Kungl. Maj.ts proposition nr 221.
1
Nr 221.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 16 förordningen den 6
juni 1929 (nr 129) angående Svenska skeppshypotekskassan;
given Stockholms slott den 10 mars 19AA.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogat förslag till förordning om ändrad lydelse av § 16 förordningen
den 6 juni 1929 (nr 129) angående Svenska skeppshypotekskas
san.
GUSTAF.
Herman Eriksson.
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 221.
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 221.
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av § 16 förordningen den 6 juni 1929 (ur 128)
angående Svenska skeppshypotekskassan.
Härigenom förordnas, att § 16 förordningen den 6 juni 1929 angående
Svenska skeppshypotekskassan skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
§ 16.
Fartyget skall vara i sin helhet kaskoförsäkrat mot såväl totalförlust som
partiell skada och kostnad till minst det värde, som av styrelsen åsättes fartyget;
styrelsen dock obetaget att, i den mån så finnes kunna ske utan åsidosättande
av nödig trygghet för kassan såsom inteckningshavare, i stället
för sådan kaskoförsäkring godlaga s. k. intresseförsäkring i fartyget ävensom
medgiva, att fartygsägaren står självrisk till högst tio procent av nämnda
värde. Dessutom skall finnas särskild försäkring, som i sedvanlig utsträckning
bereder i kaskoförsäkringen icke innefattat skydd (protection and
indemnity) mot den ersättningsskyldighet, som kan uppkomma för fartygets
ägare.
Såväl kasko- som---skadans inträffande.
I övrigt---omständigheterna påkallad.
Försäkringsgivaren skall---försäkringens upphörande.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1944.
Kungl. Maj.ts proposition nr 221.
3
Utdrag av protokollet över handelsår enden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
10 mars 1944.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,
Rubbestad.
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Eriksson, anmäler uppkommen
fråga örn ändring av § 16 förordningen den 6 juni 1929 (nr 129) angående
Svenska skeppshgpotekskassan samt anför därvid följande.
Svenska skeppshypotekskassan har till ändamål att stödja den svenska
sjöfartsnäringen genom att lämna lån mot säkerhet av inteckning i svenska
maskindrivna fartyg. Närmare bestämmelser om kassans verksamhet finnas
meddelade i förordningen den 6 juni 1929 (nr 129) angående kassan
(ändrad den 19 juni 1936, nr 314) samt i ett av Kungl. Maj:t den 22
november 1929 (nr 364) fastställt reglemente för kassan (ändrat den 31
januari 1930, nr 18). Som grundfond för kassan har staten genom fullmäktige
i riksgäldskontoret ställt till förfogande svenska statens 4 V2 procent
obligationer till ett nominellt belopp av 10 miljoner kronor. Medel till rörelsens
bedrivande anskaffas genom att kassan upptager lån mot räntebärande,
till innehavaren ställda obligationer. Sammanlagda beloppet av kassans
utelöpande obligationer må icke uppgå till mera än 10 gånger beloppet
av grundfonden. Såsom säkerhet för obligationerna skola pantförskrivas
bos kassan belånade reverser med tillhörande hypotek. Lån ur kassan må
icke beviljas till högre belopp än 50 procent av det värde, till vilket det intecknade
fartyget av kassans styrelse uppskattas. Till minst det belopp, till
vilket lån beviljas, skall finnas säkerhet av inteckning eller inteckningar i
fartyget liggande inom 50 procent av fartygets värde. Vidare fordras, att fartyget
skall vara på visst angivet sätt försäkrat. Härom stadgas i § 16 förordningen
bland annat följande.
Fartyget skall vara i sin helhet kaskoförsäkrat mot såväl totalförlust som
partiell skada och kostnad till minst det värde, som av styrelsen åsättes fartyget;
dock må i stället för sådan kaskoförsäkring godtagas s. k. intresseförsäkring
i fartyget, i den mån det finnes kunna ske utan åsidosättande av
nödig trygghet för kassan såsom inteckningshavare. Dessutom skall finnas
särskild försäkring, som i sedvanlig utsträckning bereder i kaskoförsäkringen
icke innefattat skydd (protection and indemnity) mot den ersättningsskyldighet,
som kan uppkomma för fartygets ägare. Såväl kasko- som intresse
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
försäkringen skall gälla till förmån för kassan såsom innehavare av inteckning
i fartyget samt medföra rätt för inteckningshavaren att, ändå att hans
fordran ej är förfallen, framför fartygets ägare njuta betalning ur utfallande
försäkringsbelopp, såvida icke -— vid partiell skada — ägaren genom att låta
reparera fartyget eller på annat sätt bereder inteckningshavaren samma säkerhet
som före skadans inträffande.
Mot säkerhet av inteckning i fartyg, som är avsett att huvudsakligen nyttjas
i fart mellan Sverige och utlandet eller mellan orter i utlandet och som är
belånat i Svenska skeppshypotekskassan, kan ytterligare lån erhållas från
statens sekundärlånefond för rederinäringen. Enligt de allmänna villkor och
bestämmelser för lån ur denna fond, vilka meddelats genom kungörelsen den
19 juni 1936, nr 312, gäller bland annat, att lånerörelsen handhaves av en
nämnd, vars ledamöter och suppleanter utgöras av ledamöterna och suppleanterna
i styrelsen för skeppshypotekskassan, samt att i fråga om lånerörelsens
bedrivande stadgandena i förordningen angående kassan skola äga motsvarande
tillämpning, dock med iakttagande av att lån från fonden må beviljas
till belopp motsvarande högst 20 procent av fartygets värde och att
inteckningssäkerheten, vilken, där omständigheterna därtill föranleda, bör
stärkas med annan pant eller borgen, skall ligga inom 70 procent av nämnda
värde.
För erhållande av lån från sekundärlånefonden fordras således, bland
annat, att fartyget är försäkrat enligt bestämmelserna i § 16 förordningen
angående skeppshypotekskassan.
Rörande den huvudsakliga innebörden av de i sistnämnda författningsrum
omnämnda försäkringsformerna lämnade föredragande departementschefen
i den till 1929 års riksdag avlåtna propositionen nr 160 med förslag
till förordning angående Svenska skeppshypotekskassan m. m. följande redogörelse.
En vanlig försäkring å ett fartyg (kaskoförsäkring) avser i första hand
att bereda ägaren ersättning för skada, som kan drabba själva fartyget. Om
annat icke angives i försäkringspolisen, skall ersättning utgå såväl vid total
förlust av fartyget som vid partiell skada därå. Det förekommer emellertid
ej sällan, att vanlig kaskoförsäkring tages för en del av fartygets värde, medan
återstoden försäkras endast mot totalförlust. För en försäkring av sistnämnda
slag brukar användas den något oegentliga benämningen intresseförsäkring.
Är ett fartyg, värt 1 000 000 kronor, försäkrat genom vanlig kaskoförsäkring
för 800 000 kronor och genom intresseförsäkring för 200 000 kronor,
skola sålunda vid total förlust båda försäkringsbeloppen utbetalas. Vid
partiell skada kan däremot endast kaskoförsäkringen tagas i anspråk; och
beror det därvid på försäkringsvillkorens innehåll, huruvida ersättning skall
utgå till fullo (försäkring för helt kasko) eller allenast efter förhållandet mellan
försäkringsbeloppet och fartygets värde, d. v. s. i det valda exemplet med
fyra femtedelar av skadan.
Av bestämmelserna i lagen den 8 april 1927 örn försäkringsavtal följer, att
om i försäkrat fartyg finnes inteckning, försäkringen gäller till förmån för
inteckningshavaren. Denne äger framför fartygets ägare njuta betalning ur
utfallande ersättningsbelopp utan hänsyn till huruvida fordringen är för
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 2:21.
5
fallen eller icke. Endast om ägaren genom att reparera fartyget eller på annat
sätt bereder inteckningshavaren samma säkerhet som före skadans inträffande,
äger han lyfta ersättningen hos försäkringsgivaren.
Förutom skyldighet att ersätta skada å själva fartyget åligger vid kaskoförsäkring
försäkringsgivaren att utgiva ersättning för kostnader för bärgning
av fartyget ävensom att gälda dels fartygets bidrag till gemensamt haveri
dels ock å fartyget belöpande ersättning till tredje man för skada, som
uppkommit genom fartygs sammanstötning. Samtliga dessa tre slag av fordringar
(bärgarlön, bidrag till gemensamt haveri och ersättning för sammanstötning)
äro förenade med sjöpanträtt i fartyget och skola vid bristande betalning
utgå framför inteckningar. Genom den möjlighet, som sålunda finnes
att låta betalningsskyldigheten övertagas av ett försäkringsbolag, kan inteckningshavaren
bereda sig ett effektivt skydd mot att sjöpanträtt för dylika
fordringar äventyrar inteckningssäkerheten.
Framhållas må dessutom, att det numera är vanligt, att ägaren av ett
fartyg genom en särskild försäkring i viss utsträckning skapar sig skydd
(»protection and indemnity») mot förlust därigenom, att rederirörelsen ådrager
honom ersättningsskyldighet gent emot tredje man i andra fall än deni,
som täckas av kaskoförsäkringen. Även en sådan protection-and-indemnityförsäkring
länder merendels inteckningshavaren till nytta, i det att därigenom
betalningsansvaret för ytterligare en del med sjöpanträtt förenade fordringar
överflyttas å ett försäkringsbolag och fartygets värde såsom kreditunderlag
i motsvarande mån höjes.
Till motivering av bestämmelserna i § 16 propositionsförslaget, vilka voro
likalydande med motsvarande bestämmelser i gällande förordning, framhöll
departementschefen bland annat, att det såsom en ovillkorlig förutsättning
för att en fartygsägare skulle kunna erhålla lån i kassan måste uppställas,
att fartyget vöre i sin helhet försäkrat mot totalförlust till minst det
värde, som av kassans styrelse åsattes fartyget. Att en del av detta värde
täcktes genom s. k. intresseförsäkring borde, med hänsyn till den stora omfattning
användningen av denna försäkringsform erhållit, icke vara utan
vidare uteslutet. Åt kassans styrelse borde kunna överlämnas att efter noggrann
prövning av omständigheterna i det särskilda fallet avgöra, i vilken
utsträckning en intresseförsäkring skulle kunna godtagas utan att den erforderliga
säkerheten för kassan åsidosattes.
Bankoutskottet meddelade i sitt i anledning av propositionen avgivna, av
riksdagen sedermera godkända utlåtande nr 33, att det inom utskottet ifrågasatts,
huruvida det skulle vara erforderligt att kräva försäkring av fartyget
till dess fulla värde, eller örn icke för låntagaren skulle kunna lämnas öppet
att ikläda sig viss självrisk. Härvid hade gjorts gällande, att en sådan självrisk
skulle vara ägnad att stegra låntagarens intresse för att i möjligaste mån
skydda det belånade fartyget från skada. Även örn denna synpunkt måhända
kunde i viss mån vara berättigad, ansåge utskottet likväl försiktigheten bjuda,
att i enlighet med Kungl. Majlis förslag såsom lånevillkor stadgades, att
fartyget skulle i sin helhet vara försäkrat. Det torde nämligen vara uppenbart,
att därest en lindring härutinnan medgåves, detta skulle komma att
av obligationsmarknaden uppfattas såsom ett försvagande av säkerheten för
kassans obligationer.
0 Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
I skrivelse den 4 februari 1944 har styrelsen för Svenska skeppsta] potekskassan
— under erinran att enligt § 16 förordningen angående kassan fartygsägare
icke kan siå självrisk för fartyg, som han belånat hos kassan —
anfört följande.
Det har emellertid under senare år blivit allt vanligare att större rederiföretag,
som äro ägare till flera fartyg, önska stå viss självrisk. För rederiföretaget
självt medför detta bland annat förmånen av en minskad premieutgift.
För försäkringsgivaren innebär det, förutom en mindre risk, visserligen
också en minskad premieinkomst, men denna senare uppväges i viss
mån av att rederiet får ett om möjligt mera direkt intresse av att fartyget
icke lider haveri.
För skeppshypotekskassan och därmed för innehavare av dess obligationer
torde det ur säkerhetssynpunkt vara av mindre betydelse om låntagaren
står viss självrisk för det belånade fartyget, blott denna självrisk i
förhållande till försäkringsvärdet är till beloppet liten och låntagarens ekonomiska
ställning är god. Detta gäller även i de fall, där sekundärlån finnes
i fartyget. Därest självrisken skulle vara exempelvis 10 procent av försäkringsvärdet,
är en dylik självrisk, i fall av det belånade fartygets totalförlust,
betydelselös, enär kassans och sekundärlånefondens fordringar aldrig
få överstiga 70 procent av det värde kassan åsatt det belånade fartyget,
och försäkringsbeloppet i så fall skulle utgöra minst 90 procent av samma
värde. I fall av partiellt haveri har låntagaren själv att betala 10 procent
av haverikostnaden. Även i dylikt fall torde kassans intressen icke komma
att beröras under andra förutsättningar än att dels låntagarens ekonomiska
ställning skulle vara så ansträngd, att han icke kunde erlägga sin andel av
kostnaden för att få fartyget reparerat, och dels dessutom fartyget vid en
eventuell försäljning i skadat skick icke skulle inbringa så stort belopp, att
detta tillsammans med de 90 procent av haverikostnaden, som försäkringsgivaren
har att erlägga, kommer att täcka kassans och, där sekundärlån
finnes, sekundärlånefondens fordran. Att bägge dessa förhållanden skulle
föreligga är praktiskt sett icke troligt.
De stora rederiföretagens princip att på hela sin flotta stå viss självrisk
kan i framtiden komma att medföra, att sådana rederiföretag, hellre än att
bryta principen, avstå från att för lån anlita kassan och i stället vända sig
till banker. Då ett sådant förhållande framdeles kan bliva menligt för kassans
rörelse, anser styrelsen, att det skulle vara mycket önskvärt att § 16 i
förordningen angående kassan ändrades därhän, att styrelsen tillerkändes
rätt att godkänna att låntagare får stå självrisk, dock med högst 10 procent
av försäkringsvärdet, i den mån det finnes kunna ske utan åsidosättande
av nödig trygghet för kassan och, där sekundärlån finnes, för sekundärlånefonden.
Därest kassans styrelse erhölle en dylik rätt, skulle medgivande till självrisk
uppenbart icke lämnas för hela lånetiden utan endast för ett år i sänder,
så att styrelsen hade tillfälle att med hänsyn till rederiets ekonomiska
ställning under lånetiden fatta de beslut, som denna ställning kunde föranleda.
Under åberopande av det anförda hemställde styrelsen, att § 16 förordningen
angående kassan måtte ändras i enlighet med vad styrelsen sålunda
angivit.
Över framställningen lia, efter remiss, yttranden avgivits av kommerskollegium,
statskontoret och fullmäktige i riksgäldskontoret. Kommerskollegium,
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
7
som lämnat Sveriges redareförening och Stockholms rederiförening tillfälle
att yttra sig i ärendet, har härjämte överlämnat yttranden från nämnda föreningar.
I samtliga yttranden har förslaget i och för sig tillstyrkts eller lämnats utan
erinran.
Sålunda har kommerskollegium anfört:
Frågan om eftergift å det såsom förutsättning för lån från kassan angivna
kravet, att ifrågakommande fartyg skall vara i sin helhet försäkrat mot total
förlust till minst det värde som kassans styrelse åsatt detsamma, var föremål
för uppmärksamhet under riksdagsbehandlingen av förslaget om kassans inrättande.
Försiktigheten ansågs då bjuda att utrymme icke lämnades för
någon låntagarens självrisk, emedan det befarades, att en lindring i sådant
hänseende skulle komma att av obligationsmarknaden uppfattas såsom ett
försvagande av säkerheten för kassans obligationer. Denna försiktiga hållning
förefaller att ha varit väl motiverad vid sagda tidpunkt, då all varsamhet
måste iakttagas i syfte att från början förvärva vederbörligt förtroende åt
kassans obligationer. Som dessa papper numera äro väl kända på marknaden
och otvivelaktigt åtnjuta den goodwill de äro värda, torde detta skäl icke
längre utgöra hinder för medgivande av en måttlig självrisk, om sådant
eljest befinnes lämpligt.
Vad sistberörda fråga beträffar, kan kollegium icke finna annat än alt styrelsens
föreliggande förslag i och för sig är av beskaffenhet att kunna godtagas.
Enligt vad kollegium inhämtat, beräknas far tygs värdena försiktigt under
hänsynstagande till normala prisförhållanden. Ben omsorg som från styrelsens
sida ägnas prövningen av lånsökandenas lånvärdighet torde också få
anses betryggande. Yttermera har styrelsen förklarat sig hava för avsikt att,
i händelse av bifall till förslaget, lämna medgivande beträffande självrisk
allenast för ett år i sänder för att fortlöpande kunna ägna vederbörande låntagares
ekonomiska ställning uppmärksamhet och alltså under lånetiden bliva
i tillfälle att fatta de beslut som kunna föranledas av förändringar däri.
I detta sammanhang får kollegium anmärka, att självrisken är avsedd att
beräknas proportionellt i förhållande till varje särskild skada, så att låntagaren
jämväl vid partiellt haveri svarar för allenast den andel av skadan som
motsvarar den för självrisken angivna procentsatsen. Det är sålunda icke
meningen att låntagaren vid mindre skada skall svara för hela kostnaden.
Statskontoret har ansett någon reell ökning av lånerisken för kassan i praktiken
icke behöva befaras, därest det begärda medgivandet lämnades.
Fullmäktige i riksgäldskontoret, vilka sagt sig förutsätta alt den föreslagna
rätten att medgiva låntagare att stå självrisk skulle av kassans styrelse begagnas
med stor försiktighet och att sådant medgivande bomme alt lämnas
för endast ett år i sänder, lia vid sådant förhållande icke haft något att erinra
mot bifall till förslaget.
I ett par av yttrandena har emellertid yppats viss tvekan rörande möjligheten
alt genomföra förslaget med hänsyn till rättsförhållandet mellan
skeppshypotekskassan och innehavarna av de av kassan hittills utfärdade
obligationerna.
Härom har kommerskollegium yttrat:
Med hänsyn till lydelsen av redan utlämnade obligationsbrev (vari beträffande
säkerheten för obligationerna hänvisas till för kassans rörelse gällande
8
Kungl. Mattts proposition nr 221.
Departements
chefen.
bestämmelser) torde det få särskilt övervägas, huruvida de föreslagna ändringarna
kunna anses innebära sådana förändringar i obligationsvillkoren att
innehavarnas medgivande därtill kan erfordras, eller om hänvisningen till de
för kassan gällande bestämmelserna icke behöver anses utgöra hinder för
Kungl. Maj:t att vid behov ändra bestämmelserna. För egen del finner kollegium
tveksamt, om ändring av föreslagen innebörd i den för kassan gällande
förordningen kan vidtagas utan att detta formellt sett inverkar på rättsförhållandet
mellan kassan och obligationsinnehavarna.
Även statskontoret har, med hänsyn till att innehavarna av kassans nu utelöpande
obligationer förvärvat dessa under förutsättning att säkerheten prövats
enligt bestämmelserna i de för kassan gällande författningarna, ansett
vissa principiella betänkligheter kunna hysas mot den föreslagna lindringen
av försäkringsvillkoren.
Såsom framgår ,av den tidigare lämnade redogörelsen blev frågan, huruvida
ett i Svenska skeppshypotekskassan belånat fartyg bör vara försäkrat
till fulla värdet eller örn ägaren bör tillåtas stå viss självrisk för fartyget,
tämligen ingående behandlad i samband med förslaget om kassans inrättande.
Föredragande departementschefen fann därvid, att försäkring till fulla
värdet måste utgöra en ovillkorlig förutsättning för lån i kassan, och riksdagen
ansåg försiktigheten bjuda, att sådan försäkring tagits. Gällande bestämmelser
i ämnet äro avfattade i enlighet med dessa uttalanden. Enär lån ur
statens sekundärlånefond för rederinäringen endast meddelas mot inteckning
i fartyg, som belånats jämväl i skeppshypotekskassan, äga bestämmelserna
i fråga numera tillämpning även beträffande sådana lån.
Styrelsen för skeppshypotekskassan har nu — jämväl i egenskap av den
nämnd, som har att bevilja lån från sekundärlånefonden — hemställt örn
sådan ändring i förevarande bestämmelser, att ägare av belånat fartyg må
medgivas rätt att stå självrisk till högst 10 procent av fartygets värde, dock
endast i den mån så finnes kunna ske utan åsidosättande av nödig trygghet
för skeppshypotekskassan och, där sekundärlån finnes, för sekundärlånefonden.
Såsom motivering till sitt förslag har styrelsen framhållit, att större rederiföretag
numera ofta önska stå viss självrisk för sina fartyg, att dylika
företag därför kunna befaras framdeles, till men för skeppshypotekskassans
rörelse, avstå från att för lån anlita kassan och i stället vända sig till banker
samt att det för kassan och innehavarna av dess obligationer ävensom för sekundärlånefonden
torde ur säkerhetssynpunkt vara av mindre betydelse örn
låntagaren står viss självrisk för det belånade fartyget, blott självrisken avser
allenast en ringa del av fartygets värde samt låntagarens ekonomiska ställning
är god. Styrelsen har förklarat sig ämna, i händelse av bifall till framställningen,
lämna medgivande till självrisk endast för ett år i sänder och endast
till rederiföretag med god ekonomisk ställning.
I likhet med styrelsen för skeppshypotekskassan samt de i ärendet hörda
myndigheterna och sammanslutningarna finner jag ur saklig synpunkt betänkligheter
icke kunna resas mot ett genomförande av styrelsens förslag, enligt
vilket lån i kassan eller från sekundärlånefonden fortfarande kommer att
Kungl. Metias proposition nr 221.
9
nied betryggande marginal vara täckt av försäkring. Vid sistnämnda förhållande
torde icke, såsom i ett par yttranden ifrågasatts, hänsynen till innehavarna
av kassans obligationer kunna anses lägga hinder i vägen för förslagets
realiserande.
På grund av det sålunda anförda, och då de större rederiernas intresse
av att kunna samtidigt stå viss självrisk för sina fartyg samt använda dem
som säkerhet för lån i skeppshypotekskassan och hos sekundärlånefonden
synes värt beaktande, har jag i enlighet med den nu föreliggande framställningen
låtit inom handelsdepartementet upprätta förslag till förordning om
ändrad lydelse av § 16 förordningen den 6 juni 1929 (nr 129) angående
Svenska skeppshypotekskassan.
Föredraganden hemställer härefter, att förenämnda författningsförslag måtte
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Sven Forssberg.
bihang till riksdagens protokoll 19ii. 1 samt. Nr 221.
2