Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

1

Nr 210.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) örn
införsel i avlöning, pension eller livränta; given Stockholms
slott den 10 mars 1944.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 14 juni
1917 (nr 380) om införsel i avlöning, pension eller livränta.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 19H. 1 sami. Nr 210.

1

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning,
pension eller livränta.

Härigenom förordnas, att 3, 11, 14 och 15 §§ samt 21 § 5) lagen den 14
juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

3 §•

Utmätningsmannen läte---avgiva yttrande.

Underrättelse vare ej erforderlig, där den underhållsskyldiges vistelseort
icke kan utrönas eller han vistas utom riket samt till följd härav underrättelse
icke utan avsevärd tidsutdräkt kan tillställas honom.

11 §•

Det åligge arbetsgivaren att, å tid som utmätningsmannen bestämmer,
en gång i månaden insätta innehållet belopp å tjänstepostgirokonto, som denne
anvisar, eller, om något belopp ej innehållits, med angivande av orsaken
göra anmälan härom till utmätningsmannen; dock åge denne, om särskilda
skäl därtill föranleda, bestämma längre tidsmellanrum än nu sagts.

Utmätningsmannen åge, om särskild anledning därtill förekommer, hos
arbetsgivaren omedelbart lyfta vad som innehållits.

Har den underhållsskyldige slutat sin anställning, skall arbetsgivaren inom
en vecka från det han erhöll kännedom om anställningens upphörande göra
anmälan härom till utmätningsmannen.

Utmätningsmannen skall giva arbetsgivaren skriftlig underrättelse om vad
denne har att iakttaga med avseende å införseln.

Till utmätningsmannen influtna medel, som ej hos honom lyftas av den
underhållsberättigade, skola till denne med posten översändas. Ej må något
belopp tillhandahållas den underhållsberättigade, förr än bidrag, som därmed
skall gäldas, är förfallet.

14 §.

Utbetalar arbetsgivare avlöning i uppenbar strid mot beslut om införsel,
eller underlåter han att inom föreskriven tid tillställa utmätningsmannen

Senaste lydelse av 21 § 5), se SFS 1925: 71.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

3

innehållet belopp eller att, när utmätningsmannen vill hos honom lyfta sådant
belopp, utgiva detsamma, åge utmätningsmannen hos arbetsgivaren
omedelbart genom utmätning uttaga beloppet.

15 §.

Underlåter arbetsgivare att på anfordran lämna uppgift enligt 4 § eller att
inom föreskriven tid göra anmälan, som i 11 § sägs, eller lämnar han oriktig
uppgift eller anmälan,

eller utbetalar han avlöning i uppenbar strid mot beslut örn införsel och
tillställer han icke inom föreskriven tid utmätningsmannen det belopp som
skolat innehållas,

eller underlåter han att inom föreskriven tid tillställa utmätningsmannen
innehållet belopp,

straffes med dagsböter.

Böter tillfalla kronan.

21 §.

5) Det åligge arbetsgivaren att, å tid som utmätningsmannen bestämmer,
minst en gång varje kalenderkvartal, det kvartal oräknat varunder införseln
beviljats, och högst en gång i månaden göra insättning eller anmälan, som i
11 § första stycket sägs; dock äge utmätningsmannen, örn förhållandena därtill
föranleda, bestämma längre tidsmellanrum än nu sagts. Upphäves beslutet
om införsel eller upphör av annan anledning skyldigheten för arbetsgivaren
att innehålla avlöning, vare han pliktig att göra sådan insättning eller anmälan
inom en månad från det han erhöll kännedom om skyldighetens upphörande
eller inom den kortare tid, som utmätningsmannen må hava föreskrivit.
För den del av utskylderna eller avgifterna, som motsvaras av innehållet
belopp, skall gäldenären ej vidare häfta, ändå att på grund av arbetsgivarens
obestånd det innehållna icke kan utfås hos denne.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 18 februari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,
Rubbestad.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, fråga örn
vissa ändringar i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning,
pension eller livränta samt anför därvid följande.

Under de senaste åren har till Kungl. Majit inkommit ett flertal framställningar
rörande ändringar i olika hänseenden i införsellagen. Vissa av
dessa spörsmål torde utan olägenhet nu kunna upptagas till särskild behandling
utan avvaktan på den utredning som i övrigt lärer vara påkallad
med anledning av de gjorda framställningarna. De avse bestämmelserna om
underrättelse rörande sökt införsel för underhållsbidrag, om arbetsgivares
redovisning av belopp som innehållits samt om påföljder för arbetsgivare
vid uraktlåtenhet att iakttaga lagens föreskrifter.

De nu avsedda spörsmålen ha behandlats i en inom justitiedepartementet
den 15 februari 1941 upprättad promemoria med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av införsellagen.

över promemorian ha efter remiss yttranden avgivits av statskontoret,
riksräkenskapsverket, socialstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, örebro och
Västernorrlands län, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen,
föreningen Sveriges stadsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler, svenska
exekutionsmännens riksförbund samt svenska fattigvårds- och bamavårdsförbundet.
Länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus och Västernorrlands
län ha vid sina utlåtanden fogat yttranden av vederbörande länsavdelning
av föreningen Sveriges landsfiskaler. Vid det utlåtande, som avgivits
av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, ha fogats yttranden av
magistraten samt andre och tredje stadsfogden i Göteborg ävensom av landsfiskalen
i Stångenäs distrikt. Magistraten bar därvid såsom eget utlåtande
instämt i vad stadsfogdarna anfört och länsstyrelsen har i sin tur åberopat
de avlämnade yttrandena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210-

5

Underrättelse rörande sökt införsel för underhållsbidrag,

fällande bestämmelser m. m.

Enligt lagen om införsel kan införsel äga liim för enskildas underhållsbidrag
av familjerättslig natur som fastställts genom beslut av domstol eller
domare eller enligt skriftligt avtal (1 §), för fattigvårdsstyreLses och barnavårdsnämnds
fordringar mot enskilda försörjningspliktiga i vissa fall (20 §),
för oguldna utskylder och allmänna avgifter (21 §) samt för böter och vitén
(22 §).

Införsel kan ske i avlöning för tjänst eller annan arbetsanställning hos
enskild eller hos stat eller kommun (1 och 18 §§) samt i pension och livränta
(19 §).

Vad först angår enskildas rätt att erhålla införsel för
underhållsbidrag gäller såsom allmän förutsättning, att gäldenären underlåter
att betala förfallet underhållsbidrag (1 §).

Då införsel begärts, skall utmätningsmannen bevisligen tillställa den underhållsskyldige
skriftlig underrättelse örn ansökningen med föreläggande
att inom viss kort tid muntligen eller skriftligen avgiva yttrande, därest han
har något att invända mot ansökningen eller att andraga beträffande de bestämmelser,
som böra meddelas vid beviljande av införsel (3 §). Vidare skall
utmätningsmannen hos arbetsgivare eller myndighet söka inhämta upplysning
om de omständigheter som kunna vara av betydelse vid prövning av
ansökningen. Arbetsgivare är skyldig att på anfordran lämna utmätningsmannen
uppgift angående den underhållsskyldiges anställning och avlöningsförhållanden.
Upplyses det att den underhållsskyldige tagit anställning å
annan ort och är utmätningsmannen till följd härav icke längre behörig, skall
han översända handlingarna jämte underrättelse örn vad i ärendet förekommit
till behörig utmätningsman, vilken det sedan åligger att ägna ärendet
fortsatt behandling (4 §).

Införsel får ej beviljas, örn den underhållsskyldige betalar förfallet belopp
och dessutom antingen ställer av utmätningsmannen godkänd pant eller
borgen för underhållsskyldighetens fullgörande under tid, som utmätningsmannen
finner skälig, dock minst ett år, eller visar sannolika skäl att han
skall fullgöra sin skyldighet (5 §). Införsel får ej beviljas till gäldande av
bidragsbelopp, som förfallit till betalning tidigare än ett år, innan beslutet
meddelades (6 §).

Beviljas införsel, bestämmer utmätningsmannen, huru stort belopp av avlöningen
som skall innehållas för gäldande av underhållsbidraget. Utmätningsmannen
skall emellertid tillika föreskriva, att vid varje avlöningstillfälle
visst angivet belopp skall förbehållas den underhållsskyldige, motsvarande
vad han kan anses behöva till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda
barn eller adoptivbarn, som ej själva åtnjuta underhållsbidrag av honom.
Innehållande får därför äga rum endast i den mån avlöningen överskjuter
sistnämnda belopp (7 §).

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 210-

Om införselbeslut skab skriftlig underrättelse bevisligen tillställas arbetsgivaren.
Därjämte skall underrättelse om beslutet med posten avsändas till
såväl den underbållsberättigade som den underhållsskyldige (10 §).

Om den underhållsskyldige slutar sin anställning oell tager tjänst hos annan
arbetsgivare, skall utmätningsmannen utan ny ansökan inhämta erforderliga
upplysningar hos denne samt, därest hinder ej möter, meddela beslut
örn införsel i avlöningen för den nya anställningen. Är orten för den nya anställningen
belägen utom utmätningsmannens distrikt, skall han översända
handlingarna till behörig utmätningsman, som har att meddela beslut i ärendet
(9 §).

Beträffande införsel för bidrag till fattigvårdsstyrelse
eller barnavårdsnämnd gälla samma regler som för enskild underhållsfordran
(20 §).

I fråga om införsel för utskylder och allmänna avgifter
(21 §) eller för böter och vitén (22 §) skola lagens bestämmelser
örn införsel för underhållsbidrag lända till efterrättelse i tillämpliga delar.
Viktiga avvikelser ha emellertid stadgats. Det är sålunda icke en nödvändig
förutsättning för giltig införselåtgärd att gäldenären i förväg bevisligen erhållit
underrättelse, att indrivning påkallats och att införselåtgärd ifrågasättes.
Underrättelse behöver i sådant fall överhuvud taget ej lämnas gäldenären,
örn utmätningsmannens kännedom örn hans förhållanden gör det obehövligt
eller eljest särskilda omständigheter föranleda undantag. Eljest är
utmätningsmannen pliktig att genom tjänstebrev eller annorledes lämna gäldenären
underrättelse om att indrivning påkallats och att han, om han har
något att invända mot införsel eller att andraga beträffande de bestämmelser,
som böra meddelas vid beviljande av införsel, äger att inom viss kort tid
muntligen eller skriftligen avgiva yttrande. I fråga örn införsel för utskylder
och böter föreligger ej heller skyldighet att underrätta gäldenären örn införselbeslutet.
Däremot är arbetsgivaren pliktig att varje gång avlöning utbetalas
lämna gäldenären skriftligt intyg örn det belopp som innehållits.

Lagberedningen, som utarbetade det förslag som legat till grund för lagen
örn införsel, yttrade i sin motivering till den i lagens 3 § stadgade underrättelseplikten
följande.

Vederbörlig hänsyn till den underhållsskyldiges rätt kräver, att införsel
ej meddelas, utan att han haft tillfälle att yttra sig i ärendet. Skyldigheten att
underrätta honom därom att införsel sökts kan visserligen medföra praktiska
olägenheter. Därigenom vållas alltid något dröjsmål, och det kan väl
tänkas att underrättelsen stundom på en tredskande underhållsskyldig kommer
att verka nästan som en uppmaning att lämna den dåvarande anställningen
för att undgå införsel. De skäl, som tala för meddelandet av sådan
underrättelse, väga dock tyngre. I 1 § uppställes för införsels meddelande
det villkoret att den underhållsskyldige underlåtit att betala förfallet bidragsbelopp.
Detta negativa faktum kan i regel ej styrkas av den underhållsberättigade,
och införsel bör då ej meddelas på hans blotta uppgift härom,
med mindre den underhållsskyldige haft tillfälle att visa motsatsen. Den un -

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 210-

derhållsskyldige bör ock hava tillfälle alf framställa påståenden angående de
närmare detaljerna vid den sökta införseln, särskilt angående storleken av
det belopp, som skall innehållas, samt att redogöra för och styrka de omständigheter,
som enligt 6 § äro av betydelse härutinnan. Är ansökningen grundad
på avtal örn underhållsbidrag, bör han hava möjlighet att framställa befogade
invändningar mot avtalets äkthet eller giltighet. Faran för att den
underhållsskyldige, när han får del av ansökningen, lämnar sin anställning
för att förekomma verkställigheten torde ej vara sa stor, då han i regel är i
behov av annan anställning och utmätningsmannen utan ny, ansökning eller
delgivning äger meddela införsel i avlöning av salunda erhallen ny anställ m

Underrättelsen till den underhållsskyldige synes böra hava skriftlig form.
Däremot har icke ansetts nödigt att stadga något särskilt sätt för underrättelsens
delgivning med den underhållsskyldige. Utmätningsmannen har således
att välja det i varje fall mest praktiska sättet, endast delgivningen blir
bevislig.

Beträffande det i 4 § angivna fallet att den underhållsskyldige tagit anställning
å annan ort, innan beslut om införsel meddelats, framhöll lagberedningen,
att detta förhållande icke borde föranleda att ny ansökning om införsel
behövde göras samt ny underrättelse delgivas den underhållsskyldige.

I fråga örn det i 9 § behandlade fallet, att den underhållsskyldige bytt anställning
efter beslut om införsel, uttalade beredningen, att det icke torde
vara nödvändigt att den underhållsskyldige erhölle tillfälle att yttra sig innan
det nya införselbeslutet meddelades. Det funnes nämligen icke någon anledning
antaga, att de omständigheter, för vilkas utredning den underhållsskyldiges
hörande skulle ha den största betydelsen, rönt någon inverkan av
bytet. Däremot kunde det ofta inträffa, att avlöningsförhållandena i den
nya anställningen, örn vilka underrättelse bäst inhämtades hos arbetsgivaren,
vore så olika dem i den gamla, att av sådan anledning de i det förra beslutet
meddelade närmare bestämmelserna om innehållande av ett visst belopp
icke kunde bibehållas oförändrade. Därom borde alltså utmätningsmannen
före meddelandet av det nya förordnandet inhämta upplysning på sätt stadgades
i 4 §.

Framställning.

Föreningen Sveriges stadsfogdar har i skrivelse den 21 februari 1939 till
Kungl. Maj:l hemställt om bland annat sådan ändring av införsellagen, att
beslut örn införsel må kunna meddelas utan hinder av att underrättelse örn
ansökningen icke kunnat tillställas den underhållsskyldige på grund av dennes
bortovaro.

Föreningen bar härom anfört följande.

I de icke sällsynta fall, då den underhållsskyldige är sjöman, som befinner
sig ombord på ett fartyg i utländska farvatten, kan stadgandet i 3 § medföra,
alt införsel fördröjes i månader. Det vill därför synas som bestämmelserna
örn delgivning av införselansökan kunde, utan förfång för rättssäkerheten,
något uppmjukas. Den underhållsskyldige erhåller ju dock alltid^kunskap
om kravet — örn inte förr så då avdrag göres — och kan ju då, så gott
som omedelbart, erhålla rättelse örn fel till äventyrs skulle förelupit. Erfa -

8

Kungl. Majlis proposition nr 210-

renheten har för övrigt givit vid handen, att, trots behörig underrättelse,
många gäldenärer lämna begärda upplysningar först sedan beslut meddelats
och arbetsgivaren begynt göra avdrag å lönen. Givetvis bör en dispens från
underrättelseskyldigheten meddelas allenast i undantagsfall och endast för
såvitt verklig anledning därtill föreligger. Ett stadgande härom bör för den
skull givas en sådan snäv avfattning, att något missbruk icke bliver möjligt.

Promemorian.

Stadsfogdeföreningens nyssnämnda skrivelse har behandlats i den förut
omnämnda promemorian, i vilken rörande förevarande spörsmål anförts
bland annat följande.

De av föreningen påtalade olägenheterna torde med särskild styrka göra
sig gällande under nuvarande avspärrning i förhållande till utlandet. Med
införsel för underhållsbidrag avses ju som regel att tillgodose ett aktuellt
försörjningsbehov, och i 12 § i lagen har utmätningsmannen med hänsyn
härtill uttryckligen ålagts att skyndsamt vidtaga de åtgärder som ankomma
på honom. På grund av den underhållsberättigades intresse att utfå i laga
ordning fastställt underhållsbidrag synes möjlighet böra finnas att i undantagsfall
meddela införsel oaktat den underhållsskyldige icke erhållit tillfälle
att yttra sig om införselansökningen. Denna möjlighet bör dock begränsas
till det fall att den underhållsskyldige vistas utom riket och att till
följd därav underrättelse icke utan avsevärd svårighet eller tidsutdräkt kan
tillställas honom. Såsom ytterligare förutsättning för underrättelsepliktens
eftergivande torde böra gälla, att synnerliga skäl föreligga för ansökningen
med hänsyn till sökandens ekonomiska förhållanden. Det ifrågasatta stadgandet
bör upptagas i lagens 3 §.

I de fall, då den underhållsskyldige i anledning av denna bestämmelse
icke blir underrättad örn ansökningen, är det uppenbarligen av särskild vikt
att utmätningsmannen, innan han meddelar beslut om införsel, låter verkställa
en noggrann undersökning angående de omständigheter, vilka kunna
vara av betydelse vid prövning av ansökningen. Sedan införsel beviljats, åligger
det utmätningsmannen enligt 10 § att med posten tillsända den underhållsskyldige
underrättelse örn beslutet. Någon jämkning av detta stadgande
synes icke påkallad. I

I det vid promemorian fogade lagförslaget hade 3 § i lagen ändrats i enlighet
med vad sålunda anförts.

Yttranden.

Det genom promemorian framlagda förslaget om ändring av 3 § har i
flertalet yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Landsorganisationen har framhållit, att den i lagen stadgade underrättelseplikten
vore föranledd av att den underhållsskyldige självfallet borde ha
möjlighet att före införselns beviljande framställa de erinringar som kunde
föranledas av sökandens uppgifter eller som hänförde sig till själva exekutionsurkunden.
Med hänsyn till de kvalificerade villkor som uppställts för
den föreslagna eftergiften från underrättelseskyldigheten hade landsorganisationen
dock intet att erinra mot förslaget.

Från vissa håll har förordats en ytterligare uppmjukning av ifrågavarande
stadgande.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 210-

Överståthållarämbetet har sålunda framhållit, att den nuvarande skyldigheten
att bevisligen tillställa den underhållsskyldige underrättelse om ansökningen
i praktiken föranlett att behandlingen av införselärenden blivit
starkt fördröjd. Detta vore ägnat att hos sökandena framkalla otålighet och,
vad särskilt gällde sökande i ekonomiskt trångmål, bekymmer. Det i fråga
om underhållsbidrag föreskrivna underrättelseförfarandet torde få anses härröra
från önskemål örn att skapa värn mot ansökningar, som saknade grund,
i det att falsk handling åberopades eller betalning söktes för belopp som
redan vore guldet. Strafflagens straffhot syntes dock därutinnan utgöra ett
skydd som måste anses vara verksamt nog. Bestämmelsen om underrättelseskyldigheten
vore i sin nuvarande utformning obehövlig och hade vid tilllämpningen
visat sig vara till men för de underhållsberättigade samt ägnad
att i betydande grad belasta arbetet för utmätningsmännen och därmed fördyra
deras verksamhet. Vägande skäl talade med hänsyn härtill för ändring
av den nu föreskrivna ordningen. Enligt ämbetets mening krävde den underhållsskyldiges
intressen icke annat underrättelseförfarande än att utmätningsmannen
till gäldenären under dennes senast kända adress postledes i
rekommenderad försändelse avläte skriftligt meddelande örn sökt införsel.
Ämbetet föreslog därför, att lagbestämmelsen ändrades och därvid gåves nu
antydda innehåll.

Föreningen Sveriges stadsfogdar har anfört, att vägande skäl talade för
att icke upprätthålla det stränga underrättelseförfarandet, åtminstone i de
fall där svårigheten att underrätta vore beroende av omständigheter, som
vore att hänföra till gäldenärens egna åtgöranden eller förhållanden. Till
jämförelse kunde erinras, att bestämmelserna om underrättelse vid utmätning
därutinnan lämnade utmätningsmännen större frihet. Enligt 59 § utsökningslagen
finge utmätning äga rum även i gäldenärens frånvaro, om det
förelåge anledning antaga att gäldenären holle sig undan eller rest bort
därför att han väntade utmätning. Likaledes finge utmätning ske, om gäldenären
ej hade stadigt hemvist i riket och ej heller hade känt ombud i orten.
Med hänsyn till den underhållsberättigades intresse att erhålla snabb
hjälp syntes bestämmelser av ungefärligen samma innebörd böra intagas i införsellagen.

Föreningen Sveriges landsfiskaler har uttalat, att undantag från underrättelseplikten
borde stadgas jämväl för det fall, att den underhållsskyldige
vistades å okänd ort inom riket. Numera syntes i allt större utsträckning
tillämpas, att införsel meddelades i handelsresandes och agenters provisionsinkomster.
Underliållsskyldiga av denna kategori vore vanligen, då de vore
stadda på affärsresor, långa tider oanträffbara för delgivning, enär tillförlitlig
upplysning örn deras tillfälliga vistelseorter icke kunde erhållas. Det
kunde i dylikt fall icke vara rimligt, att underrättclsetvång finge utgöra hinder
för ett snabbt tillgodoseende av den underhållsberättigades legitima
intressen. Den föreslagna föreskriften att sökandens ekonomiska förhållanden
skulle inverka på bedömandet av frågan, huruvida underrättelse vore erfor -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 210-

derlig eller icke, syntes icke lämplig. Även om man i flertalet fall kunde utgå
från att den underhållsberättigade på grund av sina ekonomiska förhållanden
vore i omedelbart behov av bidraget, bomme utmätningsmannen att genom
ett dylikt stadgande likväl känna sig bunden att låta verkställa undersökning
om detta förhållande. Dylik undersökning måste ske genom annan
myndighet, då sökanden vore bosatt utom utmätningsmannens behörighetsområde.
Ett sådant förfarande icke blott bomme att försena ärendets handläggning
utan kunde även komma att medföra obehag för sökanden. Enligt
föreningens mening borde underrättelseplikten eftergivas, om upplysning rörande
den underhållsskyldiges vistelseort ej kunde erhållas eller han uppehåll
sig å ort utom riket samt till följd därav underrättelse icke utan avsevärd
svårighet eller tidsutdräkt kunde tillställas honom.

Länsstyrelsen i Stockholms län samt avdelningen i länet av föreningen Sveriges
landsfiskaler ha förordat, att det föreslagna stadgandet måtte utvidgas
till att avse även det fall att den underhållsskyldige vistades å okänd ort inom
riket.

Föreningen Malmöhus låns landsfiskaler bär framhållit, att erfarenheten
visat att den underhållsskyldige, sedan han delgivits underrättelse, ofta slutat
sin anställning och avflyttat från orten. Handlingarna i ärendet hade därefter
för vidare åtgärd översänts till utmätningsmannen i den nya vistelseorten. Då
nu ärendet på nytt skolat delgivas den underhållsskyldige, hade ytterligare
dröjsmål uppkommit, och ej sällan hade det inträffat, att den underhållsskyldige
efter förnyad delgivning återigen begivit sig till annan ort.
Det kunde knappast vara riktigt, att den underhållsberättigades intressen
sattes på spel genom nu angivna förhållanden. Till förekommande
härav borde i lagen införas en bestämmelse att, sedan i ett ärende den underhållsskyldige
delgivits underrättelse men införselbeslut icke hunnit verkställas
på grund av anställningens upphörande, ny delgivning icke behövde ske vid
ärendets fortsatta handläggning av samma eller annan utmätningsman. En dylik
bestämmelse skulle icke komma att lända den underhållsskyldige lill
nämnvärt förfång, då utmätningsmannen i regel av arbetsgivaren erhölle fullständiga
uppgifter om den underhållsskyldiges förhållanden och således kunde
anpassa införselbeslutet därefter. I anledning av vad föreningen sålunda
anfört har länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasatt, huruvida icke en bestämmelse
borde införas därom, att i det av föreningen angivna fallet ny underrättelse
om den sökta införseln ej behövde avlåtas vid ärendets fortsatta handläggning
hos annan utmätningsman, om införselbeslutet hunne meddelas inom
viss kortare tid, förslagsvis en månad efter underrättelsens avsändande.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har uttalat, att skyldigheten
för utmätningsman att bevisligen underrätta den underhållsskyldige örn den
sökta införseln i många fall medfört en icke obetydlig tidsförlust. Den föreslagna
uppmjukningen av underrättelseplikten vore icke tillfyllest. Det borde
i stället tagas under övervägande, om icke utmätningsmannen med bibehållande
av underrättelseplikten borde åläggas att i fall, då mera avsevärd tids -

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

11

förlust kunde befaras, meddela interimistiskt införselbeslut. Ett sådant beslut
kunde tillgodose såväl införselsökandens berättigade intresse att skyndsamt
få införsel som den underhållsskyldiges möjlighet att få avgiva yttrande i
ärendet innan definitivt beslut fattades. Därest införsel beviljats interimistiskt,
borde givetvis influtna medel icke redovisas förrän ansökningen med hänsynstagande
till den underhållsskyldiges eventuella invändningar slutligen prövats.
Särskilt då införsel söktes för uttagande av ersättning för beviljat bidragsförskott,
kunde interimistiska införselbeslut i stor utsträckning vara lämpliga. I
en mycket stor del av dessa fall hade den underhållsskyldige erhållit meddelande
rörande såväl ansökan som beslutet örn bidragsförskott.

Departementscliefeu.

Såsom framgår av vad lagberedningen anfört har den i 3 § stadgade skyldigheten
för utmätningsmannen att bevisligen tillställa den underhållsskyldige
underrättelse örn införselansökan föranletts av önskvärdheten att lämna
den underhållsskyldige tillfälle att yttra sig rörande kravets riktighet samt om
de omständigheter i övrigt som äro av betydelse vid prövning av ärendet. Å
andra sidan har den underhållsberättigade ett stort intresse av att införsel
beviljas utan större tidsutdräkt. Införseln avser ju att tillgodose ett aktuellt
försörjningsbehov. I allmänhet torde underrättelseplikten icke föranleda någon
mera avsevärd tidsförlust vid behandlingen av ett införselärende.

Enligt min mening tala övervägande skäl för att den sålunda stadgade underrättelseskyldigheten
i princip bibehålies i sin nuvarande form. I vissa situationer,
då delgivningen kan förväntas avsevärt försena införselärendets behandling,
kan det emellertid vara påkallat att eftergiva underrättelseplikten.
Detta gäller framför allt då den underhållsskyldige vistas utom riket. Särskilt
beträffande sjöfolk på resa i utländska farvatten har den nuvarande ordningen
medfört väsentliga olägenheter för de underhållsberättigade. Med hänsyn härtill
synes i lagen böra upptagas ett stadgande, att delgivning icke är erforderlig
i det fall att den underhållsskyldige befinner sig utom riket och underrättelse
till följd härav icke kan tillställas honom utan avsevärd tidsutdräkt.
Att såsom i promemorian föreslagits uppställa den ytterligare förutsättningen,
att det med hänsyn till sökandens ekonomiska villkor skall föreligga synnerliga
skäl för ansökningen, torde knappast vara påkallat.

Från vissa håll har föreslagits lättnad i underrättelseplikten jämväl i det
fall att den underhållsskyldige vistas å okänd ort inom riket. Härvid har
man i första hand åsyftat handelsresande och agenter, vilka ofta befinna sig
på resande fot och till följd härav äro svåra att anträffa. I sådana fall bör
det åligga utmätningsmannen att genom förfrågningar hos den underhållsskyldiges
arbetsgivare och i hans bostad försöka vinna upplysning örn hans
resplan och vistelseort. Kan uppehållsorten icke utrönas, synes införsel, under
samma villkor som när den underhållsskyldige vistas utom riket, böra
få beviljas utan hinder av att underrättelse örn ansökningen icke lämnats.

Såsom i promemorian framhålles är det i de fall, då den underhållsskyldige
icke blir underrättad örn ansökningen, av särskild vikt, att utmätnings -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 210-

mannen låter verkställa en noggrann undersökning angående de omständigheter,
vilka kunna vara av betydelse vid prövning av ansökningen.

Sedan införsel beviljats, åligger det utmätningsmannen enligt lagens 10 §
att med posten tillsända den underhållsskyldige underrättelse om beslutet.
Någon jämkning av detta stadgande synes icke vara påkallad.

Fattigvårds- och barnavårdsförbundet har föreslagit införande av möjlighet
att meddela interimistiskt införselbeslut, då mera avsevärd tidsförlust
kan befaras. Innehållna medel skulle emellertid icke få utbetalas till den
underhållsberättigade förrän definitivt beslut givits. Jag anser mig ej böra
biträda detta förslag. De situationer, då mera betydande tidsutdräkt kan förväntas
uppstå, torde inskränka sig till de fall då den underhållsskyldige
vistas utom riket eller hans vistelseort ej kan utrönas och då enligt vad
jag nyss förordat underrättelseplikten skulle kunna eftergivas. Att även i andra
situationer än de nu angivna utan den underhållsskyldiges hörande vidtaga
åtgärder beträffande hans arbetsinkomst synes ej vara lämpligt. Jag vill
i anslutning härtill erinra om att i de fall, då enligt giftermålsbalken samt
lagarna om barn i äktenskap och barn utom äktenskap rättens ordförande
tillerkänts befogenhet att meddela interimistiskt beslut om utgivande av underhållsbidrag
till hustru eller barn, uttryckligen stadgats att svaranden skall
beredas tillfälle att yttra sig över bidragsyrkandet.

Föreningen Malmöhus läns landsfiskaler har föreslagit att i lagen måtte
införas en bestämmelse att, sedan i ett ärende underrättelse delgivits den underhållsskyldige
men införselbeslut icke hunnit verkställas på grund av anställningens
upphörande, ny delgivning icke behövde ske vid ärendets fortsatta
handläggning av samma eller annan utmätningsman. Såsom framgår av
lagberedningens förut återgivna uttalanden rörande bestämmelserna i 4 och
9 §§ torde någon ny underrättelse icke erfordras i de av föreningen avsedda
fallen. Om någon längre tid förflyter innan det nya införselbeslutet kan
meddelas, torde det emellertid många gånger vara önskvärt att ny underrättelse
lämnas.

Arbetsgivares redovisning av införselmedel.

Riksdagen har i skrivelse den 14 juni 1940 (nr 388, s. 7) anhållit, att
Kungl. Maj:t måtte föranstalta örn utredning och till riksdagen inkomma med
förslag örn ändrade bestämmelser i fråga om den tid, inom vilken sådana
utskylder, som erlagts genom införsel, skola redovisas.

Vidare har föreningen Sveriges stadsfogdar i sin förut omnämnda skrivelse
den 21 februari 1939 hemställt, att arbetsgivare måtte åläggas att hålla
införselmedel avskilda från sina egna tillgångar.

För dessa framställningar redogöres närmare i det följande.

Gällande bestämmelser.

Enligt 11 § lagen om införsel åligger det arbetsgivare, där utmätningsmannen
så föreskrivit, att å bestämd tid, dock högst en gång i månaden, till

Kungl. Maj:ts proposition nr 210-

13

utmätningsmannen med posten översända innehållet belopp. Har sådan föreskrift
ej meddelats, skall utmätningsmannen låta hos arbetsgivaren lyfta vad
som innehållits. Medel, som sålunda influtit till utmätningsmannen och ej hos
honom hämtas av den underhållsberättigade, skola till denne översändas med
posten. Dock får ej något belopp tillhandahållas den underhållsberättigade
förrän det bidrag som därmed skall gäldas är förfallet.

Dessa bestämmelser, som avse införsel för underhållsbidrag, äro på grund
av hänvisningar i 21 och 22 §§ tillämpliga jämväl i fråga om införsel för
skatter och böter.

Lagen om införsel stadgar ej skyldighet för arbetsgivare att ha innehållna
belopp avskilda från andra medel.

Rörande frågan vem skall bära risken av arbetsgivarens insolvens finnas
i lagen bestämmelser meddelade såvitt angår utskylder och böter. Enligt 21 §
5) och 22 § skall nämligen gäldenären icke vidare häfta för den del av dylika
fordringar som motsvaras av innehållet belopp, ändå att det innehållna icke
kan utfås hos arbetsgivaren på grund av dennes obestånd.

Något motsvarande stadgande finnes ej rörande införsel för underhållsbidrag.
Då införsel är ett sätt att tvångsvis indriva en fordran, lär fordringen
icke kunna anses betald, förrän vad som innehållits verkligen kommit den
underhållsberättigade till godo. Arbetsgivarens insolvens går sålunda i detta
fall ut över den underhållsskyldige.

Lagberedningen uttalade i motiven till 11 §, att det för utmätningsmannen
icke sällan skulle medföra ett i förhållande till det innehållna beloppets storlek
oskäligt besvär att hos arbetsgivaren avhämta detsamma. Med hänsyn härtill
berättigades utmätningsmannen enligt paragrafen att föreskriva, att arbetsgivaren
skulle till honom med posten översända belopp som innehållits. Stadgandet
förutsatte administrativa bestämmelser, att postavgifterna för dessa
försändelser skulle bäras av det allmänna, så att avsändandet icke komme
att vålla arbetsgivaren kostnad. För att besväret icke i något fall skulle bliva
betydande hade det synts lämpligt att stadga, att arbetsgivaren icke skulle
kunna åläggas sända innehållna belopp mer än en gång i månaden, den
vanligaste tidsperioden för bidrags betalande.

Efter lagens utfärdande förordnade Kungl. Maj:t genom beslut den 14 deccember
1917, att till utmätningsman ställt brev, brevkort eller postanvisning,
som på grund av föreskrift i lagen avsändes av arbets-, pensions- eller
livräntegivare, får för befordran avlämnas till postanstalt, utan att avsändaren
skall vara skyldig att förse försändelsen med frimärke eller att kontant
erlägga postavgift. Sådan försändelse skall emellertid, örn den utgöres av brev,
vara försedd med påskrift örn innehållet. Genom kungörelse den 4 juni 1926
(nr 183) har även medgivits rätt att för inbetalning anlita postgirorörelsen.
Bestämmelser om frankeringsfrihet i förevarande fall ha upptagits i allmänna
poststadgan den 20 juni 1941 (bilaga E).

I anledning av lagen utfärdades den 14 december 1917 (nr 871) en kun -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 210-

görelse angående dagbok i mål, som avses i lagarna örn införsel i avlöning,
pension eller livränta och om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta
från riket, samt angående vad vid nämnda lagars tillämpning i vissa andra
fall skall iakttagas. I 7 § i denna kungörelse stadgas efter en år 1931 vidtagen
ändring, att om utmätningsman i införselmål ålägger arbets-, pensions- eller
livräntegivare att till honom med posten översända innehållet belopp, åläggandet
skall innefatta föreskrift, att beloppet skall insättas å utmätningsmannens
tjänstepostgirokonto. Utmätningsman, som är anställd för Stockholm,
äger emellertid föreskriva annat försändningssätt.

Den allmänna rättsstatistiken innehåller inga uppgifter örn införsel. Av
förste stadsfogden i Stockholm har inhämtats, att antalet under år 19h3 i
Stockholm meddelade beslut örn införsel utgjorde, för underhållsbidrag 4 900,
för skatter 122 500 och för böter 1 000, allt i avrundade tal.

Vid införsel i Stockholm för underhållsbidrag brukar i regel föreskrivas, att
under en månad innehållet belopp skall av arbetsgivaren redovisas senast å
andra dagen i följande månad. Undantagsvis och då införselbeslutet avser
innehållande endast vid ett tillfälle föreskrives omedelbar redovisning. I fråga
örn skatter skall redovisning i regel lämnas då i införselbeslutet upptagna
utskyldsbelopp blivit till fullo guldna. Dock föreskrives, att redovisning skall
ske omedelbart, då gäldenären slutar sin anställning. Böter redovisas i samma
ordning som utskylder. De innehållna beloppen skola regelmässigt insättas
å tjänstepostgirokonto. Även i landet i övrigt torde underhållsbidrag i allmänhet
redovisas månadsvis samt utskylder och böter sedan dessa i sin
helhet uttagits.

1930 års lippbördskommitté.

Uppbördskommittén har i sitt den 31 oktober 1933 avgivna betänkande
medi förslag till omorganisation av uppbördsväsendet (SOU 1938:46)
föreslagit vissa ändringar i 11 § lagen om införsel. Enligt kommitténs
förslag skulle det åligga arbetsgivare att, då det för en underhållsskyldig
innehållna beloppet uppginge till 100 kronor eller mera, insätta beloppet
å av utmätningsmannen angivet tjänstepostgirokonto. Om utmätningsmannen
föreskrivit, att innehållet belopp eljest skulle insättas å tjänstepostgirokonto,
skulle insättning ske å av utmätningsmannen föreskriven tid, dock
högst en gång i månaden. I annat fall skulle utmätningsmannen låta hos arbetsgivaren
lyfta vad som innehållits.

Till motivering av detta förslag har kommittén anfört följande (s. 259
och 260).

Erfarenheten har visat, att risk är förenad med att större belopp, som innehållits
efter införsel, uppbäras kontant hos arbetsgivarna. Till förebyggande
härav skulle kunna stadgas skyldighet för arbetsgivare att, då efter införsel
innehållet belopp, som skall redovisas, uppgår till minst 100 kronor, oavsett
om detsamma avser en eller flera anställda, insätta beloppet å anvisat
tjänstepostgirokonto. Härigenom skulle emellertid, då en arbetsgivare innehållit
ett flertal mindre belopp, avseende olika anställda, utmätningsman eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 210-

15

exekutionsbiträde, till vars tjänstepostgirokonto medlen girerades, åsamkas
ett betydande arbete med kassaföring m. m. Även ur redovisningssynpunkt
skulle en sådan ordning vara alltför betungande och opraktisk. Genom den i
förevarande paragraf föreslagna anordningen har kommittén sökt att i görligaste
mån vinna samma syfte och samtidigt undvika berörda olägenheter.

Riksdagens och stadsför!(^föreningens framställningar.

Riksdagens förut omnämnda skrivelse den 14 juni 1940 har föranletts av
vissa uttalanden av riksdagens revisorer i deras berättelse till 1940 års riksdag
(del I, s. 126 och 127). Riksdagsrevisorerna ha ingått på frågan örn arbetsgivares
skyldighet att redovisa belopp, som enligt införselbeslut innehållas till
gäldande av utskylder, samt ha därvid anfört följande.

Enligt vad som kommit till revisorernas kännedom har det i åtskilliga fall
inträffat, att så lång tid fått förflyta mellan den tidpunkt, då beloppen innehållits,
och den, då redovisning ägt rum, att arbetsgivaren under tiden hunnit
komma på obestånd och icke längre förmått redovisa de innehållna beloppen.
Stat och kommun hava då måst vidkännas förluster, som åtminstone
i vissa fall kunnat undgås, ifall tidigare redovisning föreskrivits.

Även i annat hänseende hava olägenheter av försenad redovisning framkommit.
Den, som inom kommun har att uppbära eller bokföra kommunalutskylder,
skall årligen meddela uppgift å de personer, vilka den 10 juni i
avseende å dem påförda utskylder, vilka förfallit till betalning under de tre
sistförflutna kalenderåren, häfta för utskylder för flera än två av dessa år.
Då redovisning föreskrivits skola äga rum vid halvårsskiftet, komma de, som
visserligen genom införsel erlagt sina utskylder till arbetsgivaren, men för
vilka utskylder arbetsgivaren ej redovisat till utmätningsmannen, att bliva
upptagna i denna uppgift. De kunna i följd härav bliva upptagna i röstlängden
såsom icke röstberättigade vid kommunala val. De, som veta med sig
att utskylderna till fullo erlagts, underlåta av förståeliga skäl oftast att
granska den framlagda röstlängden och anföra besvär samt gå sin rösträtt
förlustiga.

Enligt revisorernas mening vöre de angivna förhållandena icke tillfredsställande.
Bristerna syntes åtminstone delvis kunna avhjälpas, exempelvis
därigenom att i lagen örn införsel infördes en bestämmelse, att redovisning
skulle ske minst en gång i kvartalet och att denna redovisning under årets
andra kvartal skulle ske senast före den 10 juni.

över riksdagsrevisorernas uttalanden i denna del lia yttranden avgivits av
statskontoret och riksräkenskapsverket (intagna i riksdagsrevisorernas berättelse,
del II, Förklaringar, s. 164 och 167).

Statskontoret har därvid förklarat sig dela revisorernas uppfattning, att
åtgärder borde vidtagas för att säkerställa en snabbare redovisning av utskylder,
som erlagts genom införsel. Därest en föreskrift med detta sylte ansåges
höra inflyta i lagen örn införsel, syntes 11 § böra erhålla sadan ändrad lydelse,
att arbetsgivaren förpliktades alt å vissa angivna tider, eller oltare, där
utmätningsmannen så föreskrivit, dock högst en gång i månaden, till utmätningsmannen
översända innehållet belopp.

Riksräkenskapsverket har i sitt yttrande anfört följande.

Utmätningsmännen torde såsom regel föreskriva att innehållna införselmedel
skola av arbetsgivaren redovisas först sedan liela skattebeloppet gäl -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 210-

dats. Detta redovisningssätt torde även vara fördelaktigast för såväl arbetsgivaren
som utmätningsmannen.

Redovisning kvartalsvis skulle givetvis minska möjligheterna till förlust i
de fall då arbetsgivare kommit på obestånd. En dylik redovisnng skulle även
underlätta utmätningsmännens kontroll, att arbetsgivaren fullgör sitt åliggande
enligt införselbeslutet. Med hänsyn härtill har riksräkenskapsverket intet
att erinra mot förslaget örn införandet av en bestämmelse, att redovisning
från arbetsgivarens sida skall ske minst en gång i kvartalet. Ämbetsverket
vill emellertid förorda, att till nämnda bestämmelse göres det tillägget, att
arbetsgivaren så snart införselbeloppet blivit i sin helhet guldet, skall leverera
innehållet belopp snarast möjligt och senast under påföljande månad.

Med anledning av revisorernas förslag att arbetsgivarens redovisning under
årets andra kvartal skall ske senast före den 10 juni får riksräkenskapsverket
framhålla, att enligt restindrivningsförordningen utmätningsman skall
redovisa å kommunal restlängd influtna medel under senare hälften av varje
månad, såframt medlen uppgå till minst 100 kronor. Utskyldsbelopp, som av
arbetsgivare levereras till utmätningsman efter det denne avgivit redovisning
under maj månad, komma alltså icke att bliva redovisade till kommunalnämnden
förrän efter den 15 juni och till dessa belopp kunna sålunda icke
tagas hänsyn vid uppgörandet av röstlängderna. Den föreslagna bestämmelsen
torde därför icke få åsyftad verkan. Däremot torde ovannämnda av riksräkenskapsverket
föreslagna tillägg medföra, att de röstberättigades intressen
i största möjliga utsträckning bliva tillgodosedda.

I anslutning till vad statsutskottet anfört i sitt utlåtande (nr 196, s. 18) i
anledning av riksdagsrevisorernas berättelse framhöll riksdagen i sin skrivelse
den 14 juni 1940, att det enligt dess mening vore angeläget, att de av revisorerna
påtalade bristerna i gällande bestämmelser rörande den tid, inom
vilken arbetsgivare skulle ha att redovisa på grund av införselbeslut innehållna
belopp, snarast bleve avhjälpta. Frågan på vad sätt detta skulle ske
syntes emellertid böra bliva föremål för särskild utredning, varvid de av
statskontoret och riksräkenskapsverket anförda synpunkterna borde beaktas.

Till komplettering av vad riksdagsrevisorerna och riksräkenskapsverket anfört
rörande den kommunala rösträtten och därmed sammanhängande frågor
må följande uppgifter rörande lagstiftningen i dessa ämnen lämnas.

Enligt 11 och 31 §§ lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse på landet
må rösträtt å kommunalstämma eller vid val av kommunalfullmäktige
icke utövas av den som i avseende å honom påförda utskylder till kommunen,
vilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren, häftar
för utskylder för flera än två av dessa år. Motsvarande bestämmelser i
fråga om rösträtt vid val av stadsfullmäktige finnas i 11 § lagen den 6 juni
1930 om kommunalstyrelse i stad. Enligt 5 § lagen den 20 juni 1924 om
landsting tillkommer rösträtt vid val av landstingsman envar inom landstingsområdet
i kommuns gemensamma angelägenheter röstberättigad man
eller kvinna.

Jämlikt § 6 i kungörelsen den 13 februari 1942 (nr 60) om upprättande
av röstlängd för val till riksdagens andra kammare samt av kommunal röstlängd
åligger det den inom kommunen, som har att uppbära eller bokföra
kommunalutskylderna, att årligen meddela uppgift å de personer inom kom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 210-

17

munen, vilka uppnått eller under kalenderåret uppnå en ålder av 21 år och
den 10 juni i avseende å dem påförda utskylder till kommunen, vilka förfallit
till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren, häfta för utskylder
för flera än två av dessa år. Uppgiften skall senast den 12 juni avsändas
eller avlämnas till röstlängdsupprättaren i orten.

I röstlängden skola, enligt 8 § kommunala vallagen den 6 juni 1930, upptagas
alla inom valdistriktet bosatta personer, vilka uppnått eller under
kalenderåret uppnå en ålder av 21 år. Därvid skall för var och en angivas,
huruvida han äger eller saknar rösträtt i avseende å beslut å kommunalstämma
eller allmän rådstuga ävensom val av kommunal- eller stadsfullmäktige
och landstingsman. Envar, örn vilken upplysning ej vinnes, att han
den 10 juni brister i något av vad lag stadgar såsom villkor för rösträtt i avseende
å kommunala val, antecknas såsom röstberättigad i längden. Senast
den 30 juni skall röstlängden vara upprättad och avsänd eller avlämnad på
landet till valnämndens ordförande och i stad till magistraten, om ej denna
själv verkställt upprättandet. Det åligger valnämndens ordförande eller magistraten
att ofördröjligen till envar i röstlängden upptagen person, som
antecknats såsom icke röstberättigad, med posten sända underrättelse härom
med angivande av den eller de omständigheter, på grund varav han uteslutits
från rösträtt.

Enligt 7 § 2 mom. i restindrivningsförordningen den 13 november 1931
åligger det utmätningsman, hos vilken indrivning av kommunalutskylder
påkallats, att snarast möjligt redovisa ärendet till sökanden. Utmätningsmannen
är pliktig att under senare hälften av varje månad, såframt beloppet
av influtna, i ärendet innestående medel uppgår till minst 100 kronor,
avgiva redovisning för dessa medel ävensom för sådana poster, för vilkas
indrivning hinder enligt vederbörlig utredning mött. I fråga om redovisning
av utmätningsman i stad, där magistrat finnes, äger i Stockholm Överståthållarämbetet
och i annan stad magistraten föreskriva, att utmätningsmannen
skall avgiva redovisning tidigare eller i annan ordning än nyss sagts.

Stadsfogdeföreningen har beträffande frågan om avskiljande av införselmedel
anfört följande.

I sammanhang med frågan om arbetsgivares redovisningsskyldighet av
innehållna avlöningsmedel synes ock följande böra uppmärksammas. Enligt
införsellagen finnes för närvarande ingen skyldighet för arbetsgivare att
hålla dylika medel avskilda från sina egna. Detta förhållande leder understundom
till ett resultat, som utan tvekan måste betecknas såsom minst sagt
olyckligt och för den allmänna rättskänslan stötande. Bliver t. ex. en sådan
arbetsgivare försatt i konkurs, ingå dessa medel — som faktiskt tillkomma
annan rättsägare — enligt nu gällande bestämmelser i hans konkursbo och
är då vederbörande indrivningsmyndighet hänvisad att i vanlig ordning bevaka
sin fordran. Vidare försvagas genom denna brist i lagen myndigheter -nas möjlighet att komma till reds med en försumlig och tredskande arbetsgivare.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 210.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 210-

Promemorian.

I den förut omnämnda departementspromemorian behandlades jämväl nu
förevarande spörsmål. I promemorian anfördes härom följande.

De olägenheter, som synas vara förenade med det nuvarande redovisningssystemet,
torde böra föranleda vissa jämkningar i införsellagens redovisningsbestämmelser
med syfte att åstadkomma ett snabbare och därigenom
effektivare förfarande. Behov härav torde framför allt föreligga i fråga om
utskylder och böter, men även beträffande underhållsbidrag synes det vara
önskvärt att reglerna för inleverering av innehållna belopp skärpas.

För att vinna ökad ordning och reda i redovisningssystemet synes utmätningsmannen
böra vara pliktig att i samband med införselbeslutet meddela
föreskrifter angående redovisning av belopp som skola innehållas. Utmätningsmannen
bör därvid bibehållas vid sin nuvarande rätt att föreskriva,
att arbetsgivaren skall å bestämd tid, dock högst en gång i månaden, till
utmätningsmannen redovisa innehållet belopp. Detta stadgande är uppenbarligen
av särskild betydelse då fråga är om uttagande av bidrag för att tillgodose
ett aktuellt försörjningsbehov. I sådant fall synes inleverering av
innehållna belopp i allmänhet böra ske varje månad. För närvarande finnes
ingen övre gräns stadgad i fråga om längden av de betalningsterminer, som
utmätningsmannen äger föreskriva. Då redovisning synes böra ske åtminstone
en gång i varje kvartal, torde en motsvarande begränsning av utmätningsmannens
rätt att föreskriva tid för inbetalning böra göras. En sådan
bestämmelse kan förväntas bliva av särskild betydelse i fråga om införsel
för utskylder och böter, beträffande vilka för närvarande i stor utsträckning
torde föreskrivas, att inleverering skall ske först sedan beloppet blivit i sin
helhet guldet.

Då skyldigheten att innehålla avlöning upphör, enär införselbeslutet upphävts
eller den fordran, för vilken införsel beviljats, blivit i sin helhet uttagen,
synes arbetsgivaren böra vara pliktig att inom en månad från det
han erhöll kännedom örn skyldighetens upphörande redovisa innehållna
belopp till utmätningsmannen. Motsvarande bör gälla, då införsel ej längre
kan äga rum av det skäl att arbetstagaren lämnat sin anställning. Utmätningsmannen
bör emellertid äga rätt att föreskriva, att slutredovisning skall
ske inom kortare tid än en månad, exempelvis i samma vecka som införseln
slutförts eller i omedelbart samband med anställningens upphörande. Har
utmätningsmannen bestämt viss dag i varje månad för inbetalning av innehållna
belopp, bör givetvis denna föreskrift följas även i fråga om slutredovisning,
såvitt ej utmätningsmannen härom särskilt förordnat. Genom
dessa redovisningsbestämmelser torde införselgäldenärernas intressen i rösträttshänseende
bliva i möjligaste mån tillgodosedda.

För att vinna ökad kontroll över indrivningen synas de innehållna beloppen
böra av arbetsgivaren insättas å tjänstepostgirokonto, som av utmätningsmannen
angivits.

Utmätningsmannen bör vara skyldig att lämna arbetsgivaren skriftlig underrättelse
om vad denne sålunda har att iakttaga i redovisningshänseende.
Besked härom synes lämpligen kunna givas i samband med sådan underrättelse
som omförmäles i 10 § i lagen.

Det synes vara av betydelse att uttryckligen tillerkänna utmätningsmannen
en allmän befogenhet att. då förhållandena därtill föranleda, omedelbart
lyfta genom införsel innehållna belopp. En dylik rätt kan förväntas bliva av
praktisk betydelse, då arbetsgivaren underlåter att inom föreskriven tid tillsända
utmätningsmannen de innehållna medlen eller då det föreligger anledning
antaga att arbetsgivaren skall komma på obestånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210-

19

De sålunda förordade bestämmelserna böra upptagas i 11 § i lagen och
bliva — på grund av hänvisningar i senare lagrum — tillämpliga även i
fråga om införsel för utskylder och böter.

I anledning av de föreslagna jämkningarna i 11 § torde vissa övergångsbestämmelser
vara erforderliga. De av utmätningsmännen meddelade införselbesluten,
särskilt i fråga örn utskylder och böter, torde i ett mycket stort
antal fall innehålla föreskrifter, enligt vilka redovisning kan komma att ske
vid en senare tidpunkt än vad 11 § i dess ändrade lydelse medgiver. Även i
fråga om sättet för inbetalningen kunna dessa föreskrifter avvika från vad
nu förordats i detta avseende. Med hänsyn till mängden av dylika beslut
synes av praktiska skäl böra i övergångsbestämmelser till den nu förordade
lagstiftningen upptagas ett stadgande av innebörd, att vad utmätningsman
med stöd av 11 § i dess gällande lydelse föreskrivit i fråga om tid och sätt för
översändande av innehållet belopp skall gälla även efter den nya lagstiftningens
ikraftträdande såvida ej utmätningsmannen enligt den nya lagen
annorlunda förordnar. Det synes emellertid önskvärt, att det föreslagna redovisningssystemet
i största möjliga utsträckning genomföres. I de säkerligen
relativt fåtaliga fall, då utmätningsmannen överhuvud taget ej givit några betalningsföreskrifter,
bör han omedelbart vid den nya lagens ikraftträdande
och helst dessförinnan meddela bestämmelser örn redovisning.

Enligt 11 § i det vid promemorian fogade lagförslaget skulle det i överensstämmelse
med vad sålunda anförts åligga utmätningsmannen att föreskriva,
att arbetsgivaren skulle a viss tid, högst en gång i månaden och minst en
gång varje kalenderkvartal, insätta innehållet belopp å av utmätningsmannen
angivet tjänstepostgirokonto. Upphävdes beslutet örn införsel eller upphörde
av annan anledning skyldigheten för arbetsgivaren att innehålla avlöning,
skulle han vara pliktig att inom en månad från det han erhöll kännedom om
skyldighetens upphörande eller, därest utmätningsmannen så föreskrivit,
inom kortare tid insätta innehållet belopp. Örn vad arbetsgivaren sålunda
hade att iakttaga skulle skriftlig underrättelse meddelas honom av utmätningsmannen.
Denne skulle äga rätt att, örn anledning därtill förelåge, hos
arbetsgivaren omedelbart lyfta vad som innehållits.

Enligt övergångsbestämmelse till lagförslaget skulle vad utmätningsman
före ikraftträdandet av den föreslagna lagen föreskrivit i fråga om översändande
av innehållet belopp gälla såvitt ej utmätningsmannen med stöd av
den nya lagen annorlunda förordnade.

Beträffande frågan örn avskiljande av införselmedel anfördes i promemorian
följande.

Enligt gällande lagstiftning är arbetsgivare icke pliktig att hålla införselmedel
skilda från andra medel. Sannolikt torde det i praktiken mera sällan
förekomma att sådant avskiljande äger rum. Grunden till att skyldighet
härutinnan icke föreskrivits torde bland annat vara, att man icke velat ålägga
arbetsgivaren, för vilken införsel i och för sig medför visst besvär, den ökade
börda som ett avskiljande av medlen skulle innebära. Möjligheterna att
med sakrättslig verkan avskilja dylika medel synas för övrigt vara ovissa.
(Jfr straffrättskommitténs betänkande med förslag till lagstiftning örn
förmögenhetsbrott, SOU 1940:20 s. 177.) Det övervägande antalet arbetsgivare
ställa sig utan tvivel meddelade införselföreskrifter till efterrät -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 210-

telse. Ett stadgande om skyldighet för arbetsgivare att hålla införselmedel
avskilda, vilket sannolikt måste kompletteras med särskilda bestämmelser
rörande medlens förvaring m. m., synes icke vara motiverat av något påtagligt
praktiskt behov. Beträffande de icke lojala arbetsgivarna torde möjligheter
finnas att i annan ordning komma till rätta med de olägenheter som
påtalats i stadsfogdeföreningens skrivelse.

De ovan förordade ändringarna i 11 § i lagen rörande redovisningssystemet
medföra vissa garantier mot att införselmedel under längre tid innestå
hos arbetsgivaren. Enligt denna paragraf i dess föreslagna lydelse har utmätningsmannen
en allmän befogenhet att, om anledning därtill förekommer,
låta lyfta innestående medel hos arbetsgivare. Genom dessa stadganden
synes en bättre kontroll å mindre pålitliga arbetsgivare bliva möjlig.

Yttranden.

Det i promemorian framförda förslaget angående ändrade bestämmelser
om redovisning har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet av de
hörda myndigheterna och sammanslutningarna.

Från vissa håll har emellertid förslaget helt eller delvis avstyrkts.

Arbetsgivareföreningen har sålunda anfört, att företagens löne- och statistikavdelningar
med den alltmer ökade uppgiftsplikten till statliga myndigheter
redan droge betydande kostnader och att det med hänsyn härtill syntes
föreningen föga välbetänkt att utan synnerligen vägande skäl pålägga företagen
nya eller oförmånligt ändrade uppgifter för tillgodoseende av utanför
företagens intressen liggande ändamål. Särskilt för större företag, där antalet
införselåtgärder vore betydande, skulle de föreslagna bestämmelserna medföra
mer arbete än det för närvarande praktiserade systemet med redovisning
vid några få tillfällen varje år för samtliga införselbeslut. I den mån utebliven
redovisning kunde befaras, syntes utmätningsmännen, vilka i allmänhet
torde besitta god kännedom om de flesta arbetsgivares solvens inom
distriktet, kunna skydda den berättigade genom att utnyttja den redan med
nuvarande bestämmelser existerande möjligheten att föreskriva redovisning
en gång i månaden. — Såsom i det i promemorian återgivna yttrandet av
riksräkenskapsverket framhölles, saknades möjlighet att fullt tillgodose de
röstberättigades intressen med avseende å utskylder som influtit till utmätningsmannen
under senare delen av maj och början av juni månader. Föreningen
ville i anslutning härtill framhålla, att det under sådana förhållanden
syntes opåkallat att, såsom av riksdagens revisorer ifrågasatts, vidtaga
särskilda åtgärder för att under maj och juni månader påskynda redovisningen.

Svenska exekutionsmännens riksförbund har anfört i huvudsak följande.
Såvitt anginge utskylder redovisade arbetsgivaren för närvarande innehållna
medel omedelbart sedan införselbeloppet i dess helhet uttagits eller bestående
hinder för vidare innehållande uppstått. I vissa fall föreskreves dock redan
nu partiell redovisning efter viss tid med hänsyn till arbetsgivarens vilja och
förmåga att redovisa. Detta system torde till fullo avhjälpa de påtalade bristerna
utan att på något sätt förrycka det egentliga arbetet. Enlig förbundets
uppfattning vore generella bestämmelser örn periodisk redovisning icke på -

Kungl. Maj.ts proposition nr 210-

21

kallade av något praktiskt behov. Dylika föreskrifter skulle dessutom förorsaka
såväl arbetsgivarna som indrivnings- och uppbördsmyndigheterna ett
betydande merarbete. Däremot kunde i lagen upptagas ett stadgande, att utmätningsman,
där så erfordrades för att åstadkomma tillförlitlig redovisning,
borde föreskriva partiell redovisning efter viss tid, dock minst tre och högst
sex månader. Med hänsyn till risken för förlust för det allmänna i händelse
av arbetsgivares obestånd ville förbundet föreslå, att ej redovisade införselmedel
skulle vid konkurs utgå med förmånsrätt jämlikt 17 kap. 4 § handelsbaden,
d. v. s. den förmånsrätt som i regel skulle ha tillkommit löntagaren
örn han själv i konkursen ägt bevaka ifrågavarande belopp. Genom en dylik
bestämmelse skulle det allmänna, utan att enskild rätt kunde anses kränkt,
kunna högst väsentligt gardera sig mot förlust vid arbetsgivares obestånd. —
Ansåges emellertid generella föreskrifter beträffande periodisk redovisning
erforderliga, borde redovisningstiden dock icke avse kalendertid utan fastställas
till var sjätte månad räknat från dagen för införselbeslutet. Då skyldigheten
att innehålla införselmedel upphört, borde huvudprincipen vara
omedelbar redovisning, vilket syntes böra komma till uttryck i lagen. — Generella
bestämmelser örn redovisning över postgiro borde icke meddelas. Det
syntes böra stå arbetsgivaren fritt att använda den ena eller andra inbetalningsformen.

Även landsfiskalen i Stångenäs distrikt har, såvitt angår utskvlder, ifrågasatt
nödvändigheten av bestämmelser örn skyldighet för arbetsgivare att redovisa
innehållet belopp minst en gång i kvartalet.

Föreningen Sveriges stadsfogdar, som framhållit att de föreslagna bestämmelserna
otvivelaktigt komme att åsamka utmätningsmännen ett väsentligt
ökat arbete med bokföring och redovisning av restförda utskvlder, har uttalat
önskvärdheten att åt utmätningsmännen medgåves rätt att, exempelvis i fråga
om större arbetsgivare eller då särskilda omständigheter därtill föranledde,
föreskriva redovisning i annan ordning än den föreslagna, då fråga vore örn
införsel för utskvlder. Föreningen Sveriges landsfiskaler och dess avdelning i
Stockholms län ha förordat möjlighet för utmätningsmännen att medgiva
dispens från skyldigheten att redovisa utskylder minst en gång i kvartalet,
därest arbetsgivaren vore staten eller kommun. De skäl, som föranlett stadgandet
örn tidsbegränsning, kunde nämligen i dylikt fall icke sägas vara för
handen. Särskilt för större statliga företag, hos vilka ofta ett stort antal införselbeslut
för skatter förelåge, kunde kvartalsredovisning medföra ett betungande
merarbete.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har framhållit, att då fråga
vore örn underhållsbidrag, särskilt för barn, de underhållsberättigade vore i
stort behov av att underhållet komme dem tillhanda månad efter månad, då de i
allmänhet icke hade den ekonomiska ställning, att de kunde vänta någon tid
på redovisning. Förbundet ville med hänsyn härtill ifrågasätta, örn icke i lagens
lis borde intagas en bestämmelse att redovisning av innehållna belopp
skulle, då det gällde underhållsbidrag, för värjo kalendermånad ske i början
av nästföljande månad.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 210-

Från vissa håll Ilar föreslagits skyldighet för arbetsgivare att underrätta
utmätningsmannen när arbetstagare, i vars lön införsel beviljats, lämnar sin
anställning. En dylik anmälningsplikt har sålunda förordats av länsstyrelsen
i Östergötlands län, föreningen Sveriges landsfiskaler och dess avdelning i
Östergötlands län. Såsom skäl härför har anförts att erfarenheten visat, att
lång tid eljest kunde förflyta, innan utmätningsmannen erhölle kännedom
örn att anställningen upphört, något som i sin ordning föranledde tidsutdräkt
beträffande meddelande av nytt införselbeslut eller översändande av handlingarna
till annan utmätningsman. Enligt länsstyrelsens mening borde i samband
med dylik underrättelse om möjligt lämnas uppgift örn gäldenärens
eventuella nya vistelseort och anställning. Landsfiskalsföreningen har framhållit
att, oavsett av vilken anledning införsel upphörde, arbetsgivaren borde
vara pliktig att omedelbart till utmätningsmannen anmäla, att han på grund
av angiven orsak nödgats avsluta ärendet, varvid eventuellt innehållet belopp
samtidigt borde översändas. Vidare borde enligt föreningens mening skyldighet
böra stadgas för arbetsgivare att, om på grund av inträffade förhållanden
införselbeslut helt eller delvis icke kunde tillämpas, exempelvis på grund
av minskad avlöning till följd av sjukdom, avkortad arbetstid o. s. v., därom
underrätta utmätningsmannen vid den tidpunkt, då innehållet belopp enligt
beslutet skolat redovisas.

Överståthållarämbetet har anmärkt, att de föreslagna ändrade bestämmelserna
i 11 § i lagen, vilka innebure att även utmätningsman för Stockholm
skulle ha att föreskriva insättning av innehållna belopp å tjänstepostgirokonto,
påkallade ändrad avfattning av 7 § kungörelsen den 14 december 1917 angående
dagbok i mål, som avses i införsellagen m. m.

Skyldighet för arbetsgivare att hålla införselmedel avskilda har föreslagits
av föreningen Sveriges landsfiskaler, dess avdelning i Stockholms län, andre
stadsfogden i Göteborg samt landsfiskalen i Stångenäs distrikt. Länsstyrelsen i
Stockholms län har förklarat sig dela de i promemorian uttryckta tvivelsmålen
örn möjligheten att med sakrältslig verkan ålägga arbetsgivarna att avskilja
ifrågavarande medel. Syftet med förslaget kunde enligt länsstyrelsens mening
svårligen nås på annat sätt än genom ganska långtgående skärpningar av bestämmelserna
örn redovisningsterminerna.

Departementschefen.

Enligt 11 § införsellagen äger utmätningsmannen föreskriva att arbetsgivaren
skall redovisa innehållna belopp å viss tid, högst en gång i månaden.
Örn så ej sker har utmätningsmannen att hämta beloppet. I praxis torde
underhållsbidrag i allmänhet redovisas varje månad med hänsyn till att bidraget
ju avser att tillgodose det fortlöpande försörjningsbehovet. Beträffande
utskylder och böter torde de innehållna beloppen i allmänhet redovisas
först sedan beloppet blivit till fullo uttaget.

I den inom departementet utarbetade promemorian har föreslagits en omläggning
av det nuvarande redovisningssystemet. Enligt det vid promemorian
fogade lagförslaget skulle det åligga utmätningsmannen att föreskriva, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 210-

23

arbetsgivaren skall å viss tid, högst en gång i månaden och minst en gång
i kvartalet, insätta innehållna belopp å utmätningsmannens tjänstepostgirokonto.
Om införselbeslutet upphävdes eller skyldigheten för arbetsgivaren
att innehålla avlöning av annan anledning upphörde, skulle arbetsgivare
vara pliktig att inom en månad redovisa de innehållna medlen, utmätningsmannen
obetaget att föreskriva kortare lid för sådan slutredovisning.
Utmätningsmannen skulle meddela arbetsgivaren skriftlig underrättelse
om vad denne sålunda hade att iakttaga. Utan hinder av meddelade föreskrifter
skulle utmätningsmannen äga rätt att, örn anledning därtill förekomme,
hos arbetsgivaren lyfta vad som innehållits.

Vad sålunda föreslagits har i yttrandena över promemorian i princip tillstyrkts
av flertalet myndigheter och sammanslutningar.

Vad först angår införsel för utskylder är den nuvarande ordningen
otvivelaktigt förenad med vissa olägenheter. Såsom framgår av den förut
lämnade redogörelsen har det i åtskilliga fall inträffat, att arbetsgivaren blivit
insolvent och att de innehållna beloppen till följd därav icke kunnat uttagas.
Ej sällan lia införselbelopp blivit innestående hos arbetsgivaren under
mycket lång tid. Även örn man bortser från risken av arbetsgivarens obestånd
måste det anses höra till god ordning, att införselbelopp icke under alltför
lång tid innestå hos arbetsgivaren. Med hänsyn härtill torde bestämmelser
böra meddelas om skyldighet för arbetsgivare att periodiskt redovisa innehållna
belopp. En dylik redovisningsplikt är visserligen ägnad att medföra
ökat besvär för arbetsgivarna och utmätningsmännen, men de skäl som tala
för en omläggning av det nuvarande systemet synas mig väga tyngre.

Jag anser mig i allt väsentligt kunna tillstyrka det remitterade förslaget i
nu förevarande del. Från vissa håll har ifrågasatts att öppna möjlighet att
föreskriva längre redovisningsperioder än de i förslaget medgivna. Sålunda
har förordats, att utmätningsmännen skola, då arbetsgivaren är staten eller
kommun eller fråga är om större arbetsgivare eller eljest omständigheterna
därtill föranleda, kulma föreskriva att redovisning skall ske med längre tidsmellanrum
än var tredje månad. Även enligt min mening bör möjlighet finnas
att, då förhållandena därtill föranleda, bestämma längre redovisningsterminer
än som följa av huvudregeln. Här åsyftas framför allt det fall,
att en arbetsgivare har ett stort antal arbetstagare, i vilkas avlöning införsel
för utskylder gäller, och det för arbetsgivaren skulle vara förenat med avsevärt
besvär att tillställa utmätningsmannen innehållna belopp kvartalsvis. I
dylika fall bör exempelvis kunna föreskrivas, att redovisning skall ske varje
halvår. Även med hänsyn till utmätningsmannens arbetsbörda kan givetvis
en sådan ordning framstå såsom önskvärd. Undantag synes vidare böra stadgas
för det kvartal, varunder införselbeslutet meddelats.

De i förslaget angivna redovisningstiderna avse att utgöra en ram, inom
vilken utmätningsmännen skola med hänsyn till omständigheterna meddela
de föreskrifter vilka i varje särskilt fall anses påkallade. I fråga örn skatter
torde i allmänhet redovisning en gång i kvartalet vara tillräcklig. I början
av varje kalenderkvartal kunde sålunda lämpligen redovisas de införselbe -

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

lopp, vilka uttagits under närmast föregående kvartal. Härigenom skulle otvivelaktigt
icke oväsentliga praktiska fördelar stå att vinna. Arbetsgivaren skulle
i början av varje kvartal avgiva redovisning beträffande samtliga arbetstagare,
i vilkas lön införsel för utskylder beviljats, och utmätningsmännen
skulle i ett sammanhang erhålla redovisning beträffande dylika införselbelopp.
En sådan ordning synes vara ägnad att skapa ökad ordning och reda
i systemet.

Beträffande underhållsbidrag synes det i allmänhet vara lämpligt,
att vid varje månadsskifte eller någon dag därefter redovisning sker av
de belopp som innehållits under den senaste månaden. En sådan ordning torde
också för närvarande vara allmänt vedertagen. Med hänsyn härtill synes
i lagen böra stadgas, att utmätningsmannen skall ålägga arbetsgivaren att å
bestämd tid en gång i månaden redovisa innehållet belopp. Örn särskilda
skäl därtill föranleda, bör emellertid utmätningsmannen kunna föreskriva
längre redovisningsperioder.

Då sålunda olika regler komma att gälla för arbetsgivares redovisning
beträffande underhållsbidrag och i fråga om utskylder, böra föreskrifterna
rörande införsel för utskylder upptagas i lagens 21 §, lämpligen under punkt
5). Dessa bestämmelser komma på grund av hänvisning i 22 § att äga tilllämpning
jämväl beträffande införsel för böter och vitén.

I anslutning till vad i promemorian föreslagits bör utmätningsman äga rätt
att, då särskild anledning därtill förekommer, hos arbetsgivaren lyfta vad
som innehållits. Härigenom erhållas ökade möjligheter att komma till rätta
med mindre pålitliga arbetsgivare.

Någon bestämmelse om skyldighet för arbetsgivare att hålla införselmedel
avskilda torde åtminstone för närvarande icke böra meddelas.

Exekutionsmännens riksförbund har anmärkt på den i promemorian
föreslagna bestämmelsen att arbetsgivaren skulle insätta innehållna belopp
å av utmätningsmannen angivet tjänstepostgirokonto. Enligt förbundets mening
borde arbetsgivaren själv få bestämma vilket sätt för överlämnandet
han ville begagna. I anledning härav må erinras örn att det redan nu föreligger
skyldighet att använda tjänstepostgirokonto i de fall, då utmätningsmannen
föreskrivit att innehållna belopp skola översändas med posten. Bestämmelsen
härom återfinnes såsom förut nämnts i 7 § i 1917 års kungörelse angående
dagbok i införselmål m. m. Enligt kungörelsen må dock utmätningsmännen
i Stockholm förordna örn annat försändningssätt. De exekutiva
myndigheterna i Stockholm föreskriva emellertid regelmässigt redovisning
över tjänstepostgiro, och Överståthållarämbetet, som förklarat sig icke lia
något att erinra mot de i promemorian föreslagna bestämmelserna angående
redovisning, har anmärkt att 7 § i dagbokskungörelsen bör jämkas i vad
angår Stockholm.

Enligt min mening är det ur kontrollsynpunkt önskvärt att redovisning
sker över tjänstepostgirokonto. Jag anser mig med hänsyn härtill böra biträda
förslaget jämväl i denna del. Om arbetsgivaren åsidosätter sina skyldigheter
med avseende å redovisning bör, såsom närmare framgår av vad i det

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

25

följande anföres beträffande 15 §, straff ådömas. Straffansvar synes emellertid
icke böra stadgas för det fall, att arbetsgivare icke låter någon annan
försummelse komma sig till last än att han tillställer utmätningsmannen innehållna
belopp i annan ordning än över postgiro.

Ej sällan torde komma att inträffa att vid den tidpunkt, som bestämts
för redovisning, intet belopp innehållits för vilket redovisningsskyldighet då
föreligger. Arbetstagaren har exempelvis under den gångna perioden haft så
låg inkomst, att något innehållande icke kunnat äga rum. I dylika fall bör
arbetsgivaren vara pliktig att inom den för redovisning bestämda tiden hos
utmätningsmannen anmäla att något belopp ej innehållits samt angiva orsaken
härtill. Stadgande härom bör upptagas i 11 § och 21 § 5).

Från vissa håll har ifrågasatts att i lagen upptaga en bestämmelse att
arbetsgivaren skall vara skyldig att till utmätningsmannen anmäla, när en
arbetstagare lämnar sin anställning och införselbeslutet på grund härav upphör
att äga tillämpning. En dylik anmälningsskyldighet synes påkallad med
hänsyn till vikten av att införsel skall kunna utan tidsutdräkt meddelas i
den nya anställning, som arbetstagaren skaffar sig. På grund härav vill jag
tillstyrka att ett stadgande härom upptages i lagen. I vissa fall torde komma
att inträffa, att arbetsgivare först efter någon tid får reda på att en arbetstagare
lämnat sin anställning. Detta gäller framför allt sjömän, som avmönstrat
i utlandet, samt skogsarbetare, vägarbetare och vissa andra kategorier.
Anmälningsskyldigheten synes böra fullgöras inom en vecka från det
arbetsgivaren erhållit kännedom om anställningens upphörande. Ifrågavarande
stadgande, som bör avse varje slag av införsel, synes böra få sin plats
i 11 §. I anslutning härtill må erinras att det enligt förordning den 30 april
1943 (nr 218) föreligger skyldighet för arbetsgivare att till utmätningsman,
i Stockholm Överståthållarämbetet, anmäla arbetsanställning. Såsom framgår
av förarbetena till förordningen har denna till syfte att underlätta ett
snabbt och effektivt indrivningsförfarande. Denna anmälningsskyldighet är
dock icke tillfyllest från nu ifrågavarande synpunkt.

Utöver vad nu sagts torde någon uppgiftsskyldighet icke böra uttryckligen
åläggas arbetsgivare. Det är emellertid önskvärt att arbetsgivaren i samband
med anmälan om anställnings upphörande tillika uppger vad han har sig
bekant rörande arbetstagarens vistelseort och anställningsförhållanden.
Utmätningsmännen kunna lämpligen fästa arbetsgivarnas uppmärksamhet
härpå.

Utmätningsmannen bör vara pliktig att skriftligen underrätta arbetsgivaren
om vad denne har att iakttaga med avseende å redovisning och anmälningsskyldighet.
Detta bör lämpligen ske i samband med sådant meddelande
örn beviljad införsel som avses i lagens 10 §.

Exekutionsmännens riksförbund har föreslagit, att för den händelse arbetsgivaren
går i konkurs innehållna införselbclopp skola åtnjuta förmånsrätt
i konkursen enligt reglerna i 17 kap. 4 § handelsbaden. I anledning
härav vill jag framhålla, att de innehållna medlen behålla sin karaktär av
lön lill dess de av arbetsgivaren redovisats. En följd härav blir, att fordran

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

på oredovisade införselmedel är i arbetsgivares konkurs förenad med den förmånsrätt
som tillkommer arbetstagares lönefordran (se NJA 1931 s. 386).
Något särskilt stadgande härom är följaktligen icke erforderligt.

I promemorian ha föreslagits vissa övergångsbestämmelser. Sålunda skulle
vad utmätningsman före lagens ikraftträdande föreskrivit i fråga om översändande
av innehållet belopp gälla även därefter såvitt ej utmätningsmannen
annorlunda förordnat. Det synes emellertid vara önskvärt att de nya
reglerna rörande redovisnings- och anmälningsskyldighet för arbetsgivare
erhålla tillämpning å samtliga införselärenden. Några övergångsbestämmelser
torde därför icke böra meddelas och utmätningsmännen skola följaktligen
ha att vidtaga de åtgärder som erfordras för att vid lagens ikraftträdande
de nya reglerna skola vinna tillämpning jämväl med avseende å tidigare
meddelade införselbeslut.

Påföljdsbestämmelser.

Gällande föreskrifter.

Om arbetsgivaren i uppenbar strid mot införselbeslut utbetalat avlöning,
äger utmätningsmannen enligt 14 § i lagen omedelbart genom utmätning
uttaga det belopp som skolat innehållas. Underlåter arbetsgivaren att på
anfordran lämna uppgift som avses i 4 § eller lämnar han oriktig uppgift
eller fullgör han ej föreskrift örn översändande av innehållet belopp varom
förmäles i 11 §, skall han enligt 15 § i lagen straffas med dagsböter.

Framställning.

Stadsfogdeföreningen har i sin skrivelse den 21 februari 1939 föreslagit,
att straffansvar måtte stadgas för arbetsgivare, som i uppenbar strid mot
införselbeslut utbetalat avlöning, samt att det i lagens 15 § stadgade straffet
för underlåtenhet att redovisa innehållet belopp måtte skärpas.

Föreningen har härom anfört följande.

Införsellagens påföljdsbestämmelser hava vid den praktiska tillämpningen
av lagen visat sig leda till ytterst otillfredsställande resultat; de flesta
av rikets utmätningsman hava säkerligen mer än en gång haft anledning
beklaga avfattningen av stadgandena i ämnet. Onekligen måste det te sig
egendomligt, att den ur rent allmänrättslig synpunkt svårare försummelsen
att helt negligera utmätningsmannens föreskrift örn innehållande av avlöningsmedel
skall vara straffa. Likaså synes det för förseelse enligt 15 §
skäligen ringa straffansvaret föga ägnat att gagna det med straffet avsedda
syftemålet. Erfarenheten har nämligen visat, att många arbetsgivare finna
det ekonomiskt fördelaktigare att ådömas böter — vilka i regel utmätas till
relativt obetydliga belopp — i stället för att redovisa de till betydligt större
belopp uppgående införselmedlen. Det nu sagda gäller framför allt de icke
sällan förekommande fall, då företaget i realiteten äges av den, som införselåtgärden
avser.

Anmärkas bör jämväl att i praktiken en viss osäkerhet gjort sig gällande
uti de domstolsavgöranden, där dessa frågor blivit föremål för prövning. I

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

27

vissa fall Ilar nämligen dömts till böter vid utebliven redovisning, oaktat
någon utredning eller överhuvud taget något påstående örn, att avlöningsmedlen
verkligen innehållits, ej framförts. I andra fall åter har vederbörande
arbetsgivare gått fri på den grund att det icke kunnat visas, att innehållande
ägt rum. Än vidare har bemärkts att många arbetsgivare, som veta med sig
att ersättningsbestämmelserna i 14 § på grund av bristande tillgångar gentemot
dem aldrig kunna effektueras, helt enkelt påstå — vilket ofta nog är
ogörligt att motbevisa — att avdrag gjorts i enlighet med införselbeslutet.

Promemorian.

I den förut omnämnda departementspromemorian upptogos jämväl nu
förevarande spörsmål, varom anfördes bland annat följande.

Örn arbetsgivare i uppenbar strid mot införselbeslut utbetalat avlöning,
äger utmätningsmannen enligt 14 § omedelbart genom utmätning uttaga det
belopp som skolat innehållas. Denna rätt till omedelbar exekution har motiverats
med att det för den underhållsberättigade skulle medföra en synnerligen
stor olägenhet, om han för utfående av belopp, som skolat innehållas,
skulle under alla omständigheter vara nödsakad att i vanlig rättegång föra
talan mot arbetsgivaren. Då denne visserligen icke utbetalat det belopp, som
skolat innehållas, men underlåter att fullgöra av utmätningsmannen meddelad
föreskrift örn beloppets översändande, måste utmätningsmannen jämlikt
grunderna för 11 § i dess gällande lydelse anses berättigad att lyfta beloppet
hos arbetsgivaren. Huruvida utmätningsmannen i dylikt fall äger
utmäta beloppet i händelse av betalningsvägran, är icke utsagt i lagtexten.
Då de skäl, som föranlett införande av rätt till utmätning i fall som avses
i 14 §, med samma styrka torde göra sig gäliande, då arbetsgivaren underlåter
att i rätt tid översända innehållet belopp, torde 14 § i lagen böra kompletteras
med ett stadgande härutinnan.

Enligt 15 § i lagen skall arbetsgivare, som icke fullgör föreskrift örn översändande
av innehållet belopp, straffas med dagsböter. Ansvar för förskingring
kan icke ådömas arbetsgivaie som icke förmår att redovisa vad som
innehållits, enär, såsom förut framhållits, arbetsgivaren icke är pliktig att
hålla införselmedlen avskilda (jfr Svensk Juristtidning 1925 Ref. s. 42).

Stadsfogdeföreningen har ifrågasatt, att straff borde uttryckligen stadgas
för arbetsgivare, som i uppenbar strid mot införselbeslut utbetalat avlöning.
Föreningen har därvid framhållit, att i praxis viss tvekan synes råda rörande
den gällande straffbestämmelsens tillämpningsområde. Enligt föreningens
mening borde möjlighet finnas att ådöma även frihetsstraff i fall som avses
i 15 §.

Skälet till att straff icke uttryckligen stadgats för arbetsgivare, som i strid
mot införselbeslut utbetalat avlöning, framgår icke av lagstiftningens förarbeten.
Visserligen kan anföras, att arbetsgivaren i dylikt fall blir personligen
betalningsskyldig för det belopp, som skolat innehållas, och sålunda
drabbas av en ekonomisk påföljd, till följd varav någon straffbestämmelse
icke skulle vara erforderlig. Häremot kan emellertid invändas, att arbetsgivaren
som regel torde ha möjlighet att av arbetstagaren återkräva vad denne
uppburit i strid mot införselbeslutet, exempelvis genom avdrag å lönen vid
något följande avlöningstillfälle. Övervägande skäl synas tala för att straffbelägga
även utbetalning av avlöning i uppenbar strid mot meddelat införselbeslut.
Såsom ytterligare förutsättning för straffansvar i detta fall bör
emellertid gälla, alt arbetsgivaren underlåtit att i den ilig angivna ordningen
redovisa det belopp som skolat innehållas. Denna straffbestämmelse
bör upptagas i 15 g. Vissa jämkningar av detta lagrum erfordras även med

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

hänsyn till de nya redovisningsbestämmelserna i 11 §. Straffet synes, i överensstämmelse
med vad som för närvarande gäller, böra vara dagsböter. Det
torde knappast vara påkallat att bereda möjlighet att ådöma frihetsstraff
i de fall som här avses.

De sålunda förordade bestämmelserna upptogos j 14 och 15 §§ i det vid
promemorian fogade lagförslaget. Örn arbetsgivare utbetalar avlöning i uppenbar
strid mot beslut örn införsel eller underlåter att inom föreskriven tid
redovisa innehållet belopp, skulle enligt förstnämnda paragraf utmätningsmannen
äga rätt att omedelbart genom utmätning uttaga det belopp som
skolat innehållas. I 15 § stadgades straff i form av dagsböter för det fall,
att arbetsgivare underlåter att på anfordran lämna uppgift, som i 4 § sägs.
eller lämnar oriktig uppgift eller han utbetalar avlöning i uppenbar strid
mot införselbeslut och tillika underlåter att i den ordning, varom i 11 § förmäles,
redovisa det belopp som skolat innehållas eller han underlåter att i
nyss angivna ordning redovisa innehållet belopp.

Yttranden.

I några yttranden ha vissa erinringar framförts mot vad sålunda föreslagits
i promemorian.

Överståthållarämbetet har rörande de föreslagna bestämmelserna anfört
följande.

Enligt den föreslagna ändrade lydelsen av § 15 skall den arbetsgivare
straffas, som utbetalar avlöning i uppenbar strid mot beslut örn införsel och
tillika underlåter att i den under § 11 första stycket omförmälda ordning
redovisa det belopp, som skolat innehållas, eller som underlåter att i den i
lagen angivna ordning redovisa innehållet belopp. Straffansvar skulle alltså
drabba en arbetsgivare, som, försummande den i lagen angivna ordningen för
redovisningen, i rätt tid tillställer utmätningsmannen beloppet genom kontant
inbetalning hos denne eller genom beloppets översändande i brev eller i postanvisning.
Detta synes icke billigt. Ämbetet finner sig därför föranlåtet föreslå
ändrad lydelse av § 15 i anslutning till anförda synpunkt.

Arbetsgivare, som gör sig skyldig till någon under § 15 angiven förseelse,
skall enligt förslaget straffas med dagsböter. Dagsböter skulle alltså kunna
för förseelse, varom fråga är, ådömas till så litet antal som helst. Nu får
jämlikt lag den 9 april 1937 om verkställande av bötesstraff, § 8, bötesstraff,
som ådömts till belopp ej överstigande 5 dagsböter, icke förvandlas.
För att straffbestämmelsen enligt § 15 emellertid må bli av nödig effektivitet,
synes vara erforderligt, att antalet dagsböter, som må ådömas, blir så bestämt,
att straffet städse må kunna förvandlas. Ämbetet får därför föreslå
sådan skärpning av straffbestämmelsen, att berörda syfte tillgodoses.

Skärpt ansvar för bristande redovisning har tillika föreslagits av andre
och tredje stadsfogdarna i Göteborg samt föreningarna Sveriges stadsfogdar
och Sveriges landsfiskaler. Tredje stadsfogden och landsfiskalsföreningen
ha därvid ansett att möjlighet bör finnas att ådöma urbota straff. Tredje
stadsfogden har bland annat uppgivit, att under de senaste åren flera arbetsgivare
medvetet saboterat införselbeslut och ställts under åtal. Landsfiskalsföreningen
har framhållit, att den ägde kännedom örn fall, där insol -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

29

vent arbetsgivare hos utmätningsman gjort framställning om införsel för
oguldna utskylder i arbetarnas avlöning. Efter det arbetsgivaren innehållit
belopp uppgående till flera tusen kronor, hade han förklarat sig ur stånd
att redovisa de innehållna beloppen. Anställda utmätningsförsök hade lämnat
negativt resultat. Stadsfogdeföreningen har föreslagit, att minimistraffet
i 15 § måtte bestämmas till minst tio dagsböter.

Landsfiskalsföreningen har vidare framhållit, att lämpligt äventyr borde
stadgas för arbetsgivare, som åsidosätter av föreningen föreslagen skyldighet
att lämna underrättelse örn upphörandet av underhållsskyldigs anställning
eller om inträffat hinder för innehållandet.

Departementschefen.

De nya bestämmelser, som upptagits i 14 och 15 §§ i det vid promemorian
fogade lagförslaget, synas i allt väsentligt vara lämpliga och böra med vissa
jämkningar läggas till grund för lagstiftning. Det nya stadgandet i 14 §,
att utmätning får omedelbart äga rum, då arbetsgivaren underlåter att inom
föreskriven tid redovisa innehållet belopp, torde avsevärt öka möjligheterna
att komma till rätta med opålitliga arbetsgivare. Bestämmelsen synes böra
jämkas så att den omfattar även det fallet att arbetsgivaren ej utbetalar innehållet
belopp, när utmätningsmannen inställer sig för att lyfta detsamma,
överståthållarämbetets anmärkning, att straff enligt 15 § icke bör följa, då
arbetsgivaren använt annat försändningssätt för redovisningen än anlitandet
av utmätningsmannens tjänstepostgirokonto, bör såsom redan anförts beaktas.
Straff synes böra stadgas för underlåtenhet att inom föreskriven tid
göra sådan anmälan, som avses med de föreslagna nya bestämmelserna
i 11 § och 21 § 5), samt för lämnande av oriktiga uppgifter i dylik anmälan.

Från vissa håll har föreslagits att möjlighet att ådöma frihetsstraff måtte
tillskapas samt att i fråga örn dagsböternas antal en sådan minimigräns måtte
fastställas, att ådömda dagsböter alltid skola kunna förvandlas. Enligt min
mening hava icke tillräckliga skäl förebragts för dessa ändringsförslag. Har
arbetsgivare vid upprepade tillfällen gjort sig skyldig till försummelse eller
äro omständigheterna eljest försvårande, finnes möjlighet att ådöma ett
kännbart bötesstraff. Å andra sidan kan en försummelse av arbetsgivaren på
grund av omständigheterna framstå såsom synnerligen obetydlig, och med
hänsyn till dylika fall torde det icke vara lämpligt att i lagen bestämma en
minimigräns för antalet dagsböter.

De i det föregående i olika sammanhang föreslagna ändrade bestämmelserna
i lagen om införsel torde i viss utsträckning föranleda utarbetandet
av nya formulär och blanketter rörande införselförfarandet. Den nya lagstiftningen
synes med hänsyn härtill icke kunna träda i kraft tidigare än
den 1 januari 1945.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

I enlighet med vad salunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag angående ändring i lagen den U juni 1917 (nr 380) om
införsel i avlöning, pension eller livränta.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den
lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Sigrid Linders.

1 Denna bilaga, vilken frånsett vissa jämkningar av redaktionell natur är lika lydande med
det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

Kunell. Majlis proposition nr 210.

31

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.-ts lagråd den 8 mars
19U.

Närvarande:
justitieråden Alsén,

Lind.

regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 3 mars 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 18 februari 1944, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag angående ändring i lagen den 1-4 juni 1917 (nr 380)
om införsel i avlöning, pension eller livränta.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet Gunnar Danielson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

32

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 10 mars 1944.

N är varande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,
Rubbestad.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, lagrådets
den 8 mars 1944 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 18 februari
1944 remitterade förslaget till lag angående ändring i lagen den 14
juni 1917 (nr 380) örn införsel i avlöning, pension eller livränta.

Med förmälan, att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran samt att i
detsamma vidtagits vissa jämkningar av redaktionell natur, hemställer föredraganden,
att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar flans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

441005