndigheten därvid i många fall bristfälligt. Detta
har sin grund huvudsakligen i tvenne omständigheter. Den ena är, att till
följd av de ogynnsamma förhållanden, under vilka den rättsmedicinska undervisningen
för de blivande läkarna hittills måst bedrivas på grund av en
föråldrad rättsobducentorganisation, särskilt i Stockholm, tjänsteläkarnas
uppmärksamhet över huvud taget aldrig kunnat i nämnvärd grad inriktas
på nödvändigheten av nyssnämnda samarbete. Den andra omständigheten
är, att tjänsteläkarna i regel icke hava sådan speciell utbildning i rättsmedicin
och kriminalteknik, som sätter dem i stånd att lämna polisen tillfredställande
hjälp, och därför ej äro i högre grad intresserade av samarbetet
med denna myndighet.

Samarbetet mellan domstolarna och läkarna är ej heller så utvecklat, som
det borde vara. Ett i och för sig glädjande framsteg utgör visserligen det
förhållandet, att domstolarna i allt större utsträckning inhämta medicinals
ty reis eils utlåtande i rättsmedicinska frågor. En påtaglig brist utgör emellertid
den omständigheten, att domstolarna icke även på närmare håll hava
tillgång till kvalificerad rättsmedicinsk expert, med vilken de kunna rådgöra
på ett bekvämare sätt och med mindre tidsutdräkt än vad som blir möjligt
med medicinalstyrelsen.

I anslutning härtill riktar nämnden uppmärksamheten på anordningarna
för den medicinska undervisningen vid karolinska institutet samt
yttrar härutinnan bland annat:

Ä denna institution råder fortfarande den ordningen, att vederbörande
professor i rätts- och statsmedicin för undervisningen nästan fullständigt
saknar eget rättsmedicinskt sektionsmaterial och är hänvisad till att i
bokstavlig mening låna sådant från annat håll. Det för undervisningens
bedrivande nödvändiga sektionsmaterialet måste till huvudsaklig del lånas
från andre stadsläkaren. Såsom vårt rättsmedicinalväsende nu är organiserat,
är det nämligen andre stadsläkaren och icke den rättsmedicinska institutionens
läkare,o som det åligger att utföra de rättsmedicinska obduktionerna
i Stockholm. Å de lånade obduktionsfallen får professorn i rätts- och statsmedicin
eller under hans ledning tjänstgörande medicine kandidater i andre
stadsläkarens närvaro företaga det tekniska utförandet av obduktionerna,
varefter andre stadsläkaren till vederbörande myndighet avgiver föreskrivna
utlåtanden och intyg samt i övrigt omhänderhar den rättsmedicinska utredningen
av fallen.

Ätt denna föråldrade och ytterst otillfredsställande ordning över huvud
taget kunnat fortbestå, torde endast kunna förklaras därav, att de omedelbara
olägenheterna av ordningen ifråga till väsentlig del drabbat undervisningen
och den vetenskapliga forskningen vid karolinska institutet men ej
alls i samma grad andra områden, för vilka den rättsmedicinska obduktionsverksamheten
har betydelse, såsom polismyndigheternas och domstolarnas
arbetsfält. Tvärtom har Stockholms stad trots den omtalade organisationen
och delvis på grund av lyckliga omständigheter av tillfällig art varit
vida bättre tillgodosedd med "kompetenta rättsmedicinska obducenter än
största delen av landet i övrigt. Den nuvarande organisationen utgör emellertid
ingen som helst garanti för att staden, när den nuvarande andre stads
läkaren år 1943 inträder i pensionsåldern, kan besätta hans plats med en
inom rättsmedicinen tillnärmelsevis lika högt kvalificerad läkare som denne
eller ens med en läkare, som på ett godtagbart sätt kan bestrida den rättsmedicinska
verksamheten. Såvitt nämnden har sig bekant finnes nämligen
icke någon bestämmelse utfärdad för tjänsten såsom andre stadsläkare i

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Stockholm, innefattande fordran å särskild kompetens inom rättsmedicinens
område. Men även örn det skulle lyckas Stockholms stad att också i fortsättningen
besätta andre stadsläkarbefattningen med en läkare, som innehar
höga kvalifikationer såsom rättsmedicinsk obducent, så kan det icke undvikas,
att en sådan organisation som den förefintliga, med dess förhindrande av
varje närmare kontakt och samarbete mellan å ena sidan den akademiska
undervisningens och forskningens representanter inom rättsmedicinens område
och å den andra sidan polismyndighet och domstol, i längden kommer
att fördröja och menligt påverka utvecklingen.

Nämnden erinrar vidare örn att särskilda inom ecklesiastikdepartementet
tillkallade sakkunniga år 1941 avgivit betänkande med förslag angående
läkarutbildningen (Del. I), i vilket en omläggning av bland annat undervisningen
i rätts- och statsmedicin vid karolinska institutet och universiteten
föreslås. De sakkunniga ha i sitt förslag utgått från att tjänsteläkarna framdeles
skola befrias från skyldigheten att förrätta rättsmedicinska obduktioner
och att denna verksamhet skall övertagas av i rättsmedicin specialutbildade
läkare. Vid undervisningen för medicine kandidater skulle enligt förslaget
tyngdpunkten icke som hittills läggas på rättsmedicinska obduktionsövningar
utan på att giva de studerande allmänna kunskaper, som äro nödvändiga
för att de på ett tillfredsställande sätt skola kunna deltaga i rättsliga liksyner
och för att de i övrigt skola kunna behärska smärre rättsmedicinska
frågor, som möta läkaren i hans dagliga arbete. Nämnden framhåller, att
det icke torde vara möjligt att med framgång meddela den sålunda avsedda
undervisningen, med hjälp av lånade fall utan direkt kontakt med de rättsvårdande
myndigheterna. Än mindre läte det sig göra att i Stockholm anordna
utbildning av specialister i rättsmedicin utan en omläggning av den
nuvarande x-ättsmedicinska oi''ganisationen.

Härjämte har nämnden betonat, att den frivilliga rättsmedicinska
verksamheten, som under senare år uppbyggts, trots dess stora förtjänster
dock vore behäftad med en svaghet av väsentlig betydelse. Ifrågavarande
organisation grundade sig nämligen endast på, för det mesta muntliga,
överenskommelser mellan vederbörande initiativtagare och länsstyrelse, eller
blott på ett tyst accepterande från länsstyrelsens sida av ett framställt erbjudande
elier på att länsstyrelsen utan dylikt erbjudande funnit för gott
att i regel anlita viss obducent. Särskilt när det gällde den rent privata
obducentverksamlieten behövdes icke mer än att vederbörande obducent på
grund av sjukdom eller annan orsak icke längre bleve i stånd att fortsätta
verksamheten för att organisationen skulle brista på denna punkt. Då vidare
den frivilliga organisationen tillkommit successivt utan någon enhetlig plan
och utan närmare samarbete mellan de olika initiativtagarna, hade den
gamla legala organisationen brutits sönder utan att ersättas av någon ny
enhetlig organisation. Detta hade i flera avseenden medfört kaotiska förhållanden,
vartill för övrigt även gällande men föråldrade bestämmelser på
området bidragit.

Slutligen har nämnden framhållit, att det centrala kontrollorganet
rörande de rättsmedicinska undersökningarna till följd av arbetsbördans tillväxt
endast med svårighet kunnat fullgöra sina uppgifter.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr ‘223.

Fordringar på ett reformerat rättsmedicinalväsende.

Under beaktande av de brister, som sålunda konstaterats vidlåda den
nuvarande ordningen på området, har nämnden uppställt följande allmänna
fordringar på ett reformerat rättsmedicinalväsende.

Såsom primärt krav uppställes, att de läkare, som skola handhava obduktionsverksamheten,
skola äga speciell utbildning i rättsmedicin samt beredas
möjlighet att förvärva och upprätthålla fullgod yrkesskicklighet. Dessa läkare
borde även i största möjliga utsträckning utföra de rättsmedicinska laboratorieundersökningarna,
särskilt sådana av liisto-patologisk karaktär, som
oftast utgjorde komplement till de rättsmedicinska obduktionerna. För vissa
liksyner, exempelvis sådana som företogos i samband med mera komplicerade
brottsutredningar, vore jämväl specialutbildning hos den biträdande
läkaren mången gång nödvändig. I vissa fall av dödsbevisobduktioner, företrädesvis
sådana i vilka betydande försäkringsrättsliga eller liknande intressen
förelåge, vore det även av vikt, att den läkare, som utförde obduktionen,
ägde full rättsmedicinsk kompetens. För övriga rättsmedicinska
undersökningar syntes specialutbildning i flertalet fall icke erforderlig utan
kunde desamma anförtros åt tjänsteläkare och läkare vid olika sjukvårdsinrättningar.

Enligt nämnden bör vidare all rättsmedicinsk undersökningsverksamhet
underkastas laglig reglering och statlig kontroll. I sådant hänseende erfordrades
komplettering av gällande bestämmelser örn liksyn och vissa andra
rättsmedicinska undersökningar. Ett närmare samarbete mellan å ena sidan
den rättsmedicinska undersökningsverksamhetens utövare och å andra sidan
de rättsövervakande och rättsvårdande myndigheterna måste jämväl komma
till stånd. Polismyndigheter och domstolar borde i alla mera viktiga och
svårbedömliga fall äga tillgång till biträde av fullgod rättsmedicinsk expertis.
Härjämte måste den rättsmedicinska verksamheten i Stockholm så omläggas,
att undersökningsmaterial ställdes direkt till förfogande för den rättsmedicinska
undervisningen vid karolinska institutet. En förutsättning härför
vore att karolinska institutets rättsmedicinska institution övertoge den rättsmedicinska
verksamhet, som hittills ålegat andre stadsläkaren i Stockholm.
Slutligen framhålles, att de specialutbildade läkare, som skola handhava den
väsentliga delen av den rättsmedicinska undersökningsverksamheten, måste
för denna verksamhet äga tillgång till ändamålsenliga och tillräckliga lokaler,
försedda med nödig utrustning.

Plan för rättsmedicinalväsendets omorganisation.

Beträffande planläggningen av rättsmedicinalväsendets organisation framhåller
nämnden, att ur rent rättsmedicinsk synpunkt en sådan organisation
vore att föredraga, som indelade landet i ett antal, minst 7, rättsläkardistrikt
med fullt utbildade rättsläkare i enlighet med det förslag, som år
1902 framlagts av dåvarande docenten, sedermera professorn i rätts- och
statsmedicin vid karolinska institutet G. Hedrén. Vid rättsmedicinalväsendets
planläggning hade man emellertid även att taga hänsyn till ekonomiska

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

synpunkter ock vad som under förkandenvarande förkållanden kunde
vara praktiskt genomförbart. I betraktande av de stora svårigketer, som
visat sig vara förenade med en genomgripande modernisering av rättsmedicinalväsendet
ock de upprepade misslyckanden, som reformsträvandena på
området under de senaste 40 åren mött, anser nämnden endast ett sådant
förslag kava utsikt till framgång, som dels i möjligaste mån bygger på den
redan befintliga organisationen ock dels icke överskrider en viss begränsad
kostnadsram. I sistnämnda hänseende betonar emellertid nämnden, att
rättsmedicinsk obduktionsverksamhet och annan rättsmedicinsk undersökningsverksamhet,
örn den skall fylla sin uppgift, ställer mycket stora fordringar
på sina utövares kunskaper, skicklighet ock erfarenhet och att
man därför vid utmätandet av vederbörandes avlöningar ock ersättningar
måste taga särskild hänsyn därtill. Eljest skulle reformens ändamål kunna
förfelas genom att tillräckligt kvalificerad arbetskraft icke komme att ställa
sig till förfogande. Då jämväl lokaler och erforderlig apparatur droge betydande
kostnader, finge man räkna med att, även örn den allra största sparsamhet
iakttoges, en reformering av rättsmedicinalväsendet komme att medföra
en avsevärd ökning av de nuvarande utgifterna för detsamma.

På grundval av de allmänna synpunkter, som i det föregående anförts,
har nämnden framlagt ett organisationsförslag, enligt vilket riket skulle
uppdelas i fyra rättsläkardistrikt och fyra rättsobducentdistrikt, vart och
ett med den omfattning och station, respektive centralanstalt, som framgår
av följande sammanställning:

Förslag till distriktsindelning, stationer oell centralanstalten

Distriktets namn

Omfattning

Stationens namn

Centralanstalt å

Stockholms l-ätts-läkardistrikt

Stockholms stad samt
Stockholms, Söder-manlands och Got-lands län

Stockholms rätts-läkarstation

Karolinska institutets
rättsmedicinska in-stitution

Uppsala rättsläkar-distrikt

Uppsala, Gävleborgs
och Kopparbergs län

Uppsala rättsläkar-station

Uppsala universitets
patologiska institu-tion

launds rättsläkar-distrikt

Malmöhus, Kristian-stads, Blekinge, Hal-lands, Kronobergs
och Jönköpings län

Lunds rättsläkar-station

Lunds universitets
rättsmedicinska in-stitution

Göteborgs rätts-läkardistrikt

Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Skara-borgs ochVärmlands
län

Göteborgs rätts-läkarstation

Patologisk avdelning
vid sjukhus i Göte-borg

Östra Götalands
rättsobducont-1 distrikt

Östergötlands och
Kalmar län

Norrköpings rätts-ohducentstation

Patologisk avdelning
vid lasarettet i
Norrköping

12

Kungl. Majlis proposition nr 223.

Distriktets namn

Omfattning

Stationens namn

Centralanstalt å

Västerås rättsobdu-centdistrikt

Västmanlands och
Örebro län

Västerås rättsobdu-eentstation

Patologiska avdelnin-gen vid lasarettet i
Västerås

Mellersta Norrlands
rättsobducent-distrikt

Västernorrlands och
Jämtlands län

Sundsvalls rätts-ols ducentsta tion

Patologisk avdelning
vid lasarettet i
Sundsvall

Ovre Norrlands
rättsobducent-di strikt

Västerbottens oell
Norrbottens län

Umeå rättsobdu-centstatlon

Patologisk-bakteriolo-giska avdelningen
vid lasarettet i Umeå

För varje rättsläkardistrikt skulle finnas en rättsläkare, som skulle vara
föreståndare för rättsläkar station en inom distriktet, samt för varje rättsobducentdistrikt
en rättsobducent, som skulle vara föreståndare för rättsobducentstationen
inom distriktet. Eättsläkarbefattningarna i Stockholm,
Uppsala och Lund skulle vara förenade med vederbörande professors- eller
lärarbefattning vid den akademiska institution, dit rättsläkarstationen skulle
vara förlagd, medan rättsläkarbefattningen i Göteborg och samtliga rättsobducentbefattningar
skulle förenas med tjänster som läkare vid patologiska
avdelningar vid respektive sjukhus. Med hänsyn till sistnämnda förhållande
erfordras, att överenskommelser i sådant hänseende träffas mellan å ena
sidan staten och å andra sidan vederbörande sjukhushuvudmän. Nämnden
yttrar härutinnan:

Beträffande de av dessa sjukhus, vid vilka tjänst av nyssnämnt slag icke
är inrättad, måste överenskommelserna givetvis i första hand gälla nyinrättandet
av sådana tjänster. Som tidigare omnämnts finnas vid lasaretten
i Västerås och Umeå redan sådana lasarettsläkare anställda, varjämte vid
lasaretten i Norrköping och Sundsvall inrättandet av sådana läkartjänster
äro föreslagna. Vid det mindre sjukhus i Göteborg, som kan ifrågakomma,
äro däremot veterligen några åtgärder för sådan tjänsts inrättande icke företagna.
Med hänsyn till den utomordentliga betydelse för sjukvården, som
tjänster såsom läkare vid patologiska avdelningar å lasaretten och liknande
sjukvårdsinrättningar visat sig hava, synes det icke behöva befaras, att överenskommelser
örn dessa tjänsters inrättande skola stöta på alltför stora
svårigheter.

Överenskommelser måste vidare träffas rörande förenandet av rättsläkarbefattningen
i Göteborg och samtliga rättsobducentbefattningarna med de
olika förefintliga eller blivande tjänsterna såsom läkare respektive lasarettsläkare
vid patologiska avdelningar. Ej heller beträffande dessa överenskommelser
torde man behöva befara svårigheter av oöverkomligt slag. Genom
att dessa läkartjänster förenas med statliga rättsläkar- respektive rättsobducentbefattningar
komma innehavarna av sagda tjänster att erhålla större
löneförmåner, vilket givetvis är ägnat att verksamt bidraga till att tjänsterna
ifråga bliva mera eftersökta och komma att besättas med mera kvalificerade
läkare, än vad som eljest skulle bliva fallet.

Förenandet av de bägge slagen av tjänster kan näppeligen antagas komma
att medföra några större nackdelar. Faran av att de bägge tjänsterna skulle

13

Kungl. Maj-.ts proposition nr 223.

komma att i avsevärd grad hindra varandra är nämligen ringa. Då den mera
krävande rättsläkarbefattningen i Göteborg avses förenad med en tjänst
såsom läkare vid patologisk avdelning å ett mindre sjukhus, skulle den
senare tjänsten endast i mindre grad komma att taga rättsläkarens tid i
anspråk men dock tillgodose behovet av bibehållen yrkesskicklighet i patologisk-anatomiskt
hänseende. Eättsobducentbefattningarna däremot, som
skulle förenas med de mera arbetsfyllda tjänsterna såsom lasarettsläkare
vid patologiska avdelningar å lasarett, torde icke bliva i högre grad betungande,
då vart och ett av rättsobducentdistrikten skulle omfatta endast
två län och antalet rättsmedicinska obduktioner för varje distrikt torde
kunna beräknas till allenast omkring 18 årligen. Genom att i alla de fall,
där så utan olägenhet kan ske, låta transportera liken till distriktens centralanstalter
eller andra ur kommunikationssynpunkt välbelägen obduktionslokaler,
skulle det endast i ett fåtal undantagsfall behöva förekomma, att
rättsobducenterna nödgas företaga längre och mera tidsödande resor, vilka
kunna vara till hinder för deras tjänst å respektive lasarett.

Jtcittsläkar• och riittsobducentstationernas

person al beho v.

Förutom föreståndarna erfordras enligt nämnden vid de olika rättsläkaroch
rättsobducentstationerna dels viss annan läkarpersonal dels ock teknisk
biträdes-, vaktmästar- och städningspeisonak Erforderliga storleken av
denna personal ställer sig olika vid de skilda stationerna alltefter omfattningen
av deras beräknade arbetsbörda. I detta hänseende anför nämnden,
efter en närmare analys av stationernas arbetsuppgifter (betänkandet s.
50—57), i huvudsak följande.

Yad först beträffar Stockholms rättslakarstation, bliva arbetsuppgifterna
därstädes ojämförligt mycket mera omfattande än vid någon av de övriga
tjänstestationerna, Förutom ett för år beräknat antal rättsmedicinska obduktioner
av omkring 200 samt rättsliga liksyner, vid vilka sakkunnigbiträde
påkallas, enkla dödsbevisundersökningar och fullständiga dödsintygsobduktioner
(innefattande obduktion utan de särskilda säkerhets- och kontrollanordningar,
som äro föreskrivna vid de rättsmedicinska obduktionerna) av
omkring 600 tillkomma bland annat följande arbetsuppgifter, nämligen rättsmedicinska
undersökningar av levande personer, sakkunnigbiträde vid brottsplatsundersökningar
och vid polisförhör med för brott misstänkta personer,
rättsmedicinska laboratorieundersökningar icke blott för den till distriktet
hörande verksamheten utan även för medicinalstyrelsen, tillhandagående
med utlåtanden samt råd och upplysningar i rättsmedicinska frågor åt domstolar,
polismyndigheter m. fl., ävensom meddelande av undervisning i rättsmedicin
åt blivande rättsläkare och rättsobducenter, polismän m. fl. Härtill
komma de både stora och mångskiftande sociala uppgifter, som äro oskiljaktigt
förenade med ali rättsmedicinsk verksamhet.

Då specialutbildningen av rättsläkare och rättsobducenter till huvudsaklig
del bäst sker genom tjänstgöring såsom amanuens eller assistent vid rättsläkarstationen,
bör ett med hänsyn till landets behov av rättsmedicinska
specialister tillräckligt antal sådana utbildningsplatser inrättas. Vid beräkningen
av antalet befattningar vid Stockholms rättsläkarstation har man
även att taga hänsyn till, att bland denna tjänstestations uppgifter skall
ingå att vid semester och annan ledighet för rättsobducenterna tillhandahålla
vikarier för dessa ävensom att under vissa extraordinära förhallanden
lämna rättsobducentstationerna sakkunnigt biträde. Då det föreslagna an -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

talet rättsobducenter är fyra och den årliga semestern för envar av dem
torde komma att bliva 45 dagar samt dessutom vikarie på grund av andra
orsaker ävensom tillfälligt sakkunnigt biträde kommer att behövas, torde,
enbart för fyllandet av dessa uppgifter utanför distriktet, i det närmaste en
hel tjänst få beräknas.

Läkarpersonalen vid karolinska institutets rättsmedicinska institution utgöres
för närvarande av professorn i rätts- och statsmedicin vid institutet
samt en amanuens. Vid den avsedda anslutningen av Stockholms rättsläkarstation
till rättsmedicinska institutionen skulle, såsom tidigare nämnts, professorn
i rätts- och statsmedicin bliva rättsläkare vid stationen och dess
föreståndare. Amanuenstjänsten skulle såsom förut bliva en utbildningsplats,
och skulle densammas innehavare, i den mån han besitter kompetens
därtill och hans tjänst vid karolinska institutet det tillåter, biträda i arbetet
å rättsläkarstationen. För fyllande av arbetsuppgifterna vid denna station
fordras dessutom två biträdande rättsläkare, en assistent och en amanuens.
De bägge biträdande rättsläkarna skulle vara högt kvalificerade läkare med
fullständig rättsmedicinsk specialutbildning och hava till uppgift att tillika
med föreståndaren bestrida den förekommande undersökningsverksamheten
m. m., huvudsakligen inom distriktet. Assistent- och amanuenstjänsterna
skulle vara utbildningsplatser. Den förra tjänsten skulle avses för läkare,
som redan innehade viss specialutbildning, och vars förnämsta uppgift
skulle bliva att tjänstgöra å vikariat utanför distriktet. Innehavaren av
amanuenstjänsten skulle, i likhet med den redan nu befintliga amanuensen
vid rättsmedicinska institutionen, i mån av kompetens deltaga i arbetet,
huvudsakligen å tjänstestationen.

Av teknisk biträdes-, vaktmästar- och städningspersonal finnes vid Karolinska
institutets rättsmedicinska institution för närvarande ett kvinnligt
tekniskt biträde och en e. o. vaktmästare. Dessutom finnes hjälp för städning
av lokalerna. För göromålen vid Stockholms rättsläkarstation fordras
ytterligare ett tekniskt biträde, en bårhusföreståndare och två vaktmästare
samt dessutom nödig hjälp för städningen av de utvidgade lokaler, som
skulle komma att ställas till rättsläkarstationens förfogande.

Vid Uppsala rättsläkarstation torde arbetsuppgifterna på det hela taget
komma att bliva något mindre omfattande än vid de övriga rättsläkarstationerna.
Sålunda kan antalet rättsmedicinska obduktioner inom detta distrikt
väntas stanna vid omkring 40 örn året och antalet rättsliga liksyner, vid
vilka sakkunnigbiträde påkallas från rättsläkarstationen, enkla dödsbevisundersökningar
och fullständiga dödsintygsobduktioner vid omkring 15. Detta förhållande
torde emellertid komma att till en viss grad uppvägas därav, att
på grund av distriktets stora ytvidd och rättsläkarstationens perifera läge
de förekommande förrättningarna i stor utsräckning bliva förbundna med
tidsödande resor.

Vid Uppsala universitets patologiska institution ombesörjes för närvarande
den rättmedicinska verksamheten av läraren i rätts- och statsmedicin, tillika
laborator i patologisk anatomi, vid universitetet. Vid den avsedda anslutningen
av Uppsala rättsläkarstation till institutionen ifråga skulle, såsom
tidigare nämnts, läraren i rätts- och statsmedicin bliva rättsläkare vid stationen
och dess föreståndare. För fullgörande av de å stationen fallande
arbetsuppgifterna erfordras förutom rättsläkaren en assistent. Inrättandet
av en assistenttjänst är desto mera nödvändigt på den grund, att rättsläkaren
genom sin lärartjänst vid universitet tidvis är hindrad att företaga längre
resor.

Av annan personal kräves vid rättsläkarstationen i Uppsala för preparations-
och skrivarbeten ett tekniskt biträde. Däremot kräves ingen särskild

Kungl. Maj.ts proposition nr 22S.

15

vaktmästar- eller städerskepersonal, utan kunna de vid rättsläkarstationen
förekommande vaktmästargöromålen ock städningsarbetet utföras av personalen
vid patologiska institutionen, därvid för sådan särskild handräckning
som biträde vid obdulitionsförrättningar (rättsmedicinska obduktioner, fullständiga
dödsintygsobduktioner och dödsbevisobduktioner) viss ersättning
bör utgå.

Yid Lunds universitets rättsmedicinska institution utgöres läkarna av
professorn i patologisk anatomi och rättsmedicin samt e. o. amauenser. Av
dessa är endast professorn förpliktad till rättsmedicinsk verksamhet och
denna förpliktelse är för honom begränsad till akademisk undervisning och
examination. Yid den avsedda anslutningen av Lunds rättsläkarstation till
universitetets rättsmedicinska institution skulle nämnde professor bliva rättsläkare
och föreståndare. Det är emellertid att förutse, att av de inom ecklesiastikdepartementet
tillkallade sakkunniga för läkarutbildningens reformering
framlagt förslag örn uppdelning av denna professur kommer att ytterligare
med styrka bliva motiverat, därest den nu tilltänkta rättsläkarorganisationen
skulle komma att genomföras. I så fall skulle professorn i rättsmedicin
bliva innehavare av rättsläkarbefattningen. För bestridande av arbetsuppgifterna
vid rättsläkarstationen (uppskattade till omkring 70 obduktioner
samt 150 rättsliga liksyner, dödsbevisundersökningar och dödsintygsobduktioner
m. m. per år) erfordras, särskilt med hänsyn till de förekommande
resorna, förutom professorn även en assistent. I likhet med förhållandet
vid Stockholms rättsläkarstation skulle vid institutionen anställda, avlönade
e. o. amanuenser, i den mån de äga kompetens därtill och deras tjänst vid
institutionen det tillåter, deltaga i arbetet å rättsläkarstationen.

Av annan personal erfordras vid rättsläkarstationen i Lund för preparations-
och skrivarbetet ett tekniskt biträde. I fråga örn förekommande vaktmästargöromål
och städningsarbeten torde dessa kunna bestridas av till institutionens
disposition stående personal, därvid för sådan särskild handräckning
som biträde vid obduktionsförrättningar viss ersättning bör utgå.

Då Göteborgs rättsläkarstation icke kommer att anslutas till någon redan
befintlig vetenskaplig institution utan är avsedd att bliva en fristående anstalt,
till vilken på sin höjd den patologisk-anatomiska och bakteriologiska
undersökningsverksamheten vid något mindre sjukhus kommer att förläggas,
måste personalen vid denna rättsläkarstation helt nyanställas. Med hänsyn
till den beräknade omfattningen av arbetsuppgifterna vid stationen, årligen
cirka 50 rättsmedicinska obduktioner och sakkunnigbiträde vid 140 ä 150
rättsliga liksyner samt andra tjänsteförrättningar och undersökningar i
proportion härtill, kräves en läkarpersonal av en rättsläkare och en assistent.
Av annan personal erfordras ett tekniskt biträde och en vaktmästare samt
nödig hjälp för lokalernas städning.

Vid samtliga rättsolducentstationer kommer lä.karpersonalen att bestå endast
av vederbörande rättsobducent, som blir stationens föreståndare. På
grund av arbetsuppgifternas begränsade omfattning (beräknade till omkring
18 obduktioner samt 10—60 rättsliga liksyner, dödsbevisundersökningar
och dödsintygsobduktioner m. m. per år) kräves för de vid respektive
station förekommande preparationerna, skrivarbetet och vaktmästargöromålen
m. m. ingen personal utöver den, som finnes anställd å dessa lasarettsavdelningar,
utan kan donna personal utföra ifrågavarande arbeten, därvid
i likhet med förhållandet vid Uppsala och Lunds rättsläkarstationer för sådan
särskild handräckning som biträde vid obduktionsförrättning viss ersättning
bör utgå.

Nämnden har tillika upptagit frågan om särskilda kompetensfordringar
för den vid rättsläkar- och rättsobducentstationerna anställda läkarpersonalen.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Därvid har nämnden till en början konstaterat, att för innehavarna av rättsläkartjänsterna
i Stockholm, Lund och Uppsala, vilka skola förenas med akademiska
befattningar, icke krävas några särskilda kompetensvillkor. Beträffande
rättsläkartjänsten i Göteborg däremot finner nämnden ofrånkomligt, att
speciella behörighetsvillkor uppställas, som garantera, att denna rättsläkares
kompetens icke avsevärt understiger de övriga rättsläkarnas, innebärande
minst sex års specialtjänstgöring efter examen jämte ådagalagd vetenskaplig
skicklighet. Samma behörighetsvillkor anses böra gälla för de biträdande
rättsläkarna i Stockholm.

Jämväl beträffande rättsobducenttjänsterna, vilka äro avsedda att förenas
med befattning som lasarettsläkare vid patologisk eller patologisk-bakteriologisk
avdelning vid lasarett, föreslår nämnden särskilda kompetensvillkor,
som innefatta minst fyra års specialtjänstgöring efter examen. Då assistenterna
i större eller mindre utsträckning skulle komma att tjänstgöra
såsom vikarier för rättsläkarna och rättsobducenterna samt för övrigt i stor
utsträckning verkställa obduktioner eller andra förrättningar utanför sina
tjänstestationer, anser nämnden, att för dessa befattningshavare böra krävas
samma kompetens som för rättsobducenterna (rättsobducentkompetens).
Börande den närmare innebörden av nu nämnda kompetensvillkor torde jag
få hänvisa till betänkandet (sid. 61—66). Särskilda bestämmelser lia föreslagits
även beträffande tillsättningen av hithörande befattningar (sid. 66—67).

Personalens lönevillkor m. rn.

Beträffande den vid stationerna anställda personalens lönevillkor anför
nämnden i huvudsak följande.

De rättsläkare, som äro akademiska lärare, samt rättsobducenterna böra
erhålla särskilda årsarvoden. Enligt nämndens uppfattning bör rättsläkararvodet
utgöra 3 000 kronor samt rättsobducentarvodet 1 500 kronor. Dessa
arvoden finner nämnden vara synnerligen lågt tillmätta. Detta gäller särskilt
rättsläkararvodet med hänsyn dels till det ansvar och den arbetsbörda, som
föreståndarskapet för rättsläkarstation medför, och dels till den därmed förenade
skyldigheten att tillhandagå myndigheter med råd och upplysningar
i rättsmedicinska frågor samt att utbilda blivande rättsläkare och rättsobducenter.

Rättsläkartjänsten i Göteborgs rättsläkardistrikt samt de båda tjänsterna
såsom biträdande rättsläkare vid Stockholms rättsläkarstation anser nämnden
böra uppföras å ordinarie stat i lönegrad A 24. Att dessa läkartjänster föreslås
placerade i en så jämförelsevis låg lönegrad beror på att innehavarna
av tjänsterna avses skola erhålla särskild ersättning för av dem utförda
tjänsteförrättningar. Med hänsyn till de för dessa tjänster erforderliga höga
kvalifikationerna och det med tjänsterna förenade stora ansvaret hade desamma
eljest bort placeras, rättsläkartjänsten i lönegrad A 30 samt tjänsterna
såsom biträdande rättsläkare i lönegrad A 28. Nämnden hade möjligen
tänkt sig, att dessa läkare skulle placeras i nyssnämnda högre lönegrader
samt att i samband därmed arvodena för de särskilda tjänsteförrättningarna
antingen skulle helt bortfalla eller också utgå med betydligt reducerade
belopp. Då man emellertid skulle kunna befara, att genom denna
försämring i avlöningsförmånerna kompetenta personer icke skulle kunna
erhållas för dessa tjänster, har nämnden i stället föreslagit en inplacering
i lägre lönegrad men med fullt arvode för de utförda tjänsteförrättningarna.

17

Kungl. Majus projiosition nr 223.

Då emellertid pensionsunderlaget genom denna placering skulle bliva betydligt
reducerat — skillnaden mellan A 24 och A 30 utgör cirka 2 000
kronor — ifrågasätter nämnden, huruvida icke pensionsunderlaget för innehavarna
av dessa tjänster skulle kunna beräknas till detsamma som gäller
för lönegrad A 30 respektive A 28.

För de fyra assistenterna, en för varje rättsläkarstation, har nämnden,
med hänsyn till att till dessa skulle utgå särskild ersättning för utförda
tjänsteförrättningar, funnit ett årsarvode av 6 000 kronor tillräckligt, vilket
arvode ungefär motsvarar det arvode, som exempelvis utgår till assistenterna
med lägre avlöning å statens bakteriologiska laboratorium.

För amanuensen vid Stockholms rättsläkarstation linner nämnden ett årligt
arvode av allenast 3 000 kronor vara tillräckligt, med beaktande av att denna
tjänst avser utbildning till rättsobducent samt att även innehavaren av denna
tjänst skulle erhålla särskild ersättning för av honom utförda tjänsteförrättningar.

De fyra tjänsterna såsom tekniska biträden, en för varje rättsläkarstation,
böra uppföras å ordinarie stat samt placeras i lönegrad A 7 eller i samma
lönegrad som de tekniska biträdena vid karolinska institutets och Lunds
universitets rättsmedicinska institutioner.

Såsom i det föregående nämnts, avser nämnden, att vid Stockholms
rättsläkarstation skall inrättas en tjänst såsom bårhusföreståndare och 2
vaktmästar!]änster samt vid Göteborgs rättsläkarstation en vaktmästartjänst.

Vid Stockholms stads bårhus äro i stadens tjänst anställda en bårhusföreståndare
och två vaktmästare, vilken personal vid en omorganisation i
enlighet med nämndens förslag torde böra övertagas av Stockholms rättsläkarstation.
Bårhusföreståndaren är extra tjänsteman med avlöning enligt
lönegrupp 10 och åtnjuter slutlön såsom sådan tjänsteman med 3 360 kronor.
De båda vaktmästarna äro ordinarie befattningshavare i 8 lönegruppen, vari
begynnelselönen är 3 600 kronor och slutlönen 4 572 kronor. Även dessa
befattningshavare åtnjuta slutlön.

Nämnden anser, att bårhusföreståndaren, som i stadens tjänst erhållit en
alldeles för låg placering, särskilt med hänsyn till att han är överordnad
vaktmästarna å bårhuset, bör erhålla ordinarie ställning samt placeras i lönegrad
A 9.

Tjänsterna såsom vaktmästare vid Stockholms rättsläkarstation och vid
Göteborgs rättsläkarstation böra uppföras å ordinarie stat samt placeras i
lönegrad A 7 eller i samma lönegrad som vaktmästarna vid karolinska institutet.
Med hänsyn till tjänstgöringens art böra dessa tjänster placeras i
den högre av de för vaktmästartjänster brukliga lönegraderna.

Då för envar av bårhusvaktmästarna i Stockholm lönen från staden jämte rörligt
tillägg — för närvarande utgörande 59 % men utgående med allenast 45 %
på grund av överenskommelse mellan staden och dess ordinarie tjänstemän —
uppgår till sammanlagt (i 629 kronor men löneförmånerna i lönegrad A 7 — båda
inuehava enligt uppgift från stadsförvaltningen mer än 12 tjänstår och torde
sålunda komma att bliva placerade i 11 löneklassen — ej uppgå till mer än
sammanlagt 5 757 kronor för lön jämte rörligt tillägg och kristillägg därå,
för närvarande utgående med tillhopa 31 %, eller sålunda 872 kronor mindre
jin från staden, böra dessa vaktmästare erhålla ersättning för denna löneminskning
i form av personliga lönetilliigg. För handräckning vid rättsmedicinska
obduktioner hava bårhusvaktmiistarna hittills uppburit 10 kronor
för obduktion. De rättsmedicinska obduktionerna i Stockholms stad under
åren 1936—1940 hava i medeltal utgjort 122,c. Man torde därför kunna beräkna,
att vardera vaktmästaren ärligen liimnat handräckning vid omkring
60 rättsmedicinska obduktioner, motsvarande en ersättning av omkring 600
kronor. Då ersättning i berörda hänseende ej skulle komma att utgå till

Bihang till riksdagens protokoll lili i. 1 sami. Nr 223. *ws u 2

18

Kungl. Marits proposition nr 223.

innehavarna av dessa vaktmästartjänster, böra vaktmästarna ifråga även erhålla
ersättning för mistning av denna löneförmån. Nämnden får därför
föreslå, att till envar av dessa vaktmästare skall utgå ett personligt lönetillägg
av (800 + 600) 1 400 kronor.

I anslutning till det anförda har nämnden beräknat kostnaden för den
vid stationerna erforderliga personalens löner och fasta arvoden till sammanlagt
omkring 127 000 kronor enligt följande sammanställning:

3 rättsläkararvoden ä 3 000 kronor.............................. kronor 9 000

4 rättsobducentarvoden ä 1 500 kronor ........................ » 6 000

1 rättsläkare (A 24)................................................ » 8 580

2 biträdande rättsläkare (A 24) .................................. » 18 060

4 assistentarvoden ä 6 000 kronor .............................. » 24 000

1 amanuensarvode ................................................ » 3 000

4 tekniska biträden (A 7) ........................................ » 13 692

1 bårhusföreståndare (A 9) ...................................... » 4 023

3 vaktmästare (A 7) .............................................. » 10 725

2 personliga lönetillägg ä 1 400 kronor ........................ » 2 800

avlöningar till övrig icke-ordinarie personal .................. » 10 000

rörligt tillägg 15 % å 55 080 kronor ............................ » 8 262

kronor 118 142

kristillägg 16 % å 55 080 kronor ................................ » 8 813

Summa kronor 126 955

Samtliga vid stationerna anställda läkare förutsättas skola vid sidan av
sin lön eller sitt fasta arvode äga uppbära ersättning för varje förrättning
enligt särskild taxa. Jämlikt av nämnden framlagt förslag till dylik taxa
skulle sådan ersättning utgå med följande belopp:

För rättsmedicinsk obduktion av död människas kropp, med protokoll och

utlåtande i två utskrifter .......................................... 120 kronor;

för rättsmedicinsk undersökning av skelettdelar samt av hårprov och av
kläder, för rättsmedicinsk undersökning av histo-patologisk karaktär å organ
eller organdelar och för annan rättsmedicinsk laboratorieundersökning, med

protokoll och utlåtande i två utskrifter .................... 25—100 kronor;

för rättsmedicinsk undersökning av levande person, med utlåtande i två

utskrifter.............................................................. 30 kronor;

för biträde vid rättslig liksyn, med berättelse och yttrande i två utskrifter.
..................................................................... 30 kronor;

för enkel dödsbevisundersökning, med bevis i två exemplar 30 kronor;
för fullständig dödsintygsobduktion, jämte protokoll och utlåtande i två

utskrifter samt dödsbevis i två exemplar.......................... 60 kronor;

för annan än rättsmedicinsk undersökning av skelettdelar samt av hårprov
och av kläder, för annan patologisk-histologisk undersökning och för annan
icke rättsmedicinsk laboratorieundersökning, med utlåtande 10—50 kronor;

för annan än rättsmedicinsk undersökning av levande person, med utlåtande
.................................................................. 15 kronor;

för biträde vid brottsplats- eller olycksplatsundersökning eller liknande

undersökning ........................................................ 30 kronor;

samt för biträde vid förhör vid brottsundersökning .......... 30 kronor.

Såsom förutsättning för åtnjutande av ersättning skall, i vad mån de
avse rättsmedicinska undersökningar, gälla, att förordnande örn undersökningen
utfärdats av länsstyrelse, domstol, domare, landsfogde, polismyndighet
eller allmän åklagare i ort inom distriktet, att de till dessa under -

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

19

sökningar hörande handlingar godkänts vid den granskning, de i medicinalstyrelsen
äro underkastade, samt att, där ersättning efter glidande skala medgivits,
jämväl arvodets belopp godkänts av medicinalstyrelsen.

Taxeförslaget innebär beträffande rättsmedicinska obduktioner en ökning
med 20 kronor per förrättning samt beträffande undersökningar å levande
personer i stort sett en fördubbling av nu utgående ersättningar
enligt provinsialläkartaxan. Höjningarna motiveras i fråga örn de rättsmedicinska
obduktionerna med den ökade omfattning i varje särskilt fall, som
dessa med tiden kommit att få, samt för övriga undersökningar framför allt
med det stora ansvar och den särskilda omsorg och noggrannhet, som måste
nedläggas på rättsmedicinska undersökningar av sådan art, att medverkan
kräves av specialutbildad personal. Merkostnaden för ifrågavarande höjningar
jämte förekommande laboratorieundersökningar har av nämnden uppskattats
till omkring 33 000 kronor. Kostnaden för ifrågavarande läkares medverkan
vid rättsliga liksyner, enkla dödsbevisundersökningar och fullständiga dödsintvgsobduktioner
har beräknats till 34 500 kronor. Sammanlagda taxeersättningen
till den vid rättsläkar- och rättsobducentstationerna anställda
läkarpersonalen skulle alltså uppgå till omkring (33 000 + 34 500) 67 500
kronor.

Samtliga löner och ersättningar till stationernas personal avses skola
gäldas av statsmedel. Detsamma gäller de årliga omkostnaderna för stationerna,
vilka av nämnden uppskattas till 4 000 kronor för Stockholmsstationeu,
3 000 kronor för vardera av Uppsala och Lunds rättsläkar stationer,
10 000 kronor för Göteborgs rättsläkarstation samt till 1 800 kronor för envar
rättsobducentstation eller alltså sammanlagt 27 200 kronor. Häri ingå icke
utgifter för personalens resor till och från förrättningar, liktransporter och
handräckning av personal utom stationerna, vilka av nämnden för verksamheten
i dess helhet uppskattats till omkring 27 300 kronor.

Rättsläkar- och rättsobducentstationernas

lokalfrågor och utrustningsbehov.

Beträffande tillgången på lokaler framhåller nämnden till en början
följande.

De lokaler, över vilka karolinska institutets rättsmedicinska institution
för närvarande förfogar, äro såviil otidsenliga som otillräckliga och kunna
icke under någon längre tid användas som rättsläkarstation för StocJcholmsdistri/ctets
vidkommande. Endast under ett kortare provisorium skulle man
kunna tänka sig, att lokalerna ifråga kunde efter någon utökning användas
för detta ändamål. Rättsmedicinska institutionens nybyggnadsfråga står
emellertid på dagordningen och ingår i frågan örn den föreslagna förflyttningen
av karolinska institutets teoretiska institutioner till det s. k. Norrbackaområdet.
Enligt den av 1941 års riksdag antagna uppgörelsen mellan
Kungl. Maj:t och Kronan samt Stockholms stad rörande vissa markfrågor
m. m. i Stockholm skall staden den 1 juli 1946 eller senast den 1 juli 1948
lämnas tillträde till fastigheterna nr 3 och 4 i kvarteret »Glasbruket», där
de flesta av karolinska institutets teoretiska institutioner, bland annat rättsmedicinska
institutionen, nu äro belägna. Senast till denna tid måste sålunda
karolinska institutets rättsmedicinska institution till sin disposition hava nya
lokaler. Då den planerade nybyggnaden redan för att kunna fylla sin upp -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

gift såsom undervisningsanstalt måste omfatta såväl expeditions- som laboratorie-,
obduktions- och bårhuslokaler, så torde densamma -— åtminstone örn
den icke tilltages alltför snävt — med endast en jämförelsevis ringa utökning
kunna bliva tillräcklig att tillgodose lokalbehovet även för rättsläkarstationen
i Stockholms rättsläkardistrikt.

För Uppsala rättslöf ar station finnes redan tillfredsställande lokaler i den
för få år sedan nyuppförda patologiska institutionen vid Uppsala universitet.
För Lunds rättsläkarstation finnes för det rättsmedicinska arbetet i dess
nuvarande omfattning även tillfredsställande lokaler i Lunds universitets
patologiska institution. Enligt vad nämnden inhämtat, är förslag att genom
örn- och tillbyggnad utvidga denna institution för närvarande under utarbetande.
Däremot finnes ännu ingen lokal för Göteborgs rättsläkar station.

I fråga örn rättsobducentstationerna finnas lokaler för Västerås rättsobducentstation
i patologiska avdelningen vid lasarettet i Västerås och för Umeå
rättsobducentstation i patologisk-bakteriologiska avdelningen vid lasarettet i
Umeå. Dessa lokaler kunna anses tillräckliga för den rättsmedicinska undersökningsverksamheten
i dess nuvarande omfattning. Enligt vad nämnden
inhämtat, äro planer under utarbetande för utvidgning av bägge dessa lasarettsavdelningar,
varigenom desamma skulle komma att motsvara även det
framtida lokalbehovet. För de två övriga rättsobducentstationerna, de i
Norrköping och Sundsvall, finnas inga lokaler, ehuru utredningar föreligga
rörande patologiska avdelningar vid dessa lasarett, dit nämnda bägge städers
rättsobducentstationer äro avsedda att förläggas.

I fråga örn kostnaderna för erforderliga ny- och tillbyggnader yttrar
nämnden:

Kostnaderna för nybyggnaden av karolinska institutets rättsmedicinska
institution, för tillbyggnaden av Lunds universitets patologiska institution
samt för genom nybyggnad eller i annan ordning anskaffade lokaler för Göteborgs
rättsläkarstation torde, åtminstone till väsentlig del, komma att åvila
statsverket.

Ny- respektive tillbyggnaden av de bägge nämnda vetenskapliga institutionerna
är framför allt motiverad av de medicinska läroanstalternas behov
av utökade och tidsenliga lokaler och är därför en angelägenhet, som i första
hand tillkommer dessa läroanstalter.

Inrättandet av Stockholms rättsläkarstation och dess förläggning till
karolinska institutets rättsmedicinska institution har vidare avsevärd betydelse
för Stockholms stad, ej minst ur ekonomisk synpunkt. Då denna
rättsläkarstations verksamhetsområde är avsett att omfatta bland annat Stockholms
stad, måste med hänsyn härtill i anslutning till den blivande rättsmedicinska
institutionsbyggnaden uppföras ett bårhus jämte erforderliga
bilokaler, tillräckligt för stadens behov. Vidare måste denna institutionsbyggnads
obduktions-, laboratorie- och expeditionslokaler m. fl. avvägas och
inrättas så, att de bliva tillräckliga och ändamålsenliga även för rättsläkarverksamheten
i staden. Härigenom kommer bårhusfrågan i Stockholm att
erhålla en tillfredsställande lösning och staden undgå att uppföra nytt bårhus
med obduktions- och laboratorielokaler m. m., något som eljest torde
bliva nödvändigt, när inom få år karolinska institutet avflyttar från sin nuvarande
tomt och denna upplåtes för andra planerade ändamål. Dessutom
avses, såsom tidigare nämnts, att andre stadsläkarens rättsmedicinska och
därmed närbesläktade undersökningsverksamhet skall övertagas av den av
staten avlönade läkarpersonalen vid rättsläkarstationen, varjämte stadens
bårhusföreståndare och de båda vaktmästarna vid bårhuset avses skola bliva
överförda till statstjänster. Det synes under sådana förhållanden rimligt,

21

Kungl. Maj-.ts proposition nr 223.

att Stockholms stad, i likhet med vad som skedde vid det nuvarande bårhusets
tillkomst, bidrager till kostnaderna för det nya bårhuset och eventuellt
även till kostnaderna för rättsläkarstationens övriga lokaler. Beträffande
samtliga dessa lokaler bör givetvis vederbörlig hänsyn tagas till de
speciella önskemål, som staden kan hava, Underhandlingar i bårhusfrågan
och därmed sammanhängande spörsmål böra därför enligt nämndens mening
inledas mellan staten och Stockholms stad. Först sedan överenskommelse
häri träffats, blir det möjligt att med någorlunda tillförlitlighet beräkna
statsverkets andel i nybyggnadskostnaderna, i vad desamma hänföra sig
till de till Stockholms rättsläkarstations disposition avsedda lokalerna.

Inrättandet av Göteborgs rättsläkarstation med för staden avsett bårhus
m. m. torde komma att medföra avsevär-da fördelar för Göteborgs stad. Då
därtill kommer att denna rättsläkarstation eventuellt avses skola förenas
med en patologisk avdelning å något av stadens mindre sjukhus, böra underhandlingar
inledas med Göteborgs stad rörande rättsläkarstationens lokalfråga.
Först efter det överenskommelser träffats i lokalfrågan, kan beräkning
ske av statsverkets kostnader i ifrågavarande hänseende,

De kostnader, som hänföra sig till anskaffande av lokaler för de patologiska
lasarettsavdelningarna, synas böra helt åvila respektive landsting.

Med hänsyn till nu nämnda förhållanden har nämnden icke ansett sig
kunna framlägga någon beräkning rörande de kostnadsbelopp, som vid
genomförande av nämndens förslag skulle komma att åvila staten för byggnadsändamål.

Kostnaderna för rättsläkar- och riittsobducentstationernas inredning
och utrustning anser nämnden böra bestridas av statsmedel. Dessa kostnader
lia för Stockholms rättsläkarstation beräknats till 20,000 kronor.
Detta belopp skulle användas till inredning och möbler för personalens
arbetsrum, till kontorsmateriel såsom skrivmaskiner, liggare, kortsystem
m. m., till komplettering av den rättsmedicinska institutionens obduktionsinstrumentarium
och apparatur med mikroskop, polarisatiousmikroskop, vågar,
termostater, kylskåp, glasvaror m. m., till instrumentarium för rättsmedicinska
undersökningar av levande personer samt till utrustning för den
ambulatoriska undersökningsverksamheten m. m.

För Uppsala och Lunds rättsläkarstationer har nämnden beräknat motsvarande
kostnader för vardera stationen till 10 000 kronor.

För Göteborgs rättsläkarstation ha engångskostnaderna uppskattats till
50 000 kronor. Detta belopp skulle användas till möblering av stationen, till
lösa inventarier av olika slag såsom armatur, gardiner, handdukar m. m., till
kontorsmateriel såsom skrivmaskiner, liggare, kortsystem m ,m., till för rättsmedicinska
laboratorieundersökningar avsedd apparatur, såsom mikroskop av
olika slag, mikrotomer, paraffinugnar, termostater, kylskåp, torkskåp, vågar,
glasvaror m. m., till fotografisk apparatur för makro- och mikrofotografering,
till obduktionsinstrumentarium, till instrumentarium för rättsmedicinska undersökningar
av levande personer samt till utrustning för den ambulatoriska
undersökningsverksamheten m. m.

Vad slutligen de fyra rättsobducentstationerna beträffar har nämnden för
envar av dessa stationer beräknat engångskostnaderna till 5 000 kronor, att
användes till fotografisk apparatur, till instrumentarium för undersökning av

22 Kungl. Maj-.ts proposition nr 223.

levande personer samt till utrustning för den ambulatoriska undersökningsverksamheten
m. m.

I enlighet med dessa beräkningar skulle sålunda inredningen och utrustningen
av stationerna erfordra sammanlagt 115 000 kronor.

Den rättsmedicinska verksamheten utanför stationerna.

Som tidigare berörts skulle viss rättsmedicinsk undersökningsverksamhet
komma att utföras även av andra än de vid rättsläkar- och rättsobducentstationerna
anställda läkarna. Sålunda har nämnden räknat med att tjänsteläkarna
skulle komma att fortfarande till väsentlig del utföra rättsmedicinska
och därmed närbesläktade undersökningar av levande personer i de fall, där
större rättsmedicinsk eller annan speciell sakkunskap icke erfordras. Vidare
skulle det åvila tjänsteläkarna att lämna biträde vid rättsliga liksyner och
rättsmedicinska obduktioner samt utföra enkla dödsbevisundersökningar i
alla fall, där dessa förrättningar ägde rum utanför de städer, i vilka rättsläkar-
och rättsobducentstationerna vore belägna, samt icke med nödvändighet
krävde större rättsmedicinsk sakkunskap. Härjämte skulle tjänsteläkarna
utanför nämnda städer utföra fullständiga dödsintygsobduktioner samt lämna
sakkunnigt biträde vid vissa brottsplats- och olycksplatsundersökningar ävensom
vid förhör i samband med vissa brottsutredningar m. m. Med den
omläggning av undervisningen i rätts- och statsmedicin för medicine licentiatexamen,
som de särskilda sakkunniga föreslagit i sitt år 1941 avgivna
betänkande angående läkarutbildningens reformering, anser nämnden, att
ifrågavarande tjänsteläkare komma att besitta erforderlig kompetens för
ifrågavarande uppgifter.

Rättsmedicinska undersökningar av levande personer skulle enligt nämnden
i viss utsträckning även utföras av läkare vid sjukvårds- och liknande
inrättningar. Detta gäller särskilt i sådana fall, där för undersökningen
kräves någon tids observation å sådan inrättning eller de särskilda instrumentella
hjälpmedel, som där stå till förfogande, eller ock den speciella
sakkunskap och erfarenhet, som sjukhusläkarna besitta. Nämnden föreslår,
att föreskrift intages örn skyldighet för ifrågavarande läkare att på anmodan
av länsstyrelse, domstol, domare eller landsfogde m. fl. förrätta rättsmedicinsk
undersökning av levande personer. Slutligen erinrar nämnden örn att
rättsmedicinsk undersökning av levande personer samt enkla dödsbevisundersökningar
och fullständiga dödsintygsobduktioner m. m. i fortsättningen
även kunna komma att utföras av en del privatläkare. Genom att all rättsmedicinsk
undersökningsverksamhet enligt nämndens förslag skulle underkastas
statlig kontroll, anser nämnden tillräcklig garanti föreligga för att
dessa undersökningar bliva utförda på ett ur rättssäkerhetssynpunkt betryggande
sätt.

Nämnden har tillika föreslagit en omreglering av gällande provinsialläkartaxa,
i vad den avser rättsmedicinsk undersökningsverksamhet, utförd av
provinsialläkare. Nämndens förslag till taxa innebär i huvudsak en komplettering
av de i nuvarande taxa upptagna förrättningarna och i vissa fall

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

en förhöjning av där upptagna taxebelopp. Härjämte har nämnden framlagt
förslag till taxa för rättsmedicinska undersökningar av levande personer,
verkställda av läkare vid av stat eller landsting eller kommun driven sjukvårdsinrättning.
Nämnden föreslår däri, att arvode för dylik rättsmedicinsk
undersökning skall utgå med 30 kronor. Kostnaden för dessa taxeregleringar,
som förutsättes skola bestridas av statsmedel, uppskattas till omkring
17,800 kronor.

Beträffande lokalkostnaderna för den sålunda bedrivna verksamheten
framhåller nämnden, att ett genomförande av dess förslag å ena sidan
skulle betyda en minskning av statsverkets utgifter för ändamålet genom
stationernas inrättande och å den andra sidan innebära en ökning av desamma
genom att en del fullständiga dödsintygsobduktioner och enkla
dödsbevisobduktioner förutsättas skola utföras å lokaler av i frågavarande
slag samt kostnaderna för dessa lokalers disponerande ersättas av statsmedel.
Nämnda minskning och ökning torde emellertid enligt nämndens
uppfattning komma att i huvudsak uppväga varandra.

Kontrollen över den rättsmedicinska verksamheten.

Enligt nämndens mening bör för närvarande ingen ändring göras i den
nu rådande ordningen, att kontrollen över rättsmedicinalväsendet i riket i
sista hand utövas av medicinalstyrelsen och dess rättsmedicinska nämnd.
Nämnden har med avseende å detta spörsmål icke ansett sig böra till närmare
dryftande upptaga frågan örn annan tänkbar central organisation för handläggning
av dessa uppgifter. Dels skulle härför tarvas en alldeles speciell och
mycket omfattande utredning, vilken knappast kunde anses tillhöra nämndens
uppdrag, och dels skulle en sådan utredning föregripa den av särskilda sakkunniga
bedrivna utredningen rörande omorganisation av medicinalstyrelsen.

Nämnden har emellertid betonat, att dess arbetsbörda under senare år
ökat i väsentlig grad. Medan antalet sammanträden under femårsperioden
1914—1918 utgjorde i medeltal 25 örn året och antalet ärenden angående
granskning av protokoll och utlåtanden över rättsmedicinska förrättningar
omkring 23 per år, hade motsvarande antal för femårsperioden 1935—1939
stigit till 49 respektive 300 örn året. Under åren 1940 —1941 hade visserligen
en icke obetydlig minskning av ärendenas antal inträtt, men sannolikt
stöde denna minskning i samband med rådande abnorma förhållanden och
bomme därför sannolikt att vid återgång till normala förhållanden efterföljas
av en fortgående ökning. Fordringarna på arbetets kvalitet hade även i
olika avseenden stigit. De förekommande utredningarna vore numera i många
fall mera krävande och tidsödande än tidigare. Trots den starka tillväxten
av nämndens arbetsbörda hade emellertid någon mera genomgripande omläggning
av nämndens arbetssätt icke ägt rum. En följd härav hade blivit,
att nämnden för närvarande endast med svårighet och ej utan menlig förlängning
av tiden för ärendets handläggning kunde fylla sill uppgift.

I anslutning härtill framhåller nämnden, att granskningen av inkommande
protokoll och utlåtanden utgjorde en mycket betydande del av nämndens

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

arbetsbörda. Det synes nämnden kunna ifrågasättas, huruvida icke en omläggning
av denna granskningsverksamhet bör ske, Nämnden anför härutinnan
följande.

Det synes kunna ifrågasättas, huruvida det kan anses fullt ändamålsenligt
att denna granskning — som till väsentlig del består i att kontrollera att
obduktionsförrättningarna äro utförda med erforderlig noggrannhet och med
iakttagande av gällande bestämmelser — skall omedelbart åvila en så hög
myndighet som medicinalstyrelsen och dess rättsmedicinska nämnd. Detta
granskningsarbete borde i första hand kunna utföras av lägre instans, t, ex.
en inspektör för den rättsmedicinska verksamheten. Även i andra avseenden
än i fråga örn arbetsbelastningen för styrelsen och nämnden torde det icke
kunna förnekas, att den omtalade ordningen för granskningens utförande
medför vissa rätt avsevärda olägenheter. Vid utredningar i brottmål plägar
som regel den eller de förekommande obduktionerna äga rum på ett mycket
tidigt stadium, innan utredningen i övrigt är på långt när avslutad. Det
är ingalunda ovanligt, att, längre eller kortare tid efter det att en obduktionsförrättning
avslutats samt protokollet och utlåtandet däröver blivit av
medicinalstyrelsen granskade, genom den fortsatta polisundersökningen m. m.
omständigheter framkomma, vilka ställa obduktionsföreteelserna i ny belysning
och göra ett förnyat bedömande av fallet från rättsmedicinsk synpunkt
önskvärt eller nödvändigt, vilket icke alltid polismyndigheterna och domstolarna
torde hava förutsättningar att avgöra. Det" kan under sådana förhållanden
icke anses ändamålsenligt, att landets högsta rättsmedicinska sakkunniginstans,
såsom nu i många fall sker, skall nödgas taga ställning i
ärendet och fälla sitt omdöme vid en tidpunkt, då utredningsmaterialet ännu
icke på långt när föreligger i fullständigt och färdigt skick.

Nämnden tillägger emellertid, att på grund av de med en särskild inspektörsbefattning
förenade kostnaderna ävensom det förhållandet, att medicinalstyrelsens
organisation vore föremål för utredning, nämnden ansåge sig
för närvarande böra avstå från kravet på inrättandet av en sådan befattning.

1 stället föreslår nämnden, att tillsvidare årligen visst belopp, förslagsvis
5 000 kronor, ställes till medicinalstyrelsens förfogande för förordnande av
en eller flera kompetenta läkare för biträde vid ifrågavarande granskningsarbete
samt för företagande av nödiga inspektioner av rättsläkar- och rättsobducentstationerna.
För bestridande av dennes resekostnader upptager
nämnden ett belopp av 1 000 kronor.

Nämnden framhåller tillika, att örn dess förslag genomföres, bleve det
nödvändigt, att antalet rättsläkare i styrelsens vetenskapliga råd ökades från
två till tre, varigenom tjänstgöringen i nämnden skulle kunna fördelas på
ett rimligare sätt och särskilt den rättsläkare, som tillika vöre professor
vid karolinska institutet, skulle kunna beredas erforderlig lättnad i arbetsbördan.
Till årsarvode åt den nye rättsläkaren beräknas ett belopp av

2 400 kronor eller samma arvode, som för närvarande utgår till den i Stockholm
stationerade rättsläkaren.

Sammanställning av kostnaderna.

Nämnden har utgått från att samtliga kostnader för förrättningsarvoden
samt för tjänsteresor, liktransporter och handräckning vid hithörande förrättningar
skola, liksom hittills varit fallet, bestridas från andra huvud -

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

titelns anslag till medikolegal besiktningar. Detta gäller även i de fall, då
förrättning verkställts av läkarpersonal vid stationerna. Övriga kostnader
har nämnden avsett skola utgå från skilda anslag under femte huvudtiteln.
I enlighet härmed har nämnden uppskattat de totala årsutgifterna (mer -

kostnaderna) för förslagets genomförande sålunda.

Under andra huvudtiteln:

Medikolegala besiktningar: Kronor.

Eörrättningsarvoden (67 500 + 17 800) .................. 85 300

Tjänsteresor, liktransporter och handräckning ........ 27 300 112600

Under femte huvudtiteln:

Rättsläkar- och rättsobducentstationer: Avlöningar .............. 127 000

Rättsläkar- och rättsobducentstationer: Omkostnader............ 27 200

Medicinalstyrelsen: Avlöningar (5 000 + 2 400) .................... 7 400

Medicinalstyrelsen: Omkostnader .................................. 1 000

Summa åidiga kostnader kronor 275 200

Härtill komma engångskostnader för dels ny- och tillbyggnader, vilka för
närvarande icke kunna beräknas, dels ock inredning och utrustning av stationslokalerna,
beräknade till 115 000 kronor.

Övergångsanordningar.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen stöter ett genomförande
av nämndens förslag på relativt betydande svårigheter. Oavsett de
icke obetydliga merutgifter för statsverket, som skulle bliva följden, förutsätter
nämndens förslag örn förläggande av vissa blivande tjänstestationer
till sjukhus, att avtal i ämnet träffas mellan staten å ena samt sjukhusens
huvudmän å andra sidan. Härtill kommer att vid flera av sjukhusen krävas
utbyggnad och nyinredningar, varför man får räkna med att en avsevärd tid
kommer att förflyta, innan organisationen i dess helhet kan träda i verksamhet.
En ytterligare svårighet för genomförandet av omorganisationen
ligger enligt nämnden däri, att i landet för närvarande knappast finnes tillräckligt
antal rättsmedicinskt specialutbildade läkare för bestridande av de till
inrättande föreslagna tjänsterna. Med de ringa utsikter till befordran, som
den rättsmedicinska banan hittills erbjudit, har densamma enligt nämnden
allenast lockat ett ringa antal läkare. De förefintliga utbildningsmöjligheterna
hava också varit ytterligt begränsade.

Å andra sidan betonar nämnden, att de väsentliga brister, som för närvarande
vidlåda rättsmedicinalväsendet i landet, nödvändiggöra en snar omorganisation
av detsamma. Nämnden framhåller även, att en omorganisation
i enlighet med nämndens förslag utgör en förutsättning för den synnerligen
angelägna omläggning av undervisningen i rätts- och statsmedicin, som särskilda
sakkunniga föreslagit. Aven om dessa sakkunnigas förslag rörande
den medicinska undervisningens reformering i sin helhet icke skulle vinna
statsmakternas bifall, kunde förslaget, i vad det avser undervisningen i

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

rätts- och statsmedicin, enligt nämndens mening icke undanskjutas, enär den
nuvarande utbildningen i detta ämne innebure ett stort slöseri med studietiden
för de blivande läkarna i allmänhet. De studerande måste nämligen för
närvarande genomgå en tre månader lång kurs i utförande av rättsmedicinska
obduktioner, vilken kurs för de allra flesta deltagarna endast komme
till ringa nytta i deras blivande verksamhet som läkare. En dylik irrationell
ordning kunde icke gärna få fortbestå. Slutligen erinrar nämnden örn att
andre stadsläkaren i Stockholm uppnådde pensionsåldern med utgången av
mars månad 1943, varför tidpunkten nu vore lämplig för ett övertagande av
dennes hittillsvarande rättsmedicinska undersökningsverksamhet genom statligt
organ.

Under beaktande av vad sålunda anförts har nämnden ansett sig böra
framlägga ett förslag till provisorisk organisation, att gälla tills den definitiva
organisationen kan genomföras. Nämndens förslag härutinnan innebär,
att inrättandet av två rättsobducentdistrikt, nämligen östra Götalands och
mellersta Norrlands, skulle tillsvidare anstå och att de län, som vore avsedda
att ingå i dessa distrikt, skulle fördelas på Stockholms och Uppsala
rättsläkardistrikt. Vidare skulle de föreslagna biträdande rättsläkartjänsterna
vid Stockholms rättsläkarstation under övergångstiden ersättas med två
assistenter, varigenom antalet assistenter vid denna station skulle uppgå
till tre. Att nämnden trots den utökning av verksamhetsområdet, som Stockholmsstationen
skulle erhålla under provisorietiden, anser sig kunna föreslå
ett dylikt utbyte, beror på att arbetsuppgifterna först så småningom beräknas
bliva så omfattande, som den föreslagna definitiva organisationen
avser. Icke heller för Uppsala rättsläkardistrikt föreslås någon utökning av
personalen under provisorietiden.

Ett genomförande av den provisoriska organisationen skulle enligt nämndens
beräkningar medföra en begränsning av kostnaderna för avlöningar vid
rättsläkar- och rättsobducentstationerna till omkring lil 300 kronor, för omkostnaderna
vid samma stationer till 23 600 kronor samt för stationernas
inredning och utrustning till 100 000 kronor. Härtill skulle komma en kostnad
av 8 400 kronor för förstärkning av det centrala kontrollorganet. Höjningen
av anslaget för medikolegala besiktningar beräknas stanna vid sammanlagt
111400 kronor.

För fa ttningsförsla g.

Nämnden har till sist framlagt förslag till författningar i ämnet. De viktigaste
av dessa utgöras av förslag till dels lag örn rättslig liksyn, dels stadga
angående rättslig liksyn dels ock stadga angående rättsmedicinsk obduktion,
vilka närmare reglera förutsättningarna och formerna för nu nämnda förrättningar.
Härjämte innehåller betänkandet förslag till följ dförfattningar i olika
hänseenden, avseende ändringar i bland annat sjukhuslagen, sjukhusstadgan,
stadgan angående sinnessjukvården i riket, medicinalstyrelsens instruktion, allmänna
läkarinstruktionen, ävensom vissa andra författningar. Med den begränsade
lösning av organisationsfrågan, som för närvarande synes möjlig,

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

torde anledning icke föreligga att i detta sammanhang närmare redogöra för
nämndens författningsförslag utan torde jag beträffande dessa få hänvisa till
betänkandet (s. 99 o. f.).

Yttranden.

Korslaget i allmänhet.

Vid remissbehandlingen har praktiskt taget fullständig enighet framträtt
rörande behovet av en koncentration av den mera krävande rättsmedicinska
undersökningsverksamheten. Det förslag till omorganisation av rättsmedicinalväsendet
i sådan riktning, som framlagts av rättsmedicinska nämnden,
har också i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det
stora flertalet hörda myndigheter och sammanslutningar. Så är fallet med,
bland andra, justitiekanslern, rikets hovrätter, processlagberedningen, universitetskanslern
och de akademiska myndigheterna, statskontoret, statens kriminaltekniska
anstalt, Överståthållarämbetet och flertalet länsstyrelser, samtliga
förste provinsialläkare utom två, flertalet landstings förvaltningsutskott
och städer utanför landsting, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet,
förste provinsialläkarnas förening, svenska provinsialläkarföreningen,
svenska stadsläkareföreningen, föreningen Sveriges stadsfiskal och föreningen
Sveriges landsfiskaler.

Justitiekanslern yttrar sålunda:

Den redogörelse för bristerna i den nuvarande organisationen av rättsmedicinalväsendet
m. m., som framlagts i betänkandet, synes otvetydigt ådagalägga,
att en reform på området är påkallad av ett starkt behov. Frågan örn
en sådan reform har ock stått på dagordningen sedan lång tid tillbaka och
ett flertal förslag till en ändrad ordning har under årens lopp framlagts. Ur
de synpunkter justitiekanslersämbetet har att företräda har ämbetet icke
något att erinra mot huvudgrunderna i det nu föreliggande förslaget. Dess
realiserande lärer komma att medföra ökad rättssäkerhet. Samtidigt vill det
synas, som örn vid förslagets utarbetande en strävan gjort sig gällande att
undvika en dyrbar organisation. Med hänsyn härtill och då det för rättsväsendet
är av stor vikt, att denna fråga så vitt möjligt varder löst utan ytterligare
uppskov, får justitiekanslersämbetet tillstyrka, att förslaget lägges till
grund för åtgärder i ämnet.

Processlagberedningen anför:

Såsom nämnden framhållit i sitt betänkande har ett välordnat rättsmedicinalväsende
en utomordentligt stor betydelse för rättskipningen, detta ej minst
i fråga örn samhällets verksamhet för uppdagande och beivrande av brott.
Dess betydelse är emellertid ej strängt begränsad till brottmålsförfarandet.
Även inom privaträtten, särskilt försäkringsrätten, påkallas ofta rättsmedicinska
undersökningar i tvister mellan försäkringsgivare och försäkringshavare.
Att de rättsmedicinska undersökningar, som sålunda erfordras, fylla
stora anspråk på tillförlitlighet, är alltså ur rättssäkerhetens synpunkt av stor
vikt. Ur denna synpunkt har nämnden riktat en mycket skarp kritik mot de
nuvarande förhållandena å detta område. Yad särskilt angår de rättsmedicinska
obduktionerna framhåller nämnden starkt, att den fullständigt otillräckliga
yrkesskicklighet, som nuvarande rättsobducenter i ett flertal fall besitta,
utgör en mycket allvarlig fara för rättssäkerheten. Att behovet av en genomgripande
omorganisation av rättsmedicinalväsendet gjort sig starkt gällande,
torde vara allmänt erkänt och beredningen har ingen anledning att ifråga -

28

Kungl. Majlis proposition nr 223.

sätta riktigheten av den kritik, som nämnden framfört. Beredningen anser
sig ej heller böra närmare ingå på de organisatoriska och andra åtgärder av
medicinsk-teknisk natur, som av nämnden förordats för avhjälpande av de
nuvarande bristerna. I stort sett torde förslaget i dessa delar vara väl ägnat
att tillgodose de krav, som ur rättsskipningens synpunkt äro av betydelse.

Universitetskanslern understryker behovet av en omläggning med hänsyn
till undervisningen i rätts- och statsmedicin. Kanslern yttrar bland annat:

Förslaget äger ett visst samband med spörsmålet örn den akademiska undervisningen
i ämnet rätts- och statsmedicin. För närvarande äro förhållandena
på detta område synnerligen otillfredsställande. Enligt medicinska examensstadgan
är utbildningen helt och hållet förlagd till karolinska institutet. På
grund av särskilda medgivanden av Kungl. Majit har dock sedan mer än
ett tiotal år tillbaka kurs i ämnet givits även i Lund. Också i Uppsala har
tidvis meddelats viss undervisning på området. Under den 3 månader pågående
kursen i ämnet måste huvuddelen av undervisningen ägnas åt att söka
bibringa de studerande någon färdighet i förrättandet av rättsmedicinska
obduktioner. Åtminstone vid karolinska institutet är det på grund av det
stora antalet kursdeltagare icke möjligt för kursledaren att bibringa eleverna
någon nämnvärd färdighet på området. Många kursdeltagare kunna överhuvudtaget
aldrig beredas tillfälle att själv utföra någon »provobduktion: .
Så länge tjänsteläkarna äro skyldiga att förrätta rättsmedicinska obduktioner,
kan man emellertid ej undgå att ägna huvuddelen av kursen åt en obduktionsundervisning,
som under alla förhållanden är alldeles otillräcklig för sin uppgift
och som måste synas ganska meningslös för flertalet av de studerande,
vilka under sin blivande verksamhet som läkare kanske ej komma att utföra
någon enda rättsmedicinsk obduktion. Genomföres det nu föreliggande förslaget,
med påföljd att sådana rättsmedicinska förrättningar, som kräva långvarig
specialutbildning, övertagas av särskilt skolad personal, kan undervisningen
omläggas i den av läkarutbildningssakkunniga önskade riktningen, så
att undervisningen begränsas till sådana rättsmedicinska spörsmål, som läkaren
ofta möter i sitt dagliga arbete. Utbildningen av de blivande rättsläkarna
och rättsobducenterna samt deras medhjälpare kommer att äga rum
vid rättsläkarstationerna, sannolikt mest i Stockholm, och bör såsom övrig
specialistutbildning förläggas till tiden efter medicine licentiatexamen.

Karolinska institutets lärarkollegium betonar särskilt angelägenheten av att
mera tillfredsställande anordningar träffas för tillgodoseende av undervisningen
i rättsmedicin vid institutet. Lärarkollegiet yttrar:

Karolinska institutets lärarkollegium har vid flera föregående tillfällen,
då rättsobducentväsendets omorganisation varit föremål för behandling, uttalat
önskvärdheten av att utförandet av samtliga rättsmedicinska obduktioner
inom Stockholm och jämväl inom Stockholms län förlägges under
institutets rättsmedicinska institution. Såsom i betänkandet framhålles, är
den tidpunkt nu inne, då detta måste förverkligas. Andre stadsläkaren i
Stockholm har under år 1943 uppnått pensionsåldern och överflyttandet av
de rättsmedicinska obduktionerna kan nu äga rum utan de olägenheter av
ekonomisk eller annan art, som annars vore förbundna därmed. Ben rättsmedicinska
institutionens otillräckliga lokalutrymmen, som länge legat i vägen
för frågans lösning, utgöra icke nu längre något hinder, då nybyggnad av
institutionen planeras i samband med den beslutade förflyttningen av karolinska
institutets teoretiska institutioner till Norrbackaområdet och de nuvarande
lokalerna under ett kortare provisorium kunna anses tillräckliga för
att inhysa den föreslagna Stockholms rättsläkarstation. Med en jämförelsevis

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

29

ringa utökning kan don planerade rättsmedicinska institutionen beräknas tillgodose
det framtida lokalbehovet även för Stockholms rättsläkarstation, varigenom
den rättsmedicinska undervisningen och utbildningen skulle tillföras
icke blott de rättsmedicinska obduktionerna i Stockholms stad utan även
dem i Stockholms, Södermanlands och Gotlands län. Det viktigaste skälet
till att den föråldrade anordningen beträffande de rättsmedicinska obduktionerna
i Stockholms stad måste upphävas, ligger emellertid däri, att undervisningen
i rättsmedicin enligt det år 1941 avgivna betänkandet angående
läkarutbildningens reformering kommer att vittgående omläggas. Det framlagda
förslaget angående omorganisationen av rättsmedicinalväsendet sammanhänger
på det närmaste med denna omläggning av undervisningen och
det må med skärpa framhållas, att en tillfredställande undervisning, avsedd
dels för blivande läkare och dels för blivande rättsläkare och rättsobducenter,
icke torde kunna meddelas vid karolinska institutet, utan att det rättsmedicinska
undervisningsmaterialet från Stockholms stad, omfattande sådant såväl
för rättsliga liksyner, dödsbevisundersökningar, fullständiga dödsintygsobduktioner
och rättsmedicinska obduktioner som för laboratorieundersökningar,
utan inskränkning ställes till rättsmedicinska institutionens förfogande.

Medicinska fakulteten i Lund uttalar sin tillfredsställelse med att förslaget
bygger på den nuvarande frivilliga organisationen. Fakulteten yttrar:

Den medicinska fakulteten i Lund har kunnat på nära håll iakttaga den
frivilliga verksamheten därigenom, att innehavarna av professorsämbetet i
patologisk anatomi och rättsmedicin långt tidigare än på andra ställen i vårt
land trätt in för sådan verksamhet, här innefattande icke blott de rättsmedicinska
obduktionerna inom stora delar av södra Sverige utan därjämte även
andra obduktioner av försäkringsrättslig natur, dödsbevisobduktioner, laboratoriearbeten
och rättsmedicinska utredningar. Fakulteten hälsar sålunda med
synnerlig tillfredsställelse, att den rättsmedicinska nämnden nu framkommit
med ett förslag till omorganisation av rättsmedicinalväsendet, som i möjligaste
mån bygger på det i sydsverige prövade systemet och som även i
övrigt utformats så att det skall kunna vara praktiskt genomförbart. Fakulteten
skänker sitt fulla gillande åt planen att uppdela riket i fyra rättsläkaroch
lika många rättsobducentdistrikt och uttalar förhoppningen, att denna
distriktsorganisation skall snarast möjligt kunna förverkligas.

Svenska provinsialläkarföreningen erinrar örn att föreningen tidigare vid
upprepade tillfällen uttalat sig för anställande av särskilda rättsobducenter.
Föreningen hälsar därför det nu föreliggande förslaget med stor tillfredsställelse
och yttrar i fortsättningen bland annat följande.

Enligt förslaget skulle tjänsteläkarna befrias från sin skyldighet att verkställa
rättsmedicinska obduktioner. Av de skäl som angivas i betänkandet är
detta också numera en trängande nödvändighet. Provinsialläkarna äro så
starkt upptagna av sin hälso- och sjukvårdande verksamhet, att förrättandet
av en rättsmedicinsk obduktion verkar starkt förryckande på arbetet, då den
på grund av läkarnas ovana vid obduktioner och upprättande av protokoll
däröver tager onödigt lång tid i anspråk. Provinsialläkarna sakna den nödvändiga
specialutbildning och tillräckliga övning i förrättande av rättsmedicinska
obduktioner, som numera får anses nödvändig för att dessa skola
kunna utföras på fullt betryggande sätt.

Förslaget avser emellertid icke att skilja provinsialläkarna från all rättsmedicinsk
verksamhet. Flera viktiga rättsmedicinska uppgifter skola fortfarande
åligga dessa läkare, såsom rättsmedicinska undersökningar av levande
personer, enida dödsbevisundersökningar och fullständiga dödsintygsobduk -

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

tioner, skyldighet att biträda vid rättsliga liksyner, vid brottsplats- eller
olycksplatsundersökningar eller liknande undersökningar samt vid förhör vid
brottsundersökningar. Provinsialläkare skola vidare kunna förordnas att biträda
vid rättsmedicinsk obduktion och i vissa undantagsfall vara skyldig att
utföra obduktion i rättsmedicinsk form

Nästan alla dessa arbetsuppgifter ingå redan nu i provinsialläkarnas skyldigheter.
Förslagets genomförande skulle emellertid medföra att den rättsmedicinska
verksamheten avsevärt utökades. Rättsliga liksyner avses sålunda
skola äga rum i alla fall, då någon funnits ligga död utan veterligen föregående
sjukdom, och även övriga uppgifter komma att bliva mera omfattande
och tidskrävande än förut. En avsevärd insikt i rättsmedicinska frågor kommer
därför att bliva nödvändig för provinsialläkarna. Den hittillsvarande utbildningen
kan icke anses ha givit kåren en tillräcklig sådan specialutbildning,
varför en omläggning av undervisningen i rätts- och statsmedicin för
medicine licentiatexamen enligt av sakkunniga angivna riktlinjer snarast bör
genomföras så, att denna brist kan avhjälpas. För provinsialläkarna skulle
det ock bliva till stor lättnad i arbetet, örn noggranna bestämmelser och
anvisningar för utförande av alla dessa rättsmedicinska uppgifter utarbetades
av medicinalstyrelsen och tillställdes samtliga tjänsteläkare.

Statskontoret anser, att rättsmedicinska nämnden genom den verkställda
utredningen på ett övertygande sätt klarlagt behovet av genomgripande reformer
på rättsmedicinalväsendets område. Mot den föreslagna indelningen av
riket i fyra rättsläkar- och fyra rättsobducentdistrikt har ämbetsverket icke
något att erinra. Föreningen av rättsläkarbefattningarna i Stockholms, Uppsala
och Lunds rättsläkardistrikt med vederbörande professors- och lärartjänster
i rätts- och statsmedicin synes ämbetsverket innebära en ändamålsenlig
anordning för säkerställande av önskvärd samordning av, å ena sidan,
undervisning och utbildning i rättsmedicin och, å andra sidan, praktisk utövning
av samma gren inom medicinen. Likaledes finner ämbetsverket en
förening av rättsläkarbefattningen i Göteborgs rättsläkardistrikt med överläkartjänst
å patologisk avdelning vid något sjukhus i Göteborg vara att
förorda.

Flertalet länsstyrelser har begränsat sig till att understryka behovet av
en reform på området samt att med smärre jämkningar tillstyrka förslagets
huvudprinciper. Några länsstyrelser ha motiverat sitt ställningstagande med
vissa allmänna uttalanden, ägnade att belysa förhållandena på området.

Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar sålunda bland annat:

Utan att på något sätt vilja rikta något förklenande mot tjänsteläkarna,
kan länsstyrelsen icke hava undgått konstatera, att förhållandena på förevarande
område varit mindre tillfredsställande. Yrkesskickligheten som rättsobducenter
synes hava varit otillräcklig, vilket medfört, att tjänsteläkarna i
allmänhet själva varit obenägna att mottaga förordnanden att verkställa
obduktioner. Att sådana likväl kunnat verkställas på ett ur rättsmedicinsk
synpunkt tillfredsställande sätt har blivit möjligt genom de frivilliga krafter
som ställts till förfogande. Vad detta län angår hava under de senaste 10—15
åren nära nog samtliga obduktioner förrättats av andra än tjänsteläkare, varvid
för det övervägande flertalet fall länsstyrelsen anlitat läkaren på patologiska
avdelningen vid centrallasarettet i Västerås. Som detta emellertid
enligt länsstyrelsens förmenande måste anses som ett provisorium, synes den

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

nu föreslagna reformen mer än väl av behovet påkallad. Med hänsyn till den
speciella sakkunskap, som enligt förslaget kommer att stå till buds, och med
den fastare organisation, som med förslaget avses komma till stånd, torde man
enligt länsstyrelsens förmenande kunna förvänta att rättsmedicinalväsendets
funktionsduglighet skall bliva i görligaste mån garanterad.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför:

Inom länet råder för närvarande brist på läkare med tillräcklig yrkesskicklighet
såsom rättsobducent. Detta gäller särskilt bland de tjänsteläkare, som
det enligt gällande bestämmelser åligger att mottaga förordnanden såsom
obducent. När fråga uppkommit att verkställa rättsmedicinsk obduktion, bardet
därför ofta mött svårigheter att erhålla lämplig obducent, även örn dessa
svårigheter under de senaste åren minskats genom att vissa privatläkare, som
ägt speciell utbildning på området, frivilligt ställt sig till förfogande. Under
sådana förhållanden är en omorganisation av rättsmedicinalväsendet starkt av
behovet påkallad.

Mot den nu föreslagna utformningen av denna omorganisation har landsfogden
framställt vissa erinringar. Sålunda framföres bland annat farhågor
för att rättsobducenten vid den föreslagna rättsobducentstationen i Sundsvall,
vilken avses för Jämtlands och Västernorrlands län, skulle få alltför liten
möjlighet att i erforderlig omfattning ägna sig åt samarbete med vederbörande
polisutredningsman, bland annat genom resor utom stationsorten.
Än mer skulle detta givetvis gälla den föreslagna provisoriska lösningen, enligt
vilken tills vidare Uppsala rättsläkardistrikt skulle vara utökat med
Västernorrlands och Jämtlands län. Emellertid finner länsstyrelsen för sin
del den föreslagna organisationen innebära en avsevärd förbättring av nuvarande
förhållanden i förevarande avseende inom länet, då tillgången på
fullt kvalificerad rättobducent därigenom skulle i möjligaste mån säkerställas.
Länsstyrelsen förutsätter, att en ytterligare utbyggnad av organisationen åtminstone
tills vidare av ekonomiska skäl ej är möjlig.

Stadsfullmäktige i Göteborg har överlämnat ett av hälsovårdsnämnden i
staden avgivet yttrande, vari framhålles bland annat följande:

Vid en jämförelse mellan olika förslag att omorganisera rättsmedicinen i
landet, måste det Hedrénska anses garantera den största rättsmedicinska
kompetensen hos rättsläkarna. Förslaget är emellertid för länge sedan avfört
från dagordningen, bland annat på grund av de dryga kostnader, det skulle
medföra. Närmast i effektivitet får väl den rättsmedicinska nämndens förslag
anses stå och i vissa avseenden äger det rent av företräden framför det
Hedrénska. Det är ej helt lyckligt, örn rättsläkaren nödgas uteslutande befatta
sig med rättsmedicinsk patologi. Ett samtidigt handläggande av vanliga
sjukhusobduktioner med därav föranlett histopatologiskt arbete vidgar nämligen
obducentens horisont samt ger honom erfarenhet och träning. Detta
är just vad den rättsmedicinska nämndens förslag siktar till. I den mån nya
prosektorsbefattningar upprättas vid våra sjukhus — och det är mycket som
talar för att utvecklingen kommer att ske i den riktningen — kan landet uppdelas
i ytterligare och mindre verksamhetsområden, givetvis med beaktande
av, att uppdelningen ej drives därhän, att rättsspecialistens sakkunskap försvagas
genom bristande övning.

Hälsovårdsnämnden tillägger, att någon billigare lösning av frågan örn
rättsmedicinalväsendets organisation knappast torde stå att vinna utan avkall
på nödig effektivitet.

I en del yttranden hava framförts betänkligheter eller erinringar
av principiell eller allmän innebörd mot det föreliggande organisa -

32

Kungl. May.ts proposition nr 223.

tionsförslaget. I vissa fall hava dessa erinringar tillmätts sådan betydelse,
att de föranlett ett avstyrkande av förslaget eller yrkande på förnyad utredning.

Svea hovrätt framhåller, att vissa svagheter vidlåda förslaget såtillvida,
att rättsläkar- och rättsobducentbefattningarna skola ha naturen av bisysslor.
Därigenom kunde besvärande pliktkollisioner uppstå och samarbetet mellan
polismyndigheter och representanter för den medicinska sakkunskapen försvåras.
Då emellertid av kostnadsskäl en bättre lösning för närvarande ej
torde kunna påräknas och ärendet knappast tålde ytterligare uppskov, gåve
vad sålunda erinrats hovrätten ej anledning att avstyrka en organisation av
rättsmedicinalväsendet efter i huvudsak de grunder, på vilka förslaget uppbyggts.

Karolinska institutets lärarkollegium framför betänkligheter särskilt beträffande
den föreslagna kombinationen av rättsobducentbefattningarna med
vissa lasarettsläkartjänster. Kollegiet anför härutinnan:

En svag punkt i den föreslagna organisationen ligger däri, att rättsobducentbefattningarna
äga karaktären av bisyssla till lasarettsläkartjänsterna i
patologi och bakteriologi. Arbetsbördan torde mången gång få antagas bliva
betungande. Nämnden har i betänkandet jämväl framfört den farhågan, att
under extraordinära förhållanden, exempelvis vid någon mera omfattande
och krävande brottsutredning eller eljest vid stark anhopning av göromålen,
arbetstiden icke räcker till för de rättsmedicinska uppgifterna, och anvisat
utvägen att under sådana förhållanden sakkunnigt biträde lämnas från rättsläkarstationerna.
Man kan befara, att det i framtiden, med de ökade krav
som efterhand komma att ställas å lasarettsläkarna i patologi och bakteriologi,
skall bliva svårt eller omöjligt för dessa att överhuvud medhinna de rättsmedicinska
göromålen. Mot de föreslagna rättsobducentbefattningarna kunna
sålunda vissa betänkligheter anföras.

Så länge emellertid sökande till dessa befattningar stå till buds, som äga
vederbörliga kvalifikationer för de rättsmedicinska undersökningarnas utförande,
och så länge fullgörandet av lasarettsläkartjänstens åligganden utan
men låter sig förenas med rättsobducentskapet, finnes all anledning antaga,
att även denna del av den föreslagna organisationen skall visa sig väl motsvara
de krav, som ur rättsmedicinsk synpunkt måste ställas på densamma.
I betraktande av att förutsättningarna för genomförandet av förutvarande
professor Hedréns plan i dess helhet för närvarande icke finnas, måste det
synas angeläget att de föreslagna rättsobducentbefattningarna inrättas, i
kombination främst med lasarettsläkartjänster i patologi, med vilken verksamhet
det rättsmedicinska obducentskapet har nära beröringspunkter. För
överskådlig framtid erhålles därigenom en organisation av rättsobducentväsendet
även inom dessa delar av landet, som i huvudsak kan anses tillfredsställande
och som innebär ett stort framsteg framom nu rådande förhållanden.

Svenska landstingsförbundet erinrar örn att förbundet vid två tidigare
tillfällen, nämligen år 1922 och 1929, i yttranden över då föreliggande förslag
till rättsmedicinalväsendets omorganisation uttalat betänkligheter mot
en kombination av rättsobducenttjänst med lasarettsläkarbefattning vid patologisk
avdelning med hänsyn till den konkurrens mellan stat och landsting
örn läkarens arbetskraft, som anordningen komme att medföra. Härefter
fortsätter förbundet:

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

När förbundet nu går att granska det föreliggande förslaget, som också
bygger på en förening av rättsobducent- och sjukhuspatologbefattningarna,
kan det icke helt frigöra sig från den tveksamhet, som det tidigare givit uttryck
åt. Emellertid vill det synas, som örn en rationell lösning av förevarande
fråga, som under så många år befunnit sig på utredningsstadiet, knappast
står att erhålla utan att en dylik kombination i viss utsträckning kommer till
stånd.

Det skulle tillkomma rättsobducent att förrätta erforderliga obduktioner,
att biträda vid liksyner ävensom på anmodan av polismyndighet i viss utsträckning
utfärda dödsbevis och andra dödsintyg samt verkställa härför
nödiga undersökningar m. m. Den närmaste framtiden efter verksamhetens
påbörjande torde få utvisa, huruvida lasarettsläkaren utan något mera väsentligt
men för lasarettstjänsten, som dock är denne läkares huvuduppgift, jämväl
kan upprätthålla tjänst såsom rättsobducent. Redan nu synes emellertid
de i förslaget angivna arbetsuppgifterna vara av den omfattning, att vederbörande
läkare för desammas fullgörande kommer att tagas i anspråk i betydande
utsträckning. Särskilt blir detta förhållandet, örn arbetsuppgifterna
kräva många resor utom stationsorten. Det kan under sådana förhållanden
komma att visa sig nödvändigt, att en assistent åt patologen behöver anställas,
vilket i så fall enligt förbundets mening bör ske helt på statens bekostnad.
Beredes icke möjlighet härtill, måste vid en sådan ansvällning av
vederbörande läkares arbetsuppgifter, att han icke själv kan medhinna desamma,
de på honom i hans egenskap av lasarettsläkare ankommande uppgifterna
alltid gå före de rättsmedicinska. Under sådana förhållanden synes
också möjlighet böra beredas vederbörande läkare att på begäran erhålla
entledigande från rättsobducentbefattningen, oaktat han kvarstår såsom lasarettsläkare.

Förbundets synpunkter på denna fråga delas av hälso- och sjukvårdsberedningen
i Uppsala län samt landstingens förvaltningsutskott i Östergötlands
län, Kalmar läns norra landstingsområde, Blekinge, Värmlands, örebro,
Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län.

I ett av Göteborgs stadsfullmäktige överlämnat, av stadens sjukhusdirektion
åberopat yttrande av prosektorn vid Sahlgrenska sjukhuset uttalas som
allmänt omdöme örn förslaget följande:

För de områden, som avses bliva försörjda genom rättsläkarstationer synes
förslaget kunna bilda grund för en fullgod lösning av frågan under förutsättning,
att dessa stationer erhålla en utrustning i personal- och lokalhänseende,
som ej nedprutas under det lämpliga.

För de mycket stora områden, som skola repliera på rättsobducentstationer,
alltså skötas av patologer med rättsmedicin som bisyssla, synes förslaget
leda till en situation, som i stort sett blir lik den, varav Göteborgs stad har
decenniers erfarenhet. Att denna anordning betyder en väsentlig förbättring
av nuvarande situation inom dessa områden, är otvetydigt. Men en fullgod
organisation blir det ej; patologen, som är bunden av sin väsentliga arbetsuppgift,
har ej möjlighet att ägna sig åt bisysslan rättsmedicin med det
intresse och den tidsuppoffring, som detta arbete inom så stora distrikt
kräver. I denna del är således förslaget att anse som en nödfallsutväg, vald
av ekonomiska skäl; den slutgiltiga organisationen åstadkommes därigenom
icke.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund anser förslaget innebära en otillfredsställande
kompromiss mellan rättsmedicinens krav och ekonomiska synpunkter.
Centralstyrelsen yttrar bland annat:

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 samt. Nr 223.

åse 4 i

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Vid behandlingen av föreliggande spörsmål förklarar nämnden, att man
skulle kunna tänka sig en graderad sakkunskap. Det Hedrénska förslaget,
som i sin likformighet tager fasta på att ett rättsfall i princip är detsamma,
oavsett örn det inträffar i den ena eller andra landsändan, och vid sin behandling
kräver högsta kompetens, avfärdas såsom kanske för dyrt, sedan
det förklarats såsom varande det utan tvivel mest rationella. Rimligare hade
varit, att nämnden uppsatt det Hedrénska förslaget såsom slutmål och låtit
eventuella provisorier sikta till uppnående av detta slutmål.

Enligt centralstyrelsens uppfattning hade nämnden bort förklara, att man
på ifrågavarande område kan nöja sig endast med genomgående högsta
kompetens och framhålla nödvändigheten av en enhetligt genomförd organisation.
Härvid hade man emellertid helt naturligt kunnat tänka sig andra
distriktsindelningar än de av Hedrén ursprungligen föreslagna, t. ex. färre
stationer med en mera ambulant verksamhet, varvid dock Norrland bort
bliva bättre tillgodosett än vad nämnden avsett. En viss ökning av personalen
på varje station jämförd med nu föreslagna hade givetvis måst komma ifråga,
men fullständigare materiell utrustning skulle kunna ske på färre platser och
i övrigt ambulant verksamhet förekomma. Resekostnaderna bleve ju något
ökade, men i och för sig torde detta icke behöva verka skrämmande.

Yarför man gärna skulle vilja tänka sig en sådan anordning är också, att
man därigenom måhända kunde komma ifrån det för rättsmedicinalväsendets
väl förmodligen mycket olyckliga samröret mellan stat, stad och landsting.
I princip torde handhavandet av rättsmedicinalväsendet utan gensägelse vara
en rent statlig skyldighet. I princip måste anses som det enda riktiga, att
staten ensam handhaver ansvaret och vidkännes kostnaderna för rättsmedicinalväsendet
i riket, vilket system för organisation därtill säkerställer likformig
sakkunskap. Den graderade kompetensen hos läkarkrafterna vid
rättsläkare- och rättsobducentstationerna kan icke anses vara tillfredsställande,
då rättsobducenternas verksamhet icke synes vara avsedd att kvalitativt
skilja sig från rättsläkarnas.

Centralstyrelsen tillägger emellertid, att styrelsen med hänsyn till det
trängande behovet av en snar reformering av rättsmedicinalväsendet anser
sig böra tillstyrka en skyndsam omorganisation i huvudsaklig överensstämmelse
med det framlagda förslaget, att tjäna som ett provisorium intill dess
en mera tillfredsställande lösning kan vinnas.

Förste provinsialläkaren i Norrbottens län förmenar, att de föreslagna rättsobducentdistrikten
med lasarettsläkare som obducenter sannolikt komme
att visa sig innebära så starka slitningar mellan statens och landstingens intressen,
att det i längden bleve ohållbart. I sitt yttrande framhölle redan nu
svenska landstingsförbundet, att vid ansvällning av dessa lasarettsläkares
arbetsuppgifter måste lasarettsläkararbetet gå före det rättsmedicinska.
I praktiken måste det bli tvärtom. De rättsmedicinska uppgifterna komme
säkerligen att tvingas gå i första hand och vore de då även förenade med långa
resor komme lasarettsarbetet att bli lidande.

Enligt förste provinsialläkarens uppfattning hade det mest rationella
varit, örn det Hedrénska förslaget med indelning av riket i rättsläkardistrikt
av tillräckligt antal och med nödig personal kunnat genomföras. Det nu framlagda
förslaget vore en kompromiss, vilken nog så småningom måste ändras
till förmån för det mer rationella förslaget, även örn detta komme att ställa
sig betydligt dyrare. Fördelen med den föreslagna omorganisationen vore,

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 35

att den utgjorde en stomme till den mer rationella lösningen, varför organisationen
i framtiden ej behövde i högre grad omändras utan snarare påbjggas.

Förste provinsialläkaren i Älvsborgs län anser, att det skulle vara bättre
att ytterligare utvidga länsstyrelsens befogenhet att utse obducent och ersätta
dessa ordentligt i förhållande till presterat arbete än att anställa fasta
rättsläkare. Denna anordning skulle bliva för statsverket mycket billigare
och framförallt skulle man ha större möjlighet att få bästa och skickligaste
obducenten och därmed lia möjlighet att ernå bästa tänkbara resultat av
undersökningen.

Föreningen Sveriges landsfogdar ställer sig av flera skäl betänksam mot
förslaget. Föreningen anför bland annat följande.

Ehuru den föreslagna organisationen torde vara ägnad att avhjälpa åtskilliga
av de nuvarande bristerna på rättsmedicinalväsendets område, måste
förslaget i princip dock giva anledning till vissa erinringar. I första hand
må framhållas, att det icke kan anses i allo ändamålsenligt att anknyta en
rättsläkares och rättsobducents omfattande syssla till en akademisk lärarbefattning
eller till befattningen som lasarettsläkare. Det är fara värt, att
endera delen av verksamheten kommer att bliva lidande på kombinationen.
Denna erinran äger måhända sin största giltighet i fråga om de föreslagna
rättsobducenterna.

En annan svaghet i organisationen är, att rättsläkarna och rättsobducenterna
i sin verksamhet bliva så ytterst bundna vid stationsorten. Enligt förslaget
skall vederbörande befattningshavare regelmässigt kunna anlitas för
liksyner, besiktningar och brottsplatsundersökningar endast å stationsorten.
På övriga orter skall man för sagda ändamål i regel anlita de ordinarie tjänsteläkarna.
Här föreligger för övrigt en inkonsekvens i förslaget. Inledningsvis
framhålles nämligen i betänkandet, att tjänsteläkarna på grund av utbildning
och bristande vana icke varit skickade att handhava obduktionsväsendet.
Genom den på privat väg tillkomna obducentverksamheten ha de
i ännu högre grad än eljest betagits möjligheten både att vidmakthålla en
under studietiden förvärvad kunskap i rättsmedicin och att i sin praktik vinna
erfarenhet på området. På grund härav borde de befrias från skyldigheten
att förrätta obduktioner. Emot denna tankegång är intet att erinra. Då man
i förslaget finner, att alla förrättningar icke regelmässigt kunna utföras av
de föreslagna rättsläkarna eller rättsobducenterna, tvekar man emellertid
icke att anförtro tjänsteläkarna bestyret med rättsliga liksyner, besiktningar
å levande personer samt brottsplatsundersökningar. Det torde icke få anses
sannolikt, att tjänsteläkarna, sedan de befriats från obduktionsskyldigheten,
skola äga blick nog för de rättsmedicinska och i viss mån även kriminaltekniska
problem, som skulle möta dem på detta verksamhetsområde. Detta
gäller i alldeles särskilt hög grad i fråga örn brottsplatsundersökningarna.
För en polisman framstår det närmast som en orimlighet, att han på detta
viktiga område skulle vara hänvisad huvudsakligen till den medicinska sakkunskap,
som en provinsialläkare kan ställa till hans förfogande. Det torde
vara på denna punkt, som förslagets brister äro mest framträdande.

Rättsläkaren bör regelmässigt uppträda redan på brottsplatsen. Anledningen
härtill är tvåfaldig. Genom att på ort och ställe följa utredningen erhåller
han för det första en bättre kännedom örn fallet, dess miljö och bakgrund
än den han kan inhämta ur en polisrapport. I en sådan kunna omständigheter
förbises, som ur medicinsk synpunkt anses betydelsefulla och

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

därför bort relateras. Vidare får han på ett helt annat sätt än eljest klart
för sig, vilka spörsmål, som under utredningen möta spaningsledningen och
på vilka punkter man genom hans fortsatta undersökning väntar svar. För
det andra kan den vid brottsplatsundersökningar vane läkaren med stöd av
sin speciella kunskap lämna upplysningar och råd, som direkt befrämja
spaningarna. Ett livligt samarbete mellan rättsläkaren och polismyndigheten
—• åklagaren är nödvändigt för att utbytet av rättsläkarens arbete skall lämna
det bästa resultatet. Detta samarbete befrämjas bäst genom att rättsläkaren
deltager i arbetet å brottsplatsen. Därigenom kommer han efter hand att
förvärva en icke ringa erfarenhet i kriminalteknik och straffprocessrätt.

I betänkandet lägges av naturliga skäl huvudvikten vid rättsläkarens
vetenskapliga utbildning i de medicinska ämnena. Ehuru det är av den
största vikt, att rättsläkaren äger fullgod vetenskaplig utbildning, bör man
dock icke i den utsträckning, som skett i betänkandet, förbise de härovan
framförda synpunkterna på hans samarbete med polis- och åklagarmyndigheterna,
Det är annars fara värt, att rättsläkaren och rättsobducenten bliva
enbart laboratorie- och skrivbordstjänstemän utan kontakt med den del av
rättslivet de äro satta att tjäna.

Sammanfattningsvis understryker föreningen önskvärdheten av att rättsläkarens
och rättsobducentens samarbete med polismyndigheterna i de avseenden,
som i yttrandet framförts, kommer till ett klarare uttryck än som
skett i förslaget, därest detta i huvudsak godtages av statsmyndigheterna.

Föreningen ifrågasätter till sist, huruvida bärande skäl kunna anföras för
att tjänsteläkarna skola bibehållas vid förmånen att utöver lön uppbära särskild
ersättning för varje förrättning. Örn denna förmån bortfölle, borde
enligt föreningens uppfattning den därigenom uppkommande besparingen å
anslaget till mediko-legala besiktningar jämte det i betänkandet beräknade
anslaget av 127 000 kronor för avlöningar kunna förslå till avlönande av åtta
rättsläkare i lönegrad A 30 jämte erforderligt antal biträdande rättsläkare och
övriga befattningshavare. Genom en sådan användning av anslagen skulle
riket kunna indelas i åtta rättsläkardistrikt, vart och ett med en rättsläkare,
vilken uteslutande skulle ägna sin tid åt rättsmedicinalväsendet. Även örn
omkostnadsanslaget med en sådan anordning skulle få beräknas något högre
än som skett i betänkandet, torde kostnadsökningen väl uppvägas av de
obestridliga fördelar, som vore förenade med en sådan lösning av det föreliggande
organisationsproblemet.

De synpunkter, som framförts av landsfogdeföreningen, hava ytterligare
utvecklats och understrukits av åtskilliga landsfogdar i deras särskilda yttranden.

Härvid hava landsfogdarna i Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Malmöhus,
Älvsborgs och Skaraborgs län särskilt betonat de befarade olägenheterna ur
polisiär synpunkt av den föreslagna kombinationen av rättsobducent och
lasarettsläkare vid patologisk avdelning. Landsfogden i Skaraborgs län har
med hänsyn till dessa olägenheter ifrågasatt, huruvida icke rättsobducentdistrikten
tills vidare borde slopas och i stället i rättsläkardistrikten anställas
det ökade antal rättsläkare, som erfordrades för den rättsmedicinska verksamheten
i hela landet, detta så mycket mer som man finge räkna med att obduktioner
i alla besvärligare brotts- och olycksfall ändå komme att åvila rättsläkardistrikten.

Kungl. Majlis ''proposition nr 223.

37

Landsfogden i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter, huruvida icke samarbetet
mellan rättsmedicinens utövare och polismyndigheten kunde sträcka
sig längre än vad förslaget medgiver. En närmare anknytning av rättsmedicinalväsendet
till nu förefintliga kriminaltekniska institutioner hade
enligt landsfogdens mening även varit önskvärd, bland annat därför att
å dessa båda områden respektive myndigheters arbetsuppgifter i viss
mån komme att sammanfalla. Eventuella kompetenskonflikter, som kunde
befaras komma att uppstå mellan de båda verksamhetsgrenarna, skulle
härigenom kunna undvikas. Dessutom skulle bland annat den fördelen
vinnas, att den rättsmedicinska undersökningsverksamhetens utövare vid
behov kunde utnyttja de kriminaltekniska institutionernas utrustning och
apparatur, varigenom statsverkets utgifter för utrustning av rättsläkaroch
rättsobducentstationerna i vissa fall skulle kunna nedbringas.

Landsfogden i Värmlands län anser, att förslaget ägnar för liten uppmärksamhet
åt rättsläkarnas och rättsobducenternas kriminalpolitiska och rättsliga
utbildning samt yttrar härutinnan bland annat:

Enligt mitt förmenande synes erforderligt, att den blivande rättsläkaren
och rättsobducenten utbildas genom att taga del i domstolarnas och polisens
arbete för att få vetskap örn huru och i vilka frågor dessa myndigheter sträva
efter klarhet, vilka medel de hava till sitt förfogande, deras organisation och
sätt att funktionera. Kunskap härom torde icke vinnas i tillfredsställande
grad enbart genom bokligt studium eller laboratoriearbete. Enda möjligheten
torde vara att läkaren deltager i brottsplatsundersökningar eller arbetet
på kriminalpolisstationen samt bevistar domstolsförhandlingar under viss
tid. Denna utväg torde också utgöra enda möjligheten att få ifrågavarande
läkare att inse, att de måste intressera sig för samarbetet med polismyndigheterna,
varförutan varje än så god organisation av rättsmedicinalväsendet
endast blir en tillgång på papperet men utan praktiskt värde — i varje fall
utan det praktiska värde, som en dyrbar omorganisation bör medföra.

En väsentlig förutsättning för att en person framgångsrikt skall kunna
arbeta med rättsmedicinska spörsmål är sålunda att han verkligen klart inser
de rättsliga faktorernas betydelse och icke blott uppehåller sig vid spörsmål,
som kanske äro medicinskt mycket intressanta men i avsaknad av nämnvärd
rättslig betydelse. Med anledning av det synnerligen invecklade konglomerat
av konsekvenser, som pläga åtfölja de rättsliga utredningarna, synes det vara
helt uteslutet, att en person bredvid sitt arbete som rättsläkare skall tillåtas
att syssla med andra uppgifter, som äventyra det egentliga rättsläkarearbetet,
än mindre bör något dylikt ingå i programmet för rättsläkarväsendets organisation.

Skulle det nu framlagda förslaget antagas i sitt nuvarande skick, torde
en utomordentlig risk föreligga för att rättsläkarna och deras assistenter bliva
obduktionslokals- och laboratoriearbetare utan något som helst intresse folden
polisiära delen av undersökningen.

På grund av vad sålunda anförts avstyrker landsfogden förslaget i dess nuvarande
form.

Landsfogden i Örebro län ställer sig betänksam mot förslaget, främst med
hänsyn till att rättsläkar- och rättsobducentbefattningarna givits karaktären
av bisysslor. Landsfogden har verkställt en undersökning för utrönande av
den omfattning, i vilken läkaren vid patologiska avdelningen å länslasarettet
i Västerås under senare år anlitas för obduktioner i Örebro län. Denna

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

undersökning kar givit till resultat, att av sammanlagt 43 obduktioner, som
verkställts under tiden 1 januari 1940—31 juli 1943, endast en utförts av
Yästeråsläkaren, medan fyra utförts av tjänsteläkare, 28 av läkare vid länslasarettet
i Örebro ock 10 av expert från Stochkolm. Yästeråsläkarens
åtagande att förrätta obduktioner i Örebro län hade, framhåller landsfogden,
på sin tid mottagits med tacksamhet, då stora svårigheter mött att få lämpliga
och villiga obducenter. Undersökningen syntes emellertid giva vid handen,
att anordningen icke varit ändamålsenlig, sannolikt beroende på svårigheter
för Västeråsläkaren att till följd av andra tjänsteåligganden förrätta
obduktioner utanför stationeringsorten.

Landsfogdarna i Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län finna förslagets
brister ur polisiära synpunkter så betydande, att de avstyrka detsammas
genomförande. Då i dessa län med i allo tillfredsställande resultat anlitats
privatobducent från Stockholm, skulle förslaget för ifrågavarande läns
vidkommande enligt landsfogdarnas uppfattning medföra en direkt försämring
i förhållande till nuvarande ordning.

Landsfogden i Västernorrlands län anser, att förslagets genomförande även
för Västernorrlands del skulle innebära en försämring gentemot nuvarande
ordning på området, som medgåve anlitande av privata experter.

Landsfogden i Norrbottens län befarar, att med förslagets nuvarande utformning
Norrbottens län icke komme att erhålla det sakkunniga biträde,
särskilt vid brotts- och olycksfallsplatsundersökningar, som man borde kunna
räkna med vid en omorganisation av rättsmedicinalväsendet. Enligt landsfogdens
mening borde det undersökas, huruvida icke de privata obducenter,
som vore specialutbildade och hade en omfattande erfarenhet på området,
kunde på något sätt utnyttjas i den nya organisationen.

Poliskammaren i örebro framhåller, bland annat, att rättsläkarna och rättsobducenterna
i allmänhet icke komme att kunna samla rika erfarenheter från
brottsplatsundersökningar. Därtill vore deras verksamhetsområden för små
och deras övriga åligganden för krävande. Efter att ha vidare betonat vikten
av att obducenten ägde kriminalpolitisk skolning, vunnen genom praktisk
erfarenhet, samt klart begrepp örn de rättsliga faktorernas betydelse fortsätter
poliskammaren:

Poliskammaren anser det vara ur principen och praktisk synpunkt felaktigt
att rättsläkaren, på sätt som skett, anknytes till universitet eller sjukhus
som bisyssla. Institutionen bör vara centraliserad och fristående och
rättsläkaren bör uteslutande ägna sig åt sin specialitet. Först härigenom
torde han kunna vinna de insikter och den erfarenhet, som erfordras för att
han skall vara polismyndigheten till erforderlig nytta. Specialiseringen inom
läkareyrket och på sjukhusen är högt uppdriven och torde vara nödvändig för att
den sjuke skall kunna få den största möjliga garanti för bot. En specialisering
för rättsmedicinsk verksamhet synes lika nödvändig i det allmännas intresse,
som förenämnda specialisering är nödvändig för individen. En central fristående
institution i Stockholm med i kriminologi och rättsväsen väl utbildade
och erfarna läkare, som uteslutande hava att tillhandagå polismyndigheten
med sådan liksyn och obduktion i sådana fall där anledning finnes till
antagande att brott föreligger, kommer enligt poliskammarens uppfattning

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

att giva polismyndigheten vida effektivare hjälp än den organisation, som
nämnden föreslår. Med de utmärkta förbindelserna från huvudstaden till rikets
övriga delar med järnväg, bil och efter kriget säkerligen även med flyg behöver
ej befaras, att ingripandet kommer för sent. Rättsläkaren bör vara fullt
fristående från den högre granskande nryndigheten, medicinalstyrelsens rättsmedicinska
nämnd, och icke stå i underordnat förhållande till ledamöter i
nämnden. Nödigt inflytande för polisiära synpunkter bör beredas civilmyndighet
vid tillsättningen av tjänsterna. En påtaglig fördel vinnes ock genom
en sådan centralisering därigenom, att ett intimt och fruktbärande samarbete
åstadkommes med den expertis på brottsutredningar, som där är att finna hos
statskriminalpolisen och kriminaltekniska anstaltens personal. I detta sammanhang
må även påpekas, att en kommitté för närvarande utreder frågan örn
polisväsendets förstatligande. Genomföres detta, kommer sannolikt polisväsendet
i riket att ställas under central ledning i Stockholm, och denna kommer
med säkerhet att öva inflytande bland annat över planläggning och organisation
av undersökning och spaning i grova brottmål såsom exempelvis
mord. Vid sådan planläggning är det klart, att samarbetet mellan polismyndigheten
och rättsläkaren ger det största utbytet, örn rättsmedicinalväsendet
i angiven omfattning är centraliserat till huvudstaden.

Länsstyrelsen i 3önköpings län uttalar vissa betänkligheter med hänsyn till
den personliga kontakten mellan obduktionsförrättaren och den avlidnes anhöriga.
Länsstyrelsen yttrar:

Såvitt länsstyrelsen kan förstå, torde förslaget i vad avser tillgodoseende
av rättsmedicinalväsendet i länen, få anses fylla de krav på ett reformerat förfarande
härutinnan, som förhållandena framkallat. Det kan emellertid icke
bestridas att den större sakkunskap och den större allmänna skicklighet, som
förslaget avser att säkerställa hos en obduktionsförrättare och söm får anses
vara det centrala i förslaget, vinnes på bekostnad i en del fall av fördelar,
som förefinnas med nu bestående förhållanden. Länsstyrelsen syftar på att
antalet personer, kompetenta såsom obduktionsförrättare, genom förslaget
inskränkes avsevärt i förhållande till vad för närvarande är fallet och att häri
kan ligga en viss fara eller åtminstone olägenhet. Erfarenheten har nämligen
givit vid handen, att vid sidan av det högt kvalificerade medicinska vetandet
den personliga förbindelsen mellan en obduktionsförrättare och den avlidnes
anhöriga ej sällan kan hava en stor betydelse för ett slutligt och riktigt klarläggande
av frågan örn en föreliggande dödsorsak. Genom att antalet obduktionsförrättare
inskränkes så avsevärt som vad fallet är enligt förslaget försvåras
den enligt länsstyrelsens mening såsom önskvärd ansedda personliga
förbindelsen mellan den avlidnes anhöriga och obduktionsförrättaren. Att
undanröja olägenheten härav lärer med det sätt, varpå förslaget är konstruerat,
icke vara görligt. Någon bättring i förhållandena härutinnan skulle
emellertid kunna vinnas, örn skyldighet föreskrevs för obduktionsförrättare
att bortsett från fall, där detta uppenbarligen icke vöre av förhållandena betingat,
söka den kontakt med den avlidnes anhöriga, som kunde finnas påkallad
av omständigheterna, eventuellt även med läkare, som kunde antagas
lämna upplysning till möjligt klarläggande av saken. Länsstyrelsen vill
emellertid icke fördölja, alt det, särskilt med tanke på de föreslagna rättsläkarna,
av vilka tre skola bestrida befattning såsom rättsläkare vid sidan av
ett professorsämbete, kan ifrågasättas, huruvida dessa skola kunna ägna
denna — den mera praktiska sidan av obduktionen — det personliga och ingående
intresse, som vid sidan av förrättningen som sådan kan visa sig
erforderligt. I farhågan för en utveckling i sådan riktning kan man obestridligen
spåra en annan olägenhet av förslaget.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller, att det torde vara svårt att i förväg
beräkna, huruvida den förening av tjänster, som förslaget avser, kan
komma att utgöra ett hinder för ett tillfredsställande utövande av obducentverksamheten.
Länsstyrelsen erinrar därvid om, att förslaget på rättsläkare
och rättsobducenter lägger väsentligt större arbetsuppgifter än hittills tillkommit
utövare av dylik verksamhet. En svaghet i den föreslagna ordningen
är enligt länsstyrelsens mening, att dess genomförande är beroende av överenskommelser
med landsting och kommunala myndigheter. Emellertid torde
även för rättsobducentdistrikten förslaget medföra en avsevärd förbättring
i rådande förhållanden, och då för länets vidkommande förslaget innebure en
tillfredsställande lösning, har länsstyrelsen ansett sig böra godtaga detsamma

Länsstyrelsen i Kalmar län betonar vikten av att ett intimare samarbete
mellan polismyndigheten och rättsläkaren respektive rättsobducenten på
brottsplatsen möjliggöres, bland annat genom beredande av tillräckliga
reseanslag.

Länsstyrelsen i Örebro län anser, att förslaget icke tillräckligt beaktat de
polisiära kraven och påyrkar förnyad utredning. Länsstyrelsen ifrågasätter,
örn denna icke kunde anförtros åt den kommitté, som utreder frågan örn polisväsendets
förstatligande.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasätter, huruvida de fördelar, som avsetts
med förslaget, äro av sådan betydelse att de kunna uppväga de olägenheter,
som den föreslagna organisationen säkerligen kommer att medföra i jämförelse
med en organisation, uppbyggd på det av professor Hedrén framlagda
förslaget. Länsstyrelsen yttrar bland annat:

Även örn man kan förutsätta, att innehavarna av lärartjänsterna i rätts- och
statsmedicin vid universiteten skola vara väl skickade för ifrågavarande uppgifter
och kunna ägna erforderlig tid åt desamma, kan det starkt dragas i
tvivelsmål, huruvida det är lämpligt att anförtro obduktionsverksamhet åt
lasarettsläkare. Då en lasarettsläkares arbetsuppgifter äro mycket krävande
och brådskande fall ofta förekomma å lasaretten, synes det vara olämpligt att
ålägga dessa läkare skyldighet att förrätta rättsmedicinska obduktioner. Till
denna länsstyrelsens uppfattning bidraga även följande omständigheter. Såsom
landsfogden framhållit i sitt yttrande måste man numera ställa stora
fordringar på en rättsläkares förmåga att bedöma de rättsliga faktorernas betydelse.
Den kriminalistiskt erfarne rättsmedicinaren kan för spaningsledaren
påpeka omständigheter å brottsplatsen eller olycksplatsen, som förbigås av
polismannen eller den rättsmedicinskt oerfarne läkaren. Erfarenhet i dylika
undersökningar har därför på senare tid visat sig alltmera värdefull och man
kan därför förutsätta, att polismyndigheterna i mycket större utsträckning än
vad tidigare varit fallet komma att påkalla, att vederbörande rättsobducenter
skola deltaga i brottsplats- och olycksplatsundersökningar. Därvid skall det
säkerligen visa sig, att polismyndigheterna icke i önskad utsträckning kunna
anlita lasarettsläkare, som äro rättsobducenter, på grund av dessa läkares
bundenhet vid andra arbetsuppgifter. Tvärtom synes den normala gången
bliva, att en lasarettsläkare mera sporadiskt kommer att biträda polismyndigheterna
vid berörda undersökningar. Detta förhållande för otvivelaktigt
med sig den konsekvensen, att en lasarettsläkare, som är rättsobducent, icke
kommer att i full utsträckning förvärva de speciella insikter, som äro erforderliga
för att skapa en god rättsläkare.

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Såsom en sammanfattning av det sagda får länsstyrelsen uttala, att den
nydaning inom lättsmedicinalväsendet, som medicinalstyrelsens rättsmedicinska
nämnd nu föreslagit, icke synes kunna fylla de krav man numera skäligen
måste ställa på en dylik organisation. Det Hedrénska förslaget erbjuder
enligt länsstyrelsens förmenande så stora fördelar, att, även om det av kostnadsskäl
icke kan genomföras i hela landet, man borde noga överväga lämpligheten
av dess genomförande åtminstone i de landsändar, där sakkunskapen
vid de medicinska högskolorna och lasaretten på grund av de långa avstånden
icke kan utnyttjas.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser jämväl, att förslaget icke fullt motsvarar
de förväntningar, som man ställt på en ny organisation av rättsmedicinalväsendet.
Länsstyrelsen erinrar örn att nämnden av ekonomiska skäl ansett
nödvändigt att begränsa möjligheten för polismyndigheterna att erhålla rättsmedicinsk
expert till mera viktiga och svårbedömliga fall. Att på förhand avgöra
fallets vikt eller graden av svårbedömlighet synes emellertid länsstyrelsen
vanskligt. Erfarenheten hade ådagalagt, att ett till synes enkelt fall
sedermera visat sig vara av rätt så invecklad art. Så snart vid ett inträffat
dödsfall förefunnes fog för misstanke örn brottsligt förfarande, borde alltid
finnas tillgång till utbildad rättsläkare, som redan vid undersökningens början
kunde biträda å brottsplatsen. Länsstyrelsen, som härutinnan ansluter sig till
av landsfogden och stadsläkaren i Gävle framförda synpunkter, betonar därför
önskvärdheten av att förslaget i angivna hänseenden underkastas omarbetning.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalar betänkligheter mot den föreslagna
kombinationen av rättsobducent och lasarettsläkare.

Länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län slutligen ifrågasätta bland
annat, örn icke möjlighet bör lämnas öppen att vid behov anlita privata obducenter.
Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller härvid, att fall kunna inträffa, då
det bleve erforderligt, att en kvalificerad rättsobducent under hela den tid, en
brottmålsundersökning påginge, på ort och ställe lämnade polisutredningsmannen
effektiv hjälp. Därest på grund av förhållanden, vilka särskilt under
det föreslagna provisoriet kunde inträffa, föreståndare för rättsläkar- eller
rättsobducentstation eller annan vid dylik station anställd legitimerad läkare
icke skulle kunna disponeras för dylikt uppdrag, syntes möjlighet att för ändamålet
anlita annan kvalificerad läkare böra hållas öppen.

Förslagets detaljer.

I vissa yttranden ha ifrågasatts ändringar i den föreslagna distrikts!ndelningen
och berörts vissa därmed sammanhängande förhållanden.

Karolinska institutets lärarkollegium erinrar örn att nämndens förslag
härutinnan bygger på den organisation, som redan finnes, ävensom på den
praxis, som under de senaste åren på frivillighetens väg utbildat sig. Det synes
kollegiet tveksamt, om denna indelning i allo är ändamålsenlig och örn densamma
för framtiden oförändrad bör bibehållas. Den föreslagna rättsobducentstationen
i Västerås bleve belägen helt i närheten av Uppsala rätts -

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

läkardistrikt. Det beräknade antalet rättsmedicinska obduktioner lör Uppsala
rättsläkardistrikt vore mindre än för någon av de andra och väl litet för
bedrivandet av undervisning och utbildning i rättsmedicin. Det kunde på
grund härav ifrågasättas, huruvida icke de rättsmedicinska obduktionerna i
Västerås rättsobducentdistrikt (Västmanlands och Örebro län) framdeles vid
läglig tidpunkt, t. ex. då den nuvarande lasarettsläkaren i patologi och
bakteriologi i Västerås avginge från sin tjänst, borde överflyttas till Uppsala
rättsläkardistrikt.

Hälsovårdsnämnden i Stockholm betonar angelägenheten av att den verksamhet,
som det här gäller och som hittills i Stockholm handhafts av andre
stadsläkaren, icke endast utövades med hänsyn till de rättsmedicinska och
vetenskapliga intressen, som institutionen skulle bevaka, utan även med fullt
beaktande av alla de för en stadsbefolkning av Stockholms storlek synnerligen
betydelsefulla och ofta komplicerade problem av social och försäkringsmässig
natur, som ibland uppkomme vid dylika ärendens handläggning. Enligt
förslaget skulle Stockholms rättsläkarstation komma att förläggas till
karolinska institutet, vilket i och för sig finge betecknas som en olägenhet
i jämförelse med hittillsvarande förhållanden, och stationsföreståndaren samtidigt
vara professor i rätts- och statsmedicin vid karolinska institutet, varav
enligt nämndens mening måste följa, att de möjligheter till direkt kontakt
med allmänheten, som hittills förefunnits och även i stor utsträckning utnyttjats
av befolkningen, komme att avsevärt försämras. Nämnden anser att,
därest förslaget skulle genomföras, en sådan lösning av frågan för Stockholms
vidkommande borde eftersträvas, att staden finge egen rättsläkarstation
med fullt självständig föreståndare.

Förste stadsläkaren i Stockholm anser sig kunna tillstyrka, att andre stadsläkarens
arbetsuppgifter på föreslaget sätt överflyttas till statliga befattningshavare,
men påpekar lämpligheten av att en av de två biträdande rättsläkarna
enligt instruktion ålägges ansvar för handläggning av sådana ärenden, som
nu tillkomma andre stadsläkaren i Stockholm. Såväl samarbetet med polismyndigheten
som en mångfald administrativa göromål, där rättsläkarens medverkan
påkallas av allmänheten, gör det enligt förste stadsläkarens meningangeläget,
att tillräcklig kontinuitet finnes för fullgörande av det löpande
arbetet.

Stadsfullmäktige i Slockholm tillstyrka förslaget under förutsättning, att
den nya organisationen så utformas, att den till Stockholm förlagda rättsläkarstationen
i samma utsträckning och på lika tillfredsställande sätt som
hittills tillgodoser de rättsvårdande myndigheternas och allmänhetens behov
av rättsmedicinskt sakkunnigt biträde.

Överståthållarämbetet, som överlämnat yttranden jämväl av tjänstgörande
polismästaren, förste stadsfiskalen, andre stadsläkaren och professorn i rättsoch
statsmedicin vid karolinska institutet, uttalar för egen del bland annat
följande.

Uti vissa av de i ärendet avgivna yttrandena har anmärkning riktats mot
betänkandet, i vad det avser Stockholms stad, enär det innebär, att staden
icke kommer att utgöra eget rättsläkardistrikt utan är avsedd att bilda sådant

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

distrikt i förening nied vissa angränsande län under chefskap av professorn
i rätts- och statsmedicin vid Karolinska institutet. I anslutning därtill har
uttalats, att den i Stockholm nu gällande ordningen, nämligen att andre
stadsläkaren tjänstgör som stadens rättsläkare, visat sig vara synnerligen
lämplig. Samtidigt hava farhågor uttryckts för att en försämring av stadens
rättsmedicinal väsende skall bliva en följd av ett genomförande av rättsmedicinska
nämndens förslag. På grund därav har påyrkats sådan ändring i förslaget,
att Stockholms stad skall utgöra eget rättsläkardistrikt med en föreståndare,
som Ilar en i förhållande till professorn i rätts- och statsmedicin
vid Karolinska institutet självständig ställning.

I likhet med vad som framhållits uti av Överståthållarämbetet infordrade
yttranden över förslaget anser ämbetet, att den nuvarande organisationen av
rättsmedicinalväsendet i Stockholm fungerat tillfredsställande. Att staden haft
egen rättsläkare har visat sig särskilt värdefullt för det nödvändiga samarbetet
mellan denne och stadens polis- och åklagarmyndigheter. Emellertid anser
Överståthållarämbetet, att anledning saknas antaga, att den föreslagna omorganisationen
skulle, på sätt från vissa håll befarats, medföra försämring av
detta samarbete. På grund härav och då remitterade förslaget synes väl
grundat, anser sig Överståthållarämbetet böra tillstyrka detsamma.

I anslutning härtill upplyser Överståthållarämbetet, att den nuvarande
innehavaren av befattningen som andre stadsläkare i Stockholm genom beslut
av ämbetet den 5 november 1942 medgivits kvarstå i tjänst under ett år,
räknat från och med den 1 april 1943.

Förste provinsialläkaren i Östergötlands län ifrågasätter annan stationsort
för östra Götalands rättsobducentdistrikt och anför härutinnan:

Östra Götalands rättsobducentdistrikt är enligt förslaget bildat av Östergötlands
och Kalmar län med Norrköpings stad som rättsobducentstation.
Mot distriktets omfattning är intet att erinra. Däremot finner förste provinsialläkaren
mindre lämpligt att redan nu binda sig för obducentstationens
förläggning till Norrköping. De sakkunniga bygga i detta förslag på förutsättningen,
att en lasarettsläkare i patologi kommer att anställas vid Norrköpings
lasarett. Frånsett frågan örn det ligger någon realitet bakom ett dylikt antagande,
är det emellertid ej otänkbart att en sådan lasarettsläkare änst kan
komma, att inrättas i Linköping. Blir så förhållandet, är för det föreslagna
rättsobducentdistriktet lämpligare att stationen förlägges till Linköping.
Stationen kommer i så fall att få ett mera centralt läge. 1928 års rättsobducentsakkunniga
föreslogo också denna plats som station för Östergötlands rättsobducentdistrikt.
Det föreliggande reformförslaget förutsätter, att rättsobducenten
skall stå till länsstyrelsens förfogande som rådgivare i rättsmedicinska
frågor. Innan länsstyrelsen tager ställning till ärende av dylik art, förutsätta
de sakkunniga att yttrande inhämtas från rättsobducenten. I många fall torde
det vara fråga örn skyndsamma åtgärder. Det måste därför vara en stor fördel
för länsstyrelsen, att rättsobducenten bor i residensstaden så att styrelsen kan
komma i omedelbar kontakt med honom. Samma förhållande gäller för samarbetet
mellan landsfogden och rättsobducenten. Av nu angivna skäl förordas,
att stationen för rättsobducenten i östra Götalands rättsobducentdistrikt förlägges
till Linköping, därest förutsättningar härför äro för handen.

Denna uppfattning delas av landsfogden och landstingets förvaltningsutskott
i länet. Förvaltningsutskottet har därvid meddelat, att utskottet till
förnyat övervägande upptagit frågan örn inrättande av en patologisk avdelning
vid länslasarettet i Linköping.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Stadsfullmäktige i Norrköping åberopa ett av drätselkammaren avgivet
yttrande, vari anföres i huvudsak följande.

Förslaget förutsätter, att rättsobducentbefattningarna skola vara förenade
med befattning såsom lasarettsläkare vid patologisk eller patologisk-bakteriologisk
avdelning å det i stationeringsorten belägna lasarettet, i detta fall
alltså Norrköping. Någon sådan patologläkartjänst finnes ännu icke inrättad
vid Norrköpings lasarett men med hänsyn till den utomordentliga betydelse
för sjukvården, som dylika läkartjänster visat sig hava, torde man kunna utgå
ifrån, att tillgången till en dylik läkarkraft inom en nära framtid blir ofrånkomlig
för ett lasarett sådant som Norrköpings. Man får härvid förutsätta,
att denna läkarbefattning blir gemensam för flera sjukhus inom rättsobducentdistriktet,
eventuellt även därutanför. Det är sålunda härvid tänkt, att tjänstgöringsområdet
såsom patolog — vilket ju icke nödvändigtvis helt behöver
sammanfalla med motsvarande rättsobducentdistrikt — skulle omfatta Norrköpings
sjukvårdsområde, Östergötlands läns och norra Kalmar läns sjukvårdsområden
samt Katrineholms, Flens och möjligen Nyköpings lasarett.
Samtliga dessa skulle följaktligen bestrida kostnaderna för den i Norrköping
stationerade patologläkaren. Genom beslut den 13 februari 1941 hava stadsfullmäktige
också beslutit uppdraga åt lasarettsdirektionen att verkställa utredning
rörande inrättandet av en patolog-bakteriolog-serolog-institution
vid härvarande lasarett. Patologfrågan synes för det närvarande alltså befinna
sig i det läget, att det knappast längre främst gäller, örn en dylik läkarbefattning
är behövlig och bör inrättas, utan var inom distriktet den skall
placeras. Skälen för en placering i Norrköping — icke minst ur rättsmedicinsk
synpunkt — hava på ett övertygande sätt framförts såväl i betänkandet
som i de lokala myndigheternas yttranden över detsamma.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser de skäl, som anförts till stöd för
stationsortens förläggande till Linköping, mycket beaktansvärda.

Länsstyrelsen i Kalmar län uttalar sig också för en förläggning av stationsorten
för östra Götalands distrikt till Linköping. Länsstyrelsen yttrar:

Mot förslaget att såsom grund för en omorganisation uppdela riket i fyra
rättsläkardistrikt och fyra rättsobducentdistrikt samt att hänföra Kalmarlän
i dess helhet till östra Götalands rättsobducentdistrikt finnes från länsstyrelsens
sida icke anledning till erinran. Förslaget att förlägga rättsobducentens
station i nämnda distrikt till Norrköping måste däremot ur Kalmar
läns synpunkt framstå såsom synnerligen otillfredsställande. Kommunikationerna
inom detta län äro i motsats till vad som i betänkandet framhålles
långt ifrån goda. Ur länets synpunkt hade det därför varit önskvärt att
rättsobducentens station förlagts inom länets gränser. Då detta önskemål
emellertid med hänsyn till det relativt ringa antalet rättsmedicinska obduktioner
inom länet icke torde kunna realiseras, bör med hänsyn såväl till
rättsobducentdistriktets omfattning som till de nyss antydda kommunikationssvårigheterna
inom länet en något så när central plats väljas såsom
station för rättsobducenten. Stationens förläggande till Linköping skulle
bättre tillgodose nyss anförda synpunkter än en placering av densamma i
Norrköping.

Stadsfullmäktige i Malmö åberopa ett av drätselkammarens första avdelning
avgivet yttrande, vari bland annat anföres:

För Malmö stads del har i förslaget gjorts ett undantag från vad som
avses gälla för riket i övrigt såtillvida, att i staden erforderliga liksyner,
enkla dödsbevisundersökningar och fullständiga dödsintygsobduktioner icke

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

skola få företagas av läkare i Malmö utan — liksom rättsmedicinska obduktioner
— undantagslöst skola utföras av läkare vid rättsläkarstationen i
Lund.

Enligt sjukvårdsberedningens mening bör sådan ändring göras i förslaget,
att de rättsmedicinska förrättningarna i Malmö icke obligatoriskt utföras av
läkare från rättsläkarstationen i Lund, utan att möjlighet skall lämnas öppen
för innehavaren av den beslutade befattningen som överläkare vid avdelningen
för patologi och bakteriologi vid Malmö allmänna sjukhus att normalt
utföra dylika förrättningar.

Avdelningen har för sin del ej på den korta tid, som stått till buds, kunnat
taga ställning till frågan, huruvida de rättsmedicinska förrättningarna i Malmö
böra, som i betänkandet föreslagits, utföras endast av läkare från stationen
i Lund eller, såsom beredningen ifrågasatt, jämväl kunna få utföras av läkare
i Malmö. Den omständigheten, att vid en beslutad avdelning för patologi och
bakteriologi vid allmänna sjukhuset kommer att inrättas en över läkartjänst,
vars innehavare skall hava att förrätta obduktioner vid sjukhuset, torde föranleda
till ett ytterligare övervägande av det föreliggande förslaget, innan avsedda
bestämmelser utfärdas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förklarar sig icke vara övertygad örn, att
Lunds rättsläkardistrikt fått en lämplig avgränsning. Visserligen vore kommunikationerna
till distriktets olika delar goda och sannolikt komme professorns
i rättsmedicin undervisningsskyldighet att minskas under nästa år,
men å andra sidan finge man räkna med, att obduktionernas antal ökades,
när samfärdseln med automobil kommit i gång i samma utsträckning som
före kriget och såsom en följd därav trafikolyckornas antal stegrades. Därför
syntes det länsstyrelsen önskvärt, att distriktets omfattning nu icke definitivt
fastsloges utan på omfattningen av de till rättsläkarstationen knutna befattningshavarnas
tjänsteåligganden i en framtid, när normala förhållanden
inträtt, finge bero, huru gränsen för distriktet slutligen skulle dragas.

Stadsfullmäktige i Göteborg åberopa bland annat ett av stadens sjukhusdirektion
avgivet utlåtande. Däri framhålles, att Göteborgs rättsläkardistrikts
omfattning syntes otillfredsställande så till vida, att Hallands län
i sin helhet folie utanför, medan ett från Göteborg så avlägset område som
övre Värmland förts till distriktet. Sjukhusdirektionen ifrågasätter, om ej
åtminstone i extrema fall möjlighet till jämkning härutinnan borde beredas,
t. ex. genom överenskommelser för viss tid mellan vederbörande länsstyrelser
och rättsläkar- eller rättsobducentstationer.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser de av sjukhusdirektionen
anförda erinringarna beträffande distriktets omfattning värda beaktande.

I anslutning härtill må nämnas, att svenska stadsförbundet genom sin
sjukvårdsdelegation framhållit, att distriktsindelningen syntes i två avseenden
böra jämkas. Sålunda framhålles, att vissa delar av Värmlands län och
Hallands län komme att ligga mycket avlägset från sina stationsorter, varför
lämpligheten av en uppdelning av dessa län på olika distrikt borde undersökas.
Möjlighet att anlita tjänstemän i ett annat distrikt borde jämväl kunna
komma i fråga. Detta kunde även vara lämpligt för en utjämning av arbetsbördan
i de fall, då befattningshavarna i ett distrikt tillfälligtvis över -

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

belastades med arbete, medan kanske samtidigt arbetsbördan i ett angränsande
distrikt vore relativt liten. I samband härmed erinras om att i betänkandet
räknats med extra anhopning av arbete, men blott under extraordinära
förhållanden, och att för dylika fall föreslagits, att i första hand Stockholms
rättsläkardistrikt skulle tillhandahålla sakkunnigt biträde.

Landstingets förvaltningsutskott i Älvsborgs län meddelar, att fråga uppkommit
örn eventuellt inrättande vid centrallasarettet i Borås av en patologisk
avdelning. Inrättandet av en liknande avdelning vid centrallasarettet i Vänersborg
kunde även tänkas i sinom tid komma till stånd. På grund härav och
då det torde kunna förutsättas, att lasarettsläkare å dylik patologisk avdelning
förvärvat tillfredsställande utbildning för fullgörande av rättsmedicinsk
obduktionsverksamhet, förmenar utskottet, att den föreslagna organisationen
icke bör givas en sådan fast utformning, som förhindrar möjligheten till
förening av en framtida lasarettsläkarbefattning med en rättsläkarbefattning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser sig för närvarande icke kunna framställa
några berättigade erinringar mot distriktsindelningen. Skulle omständigheterna
emellertid framdeles påkalla en uppdelning av distriktet, syntes vad
Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott i sitt yttrande anfört böra beaktas
och särskilt rättsobducentdistrikt med station i Borås böra anordnas,
omfattande förslagsvis länets södra del samt Skaraborgs och Jönköpings län.
Länsstyrelsen finner därjämte angeläget, att såväl rättsläkaren i Göteborg
som även samtliga rättsobducenter skola äga möjlighet att i vissa fall, då
omständigheterna därtill föranleda, tillkalla de synnerligen kvalificerade rättsläkarna
i Stockholm, Uppsala eller Lund.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län meddelar, att -—- enligt av landstingets
förvaltningsutskott lämnad uppgift — frågan örn inrättandet av en patologiskbakteriologisk
avdelning vid länslasarettet i Sundsvall skjutits på framtiden
och att utskottet fördenskull för närvarande icke kan uttala sig örn, i
vilken omfattning och när en sådan avdelning vid ifrågakomna lasarett kan
tänkas komma till stånd. Med hänsyn härtill synes länsstyrelsen genomförandet
av den föreslagna nya organisationen av rättsmedicinalväsendet, i vad
gäller mellersta Norrlands rättsobducentdistrikt, omfattande Västernorrlands
och Jämtlands län med rättsobducentstation förlagd till en patologisk avdelning
vid lasarettet i Sundsvall, tills vidare icke vara möjligt. Varaktigheten
av den föreslagna provisoriska organisationen, enligt vilken Västernorrlands
och Jämtlands län vore avsedda att ingå i Uppsala rättsläkardistrikt, torde
sålunda för dessa båda läns vidkommande komma att böra utsträckas under
betydligt längre tidsperiod än som avsetts i betänkandet eller fem år.

Landstingets förvaltningsutskott i Norrbottens län åberopar förste provinsialläkarens
yttrande, vari framhålles, att den föreslagna distriktsindelningen
ställer sig speciellt ogynnsam för Norrbottens del, enär rättsobducenten
skulle vara stationerad i Umeå och hans distrikt omfatta Västerbottens
och Norrbottens län. Vidare erinras örn att nämnden även förordat, att en
rättsobducentbefattning skulle inrättas i Boden så snart centrallasarettet
där finge egen patologisk avdelning. Det förefölle egendomligt, att nämnden

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

47

icke redan nu föreslagit ett eget distrikt för Norrbotten, vilket lika väl kunde
låtit sig göra som för östra Götalands och mellersta Norrlands distrikt,
vilka ej heller hade egna patologiska avdelningar. Förslag örn inrättande av
sådan avdelning kunde för Norrbottens län förväntas inom en snar framtid.
För detta län, med dess stora ytvidd och långa transportvägar, vore det ett
starkt behov av att även dess rättsmedicinalväsende ordnades rationellt och
i likhet med övriga delar av landet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län understryker behovet av eget distrikt för
Norrbotten. Länsstyrelsen framhåller, att på grund av omfattningen av övre
Norrlands distrikt bleve obducentens resor eller liktransporterna långa och
tidsödande, varför det i brådskande fall kunde möta svårigheter att få obduktionerna
förrättade inom önskad tid. Ehuru antalet obduktioner vore jämförelsevis
ringa inom detta område, syntes det därför befogat att inrätta ett
särskilt distrikt, omfattande Norrbottens län.

Slutligen har förste provinsialläkaren i Kristianstads län riktat erinringar
mot de föreslagna obducentdistriktens benämningar.

Erinringar hava vidare framställts beträffande de planerade stationernas
personalorganisation och personalens lönevillkor.

Universitetskanslern har intet att erinra rörande Stockholmsstationens
personalorganisation. Beträffandde stationerna i Uppsala och Lund åter har
kanslern — i anslutning till vissa av de medicinska fakulteterna därstädes
framförda synpunkter -— anfört följande.

Läget i Uppsala är ett annat, eftersom där icke finnes någon professur
i rättsmedicin. Förslaget utgår från att en lärare i rättsmedicin är anställd i
Uppsala och avser att denne skulle tillika tjänstgöra som rättsläkare. Förhållandet
är att laboratorn i patologisk anatomi från de s. k. dispositionsmedlen
plägar erhålla ett arvode av 500 kronor för examination i rätts- och
statsmedicin. Någon regelmässig undervisning i ämnet lämnas icke numera
i Uppsala. De studerande hänvisas till karolinska institutet för genomgående
av kurs i detta ämne. Medicinska fakulteten i Uppsala har i sitt yttrande
förordat, att laboratorsbefattningen i patologisk anatomi förenas med lärarbefattningen
i rätts- och statsmedicin, kombinerad med rättsläkartjänsten.
Enligt vad jag inhämtat, har därvid ej förutsatts, att även undervisningen i rättsmedicin
skulle övertagas av laboratorn. Denna fråga har lämnats öppen och
sammanhänger med spörsmålet i vad mån undervisningen kan minskas, sedan
den nya organisationen genomförts. Laboratorn skulle i likhet med professorn
i rätts- och statsmedicin vid karolinska institutet uppbära ett arvode av
3 000 kronor såsom rättsläkare jämte avgifter för förrättningarna. Fakulteten
framhåller i sitt yttrande tillika det trängande behovet av att laboratorsbefattningen
omändras till en professur i patologisk anatomi, varvid professuren
avses skola omfatta även rätts- och statsmedicin och dess innehavare övertaga
rättsläkartjänsten.

För egen del anser jag det sannolikt, att den nuvarande laboratorsbefattningen
i patologisk anatomi inom en nära framtid måste ombildas till en professur.
Men jag finner det ingalunda givet, att den blivande professuren bör omfatta
även rättsmedicin och att dess innehavare bör tjänstgöra som rättsläkare.
Den reducerade undervisningen i rättsmedicin, som framdeles kommer att
erfordras, torde kunna med fördel anförtros åt en speciallärare. Under så -

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

dana förhållanden bör det räknas med att en ordinarie rättsläkartjänst blir
nödvändig, när laboratorstjänsten måhända inom några få år ombildas till
professur. En rättsläkare skulle lämpligen kunna meddela undervisning i
rättsmedicin mot ett mindre arvode. Kättsläkarstationen bör i varje fall vara
förlagd till den patologiska institutionen i Uppsala. Såsom en provisorisk
anordning kan jag emellertid tillstyrka, att laboratorn får ställningen som
rättsläkare.

Vad angår den föreslagna befattningen som rättsläkarassistent, utgår förslaget
från att denne skulle avlönas med ett arvode av 6 000 kronor förutom
ersättning för verkställda förrättningar. Uppsala medicinska fakultet har
ifrågasatt en förening av denna tjänst med assistentbefattningen i patologisk
anatomi, vilken är avlönad med ett arvode av 4 800 kronor. Fördelen härmed
skulle från fakultetens synpunkt vara att assistenten erhölle gynnsammare
ekonomiska villkor. Samtidigt framhåller fakulteten att assistentbefattningen
alltjämt borde behålla sin karaktär av utbildningsplats.

Om en förening av dessa tjänster sker — vilket jag kan tillstyrka såsom
en anordning värd att prövas — synes arvodet kunna något minskas, förslagsvis
till 4 000 kronor.

Vad slutligen beträffar rättsläkartjänsten i Lund, bygger förslaget på en
förening av denna tjänst med professuren i patologisk anatomi och rättsmedicin.
Emellertid har innevarande år beslut fattats örn rättsmedicinens
utbrytande ur professuren. Under sådana förhållanden kan förslaget ej genomföras.
Medicinska fakulteten i Lund har förutsatt att undervisning och examination
i rätts- och statsmedicin tills vidare ombesörjes av en speciallärare.
Tillika meddelar fakulteten att innehavaren av den nuvarande professuren i
patologisk anatomi och rättsmedicin, som skall avgå med pension nästa år,
är villig att stå till fakultetens förfogande såsom speciallärare till dess annan
lämplig person finnes att tillgå eller — såsom fakultetens förhoppning är —
en särskild ordinarie akademisk lärarbefattning i rättsmedicin inrättas. Likaså
har professorn Sjövall förklarat sig villig att tills vidare fullgöra en rättsläkares
uppgifter.

Den organisation, som nu skall genomföras, kan dock ej bygga på ett tillfälligt
arrangemang. Lika litet kan nu räknas med inrättandet av en ny ordinarie
lärarbefattning, omfattande ämnet rättsmedicin. Såsom förut framhållits,
torde den undervisning i rättsmedicin, som för framtiden skall erfordras
för den allmänna, läkarutbildningen, bli väsentligt reducerad. För undervisningens
behov kommer näppeligen att krävas en ordinarie lärarbefattning i
Lund. I varje fall har fakulteten i Lund andra, mer trängande önskemål i
fråga örn lärartjänster. Under sådana förhållanden torde det vara oundgängligt
att en ordinarie rättsläkartjänst inrättas i Lund med rättsläkarstationen
förlagd till den patologiska institutionen. Innehavaren av en sådan tjänst
skall helt visst kunna ombesörja undervisningen i rättsmedicin. Det vore
emellertid ur olika synpunkter lämpligt, örn professorn Sjövall efter avgången
från sin professur kunde några år framåt förordnas att, jämlikt sitt erbjudande,
både upprätthålla undervisning i rätts- och statsmedicin och fullgöra en rättsläkares
åligganden. Förslagsvis kunde en rättsläkartjänst i A 24 nu inrättas
men iedigförklarandet av tjänsten anstå, till dess Kungl. Majit därom förordnade,
och Sjövall under tiden förordnas att mot det i betänkandet beräknade
arvodet å 3 000 kronor jämte avgifter för förrättningar tjänstgöra som rättsläkare.
För undervisningen i rätts- och statsmedicin erfordras dessutom, såsom
fakidteten anmärkt, ett mindre anslag.

Statskontoret kan för sin del icke tillstyrka, att någon av rättsläkartjänstema
inrättas såsom ordinarie befattning. Enär rättsläkartjänsten i Göteborg skulle

49

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 223.

vara förenad med kommunavlönad överläkartjänst vid något av stadens sjukhus,
synes det ämbetsverket lämpligast att denna befattning liksom övriga
rättsläkartjänster inrättas såsom arvodesbefattning. Yad angår tjänsterna
såsom biträdande rättsläkare erinrar ämbetsverket örn att nämnden på grund
av bristen pa rättsmedicinskt specialutbildade läkare för fyllandet av de vid
omorganisationen inrättade nya platserna själv förutsatt, att de biträdande
rättsläkarna under en övergångsperiod skulle ersättas med arvodesanställda
assistenter. Ämbetsverket anser det under sådana förhållanden vara klokt att
avvakta utvecklingen inom rättsmedicinalväsendet under provisorietiden, innan
beslut fattas om inrättande av nya pensionsberättigande tjänster.

Statskontoret har icke heller blivit övertygat örn behovet att företaga en
så pass betydande höjning av de särskilda förrättningsarvodena som nämnden
föreslagit samt anför härutinnan:

Arvodet för utförandet av rättsmedicinsk obduktion avser nämnden exempelvis
skola höjas från 40 kronor enligt gällande provinsialläkartaxa till 120
kronor. Enligt statskontorets mening är en omräkning och sänkning av de
föreslagna förrättningsarvodena motiverad. Man synes därvid böra utgå från
de nu i provinsialläkartaxan för samma eller likartade förrättningar fastställda
arvodesbeloppen, möjligen med någon av de ändrade tidsförhållandena bergad
justering uppåt. Statskontoret anser vidare, att likställighet i arvodeshänseende
bör åvägabringas mellan läkare, anställd å rättsläkar- och rättsobducentstation,
samt provinsialläkare och övriga tjänsteläkare, såvitt angår
ersättning för rättsmedicinsk undersökning av levande person, biträde vid
rättslig liksyn samt för utförande av enkel dödsbevisundersökning eller fullständig
dödsintygsobduktion. Fastställande av en lägre arvodestaxa för andra
tjänsteläkare än rättsläkare och rättsobducenter kan nämligen befaras leda till
att myndigheterna av besparingsskäl och på rättssäkerhetens bekostnad i icke
önskvärd utsträckning anlita dylika läkare med lägre kompetens för här avsedda
undersökningar.

Därest en justering av förrättningsarvodena i enlighet med vad statskontoret
sålunda föreslagit anses medföra en ur synpunkten av en tillfredsställande
rekrytering av rättsläkar- och rättsobducenttjänsterna alltför kraftig
beskärning av totalavlöningen, synes detta i första hand böra rättas genom en
måttlig höjning av de föreslagna årsarvodena. Några konkreta förslag i arvodesfrågan
är emellertid statskontoret icke i tillfälle att framlägga.

Allmänna lönenämnden, som funnit sig icke kunna ingå på något bedömande
av de i betänkandet behandlade organisationsfrågorna i stort, har bland annat
beträffande den föreslagna rättsläkartjönsten i Göteborg yttrat följande.

Rättsläkartjänsten i Göteborgs rättsläkardistrikt skulle enligt förslaget inplaceras
i lönegraden A 24, varvid befattningens innehavare avsetts skola
tillika vara läkare (eventuellt överläkare) vid patologisk avdelning å något
mindre sjukhus i Göteborg. Lönenämnden får med avseende å frågan örn
förening av statstjänst med annan tjänst erinra örn föreskriften i 4 § 1 mom.
andra stycket civila avlöningsreglementet, enligt vilken tjänst, som avses i
nämnda reglemente, icke må förenas med jämförlig kommunal befattning, så
framt ej Kungl. Majit och riksdagen för visst fall annorlunda besluta. Om
den ifrågavarande läkartjänsten å sjukhus i Göteborg skulle utgöras av en
fast, pensionsberättigande tjänst, erfordras sålunda särskilt beslut av Kungl.
Majit och riksdagen för att elen blivande rättsläkaren i Göteborgs distrikt skall
få inneha den. Enligt lönenämndens mening bör emellertid en tjänsteförening

Billan!/ lill riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 223. 28c u 4

50 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 223.

av dylikt slag knappast ifrågakomma. I stället torde den lasarettsläkartjänst,
med vilken rättsläkart jäns ten i Göteborg skulle vara förenad, böra erhålla
karaktären av arvodesbefattning. Av betänkandet framgår, att de statliga
tjänsterna såsom Överlärare vid barnmorskeläroanstalterna i Stockholm och
Göteborg —• lönegrad A 28 — äro förenade med de kommunala tjänsterna
såsom överläkare vid de barnbördshus, till vilka läroanstalterna äro förlagda,
samt att avtal föreligga mellan staten och nämnda städer rörande frågor örn
förenande av tjänster m. m. Enligt vad lönenämnden inhämtat gäller för Stockholms
vidkommande, att överläkaren vid Södra barnbördshuset, som är Överlärare
vid den dit förlagda statliga barnmorskeläroanstalten, i sin förra egenskap
avlönas allenast medelst ett mindre arvode, avseende uppdraget att
vara styresman för barnbördshuset.

Yad angår lönegradsplaceringen av den föreslagna rättsläkartjänsten i
Göteborg (A 24) har lönenämnden funnit vissa svårigheter föreligga att bedöma,
huruvida densamma är riktigt avvägd. Motsvarande gäller beträffande
de båda tjänsterna såsom biträdande rättsläkare i Stockholm, vilka ävenledes
skulle tillhöra lönegraden A 24. I betänkandet anföres, att man övervägt att
placera nämnda rättsläkartjänst i A 30 och de båda biträdande rättsläkartjänstema
i A 28 men att man stannat vid att föreslå A 24 för samtliga på
den grund, att tjänstinnehavarna avses skola komma att erhålla särskild ersättning
för av dem utförda tjänsteförrättningar (för rättsmedicinsk obduktion
av död människas kropp jämte protokoll och utlåtande 120 kronor, för
s. k. fullständig dödsintygsobduktion jämte protokoll, utlåtande och dödsbevis
60 kronor etc.). Lönenämnden har för sin del ansett sig icke böra framställa
någon erinran mot de nu föreslagna lönegradsplaceringarna.

Mot de för Stockholmsstationens bårhusföreståndare och vaktmästare föreslagna
lönegradsplaceringarna har lönenämnden, med beaktande av tjänstgöringens
art, icke funnit anledning till erinran i och för sig. Lönenämnden
har emellertid funnit tveksamt, huruvida för ifrågavarande ändamål tre heltidstjänster
kunna anses oundgängligen nödvändiga. Rörande bårhusvaktmästarnas
överföring till statstjänst anför lönenämnden:

De båda bårhusvaktmästarna i Stockholm förutsättas vidare enligt betänkandet
komma att vid övergång till ordinarie statsanställning inplaceras i slutlöneklass
(A 7: 11), detta enär de i stadens tjänst inneha mer än 12 tjänstår.
Lönenämnden vill framhålla, att en dylik automatisk tillgodoräkning för löneklassplacering
av tidigare innehavd kommunal tjänst icke i och för sig är förenlig
med bestämmelsen i 8 § 4 mom. civila avlöningsreglementet. Då emellertid
ifrågavarande vaktmästares nuvarande löneförmåner överstiga avlöningen
i 11 löneklassen enligt civila avlöningsreglementet, kunna i detta fall skäl
föreligga att medge inplacering omedelbart i nämnda löneklass, därest de
övergå i statens tjänst. Med avseende å i betänkandet föreslagen personlig
lönefyllnad å 1 400 kronor till envar av dessa vaktmästare finner lönenämnden
tveksamt, huruvida vid lönefyllnadens bestämmande bör medräknas även hittills
utgående särskild ersättning för handräckning vid rättsmedicinska obduktioner.
I varje fall synes böra övervägas, örn icke den mot sagda ersättning
svarande delen av den personliga lönefylinaden kunde, därest den medgives
utgå, under ett antal år avskrivas med visst belopp för år.

I detta sammanhang må nämnas, att vid andre stadsläkarens i Stockholm
till Överståthållarämbetet avgivna yttrande fogats en sammanställning rörande
de löneförmåner, som nu tillkomma bårhusföreståndaren och bårhusvaktmästama
i Stockholm och som skulle tillkomma dem vid eventuell övergång

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

i statstjänst. Enligt denna sammanställning utgår nu bårhusföreståndarens lön,
inberäkna! rörligt tillägg, med (3 900 + 1 794) 5 694 kronor. Enligt förslaget
skulle lians avlöning i statens tjänst, med pensionsavdrag, uppgå till (4 023 +
1 247 — 207) 5 063 kronor, vilket alltså skulle innebära en löneminskning med 631
kronor. Av sammanställningen framgår vidare, att bårhusföreståndaren såsom
ordinarie befattningshavare i Stockholms stads tjänst skulle erhålla slutlön efter
9 år med (5 124 —168 + 2 279) 7 235 kronor. Då enligt civila avlöningsreglementet
slutlön utgår först efter 12 år med (4 830 + 1 497 — 207) 6 120 kronor, skulle
en löneminskning av 1 115 kronor uppkomma. Sammanställningen utvisar tilllika,
att en minskning skulle uppstå i bårhusföreståndaren tillkommande
tjänstepension med 2 045 kronor och familjepension med 644 kronor under
förutsättning av oförändrat rörligt tillägg.

Jämlikt sammanställningen åtnjuta de båda bårhusvaktmästarna efter mer
än 9 års tjänst slutavlöning med (4 572 —144 + 2 036) 6 464 kronor. Enligt
förslaget skulle de placeras i lönegrad A 7, löneklass 11, och erhålla personligt
tillägg för mistad lön med 800 kronor, vilket skulle innebära en kontant
lön av (4 395 + 1 362 — 177 + 800) 6 380 kronor. Löneminskning skulle alltså
uppkomma med 84 kronor. Bårhusvaktmästarna skulle härjämte få vidkännas
en minskning i pensionsförmåner med 1 764 kronor i tjänstepension och 608
kronor i familjepension.

I det av Göteborgs stads sjulchusdirektion överlämnade yttrandet av
prosektor!! vid Sahlgrenska sjukhuset påyrkas anställande vid Göteborgsstationen
av en biträdande rättsläkare. Till stöd härför anföres bland annat
följande.

Den föreslagna uppdelningen av den rättsmedicinska verksamheten på
specialister och tjänsteläkare kommer i många fall att möta svårigheter. Ty
visserligen komma med all säkerhet talrika fall att föreligga, där det är från
början klart, att rättsläkarens kompetens ej är behövlig, och ett sannolikt
mindre antal, där det är lika uppenbart, att rättsläkaren bör tillkallas. Men
i en stor procent av fallen utanför centralorten, kommer det säkerligen att
vara mycket svårt, ofta omöjligt att från början avgöra, huru därmed kommer
att förhålla sig under förloppet av fallets behandling. Avgörandet, huruvida
rättsläkaren skall tillkallas eller ej, torde väl bli de administrativa myndigheternas
sak. Med den ej blott konstanta, utan även helt naturliga strävan,
som finnes hos tjänstemannen i gemen, att alltid befinna sig på den säkra
sidan, torde man kunna utgå ifrån, att i det stora flertalet av dylika tveksamma
eller endast ej fullt säkra fall han kommer att välja att tillkalla den
fullt kompetente. Resultatet torde komma att bli, att den minskning av rättsläkarens
arbetsområde, som nämndens kompromiss strävar till, kommer att
bli mer och mer ineffektiv, en ur arbetseffektens synpunkt för övrigt tillfredsställande
utveckling. Härav lärer emellertid också följa, att rättsläkarens
arbete i betydligt högre grad, än vad nämnden synes ha föreställt sig, kommer
att bliva förlagt utanför centralorten.

Med hänsyn härtill bör den föreslagna läkarbesättningen vid Göteborgsstationen
-—- en rättsläkare och en assistent ■— utökas med en biträdande rättsläkare
så att garanti erhålles för att centralstationen alltid skall befinnas
fullt arbetsduglig. Om så sker, torde vidare ett omarbetande av lönesättningen
böra företagas, alldenstund då tydligen sportelinkomsterna för läkarna

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

komma att förändras. I detta sammanhang må framhållas, att placeringen av
göteborgsstationens läkare i lägre lönegrad än övriga stationer synes något
betänklig. Detta i all synnerhet som de tilltänkta lönerna över huvud taget
synas vara rätt starkt pressade, ett förhållande, som kan komma att få
obehagliga följder för urvalet av de läkare, som vilja slå in på denna läkarbana.
Risken i detta hänseende torde vara dessmera värd att observera,
som denna läkarbana skulle bli i huvudsak nystartad och därför förhållandena
där och urvalet dit just nu skulle bli i viss mån traditionsbildande.

Sjukhusdirektören tillägger, att därest rättsläkartjansten kommer att
förenas med en patologläkarbefattning vid något av stadens sjukhus, blir en
sådan biträdande rättsläkarbefattning ännu mera nödvändig, enär intet av
stadens sjukhus vore betjänt med en läkare, som då och då lämnade staden
på några dagar utan att ersättas av kompetent vikarie.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund yttrar följande.

Mot bakgrunden av fordringarna på kompetens och de tilltänkta arbetsprestationerna
måste arvodesbestämmelserna betraktas. De sakkunniga förorda
ett system med dels fast lön dels ock arvode per prestation. Av naturliga
skäl är det därför ganska svårt att bilda sig en säker uppfattning örn
vad detta avlöningssystem i praktiken kommer att betyda för de enskilda
läkarna, och detta så mycket mera som de sakkunnigas arbetsbeskrivningar
utmärka sig av stor kvantitativ osäkerhet. Slutligen måste de ekonomiska
villkoren ses mot bakgrunden av att rättsläkartjänsterna i stor utsträckning
äro definitiva och icke lämna tillfälle till inkomster vid sidan av den egentliga
verksamheten.

Lönesättningen är genomgående synnerligen låg, vilket har betydelse för,
bland annat, pensionsförhållandena. De sakkunniga förutsätta emellertid
att pensionsunaerlaget skall kunna räknas upp i analogi med vad som sker
för häradshövdingarna. En oavvislig förutsättning för att de tilltänkta fasta
lönerna skola kunna accepteras är givetvis, att pensionsförhållandena ordnas
genom undantagsbestämmelser.

Den totala inkomsten av arbetet låter sig sålunda endast nied svårighet
och synnerligen approximativt beräkna. Enligt de sakkunniga synas de vid
rättsläkar- och rättsobducentstationerna tänkta ersättningarna per prestation
komma att uppgå till ett sammanlagt belopp av omkring 95 000 kronor,
vilket skall fördelas på huvudsakligen fjorton läkare, då sannolikt amanuenserna
endast i ringa utsträckning kunna tänkas bli delaktiga av de särskilda
arvodena. Per läkare utgör detta icke fullt 6 800 kronor. Fördelningen blir
naturligtvis ojämn; det är att förutse, att rättsläkarna i Göteborg och de
biträdande rättsläkarna i Stockholm komma att erhålla proportionsvis betydligt
mera, medan rättsobducenternas andel blir betydligt mindre än detta
medeltal. En överslagsberäkning, baserad på de osäkra siffror, som de sakkunniga
anföra, ger vid handen, att på Stockholms andel skulle komma cirka
40 000 kronor, på Lunds cirka 14 000 kronor, på Göteborgs cirka 12 000
kronor och på Uppsala cirka 9 000 kronor, varför på rättsobducentstationerna
sammanlagt skulle falla ungefär 20 000 kronor. Härigenom skulle de egentligen
verksamma läkarna vid Stockholms station kunna beräkna ungefär
10 000 kronor vardera, varigenom de biträdande rättsläkarna skulle uppnå
en inkomst på omkring 20 000 kronor och assistenten 16 000 kronor. I och
för sig se dessa siffror acceptabla ut, men intet utsäges med säkerhet örn
huru stor vederbörandes arbetsbörda blir. Beträffande de övriga rättsläkarstationerna
torde dock assistenterna få dåliga villkor, speciellt i Uppsala, där
vederbörande knappast torde kunna påräkna nämnvärt mera än 10 000 kronors

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 53

årlig inkomst, vilket nied hänsyn till utbildning och ansvar är absolut otillräckligt.

I fråga om rättsobducenternas ställning kan intet med säkerhet utsägas.
Med hänsyn till att lasarettsläkare vanligen hava låg lön och till större delen
försörja sig såsom fria yrkesutövare genom ersättning per prestation, torde
lönen + arvodet 1 500 kronor + cirka 5 000 kronor icke motsvara en med
hänsyn till utbildning och kompetens rimlig inkomst. Det är att förutsätta,
att vederbörande landsting för övrigt icke kommer att känna sig hågat att
utbetala samma lön för rättsobducentens deltidsarbete som för lasaretisläkarens
mera heltidsbetonade. Man återkommer här till det olämpliga i att
vederbörande skola vara för sin inkomst beroende av två huvudmän. Det
vore utan tvivel bättre, örn arbetet som sjukhuspatolog ersattes per prestation
och en skälig inkomst bereddes i den rättsmedicinska verksamheten.

I fråga örn personalens storlek vid de olika stationerna vill det synas, som
örn såväl Uppsala som framför allt Lund och Göteborg blivit styvmoderligt
behandlade. I Lund bedrives undervisning, likaså i Uppsala, och en biträdande
rättsläkare synes vara av nöden, speciellt på det förra stället. Det är för
närvarande givetvis mycket svårt att yttra sig bestämt örn behovet av arbetskraft,
men det bör betonas, att denna redan från början måste utmätas under
klar förutsättning, att därest behov av flera läkarkrafter visar sig föreligga,
dessa också skola anställas.

I fråga örn kostnaderna för tillhandahållande av lokaler för
stationerna har från Stochholms stads sida framhållits, att ett ställningstagande
till frågan om och i vad mån staden kan åtaga sig att bidraga till
uppförande av byggnader för Stockholmsstationens behov i viss mån måste
bli beroende av den utsträckning, i vilken stadens önskemål rörande rättsmedicinalväsendets
ordnande i Stockholm bleve tillgodosedda vid organisationens
slutliga utformning.

Svenska landstingsförbundet har beträffande lokalerna för rättsobducentstationerna
anfört följande.

Enligt förslaget skulle landstingen utan gottgörelse tillhandahålla lokal för
rättsobducenten. Ej ens, där tillgängliga lokaler ej äro tillräckliga för ändamålet
utan måste utvidgas, skulle enligt förslaget statsbidrag till kostnaderna
vara att påräkna. Detta kan enligt styrelsens mening icke anses skäligt, utan
styrelsen förutsätter att möjlighet herodes att i de avtal, som träffas med de
berörda landstingen, överenskomma örn skälig lokalersättning. Vidare bör
all utrustning, som kräves uteslutande för rättsobducentverksamheten, helt
bestridas av statsmedel, över huvudtaget bör principen vara, att staten påtager
sig alla kostnader, som äro förenade med rättsobducentverksamheten, då
ju i annat fall de landstingsområden, inom vilka rättsobducent stationeras,
bliva belastade med kostnader, som andra landsting äro befriade ifrån, vilket
icke kan anses rättvist.

Enahanda synpunkter hava hävdats av landstingens förvaltningsutskott
i åtskilliga län ävensom av stadsfullmäktige i Norrköping och vissa länsstyrelser.

Landstingets förvaltningsutskott i VÖsterbottens län uttalar, att utskottet
icke har någon erinran att framställa mot att lokaler och befintlig apparatur
vid Umeå lasarett ställes till förfogande. Därest nuvarande obduktionslokaler
vid Umeå lasarett icke anses tillräckliga för den utökade verksamheten, synes

54

Kungl. Marits proposition nr 223.

utskottet statsbidrag till viss del, förslagsvis 50 %, böra utgå till landstinget
för de befintliga obduktionslokalernas utvidgning.

Beträffande den rättsmedicinska verksamheten utanför stationerna
har svenska ''provinsialläkareöreningen i ett tillägg till sitt förut
återgivna yttrande framhållit, att det kan ifrågasättas, huruvida provinsialläkarnas
tid kommer att räcka till för de rättsmedicinska arbetsuppgifter,
som i förslaget avsetts tillkomma tjänsteläkarna. Det är enligt föreningens
uppfattning också tveksamt, huruvida provinsialläkarna kunna vidmakthålla
erforderlig sakkunskap för hithörande förrättningar, särskilt i fråga om utförande
av s. k. fullständiga dödsintygsobduktioner.

Förste provinsialläkarna i Västmanlands och Norrbottens län understryka
angelägenheten av att provinsialläkarna i största möjliga utsträckning
befrias från medverkan i rättsmedicinska undersökningar, detta icke minst
med hänsyn till deras växande hälso- och sjukvårdande uppgifter. Provinsialläkarna
kunde möjligen biträda polismyndigheterna med enkla dödsfallsundersökningar
och rättsliga liksyner, medan däremot de fullständiga dödsmtygsobduktionerna,
brottsplats- och liknande undersökningar samt förhör
vid brottsundersökningar, vilka vore både omfattande och tidsödande samt
förutsatte rättsmedicinsk träning, borde anförtros åt specialutbildade läkare.

Frågan örn kontrollen av den rättsmedicinska verksamheten har också
varit föremål för uttalanden i vissa yttranden.

Karolinska institutets lärarkollegium anser, att nämnden haft fullgoda skäl
för att icke för närvarande föreslå en reform av den centrala kontroll, varom
här är fråga. Innan praktisk erfarenhet förelåge örn den föreslagna organisationen
av rättsmedicinalväsendet och örn behovet av kontroll efter dess genomförande,
vore det enligt kollegiets mening för tidigt att upptaga denna fråga
till prövning.

Medicinska fakulteten i Uppsala anser icke heller någon anledning föreligga
att för närvarande frångå rådande ordning beträffande kontrollen.
Fakulteten erinrar dock örn strafflagberedningens förslag angående inrättande
av ett rättsläkarråd för granskning av rättspsykiatriska utlåtanden och
ifrågasätter, örn icke ett analogt organ för den rättsmedicinska undersökningsverksamhet,
som icke avser sinnesbeskaffenhet, borde framdeles övervägas.

Medicinska fakulteten i Lund däremot ifrågasätter, örn vid ett genomförande
av nämndens förslag obligatorisk kontroll erfordras, särskilt med
tanke på det starka personurval vid besättandet av rättsläkar- och rättsobducentbefattningarna,
som förslaget förutsätter. Fakulteten erinrar vidare örn
strafflagberedningens förslag angående den centrala kontrollen av rättspsykiatriska
utlåtanden och anser starka skäl tala för att en liknande ordning
skapas även för övriga rättsmedicinska ärenden, därest den rättsmedicinska
nämndens förslag till omorganisation av rättsmedicinalväsendet kommer att
genomföras för riket i dess helhet. Likheten i personalorganisation för rattspsykiatriska
och övriga rättsmedicinska ärenden i de båda förslagen inbjuder

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

enligt fakultetens mening osökt till en likartad ordning för den granskning av
myndighet med högre sakkunskap, varav behov kan föreligga i särskilda fall.
Yad sammansättningen av den överordnade instansen beträffar anser fakulteten,
att det bör stadgas, att medicinalstyrelsens vetenskapliga råd för farmakologi
skall äga säte och stämma i kontrollorganet, då förgiftningsfall handläggas,
i likhet med vad fallet är i det danska rättsläkarrådet.

I ett flertal yttranden har särskilt understrukits angelägenheten av att
snara åtgärder vidtagas för reformering av rättsmedicinalväsendet, varvid den
föreslagna provisoriska organisationen i allmänhet tillstyrkts. Uttalanden
i sådant hänseende hava gjorts av, bland andra, karolinska institutets
lärarkollegium och medicinska fakulteten i Lund, vilka närmast riktat uppmärksamheten
på behovet av snar omläggning med hänsyn till såväl den allmänna
läkarutbildningen som till specialutbildningen av rättsläkare och rättsobducenter.
Enligt Lundafakultetens mening borde i första hand rättsläkarstationerna
i Lund, Uppsala och Stockholm inrättas.

Statens kriminaltekniska anstalt finner det vara särskilt angeläget att den
centrala delen av organisationen redan nu erhåller nöjaktig utformning. Därvid
gällde det icke minst att tillse, att rättsmedicinen som vetenskap erhölle
tillfälle att utveckla sig och få den betydelse, som rätteligen tillkomme densamma.
Anstalten anser det vidare vara lämpligt att organisationen i början
gives en mera lös utformning, varigenom möjligheten lämnas öppen för
en smidig anpassning till övriga på problemets slutgiltiga lösning inverkande
förhållanden, såsom vissa lokalitetsspörsmål samt sammanslagning och uppdelning
av vissa tjänster.

Svenska landstingsförbundet anser det likadeles vara lämpligt, att man
genom viss tids provisorium erhåller erfarenhet, huru organisationen verkar
i praktiken, innan denna ytterligare utbygges. Därest det därvid visar sig, att
den föreslagna kombinationen av tjänster icke med fördel kan äga bestånd,
bör möjlighet hållas öppen att vid övergång till den definitiva organisationen
inrätta särskilda rättsobducenttjänster.

Slutligen ina framhållas, att i åtskilliga yttranden bland annat från hovrätterna,
processlagberedningen samt ett flertal länsstyrelser och landsfogdar,
framställts erinringar mot utformningen av de framlagda författningsutkasten,
särskilt förslagen till lag örn rättslig liksyn samt till stadgar angående
rättslig liksyn och rättsmedicinsk obduktion. Erinringarna äro av både
formell och reell innebörd men påverka icke nämnvärt den organisatoriska
utformningen av rättsmedicinalväsendet. Jag lämnar därför dessa erinringar
åsido i detta sammanhang.

Departementschefen.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att vårt rättsmedicinalväsende är
behäftat med brister i olika hänseenden. Den allvarligaste bristen hänför
sig utan tvekan till den omständigheten, att tjänsteläkarna, på vilka det
författningsenligt ankommer att verkställa obduktioner och andra rättsmedicinska
förrättningar, sakna erforderlig specialutbildning och till följd av den

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

relativt ringa frekvensen av rättsmedicinska förrättningar i landet endast mera
sällan sättas i tillfälle att genom övning underhålla eller förkovra sin färdighet
på området. Det ligger i sakens natur, att detta förhållande innebär en fara för
rättssäkerheten, även örn denna fara under det senaste decenniet i icke ringa
grad motverkats genom uppkomsten av en på frivillig grund uppbyggd verksamhet
av i ättsmedicinska specialister. Till behovet av en omläggning av rättsmedicinalväsendet
bidrager jämväl den omständigheten, att den rättsmedicinska
verksamheten utanför de egentliga obduktionerna och de rättskemiska undersökningarna
i stor utsträckning icke är rättsligt reglerad. I de avgivna yttrandena
har också angelägenheten av en reformering av rättsmedicinalväsendet
genomgående starkt understrukits. Jag anser mig därför nu böra åtminstone
i vissa delar till prövning upptaga föreliggande förslag till åtgärder för att
avhjälpa de med rättsmedicinalväsendet förbundna bristerna.

Rättsmedicinska nämndens förslag avser i första hand att få till stånd en
omläggning av rättsmedicinalväsendets organisation i syfte att koncentrera
den mera krävande undersökningsverksamheten, främst obduktionerna, till
ett fåtal undersökningsstationer, där verksamheten skulle handhavas av rättsmedicinskt
specialutbildade läkare. För ändamålet skulle riket indelas i fyra
rättsläkardistrikt och fyra rättsobducentdistrikt med var sin undersökningsstation
och med den omfattning, som framgår av förut intagen sammanställning
(s. 11). Rättsläkarstationerna skulle förläggas till Stockholm, Uppsala,
Lund och Göteborg, varvid stationerna i de tre förstnämnda städerna
skulle anknytas till vederbörande akademiska institutioner för rätts- och statsmedicin
eller patologi, medan stationen i Göteborg skulle antingen kombineras
med ny patologavdelning vid ett mindre sjukhus eller ock bli helt
fristående. Rättsobducentstationerna skulle förläggas till dels de nuvarande
patologavdelningarna vid lasaretten i Västerås och Umeå och dels planerade
patologavdelningar vid lasaretten i Norrköping och Sundsvall. Kostnaderna folden
rättsmedicinska verksamheten skulle helt bestridas av statsverket, varvid
dock beträffande erforderliga ny- och tillbyggnader räknats med viss ekonomisk
medverkan av vederbörande landsting eller stad utanför landsting. Förslagets
realiserande förutsätter sålunda, att överenskommelser i avsevärd utsträckning
träffas mellan staten och övriga intressenter.

Vid remissbehandlingen har som nämnts praktiskt taget fullständig enighet
rått örn behovet av en koncentration av den mera krävande rättsmedicinska
undersökningsverksamheten. Nämndens förslag för tillgodoseende av
detta behov har jämväl i allmänhet tillstyrkts av de hörda myndigheterna
och sammanslutningarna, ehuru ett icke ringa antal uttalat betänkligheter av
principiell innebörd. Kritiken har i första hand riktat sig mot att undersökningsstationernas
föreståndarbefattningar erhållit karaktären av bisysslor.
Därvid lia särskilt uttalats farhågor för pliktkollisioner och slitningar beträffande
rättsobducenterna, vilka samtidigt skulle tjänstgöra som lasarettsläkare
vid patologisk avdelning utan att äga tillgång till assistentbiträde å
orten. Från landsfogde- och länsstyrelsehåll har dessutom som en allvarlig
svaghet i organisationsförslaget framhållits, att rättsläkarnas och rättsobdu -

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

centernas verksamhet, frånsett obduktionerna, i huvudsak avses bli förlagd
till stationsorten, medan man i övrigt skulle vara hänvisad till vederbörande
tjänsteläkare. Det betonas, att garanti för ett gott resultat av verksamheten
i flertalet fall icke vinnes med mindre än att den specialutbildade rättsläkaren
eller rättsobducenten deltager i undersökningarna på brotts- eller olycksfallsplatsen
och från början samarbetar med polismyndigheten. Härjämte
har påpekats det ur rättsmedicinsk synpunkt inkonsekventa i att förslaget
beträffande rättsobducentdistrikten nöjer sig med lägre kompetens hos vederbörande
föreståndare än beträffande rättsläkardistrikten. Det har slutligen
betecknats såsom en svaghet hos förslaget, att detsamma i så stor utsträckning
bygger på överenskommelser mellan stat, landsting och städer utanför
landsting.

Förslaget har som den förut lämnade redogörelsen visar tillkommit som en
kompromiss mellan de krav, som rättsmedicinens rätta handhavande ställer, och
de ekonomiska möjligheter, som tills vidare ansetts kunna påräknas för kravens
tillgodoseende. Trots detta synes mig förslaget innebära beaktansvärda fördelar
och i väsentliga delar ägnat att läggas till grund för en omläggning av
rättsmedicinalväsendet.

Enligt min mening kan man dock ej helt bortse från den framkomna
kritiken. Det synes sålunda önskvärt, att den blivande organisationen inrymmer
vidgade möjligheter att utan en relativt betydande utökning av den
specialutbildade personalen tillmötesgå de bestämda krav på medverkan
utanför stationsorten, som från polismyndigh etern a s sida framställts. I
detta hänseende äro de föreslagna rättsobducentstationerna avsevärt sämre
ställda än rättsläkarstationerna. Även ur andra synpunkter lämnar organisationen
av rättsobducentstationerna rum för erinringar, som icke sakna
visst berättigande och ställa lämpligheten av deras inrättande i tveksam
dager, dag hänvisar härutinnan bland annat till vad svenska landstingsförbundet
och centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund anfört. Förslaget
torde därför i denna del böra göras till föremål för fortsatt
övervägande under beaktande av de synpunkter, som vid remissbehandlingen
framkommit. Härvid förefaller särskilt ett i några yttranden framfört uppslag
att slopa rättsobducentstationerna och i stället utöka personalen vid rättsläkarstationerna
vara förtjänt av närmare undersökning. Ett godtagande av
detta alternativ torde eventuellt böra medföra, att den rättsläkarstation, som
enligt förslaget skulle förläggas i Uppsala, förlägges längre norrut. En sådan
omprövning motiveras för övrigt jämväl av vad universitetskanslern yttrat angående
förutsättningarna för ett genomförande av nämndens förslag beträffande
Uppsala rättsläkarstation. Eventuellt bör för Norrlands räkning inrättas en
femte rättsläkarstation. Med hänsyn till vad sålunda anförts är jag för närvarande
icke beredd att taga ställning till den framlagda organisationsplanen i
vidare mån än att jag förordar, att densamma i princip godtages som grundval
för inrättande av rättsläkarstationer i Stockholm, Lund och Göteborg.

Förutsättningarna för ett genomförande av förslaget i sist angivna delar
ligga emellertid för närvarande väsentligt olika till beträffande ifrågavarande
orter.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Yad först angår Stockholmsstationen, påkalla flera omständigheter ett
skyndsamt avgörande i denna fråga. Sålunda kunna planerna för den aktuella
nybyggnaden av karolinska institutets rättsmedicinska institution å Norrbacka-området
icke närmare utformas, förrän beslut från statsmakternas sida
föreligger beträffande Stockholms rättsläkardistrikt. Nämnda nybyggnad
måste nämligen givas andra dimensioner, örn den skall inrymma en rättsläkarstation
av minst den storlek, som förslaget avser, än örn den blott
skall användas för undervisning av medicine kandidater och viss vetenskaplig
forskning. Jag vill i detta sammanhang erinra örn att enligt överenskommelse
mellan Kungl. Majit och kronan samt Stockholms stad karolinska institutets
teoretiska institutioner skola hava avflyttat från institutets nuvarande tomt
vid Hantverkargatan senast den 1 juli 1948 och att byggnadsstyrelsen påkallat
anslag för uppgörande av ritningar samt igångsättande av bygget för
dessa institutioner under budgetåret 1944/45. Vidare är att märka, att endast
i Stockholm möjligheter kunna beredas för anordnande av specialutbildning
av ett för omorganisationens genomförande erforderligt antal läkare. Och
slutligen må framhållas, att nuvarande andre stadsläkaren i Stockholm, vilkens
verksamhet skulle övertagas av Stockholmsstationen och som redan uppnått
pensionsåldern, beräknas lämna sin tjänst under innevarande vår. I betraktande
av dessa omständigheter synes ett uppskov med Stockholmsstationens
inrättande icke böra ifrågakomma.

Ett inrättande av den föreslagna rättsläkarstationen i Lund möter, enligt
vad universitetskanslern i sitt yttrande upplyst, hinder såtillvida, att beslut
numera fattats örn förändring av den professur, med vilken rättsläkartjänst.en
skulle förenas. Förändringen innebär, att rättsmedicinen skall utbrytas ur
professuren. Universitetskanslern anser det knappast troligt, att efter den medicinska
undervisningens planerade omläggning kommer att erfordras en ordinarie
lärarbefattning i rättsmedicin vid universitetet, varför han förordar, att i
Lund inrättas en ordinarie rättsläkarbefattning i lönegrad A 24. Till denna
fråga torde emellertid ställning icke böra tagas förrän beslut fattats angående
den föreslagna omläggningen av undervisningen i rätts- och statsmedicin.
Med hänsyn härtill torde med inrättande av Lundastationen böra tills vidare
anstå.

Vad slutligen angår Göteborgsstationen förutsätter dennas tillkomst, att
förhandlingar i ämnet upptagas med Göteborgs stad såväl beträffande inrättande
av en eventuell patologtjänst som rörande lokalfrågan. Den närmare
organisationen av denna station kan därför för närvarande icke bedömas.

Under nu angivna förhållanden torde anledning saknas att ingå på detaljprövning
av organisationsförslaget utom i vad detsamma avser rättsläkarstationen
i Stockholm. Skäl synas mig icke heller föreligga att på detta
stadium till behandling upptaga nämndens förslag till rättslig reglering av
den rättsmedicinska verksamheten.

Enligt det förslag till provisorisk organisation, som nämnden framlagt,
skulle Stockholms rättsläkarstation förestås av professorn i rätts- och statsmedicin
vid karolinska institutet, vilken därför skulle äga åtnjuta ett särskilt

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

arvode av 3 000 kronor för år. Såsom specialutbildade läkarbiträden å stationen
skulle tjänstgöra tre assistenter med fasta arvoden av 6 000 kronor
för år. Härutöver skulle för stationens behov erfordras en läkaramanuens
med ett årligt arvode av 3 000 kronor, ett tekniskt biträde i lönegraden A 7,
en bårhusföreståndare i lönegraden A 9 samt två vaktmästare i lönegraden
A 7. Mot denna personalorganisation har jag intet annat att erinra än att, då en
av assistenttjänsterna enligt förslaget huvudsakligen avsetts för vikariatstjänstgöring
utanför distriktet, densamma med den begränsning av förslagets genomförande
i övrigt, som av mig förordats, tills vidare torde kunna undvaras. Jag
utgår härjämte från att stationen skall tills vidare betjäna icke blott de områden,
som upptagas i den provisoriska planen, utan även andra områden, i
den mån så påkallas och tiden medgiver.

De fasta arvodena till läkarpersonalen äro i förslaget utmätta med tanke på
att för varje förrättning skall utgå särskild ersättning enligt fastställd taxa.
Häremot synes i och för sig intet vara att erinra. Det av nämnden framlagda
taxeförslaget innebär emellertid, såsom tidigare framhållits, en icke
obetydlig ökning i förhållande till nu utgående arvoden för rättsmedicinska
obduktioner och undersökningar å levande personer, varjämte förslaget upptager
särskilda ersättningsbelopp för vissa förrättningar, som icke finnas upptagna
i gällande provinsialläkartaxa.

För egen del vill jag i betraktande av de fasta arvoden, som föreslagits skola
utgå till stationens läkare och som synas mig väl avvägda, förorda den ändringen
i de sakkunnigas taxeförslag, att ersättningen för rättsmedicinsk obduktion
nedsättes från 120 till 80 kronor samt att ersättningsbeloppen för övriga
förrättningar jämkas nedåt i ungefär motsvarande proportion. Taxan torde
böra fastställas av Kungl. Majit efter förslag av medicinalstyrelsen, på vilken
myndighet det torde böra ankomma att meddela närmare föreskrifter angående
förfarandet vid sådana förrättningar som icke äga sin motsvarighet i gällande
provinsialläkartaxa. Godtages vad jag sålunda förordat, får man räkna med
att den sammanlagda taxeinkomsten kommer att understiga det totalbelopp,
som nämnden avsett för Stockholmsstationens del. Skillnaden torde dock, i
varje fall under tiden för den provisoriska organisationen, icke behöva befaras
bli så stor, att svårigheter därigenom skulle uppkomma för stationen att förvärva
personal med erforderlig kompetens. Enligt inom departementet verkställd
överslagsberäkning torde den totala taxeinkomsten vid stationen enligt
av mig förordade grunder komma att uppgå till omkring 30 000 kronor för år.

De föreslagna löneställningarna för det tekniska biträdet, bårhusföreståndaren
och vaktmästarna finner jag i likhet med allmänna lönenämnden godtagbara.
Tills vidare torde dock befattningarna som tekniskt biträde och
bårhusföreståndare, vilka icke motsvaras av ordinarie tjänster i Stockholms
stads tjänst, böra erhålla karaktären av extra ordinarie befattningar. Nuvarande
bårhusvaktmästare, vilka båda äro ordinarie tjänstemän i stadens tjänst, torde
vid en eventuell övergång i statens tjänst böra i enlighet med lönenämndens
förslag erhålla omedelbar inplacering i 11 löneklassen. Det synes mig
vidare rimligt, att dessa befattningshavare liksom även bårhusföreståndaren

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

genom personliga lönetillägg hållas skadeslösa för den minskning i deras nuvarande
löneförmåner som uppkommer vid övergången i statstjänst. I den mån
befattningshavarnas löner sedermera genom löneklassuppflyttningar eller på
annat sätt ökas, böra de personliga lönetilläggen minskas eller eventuellt
helt upphöra. Jämlikt av Stockholms stad lämnade uppgifter uppbär den
nuvarande bårhusföreståndaren en lön av sammanlagt 5 694 kronor. Med placering
som statstjänsteman i lönegrad Eo 9, lägsta löneklassen, skulle han
komma att erhålla en bruttolön av 5 025 kronor, varigenom en löneminskning
av 669 kronor skulle uppstå. Bårhusföreståndaren torde i enlighet härmed böra
tillerkännas ett personligt lönetillägg av högst 670 kronor. Envar av de två bårhusvaktmästarna
torde i enlighet med lönenämndens förslag böra tillerkännas
ett personligt lönetillägg av högst 1 400 kronor vardera.

I anslutning till vad sålunda förordats torde till avlöningar åt Stockholmsstationens
personal böra beräknas följande belopp, nämligen till avlöningar
åt ordinarie tjänstemän 12 000 kronor, till fasta arvoden och taxeersättningar
åt läkarna 48 000 kronor, till avlöningar åt övrig icke-ordinarie personal 9 000
kronor samt till rörligt tillägg 3 000 kronor. Sammanlagt skulle alltså för
ifrågavarande ändamål erfordras ett belopp av (12 000 + 48 000 + 9 000 +
3 000) 72 000 kronor för år. Härtill skulle komma kristillägg efter gällande
grunder. Samtliga dessa kostnader torde böra bestridas av statsmedel.

Nämnden har beräknat de årliga omkostnaderna för Stockholmsstationen
till 4 000 kronor, varvid nämnden tagit hänsyn endast till egentliga expenser.
Mot detta belopp i och för sig har jag intet att erinra .Emellertid torde vid
beräkningen av omkostnaderna även böra medtagas utgifter för stationspersonalens
tjänsteresor, liktransporter till stationsorten samt handräckning, som
är förenad med läkarpersonalens verksamhet utom stationsorten. På grund
härav torde samtliga årliga omkostnader för stationens del böra beräknas till förslagsvis
10 000 kronor, varav 4 000 kronor för expenser, 4 000 kronor för resor
och 2 000 kronor för övriga utgifter. Den av nämnden uppskattade kostnaden
för stationens inredning och utrustning, 20 000 kronor, synes mig kunna preliminärt
godtagas. Innan beloppet ställes till förfogande, torde en detaljprövning
av medelsbehovet för detta ändamål böra äga rum.

Stationen torde provisoriskt kunna inrymmas i de lokaler som karolinska
institutets rättsmedicinska institution för närvarande disponerar. Beträffande
den planerade nybyggnaden för stationen och rättsmedicinska institutionen
torde, på sätt nämnden förutsatt, förhandlingar böra upptagas med Stockholms
stad angående deltagande från stadens sida i kostnaderna för densammas
uppförande.

Med hänsyn till de förberedelser som måste vidtagas för stationens upporganiserande
torde densamma icke kunna träda i verksamhet förrän den
1 januari 1945. Före denna tidpunkt torde, enligt vad jag inhämtat, allenast
föreståndaren och en assistent, vilka skola handhava förberedelsearbetena,
behöva anställas. Under sådana förhållanden kunna avlönings- och omkostnadsanslagen
för nästa budgetår begränsas till ungefär hälften av de beräknade
beloppen. För avlöningar torde böra upptagas ett belopp av 40 000 kronor,

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

fördelade med 6 000 kronor på avlöningar till ordinarie tjänstemän, 28 000
kronor på arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t, 4 500
kronor på avlöningar till övrig icke-ordinarie personal och 1 500 kronor på
rörligt tillägg. Till omkostnaderna torde böra upptagas ett belopp av 5 000
kronor. För stationens inredning och utrustning torde böra upptagas hela det
beräknade beloppet eller 20 000 kronor.

Såsom förut anförts har nämnden föreslagit, att samtliga kostnader för förrättningsarvoden
samt för tjänsteresor, liktransporter och handräckning utom
stationsorten skola bestridas från andra huvudtitelns anslag till medikolegala
besiktningar, vilket skulle gälla även i de fall, då förrättning verkställts av
läkarpersonal vid stationerna. Övriga kostnader har nämnden däremot ansett
böra utgå från skilda anslag under femte huvudtiteln. Enligt min mening
saknas emellertid tillräckliga skäl att frångå den nu gällande ordningen, enligt
vilken samtliga kostnader för rättsmedicinalväsendet gäldas från anslag under
andra huvudtiteln. Härvid torde de kostnader som hänföra sig till Stockholmsstationens
verksamhet böra upptagas under särskilda anslag för avlöningar,
omkostnader samt inredning och utrustning, medan utgifterna för rättsmedicinalväsendet
i övrigt alltjämt torde böra bestridas från det nuvarande
anslaget till medikolegala besiktningar.

Från sistnämnda anslag gäldas för närvarande, förutom utgifter av nyss
angivet slag, jämväl vissa kostnader för undersökning av tilltalads sinnesbeskaffenhet.
Till följd av stigande belastning har anslagsbeloppet
under senare år upprepade gånger höjts, nämligen av 1938 års riksdag
från 35 000 kronor till 45 000 kronor, av 1940 års lagtima riksdag till 50 000
kronor och av 1942 års riksdag till 60 000 kronor. Nettoutgifterna för de två
senast förflutna budgetåren hava uppgått till respektive 76 400 och 88 900
kronor. I årets statsverksproposition (II ht 1944 s. 65) har anslaget med hänsyn
härtill, i avbidan på särskild proposition i ämnet, beräknats till 70 000
kronor. Då såsom förut nämnts de kostnader som hänföra sig till Stockholmsstationens
verksamhet icke till någon del torde böra belasta anslaget, föranledes
härav en viss minskning av anslagsbehovet, vilken för nästkommande
budgetår torde kunna uppskattas till omkring 10 000 kronor. Anslaget torde i
anledning härav böra upptagas till 60 000 kronor.

Till sist vill jag något beröra frågan örn den centrala kontrollen. Nämnden
har i detta hänseende föreslagit, att såsom en provisorisk förstärkning av denna
kontroll skulle till medicinalstyrelsens förfogande ställas ett belopp av förslagsvis
5 000 kronor, att användas till arvode åt en eller flera extra läkarassistenter
för granskning av rättsmedicinska utlåtanden samt för inspektion
av rättsläkar- och rättsobducentstationerna. Vidare har nämnden ansett nödvändigt,
att medicinalstyrelsens vetenskapliga råd utökas med en rättsläkare,
bland annat för att bereda den rättsläkare därstädes, som tillika är professor i
rätts- och statsmedicin vid karolinska institutet, erforderlig lättnad i arbetsbördan.
Med den begränsning av distriktsorganisationen som av mig tills vidare
förordats synes en förstärkning av det centrala kontrollorganet kunna anstå.
Frågan torde lämpligen böra upptagas till närmare prövning i samband med

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

pågående utredning rörande medicinalstyrelsens omorganisation, vilken beräknas
bliva avslutad under innevarande år. Däremot vill jag med hänsyn till
den väsentliga utökning av nämndens arbetsbörda, som under årens lopp inträtt
och som till betydande del kommit att vila på den i Stockholm stationerade
rättsläkaren, icke motsätta mig, att åtgärder vidtagas för att från och med
nästa budgetår bereda denne viss lättnad i arbetsbördan. Kostnaden för detta
ändamål torde få bestridas från den i styrelsens avlöningsstat upptagna anslagsposten
till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t,
vilken post för nästa budgetår föreslagits höjd med 5 000 kronor.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna följande personalförteckning för statens rättsläkarstation
i Stockholm, att gälla från och med den 1 januari
1945:

Personalförteckning.

Ordinarie tjänstemän.

Befattning Lönegrad

2 vaktmästare ......................................................... A 7

dels godkänna följande avlöningsstat för statens rättsläkarstation
i Stockholm, att tillämpas under budgetåret 1944/45:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, för -

slagsvis ...................................................... kronor 6 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Maj :t, förslagsvis ........................ » 28 000

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal... » 4 500

4. Körligt tillägg, förslagsvis ........................... » 1 500

Summa förslagsanslag kronor 40 000

dels ock å driftbudgeten för budgetåret 1944/45 under andra
huvudtiteln anvisa

a) till Statens rättsläkarstation i Stockholm: Avlöningar ett

förslagsanslag av .......................................... kronor 40 000;

b) till Statens rättsläkarstation i Stockholm: Omkostnader ett

förslagsanslag av ............................................. kronor 5 000;

c) till Statens rättsläkarstation i Stockholm: Inredning och

utrustning ett reservationsanslag av ............... kronor 20 000;

samt d) till Medikolegala besiktningar ett förslagsanslag
av ............................................................... kronor 60 000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maji Konungen, att
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sven Leffler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 63

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Inledning .......................................................................................... 1

Gällande bestämmelser och organisation ................................................... 2

Rättsmedicinska nämndens förslag.

Brister i den nuvarande ordningen ................................................... 6

Fordringar på ett reformerat rättsmedicinalväsende .............................. 10

Plan för rättsmedicinal väsendets omorganisation ................................. 10

Rättsläkar- och rättsobducentstationernas personalbehov ........................ 13

Personalens lönevillkor m. m............................................................. 16

Rättsläkar- och rättsobducentstationernas lokalfrågor och utrustningsbehov... 19

Den rättsmedicinska verksamheten utanför stationerna ........................... 22

Kontrollen över den rättsmedicinska verksamheten ................................. 23

Sammanställning av kostnaderna ...................................................... 24

övergångsanordningar ..................................................................... 25

Författningsförslag ........................................................................ 26

Yttranden.

Förslaget i allmänhet ..................................................................... 27

Förslagets detaljer........................................................................... 41

Departementschefen ........................................................................... 55