24

Statsutskottets utlåtande nr 162.

Nr 162.

Ankom till riksdagens kansli den 30 maj 1944 kl. 1 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Majus proposition angående
den centrala organisationen för utlänningskontrollen.

(3:e avd.)

I propositionen nr 254 Ilar Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 14 april 1944, föreslagit
riksdagen att för budgetåret 1944/45 såsom förslagsanslag anvisa till
Utlänningskommissionen: Avlöningar 700 000 kronor och till Utlänningskommissionen:
Omkostnader 150 000 kronor.

Krigsårens starkt ökade tillströmning av utlänningar till vårt land har
medfört betydande påfrestningar för den centrala utlänningskontrollen. En
omprövning av den nuvarande, år 1937 tillkomna organisationen har i olika
sammanhang dryftats. Senast har förslag till viss omorganisation framlagts
av 1943 års utlänningssakkunniga, vilka jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 21 april 1943 tillkallats för att inom justitiedepartementet biträda med
en översyn av gällande utlänningslag och vad därmed äger samband. Sedan
remissbehandlingen av utlänningssakkunnigas förslag, som överlämnades
med skrivelse den 13 februari 1944, avslutats, har ärendet varit föremål för
ytterligare beredning inom socialdepartementet.

Gällande bestämmelser och organisation.

De sakkunniga hava framhållit att utlänningsärendena, förutom av Kungl.
Majit, handläggas i huvudsak av fyra olika slag av myndigheter, nämligen
utrikesdepartementet, socialstyrelsen, länsstyrelserna och polismyndigheterna.
Sålunda ankommer på Kungl. Majit eller länsstyrelse att meddela utvisningsbeslut
samt på vederbörande tjänsteman i utrikesdepartementet att
meddela inresevisering, vare sig med eller utan tillstånd till arbetsanställning.
Polismyndighet äger i vissa fall besluta örn avvisning av utlänning,
som ankommer till riket.

Huvuddelen av ifrågavarande ärenden ankomma emellertid på socialstyrelsen.
Styrelsen har sålunda att meddela uppehållsvisering och arbetsvisering
samt avgöra ärenden om avvisning av utlänning, som påstår sig vara
politisk flykting. Vidare ankommer på styrelsen att meddela förpassningsbeslut,
förordna örn omhändertagande av utlänning i förläggning samt avgöra
vissa ärenden angående tillstånd för utlänning att vistas i vissa delar av riket.
I anslutning till reglerna om tillstånd av olika slag för utlänningar, som uppe -

Statsutskottets utlåtande nr 162.

25

hålla sig här, har socialstyrelsen jämväl att genom kontroll övervaka, att tillståndsreglerna
iakttagas. Med ledning av ingivna anmälningar skall styrelsen
föra register över utlänningar, som vistas i riket.

I vissa ärenden inhämtar socialstyrelsen yttrande av polismyndighet, länsstyrelse
eller offentlig arbetsförmedling.

Innan socialstyrelsen meddelar förpassningsbeslut eller beslut örn omhändertagande
av utlänning i förläggning, skall yttrande inhämtas från utlänningsnämnden.
Denna nämnd består av tre personer, förordnade av Kungl.
Majit.

Inom socialstyrelsen handläggas utlänningsärendena dels å utlänningsbyrån
dels å avdelningen för utlänningsförläggningar.

Å utlänningsbyrån, som tillkom i samband med ikraftträdandet av 1937
års utlänningslag, handläggas huvudsakligen ärenden rörande meddelande
och förlängning av uppehålls- och arbetsvisering samt ärenden rörande avvisning,
förpassning och internering. I februari 1944 utgjordes byrån av en
byråchef som chef, tre sekreterare, en byråinspektör, en biträdande byråinspektör,
fyra notarier och fyra amanuenser som föredragande ävensom cirka
etthundratjugu kvinnliga biträden och två expeditionsvakter.

Utlänningsärendena ha ökat från 47 000 år 1938 till 105 000 år 1943. Då
för närvarande i medeltal cirka 350 ärenden per dag handläggas på utlänningsbyrån,
kommer det faktiska avgörandet i övervägande antalet fall att träffas
av den sekreterare, notarie eller amanuens, som handhar ärendena såsom
föredragande. Endast i tveksamma fall föredragas ärenden rörande uppehållsoch
arbetsvisering för byråchefen eller generaldirektören.

På avdelningen för utlänningsförläggningar, som inrättades jämlikt Kungl.
Majis förordnande den 17 maj 1940, handläggas på socialstyrelsen ankommande
ärenden rörande planläggning, anordnande och drift av för utlänningars
omhändertagande avsedda förläggningar, ärenden rörande disciplinen
och ordningen inom sådana förläggningar samt rörande där omhändertagna
utlänningars förflyttning till andra förläggningar eller deras tagande i förvar.

Avdelningen förestås av en särskilt förordnad chef, benämnd överinspektör
för utlänningsförläggningar. Denna har till uppgift att i egenskap av
adjungerad ledamot av socialstyrelsen handlägga till avdelningen hörande
ärenden ävensom utföra erforderlig inspektion av utlänningsförläggningar.
I övrigt utgöres avdelningen av två sekreterare, en kamrerare, en notarie, en
revisor, två amanuenser, två kuratorer samt nio kvinnliga biträden och en
expeditionsvakt.

Till avdelningen för utlänningsförläggningar är på visst sätt ansluten statens
flylctingsnämnd. Nämnden, som består av fem personer, förordnade av Kungl.
Maji, har till uppgift att handlägga ärenden om bidrag av statsmedel till flyktingskommittéer
samt om direkt understöd av statsmedel åt utlänning, som icke
erhåller hjälp genom flyktingskommitté.

Förslag till omorganisation av (leii centrala utlänningskontrollen.

Det av 1943 års utlänningssakkunniga i en den 13 februari 1944 dagtecknad
promemoria framlagda förslaget avser inrättandet av ett fristående centralt
organ för handläggningen av utlänningsärendena, förslagsvis benämnt utlänningsinspektionen.
Detta organ skulle i huvudsak övertaga både socialstyrelsens
och utrikesdepartementets utlänningsärenden.

Do sakkunniga framhålla inledningsvis de stora påfrestningar, för vilka
den nuvarande organisationen för utlänningsärendenas behandling utsatts

26

Statsutskottets utlåtande nr 162.

under den senaste tiden till följd av den väsentliga ökningen, särskilt under
år 1943, av antalet härvarande utlänningar. Antalet utländska medborgare
i riket, som vid utgången av år 1942 uppgått till 29 000, hade vid 1943 års
utgång ökats till 49 000. Den härav föranledda ökade arbetsbelastningen hade
huvudsakligen drabbat socialstyrelsen såsom det centrala ämbetsverket för
utlänningsärenden. De sakkunniga yttra härom bland annat, att antalet
utlänningsärenden som ankomme på socialstyrelsen de första åren efter utlänningsbyråns
inrättande varit tämligen konstant, omkring 50 000, men
att därefter inträtt en kraftig stegring. År 1942 uppgick antalet sålunda
till omkring 70 000 och år 1943 till över 105 000, trots att under sistnämnda
år åtgärder vidtogos för att nedbringa ärendenas antal, bland annat avskaffande
av skyldighet för skandinaver och estlandssvenskar att hava arbetstillstånd.
Även ärenden av ny art ha under årens lopp tillkommit främst
sammanhängande med de på grund av krigsförhållandena upprättade förläggningarna
för omhändertagande av utlänningar.

Enligt de sakkunnigas mening kan den inträdda ökningen av utlänningsärendenas
antal icke anses vara tillfällig. Man måste tvärtom räkna med
möjligheten av att nya stora grupper utlänningar komma att söka sig till
vårt land.

De sakkunniga ha ansett angeläget, att en bättre organisation tillskapas
för utlänningsärendenas behandling. De sakkunniga, som i sådant syfte
övervägt olika möjligheter och i första hand diskuterat en förstärkning av
socialstyrelsens organisation men funnit en dylik lösning icke tillfredsställande,
ha stannat vid att föreslå en överflyttning av utlänningsärendena
från socialstyrelsen till ett fristående organ, utlänningsinspelctionen, under
ledning av en överdirektör. De sakkunniga framhålla emellertid, att detta
förslag icke innebure någon slutgiltig lösning av frågan om utlänningsärendenas
centrala behandling. Organisationen skulle endast vara att betrakta
som ett provisorium i avbidan på erfarenheter rörande behovet av ett fristående
centralt organ för utlänningsärenden även under normala förhållanden.

De sakkunniga ha jämväl till övervägande upptagit frågan örn överflyttande
av inreseärendena från utrikesdepartementet till utlänningsinspektionen
och ha därvid funnit övervägande skäl tala för en
sådan överflyttning. Därvid skulle dock ärenden rörande viseringar för utländska
diplomater och likställda, å vilka utlänningsförfattningarnas allmänna
föreskrifter icke äro tillämpliga, fortfarande handläggas i utrikesdepartementet.
De sakkunniga anföra som motiv för denna överflyttning bland annat att
utlänningsärendenas uppdelning mellan utrikesdepartementet och socialstyrelsen
medförde ett icke obetydligt dubbelarbete. Kompetensfördelningen
kunde även medföra bristande enhetlighet vid ärendenas avgörande.

De sakkunniga ha jämväl behandlat frågorna örn den föreslagna utlänningsinspektionens
ämbetsbefattning, organisation, personal m. m.

Beträffande personalen ha de sakkunniga med hänsyn till den föreslagna
organisationens provisoriska karaktär icke räknat med inrättande

.Statsutskottets utlåtande nr 162.

27

av ordinarie eller extra ordinarie befattningar i utlänningsinspektionen. De
sakkunniga ha i stället ansett lämpligt att tillämpa samma förfarande, som
tillämpats vid överförande för tjänstgöring hos statens arbetsmarknadskommission
av vissa befattningshavare hos socialstyrelsen (Kungl, brev den 7 maj
1940). Föreskrift borde sålunda meddelas örn fullgörande tillsvidare av den
tjänstgöringsskyldighet, som ålåge ordinarie och extra ordinarie befattningshavare
å socialstyrelsens utlänningsavdelningar, i utlänningsinspektionen. Befattningshavarna
skulle därvid i tjänsten vara underställda inspektionen, vilken
i socialstyrelsens ställe skulle giva föreskrifter örn deras tjänstgöring samt
örn deras semester och annan ledighet. Ändring skulle icke ske i befattningshavarnas
rätt till avlöning och andra förmåner av tjänsten.

Vid beräkningen av utlänningsinspektionens personalbehov ha de sakkunniga
i huvudsak utgått från den för utlänningsärendenas handläggning nu
tillgängliga personalen i socialstyrelsen och utrikesdepartementet. De sakkunniga
ha därvid beaktat, att redan nu ett visst behov av personalförstärkning
kunde anses föreligga på grund av den senaste tidens utveckling.

De sakkunniga ha verkställt en preliminär beräkning rörande kostnaderna
för utlänningsinspektionen. Avlöningskostnaderna ha därvid
beräknats med utgångspunkt från det nyss angivna personalbehovet,
medan medelsbehovet för omkostnader beräknats med ledning av utgifterna
för socialstyrelsens utlänningsavdelningar för motsvarande ändamål under
år 1943. Med dessa utgångspunkter ha de sakkunniga framlagt preliminära
förslag till utgiftsstat för utlänningsinspektionen, varvid kostnaderna för
avlöningar beräknats till 729 200 och för omkostnader till 135 000 kronor.
I anslutning till dessa kostnadsberäkningar påpeka de sakkunniga, att
omorganisationen medförde vissa engångskostnader, vilka kunde beräknas
till omkring 50 000 kronor.

De sakkunniga ha slutligen framlagt vissa författningsförslag, nämligen
dels förslag till lag örn överflyttande å utlänningsinspektionen av vissa uppgifter,
som enligt utlänningslagen tillkomma socialstyrelsen, dels förslag till
kungörelse med vissa bestämmelser i anledning av lagen om överflyttande å
utlänningsinspektionen av vissa uppgifter, som enligt utlänningslagen tillkomma
socialstyrelsen, dels ock förslag till instruktion för utlänningsinspektionen.

Yttranden.

Över den av utlänningssakkunniga framlagda promemorian ha yttranden
avgivits av socialstyrelsen, statskontoret, chefen för försvarsstaben, säkerhetschefen,
statens arbetsmarknadskommission, Överståthållarämbetet samt
länsstyrelserna i Malmöhus, Värmlands, Jämtlands och Norrbottens län ävensom
landsfogden i Värmlands län.

Statens arbetsmarknadskommission understryker de sakkunnigas uttalande,
att centralorganet bör få en rent provisorisk karaktär i avbidan på erfarenheter
rörande behovet av ett fristående centralt organ för utlänningsärenden även
under normala förhållanden. Med hänsyn härtill finner kommissionen det

28

Statsutskottets utlåtande nr 162.

riktigare, att centralmyndigheten organiseras som en kommission eller nämnd
med representanter exempelvis för socialstyrelsen, utrikesdepartementet och
säkerhetstjänsten men även för kommissionen, så att arbetsmarknadssynpunkter
kunde framföras och vinna beaktande redan vid principavgöranden örn utlänningars
inresa och uppehåll i riket. Möjligen borde även arbetsmarknadens
parter vara representerade i centralorganets ledning.

Arbetsmarknadskommissionens förevarande förslag har avstyrkts av socialstyrelsen,
som framhållit, att den enda praktiskt möjliga utvägen att få en
snabbt och effektivt arbetande organisation på här ifrågavarande område vore
att utlänningsinspektionen ställes under ledning av en chef, som på tjänstemannaansvar
får träffa de erforderliga avgörandena. Skulle man däremot
låta representanter för ett flertal olika intressen och synpunkter också deltaga
i och bli ansvariga för besluten, bleve organisationen ytterligt tungrodd
och kunde med hänsyn till ärendenas art knappast fungera.

Beträffande den centrala utlänningsmyndighetens ämbetsuppgifter
i övrigt har statens arbetsmarknadskommission föreslagit en
väsentlig begränsning i förhållande till sakkunnigförslaget, nämligen genom
en överflyttning av ärendena örn arbetstillstånd för här i riket varande utlänningar
till kommissionen jämte viss begränsning av utlänningsmyndighetens
prövningsrätt rörande arbetstillstånd i samband med inreseviseringar.
Kommissionen har därvid framhållit, att den eller dess underlydande organ
redan nu bedreve viss sådan verksamhet. Den grundläggande förutsättningen
för att flyktingproblemet skulle kunna bemästras på ett tillfredsställande
sätt finge anses vara, att kommissionen och dess organ kunde bereda flyktingarna
arbetsanställningar, med vilka de kunde känna sig någorlunda till
freds. Flyktingarnas utplacerande i arbete måste emellertid äga rum under
hänsynstagande jämväl till den svenska arbetskraften, så att denna icke
kände sig obehörigen tillbakasatt i förhållande till utlänningarna. Arbetsmarknadskommissionen
och dess organ borde därvid icke vara bundna av
föreskrifter, meddelade av det centrala utlänningsorganet, i vidare mån än
som kunde anses erforderligt med hänsyn till den uppsikt och övervakning,
som utlänningarna i större eller mindre grad måste vara underkastade under
sin vistelse här i riket. Enligt kommissionens mening vöre det av vikt, att
man vid den ifrågasatta omorganisationen av det centrala utlänningsorganet
beaktade angelägenheten av att kommissionen i sin egenskap av arbetsförmedlingsorgan
för flyktingarna erhölle all den rörelsefrihet, som ur säkerhetssynpunkt
vore möjlig.

Vid tillgodoseendet av kommissionens bestämmanderätt i fråga örn tillståndspliktig
utlännings placering på arbetsmarknaden torde nian enligt kommissionens
mening av praktiska skäl få skilja på fall, då arbetstillstånd sökes i
samband med utlännings inresa i landet, och de fall, då tillstånd sökes för utlänning,
som redan befinner sig i riket. I de förstnämnda fallen borde kommissionen
— således icke det lokala arbetsförmedlingsorganet — vara obligatorisk
remissinstans. I de senare fallen borde arbetstillstånd meddelas av
kommissionen.

Statsutskottets utlåtande nr 162.

29

Beträffande förslaget om överföring av arbetstillståndsärendenas handläggning
till kommissionen har socialstyrelsen bland annat anfört att uppehållsoch
arbetstillstånd icke kunde åtskiljas i praktiken. Styrelsen ville på det bestämdaste
avstyrka kommissionens nu ifrågavarande förslag, vilket enligt styrelsens
mening skulle vara ägnat att i hög grad försvåra utlänningskontrollens
handhavande. Härtill komme att förslaget med säkerhet skulle i
väsentlig grad fördröja ärendenas handläggning, verka förvirrande på den
sökande allmänheten, ej minst utlänningarna själva, och föranleda onödigt
dubbelarbete.

Departementschefen.

Departementschefen har för egen del anfört följande.

Den starkt ökade flyktingströmmen under sista åren har onekligen utsatt
den centrala organisationen för handläggning av utlänningsärendena för stora
påfrestningar och stundom ställt de berörda myndigheterna inför svårigheter,
som de icke förmått att på ett i alla avseenden tillfredsställande sätt bemästra.
Då organisationen utformades i samband med antagandet av den ännu gällande
utlänningslagen av år 1937, hade man knappast heller anledning att
räkna med uppkomsten av utlänningsproblem av sådan räckvidd, som vi haft
att möta under sista åren. Huru situationen kan komma att gestalta sig under
den närmaste framtiden, är omöjligt att nu bedöma. En återgång till normala
förhållanden torde dock icke vara att förvänta omedelbart efter ett fredsslut,
och vi måste vara beredda på att möta utlänningsproblem av än större räckvidd.

Det förslag, som 1943 års utlänningssakkunniga framlagt i en promemoria
den 13 februari 1944, avser att råda bot på de organisatoriska olägenheter, som
framträtt under de gångna åren, och att få till stånd en enhetlig, effektivt
arbetande organisation för handläggning av utlänningsärendena.

Det av utlänningssakkunniga framhållna behovet av en starkare och enhetligare
central organisation för handläggningen av utlänningsärendena kan jag
väl vitsorda. För att ernå den erforderliga förbättringen av utlänningsorganisationen
synes man ha att välja mellan tre olika vägar, antingen att vidtaga
åtgärder för att inom socialstyrelsens ram få till stånd en mera fristående,
effektivt arbetande utlänningskontroll eller att överflytta utlänningsärendena
till statens arbetsmarknadskommission eller slutligen att i enlighet med sakkunnigförslaget
för ändamålet, åtminstone provisoriskt, tillskapa en särskild
självständig organisation. Av de hörda remissmyndigheterna har endast Överståthållarämbetet
avstyrkt bortflyttandet av utlänningsärendena från socialstyrelsen.
Ämbetet har därvid bland annat framhållit de speciella förutsättningar,
styrelsen genom sin kännedom örn arbetsmarknadsförhållandena hade
för att bedöma utlänningsärendena. Alternativet att överflytta utlänningsärendena
i allmänhet till statens arbetsmarknadskommission har icke närmare
dryftats av myndigheterna. Kommissionen har själv endast påyrkat, att handläggningen
av arbetstillståndsärenden för härvarande utlänningar skulle överflyttas
till kommissionen. Flertalet remissmyndigheter har tillstyrkt de sakkunnigas
förslag om ett särskilt organ för utlänningsärendena. Ett par myndigheter
har därvid ifrågasatt, om centralmyndigheten icke hellre borde organiseras
såsom kommission eller nämnd än som ämbetsverk; detta skulle enligt
deras uppfattning bättre svara mot dess karaktär av provisorisk kristidsmyndighet.

30

Statsutskottets utlåtande nr 162.

Jag delar uppfattningen om önskvärdheten att åtminstone tills vidare flytta
bort utlänningsärendena från socialstyrelsens ämbetsområde. En sådan åtgärd
framstår för närvarande såsom påkallad även av hänsyn till behovet att styrelsen
mera skulle kunna ägna sig åt sina egentliga, socialvårdande arbetsuppgifter.

Ett viktigt motiv till utlänningsärendenas förläggning till socialstyrelsen
var styrelsens uppgifter såsom tillsynsmyndighet för den offentliga arbetsförmedlingsverksamheten.
Ärendena rörande den offentliga arbetsförmedlingen
överflyttades emellertid under våren 1940 tills vidare till arbetsmarknadskommissionen.
Att nu låta kommissionen omhändertaga utlänningsärendena skulle
innebära ett fullföljande av denna linje. Även örn tillgodoseendet av de vid
utlänningskontrollen nödvändiga säkerhetssynpunkterna kan sägas vara en
för kommissionen relativt främmande uppgift, synes man i vart fall icke i princip
kunna avvisa tanken på en sådan överflyttning. Den nuvarande omfattningen
av socialstyrelsens utlänningsavdeiningar måste emellertid framkalla
tvekan om den organisatoriska lämpligheten av en dylik åtgärd för närvarande.
Härtill kommer, att förhållandena på arbetsmarknaden snabbt nog kunna förändras
och ställa kommissionen inför mera maktpåliggande uppgifter än för
närvarande. Jag har för den skull icke ansett mig nu böra ifrågasätta en sådan
vidgning av kommissionens ämbetsområde.

Den möjlighet, som då återstår, är att för handläggning av utlänningsärendena
tillskapa ett självständigt centralorgan. Denna linje anser jag
för närvarande vara den lämpligaste utvägen.

Det nya centrala utlänningsorganet bör, såsom från olika håll framhållits, i
avbidan på erfarenheter från mer normala förhållanden erhålla karaktären av
ett provisorium. Med denna karaktär överensstämmer bäst att organisera utlänningsmyndigheten
såsom kommission och icke, på sätt de sakkunniga föreslagit,
såsom ett ämbetsverk under ledning av en överdirektör. Även om den
ena eller andra organisationsformen icke torde behöva ha avgörande betydelse
för provisoriets varaktighet, har jag efter övervägande av olika på frågan
inverkande omständigheter stannat vid att i detta fall förorda formen av
kommission. I denna utlänningskommission böra finnas representanter förde
viktigare intressen, som äro att beakta vid bedömningen av utlänningsärendena.
Det torde få ankomma på Kungl. Majk att meddela föreskrifter rörande
kommissionens sammansättning. Av vikt är att ordföranden instruktionsmässigt
erhåller sådan beslutanderätt, att organisationen kan arbeta tillräckligt
snabbt.

Beträffande utlänningskommissionens ämbetsområde ha, såvitt angår inreseärendenas
handläggning, olika meningar gjort sig gällande bland
de sakkunniga. Dessa ärenden omhänderhavas nu av passexpeditionen i utrikesdepartementet.
De sakkunnigas majoritet har med hänsyn till det nära
sambandet mellan inrese- och uppehållsärendena samt de betydande olägenheter,
som följt av den nuvarande uppdelningen, föreslagit en överflyttning
till den nya centrala utlänningsmyndigheten jämväl av inrese viseringarna
utom i fråga om utländska diplomater och likställda, medan två reservanter
ansett nuvarande ordning i huvudsak böra bibehållas med hänsyn till dessa
ärendens utrikespolitiska betydelse. Enligt majoritetens mening skulle överflyttningen
medföra även betydande organisatoriska och statsfinansiella fördelar.
I samband härmed må erinras örn den av besparingsberedningen tidigare
beräknade kostnadsminskning, som skulle följa av en sammanslagning av
passexpeditionen och utlänningsbyrån och uppgå till något över 90 000 kronor
för år. Majoriteten har emellertid understrukit betydelsen av att en intim samverkan
upprätthålles mellan utlänningsmyndigheten och utrikesdepartementet

Statsutskottets utlåtande nr 162.

31

samt i sådant syfte föreslagit, att tjänstemän från departementet skulle placeras
där med uppdrag att handlägga inreseärendena och ombesörja den dagliga
kontakten med departementet. Någon ändring av Kungl. Majlis stadga
angående statsdepartementen har i samband därmed icke föreslagits, utan på
Kungl. Majit ankommande inreseärenden skulle alltfort anmälas på utrikesdepartementets
föredragning. Sakkunnigmajoriteten har betonat, att överinseendet
över inreseärendenas behandling sålunda även i fortsättningen skulle
utövas av utrikesministern. Reservanterna ha ansett de nu nämnda anordningarna
icke utgöra en tillräcklig garanti för utrikesledningens inflytande
över dessa ärenden. Som ett praktiskt skäl för inreseärendenas handläggning
i utrikesdepartementet ha de framhållit, att viseringsärendena utomlands ålåge
beskickningarna och konsulaten, till vilka förbindelserna måste gå över departementet
och för vilka instruktioner borde meddelas av departementet. Frågor
örn nödfallsviseringar kunde dock enligt reservanternas mening utan olägenhet
överflyttas till utlänningsmyndigheten.

Kemissmyndigheterna ha, med undantag av säkerhetschefen, förordat en
överflyttning av inreseärendena till den särskilda utlänningsmyndigheten. I
flera fäll ha olägenheterna av den nuvarande uppdelningen i handläggningen
av utrikesärendena särskilt understrukits.

Jag delar uppfattningen örn olämpligheten att en myndighet beviljar tillstånd
till inresa och en annan tillstånd till uppehåll; prövningen av de förra
ärendena måste nämligen åtminstone för närvarande merendels innefatta en
bedömning av örn uppehållstillstånd senare skall beviljas. Å andra sidan är
det uppenbart att utrikesledningen måste äga utöva ett betydande inflytande
på inreseärendenas avgörande. Efter samråd med ministern för utrikes ärendena
tillstyrker jag, att inreseärendena överflyttas från utrikesdepartementet
till utlänningskommissionen, utrikesministern dock obetaget att besluta i de
fall, han själv så ur utrikespolitiska synpunkter finner påkallat.

Jag anser mig även böra tillstyrka, att kommissionen i princip skall omhänderhava
arbetstillståndsgivningen för utlänningar. Det synes olämpligt,
icke minst med hänsyn till utlänningarna själva, att uppdela arbets- och uppehållstillstånden
på olika myndigheter, särskilt då dessa tillstånd beviljas samtidigt.
Jag delar visserligen arbetsmarknadskommissionens uppfattning, att det
centrala arbetsmarknadsorganet för att kunna bemästra arbetskraftsproblemen
i vissa situationer bör kunna utöva inflytande på arbetstillstånden för utlänningar
och ha möjlighet till kontroll över fördelningen av den utländska arbetskraften
på olika arbetsområden. För närvarande torde emellertid denna kontroll
endast i begränsad omfattning kunna utövas genom arbetstillståndsgivningen.
Danska, finska, isländska och norska medborgare samt estlandssvenskar,
d. v. s. de flesta av de utländska medborgare, vilka som flyktingar
inkomma i landet, kunna nämligen antaga eller innehava arbetsanställning
utan arbetstillstånd enligt en den 1 oktober 1943 utfärdad kungörelse. Förhållandena
kunna emellertid ändras därhän, att tillståndstvång föreskrives för
huvudparten av de i landet varande utlänningarna. I ett sådant läge blir frågan
om arbetsmarknadskommissionens inflytande på tillståndsgivningen av stor
vikt. De föreskrifter, som i olika lägen kunna befinnas erforderliga för att
trygga samarbetet mellan arbetsmarknads- och utlänningskommissionerna,
torde det få ankomma på Kungl. Majit att utfärda.

Från arbetsmarknadskommissionens sida har ifrågasatts, att det å socialstyrelsens
utlänningsbyrå förda registret över arbetsanställda utlänningar
och deras arbetsgivare skulle överflyttas till kommissionen. Med hänsyn
till den betydelse, som detta register har för övervakningen av utlänningarna
ur ordnings- och säkerhetssynpunkter, anser jag mig icke böra tillstyrka

32

Statsutskottets utlåtande nr 162.

detta förslag. Kommissionens behov av en överblick över utlänningarna i
arbete, vare sig de äro tillståndspliktiga eller icke, är uppenbart, försåvitt
kommissionen skall kunna bemästra arbetsmarknadsproblemen i kritiska
lägen. Kommissionen behöver därvid dock icke individuella uppgifter rörande
utlänningarna utan endast statistiska översikter över de arbetsanställda utlänningarnas
yrkesmässiga och lokala fördelning. Ett dylikt behov bör kunna
genom samarbete med utlänningsmyndigheten tillgodoses även utan överflyttning
av nyssnämnda register.

Beträffande organisationen av utlänningskommissionens kansli synes
man kunna taga till utgångspunkt utlänningssakkunnigas förslag till organisation
av utlänningsinspektionen. Enligt detta skulle inspektionen uppdelas
i tre byråer, nämligen passbyrån, kontrollbyrån och sociala byrån,
samt ett kansli. Passbyråns viktigaste uppgifter skulle vara att handlägga
ärenden örn inrese-, uppehålls- och arbetstillstånd. Kontrollbyrån skulle
handhava den löpande individuella utlänningskontrollen och sålunda främst
svara för övervakningen över utlänningarna ur säkerhetssynpunkt. Sociala
byrån skulle ombesörja dels hjälpverksamhet för nödställda flyktingar genom
anordnande av flyktingläger, anskaffande av utrustning m. m., dels skötsel av
de utlänningsförläggningar, som av säkerhetsskäl upprättats för omhändertagandet
av vissa utlänningar. Enligt de sakkunniga skulle sociala byrån därjämte
handha ärenden rörande mottagandet av större flyktingströmmar. Denna
uppgift bör givetvis åvila kommissionen endast i den mån särskilda anordningar
icke träffats för denna uppgift; sådana anordningar äro givetvis
nödvändiga vid flyktingströmmar av mera betydande omfattning. Slutligen
skulle på en kansliavdelning ankomma att skriva utlåtanden av allmän
natur, i den mån sådana ärenden icke anförtros någon av byråerna,
att handlägga personalärenden och administrativa angelägenheter samt att
omhänderha inspektionens medelsförvaltning. Det synes kunna ifrågasättas,
om man icke tills vidare kan låta organisationen stanna vid de
tre byråerna. De för kansliet angivna arbetsuppgifterna synas kunna fördelas
på lämpliga befattningshavare å byråerna. Jag är angelägen att
betona, att den sålunda föreslagna byråorganisationen och fördelningen
av ärendena endast är att betrakta såsom en preliminär plan, vilken Kungl.
Majit i samband med organisationens uppbyggande närmare torde få pröva.

Den nya organisationen torde böra träda i verksamhet den 1 juli detta år.

Yad angår kommissionens personal och lönevillkor vill jag till en
början förorda, att i spetsen för denna sättes en ordförande, som kan ägna
hela sin tid åt kommissionens verksamhet. Ordförandens arvode torde Kungl.
Majit böra äga bestämma efter vad som finnes skäligt med hänsyn till vederbörandes
tidigare löneställning m. m.

Beträffande den övriga personalen är det givet att några nya ordinarie eller
extra ordinarie tjänster icke skola inrättas i utlänningskommissionen. Personalen
från socialstyrelsen synes böra överföras till det nya ämbetsverket enligt
samma förfarande, som tillämpades vid överföring av vissa befattningshavare
hos socialstyrelsen för tjänstgöring hos arbetsmarknadskommissionen. Föreskrift
bör sålunda meddelas örn fullgörande tills vidare i utlänningskommissionen
av den tjänstgöringsskyldighet, som åligger ordinarie och extra ordinarie
befattningshavare å socialstyrelsens utlänningsavdelningar. Befattningshavarna
skola därvid bibehållas vid sin rätt till avlöning och andra förmåner av tjänsten,
men avlöningskostnaderna m. m. bestridas av medel, som ställas till
kommissionens förfogande.

Utgångspunkten för de sakkunnigas beräkning av personalbehovet för utlänningsinspektionen
har varit den nuvarande personalstyrkan på socialsty -

Statsutskottets utlåtande nr 162.

33

relsens utlänningsbyrå och avdelning för utlänningsförläggningar samt personalen
å utrikesdepartementets expedition för utländska passärenden. De
tjänster i amanuens- eller högre löneställning, som av de sakkunniga ansetts
erforderliga, motsvara de nuvarande tjänsterna å nämnda avdelningar i socialstyrelsen
minskade med en sekreterare, men utökade dels för fullgörande av
nuvarande socialstyrelseuppgifter med en byråchef, en notarie och två amanuenser,
dels ock för handläggning av nu på utrikesdepartementet ankommande
inreseärenden med en förste sekreterare och en attaché. För inreseärendenas
handläggning i inspektionen beräknas sålunda en något lägre personalstyrka
än den nuvarande å passexpeditionen, som utgöres av .ett legationsråd,
en attaché och en extra tjänsteman med ett arvode av 480 kronor för
månad. Den totalt sett något vidgade personalorganisationen ha de sakkunniga
motiverat med att socialstyrelsens uppgifter beträffande utlänningskontroll
och flyktingshjälp erhållit en betydligt ökad omfattning under den senaste
tiden. Vid remissbehandlingen har ifrågasatts, huruvida sociala byrån, som
närmast skulle motsvara socialstyrelsens avdelning för utlänningsförläggningar,
icke borde liksom denna avdelning vara utrustad med två sekreterartjänster
i stället för en sådan tjänst enligt de sakkunnigas förslag.

Enligt min mening kan personalorganisationen för utlänningskommissionen
icke närmare fastställas på förhand. Organisationen måste kunna anpassas
efter omfattningen av de utlänningsproblem, som vid olika tider möta. Förhållandena
kunna växla från månad till månad. Det är därför nödvändigt att
bibehålla rörlighet i organisationen både uppåt och nedåt. Då utlänningsantalet
nedgår, bör det vara en angelägen uppgift för kommissionen att
i möjlig mån begränsa sin personalstyrka. Vid en ökning av antalet ärenden
bör försiktighet iakttagas vid utvidgning av organisationen och möjligheterna
att rationalisera arbetet noga prövas, innan personalförstärkning begäres.
Med nu angivna utgångspunkter anser jag mig för närvarande icke
böra förorda den av de sakkunniga föreslagna ökningen av den för socialstyrelsens
nuvarande utlänningsuppgifter avsedda personalen i annan mån än
att jag biträder det föreslagna utbytet av en sekreterartjänst mot en byråchefstjänst.

Beträffande ersättningarna å olika tjänster torde det få ankomma på Kungl.
Majit att fastställa dessa i huvudsaklig anslutning till nu utgående arvodesbelopp.

Beräkningen av avlöningskostnaderna för utlänningskommissionen
torde i enlighet med de sakkunnigas förslag få grundas på nuvarande personalförhållanden
med de ändringar, som funnits påkallade för den nya organisationen.
De sakkunniga ha, med inräknande av kostnaderna för rörligt tillägg
och kristillägg i förekommande fall, preliminärt beräknat avlöningskostnaderna
till sammanlagt 729 200 kronor. Socialstyrelsen har däremot i anslutning till
styrelsens förslag örn bland annat ett betydligt ökat antal extra ordinarie
tjänster och en uppräkning av vissa arvoden kommit till en siffra av 783 000
kronor. Med de av mig i det föregående angivna begränsningarna i förhållande
till de sakkunnigas förslag synas avlöningskostnaderna kunna uppskattas
till i runt tal 700 000 kronor. Jag är angelägen att betona osäkerheten i denna
kalkyl. Kostnadernas storlek bli väsentligen beroende av flyktingströmmens
storlek. För ändamålet torde å riksstaten under femte huvudtiteln böra anvisas
ett förslagsanslag, benämnt Utlänningskommissionen: Avlöningar, å nu
nämnda belopp. De erforderliga anslagsmedlen torde böra liksom för vissa
andra krisorgan efter Kungl. Majlis prövning kvartalsvis ställas till kommissionens
förfogande. •

De löpande omkostnaderna för utlänningsmyndigheten lia av de sakkun Ilihavf/

till riksihujevs protokoll lit t i. 6 sunil. Xr 160—166. issi 44 .‘i

34

Statsutskottets utlåtande nr 162.

JJtskottet.

niga med ledning av utgifterna för samma ändamål vid socialstyrelsens utlänningsavdelningar
under år 1943 beräknats till sammanlagt 135 000 kronor, varav
till sjukvård m. m. 6 000 kronor, reseersättningar 35 000 kronor, bränsle, lyse och
vatten 5 000 kronor samt övriga expenser tillhopa 89 000 kronor. Huvudparten
av de under sistnämnda post beräknade utgifterna avser skrivmaterialier m. m.
(främst blankettryck) 52 000 kronor, telegram, telefon och annonsering 20 000
kronor samt inköp och underhåll av möbler, skriv- och räknemaskiner m. m.
10 000 kronor. I samband med omorganisationen finge man därjämte enligt
vad de sakkunniga anfört räkna med vissa engångskostnader å sammanlagt
50 000 kronor, avseende utom vissa nyanskaffningar av stämplar och möbler
m. m. anordnandet av en ny telefonväxel eller utbyggnad av den gamla växeln
i socialstyrelsen. Denna vore redan nu otillräcklig för sitt ändamål, varför
behov av utbyggnaden enligt de sakkunnigas uppfattning förelåge oberoende
av deras förslag örn utlänningsinspektion.

I stort sett har jag ingen erinran att göra mot de sakkunnigas beräkning,
vilken icke synes vara för hög, örn man beaktar utgiftsnivån även under första
kvartalet 1944. Medel till de för telefonväxeln beräknade kostnaderna böra
emellertid ställas till förfogande redan under löpande budgetår och torde få
bestridas från socialstyrelsens omkostnadsanslag. Med hänsyn härtill vill jag
förorda att till utlänningskommissionens omkostnader anvisas ett förslagsanslag
för nästa budgetår av i runt tal 150 000 kronor.

De författningsändringar, som påkallas av de här föreslagna organisatoriska
förändringarna, anmälas av chefen för justitiedepartementet.

Kungl. Maj:ts förslag avser, att den centrala handläggningen av utlänningsärendena
skall överflyttas från socialstyrelsen till ett självständigt centralorgan,
vilket i avbidan på erfarenheter från mera normala förhållanden skall
erhålla karaktären av ett provisorium. Med denna karaktär har ansetts bäst
överensstämma att organisera utlänningsmyndigheten såsom kommission i
stället för, på sätt även föreslagits, såsom ett ämbetsverk under ledning av en
överdirektör. Ordföranden i den nya kommissionen förutsättes skola instruktionsmässigt
erhålla sådan beslutanderätt, att organisationen kan arbeta tillräckligt
snabbt.

Utskottet har funnit övervägande skäl tala för att den föreliggande organisationsfrågan
erhåller en provisorisk lösning i överensstämmelse med
Kungl. Majrts förslag. Kommissionens arbetsresultat blir givetvis i hög
grad beroende på dess ledning. I likhet med departementschefen förutsätter
utskottet, att till ordförande utses en person, som kan ägna hela sin tid åt
kommissionens arbetsuppgifter.

Till kommissionen förutsättas jämväl de inreseärenden skola överflyttas,
vilka nu handläggas av passexpeditionen i utrikesdepartementet, varjämte
kommissionen förutsättes i princip skola omhänderhava arbetstillståndsgivningen
för utlänningar. Yad departementschefen anfört i dessa hänseenden
ävensom beträffande utlänningskommissionens organisation föranleder ej
erinran från utskottets sida.

Utgångspunkten för beräkningen av medelsbehovet för avlöningar har
varit den nuvarande personalstyrkan på socialstyrelsens utlänningsbyrå och
avdelning för utlänningsförläggningar samt personalen på utrikesdeparte -

Statsutskottets utlåtande nr 162.

35

mentets expedition för utländska passärenden. Beträffande den för socialstyrelsens
nuvarande utlänningsuppgifter avsedda personalen beräknas ej
annan ändring än utbyte av en sekreterartjänst mot en byråchef stjänst. För
inreseärendenas handläggning beräknas en något lägre personalstyrka än den
nuvarande på passexpeditionen. Personalorganisationen har emellertid icke
ansetts kunna fastställas på förhand. Då kostnadernas storlek blir väsentligen
beroende av flyktingströmmens storlek har departementschefen betonat
osäkerheten i kalkylen av avlöningskostnaderna.

Utskottet vill med anslutning till vad departementschefen anfört understryka,
att försiktighet bör iakttagas vid utvidgning av organisationen och
att möjligheterna att rationalisera arbetet noga prövas, innan personalförstärkning
vidtages. Beräkningen av medelsbehovet för avlöningar och omkostnader
föranleder ej erinran från utskottets sida.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må för budgetåret 1944/45 under femte huvudtiteln
såsom förslagsanslag anvisa

a) till Vtlänningskommissionen: Avlöningar 700 000 kronor,

b) till Vtlänningskommissionen: Omkostnader 150 000 kronor.

Stockholm den 30 maj 1944.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

''Närvarande: se under utlåtandet nr 160.