Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Nr 147.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 59 § byggnadsstadgan den 20
november 1931 (nr 364); given Stockholms slott den
25 februari 1944.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för denna dag, inhämta
riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till kungörelse örn ändrad
lydelse av 59 § byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364).

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 1944

1 sami. Nr 14 7.

Kungl. Majlis proposition nr 1A7.

Förslag

till

Kungörelse

örn ändrad lydelse av 59 § byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364).

Härigenom förordnas, att 59 § byggnadsstadgan den 20 november 1931
skall erhålla följande ändrade lydelse.

59 §.

1 mom. Byggnad skall vara försedd med erforderliga takluckor eller
andra öppningar för uppstigning på taket.

Uppstigningsöppning skall hava ett dagermått av minst 50 X 60 centimeter.
Uppstigningsöppning i yttertak skall vara försedd med lucka av
plåt. Fönster i sådan lucka skall utgöras av trådglas.

Mellan vindsgolv och uppstigningsöppning i tak skall finnas fast stege
liksom även mellan översta våningsplanet och vindsplanet, därest trappförbindelse
saknas.

överstiger skorstens höjd över takytan på den sida, från vilken tillträde
till skorstenen lättast kan erhållas, 1,2 meter, skall järnstege finnas på
skorstenen.

2 mom. Byggnad, vars höjd överstiger 8 meter, skall, där ej Konungen
för viss stad annorlunda förordnar, tillika förses med hållfasta och varaktiga
anordningar till skydd mot olycksfall vid arbete å taket, därvid skall gälla
följande:

1. Tak, som lutar 1: 4 eller mera, skall förses med nockräcke av stadigt
järnrör i lämpliga fästanordningar. Räcket skall vara beläget omkring 15
centimeter från takytan samt vid ena sidan av och i jämnhöjd med taknocken.
Är genom taknocken uppdragen skorsten eller liknande anordning,
skall vid dennas nedre sida anordnas nockräcke eller runt densamma
anbringas skorstensband med handgrepp.

2. Å tak, som lutar 1: 4 eller mera, skall därjämte vid takfoten eller
takbrott antingen anordnas ståndränna eller annan rännanordning, som
lämnar stadigt fotfäste, eller ock utföras snöräcke, dock att snöräcke icke
bör anordnas vid vinkelrännas utlopp eller eljest, när därigenom större
snöanhopning kan uppstå.

Kungl. Majlis proposition nr 147.

sedd för förbindelse med skorsten, mellan öppningen och skorstenen. Är
å sådant tak avståndet i sidled mellan skorsten, som skall rensas av skorstensfejare,
och närmaste uppstigningsöppning större än en meter, skall
mellan denna och skorstenen takbrygga utföras med en bredd av minst
25 centimeter.

4. Takfönster med större dageröppning än 60 X 80 centimeter samt
lanterniner skola, örn de uppskjuta mindre än 35 centimeter över takytan,
upptill och vid sidorna omgärdas med skyddsräcke av minst 75 centimeters
höjd. överstiger takfönstrets eller lanterninens bredd 4 meter, skall räcket
framdragas även vid nedre sidan.

Ljusbrunn skall omgivas med räcke eller annan skyddsanordning med
en höjd av minst 75 centimeter.

3 mom. Avvikelse från bestämmelserna i 1 och 2 mom. må medgivas av
byggnadsnämnden, då särskilda skäl därtill äro.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1944, då i byggnadsordning
eller brandordning intagna bestämmelser, som innefatta avsteg från vad i
kungörelsen stadgas, skola upphöra att gälla.

Bestämmelserna i 1 mom. första stycket samt 2 mom. skola gälla även
i fråga om byggnader, för vilka byggnadslov beviljats före kungörelsens
ikraftträdande, därvid skall iakttagas:

att föreskrivna åtgärder skola vara utförda senast inom fem år från
nyssnämnda dag, därest ej Konungen annorlunda bestämmer; samt
att byggnadsnämnden skall övervaka bestämmelsernas tillämpning och
göra för ändamålet erforderliga besiktningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 25 februari 1944.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Gjöres, Ewerlöf,

Rubbestad.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och kommunikationsdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist,
fråga örn vissa åtgärder för att förebygga olycksfall vid arbete på
byggnads tak.

Föredraganden anför följande.

I skrivelse den 23 september 1942 till chefen för socialdepartementet ha
Sveriges bleck- och plåtslagaremästareförbund, svenska bleck- & plåtslagareförbundet,
Stockholms bleck- och plåtslagaremästareförening samt
svenska bleck- & plåtslagareförbundets avd. nr 6 i Stockholm hemställt om
vissa åtgärder för att förebygga olycksfall vid arbete på tak. Sedan vissa
yttranden inhämtats över nämnda framställning, har jag den 25 januari
1944 anmodat de sakkunniga som den 28 november 1941 tillkallats för att
verkställa utredning av frågan om regionplanelagstiftning och en översyn
av gällande lagstiftning för byggnadsverksamheten jämte vad därmed äger
samband (stadsplaneutredningen 1942) att skyndsamt avgiva yttrande i
ärendet samt inkomma med det förslag, som däri kunde finnas påkallat.

Stadsplaneutredningen har den 31 januari 1944 avgivit det begärda yttrandet
jämte förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 59 § byggnadsstadgan.
Efter det att utlåtanden över förslaget inhämtats från olika myndigheter
och sammanslutningar, anhåller jag att nu få upptaga denna fråga
till behandling.

Gällande bestämmelser.

Enligt 59 § byggnadsstadgan skola i byggnadsordning meddelas
bestämmelser rörande anordningar å byggnad som avse att bereda arbetare
skydd vid verkställande av underhållsarbeten och dylikt. Med stöd

Kungl. Maj.ts proposition nr 147.

av detta stadgande lia i de flesta byggnadsordningar för städer och samhällen
intagits föreskrifter i ämnet. Föreskrifterna, som mestadels överensstämma
med bestämmelserna i § 16 punkt 5 normalförslaget till byggnadsordning
för stad, köping och större municipalsamhälle (SFS 1937: 57), innehålla
i regel, att å takfall med brantare lutning än 1:3 skola, där byggnadsnämnden
prövar erforderligt, lämpliga anordningar vidtagas till tryggande
mot olycksfall vid arbeten å taket, såsom räcke eller brygga utmed
taknocken, skyddsräcke vid takfoten eller dylikt.

Förutom nämnda bestämmelser finnas i byggnadsordningarna för flertalet
städer och samhällen även vissa föreskrifter örn anordnande av taköppning
m. m. Normalförslaget till byggnadsordning för stad, köping och
större municipalsamhälle innehåller härom i § 16 punkt 2, att å byggnad
med mer än en våning skall finnas erforderligt antal lätt åtkomliga takluckor
eller tillräckligt stort öppningsbart fönster i järnram. I § 13 normalförslaget
till byggnadsordning för mindre municipalsamhälle har beträffande
boningshus upptagits i huvudsak samma bestämmelse. Dessa
föreskrifter i normalförslagen lia merendels i huvudsak följts i byggnadsordningarna.

I vissa brandordningar för städer och samhällen torde finnas
bestämmelser liknande dem, som nyss nämnts, angående takluckor, stegar
m. m., stundom utbyggda med stadganden i syfte särskilt att underlätta
och trygga skorstensfejarens arbete. Sålunda stadgas i § 26 brandordningen
för Stockholm bl. a., att på hustak, varigenom skorsten är uppdragen,
skall finnas en inifrån huset lätt tillgänglig öppning, så vid att en fullvuxen
person kan genom densamma komma upp på taket, att om å tak
med större lutning än 1: 3 nämnda öppning är anbragt på mer än en meters
avstånd från taknocken, skall mellan denna och öppningen finnas säkert
fästad järnstege, att järnstege också skall finnas mellan taknocken och
ostigbar skorsten, örn taket har större lutning än 1: 3 och taköppningen
icke är anbragt intill skorstenen, att ostigbar skorsten av mer än 1,2 meters
höjd över taket skall vara försedd med järnstege samt att örn skorsten av
större höjd än 1,2 meter är uppdragen intill taknocken och takets lutning
överstiger 1:3, skorstenen skall vara försedd antingen på vardera sidan
åt husets längdsidor med järnstege eller ock på minst tre sidor med säkert
fästat handräcke av järn.

Särskilda bestämmelser till förekommande av olycksfall vid takarbete
lia slutligen meddelats genom kungörelsen den 14 januari
1938 (nr 16) örn användande av livbälte jämte säkerhetslina
vid arbete å vissa hustak. Enligt denna kungörelse,
som utfärdats med stöd av 7 § 1 mom. och 52 § lagen den 29 juni 1912 om
arbetarskydd, skall arbetare vid utförande av arbete å tak av arbetsgivaren
tillhandahållas livbälte jämte säkerhetslina. Saknas å taket lämpliga anordningar
för säkerhetslinans fästande, skall arbetsgivaren tillhandahålla

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

lämplig person för linans fasthållande på betryggande sätt. Kungörelsen
har emellertid endast avseende å sådant arbete på hustak, varå lagen om
arbetarskydd äger tillämpning och gäller sålunda icke exempelvis arbete,
som utföres av husägaren själv eller av medlem av hans familj. Från
kungörelsens tillämpning har vidare undantagits arbete å tak till byggnad,
vars taknock befinner sig högst fem meter över marken eller som är försedd
med räcke vid takfoten, ävensom, där ej på grund av snö- eller isbildning
särskild fara för halka föreligger, arbete å hustak, som har en
lutning av högst 30 grader — motsvarande lutningen 1: 1,74 — samt är
försett med fot- eller ståndränna.

Plåtslagarcförbundens framställning och yttranden däröver.

I sin förutnämnda skrivelse den 23 september 1942 ha Sveriges bleck- och
plåtslagaremästareförbund, svenska bleck- & plåtslagareförbundet, Stockholms
bleck- och plåtslagaremästareförening samt svenska bleck- & plåtslagareförbundets
avd. nr 6 i Stockholm framhållit, att det vid upprepade tillfällen
inträffat, att plåtslageriarbetare under utförande av arbete på tak störtat
från detsamma och ljutit en ögonblicklig död eller ådragit sig svåra skador.
Detta berodde enligt förbundens mening på att gällande bestämmelser
i byggnadsordningarna örn skyddsanordningar på tak, främst nockräcken,
gällde endast nyuppförda fastigheter. I 1938 års kungörelse om användande
av livbälte jämte säkerhetslina stadgades bl. a., att om å taket saknades
lämpliga anordningar för säkerhetslinans fastande, skulle arbetsgivaren
tillhandahålla lämplig person för linans fasthållande. Det vore emellertid
svårt att förstå, var den person skulle vara placerad, som skulle hålla
fast livlinan. Att denne skulle utan eget skydd placera sig exempelvis på
ett brant takfall utan fotrännor kunde ej vara meningen. Ej heller vore
det rimligt, att personen i fråga skulle stå på gården och hålla i en lina
åt en arbetare, som arbetade på takfall åt gatan eller omvänt. Förbunden
förordade, att fastighetsägarna skulle åläggas att anbringa nockräcken på
alla tak, oavsett lutningen, dock med undantag för sådana, där lutningen
vore mindre än 1: 5 samt fot- eller gesimsränna eller s. k. snöskydd funnes
anbragt i taksprånget. Vore lutningen större än 1:5, och funnes ej folcher
gesimsränna, borde utöver nockräcke även anbringas snöskydd. Vidare
borde brandluckorna i yttertaken vara så placerade, att en relativt
bekväm passage från vindsplanet ut på taket erhölles. För närvarande vore
det på vissa håll hart när omöjligt även för en smärt person att kunna
komma upp på taket.

Över framställningen avgav på anmodan av chefen för socialdepartementet
riksförsäkringsanstalten yttrande den 21 december 1942. Anstalten
framhöll, att flertalet olycksfall vid takarbete inträffade på äldre hus,
där erforderliga anordningar till förebyggande av nedstörtande vanligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

icke funnes. Vid arbete å taken till dessa äldre hus vore det i många fall
nästan ogörligt för arbetaren att efterleva 1938 års kungörelses bestämmelser
örn användande av livbälte med säkerhetslina. I de fall då särskild
person skulle fasthålla livlinan, läte sig detta ofta icke göra utan att livlinan
bleve till så stort besvär och hinder i arbetet, att arbetaren hellre
utsatte sig för olycksfallsrisken än lian arbetade med bälte och livlina.
Icke sällan syntes härvid också arbete med bälte och livlina innebära lika
stor om icke större risk för olycksfall som arbete utan dessa. Enligt riksförsäkringsanstaltens
förmenande borde för att förebygga olycksfall ägarna
lill hus, där arbete å tak måste anses innebära påtaglig risk för olycksfall,
åläggas att förse taken med erforderliga anordningar till skydd mot olycksfall.
Med hänsyn till bestämmelsernas syfte finge det anses önskvärt, att
de icke begränsades till att avse blott städer och större samhällen utan att
de utan inskränkning bleve gällande för hela landet. Det borde ankomma
på byggnadsnämnden att tillse, att stadgandena efterlevdes. Beträffande
ort, där byggnadsnämnd ej funnes, kunde tillsynen över bestämmelsernas
tillämpning måhända lämpligen uppdragas åt hälsovårdsnämnden.

Riksförsäkringsanstalten föreslog, att bestämmelser skulle meddelas av
i huvudsak följande innehåll:

För möjliggörande av att nödiga arbeten å taket kunna på betryggande
sätt utföras skall byggnad, vars tak har en starkare lutning mot horisontalplanet
än 1:5, vara försedd med tillförlitligt fastsatt, längs ena sidan av
taknocken och 60—70 cm nedanför densamma gående rör av rostskyddat
stål av ändamålsenlig dimension eller ock med annan av vederbörande
kommunala myndighet eller, i fråga örn statsverket tillhörig byggnad, av
byggnadsstyrelsen godkänd anordning. Taket skall därjämte vara försett
med fot- eller gesimsränna av sådan konstruktion, att rännan giver säkert
fotfäste, eller ock skall nedtill å taket finnas anbragt ett på tillförlitligt
sätt utfört och lämpligt placerat skyddsräck (s. k. snöskydd). Där skorsten,
ventilations- eller annan anordning hindrar nockräcks eller snöskydds
framdragande, skall lämpligt skyddsräck eller skorstensband med handgrepp
finnas anordnat.

Ilar tak mindre lutning mot horisontalplanet än i föregående stycke
angives men större än 1: 10, skall taket, i enlighet med vad därom i nämnda
stycke sägs, vara försett med fot- eller gesimsränna eller snöskydd.

Lanternin å tak skall vara inhägnad medelst tillförlitligt skyddsräck.

Brandlucka i tak skall vara så belägen och dimensionerad, att den medgiver
bekväm och riskfri passage från vindsplanet ut på yttertaket.

I anslutning härtill anförde riksförsäkringsanstalten, att fordringarna i
sista stycket i fråga om brandlucka syntes endast böra gälla nybyggnader,
medan däremot övriga bestämmelser borde avse alla byggnader. Slutligen
framhöll anstalten, att örn de föreslagna åtgärderna vidtoges för hela landet,
skulle detta medföra en kraftig åtgång av stålrör samt att det med hänsyn
till den rådande knappheten på material av dylikt slag knappast vöre
tillrådligt att påbjuda åtgärdernas genomförande, förrän mera normala förhållanden
inträtt.

Kungl. Maj:ts proposition nr til.

Efter remiss till byggnadsstyrelsen inkom denna med yttrande i ärendet
den 16 juni 1943. Styrelsen förklarade, att de åsyftade åtgärderna syntes
vara i stort sett befogade och lämpliga. Enligt plåtslagareförbundens förslag
skulle skyldigheten att vidtaga vissa strängare säkerhetsåtgärder bero på om
takets lutning vore större än 1:5. Styrelsen ansåge dock, att denna lutning
utan olägenhet kunde ökas till 1: 3 eller 1: 4. Åtskilliga skäl talade för fastställande
av gränsen till 1: 3. Vid ringa hushöjd horde vidare undantag kunna
medgivas.

Styrelsen anförde ytterligare bl. a.:

Nockräcken böra i regel anordnas å husbyggnader samt kunna å tak med
jämförelsevis svag lutning anses innebära tillräckligt säkerhetsmoment. Motsvarande
räcken böra framdragas vid sidan om och nedanför skorstenar eller
också bör så kallade skorstensband anbringas, särskilt vid större taklutningar
och där skorsten genom hindrande läge tvärs över nockar och genom
en längd av över en meter kan anses försvåra framkomligheten å nocken
och anbringande av livlina. Vid utförande av nya nockräcken bör tillses,
att fästena anbringas så att nockräcket kommer i jämnhöjd med nocken.
Där ny- eller omtäckning sker vid nock, bör samtidigt med anbringande av
nockräcke den spetsiga vinkeln avplanas omkring 15—20 centimeter, varigenom
plåtslageriarbetarnas förflyttning utefter nocken underlättas. Nockräckena
torde icke behöva vara av stål utan kunna utföras av vanliga rör
av tillräcklig dimension.

Snöskydd synes icke erforderligt, där fotränna finnes eller gångbar gesimsränna,
så utformad att dess ytterkant skjuter upp över takytans plan
på motsvarande sätt som en fotränna eller ett snöskydd. Där sådana skyddande
fot- eller gesimsrännor saknas, kunna snöskydd i många fall innebära
ett ökat säkerhetsmoment för arbetarna, men anordningen innebär
å andra sidan utan tvivel betydande risker för läckage å sådana ställen,
där takplåten genomspikats eller skruvar indragits för fästande av säkerhetsanordningarna
i fråga. Särskilt vid takfoten på takfall med svaga lutningar
eller i ränndalar med relativt starka påfrestningar genom snö och
is torde lämpligheten av snöskydd kunna ifrågasättas. Snöskydden böra
därför endast anbringas vid långa eller branta takfall samt å övre takfallet
vid brutna tak men i regel icke vid vinkelrännor eller trånga prång mellan
kupor och dylikt, där snö anhopas och isbildning lätt uppstår. Fasthållning
och tätning av snöskyddsanordningen bör ske på sådant sätt att
läckage ej uppstår genom lossnande beslag.

Brandluckor på mer än en meters avstånd från användbara fästningsanordningar
för livlinan böra omflyttas eller göras nya, när så på grund
av lokala förhållanden kan anses nödvändigt. Samtidigt bör iakttagas, att
luckorna äro av tillräcklig storlek. Nya brandluckor böra utföras med en
fri öppning av minst 50X60 centimeter.

Skydd för lanterniner, som äro fritt belägna, bör anordnas. Skyddsräcke
bör dock icke anbringas å nedre sidan av lanternin för att icke förorsaka
onödig snöanhopning. Betryggande fasthållning bör tillses samt säkrast
möjliga tätning mot läckage.

För genomförande av här föreslagna åtgärder bör föreskrivas tillräckligt
lång tidsfrist, förslagsvis tre år, för fastighetsägarna samt att hänsyn även
måste tagas till under kristiden rådande materialbrist.

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

Plåtslagareförbundens förutnämnda framställning ingavs, utom till chefen
för socialdepartementet, även till Överståthållarämbetet. Sedan Överståthållarämbetet
anmodat byggnadsnämnden i Stockholm att avgiva yttrande
över framställningen, meddelade byggnadsnämnden i skrivelse lill
Överståthållarämbetet den 25 november 1942, att nämnden, som vitsordade
behovet av skärpta och mera detaljerade föreskrifter rörande anordningar
till skydd mot olycksfall vid arbeten på tak, hade för avsikt att efter inhämtande
av vissa organisationers yttrande hos stadsfullmäktige hemställa om
erforderliga ändringar och tillägg i byggnadsordningen. Byggnadsordningens
bestämmelser rörde endast nya byggnader, varför byggnadsnämnden hemställde,
att Överståthållarämbetet måtte meddela föreskrifter örn motsvarande
skyddsanordningar å redan uppförda byggnader. Nämnden åberopade ett
den 17 november 1942 dagtecknat utlåtande av överingenjören G. ChatillonWinbergh.
I detta upplystes att av Stockholms hela byggnadsbestånd högst
hälften kunde antagas lia blivit försett med räcke eller brygga vid taknocken
eller skyddsräcke vid takfoten. Överingenjören framhöll vidare, att snöskottning
av taken vore en säkerhetsfråga, särskilt inom den inre staden, där
byggnaderna i allmänhet vore förlagda i gatulinjen och gatutrafik anter na
måste skyddas mot snöras och nedfallande istappar. Även inom stadens
ytterområden måste taken dock vanligen skottas. Snöskottarnas arbete vore
farligt, och det vore därför motiverat att i enlighet med plåtslagareförbundens
önskan skärpa kraven på säkerhetsanordningar för sådant arbete. I
§ 26 brandordningen för Stockholm funnes vidare vissa föreskrifter angående
anordningar lill tryggande av skorstensfejarnas arbete. Dessa föreskrifter
borde lämpligen överflyttas till byggnadsordningen. Överingenjören föreslog,
att i byggnadsordningen skulle stadgas i huvudsak, att å tak, som lutar 1: 5
eller brantare, skall finnas nockräcke, att tak, som lutar 1: 5 eller brantare,
därjämte skall, därest fotränna eller gesimsränna saknas, vara försett med
snöräcke vid takfoten, att å plåttäckt tak, som lutar 1: 3 eller brantare, liksom
å alla tegel- eller skiffertäckta tak skall förutom nockräcke även anordnas
takbrygga av minst 25 centimeters bredd jämte förbindelsestegar till varje
skorsten, som skall rensas av skorstensfejare och som icke är lätt tillgänglig
på annat sätt, t. ex. genom närbelägen taklucka, att fönster i takytas plan
eller föga upphöjt däröver samt lanternin skall inhägnas medelst skyddsräcke
av minst 50 centimeters höjd, att i tak skola finnas erforderliga uppstigningsöppningar
med dagermålten minst 50X60 centimeter, att uppstigningsöppning
skall vara försedd med icke självstängande lucka av plåt och
att fönster i sådan lucka skall utgöras av trådglas, samt att mellan vindsgolv
och uppstigningsöppning i tak skall finnas fast stege, från vars översta
stegpinne takbrygga, stege till skorsten eller nockräcke direkt skall kunna nås.

1 fråga örn redan befintliga byggnader förordade överingenjören, alt Överståthållarämbetet
skulle påbjuda att alla byggnader, som ej redan vore
försedda med skyddsanordningar för takarbete, skulle inom viss tid, förslags -

Kungl. Majus proposition nr 147.

vis fem år, förses med sådana anordningar i överensstämmelse med de föreslagna
föreskrifterna i byggnadsordningen.

Byggnadsnämnden inhämtade sedermera yttranden i ärendet från brandchefen
i Stockholm samt Stockholms stads skorstensfejaremästareförening,
svenska skorstensfejeriarbetareförbundet, Stockholms byggmästareförening
och Stockholms fastighetsägareförening.

Brandchefen i Stockholm och svenska skorstensfejeriarbeicireförbundet
tillstyrkte utan erinran överingenjörens förslag. Även Stockholms stads
skorstensfejaremästareförening tillstyrkte förslaget under framhållande likväl,
att fast stege borde anordnas jämväl mellan översta våningsplanet och
vindsplanet i sådana byggnader, där särskild trappa icke funnes mellan
nämnda plan.

Stockholms byggmästareförening anförde bl. a., att det icke syntes motiverat
att fordra särskilda skyddsanordningar vid en så ringa lutning som
1 : 5. I vart fall vore skyddsanordningar överflödiga å villor och småstugor.
Snöskottning syntes endast i undantagsfall förekomma å dylika byggnader,
och även örn sådan skulle företagas syntes den med tillräcklig säkerhet
kunna ske utan nock- och snöräcken. Utom till kostnaden måste man taga
hänsyn till den omständigheten att anordningar, som genombröte takbetäckningen,
alltid innebure en försämring ur byggnadsteknisk synpunkt.
Att inhägna alla takfönster och lanterniner med räcken vore även onödigt.
Förslaget borde fördenskull omarbetas. Beträffande förslaget, att även befintliga
byggnader, i den mån de icke redan vore försedda med de föreslagna
skyddsanordningarna, skulle inom fem år förses med sådana, uttalade föreningen,
att ett beslut i denna riktning i varje fall icke borde fattas under
nu rådande förhållanden. Ett dylikt påbud skulle medföra betydande
kostnader för fastighetsägarna och kunde icke heller vara lämpligt med hänsyn
till bristen på material och arbetskraft.

Stockholms fastighetsägareförening avstyrkte för sin del helt det framlagda
förslaget under åberopande, att det icke visats att frekvensen av antalet
olycksfall vid arbeten på tak vore stor. Inom föreningen vidtagna beräkningar
angående ungefärliga kostnaden för de ifrågasatta anordningarna
hade utvisat, att densamma skulle komma att uppgå till icke mindre än i
genomsnitt 0,2—0,3 procent av fastigheternas taxeringsvärde. Då man syntes
kunna utgå ifrån, att anordningarna skulle komma att avse omkring 4 000
fastigheter i Stockholm samt taxeringsvärdet å dessa kunde uppskattas
till i genomsnitt 500 000 kronor för varje fastighet, syntes sammanlagda
kostnaden för utförande av ifrågavarande arbete komma att uppgå till över
4 miljoner kronor. Föreningen kunde icke anse det rimligt, att fastighetsägarna,
vilka under tiden efter krigsutbrottet för inrättande av skyddsrum
fått vidkännas avsevärda utgifter, skulle åläggas ytterligare kostnader av
denna betydande storleksordning under en tid, då på grund av hyresregleringslagen
icke förelåge möjlighet till kompensation för desamma. Med

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

hänsyn till nu rådande materialbrist och dyrtid vore tidpunkten lör genomförande
av de föreslagna skyddsanordningarna ej heller lämplig.

Med anledning av dessa yttranden har överingenjören Chatillon-Winbergh
den 16 mars 1943 avgivit förnyat utlåtande i ärendet. I utlåtandet framhölls
bl. a., att kostnaden för ett nockräcke för närvarande vore 8—10
kronor per löpmeter, vilket för normala fall betydde en totalkostnad av
200—300 kronor per fastighet eller omkring 0,1 procent av byggnadskostnaden
för ett trevåningars smalhus. Utgiften för ett nockräcke syntes icke
kunna kallas så betungande, att man fördenskull borde avstå från en säkerhetsåtgärd,
vars ändamålsenlighet icke kunde bestridas och som uttryckligen
begärts av de yrkeskategorier, som hade att taga personliga risker vid
takarbete. Olägenheterna av att genombryta takbeläggningen för fastsättning
av skyddsräcken m. m. vore i regel icke så stora. På grund av de
av byggmästareföreningen och skorstensfejaremästareföreningen framställda
detaljanmärkningarna föreslog överingenjören vissa jämkningar i det tidigare
förslaget, huvudsakligen innebärande, att skyddsanordning ej skulle
erfordras å villabyggnad eller då byggnadsnämnden med hänsyn till byggnadens
ringa höjd medgåve undantag, att fordran på snöräcke skulle bortfalla,
där rännanordningen vid takfoten vore av betryggande stadighet för
att ge takarbetare pålitligt fotfäste, att fönster i takluckor och dylikt samt
lanterniner, uppskjutande mer än 35 centimeter över takytan, icke behövde
omgärdas med skyddsräcke, samt att fast stege skulle anordnas mellan
översta våningsplanet och vindsplanet, därest trappförbindelse där saknades.

Stadsplaneutredningen.

Stadsplaneutredningen har till en början erinrat, att utredningen i sitt
den 17 juni 1943 avgivna betänkande II nied förslag till vissa ändringar i
byggnadsstadgan (SOU 1943:30) i syfte att åstadkomma mera enhetliga
och rationella bestämmelser föreslagit överflyttning av åtskilliga i
de lokala byggnadsordningarna för närvarande intagna föreskrifter till
byggnadsstadgan. Nuvarande 55 § byggnadsstadgan, som handlade om taktäckning,
hade i betänkandet föreslagits utbyggd bl. a. med föreskrifter örn
skyddsanordningar å tak. I sådant hänseende hade föreslagits, att å takfall
med brantare lutning än 1 : 3 skulle, där ej byggnadsnämnden medgåve
undantag, lämpliga anordningar vidtagas till skydd mot olycksfall vid arbeten
å taket, samt alt byggnad med mer än en våning skulle utrustas med
erforderligt antal lätt åtkomliga takluckor eller tillräckligt stort öppningsbart
takfönster i järnram. I motiven hade utredningen uttalat, att frågan örn
meddelande av strängare och utförligare bestämmelser i ämnet enligt vad
utredningen erfarit vore under behandling i annan ordning — med vilket
uttalande utredningen åsyftade det nu till utredningen remitterade ärendet
-— samt att utredningen i avbidan på resultatet därav avstått från att fram -

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

lägga ytterligare ändringsförslag. Bestämmelserna i 59 § byggnadsstadgan,
vilka innebure att närmare föreskrifter om skyddsanordningar å tak skulle
meddelas i byggnadsordningen, hade i överensstämmelse härmed i utredningens
förslag bibehållits oförändrade.

Stadsplaneutredningen har vidare framhållit, att de av plåtslagareförbunden
föreslagna åtgärderna i främsta rummet avsåge att bereda skydd för
arbetare, som vore sysselsatta med underhållsarbeten eller snöskottning på
byggnads yttertak. Även riksförsäkringsanstaltens och byggnadsstyrelsens
förslag hade huvudsakligen tagit sikte på anordningar i dylikt hänseende.
Det av byggnadsnämnden i Stockholm utarbetade förslaget vore något mera
omfattande. Det avsåge nämligen även vissa andra åtgärder, närmast i
syfte att förebygga olycksfall under utförande av sotning och annan piprensning.
Beträffande samtliga föreslagna anordningar gällde, att de tilllika
vöre ägnade att medföra större trygghet för arbetare, som eljest hade
anledning att uppehålla sig på hustak, t. ex. för arbeten med elektriska
ledningar eller brandsläckning.

Det vore enligt stadsplaneutredningens mening angeläget, att alla slag
av arbetare, som hade sysselsättning på taken, bereddes största möjliga skydd
mot olycksfall. De bestämmelser i sådant syfte, som för närvarande funnes,
syntes icke alltid vara tillräckliga. I stor utsträckning hade i byggnadsordningarna,
oberoende av hushöjden, överlåtits åt byggnadsnämnden att avgöra,
huruvida särskilda åtgärder skulle företagas till skydd mot olycksfall.
Det syntes som örn alltför stort utrymme i en fråga av allmänt social beskaffenhet
härigenom lämnats åt den lokala bestämmanderätten. Motsvarande
gällde de föreskrifter i hithörande ämne, som stundom funnes intagna
i brandordningarna. Vidare vore det särskilt beträffande äldre hus
vanligt, att anordningarna till skydd mot olycksfall vore synnerligen bristfälliga,
vilket sammanhängde med att byggnadsordningarnas bestämmelser
endast avsåge nybyggnader men icke färdiga hus. Risken för olyckor, som
hade dödlig utgång eller medförde svåra skador och bestående men, bleve
härigenom stor.

Stadsplaneutredningen har i anslutning härtill ytterligare anfört:

Mot ändamålsenligheten av de föreslagna åtgärderna har i allmänhet icke
riktats någon erinran. Att fastighetsägare liksom andra arbetsgivare, som
sysselsätta arbetare i farlig verksamhet, böra vara skyldiga att vidtaga och
bekosta erforderliga åtgärder för att skydda arbetarna mot olycksfall, synes
klart. Från fastighetsägarehåll har emellertid anmärkts, att de ifrågasatta
anordningarna vore alltför kostnadskrävande och att det icke vore rimligt
att ålägga fastighetsägarna dessa kostnader under en tid, då möjlighet icke
funnes att erhålla kompensation för desamma. Uppenbarligen måste beaktas,
att fastighetsägarna icke över hövan ekonomiskt betungas. Farhågorna
för att ifrågavarande kostnader skulle kunna uppgå till oskäliga
belopp synas dock vara överdrivna. Utgifterna torde i regel begränsa sig
till en eller annan tiondels procent av byggnadskostnaden. Med hänsyn till

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

de föreslagna åtgärdernas syfte att förebygga dödsolyckor och svåra kroppsskador,
torde engångskostnader av denna storlek knappast böra avhålla från
förslagens genomförande. Utredningens förslag innebär för övrigt, att bestämmelsernas
tillämpning i viss mån begränsas samt att därjämte möjligheter
till undantag under vissa förutsättningar öppnas. Då skäl därtill äro,
kunna härigenom avsevärda lättnader beredas. Mot förslagen har vidare
invänts, att man för fastsättning av skyddsräcken och dylika anordningar
på taken skulle nödgas genombryta taktäckningen, vilket vore olägligt ur
byggnadsteknisk synpunkt. Någon större svårighet att på ett i byggnadstekniskt
avseende ändamålsenligt sätt fastgöra ifrågavarande anordningar
vid taket utan större risk för läckage eller andra olägenheter föreligger
emellertid enligt utredningens mening i allmänhet icke. Slutligen har erinrats,
att det på grund av rådande materialbrist och andra extraordinära
förhållanden icke vore tillrådligt att påbjuda åtgärdernas genomförande för
närvarande. Denna erinran synes befogad. Den torde dock endast äga giltighet
beträffande redan uppförda byggnader. Krissituationen synes böra
medföra, att skyldigheten att vidtaga ifrågavarande anordningar såvitt angår
redan färdiga hus uppskjutes till dess mera normala tider kunna antagas lia
inträtt.

De bestämmelser, varom här är fråga, såsom angående nockräcken, ståndrännor,
snöräcken, taköppningar, takbryggor, takstegar m. m., äro alla
av byggnadstekniskt slag och ha sålunda sin plats i byggnadsförfattningama.
Att som på sina håll hittills skett vissa av dessa byggnadsdetaljer regleras
i städernas brandordningar är olämpligt, förutom av tidigare anförda skäl
bl. a. på grund av att byggnadsnämnden därigenom icke får tillfälle att
direkt övervaka bestämmelsernas tillämpning vid nybyggnad. Såsom tidigare
framhållits böra bestämmelserna emellertid ej heller, på sätt för närvarande
sker, intagas i byggnadsordningarna. Ifrågavarande bestämmelser
torde samtliga vara av den viktiga och allmängiltiga beskaffenhet, att de
böra upptagas i byggnadsstadgan, förslagsvis i dennas 59 §. överflyttningen
av bestämmelserna från byggnadsordningarna lill byggnadsstadgan överensstämmer
med de strävanden efter större enhetlighet på byggnadslagstiftningens
område, vilka ligga till grund för de av stadsplaneutredningen i
dess förenämnda betänkande II framlagda förslagen.

I fråga örn tillämpningsområdet för hithörande bestämmelser har riksförsäkringsanstalten
framhållit såsom önskvärt, att desamma bleve gällande
ej blott för städer, köpingar och större municipalsamhällen utan för hela
landet. Stadsplaneutredningen anser det emellertid icke nödvändigt eller
lämpligt att så sker. De olycksfall, som det här gäller att motverka, inträffa
regelmässigt inom tätorter, företrädesvis större städer och samhällen, På
rena landsbygden, där det icke ens fastställts byggnadsplan eller ulomplansbcstämmelser,
finnas endast mera sällan högre byggnader, och det är också
mera ovanligt, att där förekommer snöskottning på taken, vid vilket arbete
olycksfallsrisken torde vara särskilt stor. Även inom byggnadsplan- och
utomplansbestämmelseområden äro höghusen i allmänhet ganska ovanliga
och snöskottning förekommer relativt sällan. De föreslagna anordningarna
bli fördenskull där mindre nödvändiga. Försiktigheten synes också bjuda,
alt man, i varje fall lill dess vidare erfarenhet vunnits, i mesta möjliga mån
begränsar bestämmelsernas tillämpning. Utredningen förordar därför, att
föreskrifterna i fråga endast skola gälla städer, köpingar och municipalsamhällen,
för vilka enligt 5(‘> eller 57 § stadsplanelagen denna lags bestäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-7.

meisel'' angående stad skola gälla. Generella undantag från tillämpningen av
vissa föreskrifter torde därjämte böra kunna meddelas av Kungl. Maj:!.

Genom bestämmelsernas intagande i 59 § byggnadsstadgan bli desamma
direkt tillämpliga endast för stad, men genom stadgandena i 82 och 83 §§
komma föreskrifterna att gälla även för stadsliknande samhälle. Skulle
för visst område med byggnadsplan eller utomplansbestämmelser behov av
föreskrifter till skydd mot olycksfall vid takarbete uppkomma, torde, liksom
för närvarande, sådana kunna intagas i den för området gällande byggnadsordningen.

Stadsplaneutredningen har, med tillämpning av nu anförda grunder, utarbetat
förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 59 § byggnadsstadgan.

Angående de närmare detaljerna i förslaget har utredningen vidare yttrat:

Bestämmelserna i 59 § ha uppdelats på tre moment. Föreskrifterna i
1 mom. avse åtgärder, vilka utredningen ansett böra vidtagas beträffande
varje nybyggnad oberoende av dennas höjd. Enligt första stycket första
punkten i detta moment skall byggnad, örn och i den mån så erfordras, vara
försedd med takluckor eller andra öppningar för uppstigning på taket.
Denna bestämmelse innebär, att möjlighet i regel skall finnas att genom
taklucka eller annan öppning, exempelvis fönster i takkupa, taga sig upp
på taket. För vissa mindre byggnader, särskilt envåningsbyggnader, uthus
och dylikt, kunna särskilda uppstigningsöppningar dock undvaras. Erforderligt
tillträde till taket kan i dylika fall i stället erhållas genom utvändiga
.stegar antingen från marken eller från altan eller balkong. Även för högre
byggnader, bl. a. sådana som sakna vind eller som äro försedda med altan
eller balkong nära takfoten, kan tillträde till taket stundom bekvämt beredas
på detta sätt. Huruvida och i vilken utsträckning särskilda takluckor skola
anordnas för uppstigning på taket, tillkommer byggnadsnämnden att avgöra.
Stadgandet avses, på sätt framgår av övergångsbestämmelserna, skola, till
skillnad från övriga föreskrifter i förevarande moment, gälla även beträffande
redan uppförda byggnader.

Första stycket i 1 mom. innehåller i övrigt, att uppstigningsöppning skall
hava ett dagermått av minst 50 X 60 centimeter, att sådan öppning i yttertak
skall vara försedd med lucka av plåt, samt att fönster i öppningen
skall utgöras av trådglas. Enligt andra stycket i detta moment skall fast
stege anordnas mellan vindsgolv och uppstigningsöppning i tak samt mellan
översta våningsplanet och vindsplanet, därest trappförbindelse där saknas.
Överstiger skorstens höjd över takytan på den sida, från vilken skorstensfejaren
bekvämast och säkrast kan taga sig fram till skorstenen, 1,2 meter,
skall enligt tredje stycket i samma moment järnstege finnas på skorstenen.
Byggnadsnämnden har att tillse, att stegen utföres på ett ur säkerhetssynpunkt
lämpligt sätt.

Särskilda omständigheter torde stundom kunna föranleda behov av undantag
från föreskrifterna i 1 moni., exempelvis beträffande det material,
som skall användas till hicka eller fönster i uppstigningsöppning. Byggnadsnämnden
har fördenskull i fjärde stycket tillagts befogenhet att medgiva
sådant undantag.

I 2 mom. lia upptagits skärpta säkerhetsföreskrifter för byggnader med
större höjd och brantare taklutning. Såsom av övergångsbestämmelserna
framgår, äro samtliga stadganden i detta moment avsedda att gälla ej
endast för nya byggnader utan även för färdiga hus. Enligt det av bygg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-7.

nadsnämnden i Stockholm framlagda förslaget skulle de bestämmelser,
varom i momentet är fråga, icke tillämpas beträffande villabyggnader och
ej heller då byggnadsnämnden med hänsyn till byggnadens ringa höjd medgåve
undantag. Utredningen har funnit mera praktiskt och lämpligt att
angiva en viss byggnadshöjd, 8 meter, under vilken stadgandena över huvud
icke äro tillämpliga. Med byggnads höjd förstås enligt 36 § byggnadsstadgan
byggnadens medelhöjd till och med taklisten eller, örn sådan ej finnes,
till yttertakets skärning med fasadytan. Genom begränsningen av bestämmelsernas
tillämpning till byggnad över 8 meter komma i regel endast byggnader
med mer än två våningar, vindsvåning oberäknad, att avses med
stadgandena i fråga. Villabyggnader, småstugor och dylikt beröras icke.
Byggnadsnämnden har därjämte tillagts befogenhet att på grund av särskilda
skäl medgiva undantag från stadgandena. Sådant kan erfordras
exempelvis för byggnad eller byggnadsdetalj, vars utformning kräver särskild
hänsyn ur arkitektonisk synpunkt. Byggnadsnämnden torde härvid
äga att, i den mån så kan ske utan att medföra uppenbar våda ur olycksfallssynpunkt,
medgiva befrielse över huvud taget från bestämmelsernas
tillämpning. Givetvis kan byggnadsnämnden emellertid också såsom villkor
för dispens kräva, att andra åtgärder än de i momentet föreslagna vidtagas
till skydd mot olycksfall.

Både riksförsäkringsanstalten och byggnadsnämnden i Stockholm ha
ansett, att nockräcke borde anbringas, så snart lutningen överstege 1:5.
Byggnadsstyrelsen har däremot framhållit, att denna och vissa andra särskilda
säkerhetsåtgärder endast torde vara behövliga vid en lutning överstigande
1:3, möjligen 1:4. Stadsplaneutredningen föreslår, att gränsen
sättes vid lutningen 1:4. I enlighet härmed har i första punkten av 2 mom.
intagits föreskrift, att örn tak å byggnad, som i detta moment avses —
d. v. s. i allmänhet byggnad med högre höjd än 8 meter — har en lutning
av 1:4 eller mera, skall taket förses med nockräcke av stadigt järnrör i
lämpliga fästanordningar. Att, såsom riksförsäkringsanstalten föreslagit,
kräva att nockräcket utföres av rostskyddat stål, torde bli alltför dyrt. Räcket
bör vara beläget omkring 10 centimeter från takytan samt vid sidan
av och i jämnhöjd med taknocken. Genom dylik placering underlättas takarbetares
förflyttning efter taknocken. Stöd kan nämligen erhållas för den
ena foten på själva taknocken och för den andra på nockräcket. Räcket
bör på lämpligt sätt fastgöras vid taket. Härvid torde böra tillses, att avståndet
mellan stöden ej är så långt, att nockräcket råkar i gungning, då det
beträdes. Är skorsten, ventilationshuv eller dylik anordning uppdragen
genom taknocken, medför detta ett avbrott i nockräcket. Nockräcke skall
då i stället anordnas vid skorstenens nedre sidor, eller också skall skorstensband
med handgrepp anbringas runt skorstenen. Såsom fästanordning
för säkerhetslina lämpar sig den förstnämnda anordningen bättre än den
senare. Nockräcke vid skorstenens nedre sidor är därför att föredraga framför
skorstensband.

Andra punkten i 2 mom. innehåller föreskrifter örn anordningar, som
avse att bereda takarbetare fotstöd vid takets nedre del. 1 sådant hänseende
föreslås, afl å lak, som hilar 1: 4 eller mera, skall vid takfoten eller
takbrott antingen anordnas ståndränna eller annan rännanordning, som
lämnar stadigt fotfäste, eller ock utföras snöräcke. Bestämmelsen medför,
att snöräcke ej erfordras, örn å taket finnes ståndränna och oftast ej heller
örn där finnes gesimsränna. Hängränna kan däremot i regel ej ersätta snö -

Kungl. Maj.ts proposition nr 147.

räcke. Fall kunna dock förekomma, då hängränna är av sådan konstruktion,
att den kan bära en man samt skjuter så mycket över takytan, att fotfäste
erhålles. I dylikt fall behöver snöräcke ej anordnas. Såsom byggnadsstyrelsen
påpekat, kan snöräcke i vissa fall medföra risk för snöanhopning
och isbildning, exempelvis vid vinkelrännor eller trånga prång mellan
vindskupor och dylikt. Stadgande har därför upptagits, att sådant räcke
ej bör utföras vid vinkelrännas utlopp eller eljest, när därigenom större
snöanhopning kan uppstå.

Enligt tredje punkten i samma moment skall, örn å tak med lutningen
1:4 eller mera, taknocken är belägen mer än en meter från uppstigningsöppning,
järnstege anbringas mellan denna och taknocken. Är uppstigningsöppningen
endast avsedd för förbindelse med skorsten, behöver stege
dock endast anordnas mellan öppningen och skorstenen. Genom dylik
järnstege erhålles förbindelse i höjdled mellan uppstigningsöppning, å ena,
samt nockräcke eller skorsten, å andra sidan. För att möjliggöra förflyttning
för skorstensfejare längs taknocken skall, örn avståndet i sidled mellan
skorsten, som skall rensas av skorstensfejare, och närmaste uppstigningsöppning
är större än en meter, antingen takbrygga med en bredd av minst
25 centimeter anordnas mellan uppstigningsöppningen och skorstenen
eller också taknocken avplanas till minst 15 centimeters bredd. Stundom
torde takbrygga utformas så, att den kan användas som fäste för säkerhetslina.
För sådant fall synes byggnadsnämnden kunna med stöd av erhållen
dispensrätt meddela befrielse från skyldighet att jämväl anbringa nockräcke.
Om däremot taknocken avplanas, måste nockräcke alltid anordnas,
vilket i sin mån är ägnat att för dylikt fall underlätta takarbetares förflyttning
i sidled. Enligt det av byggnadsnämnden i Stockholm framlagda
förslaget skulle takbrygga anordnas å tak, som lutade 1: 3 eller mera, samt
å tegel- eller skiffertäckta tak, oavsett lutningen. Då lutningen av tegeleller
skiffertak endast i undantagsfall torde understiga 1:4, har det ansetts
onödigt att särskilt nämna dylika tak i utredningens förslag.

Fjärde punkten i 2 mom. innehåller slutligen, att takfönster med större
dageröppning än 60X80 centimeter samt lanterniner skola, om fönstren
eller lanterninerna uppskjuta mindre än 35 centimeter över takytan, upptill
och vid sidorna omgärdas med skyddsräcke av minst 50 centimeters
höjd. Enär fönster i uppstigningsöppning merendels har ett mindre dagermått
än 60X80 centimeter, följer av bestämmelsen, att skyddsräcke i
allmänhet ej kräves vid sådant fönster. För att ej förorsaka onödig snöanhopning
bör skyddsräcke ej anbringas nedanför fönstret eller lanterninen.
Stadgandet i denna punkt skall gälla oavsett takets lutning.

De ifrågavarande föreskrifterna skola, såsom förut nämnts, gälla för
städer och stadsliknande samhällen. Särskilt stadgandena i 2 mom. äro
emellertid närmast avsedda för de största orterna. Stundom torde det kunna
förekomma, att det för en hel stad eller ett helt samhälle på grund av
rådande lokala förhållanden icke är nödvändigt, att de i 2 mom. omförmälda
särskilda anordningarna komma till utförande. Utredningen föreslår
fördenskull i 3 morn., att om särskilda skäl därtill äro, beslut skall kunna
meddelas, att bestämmelserna i 2 mom. tillsvidare icke skola gälla för viss
stad eller visst samhälle. Sådant beslut synes lämpligen böra meddelas av
Kungl. Maj:t på framställning av byggnadsnämnden. Man torde kunna utgå
ifrån, att Kungl. Majit, innan dylikt ärende avgöres, införskaffar erforderlig
utredning genom inhämtande av yttrande från riksförsäkringsanstalten
m. m.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 147.

De i 1 moni. första stycket första punkten och 2 mom. införda föreskrifterna
avses, enligt vad redan nämnts, skola gälla även befintliga byggnader.
Stadgande härom har upptagits i övergångsbestämmelserna. På grund
av den dispensbefogenhet, som enligt 2 mom. tillkommer byggnadsnämnden,
möjliggöres undantag från stadgandets tillämpning, om särskilda skäl
föreligga. Såsom sådana torde böra anses bl. a., att redan befintliga anordningar
å byggnaden medföra i huvudsak samma skydd mot olycksfall som
det, vilket åsyftas med de föreslagna åtgärderna. Den Kungl. Majit i 3
morn. tillagda allmänna dispensrätten förtjänar också att i detta sammanhang
uppmärksammas.

I övergångsbestämmelserna stadgas tillika, att föreskrivna anordningar
skola vara utförda inom fem år från ikraftträdandet. Denna tidsfrist är
påkallad med hänsyn till rådande materialbrist och andra med kristiden
sammanhängande förhållanden, vilka göra det olämpligt att utföra åtgärderna
nu. Tidsfristen förutsättes vara tillräckligt lång för att möjliggöra,
att åtgärderna kunna uppskjutas till dess mera normala förhållanden inträtt.
Enligt övergångsbestämmelserna skall vidare byggnadsnämnden övervaka,
att ifrågavarande åtgärder vidtagas, och göra för ändamålet erforderliga
besiktningar. Med stöd av detta stadgande samt föreskrifterna i 5 §
byggnadsstadgan äger byggnadsnämnden, därest föreskriven åtgärd underlåtes,
göra sig hörsammad genom föreläggande av vite. Nämnden kan också
föreskriva, att viss åtgärd skall vidtagas, vid äventyr att densamma i händelse
av tredska verkställes genom nämndens försorg på den tredskandes
bekostnad. Att giva yrkesinspektionen särskild befogenhet i fråga örn övervakningen
av bestämmelserna har utredningen icke ansett påkallat. Klart
är att yrkesinspektionen ändock kan, om detta anses behövligt, följa bestämmelsernas
tillämpning och göra erforderliga påpekanden. Den bästa
sakkunskapen inom förevarande område torde dock finnas hos de myndigheter,
som direkt syssla med byggnadsverksamheten, närmast byggnadsnämnden
och dennas sakkunniga biträden.

Stadsplaneutredningen har slutligen framhållit önskvärdheten av att
byggnadsstyrelsen med stöd av bemyndigande i 124 § byggnadsstadgan
utarbetade normalritningar, som i detalj utvisade den lämpliga konstruktionen
av räcken, bryggor m. m.

Stadsplaneutredningens författningsförslag torde få fogas vid statsrådsprotokollet
såsom bilaga (bilaga A).

Yttranden över stadsplaneutredningens förslag.

Efter remiss ha yttranden över stadsplaneutredningens förslag inkommit
från byggnadsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och
Norrbottens län, svenska stadsförbundet, Sveriges fastighetsägareförbund,
landsorganisationen, Sveriges bleck- och plåtslagaremästareförbund samt
svenska bleck- & plåtslagareförbundet. Länsstyrelserna lia överlämnat yttranden
från vissa länsarkitekter och byggnadsnämnder. Landsorganisationen
Ilar bifogat yttranden från svenska skorstensfejeriarbetareförbundet och
svenska kommunalarbetareförbundet.

Bihang till riksdagens protokoll 1044. 1 sami. Nr 147.

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

Förslaget har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de avgivna
yttrandena, varvid uttalatsi att de föreslagna anordningarna vore
behövliga och lämpliga. Byggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna och länsarkitekterna
i Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Norrbottens län
ävensom svenska stadsförbundet ha lämnat förslaget helt utan erinran. I
övriga yttranden ha framställts vissa erinringar eller önskemål i fråga om
förslagets närmare utformning.

Riksförsäkringsanstalten har sålunda framhållit, att enligt 1938 års kungörelse
örn användande av livbälte jämte säkerhetslina dessa skyddsåtgärder
ej behövde vidtagas för arbeten å tak till byggnad, vars taknock befunne
sig högst 5 meter över marken. I 2 mom. av förslaget hade såsom förutsättning
för där angivna skyddsanordningar angivits, att byggnadens höjd
överstege 8 meter. I detta fall skulle höjden enligt 36 § byggnadsstadgan
räknas från taklisten eller från yttertakets skärning med fasadytan. Enligt
anstaltens mening borde bestämmelserna om byggnadshöjd i förevarande
sammanhang icke göras lindrigare än de bestämmelser som i detta hänseende
gällde enligt 1938 års kungörelse. Med vidhållande av vad riksförsäkringsanstalten
uttalat i sitt tidigare yttrande den 21 december 1942
har anstalten tillika yrkat, att de föreslagna stadgandena skulle bli gällande
ej endast för städer och stadsliknande samhällen utan för hela landet, att
å tak med starkare lutning än 1 : 5 skulle anbringas nockräcke av rostskyddat
stål samt fot- eller gesimsränna eller snöräcke, samt att tak med
mindre lutning än nyss sagts men med större lutning än 1 : 10 skulle vara
försett med fot- eller gesimsränna eller snöräcke. Slutligen har riksförsäkringsanstalten
anfört, att i 1 mom. tredje stycket omförmäld järnstege å
skorsten borde för att minska olycksfallsrisken vara utförd så, att sidojärnen
sköte upp något över skorstenens överkant. Länsstyrelsen i Malmöhus
län har uttalat, att genom begränsningen av föreskrifterna i 2 mom. till byggnad
över 8 meter skulle i regel endast byggnader med mer än två våningar
komma att avses med stadgandena i fråga. Skäl funnes dock för att säkerhetsanordningar
borde vidtagas även på tvåvåningshus, och länsstyrelsen
ansåge sig därför böra föreslå, att de ifrågavarande bestämmelserna skulle
gälla jämväl för nybyggnader i två våningar samt att byggnadsnämnden
skulle åläggas tillse, att sådana skyddsåtgärder vidtoges å redan uppförda
tvåvåningsbyggnader att risken för nedstörtande i möjligaste mån minskades.
Överståthållarämbetet har likaledes ansett, att i 2 morn. angivna åtgärder
icke borde vidtagas endast för byggnader med större höjd än 8 meter.
Enligt överståthållarämbetets mening borde sådana anordningar, därest icke
byggnadsnämnden på grund av särskilda skäl medgåve undantag, utföras
även på lägre byggnader, därvid dock undantag borde göras för byggnader
av denna kategori som endast inrymde bostad för högst två familjer. För
utförande av de föreskrivna skyddsanordningarna på äldre hus syntes den
föreslagna tidsfristen av fem år vara tillräcklig. Skulle i något särskilt fall

Kungl. Majlis proposition nr 147.

arbetena på grund av malerialbrist eller annan anledning icke kunna medhinnas,
syntes dock möjlighet böra stå öppen för fastighetsägaren att få
tiden förlängd, därest han redan från början vidtagit på honom ankommande
åtgärder för att få arbetena utförda. Därjämte har Överståthållarämbetet
föreslagit, att för den händelse byggnadsordning eller brandordning
redan innehölle bestämmelser som i något avseende vore strängare än de
föreslagna, skulle dessa tidigare bestämmelser uttryckligen upphävas.

Även landsorganisationen, svenska skorstensfejeriarbetareförbundet, svenska
kommunalarbetareförbundet, svenska bleck- & plåtslagareförbundet
samt Sveriges bleck- och plåtslagaremåstareförbund ha framställt önskemål
om vissa ändringar i skärpande riktning. Dessa organisationer ha sålunda,
liksom riksförsäkringsanstalten, ansett att taklutningen, då nockräcke skulle
anbringas, borde fastställas till 1 : 5. Organisationerna ha vidare erinrat,
att vid arbeten på takfallet ofta användes stegar, fästade genom en klots
som hakades på andra sidan nocken. Enär stegen måste kunna skjutas
under nockräcket, borde dettas höjd över takytan vara minst 15 centimeter.
Vid en taklutning av 1 : 2,5 eller mera borde enligt uttalande av de tre förstnämnda
organisationerna nockräcket kombineras med takbrygga av minst 30
centimeters bredd utefter takets hela längd från gavel till gavel. Ä tegel- och
skiffertak borde takbrygga anordnas redan vid en lutning av 1:5. Den i 2
mom. 3. föreslagna bestämmelsen om taknockens avplanande till minst 15
centimeters bredd ha organisationerna bestämt avstyrkt, enär en dylik anordning
skulle medföra ökad olycksfallsrisk samt förhindra möjligheten att på
takfallet placera stege med fäste i nocken. Skulle nocken avplanas, borde detta
ske till en bredd av minst 30 centimeter. I 2 mom. 4. angivet skyddsräcke
vid takfönster och lanterniner borde anbringas, därest dessa sköte upp
mindre än 45 centimeter över takytan. Det vore önskvärt, att räcke anordnades
ej blott upptill och vid sidorna utan även nedanför fönstret eller
lanteminen. S. k. ljusbrunnar borde jämställas med lanterniner och förses
med skyddsräcke. Den föreslagna höjden på skyddsräcket, 50 centimeter,
lia organisationerna funnit tillräcklig i fråga om mindre fönster och lanterniner
men ansett densamma böra höjas, om dageröppningen överstege 1,5 X
1,5 meter. Slutligen lia organisationerna framhållit, att det borde tillkomma
yrkesinspektionen att övervaka bestämmelsernas efterlevnad samt att i övergångsbestämmelserna
stadgad tidsfrist för bestämmelsernas ikraftträdande
i fråga örn redan uppförda fastigheter utan större olägenhet syntes kunna
fastställas till tre år med rätt för byggnadsnämnden alt i särskilda fall medgiva
dispens i ytterligare högst två år.

Däremot har Sveriges fastighetsägareförbund ansett, att de föreslagna bestämmelserna
i vissa hänseenden vore för stränga. Enligt förbundets mening
hade sålunda bärande skäl icke anförts för att såsom gräns för skyldigheten
att vidtaga i 2 mom. under 1—3. angivna säkerhetsåtgärder sätta
lutningsgraden 1 : 4 i stället för nu i regel gällande 1 : 3. Det kunde vidare,

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

särskilt med hänsyn till befintliga byggnader, ifrågasättas, huruvida icke
skyldigheten enligt 1 mom. att förse byggnad med erforderliga takluckor
eller andra öppningar för uppstigning på taket borde i likhet med vad som
angåves i 2 mom. begränsas att avse allenast byggnad, vars höjd överstege
8 meter. För lägre byggnader kunde enligt förbundets mening en fast stege
på en av ytterväggarna innebära en fullt riskfri passage till taket för vana
sotare och snöskottare. Stadgandets genomförande å äldre hus av denna
art skulle därför endast komma att medföra utgifter utan motsvarande kompensation
i säkerhet för arbetarna. Förbundet kunde ej heller finna, att
i 2 mom. 3. angiven takbrygga vore en nödvändig säkerhetsåtgärd, varför
förbundet avstyrkte föreskriftens införande. I fråga om förslaget att ålägga
även ägare av befintliga byggnader att vidtaga vissa säkerhetsåtgärder har
förbundet ifrågasatt, huruvida laglig möjlighet funnes att meddela bestämmelser
härom i byggnadsstadgan. Enligt förbundets mening kunde detta
endast ske genom av Kungl. Majit och riksdagen gemensamt stiftad lag.
Beträffande slutligen tidpunkten för genomförandet av bestämmelserna i
fråga örn äldre fastigheter har förbundet ansett, att dessa skyldigheter icke
kunde åläggas fastighetsägarna, så länge det nuvarande hyresstoppet gjorde
det omöjligt för dessa att bereda sig kompensation, samt har fördenskull
yrkat, att kungörelsens ikraftträdande skulle uppskjutas beträffande redan
uppförda byggnader till tidpunkt, som Kungl. Majit ägde bestämma, sedan
fritt hyresläge inträtt i landet.

Byggnadsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö lia likaledes ansett,
att förslaget skulle kunna medföra för fastighetsägarna i vissa hänseenden
obilliga resultat, och ha fördenskull påyrkat vissa jämkningar i mildrande
riktning.

Byggnadsnämnden i Stockholm har sålunda anfört, att den föreslagna tidsfristen
av fem år för skyddsanordningarnas utförande å redan uppförda byggnader
syntes väl kort och att den i alla händelser borde bestämmas med hänsyn
till de tidsförhållanden, som förelåge vid föreskriftens utfärdande.

Byggnadsnämnden i Göteborg har funnit den i 2 mom. 1—3. omförmälda
lutningsgränsen 1:4 väl sträng. En lutning av 1 : 3 vore här godtagbar.
Därigenom skulle enligt nämndens mening sannolikt kunna göras väsentliga
inbesparingar utan nämnvärt ökade risker. Byggnadsnämnden har därjämte
framhållit, att nockräckena måhända bättre skulle göra tjänst örn de icke
såsom enligt förslaget anbringades vid sidan av taknocken utan lodrätt över
densamma samt att snöräcke på grund av risken för läckage och andra
olägenheter endast borde få förekomma vid redan uppförda byggnader,
där ståndränna eller annan rännanordning som lämnade stadigt fotfäste
ej utan svårighet ginge att anbringa.

Slutligen har byggnadsnämnden i Malmö helt avstyrkt förslaget i vad det
avsåge befintliga byggnader i andra fall än då byggnadsnämnden funne särskilda
skäl föreligga att bestämmelserna tillämpades. Till motivering härför

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

har byggnadsnämnden framhållit, att förslaget i denna del, bortsett från en
kännbar belastning av fastighetsägarnas ekonomi, vöre vanskligt att genomföra.
Bl. a. skulle uppstigningsöppningar med luckor i allmänhet komma
att anordnas vid varje skorsten, enär takbryggor i många avseenden vore
olämpliga. Det förtjänade i detta sammanhang nämnas, att i Malmö funnes
äldre hyreshus med 20—30 skorstenar, vilka alla delvis innehölle rör som
skulle rensas av skorstensfejaren. I Malmö funnes vidare mycket ofta på
äldre fastigheter tegeltak på läkt utan underpanel och papp. Fästen för
skyddsräcken och dylika anordningar måste i detta fall dragas genom tegelpannorna
och förankras i takstolarna. Att erhålla fullgod tätning vid genomgång
av dylikt tak vore mycket omständligt. Vidare komme vid utförandet
av ett flertal uppstigningsöppningar och uppsättningen av järnräcken
hela tegeltaket att oroas, varvid understrykningen med kalkbruk
lossnade och de ofalsade takpannorna rubbades, vilket måste medföra att
taken i många fall finge helt omläggas. — Länsstyrelsen i Malmöhus län
har i anslutning till byggnadsnämndens nyssnämnda erinringar förklarat
sig utgå ifrån, att byggnadsnämnden beträffande äldre hus komme att i
stor utsträckning begagna sig av nämnden enligt förslaget tillerkänd dispensrätt.
Det syntes länsstyrelsen därför kunna ifrågasättas, örn det icke
vöre lämpligt att stadga, att byggnadsnämnd såsom villkor för eftergift från
de föreslagna säkerhetsbestämmelserna skulle ålägga fastighetsägare att
vidtaga annan skyddsåtgärd i de fall, då olycksfallsrisk förefunnes.

Departementschefen.

I likhet nied stadsplaneutredningen samt de hörda myndigheterna och
sammanslutningarna finner jag angeläget att åtgärder vidtagas för att förebygga
olycksfall vid takarbeten. Bestämmelserna synas böra utformas i huvudsaklig
överensstämmelse med stadsplaneutredningens förslag, vilket i
stort sett vunnit anslutning i yttrandena. Något hinder mot att intaga ifrågavarande
bestämmelser, även såvitt angår redan uppförda fastigheter, i författning,
vilken utfärdas av Kungl. Majit efter riksdagens hörande,
torde icke föreligga. Alt i lag upptaga dylika tekniska detaljbestämmelser,
vilka närmast avse att trygga allmän ordning och säkerhet, synes icke erforderligt.

Såsom stadsplaneutredningen föreslagit torde bestämmelsernas tillämpning,
i värjo fall till dess vidare erfarenhet vunnits, böra begränsas till städer
och stadsliknande samhällen. Skulle för område på landet med byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser behov av särskilda byggnadsföreskrifter
till skydd mot olycksfall vid takarbete uppkomma, torde sådana föreskrifter
kunna enligt länsstyrelsens bestämmande intagas i byggnadsordning för
området. Undantag från de föreslagna bestämmelserna synes för särskilda
fall böra kunna medgivas av byggnadsnämnden. Därest för stad eller samhälle
generella undantag från vissa bestämmelser visa sig erforderliga, torde

Kungl. Majlis proposition nr li7.

beslut därom kunna meddelas av Kungl. Majit med stöd av Kungl. Majis
allmänna befogenhet att medgiva undantag från byggnadsstadgans föreskrifter.
En erinran om möjligheten att erhålla sådant generellt undantag synes
dock, på sätt utredningen föreslagit, böra intagas i författningen. Tillämpningen
av bestämmelserna, vilka äro av byggnadsteknisk natur, synes böra
övervakas av de myndigheter, som handha byggnadskontrollen i allmänhet,
närmast byggnadsnämnderna och deras sakkunniga biträden. Samarbete bör
dock av dessa myndigheter i erforderlig mån sökas med yrkesinspektionen
och dess tjänstemän. Anvisning härom torde böra utfärdas av byggnadsstyrelsen
och på lämpligt sätt bringas till byggnadsnämndernas kännedom.

Enligt 1 mom. första stycket i stadsplaneutredningens förslag skall byggnad
vara försedd med erforderliga takluckor eller andra öppningar för uppstigning
på taket. Såsom stadsplaneutredningen framhållit innebär detta
stadgande, vilket är avsett att gälla både nya byggnader och befintliga hus,
icke att takluckor skola anordnas på alla byggnader. Meningen är endast,
att takluckor eller andra uppstigningsöppningar skola finnas, om och i den
mån detta av byggnadsnämnden prövas erforderligt. I synnerhet för mindre
byggnader torde särskilda uppstigningsöppningar ofta kunna undvaras. Med
hänsyn härtill torde de av Sveriges fastighetsägareförbund uttalade farhågorna,
att stadgandets tillämpning å äldre hus skulle komma att medföra
onödig belastning för fastighetsägarna, icke vara berättigade.

1 mom. innehåller vidare föreskrifter angående uppstigningsöppnings
dagermått och utförande i övrigt, angående stegförbindelse mellan vindsgolv
och uppstigningsöppning i tak samt mellan översta våningsplanet och
vindsplanet ävensom rörande anbringande av järnstege å skorsten med mer
än 1,2 meters höjd. Dessa bestämmelser, vilka endast skola gälla nya byggnader,
lia icke mött gensaga i yttrandena och torde böra genomföras. Riksförsäkringsanstaltens
förslag, att sidojämen till stege å skorsten skulle för
att minska olycksfallsrisken skjuta upp något över skorstenens överkant,
kan icke förordas. Ett dylikt utförande av skorstensstegen, vilket för närvarande
endast ytterst sällan torde förekomma, skulle snarast medföra ökad
risk för olycksfall, enär skorstensfejaren, som utför sitt arbete stående på
skorstenen, lätt skulle kunna snava eller trassla in sina redskap i de uppskjutande
sidojärnen.

I 1 mom. fjärde stycket av utredningens förslag intagen bestämmelse om
dispensrätt för byggnadsnämnden torde, jämte en liknande föreskrift i ingressen
till 2 morn., böra överföras till 3 mom.

I 2 mom. av förslaget ha upptagits strängare säkerhetsföreskrifter för
byggnader med större höjd än 8 meter och brantare taklutning än 1:4.
Dessa föreskrifter äro samtliga avsedda alt gälla ej endast nybyggnader utan
även befintliga hus. Riksförsäkringsanstalten samt landsorganisationen
m. fl. facksammanslutningar lia ansett ifrågavarande skyddsåtgärder böra
vidtagas redan vid en taklutning av 1 : 5, under det att fastighetsägareför -

Kungl. \Iuj:ts proposition nr 147.

bundet och byggnadsnämnden i Göteborg funnit gränsen böra sättas vid
en lutning av 1:3. Den av stadsplaneutredningen föreslagna lutningsgränsen,
vilken förordats av byggnadsstyrelsen m. fl. myndigheter, synes utgöra
en skälig medelväg och därför böra godtagas. Betydande skärpningar ha
därjämte föreslagits av riksförsäkringsanstalten, som bl. a. ansett de i 2
mom. angivna säkerhetsåtgärderna erforderliga redan då taknockens höjd
över marken överstege 5 meter, samt av Överståthållarämbetet och länsstyrelsen
i Malmöhus län, vilka förordat att säkerhetsåtgärderna med vissa
undantag skulle vidtagas även beträffande byggnader med lägre höjd än
8 meter. Behovet av dessa skärpningar synes dock icke styrkt. Arbetareorganisationerna
själva ha ej haft något att erinra mot att bestämmelsernas
tillämpning inskränktes till byggnader med större höjd än 8 meter. För
riksförsäkringsanstaltens förslag att beräkna byggnadshöjden till taknocken
tala måhända vissa skäl, bl. a. alt denna beräkningsgrund användes i 1938
års kungörelse örn användande av livbälte jämte säkerhetslina. Emellertid
synes ej böra i det speciella hänseende, varom här är fråga, användas
ett annat sätt för byggnadshöjdens beräknande än det som eljest gäller
enligt 36 § byggnadsstadgan.

Ingressen till bestämmelserna i 2 mom. torde lämpligen böra innehålla
förutnämnda erinran örn att dispens från bestämmelserna kan för viss stad
(eller visst samhälle) meddelas av Kungl. Maj :t. I stadsplaneutredningens förslag
hade motsvarande stadgande införts i 3 mom. Generell dispens torde
kunna medgivas såväl från samtliga föreskrifter i 2 mom. som från viss
eller vissa av dem. Såsom villkor för dispensen lärer Kungl. Majit kunna
föreskriva, att andra lämpliga skyddsåtgärder vidtagas.

De i första punkten av 2 mom. intagna föreskrifterna angående nockräckes
beskaffenhet och utförande torde i stort sett vara ändamålsenliga
och lämpliga. Frånsett byggnadsnämnden i Göteborg ha de hörda myndigheterna
och sammanslutningarna godtagit förslaget om nockräckets anordnande
vid sidan av och i jämnhöjd med taknocken. En sådan placering
synes också vara lämpligare än att anbringa räcket rätt över nocken. Avståndet
mellan räcket och takytan synes av skäl, som anförts av landsorganisationen
m. fl., böra höjas från av stadsplaneutredningen föreslagna
10 centimeter till 15 centimeter. Att såsom riksförsäkringsanstalten yrkat
föreskriva, att räcket skall utföras av rostskyddat stål, synes ej nödvändigt
för att åvägabringa tillräcklig hållfasthet.

Beträffande bestämmelserna i andra punkten av 2 mom. har byggnadsnämnden
i Göteborg, med hänsyn till risken för läckage och andra olägenheter
vid anordnande av snöräcke, uttalat att sådant räcke endast borde
få förekomma, därest annan stadig rännanordning ej ginge att anbringa
utan svårighet. Med anledning härav må framhållas, att enligt stadgandet
i fråga valrätt finnes mellan å ena sidan ståndränna eller annan rännanordning,
som lämnar stadigt fotfäste, och å andra sidan snöräcke. Vid

Kungl. Maj:ts proposition nr Ii7.

valet av skyddsanordning bör givetvis tillses, att den som med hänsyn till
samtliga omständigheter är lämpligast kommer till utförande.

Föreskrifterna i tredje punkten av 2 mom. örn anordnande av stegförbindelse
mellan uppstigningsöppning och taknock eller skorsten ha ej föranlett
någon anmärkning i yttrandena. Däremot ha bestämmelserna i
denna punkt örn utförande av takbrygga med minst 25 centimeters bredd
eller taknockens avplanande till minst 15 centimeter avstyrkts av fastighetsägareförbundet,
som ansett den sålunda föreslagna säkerhetsåtgärden
helt onödig. Å andra sidan har en väsentlig utvidgning av skyldigheten att
anordna takbrygga förordats av landsorganisationen m. fl. sammanslutningar.
Dessa organisationer ha ansett, att takbrygga med minst 30 centimeters
bredd borde utföras utefter takets hela längd, så snart taklutningen
överstege 1:2,5. Å tegel- och skiffertak borde takbrygga finnas, när lutningen
överstege 1:5. Förslaget örn taknockens avplanande ha organisationerna
bestämt avstyrkt.

De av stadsplaneutredningen föreslagna bestämmelserna örn anordnande
av takbrygga åsyfta i främsta rummet att bereda skydd för skorstensfejare.
Dessa måste utföra sitt arbete, även om blåst, regn, snö och isbildning
göra arbetet särskilt riskfyllt. Bestämmelserna medföra, att takbrygga
eller avplanad nock i regel skall finnas för förbindelse i sidled mellan
varje skorsten, som skall rensas av skorstensfejare, och närmaste uppstigningsöppning.
De av landsorganisationen m. fl. föreslagna skärpningarna
torde närmast avse att bereda större skydd för andra arbetare, som ha sitt
arbete på taket, såsom plåtslagare och elektriker. Det torde emellertid kunna
ifrågasättas, huruvida skäl föreligga att skärpa utredningens förslag på denna
punkt. Genomförandet av arbetareorganisationernas förslag skulle medföra
betydande kostnader för fastighetsägarna, vilka kostnader uppenbarligen
icke böra påläggas dem utan tillräcklig anledning. De föreslagna skärpningarna
gå för övrigt betydligt längre än plåtslagareorganisationerna påyrkade
i sin framställning år 1942. Stadsplaneutredningens förslag synes därför
även i denna del böra godtagas. Med hänsyn till den kritik som av arbetareorganisationerna
riktats mot anordningen med avplanad nock lärer emellertid
den alternativa bestämmelsen härom böra utgå. Hinder torde dock
ej möta att byggnadsnämnden, då detta finnes utan olägenhet kunna ske,
på grund av nämnden given dispensbefogenhet medger, att takbryggan
ersättes med avplaning av nocken till lämplig bredd. Enär tegel- eller
skifferklädda tak icke lämpligen böra utföras med mindre lutning än 1:4,
synes, såsom stadsplaneutredningen framhållit, särskild bestämmelse örn
anordnande av takbrygga på sådant tak ej vara erforderlig.

Beträffande föreskrifterna i 2 mom. fjärde punkten angående utförande
av skyddsräcke vid takfönster och lanterniner har landsorganisationen
m. fl. föreslagit, att räcket borde anbringas ej blott upptill och vid sidorna
utan även nedanför fönstret eller lanterninen. Detta förslag synes böra

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

genomföras, dock endast därest fönstrets eller lanteminens bredd överstiger
4 meter. För att undvika snöanhopning synes härvid lämpligt, att
skyddsräcket på nedre sidan består av en enda tvärslå som fästes i övre
delen av stöden för räcket. Höjden av räcket synes böra utgöra minst
75 centimeter. Såsom landsorganisationen m. fl. påyrkat torde räcke eller
annan skyddsanordning även böra finnas omkring s. k. ljusbrunn. I övrigt
torde de i denna punkt föreslagna bestämmelserna vara lämpliga.

I 3 mom. torde böra upptagas bestämmelser örn rätt för byggnadsnämnden
att medgiva undantag från föreskrifterna i 1 och 2 morn., då särskilda
skäl därtill äro. Särskilt beträffande äldre byggnader synes det nödvändigt,
att dispens kan medgivas av byggnadsnämnden i viss utsträckning. Byggnadsnämnden
i Malmö har sålunda exempelvis påvisat, att anbringandet av
föreskrivna nockräcken och andra skyddsanordningar på vissa äldre byggnader,
där taket utförts av tegel på läkt utan underpanel och papp, kan
vara förenat med alltför stora kostnader och andra svårigheter. I dylika
fall bör dispens kunna medgivas. Såsom villkor för eftergift från de föreslagna
säkerhetsbestämmelserna bör byggnadsnämnden emellertid uppställa,
att andra lämpliga skyddsanordningar utföras. Nockräcke kan sålunda
stundom ersättas med krokar för fästande av säkerhetslina. I vissa fall,
t. ex. för de angivna byggnaderna i Malmö, torde det vara ändamålsenligt,
att nockräcket fastsättes lodrätt över nocken i stället för vid sidan av densamma.

De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1944. I byggnadsordning
eller brandordning nämnda dag intagna föreskrifter, som innefatta
avsteg från de nya bestämmelserna, böra därvid upphöra att gälla.
Uttrycklig föreskrift därom synes, såsom Överståthållarämbetet förordat, böra
meddelas.

I fråga om redan uppförda byggnader har stadsplaneutredningen föreslagit
en tidsfrist å fem år för genomförandet. Förkortning av denna
tid till tre år har påyrkats av landsorganisationen m. fl. sammanslutningar,
medan Överståthållarämbetet och byggnadsnämnden i Stockholm däremot
förordat viss förlängning. Fastighetsägareförbundet har för sin del ansett,
att ikraftträdandet beträffande befintliga byggnader borde uppskjutas till
tidpunkt som Kungl. Majit ägde bestämma, sedan fritt hyresläge inträtt i
landet. Anledning torde visserligen finnas till antagande att en tidsfrist
av fem år skall vara tillräcklig för åtgärdernas genomförande. Skulle omständigheterna
omöjliggöra detta, lärer Kungl. Majit böra förordna om erforderligt
uppskov. Föreskrift härom har fördenskull upptagits.

Det av stadsplaneutredningen föreslagna övergångsstadgandet torde i
övrigt böra jämkas så att det omfattar jämväl byggnader, för vilka byggnadslov
beviljats före de nya bestämmelsernas ikraftträdande men som
ännu icke uppförts.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 147.

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

I enlighet med vad nu anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 59 § byggnadsstadgan den 20
november 1931 (nr 364).

Föredraganden hemställer, att Kungl. Majit måtte besluta inhämta riksdagens
yttrande över förslaget.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet!
Sven Leffler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

Bilaga A.

Stadsplaneutredningens förslag lill kungörelse om ändrad lydelse
av 59 § byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364).

Härigenom förordnas, att 59 § byggnadsstadgan den 20 november 1931
skall erhålla följande ändrade lydelse.

59 §.

1 morn. Byggnad skall vara försedd med erforderliga takluckor eller andra
öppningar för uppstigning på taket. Uppstigningsöppning skall hava ett
dagermått av minst 50 X 60 centimeter. Uppstigningsöppning i yttertak
skall vara försedd med lucka av plåt. Fönster i sådan öppning skall utgöras
av trådglas.

Mellan vindsgolv och uppstigningsöppning i tak skall finnas fast stege
liksom även mellan översta våningsplanet och vindsplanet, därest trappförbindelse
saknas.

överstiger skorstens höjd över takytan på den sida, från vilken tillträde
till skorstenen lättast kan erhållas, 1,2 meter, skall järnstege finnas på
skorstenen.

Avvikelse från bestämmelserna i detta moment må medgivas av byggnadsnämnden,
då särskilda skäl därtill äro.

2 mom. Byggnad, vars höjd överstiger 8 meter, skall, där ej byggnadsnämnden
på grund av särskilda skäl medgiver undantag, utöver vad i 1 mom.
sägs, förses med hållfasta och varaktiga anordningar till skydd mot olycksfall
vid arbeten å taket, därvid skall gälla följande:

1. Tak, som lutar 1:4 eller mera, skall förses med nockräcke av stadigt
järnrör i lämpliga fästanordningar. Räcket bör vara beläget omkring 10
centimeter från takytan samt vid ena sidan av och i jämnhöjd med taknocken.
Är genom taknocken uppdragen skorsten eller liknande anordning,
skall vid dennas nedre sida anordnas nockräcke eller runt densamma anbringas
skorstensband med handgrepp.

2. Å tak, som lutar 1:4 eller mera, skall därjämte vid takfoten eller takbrott
antingen anordnas ståndränna eller annan rännanordning, som lämnar
stadigt fotfäste, eller ock utföras snöräcke, dock att snöräcke icke bör anordnas
vid vinkelrännas utlopp eller eljest, när därigenom större snöanhopning
kan uppstå.

3. Är å tak, som har en lutning av 1:4 eller mera, taknocken belägen mer
än en meter från uppstigningsöppning, skall järnstege anbringas mellan
denna och taknocken eller, örn uppstigningsöppningen endast är avsedd för
förbindelse med skorsten, mellan öppningen och skorstenen. Är å sådant tak
avståndet i sidled mellan skorsten, som skall rensas av skorstensfejare, och
närmaste uppstigningsöppning större än en meter, skall mellan denna och
skorstenen takbrygga utföras med en bredd av minst 25 centimeter eller
taknocken avplanas till minst 15 centimeters bredd.

Kungl. Maj:ts proposition nr tA7.

4. Takfönster med större dageröppning än 60 X 80 centimeter samt lanterniner
skola, om de uppskjuta mindre än 35 centimeter över takytan, upptill
och vid sidorna omgärdas med skyddsräcke av minst 50 centimeters höjd.

3 mom. Finnes för viss stad med hänsyn till ortsförhållandena eller andra
särskilda omständigheter icke behov av sådana anordningar till skydd mot
olycksfall, som i 2 mom. sägs, må Konungen på framställning av byggnadsnämnden
förordna, att bestämmelserna i fråga tillsvidare icke skola gälla
för staden.

Denna kungörelse träder i kraft den

Bestämmelserna i 1 mom. första stycket första punkten samt 2 mom. skola
gälla även i fråga om redan uppförda byggnader, därvid skall iakttagas:

att föreskrivna åtgärder skola vara utförda senast inom fem år från nyssnämnda
dag; samt

att byggnadsnämnden skall övervaka bestämmelsernas tillämpning och
göra för ändamålet erforderliga besiktningar.

[duns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1944
416534