Kungl. Majlis proposition nr 159.
1
Nr 159.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit; given Stockholms slott den
3 mars 19AA.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Herman Eriksson.
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 3
mars 19 AA.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge,
Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen
för finansdepartementet anför chefen för handelsdepartementet, statsrådet
Eriksson:
Med anledning av Kungl. Majlis i proposition den 17 mars 1933, nr 245,
framställda förslag medgav riksdagen (skr. nr 346), att, i huvudsaklig
överensstämmelse med vad chefen för handelsdepartementet till statsrådsprotokollet
över handelsärenden för nämnda dag anfört och med iakttagande
av de synpunkter, vilka av särskilda utskottet i dess utlåtande nr 4
framhållits, samt enligt de närmare bestämmelser, som kunde bliva av
Kungl. Majit meddelade, svenska staten finge under tiden till och med utgången
av budgetåret 1933/34 till belopp av högst 75 miljoner kronor iklädas
betalningsansvar för exportkrediter för till utlandet försålda inhemska
Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 159—100.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 159-
alster av industri, jordbruk och fiske. Vidare beslöt riksdagen, att de premier,
som enligt vad i utskottets utlåtande anförts borde erläggas, skulle
överföras till en av riksgäldskontoret förvaltad fond, från vilken skulle täckas
såväl de förluster, som kunde uppkomma å ifrågavarande verksamhet,
som ock administrationskostnader för det organ, som jämlikt Kungl. Maj:ts
närmare bestämmande kunde komma att inrättas för verksamhetens handhavande.
Genom förordning den 26 juni 1933 (nr 429) meddelade Kungl. Majit i
anledning av riksdagens beslut föreskrifter angående statsgaranti för exportkredit
m. m., därvid bland annat stadgades, att prövning och avgörande
av frågor om dylik garanti skulle ankomma på en av Kungl. Majit utsedd
nämnd, exportkreditnämnden. Instruktion för denna nämnd utfärdades samma
dag (nr 430).
Efter förslag av Kungl. Majit (propositioner: 1934 nr 256; 1935 nr 189;
1936 nr 263; 1937 nr 83 och 1938 nr 83) lämnade sedermera 1934—1938 års
riksdagar fortsatta bemyndiganden för beviljande av statlig exportkreditgaranti
under budgetåren 1934/35—1938/39 på i huvudsak oförändrade villkor,
dock att sammanlagda garantibeloppet ej fick överstiga 35 miljoner
kronor.
I samband med vissa andra åtgärder till den svenska exportens främjande
föreslog Kungl. Majit i proposition den 17 februari 1939, nr 117, viss utvidgning
av den statliga exportkreditgarantiverksamheten. Med bifall till
detta förslag medgav 1939 års lagtima riksdag (skr. nr 214), att svenska
staten finge, i huvudsaklig överensstämmelse med av chefen för handelsdepartementet
i statsrådsprotokollet över handelsärenden för sistnämnda
dag angivna riktlinjer, under tiden till och med utgången av budgetåret
1941/42 iklädas exportkreditgaranti till belopp av högst 60 miljoner kronor,
däri inberäknade de belopp, vartill garantier beviljats eller kunde komma
att före utgången av budgetåret 1938/39 beviljas.
Genom kungörelse den 26 maj 1939 (nr 214) utfärdade Kungl. Majit i anslutning
till riksdagens beslut nya bestämmelser angående statsgaranti för
exportkredit.
Genom beslut vid 1941 års riksdag (prop. nr 298; r. skr. nr 426; kung. nr
528) höjdes nyssnämnda belopp till 100 miljoner kronor.
Efter förslag av Kungl. Majit vid 1942 års riksdag (prop. nr 211) har riksdagen
(skr. nr 361) lämnat fortsatt bemyndigande för beviljande av statlig
exportkreditgaranti under tiden till och med utgången av budgetåret
1943/44 på i huvudsak oförändrade villkor. Det högsta tillåtna garantibeloppet
fastställdes emellertid till 300 miljoner kronor, därvid maximeringsbestämmelsen
jämväl i övrigt erhöll en något ändrad innebörd.
Den 19 juni 1942 utfärdade Kungl. Majit kungörelse (nr 425) i anslutning
till riksdagens beslut.
Enligt de nu gällande bestämmelserna äger exportkreditnämnden att, till
den svenska exportens främjande, bevilja statsgaranti för den kredit, som av
svensk exportör eller svensk bank eller annan svensk kreditgivare lämnas vid
Kungl. Majus proposition nr 159.
3
försäljning till utlandet av inhemska alster av industri, jordbruk eller fiske.
I särskilda fall kan statsgaranti även beviljas för entreprenadarbeten, som utföras
i utlandet, i förening med industrileveranser ävensom för till utlandet
levererade alster av svensk teknisk konsulterande verksamhet, särskilt då
dylik verksamhet kan bliva av betydelse för svensk export. Statsgarantien må
högst avse, att ett belopp uppgående lill 75 procent eller, i fråga örn alster
av jordbruk eller fiske eller beträffande gatsten eller kantsten, 85 procent av
den lämnade krediten kommer att inflyta, eller ock att, där slutlig förlust å
krediten uppstår, av sådan förlust ej mer än 25 procent eller, i fråga örn alster
av jordbruk eller fiske eller beträffande gatsten eller kantsten, 15 procent
skall drabba exportören eller kreditgivaren. Garantien, vars närmare omfattning
i de särskilda fallen bestämmes av exportkreditnämnden, må icke avse
utebliven betalning av annan anledning än köpares insolvens eller sådana
statliga åtgärder utomlands som allmänt moratorium, valutaspärr eller dylikt.
För beviljad garanti skall den, som erhåller garantien, erlägga en premie,
avpassad med hänsyn till olika inverkande omständigheter, såsom kredittidens
längd, förhållandena i importlandet, andra förefintliga riskmoment och
varans art. Premien skall så beräknas, att den innefattar bidrag till täckande
av administrationskostnaderna för exportkreditnämnden. I beloppet av
gällande exportkreditgarantier — vincet ej får överstiga 300 miljoner kronor
— skall inräknas vad exportkreditnämnden fått utgiva på grund av beviljad
garanti, i den mån utbetalningarna icke täckas av återbetalningar
eller av inkomst av premier, sedan kostnaderna för nämndens verksamhet
guldits.
I en den 11 januari 1944 dagtecknad promemoria har exportkreditnämnden
framhållit, att fortsatt bemyndigande för nämnden att bevilja statsgaranti
för exportkredit vore av behovet påkallat. I promemorian, som icke
torde böra i sin helhet återgivas i propositionen men som i vanlig ordning
kommer att tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott, anför nämnden
bland annat:
Gällande bestämmelser angående statsgaranti för exportkredit äro till tiden
begränsade och utlöpa med utgången av innevarande budgetår. Inom exportkreditnämnden
har i anledning härav övervägts frågan, huruvida fortsatt
bemyndigande att bevilja statsgaranti för exportkredit vore av behovet påkallat,
samt, sedan nämnden funnit detta vara fallet, huruvida några ändringar
i gällande författningsbestämmelser, med hänsyn till vunna erfarenheter
av nämndens verksamhet, framstode såsom önskvärda.
Beträffande frågan huruvida behov av fortsatt statlig exportkreditgarantigivning
må anses föreligga, vill exportkreditnämnden först erinra om att
statsmakternas uppfattning rörande grunderna för detta behov undergått avsevärda
förskjutningar, sedan det statliga exportkreditgarantisystemet infördes
genom beslut vid 1933 års riksdag. Systemets tillkomst motiverades
sålunda närmast av det då föreliggande, för vår export brydsamma tidsläget
och av ett behov av statligt stöd till exportens främjande av, som man torde
hava tänkt sig, mera tillfällig karaktär, varvid exportkreditgarantigivningen
var avsedd ingå såsom ett led i åtgärderna för arbetslöshetens bekämpande.
I sistnämnda hänseende fick emellertid systemet icke någon större betydelse,
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 1Ö9.
enär detsamma kom att utnyttjas i långt mindre utsträckning än man beräknat,
bland annat på grund av att under exportkreditnämndens första
verksamhetsår den allmänna situationen för flertalet exportindustrier väsentligt
förbättrades. Behov av fortsatt garantigivning ansågs likväl föreligga,
och detta motiverades under åren fram till världskriget av de i många
länder kvarstående importförbuden, konlingenteringsbestäinmelsema och valutarestriktionerna
och av de på många marknader, särskilt vid leveranser av
mera betydande omfattning, anmärkningsvärt länga kredittiderna ävensom,
och ej minst, av de i de med vårt land konkurrerande staterna införda, alltmera
utbyggda statliga exportkreditgarantisystemen. Under krigsåren har
exportindustriens behov av garanti mot förlust på grund av valutarestriktioner
ytterligare ökats och gjort sig gällande i nästan lika hög grad vid försäljningar
på kontantbasis som vid kreditavslut. Därjämte har emellertid
exportkreditgarantisystemet av staten tilldelats en ny uppgift, i det att detsamma
kommit att utnyttjas såsom ett instrument inom handelspolitiken. Sä
har skett i samband med handelsavtal med Finland och Tyska Riket.
För bibehållandet av det nuvarande exportkreditgarantisystemet kan, enligt
exportkreditnämndens mening, framföras ett flertal tungt vägande skäl.
Detsamma har sålunda i ej ringa utsträckning möjliggjort eller underlättat
exporten på sådana marknader, dit statsmakterna av olika anledningar funnit
önskvärt att svenska varor skulle utföras, vilket varit till fördel för såväl
det allmänna som näringslivet. Vidare må framhållas, att exportindustrien
knappast torde vara i stånd att efter krigets slut med önskvärd kraft, sannolikt
i ytterst skarp konkurrens, deltaga i kampen örn jordens olika marknader,
därest den icke kan erbjudas motsvarande stöd i form av exportkreditgarantier
som dess utländska konkurrenter. Slutligen torde man ej heller
böra bortse från möjligheten av att sysselsättningsgraden inom viktiga exportindustrier
inom en relativt nära framtid kan bliva sä otillfredsställande, att
exportkreditgarantisystemet kan få en uppgift att fylla som social försvarsåtgärd.
På sålunda anförda skäl har exportkreditnämnden funnit, att dess
bemyndigande alt meddela exportkreditgarantier icke bitr upphöra med utgången
av innevarande budgetår.
Vad angår eventuella ändringar i författningsbestämmelserna synas föreskrifterna
av mera allmän natur böra bibehållas. Anledning saknas sålunda,
enligt exportkreditnämndens mening, att ändra bestämmelserna om att garanti
kan ifrågakomma såväl i samband med export av svenska varor som
vid entreprenadarbeten i utlandet, att garantien kan utfärdas till förmån för
ej blott exportör eller entreprenör utan även kreditgivare, som finansierar
transaktionen, samt ait garantiprocentsatsen ej må sättas högre än att garantitagarens
självrisk med avseende å krediten icke kommer att understiga
25 °/o eller, i fråga om alster av jordbruk eller fiske eller beträffande gatsten
och kantsten, 15 %. Det har vidare befunnits ändamålsenligt, att nämnden
ägt möjlighet att, med hänsyn till omständigheterna, låta garantien avse antingen
att viss procentuell andel av krediten kommer att inflyta eller viss
procentuell andel i uppkommande förlust. Enligt nämndens mening bör förstnämnda
garantiform företrädesvis användas vid enstaka garantier av normal
typ, emedan densamma är ägnad att minska statens risk i jämförelse
med risken vid garantier avseende andel i uppkommande förlust, samtidigt
som garanti tagaren erhåller säkerhet för att hans förlust aldrig kan överstiga
visst belopp, medan garanti av sistnämnda ari är lämplig vid vissa
specialgarantier, såsom garanti för fabrikaiionsrisk, garanti omfattande successiva
leveranser till viss köpare eller vissi land under viss tidsperiod m. m.
Såsom synnerligen lämplig vill exportkreditnämnden framhålla bestämmelsen
om att garantien kan avse såväl risken för förlust på grund av valli fallin
-
o
Kungl. Maj:ts proposition nr 159.
der, tor vars övertagande av stalén särskilda skäl kunna göras gällande, som
risken för förlust på grund av köparens insolvens, i vilket fall utgångspunkten
för garantifrågans prövning blir i viss mån en annan, samt att garantien
kari avse endera av dessa risker eller båda. Att däremot garanti icke lar
meddelas för risken för förlust på grund av kursfall i den valuta, vari kredit
lämnas, har visat sig vara en välbetänkt begränsning av möjligheten till
garantigivning.
Den bestämmelse i författningen, rörande vilken en ändring eventuellt
skulle kunna ifrågasättas, utgöres av stadgandet, att sammanlagda beloppet
av gällande exportkreditgarantier — däri inräknat vad exportkreditnämnden
fått utgiva på grund av beviljad garanti, i den mån utbetalningarna icke
täckas av återbetalningar eller av inkomst av premier, sedan kostnaderna
för nämndens verksamhet gnidits — ej må överstiga .500 miljoner kronor.
Bestämmelserna örn ifrågavarande maximering hava under den tid exportkreditnämnden
varit i verksamhet undergått ett flertal förändringar. Vid exportkreditgarantisystemets
tillkomst den x/t 1933 utgjorde det högsta garantibeloppet
75 miljoner kronor men sänktes, med hänsyn till det förhållandevis
ringa utnyttjandet av garantimöjligheterna, påföljande år till 35 miljoner
kronor. Beloppet har därefter åter höjts, nämligen den */T 1939 till 60 miljoner,
den V7 1941 till 100 miljoner och den 1fi 1942 till nu gällande maximum
30o’ miljoner kronor, varvid samtidigt beräkningssättet ändrades. Maximeringen
har emellertid vid varje tillfälle hittills lämnat en bred mai ginal tor
ytterligare garantigivning.
Exportkreditnämnden framhåller i delta sammanhang, att det sammanlagda
beloppet av utfärdade garantier den 31 december 1943 uppgick till
i runt tal 132 miljoner kronor, varjämte garantier beviljats men ännu ej
utfärdats till belopp av 3 miljoner kronor. Av den författningsenligt möjliga
garantigivningen å 300 miljoner kronor hade följaktligen vid senaste årsskifte
utnyttjats 135 miljoner kronor. Av det maximala garantibeloppet
syntes, under den lid den nya författningen vore avsedd att gälla, minst 67
miljoner kronor behöva reserveras för nuvarande engagement. Den nya
garantigivningen under återstoden av kriget syntes kunna rymmas inom ett
garantibelopp av ett eller annat 10-tal miljoner kronor, varför alltså, örn
nuvarande maximum bibehölles, för garantigivning efter krigets slut skulle
finnas disponibelt ett garantibelopp av omkring 200 miljoner kronor.
Nämnden anför härefter bland annat följande:
I vilken utsträckning garantier komma alt efterfrågas efter krigets slut kan
icke förutses. Garanligivningens omfattning torde emellertid i hög grad bliva
beroende av de särskilda riktlinjer för exportkreditnämndens verksamhet,
vilka kunna komma att uppdragas, och väsentligen betingas av den framtida
ekonomiska politiken. Nämnden anser sig därför icke kunna framlägga
något förslag om ändring av nu gällande högsta ansvarsbelopp, utan finner
det riktigast att frågan örn ansvarsbeloppets storlek underställes statsorgan,
vilka äga bättre förutsättningar än nämnden att allsidigt bedöma garantibehovels
sannolika omfattning. Nämnden vill endast framhålla, att en mera
rik variation av garantiformer än tidigare kan komma att visa sig önskvärd,
vilket i sin tur torde föranleda en ökad efterfrågan på garanti.
Vad angår (leii tidrymd, för unken författningen skall gälla, synes det
nämnden icke föreligga några skäl att frångå nuvarande bestämmelse örn
tvåårsperiod.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 159.
Över ex por t k red il nämndens promemoria hava fullmäktige i riksbanken
den 27 och kommerskollegium den 81 januari 1944 avgivit utlåtanden. Vid
kommerskollegii utlåtande är lögat eli av Sveriges allmänna exportförening
avgivet yttrande i ämnet.
Fullmäktige i riksbanken hava anfört följande:
Det är ännu icke möjligt att bedöma arlen av de statliga stödåtgärder,
sorn etter krigets slut kunna befinnas påkallade i syfte att främja handelsutbytet
med utlandet och sysselsättningen inom det svenska näringslivet. Fullmäktige
anse det emellertid sannolikt, att bland dessa åtgärder beredande är
möjligheter till statsgaranti för exportkredit kommer att visa sig erforderligt.
Några förslag till ändring av nu gällande bestämmelser beträffande garantigivningens
art äro fullmäktige, i likhet med exportkreditnämnden, med hänsyn
till den berörda ovissheten icke beredda att framlägga. Fullmäktige vilja därför
för sin del tillstyrka en förlängning av bemyndigandet att bevilja statsgaranti
tor exportkredit, varvid enligt fullmäktiges mening det nuvarande
högsta ansvarsbeloppet av 300 miljoner kronor bör kunna bibehållas oförändrat
under förutsättning att bemyndigande! begränsas till en period av
ett år.
Fullmäktige förutsätta dock, att frågan örn riktlinjerna för och omfattningen
av garantigivningen upptages till omprövning även före utgången
av denna ettårsperiod, därest möjligheter att bättre än för närvarande överblicka
den handelspolitiska situationen skulle uppstå, exempelvis i anslutning
till de pågående utredningarna angående de ekonomiska efterkrigsproblemen.
Sveriges allmänna exportförening har uttalat i huvudsak följande:
Lxportkreditnämndens verksamhet bade varit till gagn för svensk export
och svensk entreprenadverksamhet i utlandet, ehuru av vissa skäl icke i den
utsträckning, som varit möjlig och rimlig. Föreningen finge understryka angelägenheten
av att nämndens bemyndigande att meddela exportkredit förnyades
utöver det löpande budgetåret tillsvidare för en period ej understigande
ytterligare två budgetår. Nämnden hade i praktiken endast mera undantagsvis
beviljat garanti för mer än 60 procent av kreditrisken, ehuru enligt författningen
det högsta allmänna garantibeloppet finge gå ripp till 75 procent.
Föreningen ville betona behovet av en smidig avvägning av garantisatsen i
olika fall utan att principiella betänkligheter finge stå i vägen mot ett utnyttjande
av den övre gränsen. Med en i sådan riktning ändrad praxis syntes garantisystemet
komma att i ökad utsträckning anlitas av exportnäringarna.
Detta skulle innebära, att systemet å ena sidan beredde våra exportnäringar
ett ökat stöd och å den andra vunne ett vidgat försäkringstekniskt underlag
för rörelsen. Beträffande det maximibelopp, inom vilket garantier måtte få
utställas, finge föreningen —- under hänvisning till att den internationella utvecklingen
under den av nämnden föreslagna förlängda giltighetstiden med
all sannolikhet bomme att medföra mycket stora anspråk på svenska exportkrediter
från utlandets sida — hemställa, att beloppet måtte höjas från
nuvarande 300 miljoner kronor till ett belopp icke understigande 500 miljoner
kronor. Därmed skulle, örn nämndens uppskattning av de sannolika engagemangen
per den 1 juli 1944 visade sig hållbar, ett belopp av omkring 400
miljoner kronor bli disponibelt för löpande garantigivning från och med ingången
av nästkommande budgetår. Föreningen hemställde slutligen, att
Kungl. Maj:t måtte bemyndigas att under utomordentliga förhållanden medgiva
nedsättning i särskilda fall av nu stadgade minimum av 25 procent såsom
regel för exportörens självrisk.
7
Kungl. J\Iaj:ts proposition nr löij.
Kommerskollegium, som vitsordat den betydelse, exportkreditnämndens
verksamhet haft för främjande av våra exportnäringar och underlättande av
svensk entreprenadverksamhet i utlandet, samt lörordat ett fortsatt upprätthållande
av verksamheten i huvudsak i den omfattning och efter de riktlinjer,
som för närvarande tillämpas, har beträffande de från exportföreningens
sida framförda ändringsyrkandena yttrat:
Kollegium vill med avseende å höjningen av maximibeloppet för garantierna
framhålla, att det ännu torde vara för tidigt att söka närmare^ beräkna
det behov, sorn kan komma att föreligga, när kriget i Europa en gang upphört.
Kollegium anser däi-för, att någon höjning av det nu gillande maximibeloppet
av 300 miljoner kronor icke för närvarande bör ifrågakomma, men
förutsätter, att, om behov senare skulle uppstå av en höjning av maximibeloppet,
Kungl. Majit kommer alt göra erforderlig framställning härutinnan.
Exportföreningen har föreslagit viss ändring i exportkreditnämndens
praxis, nämligen att garanti borde beviljas för en högre procentsats av kreditrisken
än den, som nämnden mera regelmässigt brukar tillämpa, nämligen
60 procent. Det torde knappast finnas anledning att i förevarande sammanhang
företa någon direkt ändring i författningsbestämmelserna, och kollegium
vill icke heller ifrågasätta, att nämnden erhåller några ändrade direktiv
forsin garantigivning. Föreningen har också ifragasatt, att Kungl. Maj.t skulle
bemyndigas att under utomordentliga förhållanden medgiva en nedsättning
av det nu stadgade minimum för exportörens självriskandel. Då denna procentsats
redan nu är så begränsad som till 25 procent och för vissa exportvaror,
bl. a. jordbruksprodukter, till allenast 15 procent, bär kollegium svart
att se, att något mera generellt bemyndigande för Kungl. Majit i berörda hänseende
skulle vara önskvärt eller av behovet pakallat savin förhallandena för
närvarande kunna bedömas.
Slutligen vill kollegium påpeka, att frågan örn utformningen av exportkreditgarantien
för efterkrigstiden borde vara ett spörsmål, som lämpligen
bör upptagas i samband med efterkrigsproblemen, och kollegium vill därför
föreslå, att detta spörsmål remitteras till den utredning, som i sådant hänseende
kan komma att vara verksam. I betraktande härav och med hänsyn till
den ovissa utvecklingen på de områden, som beröras av en statlig, exportkreditgarantiverksamhet,
vill kollegium även ifrågasätta, huruvida icke giltighetstiden
för förordningen denna gång bör begränsas till ett år.
Jag ansluter mig till den i ärendet enhälligt uttalade uppfattningen, att Departementsexportkreditnämndens
verksamhet icke bör upphöra i och med utgången av
giltighetstiden för nuvarande bestämmelser angående verksamheten samt alt
denna tid alltså bör förlängas. Om än verksamheten för närvarande bedrives
i förhållandevis ringa omfattning — något som framgår bland annat däiav
att, enligt vad jag inhämtat, sammanlagda beloppet av gällande exportkreditgarantier
under liden 1 januari—29 februari 1944 sjunkit från i runda
tal 135 lill 114 miljoner kronor — så lia dock under nämnda lid nya
garantier beviljats för tillhopa omkring 4 miljoner kronor. Redan under
nuvarande förhållanden har således statsgarantien för exportkredit en
uppgift att fylla. Såsom av nämnden framhållits och i remissyttrandena understrukits
lär nian även kunna räkna med, att elter krigstillståndets upphörande
en avsevärd intensifiering av nämndens verksamhet skall komma att
ö Kungl. May.ts proposition nr 159.
visa sig önskvärd. Emellertid lämnar det nuvarande tidsläget ingen bestämd
ledning för bedömandet av frågan vilka krav som då böra ställas på verksamheten.
Vid sådant^ förhållande finner jag mig, i likhet med nämnden,
icke nu böra föreslå någon ändring i de bestämmelser, som reglera verksamheten.
Jag förordar alltså att dessa bestämmelser, däribland föreskriften
att det på visst sätt beräknade sammanlagda beloppet av gällande garantier
icke må överstiga 300 miljoner kronor, i oförändrat skick förlänas förlängd
giltighetstid. Med hänsyn till det ovissa läge, vari frågan om handelspolitikens
framtida utformning för närvarande befinner sig, torde denna tid, på
sätt bankofullmäktige och kommerskollegium föreslagit, böra omfatta
allenast nästkommande budgetår. Därest redan före utgången av denna ettårsperiod
större klarhet örn berörda spörsmål skulle vinnas och det i anslutning
därtill skulle befinnas önskvärt, att reglerna rörande garantigivningen
snarast möjligt gåves ändrat innehåll, lärer, såsom bankofullmäktige
förutsatt, ett beslut i enlighet med vad jag nyss förordat icke hindra
att omprövningen av dessa regler företages tidigare än eljest skulle blivit
fallet.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen medgiva,
att svenska staten må, i överensstämmelse med nu gällande
bestämmelser, under tiden till och med utgången av budgetåret
1944/45 till belopp av högst 300 miljoner kronor —
dari inräknade de belopp, vartill garantier beviljats eller före
utgången av nu löpande budgetår beviljas — ildädas betalningsansvar
för till utlandet försålda inhemska alster av industri,
jordbruk och fiske.
Med bilall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Åke Hartvig.