Kungl. Maj.ts proposition nr 205.
1
Nr 205.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
undervisning och värd av bildbara sinnesslöa, m. m.;
given Stockholms slott den 3 mars 19M.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa;
2) lag om ändrad lydelse av 2 § 3 mom. lagen den 6 juni 1924 (nr 361)
om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).
GUSTAF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 205.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 205.
Förslag*
till
Lag
om undervisning och vård av hildbara sinnesslöa.
Härigenom förordnas som följer:
Inledande bestämmelse.
1 §•
Med sinnesslö förstås i denna lag den, som på grund av bristande förståndsutveckling
icke kan tillgodogöra sig folkskolans vanliga undervisning
eller hjälpundervisning. Med bildbar sinnesslö avses den, som är mottaglig
för sådan teoretisk eller praktisk undervisning, som meddelas i sinnesslöskola.
Från lagens tillämpning undantages sinnesslö, som är intagen å sinnessjukhus
eller staten tillhörig anstalt för sinnesslöa.
Örn handhavandet av bildbara sinnesslöas undervisning och vård.
2 §•
Det åligger landsting och stad, som ej deltager i landsting, att draga försorg
om att bildbara sinnesslöa inom landstingsområdet eller staden erhålla
undervisning och vård enligt i denna lag eller med stöd därav meddelade
föreskrifter. För sådant ändamål skall för varje landstingsområde
och för varje stad, som nyss sagts, finnas genom landstingets eller stadens
försorg upprättad
flera landsting och städer må förena sig om gemensam centralanstalt.
3 §•
Centralanstalt skall omfatta:
a) upptagning shem för sinnesslöa barn, som ej börjat skolan;
b) skolhem med sinnesslöskola för undervisning av barn i skolåldern;
c) arbetshem för ytterligare utbildning i praktiskt hänseende av dem,
som avslutat skolundervisningen i skolhemmet.
Där genom överenskommelse med enskilt upptagningshem, skolhem eller
arbetshem omhändertagandet av de sinnesslöa ordnats på tillfredsställande
Kungl. Maj.ts proposition nr 205.
S
sätt, äger medicinalstyrelsen medgiva befrielse från skyldighet att anordna
hem av motsvarande slag.
I den mån så lämpligen kan ske, må behovet av skolplatser tillgodoses
genom inrättande av externatskola eller externatplatser vid skolhem.
4 §.
överinseendet över rikets centralanstalter utövas av medicinalstyrelsen.
Under medicinalstyrelsen utövas tillsynen över anstalterna av inspektören
för sinnesslövården. Undervisningen vid anstalterna skall därjämte vara
underkastad den pedagogiska inspektion, som Konungen bestämmer.
Centralanstalt skall stå under ledning av en av landstinget eller stadsfullmäktige
i stad, som ej deltager i landsting, utsedd styrelse. Vid centralanstalt
skola läkare och föreståndare finnas anställda.
Om inskrivning i sinnesslöanstalt.
5 §•
Finnes barn, som intagits eller anmälts till intagande i folkskola, vara
sinnesslött skall skolstyrelsen, där det icke kan anses uteslutet att barnet
är hildbart, föranstalta om att ansökan genom vårdnadshavare^ försorg
göres om barnets inskrivning vid vederbörande centralanstalt. Skolstyrelsen
gore ock anmälan örn förhållandet till barnavårdsnämnden.
Det åligger barnavårdsnämnden att vidtaga de åtgärder, som äro påkallade
för att alla bildbara sinnesslöa barn i skolåldern erhålla sådan undervisning
och vård, som avses i denna lag, och äger nämnden, där vederbörande
vårdnadshavare underlåter att ingiva ansökan till centralanstalt, att själv
göra dylik ansökan.
Där skäl därtill äro må med ingivande av ansökan anstå, dock högst
till dess barnet fyllt nio år.
6 §•
Ansökan om inskrivning å centralanstalt skall insändas lill dess styrelse
eller föreståndare och vara åtföljd av
1) åldersbetyg;
2) av läkare utfärdat utlåtande angående den sinnesslöes förståndsutveckling;
3)
uppgifter rörande den sinnesslöes levnadsförhållanden;
4) där den sinnesslöe undervisats i folkskola, redogörelse av vederbörande
lärare för dennes iakttagelser rörande barnet.
7 §•
Finner centralanstaltens läkare efter samråd med föreståndaren vid granskning
av ansökan om inskrivning vid anstalten barnet vara sinnesslött och
att barnet är hildbart eller med hänsyn till sin förståndsutveckling bör prövas
i fråga örn bildbarliet, skall läkaren meddela beslut örn barnets inskrivning
vid anstalten.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 205.
Finnes barnet på grund av vanart eller lyte eller annan dylik omständighet
böra intagas å anstalt, som avses i 1 § andra stycket, må i stället
ansökningen vidarebefordras till sådan anstalt.
Centralanstalt må föranstalta om där inskrivet barns vård å annan lämplig
sinnesslöanstalt men skall i dylikt fall barnet anses alltjämt vara inskrivet
vid centralanstalten och stå under dess tillsyn.
8 §•
Vid centralanstalt inskriven må överflyttas till annan centralanstalt i den
mån ändring av den inskrivnes mantalsskrivningsort därtill föranleder.
Örn utskrivning m. m.
9 §•
I upptagningshem må sinnesslö kvarbliva högst intill dess han fyllt
tolv år.
I skolhem intagen elev skall kvarbliva därstädes, så länge hans förmåga
att tillgodogöra sig skolundervisningen därtill föranleder, dock högst åtta år.
Bildbar sinnesslö, som avslutat undervisningen i skolhem, skall därefter
i arbetshem fortsätta utbildningen i praktiskt hänseende, där ej åtgärd, som
i 10 § sägs, finnes omedelbart kunna vidtagas.
10 §.
Sinnesslö, som avslutat undervisningen i skolhemmet, må utackorderas i
familjevård eller försöksutskrivas till enskilt hem, där lämplig vård och betryggande
tillsyn kunna beredas. Den som utackorderats eller försöksutskrivits
må, där så finnes erforderligt, överflyttas till annat hem eller återintagas
i anstalten.
Under ferierna må skolelev i den utsträckning, som finnes lämplig, vistas
i enskilt hem, där lämplig vård och betryggande tillsyn kunna beredas.
Beslut om åtgärder, som i denna paragraf avses, fattas av centralanstaltens
styrelse eller, efter dess bemyndigande, av anstaltens föreståndare. I fall,
som avses i 7 § tredje stycket, må styrelsen ock, efter medgivande av inspektören
för sinnesslövården, bemyndiga föreståndare för annan anstalt att meddela
dylika beslut beträffande där intagen sinnesslö.
11 §•
Den som befinnes icke vara sinnesslö samt sinnesslö, som befinnes vara
obildbar, må ej utan medgivande kvarhållas å centralanstalt.
Bildbar sinnesslö, som är inskriven vid centralanstalt, må ej därifrån definitivt
utskrivas före tjuguett års ålder, där ej fråga är om överflyttning till
annan anstalt, som i 1 § andra stycket eller 8 § sägs, eller det visas att den
sinnesslöe beredes tillfredsställande vård och uppfostran på annat sätt.
Bildbar sinnesslö må ej utan medgivande kvarhållas å centralanstalt efter
fyllda tjuguett år.
Kungl. Maj:ts proposition nr 205.
5
Det ankommer på centralanstaltens läkare att efter samråd med föreståndaren
fatta beslut om definitiv utskrivning.
12 §.
Utskrivning må påkallas av den sinnesslöe själv, om han fyllt aderton år,
ävensom av hans förmyndare och vårdnadshavare. Utskrivning må ock beslutas
av centralanstaltens läkare utan särskild framställning.
13 §.
Det åligger föreståndare vid centralanstalt att föra register över dem, som
utskrivits från anstalten, samt att, där de ej överflyttats till annan anstalt, i
den mån så utan större svårighet kan ske hålla sig underrättad om deras
vistelseort och levnadsförhållanden. Föreståndaren skall ock, där så erfordras,
bistå de utskrivna med råd och hjälp.
Beträffande utskriven skall vad i 8 § stadgas äga motsvarande tillämpning.
14 §.
Vård av sinnesslö, som är inskriven vid centralanstalt, skall vara kostnadsfri
från det den sinnesslöe inträtt i skolåldern till dess han fyllt tjuguett år,
dock att anstalten äger att såsom ersättning för vårdskostnaden uppbära den
sinnesslöe tillkommande folkpension, invalidunderstöd eller barnbidrag.
Ojo besvär och handräckning.
15 §.
Har läkare vid centralanstalt meddelat beslut om inskrivning av sinnesslö
vid anstalten eller lämnat framställning om utskrivning utan bifall må
envar, som enligt 12 § äger påkalla utskrivning, genom skriftlig framställning
hänskjuta frågan till sinnessjuknämndens prövning.
16 §.
I andra fall än i 15 § sägs må klagan över beslut rörande inskrivning, utskrivning
och överflyttning till annan anstalt föras hos medicinalstyrelsen.
Över beslut, varigenom inskrivning vägrats, må klagan föras förutom av den,
som saken rör, av vederbörande skolstyrelse och barnavårdsnämnd.
17 §.
Underlåter någon att efterkomma beslut örn inskrivning vid centralanstalt
är vederbörande polismyndighet skyldig att på begäran av barnavårdsnämnd
eller anstaltens föreståndare lämna nödig handräckning för beslutets
verkslällande. Handräckning må dock ej lämnas, med mindre tjugu dagar
förflutit från det beslutet delgivits vederbörande vårdnadshavare och det
visas, att beslutet icke inom nämnda tid överklagats. Dock må sinnessjuknämnden
i ärende, som dragits under dess prövning, förordna att beslutet
skall verkställas i avbidan på ärendets slutliga avgörande.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 205.
18 §.
Polismyndighet vare ock skyldig att på begäran av föreståndare för centralanstalt
lämna nödig handräckning för återförande till anstalten av där inskriven,
som olovligen undanhåller sig från anstalten.
Särskilda föreskrifter.
19 §.
Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag utfärdas av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945, dock att föreskrifterna i
2 § icke skola äga tillämpning förrän den dag, Konungen förordnar.
I övrigt skola följande övergångsbestämmelser gälla:
Intill dess centralanstalt anordnats skall vad i lagen föreskrives beträffande
dylik anstalt i stället i tillämpliga delar gälla landsting eller stad,
som ej deltager i landsting, tillhörigt skolhem med därtill eventuellt anslutet
upptagnings- eller arbetshem. Finnes ej skolhem, skall vad nu sagts gälla
extematskola, där sådan finnes.
Finnes i stad varken skolhem eller externatskola skola, i den mån så är
möjligt, de uppgifter, som enligt lagen ankomma på centralanstaltens styrelse
och föreståndare, i stället fullgöras av barnavårdsnämnden och de uppgifter,
som åligga läkare vid centralanstalt, i stället fullgöras av vederbörande
stadsläkare.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 2 § 3 mom. lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn
samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).
Härigenom förordnas, att 2 § 3 mom. barnavårdslagen den 6 juni 1924
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
2 §•
3 mom. Örn vissa på barnavårdsnämnden eller dess ordförande ankommande
åtgärder är stadgat i lagarna örn äktenskaplig börd, om barn i äktenskap,
örn adoption, om barn utom äktenskap, om förbud för vissa underhållsskyldiga
att avflytta från riket, örn förmynderskap, örn förskottering av
underhållsbidrag till barn, om socialregister samt örn undervisning och vård
av bildbara sinnesslöa ävensom i 14 kap. 45 § strafflagen, i lagen örn särskild
förundersökning i brottmål och i förordningen örn mödrahjälp.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.
Senaste lydelse se SFS 1939: 324.
Kungl. Maj:ts proposition nr 205.
7
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 mars
19 AA.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge,
Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga om
lagstiftning rörande vård av bildbara sinnesslöa samt anför:
Inledning.
Sinnesslövården har i vårt land hittills blivit föremål för laglig reglering
endast i ringa omfattning. Sinnessjuklagen den 19 september 1929 är emellertid
enligt uttrycklig bestämmelse (7 §) tillämplig även å sinnesslöa. På
grund härav kunna sinnesslöa intagas å sinnessjukhus, då behov härav föreligger,
och bliva då underkastade sinnessjuklagens bestämmelser, innefattande
bl. a. rätt till tvångsvis kvarhållande till dess utskrivning sker. Vissa anstalter,
som äro särskilt avsedda för vissa kategorier sinnesslöa, ha även
förklarats vara sinnessjukhus. Beträffande åtskilliga andra anstalter, där
sinnesslöa åtnjuta vård eller undervisning, har däremot icke sådant förordnande
givits, och i fråga om dessa äger sinnessjuklagen icke tillämpning.
Icke heller frågan, vem skyldigheten att ombesörja vård och undervisning av
sinnesslöa åligger, har erhållit någon författningsmässig reglering. Emellertid
ha landstingen och de städer, som ej deltaga i landsting, utan att någon laglig
skyldighet härtill förelegat, i stor utsträckning upprättat anstalter för vård
och utbildning av sinnesslöa, i första hand avsedda för de s. k. bildbara sinnesslöa.
Denna landstingens verksamhet har understötts genom statsbidrag.
Sinnesslöa lia vidare omhändertagits å ett stort antal enskilda anstalter av
olika slag, vilka även åtnjuta statsbidrag. Slutligen har staten upprättat anstalter
för vissa slag av sinnesslöa, särskilt svårskötta och sådana med komplicerat
lyte. De befintliga anstalterna äro emellertid ej tillräckliga att mottaga
alla sinnesslöa, som äro i behov av anstaltsvård. Så t. ex. vårdas manga
sinnesslöa barn i hemmen och gå i de allmänna folkskolorna, ehuru de sakna
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 205.
förmåga att tillgodogöra sig den undervisning, som där meddelas. Frågan
örn en laglig reglering av sinnesslövården och en omorganisation av densamma
efter fastare riktlinjer har därför länge varit aktuell. Den är emellertid
av vittutseende natur och kräver för en rationell lösning bl. a. realiserandet
av tämligen betydande byggnadsföretag. Jag är därför icke beredd
att nu upptaga denna fråga i dess helhet utan vill för närvarande endast till
behandling upptaga frågan om införande av skolplikt för bildbara sinnesslöa
och reglering av landstingens skyldighet att omhänderhava vården av ifrågavarande
sinnesslöa. I annat sammanhang ämnar jag även upptaga frågan
örn statsbidrag till byggande av anstalter för nämnda ändamål.
Gällande bestämmelser och tidigare behandling av frågan.
De sinnesslöa pläga indelas i bildbara (imbecilla) och obildbara (idioter).
De bildbara sinnesslöa kunna i förevarande sammanhang närmast definieras
som sådana, vilka på grund av bristande förståndsutveckling icke äga förmåga
att tillgodogöra sig undervisningen i folkskolorna med deras hjälpklasser,
men som genom särskild för dem lämpad undervisning kunna bibringas
en viss grad av kunskaper och färdigheter. De efterblivna barn, för vilka
hjälpklassundervisningen är avsedd, bruka icke hänföras till sinnesslöa utan
benämnas debila.
Enligt gällande folkskolestadga föreligger skolplikt för alla barn från och
med det kalenderår, under vilket de fylla sju år. Något undantag finnes icke
föreskrivet för sinnesslöa barn, dock att barn som saknar erforderlig fattningsgåva
för att förvärva det fulla kunskapsmått, som enligt gällande reglemente
bör inhämtas, kan det oaktat erhålla tillstånd att avgå från skolan,
dock icke förrän det år, då barnet fyller 14 år. Befriade från skyldighet att
bevista undervisningen i folkskolan äro vidare barn, som åtnjuta tillfredsställande
undervisning vid offentlig läroanstalt, enskild skola eller i hemmet.
Enligt särskilda författningsbestämmelser föreligger slutligen skolplikt för
blinda och dövstumma barn vid särskilda, för sådana barn avsedda internatskolor.
Sinnesslöa barn, som icke tillhöra någon av de båda sistnämnda kategorierna
och icke heller omhändertagits å någon anstalt för sinnesslöa, skola
däremot principiellt åtnjuta undervisning i folkskola.
De olägenheter, som äro förenade med de sinnesslöas undervisning i folkskolan,
ha länge varit föremål för uppmärksamhet. Redan 1893 föranstaltade
sålunda Kungl. Maj:t i anledning av framställning från riksdagen om en kommittéutredning
i denna fråga. Utredningen resulterade i ett följande år avgivet
betänkande med förslag till »Förordning angående andesvagas undervisning».
I detta betänkande, där beteckningen andesvaga användes för de sinnesslöa,
föreslogs att landstingen och de städer, som ej deltaga i landsting,
skulle åläggas att föranstalta om undervisning ål sådana barn, som på grund
av bristande fattningsgåva icke kunde tillgodogöra sig den undervisning, som
meddelades i folkskola. Skolplikt skulle föreligga för alla andesvaga barn i
skolåldern med undantag av sådana, vilka på grund av sjukdom eller av an
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 205.
9
nan anledning icke lämpligen kunde inlagas i skola. Föräldrar skulle dock
äga rätt att enskilt sörja för erforderlig undervisning, om de sådant föredroge.
Skolåldern skulle i regel räknas från och med det år, under vilket barnet fyller
7 år, och skulle normalt räcka 8 år efter intagning i skola. I händelse av
tredska skulle barnen genom skolrådets försorg skiljas från föräldrarna och
översändas till andesvagskolan. För att underhålla och vidare utbilda de
andesvagas i skolan förvärvade arbetsfärdighet samt stödja deras religiösa och
sedliga liv ålades skoldistrikten vidare att anordna arbetshem, särskilt för
män och särskilt för kvinnor, av erforderlig omfattning. Den fortsatta utbildningen
i arbetshemmen skulle dock icke vara obligatorisk.
Kommittén beräknade det erforderliga antalet skolplatser för andesvaga
till 1 000 eller något mer än dubbelt så många som de vid denna tidpunkt
redan befintliga platserna. Därjämte beräknades ett behov av något över 400
arbelshemsplatser. Statsbidrag förutsattes skola utgå till driften vid såväl
andesvagskolor som arbetshem.
Huvudsakligen på grund av farhågor att den föreslagna organisationen
skulle innebära en alltför tung ekonomisk belastning för landstingen blev
emellertid kommittéförslaget icke genomfört. Däremot medförde utredningen
det resultatet, att statsbidragen till anstalter för sinnesslöa avsevärt höjdes
genom beslut av 1897 års riksdag. Bidragen till sinnesslöskolor fördubblades
och därjämte beviljades bidrag även till arbetshemmen, vilket dittills icke
utgått.
Under de följande årtiondena genomfördes därefter en betydande ökning
av antalet platser i sinnesslöskolorna dels genom tillkomsten av nya skolor och
dels genom utvidgning av redan befintliga. År 1915 uppgick sålunda antalet
skolplatser till något över 1 000.
1 detta sammanhang må även nämnas, att landsting och stad utanför landsting
enligt 40 § fattigvårdslagen ålagts att i fattigvårdsfall slutligen ansvara
för kostnaden för vård å anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka,
om kostnaden ej kan uttagas av den vårdade eller av försörjningspliktig.
Enligt lagen den 2 maj 1919 örn lindring i de mindre bemedlades kostnader
för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka har landsting
och stad utanför landsting skyldighet att lämna bidrag till kostnaden för dylik
vård även i fråga örn mindre bemedlade.
Några åtgärder för genomförande av den i 1893 års betänkande föreslagna
skolplikten för de sinnesslöa vidtogos dock icke på länge av statsmakterna.
I anledning av framställningar dels från sjunde svenska sinnesslövårdsmötel
år 1916 och dels av 1918 års riksdag (efter motion nr II: 265) beslöt emellertid
Kungl. Maj:t den 28 maj 1920 att tillkalla sakkunniga för verkställande
av utredning och avgivande av förslag beträffande lagstiftning örn
obligatorisk undervisning och vård av bildbara sinnesslöa och fallandesjuka
ävensom i fråga om det för sådan lagstiftnings genomförande nödiga anstaltsväsendet.
1920 års sakkunniga funno, att en nödvändig förutsättning för genomförandet
av skolplikt för sinnesslöa vore, att först frågan örn omhänderta
-
10
Kungl. Majis proposition nr 205.
gande av sådana sinnesslöa, som på grund av vanart icke lämpligen kunde
intagas i de vanliga sinnesslöskolorna, bringades till lösning. De sakkunniga
upptogo därför först denna fråga, vilket så småningom ledde till att staten
övertog vården av dessa sinnesslöa. Två anstalter för vanartade sinnesslöa
barn tillkommo sålunda, den ena för gossar i Salbohed (1922) och den andra
för flickor i Vänersborg (1924). Vid denna tid ordnades även frågan om vård
av bildbara blinda sinnesslöa barn genom att dessa omhändertogos vid en
statsanstalt i Lund för blinda med komplicerat lyte. De sakkunniga upptogo
vidare till behandling frågan örn beredande av erforderligt antal anstaltsplatser
för sinnesslöa epileptiska barn. Även detta var en nödvändig förutsättning
för genomförande av skolplikt för de bildbara sinnesslöa barnen, då
det alltsedan 1878 gällt, att epileptiska barn ej få mottagas i statsunderstödd
sinnesslöskola. Innan de sakkunniga hunnit slutföra denna uppgift blevo de
emellertid i november 1922 upplösta i samband med den i anledning av dåvarande
kristid vidtagna åtgärden att i stor utsträckning indraga kommittéutredningar.
1920 års sakkunniga fingo sålunda aldrig tillfälle att ingå på den
centrala frågan om skolplikt för de bildbara sinnesslöa i allmänhet.
Frågan örn beredande av erforderligt antal platser för de epileptiska sinnesslöa
har därefter bringats till lösning genom utvidgning av Vilhelmsro
epileptikeranstalt samt dennas övertagande av staten.
Sedermera ha förnyade framställningar till Kungl. Maj:t örn genomförande
av obligatorisk skolplikt för sinnesslöa barn gjorts dels 1935 av Allmänna
svenska föreningen för vården om sinnesslöa och fallandesjuka och dels av
1937 års riksdag (i anledning av motion nr II: 107). Den 30 oktober 1941
uppdrog därefter Kungl. Maj:t åt ordföranden i nämnda förening, professor
emeritus Alfred Petrén och inspektören för sinnesslövården Anna-Lisa Annell
att såsom sakkunniga — efter undersökning rörande antalet barn i skolåldern,
som prövades böra intagas å uppfostringsanstalt för sådana sinnesslöa
barn, vilka icke vore fallandesjuka eller blinda, ävensom beträffande antalet
platser å dylika, statsunderstödda anstalter, vilka i första hand borde
avses för nämnda barn — upprätta och till Kungl. Maj:t inkomma med
förslag till de åtgärder, som kunde vara erforderliga för att, utan tillbakasättande
av vårdmöjligheterna för andra sinnesslöa, bereda nu ifrågavarande
barn plats å uppfostringsanstalt.
De sålunda utsedda sakkunniga ha därefter den 21 april 1943 avgivit betänkande
rörande sinnesslövårdens organisation (Statens offentliga utredningar
1943: 29), innefattande bl. a. förslag till lag om sinnesslövården.
De sakkunnigas utredning.
Skälen för genomförandet av skolplikt
för bildbara sinnesslöa.
De sakkunniga sammanfatta de skäl, som tala för att de sinnesslöa skiljas
från folkskolorna och beredas särskild för dem avpassad undervisning på
följande sätt:
Under nuvarande förhållanden, då föräldrar och målsmän till de sinnesslöa
barnen — frånsett i de fall, där inskridande för barnets omhändertagande kan
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 205.
ske jämlikt barnavårdslagen — kunna bestämma örn dessa skola intagas i sinnesslöskola
eller få sin undervisning inom folkskolan, komma många sådana
defekta barn att gå kvar uti denna. Detta blir emellertid till stor skada bade
för dem själva och för hela skolundervisningen överhuvud taget. I den man
läraren i en klass med ett eller flera sinnesslöa barn sysselsätter sig med dessa
barn, vilket han ju icke kan underlåta, blir detta ett för undervisningen av
de normala barnen störande moment på samma gång det lägger en onödig
börda på läraren. Närvaron av ett sinnesslött barn i en vanlig skolklass verkar
sålunda i hög grad tyngande för undervisningen i denna. .. ..
Såväl 1932 års seminariesakkunniga som 1940 års skolutredning ha i betankanden
angående åtgärder för särskild undervisning och omvårdnad av psy -kiskt efterblivna i barn- och ungdomsåren framhållit behovet av att skolplikt
för bildbara sinnesslöa barn införes. -ilin
För de sinnesslöa barnen själva medför deras skolgång i vanlig skola alls
icke den nytta, som därmed avses, i det att de ej kunna följa den vanliga
undervisningen och denna därför ger föga resultat, medan detta kan bli ett
helt annat om det sinnesslöa barnet får åtnjuta undervisning i sinnesslöskola.
Det är sålunda intet ovanligt att ett sinnesslött barn, som under åratal deltagit
i folkskoleundervisningen utan att lia kunnat lära sig läsa, efter överflyttning
till sinnesslöskola snart nog lär sig både att läsa och skriva.
Orsakerna till att undervisning av sinnesslöa barn i för dem avsedd specialskola
ger vida bättre resultat än deltagande i folkskoleundervisningen äro
flera. Då det sinnesslöa barnet vid undervisningen är i behov av en mera
personlig kontakt med läraren och en mera individualiserande behandling,
har det först och främst sin stora betydelse att klasserna i en sinnesslöskola
äro vida mindre än i en vanlig skola. I sinnesslöskolan lia klasserna sålunda
i allmänhet ej mer än högst 14 elever, medan klasserna inom folkskolan väl
ofta har mer än det dubbla antalet. Vidare är undervisningen i sinnesslöskolan
av helt annan art, avpassad efter barnets lägre intellektuella ståndpunkt. Det
tages sålunda först och främst hänsyn till att det sinnesslöa barnet ej har
samma förkunskaper som det normala barnet utan därför i skolan först
måste lära sig mycket som de normala barnen lära sig av sin dagliga erfarenhet
i hemmet. I sinnesslöskolan börjas sålunda med sinnesövningar, att
lära barnen färger, m. m. som ej är behövligt i en vanlig skola. Och även
i fortsättningen meddelas undervisningen i sinnesslöskolan, med hänsyn till
de sinnesslöa barnens förlångsammade och begränsade fattningsförmåga,
bristande förmåga till abstrakt tänkande, o. s. v., etter helt andra metoder
än i en vanlig skola, den är mera åskådlig, gives gärna lönnen av lek, o. s. v.
Undervisningen i sinnesslöskolan tar sålunda sikte på att fa det sinnesslöa
barnet trots sin ringa begåvning intresserat av undervisningen, medan ett
sådant barn i eivvanlig skola helt naturligt ej kan få något intresse för lindel -visningen, då det märker att det ej har förmåga att följa med i denna och
finner sig härutinnan vara underlägsen sina kamrater. Oförmagan att följa
den i skolan meddelade undervisningen framkallar dessutom ej sällan hos
barn demonstrativ olust mot arbetet och tar sig uttryck i ängslan, svårighet
att vara stilla, benägenhet för okynne, bråkighet och t. o. m. vanart. Icke
sällan visar det sig alt ett sådant i skolan besvärligt barn blir lätthanterligt
och stillsamt, då det kommer i en för barnet lämpad omgivning. __
För övrigt torde det ej vara ovanligt att de sinnesslöa barnen trivas dåligt
i en vanlig skola icke endast på grund av nu nämnda omständigheter utan
även av den anledningen att de normala barnen i sitt personliga umgänge
med dem låta dem känna sin överlägsenhet och ej sällan behandla dem illa
och giva dem sådana glåpord som tåne, idiot o. d. Redan det förhållandet
alt de i sinnesslöskolan hava kamrater, med vilka de äro järnbol diga i intet
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 205.
för undervisning. Slutligen har det för sinnesslöskolans resultat med sina elever
givetvis en stor betydelse, att denna i allmänhet har lärarinnor, som erhållit
särskild utbildning för undervisning i sådan skola.
Att det sinnesslöa barnet kommer till sinnesslöskolan är för övrigt av
synnerligen stor betydelse redan från den synpunkten att dennas viktigaste
uppgift icke är att meddela teoretiska kunskaper utan alt lära eleverna praktiskt
arbete av varjehanda slag. I sinnesslöskolan torde sålunda i allmänhet
halva undervisningstiden ägnas åt olika slag av handaslöjd och annat praktiskt
arbete, och när fråga är örn sådana sinnesslöa, som visa sig oförmögna
att följa med i den teoretiska undervisningen sådan denna meddelas i sinnesslöskolan,
ägnas hela undervisningstiden åt de praktiska övningarna. Erfarenheten
har också visat att en sinnesslö, som ej ens i sinneslöskola kan
lära sig att läsa, dock kan bli mycket skicklig i praktiskt arbete, såsom t. ex.
vävning. Även i fråga om sådana sinnesslöa, vilka äro mottagliga för teoretisk
undervisning, är det emellertid av största vikt att de i skolan få lära så
mycket praktiskt arbete som möjligt, då de sinnesslöa barnen i allmänhet
i hemmet ej kunna bibringas nämnvärda praktiska färdigheter. Då vidare
föräldrar ej sällan sakna förmåga att uppfostra ett sinnesslött barn och ett
sådant därför i hemmet ofta blir indisciplinärt och självsvåldigt, medan det
i sinnesslöskolan snart nog brukar kunna bibringas disciplin och ordning,
är det även av detta skäl av största vikt, att de sinnesslöa barnen vid inträde
i skolåldern överlämnas till en för sådana barn avsedd internatskola.
Slutligen är det med hänsyn till den kommande livsföringen av stor betydelse
att bildbara sinnesslöa barn i tid bli omhändertagna inom sinnesslövården
och ej få fullgöra skolgången inom folkskolan. Icke sällan komma
de efter skoltidens slut, då de äro oförmögna att genom arbete av något slag
försörja sig själva, att alltmera förfalla till ett asocialt levnadsätt med vagabondage
och kriminalitet som slutstadium, även om de ursprungligen alls icke
hade visat några vanartstendenser. Genomförandet av skolplikt för bildbara
sinnesslöa barn, varmed garanti vunnes att alla sådana barn bleve i unga år
omhändertagna av samhället, skulle därför vara ägnat att i hög grad förekomma
asocialitet och kriminalitet hos sinnesslöa.
Behandlingen av de sinnesslöa
efter skolålderns slut.
De sakkunniga övergå härefter till frågan om fortsatt utbildning å arbetshem
av de sinnesslöa efter skolålderns slut och framhålla, att det visat sig
föreligga ett behov av bestämmelser om rättighet att kvarhålla de bildbara
sinnesslöa i anstalterna efter skolutbildningens slut även mot vederbörande
föräldrars och målsmäns vilja. De sakkunniga erinra örn att 1894 års betänkande
angående sinnesslövården utgått från att de bildbara sinnesslöas
vistelse å sinnesslöanstalten kunde begränsas till fem år utöver den egentliga
skolundervisningen men att erfarenheten visat, att denna tid i många fall är
alltför kort. Med anledning härav hade också rätten till statsbidrag för arbetshemselever,
vilken 1897 begränsats till att avse högst fem år, redan år 1904
utsträckts att gälla utan annan tidsbegränsning än den av behovet betingade.
De sakkunniga fortsätta härefter:
Villkoret för att den bildbare sinnesslöe efter avslutad undervisning och utbildning
i sinnesslöskolan skall kunna få återvända till föräldrahemmet bör
vara att detta är gott och att det kan bereda honom tillfälle till sysselsättning
med sådant arbete, som han under anstaltsvistelsen lärt sig. Detta är
nämligen förutsättningen för att han icke skall mista den en gång förvärvade
Kungl. Maj.ts proposition nr 205.
13
arbetsförmågan och därmed alltmera förslöas. I allmänhet är det goda lantbrukarhem
gå landet, som bäst lämpa sig för att taga hand om bildbara sinnesslöa
efter genomgången skolutbildning. Tyvärr förekommer det emellertid
allt som oftast att även i stad bosatta föräldrar vilja hemtaga sina sinnesslöa
barn, sedan de genomgått sinnesslöskolan. Detta innebär emellertid en
stor risk, då livet i staden är mera komplicerat och fyllt av frestelser än
det på landet och då tillgången på sådana sysselsättningar, som lämpa sig
för den sinnesslöe, är sämre. Risken för moraliskt förfall och en mer eller
mindre asocial livsföring är för dessa stadsbarn stor, även om föräldrahemmet
icke i och för sig är dåligt. Erfarenheten visar dessutom, att det främst
är de undermåliga föräldrarna, som äro mest angelägna att få taga hem
sina i sinnesslöskola intagna barn sedan skolgången är avslutad. Bland de å
anstalterna för asociala imbecilla intagna finnas också åtskilliga, som varit
intagna i sinnesslöskola och där ej visat någon vanart men efter att lia blivit
hemtagna därifrån förfallit till asocialitet och kriminalitet.
Förutom de brotts- och asocialitetsförebyggande skälen för omhändertagande
redan i skolåldern av de sinnesslöa och möjligheten att genom lämplig
utbildning göra dem åtminstone partiellt arbetsföra och härigenom skapa
förutsättningen för dem att fylla en plats i livet, är det för genomförandet
av en sund befolkningspolitik nödvändigt att få en obligatorisk registrering
av de sinnesslöa till stånd för att få möjlighet att i nödvändiga fall genom
steriliserande operation förhindra dem att fortplanta sig. De sinnesslöa äro
icke lämpliga att omhänderhava vårdnaden av barn och särskilt bland de
bildbara sinnesslöa är ärftlig belastning för psykisk undermålighet vanlig.
Genom frånvaron av registrering av de sinnesslöa i tidig ålder undandraga
sig många samhällets kontroll så länge att de redan ingått äktenskap eller i
icke legaliserad förbindelse satt barn till världen innan ingripande sker. Erfarenheten
från medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd visar att av omkring
1 000 ansökningar om sterilisering eller abort som inkommit under de
9 första månaderna 1942 avsågo 108 gifta eller förut gifta personer, i giftermålsbalkens
mening sinnesslöa. Av dessa hade 40 en intelligensålder av eller
under 10 år, 11 en intelligensålder av 8 år eller därunder och 2 en intelligensålder
av 6—7 respektive 6 år. De på anstalt intagna kunna ej heller steriliseras
i önskvärd utsträckning så länge rätt saknas för anstaltsledningen att
mot de anhörigas önskan kvarhålla sinnesslö på anstalten.
I och med genomförandet av en lagstiftning, som ger sinnesslöanstalternas
ledning full befogenhet att bestämma om den sinnesslöe efter skolgångens
slut skall få hemtagas, blir det däremot möjligt att ställa sterilisering som
villkor för utskrivningen. Med särskild sinnesslölagstiftning av här angiven
art skulle sålunda vinnas att syftet med steriliseringslagen vad de sinnesslöa
angår uppnåddes.
Don befintliga anstaltsorganisationen.
De sakkunniga framhålla, alt frågan om de åtgärder, som krävas för införandet
av skolplikt för bildbara sinnesslöa barn, nära sammanhänger med
frågan örn omhändertagande av övriga kategorier sinnesslöa, samt att i detta
sammanhang givetvis den frågan uppställer sig, huruvida den redan befintliga
organisationen för vård av de sinnesslöa helt eller delvis bör bibehållas
eller örn en ny organisation bör byggas upp. Med anledning härav har utredning
verkställts rörande nu befintliga anstalter av olika slag, disponibelt
platsantal och utvidgningsmöjligheter. Ur denna utredning må här följande
anföras:
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 205.
Inom sinnesslövården finnas tre typer av anstalter, skolhem, arbetshem
och vårdhem. Skolhemmen mottaga bildbara sinnesslöa barn mellan 6 och
12 års ålder. Genom särskild för de sinnesslöa anpassad såväl teoretisk som
praktisk undervisning söker man uppöva och utveckla de sinnesslöas förståndsgåvor,
dana deras karaktär, bibringa dem elementära kunskaper och
lära dem förvärva praktiska färdigheter. I skolhemmen få eleverna kvarstanna
högst 8 år.
I arbetshemman fortsättes elevernas uppfostran och utbildning i praktiskt
hänseende och gives lämplig yrkesutbildning. Från skola och arbetshem
kunna många elever återvända ut i livet antingen till platser i enkla yrken
eller till sina egna hem eller till familjevård i andra enskilda hem och på så
sätt helt eller delvis försörja sig. Åtskilliga arbetshemselever bli dock i behov
av att under längre tid eller för alltid kvarstanna på arbetshem och kunna
där under ledning och tillsyn ofta utföra goda arbetsprestationer inom ett
begränsat arbetsområde, ehuru de sakna förmågan att reda sig själva ute
i livet.
På vårdhemmen omhändertagas obildbara sinnesslöa, vilka förbli i behov
av anstaltsvård hela livet igenom. En särställning intaga dock vårdhemmen
för sinnesslöa småbarn. Hos barn under skolåldern är det ofta svårt att
avgöra huru höggradig sinnesslöheten är och dessa småbamsavdelningar
få därför i viss mån typen av observationsavdelningar, där såväl bildbara
som obildbara barn vårdas.
Skolhemmen kunna i vissa fall ersättas av särskilda externatskolor för sinnesslöa.
Detta förutsätter emellertid, att ett tillräckligt stort antal elever (20
å 25) finnes, som lämpligen kunna undervisas i en dylik skolform och tillika
ha sina hem i närheten av skolan. Denna skolform är därför praktiskt användbar
endast i större och medelstora städer.
Ehuru någon laglig skyldighet för landstingen att anordna skolor för bildbara
sinnesslöa icke förelegat ha de, alltsedan statsbidrag för sådant ändamål
började utgå 1878, efter hand anordnat dylika anstalter så att från och
med 1916 varje landsting har egen sinnesslöskola eller del i sådan.
Av städer, som ej deltaga i landsting, har Göteborg internatskola för sinnesslöa
barn tillsammans med Göteborgs och Bohus län och dessutom egen
externatskola för sådana barn. Av övriga i landsting ej deltagande städer
har endast Malmö internatskola, medan Norrköping och Stockholm ha externatskola
för sinnesslöa barn. Att Stockholm ej blivit i behov av internatskola
beror emellertid därpå, att det av Föreningen för sinnesslöa barns
vård 1870 öppnade skolhemmet för sinnesslöa barn — i början förlagt till
själva Stockholm men sedermera flyttat till Slagsta vid Fittja — med företrädesrätt
mottager sinnesslöa barn från Stockholms städ. Denna förening,
Wiken har ytterligare en, till Sävstaholm i Vingåker förlagd, sinnesslöskola
av vanlig typ, fast avsedd endast för gossar, har förbundit sig att i sina
sinnesslöskolor mottaga även barn från Gävle stad, som saknar sinnesslöskola.
Hälsingborg, som jämväl saknar sinnesslöskola av någon art, brukar
vid behov använda sig av den i Askim utanför Göteborg befintliga internatskolan
för sinnesslöa barn, Betaniahemmet.
Kungl. Majlis proposition nr 205.
15
Förutom de nu nämnda finnas ytterligare fyra enskilda sinnesslöskolor.
Den ena av dessa, Anna Geijers minnes barnhem, vilken är avsedd för något
högre stående sinnesslöa barn, mottager med företrädesrätt barn från Uppsala
län. De övriga av dessa enskilda sinnesslöskolor äro av mera speciell
art. Den ena, Charlottendals skolhem i Gnesta, som innehaves av Föreningen
för sinnesslöa barns vård, är avsedd för sinnesslöa barn med talfel, medan
de andra två äro avsedda för psykopatiska sinnesslöa barn. Av dessa innehaves
den ena, Hammarbo skolhem i Tungelsta, vilken är avsedd för gossar,
likaledes av Föreningen för sinneslöa barns vård, medan den andra, Söderhaga
skolhem, vilken är avsedd för flickor, äges av en särskild stiftelse.
För fallandesjuka sinnesslöa barn, vilka ej få mottagas i de vanliga sinnesslöskolorna,
finnes av gammalt en enskild internatskola, Margaretahemmet
vid Knivsta, anordnad av föreningen med samma namn. Den ännu
något äldre skolan för fallandesjuka sinnesslöa barn, Vilhelmsro, har däremot
— som redan i det föregående nämnts — numera övertagits av staten.
1 dessa epileptikerskolor mottagas emellertid även epileptiska barn, som icke
äro sinnesslöa men på grund av sina anfall icke kunna bevista de vanliga skolorna.
Som tidigare nämnts har staten upprättat skolor för övriga kategorier sinnesslöa
barn, som icke få mottagas i de vanliga sinnesslöskolorna, nämligen
blinda sinnesslöa, vilka utgöra majoriteten uti den till Lund förlagda anstalten
för blinda med komplicerat lyte, och vanartade sinnesslöa, för vilka två
skolor finnas, en för gossar, förlagd till Salbohed, och en för flickor, förlagd
till Vänersborg.
Platsantalet i sinnesslöskolorna och beläggningen av desamma samt antalet
exspektanter vid 1942 års ingång framgår av sammanställningar å s. 16—17.
Det sammanlagda platsantalet vid samtliga skolor för sinnesslöa barn är
2 539. Frånräknas de statliga och enskilda skolorna, som lia till uppgift
att omhändertaga vissa speciella grupper av sinnesslöa — vanartade, fallandesjuka
och blinda samt sinnesslöa med talrubbningar eller psykopati
återstå 2 127 godkända platser, av vilka 291 för externa elever och 1 836 för
internatelever. Vid ingången av år 1942 voro 1 496 skolelever intagna i internatskolorna
av vanlig typ och 212 sökande anmälda dit. Det befintliga
platsantalet skulle alltså, så långt behovet hittills genom anmälningar givit
sig tillkänna, vara tillräckligt, örn icke en del av platserna i skolhemmen ständigt
voro tagna i anspråk av arbetshemselever. Det med sådana i skolhemmen
belagda platsantalet är nämligen större än antalet exspektanter till sinnesslöskolorna.
Att elever i sinnesslöskolorna elter avslutad skolgång i viss utsträckning
fått bo kvar i dessa anstalters skolhem beror därpå att det icke varit möjligt
att få alla från sinnesslöskolorna utgångna, som icke lämpligen kunnat hemsändas,
placerade i arbetshem, då denna gren av sinnesslövården alltjämt är
otillräckligt utvecklad. Sedan det vid 1897 års riksdag blivit beslutat att stalsbidrag
finge utgå även till arbetshem för sinnesslöa, dröjde det åtskillig tid,
innan landstingen började anordna sådana, och det finnes landsting, som ännu
icke iordningställt något arbetshem för sinnesslöa.
16
Kungl. Majlis proposition nr 205.
I. Externatskolor för sinnesslöa barn.
Platsantal |
Belägg- ning |
Exspek- tanter |
170 |
124 |
|
63 |
63 |
— |
50 |
38 |
— |
2S3 |
225 |
— |
Stockholms stads externatskola för sinnesslöa.........
Göteborgs » » » » .........
•Norrköpings » » » » .........
Summa
Därjämte hava 4 externatplatser beviljats vid Västerbottens läns sinnesslöskola och likaledes
4 externatplatser vid Anna Geijers minne. Därmed blir alltså platsantalet för externa elever
ökat till 291 med en beläggning vid ingången av år 1942 med 233 skolelever.
II. Internatskolor för sinnesslöa barn.
Beläggning |
med |
||||||
Plats- |
manliga |
kvinnliga |
Exspek- |
||||
antal |
skol- |
arbets- |
arbets- |
tanter |
|||
elever |
hems- |
hems- |
|||||
elever |
elever |
||||||
A) Av landsting och av städer, som |
ej deltaga |
||||||
i landsting, anordnade |
sinnesslösfcolor. |
||||||
Stockholms |
läns sinnesslöskola |
55 |
55 |
— |
— |
7 |
|
Uppsala |
» |
51 |
47 |
— |
4 |
4 |
|
Södermanlands |
» |
» |
53 |
44i |
— |
16 |
4 |
Östergötlands |
» |
» |
80 |
79 |
— |
1 |
12 |
Smålands |
» |
» |
100 |
86 |
4 |
10 |
24 |
Blekinge och Gotlands |
» |
s. |
75 |
51 |
2 |
22 |
1 |
Kristianstads |
» |
» |
68 |
52 |
2 |
14 |
1 |
Malmöhus |
» |
» |
107 |
83 |
4 |
20 |
35 |
Malmö |
stads |
» |
30 |
20 |
— |
10 |
3 |
Hallands |
läns |
» |
62 |
42 |
11 |
9 |
1 |
Göteborgs och Bohus läns |
|||||||
samt Göteborgs |
stads |
» |
142 |
109 |
15 |
13 |
7 |
Älvsborgs och Skaraborgs |
läns |
» |
132 |
131 |
1 |
— |
15 |
Värmlands |
» |
» |
89 |
67 |
— |
20 |
3 |
Örebro |
» |
» |
60 |
44 |
1 |
15 |
7 |
Västmanlands |
» |
» |
56 |
49 |
1 |
6 |
5 |
Kopparbergs |
» |
72 |
58 |
— |
14 |
1 |
|
Gävleborgs |
» |
71 |
71 |
— |
— |
* 11 |
|
V ästernorrlands |
» |
» |
99 |
65 |
9 |
25 |
8 |
Jämtlands |
» |
» |
54 |
53 |
— |
1 |
7 |
Västerbottens |
» |
» |
91 |
66 |
1 |
24 |
15 |
Norrbottens |
* |
» |
38 |
38 |
— |
— |
4 |
Summa |
1585 |
leio |
51 |
224 |
175 |
Av dessa bo 7 gossar å arbetshemmet.
Kungl. Majlis proposition nr 205.
17
Beläggning med |
|||||
Plats- |
manliga . |
kvinnliga |
Exspek- |
||
antal |
skol- |
arbets- |
arbets- |
tanter |
|
elever |
hems- |
hems- |
|||
elever |
elever |
||||
B) Enskilda sinnesslöskolor. |
|||||
1) av vanlig typ |
|||||
Slagsta skolhem................. |
123 |
96 |
5 |
22 |
11 |
Sävstaholms » ................. |
79 |
50 |
29 |
— |
11 |
Betaniahemmets » ................. |
37 |
28 |
— |
9 |
13 |
Anna Geijers minnes » ................. |
12 |
12 |
— |
— |
2 |
Summa |
251 |
186 |
34 |
31 |
37 |
2) av speciell typ |
|||||
Charlottendal skolhem................. |
22 |
22 |
— |
— |
14 |
Hammarbo » ................. |
33 |
32 |
1 |
— |
5 |
Söderhaga » ................. |
35 |
34 |
— |
1 |
5 |
Summa |
90 |
88 |
1 |
1 |
24 |
C) Statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa |
|||||
barn. |
|||||
Skolhemmet å Salbohed................... |
40 |
40 |
— |
— |
|
Skolhemmet i Vänersborg.................. |
40 |
26 |
— |
14 |
|
Summa |
80 |
66 |
— |
14 |
— |
Hl. Skolhem för fallandesjuka barn. |
|||||
Beläggning |
med |
||||
Plats- |
manliga |
kvinnliga |
Exspek- |
||
antal |
skol- |
arbets- |
arbets- |
tanter |
|
elever |
hems- |
hems- |
|||
elever |
elever |
||||
Skolhemmet vid statens epileptikeranstalt Vil- |
|||||
helmsro................................ |
134 |
67 |
12 |
40 |
2 |
Skolhemmet vid Margaretahemmet.......... |
48 |
30 |
7 |
9 |
3 |
Summa |
182 |
97 |
19 |
49 |
5 |
IV. Statens skolhem för blinda med komplicerat lyte. |
Platsantal
Beläggning
nied skolelever
-
Skolhemmet
60
''CO
1 Av dessa är det stora flertalet sinnesslöa.
Bihang till riksdagens protokoll 19åi. 1 sami. Nr 205.
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 205.
I följande uppställning lämnas en översikt över de av landsting och städer,
som ej deltaga i landsting, anordnade arbetshemmen samt platsantalet därstädes:
-
Platsantalet å arbetshemmet vid |
För manliga sinnes- slöa |
För kvinnliga sinnes- slöa |
Summa |
||
Stockholms |
läns sinnesslöanstalt....... |
42 |
27 |
69 |
|
Uppsala |
» |
» ....... |
44 |
22 |
66 |
Södermanlands |
» |
» ....... |
39 |
— |
39 |
Östergötlands |
» |
» ....... |
51 |
34 |
85 |
Norrköpings |
stads |
» ....... |
— |
30 |
30 |
Kristianstads |
läns |
» ....... |
— |
32 |
32 |
Kristianstads och Malmöhus |
» |
» ....... |
— |
33 |
33 |
Malmöhus |
» |
» ....... |
37 |
— |
37 |
Malmö |
stads |
P ....... |
19 |
— |
19 |
Göteborgs och Bohus läns |
stads |
» ....... |
44 |
20 |
64 |
Älvsborgs och Skaraborgs |
läns |
» ....... |
67 |
54 |
121 |
Värmlands |
» |
» ....... |
54 |
— |
54 |
Västmanlands |
» |
» ....... |
40 |
21 |
61 |
Kopparbergs |
» |
» ....... |
20 |
6 |
26 |
Gävleborgs |
» |
» ....... |
11 |
37 |
48 |
Gävle |
stads |
» ....... |
16 |
19 |
35 |
Västernorrlands |
läns |
» ....... |
23 |
— |
23 |
Jämtlands |
» |
» ....... |
34 |
14 |
48 |
Västerbottens |
» |
» ....... |
30 |
— |
30 |
Norrbottens |
» ....... |
12 |
8 |
20 |
|
Summa |
583 |
357 |
940 |
Av uppställningen framgår, att åtskilliga landsting helt sakna egna arbetshem
för sinnesslöa medan andra äga dylika hem, avsedda endast för
ettdera könet. I den mån landstingens arbetshem sålunda icke förslå täckes
emellertid behovet av arbetshemsplatser delvis genom enskilda anstalter.
I landet funnos vid 1942 års ingång 19 enskilda arbetshem, avsedda för
manliga sinnesslöa, med tillhopa 530 platser samt 24 enskilda arbetshem,
avsedda för kvinnliga sinnesslöa, med tillhopa 517 platser. Dessa enskilda
anstalter äro emellertid icke jämnt fördelade över landet utan i huvudsak
lokaliserade till södra och mellersta Sverige.
Vid arbetshemmen finnes möjlighet att såsom en friare vårdform anordna
familjevård, d. v. s. att under kontroll utackordera elever i enskilda familjer.
I de fall, då denna vårdform lämpligen kan användas, är den fördelaktig såväl
ur vårdsynpunkt som ur ekonomisk synpunkt. Vid de kommunala anstalterna
anlitas denna möjlighet i ganska stor utsträckning, och från dylika
anstalter voro vid 1942 års ingång 159 manliga och 58 kvinnliga elever utackorderade.
Vid de enskilda anstalterna har familjevården däremot tilldragit
sig mindre intresse. Från dessa voro vid nämnda tidpunkt endast 63
manliga och 20 kvinnliga elever utackorderade.
Kungl. Maj.ts proposition nr 205.
19
Vad därefter slutligen angår vårdhemmen finnas även såväl kommunala
som enskilda anstalter. 13 landsting lia vårdhem i anslutning till sinnesslöskola,
och å dessa hem finnas tillhopa 980 platser. Dessutom finnas åtta kommunala
vårdhem med tillhopa 532 platser, vilka äro fristående och sålunda
icke anslutna till sinnesslöskola. Vissa av dessa anstalter äro avsedda endast
för vuxna sinnesslöa medan andra jämväl äro avsedda för barn. Enskilda
vårdhem finnas numera i landet till ett antal av 55 och med ett
sammanlagt platsantal av cirka 2 200.
Såsom redan nämnts äro vårdhemmen avsedda dels för (vuxna) obildbara
sinnesslöa och dels för sinnesslöa barn, beträffande vilka det ännu icke
med säkerhet kan avgöras, huruvida de kunna anses bildbara eller ej. På
senare tid har man eftersträvat en sådan fördelning av de sinnesslöa mellan
de kommunala och enskilda anstalterna, att barnen i första hand omhändertagas
vid de i samband med sinnesslöskolorna anordnade vårdhemmen medan
de vuxna hänvisas till de enskilda vårdhemmen. För de mera svårskötta
obildbara sinnesslöa finnas vidare särskilt för sådana avsedda statsanstalter.
Erforderligt platsbehov för
skolpliktens genomförande.
För bedömande av de organisatoriska åtgärder, som erfordras för skolpliktens
genomförande, ha de sakkunniga till samtliga skoldistrikt i landet
riktat en direkt förfrågan med begäran om uppgift på de barn i skolåldern,
som enligt skolmyndigheternas uppfattning vore att hänföra till de
bildbara sinnesslöa, vare sig barnen undervisades i folkskola, måst upphöra
med skolgången på grund av oförmåga att följa undervisningen eller på
grund av sinnesslöhet ej börjat i skolan. Resultaten av denna undersökning
ha sammanställts i tabellen å s. 20.
De sakkunniga uttala rörande de erhållna siffrornas ■ tillförlitlighet:
Svar ha inkommit från 95 % av de ca 2 500 skoldistrikten. Man torde kunna
utgå från att de, som lämnat cirkuläret obesvarat, i regel ej haft bildbara
sinnesslöa att redovisa, då de i annat fall sannolikt varit angelägna om att
bidraga till lösandet av skolpliktsfrågan. Icke så få av dem, som svarat, ha
uttryckt sin förhoppning örn att frågan snarast måtte lösas, då den nuvarande
ordningen är synnerligen otillfredsställande. Ehuru uppgift härom ej
begärts, har om 52 barn uppgivits att åtgärder vidtagits för barnets sändande
till sinnesslöanstalt men att de anhöriga motsatt sig och förhindrat detta.
De insända uppgifterna ha i de flesta fall varit tillräckligt ingående för att
göra det möjligt att avgöra örn barnet verkligen tillhört de bildbara sinnesslöa,
då uppgift om företagen läkarundersökning, prövning av intelligensålder
eller dylikt lämnats. De sakkunniga lia sålunda kunnat avskilja såväl
obildbara sinnesslöa som efterblivna av den grad att de böra placeras i hjälpklass,
så att de till dessa kategorier hörande icke medräknats. Av de 972 barn
i skolåldern, som efter genomgång av de insända uppgifterna ansetts böra
hänföras till de bildbara sinnesslöa, utgöras 148 av sådana, för vilka uppgifterna
äro otillräckliga för alt säkra slutsatser skulle kunna dragas beträffande
bildbarheten, och dessa lia därför redovisats särskilt. Även örn åtskilliga
av dessa 148 komma att visa sig obildbara, böra dock flertalet intagas för
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 205.
Tabell 1.
I skolorna |
Under de |
Övriga i skolåldern be-fintliga sinnesslöa barn |
Samman-lagda antalet |
||||||||||||
Län, resp. stad, |
utskrivna, i |
vilka sanno-likt äro |
ifråga om |
barn i skol-åldern, som |
|||||||||||
gossar |
flickor |
summa |
gossar |
flickor |
summa |
gossar |
flickor |
summa |
gossar |
flickor |
summa |
gossar |
flickor |
summa |
|
Stockholms län..... |
14 |
6 |
20 |
2 |
2 |
5 |
2 |
7 |
i |
3 |
4 |
22 |
11 |
33 |
|
Uppsala län........ |
13 |
7 |
20 |
1 |
1 |
2 |
4 |
1 |
5 |
i |
— |
1 |
19 |
9 |
28 |
Södermanlands län.. |
16 |
9 |
25 |
6 |
1 |
7 |
— |
2 |
2 |
4 |
1 |
5 |
26 |
13 |
39 |
(utom Norrköping) |
11 |
5 |
16 |
— |
1 |
1 |
2 |
1 |
3 |
5 |
1 |
6 |
18 |
8 |
26 |
Jönköpings län..... |
11 |
11 |
22 |
2 |
4 |
6 |
—■ |
3 |
3 |
3 |
— |
3 |
16 |
18 |
34 |
Kronobergs län..... |
6 |
8 |
14 |
1 |
— |
1 |
2 |
1 |
3 |
5 |
2 |
7 |
14 |
11 |
25 |
Kalmar län........ |
15 |
13 |
28 |
3 |
5 |
8 |
3 |
1 |
4 |
5 |
7 |
12 |
26 |
26 |
52 |
Gotlands län....... |
1 |
3 |
4 |
— |
_ |
— |
— |
1 |
1 |
1 |
— |
1 |
2 |
4 |
6 |
Blekinge län....... |
5 |
2 |
7 |
2 |
— |
2 |
1 |
— |
1 |
4 |
2 |
6 |
12 |
4 |
16 |
Kristianstads län ... |
12 |
16 |
28 |
5 |
5 |
2 |
2 |
5 |
1 |
6 |
19 |
22 |
41 |
||
borg)............ |
22 |
12 |
34 |
10 |
9 |
19 |
4 |
5 |
9 |
3 |
3 |
6 |
39 |
29 |
68 |
Hallands län....... Göteborgs och Bohus |
10 |
8 |
18 |
3 |
1 |
4 |
1 |
— |
1 |
1 |
1 |
2 |
15 |
10 |
25 |
1. (utom Göteborg) |
12 |
3 |
15 |
3 |
3 |
1 |
1 |
2 |
— |
— |
— |
16 |
4 |
20 |
|
Älvsborgs län ...... |
13 |
11 |
24 |
6 |
6 |
12 |
2 |
4 |
6 |
6 |
3 |
9 |
27 |
24 |
51 |
Skaraborgs län..... |
12 |
5 |
17 |
7 |
1 |
8 |
4 |
3 |
7 |
2 |
4 |
6 |
25 |
13 |
38 |
Värmlands län..... |
15 |
12 |
27 |
11 |
3 |
14 |
1 |
3 |
4 |
1 |
5 |
6 |
28 |
23 |
51 |
Örebro län......... |
3 |
3 |
6 |
5 |
5 |
10 |
— |
1 |
1 |
— |
4 |
4 |
8 |
13 |
21 |
Västmanlands län... |
9 |
5 |
14 |
6 |
4 |
10 |
2 |
1 |
3 |
— |
1 |
1 |
17 |
11 |
28 |
Kopparbergs län.... |
4 |
5 |
9 |
6 |
4 |
10 |
4 |
1 |
5 |
4 |
5 |
9 |
18 |
15 |
33 |
Gävle)........... |
10 |
8 |
18 |
2 |
1 |
3 |
3 |
2 |
5 |
3 |
1 |
4 |
18 |
12 |
30 |
Västernorrlands län . |
20 |
8 |
28 |
10 |
•7 |
17 |
1 |
— |
1 |
5 |
4 |
9 |
36 |
19 |
55 |
Jämtlands län...... |
19 |
4 |
23 |
2 |
4 |
6 |
1 |
1 |
2 |
— |
1 |
1 |
22 |
10 |
32 |
Västerbottens län.. . |
17 |
13 |
30 |
7 |
3 |
10 |
1 |
3 |
4 |
9 |
10 |
19 |
34 |
29 |
63 |
Norrbottens län .... |
26 |
19 |
45 |
— |
1 |
1 |
3 |
— |
3 |
5 |
1 |
6 |
34 |
21 |
55 |
Stockholms stad .... |
9 |
3 |
12 |
4 |
11 |
15 |
13 |
14 |
27 |
||||||
Göteborgs stad..... |
3 |
2 |
5 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
3 |
2 |
5 |
Malmö stad........ |
16 |
12 |
28 |
4 |
— |
4 |
1 |
— |
1 |
— |
— |
— |
21 |
12 |
33 |
Norrköpings stad . .. |
|||||||||||||||
Hälsingborgs stad... |
7 |
9 |
16 |
1 |
1 |
2 |
8 |
10 |
18 |
||||||
Gävle stad......... |
14 |
5 |
19 |
14 |
5 |
19 |
|||||||||
Summa |
336 |
224 |
560 |
100 |
67 |
167 |
57 |
40 |
97 |
77 |
71 |
148 |
570 402 |
972 |
Härutöver har uppgift om 8 bildbara sinnesslöa med epilepsi lämnats.
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 205.
observation, varför de sakkunniga ansett det riktigast att medräkna dem i det
antal, för vilka skolplatser böra beräknas.
Den gjorda beräkningen av antalet bildbara sinnesslöa i skolåldern, vilka
rätteligen borde intagas i sinnesslöskola, är behäftad med vissa fel. De, som
lämnat upplysningarna om barnen, äro icke alltid kompetenta att rätt bedöma,
vilka barn som böra räknas till detta klientel och vilka som ej höra
dit. För flertalet av de redovisade barnen ha dock tillräckliga upplysningar
lämnats, för att man skall kunna bedöma om de äro bildbara eller ej. Några
större fel torde därför ej förefinnas beträffande de redovisade fallen. Däremot
kan det icke uteslutas att ett icke obetydligt antal något mer högtstående
men dock rätteligen till bildbara sinnesslöa hörande undermåliga barn alls
icke redovisats, då de som lämnat upplysningarna som regel torde sätta gränsen
mellan efterblivenhet och sinnesslöhet väl lågt och till sinnesslöa endast
räkna sådana, som äro mera lågtstående sinnesslöa. Man måste därför räkna
med, att det finns ett antal relativt högtstående sinnesslöa barn som ej inräknats
bland de 972 fallen. Ä andra sidan torde bland de 148 barn, som i
tabellen angivits som sådana i fråga örn vilka bildbarhet icke kan uteslutas,
åtskilliga finnas, som efter kort prövning i sinnesslöskola visa sig vara obildbara
och överflyttas till vårdhem. Dessa båda felkällor taga i viss mån ut varandra.
Med stöd av den verkställda undersökningen beräkna de sakkunniga härefter
det erforderliga platsbehovet på följande sätt. Det godkända platsantalet
vid sinnesslöskolorna är 2 297, häri ej inräknade platserna vid epileptikerskolorna
och skolhemmet för blinda med komplicerat lyte. Av dessa platser
äro emellertid för närvarande 340 belagda med arbetshemselever. Det verkliga
behovet av ytterligare skolhemsplatser skulle därför, örn de nämnda 340 befintliga
platserna kunna lagas i anspråk, icke vara större än 632. Sammanlagt
skulle enligt denna beräkning krävas 2 929 eller i runt tal 3 000 platser
vid sinnesslöskolor.
De sakkunnigas förslag till
organisatoriska åtgärder.
De sakkunniga övergå härefter till frågan, huruvida sinnesslöundervisningen
fortfarande bör anförtros åt landstingen eller om den eventuellt bör helt
övertagas av staten, och anföra härom följande:
Den nuvarande sinnesslöundervisningen är i huvudsak förlagd till länsvis
anordnade uppfostringsanstalter. Dessa anstalter ha till chef en i sinnesslöundervisning
erfaren pedagog. Läkare finnes anställd vid varje anstalt, i flertalet
fall tjänsteläkare med en gedigen allmän läkarutbildning men utan specialutbildning
i psykiatri. Denna anordning har visat sig medföra vissa olägenheter.
Pedagogen är i regel tillräckligt kunnig för att leda barnets uppfostran
inom anstalten men saknar ofta förutsättningarna för att bedöma och
verkställa de åtgärder av social natur som krävas, såsom eftervård i form av
familjevård eller försöksutskrivning, sterilisering o. dyl. åtgärder som bäst
bedömas oell dirigeras av en psykiatriskt kunnig läkare. Flertalet av de nuvarande
anstalterna äro för små alt vid sig kunna binda heltidsanställda läkare.
De sakkunniga lia därför övervägt örn man för uppnåendet av en
rationell sinnesslövård borde sträva efter att koncentrera sinnesslövarden
till ett färre antal större anstalter med specialutbildad läkare som chef.
Dessa anstalter borde i så fall drivas av staten. Elt sådant system är med
fördel använt i Danmark. Förhållandena där och hos oss äro dock i flera
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 205.
avseenden olikartade. Främst kommer härvid vårt lands stora utsträckning
1 V"aga’ s°m §ör att avstånden till dessa fåtaliga anstalter skulle bli långa
och kontakten med föräldrar och anhöriga försvåras. Förutom att detta rent
humanitärt skulle medföra betydande olägenheter med långa resor vid besök
och svårighet för barnen att under ferierna få vistas i hemmen är det
ur uppfostringssynpunkt olämpligt. Del är av vikt att bildbara sinnesslöa,
som sedermera beraknas kunna komma ut i livet, icke bli så vana vid anstaltshv
att de senare ha svårighet att anpassa sig till friare förhållanden,
istelsen i hemmet under ferierna utgör en övning och prövning av barnets
„™aga att rec*a ute i samhället och kompletterar därför på ett lämpligt
satt den uppfostran det bibringas å anstalten. Vidare kan det vara svårt att
inom ett tämligen begränsat område finna arbetsmöjligheter för ett så stort
antal elever, som komme att avgå från dessa större anstalter. Landstingens
anstalter ha och komma, om nuvarande organisation bibehålies och utbygges,
att ta en ur denna synpunkt lämpligare storlek, och det mer intima sam?.
FfJetet .mec* Ragnas anhöriga och hemkommunens myndigheter undertattar
vid utskrivning deras placering under ur arbets-, övervaknings- och
trevnadssynpunkt lämpliga förhållanden. Barnens trevnad blir även på dessa
mindre anstalter större, livet kan där göras mer liemliknande och blir ej
sa ans^a^sP1’ägia,t- Härtill kommer att de olika landsdelarnas egenart på
ett helt annat sätt kan bibehållas på dessa länsanstalter, vanorna i skick,
sed mathållning o. s. v. bli desamma som barnen äro vana vid, vilket knappt
skulle kunna bli fallet om staten övertoge anstalterna, då en större
V.. ,°™ltet mellan de olika anstalterna måste bliva följden. De fördelar ett
förstatligande av smnesslöundervisningen skulle medföra torde därför vara
mindre än de nackdelar som skulle följa därav. Den lämpligaste organisationen
for ordnandet av sinnesslövården torde därför vara att bibehålla den
nuvarande med smnesslöundervisningen förlagd till av landstingen drivna
anstalter, utbygga desamma och endast införa vissa ändringar i den inre organisationen
för att avhjälpa de brister, som nu vidlåda denna organisation
Därest skolplikt för sinnesslöa barn införes, är det dock naturligt att staten
atager sig huvuddelen av kostnaderna för dessa av landstingen drivna anstalter.
Hitintills har vid sinnesslöanstalterna endast driftbidrag utgått Ett
driftbidrag av oförändrad storlek bör även i fortsättningen utgå, men därjamte
bör staten dels lämna byggnadsbidrag dels helt övertaga kostnaderna
tor lärarnas vid sinnesslöanstalterna avlöning. Härigenom vinnes även en
välbehövlig reglering av dessa lärares tjänstgörings- och löneförhållanden,
vilka hittills varit synnerligen otillfredsställande ordnade.
^ leetta sammanhang ina erinras om att de direktiv, som de i anledning av
1918 ars riksdagsskrivelse med begäran örn utredning av frågan örn skolplikt
för bildbara sinnesslöa tillkallade sakkunniga erhöllo, innehöllo en
bestämd föreskrift att någon ändring i den hittillsvarande organisationen
med landstingen resp. städer, som ej deltaga i landsting, såsom huvudmän
tor sinnesslöskolorna icke borde ske. De ekonomiska fördelarna av att kunna
utnyttja det redan befintliga anstaltsväsendet, omfattande mer än 2 000
skolplatser och, om även arbetshems- och vårdhemsplatserna som ingå i
dessa kommunala anstalter inräknas, nära 4 500 platser, torde icke särskilt
behova framhallas.
Jliltdls finnas i vart land endast tre externatskolor för sinnesslöa barn
Da denna undervisningsform är den ojämförligt billigaste, ha de sakkunniga
övervägt om icke denna skolform lämpligen kunde ytterligare utökas.
Det ma dock framhållas att externatskolan endast kan användas i begränsad
omfattning. Icke så få av de sinnesslöa barnen komma från barnhem eller
fosterhem, föräldrahem där en eller båda av föräldrarna äro psykiskt deiekta
eller från i övrigt olämplig miljö. Sådana barn behöva omhändertagas
Kungl. Majlis proposition nr 205.
23
på internat. För dem är den allmänna omvårdnad och uppfostran, soln där
gives dem, nästan viktigare än själva undervisningen. För bildbara sinnesslöa
barn däremot, som komma från goda hem, vore det en fördel om de
även under skoltiden kunde få stanna i hemmen. Anstaltslivet innebär i
många avseenden något konstlat och den skyddade tillvaron där kan försvåra
barnets förmåga att sedermera finna sig till rätta ute i livet. För större
delen av landsbygden är det dock på grund av befolkningens gleshet och de
långa avstånden omöjligt alt ordna en undervisning för sinnesslöa barn av
externattyp, varför endast internatskolor kunna komma i lraga. För de större
städerna ställer sig saken annorlunda. En stad, som är tillräckligt stor att
anordna sinnesslöskola, bör göra detta under förutsättning, att skolan får
sådan storlek att den kommer att omfatta minst två avdelningar (med sammanlagt
20—25 elever), då i annat fall den behövliga uppdelningen av eleverna
icke kan ske, en uppdelning som är nödvändig, då dessa skolklasser
omfatta ej blott barn i olika åldrar utan även barn av mycket varierande
intellektuell utrustning. Nödvändigt är dock att samtidigt internatplatser stå
till buds, och nödvändigt är även att i dessa fall icke föräldrarna utan myndigheter
och i sinnesslövård erfarna personer få avgöra örn barnet lämpligen
kan gå i externatskola eller bör placeras i internat. Icke sällan sakna just
de mest olämpliga föräldrarna förmågan att inse behovet av det sinnesslöa
barnets omhändertagande på anstalt, då i många fall även föräldrarna till
ett sådant barn äro psykiskt undermåliga. Därjämte är det ofrånkomligt att
externatskolan samarbetar med arbetshem, för att efter den för normala
barn gällande skoltidens slut kunna giva barnen lämplig fortsatt utbildning.
En utökning av externatskoleväsendet är, såsom av ovanstående framgår,
att rekommendera endast i fråga örn städer av lämplig storlek (från omkring
40 000 invånare och uppåt).
Under hänvisning till de anförda synpunkterna föreslå de sakkunniga, att
vård och uppfostran av bildbara sinnesslöa barn skall, såsom hittills utan
särskilda föreskrifter skett, handhavas av landstingen samt att denna deras
uppgift blir i lag fastslagen. Då emellertid frågan om vård av de olika kategorierna
av sinnesslöa måste ses i ett sammanhang ha de sakkunniga
även uppgjort förslag till organisationen av vården av övriga kategorier, vilket
förslag i korthet går ut på följande: I samband med sinnesslöskolorna
böra landstingen upprätta vårdhem för sinnesslöa barn under skolåldern.
Från dessa överflyttas barnen i regel till skolhemmen vid skolålderns inträde,
men i vissa fall kunna de bli kvar på vårdhemmen längre, nämligen
då de icke äga förutsättningar för att tillgodogöra sig undervisningen i sinnesslöskolorna
men möjligen längre tram kunna visa sig vara bildbara. En
maximiålder av 10 år bör dock stadgas för dessa vårdhem. Efter genomgång
av sinneslöskolan böra eleverna omhändertagas å arbetshem eller
eventuellt utackorderas i familjevård. Till varje sinnesslöskola bör därför
vara anknutet ett arbetshem. Samarbete med enskilt arbetshem är även en
möjlig utväg, och en kombination av dessa båda möjligheter torde i regel
vara det lämpligaste. Arbetshemseleverna böra emellertid alltid stå under
tillsyn av landstingsanstallerna, och även sedan de blivit slutligen utskrivna
skola de vara registrerade där och vid behov kunna återintagas. Intill 21
års ålder skola de kunna tvångsvis kvarhållas vid arbetshennnen. De obildbara
sinnesslöa, såväl barn som vuxna, kunna ofta, örn de äro lättskötta,
utan olägenhet vårdas å enskilda vårdhem. Emellertid erbjuder det, särskilt
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 205.
beträffande de vuxna, vissa fördelar om de sammanföras till större anstalter,
och dessa torde i så fall böra drivas av staten. De sakkunniga finna det
därför lämpligast, att staten övertager vården av alla obildbara sinnesslöa
över 16 år, men framhålla, att genomförandet av detta förslag icke är en
nödvändig förutsättning för införandet av skolplikt för de bildbara sinnesslöa
i vidare mån, än att landstingens vårdhem måste befrias från där för
närvarande befintliga obildbara sinnesslöa över 16 år. Antalet sådana sinnesslöa,
som vid 1942 års ingång voro intagna å sådana landstingsvårdhem, som
äro anslutna till sinnesslöskolor, utgjorde 441, därav 199 män och 242 kvinnor.
Vid andra landstingsvårdhem funnos vid samma tidpunkt 407 sinnesslöa
över 16 år, därav 248 män och 159 kvinnor. För skolpliktens genomförande
är det i första hand av betydelse, att den förstnämnda gruppen av vårdhem
befrias från de obildbara. För detta ändamål föreslå de sakkunniga, att två
paviljonger om vardera 283 platser vid Källshagens sjukhus vid Vänersborg,
vilka för närvarande fungera som sekundärsjukhus inom sinnessjukvården,
tagas i anspråk för obildbara sinnesslöa. Detta förutsätter dock i sin tur tillkomsten
av ett nytt sinnessjukhus.
De sakkunniga ha vidare verkställt särskild utredning rörande behovet av
och möjligheterna till utvidgning av anstaltsbeståndet inom varje landstingsområde
resp. stad, som ej deltager i landsting. Enligt denna utredning skulle
— utöver de platser som vinnas genom evakuering av de obildbara sinnesslöa
- för en fullständig utbyggnad av landstingens sinnesslövård fordras nyanskaffning
av c:a 1 450 platser, varav dock endast 815 äro oundgängligen nödvändiga
för skolpliktens genomförande.
I fråga örn de kostnader, som bliva en följd av de landstingen enligt förslaget
åliggande uppgifterna inom sinnesslövården, förutsätta de sakkunniga
att, liksom hittills, statsbidrag skall utgå, samt att detta bidrag i vissa
avseenden ökas. Förutom att staten skulle helt ikläda sig kostnaderna för
vård av obildbara sinnesslöa över 16 år samt att statsbidrag till driften av
landstingsanstalterna skulle utgå enligt samma grunder som hittills föreslå
sålunda de sakkunniga, att jämväl bidrag till uppförande av nya anstalter
eller ökning av platsantalet vid befintliga anstalter skulle utgå samt att särskilt
statsbidrag skulle utgå till avlönande av lärare och föreståndare vid
sinnesslöskolorna.
Kommunalskatteberedningens betänkande.
Kommunalskatteberedningen har i sitt den 19 augusti 1943 avgivna betänkande
angående den kommunala skatteutjämningen (SOU 1943: 43) även
berört frågan om sinnesslövårdens organisation och anför härom:
Beredningen har kommit till den uppfattningen, att kostnaderna för sinnesslövarden
böra vila å staten. Det är här fråga om en speciell vårdform
av samma statliga karaktär som sinnessjukvården. Det synes ur humanitära
och ekonomiska synpunkter vara ett intresse för landet i dess helhet att
de sinnesslöa erhålla en god vård samt i möjligaste mån utvecklas och fostras
till arbetsdugliga medborgare med förmåga afl reda sig själva. Vården
av de sinnesslöa torde också åtminstone i viss utsträckning kunna med för
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 205.
25
del sammanföras till ett fåtal större anstalter i likhet med vad som skett beträffande
den kvalificerade sinnessjukvården, varför statsdriften är en
lämplig form. Det torde icke behöva befaras, att kostnaderna skola bliva
större vid statliga än vid kommunala anstalter. Beredningen har därför haft
för avsikt att föreslå ett förstatligande av sinnesslövården beträffande såväl
uppgiftens handhavande som dess finansiering.
Efter att ha redogjort för huvudgrunderna i det år 1943 avgivna betänkandet
rörande sinnesslövårdens organisation fortsätter beredningen:
Beredningen anser sig icke böra ingå på de speciella vård- och organisationsfrågor,
som äro av avgörande betydelse för sinnesslövårdens ordnande.
Beredningen vill dock framhålla, att ett fullständigt förstatligande av själva
vården skulle bäst överensstämma med beredningens allmänna tankegång.
Beträffande kostnaderna för den föreslagna organisationen måste beredningen
under alla förhållanden hävda den uppfattningen, att desamma böra
praktiskt taget helt bäras av staten. För att nå ett sådant resultat med den
föreslagna organisationen krävas emellertid betydligt högre statsbidrag till
den sinnesslövård, som kvarlämnas hos landstingen och städerna, än de
sakkunniga föreslagit. Beredningen förutsätter för den skull, att, därest en
organisation av sinnesslövården enligt de sakkunnigas förslag genomföres,
statsbidragen ökas så mycket att de i det närmaste täcka landstingens och
städernas kostnader för sinnesslövården. På de kommunala enheterna bör
endast vila så stor del av kostnaderna, som erfordras för att vidmakthålla
intresset för sparsamhet vid vårdens handhavande.
Yttranden över de sakkunnigas förslag.
Över de sakkunnigas betänkande ha yttranden avgivits av medicinalstyrelsen,
socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, statskontoret, de flesta landstingens
förvaltningsutskott, stadsfullmäktige i flertalet städer utanför landsting, socialvår
dskommittén, 1940 års skolutredning, svenska landstingsförbundet,
svenska stadsförbundet, allmänna svenska föreningen för vården om sinnesslöa
och fallandesjuka, svenska fattigvårds- och bamavårdsförbundet, föreningen
för sinnesslöa barns vård, svenska sinnesslöskolornas lärarförbund,
svenska läkaresällskapet, svenska provinsialläkareföreningen och svenska
psykiatriska föreningen.
I de avgivna yttrandena tillstyrkes allmänt förslaget örn införande av skolplikt
för bildbara sinnesslöa. Statskontoret anför t. ex. härom:
Det ligger i sakens natur, att den nuvarande ordningen på förevarande
område måste betecknas som mindre tillfredsställande. Bärande skäl ha i
betänkandet otvivelaktigt framlagts för vidtagande av åtgärder, som skulle
möjliggöra i förslå band, att samtliga sinnesslöa barn i skolåldern bli omhändertagna
i särskilt för deni anordnade skolor, och i andra hand att
tillräckliga vårdmöjligheter skapas för de sinnesslöa i landet i andra åldrar
än skolåldern. Trots det rådande statsfinansiella läget och de skärpta
materialsvårigheterna måste statskontoret finna förhållandena på området
sådana, att åtgärder snarast möjligt böra vidtagas för att skapa förutsättningar
för ett tvångsvis omhändertagande av de sinnesslöa inom landet. I
princip finner statskontoret således icke anledning till erinran mot de sakkunnigas
förslag, att staten såsom ett första led i utbyggnaden av sinnesslövården
övertager vården av de obildbara sinnesslöa.
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 205.
I fråga om den lämpliga tidpunkten för genomförandet av den ifrågasatta
skolplikten lia emellertid i viss mån skiljaktiga meningar yppats. Skolöverstyrelsen
Ilar sålunda anfört:
Det vore synnerligen önskvärt, att föreskrifterna om skolplikten, särskilt
förslagets stadgande om att sinnesslött barn icke må undervisas i folkskola,
kunde träda i tillämpning snarast möjligt. Det synes ej vara nödvändigt
att göra utfärdandet av dem helt beroende av att de föreslagna åtgärderna
för utökning av platsantalet vid sinnesslöanstalterna hunnit verkställas.
Genom lämpliga övergångsbestämmelser kunde intagning vid anstalt under
väntetiden medgivas få anstå, till dess plats finnes disponibel. Sådant dröjsmål
torde även i normala fall kunna komma i fråga, då anstalt tillfälligt
är fullt belagd.
Svenska landstingsförbundet anför i denna fråga:
Av kända skäl är det i nuvarande läge icke möjligt att genomföra det erforderliga
byggnadsprogrammet. Under sådana förhållanden anser förbundet,
att för närvarande endast principbeslut örn införande av skolplikt för
bildbara sinnesslöa barn bör fattas, samt att dylik skolplikt påbjudes först
när förhållandena på byggnadsmarknaden m. m. möjliggöra ett realiserande
av det med reformens genomförande förbundna byggnadsprogrammet. Om
ett principbeslut på ett relativt tidigt stadium kommer till stånd, förefinnes
möjlighet att i god tid förbereda erforderliga åtgärder och söka komma fram
till mest ekonomiska och rationella lösningar av de byggnadsfrågor, som i
detta sammanhang anmäla sig. Vad själva lagstiftningsfrågan angår kan
det med fog ifrågasättas, om det är påkallat alt i lag reglera landstingens
skyldighet att draga försorg om sinnnesslövården.
1940 års skolutredning anför, att frågan om skolplikt för de bildbara sinnesslöa
är av sådan vikt, att den bör lösas snarast möjligt även örn det icke
finnes förutsättningar för en allmän omorganisation och utbyggnad av sinnesslövården
inom de närmaste åren.
Samma önskemål uttalas även av socialvårdskommittén.
Även i frågan, huruvida sinnesslövården bör helt övertagas av staten eller
om den, i den omfattning de sakkunniga föreslagit, fortfarande bör omhänderhavas
av landsting och städer utanför landsting, ha olika meningar
framkommit. De hörda myndigheterna ha emellertid alla, i den mån de ansett
sig böra avgiva något yttrande på denna punkt, tillstyrkt de sakkunnigas
förslag och funnit den föreslagna fördelningen av kostnaderna mellan
stat och kommuner i huvudsak väl avvägd.
Svenska landstingsförbundet erinrar om att kommunalskatteheredningen
övervägt att helt överflytta sinnesslövården på staten. Förbundet deklarerar,
utan att taga slutlig ståndpunkt till denna fråga, att det hyser stora sympatier
för en sådan anordning, och anför härom:
De sakkunniga ha själva anfört en rad motiv, som tala för ett förstatligande
av sinnesslövården. Härutöver må framhållas, att vissa landstingsområden
äro för små för att ensamma uppbära sinnesslövården. Samarbete mellan
olika landsting för denna vårds ombesörjande blir sålunda nödvändigt. Erfarenheten
har emellertid givit vid handen, att ett dylikt samarbete är förbundet
med betydande svårigheter och ofta lagt hinder i vägen för åstadkommande
av en rationell vårdorganisation. Vidare må framhållas, att ett intimt samarbete
mellan olika anstaltstyper inom sinnesslövården är nödvändigt, därest
Kungl. J\laj:ts proposition nr 205.
27
denna skall kunna fylla sin uppgift. Ett dylikt samarbete underlättas givetvis
i hög grad, därest alla anstalter sortera under samma huvudman. Då staten i
enlighet med det föreliggande förslaget skulle påtaga sig ökade kostnader för
och i samband därmed erhåller ökat inflytande över den av landstingen bedrivna
sinnesslövården, synes det enligt styrelsens mening rationellast att nu
taga steget fullt ut och helt förstatliga denna vårdform. I allt fall synes det
motiverat, att staten påtager sig den väsentligaste delen av kostnaderna för
densamma.
Av landstingens förvaltningsutskott ha sju åberopat det av landstingsförbundet
avgivna yttrandet eller för egen del anfört liknande synpunkter i denna
fråga. Ett förvaltningsutskott har mera kategoriskt gjort gällande, att sinnesslövården
borde helt förstatligas. Fyra utskott lia lämnat de sakkunnigas
förslag i allo utan erinran och ytterligare nio utskott ha tillstyrkt förslaget såvitt
angår frågan örn huvudmannaskapet för sinnesslöanstalterna och huvudgrunderna
för fördelningen av kostnaderna mellan stat och kommuner. Ett
av dessa utskott anser dock, att någon laglig reglering av landstingens skyldigheter
ej bör företagas utan att verksamheten kan fortgå i samma former
som hittills.
Svenska stadsförbundet konstaterar med tillfredsställelse, att staten enligt
förslaget förutsättes skola övertaga väsentliga delar av utgifterna för sinnesslövården,
varför kommunerna enligt förbundets mening i stort sett sakna
anledning att avstyrka förslaget i dess vittomfattande utbyggnad.
Departementschefen.
Vården av de sinnesslöa har hittills icke blivit författningsmässigt reglerad
i nämnvärd omfattning. Särskilt i fråga om de mera högtstående eller s. k.
bildbara sinnesslöa har detta förhållande gjort sig kännbart såsom en stor
brist. Dessa kunna nämligen genom en för dem lämpad undervisning och
vård i större eller mindre grad bibringas förmåga att bidraga till sin försörjning
och att, med viss tillsyn från anhöriga eller andra, sköta sig själva
under fria förhållanden. Härigenom kan även den inom denna grupp ofta
framträdande tendensen till asocialitet och kriminalitet väsentligt motverkas.
Dylik vård och undervisning har hittills helt på frivillighetens grund men
med vissa bidrag av statsmedel lämnats av landsting och städer utanför
landsting samt vissa ideella föreningar och stiftelser. Utredningen visar emellertid,
att omkring 1 000 barn, som rätteligen borde undervisas i sinnesslöskolor,
för närvarande åtnjuta undervisning i folkskolor eller vårdas i hemmen.
Ur social synpunkt är det därför av stor betydelse, att dessa barn beredas tillgång
till en för dem lämpad undervisning och vård, och därjämte är det givetvis
av vikt ur pedagogisk synpunkt, att folkskolorna befrias från de sinnesslöa,
vilkas närvaro i klasserna uppenbarligen är till stort men för undervisningen
av de övriga eleverna. I anslutning till sinnesslöskolorna böra även
anordnas arbetshem för yrkesutbildning efter skolgångens slut och upptagningshem
för barn, som ännu icke börjat skolan. För lösning av det ifrågavarande
problemet erfordras emellertid icke endast en utökning av platsantalet
vid sinnesslöskolorna. Del har nämligen visa! sig, att i många fall föräldrarna
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 205.
till sinnesslöa barn vägra att sända barnen till anstalterna, och för närvarande
finnes icke någon möjlighet att tvångsvis göra detta, såvida icke förutsättningar
för deras omhändertagande för skyddsuppfostran föreligga. Dylik vägran
från föräldrarnas sida förekommer dessutom ofta i sådana fall, då föräldrarna
själva äro mer eller mindre undermåliga och då med hänsyn härtill barnens
skiljande från föräldrahemmen är särskilt önskvärt. Rätten att omhändertaga
sinnesslöa barn för uppfostran på särskilda sinnesslöanstalter bör
därför bliva föremål för laglig reglering.
Rörande önskvärdheten av skolplikt för de bildbara sinnesslöa i särskilda
för dem inrättade skolor äro meningarna icke heller delade. I fråga örn sättet
för genomförandet härav och den lämpligaste organisationen av sinnesslöskolorna
finnas däremot olika möjligheter. De sakkunnigas förslag går ut på
att den nuvarande på frivillighetens grund uppbyggda organisationen skall
bibehållas och ytterligare utbyggas och att sålunda vissa delar av sinnesslövården,
i första hand vård och undervisning av de bildbara sinnesslöa, anförtros
åt landsting och de städer, som icke deltaga i landsting. Från andra håll,
bl. a. av kommunalskatteberedningen, har föreslagits, att sinnesslövården
skulle helt övertagas av staten i analogi med vad som nu åtminstone i huvudsak
gäller i fråga om sinnessjukvården. Alternativt framkastar kommunalskatteberedningen
ytterligare en möjlighet, som kan sägas utgöra en kompromiss
mellan de båda förut nämnda. Enligt detta förslag skulle själva vården
och undervisningen av de sinnesslöa omhänderhavas av landsting och städer
i den omfattning, de sakkunniga föreslagit, medan kostnaderna härför genom
höjning av statsbidragen skulle praktiskt taget helt och hållet överflyttas på
staten.
Skälen för ett fullständigt förstatligande av sinnesslövården äro främst, att
det särskilt beträffande vissa kategorier sinnesslöa kan vara fördelaktigt med
en differentiering på olika anstalter samt att statsdriften skulle möjliggöra en
koncentration till större enheter, vilket i många fall kan vara fördelaktigt ur
ekonomisk synpunkt. Då vidare vissa delar av sinnesslövården under alla förhållanden
skulle handhavas av staten och det alltid i tämligen stor utsträckning
måste förekomma förflyttning av sinnesslöa mellan de olika slagen av
anstalter, skulle det även ur dessa synpunkter vara till fördel, om samtliga
anstalter stöde under gemensam ledning.
Till förmån för de sakkunnigas linje talar främst den omständigheten, att
man enligt detta har en befintlig organisation att anknyta till och vidare
att anstalterna härigenom få möjlighet att upprätthålla en intimare kontakt
med hemorten. Ur vårdsynpunkt är det av stor betydelse, att de sinnesslöa
icke komma till en miljö, som alltför mycket avviker från den, de
äro vana vid. Även för möjligheterna att efter utbildningen återföra dem
till ett friare levnadssätt är det av betydelse, att avståndet icke blir för stort
mellan anstalterna och de platser hos anhöriga eller hos andra arbetsgivare,
där de sinnesslöa skola placeras.
Vid övervägande av de skäl, som sålunda anförts för och emot ett förstatligande
av sinnesslövården i dess helhet har jag, utan att nu taga ståndpunkt
till frågan om den slutliga fördelningen av kostnaderna, ansett mig
Kungl. Maj:ts proposition nr 205.
29
böra ansluta mig till de sakkunnigas förslag såvitt angår huvudmannaskapet
för sinnesslöskolorna och därtill anslutna arbetshem samt upptagningshem för
barn. En laglig reglering av landstingens och städernas skyldigheter i detta
avseende bör därför genomföras. Innan en dylik reglering kan träda i kraft
fordras emellertid betydande byggnadsarbeten, och den tidrymd, inom vilken
dessa kunna färdigställas, kan, bland annat med hänsyn till rådande
materialsvårigheter, icke nu fastställas. Det torde emellertid vara lämpligt
att såsom grundval för anstaltsorganisationens utbyggnad nu genomföra de
erforderliga lagstiftningsåtgärderna, varemot fastställandet av dagen för
ikraftträdandet av bestämmelserna örn landstingens och städernas skyldigheter
torde böra anstå till en senare tidpunkt.
Icke heller de föreslagna stadgandena om skolplikt för bildbara sinnesslöa
torde kunna erhålla full giltighet förrän erforderligt platsantal genom anstaltsorganisationens
utbyggnad står till förfogande. Emellertid synes det
lämpligt att omedelbart genomföra lagstiftningen även i denna del. Det torde
icke heller möta något hinder att låta dessa bestämmelser genast träda
i kraft så till vida, att rätt att tvångsvis omhändertaga och kvarhålla de
bildbara sinneslöa införes, ehuru tillämpningen härav under övergångstiden
måste bli beroende av frågan, huruvida plats finnes disponibel å vederbörande
anstalt.
Särskilt med hänsyn till behovet av att befria folkskolorna från där befintliga
sinnesslöa är det av stor betydelse att den nya organisationen av
sinnesslövården må kunna träda i funktion så snart som möjligt. Den viktigaste
förutsättningen härför är givetvis, att landstingens och städernas
anstaltsorganisation utbygges och anpassas för de avsedda uppgifterna. Jag
kommer därför att i annat sammanhang upptaga frågan om statsbidrag till
nybyggnad och utvidgning av de ifrågavarande anstalterna. I samband härmed
kommer jag även att beröra frågan örn bidrag till driften av dessa
anstalter och till lärarpersonalens avlöning. Däremot är jag för närvarande
icke beredd att framlägga närmare förslag till de åtgärder, som erfordras
i fråga om den del av sinnesslövården, som enligt de sakkunnigas förslag
skulle ankomma på staten. Lösningen av dessa frågor torde därför böra få
anstå till en senare tidpunkt.
Huvudgrunderna för en författningsmässig reglering av
sinnesslövården.
De sakkunnigas författnlngsförslag.
De sakkunniga ha i sitt betänkande framlagt förslag till ett flertal författningar.
De centrala bestämmelserna upptagas i två lagförslag, nämligen
dels förslag till lag om sinnesslövården, dels ock förslag till lag om ändrad lydelse
av 29 § lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd.
Förslagen torde få såsom bilaga (Bilaga A) fogas till detta protokoll.
Förslaget till lag örn sinnesslövården innehåller i ett första kapitel bestämmelser
om vem skyldigheten att ombesörja vården av de sinnesslöa skall
åligga. Enligt 3 § skulle landsting och städer utanför landsting anordna skol
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 205.
hem med erforderligt antal platser för undervisning, uppfostran och vård
av bildbara sinnesslöa barn. Denna skyldighet skulle dock kunna överflyttas
på förening eller stiftelse, som av medicinalstyrelsen godkännes. I stad
skulle behovet av skolplatser delvis kunna tillgodoses genom inrättande av
särskild externatskola för sinnesslöa. I 4 § föreskrives, att kommunal anstalt
(centralanstalt) bör omfatta förutom skolhem även vårdhem för sinnesslöa
barn och arbetshem för praktisk utbildning efter skolåldern. Alternativt
skulle dock samarbete med enskild anstalt av motsvarande art kunna anordnas.
I 6 och 7 §§ fastslås statens skyldighet att omhänderha vård och
uppfostran av sådana bildbara sinnesslöa barn, som icke lämpligen kunna
vårdas å vanliga anstalter (blinda, dövstumma, epileptiska och vanartade
barn m. fl.), ävensom asociala sinnesslöa samt obildbara sinnesslöa under
vissa förutsättningar. I 8 § stadgas om överinseende över och inspektion
av sinnesslövården. Överinseendet skulle tillkomma medicinalstyrelsen, men
sinnesslöskolor och vissa arbetshem skulle därjämte vara underkastade pedagogisk
inspektion.
I andra kapitlet meddelas bestämmelser om intagning och utskrivning av
elever m. m. Då elev i folkskolan finnes på grund av bristande fattningsförmåga
icke kunna tillgodogöra sig den där meddelade undervisningen,
skulle skolstyrelsen anmäla förhållandet till barnavårdsnämnden. Detsamma
skulle gälla beträffande skolpliktigt barn, som av dylik anledning icke börjat
skolan, senast vid fyllda nio år (9 §). Det skulle tillkomma barnavårdsnämnden
att föranstalta örn läkarundersökning av barnet, om sådan icke redan
skett, och att, därest barnet vid undersökningen befunnes vara sinnesslött,
ingiva ansökan om barnets intagande i vederbörande sinnesslöanstalt i den
mån barnets anhöriga icke gjorde detta. Sedan ansökan örn intagning i anstalt
inkommit, skulle det ankomma på anstaltens läkare att med ledningav
handlingarna avgöra, huruvida barnet lämpligen kunde intagas i anstalten
eller företedde så höggradig psykisk defekt, att intagning för prövning av
bildbarhet vore obehövlig (10 §). I anstalt intaget barn, som befunnits obildbart,
skulle åter utskrivas (12 §). Beträffande barn, som befunnits obildbart,
skulle det tillkomma vederbörande vårdnadshavare att avgöra, om
ansökan skulle ingivas till vårdhem för sinnesslöa (11 §). Bildbar sinnesslö
elev skulle kvarstanna i skolan så länge hans ålder och förmåga att tillgodogöra
sig skolundervisningen utgjorde anledning därtill, dock högst 8 år, samt
därefter i arbetshem fortsätta utbildningen i praktiskt hänseende till 21 års
ålder, i den mån han icke dessförinnan utackorderats i familjevård eller
försöksutskrivits till enskilt hem (16 §). Beslutanderätten i fråga örn utackordering
och försöksutskrivning skulle i regel tillkomma föreståndaren
vid vederbörande centralanstalt men skulle i särskilda fall kunna överflyttas
på föreståndare vid enskild anstalt, som av medicinalstyrelsen godkänts
därför (17 och 18 §§). Elev, som genomgått externatskola för sinnesslöa barn,
skulle anmälas till vederbörande centralanstalt och genom dess försorg intagas
i arbetshem, där ej ^ackordering eller utskrivning funnes kunna omedelbart
företagas (19 §). Definitiv utskrivning finge ej äga rum före 21 års
ålder, och även efter denna tid skulle de bildbara sinnesslöa, som icke till
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 205.
31
hörde den statliga sinnesslövården, under hela livstiden vara inregistrerade
i vederbörande centralanstalt, som hade skyldighet att vid behov bistå med
råd och hjälp (20 §). Vidare föreskrives, att intagning i enskilda arbetshem
och vårdhem icke finge ske utan föregående anmälan till centralanstalt (21 §)
samt att anstalternas läkare respektive föreståndare vore skyldiga att göra
anmälan till pastorsämbetet om sinnesslöhet, att påkalla sterilisering där
anledning härtill förelåge samt att föranstalta örn förordnande av förmyndare
för sinnesslö, då denne uppnådde 21 års ålder (22—24 §§). Slutligen
lämnas föreskrifter örn klagorätt (25 och 26 §§). I ärende om intagning i
sinnesslöanstalt av skolpliktigt barn skulle klagan föras hos medicinalstyrelsen.
Vissa andra frågor skulle kunna hänskjutas till vederbörande anstalts
styrelse och i andra hand till inspektören för sinnesslövården och medicinalstyrelsen.
Frågan om de tvångsåtgärder, som skulle tillgripas för det fall att ett sinnesslött
barns föräldrar vägrade sin medverkan till barnets intagande på sinnesslöanstalt,
har av de sakkunniga lösts genom anknytning till barnavårdslagen.
För detta ändamål föreslås ändring av 29 § barnavårdslagen av innebörd,
att omhändertagande för samhällsvård, som enligt nu gällande lag får
ske allenast med föräldrarnas medgivande, skulle i det fall att barnet vore
sinnesslött kunna äga rum även utan sådant medgivande.
De sakkunniga föreslå vidare ett tillägg till 1 § folkskolestadgan av innehåll,
att barn, som befunnits vara sinnesslött, icke må undervisas i folkskola.
Närmare föreskriftqr rörande kommunala och enskilda anstalter för bildbara
och obildbara sinnesslöa samt externatskolor för sinnesslöa barn ha de
sakkunniga upptagit i ett förslag till stadga för sinnesslövården. Vidare ha de
utarbetat förslag till kungörelse angående statsbidrag till uppförande av och
inrättande av kommunala sinnesslöanstalter samt till driften vid kommunala
och enskilda sinnesslö- och epileptikeranstalter.
Slutligen ha de sakkunniga även framlagt förslag till reglemente för statens
uppfostringsanstalter för sinnesslöa.
Yttrandena.
Den föreslagna lagstiftningens huvudgrunder lia i de avgivna yttrandena i
allmänhet lämnats i stort sett utan erinran. I särskilda avseenden ha dock
i åtskilliga yttranden gjorts framställningar om vissa jämkningar.
I fråga om lagstiftningens omfattning anför sålunda socialvård
skommittén:
Det kan ifrågasättas huruvida bestämmelser örn anstaltsväsendets organisation,
särskilt den statliga delen därav, böra i den omfattning som skett infogas
i den föreslagna lagen örn sinesslövården, vilken i andra delar huvudsakligen
innehåller stadganden, vilka allenast äga tillämpning i fråga örn bildbara sinnesslöa.
Lagförslaget reglerar ingalunda samtliga de spörsmål, vilka kunna
anses omfattas av dess rubrik. Det har således för sinnesslövårdens del icke
samma betydelse som sinnessjuklagen för vården av de sinnessjuka. Det må i
detta sammanhang erinras örn att sinnessjuklagen enligt sin lydelse — i vilken
någon förändring icke föreslås av de sakkunniga —- i huvudsakliga delar äger
tillämpning å vården av de sinnesslöa. Den svåra frågan örn gränsdragningen
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 205. s
mellan sinnessjuklagen och den föreslagna lagen om sinnesslövården torde
icke vara tillräckligt beaktad i betänkandet. Där lägges tyngdpunkten på sådana
åtgärder, som föranledas av den föreslagna skolplikten, och i fråga örn
organisationen av sinnesslövården i dess helhet förete lagförslagen vissa luckor,
som påkalla omarbetning av desamma. Det synes kommittén, att man
härvid bör reglera skolplikten och därmed sammanhängande frågor i en särskild
lag; däremot torde det icke vara erforderligt att lagstiftningsvis fastslå
statens huvudmannaskap för vissa kategorier sinnesslöanstalten Frågan om
en lag örn sinnesslövården, motsvarande sinnessjuklagen, tarvar däremot på
vissa punkter en ytterligare utredning.
I fråga örn överinseendet över sinnesslöanstalterna anför
skolöverstyrelsen:
Undervisning och utbildning av bildbara sinnesslöa måste anses vara främst
en pedagogisk fråga. Andra omständigheter av såväl medicinsk som socialvårdande
natur föreligga här även, till och med i högre grad än vid annan undervisning,
men man torde likväl få anse uppfostringssynpunkterna böra
överväga. Vid ett särskiljande av sinnesslövårdens olika grenar efter dess undervisnings-
och uppfostringsmoment (skolhem och vissa arbetshem) å ena
sidan och vårdmomenten (vissa arbetshem och vårdhem) å den andra, borde
utan tvivel överinseendet i fråga om den förstnämnda sidan av verksamheten
tillkomma skolmyndigheterna. En sådan uppdelning av klientelet och administrationen
vore säkerligen ur många synpunkter eftersträvansvärd. Då,
såsom de sakkunniga nu föreslå, en samorganisering av de olika anstaltstyperna
till centralanstalter avses för att underlätta samarbetet mellan de olika
sektionerna och för att åstadkomma enhetlig ledning, blir frågan om överinseendet
över verksamheten mera komplicerad. Ståndpunktstagandet blir
väsentligen beroende av hur anstalternas ändamål fixeras, örn de som helhet
främst ha att ge medicinsk behandling och vård åt bildbara sinnesslöa och
bereda möjlighet för deras registrering, övervakning och eftervård, eller om de
främst skola anses vara undervisnings- och utbildningsanstalter. Det kan säkerligen
principiellt hävdas, att undervisning och uppfostran även beträffande
de föreslagna centralanstalterna är den mest framträdande bland de övriga i
och för sig betydelsefulla verksamhetsgrenarna. Behovet av medicinsk kontroll
synes kunna tillgodoses genom anställande av anstaltsläkare och genom medicinsk-psykiatrisk
inspektion. Skolöverstyrelsen finner det därför — ehuru
anordningen innebär en utökning av överstyrelsens uppgifter och säkerligen
medför ökat behov av arbetskraft — riktigast, att dessa anstalter ställas under
överstyrelsens överinseende och att det föreliggande förslaget omarbetas i enlighet
härmed. Skulle emellertid, trots vad nu anförts, överinseendet anförtros
medicinalstyrelsen, är det angeläget, att skolmyndigheterna tillförsäkras
vederbörligt inflytande över den undervisning och utbildning, som skall meddelas
vid sinnesslöanstalterna och att detta kommer till uttryck i stadgandena.
Skolöverläkaren Herlitz anförde skiljaktig mening och yttrade:
Visserligen tala skäl för att de vid centralanstalterna knutna skolhemmen
skulle ställas under skolöverstyrelsens överinseende, men de likaledes i dessa
anstalter ingående vårdhemmen och även arbetshemmen äro avsedda för ett
klientel, som med större fördel torde böra stå under medicinalstyrelsens
överinseende.
Centralanstalterna för vård och uppfostran av den sinnesslöa ungdomen
kommer enligt min mening att få övervägande medicinsk karaktär och där
intagna barn torde i huvudsak komma att bedömas från medicinska utgångs
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 205.
33
punkter. Anstaltsledningen bör inneha särskild kompetens för att kunna verkställa
de åtgärder av social natur, som kunna komma att krävas såsom eftervård
i form av familjevård eller försöksutskrivning, sterilisering och dylika
åtgärder, vilket ock av de sakkunniga framhålles.
På grund av vad som anförts anser jag i likhet med de sakkunniga, att övervägande
skäl tala för att anstalterna för sinnesslöa barn böra stå under
överinseende av medicinalstyrelsen och vara underkastade pedagogisk inspektion
av överstyrelsen.
1940 års skolutredning anför, att de sakkunniga icke synas lia tillräckligt
beaktat, att frågan om ordnandet av de bildbara sinnesslöa barnens vård i
första hand är en fråga om undervisning och uppfostran, alltså en pedagogisk
fråga, varför den lämpliga fördelningen mellan medicinsk och pedagogisk
sakkunskap av uppsikten över och ledningen av sinnesslöskolorna borde närmare
övervägas.
Allmänna svenska föreningen för vården om sinnesslöa och fallandesjuka
anför i denna fråga:
De sakkunniga se väl medicinskt på den föreliggande frågan. Detta framträder
särskilt, då det gäller ledning, överinseende och tillsyn. Ehuru de
föreslagna centralanstalterna skola omfatta endast skolhem, arbetshem och
observationsavdelning (»vårdhem») för barn och sålunda helt skola ha karaktären
av skol- och uppfostringsanstalter, så är det icke skolöverstyrelsen
och den pedagogiska inspektören utan medicinalstyrelsen och den medicinske
inspektören, som skola ha överinseendet och den närmare tillsynen. Enligt
föreningens uppfattning skulle en annan rangordning vara naturligare och
riktigare. Vad särskilt angår externatskolorna synes med hänsyn till deras
nära samhörighet med respektive städers folkskoleväsen alldeles särskild
anledning förefinnas för att de böra sortera under skolöverstyrelsen. Vidare
vill föreningen framhålla vikten av att de enskilda arbetshemmen, som ju
även de ha en fostrande uppgift, bli föremål för pedagogisk inspektion.
Svenska stadsförbundet anför:
Förbundet kan icke biträda förslaget om särskilda styrelser för externatskolorna
och dessas ställande under medicinalstyrelsens överinseende. Det är
här dock pedagogiska synpunkter det i första hand gäller att anlägga. Skolor,
som mottaga sinnesslöa barn, vilka ej äro behäftade med lyten eller sjukdomar,
böra betraktas som undervisningsanstalter.
I svenska stadsförbundets yttrande ha städerna Malmö och Gävle instämt.
Svenska läkaresällskapet hemställer, att i lagtexten uttryckligen utsäges,
att även externatskolorna skola sta under medicinalstyrelsens överinseende
och under tillsyn av inspektören för sinnesslövården, då det är av vikt, att
eleverna vid externaten i samma utsträckning som de på anstalterna bli föremål
för socialmedicinska åtgärder.
Hälsingborgs stad hänvisar till ett av dess folkskolstyrelse avgivet yttrande,
vari anföres:
Folkskolstyrelsen ställer sig betänksam till den tendens att skjuta åt sidan
den pedagogiska sakkunskapen i fråga örn ledningen av sinnesslöundervisningen,
som förmärkes i betänkandet. Det torde knappast vara så avgjort,
som de sakkunniga synas mena, att sinnesslöanstalternas verksamhet, bortsett
från den rena skolundervisningen, skulle ligga helt utanför skolövcrstv
Bihang
till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 205. 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 205.
relsens arbetsområde. 1 själva varket fullgör ju den nutida skolan en mängd
skiftande uppgifter av social och hälsovårdande natur, för vilkas riktiga
handhavande följaktligen skolöverstyrelsen är i sista hand ansvarig. Huvuddelen
av det klientel det här är fråga om, passerar skolan på sin väg till sinnesslöanstalterna,
och det torde främst ankomma på lärarpersonalen och skolledningarna,
örn dess omhändertagande skall ske i rätt tid och på bästa sätt.
Inom folkskolans organisation kvarstår ju (och de sakkunniga föreslå därvidlag
ingen förändring) den närbesläktade, betydligt större grupp av efterblivna
barn, som erhåller undervisning i hjälpskolan. Folkskolstyrelsen ifrågasätter
därför, om icke tvärtom ett större inflytande bör ges skolöverstyrelsen
inom sinnesslövårdsorganisationen. I fråga om de föreslagna externatskolornas
ledning synes det folkskolstyrelsen ur alla synpunkter lämpligast, att folkskolstyrelserna
i ifrågavarande skoldistrikt stadgeenligt fingo i uppdrag att
fungera såsom styrelse för desamma och den kommunala skolledaren (folkskolinspektören,
överläraren) såsom pedagogisk inspektör, varigenom på
denna punkt en onödig duhbelorganisation på den grundläggande skolundervisningens
område förhindras.
Socialstyrelsen framhåller det nära sammanhanget mellan sinnsslövården
och socialvården och säger härom:
Vad först angår undersökning av harn och ansökning om intagning av
sinnesslöa barn å centralanstalt, skulle det enligt förslaget åligga barnavårdsnämnden
att tillse att intagning kommer till stånd. I fråga örn blinda och dövstumma
barn anlitas icke barnavårdsnämnden, utan det ankommer i dessa
fall på vederbörande skolråd och folkskolstyrelse att tillse, att barnet intages
i läroanstalt. Kontroll utövas av vederbörande inspektör övar blindrespektive
dövstumsundervisningen. Att förfaringssättet i praktiken måste
ställa sig annorlunda i fråga om sinnesslöa barn finner styrelsen vara uppenbart.
Styrelsen vill betona att det här föreligger en mera krävande socialpedagogisk
uppgift att verka för förståelse och medverkan från föräldrarnas
sida för att barnen beredas ändamålsenlig undervisning och vård. Det är av
stor betydelse, att verksamheten i bästa mening populariseras, och därvid
gäller det mera att vinna än övervinna, mera sinnelag än lag och tvång.
Styrelsen vill vidare erinra om att uttagningen av barn till sinnesslövården
intimt sammanhänger med den psykiska rådgivning och hälsokontroll
genom psykiatriskt utbildade läkare, varom ungdomsvårdskommittén inom
en nära framtid kommer att avgiva förslag. Denna psykiska rådgivning är
på ett eller annat sätt knuten eller bör vara knuten till barnavårdsnämnderna
och skolorna. Man bör också observera, att socialvårdens organ ofta före
skolans lärare ställas inför uppgiften att hjälpa familjer med sinnesslöa barn
och att omhändertaga barnen.
Sambandet med socialvården sträcker sig även till barnhemmen och ålderdomshemmen,
där ett stort antal sinnesslöa finnas intagna. Det är ett mycket
viktigt socialvårdsintresse att de sinnesslöa barnen på barnhemmen och vårdtagarna
på ålderdomshemmen beredas platser å specialanstalter för undervisning
och vård.
Skolöverstyrelsen anför i fråga om tillvägagångssättet vid de
sinnesslöa barnens omhändertagande:
Då det här gäller en för barnen och målsmännen så ingripande och ömtålig
åtgärd som barns överföring till undervisning och vård i särskilda anstalter,
är det av stor betydelse, att särskiljandet äger rum under medverkan av
de instanser, som kunna förutsättas hava erforderliga möjligheter att träffa
Kungl. Maj:ts proposition nr 205.
35
ett rättvist avgörande och under sådana former i övrigt, som i humanitärt
avseende äro lämpliga.
överstyrelsen finner det ur nämnda synpunkter främst angeläget att lärarens
och skolans erfarenheter av barnen väl utnyttjas vid uttagandet av
de bildbara sinnesslöa, detta så mycket mera som den primära diagnosen
enligt förslaget skulle grunda sig på barnens oförmåga att tillgodogöra sig
undervisning. De åtgärder, som inom folkskolan böra vidtagas beträffande
särskiljandet av dessa barn, kunna lämpligen ansluta till de för uttagning
av barn till hjälpklass fastställda riktlinjerna. Enligt dessa skall avskiljandet
grundas dels på erfarenheter från den vanliga skolundervisningen och dels
på övriga förhandenvarande omständigheter av psykisk och fysisk natur.
För ernående av största möjliga objektivitet vid bedömandet av den psykiska
efterblivenbeten och dess underlag skall härvid vederbörlig hänsyn tagas
till de upplysningar örn barnet, som erhållits vid företagen läkarundersökning
och intelligensundersökning. Även den i riktlinjerna angivna ordningen
för uttagningen synes kunna i tillämpliga delar gälla vid särskiljandet från
folkskolan av de bildbara sinnesslöa. Man kan hava skäl förutsätta, att de
angivna riktlinjerna såvitt är möjligt komma att tillämpas både i fråga om
hjälpklassklientelet och de bildbara sinnesslöa. I den nu föreslagna lagstiftningen
örn sinnesslövården torde de anförda synpunkterna kunna tillgodoses
genom smärre kompletteringar. Det kan ifrågasättas, huruvida icke ansökan
om intagning av bildbara sinnesslöa i särskild anstalt i samtliga de
fall, då så kan ske i samförstånd med målsman och denne ej själv vidtager
åtgärden, finge göras av skolstyrelsen direkt till vederbörande anstalt och
barnavårdsnämnderna endast underrättas om åtgärden. Barnavårdsnämnderna
skulle då engageras endast om tvångsförfarande bleve behövligt. En
sådan uppmjukning av bestämmelserna torde ur psykologisk synpunkt hava
en viss betydelse, och överstyrelsen förordar för sin del en sådan anordning.
Därest ur andra synpunkter barnavårdsnämnderna anses liksom hittills mera
allmänt böra handhava inlagningsprodeduren, vill överstyrelsen dock ej motsätta
sig den av de sakkunniga föreslagna ordningen. Vare sig ansökan ingnes
av enskilda, av skolstyrelserna eller barnavårdsnämnderna böra emellertid
till handlingarna fogas, utöver vad de sakkunniga föreslagit, de uppgifter
och utlåtanden, varpå skolstyrelsen grundat sin uppfattning örn barnet
(förutom läkarintyg även avdelningslärarens utlåtande och uppgift om
eventuellt undergången intelligensprövning).
Socialvdrdskommiltén anför i denna del:
Enligt förslaget skola alla ansökningar ställas till centralanstalten, vars
läkare i samråd med föreståndaren avgör om barnet skall intagas i anstalt
för fullgörande av skolplikten och i så fall å vilken anstalt. Dessförinnan
skall barnet genom barnavårdsnämndens försorg ha undergått läkarundersökning.
Med tanke på don betydelsefulla ställning, som läkaren vid centralanstalten
skall intaga (efter beslut av honom konstitueras exempelvis en
retentionsrätt gentemot den sinnesslöe under lång lid), synes det anmärkningsvärt,
att de sakkunniga icke föreslagit bestämmelser, vilka garantera
att denne äger erforderlig utbildning och erfarenhet i pediatrik och psykiatri,
överhuvud taget synas de sakkunniga icke i erforderlig utsträckning ha
beaktat behovet av sakkunnig läkares medverkan vid skolhemmens verksamhet,
ehuru de rikta viss kritik mot de nuvarande skolhemmen i detta
avseende. De flesta centralanstalterna äro visserligen för små för alt kunna
vid sig binda heltidsanställda läkare, men det är uppenbarligen otillfredsställande,
att garantier ej finnas för att föreståndaren, som bar ali besluta
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 205.
om bl. a. utskrivning till familjevård och återintagning, vid sin sida har
läkare med specialutbildning. Förutsättningarna härför komma givetvis att
ökas efter det eventuella genomförandet av ett förslag om anordnande landstingsvis
av psykiatriska rådgivningsbyråer för barn och ungdom under ledning
av psykiatriskt skolade läkare.
Allmänna svenska föreningen för vården om sinnesslöa och fallandesjuka
har anfört:
Den i sakkunnigförslaget föreskrivna anmälan till barnavårdsnämnden
synes vara onödig, då skolstyrelsen lämpligen själv bör kunna sörja för läkarundersökning.
Enligt föreningens mening bör det vidare vara anstaltens
föreståndare, som i samråd med läkaren avgör frågan om intagning å sinnesslöanstalt
och icke tvärtom.
Beträffande de sakkunnigas förslag i fråga om tvångsåtgärder för
intagning i sinnesslöanstalt anför socialstyrelsen:
Socialstyrelsen måste i fråga örn garantierna för skolpliktens genomförande
göra en invändning mot förslaget, särskilt tillägget till 29 § barnavårdslagen,
nämligen att barnavårdsnämnden skall omhändertaga barn, som är i
behov av vård utom hemmet på grund av sinnesslöhet, även om föräldrarna
ej lämna sitt medgivande därtill. Såsom särskilt framhålles i betänkandet
kommer den föreslagna lagstiftningen genom sina bestämmelser om skolplikt
med anstaltstvång, övervakning, sterilisering m. m. att möjliggöra kraftiga
ingrepp i individens självbestämmanderätt. Av stor vikt är då, att lagbestämmelserna
ge såvitt möjligt betryggande garantier för att sådana åtgärder
icke få vidtagas med mindre starkt grundade skäl därför föreligga. Såsom
styrelsen redan uttalat synes ett annat förfaringssätt än i fråga örn blinda
och dövstumma vara av behovet påkallat. Styrelsen är dock icke övertygad
om att en lösning bör sökas inom barnavårdslagens ram, i varje fall
icke i samband med samhällsvården, såsom föreslås genom nyssnämnda tilllägg
till barnavårdslagen. I anslutning till förslagets huvudtanke att ett ingripande
behövs redan vid intagning å centralanstalt, föreslår socialstyrelsen,
att anmälnings- och intagningsförfarandet liksom sinnesslövårdens ställning
i övrigt till socialvården tages i övervägande genom en kompletterande
utredning, som bör verkställas av ett fåtal personer på kort tid och som icke
bör föranleda uppskov med det framlagda förslagets genomförande.
Socialvårdskommittén anför i denna fråga:
Alla bestämmelser om skolplikt för bildbara sinnesslöa bli uppenbarligen
utan betydelse, örn denna plikt ej kan tvångsvis göras gällande. De sakkunnigas
förslag innebär utvidgning av nu förefintlig tvångsrätt dels genom förslag
till ändrad lydelse av 29 § 2 mom. barnavårdslagen (omhändertagande
för samhällsvård utan föräldrarnas medgivande) och dels genom bestämmelserna
om retentionsrätt i fråga om bildbara sinnesslöa intill 21 års ålder.
Ehuru förstnämnda bestämmelse är motiverad av den föreslagna skolplikten
har den uppenbarligen en rent självständig betydelse, i det att den omfattar
även sinnesslöa barn under skolåldern. Otvivelaktigt finnas emellertid åtskilliga
andra kategorier barn, vilkas vårdbehov det är lika angeläget att tillgodose
som de sinnesslöa. Kommittén är icke övertygad om att nuvarande
bestämmelser om skyddsuppfostran äro otillräckliga för detta syfte. Under
alla förhållanden är kommittén icke beredd att nu förorda en speciallagstiftning,
avseende samtliga sinnesslöa barn, utan vill tillstyrka, att man åtminstone
tills vidare antager bestämmelser, som mera direkt taga sikte på
Kungl. Maj:ts proposition nr 205.
37
de bildbara sinnesslöa barnens skolplikt. Ur principiell synpunkt kunna vägande
erinringar riktas mot det föreslagna tillägget till 29 § barnavårdslagen
även därutinnan, att i samhällsvården införes ett moment av tvång, som är
för denna hjälpform främmande. Härigenom utsuddas på ett olyckligt sätt
gränsen mellan samhällsvård och skyddsuppfostran. Förslaget innebär i denna
del bl. a., att besvärsrätt ej skulle finnas mot barnavårdsnämndens beslut,
ej heller skyldighet för barnavårdsnämnden att, då föräldrarna motsätta
sig vården, underställa ärendet länsstyrelsens prövning. I detta sammanhang
vill kommittén erinra örn att skolmyndigheterna enligt nuvarande
ordning ha ansvaret för att skolpliktiga blinda och dövstumma barn överföras
till undervisningsanstalterna. En motsvarande ordning vore givetvis tänkbar
beträffande sinnesslöa barn. Kommittén finner dock i likhet med de
sakkunniga, att åt barnavårdsnämnderna med deras större erfarenhet av behandlingen
av i ett eller annat avseende defekta barn bör anförtros ifrågavarande
uppgift, särskilt som det i åtskilliga fall torde finnas anledning att,
när anmälan angående sinnesslött barn inkommer, undersöka de i föräldrahemmet
rådande förhållandena ur vidare synpunkter än sådana, som sammanhänga
med själva skolplikten. Huruvida samhällets tvångsmakt gentemot
de sinnesslöa barnen i skolpliktig ålder bör fastställas i samband med
en reform av skyddsuppfostringsinstitutet eller genom särskilda bestämmelser
inom ramen för en lagstiftning om skolplikt, torde vara av mindre betydelse;
kommittén vill emellertid närmast förorda, att sistnämnda väg beträdes.
Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet riktar liknande invändningar
mot förslaget till ändring i barnavårdslagen och anför vidare härom:
Enligt förbundets mening bör, örn ett omhändertagande enligt barnavårdslagen
måste komma till stånd för att bereda de sinnesslöa barnen skolutbildning,
detta ske genom att barnen omhändertagas för skyddsuppfostran.
För detta ändamål synes 22 § a) barnavårdslagen böra givas ett sådant innehåll,
att indikationer för barns omhändertagande skapas för fall, då föräldrarna
motsätta sig eller förhindra fullgörandet av skolplikt vid sinriesslöskola.
Även andra ändringar i barnavårdslagen äro emellertid påkallade av
de sakkunnigas förslag. Sålunda torde det vara nödvändigt att i 6 kap. barnavårdslagen
införa bestämmelser, som giva ledningen för sinnesslöanstalt
samma befogenhet som skyddshemsledning att besluta angående omhändertaget
barns utskrivning.
Allmänna svenska föreningen för vården örn de sinnesslöa och fallandesjuka
framhåller, att förslaget till ändring i 29 § barnavårdslagen icke stämmer
överens med den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, att vårdnadsliavaren
ensam avgör frågan örn omhändertagandet av sinnesslö, som
befunnits obildbar, och föreslår därför att ändringen i barnavårdslagen inskränkes
till bildbara sinnesslöa.
Beträffande frågan örn rätten att anföra besvär över besil!
t o m intagning å sinnesslöanstalt anför Malmö siad:
Som förut nämnts skall medicinalstyrelsen enligt förslagen utgöra besvärsinstans
i frågor rörande intagning i sinnesslöanstalt. Då intagning i sinnesslöanstalt
onekligen innebär ett tämligen betydande ingrepp i den enskildes frihet,
samt åtgärden, när fråga icke är örn utpräglat sinnesslöa, sannolikt icke
alltid kommer att hälsas nied tillfredsställelse av (leii efterblivnes anhöriga,
3S
Kungl. Maj.ts proposition nr 205-
kan förutses, att åtskilliga ömtåliga frågor rörande intagning komma att dragas
under besvärsinstansens prövning. Likaledes komma troligen åtskilliga
konflikter att uppkomma t. ex. rörande fråga om vilken anstalt, som i varje
fall är den lämpliga för viss sinnesslö, i vilka konflikter stat och kommun
kunna lia motsatta ekonomiska intressen. Det må erinras örn, att inom
sinnessjukvården inrättats ett särskilt organ, sinnessjuknämnden, för prövning
av frågor om utskrivning från sinnessjukhus. Sinnessjuknämnden har
givits sådan sammansättning, att även andra synpunkter än rent medicinska
avsetts skola vinna tillbörligt beaktande vid prövning av frågor om kvarhållande
å sinnessjukhus m. m. Vad beträffar sinnesslövården synes enligt
avdelningens mening lämpligast, att ett särskilt organ för prövning av besvär
över beslut om intagning å sinnesslöanstalt inrättas, i vilket organ ej endast
medicinsk utan även pedagogisk och juridisk sakkunskap bör vara företrädd.
Skolöverstyrelsen anför, att när det gällde besvärsordningen vid klagan i
ärende om intagning å anstalt av sinnesslött barn den myndighet, som skulle
ha överinseendet över dessa anstalter, även borde upptaga besvär. I varje
fall syntes yttrande över besvären böra före avgörandet inhämtas från pedagogiske
inspektören för sinnesslöundervisningen.
Departementschefen.
Såsom jag redan i det föregående framhållit torde den nu ifrågavarande
lagstiftningen böra innehålla två huvudgrupper av bestämmelser, nämligen
dels sådana som röra skyldighet för landsting och städer utanför landsting
att anordna anstalter för vård och uppfostran av bildbara sinnesslöa
och dels föreskrifter angående de sinnesslöas intagning i och utskrivning
från dylika anstalter, tvångsmedel, besvärsrätt m. m. Däremot äro stadganden
rörande statens skyldighet att omhändertaga vissa kategorier av
sinnesslöa icke av beskaffenhet att behöva fastslås i lag. Behovet av tvångsmedel
i dessa fall torde även vara tillräckligt tillgodosett genom redan befintliga
lagar (sinnessjuklagen och barnavårdslagen). Vid sådant förhållande
torde, såsom också framhållits av socialvårdskommittén, den av de
sakkunniga föreslagna rubriken till lagen (lag om sinnesslövården) vara
alltför omfattande. I stället synes lagen lämpligen böra rubriceras såsom lag
angående undervisning och vård av bildbara sinnesslöa.
Såsom de sakkunniga närmare utvecklat erfordras för fullgörandet av de
uppgifter, som skola åvila landsting och städer utanför landsting, anstalter
av olika slag, nämligen i främsta rummet skolhem med sinnesslöskolor samt
i anslutning därtill upptagningshem för sinnesslöa barn under skolåldern och
arbetshem för elever, som avslutat utbildningen i sinnesslöskola. De sakkunniga
ha föreslagit, att dessa olika anstalter för vinnande av enhetlighet i ledning
och administration samordnas i en centralanstalt för varje landstingsområde
eller stad, som icke deltager i landsting. Detta förslag, som icke föranlett
några erinringar, finner jag mig böra biträda. Även externatskolorna
synas, där sådana förekomma, lämpligen böra inordnas under centralanstaltens
styrelse. Härigenom vinnes att alla ansökningar om intagning i
Kungl. Maj:ts proposition nr 205-
39
sinnesslöskola samlas till ett ställe, centralanstaltens styrelse, där sålunda
avgörandet träffas, huruvida vederbörande lämpligen bör undervisas i externatskola
eller intagas i internatanstalt. Härigenom erliålles även på ett
tidigt stadium en enhetlig registrering av och kontroll över samtliga sinnesslöa
barn inom kommunens område.
Givetvis bör hinder icke föreligga för att, såsom hittills i vissa fall ägt
rinn, flera landsting eller landsting och stad anordna gemensam centralanstalt.
De sakkunniga ha föreslagit, att skyldigheten att anordna centralanstalt
för bildbara sinnesslöa skulle kunna i särskilda fall överflyttas på enskild
anstalt, som av medicinalstyrelsen godkännes för sådant ändamål. Härvid
torde de sakkunniga i första hand ha tänkt på förhållandena i Stockholms
stad, som för närvarande icke har någon egen internatskola utan tillgodosett
sitt behov av internatplatser genom överenskommelse med Föreningen
för sinnesslöa barns vård. Föreningens sinnesslöanstalt vid Slagsta fungerar
enligt denna överenskommelse i realiteten som internatanstalt för Stockholms
stad, och den torde även, ehuru formellt en enskild anstalt, i huvudsak
drivas med medel, som anslås av Stockholms stad. Det synes emellertid
vara mindre tillfredsställande att åt en enskild anstalt överlåta så viktiga
avgöranden som att besluta om tvångsintagning å internatanstalt och dylikt,
särskilt som inga garantier finnas för en sådan förenings bestånd eller
för kvalifikationerna hos dess ledning. Det synes därför vara en riktigare
lösning, att landsting och stad skola kunna i viss omfattning, i den mån
behovet av anstaltsplatser blivit fyllt genom särskilda överenskommelser,
befrias från skyldighet att anordna anstalt av visst slag, t. ex. skolhem eller
arbetshem, men att det dock alltid skall finnas en kommunal anstaltsstyrelse,
till vilken beslutanderätten i fråga om intagning samt ansvaret för
de sinnesslöas omhändertagande kunna knytas. I allmänhet torde väl också
någon eller några av de avdelningar, av vilka en fullständig cenlralanstalt
består, komma att sortera direkt under denna styrelse.
De sakkunniga ha föreslagit, att de kommunala sinnesslöanstalten^ skola
stå under överinseende av medicinalstyrelsen och under närmaste tillsyn
av inspektören för sinnesslövården samt att därjämte sinnesslöskolor samt
arbetshem, som äro knutna till skolhem, skola vara underkastade pedagogisk
inspektion. Häremot bär i vissa yttranden gjorts gällande, alt de föreslagna
centralanstalterna helt eller åtminstone till övervägande del lia karaktären
av skol- och uppfostringsanstalter samt att det vid sådant förhållande
läge närmast till hands att överinseendet över anstalterna skulle anförtros
åt skolöverstyrelsen.
Inom sinnesslövården finnas vissa grenar (t. ex. vårdhem för obildbara
sinnesslöa), där vårdsynpunkterna helt överväga, och andra grenar (t. ex.
skolhem), där undervisnings- och uppfostringsmomenten träda i förgrunden.
Beträffande de förstnämnda grenarna torde någon tvekan icke råda
örn att de böra stå under medicinalstyrelsens överinseende. I fråga örn de
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 205-
sistnämnda grenarna åter förhåller det sig så, att det visserligen i främsta
rummet är fråga om skolundervisning och uppfostran men att denna med
hänsyn till klientelets beskaffenhet måste meddelas med ett helt annat hänsynstagande
till medicinska synpunkter än vid annan undervisning. Vid
arbetshemmen slutligen meddelas visserligen undervisning i praktiska färdigheter
(yrkesutbildning), men de viktigaste och mest maktpåliggande uppgifterna
vid denna verksamhetsgren torde dock hänga samman med elevernas
anpassning och utplacering i förvärvsverksamhet under mera fria förhållanden.
För dessa uppgifter torde medicinsk skolning och insikter i sociala
frågor vara av större betydelse än rent pedagogisk utbildning.
Enligt de sakkunnigas förslag, till vilket jag i det föregående uttalat min
anslutning, skulle den kommunala sinnesslövården organiseras i centralanstalter,
i regel omfattande såväl skolhem som arbetshem och vårdhem,
eventuellt även externatskola. Någon uppdelning av det egentliga överinseendet
över anstalterna efter dessa olika grenar lärer icke kunna komma i
fråga. Vid bedömande av frågan vilken myndighet, som bör utöva överinseendet,
bör beaktas att de av skolöverstyrelsen framhävda pedagogiska synpunkterna
endast äga giltighet under skoltiden, medan den sinnesslöe enligt
förslaget dels kan omhändertagas redan före skolåldern, dels skall stå under
övervakning jämväl såsom vuxen. För ett effektivt utnyttjande av samtliga
platser för sinnesslöa, däri inbegripet sådana platser, vilka stå till förfogande
a sinnessjukhus, bör vidare en enhetlig ledning av samtliga sinnesslöanstalter
och sinnessjukhus för mottagande av sinnesslöa eftersträvas.
Sådan ledning kan emellertid ej tänkas utövad av annan myndighet än
medicinalstyrelsen. Vidare synes det nära sambandet med socialvården bliva
med medicinalstyrelsen såsom överordnad myndighet bäst tillgodosett, då
det redan nu bedrives ett intimt samarbete mellan medicinalstyrelsen och
socialstyrelsen i socialmedicinska frågor. På grund av nu anförda skäl ansluter
jag mig till de sakkunnigas förslag att förlägga överinseendet över de
kommunala anstalterna hos medicinalstyrelsen.
Uppenbart är emellertid, att undervisningen vid sinnesslöskolor och arbetshem
bör stå under pedagogisk inspektion av skolöverstyrelsen genom den
pedagogiske inspektören för sinnesslöundervisningen. Föreskrift om sådan
inspektion torde böra införas i lagtexten såsom också skett i de sakkunnigas
förslag.
I fråga om intagningsproceduren synes det vara riktigt att, såsom socialstyrelsen
framhållit, omhändertagandet i största möjliga utsträckning bör
ske på frivillighetens väg och att tvångsåtgärder böra anlitas endast som
en yttersta utväg. Vederbörande skolmyndighet bör av denna anledning och
med hänsyn till sin pa direkt erfarenhet grundade kännedom örn barnen i
första hand omhänderha särskiljandet av de sinnesslöa barn, som icke redan
före skolålderns inträde omhändertagits å sinnesslöanstalt. Den erforderliga
läkarundersökningen torde då i regel kunna verkställas genom skolans försorg,
och med ledning av undersökningens resultat kunna föräldrarna uppmanas
att göra ansökan örn barnets intagande i vederbörande centralan
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 205-
41
stalt. Emellertid synes det vara lämpligt, att anmälan från skolan till barnavårdsnämnden
sker såväl då ansökan till centralanstalten redan kommit
till stånd genom skolans förmedling som då något hinder härför mött. Härigenom
erhåller barnavårdsnämnden kännedom om samtliga sinnesslöa barn
inom sitt område och kan åläggas ansvaret för att de bli omhändertagna i
enlighet med lagen. Har ansökan till centralanstalten icke gjorts av vederbörande
vårdnadshavare och kan icke heller barnavårdsnämnden förmå honom
att ingiva sådan ansökning, bör givetvis nämnden vara behörig att
själv föranstalta härom.
Avgörandet av frågan om intagning i centralanstalt synes böra läggas hos
centralanstaltens läkare i samråd med föreståndaren. Avgörandet gäller dels
frågan, huruvida barnet är sinnesslött eller icke, och dels frågan, huruvida
det utan närmare prövning kan anses vara obildbart eller om det i sinnesslöskola
bör undergå prövning i fråga örn bildbarhet.
Även om prövningen giver vid handen, att det är fråga örn ett hildbart
sinnesslött barn, kan det stundom ifrågakomma, att barnet av särskilda
skäl bör sändas till en specialanstalt. Det kan även inträffa, alt centralanstalten
på grund av platsbrist eller annan anledning vill föranstalta om dess
omhändertagande å annan anstalt. I den mån barnet icke omhändertages
å statsanstalt bör det emellertid fortfarande betraktas som inskrivet vid centralanstalten
och stå under dess kontroll och tillsyn.
Om avgörandet av intagningsfrågan sålunda lägges i läkarens hand är
det givet, att vissa garantier böra skapas för läkarens kompetens på ifrågavarande
område. Föreskrifter i dylikt hänseende synas böra utfärdas i administrativ
ordning.
För att i sista hand säkerställa omhändertagandet av de sinnesslöa erfordras
givetvis en viss möjlighet till tvångsutövning. Att, såsom de sakkunniga
föreslagit, för detta ändamål anknyta till barnavårdslagen genom att möjliggöra
omhändertagande till samhällsvård av sinnesslött barn även utan
föräldrarnas medgivande, synes med hänsyn till de vägande erinringar, som
i yttrandena framförts häremot, icke kunna komma i fråga. Icke heller
synes det vara lämpligt att anknyta till institutet skyddsuppfostran. Härför
skulle bl. a. krävas, att åtskilliga specialbestämmelser för de ifrågavarande
fallen infördes i barnavårdslagen. I stället bör i förevarande lag särskilt
regleras den möjlighet till tvångsutövning, som bör ifrågakomma. Härvid
synes det ligga närmast till hands att anknyta till sinnessjuklagens bestämmelser
i motsvarande hänseende. Detta skulle innebära, att handräckning
av polismyndighet för verkställande av beslut örn intagning bör kunna
erhållas på begäran av den, som ansökt om intagning. Likaså bör handräckning
kunna anlitas för att lill anstalten återföra den, som därifrån olovligen
undanhåller sig.
Då beslut rörande intagning å sinnesslöanstalt sålunda skall kunna genomföras
tvångsvis, måste uppenbarligen möjlighet öppnas att anföra besvär
över beslutet. Även i detta avseende synes det vara lämpligt att anknyta
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 205-
till sinnessjuklagen och föreskriva, att besvär i dylika fall skola anföras hos
sinnessjuknämnden. Denna har redan nu att handlägga liknande ärenden
beträffande sådana sinnesslöa, som äro intagna å sinnessjukhus, I fråga om
beslut, varigenom utskrivning vägrats, synes motsvarande besvärsrätt böra
stadgas.
I fråga om utskrivning bör, såsom de sakkunniga föreslagit, förekomma
olika former: utackordering i familjevård, försöksutskrivning och definitiv
utskrivning. Beslutanderätten i fråga örn de båda förstnämnda åtgärderna
torde i regel böra tillkomma centralanstaltens styrelse eller förståndare även
i de fall, då vederbörande enligt särskild överenskommelse omhändertagits
å enskild anstalt. I särskilda fall synes emellertid utskrivningsrätten kunna
delegeras till föreståndare för dylika anstalter. I fråga om definitiv utskrivning
bör beslutanderätten liksom vid inskrivningen tillkomma läkaren efter
samråd med föreståndaren.
Definitiv utskrivning torde i fråga om barn, som tillhör ifrågavarande
kategori (bildbara sinnesslöa), i regel icke böra ske förrän vid fyllda 21 år.
Sedan denna ålder uppnåtts bör retentionsrätten enligt förevarande lag bortfalla.
Utskrivning skall därför ske, då det begäres, och återintagning icke
äga rum utan medgivande.
De sakkunnigas lagförslag har inom departementet underkastats en genomgripande
omarbetning för tillgodoseende av de synpunkter, som nu
framlagts. Härvid ha åtskilliga av de sakkunniga föreslagna bestämmelser
med närmare föreskrifter rörande vården å de kommunala anstalterna m. m.
uteslutits, emedan de avse ämnen, som lämpligen kunna med stöd av ett
i lagen givet bemyndigande regleras i administrativ ordning.
Jag övergår härefter till att närmare behandla departementsförslagets särskilda
bestämmelser.
De särskilda lagbestämmelserna,
1 §•
Denna paragraf motsvarar 1 § i de sakkunnigas förslag.
De sakkunniga anföra beträffande benämningen sinnesslö:
Enligt gällande språkbruk betecknas som sinnesslö den, som på grund av
ett medfött eller i tidigaste barndomen förvärvat psykiskt defekttillstånd
saknar förutsättningarna för att självständig kunna sköta sig och sina angelägenheter.
Denna beteckning har i många fall lett till missförstånd, då
den, som icke är fackman på området, i ordet lagt den innebörden att »slöhet»
skulle föreligga, d. v. s. brist på energi, initiativ och företagsamhet.
Så är långt ifrån alltid fallet. Många av de sinnesslöa äro trots bristande
uppfattningsförmåga och omdöme normalt aktiva, de till den eretiska typen
hörande t. o. m. hyperaktiva och med livliga reaktioner. Beteckningen
har även lett till missförstånd på så sätt att sinnesslöhet ansetts föreligga
hos sinnessjuka, hos vilka det framträdande symtomet varit psykisk avtrubbning
och nedsatt aktivitet, och inte så sällan har det inträffat att en patient
lidande av schizofreni, vilken före insjuknandet visat normal begåvning,
Kungl. Maj:ts proposition nr 205.
43
anmälts till sinnesslöanstalt. Ett särskiljande av sinnessjuka och sinnesslöa
är nödvändigt, då de i mycket reagera helt olika, kräva olika behandling
och lia en helt olika prognos. Dessa förhållanden lia gjort att möjligheten
övervägts att ersätta benämningen bildbar sinnesslö med någon annan beteckning.
De sakkunniga erinra härefter om den i 1894 års betänkande använda benämningen
andesvag, motsvarande det i Danmark och Norge använda ordet
aandssvag. De sakkunniga avvisa emellertid såväl denna benämning som det
i finsk lagstiftning använda uttrycket sinnessvag såsom mindre överensstämmande
med svenskt språkbruk. Ett förslag att införa facktermen imbecill
för bildbara sinnesslöa såsom motsats till idiot för obildbara sinnesslöa
och debil för hjälpklassmässiga avvisas även, då ordet ej är svenskt och
säkerligen för många skulle vara obegripligt. Slutligen omnämnes ett förslag
att låta begreppet efterbliven omfatta alla psykiskt undermåliga, som äro
bildbara. Därvid skulle man då nödgas urskilja en grupp »höggradigt efterblivna»
motsvarande de s. k. bildbara sinnesslöa, till skillnad från de hjälpklassmässiga.
Ehuru gränsen mellan dessa båda grupper alltid måste bliva
i viss mån flytande, vilket kunde tala för en gemensam benämning, så framhålla
de sakkunniga att denna gräns dock i åtskilliga hänseenden är av stor
betydelse, t. ex. för tillämpning av steriliserings-, äktenskaps- och förmynderskapslagarna.
I dessa lagar användes benämningen sinnesslö såsom sammanfattande
beteckning för de obildbara och de bildbara sinnesslöa. Med
hänsyn härtill hava de sakkunniga efter noggrant övervägande stannat för
att bibehålla den nuvarande beteckningen bildbara sinnesslöa.
De sakkunniga anföra härefter:
Att i lagtext distinkt ange var gränsen mellan efterblivenhet (debilitet) och
sinnesslöhet (imbecillitet) skall dragas låter sig ej göra. I utpräglade fall är
ställandet av diagnosen ej svår och barnets förhållande till och oförmåga
att tillgodogöra sig den vanliga skolundervisningen ger i många fal otvetydigt
belägg för att sinnesslöhet föreligger. I gränsfall eller sådana fall som
kompliceras av andra defekter, såsom kroppsliga sjukdomstillstånd, psykopati,
lässvårighet eller dylikt, kan avgörandet vara svårt och kräva speciell
undersökning eller särskild observation under någon tid. Som hjälpmedel
för fastställande av den psykiska utvecklingsgraden användes i stor utsträckning
prövning enligt vissa schemata, intelligenstests, genom vilka ett värde
på den undersöktes intelligensålder erhålles, ur vilket den relativa intelligensutvecklingen,
intelligenskvoten, kan beräknas. Desssa intelligenstests äro
dock ingalunda några absoluta mätare av den undersöktes intelligens utan
endast ett hjälpmedel härför, och de erhållna värdena måste ofta korrigeras
med hänsyn till resultatet av den psykiska undersökningen i övrigt. Det kan
därför ej vara lämpligt att i lagtext fixera en viss intelligenskvot som gräns
mellan imbecillitet och debilitet utan har det ansetts riktigare att beträffande
barn i skolåldern draga en gräns svarande mot barnens i praktiken visade
förmåga eller oförmåga att tillgodogöra sig den i folkskolan meddelade
undervisningen. I det här framlagda förslaget till lag om sinnesslövården har
därför som sinnesslö betecknats den, vilken intellektuellt står för lågt för
att kunna tillgodogöra sig den i folkskolan inklusive dess hjälpklasser meddelade
undervisningen.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 205.
Departements
thelen.
Den terminologiska frågan beröres i ett par av de avgivna yttrandena. Sålunda
förordar statskontoret för ifrågavarande klientel den »med nordiskt
språkbruk överensstämmande benämningen sinnessvaga». Allmänna svenska
föreningen för vården om sinnesslöa och fallandesjuka anför:
De sakkunniga ha efter åtskillig tvekan stannat för att behålla den gemensamma
beteckningen sinnesslöa för alla, som intellektuellt stå för lågt för
att kunna tillgodogöra sig undervisning i folkskola. Detta innebär, att de höggradigt
efterblivna, de imbecilla, sammanslås med de klart obildbara till en
grupp. Sakligt sett är detta icke riktigt, då de förra såsom bildbara höra
samman med folkskolans klientel och liksom detta skola undervisas och
fostras. Helt annorlunda förhåller det sig med de obildbara. Genom användningen
av beteckningen sinnesslö på sådana psykiskt efterblivna barn, som
icke ha förutsättningar för vanlig hjälpskoleundervisning, påverkas på ett
olyckligt sätt inställningen till dessa. Även de sakkunniga själva kunna tänkas
i viss mån ha påverkats härav, enligt vad som synes framgå av deras
alltför utpräglat medicinska syn på dessa s. k. bildbara sinnesslöas undervisning
och fostran. Föreningen anser sig emellertid, såsom saken nu föreligger,
icke böra göra något särskilt yrkande i detta avseende.
Skolöverstyrelsen har föreslagit, att definitionen förtydligas till att gälla
lärjunge, som på grund av bristande fattningsförmåga ej kan tillgodogöra sig
undervisningen i folkskola med dess hjälpklasser.
Beteckningen sinnesslö har redan använts i åtskilliga olika sammanhang
i svenska lagstadganden, t. ex. i giftermålsbalken, förmynderskapslagen, steriliseringslagen
och sinnessjuklagen. Även om i nu förevarande sammanhang
i viss mån andra synpunkter äro avgörande för gränsdragningen än
vid tillämpningen av nämnda lagar synes någon anledning icke föreligga
att nu använda annan beteckning än den sålunda i svenskt lagspråk hävdvunna.
I övriga lagar, där benämningen sinnesslö eller sinnesslöhet förekomma,
har någon närmare definition av begreppet icke givits. I det sammanhang,
varom nu är fråga, synes emellertid en dylik definition lämpligen böra infogas
i lagtexten, även om den enligt sakens natur måste bli i viss mån
svävande. Härvid har de sakkunnigas förslag något jämkats för att starkare
betona, att det rör sig örn en bristande utveckling av förståndsgåvorna.
Med hänsyn till vad skolöverstyrelsen anfört lia vidare ordalagen i fråga
om skolundervisningen jämkats.
Jämväl begreppet bildbar synes böra i någon mån klargöras i lagtexten.
Genom andra stycket i paragrafen avgränsas lagens tillämpningsområde
gentemot området för den statliga sinnesslövården.
2 §■
Denna paragraf motsvarar 3 § första stycket i de sakkunnigas förslag.
Huvudgrunderna för organisationen ha redan förut behandlats i den allmänna
motiveringen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 205. 45
3 §•
Denna paragraf motsvaras av 3 § tredje stycket och 4 § i de sakkunnigas
förslag.
De sakkunniga anföra:
Som i det föregående framhållits är det ett önskemål att det i anslutning
till varje centralanstalt förutom skolhem finnes dels arbetshem för elever,
som slutat undervisningen i sinnesslöskolan, dels vårdhem för barn. Något
absolut krav på att denna utbyggnad skall vara verkställd vid alla centralanstalter
vid genomförandet av skolplikt för bildbara sinnesslöa barn har
dock ej ansetts nödvändigt, men har den bestämmelsen upptagits, att där
vårdhem för barn eller arbetshem ännu icke blivit anordnat vid en centralanstalt
skall denna ha samarbete med enskild anstalt av motsvarande art.
Centralanstaltens föreståndare erhåller härigenom möjlighet att öva kontroll
över å ena sidan att varje i vårdhemmet intaget barn, som inger den minsta
förhoppning örn bildbarhet, blir prövat i sinnesslöskolan, å andra sidan att
elev, som avslutat undervisningen i denna, erhåller behövlig praktisk utbildning
av lämplig art.
Allmänna svenska föreningen för vården om sinnesslöa och fallandesjuka
anför:
I de sakkunnigas förslag föreskrives, att centralanstalt bör omfatta^ skolhem,
vårdhem för sinnesslöa barn och arbetshem. Föreningen föreslår, att
beteckningen vårdhem utbytes mot namnet observationsavdelning. Här skola
nämligen småbarn mottagas för observation och endast behållas så länge,
att full säkerhet vinnes, huruvida barnet är hildbart eller ej.
I åtskilliga yttranden har påyrkats, att externatskolorna beredas större utrymme
än som skett i de sakkunnigas förslag. Sålunda föreslås dels, att
byggnadsbidrag skall utgå även till anordnande av dylika skolor, något
som de sakkunniga icke föreslagit, och dels att möjligheten att använda
denna skolform icke uteslutande knytes till städerna.
Sättet för anknytning av enskilda anstalter till den i lagen reglerade organisationen
har behandlats i den allmänna motiveringen. Då beteckningen
vårdhem närmast för tanken på anstalter för obildbara synes den icke vara
fullt lämplig för de ifrågavarande barnhemmen. Då emellertid barn, som
intagas tidigt på dessa hem, kunna komma att vistas där åtskilliga år innan
de uppnått skolåldern synes icke heller beteckningen observationshem vara
fullt adekvat. Jag föreslår därför att de benämnas upptagningshem. Beträffande
extematskolorna synes det icke vara någon anledning att begränsa
användningen av dessa utöver vad som i det särskilda fallet betingas av de
föreliggande förhållandena. Möjlighet bör även föreligga att kombinera externat
och internat.
4 §•
Beträffande denna paragraf, som motsvarar 8 § i de sakkunnigas förslag,
må hänvisas till den allmänna motiveringen.
Departements
chefen.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 205.
5 §•
Denna paragraf motsvarar 9 § och 10 § första stycket i de sakkunnigas
förslag.
De sakkunniga anföra rörande intagningsproceduren:
Då vissa tvångsbestämmelser beträffande omhändertagandet av bildbara
sinnesslöa införas, är det av vikt att uttagningsförfarandet av dessa barn
blir sådant, att garantier för ett riktigt och fullständigt urval av de sinnesslöa
erhållas och att tillämpningen i hela landet blir likartad. Redan före
skolåldern omhändertages ett stort antal sinnesslöa barn, såväl bildbara som
obildbara, antingen genom de anhörigas eller barnavårdsnämndens försorg.
Har sinnesslöheten icke tidigare uppmärksammats framträder den i varje
fall sedan barnets skolgång börjat. De sinnesslöa barnen kunna mycket dåligt
följa den vanliga skolundervisningen och värdefull tid går förlorad örn
de ej erhålla för dem särskilt anpassad undervisning.
Det direkta ansvaret för att de psykiskt undermåliga barnen som påbörjat
sin skolgång anmälas för ytterligare undersökning åvilar i första hand klasslärare
och skolföreståndare. Skolläkarna böra ha sin uppmärksamhet riktad
på att de sinnesslöa ej kvarstanna i skolan och själva taga initiativ till undersökning
om vederbörande lärare ej skulle göra det. Folkskolinspektörerna
ha överinseendet över att barn, som ej lämpa sig för undervisning i folkskolan,
skiljas från skolan.
Klassläraren skall till skolans ledning anmäla alla de barn som uppenbart
ha svårighet att tillgodogöra sig skolundervisningen. Sådan anmälan
bör ske i alla fall där barnet mer än en gång blivit kvarsittare, såvida ej
kvarsittandet orsakats av andra skäl än psykisk undermålighet såsom överflyttning
från annan skola, långvarig kroppslig sjukdom eller dylikt. Förfaringssättet
blir något olika beroende på om skolläkare finnes vid skolan eller
ej. Där skolläkare finnes bör barnet utan dröjsmål undersökas av denne.
Finner läkaren vid sin undersökning av barnet detta vara sinnesslött skall
meddelande härom lämnas skolans ledning (Överlärare, skolstyrelse), som
har att skilja barnet från skolan och anmäla det till barnavårdsnämnden
0 §)•
Vid skola där skolläkare ej finnes bör i första hand barnets anhöriga underrättas
om önskvärdheten av att barnet undersökes antingen av tjänsteläkaren
eller vid rådgivningsbyrå för psykiskt sjuka eller av annan lämplig
läkare. Kommer ej undersökning hos läkare till stånd genom de anhörigas
försorg eller sakna de ekonomiska möjligheter härtill skall barnet anmälas
till barnavårdsnämnden, som har att tillse att sådan undersökning företages
(i° §)•
Antingen i skolan eller i samband med läkarundersökningen bör om möjligt
intelligensprövning av barnet göras. Som allmän regel torde gälla att barn
med en intelligenskvot (IQ) under 70 skola anmälas till sinnesslöanstalt, medan
de som ha en intelligenskvot mellan 70 och 80 i regel böra hänvisas
till hjälpklass. Dessa gränser äro dock ingalunda absoluta. I vissa fall kunna
barn med en IQ mellan 65 och 70 få kvarstanna för ytterligare prövning i
hjälpklass där sådan finnes anordnad, i andra fall kan det vara befogat
att hänvisa barn med en IQ mellan 70 och 75 till sinnesslöskola. Barn med
en IQ under 65 torde, förutsatt att intelligensundersökningen utförts riktigt,
alltid böra hänvisas till sinnesslöskola. Som förut framhållits är intelligensundersökningen
ej en direkt mätare av barnens psykiska kapacitet utan endast
ett hjälpmedel för att få en gradering på denna och det bör varnas för
att alltför mycket låta avgörandet bero på resultatet av denna undersökning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 205.
47
Utslagsgivande blir det psykiska tillståndet i dess helhet och barnets dokumenterade
förmåga att reda sig bland kamrater och i undervisningen. De
uppgifter lärarna kunna lämna härom äro synnerligen värdefulla och läkarens
avgörande bör därför helst ske efter samråd med lärarna.
Det tillhör ej denna utredning att angiva vilka åtgärder som böra vidtagas
om barnet ej befinnes vara sinnesslött utan skolsvårigheterna visa sig bero
på psykisk debilitet eller andra omständigheter. Då hjälpklassundervisning
ännu ej anordnats i stora delar av landet, måste det här betonas att de debila
barnen ej skola hänvisas till sinnesslöanstalter utan omhändertagas på annat
sätt, eventuellt kvarstanna i den vanliga folkskolan. Givet är dock att de åtgärder,
som i praktiken vidtagas, i viss mån komma att påverkas av om
hjälpklasser finnas eller ej. I tveksamma fall kunna barnen beräknas få
kvarstanna i hjälpklass för ytterligare observation, medan de där lijälpklass
saknas direkt hänvisas till sinnesslöskola.
Skolstyrelsen har därjämte skyldighet att anmäla barnet till barnavårdsnämnden.
I praktiken torde i första hand läkaren eller läraren böra underrätta
barnets målsman örn dess tillstånd och vilka åtgärder som med anledning
härav böra vidtagas. Ombesörja de anhöriga att barnet sändes till sinnesslöanstalt,
finnes ingen anledning för barnavårdsnämnden att ingripa.
En obligatorisk anmälan till barnavårdsnämnden har dock, med hänsyn till
behovet av kontroll över att åtgärden verkligen kommer till stånd, ansetts
behövlig och det formella ansvaret för barnets intagande å sinnesslöanstalt
vilar på nämnden.
I vissa fall är sinnesslöheten uppenbar redan före barnets inträde i skolan,
i vilket fall barnet ej alls bör intagas i folkskolan. I andra fall kan tveksamhet
råda och en tids skolgång vara önskvärd innan något beslut om vidare
åtgärder fattas. Längre tid än ett år bör ett sådant barn som regel ej
kvarstanna i skolan innan avgörande fattas; endast i undantagsfall bör prövningstiden
utsträckas till två år.
Hitintills har det relativt ofta inträffat att sinnesslöa barn fått sin skolgång
uppskjuten ett eller flera år, då de anhöriga hyst den förhoppningen att
psykisk undermålighet ej skulle föreligga utan endast en försenad utveckling
av barnet. Fall av sent inträdande skolmognad finnas, särskilt hos barn, som
i förskoleåldern varit kroppsligt sjuka. I dessa fall är uppskov nied skolgångens
början berättigad, men sådana fall äro tämligen sällsynta. Psykiskt undermåliga
barn fara däremot bäst av att så snart som möjligt komma under
för dem lämpad behandling. För att förhindra långvarigt uppskov med skolgångens
början hos psykiskt undermåliga har därför anmälan till sinnesslöanstalt
ansetts böra ske senast när barnet uppnår 9 års ålder (9 §).
I fråga örn intagningsförfarandet, som i sina huvudgrunder berörts redan
i den allmänna motiveringen, har jag i det stora hela funnit den av de
sakkunniga föreslagna ordningen lämplig. Det torde emellertid icke vara behövligt
att i detalj reglera förfarandet i lagtexten. Beträffande externatskolorna
torde det, som jag tidigare nämnt, vara lämpligast att även intagningen
i dessa går genom centralanstalten.
6 §.
Denna paragraf ger föreskrifter örn de handlingar som skola åtfölja ansökan
om inskrivning i centralanstalt, och motsvarar i huvudsak 12 § i de
sakkunnigas förslag till stadga för sinnesslösvården.
Departements
chefen.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 205.
Departements- Då inskrivningsbeslutet skall grundas endast å ansökningshandlingarna
c e en'' synes det vara riktigast att föreskrifter om dessa lämnas i lagen. Utöver
de sakkunnigas förslag har föreskrivits, att i fråga om den, som varit elev
i folkskola, redogörelse för lärarens iakttagelser skola bifogas.
V §•
Denna paragraf motsvarar närmast 10 § andra stycket i de sakkunnigas
förslag.
De sakkunniga anföra:
Skyldighet att sända sinnesslöa barn till sinnesslöskola föreligger endast
om barnet är hildbart. Avgörandet örn barnet är hildbart eller ej bör läggas
hos ledningen för sinnesslöskolorna, vilken får erfarenhet och speciell sakkunskap
örn vilka barn som kunna vara tillgängliga för den vid anstalten
meddelade undervisningen. Erfarenheten visar att de, som icke speciellt
syssla med vård och undervisning av sinnesslöa, ofta felbedöma sinnesslöanstaltemas
möjligheter och ej sällan beteckna barn som i vanlig skola ej
kunnat lära sig läsa eller skriva som obildbara. Sådana barn kunna ofta läras
detta, örn de undervisas enligt speciella metoder, eller i varje fall bibringas
goda praktiska färdigheter. Avgörandet om barnet lämpar sig för sinnesslöskolan
har lagts hos centralanstaltens läkare, som i dessa frågor beräknas
samråda med anstaltens föreståndare. Finnes anledning förmoda att barnet
är hildbart skall det intagas i sinnesslöskolan så snart plats kan beredas.
Örn tidpunkten härför skola de anhöriga eller barnavårdsnämnden underrättas.
Departements- Att avgörandet i inskrivningsfrågan bör ligga hos anstaltsläkaren har jag
chefen. uttalat redan i samband med den allmänna motiveringen. Finnes barnet
vid prövningen vara sinnesslött och ej uppenbart ©hildbart skall det inskrivas
vid centralanstalten, som därefter har att draga försorg örn barnets
undervisning och vård enligt lagens föreskrifter. Endast om barnet hör till
sådan kategori, att det bör intagas å statlig sinnesslö- eller epilektikeranstalt,
synes centralanstalten böra befrias från att vidare draga försorg örn barnet.
Anses det däremot böra intagas å enskild specialanstalt (t. ex. å enskild
epileptikeranstalt eller å hem för psykopatiska barn) eller överflyttas det t. ex.
på grund av platsbrist eller särskild överenskommelse till annan enskild eller
kommunal anstalt, bör barnet trots detta anses vara inskrivet vid centralanstalten.
Denna har då i regel att besluta örn utskrivning m. m. och har att
svara för kostnaderna för vården.
Några bestämmelser örn behandlingen av barn, som befinnas icke tillhöra
kategorien bildbara sinnesslöa, torde icke böra meddelas i denna lag.
8 §•
Departements- Då det genom förevarande lag ålägges landsting och städer utanför landschefen.
ting att svara för undervisning och vård av sinnesslöa inom dess område
synes det vara påkallat att reglera förhållandena, då den sinnesslöe flyttar
Kungl. Mcij:ts proposition nr 205.
49
från en dylik kommun till en annan. Den som intagits å dylik anstalt skall
nämligen författningsenligt icke mantalsskrivas å anstaltens ort utan följer,
om lian är minderårig, i regel föräldrarnas mantalsskrivningsort. Vid
flyttning till annat landstingsområde eller stad utanför landsting bör därför
centralanstalten äga påkalla, att den sinnesslöe överflyttas till den centralanstalt.
som motsvarar den nya mantalsskrivningsorten.
9 §.
Denna paragraf motsvarar 5 § och 16 § första stycket i de sakkunnigas
förslag.
De sakkunniga anföra rörande utbildningen:
Tiden för skolundervisningen har endast upptagits som en maximitid. Det
skulle nämligen icke vara lämpligt att föreskriva en viss skoltid lika för alla,
då intagningen i sinnesslöskola icke alltid kommer att ske i och med skolålderns
inträde utan i många fall först efter ett eller annat års skolgång i
vanlig skola och då för övrigt oförmåga att tillgodogöra sig ytterligare undervisning
inträder vid olika ålder, beroende på graden av psykisk undermålighet
hos den sinnesslöe, vilken form av sinnesslöhet som föreligger o. s. v. Där
intagningen i sinnesslöskola skett vid något högre ålder, skulle en utsträckning
av tiden för skolgång i denna till vanlig skoltid under alla förhållanden
vara mindre lämplig, då det från hälsosynpunkt är nyttigare att den sinnesslöe,
sedan han uppnått full kroppsutveckling, helt sysselsättes med praktiskt
arbete. Detta är också att förorda från den synpunkten att huvudsaken med
den undervisning och uppfostran, som en sinnesslö erhåller, dock är att han
blir så praktiskt duglig som möjligt, medan det har mindre betydelse vilket
mått av teoretiska kunskaper han förvärvar. Därför har endast upptagits den
tidsbestämningen för skolundervisningen, att den får räcka i högst 8 år. Bestämmelsen
innebär, att skolundervisningen skall upphöra dessförinnan, nälden
belinnes icke längre vara till något egentligt gagn. Med skolundervisningens
upphörande skall emellertid den sinnesslöes utbildning och uppfostran
ingalunda upphöra, utan skall han i arbetshem fortsätta den praktiska
utbildningen ända till 21 års ålder, före vilken tid han sålunda icke utan
särskilt medgivande får hemtagas. Erfarenheten Ilar nämligen visat, att följden
av att den sinnesslöe utskrives efter skolundervisningens slut, då han
just uppnått pubertetsåldern, ofta blir social missanpassning, moraliskt förfall
eller kriminalitet. Det är därför av stor vikt, att den sinnesslöe icke får återvända
till samhället under friare förhållanden förr än han uppnått tillräcklig
mognad, vilket för intellektuellt undermåliga inträffar vid betydligt högre
ålder än för normalt utrustade ungdomar. Mest ändamålsenligt är att den
praktiska utbildningen sker vid arbetshem, som är anordnat i anslutning till
sinnesslöskola, där anstaltsledningen har större teoretisk utbildning för uppfostran
av sinnesslöa. Där överflyttning till annat arbetshem måste ske, bör
delta därför lia samarbete med centralanstaltens föreståndare och det tillkomma
denne att besluta örn tiden för vistelsen å arbetshemmet och den fortsatta
behandlingen därefter. Det är även ur den synpunkten en fördel att
ej låta innehavaren av ett enskilt arbetshem härvidlag vara den avgörande,
då han kunde tänkas hava ekonomiskt inlresse av att den sinnesslöe så länge
som möjligt kvarstannade å hans anstalt.
I åtskilliga yttranden, bl. a. från ett flertal landsting och städer samt från
de enskilda föreningarna för sinncsslövården, har anmärkning gjorts mot
Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sunil. Nr 205.
4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 205.
Departements
chefen.
de sakkunnigas förslag att bestämma maximiåldern för obildbaras kvarstannande
i vårdhem för barn så högt som sexton år. Det framhålles i dessa
yttranden, att man senast vid tolv års ålder bör ha möjlighet att tillförlitligen
avgöra graden av bildbarhet och att det medför olägenheter att ha äldre obildbara
å dylika hem.
Såsom i åtskilliga yttranden framhållits torde det medföra betydande olägenheter
att låta äldre obildbara sinnesslöa kvarstanna å centralanstalternas
upptagningshem. Att de sakkunniga föreslagit maximiåldern i detta hänseende
till sexton år torde sammanhänga med att de i sitt lagförslag stadgat
skyldighet för staten att omhändertaga obildbara sinnesslöa över nämnda
ålder. Då vården av de obildbara i nu förevarande lagförslag icke alls är
föremål för reglering bortfaller det nämnda skälet för sextonårsåldern som
gräns. Med hänsyn härtill finner jag, att gränsen bör såsom i yttrandena föreslagits
sättas till tolv år.
Bestämmelserna i andra och tredje styckena i förevarande paragraf överensstämma
i huvudsak med de sakkunnigas förslag. De böra sammanställas med
bestämmelserna i 11 §, som reglera möjligheterna till utskrivning.
10 §.
Denna paragraf motsvarar 17 och 18 §§ i de sakkunnigas förslag.
De sakkunniga anföra:
Det är av stor vikt, att den sinnesslöe icke får återvända till samhället under
friare förhållanden förr än han uppnått tillräcklig mognad, vilket för intellektuellt
undermåliga inträffar vid betydligt högre ålder än för normalt utrustade
ungdomar. Mest ändamålsenligt är att den praktiska utbildningen
sker vid arbetshem, som är anordnat i anslutning till sinnesslösskola, där
anstaltsledningen har större teoretisk utbildning för uppfostran av sinnesslöa.
Där överflyttning till annat arbetshem måste ske, bör detta därför ha samarbete
med centralanstaltens föreståndare och det tillkomma denne att besluta
om tiden för vistelsen å arbetshemmet och den fortsatta behandlingen
därefter. Det är även ur den synpunkten en fördel att ej låta innehavaren
av ett enskilt arbetshem härvidlag vara den avgörande, då han kunde tänkas
hava ekonomiskt intresse av att den sinnesslöe så länge som möjligt kvarstannade
å hans anstalt.
Att den sinnesslöe icke får definitivt utskrivas från arbetshem före 21 års
ålder innebär icke att han under alla förhållanden skall kvarstanna å anstalten
under så lång tid. Har en arbetshemselev, som å anstalten visat ett gott
uppförande, före nämnda ålder förvärvat sådan praktisk utbildning, att ökad''
arbetsduglighet icke skulle vinnas genom fortsatt vistelse i arbetshemmet, äger
föreståndaren vid vederbörande centralanstalt besluta om att han försöksutskrives
till sitt föräldrahem eller till andra anhöriga, därest hemmet i fråga
är gott samt han där kan erhålla lämplig sysselsättning och nödig tillsyn.
Om försöksutskriven arbetshemselevs tillstånd och uppförande samt levnadsförhållanden
skall föreståndaren hålla sig underrättad antingen genom personligt
besök eller genom inhämtande av upplysningar från vederbörande
kommunala myndighet. Äro dessa upplysningar av sådan art, att han finner
fortsatt försöksutskrivning olämplig, äger han att ombesörja den sinnesslöes
Kungl. Maj.ts proposition nr 205-
51
ålerintagning. Har en arbetshemselev, som förvärvat en viss arbetsduglighet,
vilken icke kan förväntas bli ökad genom fortsatt vistelse å arbetshemmet,
icke anhöriga, som lämpligen kunna mottaga honom, kan utackordering i
familjevård ifrågasättas, örn han å anstalten visat ett gott uppförande. Förutsättningen
för denna vårdform, vilken varit använd inom sinnesslövården
sedan bortåt tre årtionden, är att det finnes tillgång på enskilt hem, där den
sinnesslöe kan få sysselsättning samt betryggande tillsyn och lämplig behandling
i övrigt. För familjevård av sinnesslöa ha föreslagits närmare bestämmelser
om kontroll från vederbörande centralanstalt. Skulle dennas föreståndare
finna att den utackorderade icke passar för vistelse utanför anstalt,
har han att ombesörja dennes återflyttning till anstalt. Skulle inackorderingsliemmet
visa sig mindre lämpligt för uppgiften att omhänderhava en sinnesslö,
har centralanstaltens föreståndare att ombesörja överflyttning till annat enskilt
hem eller om lämpligt sådant ej står till buds örn återintagning å anstalt. Då
platser icke onödigtvis böra upptagas å arbetshemmen, bör kontrollerad familjevård
komma till användning i så stor utsträckning som möjligt.
Från den sålunda fastslagna principen att det skall tillkomma föreståndaren
vid vederbörande centralanstalt att bestämma örn utackordering i familjevård
och om försöksutskrivning från arbetshem har dock undantag
gjorts. Medicinalstyrelsen kan sålunda överflytta denna uppgift å enskilt arbetshem,
vars föreståndare besitter den utbildning och sådana egenskaper,
att han är personligen lämplig härför.
De av de sakkunniga föreslagna stadgandena rörande försöksutskrivning Depar amenie
och utackordering i familjevård lia i huvudsak endast underkastats formell chefen.
omredigering. Beslutanderätten har dock anförtrotts styrelsen med rätt för
denna att delegera den till föreståndaren. Vid sådant förhållande torde det
utan särskilt stadgande vara klart, att den som är missnöjd med föreståndarens
beslut i en sådan fråga kan påkalla ny prövning av styrelsen. Såsom
regel har centralanstaltens styrelse eller föreståndare att fatta beslut om
ifrågavarande åtgärder även beträffande sinnesslöa, som genom centralanstaltens
försorg intagits på andra anstalter men dock kvarstå inskrivna i
centralanstalten. Såsom de sakkunniga framhållit torde emellertid en eller
annan dylik anstalt stå under sådan ledning, att beslutanderätten utan olägenhet
kan anförtros åt dess föreståndare. Sådant bemyndigande torde dock
böra tillåtas allenast efter medgivande av inspektören för sinnesslövården.
Tillstånd för skolhemselever att under ferierna vistas i enskilt hem (se
16 § andra stycket i de sakkunnigas förslag) torde lämpligen kunna behandlas
enligt samma regler som försöksutskrivning och utackordering i
familjevård.
11 §■
Denna paragraf motsvarar vissa delar av 12, 14 och 20 §§ i de sakkunnigas
förslag.
I denna paragraf lia sammanförts bestämmelser örn definitiv utskrivning Departement»-av sinnesslöa från centralanstalt. Utskrivningsfrågan har här närmast be- chefen.
handlats ur synpunkten av gränsdragning för den rätt att kvarhålla sinnes
-
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 205.
Departements
chefen.
slö på centralanstalt, som medgives i lagen. Däremot synes det icke vara
nödvändigt att i lagen upptaga kategoriska bestämmelser om att de sinnesslöa
under vissa förutsättningar skola utskrivas. Vissa föreskrifter i sådant
hänseende böra däremot lämpligen givas i administrativ ordning.
I vissa yttranden har framhållits, att möjlighet att på privat väg draga
försorg örn undervisning och vård av en sinnesslö icke bör helt uteslutas.
Denna synpunkt synes vara värd beaktande, men för att erhålla tillfredsställande
kontroll över sådan privat vård synes det vara lämpligt, att i dessa
undantagsfall den omvägen får anlitas, att den sinnesslöe först inskrives
vid centralanstalt och därefter åter utskrives för privat vård. Härigenom
vinnes bl. a. den fördelen, att centralanstaltens skyldighet att utöva viss
tillsyn över utskrivna elever blir tillämplig.
Beslut om utskrivning torde liksom inskrivning böra ankomma på centralanstaltens
läkare efter samråd med föreståndaren.
12 §.
I sinnessjuklagen föreskrives (22 §), att utskrivning må påkallas av bl. a.
den sjuke själv och hans förmyndare. I analogi härmed synes en föreskrift
om rätt att påkalla utskrivning böra lämnas även i förevarande lag. Då
det här i huvudsak gäller barn torde det knappast vara lämpligt att utan
inskränkning giva den sinnesslöe själv dylik rätt utan måste härför fordras,
att han uppnått en viss grad av mognad. Då det här rör sig örn barn med
försenad förståndsutveckling kan åldersgränsen lämpligen sättas så högt
som till 18 år.
13 §.
Denna paragraf motsvarar 20 § andra, tredje och fjärde styckena i de sakkunnigas
förslag.
De sakkunniga anföra:
Som av de anförda bestämmelserna framgår, får definitiv utskrivning av
bildbar sinnesslö icke äga rum före 21 års ålder. När sådan utskrivning sedan
sker, innebär detta emellertid icke fullständig avkoppling från sinnesslövården,
utan skall den sinnesslöe under hela sin återstående livstid stå
inregistrerad i centralanstalten, vars föreståndare är skyldig att vid behov bistå
honom med råd och hjälp. Denna bestämmelse har upptagits, då en sinnesslö
i regel ej kan reda sig själv på egen hand. Mister den sinnesslöe sina
föräldrar eller eljest får ändrade levnadsförhållanden, kan han, även om han
är ganska arbetsduglig, behöva hjälp för ordnandet av de nya levnadsförhållandena,
då han i allmänhet har svårt att själv ordna med anskaffandet av
en ny plats, att omhändertaga sin arbetsförtjänst, göra nödiga inköp åt sig
o. s. v. I dessa förhållanden kan råd behöva inhämtas av föreståndaren vid
vederbörande centralanstalt, liksom denne även kan behöva giva anvisningar
beträffande intagning i arbetshem, när en utskriven sinnesslö av den ena
eller andra anledningen blir i behov av anstaltsvård. För den skull bör centralanstalts
föreståndare hålla sig underrättad om de å denna inregistrerade
utskrivna elevernas förhållanden under hela deras livstid, önskvärt vöre att
föreståndaren med viss tids mellanrum besökte alla dessa sinnesslöa, såsom
i några län sker, men har föreskrift härom dock icke ansetts kunna ifrågasättas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 205-
53
Enligt departementsförslaget skulle alla bildbara sinnesslöa, som böra om- Departements
ö
cJlpj PTt
fattas av den av de sakkunniga föreslagna eftervården, komma att passera
centralanstallerna. Några särskilda föreskrifter örn anmälan till centralanstalt
erfordras därför icke.
14 §.
Denna paragraf motsvarar 10 § i de sakkunnigas förslag till stadga för sinnesslövården.
I denna föreskrives dels, att för bildbar sinnesslö, som enligt
lagen skall omhändertagas å statsunderstödd anstalt, högre avgift än 200 kronor
för år icke må uttagas av enskild person, och dels att örn sadan sinnesslö
intagits i enskild anstalt, återstoden av avgiften skall erläggas av vederbörande
landsting eller stad.
De sakkunniga anföra härom:
I och med införande av skolplikt för sinnesslöa barn kan det ifrågasättas,
huruvida icke anstaltsvården under tiden för den sinnesslöes skolundervisning
och efterföljande praktiska utbildning borde för den enskilde vara kostnadsfri.
Detta gäller nämligen icke endast ifråga om undervisning i folkskolan
utan även beträffande den vård och undervisning som erhålles i blindskola
och dövstumskola. Skäl kunna dock anföras mot att helt befria den enskilde
från kostnad för undervisning och utbildning i sinnesslöanstalt. Detta skulle
försvåra överflyttning tili annan, avgiftsbelagd anstalt av barn, som kommit
att intagas på sinnesslöanstalt, eller möjligen kunna väcka önskan att få ett
undermåligt barn, som dock icke företer så höggradig undermålighet att den
kan betecknas som sinnesslöhet, intaget i sinnesslöanstalt, då därmed komme
att inbesparas den kostnad för barnets underhåll, som hemmet får vidkännas,
om barnet under sin skolgång icke är intaget i anstalt. Avgiften bör emellertid
sättas relativt lågt, så att den ej blir allt för betungande. Åtskilliga sinnesslöa
barn komma nämligen från familjer, som icke äro berättigade till understöd
av det allmänna, men för vilka en högre avgift för ett sinnesslött
barn skulle bli nog så betungande och kunna lägga hinder i vägen för normala
syskons utbildning. En begränsning till 200 kronor per år föreslås därför.
Som en konsekvens av denna bestämmelse följer att för ett barn, som
intages i enskild sinnesslöanstalt för erhållande av undervisning eller utbildning,
skall den del av avgiften, vilken överskrider nämnda belopp, erläggas avvederbörande
landsting resp. stad, och torde landstinget i dylikt fall lämpligen
genom centralanstalten böra direkt uppbära den för den enskilde fastställda
avgiften. Denna bör emellertid gälla endast som ett maximibelopp, så att centralanstalten
må äga rättighet att bestämma den enskildes avgift till ett lägre
belopp än de i stadgan bestämda 200 kronorna. Vad som sålunda stadgas anses
endast kunna föreskrivas för den tid den sinnesslöe enligt lagen örn sinnesslövården
skall vara omhändertagen, önskvärt är emellertid att samma
princip blir tillämpad icke endast från skoltidens början till uppnådd 21
års ålder utan även för såväl barn, vilka bli intagna i vårdhem, som för till
myndig ålder komna sinnesslöa, för vilka anstaltsvård fortfarande är behövlig.
Skolöverstyrelsen anför:
Det synes ej vara lämpligt, alt vårdavgift av enskilda uttages. En tidigare
beträffande statsbidrag till inackordering av skolpliktiga barn gällande föreskrift,
att sådant bidrag endast kunde utgå för barn till fattiga föräldrar bär
numera borttagits, och bidraget göres ej beroende av föräldrarnas ekonomiska
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 205-
ställning. Man har därvid tydligen ansett, att då sådana anordningar för genomförande
av skolplikt bli nödvändiga, att barn måste omhändertagas utom
hemmet, det allmänna skall träda emellan, när det gäller vårdkostnaden.
Samma princip bör tillämpas vid genomförandet av skolplikt för bildbara
sinnesslöa. Att befrielse från avgift möjligen skulle stimulera målsmän att
önska intagning av barn a anstalt även då tillräckliga skäl icke föreligga därtill
torde ej vara att allvarligt räkna med, och intagning bör ju dessutom ske
enligt objektiva grunder. Men däremot skulle genom befrielse från vårdavgift
möjligheterna till samförstånd med målsmän rörande barns intagning å
anstalt ökas.
Socialvårdskommittén anför:
Kommittén är för sin del icke övertygad om giltigheten av de skäl, som av
de sakkunniga anförts för att avgift bör uttagas för den i lagen avsedda sinnesslövården;
under alla förhållanden tala enligt kommitténs förmenande så
starka skäl, icke minst rent humanitära, för att den föreslagna obligatoriska
undervisningen göres kostnadsfri för den enskilde, att de av de sakkunniga
anförda betänkligheterna bör få ge vika. I realiteten torde detta icke innebära
någon mera avsevärd stegring av landstingens utgifter i jämförelse med
de nuvarande, då landstingen redan nu torde bestrida vårdavgifterna för flertalet
av de å anstalt vårdade sinnesslöa. Kommittén vill därför förorda, att
avgift icke skall uttagas av enskild för vården och utbildningen av bildbar
sinnesslö i skolpliktig ålder, vilken vistas i statsunderstödd sinnesslöanstalt.
Landstingsförbundet anför:
Förbundet har i och för sig intet att erinra mot att för bildbar sinnesslö
icke av enskild person må uttagas högre avgift än 200 kr. per år. Dock bör,
for den händelse folkpension utgår till den sinnesslöe, möjlighet föreligga
att uttaga hela folkpensionen med undantag möjligen för ett mindre belopp,
som förbehålles den sinnesslöe för rent personliga utgifter.
Liknande synpunkter ha uttalats av ett flertal landsting.
Medicinalstyrelsen anför:
Fastställande i stadgan av den högsta avgift, som av enskild person må
uttagas för vard av sinnesslö a statsunderstödd anstalt för undervisning och
upplostran, finner styrelsen icke lämplig. Bestämmelser synas böra meddelas,
som möjliggöra en smidigare reglering av ifrågavarande avgift.
^3“'' Såsom * åtskilliga yttranden och även av de sakkunniga framhållits tala
starka skäl för att omhändertagandet av de bildbara sinnesslöa göres helt
kostnadsfritt för de enskilda, särskilt som detta omhändertagande skall kunna
genomföras även mot föräldrarnas vilja. De sakkunniga ha uttalat farhågor
för att föräldrar härav skulle föranledas att försöka få sina barn intagna
på sinnesslöanstalt även då tillräckliga skäl icke föreligga eller att
kostnadsfriheten skulle föranleda motstånd mot en önskvärd omplacering till
annan anstalt. Riskerna härför torde dock icke vara stora, då beslut örn inskrivning
och överflyttning givetvis alltid skola fattas efter objektiv prövning.
På grund härav anser jag, att vården under den tid, då omhändertagandet
skall vara obligatoriskt, d. v. s. från skolålderns inträde till 21 års
ålder, bör vara kostnadsfritt för den enskilde. Örn den sinnesslöe åtnjuter
folkpension, invalidunderstöd eller barnbidrag synas dock dessa belopp böra
Kungl. Maj:ts proposition nr 205. 55
tillfalla anstalten för täckande av kostnaderna för vården. I vilken utsträckning
de sinnesslöa böra få behålla inkomster av dylikt slag såsom fickpengar
är närmast en vårdteknisk fråga och bör lämpligen regleras i administrativ
ordning.
15 och 16 §§.
Dessa paragrafer motsvara 25 och 26 §§ i de sakkunnigas förslag.
De sakkunniga anföra:
Anledning till klagan i ärende rörande omhändertagande av barn inom
sinnesslövården kan tänkas förekomma, dels pa sa sätt att intagning ej kommit
till stånd där enligt klagandens åsikt sådan bort ske, dels på så sätt att
anmälan gjorts eller intagning i sinnesslöanstalt skett av barn, som enligt
klagandens förmenande ej är sinnesslött eller också sa lagtstaende att det ej
bör tillhöra den kategori av sinnesslöa, för vilka skolplikt skall föreligga. Vid
uttagning av sinnesslöa barn ur skolklasserna kan olika mening komma att
företrädas av klasslärare, läkare eller barnavårdsnämnd. Anser lärare eller
barnavårdsnämnd ett barn vara sinnesslött, men läkaren vägrar utfärda intyg
för intagning i sinnesslöanstalt, ha de möjlighet att underställa^ medicinalstyrelsen
ärendets prövning. I avvaktan pa att ärendet avgöres ma barnet,
om medicinalstyrelsen ej förordnar om dess intagning på anstalt för observation,
tvärstanna i skolan. Anser läkare att ett barn är sinnesslött, men skolans
ledning vägrar skilja det från undervisningen eller baravårdsnämnden
underlåter att Vidtaga åtgärder för dess intagning i sinnesslöanstalt, kan
denne om han är skolläkare eller tjänsteläkare likaledes underställa medicinalstyrelsen
ärendets prövning. Samma rätt tillkommer folkskolinspektören.
Föräldrar som ej anse att deras barn bör omhändertagas inom sinnesslövården
ha även möjlighet att överklaga beslut örn ansökning till eller intagning
i sinnesslöanstalt. Oberoende av örn sadan klagan förts skall dock barn,
som anmälts till sinnesslöanstalt, intagas där när plats kan beredas, då man
med hänsyn till den undersökning barnet före anmälan till sinnesslöanstalten
genomgått kan förutsätta att omhändertagandet i flertalet av dessa fall är
befogat och uppskov med intagningen ofta skulle medföra att barnet intoges
mitt under pågående lästermin i stället för vid dess början, till olägenhet för
undervisningen av såväl barnet självt som den avdelning det tillhör.
Klagan över föreståndares vägran att medgiva hemtagande av elev skall i
första hand behandlas av vederbörande anstaltsstyrelse. Åtnöjer sig klaganden
ej med dess beslut, har det, om framställningen gällt skolelevs ferievistelse,
ansetts tillräckligt att avgörandet i sista hand lägges hos inspektören
för sinnesslövården. Gäller framställningen däremot försöksutskrivning av
arbetshemselev skall medicinalstyrelsen vara överinstans, men har denna att
före ärendets avgörande infordra yttrande av inspektören för sinnesslövården.
I det föregående har jag närmare utvecklat, all klagan över beslut, varigenom
inskrivning i centralanslalt verkställts eller definitiv utskrivning vägrats,
bör föras hos sinnessjuknämnden. I andra fall torde möjlighet böra
finnas att överklaga beslut rörande inskrivning, utskrivning och överflyttning
till annan anstalt hos medicinalstyrelsen. 1 fråga om andra beslut, som
kunna ifrågakomma, torde någon klagorätt ej vara erforderlig.
Departement*.
chefen.
56
Kungl. Maj.ts proposition nr 205.
Departements
chefen.
Departements
chefen.
Departements
chefen.
17 och 18 §§.
Av skäl, som jag närmare berört i den allmänna motiveringen, torde de
för lagens tillämpning erforderliga tvångsmedlen böra regleras direkt i den
förevarande lagen och närmast efter mönster av motsvarande bestämmelser
i sinnessjuklagen. Så har också skett i nu ifrågavarande båda paragrafer.
I motsats till vad förhållandet är enligt sinnessjuklagen har jag dock
ansett, att möjlighet bör föreligga att få ett intagningsbeslut prövat av sinnessjuknämnden
innan det kan verkställas. På grund härav har föreskrivits,
att beslutet icke må tvångsvis verkställas förrän tjugu dagar förflutit
från det delgivning ägt rum med vårdnadshavare!! och det visas, att beslutet
icke inom nämnda tid överklagats. Tidsfristen är sålunda icke att betrakta
som en fatalietid i den meningen, att beslutet icke efter dennas utlöpande
kan överklagas, men senare överklagande bör ej hindra verkställigheten.
Sinnessjuknämnden bör också äga förordna om verkställighet i avbidan
på ärendes slutliga avgörande, då det i tveksamma fall kan vara erforderligt
att vederbörande intages på anstalt för att komma under närmare
observation.
Tvångsmedel bör givetvis även stå till förfogande gentemot den, som redan
är intagen men olovligen undanhåller sig från anstalt, vare sig han direkt
rymt från anstalten eller blott underlåtit att inställa sig efter ferievistelse,
permission, försöksutskrivning eller dylikt. Upprepas dylikt olovligt undanhållande
torde det ofta vara nödvändigt att överflytta vederbörande till annan
anstalt.
19 §.
Såsom jag förut anfört torde åtskilliga bestämmelser i de sakkunnigas förslag
vara av beskaffenhet att lämpligen böra regleras i administrativ ordning.
Hit höra bl. a. föreskrifterna örn anmälan till pastorsämbetet samt örn
skyldighet att påkalla sterilisering och föranstalta örn förordnande av förmyndare.
övergångsbestämmelser.
Såsom redan nämnts kan av olika skäl den tidpunkt, då landstingens och
städernas skyldigheter i fråga om anstaltsorganisationen skola vara fullgjorda,
ännu icke fastställas. Detta behöver emellertid icke medföra, att
icke lagen i övriga delar sättes i kraft och tillämpas i den mån omhändertagande
av bildbara sinnesslöa å befintliga anstalter kommer till stånd. Med
undantag för 2 § synes därför lagen böra träda i kraft den 1 januari 1945.
Det är emellertid uppenbart, att under övergångstiden skyldighet icke kan
föreligga att emottaga alla till landstingsanstalterna anmälda barn. Det synes
emellertid vara lämpligt, att själva ansökningsförfarandet redan från början
tillämpas på det i lagen föreskrivna sättet. I den mån de sinnesslöa icke
kunna beredas plats få därför ansökningarna läggas på hög såsom exspekr
tanter. Även sedan lagen trätt i full tillämpning torde det icke kunna und
-
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 205.
vikas, att svårighet tillfälligtvis kan uppstå att bereda plats för en bildbar
sinnesslö, om vars inskrivning i centralanstalt ansökan gjorts.
Under övergångstiden torde befintliga skolhem i första hand böra fungera
såsom centralanstalter. Anstalter, som motsvara den nya lagens upptagningshem
och arbetshem, böra snarast möjligt anknytas till skolhemmen och ställas
under gemensam styrelse. Då så skett (eller eventuellt befrielse enligt
3 § andra stycket i visst hänseende medgives) anses centralanstalt vara anordnad.
Där hinder möter för för anordnande av gemensam styrelse, t. ex.
på grund av att äganderättsförhållandena äro olika, kan under övergångstiden
beträffande dylik anstalt tillämpas samma regler som för enskilda
anstalter.
Samtliga landsting ha för närvarande själva eller gemensamt med annat
landsting eller stad skolhem med sinnesslöskola. I vissa städer, som icke
deltaga i landsting, saknas emellertid skolhem. Där externatskola finnes bör
denna då kunna övertaga skolhemmets roll såsom centralanstalt. I de fall,
då varken skolhem eller externatskola finnes, ställer sig saken svårare. Även
dessa städer ha emellertid hittills vidtagit åtgärder för omhändertagande av
bildbara sinnesslöa genom att sända dem till vissa enskilda anstalter, och
man torde kunna förutsätta att så skall komma att ske även i fortsättningen,
trots att städernas obetingade skyldighet att draga försorg örn de sinnesslöa
ännu icke trätt i kraft. Under sådana förhållanden synes det vara värdefullt,
örn även här möjlighet öppnas att begagna sig av lagens tvångsmedel. Intill
dess någon anstalt upprättats torde man lämpligen kunna anförtro de
uppgifter, som enligt lagen skola fullgöras av centralanstaltens styrelse,^ föreståndare
och läkare åt barnavårdsnämnden och vederbörande stadsläkare.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § 3 mom. barnavårdslagen.
Då i den föreslagna lagen vissa skyldigheter åläggas barnavårdsnämn- Departementtderna
synes det vara erforderligt att i den uppräkning, som förekommer i chefen.
2 § 3 mom. barnavårdslagen av lagar, i vilka särskilda skyldigheter ålagts
barnavårdsnämnd eller dess ordförande, även medtaga den nu föreslagna
lagen.
Föredragande departementschefens hemställan.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Majit
måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga inom socialdepartementet
upprättade förslag till
1) lag örn undervisning och vård av bildbara sinnesslöa;
samt
2) lag om ändrad lydelse av 2 § 3 mom. lagen den 6 juni
1924 (nr 361) örn samhällets barnavård och ungdomsskydd
(barnavårdslag).
Kungl. Maj.ts proposition nr 205.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Stig Wernstedt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 205.
59
Bilaga A.
Förslag
till
Lag om sinnesslövårdeii.
1 Kap.
1 §•
Som sinnesslö betecknas i denna lag den, som intellektuellt står för lågt
att kunna tillgodogöra sig undervisning i folkskola.
2 §.
Anstalt, anordnad av landsting eller stad, som ej deltager i landsting, benämnes
kommunal anstalt.
Anstalt, anordnad av förening, stiftelse eller enskild person, benämnes enskild
anstalt.
3 §•
Landsting och stad, som ej deltager i landsting, har med i 6 § angivna undantag
att anordna skolhem med erforderligt antal platser för undervisning,
uppfostran och vård av bildbara sinnesslöa barn. Denna skyldighet må kunna
överflyttas på förening eller stiftelse, som av medicinalstyrelsen godkännes
för uppgiften.
Anstalt av här ifrågavarande slag betecknas i denna lag som centralanstalt.
I stad må behovet av skolplatser för uppgift, som i första stycket sägs, delvis
tillgodoses genom inrättandet av särskild externatskola för bildbara sinnesslöa
barn.
4 §.
Centralanstalt bör förutom skolhem omfatta dels vårdhem för sinnesslöa
barn dels arbetshem för vidare utbildning i praktiskt hänseende av elever,
som avslutat skolundervisningen.
Där vårdhem för barn eller arbetshem ännu ej kommit till stånd i anslutning
till skolhem för bildbara sinnesslöa skall samarbete anordnas mellan
skolhemmet och enskild anstalt av motsvarande art.
5 §•
Å vårdhem, som är beläget vid skolhem för sinnesslöa barn, må obildbara
ej kvarstanna efter fyllda 16 år.
6 §•
Det tillkommer staten att anordna anstalt för undervisning, uppfostran och
vård av bildbara sinnesslöa barn, som äro blinda eller dövstumma, ävenså
i fråga örn bildbara sinnesslöa barn, som äro epileptiska, i den mån plats ej
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 205.
kan beredas sådant barn i enskild, av medicinalstyrelsen för uppgiften godkänd
epileptikeranstalt.
Samma skyldighet åligger staten i fråga örn bildbara sinnesslöa barn, vilka
på grund av vanart, indisciplinärt uppträdande, motoriska rubbningar eller
annorledes äro skadliga för samlivet å kommunal eller enskild anstalt. För
dylika barn, som icke äro vanartade, må dock landsting och stad, som ej
deltager i landsting, samt förening eller stiftelse, som av medicinalstyrelsen
godkännes för uppgiften, anordna sådan anstalt.
7 §•
Det tillkommer staten att ombesörja vård av asociala sinnesslöa samt obildbara
sinnesslöa, som äro svårskötta eller lida av tuberkulos i smittsamt stadium.
Detsamma gäller ifråga om obildbara sinnesslöa, som uppnått 16 års ålder,
i den mån plats ej kan beredas sådan sinnesslö i enskilt vårdhem.
8 §.
Anstalterna för sinnesslöa, med undantag av de för blinda och dövstumma,
stå under överinseende av medicinalstyrelsen och närmaste tillsyn av inspektören
för sinnesslövården.
Förutom medicinsk-psykiatrisk inspektion skola sinnesslöskolor och vid
skolhem för sinnesslöa anordnade eller med sådant samorganiserade arbetshem
vara underkastade pedagogisk inspektion.
2 Kap.
9 §.
Skolelev, som på grund av bristande fattningsförmåga icke kan tillgodogöra
sig den undervisning, som meddelas i folkskola, skall av vederbörande
skolstyrelse anmälas till barnavårdsnämnden.
Skolpliktigt barn, som på grund av svag fattningsförmåga ej börjat skolan,
skall likaledes, senast när det uppnått nio års ålder, anmälas till barnavårdsnämnden.
I stad, där externatskola för sinnesslöa barn är inrättad, gäller denna anmälningsplikt
ej när fråga är örn överflyttning från folkskolan till denna
externatskola. Befinnes elev i extematskola för sinnesslöa barn vara i behov
av anstaltsvård, skall anmälan härom av vederbörande skolstyrelse ingivas
till barnavårdsnämnden.
10 §.
När anmälan, som i 9 § sägs, inkommit till barnavårdsnämnden, skall denna
ombesörja läkarundersökning av det sålunda anmälda barnet, därest sådan
undersökning ej redan skett. Om läkaren vid sin undersökning finner
barnet vara sinnesslött, skall baranvårdsnämnden, därest anhöriga icke vidtagit
sådan åtgärd, ingiva ansökan örn barnets intagning i vederbörande centralanstalt
för sinnesslöa barn. Är fråga om sinnesslött barn, som är behäf
-
61
Kunni. Maj:ts proposition nr 205.
tat med blindhet eller dövstumhet, skall ansökan ingivas till vederbörande
statsanstalt. För sinnesslött barn, som är behäftat med epilepsi, skall ansökan
ingivas till epileptikeranstalt.
Det åligger anstaltens läkare att efter granskning av sådan ansökan i samråd
med föreståndaren avgöra om barnet lämpligen kan intagas i anstalten
eller företer så höggradig psykisk defekt, att intagning för prövning av bildbarhet
är obehövlig.
I förstnämnda fall skall anstaltens föreståndare lämna sökanden meddelande
om den tid, vid vilken barnet kan mottagas, och har sökanden att
inom den angivna tiden ombesörja barnets intagande i anstalten. Det åligger
barnavårdsnämnden att tillse att intagningen kommer till stånd.
11 §■
I fråga om anmält barn, som ej intages, enär det av anstaltens läkare förklarats
vara obildbart, äger den som har vårdnaden om barnet att, där barnavårdslagens
22 § ej är tillämplig, avgöra om ansökan skall ingivas till vårdhem
för sinnesslöa.
12 §.
Där i anstalten intaget barn befunnits obildbart, skall det utskrivas från
skolhemmet. Beslut härom skall meddelas den, som har vårdnaden om
barnet, vilken äger att, där barnavårdslagens 22 § ej är tillämplig, avgöra om
barnet skall överflyttas till vårdhem för sinnesslöa eller på annat sätt omhändertagas.
Detsamma gäller i externatskola för sinnesslöa intaget barn, som befunnits
obildbart.
13 §.
Elev, som är föremål för prövning beträffande bildbarhet, vilken prövningstid
ej bör överskrida ett år, må icke utskrivas från anstalten. Sådan
elev må icke heller utskrivas från externatskola för sinnesslöa barn, såvida
ej fråga är om överflyttning till anstalt för sådant barn.
14 §.
Elev, som vid prövning befunnits stå för högt för att kunna betecknas som
sinnesslö, må kvarstanna endast örn platsen icke behöves för elev, som är
sinnesslö, och undervisning i hjälpklass ej står till elevens förfogande.
15 §.
Elev, som befinnes vara behäftad med lyte, sjukdom eller egenhet, som i
6 g sägs, skall överflyttas till däri omförmäld lämplig anstalt. Sker överflyttning
till statlig sinnesslöanstalt eller till epileptikeranstalt skall eleven utskrivas;
i annat fall skall eleven kvarstå inregistrerad vid centralanstalten.
16 §.
Bildbar sinnesslö elev skall kvarstanna i skolan så länge hans ålder och
förmåga att tillgodogöra sig skolundervisningen utgör anledning därtill, dock
62
Kungl. Maj.ts proposition nr 205.
högst 8 år, samt därefter i arbetshem fortsätta utbildningen i praktiskt hänseende
till 21 års ålder, därest ej åtgärd, som i 17 § sägs, dessförinnan vidtages.
Erfordras härför i fråga örn elev, vilken är intagen i centralanstalt,
överflyttning till enskilt arbetshem, skall eleven vara underkastad viss tillsyn
från centralanstalten, vars föreståndare har att besluta om den fortsatta
behandlingen.
Under ferierna må skolelev i den utsträckning föreståndaren i samråd med
läkaren bestämmer vistas i enskilt hem, där lämplig vård och betryggande
tillsyn kan beredas.
17 §.
Även före 21 års ålder må elev utackorderas i familjevård eller försöksutskrivas
till enskilt hem, där lämplig vård och betryggande tillsyn kan beredas.
Härom beslutar föreståndaren vid vederbörande centralanstalt beträffande
såväl elev tillhörande denna som elev vid annan kommunal eller enskild
anstalt.
I hem, där sinnesslö erhåller familjevård, skall besök minst två gånger årligen
å förut icke tillkännagivna tider avläggas av anstaltens föreståndare eller
annan lämplig funktionär. Föreståndaren äger att, där han så finner
vara erforderligt, besluta örn den sinnesslöes överflyttning till annat hem
eller återintagning i anstalt.
Om försöksutskriven elevs tillstånd och uppförande samt levnadsförhållanden
skall föreståndaren hålla sig underrättad och äger denne att, där
han så finner erforderligt, besluta örn den försöksutskrivnes återintagning.
18 §.
Uppgift, som i 17 § sägs, må överflyttas på föreståndare vid enskild anstalt,
som av medicinalstyrelsen godkännes för uppgiften.
19 §.
Elev, som genomgått externatskola för sinnesslöa barn eller avslutat skolundervisning
i enskild anstalt för sinnesslöa, där fortsatt praktisk utbildning
ej kan beredas, skall anmälas till vederbörande centralanstalt och genom
denna anstalts försorg intagas i arbetshem.
Elev, som i första stycket sägs, må dock under den i 17 § omförmälda förutsättningen
direkt utskrivas från skolan eller skolhemmet, örn han ej är i
behov av fortsatt praktisk utbildning. Sålunda utskriven elev skall till 21
års ålder stå under tillsyn av externatskolans eller ifrågavarande anstalts ledning
och har denna att, därest anstaltsvård visat sig behövlig, anmäla eleven
till vederbörande centralanstalt, vars föreståndare har att ombesörja intagning
i lämpligt arbetshem.
20 §.
Före 21 års ålder må definitiv utskrivning av bildbar sinnesslö ej äga rum.
Bildbar sinnesslö, som ej tillhör den statliga sinnesslövården eller är epileptiker,
skall under hela sin livstid stå inregistrerad i vederbörande central
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 205. 63
anstalt med skyldighet för dennas ledning att vid behov bistå med råd och
hjälp.
Elev, som i 19 § andra stycket sägs, skall vid uppnådd 21 års ålder anmälas
till vederbörande centralanstalt, där detta ej tidigare skett.
Vid utskrivning av elev från arbetshem, som ej utgör del av centralanstalt,
skall anmälan örn utskrivningen ske till vederbörande centralanstalt.
Vid utskrivning från statlig sinnesslöanstalt eller från epileptikeranstalt
skall anmälan om utskrivning ske till hjälpverksamhetsläkaren vid vederbörande
sinnessjukhus.
21 §.
I enskilt arbetshem för sinnesslöa, som icke är anordnat vid eller samorganiserat
med skolhem, må intagning icke äga rum utan föregående anmälan
till vederbörande centralanstalt.
Likaledes må obildbar sinnesslö under 16 år icke utan föregående anmälan
till vederbörande centralanstalt intagas i enskilt vårdhem för sinnesslöa.
22 §.
A anstalt eller i externatskola intagen sinnesslö skall genom läkarens försorg
anmälas till pastorsämbetet.
23 §.
Det åligger läkare vid anstalt för sinnesslöa och läkare vid externatskola
för sådana barn att i fall, där anledning till sterilisering föreligger, påkalla
vidtagande av sådan åtgärd.
24 §.
Styrelsen eller föreståndaren för sinnesslö- eller epileptikeranstalt har att
ombesörja att i anstalten intagen bildbar sinnesslö erhåller förmyndare, då
han uppnår 21 års ålder.
Det åligger ledningen för externatskola för sinnesslöa barn att vidtaga denna
åtgärd beträffande elev, som utskrivits från skolan och står under tillsyn
av dennas ledning.
25 §.
Klagan i ärende rörande intagning i sinnesslöanstalt av skolpliktigt barn
föres hos medicinalstyrelsen, som före ärendets avgörande, där så prövas erforderligt,
må förordna örn barnets intagande för observation i lämplig anstalt
eller eljest inhämta yttrande av specialutbildad läkare om barnets psykiska
tillstånd.
Sådan klagan må föras av den, som har vårdnaden örn barnet, dess förmyndare,
barnavårdsnämnd, skolläkare eller tjänsteläkare, skolstyrelse eller
lärare som förestår skola samt folkskoleinspektör.
64
Kungl. Majlis proposition nr 205.
26 §.
Bifalles ej begäran om skolelevs vistelse i enskilt hem under ferierna, skall
ärendet hänskjutas till anstaltens styrelse. Den som ej åtnöjer sig med dess
beslut äger hänvända sig till inspektören för sinnesslövården.
Bifalles ej begäran om försöksutskrivning från arbetshem av elev, vilkens
ålder understiger 21 år, skall ärendet hänskjutas till centralanstaltens styrelse.
Dess beslut må överklagas hos medicinalstyrelsen, som har att före ärendets
avgörande infordra yttrande av inspektören för sinnesslövården.
Förslag:
till
Lag om ändrad lydelse av 29 § i lagen den 6 juni 1924 om samhällets
barnavård och ungdomsskydd.
29 §.
2 mom. Befinnes, i annat fall än i 22 § avses, barn under sexton år till
följd av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller annan kroppslig eller
andlig brist eller svaghet vara i behov av särskild vård utom hemmet, som
ej kan beredas av föräldrarna, och varder detta behov icke annorledes avhjälpt,
skall barnavårdsnämnden, då föräldrarna det medgiva, omhändertaga
barnet. Företer sådant barn sinnesslöhet, skall barnavårdsnämnden omhändertaga
barnet, även om föräldrarna ej lämna sitt medgivande därtill.
Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
440908