Andra lagutskottets utlåtande nr 65.

1

Nr 65.

Ankom till riksdagens kansli den 15 juni 1944 kl. 4 em.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning angående
statens skyldighet att giva ersättning vid intrång i enskildas
äganderätt och ekonomiska frihet.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 197 i första kammaren
av herr Herlitz m. fl. och nr 305 i andra kammaren av herrar Håstad
och Gezelius.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte
hos Kungl. Majit anhålla örn en allsidig utredning av spörsmålet om statens
skyldighet att giva ersättning vid intrång i äganderätten och den ekonomiska
friheten och för riksdagen framlägga de förslag till lagstiftning,
som av utredningen kunna föranledas.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionerna.

I ett av särskilda sakkunniga i maj 1941 avgivet betänkande med förslag
till lag om ändrad lydelse av § 16 regeringsformen (SOU 1941:20) föreslogs
bl. a. att i nämnda paragraf skulle upptagas ett moment av följande
lydelse:

Svensk medborgares personliga frihet ävensom frihet i utövande av
näring eller yrke må inskränkas endast med stöd av lag som stiftats av
Konungen och riksdagen samfällt.

Svensk medborgares egendom är tryggad. Staten äger endast mot skälig
ersättning förfoga över och expropriera egendom; härom stadgas i sådan

Jag Svensk

medborgares rätt att av det allmänna vid behov erhålla hjälp
och skydd vid ålderdom, sjukdom, olycksfall, lyte, invaliditet och arbetslöshet
bestämmes genom sådan lag.

Betänkandet har icke föranlett något förslag till riksdagen.

Nedan anföras några speciella fall, då frågan örn ersättning för intrång
av den art, varom motionerna handla, varit föremål för riksdagens prövning.

Genom propositionen nr 76 till 11)50 års urtima riksdag framlades förslag
örn ekonomiskt stöd åt den, som lidit förlust i anledning av vissa åtgärder
som vidtagits för militära ändamål. l)e åtgärder som här avsågos voro
avspärrningsåtgärder, föranledda av krigsberedskapen. I propositionen

Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 sami. 2 avd. Nr 65.

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 65.

åberopades en vid densamma fogad, av borgmästaren Mats Heuman upprättad
promemoria, vari anfördes bl. a.:

Upprätthållandet av försvarsberedskapen medför självfallet ofta ingripanden
i den enskildes rättssfär vilka för honom medföra förskjutningar
i hans förmögenhetsläge. Så är fallet vid rekvisition och annan tvångsanskaffning
för militära ändamål. Även beredskapstjänstgöringen framkallar
i regel rubbningar i den inkallades och hans familjs ekonomi. I de
angivna fallen har staten ansett sig böra i viss omfattning kompensera
den enskilde för dessa förluster eller bereda honom erforderligt ekonomiskt
stöd. Vid rekvisition och därmed jämförbara förfoganden, då staten
tager i anspråk en enskild persons egendom, lämnas sålunda, bortsett från
vissa undantagsfall, full ersättning för förnödenhet eller tjänstbarhet, som
tages i anspråk. Vad beredskapstjänstgöringen åter beträffar utgår däremot
icke full ekonomisk kompensation åt den vars arbetskraft genom
värnplikten tages i anspråk. Staten sörjer emellertid för den värnpliktiges
underhåll och lämnar därutöver under vissa förutsättningar ekonomiskt
stöd åt den värnpliktige och hans familj.

Kännetecknande för nu nämnda ingripanden i den enskildes rättsförhållanden
är att staten antingen tillgodogör sig en persons arbetskraft eller
tar i anspråk hans egendom. På senare tid ha emellertid vissa andra i
militärt syfte företagna ingripanden, vilka medfört ekonmisk förlust för
enskilda personer eller andra rättssubjekt, gjort sig uppmärksammade.
Det utmärkande för dessa ingripanden är att det fria tillträdet till vissa
områden som äro av betydelse för försvarsväsendet av civil eller militär
myndighet förhindras och att därigenom möjligheten att driva handel eller
annan näring å området försvåras eller omöjliggöres eller att någon eljest
hindras att ekonomiskt utnyttja å området befintlig egendom.

De avspärrningar som i militärt syfte företagits grunda sig i stor utsträckning
på stadganden i lagen den 17 maj 1940, med vissa bestämmelser
till skydd för försvaret m. m., samt på den med stöd av denna lag den
24 maj 1940 utfärdade bevakningskungörelsen, vilken ändrats genom kungörelsen
den 2 juli 1940, nr 634.

En avsevärd del av de avspärrningsåtgärder som vidtagits i anledning
av krigsberedskapen avser kraftverk, fabriker eller andra industriområden.
Sådana åtgärder ha ofta tillkommit på initiativ av eller i samförstånd med
den som ägt eller eljest disponerat över företaget eller området i fråga.
Det ligger i sakens natur att några ersättningsanspråk på grund av sådana
avspärrningar knappast kunna tänkas komma att bliva framställda. Avspärrningsåtgärder
ha emellertid i stor utsträckning företagits av kustområdena,
i fjälltrakterna ävensom av vissa andra turistområden. Det är
under sådana förhållanden självfallet att ekonomiska förluster i viss omfattning
uppstått för personer som hava inkomst av turisttrafiken eller
badlivet. De ansökningar, omkring trettio till antalet, örn ersättning för uppgivna
förluster som hittills ingivits till Kungl. Maj:t föreskriva sig sålunda
huvudsakligen från innehavare av bad- och turisthotell, pensionat, sommarrestauranger,
sommarvillor avsedda till uthyrning, vandrarhem, tältstäder,
kaféer, kaffeserveringar, kiosker, varm- och kallbadhus, badhytter
avsedda att uthyras, friluftsbad och dylikt. Ersättning har i vissa fall begärts
av annan än företagets innehavare såsom av anställda personer.

Andra lagutskottets utlåtande nr 65. 3

Slutligen lia ersättningsanspråk i några fall rests av personer som mom det
avspärrade området utövat verksamhet av annat slag än vad förut angivits,
t. ex. av fiskare, vars fiskevatten minerats eller av den som bedrivit färjtrafik
inom avspärrat hamnområde.

Då det gäller att taga ställning till frågan örn staten bör lämna ersättning
eller ekonomiskt stöd åt den som lidit förlust genom en avspärrningsåtgärd,
torde först böra erinras därom att staten uppenbarligen icke har
någon rättslig skyldighet att utgiva ersättning. Det är här fråga om ingripanden
i den enskildes rättssfär som tillkommit i laga ordning. Att medelst
anlitande av domstolsförfarande få skadestånd utdömt torde alltså

icke kunna ifrågakomma.---Den som lidit skada genom en avspärr ningsåtgärd

torde alltså icke kunna erhålla annan ersättning än den staten
ur billighetssynpunkt anser sig böra lämna.

Det torde till en början vara klart att det icke kan ifrågakomma att i
princip tillerkänna var och en vilkens företag blir avspärrat full ersättning
för uppkommen skada. Man torde icke till stöd för en sådan ståndpunkt
kunna åberopa en jämförelse med rekvisitions- och förfogandelagstiftningen.
Att staten utger ersättning för förnödenheter och tjänstbarhet som
av staten tagas i anspråk kan icke åberopas i avspärrningsfallen, där staten
icke tillgodogör sig något värde. Den skada som drabbar en person,
vilken genom en avspärrningsåtgärd hindras att driva sin rörelse, synes
vara mera jämförbar med den skada som drabbar en värnpliktig som genom
inkallelsen hindras att utöva sin näring. Den värnpliktige får emellertid
icke ersättning för den skada som förorsakas honom utan endast,
såsom av det föregående framgår, visst ekonomiskt stöd sedan det ådagalagts,
att behov härav föreligger. Att ställa den genom avspärrningen
förlustlidande, vilken dock i motsats till den värnpliktige fortfarande disponerar
över sin arbetskraft, i ett avsevärt bättre läge än den värnpliktige
synes icke kunna ifrågakomma. Det må ock erinras om att vid vissa fall
som äro tämligen jämförbara med avspärrningsfallen, nämligen då ett område
isolerats för bekämpande av smittsam husdjurssjukdom, ersättning
icke alltid utgår. Jämlikt kungörelsen den 12 maj 1935 med närmare föreskrifter
angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar kan,
om Kungl. Majit finner skäl sådant medgiva, ersättning av allmänna medel
utgå men endast åt den som genom isoleringen eller annan dylik åtgärd
lider väsentligt intrång i näring eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst.
Enligt den av Kungl. Majit tillämpade praxis brukar ersättning utgå endast
i undantagsfall då synnerligen ömmande omständigheter föreligga.

Om alltså å ena sidan full ersättning till var och en som lidit förlust
genom avspärrning icke kan ifrågakomma synes å andra sidan den motsatta
ståndpunkten att avvisa varje ersättningsanspråk icke rimlig. Man
kan icke förneka att om man betraktar problemet icke från statens utan
från den skadelidandes ståndpunkt den förlust som vållas honom är lika
stor då hans verksamhet måste nedläggas på grund av en avspärrning
som då hans företag jämlikt rekvisitionslagstiftningen tages i anspråk av
det allmänna. Det skulle framstå som stridande mot rätt och billighet
att lämna den utan bistånd vars ekonomi blivit genom avspärrningen avsevärt
rubbad. Liksom i fråga örn understöd åt värnpliktiga samt i fråga
örn ersättning för isolering vid smittsamma kreaturssjukdomar synes den
rätta lösningen vara att man medgiver ersättning eller understöd i fall då
verkligt behov därav föreligger.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 65.

En viss släktskap kan synas föreligga mellan de nu behandlade avspärrningsfallen
och sådana fall där staten jyv militära skäl meddelat föreskrifter
som hindra eller försvåra utövandet av viss näringsverksamhet. Exempel
härpå erbjuder det genom kungörelsen den 15 september 1939, nr 675,
meddelade förbudet att utan särskilt tillstånd bruka fotografiapparat å
luftfartyg, varigenom utövandet av flygfotografyrket tillsvidare omöjliggjorts.
Genom kungörelsen den 8 december 1939, nr 847, har förbud meddelats
mot försäljning av flygfotografier. Sistnämnda förbud har självfallet
medfört förluster såväl för företag som reproducera flygfotografier
som för återförsäljare av sådana fotografier. Även andra exempel på liknande
av militära skäl föranledda ingripanden i näringsfriheten givas.
Emellertid torde vägande skäl kunna åberopas för att icke i ersättningshänseende
jämställa nämnda fall med avspärrningsfallen. Om staten finner
att utövandet av viss näringsverksamhet innebär sådan fara för rikets
säkerhet att verksamheten helt måste förbjudas, synes det rimligast att
den som drivit sådan verksamhet själv får bära följderna av förbudet. Det
må vidare framhållas, att de särskilda skäl som tala för att ge dem som
åsamkats förlust genom avspärrningsförbud en speciellt gynnsam ställning,
nämligen att avspärrning i regel beslutes av lokal myndighet och att
avspärrningsförbuden verka synnerligen ojämnt, icke göra sig gällande i
nu ifrågavarande fall. Om ersättning i dessa fall över huvud skall ifrågakomma,
bör så ske endast om det i ett speciellt fall föreligger särskilt
ömmande omständigheter. Att uppdraga några principiella riktlinjer för
behandlingen av dylika ersättningsanspråk synes således icke böra ifrågakomma.

Föredragande departementschefen anslöt sig i propositionen i huvudsak
till de i promemorian angivna riktlinjerna och hemställde, att till ersättningar
för förlust i följd av ifrågavarande avspärrningsåtgärder skulle anvisas
ett reservationsanslag å 100 000 kronor. Departementschefen förklarade
Vidare i propositionen, att han delade den i promemorian framförda
åsikten i fråga om ersättning vid förlust till följd av förbud, som hindrade
eller försvårade utövandet av viss näringsverksamhet, t. ex. förbudet mot
flygfotografering.

Andra särskilda utskottet yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande
nr 70, att utskottet i likhet med departementschefen funne billighetsskäl
tala för att ersättning av statsmedel i vissa fall utginge till personer, som
lidit ekonomisk förlust på grund av avspärrningsåtgärder för försvarsväsendets
behov. Utskottet godkände de av departementschefen uppdragna
riktlinjerna för ersättningsrätten och tillstyrkte det gjorda anslagsäskandet.

Den principiella ståndpunkt i fråga örn statens ersättningsskyldighet,
som intagits i förenämnda promemoria, har kritiserats av professorn Halvar
Sundberg i en uppsats i Förvaltningsrättslig tidskrift, årgång 1942, s. 1 o. f.

Vid 1943 års riksdag yrkades i likalydande motionerna 1:34 av herr
Siljeström m. fl. och 11:44 av herr Henriksson m. fl., att riksdagen måtte

Andra lagutskottets utlåtande nr 65.

5

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn skyndsam utredning med förslag
rörande ersättning för förlust, som drabbat enskilda personer och företag
till följd av förbudet enligt kungörelserna den 8 december 1939 och den
31 augusti 1940 mot försäljning och utförsel av flygfotografier m. m. I
motionerna ifrågasattes riktigheten av den vid 1940 års riksdag intagna
principiella ståndpunkten i fråga om statens ansvar för förlust till följd
av ingrepp i enskild rätt.

Statsutskottet yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 183, att
den i motionerna berörda frågan enligt utskottets mening vore av den art,
att den i första hand borde bliva föremål för Kungl. Maj:ts bedömande. Då
utskottet icke vore berett att på grundval av det i motionerna förebragta
materialet förorda något riksdagens initiativ i förevarande hänseende, hemställde
utskottet, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

De i de nu väckta motionerna berörda spörsmålen ha, så vitt angår ingrepp
i äganderätten, behandlats i en uppsats av professorn Nils Herlitz i
Förvaltningsrättslig tidskrift, årgång 1943, s. 284 f., till vilken uppsats utskottet
får hänvisa.

Under senare tid har såsom motionärerna framhållit den ekonomiska utskottet.
friheten genom ingripanden från statsmakternas sida i lagstiftningsväg
eller annorledes kringskurits i mycket stor omfattning. Egendom måste i
betydande utsträckning avstås till det allmänna, förfoganderätten över
egendom inskränkes på många olika sätt. Intrång har gjorts i näringsfriheten,
och även i övrigt har samhällsmedlemmarnas rätt att förfoga över
sin egen arbetskraft inskränkts. Nu berörda företeelser lia i övervägande
grad sin grund i de rådande kristidsförhållandena. Såsom motionärerna
framhållit har emellertid denna utveckling i viss mån begynt före kristiden.
Fog finnes även för motionärernas antagande, att ifrågavarande
företeelser komma att lämna spår efter sig även sedan de nuvarande utomordentliga
förhållandena upphört.

I motionerna framställes intet yrkande om återgång till tidigare rådande
frihet på det ekonomiska livets område. I stället upptages i motionerna
spörsmålet örn statens skyldighet att utgiva ersättning till den enskilde
på grund av de intrång, varom nu är fråga.

Rent principiellt kunde det kanske ifrågasättas, huruvida man icke borde
uppställa den regeln, att de statliga ingreppen i den enskildes ekonomiska
frihet icke skulle medföra någon förskjutning i hans förmögcnhetsläge,
att staten sålunda skulle utgiva full ersättning för all skada och förlust
som ingreppet förorsakade. Vad särskilt beträffar statens förfoganden
under en kristid äro dessa dock i många fall av den art, att envar medborgare
måste finna sig i att själv bära de förluster som kunna föranledas

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 65.

därav. Eli bestämmelse om sådan vittgående ersättningsrätt som nu nämnts
skulle för övrigt säkerligen medföra oöverkomliga praktiska svårigheter.
Följden skulle bliva en förmögenhetsomflyftning av oerhörd omfattning.
En dylik generell ersättningsrätt lia motionärerna icke heller ifrågasatt.

Örn alltså en regel om full ersättning till var och en, som lidit förlust
genom de förfoganden som nu avses, icke torde kunna genomföras, är å
andra sidan den motsatta ståndpunkten att i princip avvisa alla ersättningsanspråk
icke rimlig. Motionärerna bestrida icke, att statsmakterna i stor
utsträckning beaktat detta spörsmål. Då det statliga förfogandet tar den
formen, att den enskilde tvingas avstå äganderätt till egendom till det allmänna,
utgives alltid ersättning. Dock är att märka, att förfogande- och
rekvisitionslagstiftningen icke föreskriver någon rätt till »full» ersättning
utan stadgar, att ersättningen skall vara »skälig». Av största praktiska
betydelsen i förevarande hänseende äro de ingrepp, som utan att medföra
överflyttning av äganderätt från den enskilde till det allmänna, begränsa
ägarens handlingsfrihet med avseende å egendom, eller som bestå i intrång
i näringsfriheten eller i friheten att förfoga över egen arbetskraft. Uppenbart
är, att dylika ingrepp kunna vara ekonomiskt mycket kännbara. För
rättsmedvetandet vore det ofta synnerligen stötande om väsentliga intrång
av dylik art skulle få äga rum utan att staten lämnade vederlag. I många
fall har också staten iklätt sig ersättningsskyldighet. Ersättningen utgår
dock efter mycket växlande grunder. Principen örn full ersättning upprätthålles
mera sällan. Åtskilliga exempel givas på att den enskilde får
finna sig i intrång i sin ekonomiska frihet utan någon ersättning alls.

Motionärerna syfta till att man i lagstiftningsväg skulle försöka uppdraga
enhetliga riktlinjer för statens ersättningsskyldighet. Förevarande
problem bör enligt motionärernas mening i hela dess vidd underkastas
granskning ur principiella synpunkter.

Utan tvivel skulle det vara värdefullt, örn man i lagstiftningen skulle
kunna angiva närmare, fasta riktlinjer för statens skyldighet gentemot den
enskilde i förevarande hänseenden. Godtyckliga avgöranden efter billighet
och skälighet skulle lämna plats för enhetliga lagregler. En mera rättvis
fördelning av de bördor som kristiden lägger på samhällsmedlemmarna
skulle måhända kunna ernås.

Motionärerna framhålla emellertid själva, alt det är mycket svårt att
fastställa oomtvistliga kriterier för ersättningsfrågornas bedömande. Utskottet
kan icke värja sig för den tanken, att dessa svårigheter komma att
bliva oöverstigliga. Några närmare riktlinjer för den ifrågasatta lagstiftningen
ha motionärerna icke heller uppdragit. En lagstiftning i ämnet
skulle beröra lagar och författningar på de mest skilda rättsområden. Med
all säkerhet skulle icke kunna uppställas annat än allmänna, mer eller
mindre vaga regler om förutsättningarna för rätt till ersättning och om
ersättningens storlek. Det ligger då nära till hands att antaga, att, även

Andra lagutskottets utlåtande nr 65.

7

om lagstiftning i ämnet genomfördes, frågan om och i vad mån ersättning
skall utgå ändock måste överlämnas åt ett skönsmässigt, efter omständigheterna
i det särskilda fallet avpassat bedömande.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 juni 1944.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Wistrand, Mannerskantz, Roos, Hage,
Sten, Hallagård och Nils Elowsson;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, fröken Andersson, herrar Pettersson
i Hällbacken, Ryberg*, Hermansson*, Larsson i Östersund*, Lundgren* och
Jansson i Hällefors.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.