Kungl. Majlis proposition nr 149.
1
Nr 149.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående penningbidrag
och premier åt värnpliktiga m. m.; given
Stockholms slott den 18 februari 1944.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Per Edvin Sköld.
Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 18 februari 1944.
Närvarande:
Statsministern Hånsson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
PeHBSSON-BRAMSTORP, WIGFORSS, MÖLLER, SKÖLD, ERIKSSON, QUENSEL, BERGQUIST,
Bagge, Andersson, Domö, Hosander, Gjöres, Ewerlöf, Hubbestad.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, fråga örn penningbidrag
och premier åt värnpliktiga m. m. samt anför:
I. Gällande bestämmelser.
Efter förslag av särskilt tillkallade sakkunniga för utredning av frågan
örn tillgodoräkning av viss värnpliktstjänstgöring för civil verksamhet i
merit- och lönehänseende m. m. framlade Kungl. Majit i propositionen
1942:297 förslag till ändrade grunder för bestämmandet av penningbidrag
Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 149.
40!) 44
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
till de värnpliktiga samt till särskilda premier för värnpliktiga, som uttagits
till officers- eller underofficersutbildning, m. fl. I avbidan på ytterligare
undersökning av möjligheterna att eliminera eller lindra olägenheterna i
utbildnings- och merithänseende för det värnpliktiga befälet och värnpliktiga
specialister förutsattes i propositionen, att bestämmelserna i ämnet skulle
erhålla provisorisk karaktär.
Det sålunda framlagda förslaget godkändes av riksdagen.
De med anledning härav meddelade provisoriska bestämmelserna finnas
innefattade i kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 527). De enligt kungörelsen
de värnpliktiga tillkommande kontanta förmånerna äro i huvudsak av träslag,
penningbidrag och premier.
Penningbidrag utgår med en krona örn dagen under de första 390 tjänstgöringsdagarna
samt för tid därefter med i regel en krona 50 öre örn dagen.
För värnpliktiga med befäls grad utgår dock förhöjt penningbidrag efter en
i kungörelsen intagen löneskala, innebärande avlöning med två kronor för
korpral, två kronor 50 öre för furir, tre kronor för sergeant, fyra kronor för
fänrik, fem kronor för löjtnant och sex kronor för kapten, allt för dag räknat.
Dessa bestämmelser ha emellertid icke ansetts böra träda i kraft med
mindre krigsavlöningsreglementet bringas ur tillämpning, vilket hittills icke
skett.
Premier. Värnpliktig, vilken jämlikt 27 § 1 mom. B värnpliktslagen ålagts
fortsatt tjänstgöring, erhåller jämlikt nämnda kungörelse
250 kronor, därest han med godkända vitsord genomgått plutonchefsskola
och ej skall genomgå jämväl officersaspirantskola; beloppet utbetalas
vid avslutandet av plutonchef sskolan,
likaledes 250 kronor, därest han med godkända vitsord genomgått plutonchefsskola
och erhållit kommendering till officersaspirantskola men underkänts
i eller på grund av sjukdom i förtid avgått från denna; beloppet utbetalas
vid avgången från officersaspirantskolan, samt
1 250 kronor, därest han med godkända vitsord genomgått officersaspirantskola
men icke erhållit kommendering till krigsskola; beloppet utbetalas vid
avslutandet av officersaspirantskolan.
I fråga örn såväl natura- som kontanta förmåner stadgar kungörelsen
principiell likställighet mellan värnpliktiga befälselever, å ena sidan, samt
stat- och reservofficersaspiranter, å den andra, dock med det undantaget,
att premie icke utgår till aspirant, som kommenderats till krigsskolan.
Vidkommande värnpliktig, som jämlikt 27 § 1 mom. C värnpliktslagen
ålagts fullgöra två repetitionsövningar, d. v. s. värnpliktig tilldelad marinen,
vilken tillhör gruppen »sjökaptener och likställda», stadgas i kungörelsen,
att han efter fullgörandet av varje sådan övning äger erhålla premie med
75 kronor.
Slutligen innehåller kungörelsen föreskrifter örn premier till vissa värnpliktiga,
tilldelade flygvapnet, vilka efter ansökan uttagits för särskild utbildning.
Till sådan värnpliktig utgår premie med
250 kronor, därest han med godkända vitsord dels genomgått utbildning
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
till flygskytt (grundläggande flygslagsutbildning), dels ock fullgjort minst
sex månaders fortsatt flygslagsutbildning, samt
1 250 kronor, därest han med godkända vitsord genomgått utbildning till
flygförare (grundläggande flygutbildning jämte fullständig flygslagsutbildning)
eller till bombfällare och navigatör (förberedande militärutbildning
jämte fullständig flygslagsutbildning).
De i kungörelsen angivna beloppen för olika premiekategorier lia bestämts
med hänsyn till de av det nuvarande krisläget betingade förhållandena.
Normalt skulle premiebeloppen utgöra för plutonchefselever 500 kronor, för
elever i officersaspirantskolan 1 500 kronor samt för värnpliktiga sjökaptener
m. fl. 300 kronor, vilka belopp emellertid med hänsyn till den samtliga
värnpliktiga jämlikt 27 § 2 mom. värnpliktslagen åliggande beredskapsövning
nedsatts till förut angivna 250 och 1 250 kronor ävensom för sjökaptener
m. fl. till 75 kronor för vardera av två perioder örn två månader.
Kungörelsens bestämmelser örn premier avse värnpliktiga, vilka jämlikt
1941 års värnpliktslag kommenderats till fortsatt utbildning i plutonchefsoch
aspirantskolor (motsvarande utbildning). Efter framställning av förutnämnda
sakkunniga har emellertid Kungl. Majit genom beslut den 31 december
1942 utfärdat bestämmelser rörande vissa äldre värnpliktigas rätt till
premie. Enligt dessa bestämmelser skola äldre värnpliktiga, som kommenderats
till ifrågavarande utbildning jämsides med de yngre värnpliktiga, i
fråga örn rätt till premie jämställas med de yngre värnpliktiga.
Under den förstärkta försvarsberedskapen har möjlighet funnits att bevilja
värnplilctslån åt värnpliktiga, som till följd av värnpliktstjänstgöring
råkat i ekonomiska svårigheter. Bestämmelserna härom återfinnas i förordningen
den 31 augusti 1940 (nr 824), ändrad genom förordning 1942: 522.
Lånen kunna erhållas av den, som jämlikt 28 § 1 mom. värnpliktslagen
inkallats till värnpliktstjänstgöring (beredskapstjänstgöring). När skäl därtill
äro, äger Kungl. Majit förordna, att bestämmelserna skola äga tillämpning
jämväl å annan personal, som tjänstgjort vid krigsmakten under tid, då
värnpliktiga varit inkallade enligt nyssnämnda lagrum. Med stöd härav
ha bestämmelserna genom kungörelsen den 31 augusti 1940 (nr 825) utsträckts
att gälla även underbefäl i reserven.
För lånen gälla följande allmänna förutsättningar.
Lånen beviljas för visst ändamål. Sökanden skall till följd av värnpliktstjänstgöringen
lia råkat i svårigheter av ekonomisk art, vilka kunna
befaras äventyra hans möjligheter att efter slutad tjänstgöring fullfölja påbörjad
yrkesutbildning eller vinna utkomst i det yrke eller den näring,
varav han före inkallelsen haft sin bärgning, eller vilka eljest innebära en
avsevärd rubbning av hans ekonomi. Sökanden skall lia gjort vad på honom
skäligen ankommit för att avvärja svårigheterna. Sökanden måste antagas
vara ur stånd att utan hjälp av värnpliktslån inom skälig tid övervinna
svårigheterna. Värnpliktslån må beviljas med lägst 200 och högst
5 000 kronor. De äro räntefria och må utlämnas utan säkerhet. Det kan
dock föreskrivas, att säkerhet skall lämnas. Värnpliktslån skall i regel återbetalas
med en femtedel örn året med början fr. o. m. kvartalet näst efter
det ett år förflutit från lånebeslutet. Där omständigheterna därtill föran
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
leda, kan anstånd med amorterings påbörjande beviljas ävensom längre
amorteringstid medgivas. Yärnpliktslånens förvaltning handhaves under
statskontorets överinseende av länsstyrelserna. Låneverksamlieten i övrigt
handhaves av statens arbetsmarknadskommission och av särskilda värnpliktslånenämnder
med biträde av familjebidragsnämnderna.
I detta sammanhang bör även erinras örn de familjebidrag, sorn. värnpliktig
med avlöning enligt för fredstid gällande bestämmelser kan erhålla jämlikt
fredsfamiljebidragsförordningen den 30 juni 1942 (nr 524) eller — örn tjänstgöringen
fullgöres det år, varunder 26 års ålder uppnås, eller senare — jämlikt
krigsfamiljebidragsförordningen samma dag (nr 521).
2. Föreliggande förslag.
I ett den 20 december 1943 avgivet betänkande (statens off. utredn.
1943: 47) ha förutnämnda utredningsmän — expeditionschefen i jordbruksdepartementet
G. A. Bouveng, tillika ordförande, och hovrättsrådet i Svea hovrätt,
löjtnanten i Svea artilleriregementes reserv E. Thomasson — framlagt
förslag rörande meritberäkning m. m. för befälsutbildade värnpliktiga. I betänkandet
lia dessutom förordats vissa ändringar i gällande bestämmelser
rörande penningbidrag och premier ävensom vidgad tillämpning av bestämmelserna
rörande värnpliktslån och familjebidrag.
I sistnämnda hänseenden inhämtas av betänkandet följande.
Penningbidrag.
Utredningsmännen lia anfört, att de icke funnit anledning föreslå ändring
i den provisoriskt fastställda skalan för penningbidrag i annan mån än som
betingades av organisatoriska förändringar. Vid flygvapnet hade befattningen
överfurir tillkommit. Därest överfurir toge avsked och sedermera såsom
värnpliktig inkallades till repetitionsövning, kunde han komma att för
repetitionsövningen erhålla överfurirs grad. Penningbidrag för denna grad
måste därför bestämmas. Befattningshavare i graden närmast under överfurir,
nämligen furir, skulle enligt kungörelsen erhålla 2 kronor 50 öre, i
graden närmast över, nämligen sergeant, 3 kronor. Det syntes ej lämpligt
att här röra sig med mera ojämna belopp än halva krontal. Med beaktande
jämväl av de kvalifikationer, vilka krävdes av överfurir, föresloges ett penningbidrag
av 3 kronor för överfurir.
Premier.
1. Premiernas belopp. I nuvarande statsfinansielia läge lia utredningsmännen
ansett ökade förmåner ej kunna förordas utan mycket starka skäl. En
höjning av premierna på sätt enligt betänkandet Sveriges förenade studentkårers
värnpliktskommitté föreslagit, eller till 900 kronor, respektive 2 100
kronor, skulle för budgetåret 1943/44 lia medfört en ökad kostnad av ungefär
1400 000 kronor. De nuvarande premierna syntes av de värnpliktiga allmänt
ha betraktats såsom en mycket god hjälp vid återgången till den civila utbildningen
eller levnadsbanan. Utredningsmännen ha därför föreslagit, att
någon ändring ej skulle ske i fråga örn premiernas belopp, d. v. s. att dessa
i princip skulle bestämmas till 1 500 kronor och 500 kronor med minskning
under nuvarande förhållanden till 1 250 kronor och 250 kronor.
o
Kungl. Maj-.ts proposition nr 149.
Vidare lia utredningsmännen anfört följande.
Rätten att få premien betald i förtid Ilar medfört åtskilliga olägenheter
vid tillämpningen. Med hänsyn härtill och då det för de befälsutbildade
icke torde vara av avgörande betydelse att lia nämnda rätt, anse vi att densamma
bör borttagas. Eftersom det vidare på något håll ifrågasatts, att
den lägre premien skulle få utbetalas redan vid den egentliga plutonchefsskolans
slut, i stället för, såsom i kungörelsen är avsett, först efter slutet
av den med plutoncliefsskolan förenade trupptjänstgöringen, torde kungörelsens
lydelse böra något jämkas, och även i övrigt torde vissa formella jämkningar
böra göras. I särskild skrivelse framlägga vi förslag till slutgiltiga
bestämmelser.
2. Fråga örn premier åt värnpliktiga i specialtjänst. För de
värnpliktiga i gemen utgör tjänstgöringstiden 450 dagar. För värnpliktig,
som studerar för utbildning till läkare, tandläkare, apotekare, veterinär eller
ingenjör eller eljest i sådana ämnen, att hans insikter kunna vara till särskilt
gagn för krigsmakten, gäller dels att tjänstgöringen fullgöres i särskilt
angiven ordning med avbrott för studiernas fullgörande, dels att honom kan
för bibringande eller vidmakthållande av insikter, erforderliga för avsedd
mobiliseriugsbefattning, åläggas fortsatt tjänstgöring under högst 180 dagar,
fördelade på omgångar under hela värnpliktstiden.
Bestämmelser örn tjänstgöring för värnpliktiga i specialtjänst lia hittills
meddelats för följande kategorier, nämligen inom armén för läkare, tandläkare
och apotekare, veterinärer, gasskyddstekniker, tygtekniker, krigskassörer
och mekaniker samt inom marinen för vissa ingenjörer, intendenter,
tygtekniker, gasskyddstekniker, läkare och tandläkare.
Enligt 128 § inskrivningsförordningen skall värnpliktig i specialtjänst,
innan han må inkallas till fackutbildning,
vid utbildning till läkare lia avslutat den kliniska tjänstgöringen i medicin
och kirurgi utom i vad den omfattar tjänstgöring såsom assistent,
vid utbildning till tandläkare lia avlagt tandläkareexamen,
vid utbildning till apotekare lia avlagt farmacie kandidatexamen samt
vid utbildning till veterinär lia avslutat den praktiska tjänstgöringen vid
veterinärhögskola.
I en den 30 april 1942 dagtecknad promemoria, som låg till grund för
det i propositionen 1942: 297 framlagda förslaget, framhöllo utredningsmännen
rörande frågan örn premier åt värnpliktiga i specialtjänst följande.
A ena sidan gäller för flertalet av de till specialisterna hörande kategorierna,
att den fortsatta tjänstgöringen äger rum inom vederbörandes eget
fackområde, vilket får betraktas såsom både fördel och merit. Å andra
sidan mäste det anses såsom en olägenhet att tjänstgöringen, visserligen
fördelad på relativt korta omgångar, utsträckes över hela värnpliktstiden,
och det är givet, att det för mången kan medföra såväl ekonomisk som
annan olägenhet att vid upprepade tillfällen få avbryta sin civila verksamhet.
Särskilt för dem, vilka i sitt civila yrke lia fasta kostnader — t. ex. en
praktiserande läkares mottagningsvåning och sjuksköterska — kan den
militära tjänstgöringen bliva kännbar nog i ekonomiskt avseende. Att åtgärder
vidtagas till mildrande av dylik ekonomisk olägenhet finna vi över
-
6
Kungl. May.ts proposition nr 149.
ensstämmande med billighet och rättvisa. Därmed är emellertid ej sagt
att detta bör ske genom att ifrågavarande värnpliktiga erhålla premier.
Snarare synes det oss ligga nära till hands att bestämmelserna örn näringsbidrag
göras tillämpliga jämväl å dylik tjänstgöring. Familjebidragsförordningen
är emellertid för närvarande föremål för överarbetning. Bestämmelser
som närmare reglera specialisternas facktjänstgöring äro jämväl under utarbetande.
Med" hänsyn härtill och då något behov av regler för kompensation
åt specialisterna icke. vid det förhållandet att jämlikt övergångsbestämmelserna
till den nya värnpliktslagen stadgandena i 27 § 1 mom. D
värnpliktslagen icke äro tillämpliga å äldre årsklasser, synes föreligga under
budgetåret 1942/43, finna vi det lämpligt att först i samband med avgivandet
av förslag till annan kompensation än ekonomisk sådan upptaga förevarande
fråga till slutlig behandling.
I föreliggande betänkande ha utredningsmännen erinrat, att spörsmålet
behandlats i Sveriges förenade studentkårers värnpliktskommittés rapport
till den s. k. studentriksdagen 1943, varvid anförts, att kommittén visserligen
icke kunde godtaga den av utredningsmännen givna argumenteringen
men likväl icke ville påyrka, att premie skulle utgå till värnpliktiga specialister.
Detta berodde därpå, att avsikten med premien vore, att den skulle
vara en hjälp i utbildningsarbetet efter värnpliktstjänstgöringen och att således
motiven för dess erhållande bortfölle i den mån den längre utbildningstiden
infölle efter avslutad civil utbildning. Därtill bomme att, sedan
numera penningbidraget differentierats efter innehavd tjänsteställning, dessa
specialister antagligen bomme att åtnjuta en högre avlöning under senare
delen av sin militära tjänstgöring än övriga värnpliktiga.
Utredningsmännen ha nu uttalat följande.
Tjänstgörings- och övriga förhållanden äro i vissa hänseenden olika för
värnpliktiga i specialtjänst och för de befälsutbildade. Därav följer att
frågan örn de förstnämndas ekonomiska kompensation får bedömas från
delvis andra utgångspunkter än som skedde beträffande de befälsutbildade.
Det torde till en början kunna fastslås, att högre premie ej bör ifrågakomma
åt värnpliktiga i specialtjänst än den som normalt skall utgå till de
till underofficer utbildade, nämligen 500 kronor eller, därest den förlängda
tjänstgöringen för värnpliktiga i specialtjänst är kortare än 180 dagar, ett i
proportion därtill sänkt belopp. Därest facktjänstgöringen, såsom ofta torde
bliva fallet, fördelas på sex omgångar örn 30 dagar, skulle det alltså högst
kunna bli fråga örn ett premiebelopp av ungefär 80 kronor för varje dylik
tjänstgöringsomgång. Redan med hänsyn till detta belopps ringhet kan det
ifrågasättas, huruvida premie skall utgå.
Eftersom dagavlöningen utgår efter grad samt de värnpliktiga i specialtjänst
i allmänhet efter viss tjänstgöringstid ha högre tjänstegrad eller
tjänsteställning än de befälsutbildade efter lika lång tjänstgöringstid, få de
värnpliktiga i specialtjänst under sin tjänstgöring något mera betalt än sina
kamrater i vapentjänst. Skillnaden i lön är dock ganska obetydlig, och den
torde i huvudsak uppvägas av att en värnpliktig i högre grad torde ha
större, av tjänsten betingade småutgifter än en i lägre grad.
För de värnpliktiga i specialtjänst förläggas vidare de tidigare tjänstgöringsomgångarna
så vitt möjligt till sådana tidpunkter, att de passa in
med deras civila utbildning. De på ett senare stadium infallande kortare
tjänstgöringsomgångarna örn 30 dagar (facktjänstgöringen) torde icke med
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
föra större avbräck eller märkbar försening i den civila banan. Det kan i
sådant avseende erinras därom, att enligt gällande avlöningsreglementen
statsanställd i ordinarie eller extra ordinarie ställning får behålla en del avlönen
under tjänstledighet för värnpliktstjänstgöring.
Dylika korta omgångar torde ofta kunna göras på semestertider, då den
värnpliktige, om han är i annans tjänst, brukar få åtminstone till väsentlig
del behålla sina löneförmåner. —--Ar åter den värnpliktige egen före
tagare,
blir ju hans ställning icke ekonomiskt sämre därav, att semestertiden
använts för sysselsättning, som ger viss inkomst.
Årbetet för en värnpliktig i specialtjänst är ofta att helt jämställa med
arbetet i hans civila yrke och torde praktiskt taget alltid åtminstone likna
det civila arbetet. Militärtjänstgöringen kan alltså för dylika värnpliktiga
i mycket betraktas såsom en direkt utbildning i det civila yrket. Av vår
utredning örn meritberäkningen kommer att framgå, att det ingalunda alltid
är möjligt att låta de befälsutbildade räkna befälsutbildningen såsom merit
i den utsträckning att de få full kompensation. Meritberäkningen låter sig
emellertid i allmänhet enklare genomföra för värnpliktiga i specialtjänst än
för de befälsutbildade.
Premien är såsom värnpliktskommittén anförde i sin nyss nämnda rapport
avsedd att hjälpa den värnpliktige i hans civila utbildning efter värnpliktstjänstgöringen.
Såsom framgår av det förut sagda kommer facktjänstgöringen
att delvis infalla efter det att den civila utbildningen avslutats.
Härtill kommer, att under den del av den senare tjänstgöringen, som infaller
efter 26 års ålder, de värnpliktiga även i fredstid kunna få bidrag enligt
krigsfamiljebidragsförordningen, varigenom näringsidkare också ha möjlighet
att få näringsbidrag.
Efter övervägande av nu nämnda omständigheter ha utredningsmännen
uttalat, att tillräckliga skäl icke funnes för att värnpliktiga i specialtjänst
skulle erhålla premier.
3. Premier åt medlemmar av sjövärnskåren. Utredningsmännen
ha i denna fråga erinrat, att de i sitt förslag till provisoriska bestämmelser
framhöllo, att medlemmar av sjövärnskåren icke borde erhålla premier.
Sjövärnskårens uppgifter och utbildningsförliållanden framgå av följande.
Sjövärnskåren, som rekryteras på frivillighetens väg, ingår i sjöförsvaret
samt har till uppgift att vid förstärkt försvarsberedskap (mobilisering) ävensom
eljest, då så finnes lämpligt, ställa särskilt utbildad personal till krigsmaktens
förfogande.
Utbildningen vid sjövärnskåren anordnas i aspirantkurs (rekrytkurs), underbefälskurs,
fänrikskurs och kaptenskurs samt repetitionskurser ävensom
därutöver dels vid särskilt anordnade kurser och dels i samband med övningar
och föredrag m. m. Underbefälskurs genomgås av aspirant i regel
under första värnpliktstjänstgöringen. För aktiv medlem, vilken ej haft
aspirantutbildning före första tjänstgöring, skall underbefälskursen vara omkring
5 månader, varav högst 3 månader må ingå i första värnpliktstjänstgöringen.
Fänrikskurs anordnas alternativt å en vinterlinje om cirka 7 månader,
vanligen i anslutning till första värnpliktstjänstgöringen, eller å en
sommarlinje örn cirka 6 månader, uppdelad med omkring 3 månader under
två på varandra följande somrar, i regel med början under sommaren närmast
efter första värnpliktstjänstgöringens avslutande. Kaptenskurs omfattar
två månader. Aktiv medlem är skyldig att under ettvart av den aktiva
modlemstidens tre första kalenderår fullgöra en repetitionskurs örn minst 4,
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
högst 6 dagar, samt att därefter tjänstgöra 2 dagar vartannat år. Det är
avsett att frivillig tjänstgöring dessutom skall ske i ej ringa utsträckning.
Under aspiranttjänstgöringen erhålles ingen lön, och aspiranterna få delvis
bestrida kostnaderna för förplägnad. Under utbildningen utöver den
för värnpliktiga i allmänhet bestämda tiden erhålla medlemmarna avlöning
efter grad och efter samma grunder, som gälla för värnpliktiga under den
förlängda befälsutbildningen.
Till fänrikskursen torde i framtiden komma att årligen kommenderas omkring
15 elever. Under nuvarande förhållanden torde antalet tills vidare
bliva omkring det dubbla. De, som under den förstärkta försvarsberedskapen
kommenderas till fänrikskurs, inkallas till beredskapstjänstgöring och få ej
längre militärtjänstgöring än andra värnpliktiga, enär eleverna i fänrikskursen
örn de ej kommenderats till kursen i stället skulle lia fått göra vanlig
beredskapstjänst.
Yid överläggningar mellan utredningsmännen och chefen för sjövärnskären
har denne anfört följande.
Skäl torde icke föreligga att ge kårens medlemmar premie för annan
utbildning än fänrikskursen. Beträffande denna syntes emellertid rättvisan
kräva premier. Utbildningstiden vore minst lika lång som utbildningen till
värnpliktig underofficer. Att tjänstgöringen vore frivillig borde ej betaga
eleverna premie; det hade ansetts självklart, att även de befälselever, vilka
frivilligt anmälde sig till aspirant- eller plutonchefsskolor, skulle erhålla
premie, och lönenämndens förslag om att flygskyttar, flygförare samt bombfällare
och navigatörer, vilka samtliga uttagas på frivillighetens väg, ej skulle
erhålla premier, hade ej vunnit bifall. Därest ej fänrikskurserna särskilt kompenserades,
kunde det antagas, att rekryteringen i framtiden ej bleve tillfredsställande.
I sådant fall finge man överväga, huruvida man ej måste
införa bestämmelser örn tvångsvis uttagning. Det vore dock att beklaga,
därest man skulle finna sig nödsakad att inom denna på frivillig anslutning
byggda kår tillgripa tvångskommendering till en så lång kurs som fänrikskursen,
och en dylik åtgärd kunde befaras komma att menligt inverka å
aspiran trekry teringen.
Utredningsmännen ha framhållit att, eftersom sjövärnskären vore en frivillig
kår, tjänstgöringen för eleverna i sjö värnskårens fänrikskurser icke
kunde anses helt jämförbar med tjänstgöringen för eleverna i plutonchefsoch
aspirantskolor. Sjövärnskären hade emellertid en viktig uppgift inom
vårt marina försvar, och tack vare kårmedlemmarnas intresserade frivilliga
arbete bleve kostnaderna för kårens verksamhet tämligen små i förhållande
till resultaten. Yad kårchefen anfört örn rekryteringen syntes mycket beaktansvärt.
Utredningsmännen ansåge sig därför numera böra, med frångående
av tidigare ståndpunkt, förorda premie för genomgången fänrikskurs
vid sjövärnskären. Fänrikskursens längd syntes motivera lika hög premie
som till plutonchefsskoleeleverna eller 500 kronor. Av samma skäl, som
för närvarande för plutonchefseleverna föranlett premiens minskning till
hälften, borde premien för eleverna i fänrikskursen tills vidare bestämmas
till hälften av det normala beloppet eller alltså till 250 kronor.
Värnpliktslån.
Utredningsmännen lia framlagt förslag av innebörd, att befälsutbildade
även i fredstid skulle kunna erhålla värnpliktslån. I detta avseende ha
utredningsmännen anfört följande.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
Det torde få antagas, att en befälsutbildad någon gång på grund av den
förlängda värnpliktstjänstgöringen råkar i sådana ekonomiska svårigheter,
att han skulle kunna lämpligast hjälpas genom värnpliktslån. Ehuru värnpliktslånen
närmast äro avsedda för krigs- och beredskapsförhållanden, synes
hinder icke möta mot att utsträcka den förmån de avse att giva även till
dem, vilka i fredstid få förlängd tjänstgöring för befälsutbildning. Ehuru
den hjälp som genom ett värnpliktslån gives den enskilde kan få mycket
stor betydelse för honom, torde dylika lån icke komma att behöva beviljas
så många befälsutbildade, att det för staten kommer att röra sig örn mera
avsevärda belopp. Med hänsyn till de befälsutbildades allmänt höga standard
torde staten även kunna räkna med att i de allra flesta fall få tillbaka
de till dem utlämnade värnpliktslånen.
Det kan ifrågasättas, huruvida i fredstid särskilda värnpliktslånenämnder
böra finnas för det fåtal ärenden, varom det här kan bli fråga. För vår del
finna vi det mera lämpligt, att dessa nämnders åligganden under fred handhavas
av länsstyrelserna med biträde av familjebidragsnämnderna. En annan
tänkbar möjlighet är att lånen beviljas centralt av tillsynsmyndigheten för
fredsfamiljebidragsärenden.
Utredningsmännen lia framhållit, att förslaget i denna del icke hade
någon betydelse under nuvarande beredskapsförhållanden. Hänsynen till
de befälsutbildade talade emellertid för att samtliga de åtgärder, genom
vilka det allmänna ville söka utjämna den på dem lagda bördan, i princip
beslutades i ett sammanhang.
Beträffande av utredningsmännen framlagt förslag till förordning örn värnpliktslån
i fredstid torde få hänvisas till betänkandet (s. 177 f.).
Familjebidrag.
Utredningsmännen ha vidare upptagit spörsmålet huruvida icke värnpliktiga,
vilka åläggas längre tjänstgöring än värnpliktiga i allmänhet, borde
under fredstid få komma i åtnjutande av jämlikt krigsfamiljebidragsförordningen
utgående näringsbidrag. Fredsfamiljebidragsförordningen innefattar
icke denna bidragsform.
Härutinnan ha utredningsmännen yttrat:
Av eleverna vid plutonchefs- och aspirantskolorna äro visserligen endast
ett fåtal egna företagare. Det måste emellertid hållas för visst, att ett icke
ringa antal av dem, som nu upptagas såsom studerande eller utan yrke, så
småningom kommer att bliva egna företagare. Det är emellertid icke den
sistnämnda kategorien, som i förevarande sammanhang är mest aktuell. De
befälsutbildade, vilka efter befälsutbildningen få vidare civil utbildning och
sedermera bliva egna företagare, kunna, därest vårt i det följande avgivna
förslag om meritberäkning för inträde i skolor m. m. genomföres, i samma
utsträckning som andra befälsutbildade vid inträde i dessa skolor räkna sig
befälsutbildningen tillgodo. Problemet gäller alltså i första hand på vad
sätt bistånd skall kunna lämnas åt dem, vilka redan vid tiden för befälsutbildningen
äro egna företagare.
Förut har föreslagits, att de till befälsutbildning och till förlängd tjänstgöring
uttagna värnpliktiga i specialtjänst skola kunna erhålla värnpliktslån.
En sådan förmån torde kunna vara just dessa egna företagare till stor
nytta.
10
Kungl. Majlis proposition nr 149.
Beträffande ytterligare särskild hjälp åt egna företagare under värnpliktstjänstgöring
synes det önskvärt att icke tillskapa någon ny hjälpform för
detta mycket begränsade antal värnpliktiga. Det bör därför undersökas,
huruvida ej näringsbidrag enligt krigsfamiljebidragsförordningen är en lämplig
form för denna kompensation.
Enligt 14 § krigsfamiljebidragsförordningen den 30 juni 1942 (nr 521) må
värnpliktig, som driver näring eller rörelse, i den mån behov prövas föreligga,
i stället för familjepenning och bostadsbidrag erhålla näringsbidrag till bestridande
av avlöningskostnader, som uppkomma till följd av att särskild
arbetskraft måste anlitas för att under den värnpliktiges tjänstgöring helt
eller delvis ersätta honom. Näringsbidrag enligt 14 § må ej beviljas, med
mindre det måste antagas, att förutsättningar äro för handen för näringens
eller rörelsens fortsatta drivande. Bidrag må utgå med högst 10 kronor för
dag. Vid bestämmande av bidragets storlek skall hänsyn tagas till det genomsnittliga
normala driftsöverskott, som företaget kan beräknas lämna
under den värnpliktiges tjänstgöring, och till dennes möjligheter att av inkomsterna
från företaget bidraga till den anlitade arbetskraftens avlönande.
I 15 § krigsfamiljebidragsförordningen stadgas att, därest hinder möter mot
näringens eller rörelsens fortsatta drivande under den värnpliktiges tjänstgöring
men förutsättningar finnas för näringens eller rörelsens återupptagande
efter tjänstgöringens slut, särskilt bidrag kan, då synnerliga skäl föreligga,
beviljas för bestridande under tjänstgöringen av utgifter, som prövas nödvändiga
för att näringen eller rörelsen skall kunna återupptagas av den
värnpliktige efter tjänstgöringens slut. Näringsbidrag enligt 15 § må beviljas
med högst 100 kronor för månad.
Krigsfamiljebidragsförordningen äger tillämpning, när värnpliktiga äro inkallade
enligt 28 § 1 mom. värnpliktslagen och krigsavlöningsreglementet
skall tillämpas å dessa värnpliktiga. Förordningen skall därjämte med vissa
undantag och inskränkningar tillämpas å värnpliktiga, som det år de fylla
26 år eller senare fullgöra tjänstgöring enligt 27 § värnpliktslagen.
Erfarenheten torde ha visat, yttra utredningsmännen, att näringsbidraget
inneburit en på det hela taget god lösning av det svåra problemet att tillgodose
näringsidkare under värnpliktstjänstgöring. Krigsfamiljebidragsförordningen
vore redan nu tillämplig å värnpliktiga, som det år de fyllde 26
år eller senare fullgjorde tjänstgöring enligt 27 § värnpliktslagen. Det syntes
lämpligt, att de värnpliktiga, vilka enligt sagda paragraf ålades längre tjänstgöring
än värnpliktiga i allmänhet, alltid under den förlängda tjänstgöringstiden
skulle kunna få näringsbidrag. Detta torde kunna ske på det sättet, att dessa
värnpliktiga berättigades att, under de i krigsfamiljebidragsförordningen angivna''
villkoren, erhålla näringsbidrag enligt 14 § i stället för familjebidrag
enligt fredsfamiljebidragsförordningen eller utöver familjebidrag enligt fredsfamilj
ebidragsförordningen tillika näringsbidrag enligt 15 § krigsfamiljebi dragsförordningen.
Eftersom familjebidragsnämnder skulle finnas även i fredstid,
syntes beviljandet av dessa näringsbidrag ej komma att vålla några svårigheter.
Principbeslut i denna fråga borde fattas utan dröjsmål. Utredningsmännen
lia framlagt förslag till förordning örn ändring i fredsfamiljebidragsförordningen,
i vilket hänseende torde få hänvisas till betänkandet (s. 178).
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
3. Yttranden.
Över utredningsmännens förslag lia yttranden avgivits av därav berörda
myndigheter och organisationer.
Överbefälhavaren har ifrågasatt, att även värnpliktiga i special tjänst, som
ha längre utbildningstid än värnpliktiga i allmänhet, skulle erhålla premier.
Yad i betänkandet anförts mot premier i detta fall syntes till största delen
icke tillämpligt beträffande andra än läkare, tandläkare, apotekare och veterinärer.
Även i fråga örn dessa finge emellertid ej förbises, att de kortare
tjänstgöringsperioderna, som skulle fullgöras under en lång följd av år,
många gånger kunde bliva mycket olägliga. En yngre läkare kunde hindras
att skaffa sig ett fördelaktigt vikariat. Även örn samtliga värnpliktiga av
dessa kategorier hade längre utbildning och denna, så långt det ginge,
anpassades efter deras civila studier, lade staten dock på dessa en tyngre
börda än på värnpliktiga i allmänhet. Rättvisesynpunkten syntes därför
böra medföra, att alla värnpliktiga med längre tjänstgöringstid än den vanliga
erhölle premier, detta desto mera som premier föreslagits skola utgå
även till värnpliktiga, vilkas längre tjänstgöring berodde på frivilligt åtagande.
I en den 18 februari 1944 dagtecknad, särskild skrivelse har därefter tillförordnade
chefen för försvarsstaben, för överbefälhavaren, upptagit frågan örn
premier till värnpliktig, som efter kommendering till officersaspirantskola
eller till utbildning till flygförare (bombfällare, navigatör) av annan anledning
än sjukdom icke erhållit godkända vitsord från skolan eller utbildningen.
I skrivelsen har framhållits, att ett icke obetydligt antal elever i
officersaspirantskolan trots stort intresse för utbildningen samt energiskt
och plikttroget arbete likväl icke kunnat tillgodogöra sig utbildningen i sådan
grad, att de kunnat erhålla godkända vitsord vid utbildningens slut.
Att det först vid ett relativt sent skede av utbildningen blivit klart, att
vissa elever icke uppfyllde de anspråk, som ur militär synpunkt måste ställas
på dem, borde icke läggas dem till last vid bestämmandet av den ekonomiska
kompensationen. Premie syntes i angivna fall böra utgå med under
nuvarande förhållanden 750 kronor. Yederbörande elev borde äga hos Kungl.
Majit ansöka örn premie. Någon anledning att föreslå liknande bestämmelser
beträffande värnpliktiga, vilka vid genomgång av plutonchefsskola eller utbildning
till flygskytt icke erhållit godkända vitsord, syntes åtminstone för
närvarande icke föreligga.
Chefen för armén har ansett, att frågan örn premie jämväl till officersaspirant
eller motsvarande ersättning, exempelvis höjt ekiperingsbidrag, i
detta sammanhang borde upptagas till behandling. Det syntes uppenbart,
att den särskilt för en mindre välsituerad yngling icke obetydliga summan
av 1 500 kronor, som normalt vore avsedd att vid officersaspirantskolans
slut utbetalas till blivande reservofficerare och värnpliktiga officerare men
däremot icke till blivande officerare, måste innebära en lockelse från officersyrket,
i det att beloppet utgjorde ett gott startkapital för en kanske
stundom mera begärlig civil utbildning.
12
Kungl. Majlis proposition nr 149.
Chefen för marinen har anfört följande.
En stor del av befälsutbildade utgjordes av studerande vid högskolor
eller universitet. För dessa innebure befälsutbildningstiden ett stort avbräck
i studierna, för vilket de blott i ringa mån kunde bliva kompenserade genom
de förmåner, som skulle erhållas med tillämpande av de föreslagna bestämmelserna.
På grund av studiernas förlängning, vilken — därigenom att
kurser och tentamensperioder icke kunde utnyttjas — oftast bleve avsevärt
större än befälsutbildningstiden, komme studiekostnaderna att avsevärt ökas
och skuldbördan bliva tyngre att bära. Lån, som tagits i avsikt att amorteras
efter studiernas avslutande, komme genom mellankommande befälsutbildning
att förfalla till betalning redan under själva studietiden i stället
för som beräknats efter densamma. Beträffande de studerande syntes därför
en viss kompensation böra stadgas, förslagsvis i form av penningbidrag eller
lättnader med avseende å termins- eller kursavgifter. Bestämmelser av dylik
eller annan art torde dock ansetts lia legat utanför området för betänkandet,
men uppmärksamhet å problemet hade synts böra fästas även i detta sammanhang.
Försvarets civilförvaltning har erinrat, att värnpliktig redan nu kunde erhålla
näringsbidrag under fredstjänstgöring från och med det år han fyller
26 år. Förslaget ginge ut på, att dylik förmån skulle beredas även vid lägre
ålder. Aven örn endast ett mindre antal värnpliktiga under 26 år tillhörde
yrkesgruppen företagare, finge det i och för sig anses befogat att vederbörande
på ett eller annat sätt kompenserades för den förlängda utbildningstiden.
Då emellertid för sådana värnpliktiga, som tillhörde nämnda grupp,
de svårigheter, som skulle motivera förmånen, i lika mån förelåge under den
första värnpliktstjänstgöringen, förefölle det tveksamt, örn de föreslagna
bestämmelserna komme att bliva av nämnvärd betydelse.
Försvarsväsendets lönenämnd har, då såväl furir som överfurir vore att
hänföra till underbefäl, ansett penningbidraget till överfurir böra fastställas
till två kronor 75 öre för dag eller, därest detta av praktiska skäl icke skulle
anses lämpligt, till det för furir fastställda beloppet två kronor 50 öre för dag.
Överståthållarämbetet har tillstyrkt förslaget, att de befälsutbildade skulle
beredas möjlighet att erhålla värnpliktslån även under normala förhållanden.
Bestyret med lånen borde ankomma på länsstyrelserna. Denna uppfattning
har delats av länsstyrelserna i Stockholms och Örebro län.
Statens arbetsmarknadskommission har i likhet med utredningsmännen ansett,
att värnpliktiga, som fullgöra fortsatt tjänstgöring, böra beredas möjlighet
att erhålla värnpliktslån. Beträffande den myndighet, som skulle bevilja
lånen har anförts följande.
Hedan vid tillkomsten av 1940 års värnpliktslåneförordning ifrågasattes,
huruvida icke ansökningar örn värnpliktslån borde prövas centralt av statens
arbetsmarknadskommission utan särskilda värnpliktslånenämnder. Som skäl
härför framfördes främst, att man härigenom vunne ett enhetligare bedömande
av ansökningarna. Att man slutligen stannade inför nu gällande
ordning med särskilda värnpliktslånenämnder såsom första instans torde dels
ha berott därpå att med den omfattning, som värnpliktslånen kunde förväntas
taga och som de också togo, handläggandet av dylika ärenden skulle
vålla en arbetsbelastning för kommissionen, vilken ur åtskilliga synpunkter
skulle medföra olägenheter, dels ock att man ville utnyttja de möjligheter
Kungl. Maj:ts proposition nr 149. 13
att vinna kännedom om lokala förhållanden, som länsvis inrättade nämnder
skulle bereda.
Enligt kommissionens förmenande kunde omfattningen av deri värnpliktslåneverksamhet,
som skulle föranledas av förevarande förslag, icke bliva
sådan, att hinder ur arbetsbelastningssynpunkt mötte för kommissionen att
handlägga ärendena. Kommissionen holle också före, att det vore av värde,
att kommissionens erfarenheter i fråga om handläggning av dylika ärenden
kunde tillvaratagas. Just med hänsyn till det ringa antal ärenden, som
torde kunna förväntas föranledas av nu förevarande förslag, syntes det kunna
befaras, att en handläggning av ärendena hos de olika länsstyrelserna skulle
komma att åtminstone till en tid medföra skiljaktigheter i fråga örn ansökningarnas
bedömande. Det kunde också erinras, att det, därest ansökningarna
skulle prövas av länsstyrelserna, icke kunde ifrågasättas, att kommissionen
skulle, på sätt gällde i fråga örn värnpliktslån enligt förordningen
den 31 augusti 1940, bliva underställnings- och besvärsmyndighet. Den fördel,
som med nuvarande ordning vore förbunden därmed att kommissionen
kunde genom prövning av underställnings- och besvärsärenden verka för ett
enhetligare bedömande, skulle sålunda icke vara för handen, därest prövningen
lades hos länsstyrelserna. Kommissionen funne sig därför böra förorda
vad utredningsmännen i författningsförslaget föreslagit därom, att värnpliktslån
skulle beviljas av statens arbetsmarknadskommission.
Skulle sedermera annan myndighet än arbetsmarknadskommissionen bliva
förordnad såsom tillsynsmyndighet å familj ebidragsförordningarna, borde
övervägas att förordna denna myndighet jämväl såsom lånebeviljande organ.
Yidkommande frågan örn näringsbidrag har kommissionen framhållit, att
den föreslagna utvidgningen av rätten till näringsbidrag huvudsakligen finge
betydelse i fråga örn dels värnpliktig, som uttoges för fortsatt utbildning
till officer (reservofficer) eller underofficer eller för vederbörliga specialbefattningar
viel flygvapnet, dels ock värnpliktig, som fullgjorde facktjänstgöring
senast det år, under vilket han uppnådde tjugufem års ålder. Yad anginge
sistnämnda värnpliktiga i specialtjänst (läkare, tandläkare, apotekare, ingenjörer,
sjökaptener m. fl.) komme dessa dock att i regel få sin fortsatta tjänstgöring
först efter fyllda 25 år, och dessförinnan syntes de endast undantagsvis
lia möjlighet att etablera sig såsom närings- eller rörelseidkare. Yidare
har kommissionen i ämnet anfört:
Som utredningsmännen framhållit gällde förevarande spörsmål emellertid
i första hand värnpliktiga, vilka redan vid tiden för befälsutbildningen vore
egna företagare.
Aven örn utredningsmännens förslag att införa bidragsformen näringsbidrag
i fredsfamiljebidragsförordningen kunde godtagas, syntes det kunna
ifrågasättas, huruvida det icke vore en lämpligare lösning av förevarande
spörsmål, att krigsfamiljebidragsförordningen i den omfattning, som angåves
i förordningens 1 § 4 morn., gjordes tillämplig under den fortsatta tjänstgöring,
varom i sammanhanget vöre fråga. Till stöd för en dylik uppfattning
kunde anföras följande.
Familjebidrag enligt fredsfamiljebidragsförordningen utginge endast i
form av familjepenning. Aven örn det förhållandet, att denna vore högre
än enligt krigsfamiljebidragsförordningen, möjliggjorde visst hänsynstagande
till bostadskostnaden, gällde detta allenast i fråga örn en relativt låg bostadskostnad.
En värnpliktig i exempelvis 24-års åldern, som fullgjorde
fortsatt tjänstgöring, kunde emellertid lia nått en civil standard, som
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
föranlett honom att för sig och sin familj förskaffa bostad till en relativt
hög kostnad. Till en dylik högre bostadskostnad kunde, då fredsfamiljebidragsförordningen
vore tillämplig, hänsyn icke tagas. Det framstode
mången gång såsom obilligt, att bidrag icke kunde utgå för hela den
bostadskostnad, som måste anses fullt försvarlig med hänsyn till den värnpliktiges
civila förhållanden. Bebodde den värnpliktige egen fastighet skulle
under olyckliga omständigheter svårigheten att bestrida bostadskostnaden,
d. v. s. betala ränta och amorteringar m. m., kunna äventyra fastighetens
behållande. Aven örn i dylikt fall enligt utredningsmännens förslag värnpliktslån
skulle kunna beviljas, kunde det dock ifrågasättas, örn den värnpliktige
icke vore förtjänt av hjälp utan återbetalningsskyldighet.
En ytterligare fördel, som tillämpningen av krigsfamiljebidragsförordningen
skulle medföra, vore, att sjukbidrag kunde utgå. Under längre fortsatt
tjänstgöring kunde kostnaderna för sjukvård åt familjemedlemmarna
komma att uppgå till belopp, som för den värnpliktige vore mycket betungande.
Landsorganisationen i Sverige har icke haft något att erinra mot förslaget
i vad det avser penningbidrag. I fråga örn premierna har landsorganisationen
avstyrkt, att möjligheten till förskottsbetalning borttoges, samt ifrågasatt, örn
icke premierna borde fixeras till högre belopp under vissa förutsättningar.
Tillräckliga skäl att undantaga värnpliktiga i specialtjänst från rätt till premie
syntes ej lia förebragts. Förslaget örn värnpliktslån tillstyrktes.
Sveriges yngre läkares förening har ifrågasatt, örn det icke vore möjligt
att giva de befälsutbildade tillfredsställande kompensation icke såsom föreslagits
i såväl ekonomiskt som i merithänseende utan enbart i form av
väsentligt ökade ekonomiska förmåner. Vidare bär föreningen betonat nödvändigheten
av att de specialutbildade läkarna erhölle skälig kompensation
för sin längre tjänstgöring i form av väsentligt ökade ekonomiska förmåner.
Svenska veterinärläkarföreningen har föreslagit, att till värnpliktig, som
uttagits i special tjänst såsom veterinär, skulle utgå premie med 250 kronor
efter fullgjord fackutbildning, med 250 kronor efter den första facktjänstgöringen
örn 135 dagar samt med ytterligare 250 kronor, sedan 90 dagar
fullgjorts av andra facktjänstgöringen. Till stöd härför har anförts följande.
Huvuddelen av de värnpliktiga veterinärernas tjänstgöringstid är förlagd
till tiden efter de praktiska tjänstgöringarnas vid veterinärhögskolan avslutande,
beträffande facktjänstgöringen huvudsakligen efter avlagd veterinärexamen.
Fackutbildningen örn 90 dagar och den första facktjänstgöringen
örn 135 dagar fullgöras innan de värnpliktiga veterinärerna haft någon eller
ringa inkomst av yrkesutövning. Studietiden vid veterinärhögskolan hade
under de sista åren utgjort omkring sju år. När de värnpliktiga veterinärerna
sålunda hade att fullgöra huvuddelen av sin tjänstgöring, hade de
i regel ådragit sig studieskulder, för vilka de under värnpliktstjänstgöringen
hade ränte- och amorteringsutgifter. Aven örn icke direkta ekonomiska
svårigheter uppkomme för dem, för vilka värnpliktslånen avsåges himna
hjälp, syntes viss kompensation genom pemier vara berättigad. Att premierna
endast skulle betraktas såsom en hjälp i utbildningsarbetet efter
värnpliktstjänstgöringen, framstode beträffande värnpliktiga i specialtjänst
såsom en uppenbar orättvisa.
I allmänhet vunnes första anställning såsom distriktsveterinär — veterinärkårens
flertal utgjordes av distriktsveterinärer — först nio år efter av
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
15
lagd veterinärexamen. Någon tjänstgöring rinder semestertid, som påtalades
av utredningsmännen, kunde sålunda för de flesta värnpliktiga veterinärer
icke ifrågakomma beträffande de tre första 30-dagars perioderna av facktjänstgöringen.
Beaktas borde likaså, att de värnpliktiga veterinärerna på
grund av den fast anställda militärveterinärpersoualens ringa numerär i
krigsorganisationen skulle bestrida de flesta befattningarna såsom kompanioch
plutonckefer vid veterinärtrupperna. Såväl fackutbildningen som facktjänstgöringen
bedreves därför för värnpliktiga veterinärer till icke ringa del
såsom ren befälsutbildning. Yad utredningsmännen anförde, att arbetet forén
värnpliktig i specialtjänst vore att helt jämställa med arbetet i hans civila
yrke och att det praktiskt taget alltid åtminstone liknade det civila arbetet,
hade därför ofta icke giltighet för värnpliktiga veterinärer. Någon direkt
utbildning i det civila yrket vore det sålunda icke uteslutande fråga örn vid
de värnpliktiga veterinärernas tjänstgöring.
Vid bedömandet av frågan örn den ekonomiska kompensationen för värnpliktiga
i specialtjänst syntes också böra tagas hänsyn till att den av den
enskilde, på egen bekostnad förvärvade yrkeskompetensen, som vore orsaken
till, att han uttoges i specialtjänst, direkt nyttiggjordes för krigsmakten.
Studierna vid högskolor m. m. utgjorde grundförutsättning för att de skulle
kunna användas i ansvarsfulla befattningar vid krigsmakten. Samma synpunkter
beträffande utbildningskostnad m. m., som brukade tillämpas vid
lönesättning för tjänstemän, syntes därför böra komma i fråga jämväl i detta
sammanhang.
Sveriges förenade studentkårers värnpliktskommitté har varmt förordat, att
värnpliktslånen göras tillgängliga även för fredstjänstgörande värnpliktiga,
samt vidare uttalat följande.
Då utredningsmännen icke ansett sig kunna tillmötesgå kommitténs önskningar
örn höjning av befälspremiernas belopp, såge kommittén i detta förslag
örn värnpliktslånens fortsättande även under normal fredstjänstgöring
en godtagbar kompensation för de låga premierna. Härigenom lomme den
som nyss genomgått befälsutbildning att få en ytterligare möjlighet att erhålla
kontanta medel till sin utbildning. Självklart finge emellertid innehav
av premie icke utgöra hinder för erhållande av värnpliktslån.
4. Framställning om utsträckt tillämpning av värnpliktsiåneförordningen.
I skrivelse den 14 september 1943 har Svenska reservunder officers förbundet
hemställt, att bestämmelserna i förordningen den 31 augusti 1940 angående
värnpliktslån skulle utsträckas till att gälla jämväl beträffande underofficerare
och flaggkorpraler i reserven, som tjänstgjort vid krigsmakten under tid då
värnpliktiga varit inkallade till tjänstgöring jämlikt 28 § 1 mom. värnpliktslagen.
Till stöd härför har anförts följande.
De allmänna förutsättningarna för beviljande av värnpliktslån överensstämde
mycket nära med de förhållanden, som de långtidsinkallade reservunderofficerarna
vid alla vapenslag men framför allt vid flottan ställdes inför,
då de nuvarande inkallelserna en gång upphörde. En utsträckning av
rätten till värnpliktslån att omfatta jämväl underofficerare och flaggkorpraler
i försvarsmaktens reserver skulle enligt förbundets mening verksamt bidraga
till att underlätta övergången till civil verksamhet för den här berörda personalen.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
Över framställningen lia yttrat sig statens arbetsmarknadskommission oell
tjänsteförrättande chefen för försvarsstaben.
Statens arbetsmarknadskommission bär framhållit, att värnpliktslåneförordningen
redan genom kungörelsen 1940: 825 vore tillämplig på flaggkorpraler
i flottans och kustartilleriets reserver, varför framställningen i denna del
icke syntes påkalla någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd. De skäl, som förbundet
anfört till stöd för sin hemställan, torde närmast avse försvarsväsendets
reserver tillhörande förtidsavgångna och i reserven utnämnda
underofficerare, men samma skäl kunde jämväl, erinrar kommissionen, åberopas
för att förordningen gjordes tillämplig å samma kategorier officerare
och civilmilitära beställningshavare i reserven ävensom officerare i väg- och
vattenbyggnadskåren, i fredstid konstituerade landstormsofficerare samt i
fredstid tili officers eller underofficers tjänsteställning konstituerad (förordnad)
personal vid frivilliga automobilkåren, sjövärnskåren och svenska
röda korsets frivilliga sjukvårdstrupper. Kommissionen holle därför före,
att ett bifall till den gjorda framställningen i vad den avsåge underofficerare
i reserven borde avse jämväl ovannämnda kategorier officerare och civilmilitära
beställningshavare i reserven m. fl. Däremot kunde kommissionen
icke finna några skäl vara för handen, att förordningen skulle göras tilllämplig
å från aktiv stat pensionsavgången personal, som kvarstode i reserven,
och ej heller å personal, som innehade anställning på reservstat eller från
reservstat pensionsavgången personal. Vidare har kommissionen yttrat:
Kommissionen holle före, att det för reservpersonalen skulle kunna i avsevärd
omfattning undanröja de ekonomiska svårigheter, som kunde lia förorsakats
av långvarig beredskapstjänstgöring, genom att personalen i fråga
under i värnpliktslåneförordningen stadgade förutsättningar medgåves erhålla
värnpliktslån.
En medverkan från statens sida för undanröjande eller minskande av på
grund av militärtjänstgöringen uppkomna ekonomiska svårigheter syntes
också kunna vinnas med, efter vad det kunde antagas, små ekonomiska uppoffringar
för statsverket. En ytterligare fördel med värnpliktslånevägen
syntes vara, ett den relativt fria prövningen av behov och andra förutsättningar
för värnpliktslån icke på samma sätt som andra tänkbara former för
stödverksamhet, t. ex. genom tjänstgöringspremier, medförde, att avgörandet
i det särskilda fallet skulle kunna anses vara mer eller mindre prejudicerande.
I 9 § värnpliktslåneförordningen stadgades, att ansökan örn värnpliktslån
skulle göras senast tre månader efter det sökanden avslutat sin värnpliktstjänstgöring
eller, därest tjänstgöringen avslutats före värnpliktslån ef ör ordningens
ikraftträdande, senast tre månader därefter; dock kunde, där särskilda
omständigheter därtill föranledde, lån beviljas på grund av senare gjord
ansökan. Skälet för berörda stadgande torde framför allt ha varit, att därest
värnpliktig icke gjort ansökan inom här stadgad tid av tre månader, det
syntes kunna antagas, att de av tjänstgöringen eventuellt förorsakade ekonomiska
svårigheterna icke vore alltför betungande.
I överensstämmelse härmed borde stadgas, att vad i 9 § första stycket
värnpliktslåneförordningen sades örn nämnda förordnings ikraftträdande skulle
avse ikraftträdandet av Kungl. Majt:s kungörelse örn utsträckt tillämpning
av värnpliktslåneförordningen.
Vidare ville kommissionen föreslå, att bifall till framställningen begrän -
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
sades till att avse reservpersonal, som tjänstgjort efter viss tidpunkt, förslagsvis
ett år före ikraftträdandet av kungörelse om utsträckt tillämpning av
värnpliktslåneförordningen.
Tjänsteförrättande chefen för försvarsstaben har förordat utvidgande av
rätten till värnpliktslån till att omfatta underofficerare i försvarsväsendets
reserver på de skäl Svenska reservunderofficersförbundet anfört. Såsom
statens arbetsmarknadskommission anfört, borde emellertid värnpliktslåneförordningen
göras tillämplig jämväl på officerare och civilmilitär personal i
försvarsväsendets reserver med undantag av pensionsavgången och i reserven
kvarstående personal samt på officerare i väg- och vattenbyggnadskåren.
Däremot funnes icke någon anledning att, såsom arbetsmarknadskommissionen
föreslagit, utvidga värnpliktslåneförordningens tillämpningsområde till att omfatta
i fredstid konstituerade landstormsofficerare och i fredstid till officers
tjänsteställning konstituerad personal vid frivilliga automobilkåren, eftersom
dessa personalkategorier från och med 1 januari 1944 bomme att utgå
ur den militära organisationen.
Personalen vid sjövärnskåren och svenska röda korsets frivilliga sjukvårdstrupper
utgjordes av värnpliktiga och krigsfrivilliga. I den mån personalen
vore värnpliktig, hade den redan nu möjlighet att erhålla värnpliktslån.
Krigsfrivillig personal hade tidigare icke ansetts böra komma i åtnjutande
av värnpliktslåneförordningens förmåner och någon ändring i princip härvidlag
hade icke föreslagits. Någon anledning att behandla krigsfrivilliga, som
tillhörde sjövärnskåren och röda korset, annorlunda än andra krigsfrivilliga,
syntes icke finnas. En utvidgning av värnpliktslåneförordningens tillämpningsområde
härvidlag avstyrktes därför, såvida icke förordningen skulle anses
böra utvidgas till att omfatta krigsfrivilliga över huvud taget. Tjänsteförrättande
försvarsstabschefen tillstyrkte vad arbetsmarknadskommissionen
anfört örn ikraftträdandet av de nya bestämmelserna samt av begränsningen
av dessa till att avse personal, som tjänstgjort efter viss tidpunkt.
De såsom befäl lämpligaste värnpliktiga och de värnpliktiga, som på Departementsgrund
av sin yrkesinriktning äro skickade att fullgöra specialtjänstgöring, chefen.
tagas jämlikt 1941 ars värnpliktslag i långt högre grad än övriga värnpliktiga
i anspråk i försvarets tjänst. Såsom i propositionen 1942:297 närmare
utvecklats är det ur olika synpunkter angeläget att såvitt möjligt är avlägsna
de olägenheter, som härigenom för dessa värnpliktiga uppkomma i deras
civila gärning. I sådant syfte lia vissa av ifrågavarande värnpliktiga genom
beslut av 1942 års riksdag tillerkänts särskild ersättning i form av förhöjda
penningbidrag under värnpliktstjänstgöringen och i form av särskilda premier,
varvid dock förutsatts, att bestämmelserna örn penningbidrag icke skola
träda i kraft med mindre krigsavlöningsreglementet bringas ur tillämpning.
Samtidigt förutsattes, att utredning skulle verkställas rörande möjligheterna
att eliminera eller lindra olägenheterna i utbildnings- och merithänseende
för det värnpliktiga befälet och de värnpliktiga specialisterna.
Den utredning, som enligt det föregående i sistnämnda hänseende verk
Bihang
till riksdagens protokoll 1914. 1 sami. Nr 149. 409 u 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
ställts, har utmynnat i förslag till bestämmelser rörande rätt för statliga
och vissa likställda befattningshavare att i olika hänseenden tillgodoräkna
befälsutbildningen i merithänseende och för löneklassplacering samt såsom
tjänstår för pension. Vissa motsvarande åtgärder ha föreslagits beträffande
arbetare i statstjänst, varförutom riktlinjer skisserats för en motsvarande
reglering såvitt angår andra arbetare ävensom tjänstemän hos kommuner
och enskilda arbetsgivare. Ävenledes lia förslag framlagts rörande tillgodoräknande
av befälsutbildningen såsom merit för inträde i vissa högre
och lägre skolor m. m.
Vid de överväganden, som ägt rum i denna fråga, har befunnits att berörda
spörsmål böra bedömas i sitt samband med de önskemål, som i likartade
hänseenden framställts beträffande inom försvarsväsendet fast anställt manskap.
1942 års civilanställningssakkunniga, som hittills icke funnit sig
kunna upptaga denna fråga till slutlig omprövning, lia därför av mig under
hand anmodats att skyndsamt slutföra sin utredning i denna del. Därefter
torde chefen för finansdepartementet komma att anmäla förevarande
frågor, vilka till huvudsaklig del synas vara av natur att kunna av Kungl.
Maj.-t avgöras utan riksdagens hörande. Utan hinder härav torde cheferna
för vederbörande statsdepartement komma att inom den närmaste tiden anmäla
den del av föreliggande utredning, som avser tillgodoräknande av befälsutbildning
såsom merit för inträde i vissa skolor m. m. I detta sammanhang
anser jag mig därför icke böra närmare ingå på den i nu berörda delar
föreliggande utredningen.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att 1942 års bestämmelser rörande
penningbidrag och premier åt ifrågavarande värnpliktiga förlänats provisorisk
giltighet i avvaktan på resultatet av nyssberörda utredning rörande meritberäkning
m.m. för de värnpliktiga, vilka uttagas till längre fredstjänstgöring än
övriga värnpliktiga. Dessa provisoriska bestämmelser, vilka avse värnpliktiga
inom samtliga försvarsgrenar, lia blivit föremål för förnyad prövning i anslutning
till nämnda utredning. Vederbörande utredningsmän ha härvid
kommit till den uppfattningen, att ett genomförande av de av dem förordade
åtgärderna för tillgodoräknande av kvalificerad värnpliktstjänstgöring i meritoch
lönehänseende icke påverkar avvägningen av de ekonomiska förmåner
för nämnda värnpliktiga, som 1942 års provisoriska bestämmelser innefatta.
För egen del är jag av samma uppfattning och förordar alltså, att nämnda
bestämmelser med de ändringar, som i det följande förordas, göras definitiva.
Härvid böra premierna fixeras till de belopp, som i fredstid ansetts erforderliga
— enligt det föregående för olika kategorier värnpliktigt befäl 500
kronor, 1,500 kronor respektive 300 kronor — men samtidigt föreskrift meddelas
örn den nedsättning av premierna till 250 kronor, 1,250 kronor respektive
150 kronor, som även fortsättningsvis bör äga rum så länge nuvarande
förhållanden föreligga. Bestämmelserna örn penningbidrag böra icke träda i
kraft så länge krigsavlöningsreglementet är i tillämpning.
Jag övergår härefter till de frågor örn jämkningar i förevarande bestämmelser,
som av utredningsmännen övervägts.
19
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 149.
Beträffande penningbidragen lia utredningsmännen icke ifrågasatt annan
ändring än införande av föreskrift rörande storleken av penningbidrag till
överfurir. Med hänsyn till de för sådan beställningskavare gällande kvalifikationerna
har bidraget föreslagits skola utgöra tre kronor för dag. Då
emellertid överfurir är att hänföra till underbefäl, kan jag i likhet med försvarsväsendets
lönenämnd icke förorda samma penningbidrag till överfurir
som till underofficer utan föreslår, att bidraget bestämmes till två kronor
75 öre. Nämnvärd praktisk olägenhet av att bidraget fastställes till brutet
krontal torde icke uppkomma.
I de provisoriska bestämmelserna örn premier ha utredningsmännen
övervägt vissa ändringar, avseende dels ökning av premiernas storlek, dels
ock sådan utvidgning av bestämmelserna, att dessa skulle komma att omfatta
även värnpliktiga i specialtjänst samt medlemmar av sjövärnskåren.
Beträffande premiernas storlek ha utredningsmännen framhållit, att i
nuvarande statsfinansiella läge ökade förmåner icke kunde förordas utan
mycket starka skäl, samt för sin del föreslagit, att ändring av premiebeloppen
icke skulle vidtagas. I avbidan på de åtgärder, som vidtagas för
att i andra hänseenden kompensera ifrågavarande värnpliktiga för den förlängda
värnpliktstjänstgöringen, biträder jag denna uppfattning.
Onekligen kunna vissa skäl anföras till förmån för de från skilda håll framställda
förslagen örn medgivande av premier jämväl åt värnpliktiga i specialtjänst.
Emellertid måste vid bedömandet av denna fråga beaktas, att premierna
principiellt äro avsedda att utgöra ett stöd åt de värnpliktiga för underlättande
av övergången till civilt arbete. Då fredstjänstgöringen för ifrågavarande
för specialtjänst avsedda värnpliktiga delvis infaller efter avslutandet
av den civila utbildningen och denna tjänstgöring i viss utsträckning
måste betraktas som utbildning för det civila yrket, finner jag i likhet
med utredningsmännen övervägande skäl tala för att värnpliktiga i specialtjänst
icke böra tillerkännas premier. Jag förutsätter emellertid, att frågan
må kunna framdeles ånyo upptagas med ledning av då föreliggande erfarenheter.
De olägenheter, som genom den förlängda värnpliktstjänstgöringen kunna
uppkomma för ifrågavarande värnpliktiga — särskilt sådana som ägna sig
åt fri näringsverksamhet — torde förminskas vid bifall till efterföljande förslag
örn införande av rätt för bland annat dessa värnpliktiga till värnpliktslån
och eventuellt också utvidgad rätt till familjebidrag jämväl i fredstid.
Härigenom skulle jämväl i viss utsträckning tillgodoses de av chefen för
marinen anförda synpunkterna.
Sjövärnskårens medlemmar äga enligt nu gällande provisoriska bestämmelser
icke rätt att utfå premier. I denna fråga yttrade jag vid anmälan av propositionen
1942: 297 (sid. 19), att det med hänsyn till den tjänstgöring, som
utöver den vanliga värnpliktsutbildningen skulle krävas av kårens medlemmar,
enligt min mening kunde ifrågasättas, örn icke premier i viss utsträckning
borde utgå till medlemmarna. Jag förutsatte därför, att denna
fråga skulle av utredningsmännen ytterligare övervägas.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
Bärande skäl synas mig föreligga att i överensstämmelse med utredningsmännens
nu föreliggaude förslag medgiva premie för genomgången fänrikskurs
vid sjövärnskåren med samma belopp som till elev i plutonchefsskola
(motsvarande utbildning), eller alltså under normala förhållanden 500 kronor
och under nuvarande förhållanden 250 kronor. Jag vill i anslutning härtill
erinra, att kårens medlemmar under tjänstgöring vid flottan utöver 450 dagar
jämlikt beslut av 1942 års riksdag avlönas på samma sätt som gäller för
värnpliktiga av motsvarande grader.
Yad de sakkunniga anfört rörande borttagande av möjligheten att i förtid
utbekomma premie ger mig icke anledning till erinran.
Det torde få ankomma på Kungl. Majit att, med beaktande av det nu
anförda, meddela bestämmelser rörande penningbidrag och premier åt värnpliktiga.
I samband härmed kan, såsom utredningsmännen antytt, det visa
sig behövligt att med ledning av vunna erfarenheter vidtaga vissa andra
jämkningar i de provisoriska föreskrifterna. I anslutning till vad tillförordnade
chefen för försvarsstaben anfört torde vidgad möjlighet böra beredas
Kungl. Majit att kompensera värnpliktig, som efter erhållen kommendering
till officersaspirantskola (motsvarande utbildning) eller till utbildning till
flygförare eller till bombfällare och navigatör av annan anledning än sjukdom
icke erhållit godkända vitsord från skolan eller utbildningen. Liksom
vid avbrott på grund av sjukdom bör det emellertid ankomma på Kungl.
Majits prövning i det särskilda fallet, örn och i vad mån premie skall utgå.
Såsom av det föregående framgår har under den förstärkta försvarsberedskapen
sedan september 1940 möjlighet funnits att bevilja värnpliktslån
åt värnpliktiga, som till följd av värnpliktstjänstgöring råkat i ekonomiska
svårigheter. Utredningsmännen lia nu föreslagit, att denna förmån skall
komma jämväl dem till godo, som under fredstid lia att fullgöra fortsatt
tjänstgöring jämlikt 27 § 1 mom. B—D värnpliktslagen samt fortsatt tjänstgöring
vid flygvapnet för utbildning till flygförare, bombfällare och navigatör
eller flygskytt ävensom utbildning till reservofficer i vad denna överstiger
tjänstgöringen enligt 27 § 1 mom. A värnpliktslagen. Förslaget har i huvudsak
tillstyrkts av de i ärendet hörda myndigheterna. För egen del finner
jag det sålunda framlagda förslaget utgöra en ändamålsenlig komplettering
av de förmåner, som nu tillkomma ifrågavarande värnpliktiga, och har alltså
i princip icke något att erinra mot de sakkunnigas förslag i denna del.
Bestämmelser rörande de nuvarande för beredskapsförhållanden avsedda
värnpliktslånen lia, såsom av det föregående framgår, meddelats i en med
riksdagen utfärdad förordning. Enligt denna förordning handhaves värnpliktslånens
förvaltning under statskontorets överinseende av länsstyrelserna
och låneverksamheten i övrigt av statens arbetsmarknadskommission och av
särskilda värnpliktslånenämnder — en i varje län (Stockholms stad) — med
biträde av de i krigsfamiljebidragsförordningen avsedda familjebidragsnämnderna.
Att för verksamheten avsetts en så relativt omfattande organisation
sammanhänger givetvis därmed, att låneverksamheten under beredskapstiden
måste bedrivas i förhållandevis stor omfattning. Då verksamheten i
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
fredstid torde komma att få en väsentligt mindre omfattning, kan det icke
vara behövligt att vid bifall till förutnämnda förslag för fredsförliållanden
bibehålla ifrågavarande organisation. För egen del finner jag det möjligt,
att lånen i fredstid beviljas centralt av lämplig myndighet, och utgår från
att även i övrigt förenklingar i de nuvarande bestämmelserna, med bibehållande
i princip av reglerna rörande lånens ändamål och storlek, skola
vara möjliga att genomföra. Då denna verksamhet bör även i fredstid bedrivas
i kontakt med familjebidragsverksamheten, torde ifrågavarande värnpliktslån
lämpligen böra beviljas av den myndighet, som jämlikt fredsfamiljebidragsförordningen
av Kungl. Majit skall utses att öva tillsyn över
förordningens tillämpning.
De nuvarande värnpliktslånen finansieras från fonden för låneunderstöd.
För ändamålet har riksdagen under nämnda fond anvisat å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1940/41 ett reservationsanslag av o 000 000 kronor
och å riksstaten förbudgetåret 1941/42 ett reservationsanslag av 4000 000 kronor.
Av det belopp örn tillhopa 9 000 000 kronor, som sålunda hittills anvisats
för ändamålet, stå enligt från arbetsmarknadskommissionen lämnad uppgift
för närvarande i runt tal 2 750 000 kronor till förfogande för beviljande
av nya lån. De lån, som i fredstid må komma att utgå, torde böra tills vidare
finansieras med ianspråktagande av de medel, som vid den förstärkta
försvarsberedskapens upphörande må komma att återstå av de hittills anvisade
anslagen under fonden för låneunderstöd. Då det emellertid av praktiska
skäl synes på längre sikt lämpligt, att beredskapslånen särskiljas från
de i fredstid utgående, förutsätter jag, att en särskild lånefond i sinom tid
skall uppläggas för sistnämnda lån. Förslag härutinnan torde få framdeles
underställas riksdagen.
Det synes tillräckligt, att för fredstid ifrågavarande föreskrifter i likhet
med exempelvis motsvarande bestämmelser rörande studielån meddelas i av
Kungl. Majit utfärdad kungörelse. Jag förutsätter, att det skall ankomma
på Kungl. Majit att, i huvudsaklig överensstämmelse med de i förutnämnda
förordning meddelade föreskrifterna med de förenklingar, som enligt det
föregående kunna befinnas erforderliga, utfärda bestämmelser i ämnet. Härtill
bör riksdagens bemyndigande utverkas.
I detta sammanhang bör även beröras Svenska reservunderofficersförbundets
förutnämnda framställning örn utsträckt tillämpning av värnpliktslåneförordningen.
Den av förbundet upptagna frågan synes mig lämpligen
böra göras till föremål för övervägande i samband med de åtgärder i olika
avseenden, som måste vidtagas vid ett avvecklande av den förstärkta försvarsberedskapen.
Det är min avsikt att i nämnda sammanhang taga ställning
till det väckta spörsmålet och framlägga de förslag i ämnet, vartill må
finnas anledning. Därest förhållandena så skulle påkalla, torde det få ankomma
på Kungl. Majit att meddela bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse
med arbetsmarknadskommissionens förslag. Jag vill erinra, att
jämlikt 1 § förordningen örn värnpliktslån Kungl. Majit, när särskilda skäl
därtill äro, äger förordna, att bestämmelserna i förordningen skola äga tilllämpning
jämväl å annan personal jin värnpliktiga.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
Såsom av det föregående inhämtas ha de sakkunniga framlagt förslag
av innebörd att värnpliktiga, vilka enligt 27 § värnpliktslagen åläggas längre
tjänstgöring än värnpliktiga i allmänhet, skola berättigas att under de i
krigsfamiljebidragsförordningen angivna villkoren komma i åtnjutande av
näringsbidrag. Utredningsmännen lia framhållit att, enär krigsfamiljebidragsförordningen
nu är tillämplig å alla inkallade värnpliktiga, ifrågavarande
förslag för närvarande ej har omedelbar betydelse. Det har emellertid synts
de sakkunniga angeläget, att principbeslut i frågan utan dröjsmål fattas.
För egen del finner jag det följdriktigt, att ifrågavarande värnpliktiga
komma i åtnjutande av en dylik utvidgning av rätten till familjebidrag. På
denna väg synes det möjligt att i någon mån bereda lättnad för dem av
ifrågavarande värnpliktiga, vilka såsom fria näringsidkare icke få fördel av de
bestämmelser, som kunna komma att meddelas rörande tillgodoräknande av
värnpliktstjänstgöring i merit- och lönehänseende och som av naturliga skäl få
sin största betydelse för anställda. I princip är jag därför beredd att förorda
en utvidgning av familjebidragsförmånerna, anslutande sig till det av mig
förordade förslaget örn införande jämväl av rätt till värnpliktslån för sådana
värnpliktiga. Emellertid finner jag i likhet med arbetsmarknadskommissionen
det kunna övervägas, örn icke en lämpligare lösning vore, att krigsfamiljebidragsförordningen
i den omfattning, som angives i förordningens 1 §
4 morn., göres tillämplig under den fortsatta tjänstgöring, som bär är i
fråga. Härigenom ernås en bättre anpassning av förmånerna efter förhållandena
i de individuella fallen. Några större kostnader torde en sådan
utvidgning av krigsfamiljebidragsförordningens tillämpningsområde icke medföra.
För egen del finner jag sistnämnda spörsmål — som icke blir aktuellt
förrän i samband med övergång till fredsförhållanden — böra upptagas till
ytterligare övervägande. Jag anser mig således icke böra i detta sammanhang
framlägga slutligt förslag i ämnet. Ehuru Kungl. Majit jämlikt 1 § krigsfamiljebidragsförordningen
torde äga rätt meddela bestämmelser i ämnet,
synes det mig lämpligt att frågan underställes riksdagen. Jag utgår från
att förslag i ämnet skall kunna föreläggas 1945 års riksdag.
I detta sammanhang må slutligen beröras en fråga, som äger visst samband
med förevarande spörsmål. Värnpliktiga officerare och underofficerare
äga åtnjuta fri förplägnad. Sin förplägnad böra de erhålla gemensamt med
fast anställda officerare respektive underofficerare. Då dessa på de flesta
förband erlägga mässavgift, vilken användes till bland annat tidningar, telefon,
servis och utgifter för serveringspersonal, och det icke är möjligt att
från sådan avgift befria vissa av dem, som erhålla tillträde till mässlokalerna,
synes det ofrånkomligt, att mässavgift erlägges jämväl av värnpliktiga
officerare och underofficerare. I betraktande av det värnpliktiga
befälets jämförelsevis små löneförmåner har Kungl. Majit på framställning
av chefen för armén, vilken framställning tillstyrkts av arméförvaltningens
intendentur- och civila departement samt försvarsväsendets löne
-
23
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 149.
nämnd, genom beslut den 12 november 1943 medgivit, att till mässkassa
vid arméns truppförband må utgå ersättning, beräknad högst efter femton
öre för dag för envar värnpliktig officer och tio öre för dag för envar värnpliktig
underofficer. Kostnaderna härför bestridas från vederbörligt anslag
till kasern- och förplägnadsutredning och från lägerkassemedel. Motsvarande
beslut har meddelats beträffande kustartilleriet.
Ett bifall till förslagen örn ändrade grunder för penningbidrag och premier
torde icke påverka beräkningen av anslagen till de värnpliktigas avlöningar
för nästkommande budgetår. Till frågan örn äskande av anslag
härför för nämnda budgetår torde jag framdeles få återkomma.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag nu hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen
att bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i det föregående av mig anförts meddela bestämmelser
rörande penningbidrag till värnpliktiga samt premier
och värnpliktslån till värnpliktiga befälselever m. fl.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Magnus Lagercrantz.