Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

1

Nr 201.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
köpares rätt till märkt virke; given Stockholms slott
den 10 mars 1944.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om köpares rätt till märkt virke.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 19M. 1 sand. Nr 201.

1

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Förslag;

till

Lag

om köpares rätt till märkt virke.

Härigenom förordnas som följer.

Ved eller annat virke, som någon tillhandlat sig, må, ändå att virket är
kvar i säljarens vård, ej tagas i anspråk för betalning av dennes gäld, örn
virket i fråga blivit tydligt märkt för köparens räkning och det vid köp av
sådant virke är brukligt att genom märkning angiva vad som tillkommer
köparen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Lagen äger ej tillämpning, där utmätning ägt rum eller konkurs inträffat
före nämnda dag.

Kungl. Maj ds proposition nr 201.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms
slott den 18 februari 19M.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,

Rubbestad.

Efter gemensam beredning med cheferna för jordbruks- och handelsdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, fråga
om lagstiftning angående virkesförvärvares skydd mot överlåtarens borgenärer
och anför därvid följande.

Inkomna framställningar.

Frågan om ökat skydd för virkesköpare gentemot säljarens borgenärer har
under föregående år väckts genom tvenne till Kungl. Maj:t inkomna framställningar,
den ena från virkesmätningsrådet, i egenskap av samarbetsorgan
för landets virkesmätningsföreningar, och den andra från statens bränslekommission.

Virkesmätningsrådet har i sin skrivelse anfört i huvudsak följande.

Köpare av skogsprodukter, såsom sågtimmer, massaved och brännved, såge
sig oftast av olika skäl tvungna att erlägga betalning för varan innan de
kunde omhändertaga densamma. De måste oftast inskränka sig till att låta
mäta och märka varan, varefter den finge kvarligga antingen på säljarens
mark eller i bästa fall på neutralt område invid flottled, järnväg, landsväg
eller dylikt. Faran för att köparens rätt till den köpta och betalda varan
skulle gå honom förlustig vore under föreliggande omständigheter betydande.
Skulle nämligen säljaren gå i konkurs, innan köparen hunnit bortfrakta
varan, uppkomme frågan örn köparens rätt till densamma gent emot konkursboet,
och avgörande härför vore, huruvida besittningsrätten överflyttats
till köparen eller ej. De nu i virkes- och brännvedskontrakt vanligen inryckta
bestämmelserna om att den mark, varpå virket upplagts, uthyrdes till köparen
så länge virket kvarlåge, kunde, framför allt om upplagsplatsen läge
å säljarens mark, befaras icke giva köparen besittningsskydd gentemot säljarens
borgenärer. Att med vederbörande markägare upprätta särskilda nyttjanderättskonlrakt
med karta över upplagsplatserna och att å marken utmärka
eller inhägna dessa platser vore av praktiska skäl icke genomförbart.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Det vore av tekniska skäl ej annat än i rena undantagsfall tänkbart att tilllämpa
den s. k. lösöreköpsförordningens föreskrifter. De fordringar på publicitet
av köpen, som denna förordning stipulerade, lade också ur affärsmässig
synpunkt hinder i vägen för ett sådant förfarande. — Av det anförda
framginge, att köparen näppeligen kunde säkra sin äganderätt gent emot
tredje man, förrän han på ett handgripligt sätt ernått den fulla besittningsrätten
till det köpta virkespartiet. Då detta icke läte sig göra förrän i många
fall flera veckor, ja månader, efter erlagd betalning, hade behovet av en
komplettering av gällande rätt på detta speciella område blivit allt större.
Det genom virkesmätningsföreningarna inmätta virket representerade ett
värde av hundratals miljoner kronor per år, och härtill komme värdet av all
den brännved, som genom bränslekommissionens och enskildas försorg uppköptes.
En kris på virkesmarknaden kunde komma att medföra stora förluster
samt giva upphov till rättstvister. Rådande oklara förhållanden vöre
till förfång jämväl för säljarna. Lagbestämmelser i syfte att definiera tidpunkten
för ägande- respektive besittningsrättens övergång från säljare till
köpare vore sålunda nödvändiga. Denna tidpunkt borde enligt rådets uppfattning
fastställas så, att den om möjligt sammanfölle med vidtagandet av
den åtgärd varigenom virket genom inmätning och märkning individualiserades.
En ändring av nu gällande lag därhän, att köparen ansåges hava
kommit i besittning av det köpta virket så snart detta inmätts och märkts
med hans märke, torde beträffande köp av skogsprodukter endast innebära
att lagen komme att uttrycka vad enligt allmän uppfattning redan vöre gällande
rätt. De flesta säljare och köpare torde vid avtalets träffande utgå ifrån
att äganderätten till det köpta virket överginge till köparen vid nyssnämnda
tidpunkt och att virket alltså därefter icke kunde tagas i anspråk av säljarens
borgenärer. En omedelbar utredning i denna fråga vöre av behovet påkallad.

Bränslekommissionen har anslutit sig till syftet med virkesmätningsrådets
framställning. Efter en redogörelse för förhållandena på brännvedsmarknaden
och olika försökta utvägar att skapa skydd för köparen mot säljarens
borgenärer har kommissionen förklarat sig icke på frågans nuvarande ståndpunkt
kunna bedöma, huruvida det läte sig göra att i rättssystemet intaga
bestämmelser av den innebörd, virkesmätningsrådet föreslagit. Skulle detta
visa sig icke vara möjligt, borde enligt kommissionens mening övervägas, huruvida
köpare av virke under de av virkesmätningsrådet anförda betingelserna
kunde tillerkännas en mot tredje man skyddad panträtt samt sålunda förmånsrätt
enligt 17 kap. 3 § handelsbanken. Kommissionen har slutligen hemställt,
att skyndsam utredning måtte verkställas angående möjligheterna att
rättsligen reglera förhållandet mellan köpare av virke, som blivit upplagt, inmätt
och märkt för köparens räkning, samt säljaren och dennes borgenärer.

Utredning.

I anledning av de inkomna framställningarna har inom justitiedepartementet
av f. d. justitierådet Algot Bagge verkställts utredning rörande hithö -

Kungl. Maj:ts proposition nr ''20!.

5

rande spörsmål. Utredningsmannen har avlämnat en den 30 november 1943
dagtecknad promemoria angående virkesförvärvares skydd i vissa fall mot
överlåtarens borgenärer jämte ett förslag till lag om verkan mot säljarens
borgenärer av sålt virkes märkning. I promemorian — vilken torde få såsom
bilaga fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende (Bilaga A) — lia virkesmätningsrådets
och bränslekommissionens förenämnda framställningar återgivits
med uteslutande endast av vissa mindre väsentliga delar. Utredningsmannens
förslag går ut på att skydd för virkeskörare mot säljarens borgenärer
under vissa betingelser skall kunna inträda i och med virkets märkning.

Utredningsmannen bar i promemorian lämnat en utförlig redogörelse för
vad som må anses vara gällande rätt beträffande förhållandet mellan
säljarens borgenärer och köparen i de fall som de inkomna framställningarna
avse. Av redogörelsen framgår i huvudsak följande.

Enligt förordningen den 20 november 1845 i avseende på handel om lösören
som köparen låter i säljarens vård kvarbliva -— lösöreköpsförordningen
— gäller att den, som tillhandlar sig lösören och tillåter att desamma få
kvarbliva i säljarens vård, har att, för den händelse han vill att det köpta
skall fredas från utmätning för säljarens skuld och vid dennes konkurs avskiljas
från boets tillgångar, upprätta skriftlig avhandling om köpet med
förteckning å de köpta persedlarna och vittnens underskrift. Den sålunda
upprättade avhandlingen skall sedan inom bestämd tid undergå visst publicitetsförfarande,
ingivas i Stockholm till överståthållarämbetets kansli och
annorstädes till underrätten för införande i vederbörligt protokoll m. m. En
sålunda upprättad och behandlad avhandling ger skydd mot säljarens borgenärer,
såframt icke utmätning kommer till stånd inom trettio dagar från
avhandlingens företeende hos överståthållarämbetets kansli eller inför rätten
eller konkurs följer på ansökan som skett, respektive på offentlig
ackordsförhandling som inletts, inom samma tid. Även om den angivna
tiden gått till ända, kan utmätningsborgenär eller säljarens konkursbo under
vissa förutsättningar genom rättegång angripa avhandlingen i fråga.

Lösöreköpsförordningen torde vid sin tillkomst huvudsakligen ha avsett
fall, då någon bisträckte en person i ekonomiskt trångmål genom att inköpa
hans bohag eller inventarier och samtidigt medgiva honom att tills vidare
behålla och begagna det sålda. Enligt stadig praxis räknas emellertid till lösören
i förordningens mening ej blott »persedlar» av antydd art utan även
andra lösa saker, exempelvis brännved och annat virke. Förordningen anses
vidare tillämplig ej blott å sådana i säkerhetssyfte avslutade köp, som
nyss berörts (säkerhetsköp), utan även å vanliga köp (omsättningsköp). Orden
»tillåter att desamma (lösörena) få i säljarens vård kvarbliva» anses numera
icke utesluta det vid virkesaffärer ofta förekommande fall att godset
kvarligger hos säljaren icke i dennes intresse ulan emedan det varit olägligt
för köparen att genast omhändertaga detsamma. Vad beträffar speciellt uttrycket
»säljarens vård» lia delade meningar yppats huruvida därmed avses
allenast fysisk, omedelbar besittning eller jämväl fall, då säljaren har godset
i sin medelbara besittning. Örn den förstnämnda tolkningen är riktig, komma
.sådana försäljningar av lösören, där godset icke befinner sig i säljarens
omedelbara besittning utan hos tredje man, att falla utanför förordningens
tillämpningsområde. En köpare av t. ex. virke i tredje mans besittning kan
med denna tolkning icke vinna skydd mot säljarens borgenärer genom att
iakttaga de i förordningen stadgade formaliteterna.

Fall då det är ovisst, huruvida godset är kvar i säljarens omedelbara be -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

sittning eller endast befinner sig i hans medelbara besittning eller helt lämnat
hans besittning, uppkomma ofta vid försäljning av virke. Åtskilliga vägledande
domstolsavgöranden finnas, av vilka följande kan utläsas: Om virket
kvarligger å avverkarens mark inom dennes mera omedelbara maktområde,
t. ex. hans inhägnade upplagsplats, är virket alltjämt i säljarens vård. Lösöreköpsförordningen
är tillämplig och köparen således icke skyddad, om
ej förordningens publicitetsförfarande iakttagits. Ligger virket utanför säljarens
omedelbara maktområde men dock å hans mark, t. ex. ute i skogen,
anses virket likaledes vara kvar i säljarens vård. Örn virket åter av säljaren
upplagts å neutralt område utan att likväl hans befattning med virket upphört
—- han skall t. ex. senare avlämna det till fraktförare -— anses virket
alltjämt vara i säljarens vård. Skall ett å neutralt område — invid en landsväg,
å stranden invid en flottled, å plats invid en järnvägsstation — upplagt
virkesparti där omhändertagas av köparen, är det tvivelaktigt i vems besittning
virket före omhändertagandet befinner sig. Har virket under medverkan
av båda parterna försetts med köparens märke, kan det ifrågasättas,
huruvida godset alltjämt bör anses vara kvar i säljarens vård och örn lösöreköpsförordningen
är tillämplig. Den omständigheten att upplagsplatsen
är neutralt område medför dock ej i och för sig att uppläggare!! mister besittningen.
Särskilda svårigheter vid bedömandet uppstå i fall då godset avlämnats
till en s. k. självständig mellanman — t. ex. en flottningsförening.

Örn lösöreköpsförordningen ej är tillämplig på fall då försålt lösöre befinner
sig i säljarens medelbara besittning, uppstår frågan, huruvida enligt
den utanför lösöreköpsförordningen gällande rätten skydd för köparen inträder
redan med köpeavtalet eller först med det köpta godsets utgivande till
köparen. Utredningsmannen kommer efter en utförlig diskussion av vägledande
lagrum och litteraturuttalanden till den slutsatsen att, därest i vissa
fall frågan om virkesköparens skydd mot säljarens borgenärer ej kan anses
reglerad av lösöreköpsförordningen, skyddet får anses inträda redan i och
med köpeavtalets slutande.

Utredningsmannen har därefter utförligt ur juridisk och praktisk synpunkt
diskuterat lämpligheten att anknyta köpareskyddet till virkets
mätning och märkning. Någon fara att bestämmelser med sådan
syftning skulle utnyttjas för säkerhetsöverlåtelser, varigenom kravet på
tradition vid pantsättning komme att kringgås, kunde enligt utredningsmannens
mening icke anses föreligga. Mot synpunkten att eventuella kreditgivare
kunde vilseledas rörande säljarens solvens, såframt försålt men hos säljaren
ännu kvarliggande virke icke kunde tagas i anspråk av säljarens borgenärer,
kunde erinras, att innehavet av olika lösören ej hade så stor betydelse
som förr vid uppskattning av en persons ekonomiska ställning. Numera anlitades
ju för erhållande av soliditetsupplysningar i stor utsträckning andra
metoder än iakttagelser beträffande godsinnehavet. Helt allmänt kunde
det sägas, att godsinnehav, åtminstone vad anginge varor vilka i likhet med
virke vore avsedda att hastigt omsättas, utgjorde ett osäkert kreditunderlag.
Hade krediten en gång beviljats, kunde emellertid förändringar i godsinnehavet,
som bleve allmänt kända, föranleda borgenären att vara på sin vakt
och att snabbare än eljest vidtaga åtgärder till säkrande av sin fordran. Örn
en bank mot förlagsinteckning givit ett sågverksbolag kredit i beräkning att
bolaget skulle för förädling i sin såg använda den deklarerade virkesmäng -

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

7

den men bolaget till följd av ekonomiskt trångmål i stället avyttrat virket
obearbetat, kunde banken visserligen opåräknat få sin kreditsäkerhet minskad.
Men det finge väl antagas, att banken följde åtminstone sina större låntagares
ekonomiska ställning så nära att en dylik försäljning med åtföljande
märkning ej kunde ske utan att åtminstone misstankar uppstode. Och
även örn banken ej hade tillfälle att nära iakttaga kundens ekonomiska ställning,
kunde en märkning i större skala av gäldenärens virke väl ej undgå
att komma till bankens or tsrepr esén tanters kännedom. I affärsförhållanden,
där borgenär och gäldenär stöde varandra personligen närmare, finge även
en märkning i mindre omfattning antagas vara en händelse, som lätt bleve
för borgenären bekant. Det kunde alltså generellt påstås, att förhållandena
inom virkeshandeln vore sådana att en skälig avvägning av köparens och
borgenärernas berättigade intressen ledde till, att köparens skydd borde inträda
i och med virkets märkning. Svårigheten att omedelbart omhändertaga
det inköpta virket skulle eljest — då kungörelse enligt lösöreköpsförordningen
i denna situation aldrig användes och i själva verket vore opraktikabel
—- medföra att köparen under avsevärd tid skulle vara utsatt för
risken att det av honom köpta och genom märkningen definitivt avskilda
virket ginge honom ur händerna. Att uppställa jämväl verkställd inmätning
som förutsättning för skyddets inträde vöre obehövligt — slutakten vore
märkningen, och utan denna borde skyddet ej inträda. Det vore icke anledning
att, såsom enligt lösöreköpsförordningen, uppskjuta skyddets definitiva
inträde till viss tid efter den föreskrivna åtgärden.

Vad angår den föreslagna lagstiftningens omfattning har utredningsmannen
godtagit ett vid överläggningar med intressenter på området
framställt önskemål, att skyddet för köpare skulle avse icke blott förhållandet
mellan avverkarens borgenärer och förste köparen utan även gälla
till förmån för en senare köpare gentemot dennes fångesmans borgenärer.
Visserligen kunde det, om virket efter senare försäljning alltjämt befunne
sig i avverkarens vård, ifrågasättas, om icke den nye köparen enligt allmänna
rättsregler om äganderättens övergång även utan särskild lagbestämmelse
åtnjöte skydd mot sin fångesmans borgenärer. Men saken ställde sig
annorlunda, örn den nye köparens fångesman vid försäljningen hade godset
i sin besittning. Därest tydlig märkning med varje köpares märke gjordes
till förutsättning för skyddet mot säljarens borgenärer, förelåge ej betänkligheter
mot att låta skyddet omfatta alla fall av virkesköp, oavsett örn det
vore fråga om en förste köpare av det avverkade virket eller en senare förvärvare.

Utredningsmannen har övervägt olika uppslag att inskränka märkningens
skyddsverkan genom att uppställa särskilda villkor för
dess inträde. Eftersom olägenheten att förlora virket tedde sig störst, då
köparen helt eller delvis erlagt betalning för detsamma, kunde det möjligen
vara anledning att göra märkningens skyddsverkan beroende av att köpeskillingen
gnidits. En dylik begränsning tedde sig dock ur principiell synpunkt
oegentlig. Rent praktiskt kunde vidare invändas att, därest skyddet

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

gjordes beroende av erlagd betalning, den frågan uppkomme, huruvida icke
erläggandet av en del av köpeskillingen borde medföra skyddets inträde för
motsvarande del av godset. Det syntes mest tilltalande att ej genom särskilda
bestämmelser härutinnan inveckla saken och måhända i onödan ge
anledning till tvistigheter. — I betraktande av att märkningsskyddets införande
vore motiverat av de vanligen föreliggande svårigheterna för köparen
att omedelbart omhändertaga virket kunde det ifrågasättas, om ej från
skyddet borde undantagas fall, då godsets kvarliggande föranletts icke av
sådana svårigheter utan av en köparens försummelse, t. ex. av skyldigheten
att betala köpeskillingen. Något undantag för detta fall syntes emellertid
ej erforderligt, eftersom i dylikt läge, i händelse av säljarens konkurs, konkursboet
kunde häva köpeavtalet under åberopande av köparens dröjsmål
och, vid fall av utmätning, borgenären genom att begära gäldenären i konkurs
kunde åstadkomma, att avtalet hävdes i anledning av dröjsmålet.

Rörande utförandet av märkningen har utredningsmannen
framhållit, att köpareskyddets anknytning till denna förutsatte en märkning,
som vore definitiv och således ej kunde utan köparens medgivande
omgöras samt vore fullt tydlig vid den tidpunkt då dess verkan såsom skydd
mot säljarens borgenärer skulle inträda. Därav borde anses följa, att det
åsätta märket måste vara tydligt, ej blott då det anbragtes utan även i fortsättningen.
Därigenom erhölle märkningen en bestående upplysningsverkan
gentemot tredjeman. Därest virket försetts med köparens märke i båda parternas
eller deras ombuds närvaro, vore säljaren bunden att utgiva just
detta virke. Om däremot säljaren utan köparens medverkan inmätt virket
och försett det med köparens märke samt ej meddelat köparen saken, kunde
säljaren till fullgörande av köpet använda annat virke än det märkta. Där
mätningsföreningar funnes, skedde inmätning och märkning med köparens
märke på anmälan av ena parten i avtalet. Föreningen förvissade sig då alltid
örn den andra partens medverkan. Funnes ej mätningsförening, skedde
inmätningen och märkningen praktiskt taget alltid i parternas eller deras ombuds
närvaro. — Märkning av inmätt gods, som utfördes genom virkesmätningsföreningarnas
försorg, skedde genom inslagning å virkesklamparnas
ändar av s. k. stuk- eller vassmärken. Dessa vore fullt tydliga, och envar som
besiktigade på dylikt sätt märkt virke hade anledning att undersöka, huruvida
icke virket vore sålt. Virke, som inmättes i travat mått, märktes på annat
sätt. Brännved märktes ofta endast genom påskrifter med blåkrita, med gummistämplar
eller på annat mindre hållbart sätt. Bränslekommissionen hade
emellertid den 6 november 1942 fastställt en mätningsinstruktion att gälla
vid leverans från producent till auktoriserad uppköpare av brännved, avverkad
efter den 30 juni 1942, och i denna instruktion föreskrivit, att veden
skulle märkas på travens ena sida med tydliga stukmärken i de klampändar,
som läge i travens ytterkanter, både översta och nedersta varvet och vid gavlarna,
samt dessutom med spridda märken över hela sidan. Samtliga märken
skulle anbringas så att de bleve fullt tydliga. Mätaren skulle vidare på
lämpligt sätt och ställe på traven anteckna dess littera och nummer enligt
mätsedeln, dag för mätningen och sina initialer. Enligt lagen den 30 juni

9

Kungl. Mcij:ts proposition nr 201.

1943 nied vissa bestämmelser örn mätning av ved oell annat virke ägde vidare
Konungen, då skäl därtill förekomme, förordna, att inom riket elier viss del
därav mätning av ved eller annat virke, där mätningen vore avsedd att ligga
tili grund för bestämmande av vederlag för virket, måste utföras i enlighet
nied föreskrifter, som meddelades av Konungen eller myndighet som Konungen
bestämde. Skogsstyrelsen hade nied stöd av tillämpningskungörelse till lagen
genom cirkulär den 30 november 1943 utfärdat bestämmelser örn mätning
av brännved, som skulle gälla vid försäljning av sådan ved. Bestämmelserna
inneliölle bl. a. att veden, där köparen det påfordrade, skulle märkas
nied köparens märke, samt att sådan märkning skulle ske genom anbringande
på vedtravens ena sida av fullt tydliga märken i ändarna på de klampar,
som läge i travens ytterkanter — både översta och nedersta varvet -—- samt
vid gavlarna, varjämte spridda märken skulle anbringas över hela sidan.
Skogsstyrelsen hade samtidigt utfärdat mätningsbestämmelser också beträffande
annat virke, men dessa innehölle ingenting rörande sättet för märkningen.
Det kunde ifrågasättas, örn ej, till undvikande av tvistigheter rörande
märkningen och dess tydlighet, enbart sådan märkning borde godkännas,
som skett på sätt vederbörande myndighet föreskrivit. Häremot kunde dock
invändas, att det vore betänkligt att binda det civilrättsliga skyddet vid en
sådan formföreskrift. En fullt tydlig märkning kunde lia kommit till stånd,
ehuru den ej gjorts i full överensstämmelse med nämnda föreskrifter. Att
i ett sådant fall nödgas underkänna märkningen kunde bliva föga tilltalande.

I anledning av att virkesmätningsrådet i sin framställning betecknat rådande
oklara rättstillstånd såsom oförmånligt även för säljarna har utredningsmannen
upptagit frågan om skydd för virkessäljaren mot
köparens borgenärer men på anförda skäl förklarat sig finna det
skydd, som gällande lagstiftning i detta avseende erbjöde, fullt tillräckligt.

Vad angår de önskvärda lagreglernas avfattning har utredningsmannen
till granskning upptagit den av virkesmätningsrådet framförda tanken
att i lag borde stadgas, att virkesköparen skulle anses i och med märkningen
hava kommit i besittning av det köpta virket. Mot en sådan lösning
kunde invändas att därmed skulle inträda ej blott det önskade skyddet för
virkesköparen mot säljarens borgenärer utan även rättsverkningar utanför
detta område, t. ex. vid tvesalu och med avseende å säljarens skydd mot
virkesköparens borgenärer. Man borde i stället eftersträva en avfattning,
som allenast toge sikte på skyddet för virkesköparen gentemot säljarens
borgenärer i fall då virket vore kvar i säljarens omedelbara eller medelbara
besittning. Genom att på detta sätt begränsa området för lagens verkningar
undveke man rättsföljder därav, som ej hörde till syftet med lagstiftningen.
Lagens bestämmelser syntes böra så avfattas att — oberoende av de olika
meningar, som kunde råda angående innebörden av ordet vård i lösöreköpsförordningen,
angående betydelsen av omedelbar och medelbar besittning,
angående frågan när en sådan besittning skulle anses lia upphört och
när tradition ägt rum samt angående verkan av köpeavtalets ingående på

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

köparens skydd mot säljarens borgenärer — köparen alltid genom att tydligt
anbringa sitt märke å det hos säljaren kvarliggande virket kunde tillförsäkra
sig ett sådant skydd. Den omständigheten att lagstiftningsarbetet
upptagits allenast i syfte att möta en kristidssitualion, som måhända aldrig
komme att inträffa, syntes göra det lämpligt alt, trots ämnets centrala civilrättsliga
natur, låta lagen få formen av en fullmaktslag, som skulle utfärdas
endast om skäl därtill uppkomme. Ett ytterligare skäl härför utgjorde
den omständigheten, att härigenom det redan igångsatta arbetet å lösöreköpsförordningens
ersättande med andra lagbestämmelser mindre bundes än
som måhända eljest skulle bliva fallet.

På grundval av de överväganden, som nu i huvudsak återgivits, har utredningsmannen
framlagt följande förslag till lag örn verkan mot säljarens borgenärer
av sålt virkes märkning.

Konungen äger, då särskilda skäl därtill äro, förordna att, utan hinder av
vad eljest må gälla, vid försäljning av ved eller annat virke den omständigheten
att säljaren själv eller genom annan har virket i sin besittning icke
skall medföra, att virket kan tagas i anspråk för betalning av säljarens gäld,
såvida virket är fullt tydligt märkt med köparens märke.

Yttranden.

över promemorian ha yttranden infordrats från rikets hovrätter, domänstyrelsen,
skogsstyrelsen, kommerskollegium — som i sin tur inhämtat yttranden
från handelskammaren i Karlstad samt handelskammaren för örebro
och Västmanlands län •—- ävensom statens bränslekommission. Vidare ha yttranden
över promemorian avgivits av virkesmätningsrådet, föreningen Sveriges
skogsvårdsstyrelser, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges
skogsägareförbund, sydsvenska virkesföreningen, Smålands och Blekinge handelskammare,
handelskammaren i Gävle, Västernorrlands och Jämtlands läns
handelskammare, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare, svenska
bankföreningen och Sveriges industriförbund.

I flera yttranden har behovet av en rättslig reglering understrukits.
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund har framhållit, att behovet
visserligen särskilt klart framträdde i de fall, då en köpare helt eller delvis
betalt inköpt virke i förskott, men att även förlusten av inköpt virke vore
besvärande, speciellt i tider av knapphet på virke. Smålands och Blekinge
handelskammare har uttalat, att lösöreköpsförordningens föreskrifter uppenbarligen
icke lämpade sig för virkesaffärer, åtminstone icke sådana som vore
av någon omfattning, och har beträffande utvägen att till vinnande av fullt
betryggande skydd inhägna upplagsplatserna anmärkt, att detta tillvägagångssätt
medförde så stora kostnader och besvär för köparna alt de under
den senaste tiden alltmer börjat avstå därifrån. Norrbottens och Västerbottens
läns handelskammare har påpekat, att vid köp av skogsprodukter regelmässigt
förekomme att säljaren mottoge förskott å likviden. För säljaren medförde
avverkningen olika kostnader, för vilka krävdes omedelbar tillgång till
kontanter. För att erhålla medel härtill vore det naturligt för honom alt vända

Kungl. Mcij:ts proposition nr 201.

11

sig till köparen. Första förskottet erhölles ofta redan vid kontraktets underskrivande.
Det vore därför endast med rättvisa och billighet överensstämmande,
att köparen vid tidigast möjliga tidpunkt av leveransförfarandet erliölle
realsäkerhet i den inköpta varan.

Bränslekommissionen har till belysning av de risker, som speciellt statsverket
i nuvarande rättsläge kunde löpa, lämnat en utförlig redogörelse för det
allmännas engagemang på vedmarknaden. Kommissionen har därvid framhållit,
att man vid bedömande av statens engagemang och risker i fråga om
ved hade att taga hänsyn till statsgarantien åt producenterna, förlagskapital
som utlämnats till brännveduppköparna, brännveduppköparnas rätt att utlämna
förskott av förlagskapital åt vedproducenter, auktorisationsgarantien
åt brännveduppköparna och skyldigheten att övertaga massaved som uppköpts
av industriveduppköparna ävensom till de kontrakt kommissionen upprättade
med producenter. Kommissionen har härom i huvudsak anfört följande.

Beträffande statsgarantien åt producenterna gällde enligt kungörelse
den 30 juni 1943 (nr 502) att vedproducent skulle åtnjuta garanti att ved, som
jämlikt åläggande, meddelat med stöd av lagen nr 493/1942 om avverkningsskyldighet,
avverkats till avsalu under bestämd period men som icke vunnit
avsättning, av staten inlöstes till fastställt pris (garantipris). Garantipriserna
vore lägre än normalpriserna. Avverkningarna av annan ved än massaved
hade under avverkningsåret 1942/43 uppgått till cirka 37 miljoner lm3. Man
kunde räkna med att avverkningarna av sådan ved under innevarande avverkningsår
komme att uppgå till mellan 30 och 35 miljoner lm3. Massavedsavverkningarna
under avverkningsåret 1942/43 hade uppgått till ungefär 15
miljoner lm3 och de kunde beräknas innevarande avverkningsår uppgå till
ungefär 10 miljoner lin3. — Kungl. Majit hade anvisat 80 miljoner kronor för
att av auktoriserade brännveduppköpare användas såsom förlagskapital.
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund ägde för sina medlemmar
utfå 54 miljoner kronor och hade till säkerhet härför lämnat bankgaranti å 3
miljoner kronor. De enskilda auktoriserade uppköparna skulle för erhållande
av förlagskapital lämna bankgaranti å 25 procent av det belopp, som de erhölle,
varjämte kommissionen i vissa fall krävde att ytterligare säkerhet ställdes
i fonn av borgen. — Enligt kungörelsen nr 502/1943 ägde veduppköpare,
som av statsmedel erhållit förlagskapital för inköp av ved, efter tillstånd av
vederbörande kristidsstyrelse av förlagskapitalet förskottera avverkningskostnad
för sådan ännu icke avverkad och inmätt ved, som enligt
kontrakt skulle levereras till honom av vedproducent eller som, där fråga vöre
om ved från egen avverkning, skulle användas i hans verksamhet såsom
veduppköpare. Förskott finge icke, där ej särskilda omständigheter till
annat föranledde, uppgå lill högre belopp än som motsvarade 90 procent av
garantipriset. Under månaderna januari—oktober 1943 hade i förskott utbetalats
närmare 12 miljoner kronor och återbetalats cirka (> ''/= miljoner kronor.
— Innebörden av auktorisationsgarantien för brännveduppköparna
framginge av den auktorisationshandling som utfärdades för uppköparna.
Enligt § 6 andra stycket av denna handling garanterade kommissionen
alt vid försäljning av auktorisationsved uppköparen icke skulle på grund
av prisfall behöva tillämpa lägre försäljningspriser än dem som omförmäldes
i § 8, vilket i stort sett innebure, att uppköparna .skulle vid försäljning erhålla
inköpspris samt täckning för kostnader och därutöver viss provision. Enligt
§ 6 tredje stycket vöre kommissionen skyldig övertaga av uppköparen upp -

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

köpt ved, om uppköparen ej inom viss tid fått avsättning för densamma. Genom
§ 7 hade kommissionen åtagit sig vissa skyldigheter i fall av säljares insolvens
eller utebliven leverans på grund av force majeure för uppköparen.
De auktoriserade brännveduppköparna hade under tiden 7- 1942—7? 1943 uppköpt
ungefär 13 miljoner lin3 ved. Deras uppköp kunde under innevarande
bränsleår antagas bliva större. — Auktorisationen för industriveduppköpare
innehölle ej bestämmelser angående garanti från kommissionens sida. Kommissionen
bade emellertid i särskilda överenskommelser med industriföretagen
gjort vissa åtaganden i fråga örn övertagande av massa v ed, som
uppköpts av in dustriv eduppköparn a. Kommissionens åtaganden
genom dessa överenskommelser kunde för innevarande avverkningsår beräknas
till ungefär 3 miljoner lm3. — Vad beträffade de kontrakt, som
kommissionen upprättade med producenter (huvudsakligen
domänverket och större bolag), hade dessa hittills anordnats på sådant sätt,
att några avsevärda risker ej varit förbundna med dem för kommissionens
del. Kontrakten innehölle klausul om rätt att överlåta desamma och kommissionens
skyldigheter som köpare överginge till den, på vilken kontraktet
överlätes. Numera hade kommissionen dock måst i kontrakten intaga en bestämmelse,
att om köpare ej kunnat anvisas före viss dag kommissionen vore
skyldig inmäta veden för egen räkning. Kommissionens inköp av brännved
och kolved genom direkta kontrakt med producenter hade under år 1943 avsett
kvantiteter om tillhopa ungefär 2 200 000 lm3, därav ungefär 500 000 lm3
från domänverket. — Slutligen borde i fråga om statens risker och åtaganden
i fråga örn ved nämnas, att kommissionen på grund av bestämmelserna i
3 § allmänna förfogandelagen och 5 § i kungörelsen nr 906/1943 (angående
reglering av handeln med ved och träkol med mera) kunde bli nödsakad övertaga
vissa partier ved.

Kommissionen har uttalat, att i samband med en avveckling av vedregleringen
och de övriga statliga åtgärder, som företagits för tryggande av bränsleförsörjningen
under kriget, stora kvantiteter ved kunde komma att få övertagas
av staten, som måhända nödgades låta veden kvarligga på säljarens
mark eller på särskilda upplagsplatser längre eller kortare tid. Under dessa
förhållanden vore det en angelägenhet av största vikt att sådan måhända helt
eller delvis betald ved, medan den kvarlåge, icke kunde frånvinnas stalén genom
att tagas i anspråk av säljarens borgenärer.

I några yttranden yppas en viss tvekan, huruvida det kan anses principiellt
riktigt att omedelbart genomföra det i och för sig önskvärda skyddet för virkesköparens
rätt. Svea hovrätt har funnit det med fog kunna göras gällande,
att frågan om köparens skyddande mot säljarens borgenärer vore ett
ämne, som icke borde upptagas till legislativ behandling beträffande allenast
visst varuslag, såframt ej tungt vägande praktiska skäl talade därför.
Huruvida denna förutsättning vore för handen, kunde hovrätten ej på grundval
av den föreliggande utredningen med säkerhet avgöra. Skogsstyrelsen har
fäst uppmärksamheten på att det vore ett väsentligt syftemål med den ifrågasatta
lagstiftningen att vid en möjligen inträdande fredskris skydda statsverket
och andra virkesköpare för förluster på under krigsåren inköpt virke.
Ehuru det förefölle tveksamt, huruvida det kunde anses lämpligt att för sagda
ändamål införa en särskild lagstiftning i form av en fullmaktslag, ville
styrelsen med hänsyn till de särskilda omständigheter, som under nuvaran -

Kungl. Maj.ts proposition nr 201. 13

de förhållanden rådde, icke motsätta sig ett genomförande av den ifrågasatta
lagstiftningen.

Förslaget att anknyta köparens skydd till virkets märkning
har i samtliga yttranden i princip gillats eller lämnats utan erinran.
Från ett flertal remissinstanser har i detta sammanhang vitsordats, att det
överensstämde med den allmänna uppfattningen inom skogshanteringen att
låta köpareskyddet inträda i och nied märkningen.

Skogsstyrelsen har ifrågasatt, huruvida icke såsom villkor för köpareskyddet
borde uppställas, förutom verkställd märkning, att virket individualiserats
genom inmätning. Uppställandet av ett sådant krav skulle medföra
den fördelen ur tillämpningssynpunkt, att i regel förelåge en skriftlig handling
(mätbesked) rörande partiet. Därest så emellertid ej skulle anses nödvändigt,
syntes böra övervägas, huruvida icke för det åsyftade skyddets inträde
i varje fall borde krävas, att ett skriftligt försäljningsavtal förelåge.

Sveriges industriförbund har däremot betecknat det som en mycket lycklig
lösning att det vore märkningen och ingenting annat som konstituerade skyddet
för köparen.

Svenska bankföreningen, som funnit många skäl tala för ett genomförande
av den föreslagna regeln, berör tillika vissa tänkbara olägenheter av
densamma och yttrar härvid.

Någon större olägenhet för kreditgivarna torde en sådan regel knappast
innebära, även om den i promemorian uttalade uppfattningen, att bankerna
i allmänhet skulle kunna hålla sig underkunniga örn märkning i större skala
av låntagarnas virke, icke alldeles överensstämmer med verkliga förhållandet.
Däremot torde det vara riktigt, som i promemorian påpekas, att innehavet
av sådant gods, som enligt sin natur är avsett att snarast möjligt omsättas,
har förhållandevis ringa betydelse som kreditunderlag, vadan inträdet
av köparens skydd i och med märkningen av det köpta virket icke torde
nämnvärt inverka på värdet av den säkerhet, med vilken långivaren kalkylerat.
Att införande av en dylik regel i vissa fall, exempelvis vid bedömandet
av förlagsintecknings värde som säkerhet, kan komma att föranleda till
större försiktighet än hittills från långivarnas sida, bör emellertid framhållas.

Virkesmätningsrådet, som funnit den föreslagna lagen väl ägnad att under
en eventuell ekonomisk kris fylla avsett ändamål, har samtidigt i enlighet
med sin ursprungliga framställning ifrågasatt, om det icke vöre möjligt
att, i avvaktan på frågans lösning i sammanhang med en omarbetning av
lösöreköpsförordningen och en reglering av köpareskyddet överhuvud, skapa
en särskild lag angående rättsförhållandena vid köp av rundvirke och ved,
så att besittningsrätten gjordes beroende på märkningen.

Vad angår omfattningen av den föreslagna lagen lia delade
meningar yppats endast örn lämpligheten att under lagen inbegripa sågade
varor.

Handelskammaren i Gävle har härutinnan yttrat, att det under handelskammarens
utredningsarbete i anledning av remissen från flera håll påpekats,
att lagstiftningen, på sätt förslagsställarna uppenbarligen avsett, borde
omfatta även sågat virke. Det förekomme nämligen ofta, att det inköpta,

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

oarbetade virket försågades på platsen med klingsåg, märktes och upplades
på säljarens mark. Särskilt vore detta icke ovanligt på mera avlägsna skogsmarker
med dyra transportkostnader. Skogsstyrelsen har funnit det sågade
virkets inbegripande naturligt med hänsyn till den civilrättsliga reglering,
som åsyftades med lagförslaget, men har framhållit att, då 1943 års lagstiftning
örn virkesmätning ej hittills erhållit tillämpning å förädlat virke,
erforderliga bestämmelser rörande virkets individualisering icke kunde knytas
till tillämpningsföreskrifterna för 1943 års lag.

Sveriges industriförbund har hemställt, att sågade varor måtte undantagas
från lagens tillämpningsområde, och till stöd för detta önskemål anfört
följande.

Förbundet vill framhålla, att en genom märkning åstadkommen individualisering
av dylika varor skulle medföra vissa praktiska olägenheter för trävaruindustrien.
Detta sammanhänger främst därmed, att sågade varor staplas
i brädgårdarna efter dimensioner och icke efter köpare. En och samma
stapel trävaror innehåller m. a. o. endast en viss dimension, men den kvantitet,
som rymmes i stapeln, kan vara avsedd för flera köpare. Att göra märkning
för olika köpare i en och samma stapel är emellertid uteslutet, ty vid
stapelns läggande kan i regel icke avgöras, i vilken ordning leverans till de
olika köparna kommer att ske. Först vid skeppningstillfället bestämmes vilka
varor som skola levereras till den särskilde köparen. Om sågade varor
skulle märkas, skulle det därför bliva nödvändigt att avskilja det märkta
partiet och flytta detta till särskild upplagsplats. Detta åter skulle kräva
större lagringsutrymmen och medföra betydande kostnader. Om säljaren
med hänsyn härtill drager sig för att verkställa av köparen begärd märkning,
kan kostnadsfrågan lätteligen leda till tvister mellan parterna.

Västernorrlands och Jämtlands läns samt Västerbottens och Norrbottens
läns handelskammare ha anlagt liknande synpunkter.

I flera yttranden har ifrågasatts att på märkningens utförande
skulle ställas strängare krav än utredningsmannen synes ha avsett.

Handelskammaren i Karlstad har sålunda yttrat följande.

Det synes icke vara nog med att det inköpta virkespartiet försetts med
köparens märke. Själva anbringandet av detta märke bör icke få ske var
och hur som helst. Vissa minimifordringar böra uppställas. Sålunda bör
märkning icke få ske, utan att såväl säljare som köpare äro närvarande
själva eller genom ombud. I områden, där inmätnings- eller tumningsförening
finnes, bör denna naturligen äga rätt att verkställa märkning i samband
med mätningen. I dylikt fall torde det vara tillräckligt, att parterna
beredas tillfälle närvara vid märkningen.

Oavsett vem som handhar märkningen bör denna utföras på sådant sätt,
att därav tydligt framgår, vilket parti som är märkt. Vidare böra märkena
anbringas så, att de icke därefter lätt kunna utplånas, om virkespartiet
ifråga skulle komma att kvarligga på upplagsplatsen en längre tid.

Skogsstyrelsen har ifrågasatt, örn icke de i promemorian förutsatta villkoren
för att märkningen skall ge det avsedda skyddet — att märkningen
skulle vara definitiv samt att den skett i avsikt att individualisera det ifrågavarande
virkespartiet — borde på något sätt komma till uttryck vid lagens
avfattning, och kommerskollegium har framhållit vikten av att de olika

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

15

virkesuppköparnas märken bleve fullt individuellt bestämda, så att icke
någon förväxling dem emellan kunde äga rum. Enligt kollegiets mening kunde
det ifrågasättas, huruvida icke de märken, vilka skulle tilläggas den i lagen
avsedda rättsverkan och vilkas antal väl kunde väntas bliva förhållandevis
begränsat, borde officiellt registreras genom t. ex. patent- och registreringsverkets
försorg. Det vore önskvärt, att Kungl. Majit i administrativ väg utfärdade
närmare föreskrifter rörande hithörande förhållanden såväl beträffande
märkenas eventuella offentliga registrering som beträffande vilka slag
av märken, som skulle anses motsvara lagens fordringar, och kollegiet ville
därför föreslå, att till lagen fogades en särskild bestämmelse av innebörd, att
närmare föreskrifter rörande de märken, som finge godkännas, skulle meddelas
av Konungen.

I remissyttrandena har enighet rått därom att de s. k. stuk- eller vassmärkena
borde anses utgöra en fullt tillfredsställande märkning. Tvekan har
däremot förekommit med avseende å s. k. huggyxmärken eller
skogs märken.

Rörande olika virkesmärkens utförande och ändamål lämnas i det yttrande
som avgivits av Sveriges industriförbund följande uppgifter.

De märken, som åsättas sågtimmer och massaved, äro dels krön- eller
krynmärken, dels s. k. huggyxmärken. De förra — som äro av samma slag
som de i promemorian omnämnda stuk- eller vassmärkena — anbringas först
vid eller i omedelbar anslutning till virkets inmätning. Huggyxmärkena
däremot slås in omedelbart vid avverkningen i samband med virkets aptering.
De äro, liksom krön- eller krynmärkena, fastställda av flottningsföreningarna,
så att varje trävarubolag vid varje flottled har ett eller flera märken
inregistrerade. För att virket skall tagas emot av flottningsföreningarna
för flottning måste det vara försett nied huggyxmärken. Ändamålet med
dessa märken är att när virket framkommit till sorteringsstället i flottleden
möjliggöra utsortering av virket mellan de olika virkesköparna. Det är därför
nödvändigt att huggyxmärkena äro tydliga och varaktiga.

Det avverkade och huggyxmärkla virket blir ofta liggande i skogen på avverkningsplatsen
eller hopkört i vältor, innan det utköres till avläggningsplatsen
vid flottleden. Där blir virket sedan ofta liggande avsevärd tid,
innan det inmätes och förses med krön- eller krynmärken. På detta sätt
kunna ofta förflyta flera månader mellan avverkningen och inmätningen.
Under denna tid behöver säljaren i de allra flesta fall rörelsekapital för avverkningens
bedrivande, och detta tillhandahålles i regel av köparen-trävarubolaget
såsom förskott å köpeskillingen.

Skogsstyrelsen har funnit det icke överensstämma med den föreslagna lagstiftningens
intentioner att köpareskydd skulle kunna inträda redan i och
med huggyxmärkningen, vilken icke hade något direkt samband med virkets
mätning och ej, som stuk- och vassmärkningen, utgjorde något bevis för
att virket mottagits och godkänts av köparen. Då märkning av detta slag
ulan köparens medgivande kunde ändras, vore den ej heller definitiv.

Sveriges skogsägare}örbund har funnit spörsmålet örn denna märknings
verkan böra tagas under omprövning och framhållit, att vid skogsmärkningen
varken köparen eller säljaren vore närvarande — annat än då stundom
säljaren själv vore huggare — och ali märke åsattes även sådana ska -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

dadé stockar, som säljaren sedan kunde vilja undantaga från leveransen under
visshet om att de ej skulle bli godkända. Det kunde väl stundom även
inträffa, att under tiden mellan skogsmärkningen och mätningen ändrade
avtal träffades mellan säljare och köpare, så att viss del av det huggna virket
undantoges från leveransen och köparens huggyxmärken då senare åter
borthögges från dessa stockar.

Sveriges industriförbund samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare
lia däremot funnit skyddet för köparen böra inträda redan i och
med huggyxmärkningen. Förbundet har i denna del framhållit, att köpareskyddet
borde sätta in på ett så tidigt stadium som möjligt, samt har hänvisat
till den i promemorian uttalade uppfattningen att skyddet borde inträda,
oavsett huruvida märkningen skett i enlighet med därom särskilt gällande
bestämmelser eller på annat sätt, blott märkningen vore fullt tydlig.

I två yttranden beröras vissa gränsfrågor med avseende å den föreslagna
lagens tillämpning. Svea hovrätt har sålunda uttalat, att spörsmålet
örn bestämmelsernas tillämpning på redan slutna köpeavtal under ärendets
fortsatta utredning borde klarläggas. Hovrätten över Skåne och Blekinge
har anfört, att det enligt dess mening visserligen utan särskilda övergångsbestämmelser
vöre klart, att virkesmärkning, som skett före lagens
ikraftträdande, beredde virkesköparen skydd mot utmätning eller konkurs,
som inträffade efter ikraftträdandet, men icke mot utmätning eller konkurs,
som inträffat dessförinnan. Hovrätten ville emellertid ändå ifrågasätta,
huruvida icke till förebyggande av missuppfattning från allmänhetens
sida uttryckliga bestämmelser härutinnan borde lämnas. Samma hovrätt har
vidare funnit det tänkbart, att tvist kunde uppstå örn märkningens verkan
i de fall då densamma ägt rum efter konkursansökan men före konkursbeslutet.
Hovrätten hemställde fördenskull örn tillägg till lagen i detta hänseende
förslagsvis sålunda, att sista bisatsen i lagtexten komme alt lyda: »såvida
virket, då utmätning skall företagas eller säljaren försättes i konkurs,
är fullt tydligt märkt med köparens märke». Enligt hovrättens mening borde
slutligen, om lagen erhölle provisorisk karaktär, i övergångsbestämmelserna
införas ett stadgande av innehåll, att lagen icke vore tillämplig i fråga om utmätning
eller konkurs, som inträffade efter det lagen upphört att gälla,
även om märkningen av virket gjorts dessförinnan.

Frågan örn den föreslagna lagen borde erhålla karaktären av f u Ilin
a k t s 1 a g har upptagits i många yttranden.

Svea hovrätt har i detta hänseende yttrat, att då de betingelser, som kunde
rättfärdiga en lagstiftningsåtgärd som den föreslagna, kunde inträda mer
eller mindre överraskande, det måhända finge anses lämpligt att frågan örn
och när bestämmelserna kunde anses vara av ett verkligt behov påkallade
finge avgöras på den administrativa lagstiftningens väg, men sedan det föreslagna
skyddet för virkesköparens intresse en gång blivit gällande borde det
icke kunna åter upphävas genom en administrativ lagstiftningsakt.

I flertalet remissyttranden har det emellertid ansetts otillfredsställande, att
de föreslagna bestämmelserna skulle få formen av en fullmaktslag. Till stöd

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

17

för invändningarna häremot ha åberopats såväl rent principiella skäl som
den omständigheten att behov av lagen ingalunda kunde anses föreligga allenast
vid en tänkbar kris på virkesmarknaden.

Svenska bankföreningen har från mera principiell synpunkt anfört följande.

Den föreslagna lagen behandlar ett ämne av rent civilrättslig natur, sorn
i större eller mindre grad tangerar flera centrala frågor inom privaträttens
område. På de regler inom detta rättsområde, som anses böra genom lagstiftning
fastslås, synes rent allmänt böra uppställas det kravet, att de antingen
motsvara en utbredd rättsuppfattning eller ock, därest i undantagsfall så icke
skulle vara förhållandet, att genom dem fastslås principer som lagstiftaren ansett
vara av den vikt för samfärdseln, alt de det oaktat böra gälla. I varje fall
synes det, icke minst ur rättssäkerhetens synpunkt, vara en rimlig fordran, att
dylika regler skola äga en viss grad av permanens; man bör kunna utgå från
att de principer, för vilka de äro uttryck, ha godtagits såsom för en avsevärd
framtid gällande. Ur synpunkten av det anförda synes det vara ägnat att ingiva
betänkligheter att, på sätt som här föreslås, giva lagstiftningen på ett rent
civilrättsligt område fullmaktslags karaktär med den ovisshet örn tidpunkten
för dess ikraftträdande och om varaktigheten av dess fortbestånd som därav
följer. Det kan sålunda enligt bankföreningens mening icke vara en tillfredsställande
ordning, att en virkesköpare, som, efter det förordnande meddelats
örn tillämpning av de föreslagna reglerna, i förlitande på märkningens konstitutiva
innebörd låtit virket kvarligga på säljarens mark, efter förordnandets
återkallande eller utlöpande skulle stå utan skydd mot säljarens borgenärer,
medan han måhända i förhållande till en annan säljare, vars konkurs inträffat
under förordnandets fortvaro, åtnjutit dylikt skydd. En sådan situation skulle
onekligen strida mot den allmänna rättsuppfattningen. Vidare skulle säkerligen
lagens sakliga innehåll komma att starkare ingå i rättsmedvetandet än dess
egenskap av fullmaktslag, vilket vid ett upphörande av lagens giltighet skulle
kunna medföra oväntade rättsförluster. Även ur borgenärernas synpunkt måste
en sådan växling i reglerna för deras rättigheter vid säljarens obestånd verka
störande och godtycklig. Bankföreningen vill därför som sin uppfattning uttala,
alt förutsättningen för ett lagfästande av den föreslagna rättsprincipen synes
böra vara, att man är beredd att låta den gälla även för framtiden. Föreligger
icke denna förutsättning, synes en sådan regel överhuvud icke böra lagfästas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har framhållit, att det med en fullmaktslag
icke syntes kunna undvikas, att åtskilliga fall av betalningsinställelser med
åtföljande utmätningar eller konkurser inträffade, innan lagen bleve utfärdad,
samt att det syntes otillfredsställande att virkesköparna i dessa fall icke erhölle
det skydd som kanske kort tid därefter genom lagens ikraftträdande bereddes
övriga virkesköpare. Med hänsyn till att genom ifrågavarande lag borgenärerna
berövades en rätt, som måhända eljest tillkommit dem, syntes det också riktigast
ali låta lagen träda i kraft å tid, då så kunde ske med minsta möjliga
rättsförlust, alltså under pågående högkonjunktur. Kommerskollegium har befarat,
att en fullmaktslag, som nära anslöte sig till rådande rättsuppfattning
inom de virkesuppköpande kretsarna, kunde föranleda den missuppfattningen,
alt lagen i och för sig redan vore gällande, oaktat den icke blivit av Kungl.
Majit satt i kraft.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare har — i likhet med
åtskilliga andra remissinstanser — gentemot tanken på en fullmaktslag främst

milano till riksilnr/ens protokoll 194 i. 1 saint. .Yr 201. "

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

åberopat att bestämmelserna vore erforderliga redan under normala förhållanden.
Handelskammaren har i denna del yttrat följande.

Det kan vara riktigt att frågan om köparens skydd mot säljaren och hans
borgenärer aktualiseras vid en allmän kris på virkesmarknaden. Köparens behov
av större skydd är emellertid icke betingat av någon krissituation. De speciella
förhållandena inom virkeshandeln berättiga, även under normala förhållanden,
till särbestämmelser, som avvika från de vanliga civilrättsliga normerna
på detta område. Handelskammaren är av den bestämda uppfattningen, att
den omständigheten att statliga intressen under krisen engagerats i virkeshandeln
icke bör inverka på bedömandet så att lagstiftningen gives formen av
en fullmaktslag, och hemställer, att reformen blir av mera permanent karaktär.
Betänkligheterna mot förslaget med anledning av dess avvikelse från gällande
civilrättsliga principer synas endast vara av teoretisk natur och böra ej i en
av praktiska förhållanden betingad angelägenhet tillmätas större betydelse.

Handelskammaren i Gävle har anmärkt, att de enskilda näringsutövarnas
bestående intressen i minst lika hög grad fordrade att tillvaratagas som statens
mera tillfälliga, genom bränsleregleringen väckta intresse för frågan. Sannolikt
skulle en fullmaktslag med begränsad giltighetstid vara ägnad att åstadkomma
oreda och förluster, därest den icke omedelbart följdes av en lagstiftning
med obegränsad giltighetstid.

Av de remissinstanser, som påyrkat en fastare reglering än som skulle skapas
medelst en fullmaktslag, ha hovrätten över Skåne och Blekinge samt kommerskollegium
ansett det tillfyllest, att en till vissa år begränsad lag komme
till stånd. Virkesmätningsrådet, föreningen Sveriges skogsvårdsstyrelser, sydsvenska
virkesföreningen, Smålands och Blekinge handelskammare, handelskammaren
i Gävle, Västernorrlands och Jämtlands låns handelskammare och
handelskammaren i Karlstad ha däremot hemställt, att de erforderliga bestämmelserna
måtte erhålla formen av en icke tidsbegränsad lag.

Departementschefen.

Det förekommer i stor utsträckning, att den som köpt ved eller annat virke
icke kan omedelbart omhändertaga virket utan nödgas låta det tills
vidare kvarligga på säljarens mark. Den tid, under vilken virket sålunda
kommer att stanna i säljarens besittning, blir på grund av transportsvårigheter
och andra omständigheter ofta ganska lång. Med den uppfattning som
är rådande i rättspraxis rörande lösöreköpsförordningens tillämplighetsområde
löper köparen under nämnda tid risk att det av honom förvärvade, måhända
helt eller delvis betalda virket utmätes för säljarens skuld eller, om
säljaren försättes i konkurs, indrages i konkursen. Enligt lösöreköpsförordningen
kan visserligen en köpare, genom att upprätta skriftlig handling om
köpet och i närmare föreskriven ordning bereda handlingen publicitet, skapa
en viss trygghet mot att i säljarens vård kvarlämnade lösören tagas i anspråk
av säljarens borgenärer. Det är emellertid knappast praktiskt möjligt för virkesköpare
att använda detta förfarande.

Såsom virkesmätningsrådet framhållit kan en kris på virkesmarknaden i
särskild grad giva upphov till rättsförluster på detta område. Även med hän -

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

19

syn till normala förhållanden synes det angeläget att så långt möjligt på förhand
vinna trygghet däremot.

Utredningsmannens förslag örn införande av en speciallagstiftning för lösning
av ifrågavarande spörsmål har vunnit så gott som enhällig anslutning
från hörda myndigheter och sammanslutningar. I Svea hovrätts utlåtande har
dock framhävts, att det kunde möta betänkligheter att införa .särskilda bestämmelser
för visst slags egendom. Då förslaget ansluter till vad som allmänt
anses naturligt inom handeln med virke, torde dock dessa betänkligheter
icke böra tillerkännas avgörande betydelse.

Beträffande innebörden av förslaget vill jag inledningsvis framhålla, att
förslaget icke åsyftar att göra ändring i fråga örn den möjlighet att vinna
skydd mot säljarens borgenärer som föreligger redan på grund av nu gällande
rätts regler.

Enligt förslaget erfordras för virkesköparens skydd, att det förvärvade partiet
är fullt tydligt märkt med köparens märke. I virkesmätningsrådets framställning
och skogsstyrelsens yttrande har ifrågasatts, huruvida det icke jämväl
borde fordras att virket inmätts. Med hänsyn till att skyddet är avsett
att gälla icke blott för den som förvärvat virket direkt från skogsägaren utan
också vid senare försäljningar, då inmätning ej i samma omfattning torde
förekomma, synes det emellertid olämpligt att kräva även inmätning. Det
torde ej heller vara anledning att fordra skriftligt försäljningsavtal.

Förslaget omfattar utan inskränkning ved och annat virke. Frågan huruvida
förädlat virke bör inbegripas under lagstiftningen har i yttrandena
varit föremål för delade meningar. Handelskammaren i Gävle har framhållit,
att virke ofta försågades på awerkningsplatsen för att sedan märkas
och uppläggas på säljarens mark, samt har funnit det välmotiverat, att skydd
kunde vinnas också i dylika fall. Sveriges industriförbund och handelskamrarna
i Västernorrlands och Jämtlands samt Västerbottens och Norrbottens
län ha däremot fäst uppmärksamheten vid svårigheten att genom märkning
åstadkomma en individualisering av sågat virke, under erinran att virket i
brädgårdarna upplägges efter dimensioner, ej efter köpare. Man synes på
dessa håll befara, att köparna i besvärande utsträckning skulle påfordra
märkning av sina partier.

Den verkställda utredningen bar icke i första band påkallats av något behov
av att skydda köpares rätt till förädlat virke. En sådan speciallagstiftning
som den föreslagna torde icke heller i fråga örn förädlat virke lia stöd
av någon mera allmänt utbredd uppfattning örn vad som är naturligt vid köp
av dylikt virke. Köp av virke som till en viss grad förädlas på avverkningsplatsen
synes dock stå i en undantagsställning i nu nämnda hänseende.

Med hänsyn till sistnämnda fall och då det jämväl är förenat med praktiska
svårigheter att draga en gräns mellan oförädlat och förädlat virke har
jag visserligen icke arnelt mig kunna förorda att införa en gränslinje av
denna art. Det är emellertid obestridligen angeläget, att den föreslagna speciallagstiftningen
ej går utöver vad som är påkallat av särskilda förhållanden.
.lag bär därför sökt finna en annan begränsning som tillgodoser sist -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

nämnda synpunkt. Det har därvid befunnits lämpligt att bygga på den sedvänja
som är rådande inom virkeshandeln. Skydd mot säljarens borgenärer
genom virkets märkning synes sålunda icke böra inträda i andra fall än då
det är brukligt att på detta sätt utmärka vem som är berättigad till egendomen.
Det skulle icke vara tillfredsställande, om märkning av ett virkesparti
lör viss köpares räkning, som utan stöd av sedvänja verkställes inom
en brädgård, skulle leda till att denne köpare bleve skyddad, medan andra
som köpt virke av samma företagare skulle vara oskyddade. Den nu föreslagna
begränsningen kan väl någon gång tänkas föranleda tvist om vad sorn
är brukligt men torde vara ägnad att förekomma att lagen i särskilda fall
leder till stötande resultat.

I utredningsmannens förslag har beträffande märkningens utförande uppställts
krav på att märkningen skall vara fullt tydlig. En viss tvekan har
i några yttranden försports, huruvida därmed anspråken på den åtgärd, som
skall grunda skydd mot säljarens borgenärer, blivit tillräckligt utförligt bestämda.
Vad angår märkningen av sågtimmer och en del annat virke lia olika
meningar rått, huruvida man borde godtaga allenast sådana köparemärken,
vilka under skiftande benämningar (stuk-, vass-, krön- och krynmärken m. m.)
medelst särskilda redskap inslås i samband med inmätningen, eller om också
de s. k. huggyxmärkena kunde erhålla vitsord. Rörande sistnämnda märken
har framhållits, att de slås in av huggarna med vanlig yxa i anslutning
till själva avverkningen. De ha bland annat till ändamål att vid flottningen
underlätta utsorteringen av virket mellan olika köpare och äro, åtminstone
för större avnämare, fastställda av flottningsföreningarna. Under den tid,
som timret före inmätningen kan bliva kvarliggande i skogen eller på avläggningsplatser
vid flottled, skulle huggyxmärkena tjäna att preliminärt individualisera
godset för köparens räkning.

Rörande utförandet av virkes märkning lia föreskrifter i administrativ
ordning givits för vissa virkesslag. Genom det av utredningsmannen omnämnda
cirkuläret den 30 november 1943 har sålunda skogsstyrelsen utfärdat
bestämmelser örn märkning av brännved. Vidare har styrelsen meddelat vissa
märkningsregler i ett cirkulär den 30 december samma år, innefattande mätningsinstruktion
för sågtimmer av barrträd inom södra Sverige. Enligt instruktionen
gäller bland annat, att vid s. k. auktoriserad mätning varje stock
skall märkas med tydliga och varaktiga stukmärken. Det torde emellertid ännu
vara mindre vanligt att mätningen utföres såsom auktoriserad mätning,
och för den s. k. frivilliga mätningen av timmer saknas detaljföreskrifter örn
sättet för märkningens utförande. Oavsett att anknytning sålunda blott delvis
skulle kunna vinnas till redan fastställda regler, anser jag liksom utredningsmannen,
att för skydd mot säljarens borgenärer icke bör erfordras, att märkningen
skall ha utförts i enlighet med myndighets bestämmelser. Än mindre
torde det böra krävas inregistrering hos offentlig myndighet av de märken
som må användas. Det lärer vara tillfyllest att kräva, att virket blivit tydligt
märkt, så att det kan skiljas från säljarens egendom. Något särskilt villkor

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

21

att märkningen skall vara varaktig synes icke erforderligt. Det ligger nämligen
i köparens intresse att så blir fallet, enär lian i annat fall bar svårigheter
att styrka sin rätt, örn utmätning äger rum för säljarens gäld eller denne försättes
i konkurs. Då den omständigheten att märkningen obehörigen utplånas
eller eljest möjligen efter längre tid minskar i tydlighet icke i och för sig
bör medföra, att köparens rätt går förlorad, synes det icke heller, såsom utredningsmannen
föreslagit, böra fordras att virket, för att köparen skall åtnjuta
skydd, »är» tydligt märkt utan bör det vara tillfyllest att det »blivit»
tydligt märkt för köparens räkning. Köparen får härigenom en möjlighet att
med andra bevis styrka, att ett virkesparti i fall som nyss nämnts verkligen
blivit i behörig ordning märkt och alt han sålunda en gång vunnit sakrättsligt
skydd för egendomen.

I utredningsmannens förslag säges uttryckligen, att virket skall vara märkt
med köparens märke. Del torde emellertid vara tillräckligt att angiva, att det
skall lia blivit märkt »för köparens räkning». Man synes nämligen ej ha skäl
att fordra mer än att av märkningen framgår, att egendomen ej tillhör säljaren.
Örn ett virkesparti t. ex. inköpes av flera personer gemensamt, bör det
kunna förses med ett märke som någon av dem brukar använda.

Vad härefter särskilt angår huggvxmärkningen synes detta märkningssätt
icke kunna frånkännas vitsord enbart av den anledningen, att märkena äro
mera primitiva än t. ex. stukmärkena. Vid leveransavtal — då försäljningen
alltså avser icke ett bestämt parti utan viss myckenhet av angivet slag -— torde
huggyxmärkningen emellertid i och för sig icke vara annat än ett uttryck
för säljarens avsikt att till fullgörande av sin leveransförpliktelse använda
det sålunda märkta virket. Den innefattar alltså ej någon bindande
individualisering av godset, och säljaren torde vara berättigad att avlägsna
huggyxmärkena och förfoga över partiet för annat ändamål. Säljarens
förpliktelse vid ett leveransavtal örn virke torde i allmänhet först med inmätning
övergå att gälla ett bestämt virkesparti. Därest emellertid i ett visst fall
utan att inmätning skett är klart, att det parti, varmed leveransen skall fullgöras,
av parterna ansetts individualiserat, lärer huggyxmärkningen kunna
anses uppfylla kravet att virket skall vara tydligt märkt.

Det torde icke vara erforderligt att särskilt angiva, att vid leveransavtal
skydd kan åtnjutas endast örn det virke, varmed leveransen skall fullgöras,
blivit individualiserat. Innebörden av förslaget i denna del torde framgå tillräckligt
tydligt, örn ordalagen i förslaget jämkas lill närmare överensstämmelse
med lösöreköpsförordningen. En sådan jämkning synes även önskvärd
från den synpunkten, att förevarande speciallagstiftning bör anses utgöra
ett avsteg från det i nämnda förordning för sakrättsligt skydd uppställda
kravet på iakttagande av vissa formföreskrifter.

Jag vill i detta sammanhang framhålla, att ehuru förslaget enligt ordalagen
endast avser köp, del uppenbarligen bör erhålla analogisk tillämpning
å byte.

Enligt utredningsmannens förslag skulle bestämmelserna örn märknings -

22

Kungl. Majlis proposition nr 201.

skydd innefattas i en fullmaktslag och träda i tillämpning först då Konungen
funne särskilda skäl därtill föreligga. Såsom skäl härför har bl. a. åberopats,
att lagstiftningen i fråga toge sikte på en kristidssituation som måhända aldrig
bomme att inträffa. Att den nya lagstiftningen skulle erhålla fullmaktslags
form hai i fiel talet yttranden framkallat gensagor. Det har sålunda invänts,
att förhållandena inom virkeshandeln även under normala förhållanden påkallade
säl bestämmelsei- av ungefär det innehall som utredningsmannen föreslagit.
Rent principiellt har anmärkts, att lagregler på ett så centralt område
av civilrätten som det förevarande borde äga en viss grad av beständighet.
Några remissmyndigheter, som i princip önskat en fastare reglering, ha funnit
en lag med giltighetstid för vissa år innebära en godtagbar lösning.

De skäl som sålunda åberopats mot anordningen med en fullmaktslag synas
mig vägande. Utredningen har enligt min mening givit vid handen, att de
särskilda förhållandena på virkesmarknaden även under normala konjunkturer
kräva speciella bestämmelser till köparnas skydd. De nya reglerna torde
därför böra träda i kraft utan avbidan på de mera krisbetonade konjunkturer
inom virkeshandeln, som man på sina håll fruktar. Att begränsa lagens
giltighetstid till vissa år torde icke vara lämpligt.

I två yttranden har en viss tvekan yppats om lagens tillämpning på äldre
avtal. I likhet med hovrätten över Skåne och Blekinge finner jag det klart,
att märkning som skett före lagens ikraftträdande kommer att bereda virkesköparen
skydd mot utmätning eller konkurs som inträffar efter ikraftträdandet,
men däremot icke mot utmätning eller konkurs, som inträffat dessförinnan.
Sistnämnda begränsning torde dock böra uttryckligen angivas.

I visst sammanhang med nu berörda ämne står spörsmålet, huruvida virkesmärkning,
som utförts efter det konkursansökan ingivits men före beslutet
om egendomsavträde, skall äga verkan mot borgenärerna. Hovrätten
över Skåne och Blekinge har erinrat, att enligt lösöreköpsförordningen tidpunkten
för konkursansökningen är avgörande för skyddet mot konkursboet,
och uttryckt farhagor, att man under hänvisning härtill skulle vilja frånkänna
varje efter sagda tid utförd märkning vitsord. I anledning härav
J£>g framhålla, att enligt 27 § konkurslagen dagen för konkursbeslutet
är avgörande för vad som skall räknas till konkursboet. I överensstämmelse
härmed synes, försåvitt icke särskilt stadgande av annan innebörd
meddelas, en märkning under tiden mellan konkursansökningen och beslutet
om egendomsavträde komma att medföra skydd för virkesköparen. Från
lämplighetssynpunkt kan det möjligen ifrågasättas, örn det nya märkningsskyddet
bör bestämmas att omfatta jämväl en så sent verkställd märkning.
Emellertid har jag, i likhet med nämnda hovrätt, funnit riktigast, att konkursbeslutet
får utgöra den avgörande tidpunkten. Något särskilt stadgande
härom erfordras icke. I

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om köpares rätt till märkt virke.

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över lagförslaget,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1, måtte för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Sigrid Linders. 1

1 Denna bilaga, vilken är likalydande med det vid propositionen lögade lagförslaget, har
här uteslutits.

24

Kungl. Mcij:ts proposition nr 201.

Bilaga A.

P. M.

ang. virkesförvärvares skydd i vissa fall mot överlåtarens borgenärer.

Virtesmätningsrådets oell bränslekommissionens framställningar.

Framställningar i ärendet ha gjorts av virkesmätningsrådet och statens
bränslekommission.

Virkesmätningsrådets framställning utmynnar i en hemställan örn utredning,
huruvida lagbestämmelser kunna införas av innehåll att vid virkesköp
besittningen och därmed äganderätten skall övergå från säljaren till köparen
vid den tidpunkt då virket inmätts och märkts med köparens märke. Med
instämmande i yirkesmätningsrådets skrivelse har bränslekommissionen anfört,
att därest sådana bestämmelser, som av virkesmätningsrådet föreslagits,
skulle visa sig icke vara möjliga, det borde övervägas, huruvida köpare av
virke under de av virkesmätningsrådet anförda betingelserna kunde tillerkännas
en mot tredje man skyddad panträtt samt sålunda förmånsrätt enligt
HB 17: 3. Bränslekommissionen har anhållit örn skyndsam utredning angående
möjligheterna att rättsligen reglera förhållandet mellan köpare av virke,
som blivit upplagt, inmätt och märkt för köpares räkning, samt säljaren och
dennes borgenärer.

Till stöd för sin hemställan har virkesmätningsrådet anfört bl. a. följande:

Vid köp av skogsprodukter såsom sågtimmer, massaved och brännved m. m.
se sig köparna oftast av olika skäl tvungna att likvidera varan, ehuru de icke
samtidigt kunna omhändertaga densamma. De måste oftast inskränka sig till
att låta mäta och märka varan, varefter den får kvarligga antingen på säljarens
mark eller i bästa fall på neutralt område invid flottled, järnväg, landsväg eller
dylikt. I regel erlägges vid dylika köp någon del av köpesumman i förskott.
Ytterligare betalning brukar utgå i mån av inmätning, med undantag för en
mindre del, som innestår till slutlikviden. Full betalning kommer ofta att
erläggas, innan varan bortforslats från den plats, där mätning skett. Från
mätningsplatsen fraktas virket antingen med bil, häst eller järnväg till köpar®ns
uppläg eller också tages detsamma örn hand av någon flottningsförening
för vidare befordran. Som regel tager säljaren ingen som helst befattning med
varan efter inmätningen, men i vissa fall kan han enligt avtal vara skyldig
att efter verkställd mätning transportera virket vidare. Då så sker kommer
varan alltså icke i köparens besittning ens när detsamma bortföres från säljarens
mark.

På grund av berörda omständigheter är faran för att köparens rätt till den
köpta och betalda varan skall gå honom förlustig betydande. Skulle nämligen
säljaren ga i konkurs, innan köparen hunnit bortfrakta varan, uppkommer
frågan om köparens rätt till densamma gentemot konkursboet. Avgörande
för detta förhållande är då huruvida besittningsrätten överflyttats till köparen
eller ej.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

■10

För att om möjligt söka säkra köparen mot riskerna vid förskottsbetalning
Ilar i nu gällande virkes- och brännvedskontrakt vanligen inryckts bestämmelser
av innebörd, att den mark, varpå virket upplagts, uthyres till köparen,
så länge virket kvarligger. Köpekontraktet kommer sålunda att tillika
tjäna som hyresavtal. Man torde emellertid ha anledning befara, att ett dylikt
avtal, framför allt om det avser upplagsplats å säljarens mark, icke ger
köparen besittningsskydd gentemot säljarens borgenärer. Fara föreligger för
övrigt att dylika avtal komma att betraktas såsom rena skenavtal. Att med
vederbörande markägare upprätta särskilda nyttjanderättskontrakt med karta
över upplagsplatserna och att å marken utmärka eller inhägna dessa platser
är av praktiska skäl icke genomförbart, då antalet kontrakt oftast är mycket
stort och tiden i regel begränsad.

En väg, som enligt nu gällande rätt återstår köparen för att vinna skydd
mot säljarens borgenärer, är att behandla köpet i enlighet med lösöreköpsförordningens
föreskrifter. Att tillämpa dessa föreskrifter annat än i rena undantagsfall
är emellertid av tekniska skäl icke tänkbart. De fordringar på
publicitet av köpen, som denna förordning stipulerar, lägga också ur affärsmässig
synpunkt i flera avseenden hinder i vägen för ett sådant förfarande.

Av det ovan framförda torde, säger virkesmätningsrådet, framgå, att köparen
näppeligen kan säkra sin äganderätt gentemot tredje man, förr än han
på ett handgripligt sätt ernått den fulla besittningsrätten till det köpta virkespartiet.
Då detta icke låter sig göra förr än i många fall flera veckor, ja
månader, efter erlagd betalning, har behovet av en komplettering av gällande
rätt på detta speciella område blivit allt större. När man betänker, att det
genom våra virkesmätningsföreningar inmätta virket torde representera ett
värde av hundratals miljoner kronor per år, samt att härtill kommer värdet
av all den brännved, som nu genom bränslekommissionens och enskildas
försorg uppköpes, framstår behovet så mycket klarare. En kris på virkesmarknaden
kan komma att medföra stora förluster samt giva upphov till
rättstvister. Det är icke endast för köparna, som nu rådande oklara förhållanden
äro till förfång, utan jämväl för säljarna, vilka i händelse av köparens
obestånd stundom kunna komma att lida avsevärda ekonomiska förluster.

En ändring av nu gällande lag därhän, att köparen anses hava kommit i
besittning av det köpta virket så snart detta inmätts och märkts med hans
märke torde beträffande köp av skogsprodukter endast innebära att lagen
komme att uttrycka vad enligt allmän uppfattning redan är gällande rätt.
De flesta säljare och köpare torde vid avtalets träffande utgå ifrån att äganderätten
till det köpta virket övergår till köparen vid nyssnämnda tidpunkt
och att virket alltså därefter icke kan tagas i anspråk av säljarens borgenärer.
Att risken för förstörelse eller åverkan å det köpta virket samtidigt övergår
på köparen betraktas endast som en fullt naturlig konsekvens därav.

Bränslekommissionen har i sill skrivelse anfört bl. a. följande:

Uppköp av brännved från producenter sker under nu rådande reglering å
bränslemarknaden väsentligen genom auktoriserade brännveduppköpare. Genom
kungörelsen den 22 maj 1942 (SFS nr med vissa bestämmelser

lill främjande av vedproduktion har bestämts, att veduppköpare, som av
statsmedel erhållit förlagskapital för inköp av ved, äger i viss ordning av
lörlagskapitalet förskottera avverkningskostnad för sådan ved, som enligt
kontrakt skall levereras lill honom av vedproducent men som ännu icke avverkats
och inmätts. Förskottet må ej, där ej särskilda omständigheter lill annai
föranleda, uppgå till högre belopp än som motsvarar nittio procent av
det för veden gällande garantibeloppet. Kontrakt, varå avverkningsförskott

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

skall lämnas, måste vara upprättat enligt av kommissionen fastställt eller
godkänt formulär.

Det av kommissionen fastställda kontraktsformuläret innehåller bestämmelse,
att äganderätten till den försålda veden skall övergå å köparen i och
med inmätningen samt att säljaren skall, örn köparen så önskar, medelst i
marken nedslagna pålar noga utmärka gränserna för den upplagsplats, för
vilken hyresavtal enligt ett å kontraktet upptaget formulär träffats.

Såväl kommissionen som uppköparna äro medvetna om, att det är tveksamt,
huruvida berörda kontraktsbestämmelser kunna ha den åsyftade verkan
att skydda den inmätta veden gentemot säljarens borgenärer och att i varje
fall, särskilt i samband med en kris, tvister kunna uppkomma angående bättre
rätt till inmätta vedpartier, för vilka köpeskilling redan erlagts eller i varje
fall förskott utlämnats. Det ankommer — enligt berörda kungörelse 343/1942
—- på uppköparen att bestämma, huruvida och i vilken omfattning vedproducenten
skall ställa säkerhet för utbetalat förskott. Man torde ha anledning
räkna med att ej i alla fall betryggande säkerheter ställas för sådana förskott.

Därest gällande rätt får det innehåll, som i virkesmätningsrådets framställning
avses, får visserligen uppköparen ej säkerhet i virket, förrän detsamma
blivit upplagt, mätt och märkt, men det vore givetvis av stort värde, om
uppköparen finge denna trygghet, sedan berörda åtgärder vidtagits. Därtill
kommer, att rättssäkerheten skulle i hög grad gagnas, om man på ifrågavarande
område finge bestämda regler att följa — parterna skulle då med
större säkerhet kunna bedöma rättsläget i det särskilda fallet. Sådana som
förhållandena nu äro, inbjuda de till tvister i fall, då köparen anser sig ha
goda skäl att göra gällande, att besittningen övergått å honom.

Det må i detta sammanhang anmärkas, att den statsgaranti för ved, som
jämlikt omförmälda kungörelse 343/1942 må meddelas producent och vissa
uppköpare, upphör då veden överlåtes. Det vore önskvärt, att man kunde
knyta garantiens upphörande till ett tidsmoment, som med stöd av lagbestämmelser
blivit närmare fixerat.

Efter att ha redogjort för den möjlighet som enligt norsk lag finnes att
genom tinglysning stifta panträtt i hugget timmer, som märkts med ett av
lantbruksdepartementet fastställt märke, har bränslekommissionen vidare
angående den av kommissionen antydda utvägen att i lagstiftningsväg tillerkänna
virkesköpare panträtt i det köpta virket yttrat följande:

Det norska systemet för pantsättning anser kommissionen dock vara alltför
omständligt för att kunna rekommenderas. Betydelsen av dylik pantsättning
skulle säkerligen bliva ytterst begränsad och panträtten skulle ej
alls få den verkan, man med nu ifrågavarande framställning åsyftar. Det
vill emellertid synas som om märkning med officiellt märke av upplagt virke
tillgodoser kraven på publicitet i så hög grad, att ytterligare åtgärder i sådant
syfte genom inskrivning i pantregister icke äro erforderliga.

Komplettering av framställningarna.

Av det ovanstående torde framgå, att syftemålet med ifrågavarande framställningar
är att genom en lagändring förebygga, att vid en tänkbar blivande
kris på virkesmarknaden virkessäljares insolvens medför att större
eller mindre mängder virke, som helt eller delvis betalts men ej kommit i
köparens besittning, undandragas köparna och i stället komma säljarens

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

27

borgenärer tillgodo. De sålunda gjorda framställningarna avse allenast förhållandet
mellan fastighetsägarnas borgenärer, å ena, samt dem, som köpt
virket, å andra sidan. Virkesmätningsrådet, i vars framställning bränslekommissionen
härutinnan instämt, anför nämligen rörande den eventuella
situation, som kunde bli farlig, att »virkesköparna oftast av olika skäl se
sig tvungna att likvidera varan, ehuru de icke samtidigt kunna omhändertaga
densamma. De måste oftast inskränka sig till att låta mäta och märka varan,
varefter den får kvarligga antingen på säljarens mark eller i bästa fall på
neutralt område invid flottled, järnväg, landsväg eller dylikt.»

Vid sammanträde, som jag hållit med representanter för bränslekommissionen
(jägmästaren G. edhammar och hovrättsassessor H. Digman), virkesmätningsrådet
(disponenten G. Djurberg), domänstyrelsen (byråchefen S.
Boberg), skogsstyrelsen (jägmästaren R. Hjorth) och skogsägareföreningarnas
riksförbund (jägmästaren N. Herlitz), gjordes emellertid från såväl virkesmätningsrådets
som bränslekommissionens sida gällande, att det vore önskvärt,
att skyddet mot säljarens borgenärer komme att omfatta även den köpare,
som från den förste uppköparen förvärvat virket. Disponenten Djurberg
framhöll därvid, att det ej sällan förekommer, att en virkesuppköpare
från ett större antal små skogsägare förvärvar virke för att sedan omedelbart
överlåta detta virke till en större avnämare. Om denna mellanman,
såsom vanligen är fallet, ej själv tar virket i besittning och det dröjer en
ansenlig tid, innan hans köpare omhändertar virket, kunde fara föreligga
för att mellanmannens borgenärer, örn han kommer på obestånd, gör anspråk
gällande på virket för betalning av sina fordringar.

Bränslekommissionens representanter anförde, att enligt utfästelse i de
auktorisationer, som bränslekommissionen med stöd av Kungl. Maj:ts beslut
meddelat uppköpare av brännved och massaved, kommissionen är pliktig
att, i händelse dessa vid avvecklingen av bränsleregleringen ej kunnat få
den av dem uppköpta veden såld, från dessa köpare övertaga de icke sålda
vedpartierna. Skulle bränslekommissionen på grund härav nödgas övertaga
betydande mängder av det virke, som dessa uppköpare mottagit och upplagt
å av dem disponerade platser, skulle för staten stora värden kunna stå
på spel i händelse av dessa uppköpares insolvens. Deras borgenärer skulle
nämligen, örn ej lösöreköpsförordningens kungörelseförfarande iakttagits —
något som i förevarande fall ej vore praktikabel! — kunna taga det av bränslekommissionen
övertagna virket i anspråk för sina fordringar. Bränslekommissionen
hade nämligen ej möjlighet att taga virket i sin besittning.

På fråga till bränslekommissionens representanter, i vilken utsträckning
vid en kris på virkesmarknaden de av bränslekommissionen auktoriserade
veduppköparna kunde befaras råka i ekonomiska svårigheter, svarades, att
deras ekonomiska vederhäftighet visserligen vid auktorisalionen noga prövades
av bränslekommissionen, men att det ej vore säkert alt dessa uppköpare,
som till ungefär en tredjedel bestå av skogsägareföreningar, anslutna
till Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, och i övrigt av andra uppköpare,
vid tiden för inträdet av en kris på virkesmarknaden alltjämt kom -

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

me att ha en sådan ekonomisk ställning, att bränslekommissionens rätt lill
virke, som från dem övertagits, vore tryggad.

Representanten för skogsägareföreningarnas riksförbund förmenade, att
vad anginge de till förbundet anslutna skogsägareföreningarna någon risk
i det från bränslekommissionens sida antydda avseendet ej förelåge. Riksförbundet
skulle otvivelaktigt ingripa i händelse att för någon av dem en insolvens
med sådana följder kunde befaras.

Bränslekommissionens representanter framhöllo, att det dock vore önskvärt,
att full säkerhet kunde uppnås genom att lagstiftaren läte skyddet inträda
i den av bränslekommissionen önskade omfattningen.

Virkesköpares skydd mot säljarens borgenärer enligt gällande rätt.

LösBreköpsförordningen och köpareskyddet.

Vad angår de fall, som framställningarna alltså avse, torde för närvarande
vad lösöreköpsförordningen angår följande få anses vara svensk rätt.

Lösöreköpsförordningen säger: »Vill den, som tillhandlar sig lösören och
tillåter, att desamma få i säljarens vård kvarbliva, att vad han tillhandlat
sig skall fredas från utmätning för säljarens skuld och i händelse av dennes
konkurs från boets tillgångar avskiljas, upprätte skriftlig avhandling örn
köpet, med förteckning å de köpta persedlarne och vittnens underskrift.»

Därefter stadgas såsom förutsättning för skyddet viss kungörelseförfarande

— uppläsande i ortens kyrka av parternas namn och yrken, dagen för avtalet
och köpeskillingen samt, därjämte, på landet uppvisande av avhandlingen
för landsfiskalen och införande i häradsrättens protokoll samt i stad
införande i rådhusrättens protokoll (i Stockholm uppvisande hos Överståthållarämbetet).
Dessa myndigheter skola anslå kungörelser om lösöreköpet.

Men köparen är ej därmed slutligen skyddad mot säljarens borgenärer. En
ytterligare förutsättning är, att trettio dagar skola ha förflutit från det köpehandlingen
företeddes inför den offentliga myndigheten. Inträffar dessförinnan
utmätning eller konkurs är egendomen ej fredad (även ackordsförhandling
kan inverka).

Slutligen kan -—- även örn dessa förutsättningar för skyddet föreligga — utmätningssökande
få avhandlingen i rättegång förklarad ogiltig, därest mellan
parterna ej är, på god tro, så tingat och betalt, som avhandlingen innehåller

— köparen är skyldig att gå ed härpå — och konkursförvaltningen kan å sin
sida stämma örn återvinning enligt 39 § konkurslagen.

Vid författningens tillkomst avsågos säkerligen därmed i huvudsak de vid
denna tid ofta förekommande fall, då särskilt på landet bohag och inventarier
vid ekonomiskt trångmål såldes med rätt för säljaren att behålla och begagna
det sålda. Detta förklarar ordalagen i förordningen »tillåter att desamma
få i säljarens vård kvarbliva».

Enligt stadig praxis (se N. J. A. 1912: 156; 1923: 558; 1924: 543; 1925: 453;
1929: 64) räknas emellertid ej blott sådana »persedlar» utan även andra lösa saker,
bland dem både brännved och annat virke, till sådana lösören, som avses i

Kanal. Maj.ts proposition nr 201.

29

lösöreköpsförordningen, och under förordningen falla såväl omsättningsköp
som säkerhetsköp. Ej heller anses orden »tillåter att desamma få i säljarens
vård kvarbliva» utesluta de fall, varom här är fråga, nämligen att det är i
köparens intresse, som godset kvarbliver i säljarens vård (se N. J. A.
1925: 130).

En förutsättning för att virket skall anses såsom lösöre är otvivelaktigt, att,
om själva köpeavtalet ej anger ett bestämt, individualiserat virkesparti, virket
sedermera blivit under medverkan av båda parterna bestämt, i regel genom
virkets förseende med köparens märke.

Däremot är det osäkert vad orden »kvarbliva i säljarens vård» kunna innebära.
Ursprungligen avsågs säkerligen därmed just vad orden antyda, nämligen
fysisk, omedelbar besittning (se Lundstedt, Om lösöreköp s. 106 ff.).
Men sedan i praxis förordningens tillämplighetsområde utvidgats att avse både
omsättnings- och säkerhetsköp av lösören av vad slag som helst, har ifrågasatts,
om icke såväl säljarens medelbara som omedelbara besittning kommer
in under kvarblivande i säljarens vård.

Emot en tolkning av ordet »vård» såsom avseende även medelbar besittning
talar emellertid att, såsom Lundstedt påpekat (Om lösöreköp s. 107),
ratio legis ej kan, åtminstone ej i hela sin vidd, åberopas vid en försäljning
av egendom, som befinner sig i tredjemans vård. Tradition från säljarens
sida kan, säger Lundstedt, icke ifrågakomma och då kunna dennes borgenärer
ej heller vilseledas därav, alt någon tradition ej äger rum. Eller med
andra ord: kreditgivaren kan ej taga det i tredje mans vård befintliga godset
med i beräkningen vid bedömandet av kreditsökandens kreditunderlag, åtminstone
icke om han är okunnig om att denne äger även detta gods.

Lundstedt (ibid.) kommer till det resultatet att en tillämpning av lösöreköpsförordningen
är utesluten, då godset fått kvarbliva ej i säljarens utan i
tredje mans omedelbara besittning.

Den erinran, som häremot kan göras, att i sådant fall lösöreköpsförordningens
bestämmelser lätteligen kunna kringgås, kan bemötas därmed att,
om ratio legis i huvudsak är, att kreditgivaren ej bör vilseledas, förordningens
syfte ej motverkas genom lösöreköp av gods, som, utan att kreditgivaren har
vetskap därom, befinner sig i tredjemans vård.

Beträffande frågan, när tradition bör anses ha ägt rum, säger Lundstedt
(ibid.) att det är klart, alt köparen, för att få sin rätt skyddad utan att iakttaga
föreskrifterna i lösöreköpsförordningen, icke behöver själv taga egendomen
i omedelbar besittning. Det är tillräckligt att egendomen traderas av säljaren
till tredje man. Efter en dylik tradition lia borgenärerna ej någon anledning
att längre räkna med säljaren såsom ägare.

Köersner (T. f. R. 1927 s. 221) säger, att han vågar hålla före, att det sålunda
av Lundstedt anförda ger ett uttryck för den svenska rättens nuvarande
ståndpunkt.

Här skulle således finnas ett mellanstadium, där å ena sidan lösöreköpslörordningen
ej är tillämplig, emedan godset lämnat säljarens omedelbara besittning,
och å andra sidan — örn tradition enligt den svenska rättens allmänna

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

regler skulle anses erforderlig för köparens skydd — så länge godset av den
omedelbara besittaren, tredje mannen, ännu ej utgivits till köparen, skydd
mot säljarens borgenärer ej skulle kunna åstadkommas, emedan, som nyss
sagts, lösöreköpsförordningen här ej är tillämplig och således dess publicitetsförfarande
här ej skulle kunna ersätta traditionen. Anses åter att enligt
den svenska rättens allmänna regler köparens skydd — om annat ej är särskilt
stadgat — inträder i och med att köpeavtal rörande individualiserat gods
föreligger, skulle under detta mellanstadium köparen vara utan tradition och
utan publicitetsåtgärd skyddad mot säljarens borgenärer.

Vid en redogörelse för gällande svensk rätt är alltså, örn man med Lundstedt
och Köersner hyser den uppfattningen alt »vård» måste tolkas såsom
omedelbar besittning, ett ståndpunktstagande till frågan, huruvida enligt
svensk rätts allmänna regler skyddet mot säljarens borgenärer inträder med
köpeavtalet eller först vid traditionen, ofrånkomligt.

Anser man att i gällande svensk rätt utgångspunkten alltjämt är, att vid
köp av lös egendom köparens skydd inträder i och med köpeavtalet, skulle för
övrigt detta skydd inträda ej blott under nämnda mellanrum i fråga örn lösören
utan även i samtliga de fall, där lösegendom ej är att anse såsom lösöre,
såsom byggnader på annans grund, aktier och obligationer, depositionsbevis
m. m.

I fråga om överlåtelse av löpande skuldebrev har skuldebrevslagen 22 §
infört förvärvarens besittning såsom förutsättning för skyddet mot säljarens
borgenärer. Lagberedningen säger i sina motiver, att förutsättningarna för att
ett skuldebrev skall, på sätt åsyftas i 22 § eller eljest i lagen, anses vara
kommet i förvärvarens besitning, bliva naturligtvis att bedöma efter vad som
i allmänhet gäller om besittning i rättslig mening. Enligt rådande terminologi,
och rättsuppfattning är otvivelaktigt, säger lagberedningen, att icke blott det
omedelbara, rent fysiska innehavet av ett föremål faller under besittningsbegreppet,
utan att besittning kan utövas även medelbart: genom bud, fullmäktig,
depositarie, panthavare eller annan.

Frågan huruvida tillräcklig anledning föreligger att operera med begreppet
medelbar besittning har emellertid varit föremål för delade meningar. De
problem, som täckas av detta begrepp, kommer man dock ej ifrån. Bland
annat ger, synes det, nämnda begrepp ett lämpligt uttryck för det berättigade
i att den, vars lösa egendom med hans begivande befinner sig i annans omedelbara
besittning, själv kan påkalla besittningsskydd direkt mot den, som
kränker den omedelbara besittningen. I varje fall torde, då svensk lagstiftning
redan uttryckligen godkänt detta begrepp genom att i kommissionslagen
31 § använda uttrycket »själv eller genom annan är i besittning av godset»,
man ej kunna undgå att vid en diskussion av frågan örn besittningens rättsliga
verkan räkna även med begreppet medelbar besittning.

Fall där det är tveksamt, huruvida godset är kvar i säljarens omedelbara
eller endast hans medelbara besittning eller om det helt lämnat hans besittning,
uppkomma särskilt ofta vid försäljning av virke. Den nu behandlade
frågan är därför av praktisk betydelse för den ifrågasatta lagstiftningen. Åtskilliga
prejudikat finnas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

31

Om virket ligger kvar å avverkarens mark och å hans mera omedelbara
maktområde t. ex. på hans inhägnade upplagsplats, är virket alltjämt kvar i
säljarens vård. Lösöreköpsförordningen är tillämplig. Köparen är således icke
skyddad, om ej förordningens publicitetsförfarande iakttagits. (Se N. J. A.
1924:543. Se även Köersner, T. f. R. 1927 s. 227; Almén, Köplagen, Ruhr.
till §§ 9—11 vid not. 8 a samt Undén, Sakrätten I, s. 200.)

Om virket ligger utanför säljarens omedelbara maktområde, men befinner
sig å säljarens mark, t. ex. ute i skogen, anses virket jämväl vara kvar i säljarens
vård. Lösöreköpsförordningen är tillämplig (se N. .1. A. 1925:453; jfr
1929: 64).

Har virket av säljaren upplagts å neutralt område, men säljarens befattning
med virket ej upphört -—- han skall t. ex. senare avlämna det till fraktföraren
— anses virket alltjämt i säljarens vård (se Undén, Sakrätten I s. 203).

Skall det å neutralt område — invid en landsväg, å stranden invid en flottled,
å plats invid en järnvägsstation — upplagda virket där omhändertagas
av köparen, är det tvivelaktigt i vems besittning — omedelbara eller medelbara
— virket före omhändertagandet befinner sig. Är virket under medverkan
av båda parterna försett med köparens märke, kan ifrågasättas, huruvida
godset alltjämt bör anses vara kvar i säljarens vård och om lösöreköpsförordningen
är tillämplig.

I fråga örn besittningsförhållandet vid godsets uppläggande å neutralt område
har jag ej kunnat finna något klart prejudikat. Att den omständigheten
att upplagsplatsen är neutralt område ej i och för sig medför att uppläggaren
mister besittningen framgår dock av N. J. A. 1894: 160.

Almén synes intaga den ståndpunkten att vid uppläggande å neutralt område
säljaren fortfarande är i besittning (omedelbar eller medelbar) av godset.
(Se Köplagen, Ruhr. till §§ 9—11 vid not. 2 och 12 samt § 65 not. 71.
Jfr Undén, Sakrätten I s. 51, 52.)

Köersner (T. f. R. 1927 s. 230, 231) går i fråga om virkesköp längre och anser
att om köparen eller ombud för honom medverkat vid inmätningen och
märkningen — vilket väl i regel är fallet i fråga om försålt virke —* får
härigenom och genom uppläggandet å neutral plats virket anses hava blivit
mottaget av köparen. Virket skulle alltså då vara ej endast avlämnat utan
även utgivet till köparen. Jfr Ahnén, Köplagen § 15 vid not. 10: »Utgivandet
sammanfaller till tiden med mottagandet eller besittningstagandei», varmed
enligt Ahnén förstås (ibid.) att godset kommer i köparens fysiska besittning.

Därest den omständigheten, att vid virkesköp nödvändig individualisering
av virket, som sker under köparens medverkan och i regel med hans godkännande
av virkets beskaffenhet och kvantitet, skulle medföra att på sådant
sätt individualiserat, å neutralt område upplagt virke bör anses utgivet
till köparen, bleve emellertid följden att, vad sålunda skulle gälla i fråga örn
virke, ej kunde anses överensstämma med vad som enligt Almén (a. a.) gäller
i lråga örn specifikt gods. I fråga örn sådant gods anses ju, även örn godset
redan vid köpeavtalet av köparen undersökts och godkänts, alt godset ej
därmed kommit ur säljarens besittning, ej ens örn godset sedermera lipp -

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

lagts å neutralt område, och än mindre alt godset därmed utgivits till köparen.
(Almén, a. a. Jfr Undén, Sakrätten I s. 200.)

Ett särskilt problem uppkommer i det fall att en s. k. självständig mellanman
— t. ex. en bortfraktare, som ej är i någondera partens tjänst — fått
godset till sig avlämnat. Det har gjorts gällande att vid försändningsköp traditionen
sönderfaller i två moment, avlämnandet och mottagandet av godset,
samt att köparen blir skyddad mot säljarens borgenärer i och med att
godset avlämnats, varmed traditionen i nu förevarande avseende anses färdig.

Denna uppfattning står, vad beträffar skyddet mot säljarens borgenärer, i
god överensstämmelse med den tolkning av ordet »vård» i lösöreköpsförordningen,
som gör gällande, att därmed avses endast omedelbar besittning.
Den är ock tilltalande från den synpunkten sett, att faran för godset enligt
köplagen övergår å köparen i och med avlämnandet.

Örn däremot ordet »vård» i lösöreköpsförordningen tolkas såsom avseende
även medelbar besittning, kan mot nämnda uppfattning invändas att då säljare,
som slutit avtalet med transportören — om ej konossement utfärdats
och han avhänt sig detsamma — i regel i förhållande till transportören
förfogar över godset under transporten, skyddet mot säljarens borgenärer
ej inträder, förrän även säljarens medelbara besittning upphört.
Skulle således under transporten säljaren råka i konkurs, skulle köparen ej
vara skyddad mot säljarens borgenärer. Konkursboet skulle således på denna
grund äga rätt att hindra godsets utgivande till köparen, även örn köpeskillingen
vore betald.

Rätten för säljaren att i händelse av köparens obestånd hindra godsets utgivande
till köparen kan, där säljaren under transporten råkat i konkurs, utövas
oberoende av vilken tolkning, som inlägges i ordet »vård» i lösöreköpsförordningen.
I detta fall är ju ej fråga om godsets indragande utan vidare
i konkursen såsom en säljarens tillhörighet. Köpeavtalet står alltjämt fast;
endast möjligheten att på grund av köparens förutsatta dröjsmål med betalningen
häva köpeavtalet kan bevaras genom rätten alt hindra, att godset
utgives till köparen. Med besittning i § 28 avses fysisk besittning, se Almén,
§ 28 not. 107. Den egentliga stoppningsrätten kan alltså utövas oberoende
av vem som bär den medelbara besittningen till godset.

Något prejudikat av betydelse för ovan nämnda spörsmål har jag mig
ej bekant utom ett av år 1911, som avser det fall att virke befunnit sig i en
flottningsförenings besittning. Virket var i detta fall, försett med köparens
märke, nedlagt i allmän flottled. Flottningen torde lia skett för köparens räkning,
ehuru säljaren skulle betala flottningskostnaden. Majoriteten i Högsta
Domstolen ansåg alt, då virket ej var utgivet till köparen, det ej kommit
i köparens besittning. Två justitieråd av sju ansågo, att virket var utgivet till
köparen, då detsamma blivit intummat för hans räkning och, försett med
hans märke, nedlagt i allmänna flottleden. (N. J. A. 1911: 407.) Att beakta
är emellertid att den fråga, som domstolarna hade att avgöra, var huruvida
godset utgivits före eller efter det köparen kommit i konkurstillstånd (41 §
köplagen). Enligt Almén (köplagen § 15 vid not. 10) förstås enligt lagens

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

33

språkbruk med utgivande den åtgärd från säljarens eller annan persons
(fraktförarens) sida, varigenom godset kommer i köparens fysiska besittning.
Majoriteten i Högsta Domstolen har därför troligen med »köparens besittning»
menat hans fysiska besittning och i följd därav ansett att utgivande ej
ägt rum. De ha således ej ansett virket mottaget i och med inmätningen och
märkningen och ej heller tillmätt den omständigheten att virket sedermera
kommit i köparens medelbara besittning någon betydelse för frågan huruvida
virket blivit utgivet.

Som synes är såväl frågan huruvida med »vård» i lösöreköpsförordningen
avses endast omedelbar eller även medelbar besittning som ock frågan när
omedelbar och när medelbar besittning skall anses föreligga — en fråga som
blir av betydelse om med vård avses endast omedelbar besittning — ej vidare
klar.

Att i den ifrågasatta lagstiftningen taga ståndpunkt till dessa frågor synes
böra undvikas, så mycket hellre som lagstiftningen påkallats på grund av
en befarad kristidsföreteelse och, såsom nedan skall ytterligare motiveras,
endast bör få en provisorisk karaktär. Den ifrågasatta lagen torde böra så
avfattas, att det önskade resultatet nås oberoende av hur man ställer sig till
nämnda tvistefrågor.

Köpareskyddet i fall där lösöreköpsförordningen (möjligen) icke

är tillämplig.

Även vid en sådan avfattning av lagen torde man dock ej kunna undgå att
närmare undersöka det förut nämnda spörsmålet huruvida —- om vård i lösöreköpsförordningen
betyder enbart omedelbar besittning — efter det den
omedelbara besittningen upphört och således lösöreköpsförordningen under
nämnda förutsättning ej är tillämplig, köparens skydd mot säljarens borgenärer
enligt den utanför lösöreköpsförordningen gällande rätten inträder
redan med köpeavtalet eller först med det köpta godsets utgivande till köparen.

Vad detta spörsmål angår torde man i svensk rätt ej behöva räkna med
ett dogmatiskt krav på tradition såsom förutsättning under alla omständigheter
för äganderättens övergång och de därmed förenade rättsverkningarna.

Enligt svensk rätt uppkommer — i motsats mot vad fallet är i tysk rätt —
genom själva köpeavtalet en rättsgrund parterna emellan, som ej kräver något
ytterligare avtal för att leda fram till köparens fullständiga och ovillkorliga
förfogande över godset. Den tyska konstruktionen att det kräves ett i
förhållande till köpeavtalet sedermera inträdande självständigt »Dinglicher
Vertrag», som framträder i traditionen och en därmed förbunden »Uebereignungswille»,
är främmande för svensk rätt.

Emellertid har gjorts gällande, att svensk lagstiftning i vissa avseenden
avlägsnat sig så långt från den tidigare uppfattningen örn skydd för köpare
av specifikt gods mot säljarens borgenärer redan genom köpeavtalet, att
man numera bör anse, att »köparen först genom sakens överlämnande eller

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 201■ 3

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

vissa formaliteters företagande förvärvar äganderätten» (Fehr, Två spörsmål
ur svensk civilrätt s. 40).

Örn med äganderätten till en sak avses rätten att ohindrat förfoga över
densamma, bör emellertid märkas, att denna rätt inträder i olika utsträckning
vid olika tider och olika i förhållande till olika personer. Köparen och
säljaren emellan uppkommer redan genom köpeavtalets ingående en av
uppfyllandet av köparens förpliktelser villkorad rätt för honom att förfoga
över godset, samtidigt med att en motsvarande inskränkning uppkommer i
säljarens förfoganderätt.

Men med övergången av denna villkorade äganderätt följer ej alla de rättsverkningar,
som kunna tänkas förknippade med en oinskränkt äganderätt.
Rätten till avkastningen och faran för godset övergå först vid en senare tidpunkt,
nämligen vid godsets avlämnande, beroende på att av särskilda anledningar
en sådan reglering befunnits skälig och praktisk.

1907 års ändring i lösöreköpsförordningen, sådan den i praxis tolkats, har
vidare medfört att — även örn i förhållandet mellan köparen och säljaren köparens
äganderätt är vid omsättningsköpen oinskränkt — vad angår förhållandet
till säljarens borgenärer köparens ohindrade förfoganderätt inträder
först då med köpeavtalet så förfarits, som lösöreköpsförordningen föreskriver,
eller också godset ej längre är i säljarens vård.

Slutligen gäller i fråga om tvesalu särskilda regler, där besittningen anses
spela en betydande roll.

Som synes inverka alltså olika omständigheter på köparens rätt att stegvis
tillgodogöra sig vad han genom köpeavtalet förvärvat. Att genom själva
köpeavtalet tillkommit en fullständig rättsgrund, som ej kräver något ytterligare
avtal köparen och säljaren emellan för att leda fram till köparens oinskränkta
och ohindrade förfogande över godset, därom torde emellertid vad
svensk rätt angår, såsom förut nämnts, något tvivel ej kunna råda. Men därmed
följer icke utan vidare svaret på den fråga, som i detta sammanhang
är av intresse, nämligen när köpare blir skyddad mot säljarens borgenärer
i de fall, som ej regleras av lösöreköpsförordningen. Den ovan angivna utgångspunkten
kan befinnas modifierad genom uttryckliga lagstadganden
eller genom rättsutvecklingen i övrigt och en undersökning härav är därför
påkallad.

Utsökningslagen, 68 §, stadgar, att ej må i gäldenärs bo något utmätas,
som finnes höra annan till. Och konkurslagen, 27 § (jfr 17 kap. 2 § H.B.)
anger, att till konkursbo räknas all egendom, som tillhörde gäldenären, då
beslutet örn egendomsavträde meddelades. Spörsmålet huruvida av gäldenären
såld egendom tillhör köparen med sådan rätt att han är skyddad mot
säljarens borgenärer besvaras emellertid icke i utsökningslagen och ej heller
i konkurslagen utöver vad som stadgas i återvinningsparagrafema. Då i de
anförda lagrummen talas om egendom, som tillhör gäldenären eller som finnes
höra annan till, torde därför med dessa uttryck avses en äganderätt,
sådan denna skall i fråga örn skyddet mot säljarens borgenärer uppfattas

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

35

med ledning av särskilda lagbestämmelser eller, i brist på sådana, med stöd
av rättsutvecklingen i övrigt.

Några uttryckliga lagbestämmelser finnas icke på det område, som nu behandlas,
nämligen det fall att, med hänsyn till tveksamheten om icke det
sålda virket lämnat säljarens vård, lösöreköpsförordningen måhända ej är
tillämplig på frågan om virkesköparens skydd mot säljarens borgenärer och
således andra regler än de där givna måste tillämpas.

Vad rättsutvecklingen utanför skriven lag beträffar kunde måhända ifrågasättas,
att genom den år 1907 företagna ändringen i lösöreköpsförordningen
den svenska rätten så fullständigt brutit med den tidigare uppfattningen att
redan köpeavtalet medförde skydd mot säljarens borgenärer, att den i förordningen
uttryckta nya rättsregeln på grund därav borde tillämpas även
utanför lösöreköpsförordningens område.

Ingenting i förarbetena tyder dock på att en sådan avsikt förelegat. Almén
(Köplagen Ruhr. not. 84) säger härom: »Man söker förgäves någon upplysning
angående den verkan, som den tillsynes oskyldiga utvidgningen av lösöreköpsförordningens
giltighetsområde kunde komma att medföra å den av
ålder i svensk rätt gällande grundsatsen att vid köp av bestämt gods köparen
genom själva köpeavtalet förvärvar äganderätt till godset.»

Att lösöreköpsförordningen, som från början varit en undantagslagstiftning,
skulle ha förlorat denna sin karaktär, trots att, som nämnts, därom ingenting
sagts i sammanhang med den år 1907 företagna utvidgningen av dess
tillämplighetsområde, kan ej antagas. (Se Lundstedt, Örn lösöreköp s. 89;
Hingård, Säljarens stoppningsrätt s. 96.)

Det förefaller också orimligt att genom lösöreköpsförordningen skulle ha
införts en allmän grundsats i svensk rätt att publicitet av ett eller annat slag
skulle, oberoende av att allmänna bestämmelser om ett publicitetsförfarande
ej givits, vara en förutsättning för köparens skydd mot säljarens borgenärer.
Att åter 1907 års lagstiftare skulle ha förmenat, att tradition är en allmänt
gällande förutsättning för köparens skydd mot säljarens borgenärer och
att lösöreköpsförordningens speciella publicitetsbestämmelser voro en för
förordningens tillämplighetsområde införd lättnad i ett strängare allmänt
gällande krav på tradition, därför saknas all grund. Av 1907 års lagändring
torde alltså ej kunna dragas några slutsatser rörande rättsutvecklingen utanför
lösöreköpsförordningen på ifrågavarande område.

Tradition är emellertid, som förut nämnts, i ett annat fall enligt uttrycklig
föreskrift en förutsättning för skydd mot överlåtarens borgenärer. Lagen örn
skuldebrev, 22 §, stadgar nämligen att överlåtelse av löpande skuldebrev ej
är gällande mot överlåtarens borgenärer, med mindre den, till vilken överlåtelsen
skett, fått handlingen i besittning. Säljer bank löpande skuldebrev,
är dock försäljningen gällande mot bankens borgenärer, ändå att skuldebrevet
för förvaring kvarlämnats hos banken.

Till stöd för förstnämnda bestämmelse ha i Marks von Wurtembergs och
Sterzels kommentar till skuldebrevslagen (s. 105, 106) åberopats de ofta an -

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

förda argumenten att förfoganden, som gå ut allenast på säkerställande av
en fordran, ofta klädas i överlåtelses form, att om en dylik säkerhetsöverlåtelse
får utan vidare gälla mot överlåtarens borgenärer en alltför lätt utväg
till äventyrs öppnas att kringgå det ur rättssäkerhetens synpunkt betydelsefulla
kravet på tradition vid pantsättning av lös egendom samt att säkerhetsöverlåtelsema
esomoftast knappast kunna skiljas från definitiva överlåtelser
(omsättningsköp). Och beträffande analogisk tillämpning av traditionsprincipen
utanför överlåtelser av löpande skuldebrev har anförts, att man
torde hava att motse denna regels tillämpande å löpande handlingar, som
ej äro att betrakta såsom skuldebrev (växlar, checkar, konossement och upplagsbevis
m. fl.).

Att lagstiftaren med ifrågavarande stadgande ansett sig allenast tillämpa
en i svensk rätt gällande allmän regel att tradition förutsättes för skydd mot
överlåtarens borgenärer, kan icke antagas. Ovan nämnda uttalande synes
tvärtom visa motsatsen.

Beträffande uppfattningen i ovan nämnda fråga före skuldebrevslagens
tillkomst må anmärkas, att Undén (Sakrätten I s. 196) uttalat, att det näppeligen
är möjligt att beträffande löpande papper upprätthålla samma ståndpunkt
som i fråga om icke löpande skuldebrev, nämligen att själva avtalet
medför skydd mot överlåtarens borgenärer. En sådan ståndpunkt skulle
innebära, att sakrättsligt skydd till löpande papper uppkomme vid en tidigare
tidpunkt än då fråga är örn köp av lösören, å vilka lösöreköpsförordningen
är tillämplig. I allmänhet gäller ju dock, yttrar Undén, att de intressen,
som ligga bakom publicitets- och traditionskravet, göra sig i särskild
grad gällande i avseende å löpande papper. Då nu lösöreköpsförordningen
ej är tillämplig beträffande något slag av värdepapper, återstår ej
annan rimlig utväg än att tillämpa traditionsregeln fullt ut och sålunda anse
förvärvare av löpande papper erhålla sakrättsligt skydd mot överlåtarens
borgenärer först genom tradition. Se även Köersner, T. f. R. 1927 s. 215.

Men såväl Undén som Köersner utgå dock från att äganderättens övergång
i och med köpeavtalet alltjämt är den svenska rättens utgångspunkt.
(Se Undén ovan samt Sakrätten I s. 147, 186, 191, 193 och Köersner, a. a.
s. 193, 194.) Deras uttalanden torde därför få tolkas så att i särskilda fall vissa
omständigheter kunna föranleda, att tradition anses vara en nödvändig förutsättning
för skyddet mot säljarens borgenärer men att, där så ej är fallet,
den svenska rättens gamla ståndpunkt alltjämt är bibehållen.

Ett stöd härför utgör även den omständigheten att vid avtal örn köp av
andel i lös egendom samt örn köp av byggnad å främmande grund, å vilka
avtal lösöreköp sförordningen ej är tillämplig, köparens skydd mot säljarens
borgenärer ostridigt inträder redan i och med köpeavtalet och således vid en
tidigare tidpunkt än då fråga är om köp av lösören, å vilka lösöreköpsförordningen
är tillämplig (se N. J. A. 1916: 656; Lundstedt, Om lösöreköp s.
99; Undén, Sakrätten I s. 191, och där åberopade prejudikat, samt s. 193).
(Jfr emellertid konkurslagen 4 § 2 morn., enligt vilken föryttring av lösörena
är konkursanledning endast örn den har karaktären av lösöreköp.)

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

37

Det straffrättsliga skyddet för köparen inträder också i svensk rätt redan
i och med köpeavtalet, oberoende av godsets utgivande till köparen och dennes
fullgörande av sina förpliktelser. I 22 kap. 4 § strafflagen stadgas straff
för den som med egendom, som han har i sin besittning, vidtager åtgärd,
varigenom den, vilken äganderätt till egendomen tillkommer, berövas denna
Såsom exempel på sådant straffbart förfarande anges i den av Ekeberg m. fl.
utgivna kommentaren det fallet, att den, som sålt en sak och därmed åtager
sig att utgiva saken till köparen, säljer den till annan. På detta sätt är alltså
köparens redan i och med köpslutet uppkomna villkorade äganderätt straffrättsligt
skyddad.

Slutsatsen blir alltså, att därest i vissa fall frågan om virkesköparens skydd
mot säljarens borgenärer ej anses reglerad av lösöreköpsförordningen, skyddet
får anses inträda redan i och med köpeavtalets slutande.

Kan för de fall av virkesköp, där lösöreköpsförordningen anses tillämplig,
dess publicitetsförfarande ersättas med virkets förseende med

köparens märke?

Den individualisering, som gör virket till specifikt gods, sker så gott som
alltid genom inmätning och åtminstone vid försäljningen från avverkaren till
första köparen genom virkets förseende med köparens märke. I fråga om
brännved kan visserligen en individualisering utan märkning förekomma
men, såsom framgår av den redogörelse för mätnings- och märkningsfrågan,
som senare skall givas, numera i mindre utsträckning än förr.

Frågan gäller nu huruvida det av virkesmätningsrådet och bränslekommissionen
framställda förslaget att låta virkets inmätning och märkning för
köparens räkning medföra skydd mot säljarens borgenärer är rättsligen möjligt
och praktiskt lämpligt. Virkesmätningsrådet uppger, att de flesta säljare
och köpare utgå från att äganderätten till virket övergår till köparen vid
nyssnämnda tidpunkt och att därefter virket ej kan tagas i anspråk av säljarens
borgenärer.

De ovan omnämnda skäl, som anförts till stöd för stadgandet i 22 § skuldebrevslagen
att skydd mot överlåtarens borgenärer inträder först med tradition
av det löpande skuldebrevet, torde här icke vara av så stor betydelse.
Säkerhetsöverlåtelser synas, enligt vad som uppgivits, sällan förekomma på
virkesmarknaden och någon avsevärd fara för kringgående av kravet på tradition
vid pantsättning torde därför icke föreligga.

Huruvida större avseende bör fästas vid det under diskussioner rörande
hithörande frågor alltid framförda argumentet att, om tradition ej kräves,
kreditgivaren är otillräckligt skyddad, kan vara tveksamt. Det göres i allmänhet
därvid gällande, att kreditgivaren till följd av kreditsökandens innehav av
gods, som ej är honom tillhörigt, kan vilseledas i fråga örn kreditsökandens
solvens. Tradition av försålt gods eller publicering av köpeavtalet borde,
säges det, till förebyggande härav uppställas såsom förutsättning för köparens
skydd mot säljarens borgenärer.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Häremot invändes, att godsinnehavet såsom ledning för en uppskattning
av en persons ekonomiska ställning numera, då andra vägar i stor utsträckning
anlitas för erhållande av soliditetsupplysningar, ej har så stor betydelse
som förr. Därtill kommer, att även örn beträffande visst godsinnehav upplysning
vinnes om att egendomen ej är kreditsökanden tillhörig, godsinnehavet
i övrigt ändock icke ger tillförlitlig ledning, då detta gods kan innehavas
såsom lån, deposition, kommissionsgods eller under äganderättsförbehåll, något
varom upplysning av annan än kreditsökanden i regel ej står att vinna.
Och även om denna osäkerhet skulle ökas genom att vid tiden för lånets eller
kreditens givande egendom, som kreditsökanden då visat sig innehava, kreditgivaren
ovetande kan ha varit försåld, torde, örn denna osäkerhet undanröjes,
detta knappast bli bestämmande för kreditgivarens beslut. Godset
i fråga kan gäldenären omedelbart därefter göra sig av med, och detta kan
kreditgivaren ej förhindra, med mindre konkurslagens återvinningsbestämmelser
kunna göras gällande.

Helt allmänt sett torde alltså godsinnehavet, åtminstone när fråga är örn
gods som är avsett att snarast möjligt omsättas, vara ett osäkert kreditunderlag
och troligt är, att lösöreköpsförordningens publiceringsförfarande ur kreditskyddets
synpunkt överskattats. Kreditgivaren kan ofta knappast räkna
med mera än att på grund av kreditsökandens godsinnehav få en viss allmän
— och även den osäker — uppfattning om kreditsökandens ekonomiska ställning.
Har krediten en gång beviljats, kunna emellertid förändringar i godsinnehavet,
som bliva allmänt kända, föranleda borgenären att vara på sin
vakt och att, snabbare än eljest blivit fallet, vidtaga åtgärder till säkrande av
sin fordran. Att därvid den trettiodagarsfrist, som stadgas i lösöreköpsförordningen,
har stor betydelse, är uppenbart, och därtill får jag senare återkomma.

Vad nu sagts synes i stort sett tillämpligt även i fråga om virkesmarknaden.
Att virket försäljes så snabbt som möjligt är där det naturliga förfaringssättet
och vart köpeskillingen tar vägen beror på virkeshandlarens allmänna
ekonomiska ställning.

Visserligen kan, t. ex. örn en bank, som har förlagsinteckning, givit ett sågverksbolag
kredit i beräkning att bolaget skall för förädling i sin såg använda
den deklarerade virkesmängden, men bolaget, som råkat i ekonomiskt trångmål,
i stället avyttrar virket obearbetat, bankens kreditsäkerhet därigenom
opåräknat minskas. Men vid bankkrediter får väl antagas att banken följer
åtminstone sina större kunders ekonomiska ställning så nära att en sådan
försäljning med åtföljande märkning ej kan ske, utan att åtminstone misstankar
uppstå. Och även om banken ej har tillfälle att nära följa kundens
ekonomiska ställning, torde en märkning i större skala av gäldenärens virke
väl ej undgå att komma till bankens ortsrepresentanters kännedom. I affärsförhållandena
åter, där borgenär och gäldenär stå varandra personligen närmare,
torde även en märkning i mindre omfattning vara en händelse, som
lätt blir för borgenären bekant. Och en ny kreditgivare — även örn han i
regel, i den mån kreditgivningen grundas på kreditsökandens virkesinnehav,
torde nöja sig med dennes uppgifter därom, bestyrkta genom bokföring, el -

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

ler på annat sätt — kan, om han är försiktig, innan krediten lämnas, förvissa
sig örn att märkning ej ägt rum.

Helt allmänt torde alltså kunna sägas att förhållandena inom virkeshandeln
äro sådana att en skälig avvägning av köparens och borgenärernas berättigade
intressen leder till, att köparens skydd bör inträda i och med virkets
märkning. Den uppfattning, som är allmän hos dem, vilka hava med
skogshanteringen att skaffa, att i och med virkets märkning med köparens
märke dennes skäliga intresse kräver att han skyddas mot säljarens borgenärer,
är icke oberättigad. Den i regel föreliggande svårigheten för köparen
att omedelbart omhändertaga det inköpta virket skulle eljest — då kungörelse
enligt lösöreköpsförordningen i denna situation aldrig användes och i
själva verket är opraktikabel — medföra att under avsevärd tid köparen
skulle, utan att praktiskt taget kunna förhindra det, vara utsatt för risken
att det av honom köpta och genom märkningen för hans räkning definitivt
avskilda virket går honom ur händerna. Genom ett stadgande örn märkning
såsom tillräcklig förutsättning för köparens skydd skulle nyssnämnda i och
för sig otillfredsställande risk kunna undvikas. Och, såsom ovan gjorts gällande,
märkningen bereder dock kreditgivaren en viss möjlighet att kontrollera
och övervaka det kreditunderlag, som virkesinnehavet kan beräknas utgöra.

Av särskild vikt är att virkets individualisering genom dess förseende med
köparens märke under omständigheter, som medföra att märkningen är definitiv,
försvårar möjligheten att obemärkt avsluta skenköp i syfte uteslutande
att undandraga gods från borgenärerna. Då ändamålet med lösöreköpsförordningens
föreskrifter varit jämväl att förebygga sådana skenköp, torde
även från denna synpunkt sett den ifrågasatta bestämmelsen om märkning
vara ägnad att undanröja betänkligheterna mot avsteg i fråga om virkesförsäljningar
från lösöreköpsförordningens stadganden.

Bör skyddet mot säljarens borgenärer inträda i och med godsets förseende
med köparens märke eller senare?

Det skydd för köparen, som lösöreköpsförordningen stadgar under förutsättning
att kungörelseförfarandet iakttagits, inträder icke omedelbart. Inträffar
utmätning eller konkurs inom trettio dagar efter det köpehandlingen företetts
inför vederbörande myndighet, är den sålda egendomen ej fredad från
att utmätas eller att räknas till konkursboet. Självfallet är detta en stor
fördel för borgenären, vilken i många fall kan genom utmätning eller gäldenärens
försättande i konkurs göra köparens rätt illusorisk. Här har i själva
verket skapats en slags återvinning utanför konkurslagen och utan att därstädes
för återvinning stadgade förutsättningar behöva föreligga.

Den betydelse lösöreköpsförordningen har fått för säljarens borgenärer vid
omsättningsköp torde i själva verket mindre bestå i den varning kungörelseförfarandet
ger eventuella kreditgivare än däri, att borgenärerna genom bestämmelserna
örn de trettio dagarna få tid på sig att, när gäldenärens insol -

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

vens blir märkbar, genom att tillgripa utmätning eller konkurs lägga beslag
på den sålda egendomen och lämna åt köparen att göra gällande en osäker
fordran på betald del av köpeskillingen.

Köparen kan visserligen förebygga ett sådant beslagtagande av sin egendom
genom att omhändertaga densamma före utmätningen resp. konkursen,
men särskilt vid virkeshandeln kan detta ofta icke ske, emedan omständigheterna
vid virkesfångsten göra ett omedelbart besittningstagande av det köpta
omöjligt. En sådan möjlighet för borgenären att inom trettio dagar efter märkningen
genom utmätning eller konkurs få köpeavtalet att återgå synes därför,
åtminstone vad virkeshandeln beträffar, föga skälig. Den står ock i direkt
strid med den förut ofta omnämnda uppfattningen hos dem, som syssla
med skogsbruk, att i och med virkets förseende med köparens märke äganderätten
övergår till denne.

Det torde alltså få anses riktigt att vid virkesköp låta skyddet inträda i
och med märkningen — i likhet med vad som gäller vid tradition — även
om den varning till eventuella kreditgivare, som märkningen skulle innebära,
därigenom kan komma för sent.

Att därmed köparen ej är skyddad vid skenköp eller mot tillämpning av
återvinningsbestämmelserna vid konkurs är självklart.

Bör märkningen medföra köpareskydd mot säljarens borgenärer endast vid

vissa virkesköp eller vid alla?

Vad härefter beträffar det av representanterna för bränslekommissionen
och virkesmätningsrådet vid det ovannämnda sammanträdet framställda önskemålet
om skydd för köparen mot säljarens borgenärer ej blott då avverkaren
är säljare utan även i det fall, att den, som från avverkaren inköpt
virket i sin tur sålt detta, bör man skilja mellan det fall att virket är kvar i
avverkarens vård och att det vid nya försäljningar befinner sig i en senare
säljares besittning.

Ar virket alltjämt kvar i avverkarens vård — och detta synes i regel vara
förhållandet i det omnämnda fallet att en virkesuppköpare från ett större
antal små skogsägare förvärvar virke för att sedan omedelbart överlåta detta
till en större avnämare — kan ifrågasättas, örn icke den nya köparen även
utan särskild lagbestämmelse därom åtnjuter skydd mot sin fångesmans borgenärer.

Lösöreköpsförordningen torde nämligen icke vara tillämplig i nämnda fall,
där, i förhållandet mellan den nya köparen och hans fångesman, godset
får anses vara i tredjemans, den ursprungliga säljarens, vård. Den nya köparens
fångesman har ej fått virket i sin besittning. Om — såsom tidigare
gjorts gällande — i sådant fall allmänna rättsregler om äganderättens övergång
leda till att skydd mot säljarens borgenärer inträda i och med köpeavtal
om bestämt gods, skulle den nya köparen på den grunden vara skyddad mot
sin närmaste fångesmans borgenärer.

Vad nu sagts gäller ock för det fall att bränslekommissionen måst övertaga

Kungl. Maj:ts proposition nr 201. 41

av auktoriserad virkesuppköpare förvärvat, i avverkarens vård kvarvarande
virke.

Annorlunda ställer sig saken om virket ej är kvar i avverkarens vård, utan
den nya köparens fångesman vid sin försäljning hade virket i sin besittning.
Det är detta fall, som bränslekommissionens representanter vid det omnämnda
sammanträdet särskilt hade i sikte. Här torde, för att tillgodose det vid
sammanträdet framkomna önskemålet örn köpareskydd, en särskild bestämmelse
härom vara erforderlig.

Att begränsa köpareskyddet på det sättet att det skulle omfatta enbart
skydd för den köpare, som förvärvat virket från avverkaren, samt för den
köpare, som av den första köparen förvärvat virket, synes emellertid ej tilltalande.
Visserligen äro de skäl, som ovan anförts för att vid virkesköp skyddet
skulle inträda i och med märkningen, vid senare försäljningar ej alltid bärkraftiga.
Ju längre man kommer i kedjan av virkesköp och ju mindre de då
köpta kvantiteterna bli, desto mindre kan man åberopa det normala i att, på
grund av reguljärt föreliggande svårigheter att omhändertaga virket, detta
kvarligger hos säljaren. Men att här draga upp gränser låter sig icke göra.

Göres märkningen med varje köpares märke — utförd på ett betryggande
och även för tredjeman tydligt sätt — till förutsättning för skyddet mot säljarens
borgenärer, torde alltför stora betänkligheter ej föreligga mot att låta
skyddet omfatta alla fall av virkesförsäljningar, oavsett örn det är fråga om
en första köpare av det avverkade virket eller en senare förvärvare.

Bör köpareskyddet göras beroende av att köpeskillingen erlagts?

En omständighet, som torde vara av betydelse vid bedömandet av frågan,
huruvida köparen bör skyddas mot säljarens borgenärer, är köpeskillingens
erläggande. Den stora olägenheten för köparen i händelse av säljarens konkurs
är ju i .regel ej att han blir av med virket, utan att han måste bevaka i
konkursen vad han erlagt av köpeskillingen. Och vid utmätning den att resultatet
av hans virkesaffär blir allenast att han, om köpeskillingen helt eller delvis
erlagts, i stället för virket får en i regel osäker fordran hos köparen. Från
denna synpunkt sett skulle det kunna anses tillräckligt, om skyddet inträder
endast där köpeskillingen helt eller delvis erlagts. Ett skydd mot säljarens
borgenärer, oberoende av om köpeskillingen erlagts eller icke, överensstämmer
emellertid med den utgångspunkt, som tidigare gjorts gällande, nämligen att
redan genom köpeavtalet köparen förvärvar en villkorad äganderätt, som
medför, i den mån särskilda stadganden ej annat föranleda, skydd mot säljarens
borgenärer. (Se Almén, Köpl. Tillägg till § 14 vid not. 6. Se även Ruhr.
till 39—41 §§ vid not. 3.)

Med utgångspunkt härifrån borde alltså, även örn man från helt andra synpunkter
i viss utsträckning gör skyddet beroende av .särskilda åtgärder,
skydd lämnas köparen oberoende av örn köpeskillingen helt eller delvis eller
icke alls erlagts Detta torde också vara fallet enligt lösöreköpslörordningen
(»Så tingat och betalt» (4 §) torde endast betyda att skenköp ej skyddas).

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Härför talar även den praktiska synpunkten att om skyddet ej får omfatta
även fall, där köpeskillingen ej erlagts, fråga uppkommer, huruvida icke ett
erläggande av en del av köpeskillingen skall medföra skyddets inträde för
motsvarande del av godset. Därvid kan ej göras skillnad mellan att en större
eller endast en helt obetydlig del av köpeskillingen erlagts. Då tvingande
skäl ej föranleda annat, synes mest tilltalande att ej genom särskilda bestämmelser
härutinnan inveckla saken och måhända i onödan ge anledning till
tvistigheter.

Som ovan nämnts torde för övrigt vid en kris på virkesmarknaden med
fallande virkespriser köpeavtalets fullgörande i regel ej förorsaka någon olägenhet
för säljarens borgenärer. Är köpeskillingen ej gulden, torde borgenärerna
ej ha något emot att köpeavtalet fullföljes med godsets utgivande och
köpeskillingens erläggande. Och vid dröjsmål med köpeskillingens erläggande
kan avtalet hävas.

Skydd även vid obefogat dröjsmål med besittningstagandet?

En annan fråga att beakta är spörsmålet huruvida obefogat dröjsmål från
köparens sida att taga virket i besittning bör medföra att köparen ej erhåller
det ifrågasatta skyddet.

Det avverkade virkets kvarliggande hos säljaren är i regel föranlett av
den ofta oundvikliga tidsutdräkt och de särskilda svårigheter, som äro förenade
med framforslandet av gods av ifrågavarande slag och med beredandet
av plats för dess förvaring. Sådant dröjsmål med virkets mottagande från
köparens sida beror alltså i regel ej på någon försummelse av denne, utan, som
sagt, på de säregna förhållanden, som äro förenade med skogsprodukters
tillgodogörande. Att vid dylikt och annat dröjsmål med mottagandet, som ej
innebär en försummelse från köparens sida, skydda denne mot borgenärerna,
synes som förut nämnts ej möta betänkligheter.

Men i de fall där dröjsmålet med utgivandet beror därpå att köparen ej
fullgjort sina skyldigheter enligt avtalet — t. ex. skyldigheten att erlägga
köpeskillingen — kan ifrågasättas örn ej ett kvarliggande, som förorsakas av
en sådan omständighet, bör betaga köparen det ifrågasatta skyddet.

Att för detta fall göra något undantag till förmån för borgenärerna synes
dock knappast erforderligt. Har säljaren råkat i konkurs, kan konkursförvaltningen
på grund av köparens mora häva avtalet och på detta sätt bereda borgenärerna
möjlighet att tillgodogöra sig virket. Vid utmätning föreligger visserligen
ej denna möjlighet för utmätningssökanden, men genom att begära
gäldenären i konkurs kan han åstadkomma att avtalet häves på grund av köparemoran.

Märkningen.

Vad ovan är sagt örn märkningen med köparens märke såsom en tillfredsställande
tidpunkt för köpareskyddets inträde förutsätter emellertid en märkning,
som dels är definitiv och således ej kan utan köparens medgivande om -

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

43

göras och dels är fullt tydlig vid den tidpunkt, då dess verkan såsom skydd
mot säljarens borgenärer skall inträda. Därav torde följa, att märkningen måste
vara ej blott fullt tydlig, då den äger rum, utan även vara beståndande
i fråga om tydligheten. Därmed inträder då även från och med märkningen en
bestående upplysningsverkan gentemot tredjeman.

Har virkets förseende med köparens märke ägt rum i båda parternas eller
deras ombuds närvaro, är säljaren bunden att utgiva just detta virke. Örn
säljaren, utan att köparen därvid medverkat, inmätt och märkt virket med
köparens märke och ej meddelat köparen att så skett, torde säljaren kunna
till fullgörande av köpeavtalet använda annat virke än det märkta. (Se Almén,
Köplagen § 17 vid not. 48; Undén, Sakrätten I s. 190.) Detta senare fall torde
emellertid sakna praktisk betydelse, då något sådant förfarande väl knappast
någonsin torde förekomma.

Där mätningsföreningar finnas, sker inmätning och märkning med köparens
märke på anmälan av ena parten i köpeavtalet. Föreningen förvissar sig
då alltid om den andra partens medverkan. Finnes ej mätningsförening, sker
inmätningen och märkningen av det sålda virket som sagt, praktiskt taget,
alltid i parternas eller deras ombuds närvaro.

Inmätning och märkning med avverkarens märke av icke sålt virke kan
förekomma i det fall att det av fastighetsägare eller avverkningsrättsinnehavare
avverkade virket flottas och virket säljes först under flottningen. Förutsättning
för virkets mottagande för flottning är nämligen att det är märkt.
Att under flottningen märka virket med köparens märke är ej utförbart.
Risk för säljarens insolvens i de ej ofta förekommande fall, då sådana försäljningar
—i regel av bolag och av domänstyrelsen — äga rum, är dock så
obetydlig att de ej torde behöva beaktas vid en lagstiftning med nu ifrågavarande
syfte.

I fråga örn virke som ej flottas — särskilt brännved — torde vad angår
försäljningar inom landet än mera sällan förekomma att vid inmätning säljarens
märke åsättes.

Vid export t. ex. av sågade trävaror är däremot nästan undantagslöst fallet,
att säljarens märke åsättes. Det är av vikt för både säljaren och den utländska
virkeshandlaren, att virket bär ett på den utländska marknaden väl
inarbetat sågverksmärke. Här skulle således t. ex. vid fobköp samma beklagliga
förhållande som hittills kunna inträffa, att en fullt naturlig försening av
fraktlägenheten skulle medföra, att en därunder inträffad konkurs berövade
köparen hans virke. Men så mycket vinnes dock genom den ifrågasatta lagstiftningen,
att köparen kan, örn så kräves, säkra sig mot säljarens borgenärer
genom att låta å virket anbringa även köparens märke.

Vid uppställandet av villkoren för köparens skydd torde därför hänsyn
behöva tagas allenast till det fall att individualiseringen av virket skett i form
av åsättande av köparens märke. Att särskilt nämna inmätningen såsom förutsättning
för skyddet torde vara obehövligt. Slutakten är märkningen och
utan denna bör skyddet ej inträda. Skulle på grund av parternas överenskommelse
märkning i något fall ske utan inmätning, bör även under .sådana

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

ovanliga förhållanden märkningen anses innebära en tillfyllestgörande indi
vidualisering.

En märkning, som skall tillerkännas betydelse för köpareskyddet, måste
som nämnt vara tydlig. Därigenom tillgodoses ej blott en fullt betryggande
individualisering av virket utan även kreditgivarens intresse att ej vilseledas
av kreditsökandens innehav av gods, som kreditgivaren ovetande är försålt.

Märkning av inmätt gods, som utföres genom virkesmätningsföreningarnas
försorg, sker genom inslagning å virkesklamparnas ändar av s. k. stuk- eller
vassmärken. De äro fullt tydliga och en var som besiktigar ett på sådant sätt
märkt virke har all anledning att förvissa sig örn, huruvida icke virket
är sålt.

Virke, som inmätes i travat mått, märkes emellertid icke på detta sätt.
Brännved märkes ofta endast genom påskrifter med blåkrita, med gummistämplar
eller på annat mindre hållbart sätt. Bränslekommissionen har
emellertid den 6 november 1942 fastställt en mätningsinstruktion att gälla
vid leverans från producent till auktoriserad uppköpare av brännved, avverkad
efter den 30 juni 1942, och i denna instruktion föreskrivit, att veden skall
märkas på travens ena sida med tydliga stukmärken i de klampändar, som
ligga i travens ytterkanter, både översta och nedersta varvet och vid gavlarna,
samt dessutom med spridda märken över hela sidan. Samtliga märken skola
anbringas så att de bli fullt tydliga. Mätaren skall vidare på lämpligt sätt och
ställe på traven anteckna dess littera och nummer enligt mätsedeln, dag för
mätningen och sina initialer.

Då avverkarnas brännvedsförsäljning för närvarande praktiskt taget uteslutande
äger rum till auktoriserade uppköpare, torde även vad såld brännved
beträffar sålunda i viss utsträckning redan vara sörjt för att dess märkning
motsvarar kravet såväl på erforderlig individualisering som i fråga örn
tillräcklig varning för kreditgivare.

Enligt lagen den 30 juni 1943 med vissa bestämmelser om mätning av ved
och annat virke äger Konungen, då skäl därtill äro, förordna, alt inom riket
eller viss del därav mätning av ved eller annat virke skall, där mätningen är
avsedd att ligga till grund för bestämmande av vederlag för virket, utföras i
enlighet med föreskrifter, som meddelas av Konungen eller myndighet Konungen
bestämmer. Om förhållandena därtill föranleda må förordnandet jämväl
innefatta, att mätningen skall, där så påfordras av den, vars rätt beröres
av mätningen, utföras av virkesmätare, som av Konungen eller myndighet
Konungen bestämmer därtill erhållit tillstånd (auktorisation).

Skogsstyrelsen har nu med stöd av kungl, kungörelse, som utfärdats rörande
lagens tillämpning, genom cirkulär den 30 november 1943 utfärdat bestämmelser
örn mätning av brännved, som skola gälla vid försäljning av sådan
ved. Bestämmelserna innehålla bl. a. att veden skall märkas med köparens
märke, där denne det påfordrar, samt att sådan märkning skall ske
genom anbringande på vedtravens ena sida av fullt tydliga märken i ändarna
på de klampar, som ligga i travens ytterkanter -—- både översta och nedersta
varvet — samt vid gavlarna och dessutom spridda märken över hela sidan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

45

Även beträffande annat virke har samtidigt skogsstyrelsen utfärdat mätningsbestämmelser,
som emellertid ingenting innehålla rörande sättet för
märkningen. Det lärer dock vara meningen att i mätningsinstruktioner, som
skola komplettera dessa mätningsbestämmelser, intaga närmare föreskrifter
örn sättet för märkningen.

Skulle dessa märkningsbestämmelser vad angår märkenas tydlighet icke
anses fullt betryggande för nu förevarande ändamål torde i anslutning till
den nu ifrågasatta lagstiftningen särskilda bestämmelser böra utfärdas, som
möjliggöra för köpare att få tillgång till en märkning, som ostridigt skyddar
hans rätt.

Bör sålunda föreskriven märkning göras tili obetingad förutsättning för
skyddet eller skall även på annat sätt företagen märkning, som är fullt

tydlig, godkännas?

Då det alltså är att förvänta att mätningsregler, som äro för den ifrågasatta
lagstiftningen tillfredsställande, komma att utfärdas av vederbörande myndighet
och att för mätningens utförande erforderlig personal torde komma
att finnas tillgänglig, kan ifrågasättas, om ej, till undvikande av tvistigheter
rörande märkningen och dess tydlighet, enbart märkning, som skett på sätt
nämnda myndighet föreskriver, borde godkännas.

Häremot kan dock göras gällande, att det kan vara betänkligt att binda
ifrågavarande civilrättsliga skydd vid en sådan formföreskrift. En fullt tydlig
märkning kan ha ägt rum, ehuru den ej gjorts i full överensstämmelse med
nämnda föreskrifter. Att i ett sådant fall underkänna märkningen, kan i förekommande
fall bliva föga tilltalande. Det torde därför måhända vara lämpligast
att överlämna åt vederbörande myndighet att pröva, om köparens
märke vid den avgörande tidpunkten var fullt tydligt anbragt å virket —
vare sig å varje klamp eller på ett eljest fullt tillfredsställande sätt.

Det får förutsättas att, även om det icke uttryckligen utsäges i lagen, en
märkning i överensstämmelse med utfärdade föreskrifter alltid kommer att
av vederbörande myndighet anses såsom tillfredsställande.

Säkerhetsköpen.

Under senare tid har praxis stadgat sig i den riktningen att lösöreköpsförordningen
tillämpas både å säkerhetsköp och omsättningsköp. Örn nu vid sidan
av de i lösöreköpsförordningen givna bestämmelserna örn köparens skydd
mot säljarens borgenärer vad angår virkesförsäljningar meddelas de här föreslagna,
uppkommer frågan huruvida även dessa bestämmelser skola komma
att i praxis, utan att stadgande därom gives, tillämpas även å säkerhetsköp.

Frågan torde lia huvudsakligen teoretiskt intresse ty, såsom förut sagts,
inom virkesmarknaden synas säkerhetsköp knappast förekomma. Skulle så
någon gång ske torde annan utväg knappast finnas än att följa samma linjer
som praxis anvisat i fråga örn köp, vilka falla under lösöreköpsförordningen.

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Att i sammanhang med förevarande begränsade och för en eventuell krissituation
avsedda lagstiftning upptaga frågan, huru säkerhetsköp rätteligen
skola behandlas, torde icke kunna ifrågakomma.

Frågan är nämligen icke lätt att tillfredsställande reglera. Rättspraxis har
icke ansett sig kunna nöja sig med att låta de under lösöreköpsförordningen
fallande säkerhetsköpen fungera i stället för förpantning — i form av försäljning
med återköpsbestämmelse — utan bär givit säkerhetsköpen karaktären
av verkliga underpantförskrivningar (N. J. A. 1928: 639; 1929: 150).
En anordning, varigenom ett rättsinstitut erhåller en utformning, vilken lånas
från ett annat institut, som tillkommit för helt andra syften, är i regel
föga lämplig och leder vanligen till förvecklingar och tolkningssvårigheter.
En av de olyckliga följderna av att underpant i lösören ansetts föreligga
vid säkerhetsköp är, att alla bestämmelser kommit att saknas rörande »köparens»
skyldigheter och rättigheter, sådana dessa föreligga i fråga om en
panthavare vid stiftande av underpant. För att lösa dessa frågor har rättspraxis
måst tillgripa konstruerandet av rättigheter och skyldigheter med stöd
av en på grund av förbudet mot lex commissoria gjord omreglering av avtalet
(N. J. A. 1909: 466) eller ett antaget fiduciariskt rättsförhållande
(N. J. A. 1912: 156; 1928: 639; 1929: 150. Se även Sjögren T. f. R. 1914 samt
Undén, Sakrätten I s. 174 ff.).

De lege ferenda synes denna genom lösöreköpsförordningen och rättspraxis
uppkomna rättsliga anordning icke godtagbar, men, som tidigare sagts,
den frågan kan icke nu upptagas till behandling. Den torde få lämnas till
det lagstiftningsarbete, som igångsatts rörande lösöreköpsförordningen i dess
helhet.

Skydd för säljaren mot köparens borgenärer.

I virkesmätningsrådets framställning har i förbigående även berörts frågan
om de ekonomiska förluster, som vid en kris på virkesmarknaden köparens
obestånd skulle kunna förorsaka säljarna på grund av den oklarhet, som förmenades
råda i fråga om säljarens skydd mot köparens borgenärer.

Därvid är dock att beakta, att om säljaren på grund av kreditavtal eller
av annan anledning till köparen utgivit virket, helt eller delvis, innan betalning
erlagts, något skäl att skydda säljaren mot köparens borgenärer, utöver
vad i 41 § köplagen sker, icke synes föreligga. Har åter godset icke
utgivits och erlägger ej köparen betalning enligt de i avtalet därom givna
bestämmelserna, kan säljaren häva avtalet eller i varje fall hålla godset inne.
T ena som i andra fallet är redan enligt gällande lagstiftning säljarens skydd
mot köparens borgenärer fullt tillräckligt.

Lagförslagets avfattning.

Slutligen föreligger frågan om det sätt, på vilket vid den ifrågasatta lagstiftningen
skyddet för virkesköparen gentemot säljarens borgenärer bör genomföras.
Den till synes enklaste utvägen vore att, på sätt virkesmätnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

47

rådet föreslagit, stadga att virkesköparen skall anses i och med märkningen
hava kommit i besittning av det köpta virket. Därmed inträder emellertid
ej blott det önskade skyddet för virkesköparen mot säljarens borgenärer utan
även rättsverkningar utanför detta område t. ex. vid tvesalu och även därutinnan
att, vad virkesmätningsrådet säkerligen skulle anse beklagligt, en försämring
skulle inträda i fråga om säljarens skydd mot virkesköparens borgenärer.
Om virket skulle anses hava genom dess förseende med köparens
märke kommit i köparens besittning, följer därav på grund av stadgandet
i 28 § 2 st. köplagen att säljaren ej kan vid underlåtenhet från köparens sida
att erlägga betalning häva köpet, utan är hänvisad att bevaka sin fordran
i köparens konkurs.

Det synes alltså vara lämpligt att söka åstadkomma en sådan avfattning
av den ifrågasatta lagen, som allenast tager sikte på skyddet för virkesköparen
gentemot säljarens borgenärer i det fallet att virket är kvar i säljarens
omedelbara eller medelbara besittning. Genom att på detta sätt begränsa
området för den ifrågasatta lagens verkningar undviker man rättsföljder därav,
som ej höra till syftet med ifrågavarande provisoriska lagstiftning.

Ej heller synes den ifrågasatta lagen böra taga ställning till frågan huruvida
i fall där lösöreköpsförordningen ej anses tillämplig — meningarna äro
som synes av den ovan lämnade redogörelsen delade rörande frågan, när
godset skall anses kvar i säljarens vård — skydd mot säljarens borgenärer
inträder redan i och med köpslutet. Denna fråga torde alltjämt böra lämnas
åt domstolarna att avgöra.

Lagens bestämmelser synas böra så avfattas att -— oberoende av de olika
meningar, som kunna finnas angående innebörden av ordet vård i lösöreköpsförordningen,
angående betydelsen av omedelbar och medelbar besittning,
angående frågan när en sådan besittning skall anses ha upphört och
när tradition ägt rum samt angående verkan enligt gällande rätt av köpeavtalets
ingående i fråga om kyparens skydd mot säljarens borgenärer —
köparen alltid skall kunna genom att tydligt anbringa sitt märke å det hos
säljaren kvarliggande virket försäkra sig ett sådant skydd.

Den omständigheten att förevarande lagstiftningsarbete upptagits allenast
i syfte att möta en kristidssituation, som måhända aldrig kommer att inträffa,
synes göra det lämpligt att, trots att lagen behandlar en central civilrättslig
fråga, låta den få formen av en fullmaktslag, som skall utfärdas endast
örn skäl därtill äro.

Ett ytterligare skäl härför utgör den omständigheten att, därest den nu
ifrågasatta lagen får karaktären av allenast en provisorisk fullmaktslag,
detta medför att det redan igångsatta lagstiftningsarbetet å lösöreköpsförordningens
ersättande med andra lagbestämmelser mindre bindes än eljest
måhända kunde anses vara fallet.

Stockholm den 30 november 1943.

ALGOT BAGGE.

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Förslag

till

Lag

om verkan mot säljarens borgenärer av sålt virkes märkning.

Härigenom förordnas som följer:

Konungen äger, då särskilda skäl därtill äro, förordna att, utan hinder
av vad eljest må gälla, vid försäljning av ved eller annat virke den omständigheten
att säljaren själv eller genom annan har virket i sin besittning icke
skall medföra, att virket kan tagas i anspråk för betalning av säljarens gäld,
såvida virket är fullt tydligt märkt med köparens märke.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

49

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 7 mars
19U.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 29 februari 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet den 18 februari 1944, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om köpares rätt till märkt virke.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn H. K. H. Holmgren.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

Bihang till riksdagens protokoll 19H. 1 sami. Nr 201.

4

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 10 mars 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,
Rubbestad.

Efter gemensam beredning med cheferna för jordbruks- och handelsdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist,
lagrådets den 7 mars 1944 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 18
februari 1944 remitterade förslaget till lag örn köpares rätt till märkt virke.

Med förmälan, att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran, hemställer
föredraganden, att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

440S69