Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

1

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 18 februari 1944 kl. 1 em.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förlängd lagstadgad
semester för vissa gruvarbetare.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen i förslå kammaren
nr 75 av herr Linderot och i andra kammaren nr 77 av herrar Gavelin
och Karlsson i Grängesberg samt nr 120 av herrar Hagberg i Luleå och Senander,
samtliga angående förlängd lagstadgad semester för vissa gruvarbetare.

Enligt 4 § första stycket lagen om semester utgår semester för kalenderår
och omfattar en dag för varje kalendermånad anställningen varat under närmast
föregående kalenderår. En arbetstagare, som arbetar hela året, är alltså
berättigad till tolv dagars semester.

I motionerna I: 75 och II: 120, vilka äro likalydande, har hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om skyndsam utredning
och förslag om tre veckors semester för samtliga gruvarbetare i »Norr- och
Västerbotten» samt för gruvarbetare under jord i övriga delar av landet.

I motionen II: 77 har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla, att 1942 års semesterkommitté måtte givas i uppdrag att verkställa
utredning och framlägga förslag till lagstadgad semester om minst tre
veckor för samtliga gruvarbetare i »Lappland» samt för gruvarbetare under
jord i övriga delar av landet.

Beträffande motiveringen till yrkandena får utskottet hänvisa till motionerna.

Enligt det av kommittén angående privat anställ da år 1935 avgivna förslaget
till lag om arbetsavtal borde arbetstagarna i fråga om bl. a. semesterns längd
uppdelas i tre grupper allt efter arlen av den befattning, som vederbörande
arbetstagare innehade och det arbete han hade att utföra. Genom denna s. k.
kategoriklyvning hänfördes till en grupp arbetstagare i ledande ställning
och innehavare av sådan befattning, som kräver särskilda kvalifikationer och
högre genom studier eller erfarenhet förvärvad utbildning. Till en andra
grupp hänfördes arbetstagare, som hava till uppgift att utföra kontorsarbete
samt försäljnings-, förmedlings- eller annat sådant kommersiellt arbete, ävensom
arbetstagare, som hava till uppgift alt utföra arbete, som kräver genom
studier förvärvad utbildning. Den tredje gruppen skulle omfatta övriga arbetstagare
eller med andra ord sådana, som äro att hänföra till arbetare och
med dem jämställda.

Bihang till riksdagens protokoll 19M. 9 samt. 2 avd. Nr 7—S.

t

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

1936 års semestersakkunniga avstyrkte i sitt betänkande med förslag lill
lag om semester (SOU 1937:49) bestämt en sådan gruppindelning med avseende
å rätten till semester. De sakkunniga framhöllo emellertid, att b e h ovet
av semester otvivelaktigt vore växlande, beroende på det slags
arbete vederbörande hade. Vissa arbetsuppgifter vore mera pressande, och
det måste därför i och för sig anses mera behövligt för dessa arbetstagare än
för andra med en längre tids avkoppling under varje år. Ur sådana svnpunkter
skulle det vara väl förenligt med en skyddslagstiftnings karaktär alt införa
en gradering av semesterns längd för olika grupper av arbetstagare. Som
exempel å arbetstagare, vilka skulle vara i behov av en längre årlig semester
än övriga arbetstagare, kunde nämnas gruvarbetare, vissa grupper av järnbruksarbetare,
sjuksköterskor samt i allmänhet arbetstagare med nattjänstgöring.
De sakkunniga hade diskuterat möjligheten att låta utföra en vetenskapligt
lagd undersökning av olika yrkesgruppers skilda behov av semester.
Emellertid hade de sakkunniga därvid måst stanna vid den uppfattningen,
att det icke vore möjligt att genom en sådan undersökning vinna resultat,
som kunde läggas till grund för utmätning i lagtext av skilda förmåner
i avseende å semester för olika arbetstagargrupper. Med hänsyn härtill avstyrkte
de sakkunniga bestämt varje uppdelning av arbetstagarna i skilda
grupper i en lagstiftning angående semester och detta oberoende av ur vilken
synpunkt en uppdelning skulle ske.

Det av de sakkunniga framlagda lagförslaget innebar i enlighet härmed en
minimilagstiftning med lika förmåner åt alla arbetstagare. En lagstiftning
med denna karaktär måste enligt de sakkunniga vara den enda lämpliga, då
fråga vore om en social skyddslagstiftning. Det vore nämligen här fråga örn
att göra ett ingrepp i den avtalsfrihet, som eljest principiellt tillkomme parterna
på arbetsmarknaden. Ett sådant ingrepp borde göras så litet omfattande
som möjligt för att man ändock skulle kunna få de synpunkter tillgodosedda,
som man velat vinna genom lagstiftningen. En lagstiftning på detta område
måste utformas på sådant sätt, att man icke därigenom främjade en utveckling
fram mot att staten skulle helt bestämma anställningsvillkoren på arbetsmarknaden
och att alltså den principiella avtalsfriheten skulle upphöra. Liksom
de arbetstagare, vilka vid lagstiftningens genomförande hade längre
semester än den däri föreskrivna, icke komme att beröras därav, komme det
även i fortsättningen att stå öppet för de särskilda grupperna av arbetstagare
att genom förhandlingar med arbetsgivarna förbättra de genom lagstiftningen
tillerkända semesterförmånerna.

Semestersakkunnigas förslag lades till grund för propositionen 286/1938
med förslag till lag örn semester. Detta överensstämde i förevarande hänseende
med semestersakkunnigas förslag. Föredragande departementschefen,
statsrådet Möller, anförde i propositionen bl. a. följande:

»Självfallet är, att samma principiella betänkligheter som mot en kategoriklyvning
icke kunna göras gällande, då det är fråga om att utmäta olika
semesterförmåner för skilda grupper av arbetstagare med hänsyn till konstaterad
skillnad i behovet av semester. Här anmäla sig i stället sådana prak -

Andia lagutskottets utlåtande nr 7.

3

tiska svårigheter, att problemet icke kan lösas, med mindre man under många
år i följd verkställer ingående vetenskapliga undersökningar. Ett uppskov
med en semesterlagstiftning i avvaktan på sådana undersökningar kan icke
gärna ifrågasättas. Det låter sig måhända göra alt beträffande en och annan
skarpt avgränsad yrkesgrupp, t. ex. gruvarbetare, objektivt konstalera behov
av längre semester än för andra löntagare. Beträffande det stora flertalet
yrkesgrupper komma däremot för visso meningarna att bryta sig rörande
det faktiska behovet av semester.----

Men även bortsett från svårigheten att kunna ena de skiljaktiga meningarna
i fråga om det verkliga behovet av semester för olika huvudgrupper av arbetstagare,
måste det rent praktiskt vara omöjligt alt på ett rättvist sätt differentiera
semestern för de mångtaliga befattningar, som förekomma i verkligheten.
Av dessa skäl kan jag för min del icke biträda det i vissa yttranden
framställda yrkandet om verkställandet av en undersökning rörande behovet
av semester för skilda yrkesgrupper.

Om lagen alltså upptager en och samma semestertid för alla arbetstagare,
som lyckas kvalificera sig enligt de givna reglerna, innebär detta emellertid
ingalunda någon nivellering eller likriktning i fråga örn semesterförmånen.
Den verkliga innebörden av lagens bestämmelser är endast, att statsmakterna
nu förklara, att varje arbetstagare bör lia minst två veckors semester,
örn han arbetar hela året, och detta oberoende av vederbörandes ställning
i samhället. Den enda framkomliga vägen vid en social skyddslagstiftning av
den förevarandes natur torde vara att giva densamma en dylik minimikaraktär.
Det står uppenbarligen även efter genomförandet av en sådan lagstiftning
fritt för olika grupper av arbetstagare att genom överenskommelse med motparten
förvärva sig bättre förmåner än vad lagen medgiver. Efter fastställandet
av en allmän miniminivå torde det också komma alt visa sig vara möjligt
att genom förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetstagare på ett
långt smidigare sätt än som vore tänkbart i en lag tillgodose vissa gruppers
objektivt påvisbara behov av en ökad semester i förhållande till den fastställda
miniminivån.»

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen (utlåtande nr 58), gjorde
intet uttalande i frågan om differentiering av semesterns längd med hänsyn
till växlande behov av semester.

I direktiven för 1942 års semesterkommitté, som erhållit i uppdrag ali
underkasta semesterlagen en allmän förutsättningslös översyn, nämnes icke
.särskilt ifrågavarande spörsmål.

Enligt vad utskottet inhämtat hava vissa arbetarorganisationer i skrivelser
till kommittén hemställt om utredning angående förlängning av den lagstadgade
semestern för vissa yrkesgrupper.

Under förarbetena till gällande semesterlag erkändes, såsom framgår av
den ovan lämnade redogörelsen, att vissa arbetstagare kunde vara i behov
av längre semester än andra. Lagen erhöll emellertid, med hänsyn huvudsakligen
lill de praktiska svårigheter det skulle erbjuda all konstatera det
växlande semesterbehovet oell differentiera semesterns längd i förhållande
därtill, karaktär av minimilagstiftning med lika förmåner för alla arbetstagare.
Behov av ökad semester förväntades kunna tillgodoses genom förhandlingar
mellan arbetsgivare och arbetstagare.

IJ ts kottet.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

Vid lagens tillkomst behandlades spörsmålet om differentiering av semesterns
längd i stort. Övervägandena gingo ut på huruvida det var möjligt att
åstadkomma en rättvis gradering över hela linjen. Utskottet inser, att frågan
med en sådan utgångspunkt måste vara praktiskt olösbar. Enligt utskottets
åsikt torde det emellertid kunna övervägas att giva frågeställningen en mera
begränsad innebörd. Utskottet kan icke helt frigöra sig från tanken, att det
skulle vara möjligt att urskilja ett begränsat antal grupper av arbetstagare,
vilkas arbete är så pressande, att deras rekreationsbehov rent objektivt måste
framstå som avsevärt större än alla andra arbetares. Här synes i främsta
rummet böra nämnas gruvarbetare under jord. Om en sådan avgränsning
kunde åstadkommas, synes det icke kunna anses oförenligt med semesterlagstiftningens
karaktär, att vissa grupper privilegierades med avseende å semesterns
längd, medan alla övriga trots variationer i semesterbehovet behandlades
lika. Då de förväntningar som vid lagens tillkomst hystes beträffande
möjligheten för arbetargrupper med pressande arbete att avtalsvägen
uppnå förbättring av semestervillkoren icke torde ha uppfyllts i någon
större utsträckning, anser utskottet det angeläget, att en omprövning kommer
till stånd beträffande möjligheten och lämpligheten av en differentiering
av den lagstadgade semesterns längd med hänsyn till behovet därav. En undersökning
härutinnan torde emellertid kunna begränsas på sätt utskottet antytt
här ovan. Undersökningen synes lämpligen böra anförtros åt 1942 års
semesterkommitté.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att 1942 års semesterkommitté gives i uppdrag att verkställa
omprövning av frågan örn differentiering av den lagstadgade
semesterns längd för olika grupper av arbetstagare med hänsyn
till deras semesterbehov;

B. att förevarande motioner, I: 75, II: 77 och II: 120, måtte
anses besvarade genom vad utskottet under A. hemställt.

Stockholm den 17 februari 1944.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Wistrand, Forslund, Olof Carlsson, Mannerskantz*,
Hage, Hallagård och Wahlund;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Olovson i Västerås*, fröken Andersson,
herrar Pettersson i Hällbacken*, Hermansson*, Cruse, fru Johansson och herr Hedlund
i Rådom.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

Reservation

av herrar Wistrand och Mannerskantz samt fröken Andersson, vilka anfört: Gällande

semesterlag avser att skapa en social minimistandard och har åt
parterna på arbetsmarknaden överlämnat att bestämma den semester, som
med iakttagande av nämnda minimistandard må tillkomma vissa grupper av
arbetstagare.

Att förändra semesterlagstiftningens principer därhän att lagstiftaren åtager
sig att åstadkomma en differentierad, för olika arbetargrupper specialiserad
semesterrätt, baserad på de olika arbetsförhållandena, måste — vilket
redan vid semesterlagens utarbetande konstaterades — möta stora svårigheter.
Enligt vår uppfattning ligger en rättvist avvägd reglering av denna ari
utanför de praktiska möjligheternas räckhåll. En lagstiftning härom skulle
även — på samma gång som den ur rättvisesynpunkt aldrig bleve oanfäktbar
— genom sin tillvaro verka hämmande på parternas på arbetsmarknaden
benägenhet att uppnå smidiga överenskommelser om utökad semester i de
fall, där sådan kan anses befogad.

Med anledning härav få vi hemställa,

att riksdagen måtte avslå de i ärendet väckta motionerna.