Statsutskottets utlåtande nr 196.
1
Nr 196.
Ankom till riksdagens kansli den 13 juni 1944 kl. 1 em.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående
elektrifiering av järnvägslinjen Stockholm—Tillberga
—Köping.
(4:e avd.)
I propositionen nr 279 har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den 12 maj
1944, föreslagit riksdagen att å kapitalbudgeten under Statens affärsverksfonder,
Statens järnvägar, för budgetåret 1944/45 anvisa dels till Förlag för
lån till Stockholm—Västerås—Bergslagens nya jämvägsaktiebolag för elektrifiering
av linjen Stockholm—Tillberga—Köping ett investeringsanslag av
12 500 000 kronor, dels ock till Ytterligare medel till anläggningar för elektrisk
tågdrift ett investeringsanslag av 1 850 000 kronor.
Innevarande års riksdag har bifallit av Kungl. Maj:t framlagt förslag örn
förvärv av aktiemajoriteten i Stockholm—Västerås—Bergslagens nya jämvägsaktiebolag
(prop. nr 186, skriv, nr 276).
Järnvägsstyrelsen har i sin skrivelse den 30 mars 1944 framlagt utredning
och förslag örn elektrifiering av bandelen Stockholm (Tomteboda)—Tillberga
—Köping.
Den totala kostnaden för elektrifieringen har styrelsen, vid
1944 års prisförhållanden, beräknat till 28 740 000 kronor. Den beräkningsbara
besparingen i driftkostnaden genom elektrifieringen uppginge till
1 201 000 kronor eller 4,2 procent av den totala anläggningskostnaden. Motsvarande
procenttal för tidigare undersökta linjer utgjorde:
Procent
Varberg—Herrljunga ................ 3,0
Borås—Alvesta ...................... 2,5
Uddevalla—Herrljunga ....... 1,9
Östersund—Storlien .................. 2,3
Karlskronalinjerna .................. 2,2
Järnvägsstyrelsen meddelar beträffande arbetstiden för den avsedda elektrifieringen
av linjen Stockholm—Köping, att elektrifieringen — därest den beslutades
innevarande år — kan beräknas vara genomförd vid årsskiftet 1946/
47, så att elektrisk drift då skulle kunna upptagas. Elektrifieringen kräver enligt
styrelsen en arbetsinsats, uppskattad till cirka 710 000 dagsverken. Dagsverkena
beräknas fördela sig på industri, montage och grovarbete med respektive
430 000, 42 000 och 238 000. Under budgetåret 1944/45 beräknas komma
att uttagas inalles cirka 450 000 dagsverken.
Bihang till riksdagens protokoll 19ii. 6 sami. Nr 196.
1
2
Statsutskottets utlåtande nr 196.
Vad angår materialbehovet har järnvägsstyrelsen meddelat, att för elektrifieringen
beräknas åtgå 4 720 ton järn — exklusive eventuellt erforderligt
järn för Täler och dylikt — 990 ton koppar och 650 ton bly samt att av
den sålunda beräknade kopparförbrukningen cirka 190 ton väntas belöpa sig
på första arbetsåret och cirka 400 ton på vartdera av de båda följande
åren.
Vidare framhåller styrelsen att, örn elektrifieringen i enlighet med nyss
nämnda planläggning utföres under den närmaste treårsperioden, kostnaderna
och därmed medelsbehovet för densamma beräknas fördela sig med
13 000 000, 13 000 000 och 2 740 000 kronor på respektive budgetår. Frånräknas
i det förstnämnda delbeloppet ingående, till 560 000 kronor beräknad
andel av kostnaderna för en ny omformarstation i stockholmstrakten, för
vilken medel böra anvisas under anslagsrubriken Anläggningar för elektrisk
tågdrift, minskas medelsbehovet för budgetåret 1944/45 för Västeråsbanans
del från 13 000 000 till i runt tal 12 500 000 kronor. Härtill kommer ett på
budgetåret 1944/45 belöpande medelsbehov av 1 850 000 kronor för nyssnämnda
omformarstation.
Utlåtanden hava i ärendet avgivits av statens industrikommission, telegrafstyrelsen,
riksräkenskapsverket och chefen för försvarsstaben, vilken sistnämnde
chef emellertid uttalat, att ur försvarssynpunkt linjerna Boden—
Haparanda och Uddevalla—Herrljunga borde elektrifieras tidigare än linjen
Stockholm—Tillberga—Köping.
Departementschefen har för egen del anfört bland annat följande.
Vid anmälan av frågan om elektrifiering av järnvägslinjen Östersund—
Storlien (propositionen 1943: 195) hade jag att taga ståndpunkt till spörsmålet
om elektrifieringsarbetenas omfattning under de närmaste åren. I anslutning
till föreliggande utredning utgick jag därvid från att, även örn elektrifieringsarbetena
begränsades till enbart nämnda linje, förutsättningar skulle
kunna föreligga för att några år framåt bibehålla statens järnvägars elektrifieringsorganisation
vid godtagbar effektivitet ur beredskapssynpunkt. Vid
sådant förhållande och med beaktande såväl av kravet på återhållsamhet
i fråga örn nya kapitalinvesteringar som av rådande knapphet på material
och arbetskraft förordade jag, med avvikelse från järnvägsstyrelsens i ärendet
framlagda förslag, att elektrifieringsarbetena skulle — bortsett från fullföljande
av pågående, numera färdigställda elektrilieringsföretag i Skåne —
tills vidare begränsas till linjen Östersund—Storlien, vilken beräknades kunna
öppnas för elektrisk drift i mitten av år 1946,
Enligt vad järnvägsstyrelsen framhållit har det nu visat sig vara förenat
med svårigheter att med enbart det år 1943 beslutade elektrifieringsföretaget
utnyttja den till ett minimum reducerade elektrifieringsorganisationen. De begränsningar
i möjligheterna till en rationell arbetsorganisation, som betingas
av klimatförhållandena i Norrland, göra det önskvärt att en komplettering
av arbetsprogrammet med något till sydligare delar av landet förlagt elektrifieringsföretag
kan komma till stånd. Utan en sådan komplettering torde med
hänsyn till nu förebragta omständigheter det hittills beslutade elektrifieringsprogrammet
åtminstone mot slutet av nästkommande år och därefter bliva
för knappt såsom arbetsunderlag för den elektrifieringsorganisation inom
statens järnvägar, vars uppehållande måste anses vara av betydande vikt ur
försvarsberedskapssynpunkt.
Statsutskottets utlåtande nr 196.
3
Då det gällt att bedöma, vilket elektrifieringsföretag som vid en komplettering
av arbetsprogrammet borde i första hand ifrågakomma, har järnvägsstyrelsen
erinrat, att styrelsen år 1943 för sin del föreslagit en elektrifiering
av linjen Varberg—Borås—Herrljunga—Uddevalla parallellt med elektrifieringen
av linjen Östersund—Storlien samt att 1943 års riksdag uttalat sig
för att förstnämnda linje borde omläggas för elektrisk drift så snart tidsförhållandena
det medgåve. För egen del har jag i riksdagsdebatten om elektrifiering
av linjen Östersund—Storlien anslutit mig till tanken på en turordning
i elektrifieringsarbetena, enligt vilken omläggning till elektrisk drift av
linjen Varberg—Borås—Herrljunga—Uddevalla borde komma närmast efter
nu pågående elektrifieringsarbeten. Fråga har sedermera uppkommit örn
elektrifiering inom en relativt nära framtid av linjen Lund—Kävlinge—
Landskrona med bilinjen Landskrona—Billeberga (jfr interpellationssvar i
första kammaren den 15 mars 1944, prot. nr 10, s. 14).
Spörsmålet om elektrifieringsprogrammets inriktning för den närmaste
framtiden har emellertid kommit i ett ändrat läge genom det beslut, som
numera fattats om förstatligande av driften vid de järnvägar, vilka ägas
och drivas av Stockholm—Västerås—Bergslagens nya järnvägsaktiebolag.
Enligt det förslag, som nyligen godkänts av riksdagen, skall staten från och
med den 1 juli 1944 förvärva aktiemajoriteten i nämnda bolag. Vid framläggandet
av detta förslag har förutsatts, att bolagets järnvägar inom en
nära framtid skulle bliva direkt inlemmade i statsbanenätet. Vid sådant förhållande
har järnvägsstyrelsen funnit en elektrifiering av Västeråsbanans
huvudlinjer böra i första hand ifrågakomma. Den utredning, som järnvägsstyrelsen
i ärendet förebragt, har synts styrelsen giva vid handen, att ur de
olika synpunkter, vilka vid elektrifieringsfrågans behandling komma i betraktande,
Västeråsbanans trafikstarkaste bansträckor böra komma i fråga
till elektrifiering framför andra ännu icke elektrifierade järnvägar inom
landet.
Jag vill i detta sammanhang erinra, att investeringsutredningen i sitt nyligen
avgivna betänkande med förslag till investeringsreserv av statliga, kommunala
och statsunderstödda anläggningsarbeten för budgetåret 1944/45 (SOU
1944: 12 och 13) ingående behandlat frågan, vilka banelektrifieringsarbeten
som borde upptagas i en dylik reserv att utnyttjas vid en eventuell arbetsmarknadskris
i samband med ett vapenstillestånd. Investeringsutredningen
har därvid uttalat sig för att — sedan frågan örn statsförvärv av Västeråsbanan
syntes komma att lösas inom den närmaste framtiden — elektrifiering
av linjen Stockholm—Tillberga—Köping borde komma i främsta rummet
bland elektrifieringsarbetena. Sedan utredningen erfarit, att järnvägsstyrelsen
avsåge att i vanlig ordning framlägga förslag om påbörjande av elektrifiering
av Västeråsbanan, har utredningen i sina investeringsplaner redovisat detta
företag bland de ordinarie arbetena för budgetåret 1944/45. Såsom investeringsreserv
har utredningen främst upptagit elektrifiering av linjen Lund—
Kävlinge—Landskrona med Landskrona—Billeberga samt påbörjande av
elektrifiering av linjen Varberg—Borås—Herrljunga—Uddevalla. Med hänsyn
till de speciella arbetsmarknadsförhållandena inom Västernorrlands län har
utredningen vidare såsom investeringsreserv upptagit vissa banförbättringsarbeten
å ostkustbanan nied bilinjer, avsedda såsom förberedelse till en kommande
elektrifiering av nämnda bana.
Då staten enligt de av riksdagen godkända preliminära avtalen från och
med den 1 juli 1944 erhåller bestämmanderätten över Västeråsbanan, anser
jag för egen del starka skäl tala för ali en elektrifiering av den i nämnda
liana ingående huvudlinjen Stockholm—Tillberga—Köping omedelbart kom
-
4
Statsutskottets utlåtande nr 196.
mer till stånd. Bland de rationaliseringsåtgärder, för vilka statsförvärvet av
Västeråsbanan öppnar möjlighet, framstår med hänsyn till denna järnvägslinjes
särskilda transportuppgifter en elektrifiering såsom mycket betydelsefull.
Den föreliggande utredningen visar också, att en elektrifiering av ifrågavarande
linje kan väntas giva bättre ekonomiskt utbyte än omläggning till
elektrisk drift av varje annan i statens hand varande, ännu ej elektrifierad
järnvägslinje. Med anledning av vad försvarsstabschefens utlåtande innehåller
beträffande den militära betydelsen av elektrifieringens framförande till
Örebro—Krylbo-banan vill jag erinra, hurusom i propositionen 1944: 186
förutsatts, att elektrifieringen jämväl borde omfatta den trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund tillhöriga sträckan Köping—Frövi samt att järnvägsstyrelsen
härom skulle söka uppnå överenskommelse med nämnda bolag. Järnvägsstyrelsen
har också i sitt förslag beträffande energiförsörjningens ordnande
räknat med en sådan utsträckning av elektrifieringen.
På grund av vad här anförts är jag beredd att i enlighet med järnvägsstyrelsens
förslag tillstyrka en omedelbar elektrifiering av bansträckan Stockholm—Tillberga—Köping,
oavsett den förskjutning i det hittills tänkta elektrifieringsprogrammet,
som härav föranledes.
I likhet med järnvägsstyrelsen och investeringsutredningen anser jag, att
företaget bör upptagas såsom ordinarie arbete att utföras oavsett huruvida
förhållandena påkalla ianspråktagande av arbeten avsedda såsom investeringsreserv
vid en arbetsmarknadskris.
Av industrikommissionens utlåtande framgår, att svårigheter föreligga att
tillgodose det för elektrifieringen föreliggande behovet av vissa metaller,
främst koppar. I viss mån komma metallsvårigheterna att ökas på grund av
det behov av koppar och bly, som för Olektrifieringsarbetets genomförande
uppstår jämväl för vissa kabelanläggningar i och för undanflyttning av
telegrafverkets ledningar. Kommissionen har dock ansett sig kunna tillstyrka
elelctrifieringsföretagets genomförande under förutsättning bland annat, att
koppar för vissa ändamål såväl vid detta företag som för elektrifieringen ar
linjen Östersund—Storlien utbytes mot aluminium, varigenom en minskning
av kopparbehovet inträder. Enligt min mening är här ifrågavarande elektrifieringsföretag
såväl ur järnvägsekonomisk synpunkt som med hänsyn till
försvarsberedskapen av den betydelse, att dess igångsättande bör beslutas oavsett
rådande vanskligheter i materialhänseende. Frågan om möjligheterna att
förbättra kopparförsörjningen är för närvarande föremål för övervägande.
På resultaten av detta övervägande torde få bero, i vad mån den av järnvägsstyrelsen
planerade takten för företagets utförande kan behöva jämkas.
Utskottet. Av utredningen framgår att järnvägslinjen Stockholm—Tillberga—Köping
i fråga om trafikomfattning väl kan mäta sig med statens järnvägars huvudlinjer,
vartill som ytterligare skäl för en elektrifiering talar att den å banan
framförda tunga godstrafiken liksom persontrafiken av förortskaraktär är
särskilt betydande. Med åberopande av vad sålunda och i övrigt i propositionen
anförts får utskottet tillstyrka densamma.
Genom ett beslut om elektrifiering av linjen Stockholm—Tillberga—Köping
skulle uppstå en ytterligare förskjutning av elektrifieringen av linjerna Varberg—Borås—Herrljunga—Uddevalla.
Såsom av 1943 års riksdag framhållits
får det emellertid bestämt förväntas att så snart tidsförhållandena det
medgiva förslag framlägges örn den elektriska driftens utsträckning jämväl
till nämnda linjer.
Statsutskottets utlåtande nr 196.
5
Med åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen må under statens affärsverksfonder, statens
järnvägar, för budgetåret 1944/45 anvisa
a) till Förlag för lån till Stockholm—Västerås—Bergslagens
nya järnvägsaktiebolag för elektrifiering av linjen
Stockholm—Tillberga—Köping ett investeringsanslag av
12 500 000 kronor;
b) till Ytterligare medel till anläggningar för elektrisk tågdrift
ett investeringsanslag av 1 850 000 kronor.
Stockholm den 13 juni 1944.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Joh. Nilsson i Malmö,
Pauli, Gränebo, Sven Larsson, Bernhard Nilsson, Bäckström, Bäcklund, Holmström, Karl
Andersson, Gustaf Iwar Anderson och Ivar Persson; samt
från andra kammaren: herrar Törnkvist, Skoglund i Doverstorp, Eriksson i Stockholm,
Svensson i Grönvik, Andersson i Prästbol, Danielsson, Ward, Persson i Falla, Persson i
Tidaholm, Olsson i Kullenbergstorp, fru Alvén och herr Åkerström.
Bihang till riksdagens protokoll 19H. 0 sami. Nr 196.
2