Statsutskottets utlåtande nr 72.

1

Nr 72.

Ankom till riksdagens kansli den 28 mars 1944 kl. 5 em.

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av
statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—30 juni
1943.

(lia avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1943 församlade
revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande
ämbetsverk och myndigheter till Kungl. Maj:t avgivna utlåtanden och förklaringar
blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar och
inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar,
underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar,
som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande.

l:o) Gåvomedel, ställda till försvarsstabens förfogande. Under försvarsdepartementet,
§ 1, hava revisorerna framställt vissa anmärkningar mot försvarsstabens
disposition och redovisning av till staben ställda gåvomedel (Del
I, s. 2 och 3).

Revisorerna hava meddelat, att under åren 1939—1943 gåvomedel för sammanlagt
omkring 275 000 kronor ställts till försvarsstabens förfogande. Redovisningen
av dessa medel har icke skett genom försvarsstabens krigskassaavdelning,
vilket medfört, att hithörande verifikationer icke återfinnas i stabens
räkenskaper. Revisorerna hava vidare framställt vissa erinringar beträffande
det sätt, på vilket gåvomedlen använts.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Det torde utan vidare vara klart, att medel, som ställas till statsmyndighets
disposition, skola av myndigheten redovisas i dess räkenskaper. Genom
det i förevarande fall tillämpade förfaringssättet hava emellertid här ifrågavarande
gåvomedel helt undandraga statsverkets kontroll.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår även, att gåvomedel tagits i
anspråk för ändamål, för vilka de knappast varit avsedda. Särskilt anmärkningsvärt
synes det revisorerna, att personal, förutom författningsenliga avlöningsförmåner,
jämväl kommit i åtnjutande av särskilda arvoden, vilka
utgått av gåvomedel.

Förklaring har avgivits av chefen för försvarsstaben (Del II, s. 1—4).

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 6 sami. Nr 72.

1

2

Statsutskottets utlåtande nr 72.

Utskottet.

Av vad revisorerna anfört framgår, att gåvomedel, som ställts till försvarsstabens
förfogande, icke redovisats genom stabens krigskassaavdelning och
att hithörande verifikationer på grund härav icke kunnat återfinnas i stabens
räkenskaper, vilket medfört, att förvaltningen av gåvomedlen undandragits
vederbörlig revisionsmyndighets kontroll. Med hänsyn till angelägenheten
av att kontrollmöjligheter upprätthållas i fråga om samtliga till statsmyndighets
förfogande ställda medel, synes utskottet erforderligt, att Kungl.
Majit på lämpligt sätt hos myndigheterna inskärper vikten av att så sker.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville på lämpligt sätt hos statsmyndigheterna
inskärpa vikten av att gåvomedel, som ställas till myndighets
förfogande, redovisas i dess räkenskaper.

2:o) Mantalsskrivning av viss fast anställd personal vid försvarsväsendet.

Under försvarsdepartementet, § 2, hava revisorerna påtalat vissa olägenheter,
som visat sig uppkomma till följd av att enligt gällande krigsavlöningsbestämmelser
månadslönen till fast anställd, icke ständigt tjänstgörande personal
skall utgå efter den ortsgrupp, vederbörandes mantalsskrivningsort vid
krigstjänstgöringens början tillhörde, eller, om ombyte av mantalsskrivningsort
därefter ägt rum, efter den ortsgrupp, vartill den nya mantalsskrivningsorten
är att hänföra (Del I, s. 3—8).

Efter att hava lämnat en redogörelse för de ifrågavarande bestämmelsernas
tillkomst och för innehållet i mantalsskrivningsförordningens § 3, hava
revisorerna framhållit, att under nu rådande förstärkta försvarsberedskap
tolkningen av bestämmelserna i mantalsskrivningsförordningen föranlett
tvistigheter och oklarhet med avseende å avlöningsförmåner åt militära befattningshavare
å övergångsstat, reservstat och i reserven, vilka inkallats till
tjänstgöring under längre tidrymd i följd. Det har sålunda varit omtvistat,
huruvida beredskapstjänstgöring skall hänföras till sådant arbete eller uppdrag
av tillfällig beskaffenhet, som omförmäles i mantalsskrivningsförordningens
§ 3 mom. 6 och som icke skall föranleda mantalsskrivning å tjänstgöringsorten.
Detta har medfört, att i vissa fall vederbörande blivit kyrkobokförd
och mantalsskriven å ort, tillhörande högre dyrortsgrupp än tjänstgöringsorten,
oaktat han icke vistats å den förra orten under sådana förhållanden,
att mantalsskrivning bort ske därstädes. Till belysande av ifrågavarande
spörsmål hava revisorerna anfört vissa exempel.

Revisorerna framhålla, att de berörda förhållandena hava föranlett framställningar
till Kungl. Majit från såväl militära myndigheter som Överståthållarämbetet
och att spörsmålet jämväl varit föremål för övervägande av
1942 års krigsavlöningssakkunniga utan att dock föranleda några ändrade
bestämmelser på området. Slutligen hava revisorerna framhållit, att de militära
förvaltningsmyndigheternas revisioner under senare år utställt ett stort
antal anmärkningar avseende till militära befattningshavare för mycket ut -

Statsutskottets utlåtande nr 72.

3

betalade förmåner enligt krigsavlöningsreglementet, vilka utbetalningar grundat
sig å felaktiga uppgifter beträffande vederbörandes mantalsskrivningsort,
och att mål av samma karaktär ävensom rörande rätt mantalsskrivningsort
i ett förhållandevis stort antal även kommit under kammarrättens prövning.

Härefter hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Under nuvarande beredskapsförhållanden hava förekommit långvariga
inkallelser med placering å annan ort än vederbörandes bosättningsort vid
tiden för inkallelsens början. I fråga örn den fast anställda, icke ständigt
tjänstgörande personalen har detta i många fall föranlett komplikationer med
hänsyn till mantalsskrivningsförordningens bestämmelser om rätt mantalsskrivningsort.
Enligt revisorernas mening kan det icke anses tillfredsställande,
att ifrågavarande personal under den tid, som förflyter innan kammarrätten
hunnit avgöra uppkommande tvister angående rätt mantalsskrivningsort, får
gå i ovisshet om, med vilket belopp avlöningsförmånerna med hänsyn till
gällande bestämmelser om dyrortsgruppering komma att utgå. Vidare kan
denna ovisshet om rätta mantalsskrivningsorten, såsom framgår av det föregående,
medföra återbetalningsskyldighet av löneförmåner till betydande belopp.
Härvid uppkomma icke sällan svårigheter för vederbörande att fullgöra
sin återbetalningsskyldighet till statsverket. För redogörarna medför ovissheten
om rätta mantalsskrivningsorten svårigheter vid avlöningsförmånernas
bestämmande.

Utan att taga ståndpunkt till, huru frågan lämpligen bör lösas, hava revisorerna
ansett sig böra framhålla önskvärdheten av att en rättelse av ovan påtalade
missförhållanden snarast kommer till stånd.

Yttrande har avgivits av kammarrätten (Del II, s. 4—6), som, bland annat,
uttalat, att kammarrättens erfarenheter närmast tala för att ifrågavarande
avlöningsbestämmelser i det stora hela fungerat någorlunda tillfredsställande,
medan de av revisorerna berörda olägenheterna snarare tillhöra undantagen.
Kammarrätten har dock icke velat bestrida, att dessa olägenheter om möjligt
böra avhjälpas, och har i sådant syfte ifrågasatt vidtagande av vissa åtgärder,
såsom att mantalsskrivningsbevis, som utfärdas för att läggas till
grund för utbetalning av lön, uttryckligen skola angiva den ortsgrupp, inom
vilken beställningshavaren blivit mantalsskriven.

Utskottet finner vad revisorerna och kammarrätten anfört rörande uppkomna
svårigheter att tillämpa krigsavlöningsbestämmelsernas föreskrift
därom, att månadslön till fast anställd, icke ständigt tjänstgörande personal
skall utgå efter vederbörandes mantalsskrivningsort, vara förtjänt av beaktande.
Av Kungl. Maj:ts proposition nr 232 till innevarande års riksdag
med förslag till kungörelse örn ändring i vissa delar av krigsavlöningsreglementet
den 15 juni 1939 (nr 278) m. m. framgår, att frågan om revision av
krigsavlöningsreglementet är föremål för fortsatt handläggning genom särskilt
tillkallade sakkunniga. Då den av revisorerna berörda frågan därvid torde
komma att tagas under övervägande, synes någon åtgärd från riksdagens
sida icke nu erfordras. Utskottet har därför endast velat vad i ärendet förekommit
för riksdagen

Utskotta.

omförmäla.

4

Statsutskottets utlåtande nr 72.

3:o) Månadslön till bataljonsvcterinärer vid fältveterinärkåren. Under försvarsdepartementet,
§ 3, hava revisorerna påtalat det förhållandet, att enligt
gällande bestämmelser bataljonsveterinärerna vid fältveterinärkåren åtnjuta
under krigstjänstgöring månadslön efter 22 lönegraden, under det att
motsvarande befattningshavare på aktiv stat uppbära lön enligt 20 lönegraden
(Del I, s. 8 och 9).

Yttranden hava avgivits av försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens
intendenturavdelning gemensamt samt av försvarsväsendets lönenämnd
(Del II, s. 6 och 7).

Utskottet. Beträffande detta ärende kommer utskottet att yttra sig i samband med
behandlingen av Kungl. Majlis proposition nr 232 med förslag till kungörelse
om ändring i vissa delar av krigsavlöningsreglementet den 15 juni 1939
(nr 278) m. m., vilket utskottet härmed velat för riksdagen

anmäla.

4:o) Icke-ordinarie personals inom försvarsväsendet avlönande från s. k.
sakanslag. Under försvarsdepartementet, § 6, hava revisorerna till behandling
upptagit frågan om sättet för bestridandet av avlöningskostnadema för
den icke-ordinarie personalen vid försvarsväsendet (Del I, s. 15—20).

Jämlikt avlöningsreglementet den 15 juni 1939 (nr 276) för icke-ordinarie
tjänstemän vid försvarsväsendet (militära icke-ordinariereglementet) skola
de extra ordinarie befattningar, å vilka reglementet äger tillämpning, upptagas
i en av Kungl. Majit fastställd, vid reglementet såsom bilaga fogad
tjänsteförteckning. Antalet extra ordinarie befattningar skola bestämmas genom
stater eller personalförteckningar, vilka fastställas av Kungl. Majit eller,
efter Kungl. Majits bemyndigande, av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet.
Antalet extra tjänstemän i lönegraderna 1—20 bestämmes av
vederbörande centrala förvaltningsmyndighet, med iakttagande i förekommande
fall, att sådan tjänsteman må hänföras högst till lönegrad med samma
ordningsnummer som den, vilken blivit fastställd för extra ordinarie
tjänsteman med närmast jämförliga arbetsuppgifter. Föreligger behov att
hänföra extra tjänsteman till högre lönegrad än den 20:e, skall, där ej Kungl.
Majit bemyndigat vederbörande centrala förvaltningsmyndighet att i ärendet
besluta, frågan underställas Kungl. Majits prövning. Beträffande ickeordinarie
tjänsteman, vilkens avlöning utgår i form av arvode med av Kungl.
Majit fastställt belopp, meddelar Kungl. Majit de särskilda avlöningsföreskrifter,
som må erfordras, för såvitt icke Kungl. Majit för visst fall överlåtit
åt vederbörande centrala förvaltningsmyndighet att utfärda sådana föreskrifter.
För tillfälligt anställd personal ävensom för andra icke-ordinarie
befattningshavare än förberörda äger vederbörande centrala förvaltningsmyndighet
fastställa avlöningsförmånerna, där ej Kungl. Majit meddelat beslut
i sådant hänseende.

Statsutskottets utlåtande nr 72-

5

Avlöningskostnaderna för enligt förenämnda reglemente anställd personal
bestridas dels från de å fjärde huvudtiteln under rubriken C. Försvarskrafterna
uppförda förslagsanslagen till avlöningar eller avlöningar till aktiv personal
m. fl., dels från underhålls- och anskaffningsanslag. Avlöning till militär
icke-ordinarie personal vid de centrala förvaltningsverken och vid vissa
till försvaret hörande institutioner utbetalas från dessa myndigheters avlöningsanslag.
Nu omliandlade anslag till avlöningar benämnas i regel allmänna
avlöningsanslag, under det underhålls- och anskaffningsanslag bruka
sammanfattas under benämningen sakanslag.

De under respektive försvarsgrenars anslag till avlöningar m. m. till aktiv
personal m. fl. uppförda anslagsposterna till avlöningar till extra ordinarie
och extra tjänstemän voro för budgetåret 1942/43 uppförda med ett sammanlagt
belopp av 5 880 000 kronor.

Utöver vad nu nämnts fastställer Kungl. Majit budgetårsvis särskilda personalförteckningar
upptagande vid de centrala förvaltningsmyndigheterna
ävensom vid vissa verkstäder, varv och andra militära anstalter erforderlig,
företrädesvis teknisk, personal, som skall avlönas från sakanslag.

Beträffande anställandet av extra tjänstemän i lönegraderna 1—20 äga, såsom
ovan nämnts, de centrala myndigheterna att bestämma antalet sådana
tjänstemän, varvid avlöningskostnaderna antingen i mån av tillgång å medel
under de förutnämnda anslagsposterna till avlöningar till extra ordinarie och
extra tjänstemän bestridas från dessa anslagsposter eller från underhållsoch
materielanskaffningsanslag. I samband med att förskottsstaten för försvarsväsendet
under nu rådande förstärkta försvarsberedskap ställts till de
militära myndigheternas förfogande, bestridas avlöningar i stor utsträckning
från krigstitlar för sådana extra tjänstemän eller tillfälliga befattningshavare,
vilka anställts för handhavandet av arbetsuppgifter vilka äro direkt
förorsakade av beredskapens upprätthållande. Extra tjänstemän i 21 eller
högre lönegrad anställdes tidigare efter av Kungl. Majit i varje särskilt fall
lämnat medgivande. Efter den förstärkta försvarsberedskapens intagande
hava de centrala förvaltningsmyndigheterna erhållit synnerligen vidsträckta
bemyndiganden att utan Kungl. Majits tillstånd i varje särskilt fall anställa
även sådana tjänstemän, varvid avlöningskostnaderna bestridas från underhålls-
eller materielanskaffningsanslag eller krigstitlar. Även anställning enligt
kontrakt med arvode må förekomma, där så visar sig oundgängligen erforderligt,
dock endast beträffande teknisk personal.

För tillfälligt anställande av tjänstemän finnas under försvarsgrenarnas anslag
till avlöningar särskilda anslagsposter, vilka budgetåret 1942/43 upptogos
med följande belopp, nämligen för armén 51 500 kronor, för marinen
12 000 kronor och för flygvapnet 14 000 kronor eller sammanlagt 77 500 kronor.

För avlönande av extra ordinarie, extra och tillfälliga tjänstemän ha från
försvarsgrenarnas avlöningsanslag sålunda beräknats sammanlagt 5 957 500
kronor.

Enligt vad revisorerna inhämtat uppgingo avlöningskostnaderna för sådan

6

Statsutskottets utlåtande nr 72.

icke-ordinarie personal vid de centrala militära förvaltningsmyndigheterna,
vilken avlönats från sakanslag, under budgetåret 1942/43 till följande belopp,
nämligen vid arméförvaltningen 4 500 000 kronor, vid marinförvaltningen
1 670 000 kronor och vid flygförvaltningen 5 100 000 kronor eller sammanlagt
11 270 000 kronor.

Frågan om anställande av icke-ordinarie personal vid olika institutioner
med anlitande av andra anslag än de allmänna avlöningsanslagen har varit
föremål för uppmärksamhet i samband med de utredningar angående ändrad
uppställning av riksstatens fjärde huvudtitel m. m., som föregingo den
nuvarande sedan budgetåret 1941/42 tillämpade uppställningen av sagda huvudtitel.

Vid framläggandet av 1941 års statsverksproposilion, däri Kungl. Maj:t föreslog
ändrad uppställning av riksstatens fjärde huvudtitel ävensom vissa ändringar
av de allmänna avlöningsanslagens konstruktion, ansågs emellertid frågan
örn icke-ordinarie personals hänförande till sakanslag icke böra vid denna
tidpunkt upptagas till behandling. Sistnämnda fråga hade heller icke ansetts
böra göras till föremål för remissbehandling.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Såsom framgår av det förut anförda uppgå avlöningskostnaderna för den
från sakanslag avlönade militära icke-ordinarie personalen för närvarande till
avsevärda belopp. Enbart vid de centrala förvaltningsmyndigheterna utgjorde
ifrågavarande kostnader under budgetåret 1942/43 c:a 11 miljoner kronor.

Vid den tidigare behandlingen av frågan, från vilka anslag avlöningskostnaderna
till icke-ordinarie personal vid försvarsväsendet böra bestridas, ha
med styrka framhållits de olägenheter i skilda hänseenden, som vidlåda det
nuvarande systemet. Särskilt det av vissa militära förvaltningsmyndigheter
tillämpade förfaringssättet att avföra avlöningskostnader från särskilda regleringstitlar,
vilka därefter beredas ersättning från vederbörande sakanslag,
synes lämna rum för en tämligen godtycklig och framför allt okontrollerbar
anslagsbelastning. De centrala förvaltningsmyndigheterna hava för närvarande
möjligheter att i obegränsad omfattning anställa extra tjänstemän även
i högre lönegrad än 20:e eller mot kontrakt. Att detta i viss utsträckning under
nuvarande förhållanden inom förvarsväsendet varit nödvändigt med
hänsyn till det avsevärda behovet av kvalificerad administrativ och teknisk
personal torde icke kunna bestridas. I den mån för framtiden personal icke
längre erfordras i samma utsträckning som hittills, kan avlönandet av ickeordinarie
personal från sakanslag medföra risk för att sådan för mera tillfälligt
behov avsedd personal bibehålies alltför länge vid sin anställning. För
att kontrollen i nu berörda hänseenden skall kunna utövas fullt effektivt är
det av vikt att ifrågavarande icke-ordinarie personal avlönas från allmänna
avlöningsanslag.

Revisorerna finna det önskvärt, att här omhandlade spörsmål snarast bringas
till en sådan lösning, att de av revisorerna anförda synpunkterna bliva
tillgodosedda.

Yttranden hava avgivits av arméförvaltningen, försvarets civilförvaltning
och arméns fortifikationsförvaltning gemensamt samt av marinförvaltningen
och flygförvaltningen (Del II, s. 19—23). Myndigheterna hava i princip anslutit
sig till revisorernas förslag, särskilt i vad avser den för fredsförhålden
erforderliga icke-ordinarie personalen.

Statsutskottets utlåtande nr 72.

7

Utskottet vill erinra, att den av revisorerna under förevarande paragraf behandlade
frågan om icke-ordinarie personals avlönande från anskaffningsoch
underhållsanslag tidigare varit föremål för uppmärksamhet från statsmakternas
sida. Sålunda hava av Kungl. Maj:t den 22 juni 1939 tillkallade
sakkunniga för att inom finansdepartementet biträda med utredning angående
uppställningen av riksstatens fjärde huvudtitel m. m. upptagit berörda
fråga till behandling. Spörsmålet har också sedermera av chefen för försvarsdepartementet
berörts i samband med anslagsäskandena under fjärde huvudtiteln.
Sålunda uttalade departementschefen i propositionen nr 235 till 1943
års riksdag, att förslaget om att från s. k. sakanslag överflytta lönekostnaderna
för den icke-ordinarie personalen vore i princip att förorda men att med
dylik åtgärd borde anstå intill dess mera normala förhållanden inträtt. Riksdagen
hade häremot icke något att invända.

Vid angivna förhållanden anser utskottet, att vad revisorerna anfört icke
nu påkallar någon särskild åtgärd från riksdagens sida. Vad i ärendet förekommit
har utskottet dock velat för riksdagen

omförmäla.

5:o) Krigskassaväsendet. Under försvarsdepartementet, § 9, hava revisorerna
redogjort för vissa missförhållanden, som framträtt inom det militära
kassaväsendet (Del I, s. 28—36).

Revisorerna hava inledningsvis redogjort för gällande bestämmelser rörande
krigsförvaltningen och därefter anfört vissa fall, där statsverket genom
förskingring eller vårdslöshet frånhänts medel, för vilka kronan sedermera
icke kunnat beredas ersättning.

Revisorerna hava sammanknutit sina iakttagelser i följande uttalande.

Revisorerna hava genom den föregående redogörelsen velat belysa vissa
missförhållanden, som framträtt inom det militära kassaväsendet. Revisorerna
förbise härvid icke, att på grund av den rådande förstärkta försvarsheredskapen
det militära kassaväsendet fått en mycket betydande omfattning, ej
heller de svårigheter, som i samband därmed uppstått beträffande rekryteringen
av redogörarpersonalen.

Vad sorn rimligen kan göras för att förebygga uppkomsten av sådana missförhållanden
måste emellertid strängt iakttagas. Stor vikt ligger otvivelaktigt
vid själva rekryteringen av kåren, varför de tillsättande myndigheterna
uppenbarligen hava att vinnlägga sig örn att till ifrågavarande uppdrag
utse endast sådana, vilkas personliga kvalifikationer fylla måttet. Huvudvikten
kommer emellertid i första hand att ligga på beskaffenheten av den kontroll,
som utövas inom den militära medelsförvaltningen.

Det vill synas, att i flera fall oegenlligheter skulle kunnat undvikas eller i
varje fall upptäckas på eli betydligt tidigare stadium, därest föreskrivna inventeringar
fullgjorts med omsorg och noggrannhet. Mången gång torde
utövandet av föreskriven kontroll i form av inventeringar, granskningar avrapporter
och dylikt betraktas såsom en formsak. Detta förhållande synes i
sin tur ofta förlett kontrollanten att verkställa förrättningen under alltför
kamratliga former. Uppenbarligen förringas en inventerings värde genom ett
dylikt förfarande.

Utskottet.

8

Statsutskottets utlåtande Nr 72.

Enligt revisorernas mening torde effektivaste sättet att försvåra tillgrepp av
förskottsmedel vara att ofta och utan föregående tillkännagivanden företaga
inventeringar hos vederbörande.

De rent personliga kvalifikationerna måste såsom ovan nämnts tillmätas
den största betydelse, då det gäller att placera personal såsom krigskassachefer,
krigskassörer och redogörare. Allt eftersom tillgången på lämplig
personal ökats, hade en allmän översyn beträffande ifrågavarande personals
lämplighet bort komma till stånd samt i anslutning härtill erforderliga
personbyten äga rum. Enligt vad som inhämtats har även en dylik undersökning
i viss omfattning utförts genom krisrevisionens försorg beträffande
armén. .Resultatet därav överlämnades till chefen för intendenturkåren, som i
regel verkställer kommenderingar av intendenter och krigskassörer för arméns
vidkommande. Även örn genom denna undersökning en förbättring
för tillfället ernåddes, synes vederbörande icke i fortsättningen tillräckligt
beaktat betydelsen av liknande kontrollåtgärder. För marinens vidkommande
har en undersökning påbörjats till utrönande av ifrågavarande förhållanden
beträffande krigskassörer, redogörare och vissa innehavare av stående förskott
efter det statsrevisorerna upptagit förevarande spörsmål till behandling.

Såsom synnerligen anmärkningsvärt torde få betraktas det ovan relaterade
fall, där en krigskassör, medan han ännu stod under åtal inför krigsrätt för
oegentligheter vid en krigskassaavdelning, efter ett kortare avbrott för annan
tjänstgöring ånyo placerades såsom krigskassör vid krigskassaavdelning. Samarbetet
mellan den granskande och den kommenderande myndigheten synes
här hava brustit på ett betänkligt sätt. Likaledes finna revisorerna det anmärkningsvärt
att personer, som icke uppnått myndig ålder, placeras å befattningar
med redogörarajisvar.

En bidragande orsak till oegentligheter i de fall, då dessa närmast hava sin
grund i rent slarv, torde vara den betydande arbetsbörda, som, särskilt med
de nuvarande tidvis omfattande inkallelserna, åvila icke endast intendenter
och krigskassörer utan även kompaniadjutanter m. fl. Ofta nog bliva ifrågavarande
befattningshavare så överhopade nied göromål, att de nied nödvändighet
måste anförtro förvaltningsuppgifter av olika slag åt underordnad
mindre kvalificerad personal. Erforderlig minskning av arbetsbördan torde
kunna ernås genom en rationalisering och förenkling av det militära förvaltnings-
och expeditionsväsendet. Då emellertid ifrågavarande spörsmål befinner
sig under utredning av den år 1942 tillsatta militära expeditionstjänstkommittén,
torde förslag till åtgärder i antydd ökning vara att vänta inom
en nära framtid.

För att i möjligaste män förhindra fall av oegentligheter synes i första hand
en skärpning av kontrollen över krigskassor och utlämnade förskottsmedel
oundgängligen erforderlig. Vidare torde det böra åläggas vederbörande militära
myndigheter att införskaffa noggranna upplysningar beträffande de personliga
förhållandena i fråga om sådan personal, som är avsedd att tagas i
anspråk för förvaltningsuppgifter. Därutöver borde genom ett bättre samarbete
mellan de räkenskapsgranskande myndigheterna och de olika militära
myndigheter, som bära ansvaret för kommendering av förvaltningspersonal,
vinnas möjlighet att på ett tidigt stadium avkoppla sådana befattningshavare
från handhavandet av kassamedel, som visa sig icke fylla måttet beträffande
kunskaper eller personliga kvalifikationer.

Det är enligt revisorernas mening angeläget, att åtgärder oförtövat vidtagas
för ernående av en tillfredsställande ordning inom ifrågavarande område.

Statsutskottets utlåtande nr 72

9

Yttranden hava avgivits av försvarets civilförvaltning, chefen för armén,
chefen för marinen, chefen för flygvapnet och flyg förvaltningen (Del II, s.
30—35).

Revisorernas förslag avser att förebygga fall av oegentligheter inom krigskassaväsendet
genom i huvudsak skärpning av kontrollen och kompetenskraven
för krigskassachefer, krigskassörer och redogörare samt förbättrat
samarbete mellan de räkenskapsgranskande och de personalplacerande myndigheterna.
Utskottet finner angeläget, att största möjliga uppmärksamhet ägnas
åt ifrågavarande spörsmål och att åtgärder vidtagas för att, så långt ske
kan, upptäcka och förhindra oegentligheter. Utskottet finner sig därför böra
föreslå, att frågan blir föremål för närmare överväganden från Kungl. Maj:ts
sida.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville låta vidtaga åtgärder i av revisorerna angivet
hänseende.

6:o) Den militära tandvården. Under försvarsdepartementet, § 10, hava
revisorerna påtalat vissa brister i avseende å den militära tandvården (Del I
s. 36—43).

Revisorerna hava inledningsvis redogjort för de allmänna bestämmelser,
som gälla för den militära tandvården, ävensom andragit fall, då vederbörande
tandläkare icke följt dessa bestämmelser. Vidare hava revisorerna anmärkt
på arbetseffektiviteten vid vissa tandpolikliniker och därvid åskådliggjort
sina iakttagelser genom tablåer, vilka utvisa antalet patienter, extraktioner,
fyllningar m. m., som tandläkare vid olika militära tandpolikliniker
i genomsnitt medhunnit per arbetsdag.

Sedan revisorerna härefter erinrat om tillkomsten av försvarsväsendets
tandvårdsutredning, hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Utan att vilja föregripa den utredning i frågan, som för närvarande pågår,
anse sig revisorerna likväl böra framlägga vissa synpunkter å de brister
i avseende på den militära tandvården, som kommit till synes särskilt under
nu rådande förstärkta försvarsberedskap.

Betydelsen av en förbättrad tandvård i allmänhet är uppenbar. Revisorerna
hava emellertid fäst sig vid att bestämmelserna örn militär tandvård genomgående
givits en vidsträckt tillämpning, i det att sådan synes hava medgivits
även i fall, där avhjälpandet av tandskadorna icke kan anses hava
varit erforderligt för vidmakthållande av fältdugligheten. På de militära tandpoliklinikerna
hava sålunda i stor utsträckning utförts arbeten, som varit
omfattande och dyrbara eller som utan men för vederbörande synas hava
kunnat uppskjutas eller ersättas med provisoriska åtgärder. Enligt revisorernas
mening böra därför förtydligande bestämmelser utfärdas i restriktiv
riktning.

På grund av vad som framkommit örn frekvensen på de militära tandpoliklinikerna
hava revisorerna vidare funnit det anmärkningsvärt, att antalet
arbetstimmar per dag och tandläkare på de olika klinikerna varierar så vä -

tz Iskotta.

10

Statsutskottets utlåtande nr 72.

Utskottet.

sentligt. Revisorerna hava själva kunnat konstatera, att arbetseffektiviteten
på sina håll varit mindre tillfredsställande. Detta torde hava haft sin grund
i bristfällig organisation.

Det förhållandet, att arbetstakten vid vissa tandkliniker uppenbarligen varit
lägre än vad som kan anses normalt, synes även tyda på att vederbörande
myndigheter möjligen icke ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt de arbetsrapporter,
som inkomma från poliklinikerna. Revisorerna hava erfarit, att
de ojämnheter i förevarande avseende, som framkommit vid den statistiska
bearbetningen av tandrapporterna från poliklinikerna, delvis skulle bero på
att rapporternas uppgifter lämnats efter olika grunder och att siffermaterialet
icke skulle vara fullt jämförbart. Om så är förhållandet, torde värdet
av tandrapporternas insändande överhuvud taget kunna ifrågasättas.

De fast anställda officerarna och underofficerarna böra enligt revisorernas
mening åtnjuta fri tandvård allenast då de tjänstgöra vid fältförband.
Den vida längre gående rätt till fri tandvård, som de nu åtnjuta, torde nämligen
sakna motsvarighet i fråga om övriga statliga befattningshavare. Denna
fråga synes lämpligen böra hänskjutas till 1941 års tandvårdsutredning.

De iakttagelser i fråga örn den militära tandvården, för vilka revisorerna
här redogjort, synas revisorerna påkalla snara åtgärder för rättelses vinnande.

Yttranden hava avgivits av försvarets civilförvaltning och försvarets sjukvårdsförvaltning
gemensamt, som bifogat promemorior från försvarsväsendets
tandvårdsinspektör och medlemmen av sjukvårdsförvaltningens vetenskapliga
råd, professor G. Thourén, samt av flygförvaltningen, vars yttrande icke
befordrats till trycket (Del II, s. 35—43).

Av de i ärendet avgivna yttrandena framgår, att vissa av de av revisorerna
påtalade bristerna i avseende å den militära tandvården numera avhjälpts.
Kvar står emellertid det intrycket, att, såsom försvarets civilförvaltning även
framhållit, gällande bestämmelser om tandvård medgiva dylik vård i större
utsträckning än som strängt taget får anses nödvändigt. Det synes utskottet
närmast böra ankomma på försvarsväsendets tandvårdsutredning att utforma
och föreslå de direktiv, som böra vara vägledande i denna fråga. Då utskottet
har anledning förutsätta, att revisorernas erinringar bliva föremål för överväganden
inom tandvårdsutredningen, vill utskottet nu inskränka sig till att
vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

7:o) Föreningen armé-, marin- och flygfilm. Under försvarsdepartementet,
§ 12, hava revisorerna framställt vissa erinringar beträffande de ekonomiska
mellanhavandena mellan försvarsstabens filmdetalj, föreningen armé-,
marin- och flygfilm samt aktiebolaget kinematografiska anstalten (Del I, s.
44—48).

Förklaringar hava avgivits av chefen för försvarsstaben och föreningen armé-,
marin- och flygfilm, vilka yttranden icke befordrats till trycket.

Statsutskottets utlåtande nr 72.

11

Beträffande detta ärende kommer utskottet att yttra sig i samband med
behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 185 angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret 1944/45, vilket
utskottet härmed velat för riksdagen

anmäla.

8:o) Sjukpenning oell underhållsskyldighet. Under socialdepartementet,
§18, hava revisorerna påtalat det förhållandet, att införsel icke kan ske i
sjukpenning (Del I, s. 65—68).

Enligt lagen den 14 juni 1917 kan införsel beviljas i avlöning, pension eller
livränta för utbekommande av ådömt eller avtalat underhållsbidrag till barn,
hustru m. fl. Sådan införsel kan under i lagen angivna förutsättningar även
beviljas för oguldna utskylder m. m.

Införsel kan däremot icke ske i sjukpenning.

Revisorerna hava lämnat redogörelse angående storleken i vissa fall av den
sjukpenning, som utgått enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag och 1927
års militärersättningsförordning.

Sjukpenning utgår numera, framhålla revisorerna, med tillhopa avsevärda
belopp. Enligt senaste officiella statistik utgavs på grund av olycksfall i arbete
under år 1940 — bortsett från statens arbetare — sjukpenning med i runt tal
12,5 miljoner kronor. Av ca 142 250 olycksfall i arbete hos större arbetsgivare
(utom staten) år 1940 föranledde 680 fall en sjuktid av V2—1 år, 179 fall
en sjuktid av 1—2 år och 19 fall en sjuktid av mera än 2 år. Sjukpenning
enligt 1927 års militärersättningsförordning utgavs 1941 med omkring
1 708 000 kronor. Sedan dess hava ersättningsbeloppen ökat.

Revisorerna hava meddelat, att, enligt vad som kommit till revisorernas
kännedom, sjuka, som uppbära sjukpenning, i flera fall underlåtit att fullgöra
sin underhållsskyldighet gentemot maka och barn, oaktat de haft möjlighet
därtill.

Efter att hava belyst dessa förhållanden med vissa exempel hava revisorerna
sammanfattat sina iakttagelser i följande allmänna uttalande.

Revisorerna finna det anmärkningsvärt, att en person såsom i det anförda
fallet under en mer än treårig kostnadsfri vistelse å sanatorium kunnat
undandraga sig sin underhållsskyldighet gentemot sina barn, oaktat lian
själv av sjukpenningen uppburit omkring 135 kronor i månaden. I förevarande
fall har i stället utgått bidragsförskott till barnens underhåll, som den
sjuke icke torde kunna ersätta. Örn denna hjälpform icke funnits, hade sannolikt
fattigvården måst ingripa.

Revisorerna äro väl medvetna om betydelsen av att sjukpenning som regel
verkligen tillfaller den sjuke såsom hjälp under hans sjukdom och att
den till följd härav bör undanhållas den sjukes borgenärer. Skyddet bör
emellertid icke bereda den sjuke möjlighet att åsidosätta sin lagstadgade underhållsskyldighet
i de fall lian utan olägenhet bör kunna fullgöra denna.
I sådana fall bör införsel i sjukpenning kunna ske.

Vid införsel förbehålles emellertid den betalningsskyldige visst belopp per
vecka eller månad för sitt eget uppehälle. Detta belopp torde ofta —- utom

Utskottet.

12

Statsutskottets utlåtande nr 72

U Is/cottet.

vid sjukhusvistelse —- uppgå till eller överstiga sjukpenningen, varför någon
införsel icke kan komma till stånd. Stundom kan det likväl föreligga skäl
till att sjukpenningen ej tillställes den sjuke utan dem, för vilka han är underhållsskyldig.
Det kan därför ifrågasättas, huruvida icke riksförsäkringsanstalten
och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen böra medgivas rätt att,
där skäl därtill föreligga, efter framställning utbetala sjukpenning eller del
därav direkt till den sjukes familj eller till andra, för vilka han är underhållsskyldig.

På grund av vad nu anförts finna revisorerna önskvärt, att frågan om införsel
i sjukpenning samt frågan örn rätt för riksförsäkringsanstalten och de
ömsesidiga socialförsäkringsbolagen att utbetala sjukpenning till den sjukes
familj eller till andra, för vilka han är underhållsskyldig, göres till föremål
för utredning.

Yttranden hava avgivits av försåkringsrådet, som bifogat yttrande från de
ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, samt av riksförsäkringsanstalten
(Del II, s. 49—53). De båda myndigheterna samt föreningen tillstyrka
förslaget om införsel i sjukpenning men avstyrka förslaget örn rätt för försäkringsinrättningarna
att utan införsel utbetala sjukpenning till annan än
den sjuke.

Enligt utskottets mening måste det betraktas som mindre tillfredsställande,
att en person går fri från sin underhållsplikt till följd av att möjlighet till
införsel i sjukpenning icke finnes. Tillräckligt bärande skäl torde knappast
föreligga för att sjukpenning principiellt skall vara undantagen från sådana
inkomster, i vilka införsel kan äga rum. I det fall då den sjukpenningsberättigade
åsidosätter honom åvilande underhållsskyldighet, oaktat han utan olägenhet
kan fullgöra densamma, anser utskottet i likhet med revisorerna,
att införsel i sjukpenning bör kunna medgivas. De olägenheter i administrativt
hänseende, som en lagändring på detta område skulle kunna medföra,
synas utskottet icke böra tillmätas alltför stor betydelse. Utskottet finner
befogat, att ifrågavarande spörsmål blir föremål för övervägande. I samband
därmed bör jämväl frågan om rätt för riksförsäkringsanstalten och de
ömsesidiga socialförsäkringsbolagen att utan införsel utbetala sjukpenning
till annan än den skadade komma under omprövning.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Majit ville låta taga under övervägande frågorna örn
införsel i sjukpenning samt örn rätt för riksförsäkringsanstalten
och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen att utan
införsel utbetala sjukpenning till annan än den skadade.

9:o) Avgifterna för specialitetskontrollen vid statens farinaceutiska laboratorium.
Under socialdepartementet, § 20, hava revisorerna till behandling
upptagit frågan örn en höjning av avgifterna för specialitetskontrollen (Del
I, s. 72—80).

Statsutskottets utlåtande nr 72.

13

Statens farmaceutiska laboratorium står under medicinalstyrelsens överinseende
och ledning och har till huvudsaklig uppgift att på uppdrag av
styrelsen verkställa undersökningar inom de områden, som beröra tillverkning
och försäljning av läkemedel.

Laboratoriet tillkommer särskilt att utföra de undersökningar, som behövas
för att avgöra örn ett som läkemedel utbjudet ämne är att anse som
apoteksvara eller inte. Det har vidare att kontrollera tillverkningen av och
handeln med s. k. specialiteter, alltså fabrikstillverkade, färdigpackade läkemedel.
Det har att biträda vid revision av gällande farmakopé samt att medverka
vid kontrollen av även andra apoteksvaror än specialiteter och vid
kontrollen överhuvud taget av apoteken. Det åligger laboratoriet även att
upptaga särskilda till laboratoriets arbetsområde hörande forskningsuppgifter
efter medicinalstyrelsens beprövande samt att, i den mån så lämpligen
kan ske, erbjuda möjligheter även till självständig forskning inom laboratoriets
verksamhetsområde. Laboratoriets inkomster härröra från avgifter i
samband med specialitetskontrollen.

Gällande stadga (medicinalstyrelsens författningssamling 1934 nr 54 och
1938 nr 62) föreskriver, att farmaceutisk specialitet icke får försäljas utan
att Vara registrerad. Vid ansökan om registrering skall en ansökningsavgift
å 40 kronor erläggas. Efter vunnen registrering utgår en årlig avgift av 15
kronor. Såväl vid inregistrering som efterkontroll tillkommer dessutom en
tilläggsavgift för de specialiteter, som erfordra biologisk eller klinisk prövning.
Tilläggsavgiften skall avpassas så, att kostnaderna för efterkontrollen
täckas.

Av förarbetena till gällande bestämmelser framgår, att kontrollavgifterna
ansetts böra täcka statsverkets samtliga kostnader för specialitetskontrollen.
Detta innebär att ej endast det farmaceutiska laboratoriets kostnader därför
borde täckas utan att så även skulle vara fallet med vissa andra kostnader,
nämligen de som belöpa sig på medicinalstyrelsens specialitetsavdelning samt
de som avse arvoden åt specialitetsnämndens ledamöter.

I sitt utlåtande lill 1938 års riksdag i fråga angående åtgärder för att
täcka statens omkostader för kontroll av farmaceutiska specialiteter, vilket
utlåtande av riksdagen godtogs, uttalade första lagutskottet, att erforderlig
jämkning av avgifterna till laboratoriet borde tagas i övervägande, därest de
för specialitetskontrollen inflytande medlen antingen skulle visa sig otillräckliga
eller överstiga behovet. Under dessa förhållanden finge det anses
fullt befogat att fastställa sådana avgifter för specialitetskontrollen att laboratoriets
kostnader för densamma fullt täcktes. Samtidigt finge avgifterna
ej göras högre än kostnaderna i fråga.

På grundval av detta resonemang framlade medicinalstyrelsen ett förslag
till höjda taxor, för vars närmare innebörd revisorerna redogjort.

Såsom sammanfattning av resultatet av en av professor Torsten Thunberg
verkställd utredning rörande statens farmaceutiska laboratorium uttalade
professor Thunberg, att utredningen givit vid handen, att de till staten inflytande
avgifterna för specialitetskontrollen borde ökas under tillämpning

14

Statsutskottets utlåtande nr 72.

av riksdagens direktiv i-samband med kontrollens införande, gående ut på
att statens utgifter skulle täckas genom avgifterna, att han anslöte sig till
medicinalstyrelsens förslag örn höjda taxor, vilket förslag torde tillföra statsverket
utöver nu inflytande belopp ytterligare ca 60 000 kronor, och att förslagets
genomförande ej torde orättmätigt tynga läkemedelsindustrien, ej heller
oskäligt stegra läkemedelspriserna.

Efter att hava redogjort för viss av medicinalstyrelsen verkställd utredning
rörande de lämpligaste anordningarna för kontroll av farmaceutiska
specialiteter hava revisorerna meddelat, att farmaceutiska laboratoriet våren
1943 föreslog en höjning av avgifterna för kontrollen av de farmaceutiska
specialiteterna, vilken höjning översteg den av professor Thunberg föreslagna.
Detta laboratoriets förslag godtogs av medicinalstyrelsen. Priskontrollnämnden
ställde sig emellertid avvisande till detsamma.

I proposition nr 273 till 1943 års riksdag har chefen för socialdepartementet
förklarat sig med hänsyn till vissa närmare angivna konsekvenser icke
vara beredd att laga ställning till frågan om en översyn av specialitetslagstiftningen.
Vid sådant förhållande bär det synts departementschefen lämpligt
att med prövning av frågan om specialitetskontrollens organisation ävenledes
borde tills vidare anstå, för vilket även vissa andra anförda skäl ansågos
tala. Då en höjning av avgifterna för kontrollen av de farmaceutiska
specialiteterna i dåvarande läge borde undvikas, påkallade ej heller avgiftsfrågan
ett omedelbart ställningstagande till organisationsförslaget.

Inkomsterna av kontrollen av de farmaceutiska specialiteterna liksom farmaceutiska
laboratoriets utgifter under de senaste tio budgetåren hava enligt
en av revisorerna uppgjord sammanställning uppgått till 456 436 kronor
50 öre i inkomster och 861 115 kronor 78 öre i utgifter.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Redan vid specialitetskontrollens införande förutsattes att verksamheten
härmed borde vara självförsörjande, vilken princip jämväl kommit till klart
uttryck från statsmakternas sida. Utgifterna för denna verksamhet utgöras
av kostnaderna för dels farmaceutiska laboratoriets verksamhet i avseende
på densamma, dels viss medicinalstyrelsens verksamhet (apoteksbyråns specialitetsavdelning)
och dels specialitetsnämndens verksamhet. För farmaceutiska
laboratoriets vidkommande har specialitetskontrollen kommit att utgöra
den dominerande delen av hela verksamheten. Inkomsterna av verksamheten
utgöras av de avgifter enligt särskilda av Kungl. Maj:t fastställa taxor,
som skola erläggas i form av ansökningsavgifter, årsavgifter samt tilläggsavgifter
för specialprövningar av farmaceutiska specialiteter.

I detta som i liknande fall, där kostnaden för viss verksamhet i statlig regi
förutsättes skola täckas av inflytande inkomster av verksamheten, är det
givetvis i princip önskvärt, att redovisningen sker på sådant sätt, att av densamma
klart framgå beloppen av de utgifter, som avses skola täckas med
inflytande inkomster. Av praktiska skäl torde detta emellertid icke låta sig
göra i fråga om farmaceutiska laboratoriet, där verksamheten med specialitetskontrollen
och övriga arbetsuppgifter äro inflätade i varandra. Den beräknade
kostnaden för kontrollen av farmaceutiska specialiteter synes innebära,
att för närvarande av laboratoriets årliga utgifter omkring 100 000 kronor
skulle falla på nämnda verksamhet. Härtill komma kostnader för medi -

Statsutskottets utlåtande nr 72.

15

cinalstyrelsens specialitetsavdelning och för specialitetsnämndens verksamhet
ävensom avgifter till statens institut för folkhälsan, tillhopa beräknade
till 30 000 kronor. De sammanlagda kostnaderna för specialitetskontrollen
utgöra sålunda för närvarande omkring 130 000 kronor om året. Inkomsterna
under budgetåren 1939/40—1942/43 hava uppgått till i genomsnitt omkring
70 000 kronor och utgjorde under budgetåret 1942/43 endast 60 600 kronor.
Det är att märka, att man då vid beräknandet av utgifterna för specialitetskontrollen
icke tagit hänsyn till kostnaderna för laboratoriets lokalhyra, omkring
50 000 kronor om året. Revisorerna äro emellertid av den uppfattningen,
att även denna utgiftspost bör belasta specialitetskontrollen till så stor
del, som svarar mot fördelningen av laboratoriets kostnader i övrigt på specialitetskontroll
och övrig verksamhet. På grund härav anse sig revisorerna
kunna konstatera, att inflytande avgifter för specialitetskontrollen för närvarande
icke ens till hälften täcka kostnaderna för densamma.

Den i det föregående åberopade utredning, som av professor Torsten Thunberg
på uppdrag av besparingsberedningen verkställts rörande statens farmaceutiska
laboratorium, synes giva vid handen att några väsentligare besparingar
i driften icke lämpligen kunna göras med undantag av att laboratoriet
borde kunna avstå vissa lokaler. Sistnämnda synpunkt har emellertid
redan tillgodosetts därigenom att det blivit bestämt, att även rättskemiska
laboratoriet snarast skall flytta till farmaceutiska laboratoriets lokaler. Professor
Thunberg har vidare uttalat, att det torde vara ett statsintresse, att
laboratoriet behålles i möjligast effektiva form.

Revisorerna hava avlagt besök vid farmaceutiska laboratoriet för att närmare
sätta sig in i dess verksamhet. Revisorerna hava härvid för sin del
icke funnit någon anledning till anmärkning utan fastmera fått det intrycket,
att laboratoriet är välskött och under skicklig och intresserad ledning.

Revisorerna hava kommit till den uppfattningen, att en omprövning bör
ske, huruvida icke avgifterna för kontroll av farmaceutiska specialiteter borde
kunna omedelbart höjas, oaktat de betänkligheter detta ur priskontrollsynpunkt
tidigare ansetts medföra.

Den mycket betydande andel av utförsäljningspriset, som apotekens försäljningsprovision
i många fall utgör, liksom även det förhållandet, att i vissa
fall kosinaderna för reklam i fråga om hithörande läkemedel måste uppgå
till betydande belopp, böra härvid icke förbises.

Yttrande har avgivits av statens priskontrollnämnd (Del II, s. 61 och 62),
som med hänsyn till den allmänna prispolitiken ställt sig avvisande till den
ifrågasatta höjningen av avgifterna för specialitetskontrollen. Skall emellertid,
framhåller nämnden, en höjning företagas, bör sättet för avgifternas uttagande
tagas under omprövning med syfte att undgå en läkemedelsfördyring,
som går längre, än vad kostnaderna för kontrollen i och för sig betinga.

Vid specialitetskontrollens tillkomst fastslogs av statsmakterna som allmän
grundsats, att de med densamma förenade kostnaderna helt skulle täckas
genom lämpligt avpassade avgifter. Såsom av den av revisorerna verkställda
utredningen framgår, hava de inflytande avgifterna från specialitetskontrollen
under de senare åren täckt allenast omkring hälften av kostnaderna för verksamheten.
Detta har medfört, all anslagen till farmaceutiska laboratoriet
mäst avsevärt höjas. Då av det anförda framgår, att statens kostnader för
specialitetskontrollen icke kunnat bestridas av kontrollavgifterna och prim

Utskottet.

16

Statsutskottets utlåtande nr 72.

Utskottet.

cipen, att den farmaceutiska specialitetskontrollen skall bära sina egna kostnader,
i fortsättningen bör upprätthållas, synes utskottet enda utvägen vara
att genomföra en höjning av avgifterna. En höjning av kontrollavgifterna
med syfte att övervältra prishöjningen på allmänheten synes utskottet dock
böra i möjligaste mån undvikas. Utskottet förmenar, att genom en omläggning
av avgiftssystemet, vilket på sätt priskontrollnämnden anfört synes vara
behäftat med vissa olägenheter, en läkemedelsfördyring möjligen torde kunna
reduceras. Därest en dylik fördyring ändock blir nödvändig, bör den givetvis
icke gå längre än vad kostnaderna för kontrollen i och för sig betinga.

Utskottet finner med anledning av vad revisorerna anfört påkallat, att frågan
om en höjning av avgifterna för kontroll av farmaceutiska specialiteter
tages under omprövning.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville låta taga under övervägande frågan örn en
höjning av avgifterna för kontrollen av de farmaceutiska specialiteterna.

10:o) Statens övertagande av den allmänna väghållningen på landet. Under
kommunikationsdepartementet, § 22, hava revisorerna anmärkt på det
förhållandet, att vissa vägdistrikt anvisat medel till utgifter, som icke varit
motiverade för den allmänna väghållningen (Del I, s. 86—88).

Efter att hava lämnat exempel härpå hava revisorerna gjort följande allmänna
uttalande.

Den av revisorerna verkställda undersökningen har givit vid handen, att
vissa vägdistrikt hava anvisat medel till utgifter, som icke synas vara motiverade
för den allmänna väghållningen. Sålunda hava vägmedel tagits i anspråk
till utdelning av gratifikationer eller andra ersättningar åt vägdistriktens
förtroendemän, utöver vad i enlighet med vägdistriktslagen fastställts,
eller till representationskostnader i anledning av statens övertagande av vägväsendet.

Revisorerna, som förutsätta, att vägdistriktens förvaltning göres till föremål
för enhetlig granskning i samband med statens övertagande av vägväsendet,
vilja understryka vikten av att de vägdistrikt, som därvid befinnas hava
på ett mindre tillfredsställande sätt handhaft vägdistriktens medel, åläggas
särskild ersättningsskyldighet.

Yttrande har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (Del II, s. 63),
som ansett, att den av revisorerna förordade utredningen i ärendet lämpligen
bör uppdragas åt en för ändamålet särskilt tillsatt granskningsnämnd.

Det sätt, på vilket vissa vägdistrikt disponerat vägmedel, kan jämväl enligt
utskottets mening icke anses tillfredsställande. Utskottet vill emellertid erinra,
att Kungl. Majit genom beslut den 28 januari 1944 tillsatt en nämnd för be -

Statsutskottets utlåtande nr 72.

17

handling av frågor om uttagande av särskild vägskatt m. m. Denna nämnd
skall hava till uppgift att verkställa granskning av vägdistriktens räkenskaper
och förvaltning. Då åtgärder på ifrågavarande område härigenom torde vara
alt förvänta, anser sig utskottet kunna inskränka sig till att vad i ärendet
förekommit för riksdagen

omförmäla.

ll:o) Kronouppbörden i magistratsstäderna. Under finansdepartementet,
§ 24, hava revisorerna framställt vissa erinringar beträffande den nuvarande
ordningen för kronouppbörden i magistratsstäderna (Del I, s. 91—102).

Revisorerna hava inledningsvis erinrat om huvuddragen av de för kronouppbörden
i städerna gällande reglerna.

Revisorerna hava framhållit, att sedan gammalt antalet skattskyldiga, som
i rätt tid erlagt sina kronoutskylder, varit förhållandevis mycket mindre i
städerna än på landet. Så har åtminstone varit fallet, alltsedan uppbörden
på landet uppdrogs åt postverket. I fråga örn 1940 års utskylder erlade omkring
75 procent av de skattskyldiga på landet sin skatt i behörig tid, medan
motsvarande siffra för städernas del, Stockholm inräknat, utgjorde endast
omkring 63 procent. Revisorerna hava påvisat, att i Stockholm övergången
till det nya systemet med inbetalning genom postverkets och bankernas försorg
medfört en avsevärd förbättring. Beträffande 1935 års kronoutskylder
inbetalades i Stockholm endast 56,7 procent av antalet debetsedlar i behörig
ordning, medan —- efter övergången till det nya systemet — i fråga om 1936
års utskylder siffran stigit till 65,3 procent. För Göteborg, där någon sådan
omläggning ej skett, utgjorde motsvarande siffra endast 56,4 procent. Det nu
sagda synes revisorerna tala för att systemet med uppbördsstämmor är föråldrat
och mindre effektivt och att det vore önskvärt, att man genomgående
överginge till att låta uppbörden ske genom postverkets och bankernas försorg.

Revisorerna hava framhållit, hurusom de regler, som för närvarande gälla
i fråga om likvid över postgiro, nämligen att inbetalningskort skall hava avlämnats
å postanstalt, respektive girokort hava ankommit till postgirokontoret
senast å uppbördsstämmans näst sista dag, stå i visst motsatsförhållande
dels till de allmänna bestämmelserna om när likvid gentemot statsverket skall
anses vara i behörig ordning fullgjord, vilka återfinnas i kungörelsen den 17
december 1937 (nr 974), dels ock till vad som gäller enligt uppbördsreglementet
för Stockholm. Enligt förstnämnda bestämmelser anses betalning vara
gentemot statsverket fullgjord den dag inbetalningskort avlämnats å postanslalt
eller girokort blivit bokfört å postgirokontoret. Enligt uppbördsreglementet
för Stockholm anses skattelikvid fullgjord i rätt tid, örn girokort ankommit
till postgirokontoret å uppbördsstämmans sista dag. Normalt erlägges
skatten i Stockholm, om inbetalning ej sker i bank, genom anlitande
av det vid debetsedeln fästade giroinbetalningskortet, varför det givetvis är

niliana tilt riksdagens protokoll 1944. 6 sami. Nr 72.

2

18

Statsutskottets utlåtande nr 72.

tillfyllest, att sådan inbetalning sker å stämmans sista dag. Revisorerna hava
fäst uppmärksamheten vid att enligt det förslag till uppbördsförordning, avsedd
att ersätta, bland annat, det nu gällande uppbördsreglementet, som framlades
av 1936 års uppbördslcommitté, skattelikvid medelst girering skulle anses
vara fullgjord i rätt tid, om girokort avlämnats till postbefordran senast
å uppbördsstämmans sista dag.

Vad beträffar den kontrollängd, som skall förås vid uppbördsstämma, hava
revisorerna funnit densamma trots det omständliga förfarandet icke erbjuda
tillräcklig kontroll. Uppbördskommittén påpekade, alt kontrollantens längd
upprättas enligt de skattskyldigas vid uppbördsstämman företedda debetsedlar,
men att det icke ingår i kontrollantens åligganden att granska de inbetalda
skatteposterna mot den i uppbördsboken verkställda debiteringen. Någon
kontroll över att debetsedlarna upptaga det belopp, som påförts den
skattskyldige i uppbördsboken, torde därför ej utövas. Härtill kommer, att
kontrollen över den post, som ingår till kronouppbördskassören, i många fall
är svag eller helt saknas.

Magistratens kontroll över uppbörden är, framhålla revisorerna, givetvis
av olika värde i olika städer, beroende på hur den organiserats. Länsstyrelses
möjlighet att utöva kontroll är i varje fall mycket begränsad. Detta gäller
icke enbart i avseende på uppbörden vid stämmorna utan även i avseende
på restindrivningen. Vidare äro länsstyrelsernas möjligheter till kontroll gentemot
direkta falsarier, sådana som att ett och samma utskyldsbelopp flera
gånger anmäles till och blir föremål för avkortning, starkt begränsade genom
att länsstyrelserna själva icke erhålla något exemplar av restlängden.

Den granskning av bevis örn hinder för utskylders uttagande, som för närvarande
åligger magistratsledamot att utöva, måste enligt revisorernas mening
anses föga effektiv med hänsyn till att vederbörande magistratsperson
i allmänhet har sill egentliga verksamhet förlagd till helt andra arbetsuppgifter
och fördenskull endast i undantagsfall torde hava någon kännedom
om de skattskyldigas ekonomiska förhållanden. Det hela stannar sålunda ofta
vid en ren pappersgranskning.

I mindre städer har det sedan gammalt varit vanligt, framhålla revisorerna,
att samma person bestritt flera olika befattningar. Dylika kombinationer
hava i många fall visat sig högst olyckliga, så tillvida som arbetets effektivitet
blivit lidande därpå och nödig kontroll blivit eftersatt. Revisorerna
hava framhållit, hurusom i ett fall vederbörande stadsfogde tillika beklädde
sysslorna såsom stadsfiskal, polischef och luftskyddschef.

Revisorerna hava erinrat om att frågan örn handhavandet av kronouppbörden
i magistratsstäderna tidigare vid flera tillfällen varit föremål för viss
utredning utan att dock utredningen lett till något resultat.

Revisorerna hava sammanfattat sina iakttagelser i följande allmänna uttalande.

Den redogörelse för kronouppbörden i magistratsstäderna jämte därmed
sammanhängande förhållanden, som i det föregående lämnats, synes revi -

Statsutskottets utlåtande nr 72.

19

sorenia giva vid handen, alt den nuvarande ordningen för kronouppbörden
i dessa städer i flera avseenden är otillfredsställande.

Sålunda måste själva uppbördsförfarandet, sådant detsamma regleras i
gällande uppbördsreglemente, anses vara föråldrat. Bestämmelserna härom
torde vara i behov av en allmän översyn. Det måste anses befogat, att allt
göres för att ersätta det i flertalet magistratsstäder alltjämt tillämpade inbetalningsförfarandet
vid uppbördsstämmor i den gamla ordningen med mera
smidiga inbetalningsformer. Revisorerna vilja i detta sammanhang särskilt
erinra om det väsentligt förbättrade resultat av den ordinarie uppbörden,
som enligt vad i det föregående nämnts omedelbart ernåddes i Stockholm,
när man i denna stad övergick från den tidigare tillämpade ordningen till
uppbörd genom postverkets försorg eller genom inbetalning i bank. Vad särskilt
beträffar inbetalning över postgiro, vill det förefalla revisorerna som
om bestämmelserna härom, vilka tillkommit på en lid, då postgirorörelsen
ej nått den omfattning, som nu är fallet, vore i behov av omedelbar översyn
med hänsyn särskilt till att gällande regler om när skattelikvid över postgiro
sist skall vara verkställd för att anses hava skett i behörig tid, icke stå
i överensstämmelse med gällande regler örn inbetalning av medel till statsverket
över länsstyrelses postgirokonto och överhuvud taget torde sakna stöd
i det allmänna medvetandet.

Gällande regler om kontrollen beträffande skattelikvider över post till
kronokassör eller magistrat annorledes än över postgiro måste enligt revisorernas
mening i belysning av omständigheterna vid under senare år inträffade
förskingringsfall anses vara otillfredsställande.

Magistratens befattning med kronouppbörden synes revisorerna vara ett
uppdrag, som i mångt och mycket ligger helt vid sidan av magistratsledamöternas
egentliga arbetsuppgifter. Detta gäller i särskilt hög grad örn den skyldighet
att meddela attest å bevis örn hinder för utskvlders uttagande, som
åvilar magistratsledamot. Ur kontrollsynpunkt torde denna skyldighet i allmänhet
kunna betecknas som fullständigt värdelös. Vad beträffar den kontroll
över stadsfogdens verksamhet, som det åligger magistrat att utöva, bland
annat genom skyldigheten att föranstalta om inventeringar hos nämnde befattningshavare,
vill det förefalla revisorerna som om denna vöre av växlande
värde och i många fall lämnade mycket att önska i avseende på effektiviteten.

Revisorerna inse väl de svårigheter, som med nuvarande ordning förefinnas
att, särskilt i mindre och mellanstora städer, ordna de olika arbetsuppgifternas
handhavande i avseende på kronouppbörden på ett fullt tillfredsställande
sätt. Den kombination av olika arbetsuppgifter hos en och samma
befattningshavare, som revisorerna i det föregående påtalat, är emellertid
i princip alt anse som mindre tillfredsställande eller rent av förkastlig.

Länsstyrelsernas möjligheter att följa förloppet vid kronouppbörden i städerna,
såväl i avseende på stämmorna som framför allt i avseende på restindrivningens
handhavande, äro för närvarande obetydliga. De förslag till
förbättring härutinnan, vilka framlades av 1936 års uppbördskommitlé och
sorn i det föregående i korthet återgivits, synas revisorerna ägnade att medföra
en bättre ordning. De böra därför enligt revisorernas mening snarast
genomföras. Att dessa förslag kommit att ställas på framtiden i avbidan på
en allmän uppbördsreform, synes revisorerna vara att beklaga. Ali en reform
av grunderna för själva skatteuppbörden icke ännu kunnat komma till stånd,
bär enligt revisorernas mening icke utgöra hinder för att sådana partiella
reformer, företrädesvis av teknisk art, omedelbart genomföras, vilka äro ägnade
att ur den gällande uppbördsordningen utvinna bästa möjliga resultat.

20

Statsutskottets utlåtande nr 72.

OI skottet.

Under alla förhållanden förefaller det revisorerna önskvärt, att länsstyrelserna
beredas möjlighet att i en eller annan form verksamt ingripa mot påtaglig
likgiltighet från vederbörande stads sida, när det gäller indrivningen
av kronoskatterna. Värdet av en fortlöpande, effektivt ordnad central kontroll
över uppbördens förlopp och handhavande i de olika magistratsstäderna
synes revisorerna uppenbart.

De spörsmål i avseende på kronouppbördens organisation i magistratsstäderna,
som revisorerna i det föregående hava berört, sammanhänga givetvis
i viss mån med den större frågan örn magistratsstäders särskilda rättigheter
och skyldigheter i förhållande till staten. Emellertid kunna revisorerna icke
finna, att det måste anses nödvändigt, att frågorna alltjämt skola skjutas på
framtiden i avbidan på en lösning i ett sådant större sammanhang. Enligt
revisorernas mening bör snarast undersökas, dels huruvida icke uppgörelser
örn en effektivare uppbördsorganisation skulle kunna träffas med åtskilliga
städer, dels ock huruvida icke kronouppbörden i vissa mindre magistratsstäder
skulle kunna inordnas under den för landsbygden gällande ordningen,
oberoende av övriga med vederbörande stads ställning som magistratsstad
sammanhängande förhållanden.

Revisorerna hava funnit de här påtalade förhållandena vara av sådan betydelse
för det allmänna, att de velat bringa dem till riksdagens kännedom.

Yttrande har avgivits av riksräkenskapsverket (Del II, s. 63—68), som
ansett en utredning i den av revisorerna berörda frågan böra komma till
stånd.

Revisorerna hava uttalat, att den nuvarande ordningen för kronouppbörden
i magistratsstäderna i flera avseenden är otillfredsställande. De påtalade
bristfälligheterna hänföra sig dels till själva uppbördsförfarandet, sådant detsamma
är reglerat i gällande uppbördsreglemente, dels till uppbördsväsendets
organisation, dels ock till övervakningen av kronouppbördens indrivande.

Såsom av den verkställda utredningen framgår har antalet skattskyldiga,
vilka betala skatten i rätt tid, sedan länge varit förhållandevis mindre i magistratsstäderna
än på landsbygden, i följd varav skatteuppbörden i dessa städer
i större utsträckning än på landet kommit att falla på restindrivningen.
Revisorerna hava emellertid framhållit, att tillgänglig statistik utvisat, att
resultatet av restindrivningen i städerna under de senare åren i många fall
starkt försämrats och att betydande olikheter i avseende på uppbördens förlopp
förefinnas olika städer emellan. Till detta förhållande måste enligt revisorernas
mening åtskilliga av de bristfälligheter i avseende på kronouppbörden
i städerna hava medverkat, vilka revisorerna här påtalat.

För att få till stånd en effektivare ordning för kronouppbörden i städerna
hava revisorerna förordat ett utvidgat anlitande av postverket för uppbördens
förrättande i städerna. Bristerna i uppbördsväsendets organisation kunna
väsentligen hänföras till det förhållandet, att magistratsstäderna själva genomgående
hava att svara för kostnaderna för kronouppbördens förrättande.
De mindre magistratsstäderna hava på grund härav icke kunnat åstadkomma
en fullt effektiv organisation på förevarande område. Magistratens

Statsutskottets utlåtande nr 72.

21

befattning med kronouppbörden ligger enligt revisorernas mening helt vid
sidan av dess egentliga uppgifter, varför dess åliggande härmed bör snarast
avvecklas. Vad beträffar tillsynen över kronouppbördens bedrivande i städerna
hava revisorerna erinrat örn att länsstyrelsernas möjligheter alt öva
tillsyn äro strängt begränsade, bland annat av rent tekniska skäl. Åtgärder
till ernående av en bättring härvidlag hade föreslagits av 1936 års uppbördskommitté,
men icke föranlett några åtgärder, enär detaljspörsmålen i nämnda
kommittés förslag hade ställts åt sidan i avbidan på en lösning av det dominerande
spörsmålet i uppbördsfrågan, nämligen skatteuppbördens närmande
till inkomstförvärvet. Revisorerna hava även betonat värdet av en central
tillsyn över uppbördens bedrivande i magistratsstäderna.

Vad revisorerna sålunda uttalat beträffande kronouppbörden i magistratsstäderna
har riksräkenskapsverket i infordrat yttrande i allt väsentligt vitsordat.
Nämnda ämbetsverk har i sitt yttrande tillika uppdragit vissa riktlinjer
för uppbördens framtida ordnande i magistratsstäder av olika storlek.
Riksräkenskapsverket har uttalat, att vissa av de i detta sammanhang berörda
spörsmålen skulle kunna lösas inom ramen av gällande ordning på
området men att detta icke kan anses tillfyllest. Ämbetsverket har förklarat
sig dela revisorernas uppfattning, att åtskilliga förbättringar i fråga örn kronouppbörden
i magistratsstäderna kunna och böra genomföras omedelbart,
oberoende av frågan om en allmän uppbördsreform.

De frågor, till vilka det här gäller att taga ställning, äro för det allmänna av
största vikt. Utskottet vill erinra, att av 1942 års kronoutskylder, vilka, bortsett
från värnskatten, debiterats till ett belopp av cirka 774 miljoner kronor,
ej mindre än 427 miljoner kronor folio på magistratsstäderna. Utskottet
finner angeläget, att åtgärder vidtagas för att ernå en effektivare ordning
för kronouppbörden i magistratsstäderna. På grund härav vill utskottet föreslå,
att den föreliggande frågan göres till föremål för utredning.

Under åberopande av det ovan anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Majit ville låta verkställa utredning av frågan örn
kronouppbörden i magistratsstäderna.

12:o) Rätten till ränta vid restitution av utskylder. Under finansdepartementet,
§ 25, hava revisorerna gjort vissa erinringar i fråga örn tillämpningen
av kungl, förordningen den 2 maj 1919 angående rätt till ränta vid restitution
av utskylder m. m. (Del I, s. 102—107).

Enligt nämnda förordning äger skattskyldig, som efter besvär över taxering
eller debitering vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförd
utskyld eller avgift till stat eller kommun eller från annan allmän utskyld
eller avgift, vid återbekommande av det belopp han för mycket erlagt, tillika
erhålla ränta därå med 5 procent.

Revisorerna hava erinrat, att 1937 års statsrevisorer påtalat vissa förhållanden,
som hänförde sig lill tillämpningen av ovannämnda förordning. Sålunda

22

Statsutskottets utlåtande nr 72.

O tskoltel.

påvisade revisorerna, hurusom i vissa fall skattskyldig uppburit ränta å restituerade
skattebelopp, där den överordnade myndighetens beslut icke inneburit
någon ändring av den skattskyldiges taxeringar utan endast att fördelningen
av den skattepliktiga inkomsten mellan olika taxeringsdistrikt eller kommuner
ändrats. I anledning härav anhöll 1938 års riksdag, att Kungl. Maj:t ville
låta verkställa utredning i syfte att åvägabringa ändring i gällande bestämmelser
i av revisorerna anmärkta avseenden.

1943 års revisorer hava framhållit, att, såvitt de kunnat finna, denna framställning
hittills icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Revisorerna hava nu påpekat, hurusom ränta jämlikt berörda förordning
vid restitution av utskylder enligt ett av regeringsrätten meddelat utslag, utgått
jämväl då utskylder, vilka erlagts å en ort, i stället till följd av att taxering
bort ske å annan ort rätteligen skolat gäldas å sistnämnda ort.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Den översyn av bestämmelserna i 1919 års förordning om rätt till ränta
vid restitution av utskylder m. m., som 1937 års revisorer i anslutning till
vissa fall, då ränta utgått vid restitution av kommunalutskylder, vilka skolat
erläggas inom annan kommun eller annat taxeringsdistrikt, funno vara
av behovet påkallad, och som 1938 års riksdag i full anslutning till vad
revisorerna anfört hegärde hos Kungl. Majit, har ännu icke kommit till
stånd. Regeringsrättens nyligen meddelade utslag i det mål, för vilket ovan
redogjorts, giver vid handen, att rätt till ränta föreligger även i fall, då utskylder
till kronan till visst belopp erlagts å en ort, men till följd av att
taxering bort ske å annan ort rätteligen skolat till ett och samma belopp
erläggas å annan ort.

Revisorerna, som ej kunnat finna en sådan ordning tillfredsställande, hava
velat fästa riksdagens uppmärksamhet å vad sålunda förekommit.

Yttrande har avgivits av kammarrätten (Del II, s. 68 och 69), som i likhet
med 1943 års riksdagsrevisorer funnit gällande bestämmelser om skattskyldigs
rätt till ränta vid restitution av utskylder i nu ifrågavarande avseende
otillfredsställande och ansett det önskvärt, att sådana anordningar vidtagas,
att en skattskyldig icke beredes vinst i anledning av att han påföres taxering
å oriktig ort. Därest till förekommande härav särskilda författningsbestämmelser
komma att meddelas, torde emellertid, framhåller kammarrätten, böra
iakttagas, att desamma göras så omfattande, att däri inbegripas även andra,
i viss mån likartade fall, då den «kattskyldige kan göra en oberättigad räntevinst.

Såsom revisorerna erinrat, påvisade 1937 års statsrevisorer, hurusom i vissa
fall skattskyldig uppburit ränta å restituerade skattebelopp, där den överordnade
myndighetens beslut icke inneburit någon ändring av den skattskyldiges
taxeringar utan endast att fördelningen av den skattepliktiga inkomsten mellan
olika taxeringsdistrikt eller kommuner ändrats. Med anledning härav anhöll
1938 års riksdag örn utredning i syfte att åvägabringa ändring i gällande
bestämmelser i av revisorerna anmärkta avseenden. Framställningen har
emellertid icke ännu föranlett någon Kungl. Majits åtgärd.

Statsutskottets utlåtande nr 72.

23

Under nu förevarande paragraf hava revisorerna påpekat, att ränta vid
restitution av utskylder utgått jämväl i de fall då utskylder, vilka erlagts å
en ort, i stället till följd av att taxering bort ske å annan ort rätteligen skolat
gäldas å sistnämnda ort.

Såsom kammarrätten i sitt yttrande framhållit förekomma även andra i
viss mån likartade fall, då den skattskyldige kan göra en oberättigad räntevinst.

Av det anförda framgår, att gällande bestämmelser om rätt till ränta vid
restitution av utskylder m. m. icke äro tillfredsställande och att ett reglerande
av rätten till räntegottgörelse på ifrågavarande område bör verkställas. Utskottet
finner angeläget, att en översyn av bestämmelserna i fråga kommer
till stånd.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Majit ville låta verkställa översyn av bestämmelserna
i förordningen den 2 maj 1919 angående rätt till ränta vid
restitution av utskylder m. m.

13:o) Tillämpningen av förordningen om nöjesskatt. Under finansdepartementet,
§ 31, hava revisorerna framställt vissa erinringar med avseende å
bestämmelserna i gällande nöjesskatteförordräng (Del I, s. 133—137).

I 1 § Kungl. Maj :ts förordning om nöjesskatt den 14 juni 1940 (nr 478)
stadgas, att för nöjestillställning, till vilken allmänheten har tillträde mot avgift,
skall kommun, inom vars område tillställningen hålles, uttaga en särskild
avgift, benämnd nöjesskatt, vilken fördelas mellan staten och kommunen.

Närmare bestämmelser örn inbetalning och indrivning av nöjesskatt, om
kontroll över skattens utgörande samt om ordningen för anförande av besvär
över ålagd eller uttagen skatt hava meddelats genom kungörelsen den 14
juni 1940 (nr 481).

En förutsättning för att nöjesskatteförordningen skall anses tillämplig är
att tillställningen är offentlig.

Revisorerna hava framhållit, att betydande svårigheter merendels föreligga
att med tillämpning av nöjesskatteförordningens bestämmelser avgöra, huruvida
en tillställning är att anse såsom offentlig eller enskild. Utvecklingen
på detta område har linder de senaste åren varit synnerligen anmärkningsvärd
och gjort att frågan om en tillställning är offentlig eller icke blivit allt
svårare att bedöma för uppbördsmyndigheten.

Vidkommande frågan örn vilken taxa, som skall tillämpas vid debitering
av nöjesskatt, hava revisorerna konstaterat, att den i nöjesskatteförordningen
förekommande uppräkningen av nöjestillställningar — vilken endast
obetydligt skiljer sig från motsvarande uppräkning i den ursprungliga nöjesskal
teförordningen av år 1919 — i viss mån är föråldrad och ofullständig, en
omständighet som givetvis i förekommande fall kan medföra svårigheter,

24

Statsutskottets utlåtande nr 72-

Utskotta.

när det gäller att bestämma den taxa, efter vilken skatten för en viss tillställning
rätteligen bör utgå. Sålunda omnämnas vissa numera allmänt förekommande
nöjesformer icke i förordningen, under det att nöjesformer,
vilka icke längre förekomma i sin ursprungliga form, finnas upptagna.

Enligt förordningen om nöjesskatt skall förekommande förköpsavgift icke
inräknas i det till grund för nöjesskatten liggande biljettpriset. Revisorerna
hava kommit till den uppfattningen, att förköpstillägget i många fall
kommit att sättas till vida högre belopp, än som kan anses erforderligt för
merkostnadernas täckande. I dylika fall, där man alltså med skäl kan tala
örn en maskerad prisförhöjning, kommer tydligen nöjesskatten att beräknas
på ett lägre belopp, än vad som rätteligen bort ske. Revisorerna hava låtit
verkställa vissa beräkningar rörande omfattningen av de förköp, som förekomma
vid vissa större nöjesetablissement i Stockholm.

Bortsett från de kungliga teatrarna (Operan och Dramatiska teatern), för
vilka särskilda bestämmelser gälla i nöjesskattehänseende, hava totalsummorna
av de under år 1942 vid teatrar i Stockholm uppburna förköpspriserna
beräknats till sammanlagt omkring 130 000 kronor, varav enbart
å en teater omkring 70 000 kronor, vid en annan omkring 23 000 kronor
och vid en tredje omkring 22 000 kronor.Vad biograferna i Stockholm beträffar,
förekommer, framhålla revisorerna, förköpstillägg endast vid de
större s. k. premiärbiograferna och utgår med 20 å 25 öre per biljett i alla
prislägen. För av vissa koncerner ägda biografer i Stockholm hava förköpssummorna
för år 1942 beräknats uppgå till omkring 127 000 kronor.

Efter att hava lämnat ytterligare exempel på fall, där förköpspriser förekommit,
hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att den gällande nöjesskatteförordningen
i väsentliga delar är föråldrad och ofullständig, vilket medför
svårigheter vid tillämpningen av densamma. Revisorerna finna det därför
önskvärt, att förordningen blir föremål för en översyn i syfte att i möjligaste
mån undanröja dessa tillämpningssvårigheter.

Vidare framgår av utredningen, att de vid s. k. förköp betingade pristilläggen
äro befriade från nöjesskatt. Revisorerna hava emellertid kommit
till den uppfattningen, att förköpstilläggen i stor utsträckning kommit att
bliva ett normalt tillägg till det »ordinarie» biljettpris, å vilket nöjesskatt
enligt gällande regler skall beräknas. Vid sådant förhållande finna revisorerna
det rimligt, att nöjesskatten utvidgas till att omfatta jämväl förköpstilläggen.

Yttranden hava angivits av riksräkenskapsverket samt Överståthållarämbetet,
som bilagt yttrande från uppbördsintendenten i Stockholm (Del II,
s. 86—92). Dessa myndigheter liksom uppbördsintendenten hava vitsordat
vad revisorerna anfört och ansett ifrågavarande spörsmål böra göras till
föremål för utredning.

Revisorerna hava under förevarande paragraf påtalat vissa rådande svårigheter
att i praktiken avgöra, huruvida en nöjestillställning är att anse
som offentlig och såsom sådan underkastad nöjesskatt, ävensom att be -

Statsutskottets utlåtande nr 72.

25-

stämma den taxa, efter vilken skatt för en viss nöjestillställning rätteligen
bör utgå. Vidare hava revisorerna påtalat det förhållandet, att de vid s. k.
förköp betingade pristilläggen äro befriade från nöjesskatt. Revisorerna hava
för sin del funnit det motiverat, att nöjesskatten utvidgas till att omfatta
jämväl förköpstilläggen.

Överståthållarämbetet och riksräkenskapsverket hava i infordrade yttranden
i huvudsak instämt i vad revisorerna anfört samt vitsordat behovet av
att nöjesskatteförordningen i berörda delar göres till föremål för en översyn Utskottet

finner befogat, att åtgärder vidtagas för att i görligaste mån undanröja
de påtalade svårigheterna vid nöjesskatteförordningens tillämpning
och för att åstadkomma en såvitt möjligt likformig beskattning av nöjestillställningar
av samma slag. Vad beträffar frågan om beskattning av de
s. k. förköpstilläggen synas utskottet vissa skäl tala för att skattskyldigheten
utvidgas på sätt revisorerna ifrågasatt.

Då utskottet med hänsyn till vad i ärendet anförts finner lämpligt, att
omhandlade spörsmål blir föremål för vidare behandling, får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville låta verkställa översyn av gällande
förordning om nöjesskatt.

14 :o) Angivares andel i böter m. m. enligt 1916 års förordning om straff
för olovlig varuutförscl. Under finansdepartementet, § 32, hava revisorerna
framställt vissa erinringar i fråga örn rätten till angivarandel enligt 1916
års förordning om straff för olovlig varuutförsel (Del I s. 137—139).

I 7 § förordningen den 3 mars 1916 (nr 49) om straff för olovlig varuutförsel
m. m. stadgas, att av böter, som ådömas enligt denna förordning, samt
av behållna försäljningssumman eller i dess ställe utgivna värdet av förbrutet
gods och forslingsredskap skall en tredjedel tillfalla kronan och två
tredjedelar åklagaren. Om särskild angivare finnes, skall han taga hälften
av åklagarens andel. Denna kungörelse trädde i kraft den 8 mars 1916, men
förklarades skola tillämpas endast såvitt föreskrift därom meddelades i
författning angående förbud mot utförsel ur riket av visst gods. Enligt särskilt
stadgande (kung. 28/1933) är angivarens andel numera maximerad till
500 kronor.

Föreskrift örn tillämpning av bestämmelserna i 1916 års förordning örn
straff för olovlig varuutförsel har före år 1939 meddelats allenast i samband
med införande av utförselförbud för viss krigsmateriel. I nu rådande
försörjningsläge har däremot författningen erhållit ökad aktualitet. Från
och med år 1939 hava nämligen utfärdats ett Herta! kungörelser med förbud
att ur riket utföra vissa varor. Därvid har tillika föreskrivits, att, i
fråga örn det i respektive författningar stadgade förbudet, 1916 års förordning
örn straff för olovlig varuutförsel m. m. skall äga tillämpning.

26

Statsutskottets utlåtande nr 72.

Utskottet.

Överträdelser av förbud att ur riket utföra vissa varor äro, framhålla
revisorerna, för närvarande icke ovanliga. Antalet vid domstolarna under
år 1943 handlagda mål angående ansvar för brott av ifrågavarade slag har
sålunda överstigit 300. Givetvis är det främst tulltjänstemän och polismän,
som komma i tillfälle att ingripa mot dylika brott och verkställa beslag av
gods. Därvid tillgår vanligen så, att tull tjänstemännen anmäla förhållandet
till åtal. Enligt av domstolarna tillämpad praxis är därigenom vederbörande
tulltjänsteman att betrakta som särskild angivare. Till följd därav tillerkännes
denne andel i utdömda böter eller värdet av förbrutet gods.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

I senare års lagstiftning har förelegat en genomgående tendens till avveckling
av rätten för åklagare och beslagare att erhålla andel i utdömda böter
och därmed likställda belopp. Grunden härtill har varit, att det ansetts mindre
lämpligt, att personer, som hava att i tjänsten utföra åtal eller verkställa
beslag, erhålla direkt ekonomisk vinning av den vidtagna åtgärden.

Under rådande förhållanden förekommer det icke sällan, att bötesstraff
vid domstolarna utdömas enligt förordningen om straff för olovlig varuutförsel
och att gods i samband därmed förklaras förverkat. I den mån angivarandel
därvid uppbäres av polis- eller tulltjänstemän eller liknande personal,
vilka det i tjänsten åligger att förhindra eller motverka olovlig varuutförsel,
föreligger uppenbarligen ett avsteg från ovannämnda princip. Då
enligt revisorernas mening någon anledning till en sådan avvikelse icke
förefinnes, synes stadgandet om rätt till angivarandel i berörda förordning
böra inskränkas att gälla allenast enskild angivare i egentlig bemärkelse.

Yttrande har avgivits av generaltullstyrelsen (Del II, s. 92—94), som ifrågasatt,
huruvida icke även åklagarandelarna enligt 1916 års varuutförselförordning
borde indragas. Därest hinder härför skulle möta, föreslår styrelsen
sådan ändring av 7 § samma förordning, att angivarandelen avskaffas och
att tillika stadgas, att, där särskild angivare finnes, åklagarens andel av böter
samt av behållna försäljningssumman eller i stället utgivna värdet av förbrutet
gods och forslingsredskap skall utgöra allenast en tredjedel och att
återstoden skall tillfalla kronan.

Utskottet får erinra, att enligt 1923 års varuinförsellag andelar i böter och
värdet av förverkat gods icke utgå till åklagare, beslagare eller angivare.
Enahanda är förhållandet beträffande vissa andra författningar angående
införsel och utförsel av varor. Tendensen i senare års lagstiftning på området
har också varit att avskaffa dylika förmåner. Utskottet kan därför
dela revisorernas mening, att skäl knappast föreligga att i fråga örn 1916
års varuutförselförordning bibehålla angivarandelarna. Det synes utskottet,
såsom generaltullstyrelsen i sitt i ärendet avgivna yttrande framhållit, kunna
ifrågasättas, örn icke även åklagarandelarna enligt sistnämnda förordning
borde indragas.

Utskottet, som finner befogat, att omhandlade fråga blir föremål för närmare
övervägande, får hemställa,

Statsutskottets utlåtande nr 72.

27

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Majit ville låta taga under övervägande frågan om
indragning av angivar- och åklagarandelarna enligt förordningen
den 3 mars 1916 (nr 49) om straff för olovlig varuutförsel
m. m.

läro) Statens centrala frökontrollanstalt. Under jordbruksdepartementet,
§ 33, hava revisorerna framställt vissa erinringar beträffande frökontrollanstaltens
finansiering och organisation (Del I, s. 140—149).

Genom beslut vid 1924 års riksdag inrättades en statens centrala frökontrollanstalt.
Vidare beslöt 1928 års riksdag inrättandet av en filial till anstalten,
vilken förlädes till Alnarp.

Sedan det visat sig, att frökontrollanstaltens lokalutrymmen i Stockholm
vore otillräckliga, har framställning gjorts hos Kungl. Majit angående omoch
tillbyggnad av anläggningen. Kostnaderna för de föreslagna byggnadsarbetena
hava beräknats till inalles 380 000 kronor.

Revisorerna hava lämnat en redogörelse för frökontrollanstaltens verksamhet,
varav framgår att betydande underskott uppstått i verksamheten. Anstaltens
särskilt under nuvarande kristid utvecklade verksamhet har, framhålla
revisorerna, medfört allt högre tillskott av statsmedel. Av en av revisorerna
gjord sammanställning av frökontrollanstaltens inkomster och utgifter
framgår bland annat, att underskotten för budgetåren 1940/41, 1941/42 och
1942/43 utgjorde respektive 279 047 kronor, 326 966 kronor och 334 787 kronor.

I 1942 års statsverksproposition framhöll chefen för finansdepartementet
att i anslutning till budgetarbetet upptagits frågan örn en allmän översyn av
de taxor, som olika statliga institutioner tillämpa vid utförandet av provningar,
undersökningar och andra arbeten. Ifrågavarande arbete med taxerevisioner
har emellertid avbrutits i anledning av vidtagna åtgärder för stabilisering
av pris- och lönenivån.

Vid sidan av statens centrala frökontrollanstalt utövar ett antal med statsmedel
understödda lokala frökontrollanstalter kontrollverksamhet. Revisorerna
hava framhållit, att enligt vad som framgår av de lokala anstalternas
årsredogörelser utgifterna för verksamheten vid dessa anstalter mer än väl
täckts av influtna avgifter.

R*evisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Vid inrättandet av centrala frökontrollanstalten förutsattes, att kostnaderna
för anstaltens verksamhet skulle i stort sett täckas av inkomsterna vid anstalten.
I anslutning härtill har också Kungl. Majit föreskrivit, alt taxorna
skulle så avvägas, att dessa så vitt möjligt täckte utgifterna för anstalten.
Taxehöjningar hava även vid skilda tillfällen genomförts och, såsom förut
framhållits, har under innevarande år från anstalten ifrågasatts en höjning av
provtagnings- och plomberingsavgifterna, men detta förslag bär i anledning
av bestämmelserna i Kungl. Majlis cirkulär den 4 juni 1943 till statsmyndigheterna
angående storleken av vissa statliga taxor och avgifter hittills icke

28

Statsutskottets utlåtande nr 72.

föranlett någon åtgärd. Ehuru taxehöjningar sålunda förekommit, framgår
likväl, att utgifterna alltsedan anstaltens inrättande väsentligt överstigit inkomsterna
och att statens bidrag till anstaltens verksamhet år från år måst
ökas. Allt detta synes tyda på, att taxorna genomgående hållits för låga och
att de vidtagna taxehöjningarna varit otillräckliga. Enligt revisorernas mening
är det angeläget, att åtgärder snarast vidtagas för genomförande av den från
början förutsatta ordningen, att kostnaderna för centrala frökontrollanstalten
skola bestridas av inkomsterna av dess verksamhet. En höjning av taxorna
synes revisorerna därför ofrånkomlig. Utan att taga ställning till frågan om
vilka taxor, som böra göras till föremål för höjning, anse revisorerna, att
förevarande spörsmål snarast bör upptagas till prövning.

Det synes emellertid revisorerna icke uteslutet, att även andra faktorer än
taxorna medverkat till att underskottet av frökontrollanstaltens verksamhet
år från år ökat. Enligt revisorernas mening kan det ifrågasättas, huruvida
verksamhetens långt drivna centralisering till Stockholm innebär en fullt
ändamålsenlig och praktisk anordning. I första hand torde därför böra undersökas,
huruvida icke anstaltens filial i Skåne skulle kunna utnyttjas i högre
grad än som vad hittills skett. Vidare bör tagas under övervägande, om icke en
överflyttning av vissa undersökningar till befintliga lokala frökontrollanstalter
bör kunna ske. Sistnämnda spörsmål torde böra utredas, innan frågan om
nybyggnad för centrala frökontrollanstalten upptages till avgörande.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket samt lantbruksstyrelsen,
som bifogat yttrande från statens centrala frökontrollanstalt
(Del I, s. 94—100). Statskontoret har ansett, att frågan om frökontrollanstaltens
organisation bör uppdragas åt statens organisationsnämnd. Riksräkenskapsverket
och lantbruksstyrelsen hava förordat, att de av revisorerna berörda
förhållandena bliva föremål för närmare undersökning i samband med
den av Kungl. Majit den 17 december 1943 tillsatta utredningen rörande
organisationen av den statliga och statsunderstödda frökontrollverksamheten.

Uislcottet. Såsom revisorerna framhållit hava underskotten å frökontrollanstaltens
verksamhet år från år ökat. Revisorerna hava ansett anledningen härtill
vara den, att taxorna genomgående hållits för låga, men att även andra faktorer
såsom verksamhetens långt drivna centralisering till Stockholm medverkat
till underskotten.

Utskottet får erinra, att Kungl. Majit genom beslut den 17 december 1943
uppdragit åt lantbruksstyrelsen att verkställa utredning rörande organisationen
av den statliga och statsunderstödda frökontrollverksamheten i syfte
att möjliggöra ett effektivare utnyttjande av de lokala frökontrollanstalterna
samt att därefter till Kungl. Majit inkomma med förslag rörande de ändringar
i sagda organisation, som kunna befinnas erforderliga. Vid ifrågavarande
utredning torde de av revisorerna berörda förhållandena komma att
bliva föremål för närmare undersökning. Med hänsyn härtill kan utskottet
inskränka sig till att vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

Statsutskottets utlåtande nr 72.

29

16:o) Forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område m. m.

Beträffande detta ärende kommer utskottet att framdeles under riksdagen
avgiva yttrande, vilket utskottet härmed velat för riksdagen

anmäla.

17.o) Stödåtgärder för hampindustrien. Under handelsdepartementet, § 37,
hava revisorerna med anledning av anläggandet av hampberedningsverket i
Visby gjort gällande, att hampindustrien utbyggts i större omfattning än som
med hänsyn till landets behov varit oundgängligen nödvändigt (Del I, s. 176
—186).

Yttranden hava avgivits av lantbruksstyrelsen, kommerskollegium och statens
linnämnd, varjämte kommerskollegium bifogat yttrande från Aktiebolaget
Hampberedning i Visby samt en av t. f. kommerserådet Wickman upprättad
promemoria angående hampberedningslån åt nämnda bolag (Del II,
s. 132—149).

Det av revisorerna berörda spörsmålet har av Kungl. Maj :t behandlats i en
lill innevarande års riksdag avlåten proposition (nr 103) angående anslag till
bidrag till lin- eller hampberedningsanläggnmgar m. m. Denna fråga kommer
alltså att i annat sammanhang bliva föremål för riksdagens prövning,
vilket utskottet velat härmed för riksdagen

anmäla.

18:o) Befattningshavare vid vissa av staten övertagna fainiljepensionskassor.
Under tolfte huvudtiteln, pensionsväsendet, hava revisorerna, § 41,
fäst uppmärksamheten på att förutvarande tjänstemän vid de av staten
övertagna civilstatens samt prästerskapets änke- och pupillkassor icke utnyttjats
inom statsförvaltningen (Del I, s. 229—234).

Revisorerna hava erinrat, att genom beslut av 1936 och 1941 års riksdagar
staten skulle övertaga, civilstatens respektive prästerskapets änke- och pupillkassor.
Därvid förutsattes, att kassornas ordinarie tjänstemän skulle, i
den mån så läte sig göra, beredas sysselsättning i statstjänst. De tjänstemän,
som icke vunnit anställning i statstjänst, skulle bibehållas vid de avlöningsförmåner,
som de vid tiden för övertagandet vore tillförsäkrade hos respeklive
kassa.

Vid statens övertagande av civilstatens änke- och pupillkassa den 1 juli
1937 funnos vid kassan anställda nio ordinarie befattningshavare i olika lönegrader.
Sedan därefter fyra övergått till annan statstjänst och två pensionerats,
återstå tre befattningshavare, vilka icke erhållit statsanställning. Prästerskapets
änke- och pupillkassa övertogs av staten från och med den 1 ja -

U Iskottet.

30

Statsutskottets utlåtande nr 72.

Utskottet.

iilian 1942. Antalet ordinarie befattningshavare i kassan utgjorde vid nämnda
tillfälle fem. Samtliga äro allt fortfarande utan statsanställning.

Revisorerna, som lämnat uppgift å till ifrågavarande befattningshavare
utgående avlöningsförmåner, hava gjort följande allmänna uttalande.

Vid de överenskommelser, som träffades om statens övertagande av nu
ifrågavarande familjepensionskassor, förutsattes, att kassornas ordinarie befattningshavare
skulle, i den mån så läte sig göra, beredas sysselsättning i
statstjänst. Såsom av utredningen framgår återstår emellertid alltjämt ett flertal
befattningshavare, som icke tagits i anspråk för dylik tjänst. Det är agnat
att väcka förvåning, att dessa tjänstemän — för vilka de sammanlagda årliga
avlöningsförmånerna uppgå till i runt tal 64 000 kronor — icke på något sätt
kunnat utnyttjas inom statsförvaltningen, där i synnerhet under senare tider
stor personalbrist på olika håll varit rådande.

Vad sålunda förekommit hava revisorerna velat bringa till riksdagens
kännedom.

Yttrande har avgivits av statskontoret (Del II, s. 152 och 153), som meddelat,
att ämbetsverket vid flera tillfällen föreslagit, att frågan örn beredande
av statsanställning åt den icke sysselsatta kassapersonalen skulle upptagas
till prövning.

Såsom revisorerna framhållit, förutsattes vid statens övertagande av olika
för tjänstemän inrättade pensionskassor, att kassornas ordinarie tjänstemän,
i den mån så läte sig göra, skulle beredas sysselsättning i statstjänst.
Utskottet måste beteckna såsom anmärkningsvärt, att, på sätt av den av
revisorerna verkställda utredningen framgår, ännu ett flertal befattningshavare
icke tagits i anspråk för dylik tjänst. Framhållas må, att av dessa befattningshavare
flertalet befinner sig i sådan ålder, att de mycket väl kunna utnyttjas
i statens tjänst. Möjlighet att bereda dessa sysselsättning torde otvivelaktigt
hava förelegat ej minst med hänsyn till det ökade behov av arbetskraft,
som särskilt inom krisorganen gjort sig gällande.

På grund av det anförda finner utskottet befogat, att frågan örn beredande
av statsanställning åt den icke sysselsatta personalen vid nämnda kassor blir
föremål för närmare övervägande.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Majit ville låta taga under övervägande frågan örn
beredande av statsanställning åt den icke sysselsatta ordinarie
personalen vid förutvarande civilstatens samt prästerskapets
änke- och pupillkassor.

19:o) Övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält och
erinrat har utskottet funnit hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse
eller vara av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat eller ej vara av den
vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon riksdagens

Statsutskottets utlåtande nr 72.

31

åtgärd bort av förhållandena föranledas, eller slutligen icke hava varit av
beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande, vilket utskottet
skolat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 28 mars 1944.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Joli. Nilsson i Malmö,
Oscar Olsson, Gränebo, Lindström, Sven Larsson, Bäckström, Heiding, Karl Andersson,
Gustaf Karlsson, Carlström och Ekströmer; samt

från andra kammaren: herrar Eriksson i Stockholm, Bergström, Persson i Falla,
Persson i Tidaholm, Andersson i Malmö, Mårtensson, Hall, Nilsson i Steneberg, Lindholm,
Lundberg i Hälsingborg, Norup och Onsjö.

Reservation

vid punkten 19:o) (övriga anmärkningar; inrättande av ett centralt statligt
organ för behandling av kollektivavtalsfrågor) av herrar Johan Bernhard
Johansson, Ekströmer och Persson i Falla.