Kungl. Majlis proposition nr 21.

1

Nr 21.

Kungl. Majris proposition till riksdagen nied förslag till lag angående
fortsatt tillämpning av lagen den 5 mars 1943
(nr 78) om jämkning av arrendeavtal i vissa fall, m. m.;
given Stockholms slott den 14 januari 1944.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t föreslå riksdagen att

dels jämlikt § 87 regeringsformen antaga härvid fogat förslag till lag angående
fortsatt tillämpning av lagen den 5 mars 1943 (nr 78) örn jämkning
av arrendeavtal i vissa fall;

dels ock bifalla det förslag i övrigt, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Bihang till riksdagens protokoll 19AA. 1 sami. Nr 21.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Förslag

> till

Lag

angående fortsatt tillämpning av lagen den 5 mars 1943 (nr 78)
om jämkning av arrendeavtal i vissa fall.

Härigenom förordnas, att vad i lagen den 5 mars 1943 örn jämkning av
arrendeavtal i vissa fall stadgas i fråga om år 1943 skall gälla jämväl år
1944.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

3

Utdrag av protokollet över jordbruksårenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
17 december 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehfsson-Bramstorp, Wigforss, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp.

Genom beslut vid 1942 och 1943 års riksdagar antogos särskilda lagar om
jämkning av arrendeavtal i vissa fall. Dessa lagar utfärdades den 6 mars

1942 (nr 72) och den 5 mars 1943 (nr 78).

Enligt sistnämnda lag kan arrendator påfordra skälig jämkning i arrendeavtal
under förutsättning att detta slutits före den 1 september 1940 och
arrendatorn däri åtagit sig att utgöra arrendet till minst hälften genom avlämnande
av mjölk eller smör. Såsom förutsättning för att jämkning som här
avses skall kunna ske fordras tillika, att arrendevillkoren på grund av rådande
förhållanden befinnas för arrendatorn oskäligt tyngande. Jämkningen
kan endast avse det i mjölk eller smör bestämda arrendet såvitt angår år

1943 (1 §).

I 2 § av lagen stadgas, att, därest arrendator, som skall frånträda den
arrenderade fastigheten under år 1943, enligt arrendeavtalet åtagit sig att vid
frånträdande! avlämna viss myckenhet stråfoder eller annat jordbruksalster,
arrendatorn skall äga, där brist förefinnes i den fastställda myckenheten på
grund av omständigheter, till vilka han icke varit vållande, rätt att i skälig
omfattning vinna befrielse från skyldighet att ersätta bristen. Lagens 3 §
upptager föreskrifter rörande förfarandet, för den händelse jordägaren och arrendatorn
icke kunna enas om den jämkning av arrendet, till vilken arrendatorn
enligt 1 § är berättigad, eller örn det sätt, varpå jämkningen skall
komma arrendatorn till godo, eller, i fall som avses i 2 §, om arrendatorns
befrielse från ersättningsskyldighet gentemot jordägaren eller omfattningen
därav. I dylika fall skall frågan avgöras av en särskild nämnd. Sådan nämnd
skall bestå av tre personer och tillsättas för område, som Kungl. Majit äger
bestämma. En av ledamöterna, vilken tillika skall vara ordförande i nämnden,
skall utses av Kungl. Majit. För varje hushållningssällskaps verksamhetsområde
skola av länsstyrelsen utses två ledamöter, vilka skola tjänstgöra
i nämnden vid behandling av ärende angående arrendeavtal rörande fastig -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

het inom det område, för vilket de utsetts. Ben erie av dessa ledamöter skall
vara ägare av jordbruksfastighet och den andre arrendera sådan fastighet.
För ordföranden och varje ledamot skall förordnas en suppleant. Vill arrendator
påkalla nämndens prövning av tvist som avses i lagen, skall han
vid äventyr av talans förlust bevisligen därom hava underrättat jordägaren
före utgången av år 1943. Mot nämndens beslut må talan icke föras.

Där ej annorlunda mellan jordägaren och arrendatorn åsämjes, må den
jämkning av arrendet, till vilken arrendatorn enligt 1 § är berättigad, icke
utan synnerliga skäl av nämnden bestämmas på sådant sätt, att därigenom
arrendet i vad det bestämts i mjölk eller smör nedsättes för den tid jämkningen
avser med mer än två tredjedelar av prisstegringen efter den 14 mars
1940 å nämnda produkter. Befrielse från skyldighet att ersätta sådan brist
som avses i 2 § må ej mot jordägarens bestridande ulan synnerliga skäl
medgivas till större del än två tredjedelar av bristen (4 §).

Ersättning till nämndens ordförande och ledamöter skall bestämmas enligt
de grunder som Kungl. Majit fastställer. Ersättningen till ordföranden
skall gäldas av allmänna medel (5 §).

Av nämnden meddelad dom skall efter överexekutors förordnande gå i
verket lika som domstols lagakraftägande dom (6 §). Utöver vad i 3—5 §§
stadgats skola beträffande nämnden bestämmelserna i lagen den 14 juni 1929
örn skiljemän i tillämpliga delar lända till efterrättelse (7 §). Kungl. Majit
äger meddela för lagens tillämpning erforderliga föreskrifter (8 §).

I kungörelse den 5 mars 1943 (nr 79) lia upptagits bestämmelser angående
nämnd, som avses i ifrågavarande lag. Enligt kungörelsen skola finnas fem
nämnder.

För täckande av kostnaderna för de i lagen omförmälda nämnderna anvisades
under anslagstiteln Kostnader i samband med jämkning av vissa arrendeavtal
för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten under nionde huvudtiteln ett
förslagsanslag av 10,000 kronor.

För att vinna upplysning rörande verkningarna av 1943 års lagstiftning
samt för att erhålla grundval för bedömande av frågan huruvida lagstiftning
av motsvarande innehåll alltjämt erfordrades Ira utlåtanden infordrats
från dels ordförandena i de i 3 § av lagen omförmälda nämnderna dels
ock lantbruksstyrelsen. Yttranden ha även inkommit från Sveriges lantbruksförbund
och riksförbundet landsbygdens folk (RLF). I samtliga yttranden
med undantag av två har tillstyrkts en förlängning av ifrågavarande lagstiftning.
De yttranden, vari förlängning icke förordats, ha avgivits av häradshövdingen
G. E. Eksell, vilken är ordförande i nämnden för Göteborgs och
Bohus samt Älvsborgs och Skaraborgs län, samt av häradshövdingen F. Rudewall,
vilken är ordförande i nämnden för Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län. Häradshövdingen Eksell anser med hänsyn
till dels det ringa intresse, som under år 1943 försports från arrendatorernas
sida rörande lagens tillämpning, dels de två senaste årens relativt goda skördar
att för närvarande behov ej förelåge av ifrågavarande lag och att den

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

5

därför ej borde förlängas. Såsom skäl för sin ståndpunkt Ilar häradshövdingen
Rudewall angivit, att inom området för nämnden för Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län någon tillämpning av lagen
icke påkallats. Ur de inkomna yttrandena må i övrigt återgivas följande.

Häradshövdingen O. Hesselgren, vilken är ordförande i den nämnd, sorn
handhar ärenden från Stockholms stad oell län samt Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands och Gotlands län, har i skrivelse den 7 september 1943
yttrat i huvudsak:

Antalet mål om jämkning av arrendeavtal, som hittills handlagts av ifrågavarande
nämnd, utgör 31. Samtliga dessa mål hänförde sig emellertid till 1942
års lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall. Något mål enligt 1943 års lag
har ännu icke förekommit. Härav synes man dock icke få draga den slutsatsen,
att den nya lagen varit utan verkan. Erfarenheten från tillämpningen av
1942 års lag visar nämligen, att blotta förefintligheten av lagstiftningen och
kännedomen om huru denna tillämpats i flera fall lett till frivillig överenskommelse
mellan jordägaren och arrendatorn. Vidare har samma erfarenhet
gett vid handen, att arrendator, vilken önskar vinna jämkning i sitt arrendeavtal
i hänseende som omfattas av lagstiftningen, i det längsta söker nå sitt
mål på överenskommelsens väg och först i sista stund vänder sig till nämnden.
Av de 31 mål, som handlades enligt 1942 års lag, anhängiggjordes sålunda
blott 3 före den 1 oktober 1942 samt övriga 28 först under årets sista månader
och början av år 1943. För arrendator, som vill väcka anspråk på jämkning
av arrende avseende år 1943, ter det sig säkerligen naturligt att avvakta
årets skördeutfall innan han gör sina anspråk gällande. Det måste med hänsyn
till det anförda antagas, att 1943 års lag haft och kommer att få verkningar,
som icke kunna betecknas som ringa.

Vad angår behovet av en förlängning av 1943 års lag förmenar nämnden,
att samina skäl, som betingade nämnda lag, alltjämt torde vara för handen.
Härtill kommer, att 1943 års skörd — av hittills föreliggande uppgifter att
döma — allmänt sett blir sämre än 1942 års. Särskilt i vissa delar av landet
—• såsom på ostkusten och Gotland — har växtligheten starkt lidit av torka.
Behov av lagens förlängning synes alltså föreligga.

Häradshövdingen N. Wihlborg, ordförande i den nämnd som handlägger
ärenden från Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus
och Hallands län, har i .skrivelse den 13 september 1943 anfört följande.

Lagen har inom ifrågavarande område hittills kommit i tillämpning i endast
två fall, vilka båda avsett jämkning av sådana arrendeavtal, beträffande
vilka jämkning medgivits redan år 1942. Det har uppenbarligen varit personliga
motsättningar mellan respektive jordägare och arrendator som föranlett
begäran örn nämndens ingripande även år 1943. I det ena fallet har
arrendeavtalet numera upphört att gälla och i det andra fallet fördes förhandlingar
mellan parterna angående arrendatorns frånträdande av arrendet
med det snaraste. I håda fallen förordnade nämnden örn en viss mindre
jämkning av arrendet.

Ehuru således nämndens ingripande såvitt angår de sydligaste delarna av
landet påkallats endast i de två här nämnda fällen, kail det dock antagas
att lagens tillvaro verkat att i ett icke ringa antal fall frivillig överenskommelse
träffats angående jämkning av arrendeavtal, som ansetts oskäligt
tyngande för arrendatorn. Att uttala ett bestämt omdöme örn en förlängning

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 21.

av lagen är behövlig eller icke är icke lätt. Då man dock kan utgå ifrån att
den genom lagstiftningen i fråga medgivna jämkningen av vissa arrendeavtal
hittills verkat gagneligt, synes det som om försiktigheten bör bjuda att man
— till förhindrande för varje fall av en allt för tung belastning av sådana
arrendatorer med naturaarrenden, som ingått sina arrendeavtal före dyrtidens
inträde — förlänger lagstiftningen för ytterligare ett år.

Häradshövdingen I. Hessius, ordförande i nämnden för Värmlands, örebro,
Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län, har i skrivelse den 7 september
1943 i huvudsak framhållit följande.

Det sista ärendet, som handlagts av den för Värmlands m. fl. län utsedda
nämnden anhängiggjordes i slutet av 1942 och avgjordes genom nämndens
dom den 26 januari 1943, varigenom arrendatorn tillerkändes en väsentlig
jämkning av arrendet för tiden till och med den 31 december 1942. Sedan
dess har inget ärende förekommit till behandling inför nämnden. Ej heller
har någon förfrågan framställts rörande lagens tolkning eller tillämplighetsområde.

I enlighet med vad som anförts i yttrande den 2 oktober 1942 rörande förlängning
av 1942 års lag i ämnet torde man emellertid icke allenast av det
förhållandet, att inga ärenden förekommit till handläggning inför nämnden,
kunna draga den slutsatsen, att lagen varit utan verkan. I ett stort antal
fall torde nämligen jämkning ha skett på frivillighetens väg. Med stöd av
lagen den 5 mars 1943 har frivillig jämkning av arrendet för år 1943 i de
flesta fall skett, där jämkning — vare sig frivillig eller efter nämndens beprövande
— skett enligt lagen den 6 mars 1942. ben nu gällande lagen har
sålunda verka! i åsyftad riktning.

Beträffande behovet av lagens förlängning torde förhållandena på det jordbrukspolitiska
området icke ha undergått sådana förändringar, att en lagstiftning
av nu ifrågavarande beskaffenhet kan anses obehövlig. De skäl som
åberopats till stöd för förlängningen av 1942 års lag äga alltjämt giltighet.
Lika^ nödvändigt som det är för staten så länge nuvarande utomordentliga
förhållanden råda att kontrollera handel och andra näringsgrenar, lika nödvändigt
är det att avtalsförhållandena inom jordbruket tills vidare underkastas
en viss statlig reglering. Ett bestämt behov av lagens förlängning lärer
därför förefinnas.

Lantbruksstyrelsen har i sitt yttrande den 26 oktober 1943 uttalat följande.

Den år 1942 tillkomna lagstiftningen på ifrågavarande område motiverades
av dels de dåliga skörderesultaten under åren 1940 och 1941, dels ock den
stora stegringen av produktionskostnaderna för jordbrukets produkter. Ehuru
skördeutfallet år 1942 blev väsentligt bättre än under föregående båda år, ansågs
övervägande skäl dock tala för att jämväl under år 1943 jämkning av
arrendeavtal medgåves i vissa fall.

Såväl 1942 års sorn 1943 års lag i ämnet har endast tillämpats i ett förhållandevis
litet antal fall. Dess verkningar ha dock ej inskränkt sig till dessa
fall utan torde ha sträckt sig väsentligt längre, i det att lagens blotta existens
bidragit till att överenskommelse örn jämkning av arrende träffats mellan vederbörande
parter utan att frågan hänskjutits till sådan nämnd, som i lagen
avses.

Då 1943 års skörd beträffande såväl fodersäd som hö, särskilt inom de
av den under försommaren rådande torkan hårdast drabbade områdena,
icke uppgått till samma storlek som under år 1942 och då jordbrukets produktionskostnader
alltjämt äro abnormt höga på grund av krisförhållandena,

Kungl. Maj.ts proposition nr 21.

7

synas de skäl, som åberopades för förlängning under år 1943 av vissa delar
utav 1942 års lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall, alltjämt vara
bärkraftiga.

På grund av vad sålunda anförts får lantbruksstyrelsen förorda, att bestämmelserna
i ifrågavarande lag givas förlängd giltighet under ytterligare
ett år.

Riksförbundet landsbygdens folk har i yttrande den 2 november 1943 framhållit,
att orsaken till att ifrågavarande lag blivit endast relativt litet utnyttjad
vöre att många arrendatorer icke ägt kännedom om lagens tillvaro.
Anledningar till att lagen skäligen bort tillämpas hade emellertid varit väsentligt
flera än de fall, där verkligen så skett.

Såsom framgår av de avgivna yttrandena lia delade meningar där kom- Departementsmit
till uttryck beträffande frågan, huruvida behov föreligger att giva chefenlagstiftningen
om jämkning av arrendeavtal förlängd giltighet under ytterligare
ett år. I två av de avgivna yttrandena har sålunda en dylik förlängning
avstyrkts. Som skäl för denna ståndpunkt har bland annat åberopats,
att lagen under år 1943 endast tillämpats i mycket ringa utsträckning och
att behov av densamma på grund därav icke förelåge. Enligt mitt förmenande
får emellertid härvidlag icke förbises det förhållandet, att frivilliga överenskommelser
örn jämkning av arrende säkerligen i många fall träffats mellan
vederbörande parter utan att frågan hänskjuta till sådan nämnd, som
avses i lagen. Lagen har alltså, såsom också framhållits i ett flertal yttranden,
verkat genom sin blotta tillvaro. Enligt min mening äga samtliga de
skäl, som av mig åberopades i samband med remiss till lagrådet av förslaget
till 1943 års lag alltjämt sin giltighet. En omständighet som därjämte
bör vinna beaktande är, att skördeutfallet för år 1943 särskilt för vissa delar
av landet blivit icke obetydligt sämre än för år 1942.

Med hänsyn till det anförda anser jag mig böra förorda, att 1943 års lagstiftning
gives tillämpning ytterligare ett år. I enlighet härmed har inom jordbruksdepartementet
uppgjorts förslag till lag angående fortsatt tillämpning
av lagen den 5 mars 1943 (nr 78) om jämkning av arrendeavtal i vissa fall.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över lagförslaget,
av lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Benno Gårdsten.

1 Denna bilaga, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 28 december
1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,
Lind,

regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 21 december 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 17 december 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmäldä ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 5 mars
1943 (nr 78) örn jämkning av arrendeavtal i vissa fall.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av t. f.
byråchefen för lagärenden i jordbruksdepartementet hovrättsrådet P. O.
Palmquist.

Förslaget föranledde allenast det yttrandet att en bättre utformning syntes
stå att vinna, därest förslaget avfattades exempelvis så att vad i lagen den 5
mars 1943 örn jämkning av arrendeavtal i vissa fall stadgas skall äga motsvarande
tillämpning för det fall att arrendet avser år 1944 eller att den arrenderade
fastigheten skall frånträdas under nämnda år.

Ur protokollet:
G. Lindencrona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

9

Utdrag av protokollet över jordbruksärendcn, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14
januari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,

Rubbestad.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäld chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, lagrådets den
28 december 1943 avgivna utlåtande över det den 17 december 1943 till lagrådet
remitterade förslaget till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den
5 mars 1943 (nr 78) örn jämkning av arrendeavtal i vissa fall.

Föredraganden anför:

Lagförslaget har allenast föranlett det yttrandet fran lagradets sida att en
bättre utformning syntes stå att vinna, därest förslaget avfattades exempelvis
så att vad i lagen den 5 mars 1943 om jämkning av arrendeavtal i vissa fall
stadgades skulle äga motsvarande tillämpning för det fall att arrendet avsåge
år 1944 eller att den arrenderade fastigheten skulle frånträdas under
nämnda år.

Vad lagrådet yttrat har icke givit mig anledning att frångå den av mig
föreslagna utformningen av lagförslaget.

I årets statsverksproposition, nionde huvudtiteln, punkt 154, har Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till
Kostnader i samband med jämkning av vissa arrendeavtal för budgetåret
1944/45 beräkna ett förslagsanslag av 5 000 kronor. Från anslaget avses att
bestridas statens kostnader för det nämndsförfarande, som avses i ifrågavarande
lagstiftning. Berörda belopp om 5 000 kronor synes nu böra äskas av
riksdagen.

Under åberopande av vad sålunda och i förenämnda statsrådsprotokoll för
den 17 december 1943 anförts hemställer jag

dels att förenämnda lagförslag måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande; dels

ock att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att till
Kostnader i samband med jämkning av vissa arrendeavtal
för budgetåret 1944/45 under nionde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av..........................kronor 5 000.

Bihang till riksdagens protokoll 19H. 1 sami. Nr 21. *

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Siv Schimer.

439110. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag. 1944.