Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Nr 209.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 30 april
1943 (nr 206) om utskyldsbetalning genom erkända
skatteförmedlingskassor; given Stockholms slott den 3
mars 1944.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning angående ändring i förordningen
den 30 april 1943 (nr 206) om utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 19AI. 1 sand. AV 209.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 30 april 1943
(nr 206) om utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor.

Härigenom förordnas, att i förordningen den 30 april 1943 om utskyldsbetalning
genom erkända skatteförmedlingskassor skall såsom 14 § införas nedan
intagna bestämmelse samt att nuvarande 14 § skall betecknas 15 §.

14 §.

Vad i 1—13 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande utskyldsbetalning
genom statens intressekontor.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1944.

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 mars

19M.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge,

Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för kommunikationsdepartementet fråga om rätt
för skattskyldig, som ansluter sig till statens intressekontor, att i vissa fall
åtnjuta anstånd med utskyldsbetalning. Föredraganden anför därvid följande.

Vid 1943 års riksdag genomfördes en särskild lagstiftning rörande skatteförmedlingsverksamheten.
Huvudbestämmelserna i ämnet innefattas i förordningen
den 30 april 1943 (nr 205) om erkända skatteförmedlingskassor och
förordningen samma dag (nr 206) örn utskyldsbetalning genom erkända
skatteförmedlingskassor.

Enligt 1 § förstnämnda förordning förstås med skatteförmedlingskassa inrättning
med ändamål att, uteslutande eller i förening med annan betalningsförmedling,
på uppdrag av skattskyldig ombesörja betalning av denne påförda
utskylder medelst belopp, som enligt fastställd plan inflyta genom
avdrag å den skattskyldiges avlöning eller pension eller å annan av honom
åtnjuten periodisk intäkt eller ock genom direkta inbetalningar från den
skattskylldige. I 2 § samma förordning stadgas, att skatteförmedlingskassa,
som förmedlar utskyldsbetalning endast för fysiska personer, må av länsstyrelsen
i det län, där kassans förvaltning utövas, antagas till erkänd skatteförmedlingskassa,
dock att vad nu sagts icke skall äga tillämpning beträffande
statens intressekontor. Vidare har i 12 § stadgats skyldighet för arbetsgivare
att vid utbetalning av lön eller pension till arbetstagare eller förutvarande
arbetstagare, som är ansluten till erkänd skatteförmedlingskassa
eller statens intressekontor, på begäran av kassan eller kontoret verkställa
avdrag å lönen eller pensionen med så stort belopp, som enligt fastställd plan
skall dit inbetalas, så ock att tillhandahålla kassan eller kontoret det avdragna
beloppet.

I förordningen om utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor
ha givits särskilda bestämmelser beträffande utskyldsbetalning av
skattskyldig, som anslutit sig till erkänd skatteförmedlingskassa. I 1 § föreskrives,
att för sådan skattskyldig skall upprättas inbetalningsplan av kassan. Där
så erfordras för planens genomförande, må anstånd med utskyldsbelalningen

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

beviljas den skattskyldige efter vad i förordningen stadgas. Enligt 2 § må
den, som ansluter sig till erkänd skatteförmedlingskassa, av kassan beviljas
anstånd med erläggande av utskylder, som förfalla till betalning vid de två
uppbördsstämmor, vilka utlöpa närmast efter anslutningen; anståndet ina
dock icke räcka längre än ett år efter utgången av det kvartal, varunder den
skattskyldige anslutit sig till kassan. Enligt 3 § äger kassan bevilja motsvarande
anstånd med restförda utskylder. Vidare stadgas i 7 §, att utmätningsman
äger på framställning av erkänd skatteförmedlingskassa bevilja till kassan
ansluten skattskyldig anstånd för längre tid eller i annat fall än i 2 eller 3 §
sägs, om så finnes erforderligt för att framdeles förfallande utskylder skola
kunna gäldas vid de uppbördsstämmor, varunder utskylderna enligt vederbörliga
debetsedlar skola erläggas. Enligt 10 § må indrivningsavgift icke uttagas
för utskylder, som förfallit till betalning under det anstånd med deras
gäldande åtnjutits.

I en den 26 november 1943 dagtecknad, till Kungl. Majit ställd skrivelse
har generalpoststyrelsen gjort framställning i syfte att statens intressekontor
med avseende å anstånd med betalning av utskylder och vad därmed sammanhänger
måtte helt likställas med de erkända skatteförmedlingskassorna.

Innan jag närmare går in på generalpoststyrelsens ifrågavarande framställning,
torde jag få lämna en redogörelse för de bestämmelser, enligt
vilka intressekontorets skatteförmedlingsverksamhet för närvarande regleras.

Genom brev den 12 oktober 1933 till generalpoststyrelsen förordnade
Kungl. Majit, att vid postgirokontoret skulle från 1934 års ingång tills vidare
vara anordnat ett intressekontor för befattningshavare och pensionerade
f. d. befattningshavare i statens tjänst. Enligt detta brev hade intressekontoret
till huvudsaklig uppgift att med medel, som inflöte till intressekontoret
genom regelbundna avdrag å vederbör andes avlöning eller pension, ombesörja
betalning av skatt samt, jämte skatt, andra mera regelbundet förekommande
personliga utgifter. I samma brev föreskrevs vidare, att vid utbetalningar
från intressekontoret skulle iakttagas, att kontoret icke vid något
tillfälle hade utestående tillgodohavande hos vederbörande befattningshavare
till högre belopp än det, som enligt träffad överenskommelse månatligen
avdroges å hans avlöning för kontorets räkning.

Genom brev den 30 april 1936 förordnade Kungl. Majit, att intressekontoret
finge med medel, som inflöte till kontoret genom regelbundna inbetalningar,
ombesörja betalning av skatt samt, jämte skatt, andra mera regelbundet
förekommande personliga utgifter jämväl åt person, som icke vore
befattningshavare eller pensionerad f. d. befattningshavare i statens tjänst,
samt att intressekontoret finge verkställa utbetalning för dylik persons räkning
eller för pensionerad f. d. befattningshavare i statens tjänst, även örn
därigenom underskott skulle uppkomma å vederbörandes konto hos kontoret,
under förutsättning att för underskottet ställts säkerhet, som av generalpoststyrelsen
godkänts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

5

Sedermera Ilar Kungl. Majit i särskilda brev förordnat, att i brevet den
30 april 1936 omförmäld säkerhet för underskott icke behöver ställas av
pensionerade f. d. befattningshavare i statens tjänst, ej heller av lärare eller
pensionerade f. d. lärare vid folk- och småskolor, kommunala flickskolor,
kommunala mellanskolor, praktiska mellanskolor och högre folkskolor eller
av präster, vilkas huvudsakliga lön utbetalas av statskontoret, stiftsnämnd
eller kyrkoråd, vilket senare åtagit sig att redovisa vederbörliga löneavdrag
till intressekontoret. Vid utbetalningar för sådana medlemmars räkning skall
dock iakttagas, att intressekontoret icke vid något tillfälle har utestående tillgodohavande
hos vederbörande till högre belopp än det, som enligt träffad
överenskommelse månatligen avdrages på hans avlöning eller pension för kontorets
räkning.

Slutligen har Kungl. Majit i samband med lagstiftningen örn de erkända
skatteförmedlingskassorna, enligt brev till statskontoret den 14 maj 1943.
funnit gott medgiva att — såvitt angår befattningshavare i statens tjänst
eller därmed jämställd, som efter den 30 juni 1943 ansluter sig till statens
intressekontor — intressekontoret må tillsvidare under budgetåret 1943/44.
i den mån så finnes erforderligt för erläggande av de utskylder, som förfalla
till betalning vid de två uppbördsstämmor (uppbördsterminer), vilka
utlöpa närmast efter anslutningen, överdraga vederbörandes konto med ett
belopp, motsvarande summan av nämnda båda utskyldsbelopp.

I detta sammanhang torde jag få nämna, att i det sakkunnigbetänkande,
som låg till grund för 1943 års lagstiftning örn de erkända skatteförmedlingskassorna
(SOU 1942:21), jämväl berördes frågan örn huru utskyldsbetalning
skulle kunna underlättas för dem, som anslutit sig till statens
intressekontor. De sakkunniga uttalade sålunda, att det beträffande intressekontoret
syntes möjligt att nå det angivna syftet på annan väg än genom
beviljande av anstånd med utskyldernas betalning. Enligt de sakkunnigas
mening förefunnes icke hinder för att medgiva intressekontoret en utvidgad
överdragningsrätt, så att intressekontoret finge disponera medel för gäldande
av nytillträdande medlemmars närmast förfallande två utskyldsbelopp.
och detta medgivande syntes kunna utsträckas jämväl till sådana medlemmar,
som icke vore statliga befattningshavare eller pensionerade f. d. statliga
befattningshavare eller därmed jämställda. Häremot skulle då enligt
de sakkunniga svara en skyldighet för uppbördsmyndigheterna att — då
ett på detta sätt förskotterat belopp icke i föreskriven ordning gäldades till
intressekontoret — på anmälan av intressekonloret uppdebitera bristen i och
för restindrivning samt restituera beloppet i fråga till intressekontoret.

Vid anmälan inför Kungl. Majit den 19 februari 1943 av frågan örn anslag
åt statens intressekontor för budgetåret 1943/44 (proposition nr 73) tillstyrkte
jag för egen del, alt intressekontorets överdragningsrätt försöksvis utvidgades
lill att, på sätt de sakkunniga föreslagit, avse närmast förfallande två utskyldsbelopp.
Emellertid uttalade jag, att ett slutligt ståndpunktstagande i
frågan borde få anstå tills någon erfarenhet vunnits örn verkningarna ar
denna åtgärd.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Vidare torde jag få erinra om att Kungl. Maj:! samtidigt med utfärdandet
av brevet till statskontoret den 14 maj 1943 uppdrog åt generalpoststyrelsen
att utreda frågan om eventuell utvidgning av överdragningsrätten för sådana
till intressekontoret anslutna personer, som icke vore befattningshavare i statens
tjänst eller därmed jämställda, samt att inkomma med de förslag vartill
utredningen kunde föranleda.

1 sin förenämnda skrivelse den 26 november 1943 har generalpoststyrelsen
anfört, att överdragning av statliga befattningshavares och med dem jämställda
personers intressekonton vid betalning av utskylder och andra utgifter
förekommit i betydande omfattning under statens intressekontors hittillsvarande
verksamhet. Några förluster för intressekontoret till följd av sådan
överdragning hade emellertid praktiskt taget icke uppstått. Den enligt Kungl.
Maj:ts brev den 14 maj 1943 medgivna särskilda överdragningsrätten, som ju
endast avsåge att underlätta utskyldsbelalningen för till intressekontoret nyanslutna
statsanställda och därmed jämställda personer, torde knappast innebära
någon nämnvärd ökad risk för förlust. Det syntes därför icke vara behövligt
att i anledning av den sålunda utökade överdragningsrätten föreskriva skyldighet
för uppbördsmyndigheterna att. på sätt de sakkunniga föreslagit, till
intressekontoret restituera av skattskyldig icke gäldat belopp. Annorlunda
ställde sig emellertid saken, därest liknande överdragningsrätt skulle tillkomma
jämväl sådana till intressekontoret anslutna personer, som icke vore befattningshavare
i statens tjänst eller därmed jämställda. Skulle intressekontoret
komma att i större omfattning förskottera medel för betalning av utskylder
för medlemmar tillhörande nämnda kategori, finge man nog räkna med
att förskotterade belopp i åtskilliga fall icke bleve av vederbörande inbetalda
till intressekontoret. För att på detta sätt uppkomna brister skulle kunna täckas,
syntes enda utvägen vara att använda det föreslagna restitutionsförfarandet.
En dylik anordning, som skulle innebära åliggande för uppbördsmyndighet
att på anmälan av statens intressekontor uppdebitera brislbelopp i och för
restindrivning samt restituera beloppet till intressekontoret, syntes emellertid
kunna ge anledning till vissa erinringar.

I fråga om sina betänkligheter i sistnämnda avseende har generalpoststyrelsen
anfört följande:

Generalpoststyrelsen tänker härvid närmast på de konsekvenser anordningen
i fråga skulle få för kommunernas vidkommande. Att intressekontoret kunde
bliva nödsakat att hos uppbördsmyndighet begära restitution av tidigare gäldade
utskyldsbelopp, måste i varje särskilt fall bero på att vederbörande skattskyldig
icke förmått fullfölja den mellan intressekontoret och honom överenskomna
betalningsplanen och alltså icke heller betala sin skuld till intressekontoret.
Orsaken härtill kan uppenbarligen skifta från fall till fall men torde i
allmänhet vara den, att den skattskyldige råkat ut för långvarig sjukdom eller
arbetslöshet. Samma orsak kan emellertid uppenbarligen utgöra hinder för
uppbördsmyndigheten att indriva skuldbeloppet av den skattskyldige. Avsåg
beloppet kommunalskatt, skulle restitutionsförfarande följaktligen innebära,
att vederbörande kommun i vissa fall skulle tvingas att till intressekontoret
helt eller delvis återbetala tidigare influtna och kanske redan förbrukade skattemedel
utan säkerhet för att längre fram få igen beloppet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 7

Det bör vidare som en olägenhet framhållas, att det för intressekontoret
ifrågasatta restitutionsförfarandet för uppbördsmyndigheterna och utmätningsmännen
innebär, att handläggningen av intressekontorets och de erkända
skatteförmedlingskassornas anståndsärenden måste ske efter två olika metoder,
av vilka den för intressekontoret avsedda synes vara mest omständlig.

Generalpoststyrelsen har vidare uttalat, att, även örn den genom Kungl.
Maj:ts brev den 14 maj 1943 medgivna särskilda överdragningsrätten skulle
anses kunna utsträckas till att avse även icke statsanställda personer, skulle
statens intressekontor ändock icke bliva i tillfälle att bereda sina medlemmar
hjälp vid utskyldsbetalningen i samma omfattning som de erkända skatteförmedlingskassorna.
Dessa senare ägde att bevilja nyansluten medlem anstånd
icke endast med gäldandet av de två närmast till betalning förfallande utskyldsbeloppen,
utan även med betalningen av sådana utskylder, med vilka
medlemmen eventuellt resterade vid inträdet i kassan. Visserligen syntes hinder
ej möta mot att Kungl. Maj:t bemyndigade statens intressekontor att
förskottera medel även för betalning av dylika restskatter. Som en följd härav
finge man emellertid säkerligen räkna med åtskilligt flera restitutionsfall,
en omständighet som än mer ökade betänkligheterna mot restitutionsförfarandet.

Sedan generalpoststyrelsen erinrat om att erkänd skatteförmedlingskassa
ägde att hos utmätningsman föreslå dels att medlem vid inträdet i kassan beviljades
anstånd för längre tid än ett år dels ock att medlem även vid senare
tillfälle medgåves anstånd örn så erfordrades med hänsyn till iråkad arbetslöshet,
sjukdom e. d., har generalpoststyrelsen anfört, att dessa möjligheter
borde stå även statens intressekontor till buds. Detta förutsatte, att
tiden för gäldandet av belopp, som förskotterats av intressekontoret, i förekommande
fall kunde utsträckas utöver ett år samt vidare att intressekontoret
finge förskottsbetala skatt även för äldre medlem, som tillfälligt blivit ur stånd
att göra erforderliga avsättningar till intressekontoret. I sådana fall borde givetvis
intressekontoret, i likhet med de erkända kassorna, göra framställning
hos vederbörande utmätningsman för erhållande av dennes medgivande.

Generalpoststyrelsen har anfört ytterligare följande:

Då statens intressekontor självfallet är att betrakta som skatteförmedlingskassa,
även om det icke ansetts böra inrangeras som en erkänd sådan, och
då statens intressekontor vidare är avsett att stå bl. a. alla sådana skattskyldiga
till buds, som antingen ej ha tillfälle att ansluta sig lill lokal skattekassa
eller anse sig böra anlita intressekontoret för att erhålla statens garanti
för inbetalda medel, synes det självfallet, att statens intressekontor bör
vara i stånd ali erbjuda sina medlemmar samma förmåner som de erkända
skatteförmedlingskassorna. Detta syfte synes bäst kunna vinnas genom atl
statens intressekontor i avseende å anstånd med betalning av utskylder och
vad därmed sammanhänger helt likställes med de erkända skatteförmedlingskassorna.
Det torde även för uppbördsmyndigheter och utmätningsmän vara
fördelaktigast att få tillämpa samma förfarande gentemot intressekontoret
och kassorna.

I enlighet härmed har generalpoststyrelsen hemställt, att Kungl. Maj:!
måtte dels föreslå riksdagen, alt i förordningen örn niskvldsbelalning genom

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Departements

chefen.

erkända skatteförmedlingskassor infördes en ny paragraf av innehåll, att
vad i förordningen stadgades skulle äga tillämpning jämväl beträffande utskyldsbetalning
genom statens intressekontor dels ock bemyndiga generalpoststyrelsen
att meddela erforderliga föreskrifter för statens intressekontor
angående redovisning av för gäldande av restförda utskylder inbetalda medel.

Över generalpoststyrelsens förevarande framställning lia, efter remiss, yttranden
avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, Överståthållarämbetet
(med bifogande av yttrande av t. f. uppbördsintendenten), länsstyrelserna
i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, svenska landstingsförbundet,
svenska stadsförbundet, föreningen Sveriges stadsfogdar och föreningen Sveriges
landsfiskaler.

I samtliga avgivna yttranden har generalpoststyrelsens framställning tillstyrkts
eller lämnats utan erinran.

Såsom motivering för sin tillstyrkan bar länsstyrelsen i Malmöhus län
anfört, att till intressekontoret vore anslutna — förutom statliga befattningshavare
— huvudsakligen personer bosatta å orter, där någon erkänd skatteförmedlingskassa
icke funnes. Intressekontoret vore sålunda i viss mån ett
komplement till de erkända kassorna. Det syntes därför länsstyrelsen befogat,
att intressekontoret erhölle möjlighet alt i alla avseenden, och sålunda
även beträffande anstånd med utskyldsbetalning, bereda sina medlemmar
samma förmåner som medlemmarna i erkända skatteförmedlingskassor.

Under förarbetena till 1943 års lagstiftning ansågs, att några bestämmelser
om anstånd med utskyldsbetalningen icke erfordrades i fråga om skattskyldig.
som vöre medlem i statens intressekontor. Det resultat som åsyftades
med anståndsförfarandet kunde, förmenade man, vinnas genom en
utökning av den redan förefintliga överdragningsrätten. För intressekontorets
del medförde 1943 års lagstiftning därför ingen annan ändring i förhållande
till vad som tidigare gällt, än att arbetsgivarens skyldighet att verkställa
löneavdrag fastställdes att avse jämväl sådana bidrag, som skulle inflyta
till intressekontoret.

Den av generalpoststyrelsen på uppdrag av Kungl. Maj:t verkställda utredningen
torde ha visat, att betydande olägenheter skulle kunna uppstå,
därest överdragningsrätt — utan ställande av säkerhet — medgåves jämväl
beträffande sådana till intressekontoret anslutna personer, som icke äro befattningshavare
i statens tjänst eller därmed likställda. Såsom generalpoststyrelsen
framhållit måste man i så fall räkna med att förskotterade belopp
i viss utsträckning icke bleve av vederbörande skattskyldiga inbetalda till
intressekontoret. I följd härav kunde det inträffa, att kommun, som uppburit
av intressekontoret förskotterad kommunalskatt, bleve nödsakad att
till intressekontoret återbetala sådana skattemedel. Även för uppbördsmyndigheterna
skulle uppstå ökade svårigheter, därest överdragningsrätten utbyggdes
på nu angivet sätt.

I anledning av de befarade olägenheterna har generalpoststyrelsen ul -

Kungl. Majlis proposition nr 209-

9

lalat sig för den lösningen av föreliggande spörsmål, atl intressekontoret
i stället för att tillerkännas ökad överdragningsrätt helt likställes med de
erkända skatteförmedlingskassoma i avseende å rätt att meddela anstånd
med betalning av utskylder och vad därmed äger samband. Då en sådan anordning
icke synes vara förenad med några olägenheter av det slag här förul
angivits, och då generalpoststyrelsens förslag under remissbehandlingen icke
mött någon gensaga, anser jag mig böra biträda detsamma. I enlighet härmed
förordar jag, att i förordningen örn utskyldsbetalning genom erkända skatleförmedlingskassor
införes såsom 14 § en bestämmelse av innehåll, att vad i
1—13 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande utskyldsbetalning
genom statens intressekontor. Samtidigt bör nuvarande 14 § erhålla
beteckningen 15 §.

Det är icke avsett, att den nu ifrågasatta författningsändringen skall föranleda,
att intressekontorets överdragningsrätt i dess hittillsvarande form
skall upphöra eller minskas, dock att förlängning icke torde böra medgivas
av den för innevarande budgetår gällande utsträckta överdragningsrätten. Även
efter det möjlighet till anstånd med utskyldsbetalningen beretts skattskyldig,
som ansluter sig till intressekontoret, kan det vara till gagn för honom, att
hans konto där får överdragas. I detta sammanhang må för övrigt framhållas,
att vissa sparbanker, som antagits till erkända skatteförmedlingskassor,
erbjuda sina medlemmar en dylik förmån.

Frågan örn bemyndigande för generalpoststyrelsen att meddela erforderliga
föreskrifter för intressekontoret angående redovisning av medel, som
inbetalats för gäldande av restförda utskylder, torde först i ett senare sammanhang
böra upptagas till avgörande.

Föredraganden hemställer härefter, att ett inom finansdepartementet upprättat
förslag lill förordning angående ändring i förordningen den 30 april
1943 (nr 206) om utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Birger Öhman.

Bihang lill riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 209.

2