Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

1

Nr 68.

Ankom till riksdagens kansli den 16 juni 1944 kl. 7 fm.

Utlåtande i anledning au väckta motioner om lagstiftning till förhindrande
av att jord- och skogsbruk övergå i den
icke jordbrukande befolkningens händer, örn ändringar
i gällande lagstiftning angående förbud i vissa
fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast
egendom, örn lagstiftning till förhindrande av sammanslagning
av hårig brukningsdel med annan, m. m.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft sju inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen i första kammaren
nr 143 av friherre De Geer m. fl., nr 145 av herr Karlsson, Gottfrid,
m. fl. och nr 212 av herr Andersson, Alfred, samt i andra kammaren nr 218
av herr Andersson i Falkenberg m. fl., nr 232 av herr Pettersson i Dahl m. fl.,
nr 306 av herr Svensson i Ljungskile och nr 398 av herr Jacobson.

Motionerna I: 143 och II: 232, vilka äro i huvudsak likalydande, utmynna
i en hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning och förslag till lagstiftning dels till förhindrande av att jord- och
skogsbruk övergå i den icke jordbrukande befolkningens händer och dels till
förhindrande av att redan fullt bäriga brukningsdelar försvinna och sammanläggas
med andra.

I motionerna I: 145 och II: 218, vilka äro likalydande, hemställes, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning beträffande
sådan ändring av 1925 års lag angående förbud i vissa fall för bolag, förening
och stiftelse att förvärva fast egendom, att konsumtionsförening blir
berättigad att utan hinder av nämnda lag förvärva jordbruksfastighet.

I motionerna I: 212 och II: 306, vilka äro likalydande, yrkas, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära skyndsam utredning om och förslag
till lagstiftning, varigenom sammanslagning av familjejordbruk eller ofullständiga
jordbruk, som lämpligen kunna kompletteras så att de bliva familjejordbruk,
med större jordbruk förhindras.

I motionen 11:398 yrkas, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om utredning i syfte, att bolags styrelseledamöter samt tjänstemän
och andra hos bolag anställda personer jämte makar, såvitt angår trävarubolag,
icke må, där ej särskilda anledningar föreligga, förvärva jordbruksfastighet
med skogsmark.

Beträffande motiveringen för de olika yrkandena får utskottet hänvisa till
motionerna.

BihaiiQ till riksdagens protokoll 194A. 9 sand. 2 avd. Nr 68.

1

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

De föreliggande spörsmålen behandlas här nedan under fyra särskilda
avsnitt.

A. Frågan om förhindrande av att jord- och skogsbruk övergå i den
icke jordhrnkande befolkningens händer.

(Motionerna I: 143 och 11:232, första yrkandet.)

Huvudsyftet med den ifrågasatta lagstiftningen angives av motionärerna
vara att effektivt förhindra jobberi med jord och skog. Enligt motionärerna
måste förvärv av jordbruks- och skogsfastigheter förbjudas för sådana personer,
om vilka man har skälig anledning antaga, att de ämna köpa gårdar
endast för att avverka skogen, försälja byggnader, djur och redskap eller
åter sälja gården i sin helhet för ett högre pris för att på så sätt skaffa sig
hastiga och lättfångna vinster. Genom vilka metoder detta syfte skall uppnås
anse motionärerna sig icke kunna taga ställning till. De antyda emellertid
flera vägar. Sålunda kunde tänkas ett koncessionssystem för förvärv av fastigheter.
En annan utväg vore skärpning av skogsvårds-, vanhävds-, jorddelnings-
och arrendelagstiftningen.

Spörsmålet om förbud för enskilda personer att förvärva fast egendom
har vid skilda tillfällen ingående behandlats. En historik i ämnet återfinnes
i sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1 (s.
6—16) vid 1930 års riksdag. Frågan behandlades i anledning av motioner
även vid riksdagarna 1936 (andra lagutskottets utlåtande nr 30), 1937 (andra
lagutskottets utlåtande nr 49) och 1938 (jordbruksutskottets utlåtande nr
88).

Genom beslut den 8 november 1940 bemyndigade Kungl. Majit chefen för
jordbruksdepartementet att tillkalla utredningsmän för att verkställa utredning
bland annat rörande frågan om åtgärder till motverkande av överdriven
skuldsättning inom jordbruket, i vilket syfte särskilt skulle beaktas förekommande
osund spekulation i jordbruksfastigheter och dess inverkan på skuldsättningen.
De i anledning av detta bemyndigande tillkallade utredningsmännen
avgåvo den 7 augusti 1941 betänkande med förslag till lag om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet (SOU 1941:24).

I betänkandet har utredningen framhållit, att sedan förra århundradets
sista årtionden vissa förskjutningar ägt rum beträffande äganderätten till
landets jordbruksfastigheter och att under särskilda mera begränsade tidsperioder
företeelser av kriskaraktär visat påtagliga verkningar. Vid bedömande
av den för närvarande rådande situationen har utredningen funnit lämpligt
betrakta det förevarande spörsmålet angående behovet av åtgärder mot
jordbruksfastigheters övergång i icke jordbrukande personers ägo som såväl
ett långtidsproblem som ett av den nuvarande kristiden skapat problem av
betydelse sannolikt endast för den närmaste framtiden. Rörande det före -

Andru lagutskottets utlåtande nr 68. 3

liggande spörsmålet, sett ur förstberörda synvinkel, har utredningen anfört
följande.

Beträffande trävarubolagens jordinnehav i Norrland har en viss stabilisering
redan åstadkommits, dock först sedan betydande arealer av inägojord
och skogsmark, som förut tillhört bondebefolkningen, övergått i bolagens
ägo. Det är ett känt förhållande, att bolagen i stort sett visat ringa benägenhet
att avhända sig mark som de en gång förvärvat. Vissa fortgående förändringar
kunna dock påvisas i fråga örn jordbesittningen även i de trakter,
där bolagen dominera. Sedan åtskilliga år pågå nämligen försäljningar från
bolagens jorddomäner av sådan jord, främst inägojord, som bolagen icke
finna fördelaktigt att behålla. Dessa försäljningar omfatta i regel endast
mindre arealer men de medföra dock att gammal bondejord i viss utsträckning
återgår till den jordbruksidkande befolkningen.

När fastigheter med avsevärda skogstillgångar gå i handel, ha köpare ur
jordbruksbefolkningens krets vanligen att räkna med konkurrens från
skogsspekulanter, varmed här avses spekulanter vilka ämna på kortast möjliga
tid realisera det värde som föregående ägare hopbragt genom att spara
skogen. Då skogsspekulanterna i regel förfoga över mera eget kapital eller
eljest bättre ekonomiska resurser än jordbrukarna, avgå de i denna konkurrens
ofta med segern. Enligt en år 1938 genomförd ändring i skogsvårdslagen
kan en viss hushållning framtvingas beträffande äldre skog, sedan en
fastighet övergått till ny ägare. Detta stadgande torde, såsom avsikten med
detsamma jämväl varit, samtidigt utgöra en hämsko på spekulationen i
skogsegendomar. Förhållandena synas dock allt fortfarande vara sådana, att
personer, vilkas egentliga intresse går ut på att äga tillgång till skogsprodukter,
i stor omfattning uppträda som köpare till fastigheter, varå skog finnes.

En även under normala tider påvisad företeelse är att personer, som själva
icke äro eller vilja bli verkliga jordbrukare, förvärva jordbruksfastigheter
huvudsakligen för att erhålla en säkrare placering av sina kapitaltillgångar.
En annan typ av förvärv, som till sina verkningar å bondebefolkningens förhållanden
i viss mån är likartad med placeringsköpen, utgöres av stadsbornas
inköp av jordbruksfastigheter till sommarbostäder. Utan att ingå på ett
bedömande av de fördelar sådana förvärv kunna innebära för köparna och
utan att fälla något allmänt omdöme örn förvärvens för- och nackdelar för
samhället i dess helhet, vill utredningen likväl framhålla, att dessa båda slag
av fastighetsförvärv flerstädes skapa ganska bekymmersamma problem för
landsbygdens folk; ett förhållande som även understrykes i två till utredningen
överlämnade framställningar, den ena från Riksförbundet landsbygdens
folk och den andra från Stockholms läns och stads distrikt av Svenska landsbygdens
ungdomsförbund. I framställningarna har uppgivits, att dessa förvärv
från kapitalstarka köpares sida i en vid räjong kring storstäderna och
även på andra orter medfört en stegring i jordvärdena, som icke motsvarats
av någon förbättring i jordbrukens bärighet. Följden av denna stegring har
blivit, att landsbygdens egen ungdom, då den önskat ägna sig at jordbruk,
icke kunnat förvärva lämpliga gårdar på skäliga villkor utan nödgats insätta
eli alltför stort kapital i jordbruket, med ökad skuldsättning eller annan
belastning som resultat.

De hittills berörda företeelserna äro icke av egentlig kriskaraktär, även örn
kristiden i olika avseenden inverkat på dem och deras betydelse för jordbruksnäringen
synes lia ökat under krisen. Dessa företeelser utgöra det centrala
i det långtidsproblem, varom ovan talats och som alltjämt torde förbli
aktuellt, även örn den nuvarande kristiden skulle efterträdas av mera normala
förhållanden.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

För att bilda sig en uppfattning om behovet av den ifrågasatta lagstiftningen
i nuvarande läge har utredningen utsänt frågeformulär till skogsvårdsstyrelserna,
hushållningssällskapens förvaltningsutskott, egnahemsnämnderna
och jordbrukskommissionerna ävensom till vissa enskilda sammanslutningar
rörande handeln med jordbruks- och skogsfastigheter i den öppna
marknaden under tiden efter hösten 1939. En av utredningens sekreterare
gjord sammanfattning av de å rundfrågan inkomna svaren har såsom bilaga
fogats till utredningens betänkande (s. 42—56). På utredningens begäran har
vidare länsstyrelsen i Jönköpings län i maj 1941 verkställt en särskild undersökning
rörande vissa försäljningar av jordbruksfastigheter inom Södra
Unnaryds socken till inom socknen icke bosatta personer. Resultatet av denna
undersökning har intagits i en till betänkandet fogad bilaga (s. 57—59).
Utredningen har själv rörande den verkställda undersökningen anfört följande.

Av den verkställda undersökningen framgår, att antalet avslutade köp av
jordbruksfastigheter i stort sett icke ökat under krisen. Från vissa trakter,
exempelvis från Värmland samt områdena kring Stockholm och Göteborg,
har dock uppgivits att handeln med jordbruksfastigheter varit väsentligt livligare
än vanligt. Svaren utvisa också, att en för den allmänna tendensen avgörande
faktor varit jordägarnas avvaktande hållning och obenägenhet att
sälja. Däremot synes efterfrågan på jordbruksfastigheter ha stegrats. Priserna
på sådana fastigheter ha under de senaste åren varit i stigande och denna
tendens har fortsatt under krisen. Följden har blivit, att saluvärdena numera
i allmänhet ligga avsevärt högre än de år 1938 åsätta taxeringsvärdena.

Undersökningen har också givit åtskilliga upplysningar rörande konkurrensen
mellan jordbrukare samt utomstående spekulanter vid förvärv av
jordbruksegendomar. Liksom ovissheten om krisens fortsatta utveckling hos
jordägarna medfört en obenägenhet att sälja, har det rådande läget verkat
dämpande på yrkesjordbrukarnas lust att förvärva nya jordbruk. Jordbrukarnas
återhållsamhet, när det gällt nyförvärv, har satts i samband med krisförhållandena,
såsom militärinkallelserna och den därav följande bristen på
arbetskraft samt höga priser på jordbruksinventarier, byggnadsmaterial och
annat.

Den jordbruksidkande befolkningens visade obenägenhet alt förvärva
jordbruksfastigheter har icke haft någon motsvarighet i fråga om andra
kategorier av köpare; den ökade efterfrågan på egendomar på landet synes
just ha härrört från dessa senare. Det har till och med från några håll sagts,
att en påfallande stor del av alla köpare hört till spekulanternas kategori. Det
har framhållits, att förskjutningen mellan de olika grupperna av köpare borde
ses i belysning av det förhållandet att en yrkesjordbrukare måste fästa det
största avseende vid jordbrukets bärighet och utsikterna att förränta och
amortera den skuldbörda som en nytillträdande bonde regelmässigt åsamkar
sig, under det att för spekulanterna andra intressen vore de dominerande
samt jordbruket och förräntningsmöjligheterna av underordnad betydelse.

Av de till utredningen inkomna svaren kan inhämtas, att de utomstående
spekulanternas efterfrågan varit särskilt inriktad på skogsegendomar och
detta gäller för övrigt jämväl den grupp av köpare, för vilken huvudsyftet
varit att erhålla en säkrare kapitalplacering. Det har i allmänhet kunnat
konstateras, att handeln med skogsfastigheter ökats och att prisstegringen
varit mera markerad i fråga örn dessa fastigheter än beträffande jordbruksfastigheter
med små eller inga skogstillgångar.

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

5

Från olika trakter lia uppgifter lämnats om vissa för den nuvarande krisen
typiska förvärv av fastigheter på landsbygden. Sålunda ha stadsbor
köpt sådana egendomar för att använda dem som evakueringsbostäder. I
andra fall ha förmögna personer skaffat sig egendomar för att äga tillgång
till lantbruksprodukter och bränsle.

Med utgångspunkt från det anförda har utredningen rörande behovet av
lagstiftning anfört följande.

Söker man i anslutning till det nu anförda vinna en överblick av intressemotsättningarna
mellan å ena sidan jordbruket och dess utövare samt å
den andra övriga näringar och befolkningsgrupper bör man, såsom förut
framhållits, betrakta det förevarande samhällsproblemet som såväl ett problem
på längre sikt som ett av den nuvarande kristiden aktualiserat spörsmål.
Förekommande missförhållanden av skilda slag kunna var för sig och
tillsammans utgöra anledning till ingripanden från lagstiftarens sida. Det
grundläggande och väsentliga är samhällets intresse att bondebefolkningen
bevaras och stärkes samt att jordbruksnäringen vidmakthålles och utvecklas.

På den tid behovet av åtgärder till motverkande av bondeklassens försvagande
aktualiserades av sågverksbolagens jordförvärv, lade statsmakterna den
största vikten vid att själva grundvalen för böndernas ställning som jordägare
icke finge alltför mycket kringskäras. Denna sida av utvecklingen förtjänar
alltjämt den största uppmärksamhet. De förvärv av jordbruksfastigheter,
som i våra dagar göras av personer, vilka önska placera kapital, påminna
örn trävarubolagens förvärv därutinnan, att dessa kapitalplacerare äro
inställda på att behålla de inköpta fastigheterna. Varje nytt förvärv är därför
till avbräck för bondebefolkningen och ett ingrepp i dess jordinnehav. Visserligen
bibehållas brukningsdelarna i stort sett, men de komma framdeles
ofta att skötas av arrendatorer eller förvaltare med därav följande olägenheter.
Då de självägande böndernas antal minskas och arrendatorernas antal
undergår en motsvarande ökning, försvagas bondeklassens ställning och betydelse
i samhället. Jordbrukets framtida utveckling torde också bli lidande
på dessa förändringar i jordbesittningen, enär en arrendator i allmänhet icke
hyser samma intresse som en självägande bonde för att förbättra fastigheten.
Det har visat sig, att de nu berörda köparna icke sällan föredraga skogsegendomar
framför rena jordbruksfastigheter, tydligen därför att skogen ur
skilda synpunkter är ett lämpligare placeringsobjekt än den odlade jorden.
En särskild fara ligger däri, att dessa ägare ej sällan visa benägenhet alt
bryta det naturliga samband, som i flera trakter finnes och måste finnas mellan
skogsbruk och jordbruk. I fall då skogen är det för köparen väsentliga,
betraktar han gärna jordbruket som en börda och behandlar detsamma därefter.
Jorden utarrenderas ofta för sig under det alt den nye ägaren själv
förbehåller sig skogen och dess avkastning, varför jordbruket icke längre
erhåller stöd av skogsbruket. I stort sett torde dock vanhävd, rovdrift eller
annan allvarlig misskötsel beträffande jord och skog icke vara oftare förekommande,
då fråga är om denna kategori av jordägare. Det ligger i deras
eget intresse, att fastigheternas värde såsom placeringsobjekt icke förringas.
Möjligen kan det sägas, att ägarna emellanåt mera tillgodose personliga
önskemål än fastighetens behov, när kapital investeras i bostadsbyggnader,
trädgårdsanläggningar och dylikt. Vidtagna anordningar kunna därför innebära
en belastning på fastigheten såsom produktionsfaktor och försvåra dess
övergång i en verklig jordbrukares hand.

De köpare, som skaffa sig jordbruksfastigheter huvudsakligen för alt
använda dem som sommarbostäder eller för evakueringsändamål eller för
andra härmed jämförliga syften, göra också sina förvärv på längre sikt, i det

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 6S.

att de merendels ämna behålla fastigheterna för avsevärd tid. Verkningarna
av deras förvärv äro därför i förevarande avseeende att likställa med kapitalplacerarnas.
Ofta äro dessa köpare främst intresserade för åbyggnaderna
samt fastigheternas värden ur rekreationssynpunkt. Det torde ej sällan
ha inträffat, att jordbruket nedlagts helt och hållet, i synnerhet när förvärvet
avsett en fastighet med ringa areal av odlad jord, enär avkastningen
av jordbruket icke ansetts motsvara det besvär, som jordbrukets bibehållande
skulle vålla den nye ägaren. I fall då jordbruket upprätthållits torde det
mången gång ha drivits på ett sätt som lämnat rum för anmärkningar, även
örn skäl icke funnits att tala om vanhävd.

Med avseende å många förvärv av jordbruksfastigheter från icke jordbrukande
personers sida gäller, att de icke endast minska bondeklassens jordinnehav
utan medföra ogynnsamma verkningar även i andra avseenden. Utredningen
syftar härvid på sådana personer, som äro fastighetsspekulanter
i egentlig mening. En för såväl orten sorn landet i dess helhet skadlig rovdrift
och förstöring av brukningsdelarnas framtida produktionsförmåga
har ofta ägt rum från sådana tillfälliga jordägares sida. Vad skogsspekulanternas
förvärv av jordbruksfastigheter angår, Ilar man vanligen i främsta
rummet fäst sig just vid denna sida av saken, nämligen att jordens skötsel brukat
bli försummad under den tid en skogsspekulant innehaft fastigheten för
skogens exploaterande. Skogsspekulanten låter icke, såsom den för jordbruket
intresserade ägaren, vinsten från avverkningarna komma jordbruket
till godo, så att skogen blir ett stöd för den odlade jordens brukande. Man
får ej heller förbise andra skadliga verkningar av skogsspekulanternas verksamhet.
Från skogsspekulanterna återgår jorden visserligen vanligen till
bondebefolkningen, och det antal jordbruksfastigheter, som vid varje tidpunkt
befinner sig i enskilda skogsspekulanters ägo, torde icke utgöra någon
större del av landets samtliga jordbruksfastigheter. Emellertid innebär själva
skogsavverkningsverksamheten, sådan den bedrives av spekulanterna, ett
skingrande av det värde, som sparade skogstillgångar utgöra, oell ett tillgodoseende
av enskild vinningslystnad på bekostnad av ortens och landets
intressen. För det uthålliga skogsbruk, som är till mest gagn för landet,
har skogsspekulanten icke något verkligt intresse. De kapitaluttag, som
skogsspekulanterna göra ur landets skogsegendomar, leda i regel till att
skogsbygderna bli fattigare, enär kapitalet dragés till andra orter. När nytt
kapital sedan skall tillföras dessa bygder måste det ske i form av lån, och
på jordens framtida ägare ankommer det att återställa de värden, som blivit
skingrade.

Beträffande spekulanter i allmänhet och andra köpare, som icke äro yrkesjordbrukare,
kan man säga att deras möjligheter att tränga sig fram
bero på deras bättre resurser i fråga om kapital. Det vapen, som de använda
sif? av i konkurrensen med yrkesjordbrukarna, är överbetalning. De bjuda
köpeskillingar, som överstiga vad andra köpare anse motsvara fastigheternas
normala avkastning. Konkurrensen från denna köpstarka publik måste således
i stort sett leda till en förhöjning av saluvärdena på jordbruksfastigheter.
När saluvärdena pa detta sätt avlägsna sig från de värden, som motsvara avkastningen,
ökas också jordbrukets improduktiva skuldsättning. Ehuru de
kapitalstarka köparna icke själva bruka belasta de av dem förvärvade
fastigheterna med lån, medför dock deras verksamhet en höjning av den
genomsnittliga belåningen. När en jordbruksfastighet från en sådan köpare
atergar i en yrkesjordbrukares ägo. kommer nämligen en ökad skuldbelastning
vanligen till stånd.

Örn man särskilt ägnar uppmärksamhet åt den nu rådande kristiden, torde
det visserligen icke kunna konstateras, att någon spekulationsvirvel av

Andru lagutskottets utlåtande nr 68.

7

samma styrka och omfattning som under krisen 1914—1919 hittills uppkommit.
Egendomsjobbarna, som köpa och sälja fastigheter för den tillfälliga
vinstens skull, torde icke ha varit talrika under de senare åren och någon
påtaglig ökning av deras verksamhet under tiden efter hösten 1939 har icke
kunnat påvisas. Förändringarna i priserna och penningvärdet ha knappast varit
sådana, att de starkare gynnat spekulationsaffärer på kort sikt. Däremot
synas andra kategorier av icke jordbrukande personer alltmera göra sig gällande
på fastighetmarknaden. De nu uppträdande utomstående köparna utgöras,
såsom redan framhållits, mestadels av personer, som köpa jordbruksfastigheter
på ganska lång sikt. Fast egendom på landet bedömes såsom ett
lämpligt placeringsobjekt, där den låga räntabiliteten uppväges av den större
säkerheten. Även andra motiv än säkerställande av kapital verka säkerligen
i samma riktning. På det hela taget synes det vara en allmän uppfattning
bland de kapitalägande att det i nuvarande oroliga tider ligger en viss trygghet
i att äga fast egendom på landsbygden. Det synes också vara anledning
att antaga, att dessa köp av jordbruksfastigheter från kapitalisters sida komma
att fortgå så länge ovissheten örn den framtida utvecklingen består. Samtidigt
kan konstateras, att de ekonomiska förhållandena inom jordbruket icke
äro sådana, att bondebefolkningen utan samhällets stöd kan motstå det växande
trycket från främmande kapital. Sannolikt göra såväl säljare som köpare
jämförelser med läget under tiden för förra världskriget och räkna även med
möjligheten av en liknande utveckling som då. Huru framtiden i verkligheten
kommer att gestalta sig är givetvis icke möjligt att förutsäga. Det nuvarande
läget måste emellertid betecknas som labilt. Man måste räkna med att snabba
förändringar i de ekonomiska förhållandena kunna inträffa. Att det även
föreligger fara för att spekulationen snabbt griper omkring sig torde icke
kunna förnekas. Vad särskilt angår förhållandena inom jordbruksnäringen
finnes risk för att de nuvarande svårigheterna ytterligare ökas och att nya
tillkomma. Att spekulations- och placeringsköpen i sin mån medverka till
svårigheterna har tidigare berörts. Även om desamma ännu icke kunna sägas
ha skapat allvarliga missförhållanden, synas statsmakterna icke kunna underlåta
att vidtaga åtgärder mot dem. Med hänsyn till försörjningsläget är
det nämligen av vikt, att alla osunda tendenser inom jordbruksnäringen i tid
motarbetas. Det är icke försvarligt att vänta med samhällsingripanden intill
dess alt avsevärda skadeverkningar redan uppstått. Den lagstiftning, som tidigare
genomförts mot osund jordspekulation, har utmärkts därav, att den
kommit för sent. Erfarenheten har också visat, huru svårt det är att komma
till rätta med sådana missförhållanden som rubbningar i äganderättsförhållandena
åstadkommit. Samhället bör beredas möjlighet att övervaka och i
den mån så erfordras inskrida mot överflyttning av jord från en befolkningsgrupp
till en annan.

På de sålunda anförda skälen har utredningen kommit till den uppfattningen,
att jordbruksbefolkningen genom särskild lagstiftning borde beredas
skydd mot den från främmande kapitalintressen härrörande konkurrensen
örn jordbruksfastigheterna.

Utredningens lagförslag innebär i huvudsak följande.

Envar, sorn genom frivilligt köpeavtal vill förvärva jordbruksfastighet, skall
söka tillstånd lill förvärvet på sätt i lagförslaget närmare angivcs. Tillstånd
skall sökas sisi inom lie månader sedan långel skedde. Därest tillstånd icke
sökes inom föreskriven lid eller ansökningen avslås, skall fånget vara ogiltig!.
Länsstyrelsen har föreslagits skola vara den tillståndsprövande myndig -

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

heten. Från lagens tillämplighet äro vissa undantag föreslagna. Lagen skall
sålunda icke äga tillämpning å fastighet, vars taxeringsvärde undertiger
10 000 kronor. Från sökande av tillstånd skall kronan samt kommun vara
befriad. Lagen skall icke äga tillämpning, då tillstånd skall sökas enligt annan
författning.

Rörande villkoren för erhållande av tillstånd har i lagförslaget upptagits
följande. Tillhör sökanden den jordbruksidkande befolkningen, skall i regel
tillstånd medgivas. För den händelse sökanden icke tillhör den jordbruksidkande
befolkningen, skall närmare undersökning ske rörande syftet med förvärvet
och därmed sammanhängande omständigheter. Finnes härvid anledning
antaga, att sökanden med förvärvet av fastigheten huvudsakligen åsyftar
att bereda sig hastig vinst genom försäljning av fastigheten, genom
avverkning av skog, genom avyttring av husdjur, redskap, byggnader eller
annan egendom som erfordras för jordbruksdriften eller genom annan jämförlig
åtgärd, skall ansökningen avslås. Likaledes skall ansökningen avslås
om sökanden tillhör den jordbruksidkande befolkningen och det är uppenbart
att syftet med förvärvet är sådant som nu nämnts. Visar undersökningen
att sökande, som icke tillhör den jordbruksidkande befolkningen,
vill förvärva fastigheten huvudsakligen för att nyttja åbyggnaderna för
ändamål, som ej äger samband med jordbruket eller för att erhålla ränta å
kapital, som nedlägges i fastigheten, eller eljest i annat syfte än att själv
driva jordbruket, må tillstånd meddelas örn särskilda omständigheter föranleda
därtill. Såsom sådan omständighet skall anses, att sökandens innehav
av fastigheten kan väntas medföra nytta för jordbruket eller eljest för
näringslivet i orten eller att fastigheten för sökanden har ett särskilt värde
utöver det ekonomiska. Finnes i fall, som nu senast avses, bifall till ansökningen
böra bero därav, att sökanden vidtager viss åtgärd till främjande
av jordbruket eller skogsbruket, nyttjar fastigheten för visst ändamål
eller underlåter viss användning, skall länsstyrelsen meddela villkorligt
tillstånd och däri utsätta vad i sådant hänseende skall åligga köparen. Länsstyrelsen
skall även utsätta vite för tredska att efterkomma vad som sålunda
stadgats. Vid villkorligt tillstånd skall jordbrukskommissionen hålla uppsikt
över att köparen fullgör vad honom ålagts. Då lagfart sökes å fastighet, till
vars förvärvande tillstånd fordras, skall bevis om tillståndet företes.

över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av lantbruksstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, egnahemsstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna,
hushållningssällskapens förvaltningsutskott, jordbrukskommissionerna,
egnahemsnämnderna i Stockholms län och stad samt i Södermanlands län,
fastighetsbildningssakkunniga ävensom Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet
landsbygdens folk, Småbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareförbund.

Utredningens förslag har avstyrkts av flertalet hörda myndigheter och
korporationer. Följande myndigheter och korporationer ha emellertid i princip
tillstyrkt eller lämnat förslaget utan erinran, nämligen lantmäteristyrelsen,
egnahemsstyrelsen, egnahemsnämnden i Södermanlands län, överståthål -

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

9

larämbetet, länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län, hushållningssällskapens
förvaltningsutskott i Jönköpings, Kalmar (södra delen), Gotlands,
Kristianstads, Hallands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län
samt jordbrukskommissionerna i Stockholms, Jönköpings, Kalmar (södra delen),
Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Gävleborgs, Värmlands,Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens län ävensom fastighetsbildningssakkunniga
samt Riksförbundet landsbygdens folk. Inom ett flertal av de myndigheter
och korporationer, som tillstyrkt förslaget, lia emellertid förekommit
reservationer, i vilka förslaget avstyrkts. Även inom vissa av de myndigheter
och korporationer, som avstyrkt förslaget, ha anförts reservationer, i vilka
förslaget tillstyrkts. I vissa yttranden har icke tagits någon mera bestämd
ståndpunkt till lagförslaget. Så har varit förhållandet i yttrandena från länsstyrelserna
i Kalmar, Jämtlands och Västernorrlands län samt jordbrukskommissionen
i Kristianstads län.

I de yttranden, i vilka förslaget avstyrkts, ha såsom skäl härför i huvudsak
anförts följande synpunkter. Något behov av den föreslagna lagstiftningen
förefunnes icke. Den av utredningen verkställda undersökningen gåve
vid handen att så vore förhållandet. Lagstiftningen innebure en skrålagstiftning,
som förbehölle rätten att äga jordbruksfastigheter endast åt bondeklassen.
De fördelar, som kunde vinnas med den ifrågasatta lagstiftningen, uppvägdes
icke av de nackdelar, som densamma medförde. Såsom nackdelar med
lagstiftningen har framhållits, att densamma medförde ett starkt intrång i
den fria handeln med fastigheter, drev ned värdet på fastigheterna med ty
åtföljande risk för förluster för inteckningshavarna, förorsakade bönderna
förluster vid försäljning av sina fastigheter för den händelse en icke jordbrukare
bjöde ett högre pris än en jordbrukare, samt vållade köpare
och säljare besvär och kostnader. 1 flera yttranden har framhållits, att en
smidigare väg att nå fram till det åsyftade resultatet vore en skärpt vanhävds-,
jorddelnings- eller skogslagstiftning.

Aven i de yttranden, däri lagstiftningen i princip tillstyrkts, ha ett flertal
erinringar framställts mot den utformning förslaget erhållit. Framför allt
har man härvid rest invändning mot att samtliga fastighetsförvärv skulle
vara underkastade prövning. Man har i stället yrkat på att den jordbruksidkande
befolkningen skulle vara befriad från dylik prövning. Från vissa
håll har föreslagits att en lägre värdegräns skulle bestämmas i fråga örn vilka
förvärv som skulle vara underkastade prövning. Vissa erinringar ha även
riktats mot förslaget att prövningsrätten skulle tillkomma länsstyrelserna. I
några yttranden har sålunda förordats alt prövningsrätten skulle anförtros
inskrivningsdomaren.

Med hänsyn till de erinringar som i remissyttrandena riktats mot det av
1940 års utredning örn jordbrukets skuldsättning framlagda lagförslaget
upptogs inom jordbruksdepartementet till övervägande, örn icke förslagets
huvudsakliga sylte skulle kunna uppnås genom andra åtgärder än inskränkning
i rätten alt förvärva jordbruksfastighet. I en inom departementet upp -

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

rättad promemoria angående vissa åtgärder mot spekulation med jordbruksoch
skogsfastigheter, vilken utsändes på remiss den 31 mars 1942, anfördes
bl. a.:

I flera över utredningsförslaget avgivna yttranden har framhållits, att en
smidigare väg att nå fram till det åsyftade resultatet vore en skärpt vanhävds-,
jorddelnings- och skogslagstiftning. Vanhävdslagstifbringen har nyligen
gjorts till föremål för en särskild utredning genom en inom jordbruksdepartementet
tillkallad utredningsman. Resultaten av denna utredning föreligga
i en den 27 februari 1942 avgiven promemoria med förslag till utvidgad
vanhävdslagstiftning (SOU 1942: 5) A Beträffande jorddelningslagstiftningen
pågår sedan år 1939 utredning genom fastighetsbildningssakkunniga.

Genom tidigare lagstiftningsåtgärder ha införts regler i syfte att minska intresset
hos spekulanter att förvärva fast egendom å landet. Det må härvid
särskilt erinras om den vid 1938 års riksdag beslutade ändringen av 5 §
skogsvårdslagen.2 Jämlikt denna lagändring gäller i fråga örn fastighet, som
genom köp, byte eller gåva övergår till ny ägare, vilken icke med föregående
ägaren är gift eller i den skyldskap att efter lag kan följa rätt till arv efter
denne, att intill dess fem år förflutit från det lagfart sökts å fånget avverkning
av äldre skog icke må utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen ske i andra
fall än för husbehov eller då den föranlåtes av skogens beskaffenhet eller eljest
en god skogsvårds fordringar. Förhandenvaron av denna bestämmelse
torde i viss mån verka avhållande på spekulation i avsikt att hastigt exploatera
skogstillgångar. Givet är, att man genom en skärpning av bestämmelsen
ännu bättre skulle tillgodose det syfte, som velat vinnas genom denna lagstiftning.

En av de främsta olägenheterna med att jordbruksfastigheter förvärvas av
icke-jordbrukare har ansetts vara, att antalet arrendatorer ökas på de självägande
böndernas bekostnad. Olägenheten härav framträder mindre då det
är fråga örn större eller medelstora egendomar än beträffande småställen,
framförallt s. k. ofullständiga jordbruk. I särskilt hög grad gäller detta jordbruk,
som med tillhörande skog äro fullt bärkraftiga men sedan skogen i
realiteten avskilts måste hänföras till de ofullständiga jordbrukens kategori.
Då ett fullt bärkraftigt jordbruk upplåtes på arrende, torde arrendatorns intressen
på ett tillfredsställande sätt kunna skyddas genom vissa avtalsregler
av tvingande natur. Beträffande åter de ofullständiga jordbruken lärer ett
effektivt skydd av arrendatorns intressen knappast kunna åstadkommas genom
tvingande regler avseende allenast själva arrendevillkoren. I fråga om
fastigheter med skog kan sålunda ett skiljande av jorden från skogen i brukningshänseende
äventyra möjligheterna för arrendatorn att vinna bärgning
å fastigheten. En regel av den innebörd, att fastigheten icke finge utarrenderas
utan att arrendatorn jämväl erhölle viss avverkningsrätt i skogen, skulle
härvid innebära ett väsentligt stöd för arrendatorn. Att genom lagstiftning
närmare angiva i vilka fall en dylik regel .skulle vara tillämplig och fixera
avverkningsrättens omfattning torde dock vara förenat med betydande svårigheter.
Ett stadgande av sådan innebörd skulle ej heller täcka alla fall, då
en utarrendering borde förhindras. En mera smidig lösning av spörsmålet
synes i stället vara att i fråga örn mindre brukningsenheter förbjuda ny ägare
att överhuvud taget verkställa upplåtelse på arrende utan tillstånd av myndighet.
I den mån en ifrågasatt arrendeupplåtelse icke anses vara av beskaffenhet
att kunna giva arrendatorn och hans familj full bärgning eller lämpa

1 Pä grundval av detta förslag tillkom lagen den 30 juni 1942 örn åtgärder mot vanhävd av
jordbruk.

2 Ärendet behandlades av jordbruksutskottet, som däröver avgav utlåtande nr SÖ.

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

Ii

sig som s. k. stödjordbruk, synes tillstånd till upplåtelse regelmässigt böra
vägras. Jordägaren har i sådant fall antingen att avyttra fastigheten eller att
själv bruka densamma. Utsätter han därvid fastigheten för vanvård, riskerar
han att drabbas av den påföljd som för dylikt fall är stadgad. En lagstiftning
av denna innebörd skulle i viss mån bidraga till att minska de sociala olägenheterna
av de ofullständiga jordbruken.

Av det anförda framgår, att det av sociala skäl synes önskvärt att i vissa
fall kunna förhindra utarrendering av mindre jorbruksfastigheter, som kommit
i ny ägares hand. Som nämnt föreligga beträffande större brukningsenheter
icke samma skäl till inskränkning av avtalsfriheten. Att härvidlag fastställa
en bestämd arealgräns låter sig emellertid svårligen göra. Därvid måste
nämligen hänsyn tagas till ett flertal faktorer, särskilt fastighetens belägenhet
och dess skogsinnehav. På grund härav och då en prövning av arrendeavtalen
överhuvud taget kan vara ägnad att motverka spekulation och därav följande
icke önskvärd stegring av saluvärdena, synes det lämpligast att låta
tillståndsförfarandet i princip avse alla upplåtelser av egentliga jordbruksarrenden
å nyförvärvade fastigheter.

Den praktiska tillämpningen av det här ifrågasatta tillståndsförfarandet
blir enklare och omfattar betydligt färre ansökningar än örn tillstånd skulle
sökas för själva äganderättsförvärvet.

Genomföres berörda inskränkning i rätten att upplåta jordbruksfastighet
på arrende och en ytterligare inskränkning i ny ägares möjlighet att verkställa
skogsavverkning, torde intresset för spekulationsköp av jord- och skogsegendomar
i väsentlig mån komma att minska. En förutsättning för att en
sådan lagstiftning lämpligen bör genomföras är emellertid en skärpt vanhävdslagstiftning.

I anslutning till vad sålunda anförts upptog promemorian utkast till lag
om inskränkning i rätten att upplåta jord till brukande mot lega samt till
ändring i vissa delar av skogsvårdslagen. Det huvudsakliga innehållet i det
förra utkastet framgår av ovan återgivna uttalanden i promemorian. I fråga
om skogsvårdslagstiftningen föreslogos sådana ändringar, att ny ägare lill
skogsfastighet icke skulle vara berättigad att innan tio år förflutit från det
lagfart sökts å fånget utan tillstånd av skogs vårdsstyrelsen avverka äldre
skog annat än för husbehov, samt att upplåtelse att avverka skog ej skulle få
ske annorledes än i enlighet med utstämpling, som verkställts av för ändamålet
av skogsvårdsstyrelsen godkänd förrättningsman.

Över promemorian ha yttranden avgivits av i huvudsak samma myndigheter
och korporationer, som yttrat sig över 1940 års utrednings förslag.

Beträffande skälen till att förslaget om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet cj föranlett någon lagstiftningsåtgärd erinrade chefen för
jordbruksdepartementet i anledning av framställda frågor vid debatt i första
kammaren den 3 juni 1942, att förslaget avstyrkts av flertalet hörda myndigheter
och korporationer. Även i de yttranden, vari lagstiftningen i princip
tillstyrkts, hade eli flertal erinringar framställts mot den utformning förslaget
erhållit. Utan all taga ståndpunkt till hållbarheten i de mot förslaget anförda
argumenten ville departementschefen framhålla, att vissa av invändningarna
dock vore av elen art, all ytterligare överväganden vöre erforderliga före ett

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

slutligt ställningstagande till huvudsyftet med utredningens förslag. Departementschefen
ansåge särskilt sådana fastighetsaffärer skadliga, som innebure
att köpare förvärvade blandade skogs- och jordbruksfastigheter i syfte att
själva driva skogsbruket medan inägojorden utarrenderades åt en jordbrukare,
som under sådana förhållanden — utan stöd av skogsbruket —- kunde
få svårt att finna sin utkomst.

För erhållande av upplysning huruvida under tiden efter remissbehandlingen
av 1940 års utrednings förslag förändringar rörande behovet av den
ifrågasatta lagstiftningen inträtt utsändes med skrivelse den 15 maj 1943 genom
jordbruksdepartementets försorg ett frågeformulär till egnahemsstyrelsen
och egnahemsnämnderna, skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna, hushållningssällskapens
förvaltningsutskott, jordbrukskommissionerna ävensom
Riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund.

I de flesta svaren uppgavs, att någon påfallande ökning av handeln med
jordbruks- och skogsfastigheter ej syntes lia ägt rum sedan hösten 1941. En
fråga, huruvida behov ansåges föreligga att genomföra en koncessionslagstiftning,
besvarades nekande av skogsstyrelsen, 20 skogsvårdsstyrelser, 20
hushållningssällskaps förvaltningsutskott, 16 jordbrukskommissioner, 16 egnahemsnämnder
och Sveriges lantbruksförbund. Följande myndigheter och
sammanslutningar ansågo en lagstiftning i det ifrågavarande syftet vara önskvärd,
nämligen dels skogsvårdsstyrelserna i Jönköpings och Norrbottens
län, dels hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Jönköpings län,
Kalmar läns norra område samt Hallands, Västernorrlands och Västerbottens
län, dels jordbrukskommissionerna i Stockholms och Jönköpings län,
Kalmar läns södra område samt Blekinge, Hallands, Värmlands, Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens län, dels egnahemsnämnderna i Jönköpings,
Kristianstads, Hallands och Norrbottens län, dels ock Riksförbundet
landsbygdens folk. En egnahemsnämnd (i Västernorrlands län) förordade, att
den föreslagna lagen genomfördes såsom beredskapslag för att senare sättas
i tillämpning om så erfordrades.

Ovan har berörts, hurusom jorddelningslagstiftningen är föremål för utredning
av fastighetsbildningssakkunniga.

Genom beslut den 5 juni 1942 uppdrog Kungl. Majit åt skogsstyrelsen att
verkställa utredning rörande vissa skogsvårdslagstiftningsfrägor. Med stöd av
bemyndigande i nämnda beslut tillkallades särskilda sakkunniga att inom
skogsstyrelsen biträda vid utredningen. Utredningsuppdraget innefattar bl. a.
frågan om förhindrande av en osund spekulation i jordbruks- eller skogsfastigheter
genom skärpning av skogsvårdslagstiftningen.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 maj 1944 ha tillkallats särskilda
utredningsmän för att verkställa utredning rörande ny lagstiftning
om uppsikt å jordbruk, avsedd att då giltighetstiden för nu gällande vanhävdslag
utgår den 30 juni 1947 träda i stället för 1927 års uppsiktslag.

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

13

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen ha olika vägar försökts
eller föreslagits, när det gällt lagstiftningsåtgärder i syfte att bevara jordbruksfastigheterna
i den jordbrukande befolkningens händer.

Uppslaget om en allmän koncessionslagstiftning för uppnående av detta
syfte är icke nytt. Under de senaste årtiondena har riksdagen vid upprepade
tillfällen avvisat motionsvis väckta yrkanden i ämnet. Frågan har emellertid
erhållit förnyad aktualitet under krigsåren. Enligt utskottets mening bör en
sådan lagstiftning med hänsyn till de nackdelar den i olika hänseenden
skulle medföra icke tillgripas utan synnerligen starka skäl. Det framgår av
de undersökningar, som genom jordbruksdepartementets försorg vidtagits
sedan 1940 års utredning örn jordbrukets skuldsättning framlade sitt förslag
till koncessionslagstiftning, att utvecklingen på området följes med uppmärksamhet.

För lösning av spörsmålet ha även andra vägar prövats eller förordats.
Ett utkast till ytterligare skärpt arrende- och skogsvårdslagstiftning är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. Den 1942 igångsatta utredningen rörande
skogsvårdslagstiftningen har erhållit i uppdrag bl. a. att överväga spörsmålet
att genom ett längre gående skydd i lagstiftningen förhindra en osund spekulation
i jordbruks- eller skogsfastigheter. Även jorddelnings- och vanhävdslagstiftningen
är föremål för pågående utredningar.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser utskottet ej erforderligt, att någon
framställning göres till Kungl. Majit i frågan.

B. Frågan om förbud för trävarubolags styrelseledamöter m. fl. att
förvärva jordbruksfastighet med skogsmark.

(Motionen II: 398.)

Över motionen II: 398 ha på begäran av utskottet yttranden avgivits av domänstyrelsen,
skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Västerbottens, Norrbottens,
Västernorrlands, Jämtlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län
samt Sveriges skogsägareförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.
Innehållet i yttrandena återgives i bilaga till detta utlåtande.

Enligt lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening
och stiftelse att förvärva fast egendom få sådana rättssubjekt ej förvärva
jordbruks- eller skogsfastighet. Dispens kan dock medgivas av Kungl.
Maj :t.

I lagen den 18 juni 1925 örn bulvanförhållande i fråga om fast egendom
lämnas regler till förhindrande av att juridisk person använder sig av
bulvan för förvärv av fastighet. Bulvanförhållande anses enligt lagen föreligga,
då i lag stadgat förbud alt utan tillstånd eller särskilt godkännande
förvärva eller behålla fast egendom kringgås därigenom att den, som har
fång till viss egendom, är bulvan för någon, mot vilken sådant förbud gäller,
i det att egendomen huvudsakligen innehaves för dennes räkning. Befinnes

Utskottet.

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

sådant bulvanförliållande vara för handen, skall domstol på talan av allmän
åklagare förordna, att, sedan sex månader förflutit efter det domstolens beslut
vunnit laga kraft, överexekulor skall pröva, huruvida egendomen skall
säljas å offentlig auktion. Förordnande örn försäljning skall meddelas, där ej
av lagfartsprotokollet framgår, att egendomen avyttrats. Bulvanförhållande
är icke kriminaliserat. Beträffande tillsynen å lagens tillämpning stadgas,
att länsstyrelse har att ägna särskild uppmärksamhet däråt, att inom länet
förekommande bulvanförhållanden bliva lagligen beivrade. Landsfogde,
landsfiskal, stadsfiskal, mantalsskrivningsförrättare, kommunalnämnd, jordbrukskommission,
skogsvårdsstyrelse och skogsvårdskommitté ävensom, där
skogsvårdsstyrelse icke utövar tillsyn över skogsvården, vederbörande jägmästare
skola, då anledning finnes till antagande att bulvanförhållande föreligger,
därom göra anmälan till länsstyrelsen. Länsstyrelsen kan förordna särskild
åklagare att anhängiggöra och utföra talan örn bulvanförhållande.

Motionären har motiverat sitt yrkande därmed, att bulvanlagen icke skulle
vara tillräckligt effektiv för att hindra trävarubolagen att genom sina styrelseledamöter
eller tjänstemän kringgå 1925 års förbudslag. Det enda effektiva
skulle vara ett förbud för personer, som icke själva brukade jorden, att få
förvärva fastigheter med skog, men motionären ville i första hand ställa ett
mera inskränkt yrkande.

Under förarbetena till bulvanlagen (se proposition 1925: 216) föreslogs från
olika håll, att man borde utsträcka den beträffande bolag och föreningar gällande
förbudslagstiftningen att omfatta även bolags styrelseledamöter samt
tjänstemän och andra hos bolag anställda personer, åtminstone såvitt anginge
trävarubolag, från vilka den största faran i förevarande hänseende hotade.
En förebild till en sådan lagstiftning finnes i Norge.

Jordkommissionen anförde i sitt år 1920 avgivna betänkande rörande en
sådan lösning av lagstiftningsfrågan: Det vore visserligen obestridligt, att, då
fråga vore om den norrländska förbudslagen, man härigenom skulle träffa de
kategorier, som hittills spelat den ojämförligt största rollen såsom bulvaner. Men
bristerna hos ett dylikt system läge dock i öppen dag; systemet vore till sina
verkningar å ena sidan alltför begränsat och å andra sidan alltför vidsträckt.
1 det förra avseendet kunde anmärkas, att en dylik lagstiftning lämnade fullständigt
åsido de talrika fall av bulvanköp, som förekommit i syfte ali kringgå
lagstiftningen mot utlänningars rättsförvärv och om inskränkning i rätten att
överlåta fast egendom, och riktade sin uppmärksamhet allenast på bulvanköp,
som ägde rum för bolags räkning. Men ej ens i fråga örn de senare förvärven
kunde det av en sådan lagstiftning förväntas, att den skulle visa sig synnerligen
verksam, då ju för ett bolag den möjligheten alltid stöde öppen att såsom bulvaner
anlita personer, som ej stöde i nyssnämnda ställning till bolaget. A andra
sidan syntes det innebära en obillig stränghet att utan hänsyn till de i det särskilda
fallet föreliggande omständigheterna ställa de personer, som här vore i
fråga, under strängare bestämmelser än deni, som gällde för svenska medborgare
i övrigt.

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

15

I sitt år 1921 avgivna betänkande framhöll jordkommissionen, att därest
bolags styrelseledamöter och tjänstemän i fråga om rätt att göra fastighetsförvärv
underkastades samma inskränkningar, som gällde för bolag, möjligheten
för bolag att för sina syftemål anskaffa fullt pålitliga bulvaner skulle
ganska effektivt begränsas. Genom kommissionens förslag hade dock berörda
spörsmål kommit i förändrat läge, i det att däri föreslagits bestämmelser, som
avsåge kontroll även å enskilda svenska medborgares förvärv genom köp, byte
eller gåva av fast egendom, därest de ej på ett stadigvarande sätt bosatte sig å
den förvärvade fastigheten. Genom dessa bestämmelser betoges bolagsfunktionärer
i ett flertal fall möjligheten att göra bulvanköp för sina bolags räkning.
Härtill komme, att det för mången torde synas såsom en obillig stränghet att
utan hänsyn till de i det särskilda fallet föreliggande omständigheterna för
bolagsfunktionärer stadga strängare villkor för fastighetsförvärv än dem, som
gällde för andra svenska medborgare, vartill komme att särskild lagstiftning
angående fastighetsförvärv genom bulvan i allt fall vore erforderlig. Kommissionen
ansåg sig förty ej böra förorda en lagstiftning av omförmäld beskaffenhet.

Vid 1924 års riksdag väcktes i två motioner förslag om antagande av en provisorisk
lag om förbud för bolagsfunktionär och dennes make att förvärva
och besitta fast egendom å landet, varå de ej vore bosatta, under andra än
de i norrländska förbudslagen stadgade villkor. I över motionerna avgivet
utlåtande anförde andra lagutskottet, att utskottet funne sig ej kunna tillstyrka,
att nu skulle på grundval av motionerna antagas en provisorisk lag i ämnet,
allra helst som det enligt utskottets mening torde kunna förutsättas, att den
blivande definitiva lagstiftningen i ämnet, såsom utskottet hemställt, komme
att inriktas ej blott på att förhindra uppkomsten av nya bulvanförhållanden
utan jämväl på att framtvinga ett avvecklande av redan bestående sådana.
Mot lagförslaget framställde utskottet därjämte anmärkningar av i huvudsak
enahanda innebörd som de, vilka i jordkommissionens år 1920 avgivna betänkande
riktats mot en på dylikt sätt anordnad lagstiftning. På grund härav
och då lagförslaget jämväl på grund av sitt innehåll i övrigt icke syntes vara
av beskaffenhet att böra läggas till grund för lagstiftning i ämnet, hemställde
utskottet att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Mot utskottets utlåtande reserverade sig borgmästaren Lindhagen jämte två
andra ledamöter. Riksdagens båda kamrar biföllo utan votering utskottets
hemställan.

Vid behandlingen i riksdagen av propositionen med förslag lill bulvanlag
väcktes motionsvis yrkande örn lagstiftning i samma syfte som det nu i
motionen angivna (se andra lagutskottets utlåtande 1925:35). Yrkandet avslogs.

En vid 1930 års riksdag väckt motion rörande sådan ändring av bulvanlagen,
alt försök alt kringgå densamma genom anlitande av inteckningshavare
som bulvan omöjliggjordes, vann ej riksdagens bifall (se andra lagutskottets
utlåtande nr 44).

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

Utskottet.

Frågan om särskilt förbud för trävarubolags styrelseledamöter och anställda
att förvärva jordbruksfastighet med skog prövades vid tillkomsten
av bulvanlagen. Väckta förslag örn införande av ett sådant förbud vunno ej
bifall. Såsom skäl för denna ståndpunkt anfördes bl. a., att det av en dylik
lagstiftning ej kunde förväntas, att den skulle visa sig synnerligen verksam,
då ju för ett bolag den möjligheten alltid stöde öppen att såsom bulvaner
anlita personer, som ej stöde i anställningsförhållande till bolaget. Å andra
sidan syntes det innebära en obillig stränghet att ställa de personer, som
här vore i fråga, under strängare bestämmelser än dem, som gällde för
svenska medborgare i övrigt. Dessa skäl torde fortfarande äga giltighet.

I vissa yttranden över motionen har ifrågasatts, huruvida icke för uppnående
av motionärens syfte borde vidtagas ändringar för effektivisering av
bulvanlagen. På denna väg lärer emellertid icke mycket stå att vinna i det
avseende varom nu är fråga.

Beträffande det i vissa yttranden framförda kravet på en allmän koncessionslagstiftning
i fråga om förvärv av jordbruksfastighet får utskottet hänvisa
till vad som anförts under föregående avsnitt.

På grund av det anförda får utskottet avstyrka bifall till motionen.

C. Frågan om rätt för konsumtionsförening att förvärva jordbruksfastighet.

(Motionerna 1:145 och 11:218.)

över motionerna I: 145 och II: 218 ha på begäran av utskottet yttranden
avgivits av domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, Riksförbundet
landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund och Småbrukarnas riksförbund.
Innehållet i yttrandena återgives i bilaga till detta utlåtande.

1925 års lag angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse
att förvärva fast egendom innehåller i motsats till lagen den 30 maj 1916 om
vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller
aktier i vissa bolag ej något undantag för konsumtionsförening. Enligt bestämmelse
i sistnämnda lag är från lagens tillämpning undantagen bl. a. förening
med ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom
att anskaffa livsmedel eller andra förnödenheter åt medlemmarna, avsätta
alster av medlemmarnas verksamhet, bereda bostäder åt medlemmarna eller
anskaffa lån åt medlemmarna.

Anledningen till denna skillnad är att lagarna fullfölja olika syften. Medan
1925 års lag har till syfte att bevara jordbruksfastigheterna i den självägande
bondeklassens hand, avser 1916 års lag kontroll över utlänningars
rättsförvärv. I den proposition (1925: 205), varigenom förslag till förbudslag
förelädes riksdagen, uttalade föredragande departementschefen (s. 22), att
undantagen från lagarnas tillämpningsområde blivit bestämda med hänsyn

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

17

härtill. Såsom skäl lill undantaget beträffande vissa kooperativa föreningar
från tillämpningen av 1916 års lag angavs i förarbetena (se proposition 1916:
137 s. 55), att dessa föreningars ändamål och organisation syntes i och för
sig innebära tillräcklig trygghet mot de vådor lagen vore avsedd att förebygga.

1925 års lag omfattade ursprungligen endast bolag och ekonomiska föreningar.
Härutinnan avvek den från den tidigare gällande norrlandslagstiftningen,
som visserligen i sitt ursprungliga skick varit tillämplig beträffande
samma rättssubjekt men sedermera ändrats till att avse även ideella föreningar.
Genom lagändring 1932 utvidgades 1925 års lags tillämpningsområde att
omfatta även ideella föreningar och stiftelser. Anledningen till denna ändring
var, att lagen i vissa fall kringgåtts därigenom att av bolag grundade stiftelser
förvärvat fast egendom.

Reglerna om dispens från förbudet mot förvärv av fast egendom i 1925 års
lag hava för närvarande, efter ändringar 1937, följande lydelse:

4 §. Konungen äger giva bolag, förening eller stiftelse tillstånd att förvärva
fast egendom av annan beskaffenhet än i 3 § sägs i fall,

1. att egendomen vid tiden för denna lags trädande i kraft ägdes av
bolag eller ekonomisk förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet; 2.

att egendomen utgör fastighet, därav icke någon del lämpligen kan
nyttjas för jordbruk;

3. att egendomen utgör sådan del av en fastighets avrösningsjord med impedimenter,
vilken med hänsyn till ortens förhållanden och i övrigt föreliggande
omständigheter prövas icke vara erforderlig för att återstående del
av fastigheten skall äga skogstillgång, tillräcklig att utgöra varaktigt stöd
för drivande av självständigt jordbruk (stödskog), och icke heller vara att
hänföra till sådana till odling tjänliga myrmarker och andra odlingslägenheter,
som i anseende till läge, omfattning och jordens beskaffenhet ägna
sig för upptagande av självständiga jordbruk eller lämpligen kunna sammanslås
med andra brukningsdelar (odlingsområde); skolande vid beräkning av
stödskog hänsyn tagas dels till möjligheten att genom delning av förefintligt
jordbruk bilda nya självständiga jordbruk, dels, beträffande odlingsområde,
till möjligheten att av dylikt område bilda självständigt jordbruk
eller sammanslå sådant område med annan brukningsdel;

4. att egendomens förvärvande för bolaget, föreningen eller stiftelsen såsom
innehavare av angränsande fastighet äger avsevärd betydelse med hänsyn
till skogsvårdens främjande;

5. att med egendomens förvärvande är avsett att åt arbetare eller andra
hos bolaget, föreningen eller stiftelsen anställda personer bereda bostäder
eller att genom idkande av jordbruk tillgodose sådana personers behov av
livsförnödenheter eller jordbruksprodukter; eller

6. att med egendomens förvärvande är avsett att främja bildandet av egna
hem eller mindre jordbruk.

Tillstånd lill förvärv enligt andra eller tredje punkten må ej utan särskilda
skäl förvägras bolag, förening eller stiftelse, som under de före ansökningens
ingivande senast förflutna tio åren genom överlåtelse lill enskild person av
skogsmark eller lill jordbruk tjänlig fastighet med efter ortens förhållanden
erforderlig skogstillgång eller ock genom sådan överlåtelse till enskild person
av odlad jord eller odlingsområde, som prövas gagnelig för befolkningens
näring i orten, avhänt sig egendom, vilken vid värdering, verkställd i den ord Bihang

till riksdagens protokoll 19U. t) sami. 2 avd. Nr 68. 2

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

ning och efter de grunder Konungen föreskriver, finnes i värde ungefär motsvara
den egendom som med förvärvet avses. Med överlåtelse, som ovan sagts,
skall jämställas överlåtelse av skogsmark, jordbruksfastighet, odlad jord eller
odlingsområde till kommun eller till hushållningssällskap, bolag eller förening,
som utövar statsunderstödd egnahemsverksamhet. Har överlåtelse av
jordbruksfastighet eller skogsmark skett till enskild person, som förvärvat
egendomen huvudsakligen för att därav bereda sig inkomst annorledes än
genom dess utnyttjande för eget jordbruk eller i samband därmed bedrivet
skogsbruk, må hänsyn ej tagas till överlåtelsen.

Tillstånd enligt andra eller tredje punkten må, såvitt angår Nedan-Siljans
fögderi med undantag för Kopparbergs och Aspeboda socknar, Ovan-Siljans
fögderi, Väster-Dals fögderi med undantag för Säfsnäs socken samt Envikens,
Svärdsjö och Svartnäs socknar av Falu fögderi i Kopparbergs län,
icke, utan att särskild anledning därtill föreligger, givas till förvärv av mark,
som vid skogsåbodelning eller, där sådan ej förekommit, allmänt storskifte
avsetts till hemskog och fäbodskog.

I fråga örn de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna
av Kopparbergs län skola, där heminägorna ännu ligga i storskifte, vid
tillämpning av bestämmelserna i tredje punkten samma ägare eller hans make
tillhöriga ägor, vilka gemensamt bilda en brukningsdel, betraktas såsom en
fastighet.

Vad enligt bestämmelserna i tredje punkten förvärvas skall avskiljas genom
avstyckning, därvid dock skall iakttagas, att rätt till delaktighet i sådana
samfälligheter, rättigheter och förmåner, som avses i 19 kap. 12 § andra
stycket lagen om delning av jord å landet, ej må tilläggas den avstyckade
ägovidden.

Tillstånd till förvärv enligt fjärde punkten må icke, utan att särskild anledning
därtill föreligger, givas, örn jordbruket å fastighet, varifrån förvärvet
göres, därigenom skulle bringas att upphöra eller märkligen försvagas.

5 §. Prövas i andra fall än i 4 § angivits på grund av särskilda omständigheter
bolag, förening eller stiftelse böra medgivas rätt att förvärva fast
egendom av annan beskaffenhet än i 3 § sägs, äger Konungen giva tillstånd
därtill. Såsom sådan omständighet skall i fråga örn förvärv, som göres av
annan förening än ekonomisk förening eller av stiftelse, anses, att föreningen
eller stiftelsen främjar ett allmännyttigt ändamål samt att förvärvet äger
avsevärd betydelse för föreningens eller stiftelsens verksamhet.

Anledningen till att i lagen upDtogos dels vissa speciella dispensgrunder
och dels en allmän dispensbestämmelse var (se proposition 1925: 205 s. 26),
att den erfarenhet som vunnits under tiden för norrlandslagstiftningens tilllämpning
ansågs göra det möjligt att med större bestämdhet urskilja vissa
grupper av fall, i vilka en eftergift av förvärvsförbudet i allmänhet kunde
antagas vara välgrundad. Även då de s. k. lindrigare dispensgrunderna voro
tillämpliga skulle emellertid ske en verklig prövning i det särskilda fallet,
men denna ansågs kunna äga rum efter mindre sträng måttstock än den
som skulle användas vid tillämpning av den allmänna dispensbestämmelsen.

Framställningar om ändring av 1925 års lag i det syfte som angivits i motionerna
ha tidigare, genom skrivelser till Kungl. Majit den 11 juni 1942 och
den 2 april 1943, gjorts av Kooperativa förbundet. Dessa framställningar ha
ej föranlett någon åtgärd.

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

19

Rörande Kooperativa förbundets syn på frågan får utskottet hänvisa till
uppsatser i tidskriften »Kooperatören» 1942: nr 14—15 s. 370—375 samt
1943: nr 6 s. 121, 122 och nr 15—16 s. 385—389.

Förbudslagens syfte är att bevara jordbruksjorden i den självägande bondeklassens
hand. Förbudet för juridiska personer att förvärva jordbruksfastigheter
är emellertid icke ovillkorligt. Genom dispensbestämmelser har
möjliggjorts för sådana rättssubjekt att under särskilda omständigheter erhålla
tillstånd till förvärv, som äro ur allmän synpunkt icke blott oskadliga
utan även nyttiga och önskvärda.

I lagen har upptagits dels i 4 § vissa s. k. lindrigare dispensgrunder och
dels i 5 § en allmän dispensregel. Bland de förra bör i förevarande sammanhang
särskilt uppmärksammas en, enligt vilken dispens kan meddelas i fall
då med egendomens förvärvande är avsett att åt arbetare eller andra hos
juridisk person anställda personer bereda bostäder eller att genom idkande
av jordbruk tillgodose sådana personers behov av livsförnödenheter dier
jordbruksprodukter. Beträffande den allmänna dispensregelns avfattning
märkes, att såsom särskild omständighet att beaktas vid prövningen av till-,
låtligheten av förvärv, som göres av ideell förening eller stiftelse, skall anses,
att föreningen eller stiftelsen främjar ett allmännyttigt ändamål samt
att förvärvet äger avsevärd betydelse för föreningens eller stiftelsens verksamhet.

Enligt utskottets mening kan det icke stå i överensstämmelse med lagens
syfte att från dess tillämpning undantaga konsumtionsföreningar. Det kan
emellertid ifrågasättas, huruvida icke liknande synpunkter, som legat till
grund för de ovan återgivna särbestämmelserna beträffande dispensmöjligheten
i vissa fall, tala för ett bedömande efter lindrigare måttstock även
av tillåtligheten av en konsumtionsförenings förvärv av jordbruksfastighet.
Örn det av omständigheterna framgår, att föreningen själv ämnar driva
jordbruket och förvärvet icke är att anse huvudsakligen såsom en kapitalplacering,
synes förvärvet ur allmän synpunkt vara till nytta. Vad nu sagts
örn konsumtionsförening bör naturligtvis, såsom domänstyrelsen framhållit
i sitt yttrande över motionerna, gälla även andra juridiska personer, som
kunna anses likställda med konsumtionsförening.

Med hänsyn till det anförda bör enligt utskottets mening övervägas att i
lagen införa en för konsumtionsförening och därmed likställd juridisk person
avsedd lindrigare dispensgrund. En sådan torde ej behöva äventyra de
sociala och jordpolitiska syften som legat till grund för lagstiftningen. Utskottet
förordar, att en utredning verkställes beträffande frågan i vad mån
jämkningar kunna vidtagas i dispensbestämmelserna utan att lagens sociala
och jordpolitiska verkningar försvagas.

Utskottet.

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

Utskottet.

D. Frågan Olli förhindrande av sammanslagning av bärig brukningsdel

nied annan.

(Motionerna I: 143 och II: 232, senare yrkandet, samt I: 212 och II: 306.)

I den mån denna fråga kan lösas genom jorddelningslagstiftningen torde
den komma att uppmärksammas av fastighetsbildningssakkunniga.

Frågan har beröring även med vanhävdslagstiftningen. I direktiven för de
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 maj 1944 tillkallade utredningsmännen
för verkställande av utredning rörande ny lagstiftning om uppsikt d
jordbruk anförde chefen för jordbruksdepartementet bl. a.:

Sedan den nya arrendelagstiftningen trätt i kraft, synes en stark tendens
ha kunnat spåras att jordägarna mer och mer sökt taga under eget bruk
tidigare såsom självständiga jordbruk utarrenderade torp och lägenheter. Vidare
har det kunnat förmärkas, att i och för sig bärkraftiga bondejordbruk
i ökad omfattning förvärvats av ägare till intilliggande fastigheter och sammanslagits
med dessa. Det torde kunna befaras, att efter sammanförandet
under en hand av dylika jordbruk åbyggnaderna å det ena bortföras eller
lämnas utan underhåll. En icke obetydlig minskning av de självständiga jordbrukens
antal torde till följd av berörda förfarande komma att ske. En dylik
utveckling synes icke okontrollerad böra få äga rum. Med hänsyn till det
anförda och då en utredning av nu ifrågavarande slag torde kräva en förhållandevis
lång tid anser jag att densamma redan nu bör igångsättas.

Vid ifrågavarande utredning bör närmare undersökas den omfattning i vilken
vanhävd av jordbruk .förekommer liksom ock omfattningen av förutberörda
tendens att nedlägga nu självständiga jordbruk eller sammanslå dessa
med andra till större enheter.

Vid en blivande lagstiftning bör övervägas örn icke en viss ändring av vanhävdsbegreppet
bör komma till stånd. Härvid torde å ena sidan böra tagas
i betraktande önskvärdheten av att ett nedläggande av jordbruk samt bortförande
eller lämnande utan underhåll av byggnad icke äger rum, där jordbruket
är av den beskaffenhet och omfattning att innehavaren därav kan
erhålla sin huvudsakliga bärgning eller det eljest av sociala skäl finnes påkallat
att jordbruket vidmakthålles. Å andra sidan bör emellertid vid fastställande
av vanhävdsbegreppet tillses att en rationell användning av förefintliga
jordbruksarealer icke motarbetas. Sålunda bör ett ur rationaliseringssynpunkt
önskvärt sammanförande av jordbruk ej förhindras. Det måste vidare
beaktas, att även i orter med i allmänhet tillfredsställande avsättningsförhållanden
kan förekomma jordbruk med så ringa odlingsvärde eller så
ofördelaktig belägenhet att det både ur allmän och enskild synpunkt vore
lämpligare att jorden användes för skogsbruk än för jordbruk. Hinder bör
givetvis icke heller resas mot ett ändamålsenligt utnyttjande för betesbruk
av därför lämpade arealer. Vid utredningen torde särskilt böra eftersträvas
att en ur såväl allmänna som enskilda intressen tillfredsställande och lämplig
avvägning av förberörda synpunkter kommer till stånd.

Såsom ovan anförts pågå för närvarande utredningar på de områden motionärerna
avsett. På grund härav synes anledning ej föreligga för riksdagen
att göra någon framställning i frågan.

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

21

Utskottets hemställan.

Under åberopande av det ovan anförda får utskottet hemställa:

A. att motionerna I: 143 och II: 232, såvitt angår yrkandet
beträffande åtgärder lill förhindrande av att jord- och skogsbruk
övergå i den icke jordbrukande befolkningens händer,
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;

B. att motionen II: 398 icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd;

C. att riksdagen, i anledning av motionerna I: 145 och
II: 218, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning,
i vad mån jämkningar kunna vidtagas i dispensbestämmelserna
i lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall
för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom,
utan att lagens sociala och jordpolitiska verkningar försvagas,
samt framläggande för riksdagen av det förslag vartill
utredningen kan föranleda; samt

D. att motionerna I: 143 och II: 232, såvitt angår yrkandet
beträffande åtgärder till förhindrande av att redan fullt bäriga
brukningsdelar försvinna och sammanläggas med andra,
samt motionerna I: 212 och II: 306 icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 juni 1944.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

Vid ärendets behandling hava närvarit
beträffande punkten A:

från första kammaren: herrar Norman, Wistrand, Mannerskantz, Roos, Hage, Sten,
Hallagård och Nils Elowsson;

från andra kammaren: herr von Seth*, fru Johansson, herrar Larsson i Östersund,
Johnsson i Kastanjegården, Jansson i Hällefors och Hedlund i Rådom;

beträffande punkten B:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Wistrand, Mannerskantz, Roos, Sten,
Hallagård och Nils Elowsson;

från andra kammaren: herrar Pettersson i Hällbacken, Ryberg, Hermansson*, von
Seth*, Larsson i Östersund, Johnsson i Kastanjegården och Lundgren*;

beträffande punkten C:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Wistrand, Löfvander, Mannerskantz,
Roos, Sten och Nils Elowsson;

från andra kammaren: fröken Andersson, herr Hermansson*, fru Johansson, herrar
Larsson i Östersund, Johnsson i Kastanjegården, Lundgren*, Jansson i Hällefors och Hedlund
i Rådom;

beträffande punkten D:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Wistrand, Löfvander, Mannerskantz,
Roos, Sten och Nils Elowsson;

från andra kammaren: herrar Ryberg, von Seth*, fru Johansson, herrar Larsson i
Östersund, Johnsson i Kastanjegården, Jansson i Hällefors och Andersson i Eskilstuna*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

Beträffande punkten A:

av herrar Hallagård och Hedlund i Rådom, vilka anfört:

Förevarande spörsmål har under en följd av år tilldragit sig stor uppmärksamhet
i den allmänna debatten. Den uppfattningen torde vara förhärskande,
att här är fråga om företeelser, som i möjligaste mån böra motverkas.
Meningarna äro däremot påfallande delade om hur vittgående åtgärder som
kunna vara motiverade för att råda bot på dessa missförhållanden. Till en
del bero nämnda skiljaktigheter på olika meningar om storleken av de olägenheter
som kunna uppkomma om en fastighet frångår den jordbrukande
befolkningen. Men de sammanhänga också i viss mån med olika uppfattningar
angående den utsträckning vari dylika överlåtelser förekomma.

Enligt vår mening synes det angeläget, att statsmakterna ägna förevarande
spörsmål stor uppmärksamhet. I första hand bör därvid på ett fullt klargörande
sätt utrönas i hur stor omfattning här påtalade företeelser förekomma,

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

23

och på grundval av resultatet härav bör övervägas vad som bör och kan göras
för missförhållandenas undanröjande och förebyggande.

Under åberopande av ovanstående få vi hemställa, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag till förhindrande
av att jord- och skogsbruk övergå i den icke jordbrukande befolkningens
händer.

Beträffande punkten B:

av herr Sten.

Beträffande punkten C:

1) av herrar Mannerskantz, Roos, fröken Andersson och herr Jolinsson i
Kastanjegården, vilka yrkat avslag å motionerna; samt

2) av herr Hedlund i Rådom, som anfört:

Lindring i dispensvillkoren för konsumtionsföreningars jordförvärv synes
näppeligen kunna vidtagas utan motsvarande jämkning i villkoren för vissa
andra juridiska personers rätt att förvärva jord. Härigenom skulle emellertid
förbudslagens sociala och jordpolitiska syften äventyras. På grund härav
yrkas avslag å motionerna.

Beträffande punkten D:

av herr Ryberg.

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 68; bilagor.

Yttranden beträffande

B. Frågaa örn förbud för trävarubolags styrelseledamöter m. fl. att
förvärva jordbruksfastighet med skogsmark.

Domänstyrelsen.

Styrelsen, som över motionen inhämtat yttranden från vederbörande Överjägmästare,
får för egen de1! anföra följande.

Så vitt av över jägmästarnas yttranden framgår synes ett sådant bulvanförfarande,
som enligt motionären skulle av trävarubolag tillämpas i fråga
örn fastighetsförvärv inom Vilhelmina socken, icke förekomma i vidare omfattning
inom landet i övrigt. Därest det emellertid vid en närmare undersökning
skulle visa sig att bulvanlagen i sin nuvarande avfattning icke tillgodoser
syftet med densamma, lärer en ändring av denna böra övervägas. Det
synes dock styrelsen tveksamt, huruvida det kan vara lämpligt eller möjligt
att skärpa bulvanlagen genom ett sådant förbud, varom motionären hemställt.

Skogsstyrelsen.

Enligt vad skogsstyrelsen erfarit, har lagberedningen under sitt arbete med
revision av jordabalken upptagit till behandling frågan örn ett inarbetande
i denna balk av ifrågavarande förbudslagstiftnings väsentliga delar och i
samband därmed även frågan örn behovet av en saklig revision av gällande
bestämmelser på området. Under sådana omständigheter finner skogsstyrelsen
det icke ändamålsenligt att den av motionären väckta frågan blir föremål
för särskild utredning. Skogsstyrelsen, som förutsätter att de i motionen
framförda synpunkterna tagas under övervägande vid lagberedningens fortsatta
arbete, föreslår därför att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Länsstyrelsen i Västerbottens län.

I motionen framhålles, bland annat, att bestämmelserna i nu gällande lag
om bulvanförhållande i fråga om fast egendom ofta kringgås på grund av
svårigheten att förebringa bevis om bulvanförhållande samt att trävarubolagen
genom sina tjänstemän i avsevärd omfattning kringgå lagen. Iakttagelsen
att bolagstjänstemän skulle vara bulvaner för bolag torde endast i
viss mån vara riktig. Erfarenheten av förhållandena inom länet synes icke
ge anledning till antagande att trävarubolag, i varje fall icke de större, i
avsevärd omfattning inneha och alltjämt förvärva fastigheter genom bulvaner.
Av motionären åsyftat fall att en disponent för ett trävarubolag köpt
skogsfastigheter inom Vilhelmina socken har genom landsfogden i länet under
1938 och 1939 varit föremål för utredning, men enär utredningen icke
gav belägg för misstanken därom att bulvanförhållande skulle föreligga, föranledde
utredningen icke till någon landsfogdens åtgärd. De på distrikt
tjänstgörande lantmätarna i länet lia meddelat att något bulvanförvärv icke
vore för dem med säkerhet känt samt att örn sådana förvärv numera förekomme,
detta skedde i ringa omfattning. Liknande uttalanden ha gjorts av
häradsskrivarna i länet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 68; bilagor.

25

Länsstyrelsen har sig däremot bekant att enskilda, som icke äro jordbrukare
och som i många fall icke ens äro bosatta i länet, förvärva hela
jordbruksfastigheter eller delar därav i syfte att tillgodogöra sig den till dessa
fastigheter hörande skogsmarken. Stundom torde detta ske i rent kapitalpilaceringssyfte
men ofta också såsom spekulation i den å fastigheten växande
ståndskogen. Denna exploateras därvid så långt det går enligt gällande
skogsvårdslagar. Fastighetsköpet finansieras genom avverkningen, varefter
man söker sälja bort inägorna men behålla skogsmarken.

På sätt motionären framhållit föreligger intet som helst hinder för enskild
person att förvärva jordbruksfastighet med skog. Någon prövning av förvärven
ur det allmännas synpunkt förekommer icke. En sådan är dock påkallad,
därest man vill förhindra den skadliga inverkan på jordbruksnäringen,
som dessa förvärv uppenbarligen ha. Jordbruket å fastighet som innehas
av enskild person, som icke är bosatt å fastigheten och som besitter densamma
huvudsakligen i ändamål att därav bereda sig inkomst annorledes
än genom jordbruket, måste förr eller senare råka i vanhävd och förfalla.
Visserligen gäller gentemot ett sådant innehav lagen den 27 juni 1927 angående
uppsikt å vissa jordbruk, vilken lag på grund av nu rådande krisförhållanden
tillfälligt i stort sett ersatts med lagen den 30 juni 1942 om åtgärder
mot vanhävd av jordbruk. Men tillämpningen av denna lag stöter på
stora svårigheter. Den som förvärvat en jordbruksfastighet för skogens
skull utarrenderar i bästa fall inägorna till ägaren av någon grannfastighet.
Åbyggnaderna få stå tomma, ofta utan ens nödtorftigt underhåll. Så snart
tillfället är lämpligt säljer skogsexploatören inägorna för avstyckning till
särskild fastighet eller för sammanläggning med annan fastighet. Vid avstyckningsförrättningen
och sammanläggningen åberopas det gagn för jordbruksnäringen,
som förmenas ligga däri, att ett annat jordbruk förstärkes,
att de icke underhållbara åbyggnaderna ej ha något värde samt att fastigheten
ej längre kan anses såsom ett självständigt jordbruk, varigenom hinder
mot sammanläggningen får anses undanröjt. Skogsexploatörernas uppfattning
är att de göra en ren välgärning, när de till lågt pris sälja inägorna.
Skulle det visa sig att avskiljandet av inägojorden icke lagligen kan ske,
anser skogsexploatören detta på sin höjd vara beklagligt för köparens del,
som kanske under en följd av år nedlagt arbete och kostnader på jordbrukets
vidmakthållande, men för skogsexploatörens del har saken mindre betydelse.
Han innehar sin fastighet som förut. Även örn inägorna inte ge någon inkomst,
äro ej heller i regel omkostnaderna för dem av någon betydelse. Det
är ingen svårighet att inse, att dessa förhållanden direkt skada jordbruksnäringen.
Odlad jord och byggnader förfalla. Odlingsmarkens utnyttjande
omintetgöres.

I många fall avse förvärven hela eller del av den till en jordbruksfastighet
hörande skogsmarken. Att jordägaren i stället icke säljer avverkningsrätt
har vid förfrågan på något håll förklarats så att vad man behövt i kontanter
icke kunnat tas ut genom stiimpling på grund av en restriktiv tilliämpning
av skogsvårdslagens bestämmelser örn rätt att avverka skog till
avsalu. För att legalisera sitt förvärv av skogsmarken söker köparen avstyckning.
När denna på grund av jorddelningslagens restriktiva bestämmelser
icke kan ske, har köparen ej heller därav någon särskild olägenhet. Ilan
begär, erhåller och åtnöjer sig med vilande lagfart, som skyddar honom
mot nya inteckningar men som också samtidigt blir till avsevärd olägenhet
för ägaren till den fastighet, varifrån försäljningen skett. Jorddelningslagcns
och sammanläggningslagens bestämmelser, som syfta lil! att bevara bärkraftiga
jordbruk och främja en lämplig fastighetsbildning, bliva på grund av
anförda förhållanden tämligen illusoriska.

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 68; bilagor.

Enligt vad länsstyrelsen inhämtat har de enskildas förvärv av skogsmark
inom de skogrika socknarna i länet en stor omfattning. Under huru lång tid
förvärven pågått synes svårt att angiva. Så mycket är emellertid säkert att
någon tendens till minskning icke föreligger. Enbart i Vilhelmina socken
ha enligt inhämtade upplysningar under de senaste 5—6 åren åtta olika
personer förvärvat skogsmark med en sammanlagd areal av cirka 10 000
hektar.

Vad motionären i sina motiv anfört i fråga örn enskildas förvärv påkallar
alltså den största uppmärksamhet. Åtgärder måste vidtas i syfte att bevara
skogen till jordbruket för att dess bärkraft icke skall äventyras. Men sådana
åtgärder måste vidtas innan det blir för sent. Det finns redan nu ett mycket
stort antal ofullständiga fastigheter, som borde förstärkas med skog. Ur det
allmännas synpunkt föreligger all anledning att motverka att detta antal
ytterligare ökas.

Den av motionären ifrågasatta utredningen synes synnerligen påkallad
men syftet med motionen kan icke förväntas bli tillfredsställande tillgodosett
med den begränsning av räckvidden hos ifrågasatta lagbestämmelser,
som kommit till utryck i motionen. Därest trävarubolagen vill tillåta sig
kringgå förbudslagen med bulvaner, kan detta givetvis ske lika lätt genom
att såsom bulvaner använda andra än i bolagets tjänst anställda personer
och dessas anhöriga.

På grund av det anförda vill länsstyrelsen tillstyrka bifall till motionen,
därvid även frågan om förbud för enskilda personer, som ej bruka jorden,
att förvärva jordbruksfastigheter med skogsmark bör utredas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län.

I motionen klagas över att gällande bulvanlag icke är tillräckligt effektiv.
Erfarenheten giver också stöd för denna uppfattning. Detta förhållande beror
på att lagens efterlevnad är svår att övervaka. Enligt länsstyrelsens mening
skulle en sådan lagstiftning som den motionären ifrågasätter bli minst
lika svårkontrollerad. Då det dessutom icke kan anses lämpligt att införa
särbestämmelser för en viss befolkningsgrupp, vill länsstyrelsen avstyrka
motionen.

Spörsmålet synes däremot böra lösas i huvudsaklig överensstämmelse med
det år 1941 framlagda förslaget till lag om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet, vilket förslag länsstyrelsen i princip tillstyrkte.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Länsstyrelsen har infordrat yttranden i ärendet av jordbrukskommissionen
och skogsägareföreningarna i länet. I jordbrukskommissionens yttrande
angives att, även om inom kommissionens verksamhetsområde numera, såvitt
kommissionen har sig bekant, icke förekomma bulvanköp i någon större
utsträckning, sådana köp dock ej helt upphört. Under senast gångna verksamhetsåret
hade tvenne bulvanköp anmälts — i bägge fallen hade chef för
trävarubolag för egen räkning genom köp förvärvat jordbruksfastighet med
tillhörande skogsmark. Jordbrukskommissionen anser fördenskull i likhet
med motionären att en skärpning av lagstiftningen till förhindrande av bolags
med fleras förvärv av jordbruks- och skogsfastigheter genom bulvan erforderlig,
men å andra sidan har kommissionen icke kunnat tillstyrka att
denna skärpning åstadkommes genom införande av sådant förbud, som i motionen
ifrågasatts. En dylik lagstiftning förmenades komma att medföra alltför
vittgående konsekvenser i fråga örn rätten överhuvud taget att förvärva
fastighet. I stället ville jordbrukskommissionen förorda, att riksdagen i an -

Andra lagutskottets utlåtande nr 68; bilagor.

27

ledning av motionen måtte hos Kungl. Majit hemställa om utredning i sylte
alt åstadkomma större effektivitet av bestämmelserna i lagen angående bulvanlörhållande
i fråga örn fast egendom, särskilt genom skärpning av i lagens
4 § upptagna ansvarsbestämmelser och i 8 § av lagen förekommande bestämmelser
angående tillsynen över lagens efterlevnad och tillämpning.

Skogsägareföreningen i Medelpad har i det avgivna yttrandet givit uttryck
för den uppfattning, »att den s. k. självägande bonde- eller jordbrukareklassen
i vårt land bör och skall med alla medel bevaras, vilket förnämligast
kan ske därigenom, att äganderätten till jord- och skogsmark icke tillätes att
övergå till andra grupper av fysiska eller juridiska personer». Om nuvarande
lagstiftning på området visat sig ineffektiv, borde givetvis en vidare utbyggnad
därav komma till stånd.

Ådalarnas skogsägareförening har tillstyrkt den av motionären påyrkade
utredningen samt som sin åsikt därjämte uttalat »att förutom de i motionen
uppräknade personerna även bör upptagas barn till omförmälda personer
jämte pensionerade tjänstemän, då dessa eventuellt kunna tjäna samma syften
som de i motionen berörda».

Enligt lagen den 18 juni 1925 om bulvanförhållande i fråga om fast egendom
åligger det länsstyrelsen att ägna särskild uppmärksamhet däråt, att
inom länet förekommande bulvanförhållanden varda lagligen beivrade. Vid
tidpunkten för lagens tillkomst föranstaltade länsstyrelsen om en ingående
undersökning av förekommande bulvanförhållanden, vilket medförde dels ett
flertal s. k. »bulvanrättegångar» och dels att från bolagens sida omfattande
åtgärder vidtogos för upplösande utan rättegång av förefintliga bulvanförhållanden.
På grund av den korta tid, som stått till buds, är emellertid länsstyrelsen
icke i tillfälle att nu framlägga en fullständig redogörelse för länsstyrelsens
verksamhet i samband med lagens tillkomst för att bringa lagens
bestämmelser till efterlevnad utan nödgas inskränka sig till angivna mera
allmänna uttalande. Dock vill länstyrelsen framhålla, att länsstyrelsen genom
cirkulärskrivelser till i 8 § av lagen angivna myndigheter framhållit angelägenheten
av att utvecklingen på området noga följes ävensom att, då anledning
till antagande att bulvanförhållande föreligger, anmälan därom göres
hos länsstyrelsen.

Under de senare åren hava anmälningar örn bulvanförhållanden gjorts hos
länsstyrelsen allenast i ett fåtal fall. En genomgång av länsstyrelsens diarier
visar, att under åren 1939—15/;1 1944 fem anmälningar på området inkommit
till länsstyrelsen. Rörande de olika anmälningarnas innehåll får länsstyrelsen
hänvisa till bilagda särskilda redogörelse. Även om detta givetvis icke
ådagalägger att de s. k. bulvanköpen inom länet upphört, så synes man dock
därav kunna draga den slutsatsen, att bulvanköpen numera äro relativt sällsynt
förekommande.

Erfarenheten av bulvanlagen och av svårigheten att nied dess bestämmelser
»kunna komma åt» en hel del fastighetsköp, som det finnes grundad anledning
antaga i realileten äro bulvanköp, torde dock få anses hava visat, att
bulvanlagens bestämmelser icke äro tillfyllest för ernående av del syfte, som
med lagen avsetts. Länsstyrelsen, som helt delar jordbrukskommissionens
och skogsägareföreningarnas uppfattning örn angelägenheten av att på allt
sätt söka bevara jordbruksfastigheter med tillhörande skogsmark åt den jordbruksidkande
befolkningen, anser sig fördenskull böra förorda en närmare
utredning på området ävensom ali på basis av en sådan utredning de åtgärder
vidtagas, sorn av förhållandena kunna anses påkallade och ändamålsenliga.
1 likhet med jordbrukskommissionen håller emellertid länsstyrelsen
före, all en så ''långt gående förbudslagstiflning, sorn av motionären ifrågasatts,
ur olika synpunkter icke är tillrådlig. Överhuvud synes det, enligt läns -

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 68; bilagor.

styrelsens sätt att se på de föreliggande problemen, vara angeläget att framgå
med en viss försiktighet på området, därest icke utvecklingen skall leda
därhän, att uppträdandet på fastighetsmarknaden av de s. k. skogsjobbarna,
vilka hänsynslöst och uteslutande i rent egoistiskt förvärvssyfte på kort sikt
till det yttersta utnyttja skogstillgångarna på en förvärvad fastighet, skall
bliva än mer vanligt förekommande än vad som nu är fallet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län.

Den 7 augusti 1941 framlades av inom jordbruksdepartementet tillkallade
utredningsmän ett betänkande med förslag till lag örn inskränkning i rätten
att förvärva jordbruksfastighet (SOU 1941: 24). Syftet med den nu ifrågasatta
utredningen synes hava beaktats i nämnda betänkande. På grund härav
vill länsstyrelsen, som i övrigt i huvudsak delar de i motionen framförda
synpunkterna, ifrågasätta örn ytterligare utredning kan anses erforderlig.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län åberopar följande yttrande av landsfogden
i länet.

I lag den 18 juni 1925 har stadgats förbud i vissa fall för bolag, förening
och stiftelse att förvärva fast egendom. För att förhindra förbudens kringgående
genom att fastighet förvärvades för bolags, förenings eller stiftelses
räkning men i annan persons namn utfärdades samma dag lag örn bulvanförhållande
i fråga om fast egendom. Emellertid synes sistnämnda författning
icke tillfredsställande hava förmått fylla sin avsedda funktion. Otvivelaktigt
har i många fall bulvanförhållande förekommit utan att ett ingripande
kunnat ske eller — om ingripande skett — utan att detta medfört avsett resultat.
Till väsentlig del torde detta bero på svårigheten att i bulvanmål förebringa
bevisning örn att den ifrågavarande fastigheten av bulvanen innehaves
huvudsakligen för annans räkning. Någon ändring i detta förhållande
torde icke kunna förväntas så länge polismyndighet icke äger rätt för utredning
taga del av bolags bokföring. Riksdagsman Jacobson föreslår i sin motion
utredning syftande till utvidgning av gällande förbud mot fastighetsförvärv
till att, i vad angår jordbruksfastighet med skogsmark, omfatta jämväl
trävarubolags styrelseledamöter, tjänstemän och andra hos dylikt bolag
anställda personer ävensom förenämnda personers makar. Därest den ifrågasatta
ändringen genomföres synes ett bulvanförvärv i någon mån förvåras
genom att de såsom bulvaner nu vanligast anlitade personkategorierna icke
längre kunna ifrågakomma. Emellertid torde redan nu såsom bulvan ofta
utnyttjas jämväl personer utanför de av motionären berörda kategorierna.
Det torde heller icke för ett bolag stöta på några större svårigheter att vid
förekommande behov anskaffa en av bolaget ekonomiskt eller eljest beroende
person att användas såsom bulvan. Detta så mycket mera som ett dylikt förfarande
för närvarande icke kan medföra någon straffpåföljd för bulvanen.
Ej heller för bolaget föreligger annan risk än den att den ifrågavarande
fastigheten jämlikt bulvanlagen kan komma att försäljas, därvid dock bolaget
i praktiken har möjlighet att genom ny bulvan återförvärva densamma.
Då den sålunda av motionären ifrågasatta åtgärden icke synes kunna hava
någon egentlig betydelse i avsedd riktning synes den begärda utredningen,
vilken för övrigt allenast skulle avse en viss detalj inom den ifrågavarande
lagstiftningen, lämpligen icke böra ske. Däremot synes en allsidig utredning
angående ändring av gällande förbuds- och bulvanlagar vara påkallad. Sedan
det numera tydligt visat sig att enbart den lagstadgade tvångsförsäljningen
icke kunnat hindra kringgåendet av förbudslagstiftningen, synes det sålunda
lämpligt att tillgripa kriminalisering för motverkande av uppkomsten av bul -

Andra lagutskottets utlåtande nr 68; bilagor.

29

välförhållande!!. Därvid synes såväl bulvanen som dennes huvudman höra
straffas. Såsom ett säkerligen verksamt medel mot bulvanförhållandena torde
därjämte böra övervägas införande av bestämmelsen om förverkande av
fastighet, som befinnes vara föremål för bulvanbesittning.

Länsstyrelsen i Kopparbergs lån.

Inom länet finnas flera stora aktiebolag, vilka besitta avsevärda områden
skogsmark. Såvitt länsstyrelsen har sig bekant förekommer det icke, att styrelseledamöter
eller tjänstemän i dessa bolag numera förvärva fastigheter
med skog under sådana förhållanden, att det kan antagas ske i företagens
intresse. Delägare och styrelseledamöter i några mindre trävarubolag torde
i en del fall återfinnas i fastiglietslängderna som ägare till skogsfastiglieter.
Fråga är emellertid härvidlag endast örn ett fåtal bolag, varav intet driver
någon mera betydande rörelse, och fastighetsinnehaven äro icke heller, såvitt
länsstyrelsen kunnat utröna, av nämnvärt omfång. Av länsstyrelsen gjorda
förfrågningar hos landsfiskaler och taxeringsnämndsordförande med flera
giva icke vid handen, att det under de senare åren förekommit försäljning i
någon omfattning av skogsfastigheter till trävarubolag närstående personer.

Enligt länsstyrelsens förmenande finnes för detta läns vidkommande icke
för närvarande behov av en sådan lagstiftning som motionären ifrågasatt.

Länsstyrelsen i Värmlands län.

Lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening
och stiftelse att förvärva fast egendom har till syfte att skydda jordbruksnäringen
och bevara bondejordbruket. Genom denna lag har möjligheten för
handelsbolag, aktiebolag och ekonomiska föreningar att förvärva fast egendom
högst väsentligt inskränkts.

Under den revision av jordabalken, varmed lagberedningen är sysselsatt,
har uppkommit fråga örn inarbetande i en ny jordabalk av de grundläggande
bestämmelserna i 1916 och 1925 års lagstiftning angående inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom. Lagberedningen har uppgjort utkast
till ett kapitel omfattande de delar av nämnda kapitel, som avse inskränkningar
i bl. a. inländska juridiska personers fastighetsförvärv. Beredningen
har i skrivelse den 11 februari 1944 anhållit, att länsstyrelsen ville
senast den 1 april 1944 inkomma med yttrande över lagutkastet och därvid
angiva eventuella önskemål rörande en saklig revision av gällande bestämmelser
i ämnet.

I avsikt att förhindra kringgående av förbudet mot förvärv av fast egendom
genom att en till förvärvandet obehörig juridisk person använder annan
som bulvan ha föreskrifter meddelats i lagen den 18 juni 1925 om bulvanförhållande
i fråga om fast egendom.

Såvitt länsstyrelsen har sig bekant, förekomma icke uti det i motionen angivna
avseende här i länet sådana missförhållanden, att de böra föranleda
ytterligare åtgärder. Länsstyrelsen anser sig sålunda icke böra tillstyrka den
begärda utredningen.

Sveriges skogsägare förbund.

Enligt Sveriges skogsägareförbunds mening förekommer bulvanköp numera
icke i nämnvärd omfattning. Med bulvanköp anses enligt lagens mening
sådana förvärv, som i en eller annan form, direkt eller genom lån, finansierats
av ett bakom köparen stående företag, vilket då även direkt eller
indirekt handhar den köpta fastighetens förvaltning och tillgodogör sig dess

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 68; bilagor.

avkastning. Ehuru förbundet givetvis icke är i stånd att prestera någon utredning
om omfattningen av eventuella bulvanköp, har förbundet genom
initierade personer i spridda orter inom det nord- och mellansvenska skogslandet
sökt erhålla en uppfattning om huruvida bulvanköp för trävarubolags
räkning ske av företagens styrelseledamöter eller tjänstemän. Denna
undersökning har givit vid handen, att sådana förvärv numera knappast
äga narn. Vid tiden för bulvanlagens tillkomst förefunnos i olika orter ett
antal bulvanförhållanden, men dessa lia numera avvecklats.

Däremot lärer det i alla delar av landet i viss omfattning förekomma, att
privatpersoner, som icke tillhöra den jordbrukande klassen, förvärva jordbruks-
och skogsfastigheter utan att därvid stå i något som helst bulvanförhållande
till bolag. Motiven till dessa förvärv kunna vara mångahanda. Förhållandet
har i olika sammanhang observerats av statsmakterna och har till
förekommande av exploatering av skog vid rent spekulativa förvärv föranlett
viss ändring av allmänna skogsvårdslagen.

Givetvis inträffar då och då, att förvärv av nu berörd art även göras av
personer, som äro styrelseledamöter i eller anställda hos skogsbolag. Det i
motionen särskilt påtalade fallet lärer vara av denna art. Köparen, som är
ensam ägare av ett mindre sågverksföretag i bolagsform samt kunnig skogsbrukare
och skogsvårdare, har med all säkerhet varken behövt eller velat
lia stöd av bolaget för sina fastighetsförvärv. Förhållandet lärer snarare vara
det att han finansierar bolaget än att bolaget finansierar honom.

De av motionären påtalade förhållandena beröra därför knappast bulvanlagen
utan rulla upp det betydligt större spörsmålet, huruvida koncessionstvång
skall stadgas för jordförvärv av fysiska personer, som icke tillhöra
jordbrukareklassen. Såsom här tidigare sagts, har detta vittomfattande och
svåra lagstiftningsproblem i olika sammanhang avhandlats av statsmakterna
men därvid icke ansetts böra föranleda åtgärd. Jordkommissionen föreslog i
ett betänkande av 1921 införande av alternativt bosättnings- eller koncessionstvång.
Förslaget föranledde emellertid icke någon lagstiftningsåtgärd.
1942 utarbetades inom jordbruksdepartementet en p. m. rörande icke jordbrukares
förvärv av jordbruksfastigheter. Denna p. m. innehöll förslag örn
förbud mot att utarrendera jord å nyförvärvade fastigheter. Man ville genom
tvång för köparen att själv bruka jorden förhindra köp från icke jordbrukares
sida. Ej heller detta förslag föranledde åtgärd.

Uppenbarligen uppresa sig utomordentligt allvarliga svårigheter mot en
allmän koncessionslagstiftning beträffande fysiska personers jordförvärv.
Antingen skall en sådan lagstiftning vara generell, i vilket fall den kommer
alt verka förlamande på fastighetsmarknaden samt överhopa myndigheterna
med prövningsärenden, eller ock skall den avse endast vissa medborgargrapper
eller yrken. Gränsdragningen måste emellertid då bli godtycklig och lagstiftningens
verkningar nyckfulla och orättvisa. Det finnes inom alla yrken
personer, som samtidigt äro dugande och framgångsrika jordbrukare, och
det finnes även många personer som anses tillhöra jordbrukareklassen, men
som i själva verket mer äro trävaruhandlare eller fastighetsspekulanter.

En rättvis gränsdragning för ett partiellt koncessionstvång är praktiskt
taget omöjlig att verkställa. Den av motionären föreslagna avgränsningen
till personer, anknutna till skogsbolag, är ur samhällets synpunkt helt ologisk.
Med hänsyn till bondeklassens jordinnehav är det likgiltigt, örn ett förvärv
sker av en disponent i ett skogsbolag eller i ett gruvbolag eller av en
läroverksadjunkt. Tillhopatagna äro säkerligen förvärven av personer, knutna
till skogsföretag, vida färre än förvärv av andra medborgargrupper, vilka
icke tillhöra den jordbrukande befolkningen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 68; bilagor.

31

Av dessa och andra skäl hava statsmakterna icke ansett sig böra pröva
en koncessionslagstiftning för fysiska personers jordförvärv. Medverkande
till detta ställningstagande har säkerligen även varit, att fysiska personers
jordinnehav, sedda ur samhällsutvecklingens synpunkt, äro kortvariga. De
sträcka sig i varje fall icke över förvärvarens livstid. Vid hans bortgång komma
fastigheterna i de flesta fall ånyo ut i marknaden och kunna övergå i den
jordbrukande klassens ägo.

Såsom sammanfattning av det ovan anförda får förbundet uttala,
att bulvanköp av skogsfastigheter för skogsbolags räkning, där företagen
i realiteten äro ägare, knappast numera förekomma;

att fastighetsköp från fysiska personers sida, vilka icke tillhöra den i
egentlig mening jordbrukande klassen, i viss omfattning förekomma i hela
landet; samt

att ett koncessionstvång för dylika förvärv icke är av behovet påkallat och
i varje fall icke utan godtycklighet kan genomföras för vissa medborgargrupper.

Under åberopande av vad sålunda anförts får förbundet avstyrka motionen.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.

Riksförbundet är fullt ense med motionären örn att, trots nu gällande
lag örn bulvanförhållande i fråga örn fast egendom, bulvanköp i stor utsträckning
förekommer. Speciellt är detta förhållandet i de norra delarna
av landet. Att något snarast måste göras för att stävja dessa bulvanköp är
självfallet önskvärt, men riksförbundet anser att andra vägar än de av motionären
föreslagna därvid böra beträdas. Att i lag förbjuda enskilda personer
att förvärva skogsfastigheter, därför att de äro anställda eller på annat
sätt anknutna till ett trävarubolag, synes riksförbundet vara ett alltför rigoröst
och långtgående intrång på enskilda personers handlingsfrihet.

Bulvanlagen synes i sin nuvarande utformning vara väl avvägd så tillvida,
att den utan undantag stadgar förbud mot bulvanköp. Däremot synes
övervakningen av lagens efterlevnad icke vara tillräckligt effektiv. Det torde
även i många fall vara svårt att föra i bevis att bulvanförhållande föreligger.
Riksförbundet anser, att man i första hand bör inrikta sig på en effektivare
övervakning av lagens efterlevnad. Enligt lagens 8 § skola landsfogde, landsfiskal,
mantalsskrivningsförrättare, kommunalnämnd, jordbrukskommission,
skogsvårdsstyrelse och skogsvårdskommitté ävensom, där skogsvårdsstyrelse
icke utövar tillsyn över skogsvården, vederbörande jägmästare, då anledning
finnes till antagande att bulvanförhållande föreligger, därom göra anmälan
hos Konungens befallningshavande. Det åligger sålunda en lång rad
av myndigheter alt övervaka lagens efterlevnad, men icke förty synes denna
vara bristfällig. Riksförbundet vill därför föreslå en skärpning av ovannämnda
myndigheters åligganden i detta avseende och eventuellt även utöka
antalet anmälare med någon sådan myndighet eller myndighetsperson som
kan anses lia större intresse av att här ifrågavarande lagöverträdelser l>eivra.
s,

För att underlätta möjligheterna att leda lagöverträdelse i bevis böra de
nuvarande lagbestämmelserna kompletteras med föreskrifter örn när bulvanförhållande
skall anses föreligga. Ett sådant komplement skulle också verka
gynnsamt i så måtto, att tillsyningsmyndiglieterna, landsfogde, skogsvårdsstyrelse
etc., mera gärna än för närvarande är fallet skulle göra föreskriven
anmälan till Konungens befallningshavande.

32

Andra lagutskottets utlåtande nr 68; bilagor.

För närvarande medför överträdelser av bulvanlagen icke någon som helst
straffpåföljd. Det synes därför böra tagas under övervägande, huruvida icke
straffbestämmelser även skola införas. Införandet av dylika skulle säkerligen
lia gynnsamt inflytande på efterlevnaden av lagens bestämmelser.

Riksförbundet får sålunda avstyrka motionärens förslag och i stället föreslå
sådana ändringar och tillägg i nuvarande lagbestämmelser, som ovan
antytts.

C. Frågan om rätt för konsumtionsförening att förvärva jordbruksfastighet.

Domänstyrelsen.

Enligt § 5 i lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag,
förening och stiftelse att förvärva fast egendom äger Konungen, då särskilda
omständigheter föreligga, medgiva, bl. a., föreningar rätt att förvärva fastigheter
av i motionerna avsett slag. Såsom sådan omständighet skall i fråga
om förvärv, som göres av annan förening än ekonomisk förening eller av
stiftelse, anses, att föreningen eller stiftelsen främjar ett allmännyttigt ändamål
samt att förvärvet äger avsevärd betydelse för föreningens eller stiftelsens
verksamhet.

Genom detta lagrums avfattning synes det domänstyrelsen att möjlighet
redan nu finnes att, åtminstone i viss utsträckning, beakta de synpunkter
som motionärerna framhållit.

En utredning om vidgad rätt att förvärva fast egendom anser sig emellertid
styrelsen icke böra motsätta sig, därest den kommer att omfatta även
juridiska personer, som kunna anses likställda med konsumtionsföreningarna.

Lantbruksstyrelsen.

1925 års lag angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse
att förvärva fast egendom har till syfte att förekomma bondejordbrukets
övergång i mera kapitalstarka företags händer och att bevara jordbruksfastigheterna
åt den självägande bondeklassen. Någon uppluckring av de principer,
på vilka denna lagstiftning vilar, synes enligt Lantbruksstyrelsens förmenande
icke böra ske. I motionerna framhålles visserligen, bland annat, att
konsumtionsföreningar, tillhörande den konsumentkooperativa rörelsen inom
landet, icke arbeta för att skaffa privatekonomisk vinst åt sina medlemmar,
utan dessa föreningars verksamhet har ett mera ideellt syfte, ävensom att
förvärv av jordbruksfastigheter i spekulationssyfte är helt uteslutet i de fall,
då konsumentkooperativ förening är köparen. Med avseende härå må emellertid
framhållas, att 1925 års lag principiellt har giltighet även för ideella föreningars
jordförvärv, även om vissa lättnader härutinnan äro medgivna för
sistnämnda föreningars vidkommande. Något spekulationssyfte torde icke
heller kunna förutsättas vid de ideella föreningarnas förvärv av jordbruksfastigheter.
Framhållas må vidare, att konsumtionsföreningarna ofta äro mycket
kapitalstarka och att svårigheter kunna uppstå att på lämpligt sätt placera
överskottsmedel. Även örn något direkt spekulationssyfte icke kan anses
förefinnas för en konsumtionsförenings förvärv av jordbruksfastighet, så
kunna dock jordbruksfastigheterna tänkas bliva ganska åtråvärda objekt för
penningplaceringar, på grund av den säkerhet dylik penningplacering erbjuder.

Lantbruksstyrelsen finner sålunda för sin del, att konsumtionsföreningarna
icke böra tillerkännas någon generell och fri rätt att förvärva jordbruksfastig -

Andra lagutskottets utlåtande nr 68; bilagor.

33

het, utan bör fråga om sådan förenings rätt att förvärva jordbruksfastighet
såsom hittills prövas från fall till fall och vara beroende av de förutsättningar
härför lagen för närvarande föreskriver.

På grund av vad sålunda anförts, finner sig Lantbruksstyrelsen icke böra
tillstyrka bifall till här förevarande motioner.

Skogsstyrelsen.

Enligt vad skogsstyrelsen erfarit, har lagberedningen under sitt arbete med
revision av jordabalken upptagit till behandling frågan om ett inarbetande i
denna balk av ifrågavarande förbudslagstiftnings väsentliga delar och i samband
därmed även frågan om behovet av en saklig revision av gällande bestämmelser
på området. Under sådana omständigheter finner skogsstyrelsen
det icke ändamålsenligt att den av motionärerna väckta frågan blir föremål
för särskild utredning. Skogsstyrelsen, som förutsätter att de i motionen
framförda synpunkterna tagas under övervägande vid lagberedningens fortsatta
arbete, föreslår därför att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Riksförbundet landsbygdens folk.

Motionerna äro en koncentrerad upprepning av innehållet i den skrivelse
i samma ärende, som Kooperativa Förbundet den 2 april 1943 avlät till Kungl.
Maj.t. Med anledning av denna skrivelse har Riksförbundet Landsbygdens
Folk i skrivelse av den 8 april samma år till Kungl. Maj.t framfört sina synpunkter
på denna fråga.

Utöver vad som framföres i denna skrivelse, må här ytterligare understrykas
att tidsutvecklingen sedan dess markerat de synpunkter, vi då framlade.
Kooperativa Förbundet har redan ett stort antal jordbruk, där jordbruksekonomiska
studier mycket väl kunna bedrivas. Likaså kan denna samling jordbruk,
örn speciell anledning föreligger, dispensvägen utökas med ytterligare
försöksobjekt utan att därför erfordras en lagändring. Det av motionärerna
åberopade skälet, att konsumenterna vilja göra sig förtrogna med de ekonomiska
och andra betingelser, under vilka jordbruk av olika storleksgrad och
med belägenhet inom landets olika delar arbetar, är således i praktiken redan
uppfyllt.

Det måste alltså föreligga andra orsaker till Kooperativa Förbundets och de
kooperativa föreningarnas uttalade önskan. Avse de med de förvärvade jordbruken
alt de kooperativa föreningarnas enskilda medlemmar skola få känslan
av att produkterna levereras från egna företag, måste detta innebära inköp
av jord i mycket stor omfattning. Är syftemålet, liksom hos de flesta enskilda
personer, vilka placera pengar i jord, att därmed göra en kapitalplacering,
måste även avsikten eftersom det hemställes örn en lagändring, vara att
dessa placeringar skola uppgå till mycket stora belopp. Därmed framträda
vådorna av motionärernas förslag. Under sådana omständigheter innebär detsamma,
att en ny mycket kapitalstark köpare av jord skulle uppträda på
fastighetsmarknaden och sälla sig till den stora skara icke-jordbrukande penningplacerare,
vilken redan nu genom sina köp söker beröva jordbrukarna
äganderätten till jorden. En konsekvens av detta måste bliva stegrade jordpriser
och inflatoriska tendenser.

Den nuvarande restriktiva lagstiftningen för jordförvärv kom till för att
hindra att skogsbruken skulle i alltför stor omfattning överföras i bolagshänder.
Situationen måste betecknas som enahanda i nuvarande läge, fast det nu
även gäller jordbruk. Förbundet har med anledning av ett av Kungl. Majit
Bihang till riksdagens protokoll tU-i-i. !) sunil. 2 timi. Sr lis. ;;

34

Andra lagutskottets utlåtande nr 68; bilagor.

utsänt frågeformulär gjort en undersökning rörande denna sak. Utredningen
visar tydligt, att den svenska jorden för närvarande i en jämn ström flyter
över från den egentliga jordbrukarbefolkningen till kapitalstarka enskilda
personer, som icke kunna betraktas som jordbrukare. Därest denna skara
kommer att utökas med storkapitalistiska koncerner, låt vara dolda i en ideell
täckmantel, innebär detta att strömmen blir stridare.

Förbundet är av den bestämda uppfattningen, att om icke landets jordbrukarkår
skall bli en kår av övervägande arrendatorer och jordbruksarbetare,
är det absolut nödvändigt att icke uppmjuka utan väsentligt skärpa den restriktiva
lagen rörande jordförvärv. Våra grannländer, exempelvis Finland,
ha även funnit denna sats riktig och infört en mycket starkt restriktiv lag Med

anledning av det anförda förordar därför förbundet, att föreliggande
motioner icke måtte godkännas av riksdagen.

Sveriges lantbruks!örbund.

Grundtanken i gällande lagstiftning på detta område är att i jordbrukets och
samhällets intresse bevara den svenska jorden åt en självägande bondeklass.
Ett frångående av denna princip skulle enligt förbundets uppfattning innebäia
icke blott ett hot mot bönderna som samhällsgrupp utan även försvåra de
löneanställdas och arrendatorernas övergång till självägande jordbrukare. Enligt
förbudslagen av den 18 juni 1925 har ekonomisk förening möjlighet att
förvärva fast egendom efter särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t. Av i lagen särskilt
angivna fall, då dispens kan erhållas, må nämnas § 4, punkterna 5 och
6 som avse förvärv i avsikt att at anställda bereda bostäder eller att genom
idkande av jordbruk tillgodose sådana personers behov av livsförnödenheter
eller jordbruksprodukter samt förvärv i avsikt att främja bildandet av egnahem
eller mindre jordbruk. Konungen äger vidare enligt § 5 en allman ratt
att dispensera från förbudet, då ekonomisk förening på grund av särskilda
omständigheter anses böra medgivas rätt att förvärva fast egendom.

Förbundet anser icke denna lagstiftning vara mer restriktiv an som mäste
krävas för att lagen skall fylla sitt syfte. Snarare torde dispensreglerna vara
synnerligen liberalt utformade och väl fylla det behov av undantag tor speciella
fall som bör tillgodoses inom lagens ram. Den konsumentkooperativa
rörelsen har i ett flertal fall begagnat sig av dispensmöjligheterna och ager
och förvaltar f. n. ett icke obetydligt antal jordbruksfastigheter. Da berörda
lagstiftningsuppgift är och bör vara att förhindra en övergång av jordbruken
från självägande enskilda personer till juridiska personer (kollektiv äganderätt)
synes konstruktionen av ifrågavarande bolag och ekonomiska föreningar
ej böra tillmätas någon betydelse i detta sammanhang. Motionärerna
ha påpekat, att något lagligt hinder för enskilda kapitalister att forvarva
jordbruksfastigheter f. n. ej finnes. Med anledning därav torde bora papekas,
att önskemål om inskränkande lagstiftning mot enskilda icke-jordbrukares
förvärv av jordbruksfastighet framförts vid skilda tillfallen, och att aven
olika statliga utredningar framlagt lagförslag i denna rikting, vilka emellertid
av olika skäl ännu ej lett till något resultat. I samma syfte har aven torbundet
i skrivelse till jordbruksdepartementet den 14 juli 1943 i anledning
av ett utsänt frågeformulär föreslagit vissa andrmgar av skattelagstittmn0e

samt skärpning av skogsvårdslagen. , .. , .. „.. , ,

De svårigheter, som föreligga för en effektiv och ändamålsenlig forbudsla^stiftning
i fråga örn enskilda icke-jordbrukares forvarv av jordbruk, torde
icke kunna anses utgöra ett skäl till uppluckring av nu gallande lagstiftning
i fråga örn juridiska personers förvärv.

Andra lagutskottets utlåtande nr 68; bilagor. 35

Under hänvisning till ovanstående får förbundet avstyrka den av motionärerna
föreslagna lagändringen.

Småbrukarnas riksförbund.

Enligt förbundets mening bör svensk lagstiftning söka främja fortbeståndet
av en självägande svensk bonde- och småbrukarbefolkning, vars antal
blir så stort som landsbygdens ekonomiska förutsättningar medgiva. I anslutning
härtill anser förbundet, att sammanslagning av jord i annat syfte
än tillskapandet av bärkraftiga familjejordbruk bör förhindras. Likaså är
en koncentration av stora fastighetskomplex på en hand enligt förbundets
mening icke önskvärd, även om dessa fastigheter icke sammanläggas. Med
hänsyn härtill står det utom all diskussion, alt häri ifrågavarande lagstiftning
har fyllt och alltjämt fyller en viktig uppgift.

Det kan dock inte förnekas, att frågan om konsumentkooperativa föreningars
rätt att förvärva jordbruk aktualiserar problem av delvis annan art än
de lagstiftarna räknat med, när gällande lag antogs. Uppmärksamheten var
då helt inriktad på de stora bolag, som ville förvärva egendomar i huvudsakligen
annat syfte än att driva jordbruk. Särskilda faror såväl för den
jordbrukande befolkningen som för fastighetsbildningen voro därför förknippade
med dessa förvärv.

Sociala vådor av liknande slag kunna enligt förbundets mening icke vara
förknippade därmed, att konsumentkooperativa föreningar förvärva enstaka
egendomar för att å dem bedriva jordbruk. Egendomsbildning förblir oförändrad,
lantarbetarnas ställning likaså. Enda skillnaden blir att i stället för
att en självägande bonde eller godsägare har ledningen av driften, kommer
en rättare eller en förvaltare att intaga motsvarande plats. Dylika platser
äro synnerligen eftersökta, delvis som övergångsbefattningar av personer,
som senare tänka förvärva egna jordbruk.

Även örn ett sådant utbyte som ovan nämnts inte i och för sig är något
önskvärt, kan man dock inte hävda, att därmed skulle följa olägenheter
av sådan art, att de motivera en lagstiftning, som hindrar konsumentkooperativa
föreningar alf förvärva jord. Det mindre jordbrukets utövare i Sverige
ha all anledning att resa motstånd emot olika slag av monopoliseringssträvanden
inom det svenska näringslivet. Om en dylik strävan skall kunna
med kraft fullföljas, måste näringsfriheten respekteras i varje fall, där inte
tungt vägande motiv kunna anföras för en avvikelse därifrån.

Småbrukarnas riksförbund anser därför, att frågan om konsumentkooperativa
föreningars rätt att förvärva jord bör underkastas en objektiv prövning.