Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Nr 218.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer,
m. m.; gillen Stockholms slott den 10 mars 1944.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1. arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer samt

2. lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) örn arbetstidens
begränsning.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1914. 1 sami. Nr 218.

390 44

Kungl. Maj:ts proposition nr 218

Förslag

till

Arbetstidslag
för hotell, restauranger och kaféer.

Härigenom förordnas som följer.

Lagens tillämpningsområde.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å hotell-, restaurang- och kaférörelse, vari
till arbete för arbetsgivares räkning i regel användas minst tre arbetstagare,
häri icke inräknad arbetstagare, vilken användes till arbete som i
andra stycket avses. I omedelbar anslutning till rörelse av nämnda slag
utövad annan verksamhet, vilken ej bedrives såsom självständigt företag,
skall vid tillämpning av lagen anses inbegripen i rörelsen.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses
ankomma på arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande;

b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas
till bestämda tider;

c) arbete, som bedrives av staten;

d) arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran
eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt
behov;

e) arbete, varå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning;

f) skeppstjänst.

2 §.

Såsom arbetstagare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas :

a) medlem av arbetsgivarens familj;

b) hovmästare, kökschef, husfru eller annan befattningshavare i överordnad
ställning;

c) bokhållare eller annat kontorsbiträde.

3 §•

På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den, vars
rätt därav beröres, åligger det arbetsrådet att avgöra, huruvida lagen äger
tillämpning å visst arbete eller viss arbetstagare.

Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, varom i första

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet, när
part sådant äskar eller domstolen finner det nödigt, och må slutligt utslag
av domstolen ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen
tillhanda.

I annan fråga rörande lagens tillämpning än som i första stycket avses
har arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör
eller den, vars rätt av frågan beröres, avgiva utlåtande.

Ordinarie arbetstid.

4 §•

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare till arbete under längre tid
än att arbetstiden, raster och måltidsuppehåll oräknade, kommer att under
loppet av tre kalenderveckor uppgå beträffande arbetstagare, som har att
direkt betjäna allmänheten, till 153 timmar och i fråga örn annan arbetstagare
till 144 timmar.

5 §•

1 mom. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva, att den i 4 §
angivna arbetstiden, utan att förlängas för år räknat, fördelas på annat
sätt än i nämnda paragraf sägs.

2 mom. Finnes i visst fall av särskilda skäl påkallat, att arbetstiden
utsträckes längre än i 4 § sägs, äger arbetsrådet lämna medgivande därtill.

3 mom. Undantag från de i 4 § angivna begränsningarna må ock av
arbetsrådet medgivas, då det av uttalande av arbetstagarnas sammanslutning
eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet
av de arbetstagare, som skulle beröras av undantaget, finner detsamma
önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

Arbete å Övertid.

6 §•

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat
förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande
fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må
arbetstagare, i den mån det är nödigt med hänsyn till berörda förhållande,
användas till arbete å övertid. Örn sådant arbete samt dess anledning,
omfattning och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast
inom två dygn från dess början göra anmälan till arbetsrådet.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd
därtill sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet
att ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när densamma
i betalt brev avlämnats till posten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

7 §•

1 mom. Till betjäning av gäster, som vid upphörande av servering
befinna sig inom det för serveringen avsedda området, samt till sådana
förberedelse- eller avslutningsarbeten, som för driftens ohindrade gång
nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna arbetstiden, må
nödigt antal arbetstagare användas å övertid under högst 21 timmar under
loppet av tre kalenderveckor, dock icke något dygn mer än en och en
halv timme.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall än som avses i 6 § med
hänsyn till särskilt förhållande påkallat att använda arbetstagare till arbete
å övertid, vare därtill berättigad i avseende å arbetare, som fyllt aderton
år, för högst 36 timmar under loppet av tre kalenderveckor och 200
timmar under loppet av ett kalenderår.

3 mom. Ar eftergift utöver vad enligt 2 mom. medgives av trängande
behov påkallad, må sådan, dock för högst 150 timmar under loppet av
ett kalenderår, meddelas av arbetsrådet.

4 mom. På arbetsrådet ankommer att pröva i vad mån den, som fyllt
sexton men ej aderton år, må användas till arbete, som avses i 2 eller
3 mom.

5 morn. I fråga örn arbetstagares skyldighet att utföra arbete, som
avses i denna paragraf, gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren
överenskommet, men åligger det arbetsgivaren tillse, att icke arbetstagaren
genom användande till dylikt arbete utsattes för överansträngning
eller ohälsa.

Anteckning om arbete å övertid m. m.

8 §.

Arbetsgivare bör anskaffa och å arbetsstället förvara övertidsjournal,
upprättad enligt formulär, som fastställes av arbetsrådet.

Rörande arbetstagares användande till arbete å övertid åligger det
arbetsgivaren att göra anteckning i sådan övertidsjournal senast den första
söckendagen efter varje period av tre veckor eller, därest då icke kan
avgöras, huruvida övertid uttagits, så snart sådant kan bedömas. Arbetsrådet
äger dock föreskriva, att anteckning örn arbete å övertid får verkställas
å annan tid och på annat sätt än nu angivits. I fråga örn sådant
arbete å övertid, som avses i 7 § 1 morn., är arbetsgivaren icke pliktig
att göra dylik anteckning, där övertiden finnes behörigen upptagen å det
i 11 § 2 mom. föreskrivna arbetstidsschema.

Beslut av arbetsrådet enligt 6 eller 7 § skall biläggas journal eller
annan handling, däri anteckning enligt andra stycket skall göras, och
skall journalen eller handlingen jämte bilagda beslut förvaras å arbetsstället
under minst tre år, räknat beträffande journalen eller handlingen

Kungl. Maj:ts •proposition nr 218.

från den tid, då sista anteckningen gjordes däri, oell beträffande beslutet
från detsammas datum.

Arbetsgivare åligger att efter därom framställd begäran bereda bos
honom anställd arbetstagare tillfälle att själv eller genom ombud taga
del, såvitt arbetstagaren angår, av övertidsjournal eller sådan handling,
som i tredje stycket sägs.

Allmänna bestämmelser.

9 §■

För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärende, som avses
i denna lag, utser Konungen för viss tid två ledamöter, vilka äro förtrogna
med förhållandena inom hotell-, restaurang- och kafénäringen. En
ledamot skall utses bland personer, föreslagna av de svenska arbetsgivareföreningarnas
förtroenderåd, och vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en
av dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetsgivarsammanslutingar;
en ledamot skall utses bland personer, föreslagna av landsorganisationen
i Sverige, samt vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en av
dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetarsammanslutningar. För
var och en av ledamöterna utses i enahanda ordning minst två suppleanter,
förtrogna med förhållandena inom omförmälda näring.

Vid arbetsrådets behandling av ärende, som avses i denna lag, skola,
med iakttagande av vad i 9 § 6 mom. lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens
begränsning stadgas, närvara båda de ledamöter, som utsetts i
här nämnd ordning, eller för dem utsedda suppleanter. I övrigt skola
bestämmelserna i nämnda paragraf i tillämpliga delar äga motsvarande
giltighet.

10 §.

1 mom. Äro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare,
som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetstagare
inom visst verksamhetsområde, som i denna lag avses, ense örn viss eftergift
i något avseende, varom stadgas i 5 § eller 7 § 3 morn., må Konungen,
på framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande, förordna,
att eftergiften må inom verksamhetsområdet i fråga allmänt tillgodonjutas.

2 mom. Skulle tillämpningen av denna lag medföra särskilda svårigheter
inom viss del av riket eller sådana svårigheter för visst arbete eller
företag, att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, må Konungen,
på framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande, medgiva av förhållandena
påkallat undantag från lagens tillämpning.

11 §.

1 mom. Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionen.
Därvid skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som
finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen den 29 juni 1912
om arbetarskydd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

2 mom. Ä arbetsställe skall på lämplig plats finnas anslaget arbetstidsschema,
som för varje arbetstagare eller grupp av arbetstagare med
samma arbetstidsindelning angiver tiderna för arbetets början och slut
samt de tider, som äro anslagna för arbetstagarnas måltider, och längden
av den tid, över vilken varje arbetstagare härför förfogar.

Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva befrielse för viss arbetsgivare
från den i detta moment stadgade skyldigheten,

12 §.

Använder arbetsgivare arbetstagare till arbete i strid mot vad som
stadgas i denna lag eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen,
straffes med dagsböter. Yar arbetstagaren under 18 år, vare den, som
har vårdnaden örn arbetstagaren, där användandet skett med hans vetskap
och vilja, förfallen till böter från och med fem till och med femtio kronor.

13 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrives
i 6 §, eller att iakttaga vad enligt 8 § andra, tredje eller fjärde
stycket eller 11 § 2 mom. åligger honom, straffes med dagsböter.

Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning,
som avses i 8 § andra stycket, straffes med dagsböter ej under fem.

14 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där sådan är inrättad,
men eljest vid allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

15 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun, skall vad i denna
lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

Lag samma vare, där arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare
godtagit viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe.

16 §.

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande
användande av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan begränsning
lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft, såvitt den avser arbetsrådets befogenhet och
verksamhet, den 1 oktober 1944 och i övrigt den 1 januari 1945 samt
gäller till och med den 31 december 1947. Beträffande förseelse mot
lagen, som begåtts under tiden för dess giltighet, skall dock vad i lagen
är stadgat fortfara att gälla efter sistnämnda dag.

Kungl. Martts proposition nr 218.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) örn arbetstidens

begränsning.

Härigenom förordnas, dels att 1 § lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens
begränsning1 skall under tiden från och med den 1 januari 1945
till och med den 31 december 1947 hava ändrad lydelse på sätt nedan
angives, dels och att 10 § 1 mom. nämnda lag icke skall äga giltighet
under nämnda tid.

1 §•

Denna lag — — — här nedan.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete, som —--äger tillämpning,

k) arbete, varå arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer äger
tillämpning, samt

l) arbete, som — — — hans bostad.

1 Senaste lydelse se SFS 1942: 653.

Kungl. Majlis proposition nr 218.

Utdrag av protokollet över so olaidr enden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 25 februari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga angående laglig reglering
av arbetstiden för sådan hotell-, restaurang- och kafépersonal, som icke
faller under lagen om arbetstidens begränsning, samt anför.

Gällande svensk arbetstidslagstiftning.

Till en början anhåller jag att få lämna en kort redogörelse för huvud*
dragen av den gällande svenska arbetstidslagstiftningen.

Allmänna arbetstidslagen.

De huvudsakliga och generella arbetstidsbestämmelserna finnas i lagen
den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning, den s. k. allmänna arbetstidslagen.
Denna äger i princip tillämpning å rörelser och företag inom
hela näringslivet, alltså icke blott å industrien utan även å handeln. Såsom
ett allmänt undantag gäller dock, att lagen endast äger tillämpning, såvitt i
rörelsen eller företaget i regel användas flera än fyra arbetare; de s. k.
småföretagen äro sålunda uteslutna. Vidare finnas åtskilliga andra undantag.

Somliga undantag ställa vissa näringsgrenar helt utanför allmänna arbetstidslagen.
Detta gäller:

1) Jordbruk med binäringar (örn dessa icke bedrivas såsom självständiga
företag) samt trädgårdsskötsel och djurskötsel (även utan samband med jordbruk)
. Här finnes dock numera särskild reglering genom lantarbetstidslagen.

2) Skeppstjänst. För sådan tjänst gäller i stället den s. k. sjöarbetstidslagen.

3) Fiske.

4) Skogsarbete, kolning i mila och flottning.

5) Torvupptagning samt tillverkning av bränntorv och torvströ.

6) Verksamhet som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran
eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov.

7) Detaljhandel och viss därmed jämförlig rörelse. Arbetstiden för arbetstagare
inom sådan rörelse regleras genom arbetstidslagen för detaljhandeln.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Vidare finnas undantag, varigenom inom vissa näringsgrenar de viktigaste
personalgrupperna ställas utanför:

1) I fråga örn järnvägsrörelse är trafikpersonalen undantagen.

2) Inom hotell-, restaurang- och kaférörelse gäller undantaget sådant
arbete, som är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, medan lagen
äger tillämpning å t. ex. kökspersonalens arbete. Det är framför allt serverings-
och hotellpersonalen, som på detta sätt blir undantagen.

Vidare stadgar allmänna arbetstidslagen undantag för vissa former av
arbete. Det gäller: 1) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under
sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka
över arbetets anordnande; 2) arbete, som till sin natur är så oregelbundet,
att det icke kan förläggas till bestämda tider; samt 3) arbete, som åligger
portvakt och av honom väsentligen förrättas i hans bostad.

Ytterligare gäller ett undantag av särskilt slag, nämligen för arbete som
bedrives av staten. Genom administrativ reglering äro arbetarna dock i detta
fall i allmänhet tillförsäkrade en arbetstid, som icke överstiger den enligt
lagen medgivna.

Vid bedömande av arbetstidslagens verksamhetsområde får hänsyn vidare
tagas till att vissa grupper av arbetstagare vid tillämpningen av lagen ej skola
räknas som arbetare. Detta gäller: 1) medlem av arbetsgivarens familj; 2)
verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning; samt 3)
ritare, bokhållare eller därmed jämställd person ävensom kontorsvaktmästare
eller annat underordnat kontorsbiträde.

Efter denna framställning angående det område, för vilket arbetstidslagen
gäller, skall lämnas en redogörelse för den begränsning av arbetstiden, som
lagen påbjuder.

Beträffande ordinarie arbetstid är huvudregeln, att arbetsgivare ej må använda
arbetare till arbete under längre tid, raster oräknade, än 48 timmar i
veckan. Arbetstiden kan inom denna ram något variera för olika veckodagar
men får icke något dygn uppgå till mer än nio timmar. I detta sammanhang
må erinras, att arbetstidslagen intet innehåller om arbetstidens förläggning
under dygnet. Intet i denna lag hindrar nattarbete eller arbete å sön- och
helgdagar.

Från huvudregeln gäller det undantaget för arbete, som bedrives med
regelbunden skiftindelning, att arbetet under olika dygn och veckor kan
variera, blott icke den sammanlagda arbetstiden för tidrymd av högst tre
veckor blir längre än att den motsvarar 48 timmar i veckan.

I särskilda fall äger arbetsrådet medgiva, att arbetstiden varierar under
olika perioder, med bibehållande av regeln om 48 timmars genomsnittlig
arbetstid, eller att den ordinarie arbetstiden även i genomsnitt utsträckes
över detta mått. Lagen innehåller här vissa närmare stadganden. Rätt att medgiva
annan fördelning av arbetstiden utan genomsnittlig förlängning har
arbetsrådet, när för visst arbete arbetstiden är i väsentlig mån beroende av
årstiden eller väderleken eller på grund av annat förhållande är av växlande
längd. Rätt att medgiva utsträckning av arbetstiden utöver 48 timmar i genom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

snitt finnes blott i vissa undantagsfall: då arbete, som bedrives med tre skiftlag,
på grund av synnerliga skäl finnes böra fortgå jämväl under sön- och
helgdagar, då ett arbete är kortvarigt, synnerligen ringa ansträngande eller av
synnerligen stort allmänt intresse, då undantag är påkallat till undvikande avallvarligt
missförhållande eller då förlängd arbetstid önskas av arbetarna
själva. För sistnämnda fall, som är det i praktiken viktigaste, har i lagen särskilt
uttalats, att förlängningen icke får göras så, att arbetstiden därigenom
kommer att oskäligt utsträckas.

Vidare medgiver lagen, att arbete i viss omfattning får förekomma å s. k.
Övertid, d. v. s. arbetstid utöver den ordinarie. Här märkes först s. k. nödfallsarbete,
varmed förstås arbete, som betingas av natur- eller olyckshändelse
eller annan omständighet, som ej kunnat förutses. I sådana fall får övertidsarbete
under vissa förutsättningar äga rum utan inskränkning till visst timantal;
dock förutsättes arbetsrådets tillstånd, örn arbetet fortgår utöver två
dygn. — Annat, mera vanligt, övertidsarbete kan vara antingen s. k. förberedelse-
och avslutningsarbete eller s. k. allmänt övertidsarbete. För sådana förberedelse-
och avslutningsarbeten, som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis
måste utföras före eller efter den allmänna arbetstiden, får nödigt antal
arbetare användas under högst sju timmar i veckan. Allmänt övertidsarbete,
som kan vara av vad slag som helst och ej förutsätter särskilt tillstånd, får
förekomma i högst 200 timmar under loppet av ett kalenderår, dock få ej mer
än 48 timmar uttagas under loppet av fyra veckor. Arbetsrådet kan medgiva
allmänt övertidsarbete under ytterligare högst 150 timmar örn året, såframt
detta är av trängande behov påkallat. Arbetare, som ej fyllt 16 år, får ej användas
till vanligt övertidsarbete, och arbetare, som fyllt 16 men ej 18 år,
får användas till vanligt övertidsarbete endast efter arbetsrådets tillstånd. —
Lagen stadgar icke någon skyldighet för arbetare att utföra övertidsarbete i
här nämnd omfattning, utan detta beror på överenskommelse mellan parterna,
och detsamma gäller ersättning för sådant arbete. Det är dock ålagt arbetsgivare
att tillse, att icke arbetare genom användande till övertidsarbete utsattes
för överansträngning eller ohälsa.

För kontroll över förekomsten av övertidsarbete har arbetsgivare att uppföra
allt sådant arbete i särskild övertids journal. Journalf öringen kan dock
med arbetsrådets tillstånd utbytas mot annat sätt att anteckna övertiden.
Vidare behöver icke övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten antecknas,
örn denna övertid är upptagen å det arbetstidsschema, som är föreskrivet
för viss industriell rörelse m. m.

Redan har nämnts, att arbetsrådet har särskilda befogenheter i vissa fall.
Denna myndighet har vidare att vid tvist avgöra, huruvida visst arbete är
sådant, att lagen därå äger tillämpning, eller huruvida viss arbetstagare enligt
lagen är att räkna såsom arbetare. Arbetsrådet består av minst sju av
Konungen utsedda ledamöter. Två av dessa skola representera arbetsgivarna
och två arbetarna, och de utses efter förslag från de stora rikssammanslutningarna
för dessa grupper.

Konungen har befogenhet att under särskilda förutsättningar medgiva

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

undantag från lagen. Bland annat äger Konungen beträffande annat arbete
i hotell-, restaurang- eller kaférörelse än sådant, som är att hänföra till allmänhetens
direkta betjänande, på framställning av arbetsrådet eller efter dess
hörande, föreskriva annan begränsning än den i lagen stadgade av tiden för
arbetares användande, där tillämpningen av bestämmelserna i lagen prövas
medföra synnerliga svårigheter. Sådant medgivande har emellertid hittills
icke i något fall lämnats.

Tillsyn å efterlevnaden av lagen utövas av yrkesinspektionens befattningshavare.

Förseelse mot bestämmelserna i lagen straffas med böter. Straffet drabbar
som regel arbetsgivaren, men ansvaret kan i vissa fall överföras på arbetsföreståndaren.

Län tarbets tidslagen.

Arbetstiden inom jordbruk jämte binäringar, vilka icke bedrivas såsom
självständiga företag, samt inom självständig trädgårdsskötsel är reglerad genom
lantarbetstidslagen den 18 juli 1942. Denna lag är i mycket uppbyggd
som allmänna arbetstidslagen, men vissa avvikelser finnas.

Även här finnes ett undantag för småföretag, men det är begränsat till
företag, i vilka i regel användas mindre än tre arbetare. Å trädgårdsskötsel
äger lagen tillämpning, så snart i regel användes minst en arbetare.

Från lagens tillämpning undantagas, liksom i allmänna arbetstidslagen,
arbete, som bedrives av staten, samt dessutom mjölkning, skötsel och upptagning
av rotfrukter, dikning, skogsarbete, upptagning av torv samt tillverkning
av bränntorv och torvströ, allt i den mån dessa arbeten utföras mot
ackordsersättning. Ytterligare gäller undantag för husligt arbete.

Bestämmandet av de arbetstagare, som vid tillämpning av lagen icke skola
räknas såsom arbetare, överensstämmer i stort sett med allmänna arbetstidslagen.

Ordinarie arbetstid bestämmes på ett sätt, som rätt mycket avviker från
allmänna arbetstidslagen. Visserligen är den medgivna arbetstiden för vanliga
jordbruksarbetare ungefär 48 timmar i veckan, men detta är icke direkt utsagt
och gäller endast såsom årligt genomsnitt. Tiden för dygn får aldrig
vara längre än 10 timmar; begränsningen för vecka varierar med årstiderna,
så att maximum är 41 timmar för januari, februari och december, 46 timmar
för mars, oktober och november samt 54 timmar för april—september. För
varje brukningsdel må en arbetare, som i regel användes till såväl djurskötsel
som annat arbete, användas till arbete under januari, februari och december
högst 47 timmar för arbetsvecka samt under mars, oktober och november
högst 52 timmar för arbetsvecka. Beträffande arbetare, som huvudsakligen
användes till djurskötsel, är föreskrivet, att arbetstiden icke far överstiga nio
timmar för dygn och 108 timmar för två veckor i följd. Beträffande arbete i
självständig trädgårdsskötsel är begränsningen 10 timmar för dygn och för
arbetsvecka antingen 48 timmar eller ock under januari, februari, november
och december 42 timmar, under mars och oktober 45 timmar samt under tiden
april—september 53 timmar.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 218.

Arbetsrådet bar en allmän befogenhet att vid behov medgiva annan fördelning
av arbetstiden, blott den ej förlänges för år räknat. Förlängning får
däremot medgivas allenast örn så i visst fall finnes påkallat av särskilda skäl.

Yad övertid angår överensstämma reglerna örn nödfallsarbete med allmänna
arbetstidslagens, och för förberedelse- och avslutningsarbeten — varmed
inom trädgårdsskötseln likställes så kallad vakttjänst — få även här
användas sju timmar i veckan. Reglerna örn övertid utan särskilt tillstånd
och, vid trängande behov, efter tillstånd av arbetsrådet överensstämma med
motsvarande regler i allmänna arbetstidslagen.

Arbetsrådet fungerar, såsom av det anförda framgår, även vid behandling
av ärenden enligt denna lag, men två av de vanliga partsrepresentanterna, en
för arbetsgivarna och en för arbetarna, äro då utbytta mot två med jordbruksförhållanden
förtrogna ledamöter, som utses efter förslag av de ledande partsorganisationerna.

Lantarbetstidslagen har i motsats till allmänna arbetstidslagen blott provisorisk
karaktär och gäller till och med den 31 oktober 1945.

Arbetstidslagen för detaljhandeln.

Från och med år 1940 infördes arbetstidslag även för detaljhandeln. Denna,
vilken gällde för tre år, avlöstes av den nu gällande lagen i ämnet av den 18
juli 1942, vilken gäller till och med den 31 december 1945.

Lagen gäller i princip all rörelse, i vilken arbetstagare användes till arbete
för arbetsgivares räkning, oberoende av det däri anställda antalet arbetstagare.
För de minsta företagen gälla dock vissa modifierade bestämmelser rörande
arbetstidsregleringen.

Från lagens tillämpning undantages, liksom i förut berörda arbetstidslagar,
arbete, som bedrives av staten. Vidare undantages, bland annat, sådant arbete
i samband med hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra till
allmänhetens direkta betjänande, under förutsättning att arbetstagaren uteslutande
sysselsättes med nämnda arbete eller endast undantagsvis deltager
i arbete, å vilket lagen äger tillämpning.

Lagens arbetstidsreglering gäller icke i fråga örn, bland annat, medlem av
arbetsgivarens familj samt företagsledare eller annan befattningshavare i överordnad
ställning.

Den ordinarie arbetstiden är bestämd till 48 timmar i veckan, raster oräknade.
Arbetstiden må ej något dygn överstiga 10 timmar i veckan. Å arbetsställe,
där i regel icke användas flera än en arbetstagare, må dock, därest arbetstidsbegränsningen
för vecka icke därigenom överskrides, arbetstiden under
högst två av veckans dygn utsträckas till 11 timmar. Beträffande arbetstagare
å försäljningsställe, som i regel hålles öppet såväl söckendag som sön- och
helgdag, skall i stället för vad nu sagts gälla, att arbetstiden icke må överstiga
för dygn 10 timmar och för två veckor i följd 96 timmar.

Arbetsrådet har en allmän befogenhet att, när skäl därtill äro, medgiva
annan fördelning av arbetstiden, blott den ej förlänges för år räknat. För -

Kungl. Maj:ts proposition nr 21S. 13

langning får däremot medgivas allenast örn så i visst fall påkallas av särskilda
skäl.

Yad övertiden angår överesstämma reglerna örn nödfallsarbete med
allmänna arbetstidslagens, och för förberedelse- och avslutningsarbeten få
även här användas sju timmar i veckan, dock icke något dygn mera än en
och en halv timme. Reglerna örn övertid utan särskilt tillstånd och, vid trängande
behov, efter tillstånd av arbetsrådet överensstämma med motsvarande
regler i allmänna arbetstidslagen. För arbete å övertid är arbetsgivare pliktig
att utgiva särskild ersättning, vars storlek dock icke regleras i lagen. Sådan
ersättning må utbytas mot ledighet å ordinarie arbetstid, såframt arbetsgivare
och arbetstagare äro ense därom.

Lagen innehåller jämväl bestämmelser örn att arbete under minst sex timmar
av dygnet skall avbrytas av en sammanhängande rast av viss varaktighet.

Vid handläggning i arbetsrådet av ärende enligt arbetstidslagen för detaljhandeln
skola deltaga två med detaljhandelns förhållanden förtrogna ledamöter,
som därvid ersätta två av de vanliga partsrepresentanterna.

Sjöarbetstidslagen.

För sjöfarten gäller från och med den 1 januari 1939 sjöarbetstidslagen av
den 30 september 1938 (nr 607). Denna lag äger, med vissa undantag, tillämpning
beträffande arbete, som å svenskt fartyg anställd person för fartygets
räkning eller eljest på grund av förmans uppdrag utför ombord å fartyget
eller annorstädes. En närmare redogörelse för sjöarbetstidslagen synes i detta
sammanhang vara av mindre intresse, då den är utformad i huvudsak med
hänsyn till sjöfartens speciella behov. I princip har en reglering med åtta
timmars arbetsdag genomförts. Särskilt må emellertid omnämnas, att sjöarbetstidslagen
innehåller tvingande bestämmelser örn ersättning för övertidsarbete,
därvid ersättningen satts i viss relation till den kontanta månadslönen.

Förslag till hembiträdeslag.

Den 11 i denna månad beslöt Kungl. Majit inhämta lagrådets utlåtande
över ett inom socialdepartementet upprättat förslag till hembiträdeslag.
Nämnda lag, vilken icke innefattar en direkt arbetstidsreglering utan endast
en fritidsreglering, varigenom viss minsta fritid tillförsäkras arbetstagarna,
avser arbetsavtal, varigenom arbetstagare (hembiträde) åtagit sig att utföra
huvudsakligen husligt arbete i arbetsgivarens hushåll. Bland annat vissa
korttidsavtal samt deltidsanställningar äro undantagna från lagens tillämpning.
Medlem av arbetsgivarens familj, husföreståndarinna och hushållerska
räknas vid lagens tillämpning ej som hembiträde.

Den ordinarie arbetstiden skall sluta senast klockan 19. I jordbrukshushåll
må arbetstiden under april—september utsträckas till klockan 20. Hembiträde
äger åtnjuta fridag dels var tredje sön- eller helgdag eller varannan sön- eller
helgdag efter klockan 13, dels en bestämd vardag varje vecka efter klockan
14, dels ock den 1 maj efter klockan 13.

Övertid må uttagas 1) där så är av behovet pakallat efter den ordinarie

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

arbetstidens slut; 2) jämväl å fridag, där övertidsarbetet föranledes av
sjukdomsfall; 3) å hembiträdes i jordbrukshushåll vardagsledighet för brådskande
arbete under sådd eller skörd. Någon maximering av den i enlighet
härmed uttagna övertiden förekommer ej i lagen. Å andra sidan är hembiträde
icke skyldigt utföra övertidsarbete i annat fall än då detsamma föranledes av
sjukdomsfall.

Kompensation för övertidsarbete utgår enligt lagen i första hand i form
av motsvarande ledighet å ordinarie arbetstid. Äro arbetsgivaren och hembitiädet
därom ense, må dock ledigheten utbytas mot särskild övertidsersättning.
Körande dennas storlek innehåller lagförslaget ej någon bestämmelse.

Beträffande minderåriga hembiträden — varmed enligt lagförslaget förstås
hembiträden, som ej fyllt 18 år — innehåller förslaget vissa särbestämmelser.
Den praktiskt viktigaste av dessa är, att sådant hembiträde ej får användas
till övertidsarbete mera än sju timmar i veckan. ~”

Enligt förslaget, vilket jämväl innehåller viss reglering i övrigt av avtalsförhållandet
mellan arbetsgivare och hembiträde, är lagen avsedd att träda i
kraft den 1 november 1944 och gälla till och med den 31 oktober 1947.

Arbetarskyddslagen.

Lagen örn arbetarskydd den 29 juni 1912 innehåller vissa stadganden örn
arbetstid. Till en del ha visserligen dessa förlorat sin betydelse efter tillkomsten
av allmänna arbetstidslagen, men de kunna dock inträda supplerande
aven på det område, där sistnämnda lag gäller. Därtill kommer, att arbetarskyddslagen
har ett betydligt vidsträcktare tillämpningsområde. Den gäller
i stort sett hela näringslivet, så snart det är fråga örn företag, där arbetare
användas. Uteslutna äro dock i stort sett de näringsgrenar, för vilka lantarbetstidslagen
och sjöarbetstidslagen gälla.

Arbetarskyddslagen innehåller intet undantag för småföretag, och vidare
avser denna lag alla arbetstagare utom familjemedlemmar, alltså t. ex. även
kontorspersonal och andra tjänstemannagrupper liksom naturligtvis också
butikspersonal.

Utom vissa mer allmänna bestämmelser i syfte att skydda arbetarna mot
olycksfall och ohälsa i arbetet innehaller lagen särskilda föreskrifter rörande
minderåriga, d. v. s. personer under 18 år, och kvinnor.

Minderårig får icke användas till arbete mer än 10 timmar av dygnet
eller 60 timmar i veckan, frånsett nödfallsarbete. Om den minderårige deltager
i viss undervisning, skall arbetstiden så begränsas, att sammanlagda
undervisnings- och arbetstiden icke överskrider vad nu sagts. Vidare givas
vissa regler örn minderårigas raster och nattvila. Ytterligare må nämnas,
att minderårig ej alls får användas till arbete före fyllda 13 eller — för industriellt
och likartat arbete —- 14 år; vissa andra villkor skola även vara uppfyllda
för att minderårigs arbetskraft skall få användas.

Beträffande kvinnor äro särskilt av betydelse föreskrifterna örn förbud
mot kvinnas användande i industriellt arbete m. m. de första sex veckorna
efter barnsbörd, örn ledighet för kvinna, som väntar sin nedkomst eller ammar
sitt barn, samt örn nattvila.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Lagen örn undantag från gällande bestämmelser
rörande arbetstidens reglering m. m.

För att möta de under rådande kristid uppkomna påfrestningarna har det
befunnits erforderligt att bereda parterna på arbetsmarknaden möjlighet att
överenskomma örn en utsträckning av arbetstiden. För att gällande lagstiftning
icke skall lägga hinder i vägen härför har Kungl. Maj:t erhållit fullmakt
att med hänsyn till föreliggande förhållanden besluta i detalj därutinnan.
Denna fullmakt har givits genom lagen den 14 juni 1940 (nr 484) örn undantag
från gällande bestämmelser rörande arbetstidens reglering, enligt vilken
lag Konungen erhållit befogenhet att vid krig eller krigsfara, vari riket befinner
sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden
förordna, att en eller flera av vissa uppräknade författningar — bland dem
samtliga i det föregående såsom nu gällande omnämnda lagar — skola, helt
eller delvis, sättas ur tillämpning. Lagen den 14 juni 1940 gäller sedan
dess giltighetstid ett flertal gånger förlängts — till och med den 30 juni 1944.

Med stöd av lagen den 14 juni 1940 ha — frånsett två under år 1940 meddelade
förordnanden rörande lantarbetstidslagen — förordnanden meddelats
allenast i fråga örn dispenser från olika bestämmelser i lagen om arbetarskydd,
huvudsakligen bestämmelserna örn kvinnors och minderårigas nattarbete inom
industrien.

Den internationella behandlingen av frågan om arbetstidsreglering tor
hotell- och restaurangpersonal.

Internationella arbetsorganisationens konferens antog år 1930, bland annat,
förslag till en konvention angående reglering av arbetstiden för affärs- och
kontorsanställda samt en rekommendation angående reglering av arbetstiden
i hotell, restauranger och liknande företag. Rekommendationen, som i förevarande
sammanhang är av intresse, anbefaller samtliga medlemsstater, som
icke redan genomfört en reglering av arbetstiden för personalen i de angivna
slagen av företag, att skrida till speciell undersökning rörande de arbetsvillkor,
som gälla i dylika företag, därvid hänsyn borde tagas till de principer,
som fastslagits i konventionsförslaget örn anställdas arbetstid. De medlemsstater
åter, som redan hade en arbetstidsreglering på området, uppmanades
att företaga en speciell undersökning rörande tillämpningen av denna
lagstiftning, därvid jämväl hänsyn borde tagas till principerna i nyssnämnda
konventionsförslag. I båda fallen uppmanades slutligen medlemsstaterna att
inom fyra år och efter en enhetlig plan, fastställd av arbetsbyråns styrelse,
lämna detaljerade upplysningar rörande resultaten av de föreslagna^ undersökningarna,
varefter styrelsen skulle upprätta en speciell rapport i fråga. På
grundval därav skulle man sedan taga under övervägande, huruvida det kunde
vara lämpligt att upptaga frågan om en internationell konvention i ämnet.

I proposition nr 32 till 1931 års riksdag anhöll Kungl. Maj:t örn riksdagens
yttrande angående, bland annat, nämnda konventionsförslag och rekommendation.
Föredragande departementschefen, statsrådet Sam Larsson, ut

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

talade i propositionen, att lian på anförda skäl kommit till den uppfattningen,
att en ratifikation av konventionen för Sveriges del icke för det dåvarande
borde äga rum. Enligt departementschefens mening borde konventionsförslaget,
och, bland annat, ifrågavarande rekommendation utgöra en
ytterligare anledning att påskynda och komplettera de utredningar, som redan
verkställts eller påginge beträffande arbetstiden för sådana personalkategorier,
som innefattades i konventionsförslaget och, bland annat, nämnda
rekommendation.

På förslag av andra lagutskottet (utlåtande nr 15) uttalade riksdagen, att
riksdagen icke haft något att erinra mot departementschefens uttalanden beträffande
konventionsförslaget och rekommendationen.

Tidigare behandling av frågan om svensk arbetstidslagstiftning för
hotell- och restaurangpersonal.

I socialstyrelsens den 9 april 1921 avgivna betänkande med förslag till reviderad
lag örn arbetstidens begränsning förordades bland annat att utesluta
undantaget för hotell-, restaurang- och kaférörelse samt att åt detta slag av
verksamhet giva en särställning, kännetecknad därav, att arbetsrådet skulle
få fria händer att, i den mån så påkallades för verksamhetens ändamålsenliga
bedrivande, reglera arbetstiden. Detta förslag godtogs av Kungl. Maj:t och
förelädes 1921 års riksdag i proposition nr 359 med förslag till lag örn arbetstidens
begränsning. Andra lagutskottet (utlåtande nr 32) avstyrkte
emellertid förslaget i denna del och förordade, att det gällande undantaget
skulle bibehållas. Kiksdagen anslöt sig till utskottets uppfattning.

Vid 1928 års riksdag hemställdes i två likalydande motioner, 1:166 och
11:318, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Majit ville låta verkställa snar undersökning örn, bland annat, hotell- och
restaurangpersonalens arbetsförhållanden samt på grundval av denna undersökning
vidtaga eller för riksdagen föreslå nödiga åtgärder för undanröjande
av konstaterade missförhållanden.

Första kammarens andra tillfälliga utskott, som behandlade motionen
1.166, uttalade i sitt utlåtande, nr 6, att utskottet funnit det önskvärt, att arbetstiden
för hotell- och restaurangpersonalen ordnades på ett bättre sätt än
som åtminstone vid vissa företag syntes vara fallet. De egenartade arbetsförhållandena
och de skilda arbetargruppernas olikartade arbete gjorde det dock
enligt utskottets mening synnerligen vanskligt att föreslå de åtgärder, som
med lika hänsynstagande till företagarens och personalens berättigade intressen
kunde vara möjliga och lämpliga. En allsidig och förutsättningslös utredning
örn de faktiska förhallandena i yrket syntes utskottet vara av behovet
påkallad, och utskottet tillstyrkte för sin del en sådan undersökning. Denna
syntes utskottet lämpligen böra begränsas till att söka klarlägga de grundläggande
fakta, som läge bakom de aktuella spörsmålen angående, bland annat,
arbetstidsförhållandena samt löne- och anställningsvillkoren.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, som behandlade motionen

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

H: 318, anslöt sig i sitt utlåtande, nr 7, i allt väsentligt till vad första kammarens
utskott anfört i frågan och tillstyrkte sålunda en utredning.

I skrivelse den 25 maj 1928, nr 243, hemställde riksdagen, att Kungl. Majit
måtte låta i av riksdagen angiven omfattning verkställa en allsidig och förutsättningslös
utredning av frågan örn arbetsvillkoren inom hotell- och restaurangyrket
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde
giva anledning.

I anledning härav uppdrog Kungl. Majit den 14 juni 1928 åt socialstyrelsen
att verkställa en dylik utredning ävensom att avgiva de förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning.

Vid 1930 års riksdag framlades i proposition, nr 31, förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 4 juni 1926 örn arbetstidens begränsning.
Någon ändring i de materiella bestämmelserna i lagstiftningen ifrågasattes
icke.

I flera motioner i anledning av propositionen hemställdes, att riksdagen
skulle för sin del antaga definitiv lag i ämnet i överensstämmelse med förslag,
som innefattades i motionerna. I det förslag, som i sådant hänseende
framlades i motionen lii 386, hade arbete i hotell-, restaurang- och kaférörelse,
som är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, icke i någon mån
undantagits från lagens tillämpning.

Andra lagutskottet föreslog i sitt utlåtande, nr 15, riksdagen att för sin del
antaga en definitiv lag örn arbetstidens begränsning, vari undantaget för arDete
i hotell-, restaurang- och kaférörelse erhöll den utformning gällande lag
visar.

Riksdagen biföll utskottets förslag.

I anledning av det den 14 juni 1928 åt socialstyrelsen givna uppdraget att
utreda frågan om arbetsvillkoren inom hotell- och restaurangyrket offentliggjorde
socialstyrelsen i juni 1931 i Sveriges officiella statistik, avdelningen
Socialstatistik, en undersökning rörande arbetsförhållandena inom hotell- och
restaurangnäringen 1929/1930. Utredningen utvisade, bland annat, en genomsnittlig
bruttoarbetstid per vecka för all personal av 64 timmar enligt arbetsgivarnas
och 73 timmar enligt personalens uppgifter.

\ idare avlät socialstyrelsen, till fullgörande av sitt nyssnämnda uppdrag,
den 3 september 1932 en skrivelse, vari anfördes, bland annat:

Beträffande arbetstidsförhållandena framgår av utredningen, att desamma
betydligt förbättrats från tiden för styrelsens föregående undersökning på området
eller åren 1914 och 1915. Sålunda hade den genomsnittliga bruttoarbetstiden
per vecka, beräknad med hänsyn till alla slag av ifrågavarande företag
och alla inom dem sysselsatta personalgrupper, nedgått från 81 till 64
timmar enligt arbetsgivarnas och från 89 till 73 enligt personalens uppgifter.
Härtill Ilar givetvis den år 1919 införda lagstiftningen angående arbetstidens
begränsning kraftigt bidragit, ehuru den gäller allenast för ungefär en fjärdedel
av hotell- och restaurangpersonalen, d. v. s. den s. k. ekonomipersonalen.
Arbetstidslagstiftningen, vars tillämpning inom förevarande verksamhetsområde
mött stora svårigheter och endast småningom kunnat genomföras,
har emellertid jämväl efter tiden för socialstyrelsens senare undersökning

Bihang till riksdagens protokoll 1914. 1 saini. Nr 218. sdo 44 2

Kungl. Majlis proposition nr 218.

verkat förkortande på arbetstiden. Givetvis har nämnda lagstiftning utövat
inflytande i enahanda riktning jämväl beträffande övriga personalgrupper
inom ifrågavarande näringsgrenar. Härtill kommer, att kollektivavtalen, som
först under de senaste åren fått någon större anslutning inom hotell- och restaurangfacket,
haft liknande verkningar. Jämväl i fråga om arbetstidens förläggning
och rätten till semester torde kollektivavtalen ha medfört för personalen
gynnsamma förändringar.

Arbetstidsförhållandena för arbetstagarna inom hotell- och restaurangbranschen
lära sålunda ej blott under den senare tiden ha avsevärt förbättrats,
utan torde denna utveckling i stor sett alltjämt fortgå. En annan omständighet
av betydelse i förevarande avseende utgör de nya bestämmelserna
i 5 § i)—m), rörande resp. raster, nattvila, veckoledighet och semester, i den
reviderade lagen örn arbetarskydd. Dessa bestämmelser, som äga nära nog
generell giltighet och sålunda omfatta bland annat alla grupper av företag och
personal inom hotell- och restaurangbranschen, ha emellertid trätt i kraft först
med innevarande år och lära givetvis ej ännu kommit till åsyftad tillämpning.

Man har sålunda här i landet en lagstiftning rörande arbetstidsförhållandena,
vars genomförande, ehuru betydande framsteg gjorts och alltjämt göras,
dock ännu lämnar åtskilligt övrigt att önska i fråga örn hotellen och
restaurangerna. I detta sakernas läge förefaller det, oberoende av vilken
mening man än hyser om behovet av förbättrade arbetstidsförhållanden för
hotell- och restaurangpersonalen, vara tvivelaktigt, örn man f. n. bör påkalla
vidtagande av ytterligare lagstiftningsåtgärder på området. Enligt styrelsens
förmenande talar i stället åtskilligt för att man först borde söka att påskynda
och intensifiera tillämpningen av den nu gällande lagstiftningen. Härför skulle
emellertid i främsta rummet erfordras, att en förbättrad inspektions- och
rådgivningsverksamhet kunde ägnas hotellen och restaurangerna. Då yrkesinspektionens
tillsyn å dessa företag väsentligen tillkommer yrkesinspektrisen
och hennes assistenter, torde det sålunda vara önskvärt att dessa inspektionskrafter
åtminstone för någon tid erhölle en viss förstärkning.

Vad slutligen angår hotell- och restaurangpersonalens drickspenningfråga,
har socialstyrelsen ägnat densamma en ganska omsorgsfull utredning, som
dock ej lämnat något fullt övertygande svar beträffande önskvärdheten av
denna avlöningsforms bibehållande eller avskaffande. Vilken mening man
än kan hysa i denna fråga, anser socialstyrelsen emellertid, att tillfyllestgörande
skäl icke föreligga, för att staten i detta enstaka avseende skulle frångå
sin hittills iakttagna passiva hållning i avseende å avlöningsförhållandena
inom de enskilda företagen. Man lär kanske även kunna förvänta, att en efter
de varierande förhållandena uti olika slag av ifrågavarande företag bättre
avpassad reglering skall erhållas, örn dess åvägabringande överlämnas åt
kollektivavtalen.

Socialstyrelsen anser sig alltså, åtminstone f. n., sakna skäl att med anledning
av förut omförmälda, den 14 juni 1928 meddelade uppdrag föreslå
annan åtgärd än någon förstärkning av den yrkesinspektrisen underordnade
personalen.

I en vid 1937 års riksdag väckt motion, II: 165, hemställdes, att riksdagen
måtte för sin del besluta att utesluta det i lagen örn arbetstidens begränsning
från lagens tillämpning upptagna undantaget för sådant arbete i hotell-, restaurang-
eller kaférörelse, som. är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande.
Med anledning därav beslöt riksdagen, på hemställan av andra lagutskottet
(utlåtande nr 12), att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Majit ville låta verkställa fortsatt utredning rörande lämpligheten av en

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

laglig reglering av arbetstiden för sådan botell-, restaurang- och kafépersonal,
som icke faller under lagen om arbetstidens begränsning, samt för riksdagen
framlägga de förslag, till vilka utredningen kunde giva anledning.

Den 18 juni 1937 anbefallde Kungl. Majit socialstyrelsen att verkställa den
av riksdagen begärda utredningen.

"Vid 1939 års lagtima riksdag väcktes motion, II: 162, med hemställan att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla örn förslag till sådan
ändring av allmänna arbetstidslagen, som möjliggjorde restaurang- och hotellpersonalens
inordnande under densamma. Under hänvisning till nyssnämnda,
socialstyrelsen givna uppdrag hemställde andra lagutskottet (utlåtande nr 14),
att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Riksdagen
beslöt i enlighet härmed.

Av socialstyrelsen år 1937 och senare verkställda undersökningar
rörande arbetsförhållandena inom hotell- och restaurangnäringen.
1937 års undersökning.

I anledning av det socialstyrelsen den 18 juni 1937 meddelade uppdraget
verkställde socialstyrelsen år 1937 undersökning av arbetsförhållandena inom
hotell- och retaurangnäringen. Då, såsom förut nämnts, en liknande undersökning
företogs 1929—1930 gavs åt 1937 års undersökning en jämförelsevis
begränsad omfattning, och kom densamma att i främsta rummet avse större,
i städer belägna företag med utskänkningsrättigheter och organiserad personal.

Undersökningen verkställdes dels genom en skriftlig, väsentligen av fackliga
och vissa andra sammanslutningar besvarad enquéte, dels ock genom en
individuell, muntlig enquéte. Undersökningen avsåg endast personal, som föll
utanför allmänna arbetstidslagen. Säsongföretagen uppmärksammades endast
i mindre omfattning. Den skriftliga enquéten omfattade med hänsyn
tagen till arbetsgivarsidans uppgifter 812 och med hänsyn till arbetstagarsidans
733 företag, fördelade med hänsyn till arbetsgivarnas uppgifter å 164
restauranger med spriträttigheter, 24 restauranger med endast vin- och ölrättigheter,
331 ölkaféer, 108 andra kaféer, 139 hotell med spriträttigheter
samt 46 andra hotell jämte pensionat. Den muntliga enquéten avsåg 100 kaféer
och 5 hotell med i regel fåtalig, oorganiserad personal.

Det beräknades att vid tidpunkten för undersökningen hela antalet företag
inom hotell- och restaurangnäringen uppgick till omkring 17 000 och dess
personal till minst 50 000 personer, av vilka omkring fyra femtedelar utgjordes
av kvinnor. Av hela antalet arbetstagare inom näringen ansågs omkring en
fjärdedel vara inbegripen under arbetstidslagen, under det att tre fjärdedelar,
eller cirka 37 500, folio utom densamma, d. v. s. voro sysselsatta i företag med
högst fyra arbetstagare eller, örn de voro anställda i större företag, hade att
direkt betjäna allmänheten.

Vid 1937 års undersökning, inhämtades därjämte bland annat följande:

Serveringstiden eller tiden för öppethållande var längst i hotell med spriträttigheter
eller i två femtedelar av dem 16 timmar eller mer för dag samt

Kungl. Majlis proposition nr 218.

kortast i folkrestauranger med dylika rättigheter eller oftast kortare än 14
timmar för dag. Flertalet övriga företag hade en serveringstid om minst 14
timmar.

Tidigt öppnande förekom särskilt vid ölkaféerna, av vilka nära en fjärdedel
öppnades före kl. 6 f. m. Sen stängning (utrymning) kännetecknade speciellt
restaurangerna — utom folkrestaurangerna — vilka till stor del stängdes först
kl. 24 eller senare. I stort sett ansågs serveringstiden i flertalet företag ha
visat en tendens att bli längre och sluta senare.

Uppgifter örn nettoarbetstiden — d. v. s. med raster oräknade — kunde i
regel icke erhållas. Personalen intog i allmänhet sina måltider på arbetsplatsen,
och rasterna voro icke till tiden för sitt infallande bestämda utan
togos, då så lämpade sig med hänsyn till arbetet. Stundom voro de ej heller
av bestämd tidslängd. Arbetet bestod till avsevärd del av beredskapstjänst,
och såsom tjänstgöringstid hade vid undersökningen betecknats den tid personalen
hade att uppehålla sig på arbetsplatsen.

Bristen på lagstadgad arbetstidsbegränsning fylldes i viss mån genom
kollektivavtal. Genom sådana avtal mellan Sveriges hotell- och restaurangpersonals
förbund och olika arbetsgivarorganisationer var bruttoarbetstiden
per vecka för minst 14 000 arbetstagare fastställd till ett tidsmått, som för
kökspersonalen varierade mellan 51 och 57 timmar samt för serverings- och
hotellpersonalen uppgick till 60 eller 63 timmar.

Den faktiska genomsnittliga bruttoarbetstiden per vecka för samtliga redovisade
årsforetag och yrkesspecialiteter uppgick enligt arbetsgivarnas uppgifter
till 60 och enligt peronalens till 63 timmar. Tydligen hade emellertid
i ganska stor utsträckning den avtalsenliga arbetstiden angivits såsom faktisk.
Uppgifterna torde också företrädesvis ha avsett organiserad personal.

Beträffande arbetstidens längd i olika slag av företag fann man, att arbetstiden
var längst i hotell o. d. — i genomsnitt 62 timmar enligt arbetsgivarna
och 67 timmar enligt arbetstagarna i hotell med spriträttigheter samt 63 respektive
81 timmar i övriga hotell jämte pensionat. Därnäst i fråga örn
arbetstidens längd kommo konditorier och nykterhetskaféer med 61 respektive
65 timmar. Kortaste arbetstiden förekom i folkrestaurangerna med spriträttigheter,
56 respektive 58 timmar. Övriga restauranger samt ölkaféerna intogo
en mellanställning.

I fråga åter örn arbetstidens längd för olika yrkesspecialiteter fann man
den längsta arbetstiden förekomma för hotellpersonalen — d. v. s. sådan
personal i hotell, som har att direkt betjäna allmänheten men icke att servera
— vars genomsnittliga tjänstgöringstid per vecka upptogs enligt arbetsgivarna
till 62 och enligt personalen till 77 timmar. Kortare arbetstid hade
köks- och annan personal i inre tjänst, uppgående enligt arbetsgivarna till 58
och enligt personalen till 62 timmar. Yad slutligen angår serveringspersonalen
uppgick dess genomsnittliga arbetstid till 60 timmar enligt arbetsgivarnas
och 63 timmar enligt personalens uppgifter.

Summariskt taget torde kunna sägas, att tjänstgöringstiden per vecka
uppgick till 60 timmar eller mer för kökspersonalen i minst en femtedel, för
serveringspersonalen i ungefär två femtedelar och för hotellpersonalen i mer
än fyra femtedelar av företagen.

Nu angivna siffror avsågo företag, där verksamheten fortgick året runt.
Säsongföretagen visade, som man kunde förvänta, avsevärt högre siffror.

Av undersökningen framgick jämväl bland annat, att arbetstiden i de större
städerna var avsevärt kortare än i de mindre samhällena och på landsbygden.

Några upplysningar örn den faktiska rastetidens längd lämnade ej undersökningen.

En jämförelse med närmast föregående undersökning på området, 1929—

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

1930, syntes, ehuru jämförbarheten led av vissa brister, giva vid handen bland
annat, att den för samtliga kategorier genomsnittliga tjänstgöringstiden per
vecka sedan 1929 nedgått med 4 timmar enligt arbetsgivarnas och 10 timmar
enligt personalens uppgifter — särskilt gällde detta i fråga örn större företag.
Utgår man från en år 1915 företagen liknande undersökning, utgjorde förkortningen
19 respektive 26 timmar. Samtidigt synes tiden för lokalernas
öppethållande snarast ha förlängts.

Såsom förut berörts företogs vid socialstyrelsens senaste undersökning
jämväl en uppgiftsinsamling medelst individuellt utfrågande. De av denna
undersökning berörda företagen voro belägna dels i några större städer
(Stockholm, Göteborg och Jönköping) till ett antal av 81, dels i några
mindre uppsvenska städer (Enköping, Mariefred, Sigtuna och Strängnäs) till
ett antal av 17. Därtill kommo 7 företag i ett par skånska orter (Eslöv och
Kävlinge).

Den genomsnittliga tjänstgöringstiden per vecka, inklusive raster, uppgick
för kökspersonalen till 69,9, för serveringspersonalen till 68,3 och för annan
personal till 68,1 timmar. Tjänstgöringstiden i Stockholm och Göteborg var,
med undantag för 2 hotell i Skåne, avsevärt kortare än i övriga orter.

I redogörelsen för undersökningen meddelas ur arbetsgivarnas svar på den
skriftliga enquéten bland annat följande erinringar mot en vidgad lagstiftning
i ämnet.

För företag med säsongbetoning skulle en utsträckt arbetstidsreglering
medföra särskilt kännbara ekonomiska verkningar. Det skulle även möta stora
svårigheter för dem att erhålla erforderligt ökad personal och att bereda
denna bostäder. Vid förkortad arbetstid bleve det även nödvändigt att ersätta
drickspengarna med fasta löner, varpå personalen skulle förlora.

Många företag bedreves i samband med bageri, handel eller annan rörelse.

Ett stort antal företag vore att anse såsom familjeföretag, i många fall med
karaktär av »utvidgade hushåll», och sköttes av familjemedlemmar, eventuellt
med hjälp av ett eller flera hembiträden e. d.

Överhuvudtaget måste det möta betänkligheter att inbegripa småföretagen
under lagstiftningen.

En del arbetsgivare skulle emellertid ej ha så mycket att invända mot lagstiftningens
utsträckande — särskilt uttalades denna mening av större företagare
med kollektivavtal.

Vid undersökningen sökte man även vinna upplysning örn tillgången på
arbetskraft inom ifrågavarande yrken. En viss knapphet på arbetskraft yppades
på flera håll — särskilt var så förhållandet med kökspersonalen.

Beträffande avlöningssätt och särskilt drickspenningsystemet för serverings-
och hotellpersonal, som betjänar allmänheten, gav undersökningen
medelst skriftligt förfarande följande resultat.

För serveringspersonalen var drickspengar med garanterad minimiinkomst
den allmännast förekommande avlöningsformen eller vid 35,5 % av företagen.
Därnäst kom fast lön jämte drickspengar eller andel i betjäningsavgifterna i
31,6 /i). Enbait fast lon forekonr i 13 /b och enbär t drickspengar i 19,9 /b av
företagen — alla dessa procenttal enligt arbetsgivarnas uppgifter. Enligt personalen
ställde sig förhållandena annorlunda. Sålunda uppgingo enligt dess
uppgifter företagen med fast lön jämte drickspengar eller andel i betjäningsavgifterna
till 68,3 %, under det de företag, där serveringspersonalen uppbar
drickspengar med garanterad minimiinkomst, belöpte till 13,5 %\ enbart fast
lön förekom i 4,6 procent och enbart drickspengar i 13,6 % av företagen.

Av de stridiga uppgifterna ansågs emellertid framgå, att drickspengar fortfarande
spela en stor roll för serveringspersonalen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Hotellpersonalen avlönades enligt arbetsgivarnas uppgifter vid 67,4 % av
företagen enbart med drickspengar; enligt personaluppgifterna uppgick motsvarande
procenttal till 45,4. I olikhet med serveringspersonalen avlönades
enligt arbetsgivarnas uppgifter hotellpersonalen i ett avsevärt antal fall,
24,5 % av företagen, med andel i betjäningsavgifterna, enbart eller med garanterad
minimiinkomst. Särskilt gällde detta i fråga om hotell med spriträttigheter
i de större städerna. Enligt personalens uppgifter skulle detta procenttal
endast uppgå till 1,8.

Beträffande avlöningssättet företogs jämväl individuell utfrågning. Därvid
utröntes bland annat, att av 123 i kaféer anställda serveringsbiträden 104
uppburo fast lön jämte drickspengar, under det 5 hade endast fast lön och 14
enbart drickspengar. Högsta genomsnittliga månadsinkomsten nåddes bland
serveringsbiträden å kaféer o. d. i de större städerna av dem, som erhöllo fast
lön jämte drickspengar; i de mindre orterna gav åter avlöning enbart i form
av drickspengar den högsta inkomsten.

Åsikterna om drickspenningsystemets lämplighet voro växlande inom ifrågavarande
grupp av serveringspersonalen — många och måhända flertalet syntes
dock finna dess bibehållande önskvärt.

Förekomsten av fri kost och fri bostad blev, såsom av viss betydelse för
arbetstidsförhållandena, även uppmärksammad vid 1937 års undersökning.
Därvid framgick, att fri kost i regel tillhandahölls arbetstagarna, under det
fri bostad endast mer undantagsvis förekom (vid ungefär en femtedel av företagen
enligt arbetsgivarnas och en tiondel enligt arbetstagarnas uppgifter).

Slutligen må ur redogörelsen anföras, att de yrkesinspektör er, som gjort
särskilda uttalanden i frågan, förordat ytterligare reglering ehuru med framhållande
av de svårigheter, som skulle möta. Yrkesinspektrisen framhåller
bland annat, att arbetstidsförhållandena inom hotell- och restaurangnäringen
under den senaste tiden avsevärt förbättrats tack vare ökad anslutning till
personalorganisationen. En särlagstiftning syntes ej påkallad — endast ute,
slutande av 1 § k) i allmänna arbetstidslagen — för såvitt man ej ville inbegripa
småföretagen under regleringen.

Undersökning- om högre befattningshavares

arbetstid.

Genom en av socialstyrelsen utsedd delegation har verkställts en speciell
undersökning rörande hovmästares, kökschefers och kassörskors arbetstid. Därvid
framkom bland annat, att nämnda grupper hade en genomsnittlig normal
tjänstgöringstid per vecka, måltidsrasterna inräknade, av för hovmästare 60,8
timmar enligt arbetsgivarnas och 63,3 timmar enligt personalens uppgifter,
för kökschefer 59,8 respektive 62, o timmar och för kassörskor 55, i respektive
56,2 timmar. För samtliga dessa kategorier förekom även extra tjänstgöringstid;
uppgifterna därom voro dock ganska osäkra.

Kompletterande undersökning 1943.

Vid 1937 års undersökning uppmärksammades endast i relativt ringa omfattning
de små företagen, oaktat de utgöra den talrikare gruppen inom näringen.
Till komplettering av 1937 års undersökning besökte på föranstaltande
av socialstyrelsen befattningshavare inom den kvinnliga yrkesinspektionen
i början av år 1943 ett antal hotell, pensionat, kaféer o. d., i det alldeles över -

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

vägande antalet fall hänförliga till småföretagen. Befattningshavarna lämnade
sedan kortfattade rapporter om sina iakttagelser vid besöken. Innehållet
i rapporterna, vilka berörde 81 företag med tillhopa omkring 220 anställda,
kan sammanfattningsvis angivas sålunda:

I icke så få av dessa små företag fanns ingen främmande arbetstagare anställd,
utan företagaren skötte rörelsen nied hjälp av en eller flera medlemmar
av sin familj eller något tillfälligt biträde. Även i de fall, då en eller annan
främmande arbetstagare var anställd, arbetade företagaren i regel med i
rörelsen och torde ofta ha haft den längsta arbetstiden. I företag med en anställd
syntes företagaren (vanligen en kvinna) oftast arbeta skift örn skift
med den anställda. För de anställda föreföll arbetstiden vanligen vara ganska
lång — i många fall överstigande 10 timmar örn dagen och stundom uppgående
till 12 å 14 timmar. Att märka är dock, att- här var fråga örn bruttoarbetstid
och att arbetstiden för såväl serverings- som hotellpersonal i avsevärd mån
innefattade perioder av enbart beredskap. Å andra sidan framgick av redogörelserna,
att arbetet ofta slutade relativt sent. Särskilt besvärande syntes i
en del små hotell passningen av nattklockan vara efter en lång arbetsdag.

Här åsyftade arbetstagare voro vanligen tillförsäkrade periodvis återkommande
hel- och halvlediga dagar — ej alltför sällan en hel- och en halvledig
dag i veckan. Givetvis ställde sig emellertid arbetsförhållandena ganska olika
i hotellen och kaféföretagen.

Där den anställda personalen utgjordes av endast en arbetstagare, tjänstgjorde
denna, åtminstone i vad Stockholm och Stockholmstrakten angår, i
flertalet fall uti hotellen såsom städerska och tillika såsom hembiträde åt
företagaren. Först vid ett personalantal av 4 eller flera tillkom i dessa företag
en kokerska. I kaféföretagen hade man, när främmande arbetstagare behövde
anlitas, i första hand funnit påkallat att anställa en eller två servitriser.
Ivöksarbetet sköttes ofta av företagaren. De anställdas arbete i de små hotelloc.
h kaféföretagen var ofta mycket likartat med det, som åligger hembiträdena
i enskilda hushåll.

Personalen i de små hotell- och kaféföretagen var i alldeles övervägande
mån icke organiserad.

Med hänsyn till frågan örn den lagstadgade arbetstidsreglenngens utsträckande
till att gälla jämväl för de små företagen och till de arbetstagare, som
hade att direkt betjäna allmänheten, gjordes givetvis olika meningar gällande.
Arbetstagare, som hade längre arbetstid än den i lagen medgivna, torde väl
oftast ej haft något att erinra mot den ifrågavarande lagstiftningsåtgärden.
Emellertid syntes på sina håll, särskilt givetvis där personalen på det hela
taget arbetade under tillfredsställande betingelser, intresset för en dylik åtgärd
ej vara vidare starkt. Ett par servitriser uttalade sitt ogillande av åtgärden,
enär den skulle minska deras arbetsförtjänst. Å arbetsgivarsidan avrådde
man i regel kraftigt från utsträckning av arbetstidsregleringen. Den
vore onödig, då arbetstiden i stor utsträckning ej vore effektiv utan medgåve
talrika vilopauser. Förkortning av arbetstiden skulle nödvändiggöra ökning
av personalen, och den därav föranledda ökade kostnaden skulle manga småföretag
ej kunna bära. En arbetstidsreglering skulle för övrigt leda till noggrannare
och hårdare utnyttjande av arbetstagarna.

Antalet organiserade oell oorganiserade

arbetstagare inom näringen m. m.

Enligt av socialstyrelsen gjord undersökning har antalet organiserade
arbetstagare inom näringen, vilket vid 1937 års undersökning ansags uppgå

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

till minst 14000, vid årsskiftet 1942/43 stigit till 17 655. Då kollektivavtal
gällde även till förmån för oorganiserade arbetstagare, som sysselsattes i företag,
där sådant avtal gällde, torde på denna grund kollektivavtalad arbetstidsreglering
tillgodokomma omkring 5 000 arbetstagare. Vidare torde ett icke
alldeles obetydligt antal oorganiserade arbetstagare, som stöde utan dylik
subsidiär tillämpning av kollektivavtal, vara underkastade arbetstidslagen/Då
hela antalet arbetstagare inom näringen uppginge till omkring 50 000, skulle
sålunda ungefär hälften av dem lia sin arbetstid reglerad genom kollektivavtal
eller lagstiftning, under det att en vidgad arbetstidslagstiftning sannolikt
skulle vara av särskilt intresse för den andra hälften eller omkring 25 000
arbetstagare.

I detta sammanhang ma omnämnas, att genom beslut av arbetsrådet från
tillämpning av allmänna arbetstidslagen undantagits, bland andra, hovmästare,
servitörer och servitriser samt portierer, vaktmästare, städerskor, springpojkar,
telefonister och baderskor i hotell. Underkastade lagen lia åter ansetts
vara köks- och kallskänkspersonal (såsierer, hushållerskor, kokerskor,
stekerskor, köksbiträden, diskerskor, kallskänka- och kallskänksbiträden m. fl.),
restaurangstäderskor, tvätterskor, drängar, kuskar, chaufförer, maskinister och
montörer. De s. k. restaurangkassörskorna intaga enligt arbetsrådets beslut en
varierande mellanställning, beroende av arbetsuppgifterna i de särskilda fallen.

Vissa kollektivavtalsbestämmelser om lön oell arbetstid för hotell-,
restaurang- och kafépersonal.

Det synes för ett bedömande av frågan örn lagstadgad arbetstidsreglering
för hotell-, restaurang- och kafépersonal vara av värde att äga kännedom örn
de löne- och arbetstidsbestämmelser, som jämlikt kollektivavtal gälla inom
branschen. Lönebestämmelserna torde vara av intresse allenast såvitt angår
frågan örn personalens avlöning utgår i form av fast lön eller drickspenningar.
Jag anser mig därför böra lämna en redogörelse härför, vilken emellertid inskränkts
att avse de viktigaste arbetarkategorierna enligt de kollektivavtal som
år 1943 gällde mellan 1) Sveriges arbetsgivareförening för hotell- och restauranter
och restauranternas arbetsgivareförening, å ena, samt Sverges hotelloch
restaurangpersonals förbund, å andra sidan (stora hotell- och restaurangavtalet)
; 2) restauranternas arbetsgivareförening, å ena, samt förbundet, å
andra sidan, rörande villkoren för hos kaféaktiebolaget Norma anställd personal;
3) Stockholms kaféidkareförening, å ena, samt förbundet, å andra sidan;
samt 4) vissa innehavare av nykterhetskaféer, konditorier och barer i Stockholm,
å ena, samt förbundet, å andra sidan.

Yad först lönerna angår är enligt stora hotell- och restaurangavtalet serveringspersonalen
berättigad att för utfört arbete av gäst bekomma serveringsavgift,
motsvarande 10 % av de serverade varornas sammanlagda utförsäljningspris.
Fast anställd serveringspersonal garanteras av arbetsgivaren en
viss minimiinkomst per månad, så bestämd att, därest den serverandes omsättningssumma
vid full arbetstid i medeltal per kalendermånad under en

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

period av två kalendermånader icke uppgår till sådant belopp, att tio procent
därav utgör minst ett efter ortsgrupper och tillvaron eller frånvaron av spritutskänkningsrättigheter
bestämt belopp, arbetsgivaren till den serverande för
var och en av tidsperiodens månader utbetalar en summa, motsvarande det
belopp, varmed tio procent av omsättningssumman understiger nyssnämnda
efter ortsgrupper etc. bestämda belopp. För extra serveringspersonal utgår
serveringsavgift enligt samma grunder som för den fast anställda personalen,
dock att den garanterade minimiinkomsten är bestämd per dag. — Hotellpersonalens
kontanta inkomst består av antingen drickspenningar med viss
kontant lön såsom utfyllnad eller andel i betjäningsavgift eller kontant lön.
Arbetsgivaren äger med nedan angivna undantag bestämma vilket av dessa
betalningssystem, som skall tillämpas vid företaget. Vid företag, där hotellpersonalens
antal under den tid av året hotellet hålles öppet i genomsnitt
uppgår till minst fem, skall betjäningsavgiftssystemet införas i stället för
systemet med drickspenningar, när personalförbundet härom gör framställning
och styrker, att minst hälften av personalen så önskar. Vid företag, där
hotellpersonalens antal under den tid av året hotellet hålles öppet i genomsnitt
understiger fem, skall systemet med kontantlön i stället för drickspenningar
genomföras, när personalförbundet härom gör framställning och
styrker, att minst hälften av personalen så önskar.

Å kaféaktiebolaget Norma åtnjuter däremot jämväl serveringspersonal fast
lön av arbetsgivaren. För servitriser, vilka kunna beräknas erhålla utfyllnad
å lönen i form av drickspenningar, är den kontanta månadslönen dock bestämd
till betydligt lägre belopp än för övriga kategorier (köksbiträde 115, diskerska
110, diskplockerska 105, brickflicka 80 och servitris 55 kronor, allt enligt 1943
års avtal).

Enligt det för år 1943 gällande avtalet mellan Stockholms kaféidkareförening
och personalförbundet äro förhållandena, bortsett från smärre variationer
i månadslönebeloppen, lika med de för Norrnäs personal gällande.

Jämväl enligt det härovan under 4) omnämnda avtalet utgår till servitriser
fast lön men med betydligt lägre belopp än för övriga.

Vad angår arbetstiden stadgas i § 3 av 1943 års stora hotell- och restaurangavtal,
bland annat:

1. För personal, som faller under lagen örn arbetstidens begränsning, är
arbetstiden den enligt lag fastställda. Måltidsrasternas längd må ej överstiga
i genomsnitt 22V2 timmar per tre arbetsveckor.

För sådan elconornipersonat, vilken icke är att hänföra till arbetare, sorn
falla under lagen örn arbetstidens begränsning, är arbetstiden densamma
som ovan i första stycket sägs.

2. Annan än i morn. 1 omförmäld personal är skyldig tjänstgöra under en
ordinarie arbetstid av 177 timmar per tre arbetsveckor, inberäknat måltidsrasterna,
dock att för hotellpersonal vid företag med i regel högst fem anställda
i hotellrörelsen den ordinarie arbetstiden skall vara 186 timmar. Måltidsrasternas
längd skall i genomsnitt vara 22V2 timmar per tre arbetsveckor.

Dylik personal är dessutom skyldig att på arbetsgivarens begäran utföra
övertidsarbete, dock högst 10 timmar per månad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

, 5; .0beroende av vad som ovan i mom. 1 och 2 stadgas skall vid s k
kateloretag i fråga örn arbetstiden gälla följande:

nrW V£erS<ö?/alVSOm faller 1under.11lagen örn arbetstidens begränsning, är
arbetstiden SV2 timmar per dag, vilken arbetstid i regel skall uttagas i en
följd. Arbetstiden per vecka bill- 51 timmar. Under arbetstiden intagas mållderna.
Dessutom ar dylik personal skyldig att på arbetsgivarens begäran
utföra övertidsarbete i den omfattning nämnda lag medgiver.

arbetstideir0na1’ S°m ^ fallet under laSen örn arbetstidens begränsning, är

för kökspersonal 114 timmar per två veckor, högst 60 timmar per veckator
all annan personal 118 timmar per två veckor, högst 63 timmar per vecka!

Kollektivavtalet mellan Stockholms kaféidkareförening samt förenämnda
peisonaliörbund innehåller bland annat följande bestämmelser örn arbetstid:

Pers°nal, som faller under lagen örn arbetstidens begränsning, är
aroetstiden 8 h timmar per dag, vilken arbetstid i regel skall uttagas i följd.
Arbetstiden per vecka blir 51 timmar. Under arbetstiden intagas måltiderna.
Dessutom är dylik personal skyldig att på arbetsgivarens begäran utföra övertidsarbete
i den omfattning nämnda lag medgiver.

För personal, som ej faller under lagen örn arbetstidens begränsning gäller
att arbetstiden för kökspersonalen är:

114 timmar per 2 veckor, högst 60 timmar per vecka, samt för all annan
personal

118 timmar per 2 veckor, högst 63 timmar per vecka.

2. Arbetstiden får icke någon dag överskrida 12 timmar. Den tid som
utgår for redovisning och eventuell städning, räknas in i den ordinarie arbetstiden.

I kollektivavtalet för den hos Norma anställda personalen finnas följande
bestämmelser av intresse i förevarande sammanhang:

1. För kökspersonal är arbetstiden I66V2 timmar per tre arbetsveckor, högst
60 timmar per vecka, inberäknat måltidsrasterna. Arbetstiden per vecka skall
vara sammanhängande och får ingen dag överskrida 12 timmar, inberäknat
måltidsrasterna. Måltidsrasternas längd per tre arbetsveckor utgör 22V2
timmar. Personalen är skyldig att på arbetsgivarens begäran utföra övertidsarbete
1 den omfattning lagen örn arbetstidens begränsning medgiver.

2. För annan personal är arbetstiden 177 timmar per tre arbetsveckor, högst
63 timmar per vecka, inberäknat måltidsrasterna; dock att för kassabiträde,
som icke betjänar allmänheten, arbetstiden är I66V2 timmar. Arbetstiden får
ingen dag överskrida 12 timmar inberäknat måltidsrasterna. Måltidsrasternas
längd per tre arbetsveckor utgör 22V2 timmar.

Personalen är härutöver skyldig att på arbetsgivarens begäran utföra övertidsarbete,
dock högst 10 timmar per månad. Den tid, som åtgår för serveringspersonalens
redovisning, räknas som arbetstid.

Det under 4) här ovan omnämnda avtalet innehåller följande bestämmelser
örn arbetstid:

1. För personal, som faller under lagen örn arbetstidens begränsning, är
äjjbtdstiden 8V2 timmar per dag, vilken arbetstid i regel skall uttagas i en
följd. Arbetstiden per vecka blir 51 timmar. Under arbetstiden intagas måltiderna.
Dessutom är dylik personal skyldig att på arbetsgivarens begäran

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

utföra övertidsarbete i den omfattning nämnda lag medgiver. Ovanstående

gäller även brickflickor. , .. . „

För personal, som ej faller under lagen om arbetstidens begränsning, galler,

att arbetstiden för kökspersonalen och brickflickor är

114 timmar per 2 veckor, högst 60 timmar per vecka, samt tor ali annan

personal

120 timmar per 2 veckor, högst 63 timmar per vecka.

(Förklaring: Dessa bestämmelser innebära, att örn t. ex. arbetstiden för
kökspersonal en vecka är 60 timmar, får arbetstiden den andra veckan i tvåveckorsperioden
icke överstiga 54 timmar och för annan personal respektive
63 och 57 timmar per vecka.)

2. Arbetstiden får icke någon dag överstiga 12 timmar. Den tid, som åtgår
för redovisning och eventuell städning, räknas in i den ordinarie arbetstiden.

Av nu omnämnda avtal beröras av avtalet under 1) 600 arbetsgivare med
omkring 16 000 anställda, av avtalet under 2) omkring 600 anställda, av avtalet
under 3) kaféidkareföreningens 221 medlemmar med omkring 1 000 anställda,
varjämte genom särskilda förbindelser avtalets bestämmelser följas av 101
ölkaféer med omkring 350 anställda, samt av avtalet under 4) 500—600 företag
i Stockholm med omkring 2 600 anställda.

Förslag av socialstyrelsen till arbetstidslag för hotell, restauranger

och kaféer.

Såsom förut nämnts anbefallde Kungl. Majit den 18 juni 1937 socialstyrelsen
att verkställa den av samma års riksdag begärda utredningen rörande
lämpligheten av en laglig reglering av arbetstiden för sådan hotell-, restaurangoch
kafépersonal, som icke folie under lagen örn arbetstidens begränsning.
Socialstyrelsen, som i anledning därav låtit verkställa de undersökningar,
för vilka förut redogjorts, Ilar slutfört nämnda uppdrag genom avlåtande med
skrivelse den 10 september 1943 av förslag till dels arbetstidslag för hotell,
restauranger och kaféer, dels ock lag örn ändrad lydelse av 1 och 10 §§ lagen
den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning. Lagförslagen torde
såsom bilaga (Bilaga B) in fogas till protokollet i detta ärende.

Behovet av vidgad legal arbetstidsreglering.

Socialstyrelsen framhåller i sin nyssnämnda skrivelse, att arbetstiden i
hotell, restauranger och kaféer måste, även örn svårartade missförhållanden
endast sällan torde förekomma, i stor omfattning få anses väl lång. Särskilt
framträdde detta vid en jämförelse med den i allmänhet för arbetarna gällande
lagstadgade arbetstidsbegränsningen och synnerligast som många
arbetstagare inom nämnda företag redan tillgodonjöte sådan begränsning.
Vidare måste de förhållanden, under vilka ifrågavarande personal utförde
sitt arbete, särskilt med hänsyn till det i stor utsträckning förekommande
nattarbetet, i många fall betecknas såsom mindre tillfredsställande i hygieniskt
avseende. Uppmärksammas borde även att cirka fyra femtedelar av
personalen utgjordes av kvinnor, d. v. s. arbetstagare, som i allmänhet ansåges
vara i särskilt behov av skydd mot överansträngning och ohälsa. En

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

stor del av den kvinnliga personalen inora branschen torde, yttrar socialstyrelsen
slutligen, befinna sig i åldern 20—35 år, d. v. s. den ålder, då kvinnan
helst borde bilda familj och föda barn. En lång arbetstid måste i viss mån
hindra maranda önskemåls förverkligande samt fullgörandet av kvinnans uppsl^01
i allmänhet inom familjelivet. Det syntes sålunda jämväl från befolkningspolitisk
synpunkt finnas skäl för ifrågavarande lagstiftningsåtgärd.

Emellertid funnes även skäl, som talade mot den ifrågasatta arbetstidsregleringen.
I avseende härå yttrar socialstyrelsen:

Emot den ifrågasatta regleringen åter talar bland annat, att införande av
lagstadgad arbetstidsbegränsning i allmänhet för företagen medför en del
svårigheter och ökade omkostnader, vilket i sin ordning leder till fördyring för
konsumenterna. Inom hotell-, restaurang- och kafénäringen torde det ej finnas
•böjlighet att i avsevärd mån kompensera arbetstidsförkortning genom rationaliseringsåtgärder.
I många fall är också det arbete, varom här är fråga,
tidvis ganska lindrigt eller intermittent eller har karaktär allenast av beredskapstjänst.
Särskilt gäller detta kanske örn serveringspersonalens arbete.
Den fortgående ökningen av personalens fackliga organisering och därmed
följande ökad tillämpning av kollektivavtalens arbetstidsbegränsning kan
också synas i viss mån onödiggöra lagstiftning. Slutligen må framhållas, att
tillgången på yrkeskunnig personal på senare tid ofta varit knapp, och särskilt
torde så vara förhållandet för närvarande.

Beträffande den allmänheten direkt betjänande personalen, d. v. s. serverings-
och viss hotellpersonal, kan det ej bestridas, att en arbetstidsförkortr!1D9(.
5eil0m bortfallande av en del möjligheter att erhålla drickspengar måste
medföra risk för inkomstminskning. Med personalens fortgående organisering
torde dock denna risk i viss mån reduceras genom garanterad minimiinkomst
e. d.

Lagstiftning på ifrågavarande område möter, såsom erfarenheten redan
visat i fråga örn kökspersonalen i de större företagen, särskilda svårigheter
och betänkligheter. Arbetsförhållandena för olika företag och yrkesspecialiteter
åro synnerligen olikartade. Med hänsyn till den långa tiden för öppethållande
och den ojämna publikfrekvensen under olika tider måste arbetet
ratt allmänt bedrivas med skiftväxling, stundom av ganska invecklad beskaffenhet.
Framhållas må slutligen, att lagstiftaren på förevarande område måste
taga hänsyn till allmänhetens behov på ett annat sätt än som varit påkallat
vid utformande av de förut utfärdade arbetstidslagarna. Möjligheten för allmänheten
att i skälig mån vid lämpliga tider finna tillgång till härbärge och
förtäring är nämligen tydligtvis — oavsett andra omständigheter av betydelse
för öppethållandet — nära beroende av arbetstidens reglering i hotell
restauranger och kaféer.

Sammanfattningsvis anför socialstyrelsen slutligen att, ehuru skäl icke
saknades för styrelsen att, liksom styrelsen gjorde i sitt yttrande den 3 september
1932, ställa sig tveksam till frågan om ytterligare lagstiftning på området,
styrelsen nu likväl ansåge sig, med hänsyn till den fortskridande utvecklingen
på det sociala området och särskilt beträffande arbetstidslagstiftmngen,
böra förorda utsträckning av den lagstadgade arbetstidsregleringen
inom ifrågavarande näring. I betraktande av vad styrelsen anfört mot vidgad
arbetstidsreglering syntes det emellertid styrelsen vara påkallat att vid lagstiftningen
i ämnet framgå med varsamhet.

Kungl. Majlis proposition nr 218.

Det sätt, varpå lagstiftningen bör genomföras.

Den tilltänkta arbetstidsregleringen kan genomföras antingen genom ändring
av allmänna arbetstidslagen eller genom en ny speciallag på arbetstidsregleringens
område.

Det förra tillvägagångssättet skulle väsentligen bestå i uteslutande ur 1 §
allmänna arbetstidslagen av det i dess andra stycke under k) förekommande
undantaget för sådant arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är
att hänföra till allmänhetens direkta betjänande.

Socialstyrelsen anför rörande detta alternativ:

Till förmån för nu antydda sätt för frågans lösning kan, förutom dess
enkelhet från lagstiftningssynpunkt, anföras, att detsamma för de större företagen
ej skulle medföra någon besvärande nyhet utan i regel endast en utvidgning
av en redan tillämpad arbetstidsreglering. Vidare skulle givetvis också
den precisering av arbetstidslagens innebörd, som arbetsrådets. talrika prejudikat
innebära, komma till nytta vid regleringens utvidgade tillämpning. —
För övrigt skulle borttagandet av berörda undantagsbestämmelse åt arbetstidslagens
tillämpning i avseende å hotell, restauranger och kaféer giva ett
mycket vidgat område. Från att nu endast avse den s. k. ekonomipersonalen
i de större företagen skulle nämligen lagen komma att äga tillämpning jämväl
ej blott på den talrika gruppen av sådana nämnda företags arbetstagare,
som direkt betjäna allmänheten, än även på såväl ekonomipersonal som allmänheten
direkt betjänande arbetstagare i ett stort antal företag, vilka förut på
grund av för fåtalig ekonomipersonal ej varit inbegripna under lagen — annan
personal medräknas nämligen ej nu i det för lagens tillämplighet avgörande
arbetarantalet. Sannolikt skulle genom åsyftade lagstiftningsåtgärd den lagstadgade
arbetstidsregleringen i avseende å hotell, restauranger och kaféer
komma att omfatta inemot tre gånger så många arbetstagare som förut.

En förutsättning för anlitande av ifrågavarande tillvägagångssätt torde
emellertid vara, att man låter lagstiftningsåtgärden väsentligen stanna vid
berörda uteslutning och icke anser sig tillika böra i lagen vidtaga andra
ändringar i sak. I en lag av den allmängiltiga läggning som arbetstidslagens
synes det nämligen icke lämpligen låta sig göra att infoga specialbestämmelser
för en särskild verksamhetsgren. Då nu socialstyrelsen funnit sig föranlåten
att för ifrågavarande slag av verksamhet föreslå vissa avvikelser från lagen
beträffande bland annat tillämpningsområde, arbetstid, övertidsarbete och
arbetsrådets sammansättning, har styrelsen icke ansett sig kunna tillämpa
detta tillvägagångssätt. Anmärkas må för övrigt, att, då det nu gäller ett med
hänsyn till arbetstiden så pass svårreglerat område som hotell-, restaurangoch
kafénäringen, det torde vara lämpligt att följa det exempel, som lantarbetstids-
och arbetstidslagen för detaljhandeln (detaljhandelslagen) givit,
och åt förevarande lagstiftning giva allenast provisorisk giltighet.

Socialstyrelsen anser det möjligen kunna ifragasättas att lata de arbetstagare
i hotell-, restaurang- och kaféföretag, som nu vore inbegripna under allmänna
arbetstidslagen, kvarsta under denna lag och låta den nya speciallagen
i ämnet endast äga tillämpning å arbetstagare, som hittills saknat lagstadgad
arbetstidsbegränsning. En sådan anordning skulle emellertid, säger styrelsen,
med all sannolikhet vara ägnad att medföra osäkerhet och förvirring i lagtillhimpningen.
Styrelsen anser sig därför böra förorda, att de båda grupperna
av arbetstagare inbegrepes under en gemensam ny lagstiftning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Mot socialstyrelsens förslag att genomföra den tilltänkta arbetstidslagstiftningen
i form av en ny speciallag har skiljaktig mening anförts av en av
styrelsens ledamöter, byråchefen Nyström, vilken — efter att lia anfört att
huvudskälet till att styrelsen förordat speciallagstiftning syntes vara, att hänsyn
ansetts böra tagas till vissa särdrag rörande hotell-, restaurang- och kafépersonalens
arbetstid, speciellt i dess samband med det ännu förhärskande
drickspenningssystemet — förklarat sig ej lia blivit övertygad av detta och
övriga anförda skäl mot arbetstidsreglering inom hotell- och restaurangnäringen
på den allmänna arbetstidslagens grund. Reservanten påpekar, att
den av socialstyrelsen ifrågasatta arbetstiden för serverings- och viss hotellpersonal
blott med några timmar i veckan överstege motsvarande veckoarbetstid
på åttatimmarsdagens grund. Det förefölle honom som örn det aktuella
spörsmålet inom den lagstadgade arbetstidsregleringen i vårt land icke
skulle vara att åstadkomma nya speciallagar utan att söka förenhetliga den
redan förefintliga, något vildvuxna floran av författningar på detta område.

Lagens tillämpningsområde.

En huvudfråga beträffande en arbetstidslagstiftning på förevarande område
är, huruvida tillämpningsområdet skall, såsom för allmänna arbetstidslagen,
begränsas till företag med flera än fyra arbetstagare eller örn det skall
vidgas genom minskning av nämnda antal eller genom att lagens tillämplighet
gjordes helt oberoende av arbetstagarantalet.

Socialstyrelsen anför härom:

Med vidhållande för den nya lagen av allmänna arbetstidslagens arbetstagarantal
såsom förutsättning för den lagstadgade arbetstidsregleringens
tillämpning skulle den lagstadgade arbetstidsregleringen ändock komma att
få ett mycket vidgat tillämpningsområde -— måhända bortåt tre gånger större
än för närvarande. Till förmån för nu berörda begränsning talar bland annat,
att lagstadgad arbetstidsbegränsning i stort sett måste drabba de små företagen
särskilt hårt. Dessa ha nämligen i regel ej blott svagare ekonomisk förmåga
att bära därav föranledda ökade kostnader utan även mindre möjlighet
att ordna upp arbetet efter växlande förhållanden, exempelvis vid sjukdomsfall
bland personalen eller tillfälligt ökad publikfrekvens. Småföretagen utgöra
ofta endast en utvidgning av det enskilda hushållet men fylla i många
fall ett verkligt behov inom konsumtionen. Av verkställda undersökningar
synes även framgå, att lagstadgad arbetstidsbegränsning sannolikt skulle
tvinga en del av de minsta företagen att upphöra med rörelsen — i vissa fall
tydligtvis till kännbar olägenhet för allmänheten.

Ser man emellertid till de förhållanden, varunder arbetet inom hotell-, restaurang-
och kafébranschen bedrives, lära dessa sannolikt i stort sett vara
sämre i de små företagen än i de större — detta kanske särskilt i fråga om
lokalerna. Arbetet i småföretagen anses även ofta vara synnerligen jäktigt.
Å andra sidan förekommer antagligen mindre nattarbete i småföretagen an
i de stora. Vidare lär väl oftast arbetet i småföretagen vara mer omväxlande
och mindre noggrant reglerat än i storföretagen. Beträffande slutligen möjligheten
till kontroll å lagens efterlevnad är det uppenbart, att denna skulle
bliva skäligen svag i fråga örn de mycket talrika småföretagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Vid övervägande av de skäl, som talade för och mot en utvidgning av den
lagstadgade arbetstidsbegränsningen till att omfatta jämväl företag med
mindre än fem arbetstagare, säger sig socialstyrelsen ha funnit skälig hänsyn
till arbetarskyddets krav påkalla sådan utvidgning. Å andra sidan hade
styrelsen ej ansett sig kunna föreslå en obegränsad utvidgning utan trott sig
böra förorda en medelväg. Styrelsen hade därvid stannat för att tillstyrka en
sådan utvidgning, att den ifrågavarande arbetstidsbegränsningen skulle avse
företag med i regel fler än två arbetstagare. Till följd av bristande statistiskt
material läte det sig ej göra att beräkna hur många arbetstagare den lagstadgade
arbetstidsregleringen efter denna utvidgning skulle komma att omfatta.
Ehuru arbetstidsregleringen med den avgränsning socialstyrelsen sålunda
förordade skulle beredas ett avsevärt ökat tillämpningsområde, anser styrelsen
densamma dock komma att i stort sett endast träffa yrkesmässigt bedrivna
företag, varemot familjeföretagen lämnades utanför.

Den principiella inställningen i yttrandena över socialstyrelsens förslag.

Över socialstyrelsens förslag lia yttranden avgivits av statskontoret,
riksförsäkringsanstalten, arbetsrådet, kommerskollegium, statens arbetsmarknadskommission,
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus samt Norrbottens län, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen
i Sverige, de anställdas centralorganisation (Daco), hanoelns arbetsgivareorganisation,
Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restaurator,
restauranternas arbetsgivareförening, Sverges hotell- och restaurangpersonals
förbund, tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger, Sveriges
kökschefers förening, Sveriges restaurangkassörskeförening, föreningen allmännyttiga
kafébolag, Stockholms kaféidkareförening, Sveriges kafé- och
konditoriägareförbund, Göteborgs kafé- och restaurangförening, Sveriges
hovmästares förening, Sveriges konditor-förening och svenska turisthotellens

riksförbund.

Frågan huruvida lagstiftning bör komma tili stånd.

X princip tillstyrkes socialstyrelsens förslag av riksförsäkringsanstalten,
statens arbetsmarknadskommission — »ur de synpunkter kommissionen har
att beakta» — länsstyrelserna i Stockholms och Kalmar län, landsorganisationen,
Daco, Sverges hotell- och restaurangpersonals förbund, tjänstemannaförbundet
för hotell och restauranger, Sveriges restaurangkassörskeförening,
Sveriges hovmästares förening och Sveriges kökschefers förening.

Även Överståthållarämbetet tillstyrker förslaget, men då ämbetet samtidigt
förordar, att lagen icke skall träda i kraft förrän vid den framtida tidpunkt
lenungen kan finna skäl bestämma, vilket under nu rådande förhållanden
syntes böra äga rum först då en eventuellt begynnande ökad tillgång på
arbetskraft kan komma att göra sig gällande, intar ämbetet i sak ungefär
samma ståndpunkt som åtskilliga av dem, vilka avstyrkt förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Föislaget avstyrkes av statskontoret, kommerskollegium, länsstyrelserna i
Södermanlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län, svenska
arbetsgivareföreningen, Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter,
restaur anter nas arbetsgivareförening, handelns arbetsgivareorganisation,
Stockholms kaféidkareförening, Sveriges kafé- och konditoriagareförbund,
Göteborgs kafé- och restaurangförening, föreningen allmännyttiga
kafébolag, svenska turisthotellens riksförbund och Sveriges konditorförening.

Länsstyrelsen i Jönköpings län är tveksam, huruvida den föreslagna regleringen
bör genomföras. Länsstyrelsen i Uppsala län biträder förslaget i
princip men anser, att frågan bör få vila i avvaktan på att livet återtager sin
normala gång.

Arbetsrådet yttrar sig ej i frågan huruvida lagen bör komma till stånd
eller ej.

I de tillstyrkande yttrandena anföres allenast, att arbetargrupperna
inom botell, restauranger och kaféer i stor utsträckning bade en arbetstid,
som ganska avsevärt överstege den enligt allmänna arbetstidsregleringen
gällande samt att behov av lagstadgad arbetstidsreglering för berörda grupper
förty förelåge.

Åtskilliga av de avstyrkande yttrandena avböja icke i princip arbetstidsreglering
för ifrågavarande personal men anföra, att det icke är lämpligt
att under nu rådande förhållanden införa sådan lagstiftning. Därvid har särskilt
åberopats bestämmelserna örn prisstopp samt bristen på arbetskraft.

Beträffande prisstoppssynpunkten anför kommerskollegium:

Det är givet, att då den allmänna ekonomiska politiken är inriktad på en
stabilisering av prisnivån i olika hänseenden, det måste leda till rubbningar i
företagens kalkyler i händelse åtgärder vidtagas, som i någon mera betydande
omfattning rubba de förutsättningar, på vilka prissättningen av företagens
produkter är baserad. Då prisnivån givetvis är speciellt känslig för rubbningar
inom rörelser, som ha med livsmedelsdistributionen att göra, så kan
befaras att, även örn förändringen i och för sig måhända icke skulle bli alltför
betydande, den dock kan giva upphov till återverkningar i pris- och lönehänseende.
Kollegium vill därför ifrågasätta, huruvida icke den status-quopolitik,
som följts i fråga örn prisläge i allmänhet, bör föranleda den konsekvensen,
att även en sådan reform söm här är i fråga får anstå, till dess att den
fria prisbildningen åter kan göra sig gällande.

Vad angår bristen på arbetskraft har särskilt i de olika arbetsgivarsammanslutningarnas
yttranden påpekats, att den nuvarande stora bristen på
arbetskraft gjorde det synnerligen svårt för företagen att redan med nu
gällande ordning anskaffa erforderlig arbetskraft och att örn lagstiftningen
komme till stånd därav följde behov av än större tillgång på personal.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller sålunda att — oberoende av bedömningen
med hänsyn till förhållandena inom branschen under normala tider
av frågan huruvida en arbetstidslagstiftning överhuvudtaget borde genom -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 218.

föras på detta område —- den nuvarande tidpunkten i varje fall vore mycket
illa vald för genomförandet av en dylik lagstiftning. Den stora brist på arbetskraft
som för närvarande rådde gjorde det angeläget, att den arbetskraft, som
funnes anställd inom näringsgrenen, kunde effektivt utnyttjas. En lagstiftning
på detta område berörde dessutom i mycket hög grad allmänheten. Möjligheten
att särskilt vid resa utan alltför stora svårigheter kunna erhålla förplägnad
vore av stor betydelse särskilt nu, då på grund av med kristiden sammanhängande
arbetsförhållanden många tvingades att under längre eller
kortare tider uppehålla sig på annan ort än sin hemort.

De länsstyrelser, vilka avstyrkt förslaget, ha också särskilt betonat bristen
på arbetskraft. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att örn
lagstadgad arbetstidsbegränsning infördes för den rent säsongbetonade rörelse,
som uppstått i länet som en följd av turist- och sommarnöjestrafiken, den
redan nu föreliggande svårigheten för arbetsgivarna att uppbringa erforderlig
personal torde bliva praktiskt taget oöverstiglig inför tvånget av ytterligare
personalökningar. För arbetstagarna, som åtagit sig ifrågavarande kortvariga
säsongarbete oftast just med tanke på att genom en extra anspänning av
krafterna under en kort tid få en god inkomst, kunde enligt länsstyrelsens
mening antagas, att utsikten till lindrigare arbetsvillkor genom begränsad
arbetstid icke uppvägde värdet av den minskning i drickspenningsinkomster,
som den inskränkta arbetstiden medförde.

Statskontoret synes — oberoende av de aktuella prisstopps- och arbetskraftssynpunkterna
— intaga en i princip avvisande hållning till frågan örn
arbetstidslagstiftning på förevarande område. Statskontoret fäster uppmärksamheten
vid att arbetet för ifrågavarande personal är i hög grad intermittent
och medgiver talrika, vid vissa tillfällen på dagen ganska långvariga vilopauser
samt påpekar dessutom, att personalens fackliga organisering och därmed
dess inordnande under kollektivavtalens arbetstidsbegränsning vore i
ständigt fortgående. Statskontoret anser det vara till fördel ur såväl allmänhetens
som företagarnas och de anställdas synpunkt, örn arbetstiden inom
hotell- och restaurangbranschen finge regleras av parternas egna organisationer
under hänsynstagande till de speciella betingelser, under vilka denna
näringsgren arbetade.

Flera av arbetsgivarorganisationerna inom de berörda branscherna framföra
liknande synpunkter som statskontoret.

Stockholms kaféidkareförening gör sålunda gällande, att de av socialstyrelsen
åberopade skälen mot en lagstiftning vore mera vägande än de skäl,
som anförts för en reglering genom lag av ifrågavarande förhållanden. Föreningen
fortsätter:

I sitt betänkande har socialstyrelsen framhållit, att även örn svårartade
missförhållanden endast sällan torde förekomma arbetstiden i stor omfattning
torde få anses »väl lång». För vår del kunna vi icke dela denna uppfattning
med hänsyn till följande omständigheter. De flesta arbetsgivarorganisationer
inom kafébranschen ha ingått kollektivavtal med vederbörande personalorganisation.
I de fall arbetsgivaren icke tillhör någon organisation har

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 218. soo 41 ii

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

han ändock som regel ingått särskilt kollektivavtal med personalens sammanslutning.
Arbetsgivare, vilken är bunden av kollektivatal, är skyldig att iakttaga
detsammas bestämmelser såväl gentemot organiserade som oorganiserade
arbetstagare. Arbetstiden torde i stort sett vara densamma i de olika kollektivavtalen
och utgör för serveringspersonalen 59 timmar per vecka eller i medeltal
9 timmar 50 minuter per dag, måltidsraster inräknade. För kökspersonal.
som ej faller under lagen örn arbetstidens begränsning, är arbetstiden enligt
avtal 57 timmar per vecka eller i medeltal 9V2 timmar per dag. Med hänsyn
härtill samt till den omständigheten att arbetet, såsom socialstyrelsen jämväl
framhållit, tidvis är ganska lindrigt eller har karaktär allenast av beredskapstjänst,
vilja vi göra gällande, att den nuvarande genom kollektivavtal reglerade
arbetstiden icke kan anses oskäligt lång. Några missförhållanden och
än mindre några svårartade missförhållanden i förevarande hänseende förefinnas
sålunda ej. Såsom skäl för en lagstadgad arbetstid har socialstyrelsen
även gjort gällande, att nattarbete i stor utsträckning skulle förekomma. Detta
gäller i varje fall ej beträffande kaféerna, vilka av tillståndsmyndigheterna
såsom regel ej tillåtas hålla öppet längre än till kl. 22.

Socialstyrelsen framhåller i sitt betänkande med rätta, att en lagstadgad
arbetstidsbegränsning måste drabba de mindre företagen särskilt hårt. Ett
genomförande av den föreslagna lagstiftningen skulle sannolikt tvinga åtskilliga
av de minsta företagen att upphöra med rörelsen — till förfång för
allmänheten. Det är nämligen uppenbart, att en lagstadgad arbetstidsbegränsning
i den omfattning här föreslagits skulle medföra mycket kännbara kostnadsökningar
för de berörda företagen samt betydande svårigheter vid genomförandet
av arbetets fördelning på den begränsade arbetstiden.

Såsom framgår av socialstyrelsens uttalande ställer sig styrelsen fortfarande
tveksam till frågan örn ytterligare lagstiftning på detta område. Icke
förty så förordar styrelsen nu en lagstiftning, trots att de av socialstyrelsen
själv anförda skälen mot en sådan åtgärd synas oss mera vägande än de skäl,
som kunnat anföras för en lagstiftning.

På grund av vad här ovan anförts vill föreningen för sin del bestämt avstyrka
den föreslagna lagstiftningen.

Sveriges kafé- och konditoriägareförbund anför:

Inom nykterhetskafébranschen är arbetet i ännu högre grad än inom de
övriga av lagförslaget berörda branscherna beredskapsarbete. Detta sammanhänger
främst därmed, att nykterhetskaféerna frekventeras huvudsakligen av
medlemmar av arbetarklassen, militärpersonal och ungdom, d. v. s. av befolkningsgrupper,
vilkas fritid är koncentrerad till vissa delar av dygnet. Under
dessa kan ett nykterhetskafé vara fullsatt, medan det vid andra tider på
dygnet endast besökes av strögäster eller står nästan tomt utan att dock då
kunna hållas stängt. Under dylika omständigheter måste personal ständigt
vara till hands utan att arbetstiden kan fullt utnyttjas. Särskilt serveringspersonalens
arbete å nykterhetskaféerna är dessutom, jämväl i motsats till övriga
utskänkningsföretag, av den art, att den icke förutsätter någon särskild utbildning
eller övning. Det kan icke vara tal därom, att arbetet å nykterhetskaféerna
är så ansträngande, att den kvinnliga personalen i åldern 20—35 år
hindras från förverkligandet av önskemålet att bilda familj och att föda barn.
Bland de särskilda, inom nykterhetskafébranschen rådande förhållandena bör
även nämnas, att de av företagarna med arbetstagarorganisation ingångna kollektivavtalen
genomgående föreskriva organisationstvång för personalen, som
därigenom åtnjuter tillfredsställande skydd med avseende å arbetstid och inkomster.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Lagförslaget söker taga hänsyn till svårigheterna att i lagstiftningsväg
reglera arbetstiden för samtliga därav berörda branscher genom att giva
arbetsrådet en vidsträckt dispensmakt, som ger den föreslagna lagen närmast
karaktär av fullmaktslag. Denna utväg lärer emellertid icke kunna effektivt
skydda de kaféer, vilkas existens skulle äventyras genom tillämpning av lagförslagets
bestämmelser. Bevisbördan att behov av dispens föreligger, åvilar
nämligen företagaren, och dessutom måste förfarandet för erhållande av
dispens med nödvändighet taga en icke obetydlig tid, som i och för sig kan
vara tillräcklig för att vålla betydande förluster eller bringa ett företag på fall.
Visserligen uteslutes redan enligt lagförslaget uppskattningsvis hälften av
samtliga nykterhetskaféer från dess giltighet genom att detta icke skall bliva
tillämpligt å företag med högst två arbetstagare. Men nykterhetskaféeerna äro
oavsett arbetstagarnas antal betydligt mindre bärkraftiga än företag med spriteller
ölrättigheter, vilka giva en avsevärt högre nettoavkastning, och bedrivas
praktiskt taget genomgående under företagarens eller någon hans familjemedlems
personliga medarbete. Redan nu äro förhållandena sådana, att
företagaren här har den längsta arbetstiden; skulle lagförslaget bliva tillämpligt
å nykterhetskaféerna, kommer detta missförhållande att förvärras. De
vådor, för vilka lagförslaget vill skydda arbetstagaren, komma i stället att med
ökad styrka drabba arbetsgivaren. Att betänkandet ställer nykterhetskaféidkarna
i samma klass som ägarna av stora hotell- och restaurangföretag, synes
oss icke vara väl grundat i verkliga ekonomiska och sociala förhållanden.

Skulle lagförslaget antagas oförändrat, kan följden för nykterhetskaféernas
del icke bliva annat än att en avsevärd del av företagarna nödgas att inställa
sin verksamhet, att arbetsrådet överhopas med dispensansökningar samt att
anledningarna till irritation mellan arbetsgivare och arbetstagare avsevärt
ökas.

Föreningen allmännyttiga kafébolag anser, att — med hänsyn till att gällande
kollektivavtal reglerade hithörande frågor på ett sätt som måste betecknas
såsom i stort sett tillfredsställande beträffande stora och medelstora
företag — en reglering i lag av arbetstiden åtminstone för närvarande icke
vore av behovet påkallad annat än beträffande småföretagen. Om en laglig
reglering av arbetstiden ändock ansåges böra komma till stånd, syntes med
allt fog kunna uppställas det kravet, att lagstiftningen komme att omfatta de
företag, där de av socialstyrelsen påpekade missförhållandena verkligen vore
till finnandes, d. v. s. småföretagen. I detta hänseende vore lagförslaget otillfredsställande.

Såsom förut nämnts har länsstyrelsen i Jönköpings län uttryckt tveksamhet
huruvida den föreslagna lagstiftningen borde komma till stånd. Länsstyrelsen
hänvisar till de i socialstyrelsens förslag redovisade svårigheter, som arbetstid
sregleringen skulle medföra för arbetsgivarna. Med hänsyn till dessa förhållanden,
som länsstyrelsen finner böra tillmätas stor betydelse, och särskilt
till den till synes alltjämt fortskridande förbättringen av arbetsvillkoren
inom facket, säger sig länsstyrelsen vara tveksam, örn regleringen överhuvudtaget
bör ske. Därtill komme, att en just nu genomförd reform på området
sannolikt komme att medföra vissa av tidsläget betingade ogynnsamma verkningar.
En reglering medförde nämligen nödvändigtvis ökat behov av arbets -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 218.

kraft, ock om denna överhuvudtaget kunde erhållas, bomme den säkerligen att
tagas från sådana viktiga områden av samhällslivet som jordbruket, hushållsarbetet
och sjukvården, vilka redan lede brist på arbetskraft. Därest en reglering
funnes böra komma till stånd, syntes det därför lämpligt, att den trädde
i kraft först sedan den nuvarande krisen övervunnits och tillgången på arbetskraft
ökat.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser det mindre välbetänkt att för närvarande
vidtaga anstalter, vilka droge ytterligare arbetskraft till en näringsgren, vilken
på grund av sina som regel goda arbetsförhållanden redan nu utövade en stark
lockelse på arbetssökande. Detta torde enligt länsstyrelsens mening bliva
till förfång särskilt för det i fråga örn arbetskraft för närvarande mycket illa
ställda husliga arbetet och, vilket vore ännu värre, ytterligare stimulera invandringen
till städerna från landsbygden. Det syntes även kunna befaras,
att en mera avsevärd utökning av arbetskraften på hotell, restauranger och
kaféer under nuvarande förhållanden komme att mångenstädes föranleda bostadssvårigheter.
Länsstyrelsen funne sig därför böra tillråda, att frågan örn
slutlig reglering av arbetstiden på hotell, restauranger och kaféer måtte få
vila i avvaktan på att livet återtoge sin normala gång.

Det sätt, varpå lagstiftningen bör genomföras.

Riksförsäkringsanstalten anser lagstiftningen böra genomföras medelst vidgad
tillämpning av allmänna arbetstidslagen och icke genom en ny speciallag.
Denna anstaltens ståndpunkt sammanhänger i främsta rummet med att anstalten
föreslår vissa ändringar i socialstyrelsens förslag, vilka skulle bringa
de legala reglerna för nu förevarande grupper till närmare överensstämmelse
med deni, som gälla för de under allmänna arbetstidslagen hörande grupperna.

Jämväl länsstyrelserna i Södermanlands och Malmöhus län samt daco tillstyrka
reservantens inom socialstyrelsen förslag.

I den män frågan beröres i övriga yttranden tillstyrkes socialstyrelsens
förslag.

Lagens tillämpningsområde.

Yrkande att lagen skall givas samma tillämpningsområde som allmänna
arbetstidslagen — d. v. s. vara tillämplig endast å företag med mera än fyra
arbetstagare — har framställts av statskontoret, riksförsäkringsanstalten, kommerskollegium,
svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges arbetsgivareförening
för hotell och restauranger, rest aur ant er nas arbetsgivareförening, handelns
arbetsgivareorganisation, föreningen allmännyttiga kafébolag, Stockholms kaféidkar
eföreuing, Göteborgs kafé- och restaurangförening och Sveriges konditorförening.
Även länsstyrelsen i Uppsala län förordar en begränsning av lagens
tillämpningsområde.

Riksförsäkringsanstalten yttrar:

Knappast något område torde lia erbjudit så stora svårigheter för tillämpningen
av allmänna arbetstidslagen som hotell, restauranger och kaféer. Nu -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 218.

mera äro emellertid de arbetsgivare på området, som beröras av lagen, enligt
yrkesinspektionens vittnesmål i allmänhet förtrogna med densamma och lagen
torde kunna sägas i stort sett efterlevas i fråga örn den personal, å vilken den
äger tillämpning, d. v. s. ekonomipersonalen. Nu nämnda förhållande måste
enligt anstaltens uppfattning starkt tala för att en reglering av arbetstiden
för hotell- och serveringspersonalen verkställes genom att allmänna arbetstidslagen
utsträckes till att gälla jämväl denna personal. Härigenom skulle man
tydligen kunna räkna med att de praktiska svårigheterna för regleringens
genomförande komme att i mesta möjliga mån nedbringas.

Denna lösning av förevarande fråga innebär, att regleringen kommer att
begränsas till företag med flera än fyra arbetare, varvid emellertid är att uppmärksamma
att vid bestämmandet av arbetarantalet sammanräkning skall ske
av t. ex. köks- och serveringspersonal. Med hänsyn till nyss anförda svårigheter,
vilka för övrigt framträtt starkare vid mindre företag än vid större,
är det också att tillråda, att så sker. Enligt uppgift i socialstyrelsens betänkande
skulle den lagstadgade arbetstidsregleringen i avseende å hotell, restauranger
och kaféer genom här åsyftade lagstiftningsåtgärd likväl sannolikt
komma att omfatta icke mindre än inemot tre gånger så många arbetstagare
som förut. Sedan erfarenhet vunnits örn verkningarna av denna utsträckning
av arbetstidsregleringen torde man kunna till förnyad prövning upptaga frågan
örn önskvärdheten av och möjligheterna för att vidga tillämpningen till att
omfatta jämväl mindre företag än sådana med flera än fyra anställda, lämpligen
måhända i samband med spörsmålet örn en allmän utvidgning på dylikt
sätt av allmänna arbetstidslagens tillämpningsområde. Vid en sådan förnyad
omprövning kan jämväl frågan örn en speciallagstiftning rörande arbetstiden
inom hotell, restauranger och kaféer ånyo upptagas till övervägande.

Statskontoret anser den förordade regleringen, även om den något uppmjukades,
vara ägnad att leda till resultat, som i synnerhet för småföretagen
skulle väsentligt rubba de ekonomiska förutsättningarna för driften. Vid
nämnda företag torde i alkuänhet förekomma en relativt lång bruttoarbetstid.
Det ringa personalantalet inom varje rörelse innebure vidare, att möjligheterna
til! anpassning efter ändrade arbetstidsförhållanden vore mycket begränsade.
Minskad arbetstid torde i regel nödvändiggöra anställandet av en ny
befattningshavare, vilkens arbetskraft dock ofta nog icke skulle kunna utnyttjas
mer än ofullständigt. Det torde få antagas, att den därigenom uppkommande
ökningen av omkostnaderna, vilken procentuellt kunde bliva mycket
betungande, i många fall skulle — en eventuell prisstegring till trots — göra
företagen oräntabla och föranleda deras nedläggande. I vilken omfattning
en dylik nedläggelse skulle komma till stånd, kunde givetvis icke på förhand
beräknas, men det kunde förmodas, att den icke bleve oväsentlig.

Stockholms kaféidkare förening uppgiver, att de flesta mindre rörelser hade
anställda två personer såsom kökspersonal samt två servitriser. Med nu utgående
förmåner till personalen i form av löner, fri kost, semesterersättningar,
ersättningar för läkarvård och sjukhuskostnader m. m. kunde en sådan rörelse
icke ytterligare belastas med kortare arbetstid för personalen, vilket i så fall
komme att leda till att åtskilliga av företagen måste, till förfång för allmänheten,
upphöra med rörelsen. Det vore nämligen uppenbart, att en lagstadgad
arbetstidsbegränsning i den föreslagna omfattningen skulle medföra mycket

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 218.

kännbara kostnadsökningar för de berörda företagen samt betydande svårigheter
vid genomförandet av arbetets fördelning på den begränsade arbetstiden.

Sveriges konditor-förening påstår, att det minsta slaget av serveringsföretag
med öppethållande mera än åtta timmar per dag bestode av två anställda, som
skötte både serverings- och köksarbetet. Endast dessa allra minsta företag,
som till antalet troligen vore ytterst få, skulle undantagas från den nya lagen.
Men redan örn företagets innehavare satte dit annan person att i sitt ställe
förestå rörelsen, skulle denna komma under arbetstidsregleringen och den nya
lagen bliva tillämplig på de anställda. En sådan typ av serveringsföretag måste
enligt föreningens mening utan tvekan betecknas som ett mycket litet företag
i branschen, men ändock skulle det enligt socialstyrelsens förslag ej undantagas
från bestämmelserna. En sådan lagstiftning kunde ej sägas taga nödig hänsyn
till de minsta företagens berättigade intressen.

Å andra sidan förmenar föreningen allmännyttiga kafébolag, att då lagen
så begränsats att den icke komme att gälla just de små företagen inom facket
den i stort sett bleve helt förfelad. De skäl, som socialstyrelsen anfört mot att
låta lagen avse alla företagare inom facket och sålunda även småföretagarna
syntes föreningen icke bärkraftiga. Att hålla massor av ekonomiskt ovederhäftiga
företag örn ryggen och sålunda konservera de missförhållanden, som
visats råda inom denna kategori företagare, syntes illa rimma med de avsocialstyrelsen
anförda skälen för en lagstiftning i ämnet.

Departementschefen.

Sådant arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra till
allmänhetens direkta betjänande, är ej underkastat någon lagstadgad arbetstidsreglering.
Frågan om att införa arbetstidsreglering för denna betydande
personalgrupp har varit aktuell under nästan hela tiden sedan direkt arbetstidsreglering
lagstiftningsvägen infördes i vårt land. Till frågans förberedande
ha vid två skilda tillfällen omfattande undersökningar verkställts rörande
arbetsförhållandena för hotell- och restaurangpersonalen.

Under den långa tid frågan sålunda stått på dagordningen ha, såsom av den
förut lämnade redogörelsen framgår, ej oväsentliga förbättringar med avseende
å arbetstidens längd inom näringen vunnits avtalsvägen. Förhållandet är emellertid,
trots den sålunda skedda utvecklingen, det att endast en mindre del av
arbetstagarna i näringen fått sin arbetstid genom kollektivavtal så begränsad
att något omedelbart aktuellt behov av kortare arbetstid icke kan, sett uteslutande
ur arbetarskyddssynpunkt, anses föreligga. Särskilt för arbetstagarna
vid de inom branschen talrikt förekommande småföretagen gäller däremot i stor
utsträckning, såsom de företagna undersökningarna givit vid handen, en oskäligt
lång arbetstid. Detta missförhållande framträder bjärtare ju fler områden
av den privata näringsverksamheten som få sin arbetstid legalt reglerad.

Att det socialpolitiskt sett är ett framträdande önskemål att få till stånd en
lagstadgad arbetstidsreglering för hotell- och restaurangpersonal torde sålunda
ligga i öppen dag. De invändningar, som framkommit i remissyttrandena,

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

lia icke heller i allmänhet härrört av något på principiella skäl grundat motstånd
mot det föreliggande förslaget. Den tveksamhet som kommit till synes
har i stället gällt frågan örn lämpligheten av att just nu genomföra reformen
i fråga. Det är dels det nuvarande läget på arbetsmarknaden och dels det
rådande prisstoppet som ansetts utgöra skäl för ett uppskov.

Yad den förra synpunkten beträffar torde de remissinstanser, som framhävt
ifrågavarande synpunkt, anse, att för reformens genomförande den tidpunkt
bör avvaktas, då den av krigsförhållandena betingade bristen på arbetskraft
icke längre gör sig gällande. Då omkring fyra femtedelar av arbetstagarna
inom näringen utgöras av kvinnor, är det givetvis i främsta rummet tillgången
på kvinnlig arbetskraft som är av betydelse. Sannolikt kommer omedelbart
efter kriget situationen härutinnan att lätta, i det att en avveckling kan beräknas
ske inom åtskilliga verksamhetsgrenar av användandet av kvinnlig arbetskraft.
Denna lättnad torde emellertid bliva av relativt kort varaktighet,
enär de numerärt sett svagaste årskullarna inom kort börja träda in i förvärvslivet.
En hopkoppling av frågorna örn tillgången på arbetskraft och örn arbetstidsreglering
skulle därför i verkligheten komma att leda till lång tids uppskov
med den senare frågan. En sådan ståndpunkt är emellertid icke rimlig, bland
annat ur den synpunkten att en yrkesgrupp icke bör av sådan anledning förmenas
det skydd mot för lång arbetstid, som lagstiftningen tillerkänt andra
grupper inom samhället; i den mån särskilda åtgärder framdeles ma bliva
nödvändiga i anledning av inträffade förskjutningar i befolkningsutvecklingen,
böra dessa givas en betydligt vidare syftning.

Yad därefter angår förevarande frågas samband med den av statsmakterna
för närvarande förda prispolitiken må förutskickas att socialstyrelsens förslag
i fråga örn den ordinarie arbetstidens längd ger arbetsgivarna större svängrum
än de äga enligt allmänna arbetstidslagen. Huvudsakligen blir det de smärre
företagen, för vilka arbetstidsregleringen blir kännbar. I vilken grad regleringen
kommer att medföra ökade lönekostnader för företagarna är icke möjligt att på
förhand beräkna, bland annat av den anledningen att personalens inkomster till
stor del baseras på drickspenningar med garanterad minimiinkomst. En ökning
av lönekontot på grund av arbetstidsförkortningen förutsätter tydligen antingen
att inkomstgarantien i högre grad än förut blir tagen i anspråk eller att arbetarparten
på grund av den nya lagstiftningen påfordrar och erhåller andra
avtalsvillkor än de för närvarande gällande. Jag har emellertid kommit till
den uppfattningen, att nu ifrågavarande faktor icke är av den storleksordning,
att de därav härflytande betänkligheterna mot att nu genomföra den ifrågasatta
lagstiftningen böra väga tyngre än de skäl av socialpolitisk art, som tala
till förmån för att nu utvidga arbetstidslagstiftningen till att omfatta även
i frågavarande personalgrupper.

Jag vill därför förorda, att socialstyrelsens förslag upptages till saklig
behandling och att ett på grundval av detsamma utarbetat förslag förelägges
riksdagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Av skäl, till vilka jag senare skall återkomma, böra de materiella bestämmelserna
örn arbetstiden inom hotell- och restaurangnäringen med hänsyn till
de inom näringen rådande speciella förhållandena givas ett i förhållande till
allmänna aibetstioslagen i viss man avvikande innehåll. Dylika särbestämmelser
böra emellertid lämpligen icke inflyta i allmänna arbetstidslagen. Jag
biträder därför socialstyrelsens förslag örn införande av en speciell arbetstidslag
för hotell-, restaurang- och kaféföretag. Lagen bör, såsom styrelsen föreslagit,
omfatta även den personal inom näringen, som nu faller under al 1:
manna arbetstidslagen.

Socialstyrelsen har föreslagit, att den föreslagna lagen skall bliva tillämplig
å företag med flera än två arbetstagare. I flera remissyttranden har yrkats
att endast företag med flera än fyra arbetstagare skola hänföras under lagen,
överensstämmelse skulle i så fall ernås med motsvarande stadgande i allmänna
arbetstidslagen. Såsom skäl härför har anförts att lagen eljest skulle
för småföretagen medföra alltför stora svårigheter.

Att arbetstidsregleringen blir mera kännbar för småföretagen än för större
företag sammanhänger främst därmed att personalen inom de förra företagen
i allmänhet har längre arbetstid än annan personal. Då lagen ansetts påkallad
i första hana med hänsyn till den längre arbetstiden inom smärre företag,
skulle det innebära en motsägelse att sedermera undantaga huvudparten av
dessa företag från lagens tillämpning. Å andra sidan måste beaktas att en
utsträckning av lagen till alla företag inom branschen skulle innebära, att
därunder folie företag, som endast utgjorde en utvidgning av det enskilda
hushållet. Den medelväg, som socialstyrelsen valt, synes mig lämpligt avpassad,
varför jag ansluter mig till förslaget att lagen skall vara tillämplig
på företag med flera än två arbetstagare. I arbetstagarantalet skall uppenbarligen
inräknas sådan personal inom företaget, som för närvarande är hänförlig
under allmänna arbetstidslagen.

Inom socialdepartementet ha på grundval av socialstyrelsens förslag och
de avgivna remissyttrandena utarbetats förslag till dels arbetstidslag för
hotell, restauranger och kaféer dels ock lag angående ändring i lagell den 16 maj
1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning. Jag anhåller nu att paragrafvis
få lämna en närmare redogörelse för nämnda förslag och i anslutning därtill
jämväl för socialstyrelsens förslag och de avgivna remissyttrandena.

Departenientsförslaget till arbetstidslag för hotell, restauranger

och kaféer. 1

1 §■

Socialstyrelsens förslag-.

Enligt 1 § första stycket socialstyrelsens förslag skall lagen äga tillämpning
å sådan hotell-, restaurang- och kaférörelse, vari för arbetsgivares räkning
i regel användas flera än två arbetstagare, däri dock icke inräknad
arbetstagare, som användes till arbete, vilket avses i vissa under a)— f) i

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

paragrafens andra stycke upptagna undantagsbestämmelser. Styrelsen hänvisar
i samband härmed till att orden hotell-, restaurang- och kaférörelse förekommer
i 1 § k) allmänna arbetstidslagen eller det lagrum, som den nu föreslagna
lagen på sätt och vis är avsedd att ersätta. Under lagens tillämpning
borde enligt styrelsens mening komma, bland annat, pensionat, rum för
resande, vandrar-, förenings- och klubbhem, mjölkbarer, matserveringar, matsalar
samt bar- och kioskserveringar, allt under förutsättning att deras verksamhet
vore att anse såsom rörelse. — I överensstämmelse med uttryckssättet
i arbetstidslagen för detaljhandeln betecknades biträdena såsom arbetstagare.
Styrelsen säger sig dock därmed ej ha velat föreslå en utsträckning
av lagens tillämpning till att avse jämväl befattningshavare i överordnad
ställning. En sådan utsträckning skulle innebära en avvikelse från gällande
arbetstidslagar (med gällande arbetstidslagar avses i det följande allmänna
arbetstidslagen, lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln men
ej sjöarbetstidslagen). Ett uttryckligt undantag för befattningshavare i överordnad
ställning göres i 2 § styrelsens förslag. — Beträffande begränsningen
av lagens tillämplighetsområde till företag, vari i regel användas flera än två
arbetstagare, hänvisas till den förut härför lämnade redogörelsen.

I 1 § första stycket socialstyrelsens förslag stadgas vidare, att i omedelbar
anslutning till rörelse, varå lagen äger tillämpning, utövad annan verksamhet,
vilken ej bedrives såsom självständigt företag, skall i fråga om tillämpning av
lagen anses inbegripen i rörelsen. I motiveringen till stadgandet anföres att
det i åtskilliga fall torde förekomma, att restaurang- eller kaféverksamhet
bedreves inom eller i samband med rörelse, som icke kunde anses inbegripen
under förevarande lag, t. ex. vid industriella företag och trafikföretag. Tore
restaurang- eller kaféverksamheten att anse som självständigt företag, torde
den böra vara underkastad förevarande lag. Hade verksamheten däremot icke
sådan självständighet, syntes den enligt socialstyrelsens mening i avseende å
lagstadgad arbetstidsreglering böra följa den för den huvudsakliga rörelsen
gällande lagen. Det anförda gällde dock givetvis icke i fråga om arbete, som
vöre undantaget från respektive lags tillämpning.

Enligt 1 § andra stycket socialstyrelsens förslag äro från lagens tillämpning
undantagna: a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det
ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande; b)
arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas till
bestämda tider; c) arbete, som bedrives av staten; d) arbete, som har till ändamål
att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran eller undervisning eller att
tillgodose annat därmed jämförligt behov; e) husligt arbete i arbetsgivarens
hushåll; f) skeppstjänst, som omförmäles i sjöarbetstidslagen. Socialstyrelsen
anför till motivering av dessa bestämmelser:

De under a)—d) upptagna undantagen överensstämma i allt väsentligt med
undantag under 1 § allmänna arbetstidslagen och undantagen a)—c) fullständigt
med undantag under 1 § detaljhandelslagen. Man kan möjligen vara
tveksam, om dessa undantag, särskilt de två första, kunna få någon avsevärd

Kungl. Maj-.ts proposition nr 218.

Praktisk betydelse, men för säkerhets skull har det ansetts lämpligt att följa
det föredöme nämnda andra lagar giva.

I likhet med ett undantag i 1 § d) lantarbetstidslagen respektive 1 § e)
detaljhandelslagen har här upptagits ett undantag rörande husligt arbete. Med
hänsyn till bland annat, att den verksamhet, som avses i förevarande lag, i
väsentlig mån lär kunna betecknas såsom dylikt arbete, har undantaget emellertid
ansetts böra preciseras genom bestämningen »i arbetsgivarens hushåll».

Slutligen har under 1 § jämväl, i viss överensstämmelse med 1 § g) detalj
handelslagen, upptagits ett undantag med hänsyn till skeppstjänst. Med den
från nämnda lag avvikande avfattningen har avsetts att förekomma tillämpning
av förevarande lag å skeppstjänst, som är undantagen från sjöarbetstidslagen.
Man kunde möjligen ifrågasätta liknande undantag även med hänsyn
till lantarbetstids- och detaljhandelslagarna, men synas knappast några avsevärda
praktiska skäl tala därför.

Yttrandena.

Riksf försäkring sans tälten, arbetsrådet, länsstyrelsen i Jönköpings län, handelns
arbetsgivareorganisation och Sveriges konditor-förening lia i sina
respektive yttranden dryftat spörsmålet örn avgränsningen mellan förevarande
lag och arbetstidslagen för detaljhandeln.

Arbetsrådet påpekar, att genom den utformning, som givits åt den föreslagna
nya lagen, det icke torde kunna undvikas, att det uppstode ett gemensamt
tillämpningsområde för den nya lagen, å ena, samt allmänna arbetstidslagen
och arbetstidslagen för detaljhandeln, å andra sidan. Frågan om vilken
lag som skulle tillämpas torde visserligen icke få någon praktisk betydelse,
när det gällde egentliga restauranger eller kaféer, men bleve aktuell beträffande
sådan serveringsrörelse, t. ex. konditori, som vore kombinerad med
verksamhet, exempelvis bageri, som i och för sig folie under den allmänna
arbetstidslagen, och verksamhet, t. ex. försäljning av bröd och konditorivaror,
varå arbetstidslagen för detaljhandeln ägde tillämpning. I ett stort antal
konditoriföretag vore rörelsen fördelad på icke mindre än fyra verksamhetsgrenar,
nämligen bageri, kafékök, servering och detaljhandel. Beträffande
arbetstidslagstiftningens tillämpning på en på dylikt sätt kombinerad rörelse
anför arbetsrådet:

Före tillkomsten av arbetstidslagen för detaljhandeln var personalen i
detaljhandel och servering undantagen från arbetstidsregleringen på grund
av 1 § j) respektive k) i den allmänna arbetstidslagen. Efter tillkomsten av
arbetstidslagen för detaljhandeln har arbetsrådet uppdragit följande, delvis
av rent praktiska skäl dikterade riktlinjer för de olika lagarnas tillämpning:

örn antalet arbetare i bageriet och kaféköket överstiger fyra, anses den allmänna
arbetstidslagen — liksom tidigare — vara tillämplig på dem;

örn antalet arbetare i nyssnämnda verksamhetsgrenar uppgår till högst
fyra anses arbetarna i fråga falla under bestämmelserna i arbetstidslagen för
detaljhandeln;

arbetstagarna i själva detaljhandeln omfattas alltid av sistnämnda lag personalen

i serveringen är undantagen från arbetstidsbegränsningarna i
den mån den uteslutande eller så gott som uteslutande är sysselsatt med
serveringsarbete.

En annan form av konditorirörelse vore enligt arbetsrådet sådan, där tillverkning
av konditorivaror icke förekomme utan endast detaljhandel med från

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

annat håll inköpta konditorivaror jämte servering med tillhörande kafékök.
I dylika företag vore serveringsrörelsen oftast den väsentliga delen av företagets
rörelse. Arbetsrådet hade ur arbetstidslagstiftningssynpunkt bedömt
förhållandena på enahanda sätt som vid den förut omnämnda typen av konditorirörelse.

Arbetsrådet yttrar vidare:

Då den nya lagen, såsom förslaget är utformat, icke blott skall omfatta
serveringsrörelse utan även i omedelbar anslutning därtill bedriven verksamhet,
uppstår tydligen för konditoriföretag av ovan angivna typer spörsmål
om, huruvida den nya lagen eller arbetstidslagen för detaljhandeln skall tilllämpas
å rörelsen i sin helhet eller huruvida den förra lagen skall omfatta
viss verksamhetsgren i rörelsen och den senare lagen en annan verksamhetsgren.
Härtill kommer tveksamheten, huruvida och i vad mån bestämmelserna
i den allmänna arbetstidslagen äro tillämpliga.

Det synes med hänsyn till vad ovan angivits nödvändigt att framför allt
draga en någorlunda skarp gräns mellan tillämpningsområdet för den nya
lagen och arbetstidslagen för detaljhandeln. Arbetsrådet anser för sin
sin del, att en dylik gränsdragning bör ske på det sätt, att från den nya
lagens tillämpningsområde uteslutes arbete, varå arbetstidslagen för detaljhandeln
äger tillämpning.

Det kan ifrågasättas, huruvida icke från den nya lagens tillämpningsområde
borde uteslutas även verksamhet, som bedrives i omedelbar anslutning till
hotell-, restaurang- och kaférörelse. Härigenom skulle man nämligen _ för
konditoriernas del undgå den möjliga tolkningen av den nya lagen, att i ett
konditori, där serveringsverksamheten är den övervägande grenen av rörelsen,
jämväl personalen i tillhörande bageri skulle omfattas av den nya lagen. Vidtagandet
av nu ifrågasatt ändring i lagförslaget synes emellertid möjligen
leda till att vissa arbetstagare, som skulle omfattas av den föreslagna lagen,
komme att bli ställda utanför arbetstidsreglering. Det är nämligen icke helt
uteslutet, att i omedelbar anslutning till hotell- eller restaurangföretag kan
drivas verksamhet av den art, att den icke kan sägas omedelbart ingå i hotelleller
restaurangrörelsen. Örn i dylik verksamhet antalet arbetstagare understiger
fem och den allmänna arbetstidslagen sålunda icke kan tillämpas, skulle
den ifrågasatta ändringen medföra, att nämnda arbetstagare icke omfattades
av bestämmelserna i den nya lagen.

Därest, såsom ovan förordats, i lagen införes undantag för arbete, varå
arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning, skulle uppnås den ur prak
fisk synpunkt viktiga fördelen, att i ovan omförmälda kombinerade rörelser
detaljhandelsverksamheten alltid skulle falla under arbetstidslagen för detaljhandeln,
under det att verksamheten i serveringen principiellt skulle omfattas
av bestämmelserna i den nya lagen.

Även med den här föreslagna gränsdragningen mellan den nya lagen och
övriga arbetstidslagar kan det dock i vissa fall uppstå tveksamhet örn vilken
lag som är att tillämpa i det särskilda fallet. I dylika fall torde det fa ankomma
på arbetsrådet att utstaka gränserna mellan de olika arbetstidslagarna,
därvid rent praktiska synpunkter synas böra bli utslagsgivande.

I anledning av socialstyrelsens uttalande, att restaurang- eller kaféverk
samhet, som bedreves inom eller i samband med industriellt företag eller
trafikföretag men icke vore att anse som självständigt företag, i avseende å
lagstadgad arbetstidsreglering syntes böra följa den för den huvudsakliga

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

rörelsen gällande arbetstidslagen säger sig arbetsrådet för sin del anse, att
jämväl i ett sådant fall serveringspersonalen borde falla under den nya lagen.

Handelns arbetsgivareorganisation och Sveriges konditor-förening yrka,, att
från lagens tillämpningsområde skall undantagas arbete, varå arbetstidslagen
för detaljhandeln äger tillämpning samt i omedelbar anslutning till hotell-,
restaurang- och kaférörelse utövad verksamhet.

Beträffande undantagsbestämmelserna i 1 § andra stycket socialstyrelsens
förslag yttrar riksförsäkringsanstalten:

Såsom undantaget från lagens tillämpning har i paragrafens andra stycke
bland annat upptagits arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det
icke kan förläggas till bestämda tider. Yrkesinspektrisen har i yttrande till anstalten
framhållit, att denna undantagsbestämmelse i en speciallag kan verka
förvillande. Socialstyrelsen har också varit tveksam rörande dess införande
i lagen. Anstalten får för sin del föreslå, att undantaget utelämnas i händelse
en särskild arbetstidslag på området utfärdas.

Från lagens tillämpning har även undantagits »skeppstjänst, som omförmäles
i sjöarbetstidslagen». Motsvarande undantag i arbetstidslagen för detaljhandeln
har avfattningen: »arbete, varå sjöarbetstidslagen äger tillämpning».
I betänkandet förklaras, att med den från detaljhandelslagen avvikande
avfattningen avsetts att förekomma tillämpning av den nya lagen å skeppstjänst,
som är undantagen från sjöarbetstidslagen. Det torde kunna ifrågasättas,
huruvida undantaget verkligen bör givas denna större omfattning. Örn
emellertid så anses påkallat, synes det lämpligare, att undantagsbestämmelsen
gives följande avfattning: »arbete, som enligt sjöarbetstidslagen är att hänföra
till skeppstjänst».

Beträffande lagens tillämpningsområde bör — liksom fallet är i
allmänna arbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln — till en början
fordras att fråga är örn en rörelse. Detta har kommit till uttryck i första stycket
av förevarande paragraf. I fråga örn tolkningen av bestämningen rörelse synes
arbetsrådets praxis beträffande motsvarande spörsmål inom områdena för allmänna
arbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln böra vara vägledande.

De slag av rörelse, för vilka lagen skall gälla, angivas — i överensstämmelse
med uttryckssättet i allmänna arbetstidslagen 1 § andra stycket k) —
med orden hotell-, restaurang- och kaférörelse. Den exemplifiering av dylika
rörelser, som förekommer i socialstyrelsens skrivelse, synes mig ägnad att
underlätta en riktig tolkning av begreppet.

Beträffande den med hänsyn till antalet arbetstagare gjorda begränsningen
av lagens tillämpningsområde får jag hänvisa till vad jag tidigare härom
yttrat.

Under lagens tillämpningsområde skall enligt socialstyrelsens förslag falla
jämväl i omedelbar anslutning till rörelse, varå lagen är tillämplig, utövad
annan verksamhet, vilken ej bedrives såsom självständigt företag. Såsom
arbetsrådet påpekat kan frånvaron av sådant stadgande föranleda, att arbetstagare,
som äro sysselsatta i verksamhet, vilken bedrives i anslutning till
hotell- eller restaurangföretag, eljest skulle bliva ställda utanför arbetstids -

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

reglering. På grund härav och då de praktiska olägenheterna av stadgandet
i huvudsak torde bortfalla, därest, såsom jag i det följande ämnar föreslå,
arbete, varå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning, undantages
från lagens tillämpning, upptager departementsförslaget nämnda stadgande i
den av socialstyrelsen föreslagna lydelsen.

I andra stycket av förevarande paragraf uppräknas olika slag av arbeten,
som skola vara helt undantagna från lagens tillämpning.
Undantagen under a) för arbete, som utföres under sådana förhållanden,
att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets
anordnande, samt under b) för arbete, som till sin natur är så oregelbundet,
att det icke kan förläggas till bestämda tider, vilka undantag äga motsvarighet
i allmänna arbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln, torde böra
upptagas i förevarande lag, även örn de här sällan komma att få betydelse.
— Undantaget under c) för arbete, som bedrives av staten, har i enlighet
med en för arbetstidslagarna i vårt land allmänt gällande regel
upptagits även i förevarande lag. — Under d) har undantagits arbete,
som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran eller
utbildning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov. Ett likalydande
undantag finnes i allmänna arbetstidslagen. — Under e) har i
socialstyrelsens förslag undantagits husligt arbete i arbetsgivarens hushåll.
Den genom bestämningen »i arbetsgivarens hushåll ) gjorda preciseringen har,
enligt vad socialstyrelsen upplyser, tillkommit med hänsyn till att den verksamhet,
som avses i förevarande lag, i väsentlig män lärer kunna betecknas såsom
husligt arbete. Undantagsbestämmelsen är emellertid överflödig, enär de,
som äro anställda i arbetsgivarens personliga hushåll, falla utanför lagen på
den grund att de icke ha sin verksamhet i någon rörelse. De av socialstyrelsen
såsom förebild åberopade undantagsbestämmelserna för husligt arbete i lantarbetstidslagen
och arbetstidslagen för detaljhandeln, avse allenast husligt
arbete, som utföres i jordbruksdrift respektive detaljhandelsrörelse. Nu ifrågavarande
undantag har därför utgått i departementsförslaget. I stället härunder
e) införts undantag för arbete, varå arbetstidslagen för detaljhandeln
äger tillämpning. Beträffande behövligheten av ett sådant undantagsstadgande
får jag hänvisa till den klarläggande redogörelse därför, som lämnats av arbetsrådet
i dess remissyttrande. Tilläggas må allenast att enligt arbetstidslagen
för detaljhandeln är från tillämpning av nämnda lag undantaget sådant
arbete i samband med hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra
till allmänhetens direkta betjänande, under förutsättning att arbetstagaren
uteslutande sysselsättes med nämnda arbete eller endast undantagsvis deltager
i arbete, å vilket lagen äger tillämpning. — Slutligen har under f) i departementsförslaget
— i likhet med enligt socialstyrelsens förslag — skeppstjänst
undantagits. Då nämnda undantag är avsett att gälla oberoende av huruvida
skeppstjänsten regleras av sjöarbetstidslagen eller ej, torde, till undvikande av
missförstånd härutinnan, hänvisning till sjöarbetstidslagen icke böra ske i någon
form.

Socialstyrelsen har i motiveringen till sitt förslag tagit upp frågan om tilllämplig
arbetstidslag i det fall att serveringsrörelse bedrives inom ett industri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

ellt företag eller ett trafikföretag under sådana förhållanden att serveringen
icke kan betraktas som självständigt företag. Av socialstyrelsens härvid gjorda
uttalande synes framgå, att serveringspersonalens arbete ej anses omfattat av
den nu föreslagna lagen utan att serveringsverksamheten enligt socialstyrelsens
mening bör följa den för den huvudsakliga rörelsen gällande lagen; dock
bör enligt socialstyrelsens mening förhållandet bedömas annorlunda, där fråga
är örn arbete, som är undantaget från respektive lags tillämpning. Arbetsrådet
har däremot givit uttryck åt den uppfattningen, att jämväl i sådana fall
serveringspersonalen bör falla under den nya lagen för hotell, restauranger
och kaféer. För egen del är jag härutinnan av samma uppfattning som arbetsrådet.

*§■

Socialstyrelsens förslag.

Enligt 2 § socialstyrelsens förslag skall vid tillämpning av lagen såsom
arbetstagare ej räknas: a) medlem av arbetsgivarens familj; b) hovmästare,
kökschef, husfru, restaurangkassörska eller annan befattningshavare i överordnad
ställning; c) bokhållare eller annat kontorsbiträde.

Det har, enligt vad socialstyrelsen uppgiver, ifrågasatts att icke undantaga
medlemmar av arbetsgivarens familj och övriga i 2 § uppräknade personer
från lagen i dess helhet utan endast från dess efterföljande bestämmelser,
varav skulle följa, att nämnda kategorier skulle inräknas i arbetstagarantalet
såsom avgörande för lagens tillämplighet men vara undantagna från lagens
skyddsbestämmelser. Tvekan örn lämpligheten därav hade emellertid yppats
med hänsyn till den mycket ofta osäkra och varierande förekomsten av familjemedlemmar.
Socialstyrelsen hade därför stannat för att helt undantaga dem
från lagens tillämpning.

Beträffande de i 2 § under b) och c) upptagna undantagen anför socialstyrelsen: Beträffande

de under b) uppräknade olika befattningshavarna må framhållas,
att man med orden »eller annan befattningshavare i överordnad ställning»
icke velat säga, att samtliga de uppräknade under alla förhållanden skola
anses såsom överordnade, utan att de och eventuellt andra befattningshavare
skola vara undantagna från lagens tillämpning endast under den förutsättningen,
att de i de särskilda fallen verkligen intaga en överordnad ställning.
Särskilt torde detta vara att beakta i fråga om restaurangkassörskoma och
med dem likställda befattningshavare, som huvudsakligen ha att öva kontroll
å de varor, som inbäras till servering.

I överensstämmelse med lantarbetstidslagen och i viss likhet med allmänna
arbetstidslagen men med avvikelse från detaljhandelslagen har i denna paragraf
från lagens tillämpning undantagits bokhållare eller annat kontorsbiträde.
Någon utredning örn dessa sannolikt relativt fåtaliga arbetstagares arbetstidsförhållanden
föreligger icke, och några yrkanden örn deras inbegripande
under arbetstidsregleringen ha ej heller, såvitt styrelsen har sig bekant, blivit
framställda. För övrigt torde det vara tvivelaktigt, örn en arbetstidsbegränsning
enligt 8-timmarsprincipen skulle vara önskvärd för här ifrågavarande
personal, vilkens arbetstid sannolikt, liksom kontorsbiträdenas inom andra
företag, i regel torde understiga 8 timmar örn dagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Yttrandena.

1 ’] ä ns t e mann a förbundet för hotell och restauranger, i vars yttrande Sveriges
restaurangkassörskeförening, Sveriges hovmästares förening och Sveriges kökschefers
förening instämma, förmenar, att jämväl personal i överordnad ställning
borde omfattas av lagens bestämmelser. Den överordnade personalen
hade lika lång eller mången gång till och med längre arbetstid än arbetarpersonalen.
Erfarenheten hade visat, att dessa grupper icke kunnat förhandlingsvägen
vinna anständiga och tidsenliga arbetstidsförhållanden, och förbundet
funne därför nödvändigt, att deras rimliga och rättmätiga krav på dräglig
arbetstid erhölle lagens stöd. I varje fall vore formuleringen av det i 2 §
under b) upptagna undantaget olyckligt, då man, såsom av socialstyrelsens
motivering framginge, icke avsett att utsäga, att samtliga de uppräknade befattningshavarna
under alla förhållanden skulle anses som överordnade utan
att de och eventuellt även andra befattningshavare skulle vara undantagna från
lagens tillämpning endast under förutsättning att de i de särskilda fallen
verkligen intoge en överordnad ställning. — Jämväl Daco motsätter sig undantagsbestämmelsen
för befattningshavare i överordnad ställning och framhåller,
att därav komme att följa en icke önskvärd uppdelning av tjänstemannapersonalen.
Enligt Dacos mening borde lagstiftningen omfatta hela ifrågavarande
näringsgren med undantag för medlemmar av arbetsgivarens familj, företagsledare
samt bokhållare och andra kontorsbiträden. Vad beträffade de två
sistnämnda grupperna borde dessa undantagas av den anledningen att deras
arbetstidsförhållanden eljest säkerligen skulle avsevärt försämras.

Föreningen allmännyttiga kafébolag anser, att småföretagen inom restaurangnäringen
till sin karaktär ägde sådan likhet med familjeföretagen inom
detaljhandelsbranschen, att i den nu föreslagna lagen medlemmarna av arbetsgivarens
familj borde, liksom i arbetstidslagen för detaljhandeln, medräknas
i arbetstagarantalet.

I flera remissyttranden har erinran framställts mot att restaurangkassörska
upptagits bland de från lagens tillämpning undantagna kategorierna.

Sålunda framhåller riksförsäkringsanstalten, att restaurangkassörskorna
i allmänhet icke torde intaga en överordnad ställning. Anstalten åberopar att
vid den av socialstyrelsen föranstaltade undersökningen rörande arbetstidsförhållandena
för hovmästare, kökschefer och kassörskor mindre än en fjärdedel
av de därvid tillfrågade kassörskorna uppgav sig utöva jämväl arbetsledning,
medan det övervägande antalet utförde enbart kontrollarbete. Med
hänsyn därtill borde enligt anstaltens mening restaurangkassörska icke särskilt
nämnas bland exemplen på befattningshavare i överordnad ställning.

Arbetsrådet anför, att i 2 § under b) borde upptagas allenast befattningshavare,
som nästan undantagslöst innehade överordnad ställning. Enär så
icke torde vara förhållandet med restaurangkassörska, föreslår arbetsrådet,
att denna kategori av befattningshavare uteslutes ur uppräkningen av undantagna
befattningshavare. Jämväl landsorganisationen anser — med instämmande
av Sverges hotell- och restaurangpersonals förbund — att restaurangkassörska
icke bör upptagas i exemplifieringen.

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Riksförsäkringsanstalten uttalar, att ej heller kontorspersonalen bör undantagas
från lagens tillämpning. Kontorspersonalen inom ifrågavarande arbetsområde
hade ofta en ganska lång arbetstid, sannolikt överstigande åtta timmar
för dag. I många fall handhade restaurangkassörska uppgifter, som på
andra håll utfördes av bokhållare eller annat kontorsbiträde, varför gränsen
mellan de olika yrkeskategorierna vore svår att draga. Yad sålunda framhållits
gällde dock enligt anstalten övervägande de mindre företagen inom branschen.

Yad beträffar det under a) upptagna undantaget för medlem av
arbetsgivarens familj har det avgörande jag tidigare träffat angående
antalet arbetstagare, som bör finnas inom ett företag för att lagen skall bliva
tillämplig å detsamma, skett med utgångspunkt från att medlemmar av arbetsgivarens
familj icke skulle medräknas i arbetstagarantalet. Yrkandet örn
formulering av undantagsbestämmelsen till överensstämmelse med motsvarande
stadgande i arbetstidslagen för detaljhandeln bör därför icke föranleda
någon åtgärd.

1 fråga om undantaget under b) för vissa överordnade befattningshavare
tala för ett dylikt undantagsstadgande samma skäl som legat
till grund för att ett likartat stadgande införts i allmänna arbetstidslagen,
lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln. Med hänsyn till att
restaurangkassörskorna i åtskilliga fall icke torde utöva några arbetsledande
funktioner böra emellertid nämnda befattningshavare ej medtagas i exemplifieringen
av befattningshavare i överordnad ställning, vilken, såsom arbetsrådet
anfört, bör omfatta endast befattningshavare, som nästan undantagslöst inneha
överordnad ställning.

Yidkommande slutligen det under c) upptagna undantaget för bokhållare
eller annat kontorsbiträde må framhållas att, då i allmänna
arbetstidslagen undantag stadgats för bokhållare eller därmed jämställd person,
sådana befattningshavare i hotell- eller restaurangrörelse hittills icke
varit underkastade arbetstidsreglering. Det synes vara angeläget att undantagsbestämmelserna
i nu förevarande lag i görligaste mån bringas i överensstämmelse
med motsvarande undantag i allmänna arbetstidslagen. De i hotelleller
restaurangrörelse anställda torde icke i fråga örn arbetstidsförhållandena
intaga en sådan särställning, jämförd med många andra kontorsbiträden, att
tillräcklig anledning föreligger att låta nu förevarande undantag utgå.

2 § departementsförslaget är avfattad i överensstämmelse med nu anförda
synpunkter.

5 §■

Socialstyrelsens förslag:.

3 § i socialstyrelsens förslag överensstämmer i huvudsak med samma
paragraf i allmänna arbetstidslagen och innehåller föreskrifter därom, att
arbetsrådet på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller
den, vars rätt därav berördes, hade att dels med rättsligt bindande verkan avgöra,
örn lagen ägde tillämpning å visst arbete eller viss arbetstagare, dels ock
i andra fall avgiva utlåtanden i frågor rörande lagens tillämpning. Tillika

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

föreslås i en nied motsvarande stadgande i allmänna arbetstidslagen likalydande
bestämmelse skyldighet för domstol, där mål, som är beroende av fråga om
lagens tillämpning å visst arbete eller viss arbetstagare, är anhängigt, att
på parts begäran eller eljest örn det finnes nödigt hänskjuta frågan till arbetsrådet
och uppskjuta målets avgörande tills rådets beslut inkommit.

Denna paragraf har avfattats helt i saklig överensstämmelse med socialstyrelsens
förslag.

4 §■

Socialstyrelsens förslag.

Huvudbestämmelserna örn den ordinarie arbetstiden innehållas i 4 §
socialstyrelsens förslag. Enligt nämnda paragraf må arbetsgivare icke använda
arbetstagare till arbete under längre tid än att arbetstiden, raster
oräknade, under loppet av tre kalenderveckor komme att uppgå till 144
timmar; för arbetstagare, som hade att direkt betjäna allmänheten, finge
dock arbetstiden under sådan tidrymd uppgå till 153 timmar. Emellertid
finge ej arbetstiden under något kalenderdygn för någon arbetstagare överskrida
11 timmar.

Socialstyrelsen påpekar i sin motivering, att det syntes omöjligt att följa
den i kollektivavtalen förekommande praxis att vid bestämmande av arbetstiden
utgå från viss bruttoarbetstid. En sådan reglering, som vore främmande
för de hittills utfärdade arbetstidslagarna, skulle innebära en begränsning
ej blott av arbetstiden utan även av rasterna.

Det torde enligt socialstyrelsens mening ej kunna ifrågasättas någon förändring
av arbetstidens längd för de personalgrupper, som nu inbegrepes
under den allmänna arbetstidslagen, d. v. s. köks- och övrig s. k. ekonomipersonal
i de större företagen. Emellertid finge genom den lagstadgade
arbetstidsregleringens utsträckande till ett stort antal mindre företag, som för
närvarande folie utanför nämnda lag, en talrik grupp av sådan personal sin
arbetstid avsevärt förkortad.

Beträffande arbetstiden för den del av personalen, som hade att direkt
betjäna allmänheten, anför socialstyrelsen:

Bland de arbetstagare, som utan hänsyn till företagens storlek nu falla
utom allmänna arbetstidslagens tillämpning, d. v. s. de som ha att direkt
betjäna allmänheten, torde flertalet utgöras av serveringspersonal, men i
hotellföretagen förekommer även ett avsevärt antal andra arbetstagare, som
äro att hänföra hit, t. ex. städerskor, vaktmästare och hisspojkar. Denna
grupp, »serverings- och hotellpersonal», har enligt såväl kollektivavtal som
iakttagelser vid gjorda undersökningar ganska växlande arbetskdsförhållanden.
Sålunda skall enligt 1943 års avtal mellan Sveriges arbetsgivareförening
för hotell och restauranter samt restauranternas arbetsgivareförening, å ena
sidan, och Sverges hotell- och restaurangpersonals förbund, å andra sidan,
(stora hotell- och restaurangavtalet) arbetstiden för nämnda personal i hotelloch
restauranger uppgå till 177 timmar per tre veckor, däri inräknat måltidsraster
örn sammanlagt 2272 timmar. Enahanda bestämmelser rörande
arbetstiden ha numera införts i avtalet mellan nämnda personalförbund samt
kafé- och restaurangaktiebolaget Norma. För hotell med i regel högst fem

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 218. silo u 4

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

anställda medgiver stora hotell- och restaurangavtalet per tre veckor och med
sammanlagd rastetid av 22lli timmar en arbetstid av 186 timmar. I kaféföretag
skall enligt samma avtal serveringspersonalens arbetstid per två veckor
uppgå till 118 timmar inklusive raster utan angiven tidslängd. Med nu
nämnda arbetstidsbegränsning för kaféföretag överensstämmer avtalet mellan
Stockholms kaféidkareförening, å ena, samt Sverges hotell- och restaurangpersonals
förbund, å andra sidan. Enligt en del avtal, som träffats mellan
medlemmar av Sveriges kafé- och konditoriägareförbund samt omförmälda
personalförbund, tillämpas en arbetstid för två veckor av 120 timmar; jämväl
i dessa fall inbegripas i arbetstiden raster utan angiven tidslängd. Med hänsyn
till att stora hotell- och restaurangavtalet för sådan personal i kaféföretag,
som faller under allmänna arbetstidslagen och sålunda har en nettoarbetstid
per vecka av 48 timmar, stadgar en bruttoarbetstid av 51 timmar,
synes man ha anledning att i de här åsyftade fallen, där viss rastetid ej finnes
angiven, beräkna denna till tre timmar i veckan. Den genomsnittliga nettoarbetstiden
per vecka för serverings- och hotellpersonal skulle sålunda i dessa
fall kunna upptagas till respektive 51,3; 54,s; cirka 56,o samt cirka 57,o
timmar.

Vid den tidigare omtalade undersökningen rörande arbetstidsförhållandena
år 1937, vilken i främsta rummet avsåg större företag, fann socialstyrelsen
serveringspersonalens faktiska bruttoarbetstid per vecka genomsnittligt uppgå
till 60 timmar enligt arbetsgivarsidans och 63 timmar enligt arbetstagarsidans
skriftliga uppgifter. Den kortaste arbetstiden var 56 respektive 60
timmar (i folkrestauranger med spriträttigheter) och den längsta 62 (i hotell
med spriträttigheter) respektive 77 timmar (i »övriga hotell och pensionat»)
Den likaledes tidigare omtalade individuella enquéten, väsentligen avseende
mindre företag, gav i fråga örn motsvarande arbetstid, genomsnittligt beräknad
med hänsyn till antalet olika grupper av företag, ett resultat av 68,3
timmar med arbetstider varierande mellan 46 timmar (i två hotell) och 85
(i fem kaféer). För hotellpersonal uppgavs av arbetsgivarna vid den skriftliga
enquéten den genomsnittliga bruttoarbetstiden uppgå i hotell med spriträttigheter
till 62 och i övriga hotell och pensionat till 64 timmar; enligt uppgifter
från arbetstagarna uppgingo motsvarande tidsmått till 71 och 93.

Beträffande slutligen den senaste, i början av år 1943 företagna undersökningen
rörande arbetstiden i ett antal mindre företag torde kunna sägas,
att densamma i åtskilliga fall givit vid handen en skäligen lång arbetstid.
Sålunda förekommo i mer än en tredjedel av de inom östra och södra yrkesinspektrisdistrikten
besökta kaféföretagen bruttoarbetstider, som överskredo
10 timmar om dagen. Bastetidens längd synes, såsom tidigare i viss mån berörts,
ej vid någon av de här åsyftade undersökningarna ha utrönts, men
sannolikt är, att nämnda tid oftast varit ganska obestämd. Såsom förut anförts
i fråga örn kaféföretag, bundna av vissa kollektivavtal, torde rastetiden i
här ifrågavarande företag sannolikt ej uppgå till mer än en halv timme i
medeltal per dag. Nettoarbetstiden per vecka skulle sålunda enligt nämnda
undersökningar för serverings- och hotellpersonal i talrika företag, särskilt
mindre sådana, närma sig eller överskrida 60 timmar.

Med hänsyn till vad nu anförts skulle tydligtvis en förkortning av nettoarbetstiden
för serverings- och hotellpersonal till 48 timmar i regel innebära
en synnerligen kraftig reform, som med all sannolikhet på många håll skulle
leda till allvarliga olägenheter. En del mindre företagare skulle antagligen
med hänsyn till de kostnader och svårigheter en för arbetstidsinskränkningens
genomförande erforderlig ökning av personalen komme att medföra finna sig
nödsakade att nedlägga rörelsen eller att förkorta tiden för öppethållande —
åtgärder, som både skulle vara förlustbringande för företagaren och i viss

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

mån även för personalen samt besvärande för allmänheten. I betraktande av
dessa menliga följder av en övergång till 8-timmarsdagen har styrelsen ansett
sig böra, åtminstone som en övergångsform, ifrågasätta en något längre
arbetstid för den allmänheten direkt betjänande personalen än för ekonomipersonalen.
Oskäligt skulle kanske med hänsyn till nu tillämpade arbetstider
ej vara att för den förra personalgruppen föreslå en nettoarbetstid för vecka
av 54 timmar. Styrelsen har emellertid icke ansett sig kunna förorda en arbetstid,
som skulle överskrida de tider, vilka, av förut omnämnda kollektivavtal
att döma, nu gälla för betydande grupper av arbetstagare inom ifrågavarande
näringsgren. Styrelsen har sålunda i sitt föreliggande lagförslag
funnit skäligt att för de allmänheten direkt betjänande arbetstagarna stanna
vid en nettoarbetstid per vecka av 51 timmar.

Enligt 4 § andra stycket i allmänna arbetstidslagen äger arbetsgivaren
att i fråga örn regelbundet skiftarbete avvika från de i paragrafens första
stycke angivna reglerna för 8-timmarsdagens tillämpning, såvida därigenom
icke uppkommer längre sammanlagd arbetstid för högst tre veckor, än som
motsvarar 48 timmar i veckan. Av denna möjlighet att vid skiftarbete ordna
arbetet för längre tid än en vecka lia arbetsgivarna inom hotell-, restaurangoch
kafénäringen med hänsyn till de i regel långa tiderna för öppethållande
i stor utsträckning begagnat sig. Mot en sådan anordning av arbetstidsförhållandena,
som för övrigt sanktionerats genom de förut berörda kollektivavtalen,
synas arbetstagarna ej ha något väsentligt att erinra.

Socialstyrelsen föreslår sålunda, såsom nämnts, att nettoarbetstiden för
tre veckor upptages till 144 timmar såsom den primära begränsningen och till
153 timmar för de arbetstagare, som hade att direkt betjäna allmänheten.
Vidare föreslås — till förekommande av oskälig arbetsanhopning — att nettoarbetstiden
per kalenderdygn begränsas till 11 timmar för samtliga arbetstagare.

Yttrandena.

I remissyttrandena ha framställt yrkanden såväl örn kortare ordinarie arbetstid
än den av socialstyrelsen föreslagna för de arbetstagare, som ha att direkt
betjäna allmänheten, som om längre sådan tid.

Yrkanden om kortare arbetstid lia framställts av riksförsäkringsanstalten,
Daco och tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger.

Riksförsälcringsanstalten har, såsom förut nämnts, föreslagit, att arbetstidsregleringen
skulle begränsas till företag med flera än fyra arbetstagare. Då
de skäl, som av socialstyrelsen anförts för en något längre arbetstid för dem,
som ha att direkt betjäna allmänheten, än för övriga arbetstagare, övervägande
hade betydelse beträffande mindre företag, men dessa vid bifall till anstaltens
nyssnämnda förslag skulle i avsevärt större omfattning än socialstyrelsen
föreslagit lämnas utanför arbetstidsregleringen, försvagades därför i betydande
mån skälen för införandet av en längre arbetstid för de allmänheten
direkt betjänande arbetstagarna. Anstalten anmärker i samband därmed, att
socialstyrelsen vid beräkning av de nu tillämpade nettoarbetstiderna för serverings-
och hotellpersonal syntes lia kommit till väl höga värden, beroende
därpå att den sammanlagda rastetiden beräknats till endast tre timmar i veckan,
medan rastetiden i regel torde få upptagas till en betydligt högre siffra,
sannolikt till minst sex timmar i veckan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger, i vars yttrande Sveriges
restaurangkassörskeförening, Sveriges hovmästares förening och Sveriges kökschefers
förening instämma, anser arbetet inom förevarande näringsgren vara
i flera avseenden av sådan art, att man snarare borde överväga att lagfästa en
kortare arbetstid än den eljest vanliga. Arbetet vore nämligen ytterst nervöst
och enerverande och utfördes därtill i bullrande lokaler, ofta rökiga och
kanske utan tillgång till annat än artificiellt ljus. Då därtill lades den ofta
förekommande osedvanligt långa arbetstiden under ett dygn, arbetets ojämna
fördelning över arbetstiden med stundtals oerhörda rusningar, som krävde
en arbetsintensitet långt över vad som vore rimligt, samt den ofta alltför korta
vilotiden mellan arbetets slut ena dygnet och dess början nästa dygn, syntes
det förbundet uppenbart, att frågan örn kortare arbetstider borde övervägas.
Förbundet framhåller vidare, att påståendet att en avsevärd del av bruttoarbetstiden
utgjordes av enbart beredskap icke vore med verkliga förhållandet
överensstämmande såvitt anginge någon av de grupper förbundet representerade.

Yrkanden örn längre arbetstid än den föreslagna ha framställts av
statskontoret, svenska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation,
Göteborgs kafé- och restaurangförening samt Sveriges konditor-förening.

Statskontoret anser den lagstadgade arbetstiden icke böra vara lägre än
den i kollektivavtalen medgivna högsta arbetstiden eller åtminstone endast
mycket obetydligt understiga densamma. En sådan anknytning syntes desto
mera ofrånkomlig som avtalens maximala arbetstider gällde de mindre företagen,
vilka torde ha de största svårigheterna att anpassa sig efter ändrade
arbetstidsförhållanden. En så väsentligt förkortad arbetstid som den av
socialstyrelsen föreslagna torde enligt statskontorets mening icke kunna
genomföras utan att allvarligt äventyra de mindre företagens existensmöjligheter.
Statskontoret föreslår därför, att den ordinarie arbetstiden för berörda
personalkategori bestämmes till (3 X 56 =) 168 eller åtminstone (3 X 54 =)
162 timmar för en period örn tre veckor.

Sveriges konditor-förening uttalar, att några olägenheter icke skulle uppkomma,
därest den nya lagen föreskreve en arbetstid av 162 timmar per tre
veckor. Visserligen skulle den minoritet av anställda, som följde stora hotelloch
restaurangavtalet, därigenom få kortare arbetstid än den lagstadgade,
men denna omständighet kunde icke betecknas såsom någon olägenhet för
vare sig dessa eller några andra. Däremot skulle därigenom möjliggöras en
smidigare anpassning till lagens regler för de minsta arbetsgivarna, där den
längsta faktiska arbetstiden för närvarande torde förekomma.

I anledning av att raster icke skola inräknas i den föreslagna
arbetstiden påpekar arbetsrådet, att rådet vid tillämpningen av allmänna
arbetstidslagen och lantarbetstidslagen tolkat uttrycket rast så, att därmed
förstodes sådant avbrott i arbetstiden, vars varaktighet vore på förhand bestämd
och under vilket arbetstagaren fritt förfogade över sin tid och icke vore
skyldig att tvärstanna på arbetsplatsen. Denna tolkning hade numera lag -

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

fästs genom uttryckligt stadgande i 1942 års arbetstidslag för detaljhandeln.
Angående motsvarande spörsmål i den nu föreslagna lagen yttrar arbetsrådet:

Av socialstyrelsens betänkande framgår, att nyssnämnda villkor oftast icke
uppfyllas i fråga örn de avbrott i arbetstiden (i regel måltidsuppehåll), som
åtnjutas av arbetstagarna inom hotell-, restaurang- och kafénäringen. På ifrågavarande
område är nämligen arbetet — detta gäller framför allt serveringspersonal
och annan personal, som har att direkt betjäna allmänheten —- ofta ett
passningsarbete, vilket innebär, att måltidsrasterna ofta måste tagas på tid,
som icke på förhand kan bestämmas, och att rasten tillfälligt måste avbrytas
för betjäning av gäster. Följden härav skulle bli att vad som enligt den nya
lagen kommer att räknas som arbetstid är bruttoarbetstiden, eftersom måltidsuppehållen
icke kunna betraktas som raster i lagens mening.

En utväg att undvika ovan angivna, icke önskvärda resultat synes vara, att
man med hänsyn till ovan omförmälda förhållanden för den nya lagens del
vid beräkning av arbetstiden fråndrager såväl rast som uppehåll i arbetet för
intagande av måltid. I sådant syfte kunde uttrycket »raster oräknade» i 4 §
ändras t. ex. till »raster och måltidsuppehåll oräknade». Måltidsuppehåll
skulle då i motsats till rast innebära sådant avbrott i arbetstiden, under vilket
arbetstagare för iakttagande av passningstjänst är skyldig att tvärstanna på
arbetsplatsen eller i dess omedelbara närhet.

Det föreslagna stadgandet att arbetstiden icke för något dygn må
överstiga 11 timmar har föranlett uttalanden i flera remissyttranden.

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter samt restauranternas
arbetsgivareförening framhålla, att en dylik begränsning, vilken icke
förekomme i det med personalförbundet träffade riksavtalet, skulle i tillämpningen
vålla betydande svårigheter. Det vore nämligen nödvändigt för en
rationell uppbyggnad av ett treveckors arbetstidsschema att ha möjlighet att
åtminstone under ett, ej sällan under flera dygn utsträcka nettoarbetstiden
till mer än elva timmar. Även för de anställda skulle bestämmelsen medföra
olägenheter, i det att den ofta komme att hindra en för dem lämplig anordning
av fritiden. Vidare påpekas, att det här vore fråga örn arbete med regelbunden
skiftindelning och att för dylikt arbete i allmänna arbetstidslagen
någon dygnsmaximering icke ansetts erforderlig. Det hemställes därför, att
ifrågavarande bestämmelse måtte utgå ur förslaget.

Kommerskollegium hänvisar till de synpunkter, som sålunda anföras från
arbetsgivarhåll mot bestämmelsen. Kollegium vore givetvis icke i tillfälle att
kunna bedöma, huruvida en större rörlighet i fråga om arbetstidens fördelning
än som med den ifrågasatta maximeringen vore möjlig att genomföra,
kunde vara behövlig för vissa av här ifrågakommande företag. Det syntes
dock kollegium som örn man vid en provisorisk lagstiftning som den nu ifrågasatta
icke borde gå utöver de krav, som allmänna arbetstidslagen stadgat i
fråga örn skiftindelat arbete.

Jämväl svenska arbetsgivareföreningen motsätter sig ifrågavarande stadgande
under åberopande av att en arbetstidsbegränsning per dygn av arbetsorganisatoriska
skäl icke vore möjlig att genomföra på det område, som den
föreslagna lagstiftningen skulle omfatta.

Departe ments chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

Med hänsyn till de speciella förhållandena inom hotell-, restaurang- och
kafénäringen bör den ordinarie arbetstiden i lagen fastställas icke för vecka
utan för en längre period, lämpligen om tre veckor.

I de inom branschen tillämpade kollektivavtalen beräknas maximiarbetstiden
brutto, därvid måltidsrasternas genomsnittliga längd i samband därmed
angivas. Ett sådant beräkningssätt är, såsom arbetsrådet påpekat, främmande
för de gällande arbetstidslagarna. Intresset av största möjliga likformighet
olika arbetstidslagar emellan talar för att nettoarbetstidssystemet kommer
till användning jämväl i detta sammanhang. Enligt uttrycklig lagbestämmelse
eller hävdvunnen praxis tolkas uttrycket rast så, att dess varaktighet
skall vara på förhand bestämd och att arbetstagaren skall fritt förfoga över
sin tid och icke vara skyldig att kvarstanna på arbetsplatsen. Det torde
mom många företag bereda svårigheter att så ordna måltidsuppehållen att
samtliga nu nämnda förutsättningar äro uppfyllda i avseende å desamma.
Fördenskull torde i lagtexten böra, såsom arbetsrådet föreslagit, angivas att
ej blott raster i den mening detta uttryck äger i arbetstidslagstiftningen utan
även måltidsuppehåll ligga utanför arbetstiden.

lör den personal, vars arbetstidsförhållanden nu regleras av allmänna
arbetstidslagen, bör den omständigheten att nämnda förhållanden hädanefter
komma att regleras av den föreslagna lagen icke medföra någon förändring
av den ordinarie arbetstidens längd. För nämnda personal blir alltså nettoarbetstiden
för tre veckor 144 timmar.

Beträffande den personal, som har att direkt betjäna allmänheten och som
först genom den nu föreslagna lagen skulle få maximiarbetstiden legalt reglerad,
föreslår socialstyrelsen fastställande av en längsta arbetstid örn 153
timmar per tre veckor. Såsom jämförelse må nämnas att motsvarande arbetstid
av socialstyrelsen beräknas utgöra enligt stora hotell- och restaurangavtalet
för serverings- och hotellpersonalen vid restauranger och hotell 163,5 timmar,
därest antalet anställda ej överstiger fem, och eljest 154,5 timmar samt för kaféföretag
168 timmar, enligt avtal för personalen vid kafé- och restaurangaktiebolaget
Norma 154,5 timmar, enligt avtal mellan Stockholms kaféidkareförening
och vederbörande personalförbund 168 timmar samt enligt en del överenskommelser,
som träffats mellan medlemmar av Sveriges kafé- och konditoriägareförbund
samt personalförbundet 171 timmar.

Om hänsyn tages uteslutande till de motiv, vilka förestava den svenska
arbetstidslagstiftningen, saknas enligt min mening tillräcklig anledning att
för nu ifrågavarande personal bestämma annan maximiarbetstid än den enligt
allmänna arbetstidslagen gällande eller, uttryckt för dag, åtta timmar. Den
enda omständighet, som synes mig kunna åberopas i motsatt riktning, är, att
serveringsarbetet påstås vara i hög grad intermittent och medgiva talrika vilopauser.
Detta påstående äger nog sin riktighet beträffande flertalet smärre
kaféföretag, särskilt i mindre befolkningscentra, men å andra sidan torde inom
större företag och överhuvud inom större samhällen arbetet i allmänhet kunna
betraktas som jäktigt och påfrestande.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 218.

Då jag likväl godtager socialstyrelsens förslag om införande för den allmänheten
direkt betjänande personalen av en något längre arbetstid, beror
detta därpå att, därest arbetstiden fastställdes till 144 timmar för tre veckor,
det icke torde låta sig göra att föreskriva en så kraftig arbetstidsförkortning
för de smärre och mindre bärkraftiga företagen. Man bleve då i stället nödsakad
att begränsa lagens tillämpningsområde antagligen på det satt att företag
med mindre än fyra eller fem anställda folie utanför. Därmed hade emellertid
de företag, som lia de mest otillfredsställande arbetstidsförhallandena, lämnats
orubbade. I sådant läge har det synts mig lända till större gagn för personalen,
sedd som en enhet, örn även företag med 3—4 arbetstagare inrymdes
under lagstiftningen men denna till gengäld sa modifierades i förhållande till
allmänna arbetstidslagen att den ordinarie arbetstiden fastställdes till 153
timmar för tre veckor.

I överensstämmelse med det nu anförda stadgas i 4 § departementsförslaget,
att arbetsgivare icke må använda arbetstagare till arbete under längre tid än
att arbetstiden, raster och måltidsuppehåll oräknade, kommer att under loppet
av tre kalenderveckor uppgå beträffande arbetstagare, som har att direkt
betjäna allmänheten, till 153 timmar och i fråga örn annan arbetstagare till
144 timmar.

Enligt socialstyrelsens förslag må ej arbetstiden under något kalenderdygn
för någon arbetstagare överskrida 11 timmar. Häremot har invänts att det
vore nödvändigt för en rationell uppbyggnad av ett treveckors arbetstidsschema
att ha möjlighet att under ett eller flera dygn utsträcka nettoarbetstiden till
mera än elva timmar. En omständighet, som tyder på att nämnda invändning
icke saknar fog, är, att någon dygnsmaximering icke förekommer i stora hotelloch
restaurangavtalet. Det ligger därjämte med hänsyn till de langa tiderna
för hotellens och restaurangernas öppethållande nära till hands att göra jämförelse
med stadgandet i 4 § andra stycket allmänna arbetstidslagen, enligt
vilket någon dygnsmaximering icke förekommer vid arbete med regelbunden
skiftindelning. Jag har därför ansett mig böra tillmötesgå yrkandena örn
att någon dygnsmaximering icke skall upptagas i lagen. Enär lagen endast ar
avsedd att få, provisorisk giltighet, uppkommer vid tidpunkten för lagens eventuella
förlängning tillfälle att taga frågan under omprövning, därest det skulle
visa sig att frånvaron av nu ifrågavarande bestämmelse föranlett oskälig
arbetsanhopning.

5 §■

Socialstyrelsens förslag.

5 § i socialstyrelsens förslag är indelad i fyra särskilda moment. Den innehåller
dispensbestämmelser.

Enligt 5 § 1 morn. må beträffande rörelse, vari i regel användas högst
fyra arbetstagare, arbetsrådet, där tillämpning av bestämmelse i 4 § skulle
medföra allvarlig olägenhet, bevilja erforderlig eftergift. Socialstyrelsen framhåller
i motiveringen till stadgandet, att de svårigheter, som den lagstadgade
arbetstidsregleringens utsträckande komme att medföra, givetvis måste särskilt

Kungl. Maj-.ts proposition nr 218.

hårt drabba de minsta företagen. Av upplysningar, som inhämtats vid undersökningar
på området, syntes även framgå, att arbetstidsregleringens tillämpning
på en del små hotell och kaféer skulle äventyra deras existens. För att
undvika allvarliga olägenheter i dylika fall hade styrelsen ansett sig böra föreslå
förevarande undantagsbestämmelse.

I 5 § 2 mom. socialstyrelsens förslag, stadgas, att arbetsrådet må, när skäl
därtill äro, medgiva att den i 4 § angivna arbetstiden, utan att förlängas för viss
längre tidrymd räknat, fördelas på annat sätt än i nämnda paragraf sägs. Styrelsen
framhåller, att stadgandet till syftet överensstämde med 5 § 1 mom.
allmänna arbetstidslagen samt med hänsyn till ordalydelsen jämväl nära med
motsvarande lagrum i lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln.
I olikhet med sistnämnda lagar hade emellertid ej såsom tidrymd för
den genomsnittliga arbetstidens beräknande angivits »ett år» utan i stället
»viss längre tidrymd». Därmed vore avsett att förekomma att den långa tiden
av ett år skulle anses som normal beräkningstid.

Finnes i visst fall av särskilda skäl påkallat, att arbetstiden utsträckes
längre än i 4 § sägs, äger arbetsrådet enligt 5 § 3 mom. socialstyrelsens förslag
lämna medgivande därtill. Stadgandet överensstämmer med 5 § 2 mom. lank
arbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln.

Slutligen är i 5 § 4 mom. socialstyrelsens förslag, i likhet med i andra
arbetstidslagar, upptagen en möjlighet för arbetsrådet att medgiva undantag,
då det av uttalande av arbetstagarnas sammanslutning eller sammanslutningar
eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetstagare, som skulle
beröras av undantaget, finner detsamma önskvärt och arbetstiden ej därigenom
komme att oskäligt utsträckas.

Yttrandena.

Föreningen allmännyttiga kafébolag hemställer om sådan omarbetning av
5 §, att dispens må medgivas endast i sådana fall då det för allmänhetens
behov av näringsställe vore oundgängligen nödvändigt. Skulle, såsom föreningen
antager, orden allvarlig olägenhet i 1 mom. syfta på olägenhet för
respektive företagare, vore stadgandet enligt föreningens mening överflödigt,
enär allvarlig olägenhet syntes innefattas i uttrycket särskilda skäl enligt 3
mom. Jämväl riksförsäkringsanstalten anser stadgandet i 1 mom. ej vara erforderligt,
enär det torde kunna anses innefattat i den undantagsbestämmelse,
som meddelats i 3 mom.

Beträffande 2 mom. anför arbetsrådet:

I 5 § 2 morn., som motsvarar 5 § 1 mom. i lantarbetstidslagen och arbetstidslagen
för detaljhandeln, har såsom tidrymd för den genomsnittliga arbetstidens
beräknande använts uttrycket »viss längre tidrymd» i stället för »ett år»
i sistnämnda båda lagar. Detta har enligt betänkandet skett till förekommande
av att den långa tiden av ett år skulle anses som normal beräkningsgrund.
Arbetsrådet har under sin handläggning av ärenden av här avsedd art enligt
lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln utformat viss praxis,
vilken torde komma att bli vägledande även vid tillämpningen av den nya

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

lagen. Med hänsyn härtill och då det synes önskvärt, att motsvarande stadganden
i arbetstidslagarna så vitt möjligt erhålla samma lydelse, föreslår rådet,
att formuleringen av nämnda lagrum i lantarbetstidslagen och arbetstidslagen
för detaljhandeln bibehålies i den nya lagen.

Dispensbestämmelserna i 5 § socialstyrelsens förslag äro uppbyggda efter
mönster av lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln. Dock
har i socialstyrelsens förslag tillagts en bestämmelse, som ej återfinnes i de
båda andra lagarna, nämligen att arbetsrådet må beträffande rörelse, vari i
regel användas högst fyra arbetstagare, bevilja erforderlig eftergift, där tilllämpning
av bestämmelse i 4 § skulle medföra allvarlig olägenhet. Denna bestämmelse
har av socialstyrelsen tillagts med hänsyn till att arbetstidsregleringen
komme att särskilt hårt drabba de minsta företagen. Genom att arbetsrådet
äger möjlighet att medgiva utsträckning av arbetstiden, där det finnes
i visst fall av särskilda skäl påkallat, synes rådet besitta en så vidsträckt
dispensrätt att tillräckliga skäl saknas att meddela särskild bestämmelse om
dispensrätt för arbetsrådet i fall då på grund av stadgandet i 4 § allvarlig
olägenhet vållas företag med högst fyra arbetstagare. Något stadgande motsvarande
5 § 1 mom. socialstyrelsens förslag har därför ej upptagits i departementsförslaget.
Beträffande användningen av arbetsrådets dispensrätt då så
finnes påkallat »i visst fall av särskilda skäl» må anmärkas, att dispensrätten
ej bör få så utnyttjas, att lagens huvudregler i väsentlig mån elimineras beträffande
smärre företag. På grund av speciella omständigheter kunna
emellertid vissa företag oförskyllt drabbas betydligt hårdare av arbetstid sregleringen
än andra liknande företag, och dispens bör då kunna ifrågakomma.
Eftersom dispensen i allmänhet innebär en ekonomisk förmån för företagaren
bör emellertid beaktas, att verkan av densamma icke blir den att företagare,
som erhållit dispens, därigenom får ett övertag i konkurrenshänseende gentemot
andra, vilkas arbetstagare lia sin arbetstid reglerad jämlikt lagens huvudregler.

De återstående dispensreglerna i departementsförslaget överensstämma helt
med motsvarande bestämmelser i lantarbetstidslagen (5 §) och arbetstidslagen
för detaljhandeln (likaledes 5 §). Yad arbetsrådet påyrkat har sålunda iakttagits.
I departementsförslaget har därför 5 § givits samma avfattning som
paragraferna med samma ordningsnummer i nyssnämnda båda lagar.

6 §■

Socialstyrelsens förslag.

I 6 § socialstyrelsens förslag avhandlas s. k. nödfallsarbete, d. v. s. rätten att
uttaga särskilt övertidsarbete i mera sällan förekommande nödsituationer.
Socialstyrelsen anmärker, att paragrafen nära överensstämde med motsvarande
bestämmelser i gällande arbetstidslagar.

Socialstyrelsens förslag har i oförändrad avfattning upptagits i departementsförslaget.

Departe ments chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

7 §.

Socialstyrelsens förslag.

Socialstyrelsen redogör under förevarande paragraf, vilken behandlar
frågorna om användning av övertid till förberedelse- och avslutningsarbeten
m. m., om allmänt övertidsarbete och örn skyldighet att utföra övertidsarbete,
för de bestämmelser om övertid, som finnas i gällande kollektivavtal inom
branschen. Härutinnan hänvisas till de uppgifter, som i det föregående lämnats
under rubriken Vissa kollektivavtalsbestämmelser örn lön och arbetstid
för hotell-, restaurang- och kafépersonal. Vidare upplyser socialstyrelsen, att
framställningar örn utsträckt övertid inom nu ifrågavarande bransch enligt 7 §
3 mom. allmänna arbetstidslagen endast ganska sällan inkommit till arbetsrådet.

Med hänsyn till det jämförelsevis begränsade anlitandet av övertidsarbete
inom branschen har det synts socialstyrelsen, som örn man med skäl i fråga
örn förevarande verksamhet skulle kunna i viss mån inskränka de eljest
i lagstiftningen medgivna tiderna för dylikt arbete.

Förevarande paragraf är indelad i fyra moment.

Första momentet motsvarar närmast 7 § 1 mom. i de övriga arbetstidslagarna
och behandlar sålunda förberedelse- och avslutningsarbeten. Där stadgas att
till betjänande av kunder, som vid stängning av serveringslokal befinna sig i
lokalen, samt till sådana förberedelse- och avslutningsarbeten, som för driftens
ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna
arbetstiden, nödigt antal arbetstagare må användas till arbete å övertid under
högst 18 timmar under loppet av tre kalenderveckor, dock icke något dygn
mer än IV2 timme (motsvarande tidslängder utgöra enligt gällande arbetstidslagar
sju timmar i veckan med tillägg i fråga örn arbetstidslagen för detaljhandeln
att övertiden icke något dygn må uppgå till mera än IV2 timme samt
att ordinarie arbetstid och övertid av nu nämnt slag icke utan tillstånd av
arbetsrådet må något dygn överstiga 10 timmar). Socialstyrelsen anför i anslutning
härtill att — ehuru med hänsyn till att arbetstidens längd enligt lagen
avser en tidrymd av tre veckor jämväl för övertidens begränsning upptagits
samma tidrymd — nämnda anordning icke lade hinder i vägen för arbetsgivare,
som så önskade, att beräkna övertiden för kortare tidrymd, exempelvis
en kalendervecka. Med hänsyn till de ändock ofta komplicerade arbetstidsförhållandena
inom hotell-, restaurang- och kaféföretagen har socialstyrelsen ansett
någon begränsning per dygn av den sammanlagda ordinarie arbetstiden och
övertiden icke lämpligen böra upptagas i lagen.

I andra momentet stadgas, att arbetsgivare, som i annat fall än som avses
i 6 § eller nästföregående moment med hänsyn till särskilt förhållande finner
påkallat att använda arbetstagare till arbete å övertid, är därtill berättigad för
högst 27 timmar under loppet av tre kalenderveckor och 150 timmar under
loppet av ett kalenderår (motsvarande tidslängder äro enligt gällande arbetstidslagar
48 timmar under loppet av fyra kalenderveckor och 200 timmar under
loppet av ett kalenderår).

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

Är ytterligare eftergift av trängande behov påkallad, må enligt tredje momentet
sådan, dock för högst 100 timmar under loppet av ett kalenderår, meddelas
av arbetsrådet (motsvarande tidslängder utgöra enligt allmänna arbetstidslagen
och arbetstidslagen för detaljhandeln 150 timmar och enligt lantarbetstidslagen
100 timmar).

Fjärde momentet, som är likalydande med 7 § 5 mom. allmänna arbetstidslagen
samt 7 § 4 mom. lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhan
deln, stadgar, att i fråga örn arbetstagares skyldighet att utföra arbete, som
avses i ifrågavarande paragraf, skall gälla vad därom kan anses med arbetsgivaren
överenskommet, därvid det dock åligger arbetsgivaren tillse, att icke
arbetstagaren genom användande till dylikt arbete utsattes för överansträngning
eller ohälsa.

Beträffande frågan örn intagande i lagen av bestämmelser om raster och
örn natt- och veckoledighet anför socialstyrelsen:

Detaljhandelslagen meddelar i olikhet med allmänna arbetstidslagen och
lantarbetstidslagen bestämmelser örn raster. I stora hotell- och restaurangavtalet
angives, såsom förut berörts, för personal i hotell och restauranger
ett tidsmått för måltidsraster, uppgående till 22‘A timmar per tre veckor. Enahanda
rastetid föreskrives i kafé- och restaurangaktiebolaget Norrnäs tidigare
omförmälda avtal, övriga kollektivavtal inom branschen synas sakna bestämmelser
örn rastetid. Ifrågasatt har varit att i förevarande lag upptaga några
dylika bestämmelser. Socialstyrelsen har emellertid varit tveksam i fråga örn
behovet och lämpligheten av en sådan åtgärd, övergången från brutto- till
nettoberäkning av arbetstidens längd och skyldigheten att anslå arbetstidsschema
(11 § 2 mom.) torde otvivelaktigt komma att framtvinga ett noggrannare
beaktande av rasterna. I 5 § i) lagen om arbetarskydd stadgas, att
»arbetet bör, där dess natur det medgiver, avbrytas genom en eller flera lämpligt
förlagda raster av tillräcklig varaktighet». Enligt samma lags 38 § 4 morn.
äger yrkesinspektionens chefsmyndighet att meddela nödiga föreskrifter till
tryggande av bland annat nu anförda stadgandes iakttagande. Lagstiftning i
ämnet finnes sålunda redan, och yrkesinspektionens organ ha möjlighet att
ordna rasterna efter förhållandena i de särskilda fallen. En i lag närmare
preciserad reglering av rasterna skulle sannolikt medföra olägenheter. Ifrågavarande
företag måste nämligen i stort sett vara beredda att ständigt och oberoende
av växlande publikfrekvens betjäna allmänheten. En sådan beredskap
kan tydligtvis, åtminstone vid de små företagen, endast med svårighet upp
rätthållas, om arbetet skall avbrytas genom allmängiltigt reglerade raster.
Anmärkas må också, såsom förut berörts, att arbetstagarna i dessa företag i
regel intaga sina måltider på arbetsstället, varför en noggrann rastordning icke
för dem har samma betydelse som för arbetarna inom andra verksamhetsgrenar.

Med hänsyn till vad nu anförts har socialstyrelsen icke funnit sig böra i
lagförslaget upptaga några bestämmelser rörande raster.

Ifrågasatt har även varit att i förevarande lag meddela bestämmelser örn
natt- och veckoledighet. Allmängiltiga stadganden i nämnda avseenden finnas
emellertid intagna i arbetarskyddslagen, 5 § k) respektive 1), och gäller jämväl
beträffande dessa stadgandens tillämpning tvångsvis den ovan refererade bestämmelsen
i lagens 38 § 4 mom. Börande nattledighet förekommer ingen bestämmelse
i de förut omniimnda kollektivavtalen. Angående veckoledighet
åter föreskrives i dessa avtal en helledig dag per vecka. Samtliga gällande
svenska arbetstidslagar sakna bestämmelser örn natt- och veckoledighet. Missförhållanden
uti ifrågavarande avseenden torde visserligen förekomma inom

Kungl. Marits proposition nr 218.

hotell-, restaurang- och kaféföretagen, men det vill synas, som örn dessa missförhållanden
lämpligen skulle kunna, liksom i fråga örn rasterna, motverkas
genom åtgärder från yrkesinspektionens sida. Beträffande nattledigheten kan
för övrigt nämnas, att åtminstone i ett par fall försök lära ha gjorts att ordna
arbetsskiften på sådant sätt, att tillräcklig nattledighet skulle tillförsäkras
personalen. Dessa försök uppgivas emellerid ej ha uppskattats av personalen,
som i främsta rummet önskade få ledighet under dagen.

Slutligen må beträffande såväl raster som natt- och veckoledighet anmärkas,
att det synes lämpligen kunna ankomma på parternas organisationer
att, där så finnes påkallat, träffa avtal örn kompletterande bestämmelser i berörda
avseenden.

Yttrandena.

Yrkande att samma begränsningar av övertiden skola stadgas som de, vilka
gälla enligt allmänna arbetstidslagen, ha framställts av statskontoret, riksförsäkringsanstalten,
arbetsrådet, kommerskollegium, svenska arbetsgivareföreningen,
arbetsgivareföreningen för hotell och restauranter, restauranternas
arbetsgivareförening, handelns arbetsgivareorganisation, föreningen allmännyttiga
kafébolag och Sveriges konditor-förening.

Riksförsäkringsanstalten åberopar ett uttalande av yrkesinspektrisen, däri
hon säger sig vara av den uppfattningen, att förklaringen till den av socialstyrelsen
åberopade omständigheten att ansökningar örn övertid enligt 7 § 3 mom
allmänna arbetstidslagen för hotell- och restaurangpersonal inkommit till
arbetsrådet endast i ringa utsträckning vore, att lagen till och med på större
arbetsplatser icke helt trängt igenom. Att på grund av arbetsrådets erfarenhet
i nämnda avseende minska rätten till övertid inom detta yrke syntes yrkesinspektrisen
icke vara tillrådligt. Särskilt olämpligt tedde det sig med hänsyn till
att arbetstidsbegränsningen utsträcktes att omfatta nya stora personalgrupper.
Det vore svårt att få en klar uppfattning örn hur arbetstidsbegränsningen
komine att verka för dessa personalgrupper. I varje fall torde det åtminstone
till att börja med bliva nödvändigt att utnyttja övertid. Slutligen påpekar
yrkesinspektrisen, att för närvarande stor brist rådde på arbetskraft, vilket
gjorde sig alldeles särskilt gällande inom detta yrke, speciellt under säsongtider.

I anledning av att socialstyrelsen åberopat, att framställningar om övertid
enligt 7 § 3 mom. allmänna arbetstidslagen endast ganska sällan inkommit
till arbetsrådet genmäler arbetsrådet, att nämnda lag endast omfattade köksoch
ekonomipersonalen inom de större företagen, för vilken personal behovet
av övertid torde vara relativt ringa. I fråga örn socialstyrelsens åberopande
av att vissa kollektivavtal begränsade övertiden till 10 timmar i månaden
framhåller arbetsrådet, att en stor del av arbetstagarna på området icke vore
bundna av kollektivavtal eller av avtal, som begränsade övertiden. Vidare
anför arbetsrådet, att en övergång till den föreslagna arbetstidsregleringen
beträffande de mindre företagen i fråga örn både kökspersonal och serveringspersonal
nödvändiggjorde tillgång till relativt rikligt utmätt övertid med hänsyn
till den i många fall betydande skillnaden mellan den tillämpade faktiska
arbetstiden och den föreslagna ordinarie arbetstiden. Särskilt gällde detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

för den övergångstid av tre år, varunder den nya lagen föreslagits äga giltighet.
Begränsades övertiden efter samma grunder som i arbetstidslagen
för detaljhandeln borde övertiden fastställas för arbete enligt 7 § 1 mom.
till 21 timmar under loppet av tre kalenderveckor, dock icke något dygn mer
än IV2 timme, för arbete jämlikt 7 § 2 mom. till 36 timmar under loppet av
tre kalenderveckor och 200 timmar under loppet av ett kalenderår samt för
arbete enligt 7 § 3 mom. till 150 timmar under loppet av ett kalenderår.

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter och restauranternas
arbetsgivareförening uttala, att ett genomförande av socialstyrelsens förslag
i denna punkt skulle utan rimlig anledning medföra en högst avsevärd
försämring av företagens möjligheter att utnyttja den tillgängliga ekonomipersonalen
och hindra dess rörelsefrihet vid arbetets fördelning.

Kommerskollegium, anser det icke lämpligt att en provisorisk lagstiftning
som den här ifrågavarande utan nödtvång skärpte restriktionerna i fråga örn
arbetskraftens utnyttjande. Kollegium förordade därför, att samma bestämmelser
rörande rätten att utnyttja personalen till övertidsarbete medgåves i
den nya lagen som i de redan gällande arbetstidslagarna.

Sveriges konditor-förening framhåller, att den av socialstyrelsen åberopade
begränsningen i kollektivavtalen av övertidsarbetet möjliggjorts just därigenom
att kollektivavtalen tilläte en längre ordinarie arbetstid än socialstyrelsen
nu föresloge. Det vore enligt föreningens mening verklighetsfrämmande att
taga en sådan avtalsreglerad inskränkning som utgångspunkt för minskning
av antalet övertidst.immar i enlighet med vad socialstyrelsen föreslagit. Däremot
vore det synnerligen önskvärt för branschen att — icke minst med hänsyn
till den svåra bristen på arbetskraft — övertidsarbete, i likhet med vad
som gällde enligt arbetstidslagen för detaljhandeln, tillätes för minderåriga
inom ramen för arbetarskyddslagen.

Å andra sidan gör Daco gällande, att bestämmelserna örn övertidsarbete
syntes giva väl stort utrymme för arbetsgivaren att uttaga övertid, särskilt
med hänsyn till det uppgivna förhållandet att övertidsarbete icke förekomme
i någon större utsträckning.

Riksförsäkringsanstalten påpekar, att någon inskränkning beträffande minderårigas
användande till övertidsarbete icke föreslagits, delvis måhända på
grund av de avsevärda begränsningarna av övertidsarbetet. De minderåriga
skulle sålunda få användas till dylikt arbete i samma utsträckning som vuxna
arbetare. Detta syntes anstalten icke lämpligt eller påkallat utan borde samma
begränsningar för minderårigas användande till övertidsarbete gälla som
föreskrivits i allmänna arbetstidslagen.

Arbetsrådet föreslår sådan jämkning av ordalagen i 7 § 1 mom. att stadgandet
komme att omfatta jämväl arbete å uteservering.

Beträffande de tider, under vilka annat övertidsarbete än nödfallsarbete
skall få uttagas, har socialstyrelsen, på sätt i det föregående
anförts, föreslagit bestämmelser, som innefatta inskränkningar i förhållande

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 218.

till de möjligheter, som allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen och
arbetstidslagen för detaljhandeln erbjuda. Dessa inskränkningar ha motiverats
med att övertidsarbete endast i relativt liten omfattning förekomme
inom branschen. Sålunda hade ansökningar enligt 7 § 3 mom. allmänna arbetstidslagen
endast ganska sällan inkommit till arbetsrådet. Vidare beredde
vissa kollektivavtal endast i begränsad utsträckning möjlighet till uttagande
av övertid.

Socialstyrelsen synes, såvitt den fullständigt redovisat skälen för sitt förslag
till övertidsbestämmelser, ha bortsett från vissa i detta sammanhang ej
oväsentliga faktorer. Den av socialstyrelsen åberopade omständigheten att
ansökningar enligt 7 § 3 mom. allmänna arbetstidslagen endast ganska sällan
inkommit till arbetsrådet torde sålunda ej vara av större bevisvärde, enär
dylika ansökningar måste avse köks- och ekonomipersonal inom de större företagen,
för vilken personal behovet av övertid torde vara relativt ringa. De
av socialstyrelsen åberopade kollektivavtalen med begränsad rätt till uttagande
av övertid omfatta blott en mindre del av arbetstagarna inom näringen
och för övrigt ej heller dem, vilka efter genomförd arbetstidsreglering torde
vara mer än andra i behov av rätt att uttaga övertid, nämligen innehavare av
mindre kaféer, som nu ha längre arbetstid än övriga företagare inom branschen
och som därför bliva underkastade större arbetstidsförkortning än dessa. Överhuvud
kan man, på grund av det samband som råder mellan den ordinarie
arbetstidens längd och behovet av övertid, nu knappast med någon säkerhet
bedöma behovet av övertid vid en arbetstidsreglering. I varje fall intill dess
erfarenhet härutinnan vunnits bör man därför enligt min mening i den nu
föreslagna lagen medgiva rätt till uttagande av samma mått av övertid som
i gällande arbetstidslagar. Därmed vinnes också en i och för sig önskvärd
överensstämmelse mellan de olika arbetstidslagarnas övertidsbestämmelser;
det bortses härvid från att övertiden i förevarande lag bör — såsom socialstyrelsen
föreslagit — beräknas för en jreriod om tre veckor.

Härefter torde böra behandlas frågan om rätten att använda minderåriga
till övertidsarbete. Till en början må erinras örn de gällande
arbetstidslagarnas ställning till denna fråga. Härutinnan gäller att det
enligt allmänna arbetstidslagen visserligen är tillåtet att använda minderåriga,
som fyllt sexton men ej aderton år, till övertidsarbete men att arbetsrådets
medgivande därtill kräves. Lantarbetstidslagen och arbetstidslagen
för detaljhandeln lägga däremot icke hinder i vägen för arbetsgivare att använda
minderåriga till övertidsarbete i samma omfattning som vuxna. Såsom
skäl för den i lantarbetstidslagen förekommande likställigheten mellan minderåriga
och vuxna har anförts, bland annat, att övertidsarbete inom jordbruket
kunde antagas bliva både sällan förekommande och av kortvarig
natur. På det hela taget syntes det huvudsakligen komma att röra sig örn
hjälp vid skördearbete. Dylikt arbete kunde med fog sägas vara ett sådant
arbete, som icke företedde den enformiga sysselsättning i hygieniskt mindre
tillfredsställande omgivningar, som karakteriserade fabriksarbetet och som

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

varit den närmaste anledningen till inskränkningen i avseende å minderårigas
användande till arbete inom industrien (lantarbetstidsutredningens betänkande:
SOU 1935:48, s. 76). — Vid anmälan av 1939 års arbetstidslag för
detaljhandeln anförde föredragande departementschefen, att det syntes med
fog kunna anföras, att arbetet i detaljhandeln och därmed jämställda
företag med hänsyn till den omväxling som i olika hänseenden erbjödes
i stor utsträckning icke vore så uttröttande som det mera enformiga
industriarbetet. Detaljhandelsarbetet torde i följd därav närmare
vara att jämställa med det i lantarbetstidslagen reglerade arbetet än
med industriarbetet. Andra lagutskottet, vars utlåtande godkändes av riksdagen,
ansåg goda skäl tala för att rätten att använda minderårig till övertidsarbete
inom detaljhandeln begränsades i högre grad än som följde av
bestämmelserna i arbetarskyddslagen. Innan slutlig ståndpunkt toges till
detta spörsmål, torde det emellertid böra klarläggas, i vad mån särskilt de
yngsta minderåriga inom detaljhandeln användes till övertidsarbete. Utskottet
ville sålunda icke för det dåvarande föreslå införande i arbetstidslagen
för detaljhandeln av bestämmelser i angivna hänseende.

I nu förevarande ärende har riksförsäkringsanstalten uttalat, att samma
begränsningar för minderårigas användande till övertidsarbete borde gälla som
föreskrivits i allmänna arbetstidslagen.

Enligt min mening kunna vägande skäl anföras för den av riksförsäkringsanstalten
sålunda intagna ståndpunkten. I fråga örn minderåriga arbetstagare
bland köks- och ekonomipersonalen innebär socialstyrelens förslag ett
borttagande av de restriktioner beträffande övertidsarbete, som för närvarande
gälla för dem enligt allmänna arbetstidslagen. Och vad serveringspersonalen
angår bör beaktas dels att den ordinarie arbetstiden är längre än
den för de flesta andra arbetarkategorier fastställda, dels ock att arbetet ofta
är jäktigt och påfrestande samt bedrives i hygieniskt mindre tillfredsställande
lokaler. De särskilda omständigheter, som anförts såsom motiv för att i fråga
örn lantarbete och detaljhandelsarbete i nu ifrågavarande avseende jämställa
vuxna och minderåriga arbetstagare, synas mig därför icke vara för handen
beträffande hotell-, restaurang- och kafépersonal utan synes större anledning
föreligga att jämställa denna personals arbete med industriarbete. Emellertid
skulle sannolikt stora praktiska svårigheter uppkomma för företagarna,
därest minderåriga arbetstagare icke finge i samma utsträckning som vuxna
arbetstagare användas till sådana förberedelse- eller avslutningsarbeten, varom
i 7 § 1 mom. socialstyrelsens förslag är fråga. Jag har därför stannat för
att godtaga socialstyrelsens förslag, såvitt avser 7 § 1 morn., men att i fråga
örn minderårigs användande till övertidsarbete enligt 7 § 2 eller 3 mom.
föreslå införandet av samma regler som nu gälla enligt allmänna arbetstidslagen.

Yad här ovan av mig förordats har iakttagits vid avfattningen av 7 § departomentsförslaget.

Departe ments chefen.

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

8 §■

Socialstyrelsens förslag.

8 § socialstyrelsens förslag innehåller bestämmelser rörande anteckning örn
övertidsarbete m. m. och överensstämmer i sak väsentligen med 8 § allmänna
arbetstidslagen, 8 § lantarbetstidslagen och 10 § arbetstidslagen för detaljhandeln.
Bestämmelsen angående tiden för antecknande av övertidsarbete
har emellertid med hänsyn till övergången till treveckorsperioder för begränsning
av arbets- och övertid i viss mån förändrats. Dessutom har stadgandet
om rätt för arbetstagare att få del av övertidsjournal givits ändrad avfattning.
Sistnämnda ändring hade, enligt vad socialstyrelsen upplyser, tillkommit
för att under berörda rätt inbegripa med övertidsjournal jämställd
handling samt för att bättre tydliggöra sambandet mellan förseelse mot
nämnda stadgande och det i 13 § angivna straffet därför.

Yttrandena.

I anledning av stadgandet i 8 § andra stycket socialstyrelsens förslag
att övertidsjournal sJculle anskaffas av arbetsgivaren erinrar riksförsäkringsans
loiten^ att motsvarande stadgande upptagits i de förslag, som lågo till
grund för 1942 års arbetstidslag för detaljhandeln och lantarbetstidslag,
men att — sedan anstalten anmärkt att, örn det skulle vara någon mening
med en föreskrift av angiven innebörd, denna borde förknippas med straffansvar,
vilket dock icke gärna kunde ifrågakomma — förslagen så ändrats,
att arbetsgivaren borde anskaffa sådan journal. Anstalten anser,- att bestämmelsen
borde antingen helt uteslutas ur en blivande lag eller också givas
samma placering och avfattning som i lantarbetstidslagen och arbetstidslagen
för detaljhandeln.

Arbetsrådet anför att, då antecknandet av övertid föreslagits skola i regel
ske efter utgången av varje period av tre veckor eller annan tidrymd för
arbetstidens begränsning, sist angivna tidsbestämning torde avse sådana
fall, då arbetsgivaren beräknade arbetstiden exempelvis per vecka eller för
fjortondagarsperiod. Bestämmelsen ägde viss motsvarighet i 7 § 2 mom.
andra stycket allmänna arbetstidslagen, enligt vilket stadgande arbetsgivare
ägde rätt att beräkna övertiden för kortare tidrymd än däri angivna fyra
veckor. Stadgandet i fråga, som sällan torde ha kommit till användning,
hade icke influtit i de senare arbetstidslagarna. Med hänsyn därtill förordade
arbetsrådet, att den i förslaget upptagna bestämmelsen örn antecknande
av övertid för annan period än tre veckor utginge.

De av riksförsäkringsanstalten och arbetsrådet gjorda erinringarna ha
iakttagits vid avfattningen av 8 § departementsförslaget. Genom en del formella
jämkningar har densamma dessutom bringats i närmare överensstämmelse
med motsvarande stadganden i gällande arbetstidslagar.

9 §■

Socialstyrelsens förslag.

Vissa särskilda bestämmelser rörande arbetsrådets handläggning av ärenden
enligt förevarande lag ha upptagits i 9 § socialstyrelsens förslag. Para -

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

grafen överensstämmer till innehållet nära med 9 respektive 11 § i lantarbetstidslagen
och arbetstidslagen för detaljhandeln men innehåller dock ej
något stadgande örn förslagsrätt för vissa angivna sammanslutningar i fråga
örn arbetsgivar- och arbetstagarledamöter samt suppleanter för dem. Detta
beror, enligt vad socialstyrelsen upplyser, därpå att arbetsgivarnas sammanslutningar
inom ifrågavarande fack icke tillhöra svenska arbetsgivareföreningen
eller de svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd. Styrelsen
säger sig ej finna det påkallat att i likhet med vad som gällde enligt 9 §
allmänna arbetstidslagen begränsa förslagsrätten till sammanslutningar med
visst minsta medlemsantal.

Yttrandena.

Arbetsrådet anmärker rörande detta stadgande:

Jämlikt 9 § skola förslag till ledamöter och suppleanter i arbetsrådet,
utsedda enligt den nya lagen, avgivas av rikssammanslutningar av arbetsgivare
respektive arbetstagare. Dylik bestämmelse återfinnes i allmänna
arbetstidslagen. Enligt senare tillkomna lagar, lantarbetstidslagen, arbetstidslagen
för detaljhandeln och butikstängningslagen, skola ledamöter utses
efter förslag av de svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd respektive
landsorganisationen i Sverige. Socialstyrelsens förslag har motiverats
därmed, att arbetsgivarnas sammanslutningar inom här förevarande område
icke tillhöra svenska arbetsgivareföreningen eller förutnämnda förtroenderåd.
Detta förhållande synes dock icke utgöra något avgörande hinder för att införa
samma bestämmelse i fråga örn förslagsrätten som nu gäller enligt de
tre ovan anförda lagarna. Det torde nämligen med säkerhet kunna förutsättas,
att förtroenderådet vid avgivande av förslag kommer att samråda med
arbetsgivareorganisationerna på förevarande område. — Det må därjämte
erinras örn att Kungl. Majit tillkallat en särskild sakkunnig för att verkställa
översyn rörande bestämmelserna örn arbetsdomstolens, arbetsrådets
och försäkringsrådets sammansättning. Då frågan örn sättet för avgivande
av förslag till partsrepresentation i arbetsrådet i sinom tid torde komma att
upptagas i ett större sammanhang, synes lämpligt att i den nya lagen, åtminstone
under dess första giltighetstid, upptaga de bestämmelser som i nu
förevarande avseende finnas i lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln
och butikstängningslagen. I

I anslutning till vad som anförts av arbetsrådet föreslår jag den ändring
i socialstyrelsens förslag, att partsrepresentanter för deltagande i arbetsrådet
vid behandlingen av ärende enligt arbetstidslagen för hotell, restauranger
och kaféer skola utses, en bland personer, föreslagna av de svenska arbetsgivareföreningarnas
förtroenderåd, och en bland personer, föreslagna av landsorganisationen
i Sverige.

10 §.

Socialstyrelsens förslag.

10 § 1 mom. socialstyrelsens förslag överensstämmer med motsvarande
lagrum i gällande arbetstidslagar.

10 § 2 mom. överensstämmer fullständigt med 10 § 3 mom. allmänna
arbetstidslagen och i huvudsak med 10 § 2 moni. lantarbetstidslagen och
12 § 2 mom. arbetstidslagen för detaljhandeln. Från sistnämnda två mo Bihang

till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 218. sso 44 5

Departe ments chefen.

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

ment avviker stadgandet därutinnan att de i lantarbetstidslagen och arbetstidslagen
för detaljhandeln förekommande orden »särskilda svårigheter inom
viss del av riket eller» synts lämpligen kunna utelämnas.

I förevarande paragraf upptagna bestämmelser lia, såsom nämnts, sin
motsvarighet i gällande arbetstidslagar. Väl finner jag det tveksamt, huruvida,
med hänsyn till de möjligheter till lättnader och eftergifter, som stadgandena
i 5 och 7 §§ bereda, något praktiskt behov kan föreligga av ytterligare
undantag. Då den i stadgandet förutsatta prövningen lagts i Kungl.
Maj:ts hand och då liknande stadgande finnes i de gällande arbetstidslagarna,
har stadgandet emellertid bibehållits i departementsförslaget. Med
hänsyn till de särskilda betingelser, som kunna föreligga exempelvis för de
inom fjällvärlden belägna turisthotellen, synes emellertid anledning saknas
att utesluta den i lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln
för tillämpning av motsvarande stadgande uppställda förutsättningen att
särskilda svårigheter yppats inom viss del av riket.

11 §.

Socialstyrelsens förslag.

II § 1 mom. socialstyrelsens förslag — enligt vilket tillsyn å efterlevnaden
av lagen skall utövas av yrkesinspektionen, därvid i tillämpliga delar
skall lända till efterrättelse vad som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden
av arbetarskyddslagen — är lika lydande med 11 § lantarbetstidslagen
och 13 § arbetstidslagen för detaljhandeln. Tillsyn å efterlevnaden
av allmänna arbetstidslagen utövas däremot enligt dess 11 § 1 mom. av
yrkesinspektionens befattningshavare, d. v. s. yrkesinspektörer och yrkesinspektris
jämte underlydande personal men däremot icke av de kommunala
tillsynsorganen, d. v. s. hälsovårdsnämnderna.

Beträffande 11 § 2 mom. anför social stj-relsen:

I ett andra moment lia upptagits bestämmelser örn arbetstidsschema,
vilka väsentligen motsvara stadgandena i 11 § 2 mom. allmänna arbetstidslagen.
Dessa senare stadganden äro emellertid begränsade till att avse
industriellt arbete samt sådant byggnads-, skogsavverknings-, kolnings- och
transportarbete, som bedrives med i regel minst 10 arbetare. Beträffande
företag, varå den föreslagna lagen skulle äga tillämpning, finnas — örn ej
minderåriga sysselsättas däri och på grund därav 37 § c) arbetarskyddslagen
äger tillämpning — inga lagstadgade föreskrifter örn arbetstidsschema.
I kollektivavtalen åter förekomma vissa bestämmelser i sådant avseende.
Med hänsyn till betydelsen av arbetstidsschema för vinnande av ordnade
arbetstidsförhållanden och för möjliggörande av kontroll å lagens efterlevnad
har det synts påkallat att i lagen upptaga ett stadgande i ämnet. Beträffande
rasterna har man med hänsyn till förut berörda betänkligheter i
avseende å fixerade raster ansett sig böra föreslå en något vagare avfattning
än den i nyssnämnda moment av allmänna arbetstidslagen — i stället
för »början och slut för varje rast» har sålunda föreslagits »rasternas längd
och förläggning». Härigenom har möjliggjorts att, såsom synes vara vanligt
— och medgivet genom en protokollsanteckning till stora hotell- och restaurangavtalet
— rasterna i arbetstidsschemata angivas skola ha viss varaktighet
och infalla inom en viss tidrymd, som är längre än rasten.

Kungl. Majlis proposition nr 218.

Yttrandena.

Att arbetstidsschema funnes anslaget å arbetsplatsen vore, framhåller riksJorsäkringsanstalten,
särskilt inom hotell- och restaurangnäringen av stor betydelse
för vinnande av ordnade arbetstidsförhållanden och för möjliggörande
av kontroll å arbetstidsbestämmelsernas efterlevnad, varför anstalten ville
understryka behövligheten av det föreslagna stadgandet.

Arbetsrådet påpekar, att stadgandet att ett exemplar av den nya lagen
skulle finnas anslaget å arbetsställe väl ägde motsvarighet i allmänna arbetstidslagen
men däremot icke återfunnes i lantarbetstidslagen eller arbetstidslagen
för detaljhandeln, antagligen därför att man ansett förslaget härom
ej fylla något verkligt behov och för arbetsgivaren innebära en onödig belastning.
Den föreslagna bestämmelsen syntes därför böra utgå. Beträffande
arbetstidsschema syntes bärande skäl ha anförts för förslaget örn skyldighet
för arbetsgivaren att upprätta och å arbetsplatsen anslå dylikt schema. Det
vore emellertid tänkbart, att i vissa företag arbetstid och raster vore så
ordnade, att särskilt arbetstidsschema vore överflödigt och skyldighet att
upprätta dylikt schema skulle bliva onödigt betungande. Med hänsyn härtill
föreslår arbetsrådet, att stadgandet kompletterades med en bestämmelse av
innehåll att arbetsrådet, därest skäl därtill förelåge, ägde medgiva undantag
från skyldigheten för arbetsgivare att upprätta och anslå arbetstidsschema.

Landsorganisationen vitsordar, att enligt protokollsanteckning i stora hotellock
restaurangavtalet en sådan anordning godkänts av parterna, enligt vilken
på schemat endast behövde föreskrivas de tidrymder, under vilka särskild
måltid skulle intagas, med angivande tillika av den tidslängd i följd, som
disponerades för måltiden. Denna föreskrift hade arbetarparten emellertid vid
olika tillfällen sökt få ersatt med en regel om att schemat skulle upptaga
fixerade raster. Landsorganisationen kunde under sådana förhållanden icke
tillstyrka, att i den föreslagna lagen gjordes någon avvikelse i denna del
från den i allmänna arbetstidslagen stadgade ordningen. I detta uttalande
har Sverges hotell- och restaurangpersonals förbund instämt.

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter samt restaur anter nas
arbetsgivareförening ha icke någon erinran mot stadgandet under förutsättning
att orden »rasternas längd och förläggning» finge anses giva tillfredsställande
uttryck för den i motiveringen angivna tolkningen, enligt vilken därmed
skulle förstås, att rasterna i schemat »skola ha viss varaktighet och infalla
inom en viss tidrymd, som är längre än rasten». Föreningen allmännyttiga
kafébolag finner önskvärt, att i själva lagtexten gives uttryck för vad sålunda
anförts i motiveringen. 11

11 § 1 mom. socialstyrelsens förslag har oförändrat influtit i departementsförslaget.

Yad angår 2 mom. har, i enlighet med vad arbetsrådet föreslagit, dels
skyldigheten att hava ett exemplar av lagen anslaget å arbetsstället uteslutits,
dels ock arbetsrådet erhållit rätt att meddela befrielse från skyldigheten
att ha arbetstidsschema anslaget. Därjämte har, för att i lagtexten göra

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

mera tydligt vad som avses med uttrycket »rasternas längd och förläggning»,
nämnda uttrjmk utbytts mot »de tider, som äro anslagna för arbetstagarnas
måltider, ävensom den tid, över vilken varje arbetstagare härför förfogar».
Den avvikelse stadgandet i denna del innefattar, i jämförelse med allmänna
arbetstidslagens motsvarande bestämmelse, synes mig motiverad av hänsyn
till att förevarande stadgande omfattar även småföretagen, vilket ej är fallet
i allmänna arbetstidslagen.

12-16 §§.

12—16 §§ i socialstyrelsens förslag lia oförändrade upptagits i departements
förslaget. De överensstämma nära med motsvarande stadganden i
gällande arbetstidslagar och torde med hänsyn härtill ej erfordra särskild
motivering.

Ikraftträdande. Övergångsbestämmelser.

Lagen synes böra träda i kraft den 1 januari 1945. Bestämmelserna örn
arbetsradets befogenhet och verksamhet böra dock träda i kraft några månader
tidigare, förslagsvis den 1 oktober 1944. Därigenom kan arbetsrådet hinna
meddela erforderliga tillämpningsföreskrifter och behandla angelägna framställningar
örn dispens från lagens stadganden.

Liksom vid tillkomsten av tidigare arbetstidslagar lärer även i förevarande
fall försiktigheten bjuda, att lagen till en början får verka under viss prövotid,
vilken lämpligen torde kunna bestämmas till tre år.

Departementslörslaget till lag angående ändring i lagen den 16 maj
1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning.

Enligt 1 § andra stycket k) allmänna arbetstidslagen är, såsom tidigare
nämnts, från tillämpningen av nämnda lag undantaget sådant arbete i hotell-,
restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra till allmänhetens direkta
betjänande. Under giltighetstiden för den nu föreslagna arbetstidslagen för
hotell, restauranger och kaféer bör nämnda undantag i stället lyda »arbete,
varå arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer äger tillämpning».

Allmänna arbetstidslagen innehåller, såsom även tidigare omtalats, ännu
ett stadgande, som har avseende å personal, som nu blir hänförd under den
nya arbetstidslagen. Enligt 10 § 1 mom. allmänna arbetstidslagen må nämligen
Konungen beträffande annat arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse
än sådant, varom i 1 § k) är sagt, där tillämpningen av 4 § prövas
medföra synnerliga svårigheter, på framställning av arbetsrådet eller efter
dess hörande, föreskriva annan begränsning av tiden för arbetares användande.
Nämnda stadgande måste tydligen, såsom socialstyrelsen ock föreslagit, upphävas
för den tid den nya arbetstidslagen gäller.

Nu omförmälda ändringar ha iakttagits vid avfattningen av departementsförslaget
till lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) örn
arbetstidens begränsning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

Föredragande departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över inom socialdepartementet upprättade förslag till

arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer samt

lag angående ändring i lagen dm 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning,

av den lydelse bilaga1 (Bilaga .-1) till detta protokoll utvisar, måtte för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Andess Lundstedt.

.1 Denna bilaga, vilken fransett. smärre redaktionella jämkningar är, lika lydande med
de vid propositionen fogade förslagen, bar här uteslutits -

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Bilaga B.

Socialstyrelsens förslag.

1) Utkast
till

Arbetstidslag

för hotell, restauranger och kaféer.

Vi Gustaf —--förordna som följer:

Lagens tillämpningsområde.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å sådan hotell-, restaurang- och kaférörelse,
vari för arbetsgivares räkning i regel användas flera än två arbetstagare,
häri dock icke inräknad arbetstagare, som användes till arbete, vilket avses
i a)—f) här nedan. I omedelbar anslutning till rörelse av nämnda slag utövad
annan verksamhet, vilken ej bedrives såsom självständigt företag, skall
i fråga örn tillämpning av denna lag anses inbegripen i rörelsen.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses
tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande;

b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas
till bestämda tider;

c) arbete, som bedrives av staten;

d) arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran
eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov;

e) husligt arbete i arbetsgivarens hushåll;

f) skeppstjänst, som omförmäles i sjöarbetstidslagen.

2§.

Såsom arbetstagare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas:

a) medlem av arbetsgivarens familj;

_ b) hovmästare, kökschef, husfru, restaurangkassörska eller annan befattningshavare
i överordnad ställning;

c) bokhållare eller annat kontorsbiträde.

3§-

På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den, vars
rätt därav beröres, åligger det arbetsrådet att avgöra, örn lagen äger tilllämpning
å visst arbete eller viss arbetstagare.

Ar mål, som handlägges vid domstol, beroende äv fråga, varom i första
stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet, när part
sådant äskar eller domstolen finner det nödigt, och må slutligt utslag av
domstolen ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

I annan fråga rörande lagens tillämpning, än som i första stycket avses,
har arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör
eller den, vars rätt av frågan beröres, avgiva utlåtande.

Ordinarie arbetstid.

4 §■

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare till arbete under längre tid,
än att arbetstiden, raster oräknade, under loppet av tre kalenderveckor
kommer att uppgå till 144 timmar; för arbetstagare, som har att direkt betjäna
allmänheten, må dock arbetstiden under sådan tidrymd uppgå till 153
timmar. Emellertid må ej arbetstiden under något kalenderdygn för någon
arbetstagare överskrida 11 timmar.

5 §•

1 mom. Beträffande rörelse, vari i regel användas högst fyra arbetstagare,
må arbetsrådet, där tillämpning av bestämmelse i 4 § skulle medföra allvarlig
olägenhet, bevilja erforderlig eftergift.

2 mom. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva att den i 4 § angivna
arbetstiden, utan att förlängas för viss längre tidrymd räknat, fördelas
på annat sätt än i nämnda paragraf sägs.

3 mom. Einnes i visst fall av särskilda skäl påkallat, att arbetstiden utsträckes
längre än i 4 § sägs, äger arbetsrådet lämna medgivande därtill.

4 mom. Undantag från de i 4 § angivna begränsningarna må ock av
arbetsrådet medgivas, då det av uttalande av arbetstagarnas sammanslutning
eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet
av de arbetstagare, som skulle beröras av undantaget, finner detsamma
önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

Övertidsarbete.

6 §•

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat
förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande
fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må arbetstagare,
i den mån det är nödigt med hänsyn till berörda förhållande, användas
till arbete å övertid. Om sådant arbete samt dess anledning, omfattning
och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn
från dess början göra anmälan till arbetsrådet.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill
sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet
att ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när densamma
i betalt brev avlämnats till posten.

7 §■

1 morn. Till betjänande av kunder, som vid stängning av serveringslokal
befinna sig i lokalen, samt till sådana föreredelse- och avslutningsarbeten,
som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter
den allmänna arbetstiden, må nödigt antal arbetstagare användas till arbete
å övertid rander högst 18 timmar under loppet av tre kalenderveckor, dock
icke något dygn mer än l1/* timme.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall, än som avses i 6 § eller nästföregående
moment, med hänsyn till särskilt förhållande påkallat att använda
arbetstagare till arbete å övertid, vare därtill berättigad för högst 27 timmar
under loppet av tre kalenderveckor och ISO timmar under loppet av ett
kalenderår.

3 morn. Är ytterligare eftergift av trängande behov påkallad, må sådan,
dock för högst 100 timmar under loppet av ett kalenderår, meddelas av
arbetsrådet.

4 mom. I fråga örn arbetstagares skyldighet att utföra arbete, som avses
i denna paragraf, gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet,
men åligger det arbetsgivaren tillse, att icke arbetstagaren
genom användande till dylikt arbete utsattes för överansträngning eller
ohälsa.

Anteckning- om övertidsarbete lii. m.

8§-

Rörande arbetstagares användande till arbete å övertid åligger det arbetsgivaren
att senast den första söckendagen efter varje period av tre veckor
eller annan tidrymd för arbetstidens begränsning eller, därest då icke kan
avgöras, i vad män övertidsarbete uttagits, så snart sådant kail ske, därom
göra anteckning i särskild övertidsjournal, upprättad enligt formulär, som
fastställes av arbetsrådet. Nämnda myndighet äger dock medgiva, att anteckning
om övertidsarbete får verkställas å annan tid och på annat sätt
än nu angivits. I fråga örn sådant förberedelse- eller avslutningsarbete,
som avses i 7 § 1 morn., är arbetsgivaren icke pliktig att göra dylik anteckning,
där övertiden finnes behörigen upptagen å det i 11 § 2 mom. föreskrivna
arbetstidschema.

Övertidsjournal, varom härovan sägs, skall anskaffas av arbetsgivaren.

Beslut av arbetsrådet enligt 6 eller 7 § skall biläggas övertidsjournalen
eller annan handling, vari anteckning enligt första stycket skall göras, och
skall journalen eller handlingen jämte bilagda beslut förvaras å arbetsstället
intill utgången av tre år, räknat beträffande journalen eller handlingen från
den tid, då sista anteckningen gjordes däri, och beträffande beslutet från
detsammas datum.

Arbetsgivare åligger att efter därom framställd begäran bereda hos honom
anställd arbetstagare tillfälle att själv eller genom ombud taga del, såvitt
arbetstagaren angår, av övertidsjournal eller sådan handling, varom i nästföregående
stycke sägs.

Allmänna bestämmelser.

9§.

För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärenden, som avses i
denna lag, utser Konungen för viss tid två ledamöter, vilka äro förtrogna
med förhållandena inom hotell-, restaurang- och kaféföretagen. Den ena av
dessa ledamöter skall utses bland personer, som föreslagits av rikssammanslutning
av arbetsgivare inom nämnda företag, och den andra bland personer,
som föreslagits av riirssammanslutning av arbetstagare inom sådana
företag. Vid tjänstgöring i arbetsrådet skola de ersätta en arbetsgivare-och
en arbetarledamot, utsedda enligt 9 § lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens
begränsning. För envar av de två först åsyftade ledamöterna utses
i enahanda ordning minst två suppleanter, som äro förtrogna med förhållandena
inom omförmälda företag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Vid arbetsrådets behandling av ärende, som avses i denna lag, skola,
med iakttagande av vad som stadgas i 9 § 6 morn. nämnda lag örn arbetstidens
begränsning, närvara båda de ledamöter, som först åsyftas i nästföregående
stycke, eller för dem utsedda suppleanter. I övrigt skola bestämmelserna
i nämnda paragraf i tillämpliga delar äga motsvarande gil tistel

I0 §.

1 morn. Aro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare,
som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetstagare
inom visst verksamhetsområde, som i denna lag avses, ense om viss eftergift
i något avseende, varom stadgas i 5 § eller 7 § 3 morn., ma Konungen,
på framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande, förordna, att eftergiften
må inom verksamhetsområdet i fråga allmänt tillgodonjutas. ^

2 mom. Skulle tillämpningen av denna lag medföra sådana svårigheter
för visst arbete eller företag, att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras,
må Konungen, på framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande,
medgiva av förhållandena påkallat undantag från lagens tillämpning.

11 §•

1 mom. Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionen.
Därvid skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som finnes
stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen den 29 juni 1912 örn

arbetarskydd. .

2 mom. A arbetsstället skola på lämplig plats finnas anslagna ej mindre
denna lag än även arbetstidsschema, som för varje arbetstagare eller grupp
av arbetstagare med samma arbetstidsindelning angiver tiderna för arbetets
början och slut samt såvitt möjligt rasternas längd och förläggning.

12 §.

Använder arbetsgivare arbetstagare till arbete i strid mot vad som stadgas
i denna lag eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffes
med dagsböter. Var arbetstagaren under 18 år, vare den, som har vårdnaden
om arbetstagaren, där användandet skett med hans vetskap och vilja,
förfallen till böter från och med fem till och med femtio kronor.

13 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrives
i 6 §, eller att iakttaga vad enligt 8 § första, tredje eller fjärde stycket
eller 11 § 2 mom. åligger honom, straffes med dagsböter.

Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning,
som avses i 8 § första stycket, straffes med dagsböter ej under fem.

14 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där sådan är inrättad,
men eljest vid allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

15 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun, skall vad i denna lag
är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

Lag samma vare, där arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare godtagit
viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. AV 218. a''-» m 6

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

16 §.

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgas beträffande
användande av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan begränsning
lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft, såvitt den avser arbetsrådets befogenhet och
verksamhet, den och i övrigt den

samt gäller till och med den . Beträffande förseelse mot

lagen, som begåtts under tiden för dess giltighet, skall vad i lagen är
stadgat fortfara att gälla efter sistnämnda dag.

2) Utkast
till

Lag

om ändrad lydelse av 1 och 10 §§ lagen den 16 maj 1930 nr (138)
om arbetstidens begränsning.

Vi Gustaf---förordna, dels att 1 § lagen den 16 maj 1930 örn

arbetstidens begränsning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives
och dels att 10 § 1 mom. nämnda lag skall upphöra att gälla samt att samma
paragrafs följande moment skola betecknas 1 respektive 2 mom.

1 §■

Denna lag--- — här nedan.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete, som — — — äger tillämpning,

k) sådant arbete, vara arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer
äger tillämpning, samt

l) arbete, som---— hans bostad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den
9 mars 1944.

Närvarande:

justi tierå den Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 6 mars 1944 tillkandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 25
februari 1944, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer samt till
lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138j om arbetstidens begränsning.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av t. f. chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet hovrättsrådet J. M.
Wahlbäck.

Lagrådet yttrade:

Vid granskning av det remitterade huvudförslaget har lagrådet icke ingått
i bedömande av förutsättningarna för genomförande — särskilt under de nu
rådande förhållandena —- av en lagstiftning i förevarande syfte och med
ifrågasatt räckvidd. I avseende å uppställning och avfattning äro förslagets
bestämmelser, i den mån det med hänsyn till saklig överensstämmelse varit
påkallat, i stort sett utarbetade i anslutning till gällande lagstiftning örn
reglering av arbetstiden å andra näringslivets områden. Med beaktande av
detta sammanhang har lagrådet icke i sådana delar ifrågasatt någon ändring
i förslaget.

Under hänvisning härtill och då granskningen i övrigt icke givit anledning
till anmärkning lämnas de remitterade förslagen utan vidare erinran.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

Kungl. Majlis -proposition nr 218.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 10 mars 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,

Rubbestad.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 9 mars 1944
avgivna utlåtande över de den 25 februari 1944 till lagrådet remitterade förslagen
till

arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer samt

lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning.

Efter redogörelse för innehållet i utlåtandet hemställer föredraganden, att
förslagen måtte efter smärre redaktionella jämkningar jämlikt § 87''regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

N. 0. Aurelius.

Stockholm 1944. K. L. Beckmans Boktryckeri.