Statsutskottets utlåtande nr 204.
1
Nr 204.
Ankom till riksdagens kansli den 15 juni 1944 kl. 3 em.
Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts proposition angående anskaffande
av ytterligare en statsisbrytare m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.
(lia avd.)
I propositionen nr 132 har Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över liandelsärenden för den 18 februari 1944,
föreslagit riksdagen att
dels godkänna den av departementschefen i berörda statsrådsprotokoll
förordade planen för ordnande av statens isbrytarverksamhet,
dels besluta anskaffande av ytterligare ett statens isbrytarfartyg av i huvudsak
de dimensioner, som av departementschefen förordats, för en beräknad
kostnad av högst 5 650 000 kronor,
dels bemyndiga Kungl. Majit
att på av departementschefen förordade villkor bevilja envar av städerna
Malmö och Gävle statsbidrag med 33 procent av kostnaderna för anskaffande
av en lokalisbrytare av i huvudsak de dimensioner och med den maskinstyrka
som i statsrådsprotokollet angivits
samt att med Göteborgs Bogserings- och Bärgnings Aktiebolag träffa avtal
angående förhyrande av bolaget tillhörande isbrytande bogserbåtar i huvudsaklig
överensstämmelse med i statsrådsprotokollet framlagt förslag,
dels ock för budgetåret 1944/45 under tionde huvudtiteln anvisa
till Statens isbrytarverksamhet: Anskaffande av ytterligare ett statens isbrytarfartyg
ett reservationsanslag av 2 500 000 kronor,
samt till Statens isbrytarverksamhet: Förhyrning av isbrytarfartyg ett förslagsanslag
av 100 000 kronor.
I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
herr K. A. Johanson (I: 280) och den andra inom andra kammaren av herr
G. Skoglund i Umeå m. fl. (11:452), vari hemställts, att riksdagen ville besluta
att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn förnyad prövning av frågan
angående en statsisbrytare för Norrland;
dels två likalydande motioner, väckta, den en inom första kammaren av
herr N. Holmström m. fl. (I: 282) och den andra inom andra kammaren av
herr E. Severin i Gävle m. fl. (II: 458), vari hemställts, att riksdagen må besluta,
att förutom 33 procents statsbidrag för anskaffande av lokalisbrytare
Bihang till riksdagens protokoll 1944. G sami. Nr 204. 1
2
Statsutskottets utlåtande nr 204.
för Gävle staten för varje vinterperiod skall svara för hälften av beredskapskostnaderna
för fartyget;
dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
herr N. Holmström m. fl. (I: 283) och den andra inom andra kammaren av
herr O. W. Lövgren m. fl. (II: 457), vari hemställts, att riksdagen ville besluta
att hos Kungl. Maj:t hemställa örn förslag till 1945 års riksdag om anskaffande
av ytterligare ett isbrytarfartyg av minst Ymers typ, huvudsakligen avsett
för norrlandslrafikens betjänande;
dels två likalydande motioner, väckta, den inom första kammaren av herrar
E. Ericsson och G. Velander (I: 287) och den andra inom andra kammaren
av herrar O. Nilsson i Göteborg och E. Hagberg i Malmö (II: 464), vari hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla,
dels att lämplig officer ur flottan snarast förordnas att vara statens isbrytarinspektör
samt att statsisbrytarombud i enlighet med vad i motionerna
anförts tillsättas,
dels ock att frågan såväl om pla’cering av den statliga isbrytningsverksamhetens
ledning inom statsförvaltningen som om bemanningen av statens isbrytarfartyg
måtte göras till föremål för ytterligare utredning och de förslag,
vartill utredningen må föranleda, snarast föreläggas riksdagen;
dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
herr O. E. Mattsson m. fl. (I: 288) och den andra inom andra kammaren av
herr G. L. Andersson i Mölndal m. fl. (II: 463), vari hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att innan definitiv uppgörelse
träffas med Göteborgs Bogserings- och Bärgnings Aktiebolag underhandlingar
inledas i syfte att genom avtalet garantera fisket isbrytarhjälp inom större
områden än vad i det preliminära avtalsförslaget avses, samt att, om lämplig
uppgörelse icke kan träffas, Kungl. Maj:t måtte taga frågan örn anskaffande
av lämpliga fartyg för isbrytarhjälp åt västkustfisket under förnyat övervägande;
dels
ock en inom andra kammaren av herr G. Hedlund i Rådom väckt
motion (II: 462), vari hemställts, att riksdagen i samband med behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 132 lill innevarande års riksdag måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa örn utredning för upprättande
av ett detaljerat program för statens verksamhet med avseende å isbrytningen
utefter norrlandskusten, vid vars upprättande skälig hänsyn tages till
den betydelse Norrlands näringsliv har för hela vårt lands ekonomiska liv,
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill denna utredning kan föranleda.
I fråga örn de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina framställningar,
får utskottet hänvisa till motionerna I: 282, I: 283, I: 287, II: 452, II: 462 och
II: 463.
Kungl. Maj:ts förslag bygger på ett av 1941 års isbrytarutredning den 8
december 1942 dagtecknat betänkande.
Departementschefen har inledningsvis lämnat en översikt över av staten
Statsutskottets utlåtande nr 204.
3
hittills vidtagna åtgärder till främjande av vintersjöfart samt för gällande
allmänna bestämmelser rörande statens isbrytarverksamhet. I samband härmed
har departementschefen meddelat, att han icke avser att till behandling
upptaga utredningens förslag rörande ledningen av statens isbrytarverksamhet
samt statsisbrytarnas bemanning.
Av statsrådsprotokollet framgår att av fartyg hänförbara till egentliga stats ■
isbrytare finnas allenast statsisbrytarna Atle och Ymer samt den Göteborgs
stad tillhörande isbrytaren Göta Lejon. Till kategorien havsisbrytare har ock
plägat hänföras Stockholms stad tillhöriga Isbrytaren II. Till kategorien lokalisbrytare,
användbara jämväl för viss kustisbrytning, har departementschefen
uppräknat ett flertal samt meddelat att utöver nämnda för havs-, kusteller
lokalisbrytning användbara fartyg finnes ett icke oväsentligt antal isbrytande
bogserbåtar. Slutligen är jämväl, framhåller departementschefen, ett
antal passagerar- och lastfartyg användbart för viss isbrytning.
Plan för ordnande av statens isbrytarverksamhet.
Allmänna synpunkter m. m.
Vid den beskrivning av olika slag av isbrytning för vintersjöfarten utefter
våra kuster, som 1941 års isbrytarutredning lämnat, har utredningen skilt
mellan havsisbrytning eller brytning av is under ett fartygs färd å havet samt
därifrån in mot kusten, kustisbrytning eller forcering av den is som, ofta i
form av mäktiga packisvallar, samlats i den i kustbandet befintliga farleden in
mot land samt lokalisbrytning eller brytning av ränna i det inomskärs bildade
fasta istäcket. Beträffande uppdelningen av isbrytningsverksamheten mellan
å ena sidan staten samt å andra sidan kommjyiner och enskilda har
utredningen, med utgångspunkt från redan nu tillämpad praxis, ansett staten
böra svara för all förekommande havsisbrytning, medan kustisbrytningen
borde allt efter omständigheterna — å vilka utredningen lämnar vissa
belysande exempel — fördelas mellan de större statliga isbrytarna och
mindre lokala isbrytare samt på sistnämnda slag av isbrytare borde i princip
ankomma att ombesörja all lokalisbrytning, ledningen för den statliga
isbrytningen dock obetaget att i särskilda fall låta statsisbrytare utföra
jämväl lokalisbrytning.
Klart synes departementschefen vara, att havsisbrytningen framdeles liksom
hittills bör helt åvila staten.
Vad kustisbrytningen beträffar torde böra beaktas, att någon bestämd skiljelinje
mellan denna och havsisbrytningen icke går att uppdraga samt att
kustisbrytningen ofta ställer sådana krav på isbrytarmaterielen som man icke
rimligen kan begära att en allenast för vederbörande hamn med intilliggande
kustområde anskaffad, i kommunal eller enskild regi driven isbrytare
skall kunna uppfylla. Vid sådant förhållande, och då å andra sidan staten
icke lärer böra åtaga sig att utföra all erforderlig kustisbrytning, har departementschefen
i likhet nied utredningen ansett, att det bör få ankomma på
4
Statsutskottets utlåtande nr 204.
statens isbrytarledning och, i den mån av denna givna direktiv lämna statsisbrytärnäs
befälhavare befogenhet härtill, på dessa att, med beaktande av
vad utredningen härutinnan anfört, allt efter omständigheterna i de särskilda
fallen avgöra, om och i vilken omfattning staten skall befatta sig med kustisbrytning.
Ehuru, såsom utredningen framhållit, lokalisbrytning aldrig åvilar staten
såsom en skyldighet, framgår dock av utredningens redogörelse för olika
slag av isbrytning att staten i ej ringa omfattning verkställer lokalisbrytning,
särskilt vid farledernas öppnande på våren samt till sådana hamnar, som
tjänstgöra såsom baser för statsisbrytarna vid dessas verksamhet utefter kusten,
Enligt departementschefens mening finnes ej anledning att bryta mot
denna för de lokala intressena förmånliga praxis. Undantagsvis kan det enligt
departementschefens mening även i andra fall än de nyss nämnda vara
naturligt att statsisbrytare i samband med sin ordinarie verksamhet biträder
med lokalisbrytning.
Utöver den isbrytning utefter rikets kuster, som sålunda kunde komma
att verkställas genom statens försorg, har utredningen funnit rimligt att staten,
i den mån så kunde ske utan inkräktande på fullgörandet av huvuduppgiften,
tillika biträdde med isbrytning på Mälaren och Vänern i sådan
omfattning att isbrytare i statens tjänst efter isläggningen å sjöarna verkställde
viss isbrytning i de större farlederna därstädes samt likaledes på våren
biträdde med farledernas öppnande. Såväl med hänsyn till storleken
av de vatten det här vöre fråga om — isbrytningen å dessa sjöar torde icke
icke i sin helhet kunna rubriceras såsom lokalisbrytning — som ock därtill,
att varutrafiken till och från de största hamnarna vid dessa sjöar till sin
natur vore jämförbar med den varutrafik, som försigginge över de större
hamnstäderna utmed norrlandskusten, syntes det utredningen motiverat
att staten här trädde hjälpande emellan. Självfallet skulle dock en sådan
utsträckning av statens isbrytningsverksamhet att gälla jämväl farlederna
till de största hamnarna vid Mälaren och Vänern lika litet som för t. ex.
hamnarna vid norrlandskusten innebära, att staten lämnade någon garanti
för farledernas öppethållande. Departementschefen har anslutit sig till den
av utredningen sålunda uttalade uppfattningen.
Omfattningen av statens isbrytarberedskap kan emellertid, framhåller dedepartementscliefen,
icke göras beroende av enbart de olika slag av isbrytning,
med vilka staten har att taga befattning. Av betydelse för frågans bedömande
är tillika, vilka krav man ställer på denna beredskap under de skiftande
isförhållanden som erfarenhetsmässigt råda under olika vintrar. Härutinnan
synes departementschefen till en början kunna fastslås, att beredskapen bör
vara tillräcklig för att motsvara sjöfartens behov av isbrytarhjälp under milda
vintrar och vintrar av normal stränghet. Dessa vintrar, vilka under de senaste
72 åren tillhopa utgjort omkring 75 °/o av samtliga, pläga karakteriseras bland
annat därav att behov av havsisbrytning föreligger allenast för norrlandskustens
vidkommande. För dylika vintrar har vår nuvarande isbrytarberedskap
visat sig vara till fyllest. Mera tveksamt synes departementschefen vara,
Statsutskottets utlåtande nr 204.
5
i vad mån staten bör hålla en isbrytarberedskap för bemästrande av issvårigheterna
även under särskilt stränga vintrar, då behov av isbrytarhjälp kan
föreligga nära nog samtidigt längs rikets alla kuster. I likhet med utredningen
har departementschefen funnit det av kostnadsskäl uteslutet, att staten skall
hålla en för dylika svåra isförhållanden fullständig isbrytarberedskap. För
den avvägning av arbetsuppgifterna gent emot varandra, som då måste vidtagas,
synas departementschefen nu gällande regler härutinnan även framdeles
kunna i huvudsak tjäna lill ledning. Enligt den genom generalorder
den 15 oktober 1937 fastställda allmänna planen för statsisbrytarnas verksamhet
skall såsom allmängiltig grundsats för denna verksamhet gälla, att vid
samtidigt inträffande behov av ingripande å skilda delar av rikets kuster —
fall av nödläge för fartyg och besättningar undantagna — sjöfarten å rikets
västra kust såsom den för riket viktigaste i främsta rummet skall erhålla hjälp,
därnäst sjöfartsförbindelserna med kontinenten och slutligen norrlandssjöfarten.
Denna grundsats överensstämmer i väsentliga stycken med vad utredningen
framhållit, dock att utredningen med sjöfartsförbindelserna med kontinenten
jämställt den för sjöfarten på ostkusten betydelsefulla genomgångstrafiken
genom Öresund samt tillika framhållit betydelsen av att Gotland
icke avspärras genom is och att sådan havsisbrytning utföres som under svåra
isvintrar erfordras i Östersjön för uppehållande av sjöfarten på Stockholm
och andra större östersjöliamnar. Det bör, framhåller departementschefen,
slutligen erinras, att enligt vad utredningen förutsatt i regel varje vinter bör
genom statens försorg utföras den havsisbrytning, som erfordras för åstadkommande
av en med hänsyn till näringslivets behov och isförhållandenas beskaffenhet
rimlig förlängning av sjötrafiken på norrländska hamnar, samt att
därjämte visst biträde från statens sida lämnas till stöd åt vintersjöfarten på
Mälaren och Vänern. Det av utredningen sålunda för den statliga isbrytarverksamheten
föreslagna arbetsprogrammet, vilket torde i huvudsak överensstämma
med under senaste svåra isvintrar tillämpad praxis, har synts även
departementschefen kunna tjäna till utgångspunkt vid övervägandena rörande
denna verksamhets ordnande för framtiden. Framhållas må dock, att programmet
genom sin elasticitet lämnar ganska vida marginaler för omfattningen
av beredskapen på detta område. Det erfordras därför enligt departementschefen
en mera i detalj gående prövning av de krav, som rimligen kunna
ställas på denna beredskap, för att man skall bliva i stånd att bilda sig en
bestämd uppfattning örn den lämpliga storleken och beskaffenheten av statens
isbrytarmateriel samt andra med organisationen av den statliga isbrytningsverksamheten
sammanhängande .spörsmål.
Havsisbrytning utefter norrlandskusten.
Efter att hava behandlat frågan örn isbrytning till stöd för norrlandssjöfarten
(s. 29—33 i statsrådsprotokollet) har utredningen framhållit, att den
granskning, utredningen sålunda företagit av förutsättningarna för och behovet
av ökad vintersjöfart på Norrland, icke gåve vid handen, att förutsätt
-
6
Statsutskottets utlåtande nr 204.
ningar förelåge för sådan ökning av denna vintersjöfart, att den skulle erford
ra bedrivande av havsisbrytning under längre tid och i väsentligt större omfattning
än hittills varit brukligt. Däremot ansåge utredningen både förutsättningar
för och behov av sådan isbrytning föreligga, som, i anslutning till i hittills
vanlig omfattning bedriven havsisbrytning, vore ägnad att under längre tid
av vintern än hittills låtit sig göra öppethålla farlederna in till hamnar och
lastageplatser utefter norrlandskusten, särskilt sådana belägna inom Gävleborgs
och Västernorrlands län. Till detta spörsmål ämnade utredningen senare
återkomma.
Mot vad utredningen sålunda uttalat hava inom utredningen anförts avvikande
meningar.
Departementschefen, som härefter redogjort för i ärendet avgivna yttranden,
har för egen del anfört följande.
Klimatförhållandena i vårt land äro sådana, att hållandet av en isbrytarberedskap
är av särskild betydelse för Norrlands vidkommande. Medan det i
södra Östersjön och på västkusten förekommer för sjöfarten besvärande isbildning
blott enstaka år — för den av utredningen undersökta tidsperioden
i medeltal endast omkring vart fjärde år — äro åtminstone de flesta norrländska
hamnar så gott sorn årligen under någon tid stängda av is. Säkerligen
ligger det icke heller inom de praktiska möjligheternas gränser att under
stränga eller ens under normalt kalla vintrar för rimliga kostnader låta
sjöfarten längs hela norrlandskusten fortgå utan avbrott. Bemödandena att
vintertiden hålla denna sjöfart i gång kunna därför knappast syfta längre än
till att förkorta dessa avbrott genom isbrytning i början och slutet av isperioderna.
Statens verksamhet på detta område bedrives också för närvarande i
regel så, att en av de båda statsisbrytarna vid början av isläggningen uppe
i Bottenviken biträder sjöfarten i dessa farvatten och därefter så småningom
allteftersom isbildningen fortskrider dirigeras söderut för assistens åt fartyg
på resa till eller från hamnar i mellersta och södra Norrland. På motsvarande
sätt ehuru i omvänd ordning plägar en av statsisbrytarna på våren så snart
förhållandena det medgiva bryta rännor i isen längs hela norrlandskusten
och in till hamnarna därstädes. Under särskilt stränga isvintrar, då det ofta
uppstår stark isbildning ungefär samtidigt på olika delar av kusten, bruka
båda statsisbrytarna anlitas till hjälp åt sjöfarten på Norrland, medan eljest
i regel den ena statsisbrytaren ligger overksam under den tid den andra är
ute på expedition i Bottniska viken.
Utredningen har nu till närmare granskning upptagit frågan, huruvida en
intensifiering bör ske av den av staten bedrivna havsisbrytningen utefter norrlandskusten.
De fördelar ur såväl företags- och nationalekonomisk som handels-
och socialpolitisk synpunkt, vilka skulle vinnas genom en förkortning av
det vintertid nödtvungna avbrottet i varutrafiken sjöledes till och från de norrländska
hamnarna och lastageplatsen^, hava utförligt redovisats både i
utredningens betänkande och i de däröver avgivna yttrandena. Härutinnan
må allenast hänvisas till den av mig förut lämnade redogörelsen.
Emellertid har utredningen fäst uppmärksamheten på, att en utvidgad statlig
isbrytningsverksamhet icke är den enda betingelsen för en ökning av den
under vintern sjöledes bedrivna trafiken på Norrland. Därjämte bör enligt
utredningens mening åstadkommas en väsentlig ökning av det för gång i is
av svårare beskaffenhet användbara handelstonnaget, i vilket hänseende utredningen
beaktat, att anbringande av nöjaktig isförstärkning är kostsam
och att densamma väsentligt nedsätter fartygens lastningsförmåga. Utred
-
Statsutskottets utlåtande nr 204.
7
ningen har tillika framhållit, att så länge vid åtskilliga platser utefter
norrlandskusten lastningen i brist på lämpliga kajanordningar måste ske
genom läktring eller pråmning, behovet av intensifierad isbrytning för åvägabringande
av förlängd skeppningssäsong för vissa av de viktigaste norrländska
exportvarorna, såsom trä, trämassa och cellulosa, kan anses vara
mindre framträdande. Enligt utredningens mening visar också erfarenheten,
att de isbrytarresurser, som staten hittills under normala förhållanden ställt
till norrlandstrafikens förfogande, fullt motsvarat det då föreliggande behovet.
Av betänkandet framgår vidare, att den omständigheten att den statliga
isbrytarberedskapen ej räckt till för att bemästra isförhållandena under
de tre synnerligen stränga vintrarna 1939/40—1941/42 enligt utredningens
uppfattning icke bör tagas till intäkt för att enbart med hänsyn till
vintersjöfarten på Norrland öka beståndet av statliga havsisbrytare.
Gent emot vad utredningen sålunda anfört har — enligt min mening med
visst fog — gjorts gällande, bland annat, att en genom ökning av statens
isbrytarmateriel garanterad utsträckning av seglationstiden vore ägnad att stimulera
dels rederierna att investera kapital i nytt, isförstärkt tonnage och
dels industriföretag och kommuner att komplettera lastningsanordningarna,
så att de bleve mera lämpade för lastning under vinterförhållanden. Jag är
också med kommerskollegium ense därom, att frågan om förbättrad isberedskap
på norrlandskusten genom anskaffande av ytterligare en statlig havsisbrytare
är förtjänt av uppmärksamhet. Såsom kollegium tillika framhållit
torde man emellertid, innan slutlig ståndpunkt tages till denna fråga,
böra avvakta resultat av den rationalisering av isbrytningsverksamheten och
utökning av isbrytarmaterialen, som utredningen i övrigt föreslagit och
som jag ämnar senare under ärendets behandling i huvudsak förorda. Härför
talar vidare ej mindre den statsfinansiella situationen än även den omständigheten
att det till följd av rådande knapphet på bland annat fartygsplåt
och -profiler säkerligen under nuvarande förhållanden skulle möta stora svårigheter
ej endast för staten att väsentligt öka det av utredningen i annat sammanhang
föreslagna byggnadsprogrammet utan även för rederierna att anskaffa
nya fartyg med erforderlig isförstärkning. Jag anser mig alltså icke nu
böra förorda det i åtskilliga remissyttranden framförda förslaget om vidtagande
av åtgärder för byggandet av en speciellt för sjöfarten på Norrland
avsedd havsisbrytare.
Till den av ledamoten av utredningen konteramiralen Giron reservationsvis
berörda frågan örn behovet av ytterligare en havsisbrytare med hänsyn
till rikets försvar torde jag senare få anledning att återkomma.
Havsisbrytning i Södra Hvarken och Östersjön.
Under milda vintrar och vintrar med normal kyla föreligger i regel icke
behov av havsisbrytning i Södra Hvarken och Östersjön. Det är alltså med
hänsyn till behovet under de stränga vintrarna som frågan örn statens möjligheter
att för rimliga kostnader med isbrytning understödja sjöfarten i dessa
farvatten bör bedömas.
Av den av utredningen i sådant syfte verkställda undersökningen framgår,
att det icke kan sättas i fråga att under dylika vintrar sjöfarten skall kunna
upprätthållas i eljest vanlig omfattning. Redan det tillgängliga handelslonnagets
begränsade förmåga att, även med isbrytarassistens, taga sig fram i dea
8
Statsutskottets utlåtande nr 204.
då grova pack- och dreisell omöjliggör detta. Man nödgas därför inskränka
sig till att, sedan av isbildningen eventuellt överraskade fartyg förhjälpts i
hamn, med isbrytare och lämpligt handelstonnage så gott sig göra låter vidmakthålla
förbindelserna på de viktigaste lederna. Enär vid den tidpunkt,
da svavare isförhallanden inträda i Östersjön, sjöfarten i Bottniska viken vanligen
upphört eller står inför sitt slut, bör man kunna räkna med att för
nu ifrågavarande uppgifter båda de nu befintliga statsisbrytarna skola vara
disponibla. Härtill kommer den Stockholms stad tillhöriga »Isbrytaren II»,
med vilket fartyg ombesörjes den staden enligt nu tillämpad ordning åliggande
isbrytningen i Stockholms skärgård intill 15 engelska mil utanför yttersta
grunden. Man har slutligen anledning förutsätta, att efter ett genomförande
av det förslag rörande byggandet av en särskilt för Öresund avsedd
isbrytare, som utredningen framfört och departementschefen senare under
detta ärendes behandling ämnar förorda, denna isbrytare åtminstone under
isbildningens första skede skall kunna biträda sjöfarten jämväl i södra
Östersjön.
Efter nu angivna förutsättningar har utredningen uppgjort en plan för
havsisbrytningens ombesörjande i Östersjön under stränga vintrar. De sjöfartsleder,
som enligt planen såvitt möjligt skola hållas öppna, äro lederna
Stockholm—Åbo, Stockholm—Visby och Trelleborg—Sassnitz. Isbrytningen
från svensk sida å leden Stockholm—Åbo anses av utredningen vara i huvudsak
en Stockholms stads angelägenhet. För leden Stockholm—Visby skulle
allt efter omständigheterna disponeras den ena av eller båda de nu befintliga
statsisbrytarna. En av dessa skulle vidare i mån av behov vara verksam å
leden Trelleborg—Sassnitz, varest isbrytning i någon omfattning även borde
kunna utföras av den av utredningen föreslagna öresundsisbrytaren. Utredningen
har slutligen räknat med, att de nu omnämnda isbrytarna jämväl
skulle biträda med eskort av kollaster från tyska till svenska hamnar.
Enligt departementschefens uppfattning innefattar den sålunda angivna
planen i allt väsentligt de arbetsuppgifter som i nu förevarande hänseende
skäligen böra åvila staten. Vad angår frågan huruvida den avsedda isbrytarmaterielen
är tillräcklig för ändamålet, giva erfarenheterna från de tre
vintrarna 1939/40—1941/42 vid handen att den otvivelaktigt icke skulle förslå
att helt bemästra så ovanligt svårartade isförhållanden som de då rådande.
Även om det skulle vara tekniskt möjligt att hålla en för dylika
vintrar fullt tillräcklig isbrytarberedskap, skulle dock, framhåller departementschefen,
kostnaderna härför bliva oskäligt höga i förhållande till de
korta och sällan inträffande isperioder för vilka beredskapen vore avsedd. Det
kan enligt departementschefen ur ekonomiska synpunkter icke vara försvarligt
att överdimensionera isbrytarmaterielen. Var sedan den rätta medelvägen
är att finna, därom är det givetvis omöjligt att på förhand bestämt
uttala sig. Enligt departementschefens mening har emellertid utredningen
anfört så starka skäl för sin uppfattning härutinnan, att departementschefen
icke ansett sig böra tillstyrka det i vissa remissyttranden fram
-
Statsutskottets utlåtande nr 201.
9
förda förslaget om byggande av ytterligare en särskilt för farvattnen i Östersjön
avsedd havsisbrytare.
De överväganden, vilka departementschefen sålunda i detta och tidigare
sammanhang ägnat frågan om förstärkning av den särskilt för sjöfarten i
Östersjön och Bottniska viken avsedda isbrytarmaterielen, hava gällt förhållandena
under den tid vårt land åtnjuter fred. Såväl av en reservant inom
utredningen som från de i ärendet hörda militära myndigheternas sida har
emellertid hävdats den meningen, att därest Sverige skulle råka i krig de enligt
utredningens plan tillgängliga havsisbrytarna icke vore tillräckliga att
fylla det då föreliggande behovet. Departementschefen har i anledning härav
redan nu velat framhålla, att genomförandet av det program för nyanskaffning
av isbrytare, som utredningen föreslagit och som departementschefen
senare ämnar förorda, innebär ej endast en avsevärd och enligt departementschefens
mening åtminstone under nuvarande förhållanden tillräcklig
förstärkning av vår för fredstid avsedda isbrytarberedskap utan samtidigt
även ett värdefullt tillskott till vår försvarsberedskap. Efter samråd med
chefen för försvarsdepartementet har departementschefen ansett sig icke
böra till behandling upptaga frågan huruvida nyanskaffningen enbart av
försvarspolitiska skäl bör få en än vidare omfattning.
Havsisbrytning i Öresund.
Utredningen har framhållit, att beträffande farvattnen i Öresund är att
taga hänsyn till dels trafiken mellan Sverige och Danmark å färjeledarna
Malmö—Köpenhamn och Hälsingborg—Helsingör, dels ock den i sundets
längdriktning gående trafiken.
Enligt utredningens uppfattning förelåge här den mest kännbara bristen
i statens nuvarande isbrytarberedskap. Öresund jämte det därintill gränsande
västliga avsnittet av södra Östersjön vore av utomordentlig betydelse dels
av den anledningen, att Sveriges förbindelseleder med kontinenten ginge
över dessa farvatten dels ock med hänsyn därtill, att de jämväl innefattade de
mest betydelsefulla tillfartsledema för den oceangående trafiken till och från
Östersjön. I den allmänna plan för statens isbrytningsverksamhet, som fastställts
senast genom generalorder den 15 oktober 1937, hade ock angivits, att
vid samtidigt behov av ingripande å skilda delar av rikets kuster sjöfarten
å rikets västra kust skulle såsom den för riket viktigaste i främsta rummet erhålla
hjälp, därnäst sjöfartsförbindelserna med kontinenten och, tillädes det,
slutligen norrlandssjöfarten.
Utredningen säger sig för sin del helt kunna ansluta sig till den ordningsföljd,
som i denna plan uppställts för lämnande av hjälp genom statens
isbrytningsverksamhet. I anslutning härtill hade utredningen kommit till den
slutsatsen, att vad i första hand borde vidtagas för förstärkning av statens
isbrytarberedskap vore anskaffandet av en havsisbrytare lämpad för de uppgifter,
som ifrågakomme i Öresund. Att verkligt behov förelåge av ett dylikt
10
Statsutskottets utlåtande nr 204.
tillskott till den statliga beredskapen å förevarande område ansåge utredningen
vara till fullo ådagalagt.
Utredningens förslag innebär, att den nya havsisbrytaren skulle hava föl -
jande huvuddimensioner:
Längd överallt................................................ 58 5 m
» i konstruktionsvattenlinjen.............................. 53''0 »
Bredd mallad ................................................ 16-20 »
» i vattenlinjen .......................................... 15"20 »
Djup mallat till huvuddäck.................................... 8-50 »
» » » inredningsdäck................................ 6''50 »
Djupgående med ca 300 ton olja och vatten .................. 5-00 »
» > » 900 » » » > .................. 6-00 »
Konstruktionsdeplacement på spant till vattenlinjen ca.......... 1 850 m3
Rymd av samtliga tankar för vatten och olja » 1 200 »
Maskineffekt fördelad å tre propellrar » 4 500 AHK.
Departementschefen har redogjort för de i ärendet avgivna yttrandena
samt för egen del anfört följande.
Det framgår av utredningens redogörelse rörande isförhållandena i Öresund
och den materiel, som hittills under stränga vintrar kunnat ställas till
förfogande för isbrytning därstädes, att behov föreligger av en för dessa
svårnavigabla farvatten lämplig havsisbrytare. En sådan isbrytare skulle
även — med hänsyn till att isläggningen regelmässigt inträffar senare i Öresund
än längre norrut — bliva ett värdefullt komplement till den närmast
för andra sjöfartsleder avsedda isbrytarmaterielen. I likhet med samtliga de
myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig i denna fråga, vill jag
därför förorda utredningens förslag örn anskaffandet av en särskilt för Öresund
lämpad havsisbrytare. Jämväl beträffande isbrytarens huvuddimensioner
och maskineffekt ansluter jag mig till det av utredningen härutinnan
framförda förslaget, vars lämplighet likaledes vitsordats under ärendets remissbehandling.
Genomförandet av detsamma skulle innebära, att beståndet
av statliga isbrytare tillfördes ett fartyg med ungefär samma deplacement
som den Göteborgs stad tillhöriga isbrytaren Göta Lejon samt med den egenskapen
att kunna vid behov hastigt nedbringas till ett djupgående av allenast
5 meter. Ehuru det måhända vore önskvärt att djupgåendet kunde minskas
med ytterligare en eller annan decimeter, finner jag, då frågan härom i allt
fall lärer sakna större betydelse, icke skäl att i anledning av vad järnvägsstyrelsen
härutinnan uttalat förorda någon jämkning i de uppgjorda konstruktionsritningarna.
Jag ämnar senare till behandling upptaga visst spörsmål örn öresundsisbrytarens
maskineri ävensom frågorna om anskaffnings-, drift- och underhållskostnaderna
för fartyget samt om möjligheterna att med hänsyn till rådande
materialsvårigheter verkställa detta fartygsbygge.
Beträffande isbrytningen i Öresund och vissa angränsande farvatten har
den 3 september 1930 mellan svenska och danska legeringarna träffats en
överenskommelse, enligt vilken regeringarna uttalat sin avsikt att vid inträdande
issvårigheter därstädes upprätta en gemensam isbrytningstjänst med
vissa i överenskommelsen närmare angivna uppgifter samt förklarat sig skola
eftersträva att i någorlunda lika omfattning ställa till förfogande för fullgörande
av dessa uppgifter erforderlig isbrytar- och flygmateriel m. m. Även
Statsutskottets utlåtande nr 204.
11
i den mån anskaffandet av den av mig nu förordade isbrytaren skulle innebära
en förstärkning av nyssnämnda materiel och ej allenast ett frigörande
av övriga svenska isbrytare för angelägna uppgifter vid andra delar av rikets
kust, torde icke därigenom någon väsentlig förändring inträffa med avseende
å förutsättningarna för den gemensamma svensk-danska isbrytningstjänsten.
Havsisbrytning i Kattegatt och Skagerack.
Vid angivandet ovan av vissa allmänna synpunkter på frågan örn ordnandet
av den statliga isbrytningsverksamheten, framhöll departementschefen
bland annat, att denna verksamhet vid samtidigt inträffande behov av ingripande
å skilda delar av rikets kuster i främsta rummet bör avse hjälp åt
sjöfarten på västkusten såsom den för riket viktigaste. Visserligen förhåller
det sig erfarenhetsmässigt så, att västkusten är den av våra kuster, där behovet
av isbrytning är minst framträdande. Under milda och normalt kalla
vintrar förekommer därstädes knappast någon för sjöfarten besvärande is
Emellertid lia de synnerligen stränga vintrarna 19-39/40—1941/42 ådagalagt
behovet av att en kraftig isbrytare står till förfogande för västkusten. Under
sådana vintrar råda regelmässigt svåra isförhållanden även i våra övriga farvatten,
och det är därför önskvärt att de för dem speciellt avsedda statsisbrytarna
icke då avdelas för isbrytning i Kattegatt och Skagerack.
Med beaktande härav har utredningen efter förhandlingar med Göteborgs
stad träffat ett preliminärt avtal om samarbete mellan staden och staten
i fråga örn isbrytning framför allt på västkusten. Innan departementschefen
närmare ingår på avtalets bestämmelser har han erinrat om att staden äger
den år 1932 färdigställda isbrytaren Göta Lejon, som i storlek och maskinstyrka
ungefär, om än icke fullt, motsvarar den av utredningen föreslagna
öresundsisbry tarén.
Enligt avtalet medgives kronan rätt att för en lid av tio år från och med
den 1 juli 1943 — dock allenast i den mån icke därigenom handelssjöfarten
å Göteborg äventyras inom vissa staden närbelägna områden — nyttja
Göta Lejon för isbrytning i Kattegatt och Skagerack samt, därest isförhållandena
så oundgängligen erfordra, jämväl i Öresund och Östersjön till och
med farvattnen vid Utlängan och Torhamns udde. Inom nu angivna vattenområden
med tillhörande farleder skall erforderlig isbrytning ombesörjas av
staden. Då fartyget nyttjas för isbrytning skall den av parterna, som använder
fartyget, ensam svara för alla kostnader för färden. Kronan skall
med hälften deltaga i de stadens årliga kostnader för fartyget, som icke direkt
påkallas av att fartyget tages i anspråk för isbrytning, nämligen för bemanning
och bevakning under stillaliggande, fartygets hållande i beredskap,
ordinärt underhåll, försäkring för hamnrisk samt avgifter för radio och telefon.
Dessa årliga kostnader i deras helhet hava uppskattats till cirka 35 000
kronor. För rätten att disponera fartyget skall kronan vidare erlägga ett
belopp av 50 000 kronor per år.
Departementschefen bär framhållit, att även han funnit det i och för sig
12
Statsutskottets utlåtande nr 204.
önskvärt, att möjlighet beredes kronan att disponera Göta Lejon för verkställande
av erforderlig havsisbrytning i de farvatten, varom nu är fråga. Såsom
utredningen framhållit har detta fartyg redan tidigare, nämligen under
större delen av isbrytningskampanjerna under de senaste årens stränga vintrar,
tagits i anspråk för ändamålet, därvid fartyget visat sig väl lämpat för
de då förekommande isförhållandena. Chefen för marinen och marinförvaltningen
hava uttalat tvivel rörande möjligheten för fartyget att under strängare
vintrar kunna medhinna isbrytningsverksamhet i angivna farvatten. Med
anledning härav har departementschefen framhållit, att man synes vara berättigad
till antagandet, att med tillkomsten av den nya havsisbrytarén nödigt
samarbete mellan de båda fartygen skall kunna åstadkomma erforderlig
effekt.
Erinringar hava emellertid framställts av chefen för marinen, marinförvaltningen
och statskontoret i fråga om de ersättningar som staten enligt avtalsförslaget
skulle hava att utgiva enbart för rätten att disponera fartyget. Även
om, framhåller departementschefen, han icke delar statskontorets uppfattning,
att dylika ersättningar överhuvud taget ej böra komma i fråga, så finner
likväl även han de av staden betingade ersättningarna vara så höga, att
han icke anser sig böra tillstyrka avtalets godkännande av Kungl. Maj:t
I de antagligen tämligen sällsynta fall, då det på västkusten uppstår issvårigheter
och isbrytare i statens ägo ej lämpligen kan insättas för deras bemästrande,
torde man, fortsätter departementschefen, därför liksom hittills
få söka träffa tillfälliga dispositioner i syfte alt för ändamålet förfoga över
Göta Lejon.
Statens medverkan vid kustisbrytning.
Utredningen har till behandling upptagit frågan i vad mån utöver den
statliga beredskapen i avseende å havsisbrytningen erfordras åtgärder från
statens sida för stärkande av isbrytarberedskapen utefter våra kuster.
Enligt utredningens bedömande skulle, för tryggande av skälig beredskap
i avseende å fullgörandet av isbrytningsuppgifter erfordras en isbrytare för
norrlandskusten till och med Öregrundsgrepen, en isbrytare för Södra Kvarkens
och Östersjöns farvatten och en isbrytare för Öresund och Skånes sydkust.
Dessa arbetsuppgifter ansåge utredningen företrädesvis vara av den natur,
att deras utförande borde ankomma på de till sjöfarten knutna lokala
intressena. Särskilt de större hamnstäderna hade starkt ekonomiskt intresse
av att sjöfarten kunde fortgå så vitt möjligt utan avbrott. Så vore fallet såväl
av hänsyn till näringslivet i staden och dess omnejd som ock för att stadens
hamnanläggningar skulle i största möjliga omfattning utnyttjas.
Utredningen har funnit, att i Gävle och Malmö ett positivt intresse förefunnes
för nyanskaffning av lokal isbrytare av tillräcklig styrka. Dylika isbrytare
förutsattes emellertid tillika kunna komma till god användning för ut
förande av sådan kustisbrytning, som bör tillkomma staten. Det syntes på
grund härav i sin ordning, att staten på ett eller annat sätt deltoge i kostna
-
Statsutskottets utlåtande nr 204.
13
derna för det antal isbrytare av denna typ, som kunde finnas för fullgörande
av statens isbrytningsuppgifter erforderligt. Detta behov hade i det föregående
angivits utgöra en isbrytare för Norrlandskusten till och med Öre
grundsgrepen, en isbrytare för Södra Hvarken och Östersjön samt en isbrytare
för Öresund och Skånes sydkust.
Den för Norrlandskusten avsedda isbrytaren borde icke göras mindre
än den finska isbrytaren Olsö. Den isbrytare, som utredningen tänkt sig för
Öresund och Skånes sydkust, syntes kunna givas något mindre dimensioner.
Vad slutligen anginge behovet av kustisbrytare för Östersjön och Södra
Hvarken har utredningen ansett, att detta behov tillsvidare borde kunna fyllas
av den Stockholms stad tillhöriga Isbrytaren II, oaktat detta fartyg med
hänsyn till sitt djupgående, 6 m, icke vore särskilt lämpligt för sagda ändamål
samt anmärkningar från marinens sida framförts mot fartygets isbrytande
förmåga.
Utredningen Ilar härefter redogjort för ett med Stockholms stad preliminärt
träffat avtal om utnyttjande för statens räkning av den staden tillhöriga
Isbrytaren II. Enligt avtalet skulle kronan med hälften deltaga i de
årliga kostnader för fartyget, som icke påkallades av att fartyget toges i anspråk
för isbrytning, nämligen för bemanning och bevakning under stillaliggande,
hyra för tilläggsplats, fartygets hållande i beredskap, ordinärt underhåll,
försäkring för liamnrisk samt avgifter för radio och telefon. Dessa
kostnader hade av hamnstyrelsen beräknats uppgå till i runt tal 30 000 kronor
per år. Härutöver skulle kronan för rätt att nyttja fartyget enligt avtalet
erlägga ett belopp av 40 000 kronor per år. Då fartyget nyttjades för isbrytning,
skulle den av partenia, som använde fartyget, ensam svara för alla
kostnader för färden.
Utredningen framhåller vidare, att den nyanskaffning av isbrytare av lokal
typ, varav staten kunde vara på det sätt intresserad, att den kunde tänkas
villig därtill lämna bidrag, alltså för närvarande inskränkte sig till två,
en för Norrlandskusten samt en för Öresund och Skånes sydkust, samt att
det stöd staten kunde finnas villig lämna för att befordra tillkomsten avtvå
dylika isbrytare borde givas formen av bidrag utan återbetalningsskyldighet.
De större kommunerna kunde numera upptaga lån på i stort sett
lika förmånliga villkor som staten. Beviljande av lån av statsmedel syntes
därför i förevarande fall knappast fylla något nyttigt ändamål. Enligt för
närvarande gällande priser å materialier och arbetslöner torde byggnadskostnaderna
för ett fartyg av typ Otso belöpa sig till 2''2 miljoner kronor.
För att stimulera till byggandet av ett fartyg, som droge sagda anskaffningskostnad,
torde erfordras ett förhållandevis kraftigt bidrag av statsmedel.
Utredningen, som säger sig i sagda fråga haft vissa överläggningar med
representanter för hamnstyrclserna i Gävle och Malmö, hade bibragts den
övertygelsen, att ett lägre statsbidrag än Vs av anskaffningskostnaden icke
skulle förmå främja det syfte man ville nå. Utredningen föreslår på grund
härav, att till bestridandet av de med anskaffning av omförmälda två isbrytare
förenade kostnaderna statsbidrag måtte utgå med 33 procent av
samma kostnader.
14
Statsutskottets utlåtande nr 204.
Ett så kraftigt understödjande från statens sida av anskaffandet av större
lokala isbrytare måste självfallet, anför utredningen, förbindas med sådana
villkor att staten jämväl kunde få de intressen tillgodosedda, som
staten ansåge sig ha av att dessa isbrytare komme till stånd. Såsom allmänna
villkor för erhållande av statsbidrag borde sålunda föreskrivas:
1. Staten skall äga befogenhet att, med företrädesrätt framför en var annan
än fartygets ägare, där så kan ske utan att fartygets huvuduppgift att
stödja vintersjöfarten på fartygets hemort därigenom äventyras, nyttja fartyget
för utförande av den isbrytning statens isbrytarledning finner lämpligen
kunna ombesörjas av fartyget.
2. Fartygets ägare skall hålla fartyget väl utrustat och underhållet, i tillfredsställande
beredskap, i erforderlig omfattning bemannat samt försäkrat
dels för hamnrisk under tiden för fartygets stillaliggande i hamn, dels ock
för sjörisk under tiden från fartygets utlöpande ur hamn till dess återkomst
till uppläggningsplatsen. Försäkringen skall avse ett värde, som motsvarar
fartygets verkliga värde.
3. Kronan skall för den tid kronan nyttjar fartyget svara för alla kostnader
för nyttjandet, såsom kompletterande utrustning, bemanning, kosthåll,
drift, försäkring samt avrustning, avhjälpande av fartyget under nyttjandet
ågångna skador och ersättning av försvunna eller eljest förstörda inventarier
eller materialier.
4. Kronan är berättigad att under tid, då kronan nyttjar fartyget, hålla
representant å fartyget, vilken har att giva anvisningar örn de arbeten, som
böra utföras med fartyget.
5. Fartygets ägare skall till statens isbrytarledning redovisa kostnaderna
för fartyget.
6. Byggnadsförslag och ritningar avseende såväl nyanskaffning som mera
omfattande förändringar skola vara av statens isbrytarledning granskade och
godkända.
En ledamot av utredningen har uttalat, att, för det fall Gävle stad anskaffade
en större lokalisbrytare mot bidrag av statsmedel med en tredjedel
av byggnadskostnaderna samt enligt av utredningens majoritet angivna bestämmelser
och villkor i övrigt, staden därutöver borde tillerkännas statligt
bidrag motsvarande hälften av beredskapskostnaderna.
Departementschefen, som härefter redogjort för de i ärendet avgivna yttrandena,
har för egen del anfört följande.
Redan tidigare har jag uttalat, att kustisbrytningen ofta ställer sådana krav
på isbrytarmaterielen, som en i kommunal eller enskild regi driven isbrytare
näppeligen kan uppfylla, samt att någon bestämd skiljelinje mellan havsisbrytning
och kustisbrytning icke går att uppdraga, varför det borde få ankomma
på statens isbrytarledning och måhända även i viss mån på statsisbrytarnas
befälhavare att allt efter omständigheterna i de särskilda fallen
avgöra, om och i vilken omfattning staten skall utföra kustisbrytning. Att
någon för alla förhållanden giltig regel örn, vem bestyret med kustisbrytning
bör åvila, icke lärer kunna uppställas synes mig ytterligare bestyrkt av
vad utredningen under nu ifrågavarande avsnitt av betänkandet uttalat. För
de i anslutning härtill framförda förslagen har utredningen därför heller
knappast kunnat lämna en på principiella grunder vilande motivering. Detta
bör dock icke föranleda, att förslagen lämnas obeaktade, utan torde de få
prövas med hänsyn till vad som kan anses skäligt och lämpligt.
Statsutskottets utlåtande nr 204.
15
Vad då först beträffar det av utredningen med Stockholms stad preliminärt
träffade avtalet örn utnyttjande för statens räkning av den staden tillhöriga
Isbrytaren II, så avser detta allenast en fortsättning, örn än på delvis
ändrade villkor, av nu gällande ordning. Enär erfarenheten visar, att staten
under svåra isvintrar haft behov av denna isbrytare, lärer en prolongation
av statens rätt att nyttja fartyget i och för sig vara önskvärd. Med hänsyn till
de avsevärt höjda ersättningar som staden betingat sig för en sådan prolongation
anser jag dock, i anslutning till vad i några yttranden därutinnan anförts,
densamma icke böra komma till stånd på nu föreslagna villkor. Ett
ståndpunktstagande i enlighet härmed utesluter givetvis icke att staten vid
behov söker att, på sätt jag tidigare anfört beträffande den Göteborgs stad
tillhöriga isbrytaren Göta Lejon, få disponera över Isbrytaren II.
Vad härefter angår den av envar av städerna Malmö och Gävle planerade
anskaffningen av en lokalisbrytare, tillräckligt kraftig för att även kunna
utföra viss kustisbrytning, finner jag det i likhet med utredningen önskvärt
att staten får viss dispositionsrätt till dessa båda isbrytare. En förutsättning
härför bör dock rimligen vara, att staten deltager i kostnaderna
för fartygens anskaffande och helt bestrider kostnaderna för driften under
den tid staten nyttjar fartygen. Då av vad utredningen i ärendet
anfört synes framgå, att ett lägre statsbidrag än omkring Vs av anskaffningskostnaden
icke skulle möjliggöra att dessa fartygsbyggen komme till stånd,
tillstyrker jag att statens bidrag må utgå med 33 procent av samma kostnad.
Enär byggnadskostnaderna för vartdera fartyget enligt nu gällande priser å
materialier och arbetslöner beräknats till omkring 2,2 miljoner kronor, skulle
det sammanlagda statsbidraget utgöra i runt tal 1 450 000 kronor. För statsbidragets
åtnjutande torde de av utredningen föreslagna villkoren böra i huvadsak
gälla. Enligt dessa villkor skall staten äga befogenhet att, där så kan
ske utan att fartygets huvuduppgift att stödja vintersjöfarten å fartygets hemort
äventyras, nyttja fartyget för utförande av den isbrytning statens isbrytarledning
finner lämpligen kunna ombesörjas av detsamma. Härmed torde
åtminstone viss kompensation kunna påräknas för bortfallet av statens dispositionsrätt
till Stockholms stads Isbrytaren II.
I anledning av i vissa remissyttranden gjorda uttalanden vill jag slutligen
framhålla, att man med hänsyn till hittills gjorda erfarenheter knappast torde
behöva hysa farhågor för att i nu förevarande fall samarbetet mellan statens
isbrytarledning och vederbörande kommunala myndigheter icke skall
ske på ett för staten tillfredsställande sätt samt att de av mig nu förordade
uppgörelserna med städerna Malmö och Gävle icke få tagas till intäkt för en
liknande överenskommelse med varje annan hamnstad som tilläventyrs skulle
vilja ingå en sådan. En förutsättning för att staten skall lämna bidrag till
byggandet av lokalisbrytare bör nämligen i första hand vara, att även staten
har visst behov av densamma.
Statens medverkan vid isbrytning i Mälaren.
Av den i betänkandet återgivna utredningen angående isförhållandena och
förutsättningarna för vintersjöfart i Mälaren framgår bland annat, att sjöfarten
i Mälarens djupled i regel är stängd av is från januari eller februari
till någon gång i mars eller april. Med hänsyn till den betydande industri och
handel, som för sitt fortbestånd och sin utveckling äro beroende av så vitt
möjligt oavbrutna sjötransporter över Mälaren, bär utredningen ansett på
-
16
Statsutskottets utlåtande nr 204.
kallat, att staten främjar en för vintersjöfart därstädes erforderlig isbrytning.
Enligt utredningens förslag skall dylik isbrytning bestå i brytande av ränna
från öppet vatten utanför Södertälje till städerna Västerås och Köping — till
dessa båda städer går varutrafiken å Mälaren till övervägande del — dels vid
den tidpunkt då isbildningen nått sådan svårhetsgrad, att befintlig lokal isbrytare
ej längre förmår hålla ränna öppen, dels ock vid lämplig tidpunkt före
islossningen. Utredningen har därvid förutsatt, att av vintersjöfarten å Mälaren
intresserade kommuner och enskilda företag hålla lokal isbrytare av
sådan styrka, att fartyget, sedan ränna brutits, därefter kan åtminstone en tid
hålla denna öppen även vid förhållandevis svår isbildning. För den isbrytning,
som sålunda skulle anordnas av staten, avser utredningen att den Stockholms
stad tillhöriga Isbrytaren II tillsvidare skall tagas i anspråk.
Vid ställningstagandet till detta förslag har departementschefen framhållit,
att även om hänsyn tages till den ökade statliga eller av staten disponerade
isbrytarmateriel, som efter tillkomsten av den nya havsisbrytaren och
de båda med statsbidrag byggda lokalisbrytarna skulle stå till förfogande
för tillgodoseende av de olika, omfattande behoven av isbrytning vid landets
kuster, det icke lärer kunna ifrågakomma att staten skall åtaga sig att uppehålla
regelbunden vintersjöfart på Mälaren. Å andra sidan är departementschefen
med utredningen ense därom, att sjöfarten på Mälaren såväl till sin
karaktär som till sin allmänna betydelse är i viss mån jämförbar med sjöfarten
längs norrlandskusten. Med hänsyn härtill, och då ett realiserande av
utredningens förslag torde innebära tillgodoseende i avsevärd grad av vederbörande
ortsintressen, har departementschefen tillstyrkt, att statens stöd lämnas
i enlighet med sagda förslag. Brytande av ränna från öppet vatten utanför
Södertälje och Västerås och Köping bör också enligt departementschefen
innefatta erforderlig isbrytning i Södertälje kanal.
Vad angår frågan örn den materiel, som kan stå till förfogande för nu ifrågavarande
isbrytning, har departementschefen framhållit, att i det av utredningen
framlagda, av Stockholms stadsfullmäktige godkända förslaget till avtal
örn utnyttjande för statens räkning av Isbrytaren II icke finnes angivet, att
fartyget skulle få av staten användas för isbrytning jämväl i Mälaren. Vid
sådant förhållande lärer det, uttalar departementschefen, icke inverka på frågans
bedömande att, såsom departementschefen tidigare förordat, avtalsförslaget
får förfalla. Detta bör dock icke hindra att staten, då så finnes lämpligt
och överenskommelse därom kan träffas, utnyttjar denna isbrytare för
ändamålet. Emellertid lära även andra möjligheter stå till buds. Departementschefen
har sålunda erinrat om att under de tre stränga vintrarna
1939/40—1941/42 för ändamålet anlitats, förutom Isbrytaren II, även den
finska isbrytaren Otso och den Holmens bruk i Norrköping tillhöriga isbrytaren
Holmen VIII.
Statsutskottets utlåtande nr 204.
17
Statens medverkan vid isbrytning i Vänern och Trollhätte kanal.
Utredningen har för sin del funnit kravet på statligt ingripande för uppehållande
av viss isbrytningsverksamhet på Trollhätte kanal och Vänern icke
skäligen böra avvisas.
Den uppgift staten med avseende å denna sjöfartsväg borde ikläda sig
borde enligt utredningens uppfattning vara att sörja för att under vintrar,
som ej vore av större stränghet än att sjöfart med hjälp av isbrytare kunde
upprätthållas, under den del av vintern, då Trollhätte kanal ej vore stängd
för reparation och översyn, genom isbrytning hålla farbar ränna öppen i
Trollhätte kanal och Vänersborgs viken jämte passagen vid Lurd. En förutsättning
för ett sådant åtagande från statens sida borde vara, att de lokala
intressen, som vöre knutna till uppehållandet av vintersjöfart å Vänern, ombesörjde
övrig där under sådan tid erforderlig isbrytning.
För den isbrytarhjälp, som det enligt nu utvecklade grunder skulle åligga
staten att lämna, borde det enligt utredningens uppfattning icke vara erforderligt
att hålla en särskild staten tillhörig isbrytare. De isbrvtningsuppgifter,
varom här vore fråga, borde kunna fyllas av ett fartyg användbart även för
andra ändamål än isbrytning. Ett sådant fartyg måste kunna upplåtas för
fullgörande av erforderlig isbrytning å Vänern och Trollhätte kanal till lägre
kostnad för statsverket än som uppkomme, därest staten för sagda uppgifter
holle särskild isbrytare. I anslutning till denna uppfattning hade utredningen
trätt i förbindelse med det företag, Göteborgs Bogserings- och
Bärgnings Aktiebolag, som under ett flertal år enligt avtal med Trollhätte
kanalverk ombesörjt isbrytning i kanalen och som sålunda ägde en betydande
erfarenhet om isförhållandena därstädes. De förhandlingar utredningen
fört med bolaget hade lett till, att bolaget enligt ett förslag till avtal åtagit
sig att på närmare angivna villkor ställa fartyg till förfogande för utförande
av ifrågavarande isbrytningsarbeten. För sagda ändamål planerade bolaget
nybyggnad av ett isbrytande bogserfartyg enligt följande dimensioner, nämligen
längd över allt 27,4 m, längd i konstruktionsvattenlinjen 26,0 m, mallad
bredd 8,1 m, mallat djup 4,5 m, djupgående till konstruktionsvattenlinjen
3,6 m, samt med en maskinstyrka av omkring 950 indikerade, motsvarande
omkring 800 effektiva hästkrafter.
Enligt det av bolaget godkända förslaget till avtal och till detta fogad
skriftlig förklaring hade bolaget åtagit sig att vid anfordran ställa ett ^brytande
bogserfartyg av nyss angivna dimensioner och maskinstyrka väl ruslat
och bemannat till kronans förfogande för isbrytning i Vänersborgsviken
jämte passagen vid Euro samt i Trollhätte kanal. Isbrytningsarbetet skulle
bedrivas genom bolagets försorg enligt anvisningar, som lämnades av kronan.
Därest fartyget till följd av haveri bleve stillaliggande, skulle bolaget
så vilt möjligt .ställa annat fartyg till kronans förfogande. Försäkringar för
fartyg och besättning skulle täckas av bolaget.
Kostnaderna för statens nyttjande av sagda fartyg uppginge enligt i avtalet
Rikano lill riksdagens protokoll 194-i. o sami. Nr 204. 2
18
Statsutskottets utlåtande nr 204.
närmare angivna villkor vid gångtid hela dygnet och under förutsättning av
8 mans besättning till sammanlagt 3 835 kronor per dygn.
Enligt utredningens bedömande borde ett fartyg av den storlek och maskinstyrka,
som bolaget utfäst sig att tillhandahålla, bliva tillfyllest för de
isbrytningsuppgifter, vilka i varje fall under milda och normalt stränga
vintrar kunde ifrågakomma. Därest ledningen av statens isbrytningsverksamhet
skulle finna, att med den isbrytarmateriel bolaget kunde tillhandahålla
nöjaktig isbrytning ej kunde uppehållas i angivna områden av Vänern
och i Trollhätte kanal, borde sagda ledning ej sakna möjlighet att dit dirigera
annan isbrytarmateriel.
Departementschefen, som redogjort för de i ärendet avgivna yttrandena,
har för egen del anfört följande.
Vad angår varutrafiken i Trollhätte kanal och å Vänern är att märka, att
vissa vid nämnda sjö belägna hamnar utgöra ut- och införselhamnar för
några av landets större och mera betydelsefulla industrier. Beträffande möjligheten
att uppehålla vintersjöfart å Vänern framgår av betänkandet, att
dylik sjöfart anses under normala vintrar kunna med hjälp av tillräckligt
kraftig isbrytare fortgå utan annat avbrott än som föranledes av att Trollhätte
kanal varje vinter för en tid av minst omkring sex veckor måste på
grund av reparation eller översyn avstängas för trafik. Genomsnittligt anses
alltså under angivna förhållanden seglationstiden kunna fortgå upp till tio
månader, vilket skulle innebära en ökning med omkring två månader av seglationstiden
under nuvarande förhållanden.
Såsom utredningen erinrat har riksdagen tidigare funnit statens medverkan
till uppehållande av vintersjöfart å Trollhätte kanal befogad, i det riksdagen
å beredskapsstat anvisat ett anslag å 600 000 kronor till byggande aven
isbrytare för sagda ändamål. Enär anledning emellertid icke förelegat att
sätta beredskapsstaten i kraft, har denna medelsanvisning hittills icke tagits
i bruk. Jag finner i likhet med utredningen skäligt, att det nu vidtages åtgärder
för förverkligandet av tanken på statligt stöd åt isbrytningsverksamheten
i Trollhätte kanal och Vänern, samt har intet att erinra mot att stödet lämnas
i den form och omfattning som utredningen föreslagit. Att staten skulle, såsom
i några av de avgivna yttrandena påyrkats, ytterligare utsträcka sin insats
med avseende å denna verksamhet kan jag däremot icke förorda. Den
uppgift, staten alltså skulle åtaga sig, vöre att sörja för att genom isbrytning
hålla farbar ränna öppen i Trollhätte kanal och Vänersborgs viken jämte passagen
vid Lurö. De lokala intressen, som äro knutna till uppehållandet av
vintersjöfart å Vänern, skulle således hava att ombesörja övrig där erforderlig
isbrytning.
Enligt ett av utredningen efter förhandlingar med Göteborgs Bogseringsoch
Bärgnings Aktiebolag uppgjort förslag till avtal har bolaget åtagit sig at!
för en tid av tio år ställa visst fartyg till förfogande för utförande av den
isbrytning, som sålunda skall åligga staten. Några av de myndigheter, som
yttrat sig i denna del av ärendet, hava ifrågasatt fartygets lämplighet för uppgiften.
I anledning härav må framhållas, att det icke enligt avtalet skulle
Statsutskottets utlåtande nr 204.
19
föreligga någon skyldighet för staten att nyttja fartyget och att alltså, därest
detsamma skulle befinnas mindre tjänligt för ändamålet, staten vore oförhindrad
att i annan ordning lämna sitt biträde till förevarande isbrytningsverksamhet.
Jag vill vid sådant förhållande, och enär den av bolaget betingade
ersättningen för statens nyttjande av fartyget icke synes oskälig, föreslå
att Kungl. Maj:t hos riksdagen hemställer örn bemyndigande att med bolaget
träffa avtal örn isbrytning i Vänern och Trollhätte kanal i huvudsaklig
överensstämmelse med vad det föreliggande avtalsförslaget därom innehåller.
Statens medverkan vid isbrytning till stöd åt fisket å västkusten.
Utredningen har på närmare anförda skäl (s. 79 i statsrådsprotokollet)
kommit till den uppfattningen, att vid svåra isvintrar skulle genom statens
försorg tillhandahållas viss isbrytarhjälp åt fisket vid följande platser, nämligen
å Bohuskusten vid Hönöklova och Hönö röd, vid Marstrand, vid Lysekil
eller Gravarne och vid Strömstad samt å Hallandskusten vid Varberg.
Tilli fullgörande av vad sålunda skulle åvila kronan hade Göteborgs Bogserings-
och Bärgnings Aktiebolag enligt det tidigare omnämnda förslaget till
avtal med kronan rörande isbrytning i Vänern och Trollhätte kanal även
åtagit sig att efter anmodan av kronan med efter isförhållandena lämpade
bogserbåtar biträda fisket vid Hönöklova och Hönö röd samt, i den mån så
läte sig göra med hänsyn till bolagets andra åtaganden, jämväl vid Marstrand
och Varberg. För dessa fartyg skulle kronan betala ersättning enligt den för
sådant arbete vid den tidpunkt, då assistensen ifrågakomme, i Göteborg allmänt
tillämpade taxan. Utredningen förordade, att detta förslag till överenskommelse
bleve av Kungl. Majit godkänt.
Den hjälp, som erfordrades för fisket å norra Bohuskusten, företrädesvis
vid Gravarne eller Lysekil och Strömstad, förutsätter utredningen skola lämnas
av fiskeriadministrationens undersöknings- och bevakningsfartyg Skagerak,
vilket står under inseende av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
samt under vintermånaderna skall användas för lämnande åt fiskarena av
hjälp med isbrytning och bogsering genom isen jämte annan erforderlig
assistens.
Departementschefen, som redogjort för de i ärendet avgivna yttrandena,
har för egen del anfört, bland annat, följande.
Härutinnan är då att märka, att enligt det av utredningen med Göteborgs
Bogserings- och Bärgnings Aktiebolag preliminärt träffade avtal, vilket av
mig tidigare tillstyrkts såvitt avser isbrytning i Vänern och Trollhätte kanal,
bolaget även åtagit sig att mot viss ersättning efter anmodan av statens isbrytarledning
med efter isförhållandena lämpade bogserbåtar biträda fisket vid
Hönöklova och Hönö röd samt, i den mån så låter sig göra med hänsyn till
bolagets andra åtaganden, jämväl vid Marstrand och Varberg. Avtalet i denna
del innebär alltså ett åtagande från bolagets sida att mot ersättning utföra viss
isbrytning men icke någon förpliktelse för staten vare sig att taga bolagets
20
Statsutskottets utlåtande nr 204.
tjänster i anspråk eller att eljest ersätta bolaget för detta dess åtagande.
Redan vid sådant förhållande lärer anledning icke föreligga att avstyrka förslaget.
Då därtill kommer, att detsamma synes innebära en ingalunda betydelselös
förstärkning av isbrytarberedskapen för västkustfisket, vill jag efter
samråd med chefen för jordbruksdepartementet tillstyrka att förslaget även i
denna del i huvudsak biträdes av Kungl. Majit. Emellertid pågår för närvarande,
enligt vad jag inhämtat, en utredning rörande ordnandet av nyssnämnda
beredskap. Skulle utredningen giva till resultat, att bolagets biträde lämpligen
bör lämnas å andra platser än de i avtalet angivna, bör Kungl. Majit
söka att med bolaget träffa överenskommelse om sådana jämkningar i avtalet
som härav kunna föranledas. Därjämte synas i avtalstexten orden »Statens
isbrytarledning» böra utbytas mot orden »länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus eller i Hallands län eller annan myndighet som Kungl. Majit förordnar».
Kostnadsberäkningar m. m.
Utredningen har framlagt beräkningar av de engångskostnader och av de
årliga reguljära kostnader som en isbrytarberedskap av den omfattning utredningen
förordat kan antagas föranleda. Utredningen har därvid förutskickat,
att ifrågavarande beräkningar måste bliva osäkra med hänsyn till
dels den onormala prisnivå som för närvarande rådde, dels ovissheten örn
det prisläge med vilket man borde räkna för framtiden, dels ock omöjligheten
att verkställa några förhandskalkyler med avseende å frågan huru isförhållandena
kunde komma att gestalta sig.
Engångskostnader m. m.
Utredningen framhåller, att man för en beräkning av kostnaderna för den
till nyanskaffning föreslagna statsisbrytaren måste taga ståndpunkt till frågan
med vilket propellermaskineri fartyget borde utrustas. För lösning av
detta spörsmål hade utredningens sakkunnige, ingenjören Seldén, framlagt
fyra olika förslag.
Departementschefen har framhållit, att för närvarande betydande materialsvårigheter
föreligga på varvsindustriens område. Detta har också utgjort en
av anledningarna till att departementschefen icke ansett sig böra förorda en
från skilda håll påyrkad utvidgning av utredningens program för nybyggnad
av isbrytarfartyg. Då departementschefen å andra sidan funnit sig nu kunna
biträda utredningens förslag i denna del, har departementschefen till stöd
härför åberopat förutom tidigare av honom anförda skäl, jämväl den omständigheten
att, enligt vad som framgår av statens industrikommissions yttrande
i detta ärende, materialsvårigheterna dock inte äro så stora att de utgöra
ett oöverkomligt hinder mot byggnadsprogrammets genomförande. Departementschefen
har alltså förordat, att medel härför redan nu äskas av riksdagen.
Emellertid synes det departementschefen få ankomma på Kungl. Majit
21
Statsutskottets utlåtande nr 204.
att bedöma vid vilken tidpunkt dessa fartygsbyggen lämpligen böra igångsättas.
Vad angår engångskostnaderna för programmets genomförande äro dessa
i viss mån beroende av vilket framdrivningsmaskineri som väljes för den
föreslagna öresundsisbrytaren. Härutinnan hava olika meningar yppats såväl
inom utredningen som i de i ärendet avgivna yttrandena. Utredningen
har haft att taga ställning till fyra olika alternativ. Departementschefen har
framhållit, att han icke är beredd att nu taga ställning till denna fråga utan
förordat, att avgörandet rörande den konstruktion som väljes för framdrivningsmaskineriet
må träffas först i samband med beslutet om fartygsbyggets
igångsättande. Ett dylikt uppskov med frågans lösning kan, framhåller departementschefen,
såtillvida medföra en fördel, att under tiden ytterligare
erfarenheter eller upplysningar möjligen kunna vinnas rörande lämpligheten
för ändamålet av det som alternativ III betecknade maskineriet, vilket utgör
en tämligen ny konstruktion och därför i den storleksordning, varom här är
fråga, hittills knappast prövats under svårare isförhållanden.
Utredningen har beräknat anskaffningskostnaden för Öresundsisbrytaren,
därest denna förses med det sistnämnda, av utredningens majoritet förordade
maskineriet, till 5,2 miljoner kronor. Övriga tre av utredningen angivna alternativ
har utredningen kostnadsberäknat till respektive 5,3, 5,65 och 5,5 miljoner
kronor. Dessa kostnadskalkyler, mot vilka ingen erinran riktats i de i
ärendet avgivna yttrandena, synas departementschefen i nuvarande läge kunna
läggas till grund för anslagsberäkningen, därvid med hänsyn till vad departementschefen
nyss förordat det högsta av beloppen tills vidare bör bliva bestämmande
för densamma. Då emellertid färdigställandet av isbrytaren måste
taga avsevärd tid, synes departementschefen ett belopp av 2,5 miljoner kronor
vara tillräckligt för att täcka den på nästkommande budgetår fallande
delen av anskaffningskostnaden.
Enär av departementschefen förordat statsbidrag till en var av städerna
Malmö och Gävle för byggandet av en isbrytare lärer böra utbetalas försl
sedan isbrytaren färdigställts, samt detta icke i någotdera fallet kan beräknas
ske under nästkommande budgetår, erfordras, framhåller departementschefen,
härutinnan för närvarande allenast inhämtande av riksdagens bemyndigande
för Kungl. Majit att på i huvudsak de villkor som föiut av departe
mentschefen angivits bevilja dylika statsbidrag.
Årligen återkommande kostnader.
Beträffande den vexkställda beräkningen av ifrågavarande kostnader får
utskottet hänvisa till s. 87—97 i statsrådsprotokollet. Här må framhållas, att
utredningen uppskattat de sammanlagda utgifterna för drift och underhåll
av statens isbrytarfartyg till 640 000 kronor för år samt bemanningskostnaderna
till ungefär 280 700 kronor för år. Enligt en vid utredningens betänkande
fogad reservation hava de årliga bemanningskostnaderna vid militär
och vid civil bemanning beräknats till i runt tal 95 900 kronor respektive
22 Statsutskottets utlåtande nr 204.
283 11b kronor. Departementschefen har härutinnan inledningsvis anfort följande.
Såsom utredningen själv framhållit, måste de av densamma verkställda
kostnadsberäkningarna vara osäkra med hänsyn såväl till den nuvarande
onormala prisnivån som till ovissheten örn det framlida prisläget och omöjligheten
att förutse hur isförhållandena komma att gestalta sig i framtiden.
Detta gäller beträffande kostnaderna både för drift, underhåll och bemanning
av statens isbrytarfartyg och för förhyrning av isbrytare. Genom utredningens
beräkningar torde man dock lia erhållit en ungefärlig uppfattning
örn de årliga kostnader, som en isbrytarberedskap i enlighet med den
av mig förordade planen skulle draga. Då dessa beräkningar emellertid icke
giva direkt ledning för besvarande av frågan, vilken ökning av kostnaderna
för statens isbrytarverksamhet som skulle föranledas av planens genomförande,
rnen denna fråga är av särskilt intresse i detta sammanhang, torde
jag nu få upptaga, densamma till behandling. Dessförinnan vill jag dock un
derstryka, att då jag härvid kommer att stöda mig på utredningens kalkyler,
även mina uppskattningar givetvis äro förenade med stor osäkerhet.
Av departementschefens beräkningar i sådant avseende framgår, att anskaffandet
av en ny statsisbrytare skulle medföra en ökning av driftkostnaderna
och de ordinära underhållskostnaderna för statens isbrytarfartyg med
allenast högst 10 000 kronor för år. I fråga om personalkostnaderna skulle
desamma efter tillkomsten av den nya isbrytaren komma att ökas med ungefär
14 000 kronor.
Med avseende å förräntnings- och amorteringskostnaderna samt kostnaderna
för förhyrning av isbrytare har departementschefen anfört följande.
Utredningen bär i sin sammanställning över de hittillsvarande årskostnaderna
för statens isbrytarverksamhet även medtagit förräntnings- och amorteringskostnaderna
för det i de statliga ishrytarfartygen nedlagda kapitalet å
5,5 miljoner kronor. Efter anskaffandet av ytterligare en statsisbrytare för
5,2 miljoner kronor samt utbetalandet av statsbidrag för byggandet av två
lokalisbrytare nied omkring 1 450 000 kronor skulle enligt denna i och för sig
riktiga tankegång statens årliga förräntnings- och amorteringskostnader för
isbrytarmateriel, vilka kostnader under de senaste budgetåren enligt utredningens
beräkningsgrunder uppgått till cirka 320 000 kronor, komma att melån
fördubblas och enligt samma grunder utgöra nära 700 000 kronor.
Vad slutligen angår den inverkan, som genohiförandet av de av mig tidigare
förordade nybyggnads- och verksamhetsprogrammen skulle öva å statens
kostnader för förhyrning av isbrytare, så måste densamma antagas vara
av delvis förbilligande men delvis även fördyrande karaktär.
Sålunda bör tillkomsten av tre nya av staten ägda eller disponerade isbrytare
vara ägnad att nedbringa de kostnader av angivet slag, som enligt vad erfarenheten
utvisar staten under stränga isvintrar nödgas åsamka sig. Ehuru
storleken av denna utgiftsbesparing undandrar sig varje något så när tillförlitlig
beräkning, bör hänsyn till denna besparing tagas vid bedömandet av
byggnadsprogrammets värde. Vidare kommer, sedan Stockholms stad i december
1943 uppsagt avtalet med kronan angående den staden tillhöriga Isbrytaren
II att upphöra med utgången av innevarande kalenderår, de hittills
från handels- och sjöfartsfonden utgående årliga avgifterna örn 26 500
kronor för statens dispositionsrätt till detta fartyg att därmed bortfalla.
A andra sidan kan följden av denna uppsägning givetvis bliva den, att staten
för förhyrning av Isbrytaren II eller något annat isbrytarfartyg vid en
-
Statsutskottets utlåtande nr 204.
23
staka tillfällen blir nödsakad utgiva belopp, som mångdubbelt överstiga del
sist angivna. Därjämte skulle ett godtagande från riksdagens sida av den av
mig förordade planen för ordnande av statens isbrytarverksamhet antagligen
medföra, att isbrytare komrne att förhyras oftare än tidigare varit fallet. Jag
syftar då särskilt på isbrytningsplanen i vad den avser Mälaren samt Trollhätte
kanal och Vänern. Man lärer alltså böra räkna med, att även framdeles
vissa förhyrningskostnader skola uppkomma. Sålunda har utredningen
i sina kalkyler för förhyrning av Göteborgs Bogserings- och Bärgnings Aktiebolag
tillhörig isbrytare enligt det av mig tillstyrkta avtalsförslaget upptagit
en årskostnad av i medeltal 72 000 kronor, därav 48 000 kronor skulle belöpa
på isbrytning i Trollhätte kanal och å Vänern samt 24 000 kronor skulle
avse isbrytning till stöd åt västkustfisket. Då underlag saknas för en
härifrån avvikande kostnadsberäkning, torde dessa belopp böra godtagas.
Erinras må emellertid, att samtliga utgifter för isbrytning till stöd åt västkustfisket
framdeles liksom hittills lära böra bestridas från anslag å nionde
huvudtiteln.
Enligt vad jag tidigare förordat skall staten vidare i samband med beviljande
av statsbidrag till byggandet av två lokalisbrytare tillförsäkra sig rätt
att under vissa förutsättningar nyttja dessa fartyg mot det att staten svarar
för alla kostnader för nyttjandet. Utredning saknas rörande storleken av
dessa kostnader. Frågan härom blir dock verkligt aktuell först sedan fartygen
färdigställts.
Allenast under 4 av de 18 senaste budgetåren har förhyrning för kronans
räkning av isbrytare ägt rum. Under ett av åren ha utgifterna för förhyrningen
bestritts från anslaget till oförutsedda utgifter, medan de under övriga
tre år på grund av särskilda omständigheter kunnat täckas med medel från
fjärde huvudtiteln. Godkänner riksdagen det av mig tillstyrkta avtalet med
Göteborgs Bogserings- och Bärgnings Aktiebolag angående förhyrning av isbrytare
för statens räkning, bör därav tillika följa att riksdagen ställer medel
för ändamålet till Kungl. Maj:ts förfogande. Dessa medel böra emellertid
lämpligen beräknas så, att de kunna antagas komma att förslå jämväl för
förhyrning av isbrytare i de övriga fall, då statsisbrytarna icke räcka till eller
lämpligen kunna användas för den å staten ankommande isbrytarverksamheten.
Medelsanvisningen, som bör erhålla förslagsanslags natur, synes för
nästkommande budgetår kunna fastställas till 100 000 kronor.
Det är givetvis ur flera synpunkter svårt att draga en bestämd gräns mellan
den isbrytarverksamhet, som bör åvila staten och den som bör ankomma på
kommuner och enskilda. De allmänna riktlinjer i fråga örn ansvarsfördelningen
av isbrytarberedskapen, som departementschefen angivit, innebära
i allt väsentligt en fortsättning av hittills tillämpad praxis. Huvudregeln blir
enligt dessa riktlinjer, att staten svarar för all liavsisbrytning. Med avseende
å kustisbrytningen ankommer det på statens isbrytarledning och måhända
även i viss mån på statsisbrytarnas befälhavare att allt efter omständigheterna
i de särskilda fallen avgöra, örn och i vilken omfattning staten skall utföra
kustisbrytning. Lokalisbrytning skall icke åvila staten som en skyldighet,
men staten bör, då så låter sig göra, här träda hjälpande emellan. Dessa riktlinjer
synas utskottet kunna i princip läggas till grund för ett allmänt ordnande
åtminstone tills vidare av statens isbrytarverksamhet.
Vad beträffar del närmare programmet för ordnandet av statens isbrytarverksamhet
övergår utskottet först till behandling av frågan örn isbrytning
till stöd för norrlandssjöfarten.
Utskottet.
24
Statsutskottets utlåtande nr 204.
Statens verksamhet för att i möjligaste mån hålla sjöfarten efter norrlandskusten
i gång bedrives för närvarande i regel så, att en av de båda statsisbrytarna
vid början av isläggningen uppe i Bottenviken biträder sjöfarten
i dessa farvatten och därefter allteftersom isbildningen fortskrider dirigeras
söderut för assistans åt fartyg på resa till eller från hamnar i mellersta och
södra Norrland. På motsvarande sätt ehuru i omvänd ordning plägar en av
isbrytarna på våren så snart förhållandena det medgiva bryta rännor längs
hela norrlandskusten och in till hamnarna därstädes. Under särskilt stränga
isvintrar bruka båda statsisbrytarna anlitas till hjälp åt sjöfarten på Norrland.
Till närmare granskning har nu upptagits spörsmålet huruvida genom slatens
försorg ytterligare en förstärkning av isbrytarberedskapen på norrlandskusten
är av behovet påkallad. I samband därmed har dryftats vilka åtgärder,
som i sådant syfte böra vidtagas. I vissa motioner har i detta avseende påyrkats
en utbyggnad av vårt statsisbry tar bestånd. Utskottet vill redan nu
framhålla, att enligt utskottets mening en förlängning av skeppningssäsongen
för Norrland verksamt skulle bidraga till främjandet av utvecklingen av det
norrländska näringslivet och därvid vara till gagn för riket i dess helhet.
Därom torde några meningsskiljaktigheter icke råda.
Den frågan uppställer sig emellertid, huruvida en förlängd seglationstid
kan vinnas endast genom insättandet av en särskild för Norrland avsedd
statsisbrytare. Framhållas må, att vid vintrar av mer än normal stränghet,
då farvattnen utefter våra kuster äro isbelagda, och statlig isbrytarhjälp kan
påkallas samtidigt från olika håll, det redan av kostnadsskäl torde få anses
uteslutet, att staten för omedelbar tjänst kan hålla isbrytarmateriel av härför
tillräcklig omfattning och kapacitet. Det anspråk, som man vid särskilt svåra
vintrar torde kunna ställa på staten, är, att staten håller öppna de ur kommunikationssynpunkt
mest betydelsefulla sjöfartsvägarna. Vad åter beträffar
vintrar av normal stränghet synes den förebragta utredningen hava ådagalagt,
att med den nu föreslagna förstärkningen av isbrytarmaterielen statsisbrytarna
med avseende å havsisbrytningen torde bliva i stånd att i ökad omfattning
tillgodose norrlandstrafikens behov.
Ett avgörande hinder för en förlängd vintersjöfart på Norrland synes emellertid
utskottet bestå däri, att tillgång i allmänhet saknas i fråga örn lämpliga
kust- och lokalisbrytare. Den assistans, vilken påkallas utefter norrlandskusten,
avser icke allenast havsisbrytning i egentlig mening utan tillika såväl
kust- som ren lokalisbrytning. Ett öppethållande genom statens försorg av
den utefter kusten gående allmänna sjötrafiken måste med nödvändighet förutsätta,
att angöringsleder brytas till hamnar och lastageplatsen Härför erfordras
kust- och lokalisbrytare. Då såsom nämnts dylik isbrytningsmateriel
i allmänhet saknas, har detta haft till följd, att statens isbrytare, där så varit
möjligt, brutit rännor in till och i hamnarna. Fråga uppstår emellertid huruvida
de olika samhällena utefter norrlandskusten — särskilt i vad gäller området
norr örn Gävle, där issvårigheterna torde få anses vara störst — kunna
tänkas framdeles komma att anskaffa mot isbrytningsbehovet svarande kustförbindande
isbrytarmateriel. Vad kommunerna beträffar torde av kostnads
-
Statsutskottets utlåtande nr 204.
25
skäl utsikterna härtill icke vara stora. I fråga om industrierna synas dessa,
enligt vad som hittills framkommit, icke hava visat något större intresse för
anskaffning av dylik materiel. Det delvis isbrytande bogserbåtbestånd, som
finnes att tillgå, torde vara otillräckligt i fråga om såväl antal som kapacitet. Vid
angivna förhållanden synes det utskottet kunna med fog ifrågasättas, huruvida
en uppdelning av isbrytarverksamheten mellan staten å ena samt lokalmyndigheter
och enskilda å andra sidan lämpligen bör ske efter ovan angivna
allmänna riktlinjer d. v. s. i havs-, kust- och lokalisbrytning och om
icke en annan form för betjäning av isbrytarverksamheten bör kunna väljas,
som mera smidigt anpassar sig efter de speciella förhållanden, som utmärka
Norrlands isbrytningsbehov. Utskottet vill därför ifrågasätta, huruvida icke
staten organisatoriskt borde ombesörja isbrytningen ovanför Gävlebukten,
i den mån näringslivets skeppningsbehov och andra nödvändiga sjötrafikbehov
in till land och ut till öppet vatten anmäla sig. Utskottet håller före,
att en anordning sådan den nu skisserade, där staten alltså bedriver isbrytningen
i egen regi, skulle underlätta och eljest medverka till ökad effektivitet
av isbrytarberedskapen på Norrland, varigenom den norrländska vintersjöfarten
bättre än hittills skulle kunna påräkna det bistånd, den behövde och
rimligtvis kunde göra anspråk på. Utskottet förmenar vidare, att ett enhetligt
handhavande av isbrytningsuppgifterna på sätt här ifrågasatts sannolikt skulle
möjliggöra en mera rationell användning av isbrytarmaterielen. Utskottet är
fullt medvetet örn att detta uppslag innebär flera problem, bland annat, med
avseende å såväl avvägningen av de lokala intressenas angelägenhetsgrad som
de ekonomiska mellanhavandena mellan staten och de av isbrytningen berörda
intressena. Utskottet anser emellertid den antydda utvägen, som icke berörts
av isbrytarutredningen, vara förtjänt att bliva föremål för närmare utredning
och hemställer alltså att riksdagen härom gör framställning hos Kungl.
Majit.
De i motionerna I: 287 och II: 464 väckta frågorna om den nuvarande isbrytarledningens
omorganisation och örn isbrvtarfartygens bemanning torde
lämpligen kunna undersökas i samband nied den nu föreslagna utredningen
örn isbrytningens framtida organisation. Desamma böra följaktligen icke nu
påkalla någon riksdagens särskilda åtgärd. Samma bör bliva förhållandet med
vad i motionerna I: 280 och II: 452 samt I: 283 och II: 457 yrkats om ökad
isbrytarberedskap för Norrland. Nu nämnda motioner torde alltså härigenom
få anses besvarade liksom motionen II: 462, som närmast syftar till en förutsättningslös
utredning angående möjligheterna för en utökad vintersjöfart på
Norrland.
Den föreslagna planen med avseende å behovet av havsisbrytning inom
de vattenområden, som utgöras av Södra Kvarken och Östersjön innebär i
korthet, att leden Stockholm—Åbo, i vad uppehållande av denna förbindelse
ankommer på Sverige, .skulle i huvudsak vara en Stockholms stads angelägenhet,
under det att en av de nu befintliga statsisbrytarna skulle alltefter
omständigheterna disponeras för lederna Stockholm—-Visby och Trelleborg—Sassnitz.
Utskottet finner den sålunda föreslagna avvägningen av sta
-
26 Statsutskottets utlåtande nr 204.
tens medverkan beträffande isbrytarberedskapen på ifrågavarande vattenområden
godtagbar.
Beträffande farvattnen i Öresund må framhållas, att Sveriges förbindelser
med kontinenten huvudsakligast gå över dessa vatten, vilka också utgöra
en betydelsefull led för den oceangående trafiken till och från Östersjön.
Öppethållande av Öresund måste därför vara av utomordentlig betydelse.
Kravet på en förstärkning av isbrytarberedskapen i dessa vatten är därför
i hög grad befogat. Bärande skäl synas utskottet alltså föreligga för anskaffandet
av en i första hand för Öresund avsedd havsisbrytare. Såsom av
utredningen i ärendet framgår föreligga möjligheter att utnyttja denna isbrytare
dels i stället för, dels ock såsom komplement till de övriga båda havsisbrytarna
å dessa fartygs arbetsområden utefter norrlandskusten, i Södra
Hvarken och norra Östersjön. Utskottet tillstyrker alltså, att detta fartyg
kommer till stånd. Mot förslaget, i vad det avser typ och storleksordning för
fartyget, har utskottet icke något att erinra.
Med avseende å havsisbrytningen i Kattegatt och Skagerack må framhållas,
att den av Göteborg ägda isbrytaren Göta Lejon tidigare vid vissa tillfällen
då behov förelegat tagits i anspråk för havsisbrytning i dessa vatten. Utredningen
har framlagt förslag till kontrakt med Göteborgs stad om förhyrning
av ifrågavarande isbrytare för statlig havsisbrytning. Utskottet finner
i likhet med departementschefen, att de ersättningar, som staten enligt kontraktsförslaget
skulle hava att erlägga enbart för rätten att disponera fartyget,
äro av sådan storleksordning, att ifrågavarande avtal icke rimligen
bör godkännas. Vid uppkommande behov torde man i stället liksom hittills
få söka träffa tillfälliga dispositioner i syfte att för ändamålet förfoga över
Göta Lejon.
Utskottet övergår härefter till frågan om statens medverkan vid kustisbrytning.
Såsom inledningsvis antytts torde någon allmängiltig regel vem
bestyret med kustisbrytning skall åvila svårligen kunna uppställas utan har
överlämnats åt praxis att åstadkomma en fördelning av ansvaret och kostnaderna
härför. Fall kunna i enlighet härmed förekomma, där åtgärder från
statens sida skäligen kunna anses påkallade för stärkande av isbrytarberedskapen
utefter kusterna. Förslag har i sådant hänseende nu framförts örn
statsbidrag till byggande av kommunala isbrytarfartyg. Förslaget innebär,
att envar av städerna Gävle och Malmö skulle erhålla statsbidrag för anskaffning
av en lokalisbrytare, tillräckligt kraftig för att även kunna utföra
viss kustisbrytning. I de fall isbrytarna ej erfordrades för hemortens behov
skulle de kunna utnyttjas av staten även för isbrytning vid andra platser.
För bestridandet av de med anskaffning av ifrågavarande båda isbrytare
förenade kostnaderna skulle statsbidrag utgå med 33 procent av samma kostnader.
De förpliktelser, som staten åtager sig för anskaffandet av dessa båda
lokala isbrytare, synas utskottet vara ägnade att önskvärt förstärka vår isbrytarberedskap.
I motionerna I: 282 och II: 458 har yrkats att Gävle stad
utöver nämnda bidrag borde tillerkännas belopp motsvarande hälften av
beredskapskostnaderna för fartyget. Utskottet anser, att denna fråga är av
Statsutskottets utlåtande nr 204.
27
beskaffenhet att böra bliva föremål för överväganden från fall till fall. Motionerna
få anses härigenom vara besvarade. De för bidragets åtnjutande
föreslagna villkoren synas utskottet jämväl kunna godtagas. Vidkommande
det med Stockholms stad preliminärt träffade avtalet om utnyttjande för
statens räkning av den staden tillhöriga Isbrytaren II synes utskottet den av
staden begärda ersättningen alltför hög. Utskottet anser därför i likhet med
departementschefen, att avtalet i fråga icke bör godkännas.
Förslaget i vad det avser en förstärkning genom statens försorg av isbrytartjänsten
i Mälaren synes utskottet motiverat med hänsyn till det allmänna
intresse, som en utvidgad skeppningssäsong därstädes onekligen utgör, och
tillstyrker alltså förslaget i fråga.
Utskottet finner vidare goda skäl tala för att staten medverkar till uppehållande
av vintersjöfart å Trollhätte kanal och Vänern. Det berättigade
häri har tidigare vitsordats av riksdagen, som år 1939 å beredskapsstat anvisat
ett anslag av 600 000 kronor till byggande av en isbrytare för ändamålet,
vilken medelsanvisning emellertid hittills icke tagits i anspråk. Mot
omfattningen av och sättet för fullgörande av de isbrytaruppgifter, som
skulle åvila staten, har utskottet icke något att erinra. Enligt det med Göteborgs
Bogserings- och Bärgnings Aktiebolag preliminärt träffade avtalet skulle
bolaget för en tid av tio år mot viss ersättning ställa ett isbrytande bogser -fartyg till förfogande för utförande av ifrågavarande isbrytningsarbeten. Då
den i avtalet stipulerade ersättningen får anses rimlig och avtalsbestämmelserna
i övrigt godtagbara får utskottet föreslå, att riksdagen bemyndigar
Kungl. Majit att med bolaget träffa avtal i enlighet med det preliminära
förslaget.
Enligt nämnda förslag till avtal åtager sig bolaget jämväl viss isbrytning
till hjälp åt västkustfisket. Åtagandet innebär, att bolaget mot viss ersättning
med efter isförhållandena lämpade bogserbåtar biträder fisket vid Hönöklova
och Hönö röd samt, i den mån så låter sig göra med hänsyn till bolagets
andra åtaganden, jämväl vid Marstrand och Varberg. Å andra sidan innebär
åtagandet, som departementschefen framhållit, icke någon förpliktelse för
staten vare sig att taga bolagets tjänster i anspråk eller att eljest ersätta bolaget
för detta dess åtagande. Statens medverkan vid denna isbrytning förutsälier.
alt fiskeflottan på bohus- och hallandskusterna sammanföres till ett
mindre antal platser, där isbrytande fartyg skulle lämna hjälp. Avtalsförslaget
synes utskottet icke innebära en fullt tillfredsställande lösning av västkustfiskets
isbrytarfråga. Särskilt vad beträffar fisket norr örn Lysekil har dess
isbrytningsproblem icke enligt utskottets mening i tillräcklig grad beaktats
i det föreliggande förslaget. Med hänsyn till västkustfiskets betydelse för landet
i dess helhet hade det enligt utskottets mening varit synnerligen önskvärt
örn, såsom i motionerna 1:288 och 11:463 yrkats, isbrytarhjälp kunnat lämnas
vid ett större antal platser än som i avtalsförslaget avses. Såsom departementschefen
framhållit pågår emellertid utredning angående frågan om förstärkning
av isbrytarberedskapen för västkustfisket. Därest utredningen skulle
giva till resultat. att bolagets biträde lämpligen bör lämnas å andra platser
28
Statsutskottets utlåtande nr 204.
än de i avtalet angivna, har departementschefen förutsatt, att Kungl. Majit
kommer att med bolaget söka träffa överenskommelse om sådana jämkningar
i avtalet som härav kunna beröras. Härvid bör det av utskottet ovan angivna
området särskilt komma i fråga. Under sådana förhållanden finner sig
utskottet kunna föreslå, att avtalsförslaget jämväl i denna del godkännes av
riksdagen. Ifrågavarande motioner torde få anses besvarade genom vad utskottet
sålunda anfört.
Utskottet övergår härefter till frågan örn kostnadsberäkningarna, först i
vad avser engångskostnaderna. Vidkommande den föreslagna öresundsisbrytaren
är, såsom i ärendet upplysts, en beräkning av kostnaderna för densamma
i hög grad beroende på vilket propellermaskineri som väljes. Olika
alternativ hava härvidlag framställts. Departementschefen, som ansett att
avgörandet rörande den konstruktion, som väljes för maskineriet i fråga, bör
träffas först i samband med beslutet örn fartygsbyggets igångsättande, har
preliminärt beräknat anskaffningskostnaden för nämnda isbrytare till
5 650 000 kronor, av vilket belopp 2 500 000 kronor befunnits tillräckligt för
att täcka den på nästa budgetår fallande delen av anskaffningskostnaden.
Då icke något torde vara att erinra mot den sålunda uppskattade medelsanvisningen
tillstyrker utskottet, att riksdagen nu anvisar sistnämnda belopp.
Såsom departementschefen framhållit lära de föreslagna statsbidragen till
en var av städerna Malmö och Gävle för byggandet av en isbrytare icke böra
utbetalas förrän dessa fartyg färdigställts. Då detta icke kan beräknas ske
under nästa budgetår, erfordras alltså icke nu någon medelsanvisning.
I fråga örn de årligen reguljära kostnaderna kommer tillkomsten av en ny
statsisbrytare att i första hand föranleda ökade utgifter för såväl drift och
underhåll som bemanning av statens isbrytarfartyg. Departementschefen har
i detta avseende framlagt vissa beräkningar, till vilka utskottet icke nu anser
sig böra taga närmare ställning, då anvisandet av medel för ändamålet för
nästa budgetår icke är erforderligt.
Den plan för ordnande av statens isbrytarverksamhet, som utskottet ovan
tillstyrkt, innefattar, bland annat, att enligt det förordade avtalet med Göteborgs
Bogserings- och Bärgnings Aktiebolag viss förhyrning av isbrytare för
statens räkning skall ske. Härför har beräknats ett anslag av 100 000 kronor,
vilket belopp anses komma att förslå jämväl för förhyrning av isbrytare i de
övriga fall, då statsisbrytama icke räcka till eller lämpligen kunna användas
för den å staten ankommande isbrytarverksamheten. Den sålunda verkställda
kostnadsberäkningen, vilken givetvis är i hög grad osäker, synes utskottet
kunna godtagas. Utskottet tillstyrker alltså, att ett anslag av nämnda storlek
anvisas för nästa budgetår.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
1. att riksdagen må
a) godkänna den av departementschefen i statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 18 februari 1944 förordade
planen för ordnande av statens isbrytarverksamhet,
Statsutskottets utlåtande nr 204.
29
b) besluta anskaffande av ytterligare ett statens isbrytarfartyg
av i huvudsak de dimensioner, som av departementschefen
förordats, för en beräknad kostnad av högst 5 650 000
kronor,
c) bemyndiga Kungl. Majit
att på av departementschefen förordade villkor bevilja en
var av städerna Malmö och Gävle statsbidrag med 33 procent
av kostnaderna för anskaffande av en lokalisbrytare av i
huvudsak de dimensioner och med den maskinstyrka, som i
statsrådsprotokollet över handelsärenden för den 18 februari
1944 angivits
samt att med Göteborgs Bogserings- och Bärgnings Aktiebolag
träffa avtal angående förhyrande av bolaget tillhörande
isbrytande bogserbåtar i huvudsaklig överensstämmelse
med i berörda statsrådsprotokoll angivna förslag
d) för budgetåret 1944/45 under tionde huvudtiteln anvisa
1) till Statens isbrytarverksamhet: Anskaffande av ytterligare
ett statens isbrytarfartyg ett reservationsanslag av
2 500 000 kronor,
2) till Statens isbrytarverksamhet: Förhyrning av isbrytarfartyg
ett förslagsanslag av 100 000 kronor,
e) i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit
ville i enlighet med vad utskottet ovan anfört låta utreda
frågan örn sättet för isbrytningens ordnande utefter norrlandskusten
jämte i samband därmed stående spörsmål;
II. att motionerna I: 280 och II: 452, I: 282 och lii 458,
I: 283 och lii 457, lii 462, I: 287 och lii 464 samt I: 288
och lii 463 må anses besvarade genom vad utskottet ovan
anfört.
Stockholm den 15 juni 1944.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Joh. Nilsson i Malmö,
Oscar Olsson, Pauli, Gränebo, Bernhard Nilsson, Bäckström, Bäcklund, Holmström, Heiding,
Boman och Gillström; samt
från andra kammaren: herrar Törnkvist, Eriksson i Stockholm, Svensson i Grönvik,
Andersson i Prästbol, Persson i Falla, Persson i Tidaholm, Holmdahl, Olsson i Kullenbergstorp,
Wallentheim, Nilsson i Steneberg, Viklund och Lindholm.