Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

1

Nr 101.

Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering m. m. samt lag angående fortsatt
giltighet av lagen samma dag (nr 430) örn kontroll
av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.;
given Stockholms slott den 18 februari 1944.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. m.; samt

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 1044. 1 sami. Nr 101.

t

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om

hyresreglering m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering m. m.\
vilken enligt lag den 26 mars 1943 (nr 112) gäller till och med den 30 september
1944, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september
1946.

Har hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad, före den 1 april 1944
Uppsagt hyresavtal till upphörande efter den 30 september 1944, må framställning
som i 7 § sägs göras senast den 14 april 1944 eller, örn hyresvärden
icke före den 1 i sistnämnda månad tydligt meddelat, att han ej önskar låta
hyresgästen kvarbo, inom fjorton dagar efter det hyresvärden lämnat hyresgästen
sådant meddelande.

* Senaste lydelse, se SFS 1943: 112.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

3

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 19 juni 1942 om kontroll av upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt m. m.1, vilken enligt lag den 26 mars
1943 (nr 113) gäller till och med den 30 september 1944, skall äga fortsatt
giltighet till och med den 30 september 1946.

1 Senaste lydelse, se SFS 1943: 113.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 28 januari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,

Rubbestad.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, fråga örn fortsatt giltighet
av lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering m. m. och lagen samma dag örn
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

Föredraganden anför härvid följande.

Genom lagen den 19 juni 1942 (nr 429) örn hyresreglering m. m. har stadgats
begränsning av hyrans storlek för flertalet lägenheter, möjlighet till
tvångsförlängning av hyresavtal och reglering av vissa andra hyresförhållanden.
Såsom ett komplement härtill har i lagen den 19 juni 1942 (nr 430) örn
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. genomförts reglering
av lägenhetsförvärv, som grundas på bostadsrätt och andra former av
bostadskooperation. Båda lagarna äga tillämpning i alla städer, köpingar
och municipalsamhällen, vilkas invånarantal vid 1942 års ingång uppgick
till minst 2 000, samt dessutom, efter särskilda förordnanden av Kungl.
Majit, i åtskilliga mindre orter. Regleringsåtgärderna handhavas närmast av
kommunala hyresnämnder. Dessas beslut kunna överklagas hos statens hyresråd,
som utgör den centrala myndigheten för hithörande frågor.

De båda nu nämnda lagarna gällde ursprungligen till och med den 30 september
1943 och erhöllo fortsatt giltighet till och med den 30 september 1944
genom lagar den 26 mars 1943 (nr 112 och 113). Därvid genomfördes vissa
ändringar i fråga om regleringsåtgärdernas närmare utformning. Ändringarna
trädde i kraft den 1 april 1943 jämlikt kungörelse den 26 mars samma år
(nr 114).

Den nu angivna lagstiftningen har föranletts av den minskning i byggnadsproduktionen,
som uppkommit genom krisförhållandena och som medfört
brist på lägenheter och fara för hyresstegringar. I 326 orter, för vilka statistiska
uppgifter om bostadsproduktionen föreligga, tillkommo i genomsnitt

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

5

om året under tioårsperioden 1933—1942 tillhopa 23 337 nya bostadslägenheter.
År 1939, då byggnadsverksamheten nådde sin höjdpunkt, uppgick antalet
till 40 787. Till följd av krisförhållandena sjönk sedan produktionen till
18 578 lägenheter år 1940 och 11 634 år 1941. En betydande återhämtning
inträffade därefter under år 1942, då antalet nytillkomna lägenheter utgjorde
20 046. För år 1943 är statistiken i sin helhet ännu ej färdigställd.

Den statistik över bostadsproduktionen under år 1943, som för närvarande
finnes tillgänglig, omfattar årets tre första kvartal och avser huvudsakligen
större och medelstora städer. Enligt denna statistik tillkommo under de tre
första kvartalen år 1943 i 33 städer med över 10 000 invånare tillhopa 15 398
lägenheter. Under motsvarande kvartal åren 1939—1942 tillkommo i samma
städer respektive 20 884, 10 610, 5 631 och 8 180 lägenheter. För de 14 största
städerna —- där invånarantalet översteg 30 000 — uppgick antalet redovisade
nya lägenheter under de tre första kvartalen åren 1939—1943 till respektive
17 981, 9 329, 4 732, 6 319 och 12 741. Vid bedömande av bostadsproduktionens
omfattning år 1943 i jämförelse med tidigare år bör emellertid
beaktas, att det förelegat en ovanligt stor eftersläpning i redovisningen av
fullbordade lägenheter. Med hänsyn härtill skulle för de 33 först berörda
städerna bostadsproduktionens ökning från 1942 till 1943 kunna uppskattas
till cirka 40 % och minskningen från 1939 till 1943 till cirka 30 %>.

Statistiken över beviljade byggnadslov, som närmast belyser omfattningen
av byggnadsföretagarnas planer, visar ett något större antal lägenheter i
byggnadsföretag, som beviljats under tiden den 1 januari—den 30 september
1943, än i företag, som beviljats under motsvarande tid år 1942. Likaså giva
byggnadsnämndernas uppgifter om pågående byggen vid handen, att bostadsproduktionen
i städer med över 30 000 invånare haft större omfattning år
1943 än närmast föregående år.

Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att en påtaglig stegring av bostadsproduktionen
inträtt efter år 1941. Dock ligger denna produktion fortfarande
på en lägre nivå än omedelbart före krigsutbrottet. Resultatet av
byggnadsverksamheten under de båda senaste åren måste också ses mot bakgrunden
av den utomordentligt låga produktionen åren 1940 och 1941. För
närvarande utgör bristen på vissa slag av byggnadsmaterial ett hinder mot
erforderlig ökning av byggnadsverksamheten.

Hyresrådet har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 december 1943 föreslagit,
att lagen örn hyresreglering m. m. och lagen örn kontroll av upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt m. m. måtte med oförändrad lydelse erhålla
förlängd giltighet till och med den 30 september 1946.

Beträffande detta förslag har hyresrådet i sin skrivelse närmare anfört
följande.

I fråga örn den av krigsförhållandena framkallade bostadsbristen kan någon
förbättring ännu icke skönjas, varför samma skäl för en reglering av
hyresmarknaden föreligga nu som vid lagstiftningens genomförande. Den
omständigheten, att hyresnämnderna på några håll funnit ytterligare åtgärder
påkallade beträffande ett specialområde av regleringen, nämligen de möb -

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

ierade rummen, synes snarare lyda på en skärpning av lägel, i varje fall av
bostadsbristens återverkningar på detta speciella område. Hyresrådet vill
därför föreslå, att hyresregleringslagstiftningen förlänges ytterligare.

I detta sammanhang vill hyresrådet ifrågasätta, om icke lagstiftningen bör
föreslås förlängd med två år från den 1 oktober 1944. Även om det är vanligt
på hyresmarknaden, att kontrakten formellt göras ettåriga, sker planläggningen
av bostads- och hyresförhållanden i regel på längre sikt, och det
skulle för såväl de avtalsslutande parterna som hyresregleringsorganen vara
en fördel, örn man åtminstone två år framåt kunde överblicka, i vad mån
marknaden kommer att vara reglerad. Ä andra sidan kan det enligt hyresrådets
mening icke betvivlas, att bostadsbristen och därmed behovet av en
hyresreglering kommer att bestå i huvudsak oförändrad i ytterligare minst
två år. Läget på bostadsmarknaden karakteriseras för närvarande framför
allt därav, att under det att byggnadsverksamheten under krigsåren varit avsevärt
mindre omfattande än under de sista fredsåren, det genom familjebildning
nytillkommande bostadsbehovet alltjämt är stort. Man måste därför
räkna med ett mycket stort uppsamlat, otillfredsställt bostadsbehov, som efter
krigsåren kommer att på en gång göra sig gällande och som det kommer
att ta lång tid att tillgodose, även om bostadsproduktionen betydligt utvidgas.
Det säger sig självt, att byggnadsverksamheten icke med ens kan tvåeller
tredubblas, utan övergångstiden blir tämligen lång. Det är därför icke
anledning antaga, att bostadsbristen blir i huvudsak hävd förrän ett par år
förflutit från det avspärrningen upphört och bostadsproduktionen åter börjat
utvidgas.

Hyresrådet har icke funnit skäl föreslå någon ändring i de båda lagarna i
.samband med deras förlängning.

I överensstämmelse med vad som skedde, då lagen örn hyresreglering föregående
gång förlängdes, bör meddelas en övergångsbestämmelse av innebörd,
att en särskild fatalietid stadgas för att påkalla hyresnämnds prövning av
sådana uppsägningar till den 1 oktober 1944 eller senare dag, som företagits
innan föreskriften om lagens förlängning utfärdas. Bestämmelsen synes lämpligen
kunna få det innehållet, att örn hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad,
före den 1 mars (april) 1944 uppsagt hyresavtal till upphörande efter
den 30 september 1944, framställning som i 7 § sägs må göras senast den 14
mars (april) 1944 eller, om hyresvärden icke före förstnämnda dag tydligt
meddelat, att han ej önskar låta hyresgästen kvarbo, inom fjorton dagar efter
det hyresvärden lämnat hyresgästen sådant meddelande. Om icke författningen
om lagens förlängning hinner utfärdas i god tid före den 1 mars 1944,
böra väljas tidpunkterna den 1 och den 14 april eller, om av någon anledning
frågans behandling skulle draga ut på tiden, ännu senare tidpunkter.

Fastighetsägarnas representanter i hyresrådet ha avgivit reservation mot
hyresrådets beslut att framställa sitt förut återgivna förslag till Kungl. Maj:t.
De ha därvid gjort följande uttalande.

Visserligen kunna icke förhållandena på hyresmarknaden ännu sägas ha
undergått sådan förändring, att man kan ifrågasätta hyresregleringens upphörande
vid utgången av giltighetstiden för den nu gällande lagen. Man bör
emellertid, såsom jämväl framhölls bland annat av socialstyrelsen vid lagstiftningens
tillkomst, sikta på att lagen bör avvecklas så fort som möjligt.
Bäst överensstämmande med en dylik strävan är uppenbarligen att icke förlänga
lagen på mer än ett år. Beaktas bör också att behov kan uppkomma att
vidtaga ändringar i lagen. En förlängning på mer än ett år kan skapa onödiga
svårigheter för genomförande av dylika.

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

Vi anse sålunda, att hyresrådet bort förorda en förlängning på allenast

ett år. .

Vad beträffar frågan om ändringar i lagen, så vilja vi rörande innehållet
i 3 § andra stycket framhålla, alt praxis allt tydligare givit vid handen, att
nämnda lagrum icke lämnar utrymme för skäliga justeringar av den hyra
som gällde den 1 januari 1942. Orsaken är att finna i tolkningen av uttrycket
»avsevärt», som lett till att även örn grundhyran klart och tydligt understiger
hyran för jämförliga lägenheter, så anses detta icke i och för sig
innebära rätt för hyresvärden att få hyran höjd till nivan lör sådana lägenheter.
Det oskäliga häri framstår så mycket tydligare med hänsyn till att
hyresvärdarna icke enligt 5 § i lagen kommit i åtnjutande av något generellt
medgivande till hyreshöjning på grund av inträffad stegring i kostnaderna
för fastighetsförvaltning. 1 själva verket infördes kravet på att skillnaden
mellan grundhyran och hyran för jämförliga lägenheter skulle vara »avsevärd»
med tanke på att smärre skiljaktigheter skulle bli kompenserade genom
den s. k. generella hyreshöjningen. Särskilt orimligt ter det sig att en
utjämning av smärre hyresdifferenser inom en och samma fastighet icke
skall få äga rum ens där fråga är om uthyrande till ny hyresgäst.

På grund av vad sålunda anförts anse vi att hyresrådet i samband nied
förslaget om lagens förlängning bort förorda en uppmjukning av kravet på
att skillnaden mellan grundhyran och hyran för jämförliga lägenheter skall
vara »avsevärd».

över hyresrådets skrivelse lia etter remiss avgivits yttranden av socialstyrelsen,
Sveriges fastighetsägareförbund och hyresgästernas riksförbund.

I dessa yttranden har icke någon erinran gjorts mot en förlängning av ifrågavarande
lagar.

Beträffande hyresrådets förslag, att förlängningen skulle omfatta två år,
har socialstyrelsen hänvisat till de statistiska uppgifter om bostadsproduktionen,
vilka inledningsvis återgivils. Dessa uppgifter gåve enligt styrelsens mening
vid handen, ali det icke kunde antagas, att bostadsbyggnadsverksamheten
under de närmaste två åren skulle kunna nå en sådan omfattning, att
hyresregleringen skulle kunna avvecklas utan olägenhet. Bärande skäl finge
därmed anses föreligga för en förlängning av hyresregleringslagstiftningens
giltighetstid med två år i enlighet med det i skrivelsen framställda förslaget.
En sådan förlängning av giltighetstiden skulle därutöver medföra den fördelen,
att allmänheten erhölle visshet örn lagstiftningens bestånd under dessa
år. Med vad sålunda anföris hade styrelsen givetvis icke frångått sin förut
uttalade uppfattning, att det vore önskvärt, att hyresregleringen avvecklades
så snart som möjligt.

Hyresgästförbundet bär uttalat sin oreserverade anslutning till hyresrådets
förslag örn förlängning av hyresregleringslagstiftningen till och med den 30
september 1946. Någon tvekan örn alt behovet av hyresreglerande åtgärder
bomme att kvarstå lill minst denna tidpunkt kunde icke föreligga. Därför
vöre det enligt förbundets mening av praktiska skäl lämpligast att redan nu
besluta örn lagstiftningens förlängning på två år.

Däremot har fastighetsägareförbundet hemställt, att lagstiftningen icke
måtte erhålla utsträckt giltighet för längre tid än lill och med den 30 september
1945. Förbundet har därvid framhållit, att det syntes vara av största

8

Kungl. Maj.ts proposition nr lOi.

vikt att statens ingripande på hyresmarknaden snarast möjligt avvecklades,
sedan förutsättningar därför uppkommit. Då lagstiftningen måste verka tillbakahållande
på bostadsproduktionen, borde det vara statsmakterna desto
angelägnare, att den kunde bringas att upphöra med minsta möjliga tidsutdräkt.
Att utsträcka en kristidsförfattnings giltighet under en så lång tid som
här åsyftades, d. v. s. över två och ett halvt år, och därigenom försvåra genom!
örandet av ändringar, som betingades av tidsläget, syntes förbundet vara
uppenbart oriktigt. Hyresrådet hade till stöd för sitt förslag framhållit, att det
för såväl de avtalsslutande parterna som hyresregleringsorganen skulle vara
en fördel, örn man åtminstone två år framåt kunde överblicka, i vad mån
marknaden komme att vara reglerad. Då en förlängning på ett år från och
med den 1 oktober 1944 i realiteten komme att innebära, att hyresmarknaden
från och med nuvarande tidpunkt bleve reglerad i över ett och ett halvt år
framåt, syntes detta hyresrådets önskemål vara fullt ut tillgodosett med en
förlängning av lagen till och med den 30 september 1945. Vid förlängning
av giltighetstiden för författningar av beredskapskaraktär eller eljest sammanhängande
med kristidsförhållanden hade det hittills varit brukligt att begränsa
förlängningen till i stort sett ett år eller högst ett och ett fjärdedels
år i sänder. Förbundet kunde för sin del icke finna, vare sig att hyresrådet
kunnat andraga eller att i övrigt skulle föreligga några så tungt vägande skäl,
att ett avsteg från praxis i detta fall kunde anses motiverat.

Socialstyrelsen har yttrat, att styrelsen, i likhet med hyresrådet, icke funnit
anledning att föreslå någon ändring av de ifrågavarande två lagarnas innehåll.

De båda partsorganisationerna ha däremot framlagt vissa, sinsemellan olika,
ändringsförslag. Fastighetsägareförbundet har sålunda hemställt, att 3 §
andra stycket hyresregleringslagen måtte kompletteras med en bestämmelse
av följande innebörd. Om hyresvärden på grund av särskilda av tillgången
och efterfrågan på lägenheter oberoende omständigheter beviljat hyresnedsättning,
skulle nämnden, såvida berörda omständigheter icke längre förelåge,
på framställning av hyresvärden äga medgiva, att grundhyran finge
höjas med ett belopp motsvarande hyresnedsättningen, dock att grundhyran
därigenom icke finge sättas högre än hyran för jämförliga lägenheter.

Till detta förslag har fastighetsägareförbundet givit följande motivering.

Förbundet vill i likhet med reservanterna i hyresrådet understryka, att
erfarenheten tydligt har visat, alt nämnda lagrum icke lämnar utrymme för
skäliga justeringar av den hyra, som gällde den 1 januari 1942. Orsaken härtill
är att finna i en tolkning av uttrycket »avsevärt», som kommit att i alltför
stor utsträckning binda hyresregleringsorganens rörelsefrihet och som lett
till, att även örn grundhyran icke oväsentligt understiger hyran för jämförliga
lägenheter, detta icke i och för sig ansetts innebära rätt för hyresvärden
att fa hyran höjd till nivan för jämförliga lägenheter. Uttrycket »avsevärt»
torde ha införts i lagen under förutsättning att procentuellt sett smärre skiljaktigheter
skulle komma att bliva kompenserade genom den s. k. generella
hyreshöjningen, vilket emellertid hittills icke varit fallet genom att Kungl.
Maj:t icke medgivit en dylik generell hyreshöjning.

Frågan om det berättigade i att grundhyran i vissa fall blir föremål för

Kungl. Maj:ls proposition nr 101.

9

justering har enligt förbundets mening icke blivit tillräckligt beaktad. Härvid
åsyftas de fall, då grundhyran på grund av särskilda förhållanden (beviljade
rabatter eller andra liknande hyresnedsättningar) kommit att ligga lägre
än vad en i övrigt konsekvent och fullt skälig hyressättning skulle hava motiverat.
Det torde i huvudsak vara i tre fall, som beviljade rabatter eller liknande
hyresnedsättningar höra upphöra att utgå, oberoende av deras relativa
storlek.

Det första fallet föreligger när en hyresgäst, som på grund av ett längre
hyresförhållande haft en lägre hyra, avflyttar från sin lägenhet. Det finns
icke någon som helst saklig motivering för att i dylikt fall en nyinflyttad
hyresgäst skall erhålla en lägre hyra än andra hyresgäster i fullt jämförliga
lägenheter i samma eller angränsande fastigheter. Ett sådant förhållande kan
tvärtom i vissa fall komma att väcka välgrundad förargelse.

Det andra fallet inträffar när en hyresgäst av t. ex. en butikslokal under
de första åren av sin verksamhet i denna lokal — såsom icke sällan händer
— erhåller en reducerad hyra. Sedan affärsrörelsen väl är inarbetad, föreligger
det icke längre något skäl för att denne hyresgäst skall vara befriad
från skyldigheten att erlägga fidi hyra. Ett fastlåsande av den reducerade
hyran kan i detta fall tvärtom innebära en förmån, som kan vara till förfång
för andra butiksinnehavare i samma bransch i omgivningen.

Ett tredje fall kan slutligen föreligga, när en mångårig hyresgäst på grund
av tillfälliga ekonomiska svårigheter — t. ex. med anledning av krigsförhållandena
— för vissa år erhållit nedsatt hyra, men dessa svårigheter sedermera
övervunnits. Icke heller i sådant fall synes anledning förefinnas att tillmötesgåendet
från hyresvärdens sida skall resultera i en bestående för låg
hyra.

Då hyresnämnderna numera torde ha avverkat den balans, som uppkom
genom ärendenas anhopning i samband med lagens införande, torde nämndernas
arbetsbörda icke nu längre kunna åberopas som skäl mot ett avhjälpande
av de åsyftade av lagens nuvarande formulering föranledda missförhållandena,
vilka givetvis öka i betydelse och omfattning ju längre lagen är
i kraft.

Hgrcsgästförbundet har förordat ändringar i hyresregleringslagen i tre
särskilda hänseenden. Härom har förbundet i huvudsak yttrat följande.

1. Enligt 3 § hyresregleringslagen äger hyresnämnd i individuella fall
höja grundhyran a) om hyran den 1 januari 1942 var avsevärt lägre än hyran
för jämförliga lägenheter; b) örn lägenhetens värde avsevärt ökats genom
ombyggnads- eller ändringsarbete; eller c) örn annat skäl av därmed
jämförlig betydelse föreligger. Nedsättning av grundhyran är däremot uttryckligen
medgiven allenast i ett fall, motsvarande det under a) angivna,
d. v. s. att lägenheten den 1 januari 1942 betingade en hyra, som i avsevärd
mån översteg hyran för jämförliga lägenheter. Denna differens i fråga örn
förutsättningarna för förändring av grundhyran i enskilda fall kan enligt
förbundets mening icke anses tillfredsställande. Förhållandet åskådliggöres
bäst med ett exempel. Örn en hyresvärd ändrar en lägenhets inredning, t. ex.
genom att upptaga nya dörrar eller fönster, genom att installera viss bekvämlighet,
som tidigare ej funnits o. s. v., kan hyresnämnden medgiva hyreshöjning
örn lägenhetens värde nämnvärt ökats genom ändringarna. Om däremot
på grund av vissa omständigheter dörrar eller fönster måste igensättas i en
lägenhet eller installationer till bekvämligheter, sorn tidigare funnits, måste
avlägsnas, medgiver icke ordalagen i 3 § hyresnämnd alt nedsätta grundhyran,
liven örn lägenhetens hyresvärdo avsevärt nedgått genom de vidtagna
förändringarna. Visserligen kan hyresgästen i sistnämnda fall genom dom -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

stols beslut erhålla nedsättning i den avtalade hyran, men dels är detta en
omständlig procedur och dels blir domstolens beslut tillämpligt allenast beträffande
det hyresavtal, som gällde då förändringarna vidtogos; beslutet utövar
ingen inverkan på grundhyrans belopp och vid framtida hyresavtal angående
lägenheten är hyresvärden oförhindrad att bortse från den domstolsvägen
fastställda nedsättningen. Det finnes enligt förbundets förmenande
ingen anledning att behandla nu nämnda fall på annat sätt än dem där en
höjning av lägenhetens värde ägt rum genom ombyggnads- eller ändringsarbete.
De böra med andra ord omfattas av hyresregleringslagstiftningen.

Understundom kan en lägenhets hyresvärde under löpande avtalstid nedgå
av anledningar, som icke äro direkt hänförliga till själva lägenhetens beskaffenhet,
t. ex. genom att i fastigheten inrymts företag, som utövar en för grannarna
störande verksamhet. Ej heller i dessa fall medgiver ordalagen i 3 §
hyresregleringslagen nedsättning av grundhyran, ehuru så enligt förbundets
mening borde vara fallet, därest det men i nyttjanderätten, som tillskyndas
hyresgästen, är att anse såsom avsevärt.

2. Enligt 3 § hyresregleringslagen skall grundhyran för lägenhet, som färdigställts
senare än den 1 januari 1942, fastställas till det belopp, som med
hänsyn till fastighetens byggnadskostnader och övriga omständigheter finnes
skäligt. I dessa ärenden skall prövningen företagas efter ansökan av
hyresvärden.

Om nybyggd fastighet helt eller delvis är uthyrd, kallas hyresgäst till
nämndens sammanträde. Besvär över nämndens beslut kan anföras av såväl
hyresvärd som dylik hyresgäst. Även om hyresrådet finner, att grundhyrorna
bestämts till för höga belopp, kan rådet ändock icke nedsätta grundhyran
för annan lägenhet än den som förhyres av klagande hyresgäst. Detta
är uppenbart otillfredsställande, då ju en nybyggd fastighet vid hyressättningen
bör betraktas som en enhet. Möjligen kan rättelse å dylika missförhållanden
vinnas genom en utsträckt tillämpning av 22 § hyresregleringslagen,
men det synes förbundet lämpligare att hyresrådet tillerkännes befogenhet
att i dylika fall vidtaga ändringar i grundhyrorna för samtliga lägenheter i
fastigheten.

3. Frågan om reglering av hyrorna för möblerade rum torde komma att
underställas Kungl. Maj:ts prövning i anledning av väckt fråga om uppgiftsskyldighet
för rumsuthyrare. Innehållet i 6 § hyresregleringslagen synes
emellertid förbundet icke giva hyresregleringsorganen erforderlig möjlighet
att ingripa i sådana fall, som kommit till deras kännedom, i det att härför
fordras, att lägenheten »är uthyrd». Hyreskontrollen skulle kunna ske på
ett tidigare stadium och härigenom bliva effektivare, därest hyresnämnd
härjämte ägde fastställa ny, lägre grundhyra för den möblerade lägenhet,
som utbjödes till uthyrning mot en hyra, som vöre avsevärt högre än lägenhetens
beskaffenhet och övriga omständigheter föranledde.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 12 januari 1944 lia landsorganisationen i
Sverige, folkets husföreningarnas riksorganisation och ordenshusens riksförening
hemställt om sådana ändringar i hyresregleringslagen, att förening eller
organisation, som hade till huvudsaklig uppgift att tillhandahålla allmänheten
samlingslokaler, bereddes möjlighet att uppsäga hyresgäst, som förhyrde
lokal för biografändamål, under förutsättning att avsikten med uppsägningen
vore, att föreningen eller organisationen själv i fortsättningen skulle tillgodogöra
sig inkomsten av biografrörelsen för att därigenom bättre kunna fylla
sitt samhälleliga syfte.

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Som motiv för denna hemställan har i skrivelsen anförts huvudsakligen följande.

1 vårt land finnas ett stort antal fastigheter ägda av Folkets husföreningar,
nykterhetsorganisationer och de senares fastighetsföreningar samt av bygdegårdsföreningar.
Dessa fastigheter, vilkas antal torde överstiga 2 500, äro
givetvis i första hand tillkomna för att tjäna som samlingslokaler för vederbörande
organisationers medlemmar, men ha på grund av den stora bristen
på samlingslokaler i landet alltid fått tjäna jämväl som lokaler för en mängd
andra organisationer och sammanslutningar. Lokalerna intaga sålunda i regel
en central plats uti respektive orts kulturella och politiska liv samt hava de
jämväl ur annan synpunkt en stor uppgift alt fylla t. ex. genom att därstädes
vanligen anordnas i orien förekommande teater- och biografföreställningar
samt festligheter av olika slag. Lokalernas stora betydelse i olika avseenden
för samhällslivet såväl i städerna som på landsbygden har vunnit beaktande
hos statsmakterna och vilja vi i detta hänseende åberopa »Betänkande med
utredning och förslag rörande tillgodoseendet av behovet av allmänna samlingslokaler»
(Statens offenti. utredn. 1939: 30).

De inkomster, som ägarna av ovan nämnda lokaler kunna förskaffa sig genom
medlemsavgifter, egna tillställningar samt uthyrning av lokalerna för
kulturella, politiska och andra ändamål, förslå i allmänhet icke till täckande
av dess utgifter. På grund härav lia föreningarna i stor utsträckning nödgats
avtala med biografägare örn uthyrning av lokalerna en eller flera gånger per
vecka under biografsäsongen till biografföreställningar.

Under de senaste åren lia emellertid ökade anspråk -—• i mycket stor utsträckning
från samhällets sida — ställts på föreningarnas verksamhet samt
kostnaderna för densamma genom tidsförhållandena väsentligt stegrats. Härtill
kommer att föreningarnas fastigheter i många fall äro 40—60 år gamla
och nu i stort behov av reparation och modernisering, för att kunna fylla tidens
krav på ändamålsenliga och bekväma lokaler. Berörda omständigheter ha
medfört, att föreningarna sett sig nödsakade att försöka öka sina inkomster
och ha de då såsom den närmast till hands liggande möjligheten sökt att ernå
ökat utbyte av sin uthyrning för biografändamål. I ett antal fall ha föreningarna
härjämte planerat och jämväl vidtagit åtgärder för att driva biografrörelsen
i egen regi, varigenom en väsentlig förbättring i ekonomin kan påräknas.
Genom sistnämnda förfarande vinnes även de fördelarna, alt föreningarna
genom sitt inflytande beträffande programvalet kunna bliva i
tillfälle bättre utnyttja filmen i samhälleliga intressens tjänst, samt att de
genom möjligheten att själva välja speldagar rationellare kunna disponera
iokalerna i föreningslivets tjänst.

Att föreningarna icke tidigare själva drivit biografrörelse torde till väsentlig
grad vara beroende på det förhållandet att föreningarna av biografägarna bibragls
den felaktiga uppfattningen, att föreningarna icke skulle lia möjlighet
att erhålla film från filmbyråerna, örn föreningarna själva skulle driva biografrörelsen.
Denna icke riktiga uppgift har även medfört, att många föreningar
förmåtts att uthyra sina lokaler till företagare för uppenbart underpris.

Såväl försöken att höja hyran som ait övertaga lokalerna har emellertid på
de orter, där hyresregleringslagen äger tillämpning, visat sig vara resultatlösa.
Vederbörande hyresgäster fia nämligen under åberopande av bestämmelserna
uti hyresregleringslagen hindrat föreningarna från att nå sitt berörda mål. En
lagstiftning tillkommen i socialt syfte för att skydda en ekonomiskt svagare
part mot en ekonomiskt starkare användes sålunda att klavbinda organisationerna
uti deras samliällsgagneliga verksamhet. De företagare, som förhyra

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

föreningarnas lokaler, äro vanligen mycket ekonomiskt välsituerade och driva
sin rörelse på ett stort antal platser, ofta på ett 20-tal och i vissa fall ända lill
70 ställen. Föreningarna, som i ifrågavarande fall äro hyresvärdar, hava i
regel en svag ekonomi. På åtskilliga håll är denna så ansträngd, att allvarliga
risker föreligga att deras fastigheter genom åtgärder från inteckningshavares
och andras sida kunna komma att frånhändas deni. Det har även i några fall
förekommit, att föreningsfastigheter blivit försålda på exekutiv auktion. I
mångå fall förekommer det, att föreningsmedlemmarna nödgas understödja
föreningen genom årliga uttaxeringar i form av veckoinbetalningar för att
därmed undvika, att orten genom föreningens upplösning skulle komma att
ställas utan samlingslokal.

Även örn det i viss utsträckning skulle föreligga möjlighet att erhålla godkännande
av en hyreshöjning kan en sådan på grund av den restriktiva tendensen
beträffande hyresökningar i allt fall icke fullständigt kompensera
föreningarna. Det enda tänkbara alternativet är sålunda att föreningarna
• själva få övertaga biografrörelsen för att därigenom tillgodogöra sig en inkomst,
som i det stora hela utgör resultatet av dessa fastigheters existens.

Vid andra lagutskottets behandling i mars 1943 av frågan örn förlängning
av giltigheten av 1942 års hyresregleringslag synes man icke hava varit främmande
för faran av att lagen skulle kunna tänkas bliva använd för syften,
som voro stridande mot den bakomliggande grundtanken. Utskottet anför
sålunda (uti. nr 15 s. 20):

»Med avseende å tillämpningen av hyresregleringslagens bestämmelser örn
ogiltighet av uppsägning vill utskottet ytterligare uttala följande. Särskilt
inom mindre städer och samhällen finnes ofta en förening, vanligen benämnd
Byggnadsföreningen Folkets hus eller dylikt, som har till huvudsaklig uppgift
att tillhandahålla erforderliga lokaler för föreningssammanträden, föredrag
m. m. Stundom förekommer det, att ifrågavarande lokaler i större eller
mindre utsträckning uthyras för att användas exempelvis för biografändamål.
Inom utskottet har fråga uppstått angående den riktiga tillämpningen av
bestämmelserna om ogiltigförklaring av uppsägning i fall, då uppsägningen
verkställts för att föreningen själv skall komma i full besittning av lokalerna
igen. En dylik uppsägning torde i allmänhet bero på att föreningen önskar
använda lokalerna för att bättre kunna tillgodose föreningens ändamål. 1
sådana fall bör enligt utskottets mening vid den i lagens 7 § angivna skälighetsprövningen
särskild hänsyn tagas till det allmänintresse, som föreningen
tjänar.»

I praxis har emellertid hänsyn icke tagits till lagutskottets angivna yttrande.
Som exempel kan anföras ett fall från Älmhult, där Byggnadsföreningen Folkets
hus den 29 november 1942 uppsade biografägaren Moje Nordberg i Alvesta,
vilken enligt avtal av den 6 juni 1935 och tilläggsavtal av den 29 november
1939 förhyrde Folkets hus-lokalen för biograf ändamål vissa dagar per
vecka. Nordberg hänsköt saken till hyresnämnden i Älmhult med begäran att
uppsägningen skulle ogiltigförklaras. Inför hyresnämnden anförde föreningen
bl. a. att föreningen själv önskade disponera lokalen för egna ändamål samt
att lokalen vore i behov av att ombyggas och moderniseras, vilket av ekonomiska
skäl icke läte sig göra så länge den var uthyrd. Genom beslut den 18
januari 1943 ogillade nämnden Nordbergs yrkande om uppsägningens ogiltigförklaring.
Nordberg överklagade nämndens beslut till statens hyresråd,
som biföll besvären och genom beslut den 31 mars 1943 förklarade uppsägningen
ogiltig. Sedermera gjorde föreningen ansökan till hyresrådet om ärendets
upptagande till förnyad prövning jämlikt hyresregleringslagens 22 §. Genom
beslut den 11 september 1943 lämnade hyresrådet föreningens framställning
utan bifall.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

13

Elt annat fall av uppsägning av kontrakt med biografägare har förekommit
i Nora. Den 4 november 1943 uppsade Nora Godtemplares fastighetsförening
Biografaktiebolaget Ringen (ägare av 14 landsortsbiografer) till avflyttning
den 15 maj 1944. Anledningen till uppsägningen var föreningens dåliga ekonomi
och omöjligheten av att annorledes än genom väsentligt ökade inkomster
kunna genomföra en synnerligen nödvändig reparation och modernisering av
föreningens fastighet. Hyresnämnden i Nora ogiltigförklarade emellertid den
13 december 1943 uppsägningen till avflyttning och är ärendet för närvarande
efter besvär av fastighetsföreningen beroende av hyresrådets prövning.

Vi vilja även hänvisa till att uti 1 § 8 mom. lagen den 12 maj 1917 om
expropriation gives möjlighet till expropriation för uppförande av byggnad
för överläggningar, föredrag med mera. Bestämmelsen uti hyresregleringslagen
— såsom denna uti praxis tolkas -—- står enligt vårt förmenande i dålig
överensstämmelse med expropriationslagens stadgande. Ett vittgående
ingripande i annans äganderätt är tillåtet för våra föreningars syften, men
möjlighet till oinskränkt nyttjande av den ägda fastigheten förhindras under
nuvarande förhållanden.

De inledningsvis återgivna uppgifterna om byggnadsverksamhetens ut- Departerrumuveckljng
ge vid handen, att bostadsproduktionen, som efter krigsutbrottet cAe/e».
undergick en mycket stark minskning, åter ökat i ganska betydande grad
under de båda senast förflutna åren. Fortfarande råder dock en allmän
knapphet på lägenheter, och möjligheterna att ytterligare öka produktionen
äro för närvarande begränsade genom brist på vissa slag av byggnadsmaterial.
Även om krigstillståndet skulle upphöra inom en någorlunda snar framtid,
måste man räkna med en mer eller mindre lång övergångstid, innan den
eftersatta bostadsproduktionen blivit återhämtad.

På grund av dessa förhållanden är det uppenbarligen nödvändigt att tills
vidare bibehålla den reglering av bostadsmarknaden, som infördes genom lagen
den 19 juni 1942 örn hyresreglering m. m. och lagen samma dag om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. Dst har icke heller
från något håll ifrågasatts, att denna reglering skulle kunna avvecklas,
då lagarnas nuvarande giltighetstid upphör den 30 nästkommande september.

Hyresrådet har föreslagit, att lagarna skola förlängas på två år, d. v. s.
för tiden till och med den 30 september 1946. Inom hyresrådet ha fastighetsägarnas
representanter reserverat sig häremot och velat föreslå en förlängning
på endast ett år. I remissyttrandena har hyresrådets förslag tillstyrkts
av socialstyrelsen och hyresgästförbundet, medan fastighetsägareförbundet
anslutit sig till reservationen.

Det torde ej kunna förväntas, att byggnadsverksamheten under de närmaste
åren skall kunna få en sådan omfattning, alt regleringsåtgärderna
skulle kunna avvecklas utan olägenhet före utgången av den tid hyresrådet
angivit. Under sådana omständigheter måste det anses lämpligt, att lagarnas
giltighetstid redan nu bestämmes i enlighet härmed. Därigenom skulle,
såsom hyresrådet påpekat, praktiska fördelar vinnas såväl för de avtalsslutande
parterna på hyresmarknaden som för de hyresreglerande organen.

Jag finner mig därför böra förorda, att lagarna erhålla fortsatt giltighet till
och med den 30 september 1946.

14

Kungl. Majlis proposition nr 101.

I samband med den förlängning av dessa lagar, som ägde rum förra året,
underkastades deras innehåll en allmän översyn på grundval av de erfarenheter,
som vunnits under deras tillämpning i praktiken. I vissa detaljer blevo
lagarna därvid ändrade och kompletterade.

Hyresrådet har nu icke föreslagit några ytterligare lagändringar, och
samma ståndpunkt har intagits av socialstyrelsen. I den mån det icke föreligger
ett verkligt behov av ändrade normer, synes det också vara en fördel
att bibehålla regleringsåtgärderna i den utformning, de nu efter omprövning
erhållit. Allmänhetens hyresförhållanden skulle därigenom bliva mera
stabiliserade, och de hyresreglerande organen kunde utbygga en fastare
praxis.

Såväl från fastighetsägarnas som från hyresgästernas sida ha emellertid
framkommit ändringsförslag. Fastighetsägarnas representanter i hyresrådet
och fastighetsägareförbundet ha påyrkat, att även mindre avvikelser från
den allmänna hyresnivån under vissa förutsättningar skulle få medföra höjning
av gällande grundhyror. Förslag i samma riktning ha vid upprepade tillfällen
framförts från fastighetsägarhåll utan att vinna statsmakternas bifall.
Det torde ej heller nu finnas anledning att ändra lagens konstruktion på denna
punkt.

Hyresgästförbundet har föreslagit tre ändringar i hyresregleringslagen.
Med det första förslaget avses att införa rätt till nedsättning av grundhyra på
grund av minskning i lägenhetens hyresvärde. Förbundet åsyftar därmed till
en början sådana fall, då exempelvis fönster eller dörrar blivit igensatta eller
förefintliga installationer till bekvämligheter avlägsnade. Dylika fall torde
emellertid vara synnerligen ovanliga. Vidare avses de situationer, då grannar
utöva störande verksamhet. Därvid kan det dock ofta vara fråga om intrång
av mera tillfällig art. Såväl i de förra som i de senare fallen kan hyresgästen
föra talan vid domstol om nedsättning i hyran eller skadestånd, och
detta torde vara en lämplig ordning för avgörande av dylika tvister. Att låta
dem behandlas av de hyresreglerande organen synes alltså ej påkallat.

Vidare har hyresgästförbundet påyrkat, att hyresrådet i besvärsmål, som
avse fastställande av grundhyror i nya hus, skulle få befogenhet att nedsätta
de av hyresnämnden bestämda grundhyrorna jämväl för sådana lägenheter,
vilkas hyresgäster icke anfört besvär hos hyresrådet. Även örn vissa skäl
tala för detta förslag, möta dock betänkligheter mot att införa en dylik särbestämmelse
örn upptagande av vissa mål i högre instans utan att part klagat.

Slutligen har hyresgästförbundet föreslagit, att hyresnämnd skulle kunna
ingripa mot hyresprissättning för möblerade rum, redan då rummen utbjudas
till uthyrning och alltså innan något hyresavtal blivit träffat. Genomförandet
av detta förslag skulle dock vålla stora praktiska svårigheter, och
förslaget kan därför ej förordas.

Landsorganisationen, folkets husföreningarnas riksorganisation och ordenshusens
riksförening ha i en gemensam skrivelse till Kungl. Majit anhållit,
att bestämmelser måtte införas i hyresregleringslagen för att
tillgodose vissa intressen i mål om ogiltigförklaring av uppsägning. För -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

16

slaget avser, att en förening eller organisation, som hade till huvudsaklig
uppgift att tillhandahålla allmänheten samlingslokaler, skulle beredas
möjlighet att uppsäga hyresgäst, som förhyrde lokal för biografändamål,
under förutsättning att avsikten med uppsägningen vore, att föreningen eller
organisationen själv i fortsättningen skulle tillgodogöra sig inkomsten av
biografrörelsen för att därigenom bättre kunna fylla sitt samhälleliga syfte.

Såsom framhållits i organisationernas skrivelse fylla de samlingslokaler,
varom här är fråga, en mycket betydelsefull uppgift i det kulturella och
politiska livet på ett stort antal orter. De föreningar som i allmänhet äro
ägare till dessa lokaler ha ofta behov att få utnyttja dem på bästa sätt för
att kunna säkerställa sin ekonomi. I de fall som organisationerna berört, då
en förening uthyrt sin lokal till uppenbart underpris, har dock föreningen
möjlighet att vinna rättelse genom att hos hyresnämnden påkalla höjning av
grundhyran.

Emellertid åsyftar organisationernas framställning, att föreningen i stället
skall kunna tvinga hyresgästen att avflytta, för att föreningen själv skall
kunna driva biografrörelsen i sin lokal. Enligt bestämmelserna i hyresregleringslagen
skall hyresnämnden vid prövning av en uppsägnings giltighet
väga mot varandra å ena sidan fastighetsägarens behov att få disponera
över lägenheten och å den andra hyresgästens intresse att få behålla densamma.
I de här avsedda fallen kan föreningen, såsom redan framhållits,
ofta åberopa vägande skäl till förmån för sin begäran att få övertaga lokalen.
Men det kan också tänkas, att biografägarens intresse är tungt vägande; det
kan exempelvis gälla en av honom under många år upparbetad rörelse, av
vilken hans familjs försörjning är beroende.

Organisationerna synas anse, att föreningarna såsom fastighetsägare borde
tillerkännas en särställning på grund av det samhällsnyttiga syfte som deras
lokaler tjäna. En sådan ståndpunkt torde dock ej vara tillräckligt motiverad.
Även i andra fall kan det förekomma, att en fastighetsägare har ett mycket
starkt behov av att själv få disponera en uthyrd lägenhet. Detta kan gälla örn
såväl enskilda personer som allmännyttiga sammanslutningar av olika slag
liksom beträffande statliga och kommunala företag.

Det framställda förslaget innebär, att de fall som avses därmed skulle —
i motsats mot alla andra — undantagas från den skälighetsavvägning mellan
motsatta intressen, som hyresregleringslagen stadgar, och att således dessa
ärenden skulle utan vidare prövning avgöras i överensstämmelse med
fastighetsägarens intresse. Della torde icke vara förenligt med de principer
som böra ligga till grund för lagstiftningen.

Då frågan om förlängning av hyresregleringslagen förra året var föremål
för andra lagutskottets behandling, berördes även det nu angivna spörsmålet.
Utskottet framhöll då, att vid de hyresreglerande organens skälighetsprövning
särskild hänsyn borde tagas lill det allmänintresse som ifrågavarande
föreningar tjänade. Så bör också uppenbarligen ske. I organisationernas skrivelse
har emellertid uppgivits, att praxis icke beaktat detta lagutskottets uttalande.
Som stöd för detta påslående lia dock endast anförts två fall, av

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

vilka det ena avgjorts av hyresrådet med en majoritet av tre röster mot två
och det andra ännu icke varit föremål för hyresrådets prövning. Det måste
också ihågkommas, att ärenden av detta slag, vilka avgöras efter skälighetsavvägning
av omständigheterna i varje enskilt fall, överhuvud taget icke äro
ägnade att åberopas som prejudikat.

På grund av vad som anförts i det föregående finner jag icke skäl att
föreslå någon ändring i lagstiftningen, vare sig i sist behandlade hänseende
eller i andra delar.

I likhet med vad som stadgades vid föregående förlängning av hyresregleringslagen
torde genom en övergångsbestämmelse böra öppnas möjlighet
för hyresgäst, vars kontrakt redan före den 1 april 1944 blivit uppsagt till
upphörande efter den 30 september innevarande år, att få uppsägningen prövad
efter förlängningslagens tillkomst. Såsom hyresrådet föreslagit torde framställning
härom böra göras senast den 14 april 1944 eller, om hyresvärden
icke före den 1 i sistnämnda månad tydligt meddelat, att han ej önskar
låta hyresgästen kvarbo, inom fjorton dagar efter det hyresvärden lämnat
hyresgästen sådant meddelande.

I enlighet med vad sålunda anförts ha inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. m.; samt

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över dessa lagförslag,
av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Sven Leffler.

* Denna bilaga, som är lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här
uteslutits.

Kungl. Alaris proposition nr 101.

17

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majus lagråd den 15 februari
1944.

Närvarande:

justitieräden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 10 februari 1944 tillhandakominet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 28 januari 1944, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen deri 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m. samt till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll av upplåtelse och
överlåtelse av bostadsrätt m. m.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet avhovrättsrådet
H. Zetterberg.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

Wiwan till riksdagens protokoll lim

t sunil. Nr 101.

18

Kungl. Majlis proposition nr 101.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 18 februari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,

Rubbestad.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, lagrådets den 15 februari 1944
avgivna utlåtande över de till lagrådet den 28 januari 1944 remitterade
förslagen till

1) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) örn
hyresreglering m. m.; samt

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

Med förmälan, alt förslagen av lagrådet lämnats utan erinran, hemställer
föredraganden, att förslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sigrid Linders.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

440631