8

Statsutskottets utlåtande nr 161.

Nr 161.

Ankom till riksdagens kansli den 30 maj 1944 kl. 1 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag för budgetåret 1944145 till
nykterhetsvärden jämte i ämnet väckta motioner.

(3:e avd.)

I propositionen nr 1 har Kungl. Maj:! under femte huvudtiteln (punkterna
66, 71 och 72) föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i
ämnet, för budgetåret 1944/45 beräkna till Bidrag till anordnande av erkända
alkoholistanstalter ett reservationsanslag av 100 000 kronor, till Länsnykterhetsnämnderna
ett förslagsanslag av 136 000 kronor och till Främjande av
nykterhetsnämndernas verksamhet m. m. ett anslag av 142 000 kronor.

Därefter har Kungl. Majit i propositionen nr 259, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 14 april
1944, föreslagit riksdagen att dels medgiva, att bidrag till anordnande av erkända
alkoholistanstalter m. m. måtte utgå enligt av föredragande statsrådet
Rubbestad i nämnda statsrådsprotokoll angivna grunder, dels ock för budgetåret
1944/45 anvisa till Bidrag till anordnande av erkända alkoholistanstalter
ett reservationsanslag av 150 000 kronor, till Länsnykterhetsnämnderna ett förslagsanslag
av 200 000 kronor och till Främjande av nykterhetsnämndernas
verksamhet m. m. ett anslag av 190 000 kronor.

De jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 9 april 1943 inom finansdepartementet
tillkallade sakkunniga för utredning angående orsakerna till
försämringen i nykterhetstillståndet lia den 7 februari 1944 avlämnat betänkande
angående nykterhetstillståndet under krigsåren (SOU 1944:3). De
sakkunnigas huvuduppgift var att klarlägga orsakerna till den under krigsåren
inträdda ökningen av spritmissbruket.

Utredningen har varit föremål för sedvanlig remissbehandling. Yttranden
över betänkandet i dess helhet ha avgivits av socialstyrelsen, kontrollstyrelsen,
samtliga länsstyrelser och länsnykterhetsnämnder. Därjämte ha yttranden
över speciella kapitel avgivits av rikets hovrätter, justitiekanslern, statspolisintendenten,
medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, styrelserna för vissa
alkoholistanstalter och några kommunala nykterhetsnämnder. Vidare ha
olika enskilda sammanslutningar avgivit yttranden över betänkandet i dess
helhet eller vissa delar därav.

I sin utredning rörande alkoholismen ha de sakkunniga konstaterat, att
krigsårens fylleriökning, som för riket i dess helhet innebär att totalantalet
fylleriförseelser ökat från i genomsnitt 30 600 under åren 1934/38 till över

Statsutskottets utlåtande nr 161.

9

42 600 år 1942, icke varit begränsad till en ökning av de enstaka förseelserna
eller till förseelser av mera oskyldig karaktär. Det antal fylleriförseelser,
som begåtts av alkoholister, ha nämligen under krigsåren ökat i åtminstone
samma takt som totalantalet fylleriförseelser i vissa undersökta städer. Antalet
personer, som begått mer än en fylleriförseelse under ett och samma år,
har enligt utredningen ökat från förkrigsåren till år 1942 i nästan samma
omfattning som hela antalet fyllerister. Fyllerifrekvensen i åldrarna 15—20
år har, relativt sett, ökat tre gånger starkare än fyllerifrekvensen bland övriga
åldersgrupper av män.

Vid övervägande av de åtgärder, som i dagens läge kunde erfordras för
vinnande av ett bättre nykterhetstillstånd, har utredningen mot bakgrunden
av de sålunda konstaterade förhållandena ansett en effektivisering av åtgärderna
mot de mer eller mindre kroniska alkoholmissbrukarna påkallad.
Utredningen har därvid framlagt förslag örn en utvidgning av gällande
alkoholistlag, avseende främst att möjliggöra en mera effektiv nykterhetsvård
beträffande ungdomliga alkoholmissbrukare. Utredningen föreslår sålunda,
att såsom en indikation för åtgärder enligt alkoholistlagen i avseende
å person under 25 år, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, skall gälla, att
han dömts till ansvar för fylleri en gång. Beträffande personer under 25 år,
som icke äro hemfallna åt alkoholmissbruk, men som dömts för fylleri eller
eljest använt alkoholdrycker till uppenbar skada för sig eller annan, förordar
utredningen, att de i alkoholistlagen angivna förebyggande åtgärderna må
vidtagas för vederbörandes återförande till ett nyktert och ordentligt liv.

Utredningen föreslår vidare, att olovlig befattning med rusdrycker skall i
alkoholistlagen upptagas såsom en indikation för åtgärder enligt lagen. Härjämte
har förslag framlagts beträffande formerna för alkoholistvården samt
örn åtgärder för effektivisering av nykterhetsnämndsverksamheten.

Föredragande statsrådet Rubbestad har inledningsvis anfört följande.

Den utredning, som det grova alkoholmissbruket enligt det av nykterlietsutredningen
framlagda materialet nått, är enligt min mening ägnad att
ingiva viss oro. Även örn läget till en del är betingat av krigsårens onormala
förhållanden, synes man dock icke kunna underlåta att överväga olika åtgärder
till motverkande av den inträdda försämringen. Samhällets åtgärder
för övervakning och omhändertagande av de grova alkoholmissbrukarna
lia givetvis därvidlag endast en begränsad räckvidd och förslå uppenbarligen
icke såsom de enda nykterhetspolitiska hjälpmedlen. En allmän enighet
synes emellertid råda örn behovet och önskvärdheten av en effektivisering
inom detta avsnitt av nykterhetsvården.

De förslag, som av nykterhetsutredningen framlagts på detta område, lia i
stort sett tillstyrkts av remissmyndigheterna. Beträffande den föreslagna utvidgningen
av alkoholistlagens tillämplighetsområde har dock i vissa avseenden
yppats tvekan, och några myndigheter lia avstyrkt förslaget om upptagande
i alkoholistlagen av en fylleriförseelse såsom indikation för tvångsåtgärder
beträffande åt alkoholmissbruk hemfallna personer under 25 år. Yid remiss-''
behandlingen ha även framlagts förslag örn ytterligare ändringar i alkoholistlagen.
En prövning av de ifrågasatta olika lagändringarna, vilka lämpligen
böra upptagas till behandling i ett sammanhang, skulle emellertid draga ut
på tiden. Då förslag i ämnet dessutom förutsätter remiss till lagrådet, har jag

10

Statsutskottets utlåtande nr 161.

av tidsskäl icke ansett lämpligt att söka för årets riksdag framlägga förslag
till ändringar i alkoholistlagen. En effektivisering av nykterhetsvården synes
dock även utan sådana lagändringar möjlig.

Bland de ifrågasatta lagändringarna torde förslaget att alkoholistlagens
förebyggande åtgärder skola bli tillämpliga på personer under 25 år, som
använt alkohol till uppenbar skada för sig eller annan, oavsett örn de kunna
anses hemfallna åt alkoholmissbruk eller ej, vara viktigast för nykterhetsvården.
Då detta förslag icke nu kommer att genomföras, finner jag emellertid
angeläget att understryka, att nykterhetsnämndernas åligganden enligt
3 § alkoholistlagen få anses innefatta befogenhet för dem att i viss omfattning
vidtaga lindriga förebyggande åtgärder också mot sådana alkoholmissbrukare,
som icke falla under 1 § i lagen. Nämnderna kunna exempelvis uppdraga
åt ordföranden, annan ledamot eller tjänsteman att kalla unga personer,
som begått fylleriförseelser, till nämnden för allvarliga samtal rörande
riskerna av fortsatt missbruk. Även utan den ifrågasatta lagändringen böra
salunda nykterhetsnämnderna i någon mån kunna utöva påverkan i gynnsam
riktning på sådana unga alkoholmissbrukare, som icke kunna göras till
föremål för tvångsåtgärder enligt lagen. Ett dylikt förfarande har ock på sina
håll tillämpats av nykterhetsnämnder och visat gynnsamma resultat.

Yad beträffar nykterhetsutredningens övriga förslag på förevarande område
upptager jag dessa till behandling i det följande i samband nied anmälan
av anslagsäskandena för nästa budgetår till bidrag till anordnande av erkända
alkoholistanstalter, till länsnykterhetsnämnderna och till främjande av nykterhetsnämndernas
verksamhet m. m. Yid prövning av medelsbehovet för nykterhetsnämndsverksamheten
har jag ansett mig böra i betydande utsträckning
biträda nykterhetsutredningens förslag örn ökad medelstilldelning. De stegrade
utgifterna å budgeten för dessa ändamål böra därvid vägas mot de mycket
betydande kostnadsökningar, som en effektiv skärpning av den individuella
kontrollen över rikets omkring 1 600 000 motboksägare skulle förutsätta. Det
må erinras örn att antalet befattningshavare vid systembolagens motboksavdelningar,
som i oktober 1939 uppgick till 514, i mitten av år 1942 nedgått till
417, främst genom att personal, som blivit disponibel genom konsumtionsnedgången
efter den stora spritskattehöjningen på hösten 1939, tagits i anspråk för
arbetsuppgifter hos vissa kristidsstyrelser. Vid tillstyrkan av de föreslagna anslagsökningarna
har jag ansett mig kunna utgå ifrån att effekten i nykterhetsavseende
av de därmed avsedda åtgärderna blir större än effekten av en motsvarande
medelsdisposition för personalökningar vid den individuella kontrollen.

Bidrag till anordnande ay erkända alkoholistanstalter. Enligt kungörelsen den
27 maj 1932 (nr 217) örn statsbidrag till anordnande av erkända alkoholistanstalter
utgår dylikt bidrag med högst 2 000 kronor för vårdplats, när fråga
är örn nybyggnad, och i annat fall med högst 1 500 kronor för vårdplats.

Kostnaderna för statsbidragen bestridas från förevarande anslag. Medel
till förstärkning av anslaget anvisades senast budgetåret 1940/41 med 50 000
kronor. Därjämte tillfördes anslaget under budgetåret 1941/42 75 000 kronor
i samband med nedläggandet av erkända alkoholistanstalten Hemmet Mälargården.

I skrivelse den 31 augusti 1943 har socialstyrelsen gjort framställning örn
förstärkning av anslaget med 200 000 kronor ävensom föreslagit en höjning
med 50 % av statsbidragen till anordnande av erkända alkoholistanstalter.
Styrelsen har anfört, bland annat, att beläggningen på alkoholistanstalterna

Statsutskottets utlåtande nr 161.

11

under vintern 1942—1943 hade varit högre än någonsin tidigare. Då den
höga beläggningen icke vore av tillfällig natur och en överbeläggning vore
menlig för vården och anstaltsarbetet, borde åtgärder vidtagas för att bereda
nya vårdmöjligheter. Efter en förstärkning av anslaget med av styrelsen
föreslaget belopp, 200 000 kronor, skulle tillgängliga medel efter sålunda
föreslagna bidragsgrunder medgiva anordnandet av 72 å 97 nya vårdplatser.

Utredningen har ifrågasatt, huruvida icke en internering av kortare varaktighet
än den för närvarande tillämpade borde kunna komma till användning.
De korttidsinternerade borde enligt utredningens mening såvitt möjligt
sammanföras på en särskild anstalt. Om denna skulle anordnas som erkänd
alkoholistanstalt, vore en förbättring av gällande statsbidragsgrunder nödvändig
med hänsyn till de nuvarande höga byggnadskostnaderna. Utredningen
har bland annat anfört följande.

Fall finnas otvivelaktigt, då visserligen varning och övervakning innefatta
alltför lindriga åtgärder för att en alkoholmissbrukare skall låta sig rätta,
medan å andra sidan en längre tids tvångsinternering framstår såsom en av
omständigheterna knappast påkallad åtgärd. Det bör beaktas, att en längre
tids tvångsinternering ofta är förenad med svåra sekundära följder. Den internerade
förlorar måhända sin arbetsanställning eller hans utkomstmöjligheter
bliva på annat sätt försvårade.

Socialstyrelsen har i avgivet utlåtande över utredningens förslag framhållit,
bland annat, att för det nuvarande anstaltsklientelets del en försökspermittering
efter en vårdtid av högst ett par månader icke borde ifrågakomma.
En dylik anordning vore däremot tänkbar för ett annat klientel, med
en genomsnittligt gynnsammare prognos, än som hittills hänvisats till alkoholistanstalterna.
För detta ändamål erfordrades emellertid en särskild anstalt,
ty att sammanföra vårdbehövande med olika vårdtidsbestämmelser
skulle skapa irritation och även i övrigt vara olämpligt från vårdsynpunkt.

Liknande synpunkter som dem socialstyrelsen anfört om olägenheterna
av en tvångsinternering med från början fastställd, kort varaktighet ha framhållits
av ett antal länsnykterlietsnämnder. I ett yttrande betonas sålunda
risken för att länsstyrelserna härigenom kunde bli benägna att hellre förordna
örn korttidsinternering än vanlig internering, vilket otvivelaktigt skulle
vara en betänklig utveckling. I ett annat utlåtande anföres, att korttidsinterneringen
skulle kunna äventyra den bästa förebyggande åtgärden, nämligen
övervakningen genom anstalter och nykterhetsnämnder.

Några länsnykterhetsnämnder samt de kommunala nykterhetsnämnderna i
Stockholm och Norrköping ha ansett en annan form av anstalter, inackorderingshem,
jämväl böra komma i åtnjutande av statsunderstöd. Denna anstaltsform
hade med goda erfarenheter prövats ett tjugutal år i Stockholms stad.
Ett dylikt hem vore en lämplig mellanform för omhändertagande. De där
intagna alkoholisterna kunde behålla sitt förvärvsarbete, men övervakas effektivt
under fritiden.

Utredningen har vidare framfört tanken på en ny vårdform för alkoholmissbrukare,
familjevård, och härom anfört bland annat följande.

12

Statsutskottets utlåtande nr 161.

Såsom ett godtagbart alternativ till internering, särskilt i fråga om vissa
alkoholmissbrukare, vill utredningen förorda inackordering lios lämplig
familj å landsbygden. Det torde finnas anledning att pröva denna vårdform å
vissa mindre svårartade fall av alkoholmissbruk. En dylik familjevårdande
behandling har med framgång prövats vid lindrigare former av sinnessjukdom.
Mycket beror emellertid på, örn man kan finna familjer, som äro lämpade
och villiga att i sin vård mottaga dylika fall. Husfadern bör vara absolutist
och vara vuxen uppgiften att utöva övervakning över sin skyddsling.
Lämpligt synes vara att uppdraga åt länsnykterhetsnämnderna att anskaffa
och träffa uppgörelser örn dylik övervakning med lämpliga familjer samt att
hålla uppsikt över familjevården inom länet.

Särskilt i sådana fall, där åstadkommande av miljöförändring framstår
såsom det väsentliga, borde gynnsamma resultat kunna påräknas vid dylik
inackordering. Enär det får förutsättas att den, som blir föremål för sådan
åtgärd, skall kunna utföra nyttigt arbete, böra kostnaderna för sådan inackordering
ej bliva särskilt betydande. Kostnaderna för denna vårdform
torde under alla förhållanden bliva lägre än för internering å anstalt. Då
hemkommunens kostnader synas böra vara oberoende av vilkendera vårdformen,
som befinnes lämpligast i det enskilda fallet, förutsätter utredningen,
att den kostnad, som överstiger vad kommunen skulle haft att betala vid internering,
bestrides av statsmedel på sätt sker vid internering.

Socialstyrelsen har tillstyrkt förslaget örn familjevård för alkoholister och
anfört bland annat följande.

Det finns säkerligen skäl att pröva denna vårdform. Den bör kunna komma
till användning icke blott för vissa mindre svårartade fall av alkoholmissbruk
utan även för en del kroniska men från vårdsynpunkt lättskötta fall.
Emellertid bör denna vårdform betraktas snarare som ett komplement än som
ett alternativ till anstaltsvården. I regel böra därför enligt styrelsens mening
de familjevårdadé alkoholisterna först intagas på vanlig alkoholistanstalt
och därifrån försökspermitteras till familjevård. Vid misslyckande och återfall
i alkoholmissbruk kan vederbörande då snabbt återföras till anstalten.
— Det må i detta sammanhang påpekas, att familjevården för sinnessjuka på
liknande sätt anknutits till moderanstalter.

Föredragande statsrådet Rubbestad har i denna del anfört följande.

Vad först angår det av nykterhetsutredningen framlagda förslaget om vidgad
användning av korttidsinternering å alkoholistanstalt finner jag
lämpligt att detta närmare prövas i praktiken. Någon ny form för tvångsinternering
med på förhand fastställd kortare varaktighet har utredningen icke
förordat. Ett sådant förslag skulle lia förutsatt en ändring av 36 § alkoholistlagen.
De av vissa remissmyndigheter uttalade farhågorna för att sakkunnigförslaget
skulle kunna leda länsstyrelsernas praxis in på olyckliga spår synas
för den skull ogrundade. Då fråga är örn tvångsintagna alkoholister delar
jag den av dessa myndigheter framhållna uppfattningen, att interneringstidens
längd på samma sätt som hittills bör bestämmas av styrelsen för vederbörande
anstalt. Denna uppfattning är emellertid, såsom styrelsen för A enngarnsanstalten
betonat, väl förenlig med förslaget om ökad användning av
korttidsinternering. I vad mån sådan internering med framgång kan tilllämpas
även i fråga örn viss del av det nuvarande å anstalterna intagna klientelet
är ett spörsmål, varom meningarna tydligen äro delade och som icke
utan ytterligare erfarenheter synes kunna avgöras. Den nuvarande platsbristen
utövar uppenbarligen en press i riktning mot förkortning av interneringstiderna,
en förkortning, som givetvis icke i alla fall kan väntas lämna
gynnsamma resultat.

Statsutskottets utlåtande nr 101.

13

I några yttranden har förordats, att korttidsinterneringen skulle bli begränsad
till de å anstalt frivilligt ingångna alkoholisterna. Detta anser jag
icke nödvändigt. Även om rätten att besluta om interneringstidens längd
ligger hos anstaltsstyrelsen, synas några principiella hinder icke föreligga för
att styrelsen redan i samband med intagningen utfäster för en alkoholist, att
han efter viss kortare tid skall försökspermitteras, under förutsättning givetvis
att han uppför sig oklanderligt under denna tid.

Det centrala spörsmålet i förevarande sammanhang torde emellertid vara
anstaltsfrågan. Under senare år har ett önskemål gjort sig allt starkare gällande
att få till stånd en ökad differentiering inom anstaltsvården. Då nu ett
betydligt ökat platsbehov föreligger, synes man böra eftersträva att tillgodose
detta behov samtidigt med önskemålet örn starkare differentiering genom att
i första hand upprätta en särskild anstalt för sådana alkoholister, som kunna
antagas behöva endast en relativt kort interneringstid. Såsom framgår av
vad jag förut anfört, finnes enligt min mening icke någon anledning att förbehålla
en dylik anstalt för enbart frivilligt intagna alkoholister.

Då det gäller att få till stånd en erforderlig ökning av antalet platser, haiman
att välja mellan att staten själv upprättar en ny anstalt eller att söka
uppmuntra någon privat institution eller förening av ideell syftning att med
statsbidrag anordna och driva erkänd alkoholistanstalt. Jag är icke nu beredd
att framlägga förslag om upprättande av en ny statlig anstalt utan förordar
att den senare linjen tills vidare anlitas. För sådant ändamål har socialstyrelsen
hemställt örn ett anslag av 200 000 kronor för nästa budgetår till
bidrag för anordnande av erkända alkoholistanstalter. Samtidigt har styrelsen
föreslagit en förbättring av gällande bidragsgrunder med 50 %. Jag delar
styrelsens och nykterhetsutredningens uppfattning att, om man skall få till
stånd en ny icke-statlig alkoholistanstalt, det med hänsyn till nuvarande
byggnadskostnader är nödvändigt att avsevärt förbättra bidragsgrunderna.
Enligt 1932 års kungörelse utgår bidrag per vårdplats med högst 2 000
kronor, när fråga är örn nybyggnad, och med högst 1 500 kronor i andra
fall. Otillräckligheten av dessa bidrag har ock uppmärksammats av riksdagen,
som år 1943 i anledning av motion medgivit en höjning av bidragen
med 50 % för den senast tillkomna anstalten, Yåmäshemmet. Jag finner
mig nu böra föreslå, att för platser som anordnas efter den 1 juli 1944 den
sålunda medgivna förhöjningen generellt må tillämpas. Bidragen per vårdplats
skulle sålunda tills vidare höjas till högst 3 000 kronor, när fråga är
om nybyggnad, och högst 2 250 kronor i andra fall.

Vid remissbehandlingen av nykterhetsutredningens förslag lia olika myndigheter
framhållit värdet ur vårdsynpunkt av särskilda inackorderingshem
för omhändertagande av alkoholister under fritiden. En alkoholist, som
intagits på ett sådant hem, kan fortsätta sitt förvärvsarbete och sålunda även
underhålla sin familj samtidigt som han står under effektiv övervakning.
Stockholms stads nykterhetsnämnd har i ett 20-tal år drivit ett dylikt hem,
Älvsjöhemmet, och erfarenheterna därifrån synas goda. Jag delar uppfattningen
att ett dylikt omhändertagande för en del alkoholistfall torde vara den
både för vårdtagaren och samhället lämpligaste behandlingsmetoden. En utvidgning
av statsbidragsmöjligheterna även till dylika hem torde vara motiverad
och kunde begränsa behovet av nya platser på de egentliga alkoholistanstalterna.
Hinder synes för den skull icke böra föreligga för Kungl. Maj:t att
medgiva statsbidrag till anordnande och drift av dylika hem, som stå under
kommunal nykterhetsnämnds övervakning. Såväl bidragen till anordnande
som till drift av sådana hem torde kunna sättas betydligt lägre än bidragen
till vanliga alkoholistanstalter. De förstnämnda bidragen synas kunna begränsas
till högst hälften av de nyss föreslagna beloppen till anordnande av

14

Stat std skottets utlåtande nr 161.

erkända alkoholistanstalter. Bidrag till driften torde icke böra utgå av statsmedel
i andra fall än då fråga är om alkoholister, vilka placerats i sådant hem
i samband med anstånd med verkställighet av resolution om tvångsinternering
eller i samband med försökspermittering från anstalt. Bidragsbeloppen
torde böra fastställas av Kungl. Majit efter förslag av socialstyrelsen, dock
med den begränsningen att bidragen icke må utgå med högre belopp än som,
enligt vad jag i det följande föreslår, må utgå vid familjevård.

Yad beträffar frågan örn anslagsbehovet för bidrag till anordnande
av erkända alkoholistanstalter vill jag erinra om att anslag för ändamålet
senast anvisades under budgetåret 1940/41. Att ytterligare medelstillskott
icke tidigare erfordrats, sammanhänger med att till anslaget återbetalats ett
större belopp vid nedläggande av en alkoholistanstalt. För närvarande återstår
odisponerat av anslaget endast ett belopp av 600 kronor. Med hänsyn
till föreliggande platsbehov och till vad jag nyss föreslagit beträffande bidragsgrunderna
och öppnandet av möjligheter till statsbidrag till anordnande
av inackorderingshem anser jag ett relativt betydande belopp erforderligt för
nästa budgetår. Jag förordar, att ett reservationsanslag av 150 000 kronor anvisas
för ändamålet. Till det nya anslaget bör reservationen å 1940/41 års anslag
överföras.

Nykterhetsutredningen har såsom ett godtagbart alternativ till internering
förordat familjevård beträffande mindre svårartade alkoholister. Sådan
vård har med framgång prövats beträffande sinnessjuka och synes erbjuda
påtagliga fördelar både ur vård- och kostnadssynpunkt. Jag biträder
förslaget att sådan alkoholistvård må försöksvis anordnas enligt de av utredningen
angivna riktlinjerna. Framgången av verksamheten beror givetvis
väsentligen av möjligheterna att finna helnyktra familjer, som äro lämpade
och villiga att mottaga sådana alkoholister i sin vård. Enligt förslaget
skall det ankomma på länsnykterhetsnämnderna att träffa uppgörelser med
för ändamålet lämpliga familjer samt att hålla uppsikt över familjevården
inom länet. I några yttranden har ansetts lämpligt, att familjevården anknytes
till alkoholistanstalt eller i vart fall att de familjevårdande alkoholisterna
formellt inskrivas å sådana anstalter. Onekligen kan inskrivning å anstalt
i vissa fall erbjuda fördelar för utövandet av familjevården. Det synes
mig dock olämpligt att binda denna vård vid en dylik förutsättning. Familjevården,
som skall stå under socialstyrelsens uppsikt och lodning, torde till
en början komma att bli prövad på landsbygden endast inom vissa län, som
erbjuda en ur nykterhetssynpunkt särskilt lämplig miljö. Därvid synes
det böra ankomma på den länsnykterhetsnämnd, som omhänderhar verksamheten
inom länet, att i de individuella fallen pröva, huruvida en alkoholist,
för vilken resolution om tvångsintagning å anstalt erhållits, bör inskrivas
å sådan anstalt eller lämpligen skall omedelbart överföras i familjevård.
En omständighet att taga med vid bedömningen rörande lämpligheten av sådan
inskrivning är givetvis även avståndet till närmaste anstalt.

Kostnaderna för denna vårdform böra bli avsevärt lägre än för internering
å anstalt. Socialstyrelsen har föreslagit, att ersättningen till vederbörande
familj för omhändertagandet tills vidare må utgå med högst 2 kronor
för dag /söndagar inräknade). Jag har ingen erinran mot detta förslag. Vad utredningen
framhållit örn att hemkommunens utgifter för vården böra bli
oberoende av vilken vårdform som väljes, synes mig riktigt. Liksom för
närvarande vid internering bör alkoholistens hemkommun sålunda ha att vid
familjevården betala ett belopp av 50 öre för dag. Det kommunala bidraget
bör inbetalas via länsnykterhetsnämnden.

Statens utgifter för bidrag till familjevård ävensom till driften av de förut
berörda inackorderingshemmen torde tills vidare, därest riksdagen icke gör

Statsutskottets utlåtande nr 161.

15

någon erinran häremot, få bestridas från förslagsanslaget till bidrag till enskilda
och erkända alkoholistanstalters driftkostnader m. m.

Liinsnykterhetsuiimnderua. Ifrågavarande anslag är för innevarande budgetår
anvisat med 136 000 kronor. Anslaget disponeras i enlighet med en av Kungl.
Majit fastställd stat, innefattande avlöningar och omkostnader för nämnderna.

Nykterhetsutredningen har i sitt berörda betänkande ansett en utbyggnad
av länsnykterhetsnämnderna vara den viktigaste förutsättningen för att uppnå
önskvärd effektivitet inom nykterhetsvården. Dessa statens egna nykterhetsvårdande
organ, som inrättats enligt beslut av 1938 års riksdag, hade från
början erhållit en förhållandevis snävt tillmätt anslagsram, vilken ytterligare
beskurits efter ett initiativ av besparingsberedningen. Såsom en första etapp
för ernående av en nöjaktig organisation har utredningen föreslagit att tio av
länsnykterhetsnämnderna skulle utrustas med heltidsanställda ombudsmän,
för vilka uppställts krav på lika goda kvalifikationer och ungefär samma löneställning
som för de nyinrättade skyddskonsulenttjänsterna (lönegraden
Eo 21). Beträffande de länsnykterhetsnämnder, som icke finge del av dessa
ombudsmannatjänster, har förordats en viss ökning av medlen till avlöning
åt ombudsmän. Jämväl i fråga örn reseersättningar och övriga omkostnadsposter
har utredningen ansett höjningar erforderliga.

Socialstyrelsen har uttalat att de sakkunnigas förslag till en första utbyggnad
vore av sådan beskaffenhet, att det helt kunde biträdas från nykterhetsvårdens
synpunkt. Yad anginge frågan örn anslag för nästkommande budgetår
komme den nya ordningen otvivelaktigt att ställa ökade anspråk på nämndernas
ordförande, vilkas arvoden i en del fall inte utgjort rimlig ersättning
för utfört arbete samt medföra tätare nämndsammanträden. Berörda omständigheter
borde föranleda höjning av anslagsposten till avlöningar. Ökade utgifter
borde vidare beräknas för resor samt förhyrande av tjänstelokaler.

övriga remissmyndigheter ha i stort sett tillstyrkt förslaget rörande utbyggnaden
av länsnykterhetsnämnderna eller lämnat detta utan erinran.

Av åtskilliga nämnder har betonats, att de uppgifter, som åvilade ombudsmannen,
numera betydligt överskridit vad som rimligen borde utgöra en bisyssla.
Flera nämnder uttala, att det varit dem omöjligt att med de anslag,
som lämnats under de senaste åren, på ett tillfredsställande sätt sköta sina
åligganden.

Beträffande länsnykterhetsnämnderna har föredragande statsrådet'' Rubbestad
anfört följande.

Såsom den viktigaste förutsättningen för att nå önskvärd effektivitet hos
nykterhetsvården har nykterhetsutredningen angivit en utbyggnad av länsnykterhetsnämnderna.
Enligt utredningens förslag skulle dessa nämnder utrustas
med heltidsanställda ombudsmän med lika goda kvalifikationer och
i ungefär samina löneställning som de nyinrättade skyddskonsulenterna. Antalet
heltidstjänster har utredningen dock av statsfinansiella hänsyn ansett
tills vidare böra begränsas till tio. För de nämnder, som även i fortsättningen
skulle ha ombudsmän, vilka fullgjorde dessa uppdrag såsom bisysslor, har
föreslagits viss ökad medelstilldelning för avlöning åt dessa ombudsmän. Socialstyrelsen
har i anslutning till utredningens förslag framlagt ett förslag

16

Statsutskottets utlåtande nr 161.

till stat för länsnykterhetsnämnderna för budgetåret 1944/45, slutande på ett
belopp av 250 000 kronor.

Såsom framgår av vad jag tidigare anfört, har jag funnit en effektivisering
av nykterhetsvården påkallad och har med den principiella utgångspunkten,
att de föreslagna anslagsökningarna böra vägas mot alternativa kostnadsökningar
för skärpning av den individuella motbokskontrollen, ansett
mig böra i huvudsak biträda den av nykterhetsutredningen föreslagna begränsade
utbyggnaden av länsnykterhetsnämnderna. Även örn heltidsanställda
ombudsmän vid flertalet av dessa nämnder enligt vad remissyttrandena ge
vid handen utgör ett viktigt önskemål ur nykterhetsvårdens synpunkt, har
jag i nuvarande läge icke ansett mig kunna ifrågasätta en ökning utöver
det av utredningen föreslagna antalet. Beträffande lönegradsplaceringen
för de heltidsanställda ombudsmännen, som av utredningen i anslutning till
skvddskonsulenttjänsternas placering föreslagits till lönegraden Eo 21, synes
mig en jämkning nedåt motiverad. Även örn arbetsuppgifterna i vissa stycken
kunna sägas vara jämförliga med skyddskonsulenternas uppgifter och ornhänderhavandet
av familjevården i vissa län kommer att ställa stora krav på
ombudsmännens omdöme och skicklighet, bör beaktas att dessa tjänstemän
i sin verksamhet komma att åtnjuta stöd av väl kvalificerade nämnder. Efter
övervägande av olika på frågan inverkande omständigheter vill jag föreslå, att
tjänsterna tills vidare placeras i Eo 19. Avlöningskostnaderna för dessa befattningshavare
kunna med denna utgångspunkt beräknas till i runt tal 70 000
kronor för år.

Även i vissa andra avseenden har jag ansett mig böra förorda begränsningar
i förhållande till det av socialstyrelsen i anslutning till utredningens
förslag framlagda statförslaget för budgetåret 1944/45. För nämndernas personal
i sådana län, där ombudsmännen icke bliva heltidsanställda, har styrelsen
räknat med ett belopp av i genomsnitt 4 500 kronor eller tillhopa
63 000 kronor. Med utgångspunkt från ett belopp av omkring 4 000 kronor i
genomsnitt beräknar jag för ändamålet 55 000 kronor. Posten till årsarvoden
till ordförande m. fl., som av styrelsen upptagits till 20 000 kronor, synes
mig kunna begränsas till 17 000 kronor. Vid beräkning av posten till dagarvoden,
som jag i likhet med styrelsen upptager till 10 00Ö kronor, utgår jag från
att vice ordförandena i nämnderna i regel böra deltaga i sammanträdena och
icke endast vid sådana sammanträden, då ordföranden har förfall. Sistnämnda
anordning, som införts av besparingsskäl, har uppenbarligen inverkat
menligt på kontinuiteten i nämndernas verksamhet. Arvodes- och avlöningskostnaderna
skulle enligt vad jag sålunda förordat beräknas till (70 000 +
55 000 + 17 000 + 10 000) 152 000 kronor.

Vad beträffar länsnykterhetsnämndernas omkostnader förordar jag, att
posten till reseersättningar upptages till ett belopp av 35 000 kronor mot föreslagna
40 000, och förutsätter därvid att rese- och traktamentsersättningar till
ombudsmännen skola utgå enligt liknande besparingsföreskrifter, som gälla
för skyddskonsulenterna. Posten till expenser, hyror m. m. har socialstyrelsen
föreslagit höjd från 30 000 till 40 000 kronor, bland annat med hänsyn
till att heltidsanställning för vissa ombudsmän skulle medföra behov av
särskilda tjänstelokaler. Då länsnykterhetsnämnderna i regel ha sitt säte i
stad, där systembolag finnes, synes det i första hand böra prövas, i vad mån
bolaget utan att förhyra ytterligare lokaler kan ställa tjänsterum till förfogande
åt ombudsmannen. I viss utsträckning bör även skrivhjälp kunna
utan kostnadsökning för det allmänna erhållas från bolaget. Med denna utgångspunkt
förordar jag, att posten upptages till 37 000 kronor. Omkostnaderna
skulle följaktligen tillhopa uppgå till (35 000 + 37 000) 72 000 kronor.

Statsutskottets utlåtande nr 161.

17

Enligt vad jag i det föregående förordat skulle kostnaderna för arvoden
och löner samt omkostnaderna vid länsnykterhetsnämnderna sammanlagt för
år beräknas till (152 000 + 72 000) 224 000 kronor. Då jag emellertid utgår
ifrån att effektiviseringen av verksamheten icke i sin helhet kan komma till
stånd från budgetårets början och att de nya ombudsmannabefattningarna i
lönegraden Eo 19 icke komma att bli besatta förrän från och med nyåret 1945,
synes förslagsanslaget till länsnykterhetsnämnderna för nästa budgetår kunna
upptagas till i runt tal 200 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag har utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner, väckta, den ena inom första
kammaren av herr E. A. Lindblom m. fl. (1:175), och den andra inom andra
kammaren av herr J. Nilson i Eskilstuna m. fl. (II: 276), vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att anslaget till länsnykterhetsnämnderna för budgetåret
1944/45 måtte höjas från det i statsverkspropositionen beräknade beloppet
136 000 kronor till 200 000 kronor.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för nämnda förslag, får utskottet
hänvisa till motionen I: 175.

Främjande av nykterheten Unni (lernas verksamhet m. m. För innevarande budgetår
är ifrågavarande anslag anvisat med 142 000 kronor. Enligt beslut av Kungl.
Majit är därav ett förslagsvis beräknat belopp av 125 000 kronor avsett för
understöd åt nykterhetsnämnderna. Härjämte skall från anslaget bestridas
kostnader för konferenser och kurser, understöd åt sammanslutningar av
nykterhetsnämnder, understöd för utgivande av tidskrift för nykterhetsnämnderna
samt utgivande av en ny handbok för nämnderna.

I skrivelse den 31 augusti 1943 har socialstyrelsen gjort framställning örn
anvisande av anslag för ifrågavarande ändamål för nästa budgetår.

Styrelsen har därvid förnyat ett föregående år framställt förslag örn höjning
av anslagsposten till understöd åt nykterhetsnämnderna och har i
detta hänseende anfört huvudsakligen följande.

Understöd åt nykterhetsnämnd utgår enligt gällande bestämmelser i efterskott
med intill tre fjärdedelar av nykterhetsnämndens utgifter under nästföregående
kalenderår, dock högst 1 000 kronor eller, då särskilda omständigheter
därtill föranleda, högst 1500 kronor.

Under budgetåret 1942/43 har för ändamålet disponerats ett belopp av
125 290 kronor. Ansökningar om understöd ha under våren 1943 inkommit
från 873 nykterhetsnämnder. Motsvarande antal har åren 1940, 1941 och
1942 varit respektive 632, 743 och 780. De sökande nykterhetsnämnderna
hade, med hänsyn till sina utgifter för verksamheten under år 1942 och i enlighet
med nyss nämnda bestämmelser, kunnat göra anspråk på tillhopa omkring
210 000 kronor. Det sammanlagda ansökningsbeloppet stannade emellertid
vid omkring 192 000 kronor.

Antalet sökande nykterhetsnämnder under år 1945 torde kunna uppskattas
till minst 950. Enär de under år 1943 sökande 873 nämnderna enligt författningen
hade kunnat i understöd erhålla omkring 210 000 kronor, har anslagsbehovet
för budgetåret 1944/45 uppskattats till minst omkring 230 000 kronor.

I anslutning till det anförda har styrelsen föreslagit att sistnämnda belopp
anvisas för ändamålet för nästa budgetår.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 6 sami. Nr 160—166. nan m 2

18

Statsutskottets utlåtande nr 161.

NyJcterhetsutredninge?i Ilar funnit en förbättring i de kommunala nykterhetsnämndernas
sätt att fullgöra sina uppgifter påkallad och med åberopande
av de föreslagna vidgade uppgifterna för nämnderna, särskilt beträffande de
unga alkoholmissbrukarna, förordat en ökad medelstilldelning till främjande
av nykterhetsnämndernas verksamhet. Även örn skäl därvid enligt utredningens
mening kunde anföras för en höjning av gällande maximigräns för
statsbidragen, har utredningen icke i nuvarande statsfinansiella läge velat
framlägga ett sådant förslag. Uppehållandet av nämndernas verksamhet vore
självfallet i första hand en kommunal angelägenhet. Utredningen har stannat
vid att med hänsyn till de ökade arbetsuppgifterna förorda en medelstilldelning,
som icke understege det av socialstyrelsen för nästa budgetår begärda
beloppet, 230 000 kronor.

För att stimulera nämnderna till ökad övervakning av alkoholmissbrukare
har utredningen därjämte föreslagit ett särskilt statsbidrag till arvoden åt
övervakare, som icke äro anställda i socialvården, och för detta ändamål förordat
anvisande av ett förslagsanslag av 25 000 kronor för nästa budgetår.

Utredningen har i samband med de ökade bidragen till de kommunala
nämndernas verksamhet föreslagit viss kontroll över att nöjaktig nykterhetsvård
av dem utövas. Såsom villkor för åtnjutande av statsbidrag har utredningen
ansett böra uppställas, att nämnden varje kvartal till länsnykterhetsnämnden
avgiver redogörelse för av nämnden vidtagna åtgärder i anledning
av de rapporter rörande fylleriförseelser, som kommit nämnden till handa.

Föredragande statsrådet Rubbestad har i denna del anfört följande.

Socialstyrelsens förslag i skrivelsen den 31 augusti 1943 örn höjning av
anslaget till främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet från 142 000
kronor till 242 000 kronor utgick från oförändrade bidragsgrunder. Medelsbehovet
beräknades av styrelsen med utgångspunkt från att kommunerna
skulle erhålla de understöd, som enligt gällande grunder högst må utgå. Enligt
kungörelsen den 27 maj 1932 (nr 216) må bidrag till bestridande av nykterhetsnämndemas
kostnader utgå med intill 75 % av kommunernas utgifter
för sådant ändamål, dock högst 1 000 kronor eller, då särskilda omständigheter
därtill föranleda, högst 1 500 kronor. Bidragen lia emellertid under de
senaste åren icke överstigit 50 % av nämnda utgifter och det högsta belopp,
som utgått, har varit 650 kronor. Nykterhetsutredningen, som funnit de kommunala
nämndernas verksamhet på sina håll vara mycket bristfällig, har icke
ansett sig böra framlägga förslag örn ändrade bidragsgrunder men förordat,
att medelstilldelnigen för ändamålet icke måtte sättas till ett lägre belopp än
det socialstyrelsen föreslagit för nästa budgetår. Utredningen har till stöd
härför även åberopat de ökade arbetsuppgifter, som nämnderna skulle erhålla
enligt utredningens förslag. För att stimulera till ett ökat utnyttjande av
övervakningsåtgärder har utredningen därjämte föreslagit anvisande av ett
särskilt anslag av förslagsvis 25 000 kronor till bidrag till ersättningar för
övervakningsuppdrag.

I utlåtandena över utredningens förslag ha emellertid från flera håll påyrkats
ändringar i grunderna för bidragen till nykterhetsnämndernas verk
samhet, åsyftande att i väsentligt ökad omfattning överflytta kostnaderna för
denna verksamhet från kommunerna till staten. Såsom ett motiv har därvid
bland annat åberopats de betydande intäkter, som staten erhölle genom alkoholskatterna.
Socialstyrelsen har föreslagit den ändringen av grunderna, att

Statsutskottets utlåtande nr 161.

19

bidragen skulle utan begränsning av beloppen utgå med 75 % av ifrågavarande
kostnader, och har i anslutning härtill beräknat medelsbehovet för nästa budgetår
till 660 000 kronor.

I förevarande sammanhang finner jag icke anledning att upptaga denna
statsbidragsfråga till behandling ur synpunkten av örn en ökad överflyttning
av de kommunala kostnaderna till staten kan vara befogad eller icke. Jag vill
endast framhålla, att jämförelsen mellan de höga statsinkomsterna av alkoholhanteringen
och statens bidrag till nykterhetsnämnderna har föga bärkraft.
Örn alkoholskatterna hade legat på en lägre nivå, skulle nämligen omfattningen
av fylleriet och alkoholismen sannolikt ha varit ännu större än
för närvarande, enligt vad den verkställda utredningen om orsakerna till försämringen
i nykterhetstillståndet under krigsåren givit vid handen.

Den ökade medelstilldelning till understöd åt nykterhetsnämnderna,
som i nuvarande läge ifrågakommer, kan endast ha till syfte att
stimulera det kommunala intresset för sådan verksamhet och kan lika litet
som de hittillsvarande bidragen få någon nämnvärd ekonomisk betydelse
för större kommuner. En sådan ökning av anslaget, att en höjning av
gällande maximigräns för bidragen bleve påkallad, synes utesluten. För att
motväga den sänkning av bidragsprocenten, som inträtt under senare år
och som, i den mån nykterhetsvården icke blivit lidande, har betytt en statlig
besparing på kommunernas bekostnad, anser jag mig emellertid, trots att
de av nykterhetsutredningen föreslagna vidgade arbetsuppgifterna icke nu
komma att påläggas nämnderna, böra förorda en viss höjning av det till
understöd åt nykterhetsnämnderna avsedda beloppet, nämligen från 125 000
kronor till 165 000 kronor.

Mot den av nykterhetsutredningen föreslagna kontrollen rörande nykterhetsnämndernas
verksamhet i form av kvartalsredogörelser till länsnykterhetsnämnderna
angående åtgärder i anledning av inkomna fyllerirapporter har
jag ingen erinran.

I fråga örn övriga med anslaget avsedda ändamål räknar jag i enlighet med
socialstyrelsens förslag med oförändrade belopp till konferenser och
kurser m. m., till understöd åt sammanslutningar av nykterhetsnämnder
och till tidskrift för nykterhetsnämnder, tillhopa 12 000
kronor. Däremot bortfaller för nästa budgetår det belopp av 5 000 kronor, som
för löpande budgetår avsetts till utgivande av ny handbok för nykterhetsnämnderna.
Det sammanlagda anslagsbeloppet skulle sålunda uppgå till
177 000 kronor.

I likhet med nykterhetsutredningen anser jag önskvärt att nykterhetsnämnderna
stimuleras till att i ökad utsträckning anordna övervakning av alkoholmissbrukare.
Övervakningen bör intaga en central ställning i vårdarbetet;
ju mera effektiv den är, desto mindre blir behovet av interneringar.
Enligt nykterhetsutredningens förslag skulle ställas till förfogande ett förslagsanslag
av 25 000 kronor för bestridande av bidrag med 50 % av kommunernas
kostnader för arvoden åt särskilt förordnade övervakare, som icke
vore anställda inom socialvården. Meningen med sistnämnda föreskrift var
att anslaget i främsta rummet skulle användas till ersättning för nya övervakningsuppdrag
och förhindra att lönerna till redan anställda kommunala
socialvårdstjänstemän belastade anslaget; i annat fall hade medelsbehovet
blivit av en helt annan storleksordning, övervakningsbidragen skulle enligt
förslaget, utgå jämte de förut nämnda understöden åt nykterhetsnämnderna.

Socialstyrelsen har föreslagit, att övervakningsbidragen skulle utgå på
annat sätt. Medlen för ändamålet borde ställas till förfogande av styrelsen,
som skulle äga besluta örn bidrag för bestridande av kostnaderna för särskilda
övervakningsfall, dock med högst 50 kronor per fall. Nykterhetsnämnd

20

Statsutskottets utlåtande nr 161.

Utskottet.

skulle sålunda på förhand kunna få besked om att den erhåller övervakningsbidrag
i ett visst bestämt fall. Enligt socialstyrelsens mening kan möjligheten
till sådant bidrag mången gång vara avgörande för örn övervakningkommer
till stånd. Det vore därvid en väsentlig fördel, örn övervaknings -bidragen utbetalades löpande och icke i efterskott såsom understöden till nykterhetsnämndernas
verksamhet. Även ett par länsnykterhetsnämnder har
framhållit behovet av att på dylikt sätt kunna disponera medel för anordnande
av övervakning i särskilda fall.

Det synes mig sannolikt, att den av socialstyrelsen föreslagna formen för
övervakningsbidragen kommer att medföra anordnande av övervakning i ett
större antal nya vårdfall med utpräglat behov därav än den av utredningen
föreslagna formen, som innebar en allmän rätt för kommunerna att till 50 %
erhålla ersättning i efterskott för övervakningskostnader av visst slag. Med
hänsyn härtill anser jag mig böra tillstyrka att medel försöksvis ställas till
förfogande till bestridande av övervakningsbidrag i huvudsak enligt de av
socialstyrelsen föreslagna riktlinjerna. Medel för ändamålet böra dock icke
anvisas i form av förslagsanslag. Jag förordar, att ett särskilt belopp till övervakningsbidrag
anvisas under förevarande anslag. Ender det första året av
sådan försöksverksamhet bör ett belopp av 13 000 kronor räcka. Jag förutsätter
därvid, att dylika övervakningsbidrag icke skola utgå till länsnykterhetsnämndernas
heltidsanställda ombudsmän. I den mån deras övriga arbetsuppgifter
och de lokala förhållandena det medgiva, böra de utan särskild ersättning
fullgöra sådana uppdrag. Beloppet synes böra ställas till disposition
för socialstyrelsen och länsnykterhetsnämnderna. Närmare bestämmelser
örn övervakningsbidragen torde få ankomma på Kungl. Majit att föreskriva.

Det sammanlagda medelsbehovet under anslaget till främjande av nykterhetsnämndernas
verksamhet m. m. skulle enligt vad jag sålunda förordat uppgå
till 190 000 kronor.

I samband med Kungl. Majits här ifrågavarande förslag har utskottet till
behandling förehaft en inom andra kammaren av fru Hildur Alvén m. fl.
väckt motion (11:263), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta vidtaga
sådan ändring i grunderna för understöd till nykterhetsnämnderna, som möjliggör
för dessa att i ömmande fall av beviljat statsanslag och utan karaktär
av fattigvård ge försörjning och vård åt på grund av alkoholmissbruk internerad
persons anhöriga, samt att anslaget till nykterhetsnämndernas verksamhet
för ovannämnda syftemål höjes med 250 000 kronor utöver det i statsverkspropositionen
beräknade anslaget.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för nämnda förslag, får utskottet
hänvisa till motionen.

Föredragande statsrådet har av tidsskäl icke ansett lämpligt att söka för
årets riksdag framlägga nykterhetsutredningens förslag till ändringar i alkoholistlagen.
En effektivisering av nykterhetsvården har dock synts möjlig
utan sådana lagändringar. Vid prövningen av medelsbehovet för nykterhetsnämndsverksamheten
har statsrådet ansett sig i betydande utsträckning böra
biträda utredningens förslag örn ökad medelstilldelning. De stegrade utgifterna
å budgeten för detta ändamål ha därvid ansetts böra vägas mot de
mycket betydande kostnadsökningar, som en effektiv skärpning av den individuella
kontrollen över rikets omkring 1 600 000 motboksägare skulle förutsätta.

Statsutskottets utlåtande nr 161.

21

Olika åtgärder till motverkande av den inträdda försämringen i fråga örn
nykterhetstillståndet äro utan tvivel angelägna. Vid sitt tillstyrkande av de
nu ifrågavarande anslagsökningarna har föredragande statsrådet ansett sig
kunna utgå från att effekten i nykterhetsavseende av de därmed avsedda åtgärderna
blir större än effekten av en motsvarande medelsdisposition för personalökningar
vid den individuella kontrollen. I anledning härav får utskottet
erinra örn att fjolårets riksdag beslutat (skrivelse nr 455) hos Kungl. Maj:t
anhålla om en förutsättningslös och allsidig utredning angående den svenska
nykterhetslagstiftningens framtida innehåll och utformning. Av motiveringen
till nämnda beslut framgår, att utredningen skulle avse en planläggning av vår
nykterhetspolitik på längre sikt och söka åstadkomma en sådan mera uttömmande
analys av förhållandena, som kan leda fram ej blott till förslag om
omedelbara åtgärder mot ett stigande alkoholmissbruk utan fastmera till riktlinjer
för den svenska nykterhetslagstiftningens framtida innehåll och ut
formning. Det synes utskottet, att resultatet av den sålunda planerade utredningen
bör avvaktas, innan riksdagen tager ställning till frågan vilka av de
av statsrådet berörda åtgärderna, som ur effektivitetsynpunkt böra givas
företräde.

Ehuru systembolagens personalfrågor icke i detta sammanhang äro föremål
för prövning, vill utskottet likväl framhålla, att den nedgång i personalen på
bolagens motboksavdelningar, som omnämnes av statsrådet — och som avser
antalet på dessa avdelningar sysselsatta, ej antalet å desamma anställda personer
— enligt vad utskottet inhämtat är att uppfatta som en rent temporär
företeelse, betingad av kontrollstyrelsens och bolagens beredvillighet att vid
den allmänna varuransoneringens tillkomst tillmötesgå ett från livsmedelskommissionen
framfört önskemål örn bolagens medverkan vid kontrollen över
denna ransonering. Då behovet av denna medverkan ansågs trängande och då
arbetsbelastningen å systembolagen vid tiden för varuransoneringens införande
(april 1940) icke var densamma som för närvarande, ansågs det möjligt
att för någon tid låta viss å motboksavdelningama anställd personal helt
eller delvis tjänstgöra på kristidsstyrelsemas kontrollbyråer. I den mån som
kontrollbyråarbetet vunnit ökad stadga och vuxit i omfattning samtidigt som
systembolagens egna arbetsuppgifter blivit alltmera krävande har en betydande
återgång av personal från kontrollbyråerna till motboksavdelningama
ägt rum.

Utskottet vill även framhålla, att den individuella kontrollen handhaves
av systembolagen såsom självständiga företag under kontrollstyrelsens tillsyn
och att stegrade utgifter å budgeten för nykterhetsvården alltså icke
hava någon omedelbar återverkan på omfattningen av nämnda kontroll. Emellertid
är utskottet av den uppfattningen, att ökad medelstilldelning till nu
ifrågavarande ändamål är i och tor sig av förhållandena påkallad för åstadkommande
av en effektivisering av nykterhetsvården.

Vad angår anordnande av erlcända alkoholistanstalter m. m. har det ökade
platsbehovet ansetts böra tillgodoses på sådant sätt, att en större differentiering
inom anstaltsvården möjliggöres. I likhet med föredragande stats -

22

Statsutskottets utlåtande nr 161.

rådet anser utskottet, att denna differentiering i första hand bör åstadkommas
genom upprättande av en särskild anstalt för sådana alkoholister, vilka kunna
antagas behöva endast en relativt kort interneringstid. Utskottet finner ej
anledning till erinran mot att den för anordnande av Yårnäshemmet vid fjol
årets riksdag beslutade höjningen av bidragen med 50 % generellt tillämpas
för platser, som inrättas efter den 1 juli 1944.

Yad statsrådet anfört beträffande statsbidrag till inackorderingshem och
familjevård föranleder ej erinran från utskottets sida.

I fråga örn länsnyläerhetsnämnderna föreslås heltidsanställda ombudsmän
vid 10 sådana nämnder. Tjänsterna föreslås placerade i lönegraden Eo 19.
Utskottet har icke kunnat undgå hysa viss tvekan, huruvida icke dessa tjänster
borde likställas med befattningarna såsom skyddskonsulent, vilka äro hänförda
till lönegraden Eo 21. Utskottet tillstyrker emellertid Kungl. Maj:ts förslag,
men förutsätter, att allmänna lönenämndens yttrande över lönegradsplaceringen
inhämtas, sedan en viss tids erfarenhet vunnits om göromålen på de
nya befattningarna.

Ehuru viss tveksamhet jämväl kan råda örn lämpligheten av att ombudsmännens
tjänsterum på sätt statsrådet ifrågasatt förläggas till systembolagen,
synes frågan härom böra prövas under hänsynstagande till förhållandena på
de olika orterna. Erinras må att systembolagens lokaler ej behöva tagas i
anspråk för ändamålet i de fall då nämnden redan förut ställt särskild lokal
till ombudsmannens förfogande.

Genom Kungl. Maj:ts i förevarande proposition framlagda förslag synas
önskemålen i de vid riksdagens början väckta likalydande motionerna 1:175
och II: 276 hava blivit i allt väsentligt tillgodosedda. Utskottet, som tillstyrker
bifall till Kungl. Maj:ts förslag jämväl i anslagsfrågan, anser sig därmed
hava besvarat nämnda motioner.

Yad angår anslaget till främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet
m. m. föreslås i motionen II: 263, att nykterhetsnämnderna skola sättas i tillfälle
att i ömmande fall giva försörjning och vård åt anhöriga till person, som
internerats på alkoholistanstalt. För detta ändamål skulle under anslaget
avses ett belopp av 250 000 kronor.

Enligt utskottets mening tala starka skäl för åtgärder i motionens syfte.
Att medel finnas tillgängliga till underlättande av det ekonomiska betryck,
som ofta blir följden av internering på anstalt, kan vara av stor betydelse ej
endast för de hemmavarande under interneringstiden. Att hemmet kunnat
hallas i stand under denna tid kan även vara av vikt till förebyggande
av ett återfall i alkoholmissbruk. Utskottet, som icke är berett att omedelbart
tillstyrka ett bifall till motionsyrkande!, förordar att utredning i ämnet
kommer till stånd. Vid denna utredning bör hänsyn tagas till i vad män förhållandena
vid andra likartade fall av förlorad arbetsförmåga böra inverka på
bedömningen av föreliggande fråga. Därest den i motionen föreslagna understödsverksamheten
finnes böra komma till stånd, bör jämväl övervägas, huruvida
densamma icke bör handhavas av vederbörande anstaltsstyrelser i stället
för av nämnderna.

Statsutskottets utlåtande nr 161.

23

I likhet med nykterhetsutredningen och föredragande statsrådet anser utskottet
önskvärt, att nykterhetsnämnderna stimuleras till att i ökad utsträckning
anordna övervakning av alkoholmissbrukare. Yad statsrådet härutinnan
ävensom i övrigt anfört föranleder ej erinran från utskottets sida.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

I. att riksdagen må

A. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag

1) medgiva, att bidrag till anordnande av erkända alkoholistanstalter
m. m. må utgå enligt i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 14 april 1944 angivna grunder,

2) för budgetåret 1944/45 under femte huvudtiteln anvisa

a) till Bidrag till anordnande av erkända alkoholistanstalter
ett reservationsanslag av 150 000 kronor,

b) till Länsnykterhetsnämnderna ett förslagsanslag av 200 000
kronor,

B. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen II: 263 i vad motionen avser anslagsfrågan till Främjande
av nykterhetsnämndernas verksamhet m. m. för budgetåret
1944/45 under femte huvudtiteln anvisa ett anslag av 190 000
kronor,

C. i anledning av motionen II: 263 till den del den ej behandlats
under B. här ovan i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn
utredning angående understöd åt hemmavarande anhöriga till
den, som internerats å alkoholistanstalt,

II. att motionerna 1:175 och II: 276 må anses besvarade genom
vad utskottet anfört.

Stockholm den 30 maj 1944.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Närvarande: se under utlåtandet nr 160.