Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

1

Nr 17.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om vad i allmänhet skall med polismyndighet
avses, m. m.; given Stockholms slott den 22 december
1943.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till

1) lag örn vad i allmänhet skall med polismyndighet avses,

2) lag örn ändrad lydelse av 10 kap. 12 § strafflagen,

3) lag om ändrad lydelse av 14 och 16 §§ lagen den 25 juni 1909 (nr 56
s. 1) angående naturminnesmärkens fredande,

4) lag örn ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 15 § 1 mom. lagen den 12
juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling,

5) lag örn ändrad lydelse av 22 § lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående
åtgärder mot utbredning av könssjukdomar samt

6) lag örn ändrad lydelse av 15 § 2 mom. lagen den 20 juni 1924 (nr 225)
med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin,

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

7) lag örn ändrad lydelse av 23 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) örn
fattigvården,

8) lag om ändrad lydelse av 27 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443),

9) förordning örn ändrad lydelse av § 15 förordningen den 6 augusti
1894 (nr 61) angående mantalsskrivning,

10) förordning örn ändrad lydelse av 4 § 7 mom. förordningen den 23
oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner
och rättigheter,

11) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 11 juli 1919
(nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka samt

12) förordning örn ändrad lydelse av 9 § 1 mom. och 15 § förordningen
den 8 maj 1925 (nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed
jämförliga drycker,

dels ock anhålla örn riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till

13) förordning örn ändrad lydelse av §§ 13, 27 och 29 ordningsstadgan
för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22),

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 17. 42443

2 Kungl. May.ts proposition nr 17.

14) förordning om ändrad lydelse av 56 § hälsovårdsstadgan den 19 juni
1919 (nr 566),

15) kungörelse om ändrad lydelse av 3 § vapenkungörelsen den 22 juni
1934 (nr 315),

16) förordning örn ändrad lydelse av 13 § 3 och 4 mom. motorfordonsförordningen
den 23 oktober 1936 (nr 561) samt

17) förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 22 juni 1911
(nr 71 s. 1) angående biografföreställningar.

GUSTAF.

Gustav Mölle,r.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

3

Förslag till Lagom

vad i allmänhet skall med polismyndighet avses.

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Där i lag eller författning uppgift ålagts polismyndighet utan att i lagen
eller författningen särskild föreskrift meddelats örn vad med polismyndighet
avses, skall uppgiften tillkomma i stad med poliskammare denna och i
övriga delar av riket polischefen i orten.

2§-

Om särskilda skäl därtill äro, äger Konungen, utan hinder av vad i 1 §
sägs, uppdraga åt annan polisman än polischef att i dennes ställe fullgöra
på polischef eljest enligt 1 § ankommande uppgift.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 10 kap. 12 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 12 § strafflagen1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

12 §.

Till upprors---nödigt vara.

Med civilmyndighet förstås här Konungens befallningshavande, landsfogde
samt polischefen i orten eller den, som i sådan ämbets- eller tjänstemans
ställe satt är.

Ar ej---stadgat är.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

Senaste lydelse se SFS 1917: 308.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ar 14 och 16 §§ lagen den 25 juni 1901) (ur 56 s. 1)
angående naturminnesmärkens fredande.

Härigenom förordnas, att 14 och 16 §§ lagen den 25 juni 1909 angående
naturminnesmärkens fredande skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

14 §.

Överträder någon utan sådant medgivande, som i 12 § sägs, vad i enlighet
med denna lag till naturminnesmärkes fredande stadgats och kungjorts,
eller skadas naturminnesmärke i strid mot vad i 10 § tredje stycket sägs,
eller bryter någon mot förbud, som i 11 § sågs, eller mot förbud meddelat
enligt 13 §, vare straffet dagsböter.

Dömes någon till ansvar för överträdelse av förbud meddelat enligt 13 §,
varde tillika förelagd att inom viss tid borttaga den störande anordningen
vid äventyr att denna eljest må på hans bekostnad genom polismyndighetens
försorg borttagas.

16 §.

Av böter---vetenskapsakademiens naturskyddskassa.

Finnes särskild---åklagarens andel.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

F.ö r s 1 a g
till

Lag

örn ändrad lydelse av 2 § 1 mom. oell 15 § 1 mom. lagen den 12 juni
1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling.

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. och 15 § 1 mom. lagen den 12 juni
1885 angående lösdrivares behandling skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

2 §•

1 mom. Den som beträdes med lösdriveri må anhållas av polisman eller
tillsyningsman, och skall den anhållne ofördröjligen inställas till förhör i
stad, där stadsfiskal finnes, inför denne och i övriga delar av riket inför
landsfiskalen.

Befinnes vid--— skälen därför.

I händelse---befallningshavande tillgängligt.

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

15 §.

1 mom. Det åligger polisman oell tillsyningsman att hålla noggrann tillsyn
å lösdrivare; och bör kommunalmyndighet samt tillsyningsman låta sig
angeläget vara att bereda lösdrivare utväg till arbete.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 22 § lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående
åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar skall erhålla följande ändrade lydelse.

22 §.

För verkställande av förordnande, varom i 21 § sägs, äro sundhetsinspektör
och hälsovårdsmyndighet berättigade att av polismyndighet erhålla erforderlig
handräckning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 15 § 2 moni. lagen den 20 juni 1924 (nr 225)
nied särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin.

Härigenom förordnas, att 15 § 2 mom. lagen den 20 juni 1924 med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin,
vilken lag enligt lag den 16 april 1943 (nr 177) gäller till och med den
30 juni 1948, skall erhålla följande ändrade lydelse.

15 §.

2 mom. Allmän åklagare, polisman eller person, vilken särskilt förordnats
att vaka över efterlevnaden av gällande förordningar angående tillverkning
av brännvin och angående försäljning av rusdrycker, skall, då han anträffar
spritdrycker eller vin, som skäligen kunna antagas vara förverkade jämlikt
stadgande i 2 kap. i denna lag, taga dryckerna i beslag tillika med kärl och
emballage, vari de förvaras. Beslag skall, där så ske kan, göras i två vitt -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

nans närvaro, och skall innehavaren av vad som tages i beslag eller, om
han är frånvarande, hans ombud på stället eller någon av hans husfolk tillsägas
örn beslaget.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

Förslag''

till

Lag

om ändrad lydelse av 23 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422)
om fattigvården.

Härigenom förordnas, att 23 § lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

23 §.

Vill någon--— han vistas.

Anmälan må — — — i församlingen.

Har anmälan —--dess ordförande.

Polisman, läkare eller barnmorska, som finner någon vara i sådan belägenhet,
att fattigvårdsstyrelsens ingripande är av nöden, bör därom göra
anmälan hos styrelsen.

Oavsett örn--— erhåller sådan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

Förslag till Lag örn

ändrad lydelse av 27 § epidemilagen den 19 juni 1919 (ur 443).

Härigenom förordnas, att 27 § epidemilagen den 19 juni 1919 skall erhålla
följande ändrade lydelse.

27 §.

Det åligger polismyndighet samt tull-, lots- och hamnpersonal att biträda
vederbörande hälsovårdsnämnd vid tillsynen över iakttagandet av vad i denna
lag är stadgat ävensom av de särskilda föreskrifter, som jämlikt denna lag
av nämnden meddelas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

7

Förslag

till

Förordning

oin ändrad lydelse av § 15 förordningen den 6 augusti 1894 (nr 61)
angående mantalsskrivning.

Härigenom förordnas, att § 15 förordningen den 6 augusti 1894 angående
mantalsskrivning1 skall erhålla följande ändrade lydelse.

§ 15-

Har uppgiftspliktig uraktlåtit att inom föreskriven tid och i behörig ordning
avgiva mantalsuppgift, eller har han avgivit ofullständig sadan uppgift,
bör den uppgiftsskyldige, örn han finnes inom orten, av mantalsskrivningsförrättaren
anmanas att i vederbörlig ordning och inom viss tid efter delfåendet
av anmaningen fullgöra sin uppgiftsskyldighet. Anteckning om namn
och hemvist å den, vilken meddelas dylik anmaning, skall ske i protokollet.
Anmaning må genom polismyndighetens försorg tillställas den försumlige.
Infordrad uppgift må avlämnas till den, som verkställer delgivningen. Hörsammas
icke anmaning att avgiva eller fullständiga anmälan eller finnes den
försumlige icke inom orten, må för anmälans införskaffande anlitas biträde
av Konungens befallningsliavande, som äger förelägga den försumlige lämpligt
vite.

Genast efter mottagandet av den i § 8 mom. 5 omförmälda längd skall
mantalsskrivningsförrättaren förelägga en var däri upptagen person, vilken
försummat honom åliggande skyldighet att avlämna flyttningsbetyg, att inom
viss lämplig tid efter föreläggandets delfående fullgöra omförmälda skyldighet.
Delgivning av sådant föreläggande ombesörjes av polismyndigheten,
och må infordrad uppgift avlämnas till den, som verkställer delgivningen.
Polismyndigheten har att vaka Öyér att föreläggandet efterleves. Tredskas
den försumlige, har polismyndigheten att skyndsamt därom göra anmälan
till Konungens befallningskavande, som äger förelägga den försumlige vid
vite att fullgöra sin kyrkoskrivningsskyldighet.

Polisman, som verkställer delgivning av anmaning eller föreläggande, varom
i denna paragraf sägs, äger att därför av den försumlige undfå gottgörelse
med fem kronor för varje förrättning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1945.

1 Senaste lydelse se SFS 1938. 615.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag:

till

Förordning om

ändrad lydelse av 4 § 7 moni. förordningen den 23 oktober 1908
(nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner

och rättigheter.

Härigenom förordnas, att 4 § 7 mom. förordningen den 23 oktober 1908
angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter1 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4§-

7 mom. I 6 mom. omförmäld kontroll å biljettförsäljningen ombesörjes i
Stockholm av Överståthållarämbetet, i annan stad av drätselkammaren och
på landet av kommunalnämnden.

Vid varje--— kontrollant avskiljes.

Hen som —- — — behöriga utövande.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1945.

Förslag

till

Förordning om

ändring i vissa delar av förordningen deli 11 juli 1919 (nr 406)
angående försäljning av pilsnerdricka.

Härigenom förordnas, att 17 § 3 morn., 19 § 1 morn., 25 § och 27 §
2 mom. förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka1 2
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

17 §''

3. Kvittensbok och försäljningsbok skola hållas tillgängliga för Konungens
befallningshavande, kontrollstyrelsen samt allmän åklagare, kvittensboken
under forsling jämväl för person, som särskilt för detta ändamål utsetts av
nykterhetsnämnd samt av polischefen i orten förordnats att utöva den härför
erforderliga polisverksamheten, så ock för annan polisman. Kvittensoch
försäljningsböckerna skola av partihandlaren förvaras under minst två
år efter varje boks avslutande.

Närmare föreskrifter--- — av Konungen.

1 Senaste lydelse se SFS 1920: 859.

2 Senaste lydelse av 17 § 3 morn., 19 § 1 mom. och 27 § 2 mom. se SFS 1928: 114.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

19 §.

1. Utskänkningsrörelse, vartill tillstånd erhållits enligt 13 §, må endast äga
rum i lokal eller å plats, som blivit godkänd vid besiktning. Sådan besiktning
hålles i stad, där stadsfiskal finnes, av denne och i övriga delar av
riket av landsfiskalen med biträde av två personer, av vilka den ena utses
av nykterhetsnämnden i kommunen samt den andra i Stockholm av Överståthållarämbetet,
i annan stad av magistraten och på landet av kommunalnämnden.
Besiktningsmännen skola, därest försäljningsställe godkännes, örn
besiktningen utfärda bevis, vilket skall innehålla beskrivning å den besiktigade
lägenheten.

Innan bevis--— ej börjas.

Yad i---som försäljningsställe.

Kostnad för--— Konungens befallningshavande.

25 §.

Under arbetsinställelse, vid tingssammanträde, inskrivningsförrättning,
vapenövningsmöte eller annan truppsammandragning, under marknad, torgdag
eller auktion så ock vid annan till större folksamling ledande förrättning,
ävensom då eljest öppethållande av försäljningsställe kan föranleda
oordningar, må Konungens befallningshavande ävensom polismyndigheten i
orten så ock kommunalnämnd för visst tillfälle förbjuda försäljningen eller
föreskriva erforderliga inskränkningar med avseende å densamma.

27 §.

2. Därest av handel, vartill tillstånd enligt denna förordning erhållits,
oordningar föranledas eller å försäljningsställe, varest dylik handel idkas,
osedlighet bedrives och sådant fortfar oaktat skedd erinran från polismyndigheten
eller kommunalnämnden, må i stad magistraten och på landet kommunalnämnden
förbjuda försäljningens fortsatta bedrivande. Beslutet därom
gånge genast i verkställighet men skall, vid äventyr att förbudet eljest går
åter, senast inom åtta dagar underställas prövning av Konungens befallningshavande,
som, därest tillståndet ej finnes böra återkallas, har att för
viss tid fastställa förbudet eller ock upphäva detsamma.

I Stockholm — — — mom. sägs.

jJDenna förordning träder i kraft den 1 januari 1945.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 9 § 1 mom. och 15 § förordningen den 8 maj 1925
(nr 119) angående försäljning ar vissa alkoholfria och därmed
jämförliga drycker.

Härigenom förordnas, att 9 § 1 mom. och 15 § förordningen den 8 maj 1925
angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

9§-

1. I stad, köping eller municipalsamhälle må utskänkning av alkoholfria
drycker, vartill rätt förvärvats genom tillstånd eller anmälan, endast äga rum
i lokal eller å plats, som blivit godkänd vid besiktning. Sådan besiktning
hålles i stad, där stadsfiskal finnes, av denne och å annan ort av landsfiskalen
med biträde av två personer, av vilka den ena utses av nykterhetsnämnden
samt den andra i Stockholm av Överståthållarämbetet, i annan stad
av magistraten och i köping eller municipalsamhälle av kommunalnämnden
eller motsvarande myndighet. Besiktningsmännen skola, därest utskänkningsställe
godkännes, örn besiktningen utfärda bevis, vilket skall innehålla
beskrivning å den besiktigade lägenheten.

Innan bevis — — — ej börjas.

Kostnad för —--av länsstyrelsen.

15 §.

Under arbetsinställelse, vid tingssammanträde, inskrivningsförrättning,
vapenövningsmöte eller annan truppsammandragning, under marknad, torgdag
eller auktion så ock vid annan till större folksamling ledande förrättning,
ävensom då eljest öppethållande av försäljningsställe kan föranleda
oordningar, må länsstyrelsen ävensom polismyndigheten i orten så ock
kommunalnämnd för visst tillfälle förbjuda försäljningen eller föreskriva erforderliga
inskränkningar med avseende å densamma.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1945.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

11

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av §§ 13, 27 oell 29 ordningsstadga» för rikets städer

den 24 mars 1868 (nr 22).

Härigenom förordnas, att §§ 13, 27 och 29 ordningsstadgan för rikets städer
den 24 mars 18681 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

§ 13.

Yar och---behörigen anmäld.

Är fråga---mottaga avgift.

Den, som — — — polismyndigheten meddelas.

Underlåter någon---100 kronor.

Yisar sig att tillställning, som i denna paragraf omförmäles, åsyftar eller
innebär något, som strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder till
svårare oordning eller medför uppenbar fara för uppträdandes eller åskådares
liv, äger polismyndigheten förbjuda dess förnyande.

Föreligger i fråga örn tillställning fall som i nästföregående stycke sägs
eller äger tillställning rum utan vederbörlig anmälan eller tillåtelse eller uppkommer
bland de närvarande oordning av svårare beskaffenhet, som ej kan
genom deltagarnas avlägsnande undanröjas, äger i stad med poliskammare
denna och i annan stad polischefen upplösa tillställningen; och vare alla, som
å stället sig församlat, pliktiga att på uppmaning av polischefen eller annan
behörig polisman därifrån sig begiva, vid bot från och med 5 till och med 100
kronor för en var, som icke ställer sig sådan uppmaning till efterrättelse.

I fråga — — — särskilt stadgat.

§ 27.

Emot sådana av Överståthållarämbetet, Konungens befallningshavande
eller magistrat fastställda eller givna påbud och beslut, som i §§ 20, 21 och
23 omförmälas, ävensom över de närmare föreskrifter eller åtgärder, som
det i övrigt enligt denna stadga tillkommer magistrat, polismyndighet eller
polischef att meddela eller vidtaga, äger den, som anser sin rätt därav förnärmad
eller obehörigen inskränkt, att anföra besvär i den ordning, som
för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är
bestämd; gällande dock, utan hinder av besvär, påbudet, beslutet eller föreskriften
till efterrättelse, intilldess annorlunda kan varda vederbörligen förordnat.

§ 29. •

Vad i denna stadga örn magistrat sägs galle i Stockholm för Överståthållarämbetet
och i stad, där magistrat ej finnes, för kommunalborgmästaren. Med

1 Senaste lydelse av § 13 se SFS 1913: 381.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

polismyndighet avses i denna stadga poliskammare eller polismästare i stad
där sådan finnes och i övriga städer magistrat eller kommunalborgmästare.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1945.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 56 § hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566).

Härigenom förordnas, att 56 § hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 skall
erhålla följande ändrade lydelse.

56 §.

Det åligger polismyndighet att biträda vid tillsynen över ordningen med
avseende å allmänna hälsovården samt att, då anledning till anmärkning förekommer,
därom skyndsamt göra anmälan till vederbörande hälsovårdsnämnd
ävensom att lämna nämnden erforderlig handräckning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1945.

Förslag

till

Kungörelse

om ändrad lydelse av 3 § vapenkungörelsen den 22 juni 1934 (nr 315).

Härigenom förordnas, att 3 § vapenkungörelsen den 22 juni 1934 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

3§-

Envar som---och kaliber.

Deklarationen ingives till polismyndigheten i orten; dock må den som tillhör
lappbefolkningen i stället ingiva deklarationen till lappfogden.

Myndighet som---till länsstyrelsen.

Över verkställd —--till honom.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1945.

Kungl. Majlis proposition nr 17.

13

Förslag

till

Förordning’

oni ändrad lydelse av 13 § 3 och 4 moni. motorfordousförordningen
den 23 oktober 1936 (nr 561).

Härigenom förordnas, att 13 § 3 och 4 inom. motorfordonsförordningen
den 23 oktober 19361 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

13 §.

3 mom. Besiktningsskylt skall, för automobil och motorcykel i dubbla
exemplar, mot nedsättning av skäligt belopp, som fastställes av Konungen,
tillhandahållas i stad med poliskammare av denna och i rikets övriga delar
av polischefen i orten.

Besiktningsskylt för automobil eller motorcykel må icke till någon utlämnas,
med mindre denne i två exemplar ingiver försäkringsbevis enligt 6 §
lagen örn trafikförsäkring å motorfordon beträffande varje fordon, varå skylten
skall användas. Det ena exemplaret skall, försett med anteckning örn utlämnad
skylts nummer, av poliskammaren eller polischefen översändas till
den försäkringsanstalt, som meddelat försäkringen.

Besiktningsskylt må — — — nämnda stycke.

Tillverkare eller handlande må ej till annan utlämna erhållen skylt, med
mindre beträffande det fordon, å vilket skylten är avsedd att användas, företes
enahanda intyg.

Skylt skall —--försäkringen upphör.

4 mom. Länsstyrelse skall övervaka, att besiktningsskyltar finnas tillgängliga
hos poliskammare och polischef i de orter, i vilka sådana skyltar kunna
antagas bliva erforderliga.

Över utlämnade skyltar skall hos poliskammaren eller polischefen föras
förteckning, upptagande den persons namn och adress, till vilken skylt utlämnats,
dagen för utlämnandet samt skyltens nummer ävensom, beträffande
besiktningsskyltar för automobiler och motorcyklar, försäkringsanstaltens
namn och försäkringsbevisets nummer. Utlämnade skyltar skola för redovisning
uppvisas för poliskammaren eller polischefen årligen under december
månad. Brister därvid någon i redovisning, förfaller det nedsatta beloppet till
betalning i vad det belöper å saknad skylt. Varder skylt återställd, skall anteckning
därom ske i förteckningen samt det för skylten nedsatta beloppet,
efter avdrag av poliskammarens eller polischefens omkostnader, återbetalas.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1945.

1 Senaste lydelse av 13 § 3 mom. se SFS 1942: 916.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag

till

Förordning

om ändring i vissa delar av förordningen den 22 juni 1911 (nr 71 s. 1)
.angående Mografföreställningar.

Härigenom förordnas, att § 1 mom. 1 och 3 samt §§ 2, 4, 7, 8 och 9 förordningen
den 22 juni 1911 angående biografföreställningar1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

§ I 1.

Yar och en, som önskar offentligen förevisa rörliga fotografiska bilder
(biograffilm), skall, där ej annat följer av vad i mom. 3 sägs, därom göra
ansökan i stad med poliskammare eller polismästare hos nämnda myndighet,
i annan stad hos magistraten eller kommunalborgmästaren samt på landet
hos polischefen. Sökanden är pliktig att, när den myndighet, hos vilken
ansökan gjorts, så påfordrar, ej mindre styrka, att den uppgivna lokalen
blivit av ägaren eller innehavaren upplåten för ändamålet, än även örn föreställningens
närmare beskaffenhet lämna de upplysningar myndigheten äskar
för att kunna meddela erforderliga ordningsföreskrifter.

Där hinder ej anses möta för det sökta tillståndet, har myndigheten att
meddela tillståndsbevis. Innan sådant erhållits, vare förbjudet att utlämna
inträdeskort eller att fordra, begära eller mottaga avgift.

Meddelat tillstånd — — — därtill förekommer.

3. Ansökan örn tillstånd, som i mom. 1 sägs, erfordras ej beträffande föreställning,
där endast sådan smalfilm (film med maximal bredd av 17.5 millimeter)
skall förevisas, som av tillverkaren är märkt säkerhetsfilm, Sicherheitsfilm,
Safety Film eller motsvarande. Angående sådan föreställning skall
dock anmälan göras till myndighet, som i mom. 1 sägs, senast 24 timmar
före föreställningens början. Myndigheten äger att meddela erforderliga
ordningsföreskrifter samt att förbjuda föreställning, örn den lokal, som i anmälan
avses, befinnes vara ur säkerhetssynpunkt olämplig eller eljest, när
skälig anledning förekommer.

§ 2.

Yisar sig att föreställning, som omförmäles här ovan, åsyftar eller innebär
något, som strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder till
svårare oordning eller att meddelade ordningsföreskrifter rörande tillställningen
icke åtlydas, äger den myndighet, som meddelat tillståndet, förbjuda
föreställningens förnyande.

Föreligger i fråga örn tillställning fall som i första stycket sägs eller äger
tillställning rum utan vederbörlig anmälan eller tillåtelse eller i strid mot

1 Senaste lydelse se beträffande § 1 morn. 1 samt §§ 2, 4, 8 och 9 SFS 1939: 703, beträffande
§ 1 mom. 3 SFS 1941: 439 ävensom beträffande § 7 SFS 1938: 573.

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

meddelat tillstånd eller uppkommer bland de närvarande oordning av svårare
beskaffenhet, som ej kan genom deltagarnas avlägsnande undanröjas, äger
i stad med poliskammare denna och i övriga delar av riket polischefen inställa
eller upplösa tillställningen, och vare alla, som församlat sig å stället, pliktiga
att på uppmaning av polischefen eller annan behörig polisman begiva sig
därifrån, vid bot från och med 5 till och med 100 kronor för envar, som
icke ställer sig sådan uppmaning till efterrättelse.

§ 4.

Vid föreställning--— nedan sägs.

Vad sålunda föreskrivits gäller ej, därest bilder, vilka icke beröra svenska
krigsmakten vidkommande förhållanden och icke heller upptagits från luftfartyg
(fasta och fria ballonger, motorballonger och flygplan), troget skildra
nyligen inom riket inträffade händelser och förevisas under en tid av högst
10 dagar efter det de skildrade händelserna ägt rum; dock att ej heller i
sådant fall bilderna må förevisas, innan de godkänts av myndighet, som i
§ 1 mom. 1 sägs.

§ 7.

Har film efter granskning i---bevis (förbudskort).

Har film efter granskning helt---granskningsavgift, uppgift härom.

Tillståndskort skall vid anfordran tillhandahållas myndighet, som i § 1
mom. 1 sägs, ävensom polisman.

Angående stämpelbeläggning---i stämpelförordningen.

Del, som uteslutits---av filmnegativet.

Del, som uteslutes —--beprövande av statens biografbyrå.

§ 8.

Giver någon föreställning, som avses i § 1 mom. 1, utan tillstånd eller i
strid mot föreskrifterna i meddelat tillståndsbevis eller utan att ställa sig
till efterrättelse för dylik föreställning meddelade ordningsföreskrifter eller
försummar ägare eller innehavare av lokal, som skall begagnas för sådan
föreställning, att före dess början göra sig förvissad örn att tillstånd meddelats,
straffes med dagsböter. Till enahanda ansvar vare den förfallen,
som överträder föreskrifterna i § 3 eller § 4.

§9-

Underlåter någon i fall, som omförmäles i § 1 mom. 3, att göra anmälan
örn föreställning eller att ställa sig till efterrättelse meddelade ordningsföreskrifter
eller försummar ägare eller innehavare av lokal, som skall begagnas
för sådan föreställning, att före dess början göra sig förvissad om
att förevisningen blivit vederbörligen anmäld, bote från och med 5 till och
med 100 kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1945.

16

Kungl. Majlis proposition nr 17.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
26 februari 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Hosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, kommunikations-,
finans- och ecklesiastikdepartementen anmäler chefen för socialdepartementet,
statsrådet Möller, väckt fråga örn lagstiftning angående innebörden i olika
författningar av begreppet polismyndighet samt anför.

I anledning av en av föreningen Sveriges kommunalborgmästare den 26
september 1941 gjord framställning uppdrog Kungl. Majit den 17 oktober 1941
åt landsfogden Erik Sjöholm att inom socialdepartementet verkställa utredning
rörande spörsmålen dels angående omfattningen av kommunalborgmästare
åliggande arbetsuppgifter, dels ock vad i skilda författningar avsåges
med begreppet polismyndighet samt att avgiva de förslag, till vilka utredningen
kunde föranleda. Utredningsmannen har med skrivelse den 12 september
1942 överlämnat betänkande (statens offentliga utredningar 1942: 40)
med förslag angående innebörden av begreppet polismyndighet i olika författningar
m. m. Sedan yttranden inhämtats över betänkandet, får jag härmed
anhålla att få upptaga ärendet till behandling.

Utredningsmannens förslag.

I de första avsnitten av betänkandet behandlar utredningsmannen politioch
polisbegreppets allmänna utveckling, polisbegreppet enligt gällande förvaltningsrätt
samt begreppet polismyndighet i allmänhet. Utredningsmannen
övergår därefter till att lämna en översikt över våra allmänna polismyndigheter.
Efter att hava berört att Kungl, Majit i statsrådet såsom utövare av
den högsta administrativa myndigheten är högsta polismyndighet i riket, att
inom länen, däri inbegripet även städerna, länsstyrelserna (i Stockholm Överståthållarämbetet)
intaga ställningen såsom högsta polismyndighet samt att
landsfogden i egenskap av länspolischef under länsstyrelsen har ansvaret för
och ledningen av polisväsendet inom området för hans polisverksamhet omnämner
utredningsmannen, att länsstyrelsen till fullgörande av den polisverksamhet,
som ankommer på länsstyrelsen, har till sitt förfogande — förutom
landsfogden i dennes egenskap av länspolischef — dels den allmänna polisen,
polischeferna med underlydande polispersonal, dels ock de rent administrativa
organen magistrat, poliskammare och kommunalborgmästare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

17

Vad angår polischeferna erinrar utredningsmannen om de strävanden
att skapa en mera enhetlig polisehefsorganisation, som tagit sig uttryck i 1936
års landsfogdereform och 1941 års distriktsåklagarreform. Den principiella
innebörden av sistnämnda reform vore enligt utredningsmannen, att distriktsåklagaren
(landsfiskalen eller stadsfiskalen) skulle —• bortsett från de fem
största städerna — jämväl vara polischef inom distriktet. Då reformen i sin
helhet genomfördes, bomme i ett sextiotal mindre städer ävensom köpingar
stadsfiskals- och köpingsåklagartjänsterna att upphöra och göromålen å
nämnda tjänster att övertagas av vederbörande landsfiskaler. Av skilda skäl
komme emellertid att med reformens genomförande anstå i åtskilliga städer,
till följd varav hittills endast hälften av ifrågavarande stadsfiskals- och
köpingsåklagartjänster kunnat indragas.

Beträffande utövandet i olika städer av polischefskapet lämnar utredningsmannen
därefter följande redogörelse1:

Före distriktsåklagarreformen tillkom polischefskapet i stad med polismästare
denne, i annan magistratsstad borgmästaren och i fögderistad kommunalborgmästaren.
Enligt särskilda bestämmelser tillkom emellertid chefskapet
i 49 städer, därav 40 magistratsstäder och 9 fögderistäder, stadsfiskalen.

Polismästare finnas för närvarande i 17 städer, nämligen Stockholm, Uppsala,
Eskilstuna, Linköping, Norrköping, Jönköping, Karlskrona, Malmö,
Lund, Hälsingborg, Halmstad, Göteborg, Borås, Karlstad, Örebro, Västerås
och Gävle. I 9 av dem, nämligen Uppsala, Eskilstuna, Linköping, Jönköping,
Halmstad, Borås, Karlstad, örebro och Västerås, äro polismästar- och stadsfiskals^''änsterna
förenade.

I Stockholm, Göteborg och Hälsingborg äro till hjälp åt polismästarna anställda
polisintendenter, vilka i egenskap av föreståndare för särskilda grenar
av polisverksamheten ha ansvaret för fullgörandet av den på respektive avdelning
ankommande verksamheten.

Genom distriktsåklagarreformen har emellertid som nämnts borgmästares
och kommunalborgmästares polischefskap principiellt överflyttats å vederbörande
distriktsåklagare. I 1 § 1 mom. polisreglementet för riket heter det
sålunda numera, att chefskapet över polispersonalen tillkommer, där ej annorlunda
stadgats, i stad, där polismästare finnes, denne samt i annat polisdistrikt
distriktsåklagaren. Undantagsbestämmelser, huvudsakligen betingade
av övergångsfrågor rörande själva åklagarreformen, äro, såvitt angår vissa
städer, givna i kungörelsen den 30 augusti 1941, nr 733 (ändrad enligt kungörelserna
349/1942, 759/1942 och 21/1943). Jämlikt denna författning skall
polischefskapet i 8 magistratsstäder, nämligen Vadstena, Ronneby, Sölvesborg,
Landskrona, Åmål, Nora, Köping och Sundsvall, tills vidare utövas av
borgmästaren; dessa städer äro tills vidare undantagna från området för landsfogdens
polisverksamhet. Vidare skall i 8 fögderistäder, nämligen Djursholm,
Huskvarna, Tranås, Eksjö, Värnamo, Nybro, Kungsbacka och Trollhättan,
kommunalborgmästaren tills vidare bibehållas vid chefskapet.

Stadsfiskal är polischef i 52 städer, nämligen Södertälje, Sundbyberg,
Lidingö, Vaxholm, Nyköping, Katrineholm, Torshälla, Mariefred, Motala,
Vetlanda, Växjö, Kalmar, Oskarshamn, Västervik, Vimmerby, Visby, Karlshamn,
Kristianstad, Simrishamn, Ystad, Trelleborg, Skanör med Falsterbo,
Laholm, Falkenberg, Varberg, Mölndal, Kungälv, Uddevalla, Vänersborg
Alingsås, Ulricehamn, Mariestad, Lidköping, Skara, Skövde, Hjo, Falköping,
Kristinehamn, Filipstad, Arvika, Lindesberg, Sala, Falun, Söderhamn,

1 Redogörelsen framförd till den 1 mars 1043.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 17.

414 43 2

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Hudiksvall, Härnösand, Örnsköldsvik, Östersund, Umeå, Skellefteå, Luleå och
Boden.

Slutligen utövar landsfiskal polischefskapet i 36 städer, nämligen Solna,
Norrtälje, Östhammar, Öregrund, Sigtuna, Enköping, Strängnäs, Trosa, Söderköping,
Skänninge, Mjölby, .Nässjö, Gränna, Ljungby, Borgholm, Ängelholm,
Hässleholm, Höganäs, Eslöv, Marstrand, Lysekil, Strömstad, Tidaholm,
Askersund, Karlskoga, Kumla, Arboga, Säter, Hedemora, Avesta, Ludvika,
Sandviken, Bollnäs, Sollefteå, Piteå och Haparanda.

Sammanfattningsvis gäller alltså att polischefskapet i samtliga 121 städer
för närvarande utövas, i 17 av polismästare, i 8 av borgmästare, i 8 av kommunalborgmästare,
i 52, därav 41 magistratsstäder, av stadsfiskal och i 36,
därav 9 magistratsstäder, av landsfiskal.

För landsbygden, inbegripet köpingar och municipalsamhällen, utövas
polischefskapet närmast under landsfogden av landsfiskal. I tre köpingar —
Stocksund, Saltsjöbaden och Nynäshamn — äro dock jämlikt särskilda kungl.
brev den 3 december 1926 och den 8 april 1932 de nuvarande innehavarna
av poliskommissarie-köpingsåklagartjänsterna polischefer. Enligt distriktsåklagarreformen
skola emellertid dessa köpingsåklagartjänster, när de bliva
lediga, indragas och polischefskapet inordnas under landsfiskalen.

Utredningsmannen påpekar härefter, att generella bestämmelser saknades
i fråga om de allmänna polisfunktioner, som ankomme å de olika kategorierna
av polischefer. Beträffande polismästarna samt stads- och landsfiskalerna
innehölle instruktionerna för nämnda befattningshavare vissa bestämmelser
därom, men dessa vore, med undantag av några av instruktionerna för polismästarna,
mycket summariska. Med avseende å borgmästares eller kommunalborgmästares
polischefskap funnes inga motsvarande föreskrifter. Frånvaron
av allmänna och fullständiga bestämmelser rörande polischefens funktioner
hade på sina håll medfört, att tvekan yppats angående polischefskapets allmänna
innebörd och omfattning. Enligt utredningsmannens uppfattning omfattade
polischefskapet tre huvuduppgifter, nämligen dels ansvaret för polisverksamhetens
behöriga upprätthållande inom distriktet, dels det närmaste
inseendet över polisväsendet därstädes, dels ock chefskapet över där anställd
polispersonal. Innebörden av dessa olika huvuduppgifter utvecklas närmare
i betänkandet, varjämte redogörelse lämnas för vad instruktionerna för polismästarna
samt stadsfiskalerna och landsfiskalerna innehålla rörande polischefernas
allmänna funktioner. Förutom nämnda allmänna åligganden och befogenheter
hade de olika polischeferna såsom administrativa organ enligt en
mångfald olika lagar och författningar att ombesörja ett betydande antal
ärenden inom politins skilda områden. Med avseende å uppgifternas allmänna
karaktär vore dessa genomgående sådana, som mer eller mindre direkt hörde
samman med polisorganens allmänna uppgifter för ordningens och säkerhetens
upprätthållande.

Örn den underordnade polispersonalen yttrar utredningsmannen i detta
sammanhang följande:

Beträffande den underordnade polispersonalens allmänna befogenheter är
polispersonalen i motsats till polischeferna och övriga polismyndigheter ej
utrustad med någon självständig beslutanderätt utan är huvudsakligen ett
övervakande och verkställande organ med uppgift att utföra vederbörande

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

polismyndighets bud och befallningar enligt gällande föreskrifter. I ganska
stor omfattning har dock även underordnad polisman i lag eller författning
eller i polisinstruktionen uttryckligen tillagts en självständig handlingsmakt.
Sålunda äger polisman att anhålla lösdrivare och överlastade personer, ävensom,
i den mån det finnes nödvändigt för den allmänna ordningens upprätthållande,
ordnings- och fridstörare samt brottslingar eller för brott misstänkta
personer. Vidare tillkommer det i vissa fall underordnad polisman att utan
förordnande av vederbörande polismyndighet verkställa beslag, skingringsförbud,
hus- och kroppsrannsakan ävensom blodundersökning. Därjämte förutsätta
åtskilliga av de uppgifter rörande den allmänna ordningens och säkerhetens
upprätthållande, som åvila polisman, ett självständigt handlande och
ingripande från dennes sida.

I fråga därefter örn magistraterna framhåller utredningsmannen, att
med utvecklingen av polisväsendet följt, att detta efter hand fått övertaga en
stor del av de bestyr, som i fråga örn allmän ordning och säkerhet förr ankom å
magistraten. Magistraten hade dock alltjämt åtskilliga funktioner inom ordningspolitin
och dessutom en mångfald andra uppgifter inom politins övriga
grenar. Tidigare utövade magistraten även ledningen av polisväsendet och
chefskapet över polispersonalen i staden. I de största städerna, där efter hand
särskilda polisorgan i form av polismästare och poliskammare tillskapades,
överflyttades emellertid å dem den omedelbara tillsynen och ansvaret över
polisväsendet ävensom chefskapet över poliskåren. Jämväl i ett stort antal
smärre och medelstora städer gled så småningom polischefskapet över från
magistraten till borgmästaren eller annan magistratsledamot. I samband med
1925 års polisreform lagfästes den praxis, som sålunda utbildats beträffande
polischefskapet i städerna. I 1 § 1 mom. polisreglementet för riket fastslogs
sålunda, att chefskapet över polispersonalen skulle, under länsstyrelsen såsom
högsta polismyndighet i länet, tillkomma i stad, där polismästare funnes,
denne, i annan stad borgmästare eller den ledamot av stadens magistrat, som
förestod dess polisväsende, eller vad anginge stad, där magistrat ej funnes,
kommunalborgmästaren eller stadsstyrelsens ordförande. Sedermera hade
genom landsfogdereformen och i anknytning till denna därefter vidtagna partiella
ändringar polischefskapet i ett större antal magistratsstäder överflyttats
från borgmästare eller annan magistratsledamot till stadsfiskalen, och enligt
distriktsåklagarreformen hade, som förut anmärkts, polischefskapet principiellt
överflyttats från borgmästare eller kommunalborgmästare till vederbörande
distriktsåklagare. Genom denna utvecklingsgång hade magistraten (kommunalborgmästaren)
förlorat ledningen av och ansvaret för polisverksamhetens
upprätthållande inom staden. Även i övrigt hade magistratens befattningstagande
med polisväsendet kringskurits. Utredningsmannen kommer därför till
den slutsatsen, att magistraten icke längre hade någon allmän befogenhet
rörande den allmänna ordningens och säkerhetens upprätthållande inom
staden. Inom denna, liksom inom andra grenar av pohtin, kunde magistraten
numera icke anses hava andra uppgifter eller befogenheter än som följde av
särskilda stadganden.

Vidkommande därefter poliskamrarna funnes enligt utredningsmannen
poliskammare i samtliga polismästarstäder utom i fyra, nämligen Uppsala,

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Lund, Karlstad och Gävle. Poliskammaren hade ursprungligen utbrutits från
vederbörande magistrater för handhavande helt eller delvis av deras polisfunktioner,
huvudsakligen för att åstadkomma en effektivare ledning av polisväsendet.
Med avseende å poliskamrarnas allmänna organisation och uppgifter
saknades generella föreskrifter. Bestämmelserna därom vore att söka i de för
polismästarna i vederbörande städer utfärdade instruktionerna. Dessa företedde
även i förevarande avseende sinsemellan vissa skiljaktigheter. I organisatoriskt
hänseende gällde dock, att icke någon poliskammare numera vore
kollegial myndighet, utan polismästaren vore ensam ledamot av och beslutande
i kammaren. I Stockholm och Göteborg ägde dock även den polisintendent,
som biträdde polismästaren, att i poliskammaren handlägga de mål och ärenden,
med vilka polismästaren själv ej toge befattning. Poliskamrarnas allmänna
polismyndighet vore merendels knapphändigt angiven i de olika instruktionerna.
I flertalet instruktioner hette det sålunda endast, att poliskammaren
vore polismyndighet i staden, eller att poliskammaren utövade den
tillsyn över och ledning av stadens polisväsende, som enligt lag eller författning
tillkomme polismyndighet i stad, utan att uppgifterna närmare angivits.
I praxis syntes emellertid berörda bestämmelser allmänt tolkas på det sätt,
att poliskamrarna tillkomme alla ärenden, som enligt särskilda författningar
ankomme på »polismyndighet», även örn i författningen uttryckligen vore
stadgat, att med polismyndighet förstodes magistrat. Inskränkande bestämmelser
i detta avseende vore dock givna i instruktionerna för polismästarna i
vissa städer. Å andra sidan hade i några städer poliskammaren uttryckligen
tillagts ärenden, som eljest ankomme på magistraten.

Beträffande poliskamrarna anföres vidare i detta sammanhang följande:

Yad angår poliskammarens ställning såsom polismyndighet i förhållande
till magistraten sakna instruktionerna i allmänhet uttrycklig bestämmelse
härom. Det torde emellertid vara uppenbart, att poliskammaren intager en
självständig och sidoordnad ställning till magistraten och ej står under dess
inseende. I några instruktioner har detta också uttryckligen utsagts. Det nu
sagda gäller givetvis även med avseende å polismästarnas polismyndighet i de
städer, där poliskammare ej finnes.

Ej heller uppdragas i instruktionerna några bestämda gränslinjer mellan
poliskammarens och polismästarens funktionsområden. Detta är dock numera
icke av någon större praktisk betydelse, enär poliskamrarna över lag
utgöras endast av polismästaren. I praktiken torde frågan i allmänhet ha
lösts på det sätt, att av polismästaren handläggas huvudsakligen rena polischefsärenden,
under det att i poliskammaren handläggas alla övriga ärenden.
Till poliskammarärenden pläga merendels räknas — förutom givetvis ärenden,
som enligt uttryckliga föreskrifter tillkomma poliskammare — dels sådana
ärenden, som i särskilda författningar ankomma på »polismyndighet» utan att
begreppet närmare bestämts, och dels ärenden rörande polisväsendet och dess
behov.

Det förtjänar framhållas, att poliskammare ursprungligen även tillädes
domsrätt i vissa mål men att numera ingen poliskammare har sådan rätt, utan
utövas denna antingen av särskild polisdomare eller polisdomstol.

Körande de särskilda förhållanden, som föranledas därav att fyra polismästarstäder
sakna poliskammare, yttrar utredningsmannen:

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Beträffande de administrativa politiuppgifter, som tillkomma polismästarna
i de fyra städer — Uppsala, Lund, Karlstad och Gävle — där poliskammare
ej finnes, må till en början påpekas, att polismästarna i dessa städer
numera, sedan poliskamrarna blivit enmansorgan och ej äga utöva domsrätt,
praktiskt taget endast så tillvida skilja sig från polismästarna med poliskammare,
att de senares förevarande uppgifter äro vidsträcktare; detta sammanhänger
med att poliskammaren enligt åtskilliga författningsbestämmelser
träder i magistratens ställe. Att man i de städer, i vilka under senare år polismästarbefattning
inrättats, tillika inrättat poliskammare, torde också väsentligen
ha betingats av önskan att på detta sätt utvidga polismästarens funktionsområde.

Yad angår den närmare omfattningen av den allmänna polismyndighet,
som tillkommer polismästarna utan poliskammare, är denna angiven på olika
sätt i de särskilda instruktionerna. Beträffande Karlstad och Gävle -—- i sistnämnda
stad är polismästaren tillika rådman och ledamot av magistraten
—■ överensstämma dock bestämmelserna så tillvida som polismästaren tilllägges
de uppgifter, som enligt lag eller författning åligger polismyndighet i
stad. Aven instruktionen för polismästaren i Uppsala har väsentligen enahanda
innehåll. I dessa tre städer har också den ordningen utbildat sig, att
polismästaren handlägger i stort sett samma ärenden som polismästarna i
poliskammarstäderna. Med avseende å Lund, där polismästaren likaledes är
rådman och ledamot av magistraten, innehåller däremot den för rådhusrätten
och magistraten gällande arbetsordningen uti förevarande avseende endast
den bestämmelsen, att polismästaren har tillsyn över och ledningen av vad
som hör till stadens säkerhets-, sundhets-, sedlighets- och ordningspolis. Enligt
inhämtade upplysningar handlägger dock polismästaren enligt den praxis,
som alltsedan polismästarämbetets inrättande år 1921 tillämpas där, jämväl
åtskilliga polismyndighetsärenden av här avsett slag.

Kommunalborgmästare funnes i 46 städer. Liksom magistraten
handhade kommunalborgmästaren både kommunala och statliga uppgifter;
de kommunala funktionerna torde dock, åtminstone kvantitativt, vara
de mest framträdande. Vissa av de kommunala uppgifterna vore angivna
i lagen örn kommunalstyrelse i stad. I övrigt vore bestämmelser örn
kommunalborgmästarnas åligganden meddelade i de av Kungl. Majit, efter förslag
av stadsfullmäktige, för de särskilda befattningarna utfärdade reglementena.
Dessa innehölle dock, frånsett de kommunala bestyren, icke några detaljerade
bestämmelser i förevarande hänseende utan innehölle i allmänhet
endast en erinran örn de skyldigheter, som enligt lag eller författning ankomme
på kommunalborgmästaren. Dennes funktioner vore därför, liksom magistratens,
att sammanställa ur en mångfald olika lagar och författningar. Bortsett
från vissa kommunala funktioner, som uppdragits åt drätselkammaren, hade
kommunalborgmästaren i stort sett samma åligganden och befogenheter, som
tillkomme magistraten. I lagen den 17 juni 1932 om överflyttande å kommunalborgmästare
av magistrat eller stadsstyrelse åliggande bestyr hade nämligen
förordnats, att vad i lag eller författning vore stadgat om magistrat, ledamot
av magistrat, stadsstyrelse eller ordförande i stadsstyrelse skulle i fögderistad
gälla kommunalborgmästare, såvitt ej annat blivit stadgat. Undantag hade
meddelats endast i ett fåtal fall. I polisiärt hänseende intoge kommunalborgmästaren
i allt väsentligt samma ställning och hade samma uppgifter sig anförtrodda
som magistraten.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Större delen av utredningsmannens betänkande upptages av en detaljerad
undersökning rörande polisorganens uppgifter och innebörden av begreppet
polismyndighet enligt en mångfald olika författningar.

Utredningsmannen omnämner därvid till en början, att i de olika författningarna
såsom benämning på de olika polisorganen i stor utsträckning användes
termen polismyndighet, vederbörande polismyndighet eller polismyndigheten
i orten. I huvudsakligen äldre författningar begagnades understundom
även uttrycken kronobetjäning och kronobetjänt. I några författningar
hade tillika angivits, vilka organ eller befattningshavare, som inbegrepes
under termen polismyndighet. I allmänhet saknades dock sådan bestämning.

Innebörden av nämnda uttryck vore enligt utredningsmannen mångskiftande.
Beträffande särskilt begreppet polismyndighet kunde sålunda nämnas,
att detta i de författningar, där det närmare preciserats, bestämts på
olika sätt allt efter den olika karaktären av de uppgifter, som i varje särskilt
fall tilldelats polismyndighet. Men även i det övervägande antal författningar,
i vilka polismyndighet förekomme utan bestämning, syntes termen
användas i skilda bemärkelser.

Enligt utredningsmannen vore de författningar, i vilka termen polismyndighet
närmare preciserats, till antalet sjutton. Bland dessa kunna nämnas
ordningsstadgan för rikets städer, brandstadgan, utlänningslagen, sinnessjuklagen,
lagen örn rätt i vissa fall för polismyndighet att omhändertaga
djur, lotteriförordningen, motorfordonsförordningen, förordningen angående
yrkesmässig automobiltrafik m. m. och vägtrafikstadgan. Även den nya rättegångsbalken
innehölle dylik bestämning. Frånsett landsbygden, där landsfiskalen
eller polischefen med ett par undantag när avsåges, användes i
nämnda sjutton författningar begreppet polismyndighet i elva olika betydelser.

Beträffande spörsmålet vad som förstodes med polismyndighet i de fall,
där begreppet ej bestämts i de olika författningarna, anmärker utredningsmannen,
att det ej vore lätt att i varje särskilt fall rätt besvara denna fråga.
Varken författningarnas allmänna innebörd eller syfte lämnade nämligen
merendels någon säker ledning för tolkningen. Och vad förarbetena beträffade
innehölle dessa i mycket få fall upplysning av betydelse i detta avseende. Ej
heller syntes några vägledande, publicerade rättsfall föreligga vare sig från
judiciell eller administrativ praxis. Utredningsmannen fortsätter härefter:

Av det sagda torde framgå, att det möter svårigheter att bilda sig en
säker uppfattning om hur begreppet polismyndighet i varje enskilt fall rätteligen
bör tolkas. I brist på andra säkrare bedömningsgrunder torde avgörande
för tolkningen väsentligen få bliva karaktären av den föreliggande
uppgiften och organens allmänna ställning och funktioner, sådana dessa framträda
enligt gällande instruktioner eller andra stadganden. Härvid bör
naturligen särskilt beaktas'' den förändring, som ägt rum beträffande magistratens
och kommunalborgmästarens ställning i förhållande till polisväsendet.
Såsom förut berörts hava magistraten och kommunalborgmästaren härigenom
förlorat ledningen av och ansvaret för polisverksamhetens upprätthållande
inom staden och fullgöra numera inga andra funktioner rörande den
allmänna ordningens och säkerhetens upprätthållande än som tillkomma dem
på grund av särskilda stadganden. Denna utveckling måste självfallet spela

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

en väsentlig roll, när det gäller att besvara frågan hur begreppet polismyndighet
nu bör tolkas. Så länge såväl ledningen av polisväsendet som de rent
administrativa polisfunktionerna voro förenade hos ett och samma organ,
torde överhuvud taget någon tveksamhet ej ha yppats rörande begreppets
innebörd, utan ansågs då magistraten och stadsstyrelsen (kommunalborgmästaren)
vara polismyndighet i staden, såframt ej annorlunda var uttryckligen
stadgat. Men genom den reglering av polischefskapet, som ägde rum
i samband med 1925 års polisreform, och därigenom att polischefskapet med
åren överflyttats från de administrativa stadsmyndigheterna till särskilda,
med dem sidoordnade organ har frågan kommit i ett annat läge. Detta förhållande
har också under de senare åren alltmer börjat beaktas i lagstiftningen.
Sålunda har polischefen i vissa författningar uttryckligen tillagts
ärenden, vilka tidigare tillkommo magistrat och kommunalborgmästare (stadsstyrelsen)
i deras egenskap av polismyndighet, och beträffande åtskilliga
författningar, där termen polismyndighet förekommer utan bestämning, är det
uppenbart, att åtminstone sådana mera typiska polisärenden, som tidigare
ankommit på magistrat eller kommunalborgmästare, numera avses skola tillkomma
de egentliga polisorganen.

En viss betydelse för tolkningen måste tvivelsutan även tilläggas den bemärkelse,
vari termen polismyndighet i viss författning användes med avseende
å uppgifter, likartade med den ifrågavarande. Sålunda torde exempelvis
med polismyndighet i förordningen den 22 juni 1911 angående biografföreställningar
och kungörelsen den 31 december 1913 angående rätt för utlänning
att här i riket giva offentlig föreställning m. m. böra avses samma
myndigheter, som enligt ordningsstadgan för rikets städer utöva motsvarande
funktioner, och med polismyndighet i förordningen den 18 juni 1927 örn ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
torde böra förstås samma myndigheter som i tillämpningskungörelsen till
olycksfallsförsäkringslagen etc.

En undersökning enligt angivna tolkningsgrunder hade enligt utredningsmannen
givit vid handen, att begreppet polismyndighet endast undantagsvis
— såsom i 1 § andra stycket lagen örn förbud mot vissa sammanslutningar
samt 17 § 3 mom. förordningen angående försäljning av pilsnerdricka —
syntes inbegripa länsstyrelsen. Att länsstyrelsen icke kunde åsyftas sammanhängde
givetvis icke blott med länsstyrelsens allmänna ställning såsom
högsta polismyndighet i länet och det därav följande inseendet över länets
olika polisorgan utan även därmed att länsstyrelsen beträffade det stora
flertalet grupper av ifrågavarande ärenden vore besvärsinstans och således
hade prövningsrätt över polismyndighetens beslut.

Landsfogden syntes endast kunna inbegripas i uttrycket polismyndighet i
ett par administrativa författningar. Att landsfogden ej i vidare mån torde
kunna anses såsom polismyndighet i förevarande avseende torde enligt utredningsmannen
också hava sin förklaring i de allmänna funktioner rörande
polisväsendet och dess befattningshavare, vilka tillkomme honom i hans
egenskap av länspolischef.

Erånsett berörda fall torde begreppet polismyndighet, framhåller utredningsmannen
vidare, hänsyfta på de lokala polisorganen inom länet, vilka
utgjordes av dels polischeferna med underlydande personal (polisen), dels
ock i stad respektive poliskammaren, magistraten och kommunalborg -

24

Kungl. May.ts proposition nr 17.

mästaren. Då samtliga poliskamrar numera — med förut angiven modifikation
beträffande poliskamrarna i Stockholm och Göteborg — vore
enmansorgan med polismästaren såsom enda ledamot och någon principiell
skillnad ej förelåge mellan nämnda organs och polischefernas i övriga städer
administrativa politiuppgifter, syntes poliskamrarna och polischeferna i
övriga städer böra i förevarande sammanhang likställas. För städernas vidkommande
bleve alltså huvudfrågan, i vad mån ifrågavarande polismyndighetsärenden
avsåges skola tillkomma de egentliga polisorganen eller de allmänna
stadsmyndigheterna eller bådadera. På landet vore landsfiskalen
såväl polischef som allmänt administrativt organ; i köpingarna Stocksund,
Saltsjöbaden och Nynäshamn vore dock de nuvarande innehavarna av poliskommissarietjänsterna
polischefer och hade i denna egenskap att ombesörja
i stort sett samma polisverksamhet som landsfiskal. Beträffande landsbygden
inskränkte sig därför spörsmålet till i vad mån begreppet polismyndighet
även omfattade den underordnade polispersonalen.

Efter att hava berört polisorganisationen i Stockholm sådan den gestaltade
sig före den år 1942 beslutade omorganisationen av Överståthållarämbetet
behandlar utredningsmannen vissa ytterligare tolkningsspörsmål beträffande
begreppet polismyndighet samt yttrar därvid:

Angående spörsmålet i vad mån begreppet polismyndighet åsyftar den underlydande
polispersonalen må anmärkas, att termen i författningsspråket
i allmänhet användes i samma bemärkelse, i vilken begreppet myndighet
numera merendels brukas inom förvaltningsrätten, eller alltså som beteckning
på offentligt organ, utrustat med befogenhet att självständigt avgöra rättsliga
frågor. Underordnad polisman, vilken huvudsakligen har att utföra
polischefens befallningar eller andra rent faktiska handlingar, inbegripes
således i allmänhet ej under begreppet polismyndighet. I några författningar
torde dock hänsyftas även på den underordnade polispersonalen. Så synes
vara förhållandet bland annat i 56 § hälsovårdsstadgan och 27 § epidemilagen
samt kungörelsen den 9 maj 1916 angående vad militär personal har att
iakttaga vid upprätthållande av allmän ordning m. m.

Då här sägs, att polismyndighet i författningsspråket ej åsyftar den underordnade
polispersonalen utan polischefen, får detta givetvis ej tolkas så,
att polischefen själv också skall utföra alla de ifrågavarande uppgifterna; med
hänsyn till uppgifternas art avses därmed i allmänhet endast att fastslå, att
polischefen är ansvarig för ärendets behöriga handläggning. Utförandet av
de olika uppgifterna ankommer i allmänhet på den underordnade polispersonalen
enligt för denna gällande instruktioner. I denna mening kan alltså polismyndighet
sägas utgöra en sammanfattande beteckning på polisen såsom
ett kollektivt organ. I vissa författningsställen, t. ex. i 10 § lagen den 28
maj 1937 örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar,
synes också begreppet användas i denna bemärkelse.

Vad härefter angår frågan huruvida polismyndighet inbegriper''polisorganen
eller de administrativa stadsmyndigheterna, lärer begreppet enligt de
ovan angivna tolkningsgrunderna i det övervägande antalet författningar
användas i betydelsen poliskammare eller polischefen. I en del författningar
avses dock magistrat eller kommunalborgmästare. I ett par författningsställen
-—- §§ 6, 42 och 53 utvandrarförordningen och 159 § inskrivningsforordningen
— synes termen endast åsyfta poliskammare.

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Beträffande frågan huruvida begreppet polismyndighet inbegriper såväl
de egentliga polisorganen som de administrativa stadsmyndigheterna, synes
detta numera vara förhållandet endast i någon enstaka författning; jfr rekvisitionsförordningen
den 30 juni 1942 och nöjesskattförordningen.

I detta sammanhang kan vidare nämnas, att polismyndighet även i en och
samma författning torde användas i olika bemärkelser, såsom t. ex. i barnavårdslagen,
förordningen angående försäljning av pilsnerdricka m. fl. författningar;
i barnavårdslagen synes uttrycket avse dels polisorganen och dels
stadsmyndigheterna.

Utredningsmannen har genom infordrande av uppgifter från 50 städer,
vilka ansetts representativa, sökt bilda sig en uppfattning örn det sätt, varpå
förevarande bestämmelser tillämpas i praxis. Örn resultatet härav anföres
i betänkandet:

Den allmänna bild av praxis, som erhållits genom de verkställda undersökningarna,
ger oförtydbart vid handen, att tvekan och osäkerhet i stor
utsträckning råder örn vad som i ett flertal av ifrågavarande författningar
bör förstås med begreppet polismyndighet. Detta är av förut anförda skäl
särskilt förhållandet i städerna, där bristen på enhetlighet synes vara särskilt
påfallande. En sammanställning av de gjorda undersökningarna visar sålunda
bland annat dels att i de hörda städerna i det avseende, varom här är fråga,
ingen enda av de författningar sammanställningen avser tillämpas enhetligt,
dels att väsentliga skiljaktigheter rörande tillämpningen överhuvud taget
föreligga beträffande en stor del av förevarande bestämmelser. I allmänhet
har valet stått mellan magistraten respektive kommunalborgmästaren och
polischefen (polisen). Spörsmålet örn vilkendera av dem som i de särskilda
fallen bör anses som polismyndighet torde merendels ha lösts från fall till
fall efter rent praktiska synpunkter utan anläggande av några bestämda principer.
I allmänhet synes dock polischefen ha tillagts uppgifter av verkställande
eller övervakande natur, under det att magistraten respektive kommunalborgmästaren
förbehållits ärenden, som höra samman med nämnda
organs allmänna ställning såsom administrativ myndighet. I en del städer
har emellertid någon dylik differentiering ej skett, utan handlägger där
magistraten eller kommunalborgmästaren så gott som alla polismyndighetsärenden.

Yad angår begreppen kronobetjänt och kronobetjäning framhåller utredningsmannen,
att dessa uttryck förr användes i synnerhet i betydelsen tjänstemän
på landet, vilka tillhörde landsstaten, såsom kronofogde, länsman, häradsskrivare,
fjärdingsman m. fl. Numera torde uttrycket i allmänhet avse landsfiskal;
stundom åsyftades dock även ali polispersonal på landsbygden. Ställvis
användes termen i annan och vidsträcktare bemärkelse, såsom exempelvis i
16 § 1 mom. strafflagens promulgationsförordning och 14 § lagen angående
naturminnesmärkens fredande, där kronobetjänt och kronobetjäningen torde
avse även städernas polisorgan.

Utredningsmannen behandlar därefter polismyndigheternas åligganden
och befogenheter enligt olika lagar och författningar samt angiver därvid,
hur begreppet polismyndighet enligt utredningsmannen bör i olika fall
tolkas. Undersökningen uppgives omfatta dels samtliga i f. d. justitierådet
Skarstedts edition av Sveriges rikes lag intagna eller anmärkta lagar och

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

författningar, vilka reglerade handläggning av ärenden av nu avsett slag, dels
ock ett stort antal andra i Svensk författningssamling införda författningar,
som kunde antagas äga betydelse för utredningen. Författningarna äro
efter sitt innehåll ordnade under följande grupper, nämligen allmän ordning
och säkerhet, byggnads- och brandväsen, hälsovård, socialvård, djurskydd
samt forn- och naturminnesskydd, näringsväsen och offentligt notariat, handel
med rusdrycker och utskänkningsrörelse, kommunikationsväsen, försvarsväsen
och andra uppgifter. Beträffande det närmare innehållet i utredningsmannens
undersökning hänvisas till betänkandet sid. 42—109.

Utredningsmannen finner av den gjorda undersökningen framgå, att den
nu gällande lagstiftningen rörande politiförvaltningen vore behäftad med
mycket kännbara brister av såväl formell som materiell art samt anför härom:

I det förra avseendet är den oklarhet, som i stor utsträckning vidlåder
de bestämmelser, som reglera handläggningen av ärendena, särskilt påfallande.
Såsom undersökningen visar, användes därvid i ett betydande antal författningar
som beteckning på vederbörande organ begreppen polismyndighet,
kronobetjäning eller kronobetjänt, utan att innebörden av termerna närmare
klargjorts. Följden härav har blivit, att i praktiken tvekan och osäkerhet
yppats rörande tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser. Denna
villrådighet förekommer hos såväl polisorganen själva som andra myndigheter.
Självfallet råder även hos allmänheten osäkerhet örn vem som är polismyndighet
och till vilken myndighet den alltså i förekommande ärenden har
att vända sig.

Den osäkerhet och tvekan, som frånvaron av tydliga bestämmelser i
nämnda hänseende framkallat, föranleda helt naturligt olägenheter av skilda
slag. Sålunda är det givetvis klart, att förhållandet icke är ägnat att befrämja
en enhetlig, konsekvent handläggning av ärendena. Praxis kännetecknas
också av en anmärkningsvärt stor brist på enhetlighet. Vidare må nämnas
de kompetenskonflikter, vartill bestämmelserna på sina håll givit upphov.
Att sådana icke förekommit i större utsträckning än som synes ha skett
torde sammanhänga med att vederbörande myndigheter under hand träffat
överenskommelse örn ärendenas handläggning. Härtill komma de betydande
olägenheter och besvär i form av tidsutdräkt och onödig omgång med ärendenas
behandling, som den rådande oklarheten medför såväl för myndigheterna
i allmänhet som för den enskilde.

Beträffande de materiella bristerna torde den lämnade översikten av polisuppgifterna
ge vid handen, att dessa i lagstiftningen ej fördelats mellan de
olika lokalorganen efter någon klar, enhetlig princip. I allmänhet synes man
hava löst spörsmålet från fall till fall utan att följa några bestämda linjer.
Därjämte har man genom att använda de mångtydiga begreppen polismyndighet
och kronobetjänt utan att närmare precisera deras innebörd i stor utsträckning
överlämnat åt myndigheterna att själva avgöra funktionsfördelningen.
Denna anordning, vilken i och för sig måste betecknas såsom otillfredsställande,
har i sin tur givit upphov till en praxis, som icke endast är
synnerligen skiftande utan även i fråga örn åtskilliga ärenden synes avvika
från författningarnas anda och mening.

Såsom allmänt omdöme torde alltså med fog kunna påstås, att det sätt,
varpå den lokala handläggningen av polisärendena för närvarande reglerats,
lämnar åtskilligt övrigt att önska i fråga örn såväl konsekvens och enhetlighet
som ändamålsenlighet.

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Vad nu sagts äger framför allt tillämpning beträffande städerna. Genom
de reformer, som under senare år vidtagits inom polis- och åklagarväsendet,
har, såsom i det föregående berörts, ledningen av polisverksamheten överflyttats
från magistraten och kommunalborgmästaren till självständiga och
med dem sidoordnade organ. Med polischefskapets överflyttning har också
följt, att magistraten och kommunalborgmästaren icke såsom tidigare omedelbart
kunna disponera över polispersonalen i staden för sina olika politiuppgifter.
Den förändring, som sålunda ägt rum med avseende å ledningen
av och ansvaret för det lokala polisväsendet, nödvändiggör helt naturligt
en omprövning av sättet för handläggningen av en stor del av de polisärenden,
som nu tillkomma magistraten och kommunalborgmästaren, i första
hand givetvis sådana, som uppdragits åt dem just på grund av den ställning
de tidigare intagit i förhållande till polisväsendet.

Berörda utveckling har också medfört, att handläggningen av ärendena
i städerna blivit omständlig och mindre ändamålsenlig. I allmänhet torde
handläggningen där tillgå på följande sätt. I de ärenden, i vilka beslut erfordras,
inhämtar magistraten respektive kommunalborgmästaren yttrande
från polischefen eller, där borgmästare eller kommunalborgmästare är polischef,
från poliskommissarien (stadsfiskalen). Sedan erforderlig utredning
verkställts, överlämnas ärendet åter till magistraten eller kommunalborgmästaren.
Efter det ärendet avgjorts — beträffande magistraten allt efter ärendets
vikt efter föredragning — överlämnas handlingarna i ärendet ofta åter
till polischefen respektive poliskommissarien för kännedom örn beslutet. Med
avseende å sådana ärenden, vilka äro av expeditionell natur och vilka icke
erfordra något beslut, såsom exempelvis delgivningar, handräckningar, mottagande
av anmälningar etc., överlämnas dessa, sedan de inkommit till magistraten
eller kommunalborgmästaren, till polischefen respektive poliskommissarien
för åtgärd och redovisas därefter av denne till stadsmyndigheten.
I båda fallen måste ärendena diarieföras i såväl nämnda myndighets som
polisens diarier. Som synes är den nuvarande ordningen för ärendenas behandling
föga praktisk och medför såväl tidsutdräkt som ock ett visst dubbelarbete.

Slutligen må nämnas, att bristen på enhetlighet i handläggningen framträder
alldeles särskilt tydligt i de landsfiskalsdistrikt, i vilka stad ingår och
där landsfiskalen även är polischef. I dessa distrikt handläggas åtskilliga
polisärenden i staden av magistraten respektive kommunalborgmästaren
men för distriktet i övrigt av landsfiskalen. Att denna splittring i handläggningen
av polisgöromålen inom ett och samma polischefsdistrikt är mindre
tillfredsställande ligger i öppen dag.

Utredningsmannen framför därefter vissa allmänna synpunkter på en
reform i syfte att dels avlägsna de brister, som i formellt avseende vidlådde
gällande författningsbestämmelser på området, dels ock över huvud söka åvägabringa
en mera rationell och enhetlig handläggning.

Yad de formella bristerna anginge borde enligt utredningsmannen främst
klarhet skapas örn vad som bör förstås med polismyndighet i de författningar,
där begreppets innebörd ej närmare preciserats. Det mest rationella
skulle måhända vara att ur författningsspråket helt utmönstra termen polismyndighet,
men utredningsmannen anser, att detta av bland annat lagtekniska
skäl ej torde låta sig göra. Spörsmålet torde i stället böra lösas på det sätt
att begreppets innebörd klargjordes, därvid uttrycket polismyndighet borde

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

reserveras för de egentliga polisorganen, nämligen poliskamrarna och polischeferna.
Därigenom torde begreppet komma att bringas i överensstämmelse
med gängse språkbruk och gällande rättsuppfattning. I sådana undantagsfall
där begreppet av författningstekniska skäl funnes böra användas i annan bemärkelse
än poliskammaren och polischefen borde uttryckligen angivas, vilket
eller vilka organ som åsyftades. Det sagda ägde enligt utredningsmannen i
allt väsentligt giltighet även i fråga örn termerna kronobetjänt och kronobetjäning.
Med hänsyn därtill och då någon anledning ej syntes föreligga att i
lagspråket använda dessa föråldrade uttryck borde de undvikas och utbytas
mot konkreta, tydliga bestämningar på de organ som avsåges.

För att åstadkomma en mera rationell och enhetlig handläggning av ärendena
förutsätter utredningsmannen i första hand en avgränsning av polisorganens
och de allmänna administrativa organens funktionsområden. Denna
fråga ägde betydelse huvudsakligen för städerna. Örn grunderna för dess lösning
yttrar utredningsmannen:

Beträffande de allmänna principer, som böra följas för att åvägabringa
rationalisering av handläggningen, må till en början förutskickas, att
det föreliggande uppdraget endast torde avse framläggande av sådana
förslag, som kunna genomföras inom ramen för den nuvarande lokala förvaltningsorganisationen.
Härav torde följa, att genom den ifrågasatta reformen
icke kan ernås en fullt tillfredsställande lösning av spörsmålet; en sådan
torde icke stå att vinna annorledes än genom vidtagande av genomgripande
organisatoriska förändringar i den kommunala förvaltningen. Vid övervägande
av frågan, vilka funktionsförändringar som böra vidtagas för att ernå det uppställda
syftet, har man alltså att beakta, att organens allmänna ställning i allt
väsentligt måste lämnas orubbad. Vidare bör naturligen uppmärksammas
icke blott att de ärenden, som finnas böra tillkomma polisorganen, äro förenliga
med dessa organs allmänna funktioner utan även att reformen icke
kommer att inverka menligt å fullgörandet av deras övriga uppgifter.

I sistnämnda hänseende bör erinras örn den pågående utredningen av frågan
rörande polisväsendets förstatligande. Med hänsyn till den betydelse, som
denna fråga har för förevarande utredning, har samråd ägt rum med 1939 års
polisutredning; det förslag, som i det följande framlägges, är så avvägt, att det
torde låta sig anpassas även efter en förstatligad polisorganisation.

I anslutning härtill må ock anmärkas, att vid en reform på förevarande
område hänsyn givetvis även bör tagas till de förändringar, som den nya
processreformen kommer att medföra med avseende å polis- och åklagarorganens
uppgifter.

Slutligen bör här omnämnas den av Kungl. Majit den 11 november 1938
beslutade utredningen rörande en allmän revision av ordningsstadgan för
rikets städer och därmed sammanhängande författningar. I dessa författningar
regleras handläggningen av åtskilliga betydelsefulla polisärenden. Denna utredning
har enligt Kungl. Majlis beslut den 30 december 1939 tills vidare nedlagts
men lärer sedermera komma att återupptagas. Med hänsyn härtill torde
ur de synpunkter utredningsmannen har att företräda ställning ej böra tagas
till eventuella ändringar i nämnda författningskomplex i vidare mån än så
finnes påkallat för åvägabringande av en rationell lösning av förevarande utredningsspörsmål.

Från sålunda angivna utgångspunkter har utredningsmannen funnit sig
böra begränsa reformen rörande ärendenas handläggning huvudsakligen till
sådana författningar, i vilka begreppet polismyndighet eller motsvarande be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 29

nämning förekommer utan närmare bestämning; för vinnande av konsekvens
och enhetlighet påkallas dock ändringar även i en del andra författningar.

Beträffande de principer, som därvidlag böra följas, torde å polisorganen
böra ankomma dels ärenden, som äro av mera utpräglad poliskaraktär eller
alltså ärenden, vilka avse upprätthållande av allmän ordning och säkerhet, och
dels andra ärenden, vilka höra samman med polisens allmänna verksamhet
och för vilkas utförande polisen därför också redan med nuvarande ordning
tages i anspråk, såsom beträffande övervakning av författningars efterlevnad,
verkställande av utredningar, handräckningar, delgivningar och dylikt. Magistraten
och kommunalborgmästaren skola liksom hittills handlägga ärenden
av mera allmän polisiär natur och vilka innebära mera förvaltningsmässiga
bedömanden och avgöranden.

Med utgångspunkt från angivna principer föreslår utredningsmannen, att å
poliskammare och polischef skola ankomma följande uppgifter:

a) rörande allmän ordning och säkerhet:

1) upplösande av tillställning enligt § 13 ordningsstadgan för rikets städer;

2) inställande eller upplösande av tillställning enligt förordningen angående
biografföreställningar, kungörelsen angående rätt för utlänning och i utlandet
bosatt svensk undersåte att här i riket giva offentlig föreställning m. m.
och förordningen angående offentliga föreställningar i hypnotism m. m.;

3) avgivande av yttrande rörande ansökan örn tillstånd till uppförande eller
inredande av biograf eller innehav av filmförråd samt vissa andra åtgöranden
enligt förordningarna den 3 juni 1932 med vissa bestämmelser angående biografer
och filmförevisning samt film;

4) vissa åtgöranden enligt 7 och 11 §§ lagen den 22 juni 1906 angående
villkorlig frigivning, 4 § instruktionen den 12 april 1907 för tillsyningsmän
över villkorligt frigivna, 5 och 6 §§ lagen den 22 april 1927 örn tillsyn över
dem, som utskrivits på prov från vårdanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare
m. m., 7 § instruktionen den 25 november 1927 för tillsyningsmän över
dem, som utskrivits enligt sistnämnda lag, samt 31 § stadgan den 8 april 1938
angående vård och behandling av dem som ådömts ungdomsfängelse;

5) meddelande av handräckning enligt lagarna den 22 juni 1939 örn villkorlig
dom, den 13 mars 1937 örn tvångsuppfostran, den 6 juni 1924 innefattande
bestämmelser örn förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga och
den 22 juni 1939 örn särskild förundersökning i brottmål;

6) verkställande av utredning i passärenden;

7) mottagande av underrättelse från tulltjänsteman örn husrannsakan;

8) överlämnande av lik till anatomisk institution;

9) lämnande av biträde åt kraft-, kanal-, telegraf- och järnvägsmyndighet
för förhindrande av skadegörelse å vissa kraftanläggningar och telegrafanläggningar
m. m. samt järnvägarna;

b) rörande brandväsen:

10) mottagande av underrättelse från brandfogde om skogseld;

c) rörande hälsovård:

11) lämnande av biträde åt hälsovårdsorganen vid efterlevnaden av hälsovårdsstadgan
och epidemilagen;

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

12) meddelande av handräckning åt sundhetsinspektör och hälsovårdsmyndighet
för könssjuks inställande till läkarundersökning eller intagande å
sjukhus;

13) meddelande av handräckning för tuberkulossjuk persons inställande
till läkarundersökning;

14) vidtagande av efterspaningsåtgärder beträffande efterbesiktningsskyldig
enligt karantänskungörelsen den 4 maj 1934 och kungörelsen den 31 augusti
1938 örn sanitär kontroll över luftfarten samt övervakande av kungörelsernas
efterlevnad;

15) övervakande av efterlevnaden av kungörelsen den 4 maj 1934 örn råttutrotning
å fartyg;

16) mottagande av anmälan från sjukvårdsinrättnings styresman örn fall
av vårdslöshet eller försummelse vid behandling å inrättningen av uppkomna
skador m. m.;

17) mottagande av underrättelse örn länsstyrelses beslut örn tillstånd till
begagnande av fosfor eller fosformos samt anmälan örn missbruk av användning
av sådant gift;

18) förstörande av fosfortändstickor, som dömts förbrutna enligt förordningen
angående förbud mot tillverkning, införsel och försäljning av fosfortändstickor; 19)

lämnande av biträde åt medicinalstyrelsen och länsstyrelse vid övervakning
av epizootilagen;

20) tillkallande av arbetsmanskap för utförande av arbete, som ankommer
på djurägare enligt tillämpningskungörelsen den 12 april 1935 till epizootilagen; 21)

lämnande av biträde åt länsstyrelse vid övervakning av förordningen
den 20 juni 1941 angående bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur samt
uppsättande av anslag örn förbud mot införsel till skyddat område;

d) rörande socialvård:

22) meddelande av handräckning enligt fattigvårds- och barnavårdslagarna;

23) ombesörjande av hemsändande av nödställd svensk medborgare i utlandet; 24)

meddelande av handräckning åt barnavårdsman för underhållsskyldigs
efterforskande eller hörande och för verkställande av delgivningar enligt lagen
örn barn utom äktenskap och lagen om barn i äktenskap;

25) hindrande av underhållsskyldigs avresa från riket;

26) utfärdande av intyg rörande underhållsskyldig samt vidtagande av
efterspaning av efterlyst sådan;

27) meddelande av handräckning åt skolstyrelse och skolråd för barns
hämtande till skolan;

28) lämnande av upplysningar och biträde åt yrkesinspektionen, yrkesinspektör
m. fl. samt vidtagande av anordning till säkerställande av upprätthållande
av förbud mot hälsovådligt arbete;

29) anmälan till barnavårdsnämnd örn överträdelse av förbud för barn att
idka viss försäljning;

Kungl. Maj-.ts proposition nr 17. 31

30) mottagande av anmälan örn olycksfall i arbete samt verkställande av
undersökning örn sådant olycksfall;

31) verkställande av undersökning rörande kroppsskada, ådragen under
militärt]'' änstgör ing;

32) vidtagande av vissa åtgärder enligt alkoholistlagen för alkoholmissbrukares
intagande å alkobolistanstalt samt meddelande av handräckning för
sådan persons inställelse inför nykterhetsnämnd eller läkare eller å alkoholistanstalt; 33)

meddelande av handräckning åt hyresnämnd;

e) rörande djurskydd samt forn- och naturminnesskydd:

34) inställande av förevisning av djur i menagerier;

35) omhändertagande samt försäljande av djur, som är utsatt för djurplågeri; 36)

mottagande av fornfynd enligt lagen örn fornminnen;

37) föranstaltande örn borttagande av störande anordning vid fridlyst område
enligt lagen angående naturminnesmärkens fredande;

38) meddelande av handräckning åt tillsynsmyndighet rörande fiske- och
naturskyddet;

f) rörande näringsväsen och offentligt notariat:

39) mottagande av anmälan örn inrättande eller övertagande av boktryckeri;

40) meddelande av handräckning för verkställande av kvarstad å tryckt
skrift;

41) vissa åtgöranden enligt utvandrarförordningen;

42) undersökning av affärsinnehavares lager m. m. enligt förordningarna
angående idkande av pantlånerörelse och handel med vissa begagnade föremål
m. m.;

43) vissa åtgöranden enligt förordningarna angående eldfarliga oljor och
explosiva varor;

44) omhändertagande av skjutvapen samt granskning av försäljningsbok
över vapen och ammunition;

45) övervakande av försäljning av gasskyddsmateriel;

46) övervakande av efterlevnaden av justeringskungörelsen;

47) mottagande av underrättelse örn länsstyrelses beslut örn förbud mot
kräftfångst m. m.;

48) omhändertagande i visst fall av avliden persons kvarlåtenskap och
tillkallande av dödsbodelägare eller anmälan om dödsfallet enligt lagen örn
boutredning och arvsskifte samt lagen örn internationella rättsförhållanden
rörande dödsbo;

g) rörande handel med rusdrycker och utskänkningsrörelse:

49) meddelande av underrättelse till vederbörande försäljare och kontrollstyrelsen
om förekommande missbruk av skattefri sprit;

50) meddelande av förbud tills vidare mot försäljning av vissa alkoholhaltiga
preparat;

51) meddelande av förbud för visst tillfälle mot detaljhandel med pilsnerdricka
och mot utskänkning av alkoholfria drycker;

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

h) rörande kommunikationsväsen:

52) tillhandahållande av besiktningsskyltar för motorfordon;

53) tillhandahållande av skatteskyltar för motorfordon;

54) omhändertagande av motorfordon enligt kungörelsen den 4 maj 1934
örn skatt för motorfordon, som för tillfälligt brukande i riket från utlandet
införts;

55) lämnande av biträde åt fartygsinspektör vid undersökning av fartyg;

56) meddelande av handräckning åt fartygsbefälhavare för inställande i
tjänsten av påmönstrad sjöman;

57) mottagande av anmälan örn utländskt sjöfolks avmönstring;

58) mottagande av underrättelse från flygplatspersonal örn omhändertagande
av ordningsstörare;

59) hindrande av luftfartyg som framförts i strid mot meddelat förbud;

60) mottagande av brevduva;

i) rörande försvarsvapen:

61) mottagande av underrättelse från mönstringsförrättare örn värnpliktigs
av- och påmönstring a handelsfartyg samt anmälan örn värnpliktigs vägran
eller underlåtenhet att avhämta, utkvittera eller mottaga militär försändelse;

62) anmälan till inskrivningschefen eller sjömanshusombudsmannen örn
värnpliktigs avresa med utvandrarfartyg;

63) uttagande vid vägran hos vederbörande av det rekvirerade enligt rekvisitionslagen
och beredskapsförfogandelagen;

64) vissa åtgöranden enligt rekvisitionsförordningen;

65) inhämtande av upplysning örn innehav av förnödenheter enligt allmänna
förfogandelagen, maximiprislagen, prisregleringslagen och lagen örn
skyldighet att bortföra varuförråd;

66) meddelande av handräckning för persons inställelse till luftskyddstjänst
eller arbete enligt lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov och
utrymningslagen.

j) andra uppgifter:

67) mottagande av anmälan örn intagning av hemdjur;

68) meddelande av handräckning åt kommunalnämnd;

69) meddelande av handräckning åt tulltjänsteman; samt

70) infordrande av komplettering av ansökan örn svenskt medborgarskap.

Utredningsmannen framhåller, att ovan omförmälda uppgifter med några
få undantag utgjordes av sådana ärenden, som enligt författningarna tillagts
polismyndighet eller kronobetjäning (kronobetjänt) utan att begreppens innebörd
klargjorts, men vilka enligt de tolkningsresultat, till vilka utredningsmannen
kommit, ålåge poliskammare eller polischef. Undantagen utgjordes
av ärendena under punkterna 1), 2), 22), 30), 31), 34), 35), 52) och 53).
Av dessa avsåge ärendena under 2), 22), 31), 34) och 53) ärenden, vilka för
närvarande enligt utredningsmannens tolkning torde tillkomma även magistrat
eller kommunalborgmästare, och uppgifterna under 1), 30), 35) och 52) innefattade
ärenden, vilka enligt uttryckliga stadganden ankomme jämväl på

Kungl. Majlis proposition nr 17. 33

annat organ än poliskammare eller polischef. Ärendena under 64) skulle
även tillkomma magistratens och kommunalborgmästarens handläggning.

Utredningsmannen upplyser, att förslaget i väsentliga delar överensstämmer
med den praxis, som utbildats i det övervägande antalet städer.

Den av utredningsmannen förordade principlösningen syntes enligt dennes
mening vara ägnad att medföra såväl enhetlighet som klarhet och reda i
handläggningen. Eftersom förevarande ärenden i städer med poliskammare
och å landsbygden redan nu handlades av polisorganen, skulle genom den
föreslagna ordningen fullständig enhetlighet vinnas. Den nuvarande splittringen
i handläggningen skulle undanröjas och klarare och mera bestämda
gränslinjer uppdragas för såväl polisorganens som stadsmyndigheternas ifrågavarande
funktionsområden. Med en centralisering av ärendena hos polisorganen
torde dessutom följa en mera praktisk handläggning än nu vore
fallet.

Utredningsmannen diskuterar även de nackdelar, med vilka förslaget kunde
vara förenat, samt anför härom:

Förslaget kan måhända bliva föremål för vissa invändningar. Sålunda torde
kunna göras gällande, att reformen vad magistratsstäderna beträffar innebär
en försämring i förhållande till nu gällande ordning, i det att den kollegiala
handläggningen bomme att försvinna och ärendena avgöras av endast
en person samt att de garantier för en omsorgsfull och noggrann prövning,
som det nuvarande systemet innebure, därmed skulle bortfalla. Denna invändning
torde emellertid icke böra tillmätas avgörande betydelse. Sålunda
må till en början nämnas, att de ärenden, som tillagts polisorganen, i allmänhet
icke påkalla någon prövning eller något avgörande utan äro av idera
expeditionsmässig natur. Dessutom är att märka, att de ärenden, som enligt
förslaget skola ankomma på polisorganen, till sin karaktär genomgående
äro sådana, som höra samman med polisens allmänna verksamhet och för
vilkas handläggning alltså polisorganen otvivelaktigt måste anses besitta de
erforderliga kvalifikationerna. Vidare förtjänar framhållas, att ifrågavarande
ärenden i poliskammarstäderna och på landsbygden redan nu tillkomma polisorganen
samt att enligt tillämpad praxis en stor del av ärendena även i
andra städer handläggas av polischefen utan att några olägenheter därav
yppats.

Därjämte skulle kunna invändas, att en del av landsfiskalema-polischeferna
icke äro bosatta inom staden och att detta skulle medföra ej oväsentliga
nackdelar. Ej heller en sådan anmärkning torde böra tilläggas någon
större betydelse. Härvid må till en början framhållas, att — örn man medräknar
även de städer, i vilka enligt 1941 års distriktsåklagarreform polischefskapet
framdeles avses skola tillkomma landsfiskalen — det sammanlagt
endast synes vara sex städer, där landsfiskalens stationeringsort är belägen
utom staden. Dessutom kan ju tänkas, att beträffande någon av de
tre av nu nämnda städer, där polischefskapets överflyttning ännu ej genomförts,
polischefen i samband därmed kan bliva stationerad i staden.
Att berörda förhållande skulle medföra några praktiska olägenheter av någon
vikt torde emellertid ej behöva befaras, och i varje fall torde icke kunna
antagas, att de bliva så stora, att för dessa städers vidkommande avsteg från
den föreslagna principen bör göras. För övrigt kan erinras, att åtskilliga
andra landsfiskaler äro stationerade utanför sina distrikt utan att detta visat
sig ha medfört några egentliga nackdelar för tjänsten.

Bihang lill riksdagens protokoll lill i. 1 sand. Nr 17.

421 4:1 3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Bland de uppgifter, vilka enligt utredningsmannens förslag skola i stad
ankomma å polischef, äro, såsom av det föregående framgår, upplösande av
tillställning enligt § 13 ordningsstadgan för rikets städer samt inställande
eller upplösande av tillställning enligt förordningen angående biografföreställningar,
kungörelsen angående rätt för utlänning och i utlandet bosatt
svensk undersåte att här i riket giva offentlig föreställning m. m. och förordningen
angående offentliga föreställningar i hypnotism m. m. (punkterna
1) och 2) i uppräkningen i det föregående). Anledningen till att denna fråga
upptagits till separat lösning utan avvaktan å resultatet av en allmän revision
av nämnda författningar vore närmast den att ifrågavarande befogenhet
enligt ordningsstadgan för rikets städer tillkomme poliskammare, magistrat
och kommunalborgmästare men enligt de andra författningarna polismyndighet
utan angivande av vem som åsyftades därmed samt att en lösning av
förevarande utredningsspörsmål icke synts möjlig med mindre dessa författningar
underkastades jämkning i ifrågavarande avseende. Enligt utredningsmannens
mening torde varken ur principiell eller annan synpunkt betänkligheter
kunna med fog resas mot en fristående lösning av denna fråga.

Frånsett nyssnämnda fråga och ett detalj spörsmål, som senare skall beröras,
har utredningsmannen ansett sig ej böra ingå på frågan om eventuella
ändringar i ordningsstadgan och därmed sammanhängande författningar. Orsaken
härtill vore, att frågan örn en allmän revision av nämnda författningar
vore aktuell; såsom förut omnämnts har nämnda fråga hänskjutits till utredning,
vilken utredning emellertid tills vidare nedlagts. Utredningsmannen
berör i detta sammanhang mera utförligt frågan om tillståndsgivningen enligt
nämnda författningar och anför därom:

Denna fråga torde i övervägande grad vara en ordningsfråga, vilken hör
intimt samman med polisens allmänna uppgifter. Ur denna synpunkt ter det
sig därför såsom mest naturligt, att avgörandet tillkommer den som bär
ansvaret för ordningens och säkerhetens upprätthållande å vederbörande ort.
Vidare är att märka att ifrågavarande befogenhet för närvarande utövas av
polisorganen dels i alla städer med polismästare utom i en (Lund) och dels
på landet, samt att det måste vara ett eftersträvansvärt mål att likformighet
i förevarande hänseende åvägabringas. Detta synes ej minst viktigt med hänsyn
till den förut framhållna, till stor del också redan genomförda principen,
att landsfiskal även skall vara polischef i stad, som ingår i hans distrikt.

En annan omständighet som synes tala för en generell överflyttning av
tillståndsgivningen till polisorganen är, att härigenom torde kunna skapas
större förutsättningar att avlägsna nu förekommande ojämnheter i tillämpningen
av ifrågavarande bestämmelser och främja en mera enhetlig bedömning
av ärendena än som med den nuvarande splittringen i handläggningen
synes möjlig.

Å andra sidan kunna vissa skäl anföras mot en sådan överflyttning. Sålunda
kan bland annat med rätta göras gällande, att frågan örn anordnande
av tillställningar av förevarande slag även är av social och ekonomisk natur
och äger stor betydelse för kommunerna, samt att de synpunkter, som med
anledning därav böra vinna beaktande, kunna väntas bliva bättre tillgodosedda,
om handläggningen tillkommer de allmänna administrativa och kommunala
myndigheterna än polisorganen.

Enligt utredningsmannens uppfattning synes därför, innan slutlig ställ -

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

ning ingés till berörda spörsmål, detta böra göras till föremål för närmare
undersökning; denna undersökning faller emellertid utom det föreliggande
uppdraget.

Utredningsmannen fäster uppmärksamheten vid att genomförandet av förslaget
komme att medföra en viss ökning av arbetsbördan för polischeferna
i de städer, som ej hade poliskammare eller polismästare. I flertalet av dessa
städer torde emellertid enligt nuvarande ordning huvudparten av ärendena
tillkomma polischefens handläggning. Vidare framhålles, att polischeferna i
stor utsträckning finge taga befattning även med de polisärenden, som handlades
av magistraten och kommunalborgmästaren, enär ärendena ofta remitterades
till polischefen antingen för yttrande eller för annan åtgärd, vanligtvis
för verkställighet. Då vidare de nya ärenden, som tillagts polisorganen, ej
heller i kvalitativt hänseende vore av någon större betydelse, torde enligt
utredningsmannen den totala merbelastningen icke bliva nämnvärt tyngande
för polischeferna. För magistraterna och kommunalborgmästarna betydde reformen
en motsvarande arbetslättnad. För den underordnade polispersonalens
del torde reformen ej medföra någon arbetsökning, då den ej innefattade
någon utvidgning av polispersonalens nuvarande arbetsuppgifter.

Enligt utredningsmannens uppfattning komme förslaget ej att medföra
några merkostnader vare sig för vederbörande städer eller för statsverket.

Angående förslagets utformning anföres i betänkandet:

Vad härefter angår utformningen av det förslag, för vars allmänna innebörd
i det föregående redogjorts, påkallas för dess genomförande ändringar
i ett jämförelsevis stort antal författningar, såväl lagar som i administrativ
ordning utfärdade förordningar och kungörelser. De ändringar, som erfordras,
äro dock i allmänhet av relativt enkel natur och likartade.

Till övervägande del berör reformen sådana författningsbestämmelser, enligt
vilka uppgifter tilläggas polismyndighet utan angivande av vem som därmed
åsyftas. Beträffande dessa författningsändringar synas närmast två alternativ
erbjuda sig. Antingen kan erforderlig jämkning vidtagas i varje särskilt
författningsrum eller ock kan i en särskild lag upptagas bestämmelser
om att de uppgifter, som enligt lag eller författning tillkomma polismyndighet,
skola ankomma på poliskammaren respektive polischefen.

Vid övervägande av spörsmålet har utredningsmannen funnit det senare
alternativet vara att föredraga. En lösning efter den förra linjen skulle visserligen
innebära den fördelen, att i varje lagrum direkt erhölles upplysning örn
vilket organ som skulle handha den ifrågavarande funktionen. Å andra
sidan skulle därav påkallas ändringar i ett ganska stort antal författningar,
sammanlagt minst etthundratrettio. Att uteslutande av denna anledning
vidtaga ändringar i ett så betydande antal författningar synes emellertid av
praktiska skäl ej böra ifrågakomma. Genom den lösning, för vilken utredningsmannen
stannat, kan antalet författningar, vilka behöva ändras, nedbringas
högst väsentligt. Därjämte vinnes, att i en och samma författning erhålles
upplysning örn vem som i skilda författningar är polismyndighet, vilket torde
vara en fördel för såväl allmänheten som vederbörande myndigheter och
tjänstemän.

Utredningsmannen har i anslutning till de i det föregående anförda synpunkterna
upprättat dels förslag till lag med vissa bestämmelser örn polis -

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

myndighet, dels ock förslag till därav föranledda ändringar i 34 särskilda författningar.
Förslagen torde — med uteslutande dock av de förslag till författningsändringar,
vilkas eventuella genomförande torde böra ske enbart i
administrativ ordning — få såsom bilaga (Bilaga B) fogas till detta protokoll.

Förslaget till lag med vissa bestämmelser örn polismyndighet innehåller
sammanlagt tre paragrafer.

I 1 § första stycket stadgas, att de uppgifter, som enligt lag eller författning
ankomma på polismyndighet i orten, skola tillkomma i stad, där poliskammare
finnes, denna och å annan ort polischefen. I andra stycket har hänvisning
gjorts till särskilda stadganden örn poliskammare och polischef. Enligt
tredje stycket skall, utan hinder av vad i första stycket föreskrives, i vissa
uppräknade lag- och författningsrum med polismyndighet avses vad där finnes
stadgat. Bland de sålunda uppräknade stadgandena äro 5 § sinnessjuklagen,
53 § utlänningslagen, § 29 och § 30 första stycket ordningsstadgan för rikets
städer, 48 § 2 mom. första och andra styckena brandstadgan, 1 § 1 mom.
och 20 § 1 mom. motorfordonsförordningen, 1 § 2 mom. vägtrafikstadgan,
9 § lotteriförordningen samt 41 § förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m.

Enligt 2 § må länsstyrelse, örn särskilda skäl därtill föranleda, uppdraga
åt annan polisman än polischef att utöva befogenheter, vilka eljest enligt- 1 §
första stycket ankomme på polischef.

I 3 § stadgas, att genom lagen ej göres ändring i de bestämmelser, som
gälla för Stockholm.

I speciell motivering till lagförslaget meddelar utredningsmannen, att anledningen
till att poliskamrarna och icke endast polischeferna upptagits såsom
polismyndighet, oaktat polischefen-polismästaren numera vore ensam ledamot
av poliskammaren i alla de städer, där sådan funnes inrättad, vöre, att
poliskamrarna med hänsyn till sin ställning och sina uppgifter vore att betrakta
såsom typiska polismyndigheter. Genom att poliskammare medtoges
gjordes ej heller någon ändring i den befogenhet, som enligt vederbörlig instruktion
tillkomme polisintendent att i poliskammaren handlägga ärende, som
eljest ankomme på polismästaren. Andare vunnes en klarare avgränsning mellan
poliskammarärenden och ärenden, som skulle handläggas av polismästaren
i hans egenskap av polischef.

Till ytterligare belysning av lagförslagets innebörd anför utredningsmannen: Med

avsende å förslagets allmänna tillämplighetsområde må till en början
framhållas, att förslaget givetvis äger tillämpning även för sådana fall, där
någon rättslig befogenhet ej tillägges polismyndigheten, utan där denna endast
har att avge yttrande (såsom exempelvis i förordningarna med vissa bestämmelser
angående biografer och filmförevisningar samt film, förordningen
angående eldfarliga oljor m. fl. författningar) eller har en mera passiv funktion,
såsom exempelvis att mottaga anmälan eller underrättelse (lagen örn
ägofred, instruktionerna för tillsyningsmän över villkorligt frigivna m. fl.,
lagen örn straff för olovlig varuinförsel m. fl. författningar), eller att vidtaga
annan faktisk åtgärd.

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Vidare är att märka, att den allmänna regeln i första stycket naturligen
skall gälla jämväl i de fall, där enligt författningarnas förarbeten begreppet
polismyndighet användes i annan bemärkelse än poliskammare respektive
polischef, såsom exempelvis i förordningen angående biografföreställningar
m. fl. författningar.

Förslaget berör däremot självfallet ej den maktbefogenhet (polismyndighet),
som enligt en del författningar samt vederbörliga polisinstruktioner i
vissa hänseenden tillkommer polispersonalen.

Enligt uttrycklig föreskrift i vissa författningar tilläggas poliskammare och
polischef olika befogenheter. Till förebyggande av missförstånd må anmärkas,
att det ej är meningen att göra någon ändring härutinnan.

Avfattningen av första stycket torde ge vid handen, att bestämmelsen endast
har avseende å de lokala polisorganen inom länet och således ej å landsfogde,
länsstyrelse eller Kungl. Majit.

Hänvisningen i andra stycket avser vem som å vederbörande ort utövar
polischefskapet samt poliskamrarnas organisation.

Det är uppenbarligen ej meningen, att polischefen själv skall utföra alla
de åtgärder, som enligt förevarande bestämmelser skola ankomma på honom,
utan äger han självfallet härför allt efter sakens beskaffenhet anlita
underordnad polispersonal. Ansvaret för ärendets behöriga handläggning
skall emellertid principiellt åligga polischefen. Sålunda förutsättes, att den
underlydande polispersonalen, liksom hittills, ombesörjer rena verkställighetsbestyr,
såsom exempelvis utförande av handräckningar åt olika myndigheter,
varom stadgas i åtskilliga författningar, verkställande av undersökning
rörande affärsrörelse, som sägs i en del författningar, såsom t. ex. i förordningarna
angående idkande av pantlånerörelse, handel med begagnade
föremål och angående gasskyddsmateriel, granskning av hundskatteregister,
förarbok etc.

Däremot äger polischefen som regel icke åt underordnad polisman överlåta
beslutanderätten i på honom ankommande ärenden. Beträffande en del
av de ärenden, som enligt förevarande förslag skola tillkomma polischefen,
synas dock praktiska skäl tala för att dylik möjlighet hålles öppen. Bestämmelse
härom har upptagits i 2 §.

I vissa författningar föreskrives skyldighet för myndighet eller enskild
att till polismyndighet göra. anmälan om vissa faktiska förhållanden eller
inlämna vissa påträffade föremål; så bland annat i kungörelsen angående
vad militär personal har att iakttaga vid upprätthållande av allmän ordning
m. m. (1—4 §§), lagen örn förekommande och släckande av skogseld (18 §),
tillämpningskungörelsen till förordningen örn luftfart (§ 40), lagen örn
ägofred (52—58 §§), lagen örn fornminnen (12, 14 §§), kungörelsen angående
enskildas innehav av brevduvor vid krig eller krigsfara m. m. (2 §)
in. fl. författningar. Med anledning härav må här anmärkas, att huvudregeln
i förevarande paragraf givetvis icke får tolkas så snävt, att vederbörande i
dylika fall ovillkorligen måste vända sig till poliskammaren eller polischefen,
utan får föreskriften ifråga anses Ira fullgjorts, örn anmälan göres respektive
föremålet inlämnas till närmaste polisman, som i sin tur har att vidarebefordra
ärendet till vederbörande polisbefäl.

I ett flertal författningar användes begreppet polismyndighet uttryckligen i
annan betydelse än enligt huvudregeln. Enligt de i det föregående uppdragna
allmänna principerna för ärendenas handläggning skall emellertid med avseende
å två av berörda författningar, lagen örn rätt i vissa fall för polismyndighet
att omhändertaga djur och olycksfallsförsäkringslagen, handläggningen
tillkomma poliskammaren eller polischefen. Till följd härav skulle alltså enligt
föreliggande förslag bestämmelserna om polismyndighet i 0 § förstnämnda lag

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

och 5 § tillämpningskungörelsen till olycksfallsförsäkringslagen förlora sin
betydelse. Även beträffande de övriga ifrågavarande författningarna har givetvis
övervägts, i vad mån icke motsvarande funktionsförändringar böra genomföras,
men har undersökningen givit vid handen, att sådana, främst av praktiska
skäl, ej synas böra vidtagas. Ej heller har det — särskilt med hänsyn till
de ganska omfattande ändringar, som i så fall skulle behöva vidtagas i de olika
författningarna — synts böra ifrågakomma, att i formellt hänseende bringa
polismyndighetsbegreppet i dessa författningar i överensstämmelse med bestämmelsen
i första stycket.

Vid nu nämnda förhållanden ha de författningar, vilkas polismyndighetsbegrepp
avviker från huvudregeln, ansetts böra anmärkas i denna lag. Bestämmelse
härom har upptagits i tredje stycket.

Bestämmelsen i 2 § torde enligt utredningsmannen få sin största betydelse
för landsbygden. Sålunda torde det i köpingar och andra orter, där polischefen
ej vore stationerad och där kvalificerat polisbefäl funnes, kunna vara
lämpligt att åt sådant befäl uppdraga handläggningen av vissa ofta förekommande
ärenden. Sådan överflyttning borde dock självfallet ej medgivas utan
tvingande praktiska skäl och borde begränsas till mindre betydelsefulla ärenden.
Avgörandet av dylika frågor syntes böra tillkomma antingen Kungl. Maj :t
eller länsstyrelserna. För det förra alternativet torde enligt utredningsmannen
tala dels önskemålet att ernå en enhetlig tillämpning av stadgandet för hela
riket, dels ock att prövningen innefattade meddelande av avvikelser rörande
handläggningen av ärenden, reglerade i lagar och författningar, som utfärdats
av Kungl. Majit. Med hänsyn till de förutsättningar, vilka skulle gälla
för dispensrätten, syntes emellertid beslutanderätten böra anförtros åt länsstyrelserna
i deras egenskap av högsta polismyndighet i länet.

Enligt utredningsmannens uppfattning vore den i 1 § föreslagna principen
ej förenlig med den fördelning av polisärendena, som gällde för Överståthållarämbetet.
Med hänsyn därtill och då några praktiska olägenheter av någon betydelse
ej torde följa därmed, hade huvudstaden lämnats utanför förslaget,
varom stadgande upptagits i 3 §.

De av utredningsmannen föreslagna författningsändringarna utgöra såsom
regel en direkt tillämpning av de principer, för vilka redogörelse lämnats i
det föregående. Beträffande vissa av författningsändringarna tillkomma dock
särskilda synpunkter, vilka närmare utvecklats i betänkandet.

Enligt 10 kap. 12 § strafflagen må krigsmanskap användas till upprors
stillande. Manskapet äger dock ej bruka vapen å upprorsmän förrän den
på stället varande civilmyndigheten tre gånger ljudeligen i Konungens namn
befallt dem att genast åtskiljas, vid äventyr att vapenmakt eljest användes.
Övergå upprorsmännen så hastigt till våld, att civilmyndighet ej kan förfara
som nu sagts, äger myndigheten förordna, att upproret genast skall stillas med
vapenmakt. Ej må dock i något fall vapen brukas längre än civilmyndighet
finner det nödigt för upprorets stillande. Med civilmyndighet förstås i nämnda
paragraf Konungens befallningshavande, borgmästare eller polismästare i stad
och landsfogde å landet eller den, som i sådan ämbetsmans ställe satt är. Är

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

ej civilmyndighet tillstädes och kan ej dess ankomst avbidas, äger på stället
varande högste militärbefälhavare förfara så som för civilmyndigheten är
stadgat.

Rörande den föreslagna ändringen i detta stadgande yttrar utredningsmannen: Att

även borgmästare tillagts denna befogenhet torde sammanhänga med
att denne tidigare hade ledningen av och ansvaret för ordningens upprätthållande
inom staden. Med hänsyn därtill att varken borgmästare eller kommunalborgmästare
— frånsett det fåtal fläder, där nämnda befattningshavare
äro polischefer —- numera ha någon sådan befattning med polisväsendet, har
den ändringen ansetts böra vidtagas, att borgmästaren uteslutits och ersatts
med polischefen. På grund härav och i likhet med vad redan gäller enligt förordningen
angående användande av militär personal till upprätthållande av
allmän ordning m. m. torde förevarande befogenhet även för landet böra tillkomma
polischefen. Eftersom polismästare alltid är polischef, har polismästaren
uteslutits från de uppräknade befattningshavarna. Därjämte bör
med hänsyn till den ställning och de uppgifter, som tillkomma statspolisintendenten,
även denne tilläggas ifrågavarande funktion. Då området för
landsfogdens ordningspolisverksamhet numera omfattar icke endast landsbygden
utan jämväl i princip städerna, har även härav betingad ändring vidtagits.
Därjämte har, enär icke alla polischefer lära vara ämbetsmän i den
bemärkelse, som avses i 10 kap. 1 § strafflagen, jämväl tjänsteman tillagts.

Enligt 4 § 7 mom. förordningen den 23 oktober 1908 angående
bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter skall
i de fall då kontroll å biljettförsäljning är obligatorisk denna, verkställas i stad
genom vederbörande polismyndighet och å landet genom ordföranden i socknens
kommunalnämnd eller en eller flera av nämnden på kommunens bekostnad
särskilt antagna personer.

Utredningsmannen framhåller, att ifrågavarande kontroll syntes i stad, liksom
å landet, böra tillkomma den kommunala uppbördsmyndigheten i stället
för polisen. Utredningsmannen säger sig hava inhämtat, att redan nu kontrollen
i en del städer ombesörjes av drätselkammaren. Ansvaret för kontrollen
torde emellertid böra ankomma på den kommunala uppbördsmyndigheten såsom
sådan och icke, såsom nu vore fallet på landet, endast å ordföranden.

Enligt förordningarna angående handel med skattefri sprit,
angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m., angående tillverkning
och beskattning av brännvin samt angående försäljning
av rusdrycker ställes i vissa fall en del av de böter, som ådömas
enligt förordningarna, i Stockholm till överståthållarämbetets, i annan stad till
magistratens samt å landet till länsstyrelsens förfogande att i enlighet med
föreskrifter, som Kungl. Majit utfärdar, användas till uppmuntran av polismän,
som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig rusdrycks- eller
sprithantering. Enligt rusdrycksförsäljningsförordningen ankommer dock användandet
av bötesmedlen i stad med poliskammare å denna. I stad utan
magistrat fullgör kommunalborgmästaren magistratens uppgifter.

Utredningsmannen föreslår den ändringen i dessa bestämmelser, att ifrågavarande
bötesmedel skola även vad städerna beträffar ställas till länsstyrelsens
förfogande.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Ändringen motiveras av utredningsmannen därmed att det vore önskvärt
att erhålla en mera enhetlig bedömning av belöningsfrågorna än
som vore möjlig med den nuvarande splittringen i handläggningen. Genom
en centralisering av handläggningen vunnes dessutom en bättre överblick
över ärendena, varjämte garantierna för ett objektivt och opartiskt bedömande
ökades. Utredningsmannen säger sig hava övervägt att uppdraga åt landsfogden
i dennes egenskap av länspolischef att handlägga ärendena men övergivit
denna tanke med hänsyn till att vissa städer vore undantagna från området
för landsfogdens polisverksamhet.

Såsom förut nämnts föreslår utredningsmannen, att befogenheten enligt
§ 13 femte stycket ordningsstadgan för rikets städer att upplösa
tillställning skall tillkomma polischef i stället för, såsom nu är fallet, poliskammare,
magistrat och kommunalborgmästare. Utredningsmannen framhåller,
att uppgiften med avseende å sin karaktär syntes höra intimt samman
med den egentliga polisverksamheten och därför principiellt borde ankomma
å den, som hade ansvaret för ordningens och säkerhetens upprätthållande. Det
nuvarande systemet innebure splittring i ansvaret för ordningens upprätthållande
men genom att befogenheten tillädes polischefen bleve ansvaret centraliserat
hos en och samma myndighet. Därtill bomme att såväl själva avgörandet
huruvida en tillställning skulle inställas eller avbrytas som i synnerhet
verkställigheten av ett sådant beslut merendels vore av brådskande natur samt
förutsatte medverkan från polisen.

Mellan ordningsstadgan för rikets städer, å ena, samt förordningen angående
biograf föreställningar och andra hithörande författningar, å andra sidan,
rådde enligt utredningsmannen den olikheten, att ordningsstadgan endast
talade örn upplösningsrätt, medan de andra författningarna även medgåve
polismyndigheten rätt att på förhand inställa tillställning. Denna skiljaktighet
vore ej sakligt motiverad och föreslås därför av utredningsmannen
undanröjd genom ändring av ordningsstadgan till överensstämmelse med de
övriga författningarna.

Den polismyndigheten i ordningsstadgan och andra hithörande författningar
givna rätten att förbjuda tillställnings förnyande anknöte sig enligt
utredningsmannen visserligen i viss mån till upplösningsrätten, men då den
syntes höra mera samman med tillståndsgivningen samt denna ej av utredningsmannen
upptagits till slutlig prövning, har utredningsmannen ej ansett
sig böra undersöka, huruvida någon ändring borde ske beträffande rätten att
förbjuda tillställnings förnyande.

Däremot upptages i betänkandet till behandling ett annat detaljspörsmål,
varom anföres:

I samband härmed synes emellertid den ändringen böra genomföras, att
likställighet åvägabringas i samtliga polismästarstäder rörande handläggningen
av dels dessa polismyndighetsärenden och dels de därmed sammanhängande
ärendena angående meddelande av tillstånd till föreställning, som
avses i 1913 års kungörelse angående rätt för utlänning och i utlandet bosatt
svensk undersåte att här i riket giva offentlig föreställning m. m. eller att därvid
medverka och förordningen angående föreställningar i hypnotism även -

41

Kungl. Maj-.ts proposition nr 17.

som till offentlig uppvisning eller tävling med luftfartyg enligt tilllämpningskungörelsen
den 20 april 1928 till förordningen örn luftfart.
Detta innebär med andra ord, att handläggningen av ifrågavarande ärenden,
vilka i städer med poliskammare ankomma på denna, även skall tillkomma
polismästaren i de städer, i vilka poliskammare ej finnes. Såsom förut
anmärkts är det för närvarande endast fyra polismästarstäder, i vilka poliskammare
ej inrättats, nämligen Uppsala, Lund, Karlstad och Gävle. Att denna
fråga i detta sammanhang ansetts böra lösas utan avvaktan å resultatet av
revisionen av här ifrågavarande författningar beror dels därpå, att en tillfredsställande
lösning av handläggningen av polismyndighetsärendena ej
synts möjlig, med mindre ändring i förevarande hänseende företages, och
dels därpå, att ändringen torde vara mera av formell än reell natur. För
övrigt torde enligt utredningsmannens mening med hänsyn till det förut anmärkta
förhållandet att samtliga poliskamrar numera äro enmansorgan
och att någon principiell skillnad ej föreligger mellan de olika polismästarinstitutionerna
kunna antagas, att några betänkligheter ej böra möta mot den
föreslagna likställigheten.

Körande den praxis, som beträffande här avsedda ärenden tillämpas i
polismästarstäderna utan poliskammare, har utredningsmannen inhämtat, att
samtliga polismyndighetsärenden i Uppsala, Karlstad och Gävle handläggas
av polismästaren; i Karlstad och Gävle synes dock fråga örn fördelning av
böter och vitén bland polispersonalen, varom sägs i § 28 ordningsstadgan,
ankomma på magistraten. Denna praxis, vilken i Uppsala och Gävle tilllämpas
sedan flera år tillbaka och i Karlstad efter polismästarbefattningens
inrättande, torde få anses överensstämma med innebörden i gällande instruktionsbestämmelser
rörande polismästarnas i dessa städer allmänna polismyndighet.
Beträffande de poliskammarärenden, som omförmälas i 1 och
2 §§ 1913 års kungörelse, synes någon bestämd praxis icke ha utbildats i
de ira nämnda städerna, vilket främst torde sammanhänga med att dylika
ärenden mera sällan pläga förekomma. Detsamma lär vara fallet med avseende
å ärenden angående uppvisningar och tävlingar med luftfartyg. I Lund
torde flertalet av här förevarande ärenden handläggas av magistraten, men
då polismästaren där är ledamot av magistraten och hans mening i dessa
frågor i allmänhet lärer av magistraten följas, synes den föreslagna ordningen
vad Lund beträffar i sak ej innebära någon förändring av någon egentlig
betydelse.

Yttranden.

Över betänkandet hava, efter remiss, yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
riksdagens justitieombudsman, 1939 års polisutredning, kontrollstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,
luftskyddsinspektionen, statspolisintendenten, Överståthållarämbetet efter
hörande av polismästaren, magistraten, förste stadsfiskal samt kansli-, ordnings-
och kriminalpolisintendenterna i Stockholm, länsstyrelserna i samtliga
län efter hörande av dels landsfogden i länet, dels ock de polismästare, magistrater,
kommunalborgmästare, stadsfiskaler och landsfiskaler, vilkas yttrande
respektive länsstyrelse ansett böra inhämtas, mantalsdirektören i Göteborg,
föreningen Sveriges kommunalborgmästare, föreningen Sveriges stadsdomare,
föreningen Sveriges polismästare, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen
Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler, svenska polisförbundet,
riksförbundet för fjärdingsmän och polismän samt svenska stadsförbundet.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Önskvärdheten av klarläggande författningsbestämmelser
örn innebörden av begreppet polismyndighet har allmänt vitsordats
av remissmyndighetema.

Tvekan örn lämpligheten av att genomföra utredningsmannens förslag uttalas
emellertid av svenska stadsförbundet, som erinrar örn att frågan örn
förhållandet mellan magistraten och de kommunala organen i städerna ej
vunnit sin lösning. Förbundet fortsätter:

Vid ett eventuellt upphörande av magistratens nuvarande ställning i kommunalförvaltningen
blir frågan örn ett utskiftande av dennas övriga uppgifter
aktuell. Det gäller då att på olika organ fördela en rad uppgifter och därvid
också säkerligen att finna nya avgränsningar mellan polisorganen och administrativa
organ. Själv påpekar utredningsmannen, att processreformens
genomförande måste komma att medföra ändringar i avseende å polis- och
åklagarorganens funktioner. Innan statsmakterna gå att taga ställning till
frågan örn genomförande av de många lagändringar utredningsmannen har att
föreslå, synes det vara ofrånkomligen nödvändigt att noga överväga, örn
resultat av verkligt bestående värde kunna vinnas genom det föreliggande
förslagets antagande. Det kan knappast vara en rekommendabel utväg att
här gå fram etappvis med vidlyftiga författningsändringar, örn dessa bjuda
endast en lösning för kortare tid. För framförallt lekmannen inom kommunalförvaltningen
är en ändring av en mängd författningar, som skola ständigt
tillämpas, en så besvärlig sak, att man vid ett omredigeringsarbete av den
omfattning det här gäller bör göra fullt klart för sig, örn resultatet kan bliva
av mera bestående värde.

Magistraten i Trelleborg anser det vara att gå för långt att, såsom utredningsmannen
föreslagit, låta avkoppla magistraten från nästan alla densamma
nu åvilande polismyndighetsfrågor samt även i stor utsträckning från rena
förvaltningsfrågor. Magistraten hävdar den åsikten, att, så snart ett förvaltningsområde
med allmän översikt över skilda förhållanden beträffande stadens
ordningsväsende berördes, den kollegiala bestämmanderätten med prövning
av magistraten måste vara mera tillförlitlig än en prövning av en enda
person, polischefen. I allmänhet borde därför ärenden, som avgjordes av
magistraten eller där magistraten skulle avgiva yttranden till högre polismyndighet,
böra bibehållas inom magistraten, varemot ali verkställighet lämpligen
kunde överlåtas å vederbörande polischef.

Frågan örn förslagets lagtekniska utformning har berörts i några
remissyttranden.

Den i 1 § lagen med vissa bestämmelser örn polismyndighet förekommande
uppräkningen av de författningsrum, som innehålla annan bestämning
av begreppet polismyndighet än enligt huvudregeln har kritiserats i ett flertal
yttranden, varvid påpekats, bland annat, att på grund av nämnda uppräkning
riksdagens medverkan bleve erforderlig även när i administrativa författningar
funnes påkallat att bestämma begreppet polismyndighet på ett
sätt som avveke från den i polismyndighetslagen givna definitionen.

Magistraten i Hälsingborg anser syftet med lagstiftningen enklast vinnas
genom en lag, som innehölle, att den föreslagna huvudregeln skulle gälla
där ej annat stadgas. Ändring måste i så fall ske i de gällande författningar,

43

Kungl. Mcij:ts proposition nr 17.

där ordet polismyndighet nu användes utan någon definition, därest man i
något fall önskade, att begreppet skulle hava annan innebörd än enligt huvudregeln.
Likaså borde ändring ske i de fall, där nu uttryckligen stadgades
något annat än huvudregeln och denna ordning icke ansåges böra bibehållas.

Förhållandet mellan begreppen poliskammare och polischef
beröres i några remissyttranden. Föreningen Sveriges stadsdomare anser det
vara möjligt att låta begreppet poliskammare försvinna och ersätta det med
polischefen (polismästaren) eller den som i dennes ställe bemyndigats utöva
de befogenheter, som ankomma på polischef. Ordet poliskammare gåve
enligt föreningens mening lätt anledning antaga att flera personer vore ansvariga
för fattade beslut.

Polismästaren i Uppsala och magistraten därstädes anse, att poliskammare
bör inrättas i samtliga polismästarstäder. Magistraten tillägger, att i den föreslagna
polismyndighetslagen borde införas ett stadgande av innehåll att vad
i lag och författning funnes föreskrivet örn poliskammare skulle avse polismästare.
Därigenom skulle med polismyndighet i orten, frånsett de speciella
undantagsfallen enligt vissa författningar, alltid komma att förstås polischef.

Nödvändigheten av den föreslagna hänvisningen till vad örn poliskammare
och polischef är särskilt stadgat (1 § andra stycket polismyndighetslagen
enligt utredningsmannens förslag) ifrågasättes av länsstyrelsen
och landsfogden i Västmanlands län under särskilt framhållande av att
generella bestämmelser örn poliskammare saknades.

Polismästaren i Karlstad berör frågan örn lagens räckvidd i visst avseende.
Han framhåller, att i vissa städer polisärenden på grund av stadganden
i kungl, brev och instruktioner handläggas icke av magistrat utan av
poliskammare och polismästare. Han anser det kunna ifrågasättas, huruvida
icke denna handläggning efter lagförslagets upphöjande till lag måste upphöra.
Enligt lagförslaget skulle stadgandet i § 29 ordningsstadgan för rikets
städer om magistrats upptagande av dessa ärenden utan hinder av den föreslagna
lagen gälla. Sedan lagförslaget blivit en av Kungl. Majit och riksdagen
gemensamt stiftad lag, hade därmed fastställts, att nu ifrågavarande
ärenden undandraga de i lagen nämnda polismyndigheternas handläggning.
De kungl, brev och instruktioner, som utfärdats, skulle i så fall icke i strid mot
på sådant sätt tillkommet stadgande kunna tillämpas. Följden skulle då
bliva den, att de ärenden i ordningsstadgan, som enligt stadgans bestämmelse
i § 29 skola upptagas av magistrat, städse måste handläggas av magistrat, oavsett
vad kungl, brev och instruktioner innehölle därom. Till undvikande av
nu nämnda konsekvens föreslår polismästaren ett tillägg till den föreslagna
lagen.

Remissmyndigheternas ståndpunkt i sak till de föreslagna undantagsbestämmelserna
i 1 § tredje stycket skola närmare beröras längre
fram i samband med behandlingen av de olika författningsändringsförslagen.

Yad angår lagförslagets 2 § hava riksdagens justitieombudsman, 1939
års polisutredning, magistraten i Hälsingborg, poliskammaren i Hälsingborg

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

och föreningen Sveriges stadsdomare uttryckt önskemål, att befogenheten att
meddela uppdrag enligt paragrafen måtte tilläggas Kungl. Majit och icke, såsom
utredningsmannen föreslagit, länsstyrelserna. 1939 års polisutredning
framhåller såsom skäl härför vikten av att dylika frågor tillämpas enhetligt
och föreslår, med hänsyn till betydelsen av att sådant förordnande bringas
till allmänhetens kännedom, att förordnandet kungöres medelst intagande i
Svensk författningssamling.

Landsfiskalen i Västerås distrikt däremot föreslår, att polischefen skall
erhålla befogenhet att meddela sådant uppdrag och påpekar i samband därmed,
att sådan situation kan inträda, att dylikt uppdrag måste meddelas
skyndsamt.

Landsfiskalerna i Kolbäcks och Heby distrikt avstyrka, att uppdrag lämnas
underordnad polisman att utföra polischefs åligganden. Det framhålles,
att samtliga trådar böra löpa samman hos polischefen och att behandlingen
av smärre ärenden icke vållar denne nämnvärt mera arbete.

Justitiekanslersämbetet ifrågasätter, huruvida icke ärendesöverflyttningen
bör i lagtexten begränsas till mindre betydelsefulla ärenden.

Beträffande frågan örn polismyndighetslagens tillämpning å
Stockholm uttalar 1939 års polisutredning, att efter den omgestaltning av
överståthållarämbetets organisation, som skulle inträda i samband med uppförandet
å riksstaten av överståthållarens avdelning för polisärenden, ärendesfördelningen
icke torde lägga hinder i vägen för att lagens bestämning av
polismyndighetsbegreppet vunne tillämpning jämväl för Stockholms vidkommande.
Vid fördelningen av ärendena mellan den statliga avdelningen
och den på kommunens stat kvarstående avdelningen, vilken skulle benämnas
poliskammare, hade följts de principer, enligt vilka ärendenas uppdelning
verkställts mellan länsstyrelse och poliskammare. Vissa av lämplighetsskäl
betingade smärre avvikelser hade dock vidtagits. Dessa torde emellertid icke
hava någon betydelse i förevarande sammanhang. På grund därav syntes det
utredningen, att lagen i princip borde göras tillämplig även vad anginge
Stockholm. Därest i ett eller annat hänseende särföreskrift skulle visa sig
erforderlig med hänsyn till att full överensstämmelse icke bleve rådande
mellan poliskammaren i Stockholm och poliskamrarna i andra städer, torde
sådan föreskrift kunna ersätta det föreslagna stadgandet i 3 § av lagen.

Ordningspolisintendenten i Stockholm anser, att örn en sådan organisation
av Överståthållarämbetet bomme att beslutas, att poliskammaren i Stockholm
erhölle befogenhet att handlägga de ärenden, som i städer med poliskammare
handlades av denna, undantaget beträffande Stockholm i 3 § förslaget
till polismyndighetslag syntes kunna utgå. Likaså torde den i vissa
andra av utredningsmannens författningsförslag förekommande bestämmelsen
att Överståthållarämbetet respektive Överståthållarämbetet för polisärenden
i Stockholm skulle fullgöra de funktioner, som annorstädes fullgjordes av
poliskammare, kunna utgå. En dylik enhetlighet skulle vara synnerligen förmånlig
för allmänheten, som lättare finge klarhet, vart ansökningar och framställningar
skulle göras. En dylik enhetlighet skulle, framhålles slutligen i
yttrandet, vara önskvärd även för myndigheterna. Det torde nämligen för

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

närvarande icke alltid vara klart ens för dem, å vilken av överståthållarämbetets
avdelningar ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden handlades.

Även i överståthållarämbetets yttrande behandlas förevarande spörsmål.
Det skulle möjligen, säger ämbetet, kunna ifrågasättas, huruvida icke den
föreslagna bestämmelsen i 3 § skulle kunna slopas med hänsyn till att å Överståthållarämbetet
ankommande polisiära ärenden efter omorganisationen av ämbetet
i huvudsak handlades antingen å den avdelning, som föreslagits skola
erhålla benämningen poliskammare, eller av polismästaren såsom polischef.
För sin del anser emellertid ämbetet den föreslagna 3 § böra kvarstå, vilket
motiveras därmed att poliskammaren alltjämt vore att anse såsom en avdelning
inom Överståthållarämbetet och att besvären över de inom poliskammaren
meddelade besluten föras direkt hos Kungl. Majit.

Beträffande förslaget till lag örn ändrad lydelse av 10 kap. 12 § strafflagen
ifrågasätter justitiekansler sämb etet, huruvida rådande begränsning i
landsfogdens polisverksamhet behöver komma till uttryck i lagrummet.

Magistraten i ''Norrtälje håller före, att åtgärderna enligt 10 kap. 12 § strafflagen
vore av så allvarlig natur, att det jämväl i fortsättningen borde ankomma
på de myndigheter, som omnämndes i lagrummet, att vidtaga desamma.
I varje fall syntes enligt magistratens mening borgmästaren såsom
representant för stadens högsta civilmyndighet böra bibehållas vid ifrågavarande
uppgift. Länsstyrelsen i Stochholms län vill icke direkt motsätta
sig den föreslagna lagändringen men säger sig icke kunna helt frigöra sig
från de betänkligheter mot förslaget, åt vilka magistraten i Norrtälje givit
uttryck.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att ifrågavarande funktioner
ställde utomordentliga krav på utövarens omdömesförmåga och förmåga till
ett auktoritativt uppträdande. Oaktat polischefskåren till följd av landsfiskalsreformen
komme att höjas i kvalitativt hänseende, holle länsstyrelsen före,
att dessa funktioner icke borde genom uttryckligt lagstadgande tilläggas
annan polischef än polismästare. Däremot syntes det lämpligt, att länsstyrelserna
gåves befogenhet att i fall då skyndsamhet vore av nöden i sitt ställe
sätta annan person att utöva ifrågavarande funktioner. Därvid kunde givetvis
polischefen användas, om han ansåges lämplig därtill.

Magistraten i Hälsingborg finner förslaget att borgmästare icke längre
skall räknas till civilmyndighet enligt 10 kap. 12 § strafflagen överensstämma
med utvecklingen på detta område.

Beträffande den föreslagna ändringen i 56 § hälsovårdsstadgan
ifrågasätter riksförbundet för fjärdingsmän och polismän, om icke paragrafens
innebörd ändrades genom den föreslagna omredigeringen. För närvarande
hade polismyndigheterna och vederbörande kronobetjäning, varmed syntes avses
vederbörande polis- och fjärdingsmän, sig ålagt att biträda vid tillsynen
över ordningen med avseende å allmänna hälsovården m. m. Genom ändringsförslaget
skulle polis- och fjärdingsmännen befrias från denna skyldighet,
vilken i stället skulle läggas enbart på polischefen, som i huvudsak vore

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

bunden vid sitt kontor. Då hälsovårdsstadgan borde bibehålla sin ursprungliga
mening, föreslår förbundet, att ordet kronobet.janing utbytes mot vederbörande
polis- och fjärdingsman.

Förslaget örn ändrade bestämmelser rörande bötesfördelningen enligt rusdrycksförsäljningsförordningen
m. fl. förordningar avstyrkes av
landsfogden i Västmanlands län samt magistraterna och polismästarna i Uppsala
och Gävle under framhållande av, bland annat, att erfarenheten ej styrkt
behovet av den föreslagna ändringen, genom vilken kretsen av personer, som
skulle kunna erhålla utdelning av de i städerna ådömda böterna, skulle så
vidgas, att den uppmuntrande verkan, som åsyftades med bestämmelserna,
till stor del skulle gå till spillo.

I övrigt beröras i remissyttrandena huvudsakligen frågor örn saklig ändring
av den fördelning av ärenden mellan å ena sidan magistrat och kommunalborgmästare
samt å andra sidan polischef, som följer antingen av särskilda
bestämmelser i olika författningar eller av den bestämning av polismyndighetsbegreppet,
som skulle ske genom den föreslagna särskilda lagen. Yrkanden
framkomma därvid såväl örn överflyttningar från magistrat och kommunalborgmästare
till polischef som om överflyttningar i motsatt riktning.

Största intresset i detta hänseende ägnas i remissyttrandena åt tillståndsgivningen
enligt § 13 ordningsstadgan för rikets städer samt motsvarande bestämmelser
i de med denna stadga sammanhörande författningarna. Ett synnerligt
stort antal polischefer påyrka, att nämnda befogenhet i förevarande sammanhang
och utan avvaktan å den förut omförmälda översynen genom sakkunnig
person av ordningsstadgan överflyttas till polischefen. Bland dem,
som påyrka en omedelbar sådan överflyttning, befinner sig föreningen
Sveriges landsfogdar, vilken rörande detta spörsmål yttrar:

Enligt föreningens mening måste det anses i hög grad otillfredsställande,
att denna befogenhet skall i vissa fall vara helt undandragen den myndighet,
som har att bära ansvaret för ordningens och säkerhetens upprätthållande.
Olägenheterna härav komma särskilt till synes beträffande tillställningar,
som kräva större polisbevakning, meddelande av särskilda skydds- och säkerhetsföreskrifter,
trafikreglering etc. Såsom exempel må härvid nämnas större
nöjestillställningar, publikdragande fotbollsmatcher och andra idrottstillställningar,
särskilt örn de icke äga rum inom inhägnade områden. I samband
härmed uppkomma ofta frågor av praktisk art, som icke lära kunna tillfredsställande
ordnas av annan än den, som handhar polisväsendet, t. ex. angående
åläggande för arrangörerna att bekosta viss polisbevakning eller att
vidtaga andra särskilda åtgärder, såsom uppsättande av anslag eller avspärrningsanordningar,
ordnande av belysning m. m. Ur allmän ordningssynpunkt
kan det måhända vidare i vissa fäll visa sig nödvändigt, att den föreslagna
tiden eller platsen för en tilltänkt tillställning ändras, polisstyrkan kan redan
vara disponerad för något annat ändamål, t. ex. för en centralt beordrad
razzia. Ett beaktande av nu antydda och liknande frågor kan ofta vara av
stor betydelse för underlättande av ordningshållningen. över huvud taget
måste det vara av största vikt, att polisledningen beträffande tillställningar
av skilda slag har tillfälle att vidtaga erforderliga dispositioner i preventivt
syfte till skydd för ordningens upprätthållande. Det får nämligen icke förbises,
att större folksamlingar alltid innebära vissa risker för störningar av

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 47

den allmänna ordningen, även om sammankomsten äger rum i den fredligaste
avsikt.

Åtskilliga magistrater och kommunalborgmästare hava redan nu — ehuru
utredningsmannen ej föreslagit någon ändring beträffande tillståndsgivningen
enligt § 13 ordningsstadgan för rikets städer — framfört erinringar mot
tanken att överflytta ifrågavarande befogenheter från magistrat eller kommunalborgmästare
till polischef. Av kommunalborgmästaren i Skövde framhålles
sålunda, att kommunalborgmästaren liksom vederbörande magistratsledamot
vore i jämförelse med polisorganen en betydligt mera demokratisk
myndighet, tillsatt under avgörande medverkan av de vid allmänna val utsedda
församlingar, som utövade den kommunala självstyrelsen. Så fundamentala
institut i vårt moderna demokratiska samhälle som rätt till sammankomster
och dylikt borde icke avgöras av ett exklusivt polisorgan. På avgörandet
av sådana ärenden inverkade mycket viktigare faktorer än polisintressen,
vilka senare med hänsyn till den skedda utvecklingen och den stegrade
möteskulturen numera spelade mindre roll i förevarande avseende. —
Magistraten i Söderhamn anser, att magistraten genom sin kollegiala sammansättning
utgjorde ett förnämligare organ för handläggning av dessa ärenden
än polischefen. Även örn ärendena i regel vore av enkel och relativt
betydelselös art, kunde de dock i sig innefatta stor social och ekonomisk betydelse.
Något annat skäl än intresset av uniformitet kunde, såvitt magistraten
förstode, icke förefinnas för en ändring. Men mot detta skäl stöde sådana
synpunkter som att § 13 ordningsstadgan i sig inrymde bestämmelserna om
församlingsfrihet och att i vårt land traditionsenligt icke borde inrymmas
större befogenheter åt det egentliga polisväsendet än som vore absolut oundgängliga.

I några remissyttranden framställas även önskemål örn överflyttning till de
egentliga polisorganen av den magistrat och kommunalborgmästare nu tillkommande
befattningen med ärenden enligt vapenkungörelsen. Landsfiskalen i Karlskoga
distrikt anser det knappast kunna råda någon tvekan om att hithörande
uppgifter på grund av sin natur rätteligen hörde hemma hos polischefen och
icke hos magistraten eller kommunalborgmästaren, sedan dessas befattning
med polisväsendet upphört, och säger sig förmoda, att den i författningen
föreskrivna ordningen för dylika ärendens handläggning icke någonsin tilllämpats
i städer, som tillkommit under de senare åren. Föreningen Malmöhus
läns landsfiskaler finner ifrågavarande ärenden vara utpräglade polisärenden
och icke i någon mån förvaltningsärenden. Föreningen påpekar, att
det vore på utredningen örn en persons lämplighet ur ordnings- och säkerhetssynpunkt
att innehava skjutvapen och ammunition, som länsstyrelsens beslut
grundades. Gällande bestämmelser vore därför i högsta grad irrationella och
medförde icke obetydlig tidsförlust vid ärendenas handläggning samt onödigt
dubbelarbete. Även länsstyrelserna i Jönköpings och örebro län samt landsfiskalen
i Borgholms distrikt hemställa, att vapenkungörelsen i förevarande
sammanhang ändras på sätt nyss sagts.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Även i vissa andra avseenden föreslås i en del remissyttranden överflyttning
av uppgifter från magistrat eller kommunalborgmästare till polischef.
De viktigaste författningar, i vilka ändring i sådan riktning föreslås, äro
motorfordonsförordningen, brandstadgan och lotteriförordningen.

Förslag hava jämväl framkommit, att vissa författningar, i vilka för närvarande
termen polismyndighet användes utan närmare bestämning, skulle så
ändras, att de uppgifter, som nu enligt vissa bestämmelser i dessa författningar
åvila polismyndigheten, skulle övertagas av magistrat eller kommunalborgmästare.
Bland de uppgifter, som föreslås på så sätt överflyttade, äro
meddelande av handräckning jämlikt 72 § fattigvårdslagen och 72 § barnavårdslagen
för införande av underhållsskyldig till arbetshem, beslut örn provisoriskt
omhändertagande av alkoholist samt tillfällig inskränkning i rätten
att utskänka rusdrycker, pilsnerdricka och alkoholfria drycker.

Departementschefen.

Utöver de primära uppgifterna att upprätthålla allmän ordning och säkerhet
samt verkställa undersökningar i anledning av begångna brott har polisorganen
i en mångfald lagar och författningar inom olika förvaltningsområden
ålagts speciella uppgifter och tilldelats för uppgifternas fullgörande
erforderliga befogenheter. Utmärkandet av vilka organ som i de olika fallen
äro avsedda att vara verksamma har författningstekniskt sett ägt rum antingen
genom att de åsyftade organen direkt namngivits eller genom att i författningen
dels såsom sammanfattande benämning å organen använts ordet polismyndighet,
dels lämnats en definition å vad som i författningen avses med
polismyndighet eller slutligen genom användande av termen polismyndighet
utan närmare förklaring av dess innebörd. Sistnämnda förfaringssätt är synnerligen
ofta förekommande.

Tidigare torde användandet utan närmare bestämning av termen polismyndighet
icke hava givit upphov till tolkningssvårigheter. Såvitt gäller landsbygden
torde såsom regel ej heller nu någon tvekan behöva uppstå vem som
skall fullgöra polismyndighet ålagd uppgift. Att förhållandet är ett annat
för städernas vidkommande beror på de förändringar, som i många städer vidtagits
i fråga örn handhavandet av åtskilliga av de uppgifter, som i detta sammanhang
närmast äro av intresse. Dessa förändringar sammanhänga med att
polischefskapet i städerna i princip överflyttats från magistrat, borgmästare
eller kommunalborgmästare till polismästare, stadsfiskal eller landsfiskal.

Utvecklingsgången i de olika städerna i nu ifrågavarande hänseende har
icke varit ensartad. I en del städer har förskjutningen av de polisiära uppgifternas
handhavande från de administrativa stadsorganen till de egentliga
polismyndigheterna skett successivt och utan särskilt författningsstöd. I andra
städer har överflyttningen skett i och med inrättandet av poliskammare. På
åter andra håll har distriktsåklagarreformen utgjort den bestämmande faktorn.

På grund av nu antydda förhållanden har i många fall tvekan uppstått, huru -

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

vida viss uppgift skulle handhavas av magistraten respektive kommunalborgmästaren
eller av polischefen. Även om härav icke föranletts några allvarliga
missförhållanden, har dock bristen på klarhet i de meddelade föreskrifterna ej
sällan medfört, att framställningar ingivits till orätt myndighet, varav följt
onödig omgång i ärendenas behandling. Därjämte hava på grund av denna brist
på klarhet uppgifter av samma art handhafts i en stad av magistrat eller kommunalborgmästare
och i en annan stad av polismästare eller stadsfiskal. Vidare
hava förstnämnda myndigheter i åtskilliga fall handhaft uppgifter av rent
polisiär eller expeditionell art, vilka ur praktisk synpunkt lämpligen bort handläggas
av de egentliga polisorganen.

Vid den nu av särskilt tillkallad utredningsman verkställda utredningen av
hithörande förhållanden har genomgång skett av de lagar och författningar,
som innehålla bestämmelser av intresse i förevarande sammanhang, varefter
de uppgifter, som utredningsmannen på grundval av vissa angivna principer
ansett böra ankomma å poliskammare eller polischef, blivit av honom förtecknade.
Stadgande örn att de sålunda förtecknade uppgifterna skola handhavas
av poliskammare eller polischef har förutsatts skola införas på det sätt att i
en särskild lag med vissa bestämmelser örn polismyndighet föreskreves, att de
uppgifter, som enligt lag eller författning ankomme på polismyndighet i orten,
skulle — med vissa uppräknade undantag, avseende författningar, som innehölle
sådana definitioner å begreppet polismyndighet, vilka ansetts böra bibehållas
— tillkomma i stad, där poliskammare finnes, denna och å annan ort
polischefen. Vidare hava smärre ändringar i ett trettiotal olika författningar
ansetts erforderliga för att den avsedda fördelningen av uppgifterna mellan
å ena sidan magistrat och kommunalborgmästare samt å andra sidan poliskammare
och polischef skulle bliva konsekvent genomförd.

Utredningsmannens förslag innebär huvudsakligen en i förtydligande syfte
gjord formell översyn av hithörande författningsbestämmelser. På grund av
den begränsade omfattning, som sålunda givits åt utredningen, kan förslaget
genomföras utan hinder av vare sig den pågående utredningen örn polisväsendets
förstatligande eller den ännu ej slutgiltigt lösta frågan örn kommunalförvaltningens
ordnande i städerna. På grund härav och då det synes
mig vara av värde att de påpekade bristerna i lagstiftningen på detta område
bliva avhjälpta, vill jag förorda, att utredningsmannens förslag, vilket
vunnit allmän anslutning bland remissmyndigheterna, förverkligas. Jag finner
ej heller anledning frångå det av utredningsmannen förordade sättet för genomförande
av förslaget och tillstyrker därför, att föreskrift om innebörden av
begreppet polismyndighet meddelas i särskild lag. På grundval av det i betänkandet
föreliggande förslaget till särskild sådan lag har därför inom socialdepartementet
upprättats förslag till lag orri vad i allmänhet skall med polismyndighet
avses.

Vissa med nämnda lagförslag sammanhängande spörsmål skola i det följande
närmare beröras.

Förslaget till lag örn vad i allmänhet skall med polismyndighet avses innehåller
i 1 § den bestämmelsen att örn i lag eller författning uppgift ålagts polis Bihang

till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Kr 17. ra is 4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

myndighet utan att i lagen eller författningen särskild föreskrift meddelats
örn vad med polismyndighet avses uppgiften skall tillkomma i stad med poliskammare
denna och i övriga delar av riket polischefen.

Med hänsyn särskilt till den hävd, som poliskammarbegreppet vunnit i flertalet
polismästarstäder, synes anledning ej föreligga att, såsom i något yttrande
föreslagits, i förevarande sammanhang utmönstra nämnda begrepp.

I sin motivering till lagförslaget har utredningsmannen behandlat frågan,
i vad mån lagen är tillämplig dels å de polischeferna överordnade myndigheterna
(landsfogde, länsstyrelse, Kungl. Majit), dels å underordnad polispersonal.

Yad det förra spörsmålet beträffar ligger det i sakens natur, att lagen åsyftar
att reglera frågan, vilken av flera sidoordnade lokala myndigheter en viss uppgift
tillkommer. I den mån det ingår i överordnade myndigheters ledande polisverksamhet
att ej blott ingripa i fall då visst ärende redan varit föremål för
polischefs handläggning utan även själv taga initiativ gör dock den föreslagna
lagen självfallet ej någon ändring i detta förhållande.

Yad angår den underordnade personalens befogenheter lämna nu gällande
bestämmelser endast i ett fåtal fall direkt upplysning örn nämnda personals
behörighet. Det synes mig icke heller kunna ifrågakomma vare sig att meddela
någon allmängiltig regel i ämnet eller att i fråga örn varje särskild författning
taga ställning till frågan, utan det synes i varje enskilt fall bliva en
omdömesfråga, i vad mån viss uppgift eller befogenhet tillkommer den underordnade
personalen. Till utredningsmannens förut återgivna allmänna synpunkter
i denna fråga kan jag helt ansluta mig.

Den i 1 § andra stycket utredningsmannens förslag förekommande hänvisningen
till vad örn poliskammare och polischef är särskilt stadgat har såsom
obehövlig utgått ur departementsförslaget.

Likaså återfinnes ej i sistnämnda förslag uppräkningen av de författningar,
i vilka ett polismyndighetsbegrepp av annan innebörd än enligt huvudregeln
återfinnes. Det framstår nämligen såsom mindre lämpligt att så sammanknyta
förevarande lag med bestämmelser i administrativa författningar att
eventuella nya begreppsbestämningar i författningar av det senare slaget skulle
kräva ändring i lagen. I stället har i departementsförslaget huvudregeln
förklarats gälla för det fall att i lag eller författning begreppet polismyndighet
användes utan att i lagen eller författningen särskild föreskrift meddelats örn
vad med polismyndighet avses. Bestämmelsen örn att den särskilda föreskriften
skall hava meddelats »i lagen eller författningen» bör ej tolkas så snävt att
dylika föreskrifter, meddelade i en lag eller stadga, ej anses gälla i en tillämpningskungörelse
därtill eller i en med stöd av lagen eller stadgan utfärdad
lokal stadga. Omvänt bör en definition å begreppet polismyndighet, meddelad
i en av Kungl. Majit utfärdad tillämpningskungörelse till en lag, gälla även i
den mån begreppet polismyndighet utan särskild definition användes i själva
lagen.

I anledning av vad polismästaren i Karlstad anfört vill jag framhålla, att
lagen med den lydelse den skulle erhålla enligt departementsförslaget icke

51

Kungl. Maj:ts proposition nr, 17.

berör annat än tolkningen av begreppet polismyndighet i sådana lagar och författningar,
där begreppet icke blivit närmare bestämt. I den mån överflyttning
av ärenden enligt andra författningar än nu nämnts från magistrat till poliskammare
eller polismästare hittills lagligen må hava kunnat ske, medför därför
den nya lagen ej någon ändring i detta förhållande.

2 § departementsförslaget motsvarar paragrafen med samma ordningsnummer
i utredningsmannens förslag. Dock har den ändringen vidtagits, att befogenheten
att meddela beslut enligt nämnda paragraf tillagts Kungl. Majit i
stället för, såsom enligt utredningsmannens förslag, länsstyrelsen. Då delegationsprövningen
lagts i Kungl. Maj:ts hand, synes ej erforderligt att, såsom
justitiekanslersämbetet föreslagit i sitt remissyttrande, förklara överflyttningen
av ärenden till annan än polischef skola avse allenast ärenden av
mindre krävande art.

I 3 § utredningsmannens lagförslag stadgas, att genom den föreslagna lagen
ändring ej göres i de bestämmelser, som gälla för Stockholm. Utredningsmannen
har i detta Sammanhang anfört, att principen i 1 § lagförslaget icke
vore förenlig med den fördelning av polisärendena, som gällde för Överståthållarämbetet.

Sedan utredningsmannens förslag avgavs, har ny instruktion för Överståthållarämbetet
utfärdats den 27 november 1942 (nr 919). Enligt 2 § nämnda
instruktion handläggas till Överståthållarämbetet hörande ärenden å följande
fem huvudavdelningar: första kansliavdelningen, andra kansliavdelningen,
skatteverket, poliskammaren och polisdomstolen. Chef för poliskammaren är
polismästaren (3 §). Av instruktionens 37 § framgår vilka ärenden som höra
till handläggning å poliskammaren. Såsom av vissa remissmyndigheter framhållits
har härvid följts den principen, att poliskammaren skulle erhålla samma
arbetsområde som andra poliskamrar. Skulle jämkning uti den i instruktionen
bestämda fördelningen av ärenden undantagsvis befinnas erforderlig, må enligt
50 § överståthållaren därom förordna.

Då innebörden av begreppet polismyndighet klargöres i särskild lag, är
det givetvis önskvärt, att den vägledning lagen är avsedd att giva myndigheter
och allmänhet kan utnyttjas även såvitt angår förhållandena i Stockholm. Den
olägenhet, som ovissheten om vilken myndighet som i ett visst fall har att
handlägga ett ärende medför, torde i viss mån göra sig gällande även i förhållandet
mellan överståthållarämbetets kansliavdelningar och den enligt sakens
natur relativt självständigt arbetande poliskammaren. Såväl den nyligen fastställda
ärendesfördelningen mellan överståthållarämbetets huvudavdelningar
som den omständigheten att den polismästaren underställda huvudavdelningen
erhållit benämningen poliskammare synes underlätta en likställighet i nu
ifrågavarande avseende mellan huvudstaden och landet i övrigt.

Såsom skäl mot en dylik likställighet har av Överståthållarämbetet anförts
det förhållandet, att besvären över de inom dess poliskammare meddelade besluten
föras direkt hos Kungl. Maj :t. Då emellertid besvärsrätten icke regleras
i detta sammanhang, synes undantagsföreskriften för Stockholm icke vara ur
denna synpunkt erforderlig. Däremot torde den omständigheten böra beaktas,

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

att, i händelse 3 § i utredningsmannens förslag utgår, det icke synes låta sig
göra att verkställa den i 50 § instruktionen för Överståthållarämbetet omförmälda
jämkningen i den riktningen att ärenden, som viss författning ålägger
polismyndighet att handlägga utan att lämna närmare bestämning av vad med
polismyndighet avses, överflyttas från poliskammaren till någon av kansliavdelningarna.
Något aktuellt behov av sådan jämkning lärer emellertid icke
föreligga.

Vid övervägande av nu anförda synpunkter har jag funnit mig böra stanna
vid den ståndpunkten att det föreslagna undantagsstadgandet för Stockholm
icke bör upptagas i lagen.

Den föreslagna lagen synes lämpligen böra träda i kraft den 1 januari 1944.

Vidkommande därefter de av utredningsmannen föreslagna följdändringarna
i olika lagar och författningar hava i skilda avseenden av remissmyndigheter
framförts önskemål om sakliga ändringar av innebörd att magistrat eller
kommunalborgmästare nu uttryckligen tillerkända befogenheter skulle överflyttas
till polischef eller att överflyttningar i motsatt riktning skulle vidtagas.
Med ett undantag, vilket längre fram skall närmare beröras, har jag emellertid
ansett mig böra avböja förslag av sådan innebörd, i den mån de icke
beaktats av utredningsmannen. Den huvudsakliga anledningen härtill är, att
med den verkställda utredningen icke avsetts att i sak pröva, i vad mån vissa
magistrat eller kommunalborgmästare nu åliggande uppgifter ur ändamålsenlighetens
synpunkt borde övertagas av polischef. Att på grundval av en
utredning av huvudsakligen formell karaktär vidtaga omfattande sakliga
ändringar synes mig icke böra ifrågakomma.

Utöver förslaget till lag örn vad i allmänhet skall med polismyndighet
avses hava inom socialdepartementet upprättats följande av den förordade
reformen föranledda författningsförslag:

1) Förslag till lag örn ändrad lydelse av 10 kap. 12 § strafflagen. Av länsstyrelsen
i Älvsborgs län har ifrågasatts, att endast de polischefer, som vore
polismästare, skulle erhålla den i förevarande paragraf stadgade befogenheten.
Med hänsyn till de kompetenskrav, som numera gälla för landsfiskalerna,
synes anledning dock ej föreligga att icke tillerkänna landsfiskal,
där denne i ett sådant fall som i paragrafen avses är högste tillstädesvarande
civilmyndighet, nu ifrågavarande befogenhet. Myndighet, som ej har ansvar
för ordningshållningen, bör däremot icke äga ingripa i en sådan situation, som
åsyftas i paragrafen. Borgmästare torde därför böra utgå ur uppräkningen
i paragrafens andra stycke. Då nu anförda synpunkter sammanfalla med
utredningsmannens, är det uppgjorda departementsförslaget ock i sak överensstämmande
med utredningsmannens motsvarande förslag.

2) Förslag till lag örn ändrad lydelse av ld och 16 §§ lagen den 25 juni 1909
(nr 56 s. 1) angående naturminnesmärkens fredande. 14 § andra stycket
överensstämmer i sak med utredningsmannens förslag. I samband härmed
har i 14 § första stycket den ändringen vidtagits att den nuvarande bötesskalan
5—1,000 kronor ersatts med dagsböter. Då vidare den i 16 § tredje

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

stycket förekommande bestämmelsen att böter skola vid bristande tillgång förvandlas
enligt allmänna strafflagen genom tillkomsten av lagen den 9 april
1937 örn verkställighet av bötesstraff gjorts överflödig, har nämnda stycke upphävts
i departementsförslaget.

3)—5) Förslag till lag angående upphävande av 9 § lagen den 6 maj 1921
(nr 188) om rätt i vissa jall för polismyndighet att omhändertaga djur, lag
örn ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 15 § 1 mom. lagen den 12 juni 1885
(nr 27) angående lösdrivares behandling samt lag örn ändrad lydelse av 22 §
lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.
Förslagen äro med vissa redaktionella jämkningar lika lydande
med utredningsmannens förslag.

6) Förslag till lag örn ändrad lydelse av 15 § 2 mom. lagen den 20 juni

1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin. 1924 års lag är gällande endast till och med den 30
juni 1943. Chefen för finansdepartementet kommer, enligt vad jag inhämtat,
senare denna dag att anmäla frågan örn lagens fortsatta giltighet. Förevarande
förslag, vilket helt överensstämmer med utredningsmannens förslag,
förutsätter, att lagen kommer att förlänas fortsatt giltighet.

7) —8) Förslag till lag örn ändrad lydelse av 23 § lagen den 14 juni 1918
(nr 422) örn fattigvården samt lag örn ändrad lydelse av 27 § epidemilagen
den 19 juni 1919 (nr 443). Förslagen äro lika lydande med utredningsmannens
förslag.

9) Förslag till förordning örn ändrad lydelse av § 15 förordningen den 6
augusti 1894 (nr 61) angående mantalsskrivning. I mantalsskrivningsförordningen
hava vidtagits — förutom de ändringar, som föranletts av utredningsmannens
förslag, att uppgifterna enligt § 15 förordningen skola tillkomma
poliskammare och polischef — jämväl vissa huvudsakligen formella ändringar,
därvid motsvarande bestämmelser i det av 1936 års uppbördskommitté framlagda
förslaget till folkbokföringsförordning tjänat till ledning.

10) —12) Förslag till förordning örn ändrad lydelse av 4 § 7 mom. förordningen
den 23 oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter, förordning örn ändring i vissa delar av förordningen
den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka samt förordning
örn ändrad lydelse av 9 § 1 mom. och 15 § förordningen den 8 maj

1925 (nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga
drycker. Förslagen ansluta sig i sak till utredningsmannens förslag.

13) Förslag till förordning örn ändrad lydelse av §§ 13, 27 och 29 ordningsstadgan
för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22). Såsom förut nämnts
föreslår utredningsmannen, att rätten enligt § 13 ordningsstadgan för rikets
städer att upplösa tillställning skall tillkomma polischefen. För närvarande
tillkommer denna rätt i städer, där poliskammare ej finnes, magistrat eller
kommunalborgmästare. De skäl, som utredningsmannen anfört till stöd för
sitt förslag, synas mig bärande, och jag vill därför förorda nämnda ändring.
Med hänsyn till den av utredningsmannen i andra sammanhang gjorda åtskillnaden
mellan polismyndighets- och polischefsärenden torde dock den

54

Kungl. Majlis proposition nr 17.

jämkningen böra vidtagas i utredningsmannens förslag, att rätten att upplösa
tillställning förklaras tillkomma i stad med poliskammare denna och i annan
stad polischefen; termen polismyndighet kan med hänsyn till stadgans § 29
ej komma till användning.

Enligt kungörelse den 10 juni 1932 (nr 198) skall vad i § 13 är stadgat
i fråga örn maskerad, bal, lekstuga, lindansning, positivspelning eller dylikt,
akrobatiska konststycken, konstridning, djurförevisning eller andra med dessa
jämförliga tillställningar tillämpas jämväl beträffande dylik tillställning å
ort, varest vad sålunda är stadgat icke redan är gällande, därvid landsfiskal
skall tillkomma enahanda befogenhet, som enligt nämnda paragraf är i fråga
örn stad tillagd polismyndighet därstädes. Det är utan särskilt stadgande
uppenbart, att i sådana fall landsfiskal i sin egenskap av polischef har samma
befogenheter som enligt § 13 ordningsstadgan i dess nu föreslagna lydelse
tillkomma polischef i stad.

Ett stort antal remissmyndigheter har uttalat sig rörande frågan huruvida
även rätten att meddela tillstånd enligt § 13 ordningsstadgan för rikets
städer borde överflyttas till de egentliga polisorganen. Av flera polischefer
har därvid med styrka gjorts gällande, att den myndighet, som hade ansvaret
för upprätthållande av ordningen vid en tillställning, jämväl borde äga det
avgörande inflytandet beträffande frågan, huruvida tillställningen över huvud
taget borde komma till stånd eller ej. Från andra håll har däremot framhållits,
att rätten att hålla sammankomst vore en så betydelsefull medborgerlig rättighet
att dess utövande icke borde göras beroende av beslut av ett exklusivt
polisorgan.

Utredningsmannnen har, efter framhållande av vissa synpunkter som talade
för och andra som talade mot en överflyttning av tillståndsgivningen, för
sin del ansett spörsmålet böra göras till föremål för närmare undersökning.
En sådan undersökning har utredningsmannen emellertid ansett falla utanför
det honom givna uppdraget.

Såsom i betänkandet omnämnes tillkallades den 11 november 1938 en sakkunnig
för översyn av ordningsstadgan för rikets städer. Översynen skall
enligt direktiven i första hand avse de i ordningsstadgan och med denna
sammanhängande författningar förefintliga bestämmelser, vilka reglera anordnandet
av offentliga tillställningar. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 30
december 1939 skall utredningen tills vidare vila.

Den utförlighet, varmed frågan örn tillståndsgivningen enligt ordningsstadgan
för rikets städer behandlas i remissvaren, belyser i sin mån den vikt
de ansvariga myndigheterna tillmäta denna fråga. Att frågans lösning måste
föregås av en allsidig undersökning av problemet, är genom de framkomna
meningsskiljaktigheterna tydligt. Jag har därför för avsikt att låta det avbrutna
arbetet på översyn av ordningsstadgan inom kort återupptagas. Med
hänsyn härtill kan det självfallet ej ifrågakomma att i detta sammanhang till
slutligt avgörande upptaga frågan örn ordningen för meddelande av tillstånd
enligt § 13 ordningsstadgan.

Bestämmelserna i § 13 ordningsstadgan och motsvarande stadgande i för -

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

ordningen angående biografföreställningar förete i sak vissa skiljaktigheter.
Utredningsmannen har föreslagit, att förstnämnda författning skulle så ändras,
att likställighet mellan författningarna åvägabringades. Ändringarna innebära
vidgade befogenheter för vederbörande myndigheter. Då det synes mig lämpligt,
att även nu ifrågavarande spörsmål bliva föremål för omprövning i samband
med den allmänna revisionen av ordningsstadgan, har jag ansett mig icke
böra upptaga vad av utredningsmannen föreslagits.

I § 27 ordningsstadgan regleras rätten att anföra besvär över påbud eller
föreskrifter enligt stadgan. Besvären angivas i paragrafen kunna avse antingen
sådana av Överståthållarämbetet, Konungens befallningshavande eller
magistrat fastställda eller givna påbud och beslut, som i §§ 20, 21 och 23
ordningsstadgan omförmälas, eller de närmare föreskrifter eller åtgärder,
som det i övrigt enligt stadgan tillkommer magistrat eller polismyndighet
att meddela eller vidtaga. Enligt den föreslagna ändringen i § 13 kommer
poliskammare och polischef att erhålla vissa befogenheter. Av dessa båda
myndigheter inbegripes poliskammare men ej polischef i polismyndighetsbegreppet
sådant detta bestämts i stadgans § 29. På grund härav torde för
fullständighetens skull polischef böra i § 27 jämställas med magistrat och
polismyndighet.

I ordningsstadgans § 29 har i enlighet med utredningsmannens förslag
polismästarna i städerna utan poliskammare erhållit samma befogenheter enligt
stadgan som i övriga polismästarstäder tillkomma poliskammaren. Därjämte
har i paragrafen vidtagits en jämkning, som är föranledd av den numera
genomförda omorganisationen av Överståthållarämbetet.

14) Förslag till förordning om ändrad lydelse av 56 § hälsovårdsstadgan
den 19 juni 1919 (nr 566). Förslaget överensstämmer med utredningsmannens
motsvarande förslag. I anledning av vad riksförbundet för fjärdingsman
och polismän anfört vill jag allenast hänvisa till uttalandet i det föregående
örn den underordnade polispersonalens befogenheter.

15) Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 3 § vapenkungörelsen
den 22 juni 1934 (nr 315). I 3 § första stycket vapenkungörelsen föreskrives
skyldighet för envar, som den 1 juli 1934 såsom ägare eller eljest innehade
skjutvapen, att — där han ej på grund av 1927 års kungörelse i ämnet
deklarerat vapnet och därom mottagit bevis eller erhållit tillstånd till förvärv
eller införsel av vapnet — senast den 30 september 1934 deklarera
vapnet hos länsstyrelsen i det län där han hade sitt hemvist Enligt 3 §
andra stycket skulle deklarationen ingivas i Stockholm till Överståthållarämbetet
för polisärenden, i stad med poliskammare till denna, i annan stad där
magistrat finnes till magistraten och i stad utan magistrat till stadsstyrelsen
eller, om sådan ej finnes, till kommunalborgmästaren. Å landet skulle deklarationen
ingivas till landsfiskalen; dock ägde den som tillhörde lappbefolkningen
i stället ingiva deklarationen till lappfogden. Myndighet som mottagit
deklarationen skulle, där fråga ej vore örn Stockholm, enligt 3 § tredje stycket
insända densamma till länsstyrelsen. — Den som förvärvar eller lånar skjutvapen
skall enligt 4 § hos länsstyrelsen söka tillstånd att innehava vapnet.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Sådan ansökan skall enligt 5 § andra stycket ingivas till myndighet som i 3 §
andra stycket sägs. Myndigheten skall, där fråga ej är örn Stockholm, insända
ansökningen jämte eget yttrande till länsstyrelsen. Vid återkallelse
av tillstånd att innehava skjutvapen ävensom under vissa andra angivna omständigheter
skall vapnet avlämnas till myndighet som i 3 § andra stycket
sägs eller till den som myndigheten bestämmer (10 § första stycket). Även
till förvärv av ammunition fordras tillstånd (12 §). Jämväl sådan ansökan
ingives. till myndighet som i 3 § andra stycket sägs, och denna skall, där
fråga ej är om Stockholm, insända ansökningen jämte eget yttrande till länsstyrelsen
(13 § andra stycket).

Såsom förut omnämts har i några remissyttranden påyrkats den ändring
i vapenkungörelsen, att nu omförmälda ansökningar skulle i stället för till
magistrat eller kommunalborgmästare ingivas till polischef. Den till grund
för detta yrkande liggande uppfattningen att hithörande ärenden äro utpräglade
polisärenden synes mig icke kunna med fog bestridas. Väl kan det
antagas, att polischefen erhåller tillfälle att yttra sig över avgivna ansökningar.
Det synes mig dock otillfredsställande, att ansökningsförfarandet är
i föi fattningen så reglerat, att ärendet enligt denna icke passerar polischefen,
vilken måste antagas besitta den bästa kännedomen örn sådana till sökandens
person hänförliga omständigheter, vilka kunna inverka på prövningen av ansökningen.
Med hänsyn till vikten av de intressen, som vapenkungörelsen
avser att tillgodose, anser jag mig därför böra i detta fall föreslå den sakliga
ändringen i vapenkungörelsen, att de förut omförmälda ansökningarna skola
ingivas till polismyndigheten i orten. Det nu gällande undantagsstadgandet
för lappbefolkningen bör dock bibehållas.

16) Förslag till förordning om ändrad lydelse av 13 § 3 och 4 mom. motorfordonsförordningen
den 23 oktober 1936 (nr 561). Förslaget är upprättat i
anslutning till vad utredningsmannen föreslagit.

17) Förslag till förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den
22 juni 1911 (nr 71 s. 1) angående biografföreställningar. Förslaget innehåller
dels de av utredningsmannen föreslagna ändringarna i förordningen,
åsyftande att vinna överensstämmelse med de föreslagna ändringarna i
ordningsstadgan för rikets städer, dels därutöver en ändring av 4 §; genom
sistnämnda ändring kommer godkännande enligt 4 § andra stycket att meddelas
av samma myndighet, åt vilken tillståndsgivningen enligt 1 § är anförtrodd.

Följande i bilaga B till detta protokoll medtagna förslag av utredningsmannen
hava ansetts icke böra föranleda någon åtgärd:

1) förslag till ändrad lydelse av § 4 mom. 5 tryckfrihetsförordningen;

2) förslag till förordning örn ändrad lydelse av 35 § förordningen den 15
december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen i
riket;

3) förslag till förordning örn ändrad lydelse av 46 § 1 mom. förordningen
den 11 juni 1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin;

Kungl. Majds proposition nr 17. 57

4) förslag till förordning om ändrad lydelse av 32 § 2 mom. förordningen
den 1 juli 1918 (nr 508) angående handel med skattefri sprit;

5) förslag till förordning örn ändrad lydelse av 18 § 2 mom. förordningen
den 1 juli 1918 (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m.; samt

6) förslag till förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den
18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker.

Rörande anledningen till att förslag i dessa hänseenden icke ansetts böra
framläggas vill jag anföra.

Förslaget under 1) synes icke böra prövas förrän i samband med att fråga
kan uppkomma örn annan ändring i tryckfrihetsförordningen.

Den under 2) omförmälda förordningen torde komma att inom kort ersättas
av ny lagstiftning i ämnet.

Beträffande övriga författningar har utredningsmannen, såsom förut
nämnts, föreslagit, att den bötesandel, som jämlikt dessa författningar skall
i annan stad än Stockholm ställas till magistratens förfogande att användas
till uppmuntran av polismän, som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av
olovlig sprithantering, i stället skall, i likhet med vad fallet är å landet, för
samma ändamål ställas till länsstyrelsens förfogande. Tillräckliga skäl synas
emellertid ej föreligga för sådan ändring av författningarna. I fråga örn
rusdrycksförsäljningsförordningen har utredningsmannen dessutom föreslagit
ett par mindre jämkningar, nämligen utbyte i 3 kap. 21 § och 7 kap.
17 § av termen polischef mot polismyndighet. På grund av ändringarnas
ringa praktiska betydelse torde dock med dem kunna tills vidare anstå.

Av förslaget till lag örn vad i allmänhet skall med polismyndighet avses
föranledas jämväl ändringar i vissa författningar, som tillkommit enbart i
administrativ ordning. Förslag till dessa ändringar torde jag, i händelse lagförslaget
antages, senare få anmäla. I

I överensstämmelse med vad i det föregående anförts hava inom socialdepartementet
upprättats förslag, av den lydelse bilaga (Bilaga A) till detta
protokoll utvisar, till

1) lag örn vad i allmänhet skall med polismyndighet avses;

2) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 12 § strafflagen;

3) lag örn ändrad lydelse av 14 och 16 §§ lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 1)
angående naturminnesmärkens fredande;

4) lag angående upphävande av 9 § lagen den 6 maj 1921 (nr 188) örn rätt
i vissa fall för polismyndighet att omhändertaga djur;

5) lag örn ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 15 § 1 mom. lagen den 12 juni
1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling;

6) lag örn ändrad lydelse av 22 § lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående
åtgärder mot utbredning av könssjukdomar;

7) lag örn ändrad lydelse av 15 § 2 mom. lagen den 20 juni 1924 (nr 225)
med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin;

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

8) lag örn ändrad lydelse av 23 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om
fattigvården;

9) lag örn ändrad lydelse av 27 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443);

10) förordning örn ändrad lydelse av § 15 förordningen den 6 augusti 1894
(nr 61) angående mantalsskrivning;

11) förordning örn ändrad lydelse av 4 § 7 mom. förordningen den 23
oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner
och rättigheter;

12) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 11 juli 1919
(nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka;

13) förordning örn ändrad lydelse av 9 § 1 mom. och 15 § förordningen
den 8 maj 1925 (nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed
jämförliga drycker;

14) förordning örn ändrad lydelse av §§ 13, 27 och 29 ordningsstadgan
för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22);

15) förordning örn ändrad lydelse av 56 § hälsovårdsstadgan den 19 juni
1919 (nr 566);

16) kungörelse örn ändrad lydelse av 3 § vapenkungörelsen den 22 juni
1934 (nr 315);

17) förordning örn ändrad lydelse av 13 § 3 och 4 mom. motorfordonsförordningen
den 23 oktober 1936 (nr 561); saint

18) förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 22 juni 1911 (nr
71 s. 1) angående biograf föreställningar.

De under 1)—7) upptagna författningsförslagen äro av den natur, att
lagrådets utlåtande över dem bör inhämtas.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över de under 1)—7) upptagna lagförslagen måtte, för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet, inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Jan-Erik Stenius.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

59

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om råd i allmänhet skall nied polismyndighet avses.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Där i lag eller författning uppgift ålagts polismyndighet utan att
i lagen eller författningen särskild föreskrift meddelats örn vad med polismyndighet
avses, skall uppgiften tillkomma i stad med poliskammare denna och i
övriga delar av riket polischefen.

2 §•

Örn särskilda skäl därtill äro, äger Konungen, utan hinder av vad i 1 §
sägs, uppdraga åt annan polisman än polischef att i dennes ställe fullgöra
på polischef eljest enligt 1 § ankommande uppgift.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 10 kap. 12 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 12 § strafflagen1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

12 §.

Till upprors---nödigt vara.

Med civilmyndighet förstås här Konungens befallningshavande, statspolisintendenten
samt landsfogde och annan polischef eller den, som i sådan
ämbets- eller tjänstemans ställe satt är.

Är ej — — — stadgat är.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944. i

i Senaste lydelse se SFS 1917: 308.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 14 oell 16 §§ lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 1)
angående naturminnesmärkens fredande.

Härigenom förordnas, att 14 och 16 §§ lagen den 25 juni 1909 angående
naturminnesmärkens fredande skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

14 §.

Överträder någon utan sådant medgivande, som i 12 § sägs, vad i enlighet
med denna lag till naturminnesmärkes fredande stadgats och kungjorts, eller
skadas naturminnesmärke i strid mot vad i 10 § tredje stycket sägs, eller
bryter någon mot förbud, som i 11 § sägs, eller mot förbud meddelat enligt
13 §, vare straffet dagsböter.

Hörnes någon till ansvar för överträdelse av förbud meddelat enligt 13 §,
varde tillika förelagd att inom viss tid borttaga den störande anordningen
vid äventyr att denna eljest må på hans bekostnad genom polismyndighetens
försorg borttagas.

16 §.

Av böter — ---vetenskapsakademiens naturskyddskassa.

Finnes särskild ----åklagarens andel.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

Förslag

till

Lag

angående upphävande av 9 § lagen den 6 maj 1921 (nr 188) örn rätt i
vissa fall för polismyndighet att omhändertaga djur.

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 6 maj 1921 örn rätt i vissa fall för
polismyndighet att omhändertaga djur skall upphöra att gälla med utgången
av år 1943.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

61

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse aT 2 § 1 mom. och 15 § 1 mom. lagen den 12 juni
1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling.

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. och 15 § 1 mom. lagen den 12 juni
1885 angående lösdrivares behandling skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

2 §•

1 mom. Den som beträdes med lösdriveri må anhållas av polisman eller
tillsyningsman, och skall den anhållne ofördröjligen inställas till förhör i stad,
där stadsfiskal finnes, inför denne och i övriga delar av riket inför landsfiskalen.

Befinnes vid---skälen därför.

I händelse---- befallningshavande tillgängligt.

15 §.

1 mom. Det åligger polisman och tillsyningsman att hålla noggrann tillsyn
å lösdrivare; och bör kommunalmyndighet samt tillsyningsman låta sig angeläget
vara att bereda lösdrivare utväg till arbete.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 22 § lagell den 20 juni 1918 (nr 460) angående
åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar skall erhålla följande ändrade lydelse.

22 §.

För verkställande av förordnande, varom i 21 § sägs, äro sundhetsinspektör
och hälsovårdsmyndighet berättigade att av polismyndighet erhålla erforderlig
handräckning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

62

Kungl. Majlis proposition nr 17.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ay 15 § 2 inom. lagen den 20 juni 1924 (nr 225)
med särskilda bestämmelser angående oloylig befattning med
spritdrycker oell yin.

Härigenom förordnas, att 15 § 2 mom. lagen den 20 juni 1924 med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin skall
erhålla följande ändrade lydelse.

15 §.

2 mom. Allmän åklagare, polisman eller person, vilken särskilt förordnats
att vaka över efterlevnaden av gällande förordningar angående tillverkning av
brännvin och angående försäljning av rusdrycker, skall, då han anträffar spritdrycker
eller vin, som skäligen kunna antagas vara förverkade jämlikt stadgande
i 2 kap. i denna lag, taga dryckerna i beslag tillika med kärl och emballage,
vari de förvaras. Beslag skall, där så ske kan, göras i två vittnens närvaro,
och skall innehavaren av vad som tages i beslag eller, örn han är frånvarande,
hans ombud på stället eller någon av hans husfolk tillsägas om beslaget.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse ay 23 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422)
örn fattigvården.

Härigenom förordnas, att 23 § lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

23 §.

Till någon ----han vistas.

Anmälan må — ■—- — i församlingen.

Har anmälan — — — dess ordförande.

Polisman, läkare eller barnmorska, som finner någon vara i sådan belägenhet,
att fattigvårdsstyrelsens ingripande är av nöden, bör därom göra anmälan
hos styrelsen.

Oavsett örn---erhåller sådan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

Kungl. Majlis proposition nr 17.

63

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 27 § epideniilagen den 19 juni 1919 (nr 443).

Härigenom förordnas, att 27 § epidemilagen den 19 juni 1919 skall erhålla
följande ändrade lydelse.

27 §.

Det åligger polismyndighet samt tull-, lots- och hamnpersonal att biträda
vederbörande hälsovårdsnämnd vid tillsynen över iakttagandet av vad i denna
lag är stadgat ävensom av de särskilda föreskrifter, som jämlikt denna lag av
nämnden meddelas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

Förslag

till

Förordning

örn ändrad lydelse av § 15 förordningen den 6 augusti 1894 (nr 61)
angående mantalsskrivning.

Härigenom förordnas, att § 15 förordningen den 6 augusti 1894 angående
mantalsskrivning1 skall erhålla följande ändrade lydelse.

§ 15.

Har uppgiftspliktig uraktlåtit att inom föreskriven tid och i behörig ordning
avgiva mantalsuppgift, eller har han avgivit ofullständig sådan uppgift, bör
den uppgiftsskyldige, örn han finnes inom orten, av mantalsskrivningsförrättaren
anmanas att i vederbörlig ordning och inom viss tid efter delfåendet
av anmaningen fullgöra sin uppgiftsskyldighet. Anteckning örn namn och hemvist
å den, vilken meddelas dylik anmaning, skall ske i protokollet. Anmaning
må genom polismyndighetens försorg tillställas den försumlige. Infordrad
uppgift må avlämnas till den, som verkställer delgivningen. Hörsammas icke
anmaning att avgiva eller fullständiga anmälan eller finnes den försumlige icke
inom orten, må för anmälans införskaffande anlitas biträde av Konungens befallningshavande,
som äger förelägga den försumlige lämpligt vite.

Genast efter mottagandet av den i § 8 mom. 5 omförmälda längd skall mantalsskrivningsförrättaren
förelägga en var däri upptagen person, vilken försummat
honom åliggande skyldighet att avlämna flyttningsbetyg, att inom
viss lämplig tid efter föreläggandets delfående fullgöra omförmälda skyl 1

Senaste lydelse se SFS 1938: 615.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

dighet. Delgivning av sådant föreläggande ombesörjes av polismyndigheten,
och må infordrad uppgift avlämnas till den, som verkställer delgivningen.
Polismyndigheten har att vaka över att föreläggandet efterleves. Tredskas
den försumlige, har polismyndigheten att skyndsamt därom göra anmälan
till Konungens befallningshavande, som äger förelägga den försumlige vid
vite att fullgöra sin kyrkoskrivningsskyldighet.

Polisman, som verkställer delgivning av anmaning eller föreläggande, varom
i denna paragraf sägs, äger att därför av den försumlige undfå gottgörelse med
fem kronor för varje förrättning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1944.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 4 § 7 mom. förordningen den 23 oktober 1908
(nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner

och rättigheter.

Härigenom förordnas, att 4 § 7 mom. förordningen den 23 oktober 1908
angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter1 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4 §•

7 mom. I 6 mom. omförmäld kontroll å biljettförsäljningen ombesörjes i
Stockholm av Överståthållarämbetet, i annan stad av drätselkammaren och på
landet av kommunalnämnden.

Vid varje--- — kontrollant avskiljes.

Den som---behöriga utövande.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1944.

Förslag

till

Förordning

om ändring i vissa delar av förordningen den 11 juli 1919 (nr 406)
angående försäljning av pilsnerdricka.

Härigenom förordnas, att 17 § 3 morn., 19 § 1 morn., 25 § och 27 § 2 mom.
förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka1 2 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 Senaste lydelse se SFS 1920: 859.

2 Senaste lydelse av 17 § 3 morn., 19 § 1 morn. och 27 § 2 morn. se SFS 1928: 114.

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

17 §-

3. Kvittensbok och försäljningsbok skola hållas tillgängliga för Konungens
befallningshavande, kontrollstyrelsen samt allmän åklagare, kvittensboken
under forsling jämväl för person, som särskilt för detta ändamål utsetts av
nykterhetsnämnd samt av polischefen i orten förordnats att utöva den härför
erforderliga polisverksamheten, så ock för annan polisman. Kvittens- och försäljningsböckerna
skola av partihandlaren förvaras under minst två år efter
varje boks avslutande.

Närmare föreskrifter---av Konungen.

19 §.

1. Utskänkningsrörelse, vartill tillstånd erhållits enligt 13 §, må endast äga
rum i lokal eller å plats, som blivit godkänd vid besiktning. Sådan besiktning
hålles i stad, där stadsfiskal finnes, av denne och i övriga delar av riket av
landsfiskalen med biträde av två personer, av vilka den ena utses av nykterhetsnämnden
i kommunen samt den andra i Stockholm av Överståthållarämbetet,
i annan stad av magistraten och på landet av kommunalnämnden.
Besiktningsmännen skola, därest försäljningsställe godkännes, örn besiktningen
utfärda bevis, vilket skall innehålla beskrivning å den besiktigade
lägenheten.

Innan bevis---ej börjas.

Yad i — —- — som försäljningsställe.

Kostnad för — — — Konungens befallningshavande.

25 §.

Under arbetsinställelse, vid tingssammanträde, inskrivningsförrättning,
vapenövningsmöte eller annan truppsammandragning, under marknad, torgdag
eller auktion så ock vid annan till större folksamling ledande förrättning,
ävensom då eljest öppethållande av försäljningsställe kan föranleda oordningar,
må Konungens befallningshavande ävensom polismyndigheten i orten så ock
kommunalnämnd för visst tillfälle förbjuda försäljningen eller föreskriva erforderliga
inskränkningar med avseende å densamma.

27 §.

2. Därest av handel, vartill tillstånd enligt denna förordning erhållits, oordningar
föranledas eller å försäljningsställe, varest dylik handel idkas, osedlighet
bedrives och sådant fortfar oaktat skedd erinran från polismyndigheten
eller kommunalnämnden, må i stad magistraten och på landet kommunalnämnden
förbjuda försäljningens fortsatta bedrivande. Beslutet därom gånge genast
i verkställighet men skall, vid äventyr att förbudet eljest går åter, senast inom
åtta dagar underställas prövning av Konungens befallningshavande, som,
därest tillståndet ej finnes böra återkallas, har att för viss tid fastställa förbudet
eller ock upphäva detsamma.

I Stockholm --- ■— mom. sägs.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1944.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 17.

424 43

66

Kungl. Majlis proposition nr 17.

Förslag:

till

Förordning

om ändrad lydelse av 9 § 1 moni. och 15 § förordningen den 8 maj 1925
(nr 119) angående försäljning ar vissa alkoholfria och därmed
jämförliga drycker.

Härigenom förordnas, att 9 § 1 mom. och 15 § förordningen den 8 maj 1925
angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

9§.

1. I stad, köping eller municipalsamhälle må utskänkning av alkoholfria
drycker, vartill rätt förvärvats genom tillstånd eller anmälan, endast äga rum
i lokal eller å plats, som blivit godkänd vid besiktning. Sådan besiktning hålles
i stad, där stadsfiskal finnes, av denne och å annan ort av landsfiskalen med
biträde av två personer, av vilka den ena utses av nykterhetsnämnden samt
den andra i Stockholm av Överståthållarämbetet, i annan stad av magistraten
och i köping eller municipalsamhälle av kommunalnämnden eller motsvarande
myndighet. Besiktningsmännen skola, därest utskänkningsställe godkännes, om
besiktningen utfärda bevis, vilket skall innehålla beskrivning å den besiktigade
lägenheten.

Innan bevis-----ej börjas.

Kostnad för-----av länsstyrelsen.

15 §■

Under arbetsinställelse, vid tingssammanträde, inskrivningsförrättning,
vapenövningsmöte eller annan truppsammandragning, under marknad, torgdag
eller auktion så ock vid annan till större folksamling ledande förrättning,
ävensom då eljest öppethållande av försäljningsställe kan föranleda oordningar,
må länsstyrelsen ävensom polismyndigheten i orten så ock kommunalnämnd
för visst tillfälle förbjuda försäljningen eller föreskriva erforderliga
inskränkningar med avseende å densamma.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1944.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

67

r ■; ■: ■- .. ■'' "" > ''■ : ■■ "'' i

Förslag : v
till

Förordning •

om ändrad lydelse av §§ 13, 27 och 29 ordningsstadgan för rikets städer

deli 24 mars 1868 (nr 22).

Härigenom förordnas, att §§ 13, 27 och 29 ordningsstadgan för rikets städer
den 24 mars 18681 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

§ 13.

Var och — — — behörigen anmäld.

i Är fråga —---mottaga avgift. ■

Den, som —---- polismyndigheten meddelas.

Underlåter någon---100 kronor.

Visar sig att tillställning, som i denna paragraf omförmäles, åsyftar eller
innebär något, som strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder till
svårare oordning eller medför uppenbar fara för uppträdandes eller åskådares
liv, äger polismyndigheten förbjuda dess förnyande.

Föreligger i fråga örn tillställning fall som i nästföregående stycke sägs
eller äger tillställning rum utan vederbörlig anmälan eller tillåtelse eller uppkommer
bland de närvarande oordning av svårare beskaffenhet, som ej kan
genom deltagarnas avlägsnande undanröjas, äger i stad med poliskammare
denna och i annan stad polischefen upplösa tillställningen; och vare alla, som
å stället sig församlat, pliktiga att på uppmaning av polischefen eller annan
behörig polisman därifrån sig begiva, vid bot från och med 5 till och med 100
kronor för en var, som icke ställer sig sådan uppmaning till efterrättelse.

I fråga--— särskilt stadgat.

§ 27.

Emot sådana av Överståthållarämbetet, Konungens befallningshavande
eller magistrat fastställda eller givna påbud och beslut, som i §§ 20, 21 och 23
omförmälas, ävensom över de närmare föreskrifter eller åtgärder, som det i
övrigt enligt denna stadga tillkommer magistrat, polismyndighet eller polischef
att meddela eller vidtaga, äger den, som anser sin rätt därav förnärmad eller obehörigen
inskränkt, att anföra besvär i den ordning, som för överklagande av
förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd; gällande dock,
utan hinder av besvär, påbudet, beslutet eller föreskriften till efterrättelse, intilldess
annorlunda kan varda vederbörligen förordnat.

§ 29.

Vad i denna stadga örn magistrat sägs gälle i Stockholm för Överståthållarämbetet
och i stad, där magistrat ej finnes, för kommunalborgmästaren. Med

1 Senaste lydelse av § 13 se SFS 1913: 381.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

polismyndighet avses i denna stadga poliskammare eller polismästare i stad
där sådan finnes och i övriga städer magistrat eller kommunalborgmästare.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1944.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 56 § hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566).

Härigenom förordnas, att 56 § hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 skall
erhålla följande ändrade lydelse.

56 §.

Det åligger polismyndighet att biträda vid tillsynen över ordningen med
avseende å allmänna hälsovården samt att, då anledning till anmärkning förekommer,
därom skyndsamt göra anmälan till vederbörande hälsovårdsnämnd
ävensom att lämna nämnden erforderlig handräckning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1944.

Förslag

till

Kungörelse

om ändrad lydelse av 3 § vapenkungörelsen den 22 juni 1934 (nr 315).

Härigenom förordnas, att 3 § vapenkungörelsen den 22 juni 1934 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

3§-

Envar som---- och kaliber.

Deklarationen ingives till polismyndigheten i orten; dock må den som tillhör
lappbefolkningen i stället ingiva deklarationen till lappfogden.

Myndighet som---till länsstyrelsen.

över verkställd---till honom.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1944.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

69

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 13 § 3 och 4 inom. motorfordonsförordningen
den 23 oktober 1936 (nr 561).

Härigenom förordnas, att 13 § 3 och 4 mom. motorfordonsförordningen
den 23 oktober 19361 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

13 §.

3 mom. Besiktningsskylt skall, för automobil och motorcykel i dubbla
exemplar, mot nedsättning av skäligt belopp, som fastställes av Konungen,
tillhandahållas i stad med poliskammare av denna och i rikets övriga delar av
polischefen i orten.

Besiktningsskylt för automobil eller motorcykel må icke till någon utlämnas,
med mindre denne i två exemplar ingiver försäkringsbevis enligt 6 §
lagen örn trafikförsäkring å motorfordon beträffande varje fordon, varå skyltep
skall användas. Det ena exemplaret skall, försett med anteckning örn utlämnad
skylts nummer, av poliskammaren eller polischefen översändas till den försäkringsanstalt,
som meddelat försäkringen.

Besiktningsskylt må---nämnda stycke.

Tillverkare eller handlande må ej till annan utlämna erhållen skylt, med
mindre beträffande det fordon, å vilket skylten är avsedd att användas, företes
enahanda intyg.

Skylt skall---försäkringen upphör.

4 mom. Länsstyrelse skall övervaka, att besiktningsskyltar finnas tillgängliga
hos poliskammare och polischef i de orter, i vilka sådana skyltar kunna
antagas bliva erforderliga.

över utlämnade skyltar skall hos poliskammaren eller polischefen föras
förteckning, upptagande den persons namn och adress, till vilken skylt utlämnats,
dagen för utlämnandet samt skyltens nummer ävensom, beträffande
besiktningsskyltar för automobiler och motorcyklar, försäkringsanstaltens
namn och försäkringsbevisets nummer. Utlämnade skyltar skola för redovisning
uppvisas för poliskammaren eller polischefen årligen under december
månad. Brister därvid någon i redovisning, förfaller det nedsatta beloppet tili
betalning i vad det belöper å saknad skylt. Varder skylt återställd, skall anteckning
därom ske i förteckningen samt det för skylten nedsatta beloppet,
efter avdrag av poliskammarens eller polischefens omkostnader, återbetalas.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1944.

1 Senaste lydelse av 13 § 3 mom. se SFS 1942: 910.

70

Kungl. Majlis proposition nr 17.

Förslag

till

Förordning

örn ändring i vissa delar av förordningen den 22 juni 1911 (nr 71 s. 1)
angående biografförestiillningar.

Härigenom förordnas, att § 1 morn. 1 och B samt §§ 2, 4, 7, 8 och 9 förordningen
den 22 juni 1911 angående biografföreställningar1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

: • §1.

1. Var och en, som önskar offentligen förevisa rörliga fotografiska bilder
(biograffilm), skall, där ej annat följer av vad i mom. 3 sägs, därom göra ansökan
i stad med poliskammare eller polismästare hos nämnda myndighet,
i annan stad hos magistraten eller kommunalborgmästaren samt på landet hos
polischefen. Sökanden är pliktig att, när den myndighet, hos vilken ansökan
gjorts, så påfordrar, ej mindre styrka, att den uppgivna lokalen blivit av ägaren
eller innehavaren upplåten för ändamålet, än även örn föreställningens närmare
beskaffenhet lämna de upplysningar myndigheten äskar för att kunna meddela
erforderliga ordningsföreskrifter.

Där hinder ej anses möta för det sökta tillståndet, har myndigheten att
meddela tillståndsbevis. Innan sådant erhållits, vare förbjudet att utlämna
inträdeskort eller att fordra, begära eller mottaga avgift.

Meddelat tillstånd---därtill förekommer.

3. Ansökan örn tillstånd, som i mom. 1 sägs, erfordras ej beträffande föreställning,
där endast sådan smalfilm (film med maximal bredd av 17.5 millimeter)
skall förevisas, som av tillverkaren är märkt säkerhetsfilm, Sicherheitsfilm,
Safety Film eller motsvarande. Angående sådan föreställning skall dock
anmälan göras till myndighet, som i mom. 1 sägs, senast 24 timmar före föreställningens
början. Myndigheten äger att meddela erforderliga ordningsföreskrifter
samt att förbjuda föreställning, örn den lokal, som i anmälan avses,
befinnes vara nr säkerhetssynpunkt olämplig eller eljest, när skälig anledning
förekommer.

: § 2.

Visar sig att föreställning, som omförmäles här ovan, åsyftar eller innebär
något, sorn strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder till svårare
oordning eller att meddelade ordningsföreskrifter rörande tillställningen icke
åtlydas, äger den myndighet, som meddelat tillståndet, förbjuda föreställningens
förnyande.

Föreligger i fråga örn tillställning fall som i första stycket sägs eller äger
tillställning rum utan vederbörlig anmälan eller tillåtelse eller i strid mot

1 Senaste lydelse se beträffande § 1 mom. 1 samt §§ 2, 4, 8 och 9 SFS 1939: 703, beträffande
§ 1 mom. 3 SFS 1941: 439. ävensom beträffande § 7 SFS 1938:573.

71

Kungl. May.ts proposition nr 17.

meddelat tillstånd eller uppkommer bland de närvarande oordning av svårare
beskaffenhet, som ej kan genom deltagarnas avlägsnande undanröjas, äger
i stad med poliskammare denna och i övriga delar av riket polischefen inställa
eller upplösa tillställningen, och vare alla, som församlat sig å stället, pliktiga
att på uppmaning av polischefen eller annan behörig polisman begiva sig därifrån,
vid bot från och med 5 till och med 100 kronor för envar, som icke
ställer sig sådan uppmaning till efterrättelse.

§ 4.

Vid föreställning---nedan sägs.

Vad sålunda föreskrivits gäller ej, därest bilder, vilka icke beröra svenska
krigsmakten vidkommande förhållanden och icke heller upptagits från luftfartyg
(fasta och fria ballonger, motorballonger och flygplan), troget skildra
nyligen inom riket inträffade händelser och förevisas under en tid av högst
10 dagar efter det de skildrade händelserna ägt rum; dock att ej heller i sådant
fall bilderna må förevisas, innan de godkänts av myndighet, som i § 1
mom. 1 sägs.

§ 7.

Har film efter granskning i ----bevis (förbudskort).

Har film efter granskning helt ----granskningsavgift, uppgift härom.

Tillståndskort skall vid anfordran tillhandahållas myndighet, som i § 1
mom. 1 sägs, ävensom polisman.

Angående stämpelbeläggning -----i stämpelförordningen.

Del, som uteslutits----av filmnegativet.

Del, som uteslutes--- -— beprövande av statens biografbyrå.

§ 8.

Giver någon föreställning, som avses i § 1 mom. 1, utan tillstånd eller i
strid mot föreskrifterna i meddelat tillståndsbevis eller utan att ställa sig till
efterrättelse för dylik föreställning meddelade ordningsföreskrifter eller försummar
ägare eller innehavare av lokal, som skall begagnas för sådan föreställning,
att före dess början göra sig förvissad om att tillstånd meddelats,
straffes med dagsböter. Till enahanda ansvar vare den förfallen, som överträder
föreskrifterna i § 3 eller § 4.

§ 9.

Underlåter någon i fall, som omförmäles i § 1 mom. 3, att göra anmälan
örn föreställning eller att ställa sig till efterrättelse meddelade ordningsföreskrifter
eller försummar ägare eller innehavare av lokal, som skall begagnas
för sådan föreställning, att före dess början göra sig förvissad örn att förevisningen
blivit vederbörligen anmäld, bote från och med 5 till och med 100
kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1944.

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser om polismyndighet.

1 §■

De uppgifter, som enligt lag eller författning ankomma på polismyndighet
i orten, skola tillkomma i stad, där poliskammare finnes, denna och å annan
ort polischefen.

Örn poliskammare och polischef är särskilt stadgat.

Utan hinder av vad i första stycket föreskrives skall dock i följande lag- och
författningsrum med polismyndighet avses vad där finnes stadgat:

5 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321) ;>

53 § lagen den 11 juni 1937 (nr 344) örn utlännings rätt att här i riket vistas
(utlänningslagen) f

§ 29 och § 30 första stycket ordningsstadg an för rikets städer den 24 mars
1868 (nr 22 s. 1);

§ 49 stadgan den 8 juni 1917 (nr 474) angående hotell- och pensionatrörelse;3 48

§ 2 mom. första och andra styckena brandstadgan den 15 juni 1923
(nr 173);

18 § kungörelsen den 8 december 1933 (nr 659) angående eldbegängelse;

1 § 1 mom. och 20 § 1 mom. motorfordonsförordningen den 23 oktober
1936 (nr 561) ;4

1 § 2 mom. vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562) ;5

9 8 lotteriförordningen den 19 maj 1939 (nr 207);

8 § kungörelsen den 1 september 1939 (nr 599) med vissa särskilda föreskrifter
örn tillsyn över utlänningar;

2 § kungörelsen den 27 oktober 1939 (nr 777) örn särskilda åligganden,
som under vissa förhållanden tillkomma länsstyrelserna och dem underlydande
myndigheter;

3 § 6 mom. kungörelsen den 16 februari 1940 (nr 94) med vissa särskilda
föreskrifter om tillsyn över utlänningar vid krig eller krigsfara (särskilda utlänningskungörelsen);
samt

41 § förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m.

2 §.

Om särskilda skäl därtill föranleda, må länsstyrelse uppdraga åt annan
polisman än polischef att utöva befogenheter, vilka eljest enligt 1 § första
stycket ankomma på polischef.

3 §.

Genom denna lag göres ej ändring i de bestämmelser, som gälla för Stockholm.

Denna lag träder i kraft den * 1

* Senaste lydelse se 1937: 58.

« Jfr 1942:669.

1 Senaste lydelse se 1937:913.

* Senaste lydelse av 1 § 1 mom. se 1940: 874 och av 20 § 1 mom. se 1939: 351.

* Senaste lydelse se 1940: 875.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

73

Förslag

till

ändrad lydelse av § 4 morn. 5 tryckfrihetsförordningen.1

§4.

5:o. Förordnande om---i verkställighet. För kvarstadens verkstäl lande

skall skyndsam handräckning lämnas av Konungens befallningshavande
och polismyndigheten i orten. Skriftligt bevis---är tryckt.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 10 kap. 12 § stralflagen.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 12 § strafflagen skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

12 §.

Till upprors---nödigt vara.

Med civilmyndighet förstås här Konungens befallningshavande, statspolisintendenten,
landsfogde, såvitt angår området för hans polisverksamhet, och
polischef eller den, som är satt i sådan ämbets- eller tjänstemans ställe.

Är ej---stadgat är.

Denna lag träder i kraft den

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 14 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 1)
angående naturminnesmärkens fredande.

Härigenom förordnas, att 14 § lagen den 25 juni 1909 angående naturminnesmärkens
fredande skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

14 §.

Överträder någon---tusen kronor.

Dömes någon till ansvar för överträdelse av enligt 13 § meddelat förbud,
varde tillika förelagd att inom viss tid borttaga den störande anordningen vid
äventyr att sådant eljest må på hans bekostnad fullgöras genom försorg av
polismyndigheten i orten.

Denna lag träder i kraft den

« Jfr 1941: G79.

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag

till

Lag

om ändring i Tiss del av lagen den 6 maj 1921 (nr 188) om rätt
i vissa fall för polismyndighet att omhändertaga djur.

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 6 maj 1921 örn rätt i vissa fall för
polismyndighet att omhändertaga djur skall upphöra att gälla samt att 10 §
skall betecknas såsom 9 §.

Denna lag träder i kraft den

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 15 § 1 mom. lagen den
12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling.

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. och 15 § 1 mom. lagen den 12 juni
1885 angående lösdrivares behandling skola erhålla följande ändrade lydelse.

2§-

1 morn. Den som beträdes med lösdriveri må anhållas av polisman eller
tillsyningsman och skall den anhållne ofördröjligen inställas till förhör i stad,
där stadsfiskal finnes, inför denne och eljest inför landsfiskalen.

Befinnes vid---skälen därför.

I händelse ''— --befallningshavande tillgängligt.

15 §.

1 morn. Det åligger polisman och tillsyningsman att hålla noggrann tillsyn
över lösdrivare; och bör kommunalmyndighet och tillsyningsman låta sig
angeläget vara att bereda lösdrivare utväg till arbete.

Denna lag träder i kraft den

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

75

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 22 § lagen deli 20 juni 1918 (nr 460) angående
åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar skall erhålla följande ändrade lydelse.

22 §.

För verkställande av förordnande, varom i 21 § sägs, äga sundhetsinspektör
och hälsovårdsmyndighet att av polismyndighet erhålla erforderlig handräckning.

Denna lag träder i kraft den

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 15 § 2 mom. lagen den 20 juni 1924 (nr 225)
med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin.

Härigenom förordnas, att 15 § 2 mom. lagen den 20 juni 1924 med sär
skilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin
skall erhålla följande ändrade lydelse.

15 §■

2-mom. Allmän åklagare, polisman eller person, vilken särskilt förordnats
att ----de förvaras. Beslag skall ----örn beslaget.

Denna lag träder i kraft den

Förslag

till

Förordning

örn ändrad lydelse av 46 § 1 mom. förordningen den 11 juni 1926
(nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin.

Härigenom förordnas, att 46 § 1 mom. förordningen den 11 juni 1926 angående
tillverkning och beskattning av brännvin skall erhålla följande ändrade
lydelse.

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

46 §.

1. Av böter----skola två tredjedelar ställas till överståthållarämbe tets

och länsstyrelsens förfogande att i enlighet nied —--rusdrycks- eller

sprithantering. Återstoden tillfaller kronan.

Denna förordning träder i kraft den

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 23 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422)

om fattigvården.

Härigenom förordnas, att 23 § lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

23 §

Vill någon---han vistas.

Anmälan må---i församlingen.

Har anmälan — --dess ordförande.

Polisman, läkare eller barnmorska, som finner någon vara i sådan belägenhet,
att fattigvårdsstyrelsens ingripande är av nöden, bör därom göra anmälan
hos styrelsen.

Oavsett om---erhåller sådan.

Denna lag träder i kraft den

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 27 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).

Härigenom förordnas, att 27 § epidemilagen den 19 juni 1919 skall erhålla
följande ändrade lydelse.

27 §.

Det åligger polismyndighet samt tull-, lots- och hamnpersonal att biträda
vederbörande hälsovårdsnämnd vid tillsynen över iakttagandet av vad i denna
lag är stadgat ävensom av de särskilda föreskrifter, som jämlikt denna lag
av nämnden meddelas.

Denna lag träder i kraft den

Kungl. Majda proposition nr 17.

77

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av § 15 förordningen den 6 augusti 1894 (nr 61)
angående mantalsskrivning.1

Härigenom förordnas, att § 15 förordningen den 6 augusti 1894 angående
mantalsskrivning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

§ 15.

Uraktlåter uppgiftspliktig att i behörig tid avlämna mantalsuppgift, äger
mantalsskrivningsförrättaren, som har att i sitt protokoll göra anteckning om
den försumliges namn och hemvist, att, där den försumlige finnes inom orten,
av poliskammare, där sådan finnes, och eljest av polischefen erhålla biträde
för uppgiftens införskaffande. Tredskas den---felande handlingen.

Genast efter —--omförmälda skyldighet. Delgivningen av beslutet

verkställes genom försorg av poliskammare, där sådan finnes, och eljest av
polischefen, vilka det även åligger att vaka över att föreläggandet efterleves.
Tredskas den försumlige, har poliskammaren eller polischefen att därom
skyndsamt göra anmälan till Konungens befallningshavande, som förelägger
den försumlige att vid vite fullgöra sin kyrkoskrivningsskyldighet.

Polisman, som verkställer infordrande av felande uppgift eller delgivning
av föreläggande som ovan sägs, äger att därför av den försumlige undfå gottgörelse
med fem kronor för varje förrättning.

Rörande indrivning av gottgörelse som nu nämnts är särskilt stadgat.

Denna förordning träder i kraft den

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 4 § 7 morn. förordningen den 23 oktober 1908
(nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter.

Härigenom förordnas, att 4 § 7 mom. förordningen den 23 oktober 1908 angående
bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4§-

7 mom. Kontroll å biljettförsäljning, varom förmäles i 6 mom. första stycket,
ombesörjes i Stockholm av Överståthållarämbetet, i annan stad av drätselkammaren
och på landet av kommunalnämnden.

Vid varje---kontrollant avskiljes.

Den som--------behöriga utövande.

Denna förordning träder i kraft den

Senaste lydelse se 1938: 615.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 35 § förordningen den 15 december 1914 (nr 436)
angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket.

Härigenom förordnas, att 35 § förordningen den 15 december 1914 angående
statsmonopol å tobakstillverkningen i riket skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

35 §.

Allmän åklagare samt de personer, vilka särskilt förordnas att vaka över
denna förordnings efterlevnad, åligger att åtala förbrytelser, som i densamma
äro med straff belagda; och åge —--- bestämmelser förbrutet.

Denna förordning träder i kraft den

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 32 § 2 mom. förordningen den 1 juli 1918 (nr 508)
angående handel med skattefri sprit.

Härigenom förordnas, att 32 § 2 mom. förordningen den 1 juli 1918 angående
handel med skattefri sprit skall erhålla följande ändrade »lydelse.

32 §.

2 mom. Av böter---kronor, åklagare. Lika del---- ställas till

överståthållarämbetets och länsstyrelsens förfogande att i enlighet med —
— — rusdrycks- eller sprithantering. Återstoden tillfaller kronan.

Andel, som — — — i tjänsten.

Denna förordning träder i kraft den

Kungl. Majlis proposition nr 17.

79

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 18 § 2 mom. förordningen den 1 juli 1918 (nr 564)
angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m.

Härigenom förordnas, att 18 § 2 mom. förordningen den 1 juli 1918 angående
vissa alkoholhaltiga preparat m. m. skall erhålla följande ändrade
lydelse.

18 §•

2 mom. Av böter---- kronor, åklagaren. Lika del —---ställas till

överståthållarämbetets och länsstyrelsens förfogande att i enlighet med —
— — rusdrycks- eller sprithantering. Återstoden tillfaller kronan.

Andel, som — — — i tjänsten.

Denna förordning träder i kraft den

Förslag

till

Förordning

om ändring i vissa delar av förordningen den 11 juli 1919 (nr 406)
angående försäljning av pilsnerdricka.

Härigenom förordnas, att 17 § 3 morn., 19 § 1 morn., 25 § och 27 § 2 mom.
förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka1 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

17 §.

3 mom. Kvittensbok och försäljningsbok skola hållas tillgängliga för
Konungens befallningshavande, kontrollstyrelsen samt allmän åklagare,
kvittensboken under forsling jämväl för person, som särskilt för detta ändamål
utsetts av nykterhetsnämnd samt av polischefen i orten förordnats att
utöva den härför erforderliga polisverksamheten, så ock för annan polisman.
Kvittens- och försäljningsböckerna---- boks avslutande.

Närmare föreskrifter —--av Konungen.

19 §•

1 mom. Utskänkningsrörelse, vartill tillstånd erhållits enligt 13 §, må endast
äga rum i lokal eller å plats, som för ändamålet blivit godkänd vid besiktning,
vilken hålles i stad, där stadsfiskal finnes, av denne och eljest av landsfiskalen
med biträde av två personer, utsedda den ena av nykterhetsnämnden
i kommunen samt den andra i Stockholm av Överståthållarämbetet, i annan

1 Senaste lydelse av 17 § 3 morn., 19 § 1 moni. och 27 § 2 mom. se 1928: 114.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

stad av magistraten och på landet av kommunalnämnden. Besiktningsmännen
skola — •—• -— besiktigade lägenheten.

Innan bevis---ej börjas.

Vad i —--som försäljningsställe.

Kostnad för — — ■— Konungens befallningshavande.

25 §■

Under arbetsinställelse, vid tingssammanträde, inskrivningsförrättning,
vapenövningsmöte eller annan truppsammandragning, under marknad, torgdag
eller auktion så ock vid annan till större folksamling ledande förrättning,
ävensom då eljest öppethållande av försäljningsställe kan föranleda oordningar
eller då försäljning visar sig föranleda sådana, må Konungens befallningshavande
ävensom polismyndigheten i orten så ock kommunalnämnden
för visst tillfälle förbjuda försäljningen eller föreskriva erforderliga inskränkningar
med avseende å densamma.

27 §■

2 mom. Därest av handel, vartill tillstånd enligt denna förordning erhållits,
oordningar föranledas eller å försäljningsställe, varest dylik handel
idkas, osedlighet bedrives och sådant fortfar oaktat skedd erinran från polismyndigheten
eller kommunalnämnden, må i stad magistraten och på landet
kommunalnämnden förbjuda försäljningens fortsatta bedrivande. Beslutet
därom---—- upphäva detsamma.

I Stockholm---mom. sägs.

Denna förordning träder i kraft den

Förslag

till

Förordningom
ändrad lydelse av 9 § 1 mom. och 15 § förordningen den 8 maj
1925 (nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och
därmed jämförliga drycker.

Härigenom förordnas, att 9 § 1 mom. och 15 § förordningen den 8 maj
1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

9 §•

1. I stad--— vid besiktning. Sådan besiktning hålles i stad, där stads fiskal

finnes, av denne och eljest av landsfiskalen jämte två personer, utsedda
den ena av nykterhetsnämnden samt den andra i Stockholm av Överståthållarämbetet,
i annan stad av magistraten och i köping eller municipalsamhälle
av kommunalnämnden eller motsvarande myndighet. Besiktningsmännen
skola---— besiktigade lägenheten.

Innan bevis----ej börjas.

Kostnad för — — — av länsstyrelsen.

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

15 §.

Under arbetsinställelse, vid tingssammanträde, inskrivningsförrättning
vapenovningsmote eller annan truppsammandragning, under marknad, torgdag
eller auktion så ock vid annan till större folksamling ledande förrättning

nin^rrpllpå,ieljrSt °PPethållallde. av försäljningsställe kan föranleda oord™g“fler
da försäljning visar sig föranleda sådana, må länsstyrelsen ävensom
polismyndigheten i orten sa ock kommunalnämnden för visst tillfälle
seende ä tjg* for“1"1™ erforderlig, inskränkningar med av -

Denna förordning träder i kraft den

Förslag

till

Förordning

om ändring i vissa delar av förordningen den 18 juni 1937 (nr 436)
angående försäljning av rusdrycker.

. Härigenom förordnas, att 3 kap. 21 § samt 7 kap. 17 och 22 SS förord f®?

i*8 ^m..]L937 angående försäljning av rusdrycker skola erhålla
andrad lydelse på satt nedan angives. J

3 kap. Om rätt till detaljhandel.

21 §.

wYr?Cler ®;rbetslnsta]lclse--- — må länsstyrelsen ävensom polismyndigheten
i orten sa ock kommunalnämnden för visst tillfälle__- _ l deS

samma.

7 kap. Ansvarsbestämmelser m. m.

17 §.

Det åligger--— är stadgat.

Polismyndigheten i orten så ock kommunalnämnden skola tillse---

noga efterföljas.

~ ^or kjopi1^ ~ '' må länsstyrelsen förordna lämplig polisman att full gora

vad enligt denna förordning åligger polismyndighet.

22 §.

MlfV"bÖw T--— kronor, åklagaren. Lika del---ställas till Överståthållarämbetet^
och länsstyrelsens förfogande att, i enlighet med___av

rusdrycker. Återstoden tillfaller kronan. K aV

Andel som---i tjänsten.

Utdömt vite tillfaller kronan.

Denna förordning träder i kraft den

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 17.

424 48 6

82

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 17.

Förslag
'' till

Kungörelse

om ändrad lydelse ay §§ 13 och 29 ordningsstadga» för rikets städer
den 24 mars 1868 (nr 22 s. 1).1

Härigenom förordnas, att §§ 13 och 29 ordningsstadgan för rikets städer
den 24 mars 1868 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

§ 13-

Yar och---behörigen anmäld.

Är fråga---mottaga avgift.

Den, som--— polismyndigheten meddelas.

Underlåter någon---100 kronor.

Visar sig, att tillställning, som här ovan omförmäles, åsyftar eller innebär
något, som strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder till svårare
oordning eller medför uppenbar fara för uppträdandes eller åskådares liv,
eller att meddelade ordningsföreskrifter rörande tillställningen icke åtlydas,
äger polismyndigheten förbjuda dess förnyande. I nu nämnda fall, ävensom
då tillställningen äger rum utan vederbörlig anmälan eller tillåtelse
eller i strid mot meddelat tillstånd eller bland de närvarande uppkommer
oordning av svårare beskaffenhet, som icke kan undanröjas genom deltagarnas
avlägsnande, må tillställningen av polischefen i orten inställas eller
upplösas, och vare alla, som församlat sig a stället, pliktiga att på uppmaning
av polischefen eller annan behörig polisman begiva sig därifrån, vid
bot från och med 5 till och med 100 kronor för envar, som icke ställer sig
sådan uppmaning till efterrättelse.

I fråga---särskilt stadgat.

§ 29.

Vad i denna stadga sägs örn magistrat gälle i Stockholm för Överståthållarämbetet
och i stad, där magistrat ej finnes, för kommunalborgmästaren;
och vad örn polismyndighet är stadgat skall äga tillämpning i Stockholm
å Överståthållarämbetet för polisärenden, i annan stad å poliskammare eller
polismästare, där sådan finnes, och i övriga städer å magistrat eller kommunalborgmästare.

Denna kungörelse träder i kraft den

1 Senaste lydelse av § 13 se 1913: 381.

Kungl. Majlis ''proposition nr 17.

83

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse ay 56 § hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566).

Härigenom förordnas, att 56 § hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 skall
erhålla följande ändrade lydelse.

56§-

Het åligger polismyndighet att biträda vid tillsynen över ordningen med
avseende å allmänna hälsovården och, då anledning till anmärkning förekommer,
därom skyndsamt göra anmälan till vederbörande hälsovårdsnämnd
ävensom att lämna nämnden erforderlig handräckning.

Denna förordning träder i kraft den

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 13 § 3 och 4 mom. motorfordonsförordningen
den 23 oktober 1936 (nr 561).

Härigenom förordnas, att 13 § 3 och 4 mom. motorfordonsförordningen
den 23 oktober 1936 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

13 §.

3 mom. Besiktningsskylt skall, för automobil och motorcykel i dubbla
exemplar, mot nedsättning av skäligt belopp, som fastställes av Konungen,
tillhandahållas i stad med poliskammare av denna och eljest av polischefen
i orten.

Besiktningsskylt för---—- skall användas. Det ena exemplaret skall, för sett

med anteckning örn utlämnad skylts nummer, av poliskammaren eller
polischefen översändas till den försäkringsanstalt som meddelat försäkringen.

Besiktningsskylt må--- — att användas.

Tillhandahållen skylt må---stycke sägs.

Skylt skall — — — försäkringen upphör.

4 morn. Länsstyrelse skall övervaka, att besiktningsskyltar i erforderlig
utsträckning finnas tillgängliga hos poliskammare och polischef.

över utlämnade skyltar skall hos poliskammaren eller polischefen föras

förteckning — ---försäkringsbevisets nummer. Utlämnade skyltar skola

för redovisning uppvisas för poliskammaren eller polischefen årligen under

december månad. Brister därvid---saknad skylt. Varder skylt----,

efter avdrag av poliskammarens eller polischefens omkostnader, återbetalas.

Denna förordning träder i kraft den

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Förslag

till

Förordning

om ändring i vissa delar av förordningen den 22 juni 1911 (nr 71 s. 1)
angående biografiöreställningar.1

Härigenom förordnas, att § 1 mom. 1 och 3 samt §§ 2, 7, 8 och 9 förordningen
den 22 juni 1911 angående biografföreställningar skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

§ I 1.

Var och en, som önskar offentligen förevisa rörliga fotografiska bilder
(biograffilm), skall, där ej annat följer av vad i mom. 3 sägs, därom göra
ansökan i Stockholm hos Överståthållarämbetet, i annan stad hos poliskammare
eller polismästare, där sådan finnes, och i övriga städer hos magistraten
eller kommunalborgmästaren samt på landet hos polischefen. Sökanden
är pliktig att, när den myndighet, hos vilken ansökan gjorts, så påfordrar,
ej mindre styrka, att den uppgivna lokalen blivit av ägaren eller innehavaren
upplåten för ändamålet, än även örn föreställningens närmare beskaffenhet
lämna myndigheten de upplysningar, denna äskar för att kunna meddela erforderliga
ordningsföreskrifter.

Där hinder ej anses möta för det sökta tillståndet, skall myndighet, hos
vilken ansökan gjorts, meddela tillståndsbevis. Innan sådant erhållits, vare
förbjudet att utlämna inträdeskort eller att fordra, begära eller mottaga avgift.

Meddelat tillstånd---därtill förekommer.

3. Ansökan om---eller motsvarande. Angående sådan föreställning

skall dock anmälan göras till myndighet, som i mom. 1 sägs, senast 24 timmar
före föreställningens början. Nämnda myndighet äger att meddela erforderliga
ordningsföreskrifter samt att förbjuda föreställning, om den lokal,
som i anmälan avses, befinnes vara ur säkerhetssynpunkt olämplig eller eljest,
när skälig anledning förekommer.

§ 2‘

Visar sig, att föreställning, som omförmäles här ovan, åsyftar eller innebär
något, som strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder till svårare
oordning, eller att meddelade ordningsföreskrifter rörande föreställningen
icke åtlydas, äger myndighet, som i § 1 mom. 1 sägs, förbjuda föreställningens
förnyande. I nu nämnda fall, ävensom då tillställningen äger
rum utan tillstånd eller anmälan, som i § 1 sägs, eller i strid mot meddelat
tillstånd eller bland de närvarande uppkommer oordning av svårare beskaffenhet,
som icke kan undanröjas genom deltagarnas avlägsnande, må föreställningen
av polischefen i orten inställas eller upplösas, och vare alla, som församlat
sig å stället, pliktiga att på uppmaning av polischefen eller annan behörig
polisman begiva sig därifrån, vid bot från och med 5 till och med 100
kronor för envar, som icke ställer sig sådan uppmaning till efterrättelse.

§ 7-

Har film — — — bevis (förbudskort).

Har film — — -—- uppgift härom.

1 Jfr 1939: 703 och 1941: 439.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 85

Tillståndskort skall vid anfordran tillhandahållas myndighet, som i § 1
mom. 1 sägs, ävensom polisman.

Angående stämpelbeläggning---i stämpelförordningen.

Del, som — — — av filmnegativet.

Del, som — — — statens biografbyrå.

§ S- .

Giver någon föreställning, som avses i § 1 mom. 1, utan tillstånd eller i
strid mot föreskrifterna i meddelat tillståndsbevis eller utan att ställa sig till
efterrättelse för dylik föreställning meddelade ordningsföreskrifter eller försummar
ägare eller innehavare av lokal, som skall begagnas för sådan föreställning,
att före dess början göra sig förvissad örn att tillstånd meddelats,
straffes med dagsböter. Till enahanda —--eller § 4.

§ 9-

Underlåter någon i fall, som omförmäles i § 1 mom. 3, att göra anmälan
om föreställning eller att ställa sig till efterrättelse meddelade ordningsföreskrifter
eller försummar ägare eller innehavare av lokal, som skall begagnas
för sådan föreställning, att före dess början göra sig förvissad om att förevisningen
blivit vederbörligen anmäld, bote från och med 5 till och med 100
kronor.

Denna förordning träder i kraft den

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den
28 oktober 1943.

Närvarande:
justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 8 mars 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll över
socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 26 februari
1943, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag
till

1) lag om vad i allmänhet skall med polismyndighet avses;

2) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 12 § strafflagen;

3) lag om ändrad lydelse av 14 och 16 §§ lagen den 25 juni 1909 (nr 56
s. 1) angående naturminnesmärkens fredande;

4) lag angående upphävande av 9 § lagen den 6 maj 1921 (nr 188) om rätt
i vissa fall för polismyndighet att omhändertaga djur;

5) lag örn ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 15 § 1 mom. lagen den 12 juni
1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling;

6) lag örn ändrad lydelse av 22 § lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående
åtgärder mot utbredning av könssjukdomar; samt

7) lag om ändrad lydelse av 15 § 2 mom. lagen den 20 juni 1924 (nr 225)
med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av t. f. chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet hovrättsassessorn
J. M. Wahlbäck.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om .ändrad lydelse av 10 kap. 12 § strafflagen.

Justitieråden Alsén och Lind samt regeringsrådet Eklund:

Hå i andra stycket av förevarande paragraf statspolisintendenten upptagits
bland de organ vilka skola anses såsom civilmyndighet och därvid ställts vid
sidan av »landsfogde''och annan polischef», lärer det icke ha varit meningen
att statspolisintendenten skulle äga handla som civilmyndighet för annan händelse
än att han vid tillfället i fråga utövade chefskapet över vederbörande
polispersonal och hade ledningen vid ordningens upprätthållande å orten.
Till skillnad från landsfogde och övriga här avsedda befattningshavare intager
emellertid statspolisintendenten icke på grund av tjänsten såsom sådan
en dylik ställning. Det erfordras, att han därtill särskilt förordnas av läns -

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

styrelsen; sådant förordnande skall meddelas honom, då han åtföljer polisstyrka
vid tjänstgöring å landsbygden eller i stad, varest polismästare ej
finnes, såvitt ej särskilda skäl föranleda till annat (se kungörelsen den 16
september 1932 angående stats- och reservpolisen, särskilt 17 §, samt instruktionen
den 2 december samma år för statspolisintendenten, särskilt 7 §). Där
statspolisintendenten erhåller förordnande som nu sagts, synes han närmast
vara att anse såsom den vilken — på sätt säges i det föreslagna lagrummet -—
i sådan ämbets- eller tjänstemans (polischefs) ställe satt är. Strängt taget
skulle det därför måhända icke vara nödigt, lika litet som hittills, att i paragrafen
särskilt omnämna statspolisintendenten. Tydligen har det emellertid
ansetts önskvärt att till undanröjande av varje tvekan direkt utsäga att
ifrågavarande ställning tillkommer denne (jfr förordningen den 31 december
1915 angående användande av militär personal till upprätthållande av allmän
ordning m. m., 2 §). Vidare märkes att, när statspolisintendenten vid sammandragande
av större polisstyrka inställer sig å platsen, av eget initiativ eller på
länsstyrelsens begäran, länsstyrelsen städse torde komma att tillägga honom
chefskapet över styrkan och ledningen vid ordningens upprätthållande å orten;
det undantag härifrån som kan ifrågakomma — när statspolis användes i en
polismästarstad — synes icke vara av något nämnvärt praktiskt intresse, alldenstund
statspolisintendentens personliga ingripande i sådana fall knappast
torde påkallas. Vid dessa förhållanden synes förslaget i denna del, örn än
begränsningen i statspolisintendentens ställning icke kommit till uttryck i lagtexten,
icke böra föranleda vidare erinran.

Emellertid kvarstår i ett annat hänseende en viss oklarhet, som sammanhänger
med innebörden av bestämningen den som i sådan ämbets- eller
tjänstemans ställe satt är. Vid statspolisens sammandragande å viss ort tillkommer
enligt förutnämnda kungörelse (17 §) chefskapet över styrkan principiellt
polischefen på platsen, vilken har befälet över ortens polispersonal
och är ansvarig för ordningens upprätthållande därstädes. Emellertid må
efter omständigheterna den omedelbara ledningen överlåtas å det åtföljande
statspolisbefälet; i motiven till kungörelsen förutsättes att, då i spetsen för
en statspolisstyrka på landsbygden står en befälsperson av kommissaries grad,
det- omedelbara befälet liksom ansvaret för ordningens upprätthållande, direkt
under länsstyrelsen, som regel tilldelas denne samt att detsamma stundom
torde komma att ske även i fråga om överkonstapel (jfr propositionen
178/1932 Bil. A sid. 44). Den frågan uppkommer då huruvida en sådan befattningshavare,
såsom satt i polischefens ställe, är att anse som civilmyndighet.
Den nyss återgivna bestämningen synes efter orden närmast leda till
att så är förhållandet. Därest med förslaget avses en dylik utsträckning av
civilmyndighetsbegreppet, torde det gå längre än som ur olika synpunkter
ter sig önskvärt. Särskilt må uppmärksammas, att ej blott länsstyrelse utan
även t. ex. landsfiskal eller stadsfiskal äger att i det föreliggande fallet
träffa avgörande örn ledningens överlåtande å statspolisbefälet. Jämväl
i andra fall och med avseende å andra befattningshavare vid polisväsen -

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

det torde, med hänsyn till den betydande utvidgningen av kretsen utav de
befattningshavare som enligt förslaget äro att hänföra till civilmyndighet,
behovet av en mera bestämd avgränsning av delegationsrätten göra sig gällande.
I detta sammanhang må erinras, att förevarande spörsmål är av intresse
jämväl med hänsyn till civilmyndighetens ställning i förhållande till militärbefälet,
sedan militärhandräckning lämnats (se förutnämnda 1915 års förordning!
jfr °ck den av särskilt tillkallade utredningsmän verkställda, den 18
december 1942 överlämnade utredningen angående frågan örn polismans rätt
att bruka våld m. m., statens offentliga utredningar 1942:54). Med hänsyn
till det anförda och då det uppenbarligen, särskilt vid allvarliga tillfällen, är
av vikt att full klarhet råder örn vem som i en viss situation intager ställning
av civilmyndighet, torde det vara angeläget att frågan örn delegationsrättens
omfattning upptages till närmare övervägande.

Justitierådet Ericsson:

Som statspolisintendenten icke på grund av tjänsten såsom sådan intager
ställning av polischef, synes det mindre följdriktigt att, såsom skett i andra
stycket av förevarande paragraf, upptaga statspolisintendenten bland de
organ som vid avsett tillfälle skola anses såsom civilmyndighet och därvid
placera honom mellan Konungens befallningshavande såsom länets högsta
polismyndighet, å ena, samt »landsfogde och annan polischef», å andra sidan.
För de särskilda fall, där statspolisintendenten åtföljer polisstyrka vid tjänstgöring
å landsbygden eller i stad, varest polismästare ej finnes, samt länsstyrelsen
jämlikt 17 § sista stycket i 1932 års kungörelse angående stats- och
reservpolisen meddelar honom förordnande att direkt under länsstyrelsen
utöva chefskapet över polisstyrkan jämte den övriga polispersonal, som må
finnas å orten, samt hava ledningen vid ordningens upprätthållande därstädes,
är det uppenbart, att statspolisintendenten är att anse såsom den vilken i
civilmyndighets (»sådan ämbetsmans eller tjänstemans») ställe satt är. Jag
finner det förty onödigt och jämväl missvisande att i paragrafen särskilt omnämna
statspolisintendenten.

I fråga örn önskvärdheten av en mera bestämd avgränsning av delegationsrätten
är jag ense med lagrådets övriga ledamöter.

Övriga lagförslag.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokoll^:

G. Lindencrona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

89

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms slott
den 22 december 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

PeHRSSON-B RAMSTORP, WIGFORSS, MÖLLER, SKÖLD, ERIKSSON, QUENSEL, BERGQUIST,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, kommunikations-,
finans- och ecklesiastikdepartementen anmäler chefen för socialdepartementet,
statsrådet Möller, lagrådets den 28 oktober 1943 avgivna utlåtande över
de den 26 februari 1943 till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag om vad i allmänhet skall med polismyndighet avses;

2) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 12 § strafflagen;

3) lag om ändrad lydelse av 14 och 16 §§ lagen den 25 juni 1909 (nr 56
s. 1) angående naturminnesmärkens fredande;

4) lag angående upphävande av 9 § lagen den 6 maj 1921 (nr 188) örn rätt
i vissa fall för polismyndighet att omhändertaga djur;

5) lag örn ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 15 § 1 mom. lagen den 12 juni
1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling;

6) lag örn ändrad lydelse av 22 § lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående
åtgärder mot utbredning av könssjukdomar; samt

7) lag örn ändrad lydelse av 15 § 2 mom. lagen den 20 juni 1924 (nr 225)
med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin.

Efter förmälan att lagrådet lämnat de under 1) samt 3)—7) här ovan omförmälda
lagförslagen utan erinran anför föredraganden beträffande förslaget
till lag örn ändrad lydelse av 10 kap. 12 § strafflagen:

Lagrådet har framhållit, att en viss oklarhet rådde beträffande innebörden
av bestämningen den som i sådan ämbets- eller tjänstemans ställe satt är.
Lagrådet erinrar i detta sammanhang örn att vid statspolisens sammandragande
å viss ort chefskapet över styrkan enligt 17 § kungörelsen den 16
september 1932 angående stats- och reservpolisen principiellt tillkomme
polischefen på platsen, vilken hade befälet över ortens polispersonal och
vore ansvarig för ordningens upprätthållande därstädes. Emellertid kunde
efter omständigheterna den omedelbara ledningen överlåtas å det åtföljande
statspolisbefälet. Lagrådet omnämner, att i motiven till nyssnämnda kungörelse
förutsattes att, då i spetsen för en statspolisstyrka på landsbygden
stöde en befälsperson av kommissaries grad, det omedelbara befälet liksom
ansvaret för ordningens upprätthållande, direkt under länsstyrelsen, som

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

regel tilldelades denne samt att detsamma stundom torde komma att ske
även i fråga örn överkonstapel. Den frågan uppkomme då, huruvida en
sådan befattningshavare, såsom satt i polischefens ställe, vore att anse som
civilmyndighet. Den nyss återgivna bestämningen syntes efter orden närmast
leda till att så vore förhållandet. Därest med förslaget avsåges en
dylik utsträckning av civilmyndighetsbegreppet, torde det, framhåller lagrådet,
gå längre än som ur olika synpunkter tedde sig önskvärt. Särskilt
borde uppmärksammas, att ej blott länsstyrelse utan även t. ex. landsfiskal
eller stadsfiskal ägde att i det föreliggande fallet träffa avgörande örn ledningens
överlåtande å statspolisbefälet. Lagrådet anför slutligen, att det,
med hänsyn till det anförda och då det uppenbarligen, särskilt vid allvarliga
tillfällen, vore av vikt att full klarhet rådde örn vem som i en viss
situation intoge ställning av civilmyndighet, torde vara angeläget att frågan
örn delegationsrättens omfattning upptoges till närmare övervägande.

10 kap. 12 § strafflagen reglerar frågan örn tillvägagångssättet vid stillande
med vapenmakt av uppror i fall då för ändamålet krigsmanskap kommer
till användning. Avgörandet av frågan huruvida vapen skola brukas eller
ej tillkommer civilmyndighet, varmed enligt lagrummet förstås Konungens
befallningshavande, borgmästare eller polismästare i stad och landsfogde å
landet, eller den, som i sådan ämbetsmans ställe satt är. Det föreliggande
förslaget innebär härutinnan, såvitt nu är i fråga, den utvidgningen att jämväl
landsfiskal inbegripits under civilmyndighet, varför, såväl i stad som på
landet, vederbörande polischef — eller den som i polischefens ställe satt
är — skall äga de befogenheter, som enligt lagrummet tillkomma civilmyndighet.

Den av lagrådet berörda frågan avser, såsom av det föregående framgår,
vilken omfattning den delegationsrätt, som innefattas i Tittrycket den som i
sådan ämbetsmans ställe satt är, bör anses äga, därvid önskvärdheten av
en mera bestämd avgränsning av ifrågavarande begrepp framhållits. Vid
bedömande av detta spörsmål bör beaktas, att fall kunna förekomma, då en
civil polisstyrka har att utan medverkan av militärmanskap möta en upprorssituation.
Något uttryckligt stadgande finnes ej för närvarande om polisens
rätt att under dylika omständigheter bruka vapen till ordningens upprätthållande.
Under förutsättning att polisstyrkans befälhavare tillhör någon
av de kategorier av befattningshavare, som omnämnas i 10 kajs. 12 § strafflagen,
har emellertid ansetts, att han även i angivna situation äger de befogenheter,
som enligt nämnda lagrum tillkomma civilmj-ndighet. Saken ställer sig
däremot tveksam, därest befälhavaren ej tillhör de såsom civilmyndighet särskilt
betecknade befattningshavarna. Det är ej utan vidare klart, att kretsen av
de personer, åt vilka kan anförtros att ingripa med vapenmakt i en upprorssituation,
bör vara lika vidsträckt i fall då läget är så allvarligt att rekvisition
skett av krigsmanskap som då enbart en civil polisstyrka står till förfogande.
Sambandet mellan de båda frågorna är emellertid uppenbart. En reglering
av polismaktens befogenheter i en upprorssituation synes i sin tur helst

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

icke böra ske utan att samtidigt spörsmålet örn polismans rätt över huvud
att bruka våld upptages till närmare övervägande. En utredning angående
denna fråga har verkställts av särskilda, inom justitiedepartementet tillkallade
sakkunniga, vilka den 18 december 1942 framlagt förslag i ämnet.
Eörslaget är för närvarande beroende på prövning. Med hänsyn härtill
synes vad av lagrådet anförts böra upptagas i ett senare sammanhang och
alltså icke nu föranleda ändring beträffande utformningen av ifrågavarande
delegationsrätt.

Utan ändring av strafflagen synes emellertid önskemålet örn förtydligande
av den innebörd förenämnda delegationsrätt bör anses äga kunna i viss mån
tillgodoses. Enligt 17 § fjärde stycket kungörelsen angående stats- och
reservpolisen äger länsstyrelse förordna, att den, som har förmanskapet
över en av ordningsstatspolis eller reservpolis bestående styrka, som tjänstgör
utom förläggningsstaden, eller annat polisbefäl skall direkt under länsstyrelsen
utöva chefskapet över styrkan jämte den övriga polispersonal, som
må finnas å orten, samt hava ledningen vid ordningens upprätthållande därstädes.
Det torde icke behöva vara föremål för tvekan, att den, åt vilken
givits sådant förordnande, därmed bör anses vara i den mening, vari uttrycket
användes i 10 kap. 12 § strafflagen, satt i polischefens ställe. Till
utmärkande härav torde lämpligen böra i förstnämnda författningsrum införas
ett stadgande, enligt vilket länsstyrelsens förordnande jämväl bör innefatta
uppdrag att i vederbörande polischefs ställe utöva civilmyndighets befogenheter.
Genom ett dylikt tillägg till fjärde stycket torde det bliva klarlagt,
att motsvarande behörighet icke tillkommer den, åt vilken polischef jämlikt
andra stycket överlåtit ledningen vid ordningens upprätthållande å orten.
Jag torde få ånyo upptaga frågan, sedan riksdagens beslut i förevarande
ärende föreligger.

I 17 § fjärde stycket nyssnämnda kungörelse stadgas vidare, att förordnande
enligt nämnda stycke skall, såvitt ej särskilda skäl till annat föranleda,
meddelas statspolisintendenten, dill- denne åtföljer polisstyrka å landsbygden
eller i stad, varest polismästare ej finnes. Vidtages den av mig
förut föreslagna ändringen i kungörelsen, följer därav, att förordnandet för
statspolisintendenten kommer att innehålla stadgande örn hans befogenhet
att vara civilmyndighet. Vid sådant förhållande föreligger ej längre något
praktiskt behov av att i 10 kap. 12 § strafflagen medtaga statspolisintendenten
bland de organ vilka skola anses såsom civilmyndighet. Jämkning
av förslaget i nu antydd riktning torde därför böra företagas.

Kungl. Majit har den 10 december 1943 på föredragning av chefen för
justitiedepartementet beslutat inhämta lagrådets utlåtande över upprättat
förslag till lag örn djurskydd. Genom nämnda lag, vilken är avsedd att
träda i kraft den 1 januari 1945, upphäves lagen örn rätt i vissa fall för
polismyndighet att omhändertaga djur. Med hänsyn härtill torde det i nu
förevarande ärende upprättade förslaget till lag angående upphävande av

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

9 § lagen den 6 maj 1921 (nr 188) om rätt i vissa fall för polismyndighet
att omhändertaga djur böra utgå.

Tiden för den föreslagna lagstiftningens ikraftträdande torde böra framflyttas
till den 1 januari 1945.

Smärre redaktionella jämkningar hava vidtagits i förslagen till lag örn
vad i allmänhet skall med polismyndighet avses och lag örn ändrad lydelse
av 10 kap. 12 § strafflagen.

Efter vidtagande av nu omförmälda ändringar i de i bilaga A till
statsrådsprotokollet den 26 februari 1943 upptagna förslagen hava nya författningsförslag
i ämnet upprättats.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Majit måtte

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga förslagen
till

1) lag orri vad i allmänhet skall med polismyndighet avses,

2) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 12 § strafflagen,

3) lag om ändrad lydelse av 14 och 16 §§ lagen den 25 juni 1909 (nr 56
s. 1) angående naturminnesmärkens fredande,

4) lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 15 § 1 mom. lagen den 12
juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling,

5) lag om ändrad lydelse av 22 § lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående
åtgärder mot utbredning av könssjukdomar samt

6) lag örn ändrad lydelse av 15 § 2 mom. lagen den 20 juni 1924 (nr 225)
med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin,

dels föreslå riksdagen att antaga förslagen till

7) lag örn ändrad lydelse av 23 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) örn
fattigvården,

8) lag örn ändrad lydelse av 27 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443),

9) förordning örn ändrad lydelse av § 15 förordningen den 6 augusti 1894
(nr 61) angående mantalsskrivning,

10) förordning om ändrad lydelse av 4 § 7 mom. förordningen den 23 oktober
1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter,

11) förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 11 juli 1919
(nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka samt

12) förordning örn ändrad lydelse av 9 § 1 mom. och 15 § förordningen den
8 maj 1925 (nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga
drycker,

dels ock anhålla örn riksdagens yttrande över förslagen till

13) förordning örn ändrad lydelse av §§ 13, 27 och 29 ordningsstadgan
för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22),

14) förordning örn ändrad lydelse av 56 § hälsovårdsstadgan den 19 juni
1919 (nr 566),

15) kungörelse örn ändrad lydelse av 3 § vapenkungörelsen den 22 juni 1934
(nr 315),

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

16) förordning om ändrad lydelse av 13 § 3 och 4 mom. motorf or dons för ordningen
den 23 oktober 1936 (nr 561) samt

17) förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 22 juni 1911
(nr 71 s. 1) angående biografföreställningar.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt
förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Anders Lundstedt.