Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
o
Nr 130.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående befrielse i vissa
fall från skyldighet att ånyo erlägga till kommissionär
i domsaga inbetalade, av kommissionären förskingrade
stämpelavgifter; given Stockholms slott den
25 februari 1944.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.
GUSTAF.
K. G. Ewerlöf.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 februari
1944.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.
Statsrådet Ewerlöf anför.
Hos Kungl. Majit hava förre verkmästaren Carl Johan Bergströms änka
Mathilda Bergström, född Magnusson, i Deje, direktören Albin Rapp i Örebro
och kamreraren Axel Emil Berggren i Dejefors bruk, den sistnämnde i
egenskap av testamentsexekutör i boet efter kantorn Olof Herman Bergström
från Deje, var för sig, gjort framställning om befrielse från skyldighet
att erlägga ny stämpelavgift, sedan kommissionären i Mellansysslets domsaga
Frideborg Skoglund, född Olsson, förskingrat till henne inbetalade stämpelavgifter.
Rapps framställning avser även befrielse från skyldighet att ånyo
erlägga lösen.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 130.
Frideborg Skoglund anställdes såsom kanslibiträde å nämnda domsagas
kansli den 15 oktober 1918. Från den 1 januari 1926 tjänstgjorde hon
jämväl såsom kommissionär i domsagan. Den 1 januari 1942 entledigades
hon från kommissionärskapet och den 1 juni 1942 från anställningen som
kanslibiträde. Den 9 mars 1943 dömdes hon av rådhusrätten i Karlstad genom
utslag, som vunnit laga kraft, till straff för förskingring m. m.
Av protokollen i det av rådhusrätten sålunda avgjorda målet framgår, dels
att kamreraren Carl I. Thim i Kil i slutet av år 1935 till Frideborg Skoglund
för inregistrering inlämnat bouppteckning efter Carl Johan Bergström jämte
stämpelavgift om 96 kronor, att Frideborg Skoglund falskeligen å bouppteckningen
skrivit med vederbörande domares namn undertecknat bevis att
densamma under visst nummer inregistrerats vid Mellansysslets domsagas
häradsrätt, att bouppteckningen försedd med beläggningsstämplar till belopp
av 96 kronor mot lösen av 50 öre återställts till Thim samt att Frideborg
Skoglund behållit såväl stämpel- som lösenbeloppet, dels att Rapp under hösten
1939 till Frideborg Skoglund för lagfart insänt ett köpebrev beträffande
fastigheten Säm Södra 3156 i Grums socken jämte stämpelavgift 350 kronor,
att Frideborg Skoglund å köpebrevet falskeligen skrivit ett med vederbörande
domares namn undertecknat bevis att lagfart på grund därav beviljats för
Rapp, att Frideborg Skoglund utfärdat ett med samma domares namn undertecknat
lagfartsbevis om nämnda lagfart, att köpebrevet, försett med beläggningsstämplar
till belopp av 350 kronor, och lagfartsbeviset tillställts Rapp
mot utbekommande av lösen 5 kronor och stämpel 3 kronor 50 öre för beviset
å köpebrevet och lagfartsbeviset, att Frideborg Skoglund behållit samtliga
dessa stämpel- och lösenbelopp, samt att Frideborg Skoglund å ett den 15
april 1941 utfärdat, sedermera till Rapp mot erläggande av lösen med 2 kronor
25 öre och stämpel med 1 krona 25 öre utlämnat gravationsbevis angående
ifrågavarande fastighet ändrat lagfarne ägarens namn till att avse
Rapp, dels ock att Berggren under våren 1941 till Frideborg Skoglund för
inregistrering insänt bouppteckning efter kantorn Olof Herman Bergström
från Deje ävensom till henne inbetalat stämpelavgift till bouppteckningen
med 6 000 kronor, att Frideborg Skoglund utan att ingiva bouppteckningen
till domaren behållit dessa 6 000 kronor, samt att hon enligt anteckning
den 2 augusti 1941 å ett utdrag av bouppteckningen intygat, att bouppteckningen
för registrering ingivits till häradsrätten samt att i stämpel till densamma
erlagts 6 000 kronor.
Av de sålunda angivna, av Frideborg Skoglund tillgripna beloppen utgöra
6 446 kronor medel, som Frideborg Skoglund mottagit av de rättssökande
för täckande av kostnaderna för stämpel å enskilda handlingar. Av utslaget
framgår, att Frideborg Skoglund tillgripit och förskingrat ytterligare belopp
å sammanlagt 5 892 kronor, som hon mottagit från olika rättssökande till täckande
av dylika kostnader. Därjämte har Frideborg Skoglund enligt utslaget
tillgripit och förskingrat vissa andra belopp, som av rättssökande inbetalats
för täckande av kostnader för stämpel å expeditioner, för lösen m. m.
Kungl. Maj.ts proposition nr 130.
7
Till döljande av tillgreppen har Frideborg Skoglund i vissa fall, bland annat
— såsom redan berörts — i två av de med förevarande framställningar
avsedda fallen, falskeligen åtecknat de enskilda handlingarna bevis samt
försett dem med beläggningsstämplar. För sistnämnda ändamål har Frideborg
Skoglund dels använt redan förbrukade stämplar, dels ock tillgripit
oanvända stämplar från häradshövdingens i domsagan stämpelförråd. I vilken
utsträckning och i vilka fall förbrukade stämplar använts framgår icke
av protokollen i målet.
På yrkande av generalpoststyrelsen har Frideborg Skoglund enligt eget
medgivande av rådhusrätten förpliktats att till styrelsen utgiva 7 298 kronor
jämte ränta. Häri ingå dels de G 000 kronor, som inbetalats av Berggren, med
avdrag av 100 kronor vilka av Frideborg Skoglund numera återbetalats, dels
1 398 kronor för förskingrade stämpelavgifter, som enligt generalpoststyrelsens
beräkning inbetalats för stämpel å handlingar vilka åsatts förbrukade
stämplar. I sistnämnda belopp ingå dels den stämpelavgift av 96 kronor, som
inbetalats av Thim, dels ock den stämpelavgift av 350 kronor, som inbetalats
av Rapp.
Till följd av förskingringarna uppkom brist i häradshövdingens stämpelförråd.
Denna brist bär helt täckts, sedan häradshövdingen å sitt tjänstepostgirokonto
insatt dels av egna medel 5 100 kronor, dels ytterligare 3 200
kronor, utgörande för ändamålet insamlade medel.
Statskontoret har ansett, att de av Thim och Rapp inbetalade stämpelavgifterna
blivit ersatta genom de å häradshövdingens tjänsteposlgirokonto
insatta beloppen. Staten har därför enligt ämbetsverkets mening icke lidit
någon ekonomisk skada till följd av att Frideborg Skoglund tillgripit dessa
avgifter. Statskontoret anför vidare.
Med hänsyn till de i förevarande fall föreliggande omständigheterna, särskilt
det förhållandet, att stämpelavgift erlagts och att därvid ifrågavarande
handlingar i själva verket redan stämpelbelagts, vill ämbetsverket icke motsätta
sig ett tillmötesgående av ansökningarna på så sätt, att Kungl. Maj:t
utverkar riksdagens medgivande att vid behandling i vederbörlig ordning av
dessa handlingar sökandena erhålla befrielse från skyldigheten att erlägga
erforderliga avgifter för stämpel dock högst intill de belopp, som av dem
tidigare erlagts för ändamålet. Härvid bör beaktas, att Rapp synes hava
erlagt avgift — förutom för dubbla beläggningsstämplar — jämväl för enkla
beläggningsstämplar och inteckningskontrollstämpel.
Beträffande den av Berggren gjorda framställningen har statskontoret
framhållit, att Berggren icke mottagit något sådant kvitto, som avses i 34 §
1 mom. tredje stycket stämpelförordningen, utan att Frideborg Skoglund först
en avsevärd tid efter det beloppet emottagits å en avskrift av bouppteckningen
erkänt sig hava såsom kommissionär emottagit detsamma. Härefter
yttrar statskontoret.
Någon skyldighet för staten alt ersätta Berggren eller dödsboet efter Olof
Herman Bergström den förlust, som åsamkats dem, kan icke anses föreligga.
Emellertid torde billighetsskäl tala för att i förevarande fall staten ersätter
den förlust, som vederbörande lidit på grund av de åtgärder, som Skoglund
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 130.
vidtagit i egenskap av kommissionär. Statskontoret vill för sin del icke motsätta
sig, att de förskingrade medlen ersättas av statsverket, under villkor att
sökandens fordran å Frideborg Skoglund överlåtes å kronan. I detta sammanhang
bör framhållas att Berggren från Frideborg Skoglund erhållit en skuldförbindelse
på 6 000 kronor. I nämnda förbindelse, vari Frideborg Skoglund
pantförskrivit tvenne till Berggren ännu ej överlämnade livförsäkringar, har
Skoglund utfäst sig att verkställa avbetalning å skuldbeloppet med 50 kronor
per månad under 11 av årets 12 månader. Vad angår den medelstitel,
som bör tagas i anspråk för utbetalande av ifrågavarande ersättning, får statskontoret
■— under erinran örn riksdagens beslut den 15 juni 1939 (nr 450) i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anvisande av medel för beredande
av ersättning för vissa förskingrade förmyndarmedel — föreslå
att för ändamålet anlitas förslagsanslaget till oförutsedda utgifter.
Svea hovrätt har till en början berört frågan, huruvida de till Frideborg
Skoglund inkomna stämpelavgifterna böra anses vara inbetalade till kronan.
Härom yttrar hovrätten.
Häradshövding i domsaga är enligt 28 § förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften stämpelförsäljare. Enligt 29 § domsagostadgan
den 26 maj 1933 hade kommissionär i domsaga till åliggande att under
tjänstemannaansvar tillhandagå allmänheten med ingivande till domaren av
ansökningar och andra handlingar, med uttagande och översändande av
expeditioner och ingivna handlingar samt med anskaffande och översändande
av avskrifter och bevis. Genom att en ansökning eller handling inkommit
till kommissionären synes den således icke kunna anses vara i vederbörlig
ordning inkommen till domaren; till jämförelse må erinras örn bestämmelsen
i 2 § andra stycket samma stadga att av förste notarien mottagen handling
skulle anses ingiven till domaren å tid då förste notarien mottagit handlingen.
Ehuru kommissionären, som nämnts, handlade under tjänstemannaansvar,
torde vid sådant förhållande stämpelavgifter, som inkommit till kommissionären,
icke allenast på denna grund böra anses inbetalade till kronan.
Såvitt av utredningen framgår synes Frideborg Skoglund icke heller i sin
egenskap av kanslibiträde hos häradshövdingen i domsagan hava vid nu
ifrågavarande tillfällen varit behörig att å domarens vägnar mottaga stämpelavgifter.
I fråga örn de av Rapp och Thim inbetalade stämpelavgifterna har hovrätten
i likhet med statskontoret ansett, att desamma finge anses vara till
kronan guldna genom inbetalningar från häradshövdingen. Hovrätten fortsätter.
Härtill kommer att vederbörande återfått de ingivna handlingarna i sådant
skick att de saknat anledning antaga att någon felaktighet förelegat vid
ärendenas behandling. Rapp och dödsboet efter Carl Johan Bergström synas
därför böra förklaras berättigade att vid behandling i vederbörlig ordning
av ifrågavarande köpebrev och bouppteckning tillgodoräkna sig de till Frideborg
Skoglund för stämpelbeläggning av dessa handlingar erlagda beloppen.
Stämpelavgiften till av Rapp uttagna lagfartsbevis och gravationsbevis ävensom
till bevis å köpehandlingen torde få antagas hava kommit kronan till
godo. Rapp bör följaktligen förklaras berättigad att för erhållande av nya
sådana bevis tillgodoräkna sig nämnda avgift. Med hänsyn till omständigheterna
bör Rapp jämväl kunna berättigas att erhålla dessa bevis utan erläggande
av den mot tidigare lösenavgift svarande stämpeln. Dödsboet efter
Kunyl. Muj.ts proposition nr 130.
9
Carl Johan Bergström torde likaledes böra befrias från erläggande av ny
avgift för bevis om inregistrering av bouppteckningen.
Beträffande det av Berggren inbetalade stämpelbeloppet har hovrätten
framhållit.
Berggren, som i ett ganska stort anlal fall genom kommissionären i domsagan
ingivit bouppteckningar för inregistrering, har underlåtit att avfordra
Frideborg Skoglund sådant kvitto, som avses i 34 § 1 mom. tredje stycket
förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften. I målet har
emellertid upplysts, att sådant kvitto icke alltid tillställts den som insänt stämpelavgift.
Berggren har uppgivit, att han själv aldrig mottagit dylikt kvitto.
Att Berggren saknat kännedom om att sådana kvitton skola utfärdas bekräftas
också i viss mån av att han senare nöjt sig med ett av Frideborg Skoglund
å transumt av bouppteckningen tecknat kvitto. Även om, såsom förut anförts,
medel, som inbetalats till kommissionären, icke därigenom kunna anses
hava kommit domaren tillhanda, är det dock helt naturligt, att den rättssökande
allmänheten med hänsyn till kommissionärens ställning anser till
denne erlagda avgiftsbelopp vara rätteligen guldna och följaktligen skulle
finna det vara obilligt och stötande, om i ett fall sådant som det förevarande
den erlagda betalningen ej finge tillgodoräknas. Skäligheten och omsorgen
örn rättsvårdens anseende synas därför tala för att jämväl dödsboet efter Olof
Herman Bergström befrias från erläggande av ny stämpelavgift intill det
till Frideborg Skoglund erlagda beloppet, 6 000 kronor, minskat med 100 kronor,
som hon till Berggren återbetalt. Frideborg Skoglund har emellertid till
Berggren överlämnat en skuldförbindelse å 6 000 kronor, till säkerhet varför
hon pantförskrivit två ännu ej till Berggren överlämnade livförsäkringsbrev.
Vid befrielse för dödsboet från erläggande av ny stämpelavgift bör denna
skuldförbindelse jämte rätten på grund av pantförskrivningen samt den rätt
till skadestånd som Berggren eller Olof Herman Bergströms dödsbo i övrigt
må äga på grund av förskingringen överlåtas å statsverket. Då i detta fall åtminstone
till största delen är fråga om en eftergift av skatt, lärer riksdagens
medgivande böra inhämtas.
Generalpoststyrelsen har i motsats till statskontoret och Svea hovrätt ansett,
att de av Rapp och Thim inbetalade, av Skoglund förskingrade stämpelavgifterna,
lika litet som den av Berggren inbetalade stämpelavgiften, kommit kronan
till godo genom de av häradshövdingen gjorda inbetalningarna. Styrelsen
anför vidare.
Vad särskilt anginge det av Berggren till Frideborg Skoglund inbetalade
stämpelbeloppet, hade styrelsen i anledning av Berggrens i målet lämnade
uppgift, att han aldrig mottagit något sådant kvitto, som avses i 34 § 1 morn.
tredje stycket i förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften,
låtit granska de från Mellansysslets domsaga till styrelsen insända,
i § 39 andra stycket sagda förordning omnämnda förteckningarna beträffande
åren 1935—1941. Det hade därvid konstaterats, att Berggren i förteckningarna
icke funnes upptagen såsom ingivare av någon enda handling. Det borde dock
anmärkas, att i de varje månad inkomna förteckningarna i regel brukade linnas
angivet »Kommissionären» såsom ingivare av några handlingar. Givetvis
vore det ej uteslutet, att Berggren kunde hava varit den verklige ingivaren
av någon av dessa sist åsyftade handlingar och därvid erhållit vederbörligt,
låt vara å kommissionären ställt stämpelkvitto. För att den generalpoststyrelsen
anbefallda kontrollen över stämpelförsäljarna skulle bliva fullt effektiv,
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
Före
draganden.
vöre det visserligen nödvändigt, att den rättssökande allmänheten alltid tillsåge,
att vederbörligt stämpelkvitto erhölles. Generalpoststyrelsen ansåge dock
ej utfärdandet av sådant kvitto böra vara av avgörande betydelse för frågan,
örn ersättning av statsmedel för förskingrat stämpelbelopp skulle utgå till den,
som inbetalat beloppet. I likhet med statskontoret och Svea hovrätt ansåge
styrelsen fasthellre, att hänsyn borde tagas till exempel även till billighetsskäl
och omsorgen örn rättsvårdens anseende. Dylika hänsyn gjorde sig enligt styrelsens
mening gällande beträffande såväl Rapps och dödsboets efter Carl
Johan Bergström som Berggrens ansökningar, beträffande de båda förstnämnda
dock med större styrka än beträffande den sistnämnda. Styrelsen ansåge
sig därför ej böra motsätta sig, att Rapp samt dödsboen efter Carl Johan
Bergström och Olof Herman Bergström befriades från erläggande av ny stämpelavgift,
vad avsåge det sistnämnda dödsboet intill ett belopp av 5 900 kronor.
Vid bedömande av de frågor, som i de av förevarande framställningar berörda
och andra fall uppkomma till följd av Frideborg Skoglunds förskingringar,
anser jag mig böra utgå från den av Svea hovrätt uttalade uppfattningen,
att de belopp, som inkommit till Frideborg Skoglund, icke böra anses
såsom inbetalade till kronan. Med denna utgångspunkt har någon förlust
icke uppkommit för staten på grund av de brottsliga handlingar, till vilka
Frideborg Skoglund gjort sig skyldig.
I de fall, då enskilda handlingar av Frideborg Skoglund åsatts stämplar
från häradshövdingens stämpelförråd, i vilket bristen blivit helt täckt, skulle
för staten uppkomma en viss vinst, för den händelse nya stämpelavgifter i stället
för de förskingrade skulle avkrävas de rättssökande. Uppenbarligen bör i
dessa fall avgiftsbefrielse medgivas.
Av de utlåtanden, som i anledning av de nu gjorda framställningarna avgivits
av Svea hovrätt, statskontoret och generalpoststyrelsen, framgår, att
myndigheterna ansett avgiftsbefrielse böra medgivas också i de fall, då handlingarna
av Frideborg Skoglund åsatts förbrukade stämplar eller icke alls
stämpelbelagts. Under hänvisning till vad myndigheterna anfört, tillstyrker
jag sådan avgiftsbefrielse.
I de först nämnda fallen torde för avgiftsbefrielse icke erfordras riksdagens
medverkan. Däremot innebär avgiftsbefrielse i de senare fallen, med den utgångspunkt
som här tagits, en eftergift av skatt, till vilken riksdagens medgivande
erfordras. Då emellertid såsom i det föregående påpekats det förhandenvarande
materialet icke lämnar ledning för bedömande, i vilken utsträckning
och i vilka fall handlingarna åsatts förbrukade stämplar eller stämplar
från häradshövdingens stämpelförråd, synes mig lämpligast, att hela frågan
om avgiftsbefrielse underställes riksdagen.
Jag förordar därför, att Kungl. Majit inhämtar riksdagens bemyndigande
att, efter prövning i varje särskilt fall, medgiva befrielse från skyldighet att
erlägga avgift till stämpel å enskild handling, då sådan avgift tidigare inbetalats
till Frideborg Skoglund men av henne förskingrats. Naturligtvis bör
avgiftsbefrielsen icke i något fall avse större belopp än det, som inbetalats
till Frideborg Skoglund. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att meddela
de närmare föreskrifter, som i de olika fallen kunna visa sig erforderliga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
11
Då svårigheter föreligga att bestämt angiva den förlust, statsverket kommer
att lida till följd av ifrågavarande avgiftsbefrielse, och denna förlust
måste vara av mindre storleksordning, anser jag, att densamma bör stanna å
inkomsttiteln stämpelmedel och alltså icke täckas i särskild ordning.
Den sålunda förordade avgiftsbefrielsen skulle icke utesluta, att vissa förluster
kunna uppstå för de rättssökande på grund av förskingringarna. Jag
syftar då på sådana fall, då de till Frideborg Skoglund inbetalade avgifterna
överstiga de stämpelavgifter, som rätteligen skola betalas, eller då ersättning
erlagts för lösen, för stämpel till förfalskade expeditioner m. m. Dessa
förluster, som sammanlagt icke uppgå till något mera betydande belopp,
synas mig böra, i den mån Kungl. Majit så finner skäligt, ersättas från sjunde
huvudtitelns anslag till extra utgifter.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen
att bemyndiga Kungl. Maj it att, efter prövning i varje särskilt
fall, medgiva befrielse från skyldighet att erlägga avgift
till stämpel å enskild handling, då sådan avgift tidigare
inbetalats till kommissionären i Mellansysslets domsaga Frideborg
Skoglund och av henne förskingrats.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Arne Björnberg.