Statsutskottets utlåtande nr 125.

1

Nr 125.

Ankom till riksdagens kansli den 5 maj 1944 kl. 1 em.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående förbättrande
av skogsarbetarnas bostadsförhållanden.

(3:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
herr H. Sten m. fl. (I: 10) och den andra inom andra kammaren av herr
J. N. Jonsson i Fjäle m. fl. (II: 17) har hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning och förslag till praktiska
åtgärder, särskilt för det mindre skogsbrukets vidkommande, i syfte att
trygga tillgången på lagenliga bostäder på arbetsplatserna under skogsarbete.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för nämnda yrkande
får utskottet, i den mån de ej framgå av vad utskottet anför, hänvisa
till motionen I: 10.

Över motionerna ha, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
yUåtanden avgivits av statens arbetsmarknadskommission den 9 mars
1944, riksförsäkringsanstalten den 15 mars 1944 och skogsstyrelsen den 13
mars 1944, vilka utlåtanden, jämte ett av riksförsäkringsanstalten åberopat
yttrande av skogs- och flottledsinspektören, fogas såsom bilagor härtill
(Bilaga A—C).

Såsom motionärerna framhållit ha skogsarbetarnas bostadsförhållanden utskottet.
på arbetsplatserna sedan länge varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.
I den utveckling till det bättre, som därunder försiggått, har emellertid
särskilt det mindre skogsbruket haft svårt att deltaga. Utan tvivel
lämna förhållandena, såsom framgår av såväl skogs- och flottledsinspektörens
som skogsstyrelsens bilagda yttranden, alltjämt mycket övrigt att
önska. Utskottet delar motionärernas uppfattning, att frågan örn ytterligare
åtgärder i nämnda hänseende bör göras till föremål för utredning.

Anskaffning av ett icke obetydligt antal bostadsbaracker har utgjort ett
led i arbetsmarknadskommissionens verksamhet för överflyttning av arbetskraft
lill skogsbruket från andra yrkesområden. Vid utredningen bör särskilt
uppmärksammas örn och på vad sätt önskemålen örn bättre bostadsförhållanden
på avverkningsplatserna kunna tillgodoses genom utnyttjande

Bihang till riksdagens protokoll 19ii. 6'' sami. Nr 125.

1

2

Statsutskottets utlåtande nr 125.

av nämnda baracker, när de icke längre äro erforderliga för sitt ursprungliga
ändamål.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må med bifall till motionerna I: 10 och
II: 17 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning av
frågan örn förbättrande av skogsarbetarnas bostadsförhållanden
på arbetsplatserna.

Stockholm den 5 maj 1944.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Joh. Nilsson
i Malmö, Gränebo, Lindström, Bernhard Nilsson, Bäckström, Holmström, Heiding,
Gustaf Iwar Anderson, Gillström, Wiklund och Johan Eric Ericson; samt

från andra kammaren: herrar Eriksson i Stockholm, Svensson i Grönvik,
Andersson i Prästbol, Danielsson, Persson i Tidaholm, Pettersson i Dahl, Mårtensson,
Hall, Staxäng, Lindholm, fru Alvén och herr Eriksson i Frägsta.

Statsutskottets utlåtande nr 125.

3

Bilaga A.

Till Riksdagens statsutskott.

Kungl. Maj:t bär i skrivelse den 25 februari 1944 anbefallt statens arbetsmarknadskommission
avgiva yttrande över likalydande motionerna nr 10
i första kammaren av herr Sten m. fl. och nr 17 i andra kammaren av
herr Jonsson i Fjehle m. fl. om förbättring av skogsarbetarnas bostadsförhållanden.
Kommissionen får i ärendet anföra följande.

Anskaffning av bostadsbaracker har utgjort ett led i arbetsmarknadskommissionens
verksamhet för överflyttning av arbetskraft till skogsbruket
från andra yrkesområden. Redan på ett tidigt stadium av denna verksamhet
befanns det nödvändigt att bereda de skogsägare, för vilka inkvarteringssvårigheter
förelågo, möjlighet att mottaga den anvisade arbetskraften.
Kommissionen föreskrev därför, att avverkare, som hade svårighet att inkvartera
arbetskraft, på vissa villkor ägde låna baracker, som kommissionen
ställde till förfogande. Behovet av baracker blev betydande, sedan
skogsbruket genom bl. a. tjänstepliktsförfarandet tillförts ovan arbetskraft

1 stor utsträckning. För närvarande förfogar kommissionen i runt tal över

2 200 baracker, sedan försäljning ägt rum till domänverket av 182 baracker
och av ett tiotal till enskilda skogsägare.

I anledning av remiss den 13 november 1943 över en hemställan från
statens utrymningskommission om medel för anskaffning av monteringsfärdiga
baracker avgavs underdånigt utlåtande den 9 december 1943. I detta
utlåtande uppgav arbetsmarknadskommissionen, att, med hänsyn till det
rådande läget på skogsarbetsmarknaden, kommissionen beräknade kunna
ställa 400 baracker till utrymningskommissionens förfogande för socialtjänsten
m. m.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 2 har till riksdagen föreslagits, att av de
baracker, över vilka kommissionen disponerar, 400 skulle ställas till statens
utrymningskommissions förfogande. Sedan riksdagen bifallit detta,
minskas barackinnehavet i motsvarande grad.

Återstående baracker disponeras av såväl domänverket som skogsbolag
och övriga enskilda skogsägare och fördela sig över hela riket. De flesta
barackerna äro placerade inom de egentliga skogsområdena.

Arbetsmarknadskommissionen vill framhålla, att kommissionen, då den
såg sig nödsakad att tillhandahålla skogsägarna baracker för inkvartering
av ovan arbetskraft, räknade med en eventuell möjlighet att, sedan barackerna
fyllt sitt syfte, kunna till för staten skäliga priser försälja barackerna
till vederbörande skogsägare. Skogsägarna ha också genom länsarbetsnämnderna
underrättats örn att de äga inlösa mottagen barack.

Dylik inlösen har, som ovan angivits, i viss utsträckning skett. För närvarande
kan någon exakt siffra på det antal baracker, skogsägarna äro villiga
inlösa, icke angivas. Kommissionen vill för sin del framhålla önskvärdheten
av alt den planerade försäljningen av barackerna kommer till
stånd i största möjliga utsträckning. Den förbättring av den ordinarie skogsarbetarkårens
bostadsstandard, som därigenom skulle ernås, finner kommissionen
vara så betydelsefull, att de baracker, som kunna förväntas er -

4

Statsutskottets utlåtande nr 125.

hålla fredsmässig användning i skogsbruket, icke böra tagas i anspråk Klandra
ändamål, såvida icke tvingande omständigheter nödvändiggöra detta.

Som av motionärerna framhållits, torde inom de större skogsförvaltningarna,
domänverkets och skogsbolagens, härbärgesfrågan vara mer rationellt
ordnad än inom det mindre skogsbruket. Det intresse för inköp av
kommissionens baracker, som hittills gjort sig gällande, hänför sig också
till i första hand domänverket och skogsbolagen. Intresset från mindre,
enskilda skogsbruk har varit ringa eller intet, med säkerhet beroende på
de kostnader, som äro förenade med förvärvandet av baracker. En viss
tveksamhet har även gjort sig gällande med hänsyn till det ovissa läget
och därmed sammanhängande förhållanden inom bränsleförsörjningens
område under den närmaste framtiden.

De av kommissionen anskaffade och tillhandahållna barackerna ha i
regel plats för tolv man och en kocka. Då fråga är om ordnande av kockahushåll,
har man räknat med arbetslag av denna storlek för att det gemensamma
kosthållet skall kunna bära utgifterna för en kocka.

Det är givet, att barackernas storleksordning gör, att de i första hand
kunna komma de större skogsägarlcategorierna till godo. Därest de i större
mån skulle kunna få betydelse för det mindre skogsbruket, synes man få
räkna med att skogsvårdsstyrelser eller skogsägareföreningar taga dessa
baracker i anspråk såsom gemensamma bostäder för skogspersonal på
varandra närbelägna avverkningsplatser, tillhöriga olika skogsägare.

I detta ärendes slutliga avgörande lia deltagit, förutom undertecknad
Lundquist, vice ordförande, ledamöterna Andersson, Carell, Brodén, Vahlberg
och Adamsson samt ersättaren Larsson.

Stockholm den 9 mars 1944.

Statens arbetsmarknadskommission
RYNO LUNDQUIST

Sven Skogh.

Bilaga B.

Till Riksdagens statsutskott.

Genom beslut den 25 februari 1944 har Kungl. Majit anbefallt riksförsäkringsanstalten
att efter hörande av skogs- och flottledsinspektören avgiva
och före den 20 mars 1944 till statsutskottet överlämna yttrande över
de inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motionerna I: 10 och
II: 17 angående förbättring av skogsarbetarnas bostadsförhållanden.

Till fullgörande härav får riksförsäkringsanstalten med överlämnande
av bifogade från skogs- och flottledsinspektören infordrade yttrande jämte
bilagor anföra, att anstalten, som helt ansluter sig till detta yttrande, till -

Statsutskottets utlåtande nr 125.

5

styrker, att den i motionerna begärda utredningen måtte komma till stånd.
Tillika vill anstalten uttala som ett önskemål, att arbetarskyddssynpunkterna
måtte få någon företrädare bland de sakkunniga, åt vilka detta utredningsuppdrag
kan komma att anförtros.

Stockholm den 15 mars 1944.

SAM LARSSON

Erik V. Gabrielson.

Till Riksförsäkringsanstalten, Arbetarskyddsbyrån.

Genom Riksförsäkringsanstaltens remiss den 29 februari anmodad avgiva
yttrande över de inom riksdagen väckta motionerna angående förbättring
av skogsarbetarnas bostadsförhållanden — nr I: 10 och II: 17 — får skogsoch
flottledsinspektören med remissaktens återställande vördsamt anföra
följande.

tinder de 25 år, som nu snart förflutit sedan skogs- och flottledshärbärgeslagarna
trädde i kraft och den skogliga yrkesinspektionen inrättades,
har en mycket betydande förbättring av skogsarbetarnas bostadsförhållanden
på arbetsplatserna ägt rum, ett förhållande, som även omvittnats av
arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer inom skogshanteringen.
Denna förbättring, genom vilken förutsättningar skapats för sundare livsföring
och ökad trivsel i förläggningarna, har emellertid företrädesvis ägt
rum på statens och övriga allmänna skogar, på allmänningar samt på bolagsskogar,
där avverkningarna i regel äro av sådan storleksordning, att
kostnaderna för bostadsfrågans rationella ordnande ej har någon större inverkan
på det ekonomiska resultatet. Inom bondeskogsbruket lämna skogsarbetarnas
bostadsförhållanden däremot alltjämt mycket övrigt att önska
beroende framför allt därpå, att avverkningarna ofta äro av så ringa omfattning,
att det i många fall skulle bliva ekonomiskt alltför betungande att
anordna härbärgen av den standard, som angives i skogshärbärgeslagen.
På grund därav har man i största möjliga utsträckning sökt utnyttja de
bostadsmöjligheter, som stått till buds i fäbodar och slåtterstugor samt
härbärgen för flottningsarbetare, varvid man ofta ej tagit erforderlig hänsyn
till att dessa bostadstyper i regel anordnats för användning sommartid.
Härtill kommer att den skogliga yrkesinspektionen endast i mindre omfattning
medhunnit att öva tillsyn vid ifrågavarande mindre avverkningar, som
i regel förekomma i stort antal. En bidragande orsak till den förhållandevis
låga inspektionsfrekvensen på hemmansskogarna är även, att statsmakterna
i detta avseende lämnat inspektionen vissa direktiv. Sålunda
har riksdagens andra lagutskott i sitt utlåtande — nr 16/1919 — i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition -— nr 53 — med förslag till skogshärbärgeslag
framhållit rörande 1 §, »att utskottet vid sitt tillstyrkande
av denna paragraf med oförändrad lydelse utgått därifrån, att ingripande

6

Statsutskottets utlåtande nr 125.

i allmänhet icke kommer att äga rum vid skogsavverkningsföretag, vilka
med hänsyn lill arbetarnas antal och tidslängden för arbetet äro av obetydlig
omfattning.» I Kungl. Maj:ts proposition nr 112 till 1937 års riksdag
med förslag till ny skogshärbärgeslag anförde föredragande departementschefen
i denna angelägenhet hl. a. följande: »Obilliga krav å härbärgenas
beskaffenhet, varigenom onödiga kostnader skulle åsamkas arbetsgivarna,
anser jag icke böra framställas. Hänsyn bör särskilt tagas till bärkraften
hos mindre företag. Enligt min mening torde det ej heller behöva befaras,
att strängare fordringar i fråga örn härbärgenas anordnande än behovet
påkallar komma att uppställas. Den inspektion, som utövats å skogshärbärgeslagens
efterlevnad, har nämligen enligt samstämmiga vittnesbörd
från olika håll varit sådan, att den omfattades med största tillit och förtroende.
Jag anser mig kunna uttala den förvissningen, att ändring härutinnan
ej kommer att äga rum.»

Emellertid har den skogliga yrkesinspektionen inom ramen för sålunda
lämnade direktiv sökt befordra en snabbare utveckling av bostadsförhållandena
även på dessa skogar. Råd och anvisningar hava lämnats till hemmansägare,
vilkas avverkningar kommit att besökas av inspektionens befattningshavare.
Ritningar och förslag till ändamålsenliga härbärgen och
stall hava överlämnats till hemmansägare, som önskat erhålla sådana, och
vidare lia cirkulärskrivelser, i vilka framhållits huru erforderliga förbättringar
kunna åstadkommas utan större kostnader, tillställts hemmansägare,
som bedriva avverkning av skog för avsalu (bil. I)1. Slutligen hava
artiklar, behandlande åtgärder för förbättring av bostadsförhållandena å
hemmansskogarna publicerats i ortstidningar i Norrland, Dalarna och
Värmland. Såsom framgår av nyssnämnda bilaga har inspektionen bl. a.
påpekat lämpligheten icke minst ur kostnadssynpunkt av att hemmansägare,
som hava sina skogsskiften liggande intill varandra, gemensamt
uppföra härbärgen och skogsstall så placerade, att de kunna komma till
användning vid avverkning å samtliga dessa skiften. Då svårare missförhållanden
konstaterats i fråga örn dessa förläggningars beskaffenhet, ha
arbetsgivarna slutligen anmodats att vidtaga åtgärder för .avlägsnande av
de därigenom förorsakade olägenheterna.

På grund av vad ovan anförts har det ej kunnat undvikas, att utvecklingen
i bostadshänseende gått långsammare på hemmansskogarna än på
statens och bolagens skogar, och i flertalet fall motsvara härbärgen och
stall å hemmansskogarna ännu icke de mera detaljerade föreskrifter, som
infördes i nu gällande skogshärbärgeslag, som trädde i kraft den 1 juli
1937. Sålunda saknas t. ex. oftast torkrum och förrådsrum, varjämte även
varmboning och inredning ej sällan äro mindre tillfredsställande.

I syfte att minska de olägenheter, som i bostadsavseende gjort sig gällande
på mindre enskilda skogar, hava statsmakterna år 1941, särskilt med
hänsyn till de då forcerade vedavverkningarna, under vissa förutsättningar
ställt statsbidrag till förfogande för uppförande av skogsliärbärge eller
annan liknande förläggning å skog tillhörig enskild person. Genom Kungl.
Maj:ts kungörelse den 6 juni 1941 — nr 493 — stadgas nämligen, att dylikt
statsbidrag må, där särskilda skäl därtill äro, beviljas under förutsättning att

»sökanden själv brukar den fastighet, för vilkens utnyttjande anläggningen
helt eller delvis skall komma till stånd,

Här utesluten.

Statsutskottets utlåtande nr 125.

7

sökanden på grund av svag ekonomi kan antagas icke vara i stånd att
utan bidrag bära den å honom belöpande kostnaden för anläggningen,

det uppenbaidigen är av väsentlig betydelse för bränsleanskaffningen
eller för motverkande av arbetslöshet att anläggningen uppföres samt

anläggningen utföres enligt anvisningar meddelade av skogs- och flottledsinspektören.
»

Statsbidrag av detta slag, som sökes hos vederbörande skogsvårdsstyrelse
och beviljas av Kungl. Maj:t på förslag av Skogsstyrelsen och efter hörande
av Statens arbetsmarknadskommission, kan beviljas till 25 °/o av den utav
skogsvårdsstyrelsen godkända kostnaden, dock att Kungl. Maj:t kan, då
särskilda skäl därtill äro, medgiva statsbidrag till högst 50 % av nyssnämnda
kostnad.

Enligt vad skogs- och flottledsinspektören har sig bekant hava några
ansökningar om statsbidrag av detta slag ej inkommit, sannolikt huvudsakligen
beroende därpå att de mindre skogsägarna i allmänhet saknat
kännedom örn, att dylika statsbidrag kunnat erhållas.

Såsom ovan påpekats och som även framhålles i de ovannämnda motionerna
i riksdagen erfordras samverkan mellan de mindre skogsägarna för
att en ändamålsenlig lösning av denna fråga skall kunna åvägabringas.
Då numera skogsägareföreningar torde förekomma inom samtliga län,
synes det kunna förväntas att framdeles dylikt samarbete skall kunna
komma till stånd genom initiativ och åtgärder från deras sida. I avvaktan
därpå skulle det vara av stor betydelse ur arbetarskyddssynpunkt, om bostadsbeståndet
på hemmansskogarna nu kunde få den engångskomplettering,
som av motionärerna föreslås. Då statsmakterna genom Statens Arbetsmarknadskommissions
försorg låtit iordningsställa ett stort antal flyttbara
härbärgen för inkvartering av de ovana arbetarna, som under de senaste
åren sysselsatts med företrädesvis vedavverkningar, synes det vara
ett önskemål från såväl arbetsgivare som arbetare inom skogshanteringen,
att dessa härbärgen, som nu utgöra ett välbehövligt och värdefullt komplement
till bostadsbeståndet i skogarna, även i fortsättningen kommer skogshanteringen
och då i första hand det under svårare ekonomiska förhållanden
arbetande bondeskogsbruket till godo. Därmed skulle även levnadsvillkoren
för de arbetare, som sysselsättas vid dessa arbeten, avsevärt förbättras.
I den mån SAK-baracker skulle komma att ligga så till, att de med
fördel kunna användas för inkvartering av arbetare sysselsatta även hos
andra skogsägare, synes detta böra medgivas, eventuellt mot lämplig ersättning.
Vidare böra lämpligt belägna dylika baracker i mån av behov och på
liknande villkor få utnyttjas för inkvartering av flottningsarbetare och med
vägarbeten sysselsatta arbetare.

Uppgörande av förslag till former för upplåtelse eller överförande i det
mindre skogsbrukets ägo av ifrågavarande baracker torde böra uppdragas
åt de sakkunniga, som förutsättas komma att närmare utreda denna fråga.
Örn härbärgena såsom motionärerna föreslå skulle komma att kostnadsfritt
upplåtas, bör det emellertid sörjas för att desamma på ett tillfredsställande
sätt underhållas. Med hänsyn därtill bör det uppdragas åt därför lämpliga
organisationer, förslagsvis skogsägareföreningarna, att ombesörja detta underhåll
och att svara för de därmed förenade kostnaderna. För att få härbärgena
så placerade på skogarna, att de kunna bliva på bästa sätt utnyttjade,
bör skogsvårdsstyrelsernas kännedom örn lokala förhållanden och
behovet av skogsvårdsåtgärder å de enskilda skogarna utnyttjas.

8

Statsutskottets utlåtande nr 125.

I fråga om SAK-barackernas lämplighet för användning å hemmansskogarna
torde möjligen komma att invändas, att de i regel äro för stora för
detta ändamål. Om de emellertid såsom här avses ställas till förfogande
för hela byalag, torde det ofta inträffa, att flera skogsägare, som samtidigt
bedriva avverknings- eller andra arbeten, komma att där inkvartera sina
arbetare, varigenom utrymmet i härbärgena blir bättre utnyttjat. Härigenom
möjliggöres även för arbetarna att bilda gemensamma hushåll och
därmed komma i åtnjutande av de fördelar i olika avseenden, som dylika
hushåll visat sig medföra. Hittills har gemensam mathållning mera sällan
förekommit vid avverkningar på hemmansskogar beroende på att antalet
arbetare varit för litet för att det skulle löna sig att anställa kocka.

Om härbärgen av detta slag skulle komma att på sätt föreslagits ställas
till förfogande för användning företrädesvis å enskilda skogar, blir det i
många fall erforderligt att skogsstall anordnas invid dessa förläggningar.
På grund av det förhållandet, att skogsstallen vid de mindre avverkningar,
som här i första hand skulle komma i fråga, hittills ofta lämnat mycket
övrigt att önska i fråga örn beskaffenhet och underhåll, är det av behovet
påkallat, att åtgärder vidtagas för att ifrågavarande stall bliva ändamålsenligt
anordnade och på tillfredsställande sätt underhållna. Det torde därför
bliva nödvändigt, att de organisationer, som skola svara för härbärgenas
underhåll, även åtaga sig ansvaret för dessa skogsstall. Vidare torde
böra föreskrivas att dylikt stall ej må uppföras med mindre ritning till
detsamma godkänts av skogs- och flottledsinspektören.

Under åberopande av förestående får skogs- och flottledsinspektören
vördsamt tillstyrka, att den i motionerna föreslagna utredningen kommer
till utförande.

Stockholm den 11 mars 1944.

OSCAR WALLNER.

Bilaga C.

Till Riksdagens statsutskott.

Av Kungl. Majit anbefalld att avgiva utlåtande över de inom riksdagen
väckta, till statsutskottet hänvisade motionerna I: 10 och II: 17 angående
förbättring av skogsarbetarnas bostadsförhållanden får skogsstyrelsen anföra
följande.

Skogsstyrelsen har berett skogsvårdsstyrelserna samt Sveriges Skogsägareföreningars
Riksförbund tillfälle att yttra sig i ärendet. Svar ha inkommit
från tolv skogsvårdsstyrelser, varav tre meddela, att frågan ej är av intresse
för vederbörande läns vidkommande, fyra avstyrka motionärernas
framställning, medan de sex nordligaste skogsvårdsstyrelserna tillstyrka
densamma, dock med vissa förbehåll. De sistnämnda styrelserna framhålla

Statsutskottets utlåtande nr 125.

9

sålunda, att kojorna böra i möjligaste mån göras stationära. Dessutom
anse fyra av dessa skogsvårdsstyrelser, att utväljandet av lämpliga platser
för kojorna visserligen bör ske under styrelsernas medverkan, men att den
kontroll över deras användning och vidmakthållande, som kan befinnas
lämplig, bör åvila antingen skogsägareföreningarna eller skogs- och flottledsinspektionen.

För egen del får skogsstyrelsen anföra följande:

Motionerna synas innebära dels ett mera allmänt hållet förslag örn utredning
av åtgärder, särskilt för det mindre skogsbrukets vidkommande, i syfte
att trygga tillgången till lagenliga bostäder på arbetsplatserna under skogsarbete,
dels ett mera konkret förslag utgående på, att de av staten genom
arbetsmarknadskommissionen anskaffade flyttbara bostäderna skulle —
sedan de icke erfordras för sitt nuvarande ändamål — överlämnas till
skogsvårdsstyrelserna för att ställas till de mindre skogsägarnas förfogande
utan kostnad för dessa.

Vad angår det första förslaget finner skogsstyrelsen detsamma värt beaktande,
då det utan tvivel förhåller sig så, att bostadsförhållandena för
skogsarbetare på de mindre jordägarnas skogar, åtminstone i Nordsverige,
icke alltid kunnat ordnas på tillfredsställande sätt. En undersökning av
möjligheterna att genom samverkan mellan de mindre skogsägarna eller
på annat sätt åstadkomma en förbättring på detta område anser skogsstyrelsen
sålunda önskvärd. Härtill vill skogsstyrelsen erinra, att de nu föreliggande
möjligheterna att från anslaget till skogsvägbyggnader under särskilda
förutsättningar erhålla statsbidrag till kojbyggnad hittills icke visat
sig hava någon betydelse.

Den föreslagna undersökningen anknyter nära till en mera omfattande
utredning rörande skogsarbetarnas levnadsvillkor m. m., vilken skogsstyrelsen
i princip tillstyrkt genom utlåtanden dels över en underdånig framställning
från Sveriges Kronojägareförbund, dels över motioner vid årets
riksdag rörande åtgärder för yrkesutbildning och jämnare sysselsättning
inom skogsbruket. Dessa utlåtanden bifogas i avskrift.1 Någon fristående
utredning torde sålunda icke bliva erforderlig.

Rörande förslaget att avhjälpa ifrågavarande brister genom att till skogsägarna
överlämna vissa av staten under krisen anskaffade bostäder, vill
styrelsen till en början framhålla att, även örn alla dessa bostäder kunde
disponeras på föreslaget sätt, endast en ringa del av behovet skulle bliva
täckt. Något större antal dylika bostäder torde icke bliva disponibelt under
den närmaste tiden. Man har nämligen anledning förmoda, att de erfordras
sorn förläggningar för arbetare vid de beredskapsarbeten av olika slag, som
planeras och delvis redan igångsatts för att möta arbetslöshet.

Även örn skogsstyrelsen sålunda hyser tvekan, huruvida frågan för närvarande
är aktuell, är styrelsen dock såtillvida ense med motionärerna att
bostäderna, när de ej längre behöva disponeras av arbetsmarknadskommissionen,
böra i första hand komma till användning för att upphjälpa
bostadsbristen på enskildas skogar. Skogsstyrelsen har dock icke tagit ställning
lill frågan, huruvida det därvid är lämpligare alt förfara såsom motionärerna
föreslagit eller att låta arbetsmarknadskommissionen försälja
bostäderna i vanlig ordning, varvid endast skulle behöva föreskrivas, att
de skola i första hand hembjudas till enskilda skogsägare eller samman -

1 Ilar uteslutna.

Bihang till riksdagens protokoll 19M. II sand. Nr 125.

2

10

Statsutskottets utlåtande nr 125.

slutningar av sådana. Under alla förhållanden finner skogsstyrelsen det
mindre lämpligt, att skogsvårdsstyrelserna skulle få i uppgift att taga hand
om och svara för bostäderna och deras lämpliga användning.

Emedan bostäderna icke torde hålla för något nämnvärt antal flyttningar,
anser skogsstyrelsen, att de böra göras stationära och placeras så,
att ett flertal skogsägare kunna få nytta av dem. Sådana fasta bostäder
ute på de avlägsna skogsskiftena skulle säkerligen även stimulera markägarnas
intresse för sin skog och underlätta genomförandet av en intensivare
skogsskötsel.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att någon skrivelse till Kungl.
Majit rörande en särskild utredning i frågan icke synes erforderlig, varför
skogsstyrelsen för sin del får avstyrka bifall till motionerna.

Stockholm den 13 mars 1944.

GERH. STRINDLUND.

Ragnar Hjorth.

Statens Reproduktionsanstalt, Stockholm 1944
1 6 0 4 4