Andra lagutskottets utlåtande nr 67.

1

Nr 67.

Ankom till riksdagens kansli den 15 juni 1944 kl. 5 em.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förenkling av det
rättsliga förfarandet vid förvärv av tillskottsjord till
mindre jordbruk.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 144 i första kammaren av herrar
Elofsson, Gustaf, och Gränebo samt nr 122 i andra kammaren av herr Nilson
i Spånstad m. fl.

I motionerna, vilka äro i huvudsak likalydande, erinras om att 1939 års
egnahemsreform främst syftade till att i möjligaste mån förstärka de ofullständiga
jordbruken, därvid olika vägar anvisades i detta syfte. En av vägarna
vore, att köp av tillskottsjord till ofullständiga jordbruk skulle underlättas.
Det hade emellertid visat sig vara vida besvärligare än man kunde
tro att förvärva tillskottsjord till de mindre jordbruk, vilkas ägare vore
intresserade av att köpa och där det funnes jordägare villiga att sälja. Ett
av de största hindren läge däri, att det vid försäljning av ett mindre område
vore förenat med betydande kostnader och avsevärda besvär att få
området avstyckat och frigjort från graverande inteckningar. Dessa svårigheter
hade många gånger lett till att preliminärt beslutade överlåtelser av
tillskottsjord till ofullständiga jordbruk ej kommit att fullföljas. Det syntes
motionärerna vara av intresse att undersöka, om ett till avstyckning avsett
område kunde frigöras från inteckningar och köpeskillingen för området
fördelas mellan inteckningshavarna genom redan verksamma offentliga
myndigheters försorg. En framkomlig väg syntes vara, att ett förfarande
med sådant ändamål anordnades efter mönster av förfarandet vid inlösningsförrättning
enligt ensittarlagen. Vid en sådan inlösning verkställdes
avstyckning och fördelning av köpeskillingen samt frigjordes det inlösta
området från inteckningar utan att inlösaren åsamkades besvär eller kostnader
för dessa åtgärder, därest han finge »rätt til! fri rättegång». Motsvarande
tillvägagångssätt syntes kunna tillämpas vid frivillig försäljning,
när såväl säljaren som köparen gjorde framställning därom vid avstyckningsförrättningen.
Motionärerna föresloge, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa, att Kungl. Majit skyndsamt ville för riksdagen
framlägga förslag till de lagändringar, som vore erforderliga för att
motionernas syfte skulle kunna förverkligas.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 9 sami. 2 avd. Nr 67.

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 67.

Beträffande motiveringen i övrigt till motionärernas förslag får utskottet
hänvisa till motionerna.

Jämlikt 32 § inteckningsförordningen den 16 juni 1875 skall, därest inteckning
för fordran är meddelad i flera egendomar gemensamt, varje egendom
i första hand svara för så stor del av inteckningen, som motsvarar
denna egendoms värde i förhållande till sammanlagda värdet av alla egendomarna.
Uppstår brist i någon av egendomarna, svara emellertid de övriga
egendomarna för denna brist. Vad sålunda är stadgat gäller jämlikt
37 § 2 mom. även för det fall, att egendom, sedan inteckning däri beviljats,
blivit delad. De särskilda delarna skola svara för inteckningen på enahanda
sätt, som om inteckningen från början varit meddelad i flera fastigheter.
Från denna regel stadgas dock vissa undantag. Om delningen skett genom
avstyckning enligt 19 kap. lagen om delning av jord å landet och det avstyckade
området sålts, svarar sålunda jämlikt 37 § 5 mom. stamfastigheten
fortfarande för hela det intecknade beloppet och det avstyckade området
endast för vad därav icke kan utgå ur köpeskillingen för stamfastigheten.
Denna lindring i avskilt områdes ansvarighet för stamfastighetens inteckningar
är även ägnad att underlätta områdets fullständiga befrielse från
sagda ansvarighet. Då området häftar allenast subsidiärt, kan inteckningshavaren
i allmänhet medgiva inteckningens dödande i området, utan att
detta utövar något inflytande på hans rätt att uttaga fordringen ur stamfastigheten.
Den i 33 § inteckningsförordningen uttalade regeln att, om
den som fått gemensam inteckning i flera egendomar låtit inteckningen i
någon av dem dödas, förfalla eller nedsättas, han ej är berättigad att för det
ansvarsbelopp, som skulle falla å den egendomen, hålla sig till de andra
egendomarna, kan nämligen, såvitt angår stamfastigheten, icke äga någon
tillämpning. I följd härav bör det vara jämförelsevis lätt för områdets
ägare att utverka inteckningshavarens samtycke till inteckningens dödande
i området. Vad nu sagts gäller emellertid endast, då stamfastigheten icke är
gemensamt intecknad med andra fastigheter. Är detta fallet, ställer sig saken
annorlunda. Medger då en inteckningshavare inteckningens dödning i det
avstyckade området, kan detta komma att väsentligt inverka på hans rätt.
Om icke ur stamfastigheten kan utgå vad å densamma primärt belöper av
de gemensamma inteckningarna, kan inteckningshavaren sedan icke för
bristen hålla sig till övriga egendomar. Han mötes då av den invändningen,
att bristen hade kunnat uttagas ur det område, i vilket han låtit döda inteckningen.
Är stamfastigheten gemensamt intecknad med andra fastigheter,
lärer därför inteckningshavaren ofta icke tillåta inteckningens dödande
i området, med mindre övriga rättsägare medgiva, att inteckningen
får gälla oförändrat i de återstående fastigheterna. Men att åstadkomma ett
dylikt avtal med rättsägarna är förenat med stora svårigheter. Rättsägare
äro nämligen innehavare av inteckningar med lika eller sämre rätt än den,

Andra lagutskottets utlåtande nr 67.

3

om vars dödande är fråga, i övriga fastigheter samt ägare av dessa fastigheter.
Kostnaderna för åstadkommande av ett sådant avtal bliva ofta oproportionerligt
stora. I ett stort antal fall lärer det vara synnerligen besvärligt,
för att icke säga omöjligt, att komma i förbindelse med samtliga rättsägare.
Följden härav har blivit, att en mängd utbrutna områden icke kunnat
på den väg inteckningsförordningen erbjuder bliva befriade från ansvar för
stamfastighetens gäld. Men ägarna av dessa områden löpa alltid risken att
områdenas subsidiära ansvarighet utkräves och att sålunda områdena med
därå efter utbrytningen uppförda byggnader tillgripas för gäldande av stamfastighetens
inteckningar.

Sedan frågan örn underlättande av möjligheten att befria vissa avskilda
fastigheter från ansvar för inteckning i stamfastigheten sedan lång tid varit
föremål för undersökningar i skilda sammanhang, bragtes frågan till en lösning
genom en lag den 14 juni 1929 örn begränsning eller avlösning av avstyckat
områdes ansvar för inteckning i stamfastigheten, sedermera ersatt
av en utvidgad lag den 29 maj 1931 om avstyckat eller avsöndrat områdes
befriande från ansvar för inteckning i stamfastighet. Med dessa lagar avsågs
att undanröja det hinder för utvecklingen av egnahemsrörelsen och
annan ur social synpunkt önskvärd jordstyckning, som de ovan nämnda
reglerna om dödning av inteckning medförde.

Enligt 1931 års lag kan avstyckat områdes ansvar för inteckning i stamfastigheten
begränsas eller avlösas under förutsättning, att stamfastigheten
eller, där området tillhört flera fastigheter, någon av stamfastigheterna är
gemensamt med annan fastighet besvärad av sådan inteckning, att området
överlåtits till annan samt att överlåtelsen avsett tillgodoseende av bostadseller
egnahemsändamål eller stärkande av befintligt mindre jordbruk eller
inneburit försäljning av utarrenderad jord till arrendatorn. Utgöres det avstyckade
området av mark, som varit samfälld för flera än tio fastigheter
med skilda ägare, erfordras endast, att området överlåtits. Ansökan om begränsning
eller avlösning skall göras hos vederbörande inskrivningsdomare
inom ett år eller, i fråga om avstyckning med flera än tio stamfastigheter,
två år sedan överlåtelsen skedde. Därvid skall företes bl. a. handling rörande
värdering av området, verkställd av två av inskrivningsdomaren förordnade
värderingsmän. Med ledning härav samt eventuellt ytterligare utredning
har inskrivningsdomaren att fastställa områdets värde vid tiden för
överlåtelsen och meddela beslut örn inteckningsansvarets begränsning. Detta
innebär, att avstyckningen icke skall häfta för större belopp än som motsvarar
det sålunda fastställda värdet. Under förutsättning att stamfastighetens
eller stamfastigheternas ägare samtyckt därtill, kan avstyckningens
ägare dessutom erhålla förklaring att han har rätt att avlösa inteckningsansvaret
genom nedsättande av det belopp, vartill ansvaret begränsats. Ilan
kan därefter när som helst genom att deponera beloppet hos länsstyrelsen
ernå, att det avstyckade området blir fritt från inteckning i stamfastighet.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 67.

Beloppet fördelas genom länsstyrelsens försorg på inteckningshavarna. Kostnaden
för fördelningen skall gäldas av det avstyckade områdets ägare.

De sålunda återgivna reglerna äro med vissa modifikationer tillämpliga
även då ett område avstyckas för sammanläggning med annan fastighet.
Enligt 14 § lagen örn sammanläggning av fastigheter å landet måste i allmänhet,
för att sammanläggning skall få ske, antingen det område, som avstyckas,
eller den fastighet, till vilken det skall låggas, vara utan gravationer.
Då i en mängd fall detta villkor ej torde utan olägenhet kunna uppfyllas
i fråga örn sistnämnda fastighet, lärer i praktiken stadgandet föranleda,
att sammanläggning icke kommer till stånd, där ej det område som
skall avstyckas kan befrias från inteckningarna i stamfastigheten. För underlättande
av sammanläggning i sådant fall har i 1931 års lag stadgats, att
avlösning av det till avstyckning ämnade områdets inteckningsansvar kan
få ske, om det med hänsyn till inteckning i den fastighet, varmed sammanläggning
skall äga rum, för sammanläggningens genomförande är erforderligt,
att området befrias från inteckningar. I sådant fall skall nedsättning
av det belopp som motsvarar områdets värde verkställas inom 90 dagar från
det inskrivningsdomarens beslut vunnit laga kraft. Sker nedsättning i rätt
tid, blir det avstyckade området fritt från inteckningsansvar under förutsättning
att sammanläggningen kommer till stånd.

Beträffande område, som avstyckats från mark som är samfälld för flera
än tio fastigheter med skilda ägare, kan inteckningsansvaret bringas att upphöra
utan avlösning efter ett kungörelseförfarande. Bestrides ansökan om
sådan befrielse, häftar emellertid området fortfarande för inteckning, beträffande
vilken ansökningen bestritts.

Vid 1936 års riksdag väcktes en motion (I: 72) med yrkande bl. a., att
riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla örn framläggande av förslag till
sådan lagstiftning, att varje ägare av avstyckat eller avsöndrat område bereddes
möjlighet att under vissa förutsättningar få området befriat från
ansvar för varje slag av inteckning i stamfastigheten.

I ett till andra lagutskottet, som behandlade motionen, avgivet yttrande
över densamma anförde lantmäteristyrelsen i förevarande del bl. a.:

Redan under förarbetena till jorddelningslagen och lagen om sammanläggning
av fastigheter å landet uttalades farhågor för att den föreslagna proceduren
vid sammanläggning av fastigheter skulle bliva alltför besvärlig.

Liksom motionären anser lantmäteristyrelsen det angeläget, att åtgärder
vidtagas för att i görligaste mån undanröja de hinder mot sammanläggning,
som nu ofta möta, genom att det stundom är praktiskt taget omöjligt att
befria för sammanläggning avstyckat område från gravationer av olika slag,
som belasta stamfastigheten. Det är naturligt att lagstiftaren varit mån om
att omgärda sammanläggningsförfarandet med garantier för tillgodoseende
av inteckningshavares och andra rättsägares intressen, men man torde därvid
hava gått längre än som varit oundgängligen nödigt. Det har också an -

Andra lagutskottets utlåtande nr 67.

5

setts erforderligt att genom särskilda lagstiftningsåtgärder i vissa fall underlätta
relaxering såvitt angår fordran eller rätt till avkomst eller annan
förmån, för vilken stamfastighet häftar på grund av inteckning eller jämlikt
11 kap. 2 § jordabalken. Genom lagen den 29 maj 1931 örn avstyckat eller
avsöndrat områdes befriande från ansvar för inteckning i stamfastighet har
sålunda öppnats möjlighet att i vissa fall beträffande för sammanläggning
avstyckat område tvångsvis åstadkomma ansvarets avlösning eller, där fråga
är örn avstyckning från mark samfälld för flera än tio fastigheter med skilda
ägare, jämväl ansvarets upphörande efter kungörelse. Såsom förutsättning
för sådan avlösning har i fråga örn såväl avstyckning till .särskild fastighet
som avstyckning för sammanläggning stadgats, att stamfastigheten eller,
där området tillhört flera fastigheter, någon av stamfastigheterna är gemensamt
med annan fastighet besvärad av inteckningen, att området överlåtits
till annan, samt att överlåtelsen avsett tillgodoseende av bostads- eller
egnahemsändamål eller stärkande av befintligt mindre jordbruk eller inneburit
försäljning av utarrenderad jord till arrendatorn; dock att, där det avstyckade
området utgöres av mark, som varit samfälld för flera än tio fastigheter
med skilda ägare, de angivna förutsättningarna ej behöva vara för
handen. Berörda lag har sålunda — bortsett från det sistnämnda fallet —
avseende endast å sådana upplåtelser, som ske för befrämjande av en ur
social synpunkt önskvärd jorddelning, och av förarbetena framgår att .skälet
härtill varit, att man ansett det böra vara uteslutet att på angivet sätt endast
i spekulationssyfte få jord befriad från intecknad gäld.

Verkligheten inrymmer emellertid mångskiftande fall av avstyckning för
sammanläggning, som icke kunna hänföras till någon av nyssnämnda kategorier,
men i fråga om vilka det ändock måste anses påkallat att i görligaste
mån underlätta sammanläggningsförfarandet, och åsyftar lantmäteristyrelsen
härvid i främsta rummet de talrika fall, då under andra omständigheter
än i nyssberörda lagbestämmelser avses fastighet är i trängande behov av en
obetydlig utvidgning av mark från en grannfastighet och denna markförlust
icke skulle i märkbar grad nedsätta fastighetens pantvärde. Med det omständiga
relaxeringsförfarande, som nu tillämpas, uppgå kostnaderna för avstyckningen
och sammanläggningen stundom till belopp, som mångdubbelt
överstiga den avstyckade markens värde. Enligt styrelsens mening skulle i
dylikt fall utan någon risk för inteckningssäkerheten kunna tillämpas ett sådant
preklusionsförfarande, som lagen nu medgiver i fråga örn avstyckning
från mark, samfälld för flera än tio fastigheter med olika ägare. Därest så
ansåges erforderligt, skulle utan nämnvärd kostnad värderingen av den avstyckade
marken kunna verkställas av förrättningsmannen i samband med
avs lyckil in gen.

Vidare torde böra tagas under övervägande, huruvida icke för sammanläggning
avstyckat område bör kunna i enahanda ordning befrias från ansvaret
för i stamfastigheten intecknade servituts- och nyttjanderätter, vilka
synnerligen ofta utgöra besvärliga hinder mot sammanläggningar. Dylika
rättigheter representera merendels obetydliga vinden, och det kan därför
endast i undantagsfall förutsättas, att innehavaren av sådan rättighet skulle
finna nied sin fördel förenligt alt vid en exekutiv försäljning av den inlecknade
fastigheten inropa delina flir skyddande av rättigheten i fråga. Ofta
inträffar, alt dylika rättigheter enligt upplåtelseavtalet liro lokaliserade till
sådant område av den intecknade fastigheten, som icke beröres av avstyckningen,
och särskilt i detta fall förefaller det skäligen meningslöst, att före -

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 67.

kornsten av dylik inteckning i stamfastigheten skall kunna förhindra sammanläggningen.
Lantmäteristyrelsen ifrågasätter om icke i sistberörda fall,
då, praktiskt taget, inteckningshavares rätt ej beröres av sammanläggningen,
man skulle kunna tänka sig ett så enkelt förfarande, att förrättningsmannen
vid avstyckningen ex officio konstaterade, att rättigheten vore lokaliserad
till annan mark än den, som inginge i avstyckningen, och att inteckningen
på grund härav dödades i det avstyckade området. Frågan härom sammanhänger
emellertid med ett större spörsmål, som styrelsen har för avsikt att
upptaga till behandling i samband med frågan om en allmän revision av
jorddelningslagen, nämligen möjligheten att vid avstyckning träffa bestämmelser
rörande fördelning mellan stamfastighet och avstyckat område av
ansvaret för vissa stamfastigheten åvilande gravationer, och torde därför
icke lämpligen nu böra göras till föremål för särskilt övervägande.

I sitt utlåtande (nr 27) i anledning av motionen framhöll utskottet, att de
i denna berörda spörsmålen till huvudsakliga delar torde komma att prövas
av lantmäteristyrelsen vid förarbetena för de framställningar till Kungl.
Majit örn revision av jorddelningslagen och sammanläggningslagen, som
lantmäteristyrelsen hade under utarbetande. Med hänsyn härtill hemställde
utskottet, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Riksdagen beslöt i enlighet härmed.

Sedan riksdagen genom skrivelse den 6 maj 1938 (nr 234) anhållit örn en
allmän revision av lagstiftningen rörande delning av jord å landet,'' varvid
jämväl därmed sammanhängande frågor borde beaktas, tillkallades enligt
Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 juni 1939 för detta ändamål särskilda
utredningsmän — fastighetsbildningssakkunniga. I direktiven för utredningen
anmärktes, att inom lantmäteristyrelsen utförts omfattande förarbeten
för en sådan lagrevision. Enligt direktiven borde bl. a. undersökas, huru
sammanläggning av fastigheter för ernående av bättre fastighetsindelning
skulle kunna främjas. Det borde eftersträvas att förenkla förfarandet och
att göra det billigare och snabbare.

I direktiven för lagberedningen ingår även uppdrag att verkställa omarbetning
av gällande inteckningsbestämmelser, därvid bl. a. bör undersökas,
huruvida de komplicerade bestämmelserna om gemensamma inteckningar
kunna förenklas utan skada för fastighetskrediten.

Frågan örn förvärv av tillskottsjord till ofullständigt jordbruk genom expropriation,
vilken fråga länge varit aktuell, har viss beröring med förevarande
spörsmål. På hemställan av andra lagutskottet vid 1942 års riksdag
(utlåtande nr 28) anhöll riksdagen örn utredning och förslag i ämnet. Utredningsuppdraget
har av Kungl. Majit anförtrotts åt egnahemsstyrelsen.

I anledning av ett uttalande av motionärerna beträffande rätten att erhålla
inlösningsförrättning enligt ensittarlagen kostnadsfritt må erinras örn kun -

Andra lagutskottets utlåtande nr 67.

7

görelsen den 20 juli 1925 om bestridande i vissa fall med allmänna medel
av kostnader, förenade med inlösen av under nyttjanderätt upplåtet område,
in. m. Enligt denna kungörelse kan nyttjanderättshavare, som är i behov
därav, erhålla rätt att få kostnaderna för inlösningsförfarandet bestridda
av allmänna medel.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen inrymmer den svenska
rätten redan bestämmelser, enligt vilka avstyckat område kan befrias från
ansvar för inteckningar i stamfastighet genom att köparen nedsätter ett belopp
motsvarande områdets värde, alltså i analogi med förfarandet vid inlösningsförrättning
enligt ensittarlagen.

Nämnda avlösningsförfarande torde ej ha kommit till någon mera allmän
användning. Eltersom liela det nedsatta beloppet i regel torde komma att
tagas i anspråk av inteckningshavarna och säljaren alltså sällan kan påräkna
att erhålla någon del av köpeskillingen kontant, torde en fastighetsägare
ofta vara mindre benägen att sluta avtal om försäljning, vid vilken
köpeskillingen skall disponeras på sådant sätt. Och även örn en fastighetsägare
icke skulle vara ovillig härtill, kan hinder för förfarandets tillämpning
ligga däri, att köparen saknar möjlighet att på en gång uppbringa hela
köpeskillingen.

Det av motionärerna framförda uppslaget synes huvudsakligen innebära
endast en ändring av det formella förfarandet och torde icke vara ägnat
att undanröja ovan nämnda svårigheter.

Omöjligt är givetvis icke, att ytterligare lagstiftningsåtgärder kunna vidtagas
för underlättande av avstyckat områdes befriande från inteckningsansvar.
Emellertid pågå redan utredningar örn revision av hela inteckningsrätten
samt om förenkling av sammanläggningsförfarandet. Med hänsyn
härtill finner utskottet ej skäl föreligga att göra någon framställning till
Kungl. Majit i anledning av förevarande motioner. Därest frågan örn expropriation
av mark för stärkande av ofullständiga jordbruk bringas till en
positiv lösning, torde detta kunna komma att utöva inflytande även vid
bedömandet av nu ifrågavarande spörsmål.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner ej måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 13 juni 1944.

Utskottet.

På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 67.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Wistrand, Löfvander, Roos,
Sten, Söderkvist och Hagman;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, fröken Andersson, herr Hermansson,
fru Johansson, herrar Larsson i Östersund, Johnsson i Kastanjegården, Lundgren
och Jansson i Hällefors.

Centraltryckeriet, Esselte ab. Stockholm 1944
442677