Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

1

Nr 222.

Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående årligt understöd
åt vissa arbetare vid Salsåkers sågverk m. fl.; given
Stockholm slott den 3 mars 1944.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 mars
1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge,

Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga om årligt understöd
åt vissa arbetare vid Salsåkers sågverk m. fl. samt anför därvid följande.

I proposition nr 358 till 1943 års riksdag framlades förslag angående vissa
engångsersättningar åt arbetare vid Salsåkers sågverk m. fl. i syfte att lindra
verkningarna av sågverkets nedläggande. Beträffande omständigheterna vid
driftsnedläggelsen torde få hänvisas till redogörelsen i propositionen. Vad angår
ersättningsfrågan hade länsstyrelsen i Västernorrlands län i skrivelse den
30 augusti 1943 förordat åtgärder i enlighet med förslag, som avgivits till
länsstyrelsen av den s. k. Salsåkerskommittén, vilken av länsstyrelsen tillsatts
för tillvaratagande av arbetarnas intressen vid avvecklingen av aktiebolaget
Salsåkers industrier.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 222. i

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

Vid uppgörandet av sitt förslag till ersättningar hade kommittén utgått från
de grunder, som tillämpades vid nedläggande år 1939 av Köja sågverk i
Bjärtrå socken, tillhörigt ett dotterbolag till Holmens bruks- och fabriksaktiebolag.
I förenämnda proposition lämnas en redogörelse för de förmåner
i form av bland annat engångsersättningar och arliga understöd samt flyttningsbidrag,
som av nämnda bolag efter förhandlingar mellan cheferna för
social- och jordbruksdepartementen m. fl. samt bolagsledningen tillförsäkrades
arbetarna vid Köja sågverk. Från berörda ersättningsgrunder föreslog
Salsåkerskommittén följande avvikelser. Årliga ersättningar skulle tillkomma
endast de arbetare i åldern 50—6(5 ar, vilka varit anställda vid Salsåkers sågverk
i minst 20 år. Ersättningarna skulle utgå med 400 kronor per år till
varje arbetare samt lika mycket till hans hustru, medan understöd vid Köja
utgick till arbetare mellan 50 och 60 år endast i sådana fall, där arbetarna
ej erhöllo annan anställning. Ersättningarna skulle utgå endast intill 67 års
ålder. Något ^flyttningsbidrag föreslogs icke skola utgå, enär den trolige
köparen av företaget beräknades komma att svara för kostnaden för flyttning
m. m. av den del av arbetarstammen, som icke uppnått 50 år. Vad de äldre
arbetarna beträffade, uttalades förhoppningar om att de vid den troliga försäljningen
skulle tillförsäkras sina nuvarande bostäder på livstid. Såsom
berättigade till ersättningar föreslogos i princip endast de arbetare, som varit
anställda i bolaget vid den tid, då frågan örn avveckling av företaget var
aktuell, och detta oberoende av örn de numera fått annan anställning. Förslaget
berörde sammanlagt 84 arbetare, av vilka 26 — därav 19 med försörjningsplikt
— skulle ifrågakomma till årligt understöd. Därest ersättningarna
komme att utgå från och med år 1943, skulle den totala kostnaden enligt
förslaget uppgå till 266 050 kronor. Härav utgjordes 58 450 kronor av engångsersättningar,
medan de årliga understöden skulle uppgå till 207 600 kronor,
därest samtliga personer, som föreslagits skola erhålla understöd, uppnådde
67 års ålder. Härutöver skulle av särskilda skäl tillkomma ytterligare
engångsersättningar å tillhopa 5 200 kronor.

Vid framläggandet av förenämnda proposition erinrade föredragande departementschefen,
att utrder senare år den uppfattningen alltmer gjort sig
gällande att, i de fall då ett företag definitivt nedlade driften, företagets ägare
i mån av förmåga borde bidraga till att lindra verkningarna för de anställda
av driftnedläggelsen. Då det nu ifrågavarande bolagets tillgångar icke försloge
att ens till någon del lämna bidrag till lindring av driftsnedläggelsens
verkningar bland företagets arbetare, förordade departementschefen, att statsverket
i förevarande fall påtoge sig det ansvar för de anställda, som eljest
skulle ha ankommit på sågverkets ägare.

Enligt de av länsstyrelsen förordade grunderna för ersättningar skulle sådana
utgå med dels vissa årliga belopp till arbetare över 50 år, dels ock vissa
engångsbelopp. Beträffande engångsbeloppen ansåg sig föredragande departementschefen
vara i tillfälle att redan då kunna taga ställning och förklarade
sig departementschefen kunna godtaga de av länsstyrelsen förordade ersättningsgrunderna.
Vad de årligen utgående beloppen beträffade, delade de -

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

partementschefen länsstyrelsens uppfattning, att de äldre arbetarna borde beredas
en rimlig ersättning. Emellertid syntes frågan örn såväl ersättningarnas
storlek som deras form behöva bli föremål för ytterligare utredningar och
överväganden, varför departementschefen hade för avsikt att, sedan en dylik
utredning verkställts, framlägga förslag härutinnan. Skulle därvid de årliga
ersättningarna komma att på sätt länsstyrelsen föreslagit begränsas att utgå
allenast till arbetare över 50 år, syntes det böra övervägas, huruvida icke engångsersättningarna
till arbetare, vilka närmade sig 50-årsåldern, borde bli
föremål för en jämkning uppåt.

Mot de sålunda gjorda uttalandena i fråga örn de årliga ersättningarna
framställdes icke någon erinran från riksdagens sida (skr. nr 505).

Sedan ytterligare utredning numera företagits i ärendet, torde frågan örn
årliga understöd åt berörda arbetare få upptagas till förnyat övervägande.

Över länsstyrelsens förslag till ersättningsgrunder hava infordrade utlåtanden
avgivits den 27 januari 1944 av statens arbetsmarknadskommission, som
därvid tillika överlämnat yttrande av länsarbetsnämnden i Västernorrlands
län, ävensom den 21 februari 1944 av länsstyrelsen i nämnda län efter hörande
av den s. k. Salsåkerskonnnittén.

Länsarbetsnämnden i Västernorrlands län har föreslagit, att årligt understöd
till arbetare över 50 år och med minst 20 års anställning, vilken icke
hade försörjningsplikt, skulle utgå med 600 i stället för av länsstyrelsen förordade
400 kronor. Höjningen motiverades med kostnaderna för kvinnlig
hjälp i hemmet. Vidare har föreslagits, att vissa å särskild förteckning angivna
arbetare, som erhållit fria bostäder av bolaget och som under år 1943
uppnått minst 60 levnadsår och hade en anställningstid av minst 30 år,
skulle erhålla årligt understöd även efter 67 år med 240 kronor, dock för
gifta endast avseende mannen. I sistnämnda hänseende har länsarbetsnämnden
anfört följande.

Enligt protokoll, hållet vid sammanträde med den s. k. Salsåkerskommittén
å länsstyrelsens sessionssal i Härnösand den 26 och 27 augusti 1943 uttalades
förhoppningar örn att de äldre arbetarna vid försäljningen av sågverket
skulle tillförsäkras silia nuvarande bostäder på livstid. I köpeavtalet
med Igelsta Trävaru AB har emellertid dessa förhoppningar infriats endast
beträffande 3 förmän vid verket, under det alt 9 av de äldre arbetarna tillförsäkrats
sina nuvarande bostäder på endast 3 år. Med utgångspunkt från
att två av ovannämnda förmän år 1943 uppnådde 62 och den tredje 64 levnadsår
och att var och en hade en anställningstid på resp. 50, 31 och 52 år
samt att dessutom två av dessa förmän äro tillförsäkrade pension på livstid
av de förutvarande sågverksägarna, Kramfors AB, synes det skäligen rättvist,
att de arbetare, som med avseende å ålder, anställningstid och bostadsförhållanden
kunna likställas med ovannämnda förmän, erhålla ersättningar
enligt det framlagda förslaget.

Den sist upptagne i förteckningen, Jonas Hellgren, är visserligen en av
dem, som tillförsäkrats fri bostad på livstid, men med hänsyn till att denne
icke uppbär någon pension från Kramfors AB, kan det anses skäligt att
tiven han medtages på förslaget.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Det bör även framhållas, att bolaget haft som praxis att låta sina gamla
arbetare, som baft fri bostad av bolaget, bo kvar i sina bostäder även efter
uppnådd pensionsålder samt berett dem lämpligt lättare arbete i mån av
tillgång.

Föreslagna belopp, 240 kronor per år, torde något överstiga den verkliga
hyreskostnaden på orten, men med hänsyn till att här ifrågavarande arbetare
inom ett eller annat år uppnår 67 års ålder och således trots sin långa
anställningstid erhålla en tämligen liten ersättning i förhållande till de yngre
arbetarna, som på grund av sin ålder enligt förslaget komma i åtnjutande
av pension under ett större antal år, torde det med hänsyn härtill få anses
rättvist att dessa äldre arbetare erhålla denna kompensation. Genom här
framlagda förslag uppnås också mera likhet med de grunder, som tillämpades
vid avvecklingen i Köja, där de äldsta arbetarna erhöllo de största
beloppen.

Statens arbetsmarknadskommission har begränsat sitt utlåtande till att avse
allenast frågan om skäligheten av att pensioner överhuvudtaget utgå. Härom
har kommissionen anfört följande.

När kommissionen den 6 augusti 1942 avgav utlåtande över en framställning
från AB Salsåkers industrier angående framflyttning till den 31 december
1944 av liden för återbetalning av de av bolaget innehavda statslånen
anförde kommissionen, dels att åtskilliga av de 84 arbetare, som då voro sysselsatta,
under år 1941 icke syntes lia varit enbart beroende av sina inkomster
hos bolaget för sin försörjning, dels att tidpunkten för en driftsnedläggning
syntes lämplig med hänsyn till de stora möjligheter, som då funnos
till annan sysselsättning.

Förevarande framställning gäller 26 av dessa arbetare, av vilka 11 äro i
åldern 50—54 år, 7 i åldern 55—59 år, 6 i åldern 60—64 år, 2 i åldern 65—69
år samt åtminstone ett 10-tal är torpare eller ägare av bostadsfastigheter.

Dessa 26 äldre arbetare, som samtliga varit anställda minst 20 år, torde
under en avsevärd del av sitt liv varit för sin utkomst huvudsakligen beroende
av sin arbetsförtjänst vid Salsåkers sågverk. Det är vidare tydligt, att
de på grund av sin ålder i de flesta fall sakna möjlighet att erhålla anställning
på annan ort, även om de vore hågade att lämna sina torp eller bostadslägenheter
eller de fria bostäder de i vissa fall innehava. De torde sålunda
i huvudsak vara hänvisade till de mera tillfälliga inkomster de kunna
förvärva i hemorten. Under nuvarande läge på arbetsmarknaden i Västernorrlands
läns kustbygder torde dock förutsättningarna att förvärva även
tillfälliga inkomster vara relativt obetydliga. Alla skäl synas sålunda tala
för, att dessa äldre arbetare tilldelas vissa årliga belopp att utgå intill en
uppnådd ålder av 67 år.

Med anledning av det anförda får kommissionen tillstyrka, att årliga understöd
tilldelas de före detta arbetare vid Salsåkers sågverk, som uppnått
en ålder av 50 år och som varit anställda minst 20 år.

Den s. k. Salsåkerskommittén har förklarat sig livligt förorda, att årliga
ersättningar till de äldre arbetarna beviljades. Åldersgränsen för dessa ersättningars
utgående syntes böra sättas till 50 år. Sådana arbetare, som visserligen
icke uppnått 50 år men närmade sig 50-årsåldern och sålunda icke
hade samma möjlighet som yngre arbetare att på annan ort erhålla arbetsanställning,
borde i stället av billighets- och rättviseskäl tillerkännas en för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

5

llojd engångsersättning. Efter ingående prövning hade kommitterade fördenskull
enat sig om alt föreslå dubbel engångsersättning till arbetare, som
vore födda före 1897 men icke uppnått 50 år. Efter närmare överväganden
av grunderna för de årliga ersättningarnas utgående hade kommittén enat
sig örn följande förslag. Till arbetare, som uppnått 50 år, skulle årlig ersättning
utgå med 600 kronor med tillägg av 200 kronor för hustru. Änka efter
ersättningsberättigad arbetare skulle erhålla årlig ersättning med 400 kronor.

Samtliga ersättningar skulle utgå intill uppnådd ålder av 67 år eller till den
tidpunkt dessförinnan, då vederbörande kunde bliva berättigad till erhållande
av folkpension.

Kommittén bar även ingått på det av länsarbetsnämnden framförda förslaget
örn årlig ersättning även efter 67 år såsom kompensation för förlust
av förmånen av hyresfri bostad samt härutinnan anfört följande.

Vad länsarbetsnämnden anfört som skäl härför har kommittén funnit fullt
bärande. Kommittén vill även framhålla, att vid de underhandlingar, som
föregick Salsåkersverkets försäljning till Igelsta trävaruaktiebolag, frågan örn
bostadsrätt för de äldsta arbetarna vid verket intagit en framskjuten plats.

Då emellertid köparen av verket icke kunde förmås att medge bostadsrätt
för de anställda för en oviss framtid, begränsades bostadsrätten till allenast
tre år. I stället medgav köparen viss förhöjning av köpeskillingen, vilken
förhöjning kommit statsverket till del och möjliggjort för statsverket att erhålla
en motsvarande högre återbetalning av till Salsåkersbolaget utbetald
subvention. Anförda omständighet synes kommittén utgöra ett ytterligare
starkt skäl för den av länsarbetsnämnden förordade årliga ersättningen till
de ifrågakomna arbetarna även efter fyllda 67 år. Åberopande vad sålunda
anförts förordar kommittén, att fem arbetare, även efter fyllda 67 år, under
sin återstående livstid tillerkännas årlig ersättning med 240 kronor, vilket
belopp anses motsvara hyrespriset i orten för ett rum och kök.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har i sitt utlåtande erinrat, att landssekreteraren
i länet R. Stattin i egenskap av ledamot i Salsåkerskommittén
deltagit i de överläggningar, som föregått och legat till grund för kommitténs
yttrande. Med hänsyn härtill och då länsstyrelsen vid genomgående av
yttrandet funnit, att däri framställda förslag vore ur olika synpunkter välgrundade,
har länsstyrelsen åberopat berörda yttrande såsom eget utlåtande
och till bifall förordat de förslag, som i yttrandet framställts.

För egen del finner jag det skäligt, att de äldre arbetarna vid Salsåkers Deparumenusågverk
i fonn av årliga understöd erhålla ersättning av statsmedel för lind- che,en''
rande av de ekonomiska svårigheter, som förorsakats dem genom nedläggandet
av driften vid sågverket. Beträffande grunderna för dylik ersättning
synas de i ärendet av den s. k. Salsåkerskommittén och länsstyrelsen framställda
förslagen i huvudsak kunna godtagas. Jag tomtsätter sålunda, att
årligt understöd endast skall ifrågakomma tilt arbetare som, då frågan örn
företagets avveckling var aktuell, fyllt 50 år och varit anställd vid sågverket
minst 20 år. Understöden synas i allmänhet böra bestämmas lill 600 kronor
tor arbetare, med tillägg i förekommande fall av 204 kronor för hustru, samt
• iil 408 kronor för linka efter ersättningsberättigad arbetare. Ersättningarna

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

böra utgå intill uppnådda 67 levnadsår eller den tidpunkt dessförinnan, då
folkpension kan hava erhållits. Jag anser mig jämväl böra tillstyrka kommitténs
förslag om årligt understöd å 240 kronor till vissa arbetare efter fyllda
67 år, varvid understöden förutsättas utgöra privilegierad inkomst enligt
lagen örn folkpensionering.

Enligt kommitténs och länsstyrelsens förslag skulle årligt understöd utgå
oberoende av om arbetaren sedermera fått annan anställning. En så långt
gående ersättningsskyldighet för statens del torde emellertid knappast vara
påkallad, då syftet med de föreslagna åtgärderna är att för de anställda lindra
olägenheterna av driftsnedläggelsen. Har arbetaren erhållit annan anställning,
framstår hans anspråk på gottgörelse mindre befogat än örn så
icke skett. Likaså synes anledning föreligga att skilja mellan sådana fall, då
arbetaren varit för sin utkomst huvudsakligen beroende av anställningen
vid sågverket och då detta icke varit fallet. Det nu framlagda utredningsmaterialet
lämnar emellertid icke fullständig upplysning om dylika förhållanden.
Med hänsyn härtill vill det förefalla lämpligt, att därest riksdagen
godkänner de av mig förordade huvudgrunderna för ersättningarnas bestämmande,
Kungl. Majit måtte inom den föreslagna kostnadsramen få efter prövning
av omständigheterna i varje särskilt fall besluta, huruvida och med vilket
belopp årligt understöd må utgå. Det torde därvid kunna komma att
visa sig påkallat att vidtaga justeringar såväl uppåt som nedåt i de föreslagna
normalbeloppen.

De årliga understöden böra bestridas från det under tolfte huvudtiteln
uppförda förslagsanslaget till diverse pensioner och understöd m. m. Med
hänsyn till de för år 1943 utbetalda engångsersättningarna böra de årliga
understöden utgå räknat från och med den 1 januari 1944. Å understöden,
som lämpligen böra utbetalas månadsvis i efterskott, böra icke utgå några
rörliga tilläggsförmåner.

Frågan om ändring i de av riksdagen beslutade grunderna för engångsersättning
till berörda arbetare anmäles i annat sammanhang.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Majit att, i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig i det föregående förordade grunder,
utfärda erforderliga föreskrifter örn årligt understöd åt vissa
arbetare vid Salsåkers sågverk m. fl.

Med bifall till denna av statsrådet övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Birger Ohman.

447471 Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag. 1944.