U tskottet.
Statsutskottets utlåtande nr 130.
Nr 130.
Ankom till riksdagens kansli den 10 maj 1944 kl. 10 fm.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning om
behovet av nya järnvägsförbindelser i Norrland.
(4:e avd.)
I en inom ändra kammaren av herrar G. Skoglund i Umeå och K. Mäler
väckt motion (II: 126) har hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa örn en uttömmande utredning rörande behovet av nya järnvägsförbindelser
i Norrland, i första hand berörande ostkustbanans förlängning
längs hela norrlandskusten upp till Torne älv.
Angående de skäl, som anförts till stöd för nämnda yrkande, får utskottet
hänvisa till motionen.
Rörande ifrågavarande motion har utskottet från järnvägsstyrelsen införskaffat
en vid detta utlåtande såsom bilaga fogad promemoria. (Bilaga.)
I förevarande motion framföres tanken på en förlängning av ostkustbanan
(Gävle—Härnösand) från Härnösand och vidare norrut upp till Torne älv
(inemot 70 mil), en tanke som enligt vad av järnvägsstyrelsen påvisats tidigare
varit uppe i samband med tillkomsten av ostkustbanan.
Redan på 1920-talet förelågo planer på anläggning av mera lokala kustbanor
av tertiärtyp genom Västerbottens län (27 mil från Nordmaling norrut
till Byske cirka 2 mil söder om Norrbottens länsgräns) samt genom Norrbottens
län (23 mil från Västerbottens länsgräns norrut till Haparanda).
De båda i detta avseende utförda samt på sill tid från trycket utgivna undersökningarna1
innehålla bland annat tämligen utförliga, av byråchefen
i järnvägsstyrelsen S. Norrman verkställda ekonomiskt-statistiska utredningar.
Sammanfattningsvis framhålles i dessa utredningar, att man beträffande
de ekonomiska framtidsutsikterna hade att liksom beträffande ett flertal
enskilda järnvägar i södra och mellersta Sverige räkna med att de sålunda
ifrågasatta båda nya norrländska kustbanorna under ett första stadium av
omkring 15 år finge kämpa med svårigheter, som väl dock icke bleve större,
än att de skulle kunna övervinnas. I mån som trafiken stegrades skulle banornas
ekonomi bliva bättre och taxenedsättningar kunna genomföras. Tänktes
banorna trafikerade som statsbanor, uppstode förmodligen en avsevärd
driftförlust, i främsta rummet beroende på en statsbanas lägre tariffer.
De utförda undersökningarna avse såsom synes endast Västerbottens och
Norrbottens län. De fällda omdömena torde väl emellertid i huvudsak kunna
antagas gälla även fortsättningen söderut från Nordmaling genom Väster
1
Kustbana genom Västerbottens län (Umeå 1924) och kustbana genom Norrbottens län
(Boden 1922).
Statsutskottets utlåtande nr 130.
5
norrlands län ned mot Örnsköldsvik (cirka 6 mil). Trafikområdet utmed
denna sydliga sträcka synes nämligen ha ungefärligen samma topografiska
och järnvägsekonomiska struktur som det längre norrut belägna.
Anläggningen av en kust järn väg från Örnsköldsvik norrut upp mot Lule
älv kan alltså ej tillbakavisas som en fackmannamässigt sett verklighetsfrämmande
tanke. Självklart måste dock vid prövningen av detta järnvägsprojekt
tagas i betraktande det nya skede, som inletts genom biltrafikens genombrott,
vartill nu på sista tiden kommit flygets utveckling. Största avseende
måste sålunda fästas vid vad järnvägsstyrelsen anfört om nödvändigheten
av att järnvägarna liksom sjöfarten hädanefter inrikta sig på att kunna erbjuda
billiga transporter, varvid såsom exempel åberopats de möjligheter som
fjärrgodstågen och snälltågen erbjuda. En dylik politik pekar närmast på en
koncentration av järnvägsdriften till norra stambanan, som med sin genom
den just avslutade elektrifieringen ytterligare förstärkta kapacitet och sin
även för nattåg inrättade trafiktjänst erbjuder stora möjligheter att för en låg
kostnad upptaga ytterligare trafik i sina utmed den tänkta kustbanan jämnlöpande
norra delar.
Då i detta sammanhang ostkustbanan av järnvägsstyrelsen åberopats som
ett exempel ägnat »att tjäna till varning mot fattande av beslut under exceptionella
tidsförhållanden» föranledes emellertid utskottet erinra, att styrelsen
redan så tidigt som i samband med att koncessionsansökan för banan år
1901 ingavs tillstyrkte dess snara anläggning. Att styrelsen ej då kunde förorda
banans byggande som statsbana angavs bero på att de båda i Härnösand
och Gävle anslutande banorna (Uppsala—Gävle- och Sollefteåjärnvägarna)
vid denna tidpunkt vörö privatägda. Järnvägsstyrelsens ovan återgivna uttalande
torde ingalunda göra full rättvisa åt oskustbanan. Att banans av järnvägsstyrelsen
angivna genombrottsår 1928—1932 voro hårda är ett beklagligt
förhållande, som ostkustbanan emellertid haft att dela med de flesta
järnvägsanläggningar i vårt land. Det är också att beklaga att liknande siffermässiga
jämförelser örn trafikens omfattning saknas för följande år. Anledning
finnes antaga att örn dylika jämförelser förelåge dessa icke skulle
bekräfta järnvägsstyrelsens omdöme utan tvärtom belysa det allmänt kända
förhållandet att en ny järnvägsanläggning förmår skapa ny trafik åt sig själv
och fortsatt utveckling åt omkringliggande bygd. En kustbana hämmas visserligen
genom att dess trafikområde är begränsat endast till banans ena sida.
I stället utgör en dylik bana ett värdefullt komplement till den utmed kusten
löpande sjötrafiken. Detta gäller i all synnerhet i dessa nordliga trakter, där
sjöfarten vintertid lamslås genom isförhållandena.
Trots förut berörd, numera inträffad omkastning i förutsättningarna för
anläggning av nya järnvägar anser utskottet alltså den i motionen framförda
tanken på en norrut fortsatt nordländsk kustbana alltjämt förtjänt att
uppmärksammas. Någon särskild framställning i ämnet till Kungl. Majit kan
dock utskottet ej finna påkallad med hänsyn till att den nyligen tillsatta
norrlandsutredningen bland övriga uppgifter också bar alt beakta vad som
bör åtgöras för att stärka Norrlands kommunikationer. Aven den nya inom
6
Statsutskottets utlåtande nr 130.
kommunikationsdepartementet tillsatta trafikutredningens arbete kan, såsom
järnvägsstyrelsen påvisat, inverka på bedömningen av denna norrländska
kustbanefråga.
Med åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att motionen II: 126 icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 9 maj 1944.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Joh. Nilsson i Malmö,
Oscar Olsson, Pauli, Gränebo, Lindström, Sven Larsson, Bernhard Nilsson, Holmström,
Heiding, Karl Andersson och Emil Petersson; samt
från andra kammaren: herrar Törnkvist, Svensson i Grönvik, Bergström, Andersson i
Prästbol, Danielsson, Ward, Isacsson, Pettersson i Dahl, Andersson i Malmö, Staxäng, Åkerström
och Eriksson i Frägsta.
Statsutskottets utlåtande nr 130.
7
Bilaga.
YPI
angående ifrågasatt utsträckning av Ostkustbanan längs övre
Norrlandskusten.
(Med anledning av motion nr II: 126 av herrar Skoglund i Umeå och Mäler,
i det följande benämnda motionärerna.)
Frågan örn en längdbana genom Övre Norrlands kustbygder torde ga nära
nog lika långt tillbaka i tiden som planerna på järnvägsanläggningar i dessa
bygder överhuvud taget. Att man för en mansålder sedan, innan biltrafiken
kom in i blickfältet, ansåg spörsmålet örn en sådan längdbanas byggande
gälla närmast tidpunkten för planernas förverkligande, framgår av ett yttrande,
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 16 augusti 1902 avgav
beträffande ansökan om koncession å kustbana mellan Gävle och Härnösand.
Därvid framhölls bl. a„ att till ett planmässigt fullföljande av landets järnvägsbyggnader
borde höra, att Norrland liksom övriga delar av landet försåges
med icke mindre än tre från norr till söder löpande huvudbanor.
Av förenämnda tre huvudbanor vore den ostliga endast i landets södra del
utförd genom där befintliga delvis dock smalspåriga kustbanor men skulle
föras vidare framåt till sitt förverkligande just genom utförandet av den da
ifrågasatta järnvägen Gävle—Härnösand.
Såsom ett nytt steg mot ett sådant förverkligande betraktades säkerligen
på sin tid det år 1918 skedde utseendet av två kommunala kommittéer tor
utredning av kustbanefrågan, i vad angick banans sträckning genom Västerbottens
resp. Norrbottens län. Av föreliggande handlingar framgår emelleitid,
att man redan då, alltså före biltrafikens genombrott, uppgivit det tidigare
angivna programmet samt ställt in sig på att för Övre Norrlands del skulle
anses tillräckligt med en enda huuudbana. Den då under byggnad varande
inlandsbanan var nämligen icke planerad för snabbtrafik och sagda kommittéers
utredningar inriktades på att åstadkomma icke en huvudbana utan
en bana för de lokala behoven byggd med osedvanligt låg standard, såsom
framgår av de uppgifter, västerbottenskommittén meddelat, t. ex. 200 meters
kurvradie samt lutningar av 25 °/0o- .
Vid banans konstruktion efter sådana normer hade enligt gängse regler intet
tåg fått framföras snabbare än 40 km per timme varför även en sammanhängande
kustbana icke kunnat räkna med genomgående fjärrpersontrahk
utan blivit som trafikled jämställd med inlandsbanan.
Antagandet av låg byggnadsstandard var givetvis främst motiverat av kommittéernas
önskan att hålla de beräknade anläggningskostnaderna så laga
sorn möjligt och därmed komma fram till den grad av kalkylatorisk räntabilitet
som för det dåvarande ansågs nödvändig, för att en järnväg skulle betraktas
som byggvärd. — Offentligt fastslagen var väl ingen sådan norm, men
man torde allmänt lia betraktat ett överskott tillräckligt för förräntning av
lånekapitalet, d. v. s. av cirka halva byggnadskostnaden, såsom minimum. -Trots sagda sparsamhet beträffande anläggningarna var den ekonomiska prognosen
rörande kustbanan ingalunda ljus. Kommittéernas utredningsman, dåvarande
byrådirektören Sven Norrman, ansåg, att kustbanan skulle, i vad
8
Statsutskottets utlåtande nr 130.
angille trafikintensiteten, på Västerbottenssektionen bli närmast jämförlig
med Härnösand—Sollefteå järnväg, Norra Södermanlands järnväg och Östra
Centralbanan, dock med en något svagare godstrafik än någon av dessa. För
Norrbottensdelen åter beräknades trafikintensiteten bliva ca 25 % lägre än
lör angivna järnvägar. Den svaga trafikrörelsen beräknades kompenserad av
en hög taxenivå. — För ernående av tillräckliga trafikinkomster skulle sålunda,
räknat efter 1914 års prisförhållanden, taxan så avvägas, att man erhölle
en inkomst per trafikenhet av för Västerbottensdelen 5,3 samt för Norrbottensdelen
6,0 öre. lill jämförelse kan nämnas, att motsvarande genomsnittsinkomst
för statens järnvägar vid denna tid understeg 3 öre. — Det torde
vara känt, att alla de tre uppräknade järnvägarna under hela sin tillvaro som
självständiga företag hade att kämpa mot ekonomiska svårigheter, ävensom
att desamma under 30-talet — efter konstaterad oförmåga att i fortsättningen
på tillfredsställande sätt uppehålla driften — överförts i statlig ägo. _ Då
man vet, aU utredningar angående planerade järnvägar plägade hållas i överkant,
framgår sålunda av den föregående jämförelsen att de faktiska förhoppningarna
på kustbanans lönsamhet vöre skäligen små.
Huvudresultaten av kustbanekommittéernas utredningsarbete finnas samlade
i två ar 1922 och 1924 avgivna betänkanden, det förstnämnda avseende
Norrbottensdelen, det senare, i fråga om det tekniska väsentligt fullständigare,
Västerbottensdelen. Dessa betänkanden utmynnade emellertid icke i positiva
byggnadsförslag, utan ställdes blott i utsikt — för att citera västerbottenskommittén
»att i fråga om företagets fortsatta bedrivande förslag från utredmngskommittén
skulle framdeles avgivas».
Anledningen till, att kommittéerna salunda ansågo sig böra vänta oell se,
var givetvis den under arbetets gång inträdda förändringen i tidsförhållandena.
För järnvägarnas del hade denna förändring i flera hänseenden varit
till det sämre, i det att dels den relativt goda konjunktur, som första världskriget
skapade för vårt lands enskilda järnvägar, tagit ett brådare slut än
vad man under kriget räknat med, dels i och med biltrafikens genombrott
ett helt nytt skede inletts i samfärdselns historia. Till beteckning av
detta skede, vilket omfattade hela mellankrigstiden, har sedermera, väl
närmast med hänsyn till det allmänna intressets inriktning, präglats benamningen
bilåldern. I analogi härmed har den föregående tid, under vilken
vårt lands järnvägsnät utbyggdes, benämnts jårnvågsåldern, medan för den
nu stundande efterkrigstiden föreslagits benämningen flyaåldern. Anförda
s lago r d s 1 i k n a n d e benämningar användas i det följande till undvikande av
onödig mångordighet.
Vid nu nämnda tid, då biltrafikens expansion bildligt talat upptog nära
nog hela det kommunikationspolitiska blickfältet, skulle det sannolikt icke
ha varit möjligt att vinna gehör för några järnvägsbyggnadsplaner, och det
av kustbanekommittéerna givna löftet infriades veterligen heller icke. Om
någon under 20-talet inför allmänheten framlagt ett förslag, liknande det nu
av motionärerna väckta, skulle åtgärderna säkerligen ha betraktats som uttryck
för en föråldrad uppfattning och föranlett uttalanden av innebörd, att
tiden för byggande av nya järnvägar — andra än gruvbanor och dylika —
vöre att anse som definitivt förbi. — Att man under 30-talet fortfarande var
allmänt övertygad om riktigheten i den uppfattning, som dikterade sådana
uttalanden, torde tydligast framgå av den ringa uppmärksamhet, som ägnades
statsmakternas da träffade beslut örn indragning av den organisation, vilken
dittills under något skiftande former haft hand örn det under mer än 80 år
pågående statsbanebyggandet. I motsatt fall skulle säkerligen från skilda håll,
och bl. a.^från förevarande kustbanas intressenter, ha framförts protester mot
nämnda åtgärd. Några sådana protester avhördes dock veterligen icke.
Statsutskottets utlåtande nr 130.
9
Emellertid är det ju ingalunda uteslutet, att den plötsliga och radikala omställning
av den allmänna opinionen gentemot järnvägarna, som följde med
biltrafikens genombrott, numera i sin tur kan vara i behov av en justering.
I alla händelser är det väl förklarligt, örn de bygder, som på sin tid sågo sina
byggnadsplan^- korsade av omställningen i fråga, ej vilja för all framtid utan
vidare godtaga det därvid uppkomna läget.
Såsom motiv för en omprövning av frågan om järnvägarnas framtida uppgifter
torde kunna hänvisas till erfarenheterna under pågående krig, enär
dessa gjort för envar uppenbart, att bilålderns värdesättning av de skilda
samfärdsmedlen inneburit en underskattning av järnvägarnas insatser i samhällets
tjänst. — Säkerligen är det främst på grund av dessa nya erfarenheter,
som motionärerna nu funnit tiden vara inne att söka aktualisera de
kustbaneplaner, vilka under 20 år varit lagda åt sidan.
Även de särskilda motiv för en omprövning, som anförts av motionärerna,
synas böra tillmätas betydelse. Det torde nämligen vara obestridligt, att behovet
av järnvägsförbindelser ökas vid övergång från tillverkning av råvaror
och halvfabrikat till en mer differentierad och specialiserad produktion.
— Av önskemål örn nya järnvägar dikterade krav på ett klarläggande av
frågan örn järnvägarnas framtida uppgifter med särskilt avseende fäst vid
den ena eller den andra bygden, synas näppeligen kunna avvisas såsom helt
oberättigade, även örn man är skäligen fast övertygad om, att ett sådant
klarläggande knappast kan giva annat än negativa resultat, i vad gäller anläggning
av mja järnvägslinjer. Frånsett utfallet torde nämligen själva belysningen
av sakläget få tillmätas ett obestridligt värde.
Emellertid är det säkerligen icke möjligt att vid eventuella framtida järnvägsutredningar
utgå från en så enkel frågeställning, som den av motionärerna
antydda. I motionen förmenas, att de tekniska och trafikekonomiska undersökningar,
vilka utförts beträffande kustbaneanläggningar i Västerbottens
och Norrbottens län, skulle utgöra en god grund för det fortsatta utredningsarbetet,
i vad angår de tekniska förutsättningarna, medan på det trafikekonomiska
området en ny undersökning vore påkallad med hänsynstagande till
näringslivets och befolkningslägets förändringar. Det vill av dessa uttalanden
förefalla, som hade motionärerna tänkt sig, att de nya utredningsmännen
skulle kunna fortsätta, där 1918 års kustbanekommittéer för 20 år sedan slutade.
Mot denna uppläggning av frågan är främst att rikta den principiella
erinran, att sagda kommitté baserade sina utredningar på förhållanden, vilka
voro radikalt olika de nuvarande eller för framtiden förutsebara, nämligen
de förhållanden, som rådde närmast före krigsutbrottet 1914. Nämnda
antaganden framstå numera såsom de för ett järnvägsbyggnadsprojekt gynnsammaste
möjliga och tidpunkten i fråga som järnvägsålderns kulmen, i det
att järnvägsväsendet då redan nått en relativt hög standard, medan motortrafiken
på landsvägarna ännu befann sig i ett tidigt skede av sin utveckling
och flyget saknade kommersiell betydelse. Följaktligen hade man för det
dåvarande icke anledning att i järnvägskalkylerna räkna med någon annan
medtävlare än sjöfarten, gentemot vilken läget syntes någorlunda stabiliserat.
Jämfört med det enkla och åtminstone skenbart statiska tillstånd, som sålunda
rådde år 1914 och som fortfarande förutsattes vid 1918 års kommittéutredningar,
ter sig den nu påräkneliga framtida situationen högst invecklad
och utpräglat dynamisk. Vid sådant förhållande torde det icke vara försvarligt
att vid blivande utredningar helt följa de för 80 år sedan hävdvunna
tekniska och ekonomiska normerna eller tillämpa då gängse, efter järnvägsålderns
förhållanden avpassade undersökningsmetoder.
Då man vidare under 20- och 80-talen icke varit inställd på ytterligare
10
Statsutskottets utlåtande nr 130.
järnvägsbyggande, har det ej funnits anledning utforma några nya sådana,
för den aktuella situationen på transportmarknaden lämpade, normer och
metoder. Örn och när ett utredningsarbete beträffande järnvägsanläggningar
skall återupptagas, räcker det alltså icke med att framskaffa aktuellt utredningsmaterial,
utan man måste också aktualisera själva förfaringssättet. Det
torde lätt inses, att man därvid icke kan begränsa sig till förhållandena i
Norrland, allra helst som planerna beträffande järnvägsnätets framtida gestaltning
gälla icke blott anläggning av nya järnvägar utan också — och det
i ännu högre grad —- nedläggning eller nedrustning av vissa redan förefintliga
sådana, vilka visat sig lia otillräckliga uppgifter att fylla (medan
andra järnvägslinjer kunna behöva upprustas). Det torde nämligen böra råda
en rimlig proportion mellan de kalkylatoriska avkastningskrav, som ställas
på en planerad ny järnväg, för att denna skall anses byggvärd, och de —
givetvis blygsammare — anspråk i fråga om driflresultat, vilka böra vara uppfyllda,
för att en befintlig järnväg framdeles skall påkostas underhåll och
förnyelse samt eventuellt upprustning.
Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 14 april 1944 lia numera tillkallats särskilda
sakkunniga att inom kommunikationsdepartementet biträda med utredning
rörande trafikväsendet efter kriget. I betraktande av utredningsdirektiven,
innehållande bland annat att utredningen skall avse jämväl planering
på längre sikt och därvid särskilt frågor rörande den lämpliga avvägningen
mellan järnvägs-, sjö- och automobiltransporter, synes man lia anledning förutsätta,
att undersökningarna komma att omfatta bl. a. här berörda allmänna
fråga rörande järnvägarnas framtida uppgifter.
Vid sådant förhållande synes det naturliga och givna vara att i första hand
vänta och se, vad de nya sakkunniga kulina åstadkomma. Först då dessas
arbete slutförts, kan tiden vara inne att taga ställning till frågan, huruvida
ytterligare undersökningar på området skola anses erforderliga, ävensom, vid
jakande svar å sistangivna fråga, bestämma angående dessa undersökningar.
Även frånsett hänsynen till den nya kommittén synas för övrigt starka skäl
tala för att i vad gäller allt slutligt ställningstagande avvakta fredens återställande
samt de allmänna ekonomiska förhållandenas stabilisering. I motsatt
fall riskeras nämligen, att man låter det mellanspel, i den allmänna utvecklingen,
som krigstiden bildar, i alltför hög grad undanskymma de under
1920- och 30-talen inträdda varaktiga förändringarna i trafiksituationen.
Det är ju ingalunda uteslutet, att den upprättelse, som järnvägarna de sista
åren vunnit i det allmänna medvetandet och vilken bl. a. aktualiserat vissa
järnvägsbyggnadsplaner, kommer att visa sig vara skäligen kortvarig. Nämnda
skäl för uppskov gäller framför allt i fråga örn den lokala tillämpningen
av blivande allmänna normer. I detta hänseende synas erfarenheterna från
ostkustbanan kunna tjäna till varning mot fattande av beslut under exceptionella
tidsförhållanden. För denna beräknades år 1921 på grundval av bl. a.
uppgifter från näringsidkarna inom trafikområdet en trafikintensitet av
172 200 personkm och 137 400 godstonkm per bankm.
Den i sinom tid faktiskt redovisade trafiken blev väsentligt blygsammare,
såsom framgår av följande sammanställning, avseende samtliga hela år, under
vilka ostkustbanan trafikerades som självständigt företag.
, Personkm Godstonkm
Ar perbankm
1928 ...................................... 140 800 57 000
1929 ....................................... 137 300 72 100
1930 ....................................... 142 100 73 500
1931 ....................................... 132 500 77 900
1932 ....................................... 110 500 59 700
Beräknat.................................. 172 200 137 400
Statsutskottets utlåtande nr 130.
11
Förestående siffror måste användas med försiktighet. Beträffande beräkningarna
påpekades nämligen, att desamma ej avsåge det allra första året
eller åren efter trafikens öppnande utan en något längre fram belägen tidpunkt,
då förhållandena mera stabiliserat sig. På grund av den svåra kris,
som satte in vid 30-talets början, hann dock ostkustbanan såsom självständigt
företag aldrig uppleva någon sådan stabilisering (vilken väl normalt
borde lia inträtt under senare hälften av 30-talet). Även med en välvillig
tolkning av siffrorna torde man emellertid vara nödsakad konstatera, att
persontrafiken blivit något, godstrafiken däremot mycket mindre än vad
på sin tid beräknats. Såsom förklaring härpå erinrade 1932 års ostkustbanekommitté
örn den allmänna depressionen samt den allt hårdare konkurrensen
från de motordrivna landsvägsfprdonen. Intet tvivel torde emellertid
heller råda om, att vederbörande uppgiftslämnare låtit i alltför hög grad
påverka sig av krigskonjunkturens förhållanden.
Vid det nu förestående utredningsarbetet rörande trafikväsendet efter kriget
komma självfallet samtliga berörda parters intressen att vinna beaktande.
I det följande skall — utan eftersträvande av fullständighet — anföras
vissa omständigheter, vilka från järnvägsstyrelsens synpunkt framstå såsom
relevanta i sådant sammanhang.
Hittills använda normer för järnvägsutredningar härröra, som nämnt, från
tiden före 1914. Jämföres sagda förkrigstid med nu instundande efterkrigstid
i vad angår transportväsendet, framträder särskilt biltrafikens enorma
expansion och därmed följande starka minskning av utrymmet för de äldre
trafikmedlen. De inträdda förändringarna förete ett flertal aspekter. Det från
allmän synpunkt viktigaste torde vara, att den motoriserade landsvägstrafiken
visat sig förorsaka samhället mycket höga kostnader. Enligt en på 30-talet
gjord uppskattning, publicerad i det till 1938 års kunga jubileum utgivna verket
»Med folket för fosterlandet», skulle utgifterna för vägväsendet och vägtrafiken
för det dåvarande uppgå till cirka 800 milj. kronor, mot 370 milj. för järnvägarna
och 310 milj. kronor för handelssjöfarten, de senare beloppen innefattande
jämväl kapitalförräntning. Vid sådant förhållande torde det ligga
i sakens natur, att samhället efter biltrafikens genombrott icke kan för de
äldre transportmedlen disponera närmelsevis lika stor del av förefintliga produktiva
tillgångar som vad man utan biltrafik skulle ansett skäligt.
Den förändring, som först och allmännast tilldragit sig uppmärksamheten,
är dock den järnvägsekonomiska försämringen, med andra ord minskningen
i järnvägarnas möjligheter att lämna överskott. Under 20- och 30-lalen hade
ju en betydande elei av järnvägarnas tidigare transportuppgifter övertagits
av bilarna, medan åtskillig trafik kunnat bevaras åt järnvägarna endast genom
långt gående nedsättningar i avgifterna. Betraktat från en något allmännare
synpunkt än den rent järnvägsekonomiska utgör trafikavledningen
och det konstaterade tvånget att för trafikens bevarande åt järnvägen sänka
avgifterna ett tecken på, att de ekonomiska fördelar, som järnvägsbefordran
erbjuder gentemot övriga trafikmedel, under mellankrigstiden starkt reducerats.
1 fråga om en del transporter sakna järnvägarna sorn bekant t. o. lii.
möjlighet att — i normala fall — konkurrera. Icke minst i Norrland förekom
ju under fredstid stark lastbil- och busstrafik parallellt med järnvägarna.
Tillskott av allmänna medel för uppehållande av en underskottsverksamhet
bli också svårare att försvara, då underskotten ökats, medan den indirekta
nyttan av järnvägarna blivit mindre lin förr.
Det torde sålunda vara oundvikligt, att nied biltrafikens expansion mäste
följa en ökad försiktighet beträffande de uppoffringar, som det allmänna
skall taga på sig för utvecklingen av de äldre trafikmedlen. örn, såsom allmänt
förespås, jämväl flyget inom några år kommer att uppträda såsom ett
12
Statsutskottets utlåtande nr 130.
samfärdsmedel med stor omslutning, så utgör denna möjlighet ytterligare
ett skäl till sådan försiktighet, då säkerligen varje samfärdsmedels anpart
måste minskas, örn ett ökat antal medtävlare framdeles skola mellan sig dela
trafikuppgifterna.
Trots nu berörda förändringar gäller givetvis allt fortfarande, att med tillkomsten
av en ny järnväg vissa fördelar beredas befolkningen och näringslivet
inom berörda orter. Såsom motionärerna framhållit, kan förefintligheten
av järnvägsförbindelse spela särskilt stor roll, då det gäller att bestämma förläggningen
av ett planerat nytt industriföretag, och det är följaktligen väl
förklarligt, att varje ort, som anser sig ha någon möjlighet därtill, söker förskaffa
sig sådan förbindelse.
Betraktat trän mera allmänna synpunkter torde det emellertid vara uppenbart,
att den lokala vinst, som kan ernås genom att en industri förlägges till
viss ort, icke får i de offentliga järnvägskalkylerna räknas brutto. Med den
tävlan, som numera råder icke blott om samtliga marknader utan även om
befolkningen synes det fastmer vara ofrånkomligt, att ökad konkurrenskraft
för vissa orter måste följas av försämring för en del andra. Det kan alltså
finnas en viss intressemotsats mellan exempelvis själva kustbygden å ena
sidan samt orterna utefter stambanan genom övre Norrland å den andra.
Man kommer därmed fram till frågan, huruvida kommunikationspolitiken
bör inriktas på att ernå en så jämn spridning som möjligt av förutsättningarna
för industriell verksamhet, eller örn man i stället — till ernående
av en bättre allmän hushållning — bör inrikta sig på en differentiering av
sagda verksamhet, allt efter arten av de transportförbindelser, som erfordras.
Fullständig jämnhet är ju i allt fall utesluten, da det icke någonsin kan bli
möjligt att förse varje ort med kommunikationer av alla slag. — En differentiering
skulle för det norrländska kustlandets del innebära, att de nya industrier,
som behöva järnvägs- men ej sjöförbindelser, förläggas till stambanan,
de som kräva båda slagen av förbindelser däremot till städerna. Det torde
därvid komma att visa sig, att för en hel del produktion den kombination
av sjöfart och biltrafik, som kustbygden uppvisar, är skäligen tillfredsställande.
— Vad angår en nytillkommen järnvägsförbindelse såsom incitament
för en industriell expansion, så torde för övrigt ett studium av utvecklingen
under 30-talet inom ostkustbanans trafikområde kunna giva resultat av intresse,
särskilt om jämförelse göres med kustbygden längre norrut, vilken
saknar järnväg.
Från järnvägsekonomisk synpunkt, alltså med hänsyn till det intresse, som
järnvägsstyrelsen närmast har att företräda, är det högst önskvärt, att utvecklingen
ledes mot en sådan differentiering, som nyss sagts. Därmed ernås
i första hand, att man kan nöja sig med ett glesare järnvägsnät än eljest och
därmed vinna bättre avkastning å rörelsen. Så snart utbyggnaden av ett lands
järnvägsnät nått ett visst stadium, har man nämligen att räkna med, att nytillkommande
linjer skola medföra icke blott en relativ utan t. o. m. en absolut
minskning av avkastningen. I vårt land, där antalet bankm per 100 invånare
är mycket högre än på kontinenten, torde detta stadium hava passerats
redan före bilålderns början. Åtminstone synas alla efter 1910 nytillkomna
järnvägar ha uppvisat svag ekonomi. I och med biltrafikens expansion
har självfallet det område, som erfordras för bärighet, blivit avsevärt
större. — Till förmån för ett glesare järnvägsnät talar också omständigheten,
att trafiken numera kan ordnas på ett skäligen tillfredsställande sätt även
för orter, som sakna järnväg.
Tillkomsten av de nya trafikmedlen motiverar en differentiering jämväl
inom järnvägstrafiken. Det planeras ju numera allmänt och icke minst i
Norrland att framdeles skapa snabba förbindelser flygledes. Sedan dessa pia
-
Statsutskottets utlåtande nr 130.
13
ner förr eller senare blivit verklighet, kunna järnvägarna överhuvud icke
konkurrera om sådana resande på långdistans, för vilka tidsutdräkten är det
väsentliga, utan måste i än högre grad än hittills inrikta sig på att — liksom
sjöfarten — vara ett billigt befordringsmedel. Laga kostnader förutsätta
emellertid så stor trafikintensitet att, vad långdistanstrafiken angår, de resande
kunna framföras i snälltåg och godset i fjärrgodståg, vilket i regel är
möjligt endast om all fjärrtrafik koncentreras så långt ske kan.
Järnvägarnas faktiska kostnadsnivå bestämmes till övervägande del av de
löpande utgifterna för drift och underhåll. Med hänsyn till detta förhållande
bör vid kommunikationspolitisk planläggning noga skiljas mellan sådana
investeringar, som medföra minskning i löpande kostnader, och sådana, vilkas
resultat är en kostnadsökning. Till den senare gruppen höra främst investeringar
i nya järnvägar, då därmed alltid följer en kostsam ny linjeorganisation.
Det är av denna anledning stor skillnad mellan anläggandet av ett
dubbelspår, vilket väl för med sig ökat banunderhåll men i gengäld minskar
utgifterna för själva driften, samtidigt som transporttjänstens standard väsentligt
höjes, och byggandet av en parallell-linje, som medför ökning av utgifterna
för alla tjänstegrenar, medan till följd av trafikens uppdelning tidtabellsstandarden
måste sänkas.
En anledning till återhållsamhet i fråga om tillskapandet av nya samfärdsleder
utgör slutligen den hotande folkminskningen i landet. I alla tidigare
utredningar rörande Norrlands kommunikationer har hänvisats till den starka
folkökningen i de norrländska länen och ansetts nära nog självfallet, att
denna folkökning skulle fortsätta. I nuvarande befolkningssituation synes
ett sådant antagande näppeligen kunna försvaras.
Med det anförda torde vara klarlagt, varför man inom järnvägsstyrelsen å ena
sidan bestämt håller på, att eventuella framtida undersökningar beträffande
ifrågasatta nya järnvägar böra föregås av en allmän utredning angående de normer
och metoder, som framdeles skola tillämpas vid bl. a. sådana undersökningar,
och å andra sidan gör gällande, att jämväl fixerandet av ifrågavarande
normer och metoder bör uppskjutas till en tidpunkt, då framtiden synes
kunna bättre överblickas än vad nu är fallet.
Stockholm den 22 april 1944.
G. DAHLBECK.
Erik Malmkvist.