Statsutskottets utlåtande nr 121.
1
Nr 121.
Ankom till riksdagens kansli den 5 maj 1944 kl. 1 em.
Utlåtande i anledning av Kungl. Majds proposition angående
omorganisation av rättsmedicinalväsendet.
(3:e avd.)
I propositionen nr 1 har Kungl. Maj:t under andra huvudtiteln (punkt 32)
föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Medikolegal
besiktningar för budgetåret 1944/45 beräkna ett förslagsanslag av 70 000
kronor.
Därefter har Kungl. Majit i propositionen nr 223, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden för den
25 februari 1944, föreslagit riksdagen att dels godkänna av departementschefen
förordad personalförteckning och avlöningsstat för statens rättsläkarstation
i Stockholm, att gälla, personalförteckningen från och med den 1 januari 1945
och avlöningsstaten under budgetåret 1944/45, dels ock för nämnda budgetår
under andra huvudtiteln anvisa till Statens rättsläkarstation i Stockholm: Avlöningar
ett förslagsanslag av 40 000 kronor, till Statens rättsläkarstation i
Stockholm: Omkostnader ett förslagsanslag av 5 000 kronor, till Statens rättsläkarstation
i Stockholm: Inredning och utrustning ett reservationsanslag av
20 000 kronor samt till Medikolegala besiktningar ett förslagsanslag av 60 000
kronor.
Frågan örn rättsmedicinalväsendets organisation har under de senaste 40
åren upprepade gånger varit föremål för ingående utredningar utan att desamma
lett till resultat. Genom beslut den 15 oktober 1937 uppdrog Kungl.
Majit åt medicinalstyrelsens rättsmedicinska nämnd att verkställa förnyad
utredning rörande rättsmedicinalväsendets ordnande samt till Kungl. Majit
inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Rättsmedicinska
nämnden har med skrivelse den 24 februari 1943 överlämnat betänkande
i ämnet (SOU 1943: 20).
Enligt gällande obduktionsstadga den 28 januari 1886 (nr 4) ankommer
det på länsstyrelse eller domstol att besluta, huruvida rättsmedicinsk undersökning
av död människas kropp (rättsmedicinsk obduktion) skall
företagas. Då domstol fattar dylikt beslut, skall anmälan därom göras till
vederbörande länsstyrelse, som har att meddela förordnande att verkställa
obduktionen. Förordnandet skall lämnas vederbörande tjänsteläkare eller
ock annan legitimerad läkare, som är villig mottaga förordnandet och av
länsstyrelsen finnes besitta särskild skicklighet i avseende å förrättandet av
Bihani] till riksdagens protokoll 1944. 6 sami. Nr 121—128.
1047 44
2
Statsutskottets utlåtande nr 121.
rättsmedicinska obduktioner. Kan någon upplysning om dödsorsaken förväntas
genom rättskemisk undersökning av befintliga klädespersedlar,
läkemedel eller andra föremål, skola de misstänkta föremålen översändas till
medicinalstyrelsen, som genom sitt rättskemiska laboratorium låter verkställa
undersökningen. Över obduktion och rättskemisk undersökning avgives
utlåtande av vederbörande läkare.
I samband med undersökning i brottmål kan läkare förordnas att verkställa
rättsmedicinsk undersökning av levande person samt besiktning av lik. Närmare
anvisningar angående vad som bör iakttagas vid rättsmedicinsk och rättskemisk
undersökning ävensom angående tillhandahållande av obduktionslokal
äro meddelade i författningsväg.
I allmänna läkarinstruktionen föreskrives, att provinsialläkare och extra
provinsialläkare samt stads-, köpings- och municipalläkare ha att var inom sitt
distrikt efter förordnande verkställa rättsmedicinska undersökningar av död
människas kropp. Enligt gällande provinsialläkartaxa utgår ersättning för
dylika rättsmedicinska undersökningar med 40 kronor. Därest i rättsmedicin
specialutbildad läkare förrättar obduktion, äger länsstyrelsen utanordna högre
arvode än det som utgår till tjänsteläkare, dock högst med 100 kronor.
Genom möjligheten att medgiva högre arvode för specialutbildad läkare
har utrymme beretts för tillskapande aven frivillig rättsobducentsorganisation
vid sidan av den officiella. En dylik frivillig organisation bär
även efter hand uppkommit och har för närvarande uppnått en relativt stor
omfattning. En koncentration av obduktionsverksamheten har sålunda sedan
en del år tillbaka ägt rum till vetenskapliga institutioner i Stockholm, Uppsala
och Lund samt till lasarett i Göteborg, Västerås och Umeå.
Över de rättsmedicinska obduktionerna ävensom över de av tjänsteläkarna
utförda rättsmedicinska undersökningarna av levande personer utövas central
kontroll av medicinalstyrelsen genom dess medicinalbyrå och rättsmedicinska
nämnd.
Rättsmedicinska nämnden, som ansett sig kunna konstatera ett flertal avsevärda
brister i rättsmedicinalväsendet, har framlagt förslag till reformer på
ifrågavarande område, Såsom primärt krav uppställes, att de läkare, som
skola handhava obduktionsverksamheten, skola äga speciell utbildning i rättsmedicin
samt beredas möjlighet att förvärva och upprätthålla fullgod yrkesskicklighet.
Rättsmedicinalväsendet föreslås skola i huvudsak vila på en
statlig organisation. Riket skulle uppdelas i fyra rättsläkardistrikt och fyra
rättsobducentdistrikt, vart och ett med den omfattning och station, respektive
centralanstalt, som framgår av en i propositionen på s. 11 och 12 återgiven
sammanställning.
För varje rättsläkardistrikt skulle finnas en rättsläkare, som skulle vara
föreståndare för rättsläkarstationen inom distriktet, samt för varje rättsobducentdistrikt
en rättsobducent, som skulle vara föreståndare för rättsobducentstationen
inom distriktet. Rättsläkarbefattningarna i Stockholm,
Uppsala och Lund skulle vara förenade med vederbörande professors- eller
Statsutskottets utlåtande nr 121.
3
lärarbefattning vid den akademiska institution, dit rättsläkarstationen skulle
vara förlagd, medan rättsläkarbefattningen i Göteborg och samtliga rättsobducentbefattningar
skulle förenas med tjänster som läkare vid patologiska
avdelningar vid respektive sjukhus. Med hänsyn till sistnämnda förhållande
erfordras, att överenskommelser i sådant hänseende träffas mellan å ena
sidan staten och å andra sidan vederbörande sjukhushuvudmän.
Förutom föreståndarna erfordras enligt nämnden vid de olika rättsläkaroch
rättsobducentstationerna dels viss annan läkarpersonal dels ock teknisk
biträdes-, vaktmästar- och städningspeisonal.
I fråga örn de särskilda kompetensfordringarna för den vid stationerna
anställda läkarpersonalen har nämnden till en början konstaterat, att för
innehavarna av rättsläkartjänsterna i Stockholm, Lund och Uppsala, vilka
skola förenas med akademiska befattningar, icke krävas några särskilda kompetensvillkor.
Beträffande rättsläkartjänsten i Göteborg däremot finnér
nämnden ofrånkomligt, att speciella behörighetsvillkor uppställas, som garantera,
att denna rättsläkares kompetens icke avsevärt understiger de övriga
rättsläkarnas, innebärande minst sex års specialtjänstgöring efter examen
jämte ådagalagd vetenskaplig skicklighet. Samma behörighetsvillkor anses
böra gälla för de biträdande rättsläkarna i Stockholm.
Jämväl beträffande rättsobducenttjänsterna, vilka äro avsedda att förenas
med befattning som lasarettsläkare vid patologisk eller patologisk-bakteriologisk
avdelning vid lasarett, föreslår nämnden särskilda kompetensvillkor,
som innefatta minst fyra års specialtjänstgöring efter examen.
Samtliga vid stationerna anställda läkare förutsättas skola vid sidan av
sin lön eller sitt fasta arvode äga uppbära ersättning för varje förrättning
enligt särskild taxa.
Taxeförslaget innebär beträffande rättsmedicinska obduktioner en ökning
med 20 kronor per förrättning samt beträffande undersökningar å levande
personer i stort sett en fördubbling av nu utgående ersättningar
enligt provinsialläkartaxan. Sammanlagda taxeersättningen till den vid rättsläkar-
och rättsobducentstationerna anställda läkarpersonalen beräknas uppgå
till omkring (33 000 + 34 500) 67 500 kronor.
Nämnden har jämväl framhållit, att ett genomförande av förslaget stöter
på relativt betydande svårigheter. Förslaget förutsätter sålunda, att avtal i
ämnet träffas mellan staten å ena samt sjukhusens huvudmän å andra sidan.
Härtill kommer att vid flera av sjukhusen krävas utbyggnad och nyinredningar,
varför man får räkna med att en avsevärd tid kommer att förflyta,
innan organisationen i dess helhet kan träda i verksamhet. En ytterligare
svårighet för genomförandet av omorganisationen ligger enligt nämnden
däri, att i landet för närvarande knappast finnes tillräckligt antal rättsmedicinskt
specialutbildade läkare för bestridande av de till inrättande föreslagna
tjänsterna.
I anslutning härtill har nämnden ansett sig böra framlägga förslag till
provisorisk organisation att gälla tills den definitiva organisationen kan
genomföras.
4
Statsutskottets utlåtande nr 121.
Beträffande anordningarna för den medicinska undervisningen vid karolinska
institutet kar nämnden bland annat anfört följande.
Ä denna institution råder fortfarande den ordningen, att vederbörande
professor i rätts- och statsmedicin för undervisningen nästan fullständigt
saknar eget rättsmedicinskt sektionsmaterial ock är hänvisad till att i
bokstavlig mening låna sådant från annat kåll. Det för undervisningens
bedrivande nödvändiga sektionsmaterialet måste till huvudsaklig del lånas
från andre stadsläkaren. Såsom vårt rättsmedicinalväsende nu är organiserat,
är det nämligen andre stadsläkaren ock icke den rättsmedicinska institutionens
läkare^ som det åligger att utföra de rättsmedicinska obduktionerna
i Stockholm. Ä de lånade obduktionsfallen får professorn i rätts- och statsmedicin
eller under hans ledning tjänstgörande medicine kandidater i andre
stadsläkarens närvaro företaga det tekniska utförandet av obduktionerna,
varefter andre stadsläkaren till vederbörande myndighet avgiver föreskrivna
utlåtanden och intyg samt i övrigt omkänderhar den rättsmedicinska utredningen
av fallen.
I fortsättningen har nämnden yttrat, att med denna föråldrade och ytterligt
otillfredställande organisation ingen garanti finnes för att staden,
när nuvarande andre stadsläkaren år 1943 inträder i pensionsåldern, kan
besätta hans plats med en inom rättsmedicinen tillnärmelsevis lika högt
kvalificerad läkare som denne eller ens med en läkare, som på ett godtagbart
sätt kan bestrida den rättsmedicinska verksamheten.
Nämnden har uppskattat de totala årsutgifterna (merkostnaderna) för förslagets
genomförande till 275 200 kronor, vartill komma engångskostnader för
dels ny- och tillbyggnader, vilka för närvarande icke kunna beräknas, dels
ock inredning och utrustning av stationslokalerna, beräknade till 115 000
kronor.
Betänkandet har varit föremål för sedvanlig remissbehandling, varvid
utlåtanden avgivits av j ustitiekanslersämbetet, rikets hovrätter, processlagberedningen,
universitetskanslern efter hörande av de medicinska fakulteterna
i Uppsala och Lund samt karolinska institutets lärarkollegium, statskontoret,
allmänna lönenämnden, statens kriminaltekniska anstalt, Överståthållarämbetet
efter hörande av stadsfullmäktige i Stockholm samt poliskammaren
och andre stadsläkaren därstädes, länsstyrelserna i samtliga län efter
hörande av vederbörande landstings förvaltningsutskott, stadsfullmäktige i
Göteborg, Malmö och Norrköping, vederbörande förste provinsialläkare och
stadsläkare samt landsfogde, ävensom Stockholms rådhusrätt. Härjämte hava
yttranden inkommit från följande sammanslutningar, nämligen svenska landstingsförbundet,
svenska stadsförbundet, Sveriges läkarförbund, förste provinsialläkarnas
förening, svenska provinsialläkarnas förening, svenska stadsläkarnas
förening, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges stadsfiskal
samt föreningen Sveriges landsfiskaler.
Yid remissbehandlingen har praktiskt taget fullständig enighet framträtt
rörande behovet av en koncentration av den mera krävande rättsmedicinska
undersökningsverksamheten. Det förslag till omorganisation av rättsmedicinalväsendet
i sådan riktning, som framlagts av rättsmedicinska nämnden,
Statsutskottets utlåtande nr 121. 5
har också i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det stora flertalet
hörda myndigheter och sammanslutningar.
I en del yttranden hava framförts betänkligheter eller erinringar av principiell
eller allmän innebörd mot det föreliggande organisationsförslaget. I
vissa fall hava dessa erinringar tillmätts sådan betydelse, att de föranlett ett
avstyrkande av förslaget eller yrkande på förnyad utredning.
Svenska landstingsförbundet erinrar om att förbundet vid två tidigare
tillfällen, nämligen åren 1922 och 1929, i yttranden över då föreliggande förslag
till rättsmedicinalväsendets omorganisation uttalat betänkligheter mot
en kombination av rättsobducenttjänst med lasarettsläkarbefattning vid patologisk
avdelning med hänsyn till den konkurrens mellan stat och landsting
örn läkarens arbetskraft, som anordningen komme att medföra. Härefter
anför förbundet följande.
När förbundet nu går att granska det föreliggande förslaget, som också
bygger på en förening av rättsobducent- och sjukhuspatologbefattningarna,
kan det icke helt frigöra sig från den tveksamhet, som det tidigare givit uttryck
åt. Emellertid vill det synas, som örn en rationell lösning av förevarande
fråga, som under så många år befunnit sig på utredningsstadiet, knappast
står att erhålla utan att en dylik kombination i viss utsträckning kommer till
stånd.
Det skulle tillkomma rättsobducent att förrätta erforderliga obduktioner,
att biträda vid liksyner ävensom på anmodan av polismyndighet i viss utsträckning
utfärda dödsbevis och andra dödsintyg samt verkställa härför
nödiga undersökningar m. m. Den närmaste framtiden efter verksamhetens
påbörjande torde få utvisa, huruvida lasarettsläkaren utan något mera väsentligt
men för lasarettstjänsten, som dock är denne läkares huvuduppgift, jämväl
kan upprätthålla tjänst såsom rättsobducent. Redan nu synas emellertid
de i förslaget angivna arbetsuppgifterna vara av den omfattning, att vederbörande
läkare för desammas fullgörande kommer att tagas i anspråk i betydande
utsträckning. Särskilt blir detta förhållandet, örn arbetsuppgifterna
kräva många resor utom stationsorten. Det kan under sådana förhållanden
komma att visa sig nödvändigt, att en assistent åt patologen behöver anställas,
vilket i så fall enligt förbundets mening bör ske helt på statens bekostnad.
Beredes icke möjlighet härtill, måste vid en sådan ansvällning av
vederbörande läkares arbetsuppgifter, att han icke själv kan medhinna desamma,
de på honom i hans egenskap av lasarettsläkare ankommande uppgifterna
alltid gå före de rättsmedicinska. Under sådana förhållanden synes
också möjlighet böra beredas vederbörande läkare att på begäran erhålla
entledigande från rättsobducentbefattningen, oaktat han kvarstår såsom lasarettsläkare.
Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund anser förslaget innebära en otillfredsställande
kompromiss mellan rättsmedicinens krav och ekonomiska synpunkter.
Enligt centralstyrelsens uppfattning hade nämnden bort förklara, att
man på ifrågavarande område kunde nöja sig endast med genomgående högsta
kompetens och framhålla nödvändigheten av en enhetligt genomförd organisation.
Härvid hade man emellertid helt naturligt kunnat tänka sig andra
distriktsindelningar, t. ox. färre stationer med en mera ambulant verksamhet,
varvid dock Norrland bort bliva bättre tillgodosett lin vad nämnden avsett.
En viss ökning av personalen på varje station jämförd med nu föreslagna hade
6
Statsutskottets utlåtande nr 121.
givetvis måst komma ifråga, men fullständigare materiell utrustning skulle
kunna ske på färre platser och i övrigt ambulant verksamhet förekomma. Rese
kostnaderna bleve ju något ökade men i och för sig borde detta icke behöva
verka skrämmande. Centralstyrelsen har härom i fortsättningen anfört följande.
Varför man gärna skulle vilja tänka sig en sådan anordning är också, att
man därigenom måhända kunde komma ifrån det för rättsmedicinalväsendets
väl förmodligen mycket olyckliga samröret mellan stat, stad och landsting.
I princip torde handhavandet av rättsmedicinalväsendet utan gensägelse vara
en rent statlig skyldighet. I princip måste anses som det enda riktiga, att
staten ensam handhaver ansvaret och vidkännes kostnaderna för rättsmedicinalväsendet
i riket, vilket system för organisation därtill säkerställer likformig
sakkunskap. Den graderade kompetensen hos läkarkrafterna vid
rättsläkare- och rättsobducentstationerna kan icke anses vara tillfredsställande,
då rättsobducenternas verksamhet icke synes vara avsedd att kvalitativt
skilja sig från rättsläkarnas.
Vid behandlingen av frågan örn personalens lönevillkor har centralstyrelsen
vidare anfört följande.
I fråga om rättsobducenternas ställning kan intet med säkerhet utsägas.
Med hänsyn till att lasarettsläkare vanligen hava låg lön och till större delen
försörja sig såsom fria yrkesutövare genom ersättning per prestation, torde
lönen + arvodet 1 500 kronor + cirka 5 000 kronor icke motsvara en med
hänsyn till utbildning och kompetens rimlig inkomst. Det är att förutsätta,
att vederbörande landsting för övrigt icke kommer att känna sig hågat att
utbetala samma lön för rättsobducentens deltidsarbete som för lasarettsläkarens
mera heltidsbetonade. Man återkommer här till det olämpliga i att
vederbörande skola vara för sin inkomst beroende av två huvudmän. Det
vore utan tvivel bättre, örn arbetet som sjukhuspatolog ersattes per prestation
och en skälig inkomst bereddes i den rättsmedicinska verksamheten.
Universitetskanslern har beträffande de planerade stationernas personalorganisation
m. m. bland annat erinrat, att i Uppsala icke funnes någon professur
i rättsmedicin. Förslaget utginge emellertid från att en lärare i rättsmedicin
vore anställd i Uppsala och avsåge att denne tillika skulle tjänstgöra
som rättsläkare. I anslutning härtill har kanslern anfört följande.
För egen del anser jag det sannolikt, att den nuvarande laboratorsbefattningen
i patologisk anatomi inom en nära framtid måste ombildas till en professur.
Men jag finner det ingalunda givet, att den blivande professuren bör omfatta
även rättsmedicin och att dess innehavare bör tjänstgöra som rättsläkare.
Den reducerade undervisningen i rättsmedicin, som framdeles kommer att
erfordras, torde kunna med fördel anförtros åt en speciallärare. Under sådana
förhållanden bör det räknas med att en ordinarie rättsläkartjänst blir
nödvändig, när laboratorstjänsten måhända inom några få år ombildas till
professur.
Departementschefen har för egen del anfört följande.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att vårt rättsmedicinalväsende är
behäftat med brister i olika hänseenden. Den allvarligaste bristen hänför
sig utan tvekan till den omständigheten, att tjänsteläkarna, på vilka det
författningsenligt ankommer att verkställa obduktioner och andra rättsmedicinska
förrättningar, sakna erforderlig specialutbildning och till följd av den
Statsutskottets utlåtande nr 121.
i
relativt ringa frekvensen av rättsmedicinska förrättningar i landet endast mera
sällan sättas i tillfälle att genom övning underhålla eller förkovra sin färdighet
på området. Det ligger i sakens natur, att detta förhållande innebär en fara för
rättssäkerheten, även om denna fara under det senaste decenniet i icke ringa
grad motverkats genom uppkomsten av en på frivillig grund uppbyggd verksamhet
av rättsmedicinska specialister. Till behovet av en omläggning av rättsmedicinalväsendet
bidrager jämväl den omständigheten, att den rättsmedicinska
verksamheten utanför de egentliga obduktionerna och de rättskemiska undersökningarna
i stor utsträckning icke är rättsligt reglerad. I de avgivna yttrandena
har också angelägenheten av en reformering av rättsmedicinalväsendet
genomgående starkt understrukits. Jag anser mig därför nu böra åtminstone
i vissa delar till prövning upptaga föreliggande förslag till åtgärder för att
avhjälpa de med rättsmedicinalväsendet förbundna bristerna.
Rättsmedicinska nämndens förslag avser i första hand att få till stånd en
omläggning av rättsmedicinalväsendets organisation i syfte att koncentrera
den mera krävande undersökningsverksamheten, främst obduktionerna, till
ett fåtal undersökningsstationer, där verksamheten skulle handhavas av rättsmedicinskt
specialutbildade läkare. För ändamålet skulle riket indelas i fyra
rättsläkardistrikt och fyra rättsobducentdistrikt med var sin undersökningsstation
och med den omfattning, som framgår av förut intagen sammanställning
(s. 11). Rättsläkarstationerna skulle förläggas till Stockholm, Uppsala,
Lund och Göteborg, varvid stationerna i de tre förstnämnda städerna
skulle anknytas till vederbörande akademiska institutioner för rätts- och statsmedicin
eller patologi, medan stationen i Göteborg skulle antingen kombineras
med ny patologavdelning vid ett mindre sjukhus eller ock bli helt
fristående. Rättsobducentstationerna skulle förläggas till dels de nuvarande
patologavdelningarna vid lasaretten i Västerås och Umeå och dels planerade
patologavdelningar vid lasaretten i Norrköping och Sundsvall. Kostnaderna för
den rättsmedicinska verksamheten skulle helt bestridas av statsverket, varvid
dock beträffande erforderliga ny- och tillbyggnader räknats med viss ekonomisk
medverkan av vederbörande landsting eller stad utanför landsting. Förslagets
realiserande förutsätter sålunda, att överenskommelser i avsevärd utsträckning
träffas mellan staten och övriga intressenter.
Vid remissbehandlingen har som nämnts praktiskt taget fullständig enighet
rått örn behovet av en koncentration av den mera krävande rättsmedicinska
undersökningsverksamheten. Nämndens förslag för tillgodoseende av
detta behov har jämväl i allmänhet tillstyrkts av de hörda myndigheterna
och sammanslutningarna, ehuru ett icke ringa antal uttalat betänkligheter av
principiell innebörd. Kritiken har i första hand riktat sig mot att undersökningsstationernas
föreståndarbefattningar erhållit karaktären liv bisysslor.
Därvid lia särskilt uttalats farhågor för pliktkollisioner och slitningar beträffande
rättsobducenterna, vilka samtidigt skulle tjänstgöra som lasarettsläkare
vid patologisk avdelning utan att äga tillgång till assistentbiträde å
orten. Från landsfogde- och länsstyrelsehåll har dessutom som en allvarlig
svaghet i organisationsförslaget framhållits, att rättsläkarnas och rättsobducenternas
verksamhet, frånsett obduktionerna, i huvudsak avses bli förlagd
till stationsorten, medan man i övrigt skulle vara hänvisad till vederbörande
tjänsteläkare. Det betonas, att garanti för ett gott resultat av verksamheten
i flertalet fall icke vinnes med mindre jin att den specialutbildade rättsläkaren
eller rättsobducenten deltager i undersökningarna på brotts- eller olycksfallsplatsen
och från början samarbetar med polismyndigheten. Härjämte
har påpekats det ur rättsmedicinsk synpunkt inkonsekventa i att förslaget
beträffande rättsobducentdistrikten nöjer sig med lägre kompetens hos vederbörande
föreståndare än beträffande rättsläkardistrikten. Det har slutligen
8
Statsutskottets utlåtande nr 121.
betecknats såsom en svaghet hos förslaget, att detsamma i så stor utsträckning
bygger på överenskommelser mellan stat, landsting och städer utanför
landsting.
Förslaget har som den förut lämnade redogörelsen visar tillkommit som en
kompromiss mellan de krav, som rättsmedicinens rätta handhavande ställer, och
de ekonomiska möjligheter, som tills vidare ansetts kunna påräknas för kravens
tillgodoseende. Trots detta synes mig förslaget innebära beaktansvärda fördelar
och i väsentliga delar ägnat att läggas till grund för en omläggning av
rättsmedicinalväsendet.
Enligt min mening kan man dock ej helt bortse från den framkomna
kritiken. Det synes sålunda önskvärt, att den blivande organisationen inrymmer
vidgade möjligheter att utan en relativt betydande utökning av den
specialutbildade personalen tillmötesgå de bestämda krav på medverkan
utanför stationsorten, som från polismyndigheternas sida framställts. I
detta hänseende äro de föreslagna rättsobducentstationerna avsevärt sämre
ställda än rättsläkarstationerna. Även ur andra synpunkter lämnar organisationen
av rättsobducentstationerna rum för erinringar, som icke sakna
visst berättigande och ställa lämpligheten av deras inrättande i tveksam
dager. Jag hänvisar härutinnan bland annat till vad svenska landstingsförbundet
och centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund anfört. Förslaget
torde därför i denna del böra göras till föremål för fortsatt
övervägande under beaktande av de synpunkter, som vid remissbehandlingen
framkommit. Härvid förefaller särskilt ett i några yttranden framfört uppslag
att slopa rättsobducentstationerna och i stället utöka personalen vid rättsläkarstationerna
vara förtjänt av närmare undersökning. Ett godtagande av
detta alternativ torde eventuellt böra medföra, att den rättsläkarstation, som
enligt förslaget skulle förläggas i Uppsala, förlägges längre norrut. En sådan
omprövning motiveras för övrigt jämväl av vad universitetskanslern yttrat angående
förutsättningarna för ett genomförande av nämndens förslag beträffande
Uppsala rättsläkarstation. Eventuellt bör för Norrlands räkning inrättas en
femte rättsläkarstation. Med hänsyn till vad sålunda anförts är jag för närvarande
icke beredd att taga ställning till den framlagda organisationsplanen i
vidare mån än att jag förordar, att densamma i princip godtages som grundval
för inrättande av rättsläkarstationer i Stockholm, Lund och Göteborg.
Förutsättningarna för ett genomförande av förslaget i sist angivna delar
ligga emellertid för närvarande väsentligt olika till beträffande ifrågavarande
orter.
Yad först angår Stockholmsstationen, påkalla flera omständigheter ett
skyndsamt avgörande i denna fråga. Sålunda kunna planerna för den aktuella
nybyggnaden av karolinska institutets rättsmedicinska institution å Norrbacka-området
icke närmare utformas, förrän beslut från statsmakternas sida
föreligger beträffande Stockholms rättsläkardistrikt. Nämnda nybyggnad
måste nämligen givas andra dimensioner, örn den skall inrymma en rättsläkarstation
av minst den storlek, som förslaget avser, än örn elen blott
skall användas för undervisning av medicine kandidater och viss vetenskaplig
forskning. Jag vill i detta sammanhang erinra örn att enligt överenskommelse
mellan Kungl. Maj :t och kronan samt Stockholms stad karolinska institutets
teoretiska institutioner skola hava avflyttat från institutets nuvarande tomt
vid Hantverkargatan senast den 1 juli 1948 och att byggnadsstyrelsen påkallat
anslag för uppgörande av ritningar samt igångsättande av bygget för
dessa institutioner under budgetåret 1944/45. Vidare är att märka, att endast
i Stockholm möjligheter kunna beredas för anordnande av specialutbildning
av ett för omorganisationens genomförande erforderligt antal läkare. Och
slutligen må framhållas, att nuvarande andre stadsläkaren i Stockholm, vilkens
Statsutskottets utlåtande nr 121.
9
verksamhet skulle övertagas av Stockholmsstationen och som redan uppnått
pensionsåldern, beräknas lämna sin tjänst under innevarande vår. I betraktande
av dessa omständigheter synes ett uppskov med Stockholmsstationens
inrättande icke böra ifrågakomma.
Ett inrättande av den föreslagna rättsläkarstationen i Lund möter, enligt
vad universitetskanslern i sitt yttrande upplyst, hinder såtillvida, att beslut
numera fattats örn förändring av den professur, med vilken rättsläkartjänsten
skulle förenas. Förändringen innebär, att rättsmedicinen skall utbrytas ur
professuren. Universitetskanslern anser det knappast troligt, att efter den medicinska
undervisningens planerade omläggning kommer att erfordras en ordinarie
lärarbefattning i rättsmedicin vid universitetet, varför han förordar, att i
Lund inrättas en ordinarie rättsläkarbefattning i lönegrad A 24. Till denna
fråga torde emellertid ställning icke böra tagas förrän beslut fattats angående
den föreslagna omläggningen av undervisningen i rätts- och statsmedicin.
Med hänsyn härtill torde med inrättande av Lundastationen böra tills vidare
anstå.
Yad slutligen angår Göteborgsstationen förutsätter dennas tillkomst, att
förhandlingar i ämnet upptagas med Göteborgs stad såväl beträffande inrättande
av en eventuell patologtjänst som rörande lokalfrågan. Den närmare
organisationen av denna station kan därför för närvarande icke bedömas.
Under nu angivna förhållanden torde anledning saknas att ingå på detaljprövning
av organisationsförslaget utom i vad detsamma avser rättsläkarstationen
i Stockholm. Skäl synas mig icke heller föreligga att på detta
stadium till behandling upptaga nämndens förslag till rättslig reglering av
den rättsmedicinska verksamheten.
Enligt det förslag till provisorisk organisation, som nämnden framlagt,
skulle Stockholms rättsläkarstation förestås av professorn i rätts- och statsmedicin
vid karolinska institutet, vilken därför skulle äga åtnjuta ett särskilt
arvode av 3 000 kronor för år. Såsom specialutbildade läkarbiträden å stationen
skulle tjänstgöra tre assistenter med fasta arvoden av 6 000 kronor
för år. Härutöver skulle för stationens behov erfordras en läkaramanuens
med ett årligt arvode av 3 000 kronor, ett tekniskt biträde i lönegraden A 7,
en bårhusföreståndare i lönegraden A 9 samt två vaktmästare i lönegraden
A 7. Mot denna personalorganisation har jag intet annat att erinra än att, då en
av assistenttjänsterna enligt förslaget huvudsakligen avsetts för vikariatstjänstgöring
utanför distriktet, densamma med den begränsning av förslagets genomförande
i övrigt, som av mig förordats, tills vidare torde kunna undvaras. Jag
utgår härjämte från att stationen skall tills vidare betjäna icke blott de områden,
som upptagas i den provisoriska planen, utan även andra områden, i
den mån så påkallas och tiden medgiver.
De fasta arvodena till läkarpersonalen äro i förslaget utmätta med tanke på
att för varje förrättning skall utgå särskild ersättning enligt fastställd taxa.
Häremot synes i och för sig intet vara att erinra. Det av nämnden framlagda
taxeförslaget innebär emellertid, såsom tidigare framhållits, en icke
obetydlig ökning i förhållande till nu utgående arvoden för rättsmedicinska
obduktioner och undersökningar å levande personer, varjämte förslaget upptager
särskilda ersättningsbelopp för vissa förrättningar, som icke finnas upptagna
i gällande provinsialläkartaxa.
För egen del vill jag i betraktande av de fasta arvoden, som föreslagits skola
utgå till stationens läkare och som synas mig väl avvägda, förorda den ändringen
i de sakkunnigas taxeförslag, att ersättningen för rättsmedicinsk obduktion
nedsättes från 120 till 80 kronor samt att ersättningsbeloppen för övriga
förrättningar jämkas nedåt i ungefär motsvarande proportion. Taxan torde
böra fastställas av Kungl. Majit efter förslag av medicinalstyrelsen, på vilken
10
Statsutskottets utlåtande nr 121.
myndighet det torde böra ankomma att meddela närmare föreskrifter angående
förfarandet vid sådana förrättningar som icke äga sin motsvarighet i gällande
provinsialläkartaxa. Godtages vad jag sålunda förordat, får man räkna med
att den sammanlagda taxeinkomsten kommer att understiga det totalbelopp,
som nämnden avsett för Stockholmsstationens del. Skillnaden torde dock, i
varje fall under tiden för den provisoriska organisationen, icke behöva befaras
bli så stor, att svårigheter därigenom skulle uppkomma för stationen att förvärva
personal med erforderlig kompetens. Enligt inom departementet verkställd
överslagsberäkning torde den totala taxeinkomsten vid stationen enligt
av mig förordade grunder komma att uppgå till omkring 30 000 kronor för år.
De föreslagna löneställningarna för det tekniska biträdet, bårhusföreståndaren
och vaktmästarna finner jag i likhet med allmänna lönenämnden godtagbara.
Tills vidare torde dock befattningarna som tekniskt biträde och
bårhusföreståndare, vilka icke motsvaras av ordinarie tjänster i Stockholms
stads tjänst, böra erhålla karaktären av extra ordinarie befattningar. Nuvarande
bårhusvaktmästare, vilka båda äro ordinarie tjänstemän i stadens tjänst, torde
vid en eventuell övergång i statens tjänst böra i enlighet med lönenämndens
förslag erhålla omedelbar inplacering i 11 löneklassen. Det synes mig
vidare rimligt, att dessa befattningshavare liksom även bårhusföreståndaren
genom personliga lönetillägg hållas skadeslösa för den minskning i deras nuvarande
löneförmåner som uppkommer vid övergången i statstjänst. I den mån
befattningshavarnas löner sedermera genom löneldassuppflyttningar eller på
annat sätt ökas, böra de personliga lönetilläggen minskas eller eventuellt
helt upphöra. Jämlikt av Stockholms stad lämnade uppgifter uppbär den
nuvarande bårhusföreståndaren en lön av sammanlagt 5 694 kronor. Med placering
som statstjänsteman i lönegrad Eo 9, lägsta löneklassen, skulle han
komma att erhålla en bruttolön av 5 025 kronor, varigenom en löneminskning
av 669 kronor skulle uppstå. Bårhusföreståndaren torde i enlighet härmed böra
tillerkännas ett personligt lönetillägg av högst 670 kronor. Envar av de två bårhusvaktmästarna
torde i enlighet med lönenämndens förslag böra tillerkännas
ett personligt lönetillägg av högst 1 400 kronor vardera,
I anslutning till vad sålunda förordats torde till avlöningar åt Stockholmsstationens
personal böra beräknas följande belopp, nämligen till avlöningar
åt ordinarie tjänstemän 12 000 kronor, till fasta arvoden och taxeersättningar
åt läkarna 48 000 kronor, till avlöningar åt övrig icke-ordinarie personal 9 000
kronor samt till rörligt tillägg 3 000 kronor. Sammanlagt skulle alltså för
ifrågavarande ändamål erfordras ett belopp av (12 000 + 48 000 + 9 000 +
3 000) 72 000 kronor för år. Härtill skulle komma kristillägg efter gällande
grunder. Samtliga dessa kostnader torde böra bestridas av statsmedel.
Nämnden har beräknat de årliga omkostnaderna för Stockholmsstationen
till 4 000 kronor, varvid nämnden tagit hänsyn endast till egentliga expenser.
Mot detta belopp i och för sig har jag intet att erinra. Emellertid torde vid
beräkningen av omkostnaderna även böra medtagas utgifter för stationspersonalens
tjänsteresor, liktransporter till stationsorten samt handräckning, som
är förenad med läkarpersonalens verksamhet utom stationsorten. På grund
härav torde samtliga årliga omkostnader för stationens del böra beräknas till förslagsvis
10 000 kronor, varav 4 000 kronor för expenser, 4 000 kronor för resor
och 2 000 kronor för övriga utgifter. Den av nämnden uppskattade kostnaden
för stationens inredning och utrustning, 20 000 kronor, synes mig kunna preliminärt
godtagas. Innan beloppet ställes till förfogande, torde en detaljprövning
av medelsbehovet för detta ändamål böra äga rum.
Stationen torde provisoriskt kunna inrymmas i de lokaler som karolinska
institutets rättsmedicinska institution för närvarande disponerar. Beträffande
Statsutskottets utlåtande nr 121.
11
den planerade nybyggnaden för stationen och rättsmedicinska institutionen
torde, på sätt nämnden förutsatt, förhandlingar böra upptagas med Stockholms
stad angående deltagande från stadens sida i kostnaderna för ‘densammas
uppförande.
Med hänsyn till de förberedelser som måste vidtagas för stationens upporganiserande
torde densamma icke kunna träda i verksamhet förrän den
1 januari 1945. Före denna tidpunkt torde, enligt vad jag inhämtat, allenast
föreståndaren och en assistent, vilka skola handhava förberedelsearbetena,
behöva anställas. Under sådana förhållanden kunna avlönings- och omkostnadsanslagen
för nästa budgetår begränsas till ungefär hälften av de beräknade
beloppen. För avlöningar torde böra upptagas ett belopp av 40 000 kronor,
fördelade med 6 000 kronor på avlöningar till ordinarie tjänstemän, 28 000
kronor på arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Majit, 4 500
kronor på avlöningar till övrig icke-ordinarie personal och 1 500 kronor på
rörligt tillägg. Till omkostnaderna torde böra upptagas ett belopp av 5 000
kronor. För stationens inredning och utrustning torde böra upptagas hela det
beräknade beloppet eller 20 000 kronor.
Såsom förut anförts har nämnden föreslagit, att samtliga kostnader för förrättningsarvoden
samt för tjänsteresor, liktransporter och handräckning utom
stationsorten skola bestridas från andra huvudtitelns anslag till medikolegala
besiktningar, vilket skulle gälla även i de fall, då förrättning verkställts av
läkarpersonal vid stationerna. Övriga kostnader har nämnden däremot ansett
böra utgå från skilda anslag under femte huvudtiteln. Enligt min mening
saknas emellertid tillräckliga skäl att frångå den nu gällande ordningen, enligt
vilken samtliga kostnader för rättsmedicinalväsendet gäldas från anslag under
andra huvudtiteln. Härvid torde de kostnader som hänföra sig till Stockholmsstationens
verksamhet böra upptagas under särskilda anslag för avlöningar,
omkostnader samt inredning och utrustning, medan utgifterna för rättsmedicinalväsendet
i övrigt alltjämt torde böra bestridas från det nuvarande
anslaget till medikolegala besiktningar.
Från sistnämnda anslag gäldas för närvarande, förutom utgifter av nyss
angivet slag, jämväl vissa kostnader för undersökning av tilltalads sinnesbeskaffenhet.
Till följd av stigande belastning bär anslagsbeloppet
under senare år upprepade gånger höjts, nämligen av 1938 års riksdag
från 35 000 kronor till 45 000 kronor, av 1940 års lagtima riksdag till 50 000
kronor och av 1942 års riksdag till 60 000 kronor. Nettoutgifterna för de två
senast förflutna budgetåren hava uppgått till respektive 76 400 och 88 900
kronor. I årets statsverksproposition (il ht 1944 s. 65) har anslaget med hänsyn
härtill, i avbidan på särskild proposition i ämnet, beräknats till 70 000
kronor. Då såsom förut nämnts de kostnader som hänföra sig till Stockholmsstationens
verksamhet icke till någon del torde böra belasta anslaget, föranledes
härav en viss minskning av anslagsbehovet, vilken för nästkommande
budgetår torde kunna uppskattas till omkring 10 000 kronor. Anslaget torde i
anledning härav böra upptagas till 60 000 kronor.
Till sist vill jag något beröra frågan om den centrala kontrollen. Nämnden
har i detta hänseende föreslagit, att såsom en provisorisk förstärkning av denna
kontroll skulle till medicinalstyrelsens förfogande ställas ett belopp av förslagsvis
5 000 kronor, att användas till arvode åt en eller flera extra läkarassistenter
för granskning av rättsmedicinska utlåtanden samt för inspektion
av rättsläkar- och rättsobducentstationerna. Vidare har nämnden ansett nödvändigt,
att medicinalstyrelsens vetenskapliga råd utökas med en rättsläkare,
bland annat för att bereda den rättsläkare därstädes, som tillika är professor i
rätts- och statsmedicin vid karolinska institutet, erforderlig lättnad i arbetsbördan.
Med den begränsning av distriktsorganisationen som av mig tills vidare
12
Statsutskottets utlåtande nr 121.
Utskottet.
förordats synes en förstärkning av det centrala kontrollorganet kunna anstå.
Frågan torde lämpligen böra upptagas till närmare prövning i samband med
pågående utredning rörande medicinalstyrelsens omorganisation, vilken beräknas
bliva avslutad under innevarande år. Däremot vill jag med hänsyn till
den väsentliga utökning av nämndens arbetsbörda, som under årens lopp inträtt
och som till betydande del kommit att vila på den i Stockholm stationerade
rättsläkaren, icke motsätta mig, att åtgärder vidtagas för att från och med
nästa budgetår bereda denne viss lättnad i arbetsbördan. Kostnaden för detta
ändamål torde få bestridas från den i styrelsens avlöningsstat upptagna anslagsposten
till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t,
vilken post för nästa budgetår föreslagits höjd med 5 000 kronor.
Av rättsmedicinska nämnden framlagt förslag till åtgärder för att avhjälpa
de med rättsmedicinalväsendet förbundna bristerna har ansetts böra göras
till föremål för fortsatt övervägande i avseende å de föreslagna fyra rättsobducentstationerna
och Uppsala rättsläkarstation. Yad däremot angår rättsläkarstationerna
i Stockholm, Lund och Göteborg tillstyrker utskottet, att den
framlagda organisationsplanen i enlighet med vad departementschefen förordat
i princip godtages som grundval för deras inrättande.
Slutligt avgörande beträffande Lunda- och Göteborgsstationerna föreslås
skola tills vidare anstå i avvaktan på lösningen av vissa med inrättandet av
dessa stationer sammanhängande frågor. Flera omständigheter påkalla emellertid
beslut redan nu i fråga örn Stockholmsstationen, som föreslås skola
träda i verksamhet den 1 januari 1945. Stationen förutsättes därvid skola
tills vidare betjäna icke blott de områden, som upptagas i den provisoriska
planen, utan även andra områden, i den mån så påkallas och tiden medgiver.
Yad departementschefen anfört beträffande arvodesbeloppen vid rättsläkarstationen
i Stockholm och den taxa, efter vilken ersättning för varje förrättning
skall utgå, giver ej utskottet anledning till erinran. Jämväl i övrigt tillstyrker
utskottet Kungl. Maj:ts förslag beträffande provisorisk organisation
av nämnda station och därmed sammanhängande utgiftsfrågor.
Utskottet vill slutligen ej göra erinran mot vad departementschefen anfört
i fråga örn åtgärder för att bereda den i Stockholm stationerade rättsläkaren
viss lättnad i arbetsbördan inom rättsmedicinska nämnden.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att riksdagen må
a) godkänna följande personalförteckning för statens rättsläkarstation
i Stockholm, att gälla från och med den 1 januari
1945:
Personalförteckning.
Ordinarie tjänstemän.
Befattning Lönegrad
2 vaktmästare ......................................................... A 7
b) godkänna följande avlöningsstat för statens rättsläkarstation
i Stockholm, att tillämpas under budgetåret 1944/45:
Statsutskottets utlåtande nr 121.
13
Avlöningsstnt.
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis
...................................................... kronor 6 000
2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj:t, förslagsvis ........................ » 28 000
3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal... » 4 500
4. Rörligt tillägg, förslagsvis ........................... » 1 500
Summa förslagsanslag kronor 40 000
c) för budgetåret 1944/45 under andra huvudtiteln anvisa
1) till Statens rättsläharstation i Stockholm: Avlöningar ett
förslagsanslag av 40 000 kronor,
2) till Statens rättsläharstation i Stockholm: Omkostnader ett
förslagsanslag av 5 000 kronor,
3) till Statens rättsläharstation i Stockholm: Inredning och
utrustning ett reservationsanslag av 20 000 kronor,
4) till Medikolegala besiktningar ett förslagsanslag av 60 000
kronor.
Stockholm den 5 maj 1944.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Joli. Nilsson i
Malmö, Gränebo, Lindström, Bernhard Nilsson, Bäckström, Holmström, Heiding,
Gustaf Iwar Anderson, Gillström, Wiklund och Johan Eric Ericson; samt
från andra kammaren: herrar Eriksson i Stockholm, Svensson i Grönvik,
Andersson i Prästbol, Danielsson, Persson i Tidaholm, Pettersson i Dahl, Mårtensson,
Hall, Staxäng, Lindholm, fru Alvén och herr Eriksson i Frägsta.