Kungl. Maj:ts proposition nr 19.
1
Nr 19.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att medgiva visst undantag från gällande
villkor för åtnjutande av rätt till varvsindustrirestitution;
given Stockholms slott den 31 december
1943.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31 december
1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,
Rubbestad.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga örn
utvidgad rätt till tullrestitution för varvsindustrien samt anför därvid följande.
Enligt 2 § förordningen den 4 oktober 1929 (nr 307) angående tullrestitution
äger näringsidkare vid utförsel av här i riket framställd, reparerad eller
kompletterad vara, för vars framställning, reparation, komplettering eller emballering
använts av honom från utlandet införda materialier eller andra
artiklar, åtnjuta restitution av tull (allmän industrirestitution) för en motsvarande
myckenhet materialier eller andra artiklar av samma slag, vilka inom
Ivå år före utförseln av honom införts från utlandet.
Bihanq till riksdagens protokoll 194b. 1 sami. Nr 10.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 19.
I 3 § samma förordning stadgas, att idkare av varvs- eller verkstadsrörelse
ävensom fartygsägare äger att efter verkställd byggnad, ombyggnad, reparation,
inredning eller utrustning, inberäknat förseende med reservdelar, av
svenskt eller utländskt fartyg av mer än 70 tons bruttodräktighet, utländskt
järnfartyg även av 70 tons bruttodräktighet eller därunder, eller av skeppsdocka,
dockport, ponton, slip, stapelbädd eller mudderverk, för vilkas byggnad,
ombyggnad, reparation, inredning, utrustning eller sjösättning använts
av honom från utlandet införda materialier eller andra artiklar åtnjuta, restitution
av tull (varvsindustrirestitution) för en motsvarande myckenhet materialier
eller andra artiklar av samma slag, vilka inom fem år före arbetets
slutförande av honom införts från utlandet.
Enligt 7 § tullrestitutionsförordningen skall prövning av fråga angående rätt
till allmän industri- samt varvsindustrirestitution ävensom fastställandet av
de närmare villkor för rättighetens åtnjutande, som i särskilda fall må finnas
erforderliga, ankomma på generaltullstyrelsen efter samråd med kommerskollegium.
Rätt till industrirestitution kan, enligt 8 §, beviljas för särskilt
fall, för viss tid eller tills vidare.
I 10 § kungörelsen den 4 oktober 1929 (nr 308) med tillämpningsföreskrifter
till förenämnda förordning föreskrives, att prövning av fråga örn utbekommande
av restitutionsbelopp eller örn avförande av sådant belopp i fall,
då befrielse från erläggande av motsvarande tullbelopp åtnjutits, ankommer
på generaltullstyrelsen, i den mån styrelsen icke finner prövningen lämpligen
kunna överlåtas på lokal tullmyndighet. Ansökning örn utbekommande eller
avförande av restitutionsbelopp skall göras inom ett år från den dag, då utförseln
ägt rum, eller, där ansökningen avser varvsindustrirestitution, inom
tre år från den dag, då arbetet slutförts. Då skäl därtill äro, må generaltullstyrelsen
för särskilt fall medgiva utsträckning av ansökningstiden. Enligt
11 § samma kungörelse skall, därest varans in- eller utförsel ombesörjts av
annan än sökanden, ansökningen om restitution åtföljas av en av sökanden
på tro och heder avgiven försäkran, att den, som omhänderhaft in- eller utförseln,
varit sökandens befullmäktigade ombud för ändamålet, och skall
detta förhållande vara av ombudet bestyrkt.
Med skrivelse den 21 mars 1940 överlämnade generaltullstyrelsen till
Kungl. Maj:ts prövning tre till styrelsen ställda skrifter, däri aktiebolaget
Lindholmens varv, Eriksbergs mek. verkstads aktiebolag och aktiebolaget Götaverken,
vilka samtliga åtnjuta rätt till varvsindustrirestitution, var för sig
anhållit om restitution av eller befrielse från tull för vissa i bolagens varvsrörelse
använda materialier och artiklar, vilka införts av andra till varvsindustrirestitution
berättigade företag för dessas bruk men sedermera överlåtits
till sökandebolagen. I sin skrivelse hemställde generaltullstyi-elsen, att
Kungl. Majit måtte förklara hinder icke möta för styrelsen att medgiva den
sökta restitutionen av eller befrielsen från tullavgift. Samtidigt gav styrelsen
uttryck för den uppfattningen, att kravet på identitet mellan importör och
restitutionssökande icke behövde med stränghet upprätthållas, då såsom i
Kungl. Maj:ts proposition nr 19.
3
förevarande fall båda medgivits rätt till varvsindustrirestitution. Emellertid
fann Kungl. Maj:t enligt beslut den 3 maj 1940 icke skäl lämna bifall till
framställningen.
Under hänvisning till Kungl. Maj :ts nyssnämnda beslut har Sveriges varvsindustriförening
i en den 21 november 1940 dagtecknad skrift gjort framställning
om sådan författningsändring, att tullrestitution finge beviljas
även i fall, då vara, som under restitutionsanspråk importerats av företag
vilket medgivits rätt till varvsindustrirestitution, sedermera överlåtits till och
använts av annat sådant företag. Till stöd för framställningen har föreningen
anfört i huvudsak följande.
Alltsedan gällande förordning örn tullrestitution år 1930 börjat tillämpas,
hade ansökningar av nu ifrågavarande slag bifallits av generaltullstyrelsen,
som tydligen ansett kravet på identitet mellan importören och restitutionssökanden
uppfyllt. Styrelsen torde därvid ha beaktat de bestämmelser om
rätt för sökanden att använda ombud, som intagits i 11 § kungörelsen med
tillämpningsföreskrifter till tullrestitutionsförordningen. Kungl. Maj:ts beslut
innebure följaktligen ett avsteg från en under lång tid tillämpad praxis.
Även enligt den före 1930 gällande lagstiftningen hade liknande ansökningar
kunnat bifallas. Föreningen kunde icke tänka sig, att lagstiftaren med
bestämmelsen i 3 § tullrestitutionsförordningen åsyftat att begränsa varvens
handlingsfrihet genom att i fall, som här avsåges, förvägra tullrestitution
utan hade i stället den uppfattningen, att vid tiden för tillkomsten av nämnda
förordning en allmän inställning började göra sig gällande hos statsmakterna
att så mycket som möjligt stödja och underlätta varvens verksamhet.
Bleve varven för framtiden nödsakade erlägga tull i nu avsedda fall, komme
deras ställning att väsentligt försvagas. I en mängd olika situationer vore de
nämligen hänvisade till att låna eller köpa material av varandra.
över föreningens framställning ha, efter remiss, generaltullstyrelsen och
kommerskollegium avgivit gemensamt utlåtande den 18 mars 1941. Vid utlåtandet
ha fogats yttranden av tullbehandlingsinspektionen i Göteborg och
Sveriges Industriförbund.
Tullbehandlingsinspektionen i Göteborg har i sitt yttrande uttalat, att inspektionen
ansåge sig med stöd av en långvarig erfarenhet kunna vitsorda
betydelsen för varvsindustrien av möjligheten till tullrestitution även under
de av varvsindustriföreningen åsyftade omständigheterna och att inspektionen
därför tillstyrkte bifall till den gjorda framställningen.
Sveriges industriförbund har likaledes tillstyrkt bifall till framställningen,
därvid förbundet särskilt framhållit, att det under nuvarande läge, då importen
vore försvårad och den inhemska produktionen kunde ha svårigheter
att tillgodose varvsindustriens behov, vöre mera angeläget än eljest för ett
varvsindustriföretag att kunna genom byte eller på annat sätt anskaffa erforderligt
material från annat likartat företag. Enligt förbundets uppfattning
innebure den ståndpunkt, som kommit till uttryck i Kungl. Ma.j:ts beslut
den 3 maj 1940 ett försvårande av ett dylikt samarbete mellan företagen.
Generaltullstyrelsen och kommerskollegium ha i sitt utlåtande uttalat, att
vad i ärendet anförts till stöd för föreningens framställning syntes utgöra vä
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 19.
gande skäl för bifall till densamma. Ämbetsverken ha samtidigt framhållit,
att den åsyftade författningsändringen kunde genomföras på det sätt, att
antingen kravet på personlig identitet mellan importör och förbrukare av
den »restitutionsberättigade» varan, när dessa båda åtnjöte rätt till varvsindustrirestitution,
eftergåves eller ock generaltullstyrelsen berättigades att efter
samråd med kommerskollegium från fall till fall pröva ärenden av ifrågavarande
slag.
Då den i föreningens framställning väckta frågan om utvidgad rätt till tullrestitution
för varvsindustrien befunnits äga betydelse även för spörsmålet om
allmän industrirestitution, har Kungl. Majit genom beslut den 28 juni 1941
anbefallt generaltullstyrelsen att verkställa utredning jämväl rörande frågan
örn en motsvarande utvidgning av restitutionsrätten i sist berörda fall
och att till Kungl. Majit inkomma med de förslag, vartill den fortsatta utredningen
av frågan om en utvidgad tullrestitution kunde föranleda.
Den av Kungl. Majit sålunda anbefallda utredningen har sedermera verkställts
och framlagts av generaltullstyrelsen i en den 18 december 1941 dagtecknad
skrivelse. Rörande utredningens resultat torde i detta sammanhang
vara till fyllest att nämna, att generaltullstyrelsen förklarat sig icke vilja
motsätta sig en författningsändring, varigenom villkoren för erhållande av
allmän industrirestitution jämkades på motsvarande sätt som tidigare ifrågasatts
beträffande varvsindustrirestitutionen men att två av styrelsens ledamöter
anmält skiljaktig mening och funnit vad i ärendet förekommit icke böra
föranleda någon vidare åtgärd.
Varvsindustriföreningen har härefter inkommit med en den 20 april 1943
dagtecknad skrift, däri föreningen gjort gällande, att behovet av tullrestitution
i fall, som avsåges med framställningen den 21 november 1940, blivit
mångdubbelt större än tidigare till följd av de under kriget ändrade inköpsförhållandena.
I samband härmed har framhållits, att leveranserna
från utlandet av far tygsmaterial numera vore oberäkneliga, och att det därför
oftare än förut inträffade, att byten eller lån av material varven emellan ägde
rum. Vidare förekomme att vid inköp av mindre kvantiteter fartygsplåt utomlands,
dessa partier importerades av ett eller två av de större varven, som
därefter fördelade vad som importerats mellan så gott som samtliga till föreningen
anslutna medlemmar. I alla dessa fall hade identitetsbegreppet i tullrestitutionsförordningen,
sådant detsamma numera tillämpades, lagt hinder
i vägen för erhållande av tullrestitution. Föreningen hemställde
därför, att frågan om den föreslagna författningsändringen så snart som
möjligt måtte föreläggas riksdagen. Alternativt ville föreningen föreslå, att
fullmakt från riksdagen införskaffades, som gåve generaltullstyrelsen bemyndigande
att efter prövning i förekommande fall lämna sådant medgivande
som det önskade under förslagsvis en period av fem år framåt. Under denna
tid kunde tillräcklig erfarenhet vinnas och frågan örn författningsändring
därefter eventuellt upptagas på nytt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 19. 5
Av utredningen i ärendet framgår, att de till följd av kriget försämrade Departementshandelsförbindelserna
vållat varvsindustrien särskilda svårigheter beträffande
materialanskaffningen och att företagen i detta avseende äro i större utsträckning
än tidigare beroende av varandras bistånd. Det synes därför rimligt,
att så länge nämnda svårigheter bestå varvsindustrien beredes sådan
lättnad i villkoren för erhållande av tullrestitution, att samarbetet mellan
företagen vid anskaffandet av material utomlands såvitt möjligt underlättas.
Däremot torde det under nuvarande extraordinära förhållanden icke vara
lämpligt att träffa något mera definitivt avgörande i vare sig den nu berörda
frågan om varvsindustrirestitutionen eller den därmed nära sammanhängande
frågan örn allmän industrirestitution.
Den lättnad ifråga om villkoren för erhållande av varvsindustrirestitution,
som i förevarande sammanhang kan anses påkallad, torde vara att kravet på
identitet mellan importören och förbrukaren av de ifrågavarande materialierna
i viss utsträckning eftergives. I fall, då särskild anledning därtill finnes,
bör sålunda tullrestitution kunna erhållas, oaktat sådan identitet icke föreligger,
örn blott importören och förbrukaren båda äro berättigade till varvsindustrirestitution.
Härför erfordras emellertid riksdagens medverkan. På
grund härav och då frågan örn undantag från berörda restitutionsvillkor bör
ankomma på Kungl. Maj:ts prövning, torde bemyndigande för Kungl. Maj:t
nu böra inhämtas att under viss tid, förslagsvis till och med den 31 december
1946, medgiva sådant undantag. Vid bifall till en framställning härom torde
få förutsättas, att tullrestitution må kunna beviljas även för materialier, som
införts till riket före den tidpunkt, då bemyndigandet erhållits. Ett villkor för
restitution bör dock alltid vara att det arbete, varom fråga är, avslutas under
bemyndigandets giltighetstid.
I enlighet med det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå
riksdagen
att bemyndiga Kungl. Majit att under tiden till och med
den 31 december 1946 i fall, då särskilda skäl därtill äro,
medgiva, att näringsidkare, som erhållit rätt till varvsindustrirestitution,
må åtnjuta sådan tullrestitution, oaktat de
av honom använda artiklarna införts av annan näringsidkare,
som erhållit rätt till enahanda slag av tullrestitution.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
/. Miiller.