12
Statsutskottets utlåtande nr 141.
Nr 141.
Ankom till riksdagens kansli den 19 maj 1944 kl. 2 em.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
statsgaranti för exportkredit.
(l:a avd.)
I propositionen nr 159 har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden för den 3 mars 1944, föreslagit
riksdagen medgiva, att svenska staten må, i överensstämmelse med nu
gällande bestämmelser, under tiden till och med utgången av budgetåret
1944/45 till belopp av högst 300 miljoner kronor — däri inräknade de belopp,
vartill garantier beviljats eller före utgången av nu löpande budgetår
beviljas — iklädas betalningsansvar för till utlandet försålda inhemska alster
av industri, jordbruk och fiske.
Med anledning av Kungl. Maj:ts i proposition den 17 mars 1933, nr 245,
framställda förslag medgav riksdagen (skr. nr 346), att, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad chefen för handelsdepartementet till statsrådsprotokollet
över handelsärenden för nämnda dag anfört och med iakttagande av
de synpunkter, vilka av särskilda utskottet i dess utlåtande nr 4 framhållits,
samt enligt de närmare bestämmelser, som kunde bliva av Kungl. Maj:t
meddelade, svenska staten finge under tiden till och med utgången av budgetåret
1933/34 till belopp av högst 75 miljoner kronor iklädas betalningsansvar
för exportkrediter för till utlandet försålda inhemska alster av industri,
jordbruk och fiske.
Genom förordning den 26 juni 1933 (nr 429) meddelade Kungl. Maj:t i
anledning av riksdagens beslut föreskrifter angående statsgaranti för exportkredit
m. m., därvid bland annat stadgades, att prövning och avgörande av
frågor om dylik garanti skulle ankomma på en av Kungl. Majit utsedd nämnd,
exportkreditnämnden. Instruktion för denna nämnd utfärdades samma dag
(nr 430).
Efter förslag av Kungl. Majit lämnade sedermera 1934—1938 års riksdagar
fortsatta bemyndiganden för beviljande av statlig exportkreditgaranti under
budgetåren 1934/35—1938/39 på i huvudsak oförändrade villkor, dock
att sammanlagda garantibeloppet ej fick överstiga 35 miljoner kronor.
I samband med vissa andra åtgärder till den svenska exportens främjande
föreslog Kungl. Majit i proposition den 17 februari 1939, nr 117, viss utvidgning
av den statliga exportkreditgarantiverksamheten. Med bifall till
detta förslag medgav 1939 års lagtima riksdag (skr. nr 214), att svenska
Statsutskottets utlåtande nr lil.
13
staten finge, i huvudsaklig överensstämmelse med av chefen för handelsdepartementet
i statsrådsprotokollet över handelsärenden för sistnämnda dag
angivna riktlinjer, under tiden till och med utgången av budgetåret 1941/42
iklädas exportkreditgaranti till belopp av högst 60 miljoner kronor, däri
inberäknade de belopp, vartill garantier beviljats eller kunde komma att före
utgången av budgetåret 1938/39 beviljas.
Genom kungörelse den 26 maj 1939 (nr 214) utfärdade Kungl. Maj:t i anslutning
till riksdagens beslut nya bestämmelser angående statsgaranti för
exportkredit.
Genom beslut vid 1941 års riksdag höjdes nyssnämnda belopp till 100 miljoner
kronor.
Efter förslag av Kungl. Maj:t vid 1942 års riksdag bar riksdagen lämnat
fortsatt bemyndigande för beviljande av statlig exportkreditgaranti under
tiden till och med utgången av budgetåret 1943/44 på i huvudsak oförändrade
villkor. Det högsta tillåtna garantibeloppet fastställdes emellertid till 300 miljoner
kronor, därvid maximeringsbestämmelsen jämväl i övrigt erhöll en något
ändrad innebörd.
Den 19 juni 1942 utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse (nr 425) i anslutning
till riksdagens beslut.
I en den 11 januari 1944 dagtecknad promemoria har exportkreditnämnden
framhållit, att fortsatt bemyndigande för nämnden att bevilja statsgaranti
för exportkredit vore av behovet påkallat. Nämnden anser sig icke böra föreslå
någon ändring i de bestämmelser, som reglera verksamheten.
Exportkreditnämnden framhåller, att det sammanlagda beloppet av utfärdade
garantier den 31 december 1943 uppgick till i runt tal 132 miljoner kronor,
varjämte garantier beviljats men ännu ej utfärdats till belopp av 3 miljoner
kronor. Av den författningsenligt möjliga garantigivningen å 300 miljoner
kronor hade följaktligen vid senaste årsskifte utnyttjats 135 miljoner kronor.
Av det maximala garantibeloppet syntes, under den tid den nya författningen
vore avsedd att gälla, minst 67 miljoner kronor behöva reserveras för nuvarande
engagement. Den nya garantigivningen under återstoden av kriget
syntes kunna rymmas inom ett garantibelopp av ett eller annat 10-tal miljoner
kronor, varför alltså, om nuvarande maximum bibehölles, för garantigivning
efter krigets slut skulle finnas disponibelt ett garantibelopp av omkring 200
miljoner kronor.
Nämnden anför härefter bland annat följande.
I vilken utsträckning garantier komma att efterfrågas efter krigets slut kan
icke förutses. Garantigivningens omfattning torde emellertid i hög grad bliva
beroende av de särskilda riktlinjer för exportkreditnämndens verksamhet,
vilka kunna komma att uppdragas, och väsentligen betingas av den framtida
ekonomiska politiken. Nämnden anser sig därför icke kunna framlägga något
förslag om ändring av nu gällande högsta ansvarsbelopp, utan finner det
riktigast att frågan om ansvarsbeloppets storlek underställes statsorgan, vilka
äga bättre förutsättningar än nämnden att allsidigt bedöma garanlibeliovets
sannolika omfattning. Nämnden vill endast framhålla, alt en mera rik variation
av garanliformer än tidigare kan komma att visa sig önskvärd, vilket i sin tur
torde föranleda en ökad efterfrågan på garanti.
14
Statsutskottets utlåtande nr 141.
Utskottet.
Vad angår den tidrymd, för vilken författningen skall gälla, synes det
nämnden icke föreligga några skäl att frångå nuvarande bestämmelse örn
tvåårsperiod.
Över exportkreditnämndens promemoria hava fullmäktige i riksbanken och
kommerskollegium avgivit utlåtanden. Vid kommerskollegii utlåtande är fogat
ett av Sveriges allmänna exportförening avgivet yttrande i ämnet.
Departementschefen, som redogjort för innehållet i de avgivna yttrandena,
har för egen del i ärendet anfört följande.
Jag ansluter mig till den i ärendet enhälligt uttalade uppfattningen, att
exportkreditnämndens verksamhet icke bör upphöra i och med utgången av
giltighetstiden för nuvarande bestämmelser angående verksamheten samt att
denna tid alltså bör förlängas. Om än verksamheten för närvarande bedrives
i förhållandevis ringa omfattning — något som framgår bland annat därav
att, enligt vad jag inhämtat, sammanlagda beloppet av gällande exportkreditgarantier
under tiden 1 januari—29 februari 1944 sjunkit från i runda tal
135 till 114 miljoner kronor — så ha dock under nämnda tid nya garantier
beviljats för tillhopa omkring 4 miljoner kronor. Redan under nuvarande
förhållanden har således statsgarantien för exportkredit en uppgift att fylla.
Såsom av nämnden framhållits och i remissyttrandena understrukits lär man
även kunna räkna med, att efter krigstillståndets upphörande en avsevärd
intensifiering av nämndens verksamhet skall komma att visa sig önskvärd.
Emellertid lämnar det nuvarande tidsläget ingen bestämd ledning för bedömandet
av frågan vilka krav som då böra ställas på verksamheten. Vid sådant
förhållande finner jag mig, i likhet med nämnden, icke nu böra föreslå någon
ändring i de bestämmelser, som reglera verksamheten. Jag förordar alltså att
dessa bestämmelser, däribland föreskriften att det på visst sätt beräknade
sammanlagda beloppet av gällande garantier icke må överstiga 300 miljoner
kronor, i oförändrat skick förlänas förlängd giltighetstid. Med hänsyn till det
ovissa läge, vari frågan om handelspolitikens framtida utformning för närvarande
befinner sig, torde denna tid, på sätt bankofullmäktige och kommerskollegium
föreslagit, böra omfatta allenast nästkommande budgetår. Därest
redan före utgången av denna ettårsperiod större klarhet örn berörda spörsmål
skulle vinnas och det i anslutning därtill skulle befinnas önskvärt, att reglerna
rörande garantigivningen snarast möjligt gåves ändrat innehåll, lärer, såsom
bankofullmäktige förutsatt, ett beslut i enlighet med vad jag nyss förordat
icke hindra att omprövningen av dessa regler företages tidigare än eljest skulle
blivit fallet.
Gällande bestämmelser angående statsgaranti för exportkredit utlöpa med
utgången av innevarande budgetår. För ett bibehållande av det nuvarande
exportkreditgarantisystemet synas utskottet vägande skäl hava framförts, varför
utskottet tillstyrker, att exportkreditnämndens bemyndigande att meddela
exportkredit förnyas. På av departementschefen anförda skäl synes
utskottet ändring icke nu böra vidtagas i de bestämmelser, som garantera verksamheten.
Det nuvarande högsta ansvarsbeloppet av 300 miljoner kronor bör
sålunda bibehållas oförändrat. Vad beträffar den tidrymd, för vilken bemyndigandet
till fortsatt bedrivande av ifrågavarande verksamhet bör gälla, finner
utskottet med hänsyn till de ovissa moment, som föreligga rörande omfattningen
av den kommande garantigivningen, motiverat, att giltighetstiden
Statsutskottets utlåtande nr 141.
15
denna gång begränsas till ett år. Därest förhållandena så påkalla, torde,
såsom departementschefen framhållit, ett beslut i enlighet med vad här förordats
icke hindra, att en omprövning av reglerna rörande garantigivningen
företages tidigare än eljest skulle bliva fallet.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må medgiva, att svenska staten må, i överensstämmelse
med nu gällande bestämmelser, under tiden till
och med utgången av budgetåret 1944/45 till belopp av högst
300 miljoner kronor — däri inräknade de belopp, vartill garantier
beviljats eller före utgången av nu löpande budgetår
beviljas — iklädas betalningsansvar för till utlandet försålda
inhemska alster av industri, jordbruk och fiske.
Stockholm den 19 maj 1944.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Närvarande: se under utlåtandet nr 140.