Andra lagutskottets utlåtande nr 63.
1
Nr 63.
Ankom till riksdagens kansli den 15 juni 1944 kl. 3 em.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om beredande av ökade
möjligheter för kommun att inlösa mark för bostadsbebyggelse
eller industriändamål.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 31 i första kammaren av herr
Karlsson, Gustaf, m. fl. och nr 73 i andra kammaren av herr Andersson i
Tungelsta m. fl.
I motionerna, vilka äro likalydande, hemställes, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förslag till sådana ändringar i stadsplanelagen
och expropriationslagen, att möjligheterna ökas för kommun att
inlösa mark, som kommunen i ändamål att befrämja kommunens sunda och
normala utveckling önskar utnyttja eller tillhandahålla för bostadsbebyggelse
eller industriändamål.
Till stöd för detta yrkande anföres i motionerna bl. a. följande:
Även örn kommunerna i större omfattning än tidigare sökt ombesörja
markanskaffning för bostadsändamål och därvid sökt hålla tomtpriserna
inom rimliga gränser, förekomma dock fall, då markbehovet icke lämpligen
kunnat tillgodoses på grund av bristande tillgång till tvångsförfarande. I
dylika fall är det ofta markägaren, som utan godtagbara skäl motsätter sig
att mot rimlig ersättning avyttra marken. I andra fall har visserligen mark
erhållits, men den har icke alltid varit den lämpligaste, som kunnat stå till
buds, om kommunen haft rätt till expropriation. Frånvaron av möjligheten
till dylikt tvångsförfarande lärer ock i vissa fall lia medfört, att för jord,
som utan olägenhet för markägaren kunnat avstås, denne betingat sig ett
pris, som icke stått i rimligt förhållande till markens vanliga värde. Dylika
förhållanden medföra givetvis allvarliga svårigheter för bostadsanskaffr.
ingen på berörda orter.
Liknande svårigheter för kommunerna med avseende å markanskaffning
lia förekommit jämväl, när fråga varit om anskaffande av mark för industriändamål.
Det finns nämligen kommuner, som till följd av markägarnas
inom kommunen inställning icke varit i stånd att tillhandahålla mark åt
industriföretag, som man velat knyta till kommunen.
I sistnämnda avseende må följande belysande exempel anföras. En av
landskommunerna i Bohusläns slenhuggeridistrikt består av en ö, som i sin
helhet äges av ett aktiebolag. Detta, som har sitt säte i en västkuststad och
följaktligen betalar skatt för sin inkomst lill denna stad, har under en lång
följd av år drivit stenindustri å ön, tidvis av mycket betydande omfattning,
men på senare tid i viss mindre utsträckning. Kommunens ledande män ha
flera gånger sökt intressera olika företagare alt börja ny verksamhet å ön,
men alla försök därtill lia misslyckats, emedan jordägaren — bolaget — icke
velat upplåta erforderlig mark. Ja, när en person för något år sedan ville
Bihang till riksdagens protokoll 19U. 9 sami. 2 avd. Nr 03. 1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 63.
anordna ett primitivt fiskrökeri i ett stenröse, medgav markägaren detta först
sedan personen i fråga avgivit skriftlig förbindelse att vid fiskrökeriet icke
använda manlig arbetskraft över 18 år. Detta visar ju i huru hög grad markägaren
var angelägen om att icke få konkurrens örn arbetskraften på ön. Att
kommuens ledande män, vilka i regel äro arbetare hos nämnda bolag, fiskare
eller skeppare, flertalet i små ekonomiska omständigheter, med bekymmer se
en sådan utvecklingshämmande inställning hos kommunens ende markägare
säger sig självt.
Särskilt beaktande torde också böra ägnas sådana fall, där en stad eller .ett
stadsliknande samhälle önskar sanera en äldre stadsdel med välbelägna men
dåligt underhållna byggnader. Dessa ge, särskilt i tider nied stor bostadsbrist,
en mycket god avkastning och äro oftast högt belånade, varför de hållas i
högt pris i avvaktan på att något så pass stort affärs- eller industriintresse
uppenbarar sig, att praktiskt taget vilket pris som helst betalas för tomtmarken.
Skulle det dessutom visa sig, att kommunen har intresse för förvärv
av dylika fastigheter, stiga prisen på desamma mångdubbelt, högre ju angelägnare
kommunen synes vara örn förvärvet. Detta gör att staden tvingas
breda ut sig i utkanterna, där gällande planer avse villabebyggelse, och mången
gång kanske staden finner sig föranlåten inmänga områden med höghusbebyggelse
mitt i villabebyggelsen, vilket gör samhällsbilden allt annat än
vacker. Staden kommer också att antaga för en småstad ovanliga proportioner,
där gator och ledningar bli långa och dyrbara i såväl anläggning som
underhåll. För samhället medför detta kostnader, som eljest kunnat undvikas.
Den centrala staden får till stor del också ett mindre tilltalande utseende,
om nybebyggelsen sker efter mindre systematiska grunder, som medföra
att moderna höghus och förnämliga affärsfastigheter resa sig över
bredvidliggande halvt förfallna gamla bostadshus, vars ägare endast vänta på
en försäljning i sinom tid, där överbetalning icke spelar någon större roll
för köparen. Här är alltså fråga om en befintlig bebyggelse, som en gång
tillfredsställt skäliga anspråk men numera icke fyller de ökade krav på bostadshygien
och ändamålsenlighet, som utvecklingen fört med sig, medan
samtidigt måhända en ändamålsenlig bebyggelse av angränsande tomtmark
gör nybebyggelse jämväl av nyssnämnda mark så gott som nödvändig.
Man skulle kunna säga, att ägaren av ifrågakomna tomtmark underlåtit att
hålla den i det skick, samhällets utveckling krävt, alltså utsatt den för ett
slags vanhävd, och att samtidigt från samhällets synpunkt ett starkt behov
inlrätt av ändring i detta förhållande.
Motionärerna ifrågasätta, om man icke skulle komma till rätta med berörda
förhållande genom att utsträcka den rätt kommun har enligt 25 §
stadsplandagen att genom expropriation för bebyggelse förvärva obebyggd
mark inom byggnadskvarter till att avse jämväl rätt för kommun att på
enahanda sätt förvärva icke ändamålsenligt bebyggd mark jämte åbyggnader
inom byggnadskvarter, där det föreligger ett uppenbart behov att marken
med byggnader förvärvas för ändamålsenligt bebyggande.
Härefter fortsätta motionärerna:
Emellertid kan en ändring i stadsplanelagen endast råda bot på här påtalade
förhållanden inom planlagda delar av städer, köpingar och municipalsamhällen.
I övrigt torde man få lita till den allmänna expropriationslagstiftningen.
I detta sammanhang är det av intresse, att det förslag av år 1910, som utgör
grunden för gällande expropriationslag, avstod från varje närmare hegräns
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 63.
3
ning av expropriationsändamålen och gick ut på alt fast egendom skulle
få tagas i anspråk genom expropriation, så snart Konungen så prövade nödigt
för allmänt gagn. Emellertid har i expropriationslagen i 1 § intagits en
vägledande uppräkning av de fall, då expropriation får medges. Det vill synas
som om möjligheterna till expropriation borde ökas genom sådan ändring
av ifrågavarande paragraf, att expropriation kunde medgivas, när kommun
önskar utnyttja eller tillhandahålla mark för bostadsbebyggelse eller
för industriändamål.
Vad angår ersättning för expropriation skall denna enligt gällande rätt
bestämmas i penningar och utgå efter fulla värdet av den egendom, som
exproprierats. Ersättningen skall alltså vara just så stor, att markägarens
förmögenhet efter expropriationen är densamma, som den skulle ha varit,
om någon expropriation icke ägt rum. Merendels torde detta fulla värde
motsvaras av den köpeskilling, som kan antagas ha överenskommits vid en
frivillig försäljning. Men skulle i här förevarande fall ersättning medgivas
efter storleken av en dylik köpeskilling, lärer i många fall markägaren komma
att i verkligheten göra en oskälig vinst. Ofta skulle markägarens obenägenhet
att själv ställa mark till förfogande för det av samhället önskade ändamålet,
vilken obenägenhet till slut orsakat expropriationen, visa sig ha
varit betingad av en önskan att för försäljning avbida en inträffad markvärdestegring.
Visserligen får vid bestämmande av ersättning hänsyn icke
tagas till värdeförändring, som uppstår till följd av expropriationsrättens beviljande
eller på grund av expropriationsändamålets avsedda genomförande,
men det torde vara erforderligt att i spekulationshindrande syfte tillse, att
i ersättningsbeloppet icke inberäknas någon del av den värdestegring, som
kan komma att uppstå efter det markägaren blivit underkunnig om att i
det särskilda fallet förutsättningar för expropriation uppstått. Överhuvud
taget torde icke värdestegring, som direkt föranletts av utav kommunen
vidtagna åtgärder, böra få inverka på ersättningens storlek. Ersättningen
bör vara skälig, och man torde vid densammas bestämmande ofta ha en
viss ledning i det senast fastställda taxeringsvärdet å fastigheten. Det torde
alltså i delta sammanhang böra övervägas, huruvida icke till förebyggande
av oskäliga vinster av här berörd art och av en eljest opåkallad stegring av
tomtpriserna det för ifrågavarande fall borde i lagen införas ett förtydligande
stadgande rörande sättet för bestämmande av expi-oprierad fastighets fulla
värde eller ock en särskild regel för ersättningens beräknande.
Beträffande de skäl, som i övrigt anförts till stöd för det i motionerna gjorda
yrkandet, får utskottet hänvisa till motionerna.
I 1 § lagen den 12 maj 1917 örn expropriation stadgas, att fastighet, som
tillhör annan än kronan, må, om Konungen prövar det nödigt, genom expropriation
tagas i anspråk för vissa i paragrafen angivna ändamål. Bland dessa
ändamål nämnes, i fjärde punkten ändamål, som det enligt lag eller författning
tillkommer kommun eller annan dylik samfällighet att tillgodose,
samt i sjätte punkten ändamål, som är jämförligt med något av de under
föregående punkter i paragrafen angivna och äger väsentlig betydelse för
det allmänna. Enligt sjunde punkten medgives expropriation för att inom
bebyggt område vid järnvägsstation, hamnplats eller fiskläge eller å annan
ort med större sammanträngd befolkning åstadkomma tryggade bostadsförhållanden.
I 99—101 §§ lämnas vissa särskilda bestämmelser örn expro
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 63.
priation för sist angivna ändamål. Enligt dessa bestämmelser tillkommer
denna expropriationsrätt förutom kronan endast kommun eller municipalsamhälle,
inom vars område den mark, expropriationen skall avse, är belägen.
Expropriationen må allenast avse område, som är bebyggt med boningshus,
tillhöriga annan än markens ägare. Vid uppskattning av det till
boningshus hörande område må hänsyn icke tagas till förbättring, vilken
området vunnit genom arbete eller kostnad, som husägaren eller föregående
innehavare, vars rätt övergått å denne, nedlagt å området utöver vad
honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit
förutsatt. Har mark exproprierats för nu ifrågavarande ändamål, är nye ägaren
pliktig att till varje husägare, som det begär, försälja eller upplåta det
till hans hus hörande område med den jämkning, som kan erfordras för
genomförande av stadsplan och tomtindelning.
Stadsplanelagen den 29 maj 1931 innehåller ävenledes bestämmelser örn
expropriation. Stad äger sålunda lösa till sig i stadsplan eller stomplan ingående
mark, som är avsedd till gata eller annan allmän plats, när staden
det äskar. Annan i sådan plan ingående mark till den del den ej är avsedd för
enskilt bebyggande må staden lösa, där ej markens användande för avsett
ändamål ändock kan anses säkerställt (21 §). Lagen innehåller vidare bestämmelser
om stads rätt till vägmark (22 och 23 §§). Av särskilt intresse ur
nu ifrågavarande synpunkter äro stadgandena örn rätt till s. k. zonexpropriation,
d. v. s. expropriation av markområden intill en viss anläggning men
ej erforderliga för anläggningens utförande (24 §). Om förefintlig bebyggelse
i väsentlig mån avviker från stadsplanen och stadsplanens ändamålsenliga
genomförande ej utan stadens ingripande kan äga rum eller inom skälig
tid förväntas, må Konungen medgiva staden rätt att lösa jämväl mark, som
ingår i byggnadskvarter, i den mån marken erfordras för åstadkommande
av nödig reglering. Kan det avsedda syftet vinnas genom att staden allenast
löser å marken uppförd byggnad för nedrivning, må Konungen lämna tillstånd
härtill (24 § första stycket). I 1931 års stadsplanen hava därjämte för
första gången i svensk lagstiftning upptagits bestämmelser örn s. k. ekonomisk
zonexpropriation, d. v. s. zonexpropriation med huvudsakligen finansiellt
ändamål (24 § andra stycket). Bestämmelserna innebära, att om kostnaden
för regleringens genomförande antages skola väsentligen överstiga
det bidrag till gatukostnad, som staden äger uttaga av tomtägare, och det är
uppenbart, att regleringen medför väsentligt ökat värde för kringliggande
kvartersmark, så må Konungen medgiva staden rätt att tillika lösa sådan
mark, ändå att den icke erfordras för regleringens genomförande. Vill ägaren
hellre än att marken löses till staden utgiva särskilt bidrag till kostnaden, är
han därtill berättigad. I sådant fall bestämmer Konungen ett i förhållande
till kostnaden och värdestegringen skäligt belopp, som det åligger markägaren
att i den ordning Konungen föreskriver erlägga, vid äventyr att staden
eljest må lösa marken.
Vidare stadgas i 25 § stadsplanelagen, att Konungen må medgiva en stad
Andra lagutskottets utlåtande nr 63.
5
rätt att lösa mark, som ingår i byggnadskvarter, om marken icke kan på
skäliga villkor förvärvas för bebyggande och detta förhållande är till avsevärt
hinder för stadens utveckling.
I stadsplanelagens 56 och följande paragrafer lämnas vissa bestämmelser,
enligt vilka vad i lagen är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning
även för vissa stadsliknande samhällen på landet.
Beträffande grunderna för expropriationsersättningens bestämmande stadgas
i expropriationslagen, att för fastighet, som exproprieras, skall erläggas
löseskilling motsvarande fastighetens fulla värde. Exproprieras en del av en
fastighet och lider återstoden skada eller intrång genom expropriationen eller
den exproprierade delens användande, skall full ersättning därför gäldas.
Uppkommer eljest genom expropriationen skada för ägaren, skall ock sådan
skada fullt ersättas. Är den exproprierande på grund av åtagande eller av
annan anledning pliktig vidtaga åtgärd till förebyggande eller förminskande
av skada eller intrång, skall expropriationsersättningen i regel därefter jämkas.
Expropriationsersättningen skall bestämmas i penningar, att utgå på en
gång (7 §). Vid bestämmande av löseskillingen för fastighet, som exproprieras,
må hänsyn icke tagas till sådan förändring i värdet därå, som uppstår allenast
till följd av expropriationsrättens beviljande eller det avsedda ändamålets
genomförande (8 §). Exproprieras en del av en fastighet och föranleder expropriationen
eller den exproprierade delens användande skada eller intrång
å den återstående delen men i annat hänseende jämväl nytta för densamma,
skall ersättning för sådant men gäldas endast i den mån det överstiger nyttan
(9 §). Har, efter det fråga örn expropriation hlivit väckt, kostnad nedlagts
å fastigheten i uppenbar avsikt att höja expropriationsersättningen, må
genom sådan kostnad åstadkommen förökning av fastighetens värde icke tagas
i beräkning vid ersättningens bestämmande (10 §). Vad i 7—10 §§ stadgas
örn fastighet skall äga motsvarande tillämpning beträffande särskild rätt till
fastighet, som avstås på grund av expropriation (11 §). I avseende å inlösen
av mark enligt stadsplanelagen skola jämlikt dess 29 § de allmänna bestämmelserna
i lagen om expropriation i tillämpliga delar lända till efterrättelse, dock
med iakttagande av vad i vissa särskilda hänseenden stadgas i stadsplanelagen.
Vid 1938 års riksdag hemställde herr Senander m. fl. i en inom andra kammaren
väckt motion, nr 282, »att riksdagen i skrivelse till regeringen begär
utredning och förslag örn förändrad expropriationslagstiftning, som omöjliggör
nuvarande uppskörtning av det allmänna och säkrar städernas rätt att
expropriera bostadsområden, samt örn en sådan effektiv fastighetsvärdestegringsskatt,
som berövar den privata spekulationen värjo möjlighet att tillgodogöra
sig en värdestegring, till vilken de själva inte bidragit utan som
väsentligen är en följd av samhälleliga åtgärder; samt att statens och komkommunernas
markförsäljning så begränsas, att tomter för bostadsändamål
och liknande ej försäljas utan upplåtas mot tomträtt, så alt framtida markvärdestegring
kommer det allmänna lill godo och möjligheterna lill framtida
stadsplaneförändringar ej som nu hindras.»
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 63.
Andra lagutskottet, som behandlade motionen, yttrade i sitt däröver avgivna
utlåtande, nr 41, att de i motionen berörda spörsmålen på senare tid
gjorts till föremål för utredningar. Utskottet erinrade bl. a. örn att bostadssociala
utredningen vore sysselsatt med spörsmålet örn saneringen av det
undermåliga bostadsbeståndet i stadssamhällena i samband med sociala och
ekonomiska samt stadsplane- och byggnadstekniska frågor. Det funnes anledning
antaga, att utredningen därvid komme att taga under övervägande, huruvida
en utvidgning av expropriationsmöjligheterna kunde bliva erforderlig
för vinnande av ifrågavarande ändamål. Enligt utskottets mening borde resultaten
av dessa utredningar och överväganden avvaktas, innan riksdagen
toge ställning till de därav berörda spörsmålen. Utskottet hemställde därför,
att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Reservation mot utskottets utlåtande anfördes av herrar Hage, Olovson och
Hermansson, vilka yrkade, att riksdagen i anledning av motionen måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning
rörande i vad mån tillgången på byggnadstomter för bostadsändamål
bättre skulle kunna säkerställas och fortsatt oskälig stegring av tomtpriserna
i städer och andra tättbebyggda samhällen skulle kunna förhindras antingen
genom ändring av expropriationslagen eller på annat sätt samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kan giva anledning.
Utskottets hemställan bifölls av första kammaren under det att andra kammaren
biföll reservationen. Frågan hade sålunda förfallit.
Den i nyssnämnda utskottsutlåtande omförmälda bostadssociala utredningen
har enligt riksdagsberättelsen för innevarande år till återstående arbetsuppgifter
spörsmålet örn saneringen av det undermåliga bostadsbeståndet i stadssamhällena
i dess samband med sociala och ekonomiska samt stadsplaneoch
byggnadstekniska frågor, samt den därmed sammanhängande frågan örn
åtgärder för åstadkommande av en planmässig bostadspolitik på längre sikt,
syftande till ett »fredsberedskapsprogram» på detta område.
1936 års egnahemsutredning avgav den 20 oktober 1938 betänkande med
förslag rörande den statliga egnahemsverksamheten (SOU 1938:34). I ett
kapitel, som behandlade frågor rörande jordförmedling och jordanskaffning,
anfördes bl. a. följande (s. 218):
De omständigheter, som äro förenade med jordförmedling och jordanskaffning
för bostadsändamål, medföra, att frågan härom bör bedömas ur i viss
mån andra synpunkter än de som avse jordbruksegnahem.
Bostadsbildningen genom egnahemsverksamheten kan sägas fortgå på två
skilda linjer. I ena fallet går den ut på att bereda lantbefolkningen goda
bostäder, spridda över den rena landsbygden; i andra fallet hänför den sig
till samlad bebyggelse i samhällen och kring städerna.
På landsbygden synas för den enskilde några svårigheter icke möta att
finna och förvärva lämpliga byggnadstomter till skäligt pris. Egnahemsbildaren
kan där vanligen få sitt önskemål tillgodosett genom hänvändelse direkt
Andra lagutskottets utlåtande nr 63.
7
till jordägaren och utan medverkan av vederbörande egnahemsorgan i annan
mån än att dess rådgivning kan vara behövlig.
Vid den tätare bebyggelsen i samhällsbildningar däremot kan understundom
inträffa, att jordägareförhållandena äro monopolistiska och utnyttjas för
uppställande av dyra tomtpriser och andra hinder mot sund egnahemsbildning.
Att söka motverka denna jordspekulation genom att engagera egnahemsorganen
för jordanskaffning torde dock vara ett alltför vanskligt företag.
Genom att städer och andra samhällen i allt större utsträckning i förtid inköpt
större områden att exploateras för tomtändamål, har det på sina håll blivit
möjligt att reglera ortens tomtpriser. Enligt utredningsmännens mening bör
det vara en kommunal angelägenhet att söka ordna tomtanskaffningen tor
tätbebyggelse. Förutom att de kommunala myndigheterna stundom tagit sig an
denna jordförsörjning, har denna ock i vissa fall kunnat tillgodoses genom
särskilda föreningar och bolag, bildade för inköp av lämpliga områden och
dessas exploatering till bostadsegnahem åt medlemmar eller andra.
Vidare beröres i betänkandet (s. 227) en av egnahemsstyrelsen år 1936
verkställd undersökning om prissättning å tomtmark, vars resultat av styrelsen
återgivits i skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 september 1936. Då det för en
sund utveckling av den statliga egnahemsverksamheten måste anses såsom
synnerligen angeläget och nödvändigt, att tomtpriserna hölles inom skäliga
gränser, och då den verkställda utredningen otvivelaktigt gåve vid handen, att
särskilt å vissa platser tomtpriserna måste betecknas såsom anmärkningsvärt
höga, hemställde egnahemsstyrelsen, att frågan örn eventuella åtgärder i prisreglerande
syfte för förhindrande av att säljare av tomtmark till bostadsegnahem
betingade sig högre tomtpriser, än som kunde anses såsom skäliga,
skulle överlämnas till egnahemsutredningen för närmare utredning och övervägande.
Sedan denna fråga enligt egnahemsstyrelsens hemställan hänskjutits
till egnahemsutredningen, anförde utredningen i betänkandet (s. 228):
På den rena landsbygden torde beträffande markpriser för bostadslägenheter,
enligt vad utredningsmännen kunnat finna, icke lia påvisats sådana
förhållanden som kunna påkalla ett ingripande från det allmännas sida i
prisreglerande syfte. Vad angår samma förhållanden invid och inom städer
och samhällen, där egnahemslån kan komma i fråga, synas ej heller tillräckliga
skäl ha framkommit för ett dylikt ingripande. Även om anledning härtill
kan synas föreligga i vissa enstaka fall, så torde spörsmålet ha en sådan vittomfattande
innebörd inom bostadspolitiken att den näppeligen kan behandlas
i detta sammanhang. Förekommande missförhållanden på området torde det
närmast tillkomma de kommunala myndigheterna att söka avhjälpa. Erinras
må om den möjlighet till expropriation för åstadkommande av tryggade bostadsförhållanden,
som redan föreligger. Vad särskilt angår egnahemslägenlieter
vilja utredningsmännen ånyo understryka, att egnahemsorganen bora
å ena sidan tillse att sådana tomtinköp icke understödjas genom egnahemslån,
där jordsäljaren uppenbarligen utverkat sig oskäliga priser, och å den andra
söka påverka vederbörande säljare till nödiga jämkningar i gjorda avtal. Såsom
utredningsmännen tidigare anfört torde det i regel icke vara lämpligt
för länsorganen inom egnahemsverksamheten alt för jordanskaffning engagera
sig i rena tomtstyckningsaffärer. Ilär kunna däremot, enligt vad erfarenheten
även visar, kommuner, egnahemsföreningar och egnahemsbolag
verksamt ingripa för att inom visst område eller i anslutning till visst industriellt
företag tillhandahålla tomtmark mot skäliga villkor, varvid i förekommande
fall stöd av statliga förlagslån bör kunna erhållas.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 63.
Utskottet,
Vid avlämnandet av egnahemsutredningens betänkande avgav en av utredningsmännen,
herr J. A. Andersson i Tungelsta, ett särskilt yttrande (s. 493),
vari han anförde:
Utredningsmännen ha icke ansett tillräckliga skäl föreligga att bereda
möjlighet till tvångsavstående av mark för den egnahems- och arbetaresmåbruksverksamhet,
som avser att bilda hela fastigheter till jordbruksändamål
samt tomtmark till bostadsändamål. Denna inskränkning i rätten till tvångsförfarande
vid anskaffning av jord för egnahemsändamål anser jag icke
påkallad. I regel torde jord för nybildning av egnahem kunna erhållas på
frivillighetens väg. Men fall kunna förekomma, då behovet av jord icke kan
tillgodoses utan tillgång till ett tvångsförfarande. Örn det ur det allmännas
synpunkt är önskvärt, att mark tages i anspråk för egnahemsändamål, och
jordägaren utan verkliga skäl motsätter sig att mot rimlig ersättning avyttra
densamma, bör jordförmedlingsorganet lia rätt att påkalla tvångsförfarande
även i de fall, då det avses alt bilda en ny jordbruks- eller bostadsfastighet.
Även då det gäller att förse ofullständiga jordbruk med tillskottsjord, kunna
fall inträffa, då jordområden böra tagas i anspråk, vilka delvis lämpa sig för
bildande av självständiga fastigheter. Att behov av tvångsförfarande i vissa
fall förekommit, då det gällt att skaffa lämplig jord till rimligt pris för bildande
av arbetaresmåbruk, torde ej kunna bestridas. Även örn jordanskaffningen
till arbetaresmåbruk hittills kunnat ske utan större svårigheter, är
därmed icke sagt, att den mark som erhållits alltid varit den lämpligaste som
kunnat stå till buds, därest de kommuner som förmedlat lånen haft möjlighet
att påkalla expropriation. Detta torde även gälla jordpriset. Frånvaron av
möjlighet till tvångsförfarande lär i vissa fall ha medfört, att för jord, som
utan olägenhet för stamhemmanet eller bolaget kunnat avstås, jordägaren
betingat sig ett pris, som icke stått i rimligt förhållande till markens verkliga
värde. Beträffande mark för bostadslägenheter lia ju utredningsmännen förutsatt,
att kommunerna i större utsträckning än vad som hittills skett skola
åtaga sig att ombesörja markanskaffning och förmedling av egnahemslån för
bostadsegnahem och därvid söka hålla tomtpriserna inom rimliga gränser.
Ati därvid kunna uppstå fall, då tvångsförfarande är påkallat, torde vara
uppenbart.
Inom egnahemsutredningen har jag därför hemställt, att i utredningsmännens
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917
(nr 189) örn expropriation jämväl måtte införas rätt till expropriation av
mark för bildande av egnahemsfastighet.
Stadsplaneulredningen 1942, som tillkallats enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 28 november 1941, har till uppgift att verkställa utredning av
frågan om regionplanelagstiftning och en översyn av gällande lagstiftning för
byggnadsverksamheten jämte vad därmed äger samband.
Under senare tid har alltmer den uppfattningen gjort sig gällande, att
främjandet av en ändamålsenlig bostadsbebyggelse är att anse såsom en
betydelsefull kommunal angelägenhet, särskilt då fråga är om tättbebyggda
samhällen. Den kommunala verksamheten på förevarande område har i
stor utsträckning bedrivits på så sätt, att kommunerna själva inköpt mark
och sedan utnyttjat eller tillhandahållit marken för bostadsändamål. Att
bostadsanskaffningen sålunda äger rum under medverkan från kommunernas
sida torde i många fall vara nödvändigt eller åtminstone synnerligen
önskvärt.
Andra lagutskottets utlåtande nr 63.
&
Motionärerna göra nu gällande, att denna kommunernas verksamhet ofta
hindrats genom att markägare utan godtagbara skäl motsatt sig att mot
rimlig ersättning avyttra för bostadsbebyggelse lämplig mark. Detta påstående
vinner stöd i de remissyttranden, som av Svenska stadsförbundet och
Svenska landskommunernas förbund avgivits över motionerna.
Enligt gällande expropriations- och stadsplanelagstiftning finnas vissa
möjligheter för kommun att mot markägares vilja inlösa mark för att använda
densamma för bostadsbebyggelse. Inom stadsplanelagda områden äro
dessa möjligheter förhållandevis vidsträckta, under det att de torde vara
mera begränsade beti-äffande mark inom övriga delar av städer och stadsliknande
samhällen ävensom beträffande den egentliga landsbygden.
Örn det ur det allmännas synpunkt är önskvärt, att mark tages i anspråk
för bostadsändamål, men markägaren utan giltig anledning underlåter att
nyttja marken för dylikt ändamål eller motsätter sig att avyttra marken
mot rimlig ersättning, tala enligt utskottets mening starka skäl för att kommunerna
böra ha rätt att påkalla tvångsförfarande gentemot markägaren.
Utskottet vill därför förorda en närmare utredning, huruvida kommunerna
härvidlag böra tillerkännas ökade befogenheter.
Såsom landskommunernas förbund anfört i sitt remissyttrande synes det
mera tveksamt, om vidgade möjligheter böra tillerkännas kommun att inlösa
mark jämväl för industriändamål. Även denna fråga synes dock böra
prövas i samband med den av utskottet förordade utredningen.
I motionerna har även ifrågasatts, huruvida icke vid expropriation för
de i motionerna omförmälda ändamålen jämkning borde ske av regeln, att
expropriationsersättning skall utgå efter fastighetens fulla värde. Utskottet
är emellertid icke berett att förorda någon utredning angående ändring av
denna för all expropriation gällande regel. Den med nu berörda spörsmål
sammanhängande frågan, örn och i vad mån det allmänna må kunna få
del i oförtjänt markvärdestegring, torde komma att i annat sammanhang
prövas av statsmakterna.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn en förutsättningslös
utredning, huruvida ökade möjligheter böra tillerkännas
kommuner att mot ägares vilja inlösa mark för bostadsbebyggelse
och industriändamål, samt om framläggande för
riksdagen av det förslag, vartill utredningen må föranleda.
Stockholm den 15 juni 1944.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 63.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Linder, Wistrand, Löfvander, Roos, Sten,
Söderkvist* och Hagman*; samt
från andra kammaren: fröken Hesselgren, fröken Andersson, herr Hermansson*, fru
Johansson, herrar Larsson i Östersund, Johnsson i Kastanjegården, Lundgren* och Jansson
i Hällefors.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
1) av fröken Hesselgren, herrar Wistrand, Roos, Hagman, fröken Andersson
och herr Johnsson i Kastanjegården, vilka inom utskottet yrkat, att
motionerna måtte avstyrkas; samt
2) av herrar Söderkvist, Hermansson, fru Johansson och herr Larsson i
Östersund, vilka ansett att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:
Under senare---lika med utskottet---synnerligen önskvärt.
Motionärerna göra---lika med utskottet---över motionerna.
Enligt gällande--— lika med utskottet — — — egentliga lands
bygden.
Om det---lika med utskottet —--ökade befogenheter.
Såsom landskommunernas---lika med utskottet---förorda
de
utredningen.
Vid denna utredning torde det icke kunna undgås, att jämväl den i motionerna
berörda frågan om expropriationsersättningarnas storlek tages i övervägande.
Utskottet vill såsom en självklar sak uttala, att vid prövningen, huruvida
lagändringar av den art ovan antytts böra komma till stånd, vederbörlig
hänsyn måste tagas till skäliga anspråk från markägarnas sida.
På grund---lika med utskottet---må föranleda.
Andra lagutskottets utlåtande nr 63; bilagor.
11
Bilaga A.
KUNGL.
BYGGNADSSTYRELSEN.
Till riksdagens andra lagutskott.
Den 11 februari 1944 har Kungl. Majit anbefallt byggnadsstyrelsen att senast
den 15 mars 1944 avgiva och till riksdagens andra lagutskott inkomma
med av utskottet begärt yttrande över två vid 1944 års riksdag väckta likalydande
motioner, nr 31 i första och nr 73 i andra kammaren, om beredande
av ökade möjligheter för kommun att inlösa mark för bostadsbebyggelse eller
industriändamål.
Med anledning härav får byggnadsstyrelsen anföra följande.
Motionärerna hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla örn förslag till sådana ändringar i stadsplanelagen och expropriationslagen,
att möjligheterna ökas för kommun att inlösa mark, som kommunen
i ändamål att befrämja kommunens sunda och normala utveckling önskar
utnyttja eller tillhandahålla för bostadsbebyggelse eller industriändamål. I
motionerna ifrågasättes dels utsträckande av den rätt kommun har enligt 25 §
stadsplanelagen att genom expropriation för bebyggelse förvärva obebyggd
mark inom byggnadskvarter till att avse jämväl rätt för kommun att på enahanda
sätt förvärva icke ändamålsenligt bebyggd mark jämte åbyggnader
inom byggnadskvarter, där ett uppenbart behov föreligger att marken med
byggnader förvärvas för ändamålsenligt bebyggande, dels ock sådan ändring
av 1 § expropriationslagen, att expropriation även medgives, när kommun
önskar utnyttja eller tillhandahålla mark för bostadsbebyggelse eller
för industriändamål. Därjämte anse motionärerna, att det i detta sammanhang
bör övervägas, huruvida icke till förebyggande av oskäliga vinster för
markägarna vid bestämmandet av expropriationsersättningen samt en eljest
opåkallad stegring av tomtpriserna för ifrågavarande fall borde i lagen införas
förtydligande stadgande rörande sättet för bestämmandet av exproprierad
fastighets fulla värde eller ock en särskild regel för ersättningens
beräknande.
Ehuru de möjligheter stadsplanelagen erbjuder städer och stadsliknande
samhällen att av Konungen utverka rätt att för främjande av stadens utveckling
tvångsvis lösa i byggnadskvarter ingående mark funnits alltsedan tillkomsten
av 1907 års stadsplanelag, hava såvitt styrelsen har sig bekant dessa
möjligheter utnyttjats i endast något enstaka fall. Skulle behov av den av
motionärerna föreslagna, utvidgade expropriationsrätten anses föreligga, torde
detta därför närmast gälla icke stadsplanelagda områden.
Då behov uppkommit av sådan bebyggelse, som motionärerna åsyfta, torde
emellertid i de flesta fall tidpunkten vara inne för anskaffande av för markens
användning lämplig planläggning, där sådan icke finnes. Blir marken
stadsplanelagd, är såsom förut framhållits expropriationsrätt säkrad i 25 §
stadsplanelagen. Emellertid regleras en stor del av begynnande samhällsbebyggelse
av det mera enkla byggnadsplaneinslitutet. Byggnadsplanerna hava
nämligen på senare tid tillkommit i större utsträckning än vad gällande lagstiftning
från början avsett såsom ersättning för stadsplan, där municipalbildning
underlåtes. Med hänsyn härtill och därest detta är att anse som ett
1- Andra lagutskottets utlåtande nr 63; bilagor.
kommunalt intresse, synes expropriationsrätten i förenämnda 25 § böra utsträckas
att gälla även beträffande byggnadsplan.
Grundläggande motiv för gällande expropriationsrätt enligt 25 § stadsplanelagen
är att de befintliga ägoförhållandena äro till avsevärt hinder för
ortens utveckling. Samma förutsättningar måste givetvis förefinnas för tilllämpning
av en utvidgad expropriationsrätt, i fråga om redan bebyggda områden
skulle sådant förhållande kunna anses föreligga beträffande mark inom
kvarter, vilken är bebyggd i ringa omfattning eller i övrigt på sätt, som
icke står i god överensstämmelse med en tidsenlig och sund byggnadsutveckling
och som icke på skäliga villkor kan förvärvas för bebyggande på sätt
som anvisats i gällande plan. Det synes lämpligt att utsträcka den i 25 §
stadsplanelagen medgivna expropriationsrätten att gälla även för sådan i
stadsplan eller i byggnadsplan ingående mark.
Huruvida behov föreligger av utsträckning av expropriationsrätten för det
av motionärerna åsyftade ändamålet även till område, för vilket icke gäller
stadsplan eller byggnadsplan, undandrager sig byggnadsstyrelsens närmare
bedömande.
Förevarande fråga om expropriationsrättens utvidgande och förtydligande av
därmed sammanhörande regler för fastighetsvärdering synes dock så intimt
sammanhänga med pågående revision av gällande byggnads- och stadsplanelagstiftning,
att den synes böra bliva föremål för övervägande av 1942
års stadsplaneutredning.
Stockholm den 13 mars 1944.
Gustaf Linden.
HENNING LEO
Eric Henriksson.
Bilaga B.
KUNGL. EGNAHEMSSTYRELSEN.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 11 februari 1944 har Kungl. Maj:t anbefallt egnahemsstyrelsen
att till eder avgiva yttrande över de inom riksdagen väckta, till eder
hänvisade likalydande motionerna 1:31 och II: 73 om beredande av ökade
möjligheter för kommun att inlösa mark för bostadsbebyggelse eller industriändamål.
Till åtlydnad härav får egnahemsstyrelsen, som funnit sig böra begränsa
sitt yttrande till den del motionerna avse bostadsbebyggelse, anföra följande.
Motionärerna ha inledningsvis återgivit ett uttalande av 1936 års egnahemsutredning
rörande tomtanskaffningen i tättbebyggda samhällen. Utredningen
framhåller däri, att det vid den tätare bebyggelsen i samhällsbildningar understundom
kunde inträffa, att jordägandeförhållandena vore monopolistiska
och utnyttjades för uppställande av dyra tomtpriser och andra hinder mot
sund egnahemsbildning. Genom att städer och andra samhällen i allt större
Andra lagutskottets utlåtande nr 63; bilagor.
13
utsträckning i förtid hade inköpt områden att exploateras för tomtändamål,
hade det emellertid, fortsatte utredningen, på sina håll blivit möjligt att reglera
ortens tomtpriser. Enligt utredningsmännens mening borde det vara en
kommunal angelägenhet att söka ordna tomtanskaffning för tätbebyggelse.
Efter en av utredningen verkställd undersökning av frågan om eventuella åtgärder
i prisreglerande syfte för förhindrande av att säljare av tomtmark till
bostadsegnahem betingade sig högre tomtpriser, än som kunde anses skäliga,
hade utredningen icke kunnat finna att tillräckliga skäl framkommit, som
påkallade ett ingripande från det allmännas sida i prisreglerande syfte. Förekommande
missförhållanden på området syntes det närmast tillkomma de
kommunala myndigheterna att söka avhjälpa. Utredningen tilläde i detta
sammanhang vidare, att förutom att de kommunala myndighetena stundom
tagit sig an denna jordförsörjning hade denna ock i vissa fall kunnat tillgodoses
genom särskilda föreningar och bolag, bildade för inköp av lämpliga
områden och dessas exploatering och till bostadsegnahem åt medlemmar
eller andra.
Egnahemsstyrelsen delar den uppfattning, varåt egnahemsutredningen sålunda
givit uttryck. Utvecklingen under den tid som gått sedan uttalandet
gjordes synes också i stort sett ha bestyrkt riktigheten av detsamma. Det
bär efter hand blivit en allt allmännare uppfattning att det för en kommun är
en viktig uppgift att för tättbebyggda samhällens del verka för en ändamålsenlig
bebyggelse och att härför ävensom i prisreglerande syfte genom markinköp
sätta sig i tillfälle att själv tillhandahålla lämpliga områden. Vidare ha
under det senaste årtiondet bildats åtskilliga föreningar och bolag, som med
statliga förlagslån såsom rörelsekapital inköpa och exploatera mark, avsedd
att upplåtas till bostadslägenheter.
I den del av egnahemsstyrelsens verksamhet, som närmast har beröring med
markförhållandena inom tättbebyggda områden nämligen bostadsegnahemsanskaffningen,
har det endast i något enstaka fall förekommit att outnyttjad
eller i uppenbart onöjaktig grad utnyttjad men för det ifrågavarande egnahemsändamålet
lämpligt område i spekulationssyfte eller av annan orsak undanhållits
från försäljning eller åsatts ett onaturligt högt pris.
Ett principiellt så allvarligt ingrepp i äganderätten som det av motionärerna
föreslagna bör enligt egnahemsstyrelsens mening icke ifrågakomma
utan synnerligen tungt vägande skäl.
Innan frågan örn åtgärder i det av motionärerna angivna syftet upptages till
övervägande, synes därför i varje fall en utredning böra företagas rörande den
utsträckning i vilken sådana missförhållanden, som av motionärerna påtalas,
numera förekomma. En sådan utredning torde ligga inom ramen för det
uppdrag som lämnats Bostadssociala utredningen.
Stockholm den 8 mars 1944.
G. R. YTTERBORN.
Sture Lindström.
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 63; bilagor.
SVENSKA
STADSFÖRBUNDET.
Bilaga C.
Till riksdagens andra lagutskott.
Sedan utskottet berett Svenska stadsförbundet tillfälle att avge yttrande
över tvenne likalydande motioner, nr 31 i första och nr 73 i andra kammaren,
örn beredande av ökade möjligheter för kommun att inlösa mark för
bostadsbebyggelse eller industriändamål, får förbundets styrelse härmed anföra
följande.
Styrelsen vill för sin del starkt vitsorda behovet av ökade möjligheter för
kommunerna, när det gäller att till rimligt pris förvärva mark för bostadseller
industriändamål.
Nyligen har styrelsen understrukit dessa önskemål i en underdånig framställning
örn kommunernas förvärv av statlig och ecklesiastik
mark, som återgivits i här bilagda häfte av förbundets tidskrift (årg.
1943 s. 75). Denna framställning har också åberopats i styrelsens denna
dag avgivna yttrande till första lagutskottet över motion nr 29 i andra
kammaren örn revision av gällande bestämmelser för försäljning av kyrklig
jord m. m., i vilket yttrande ytterligare synpunkter på denna sida av frågan
närmare utvecklats.
Självfallet förtjänar spörsmålet örn rätt för kommun att av enskild
inlösa mark för i motionen angivna syften det största beaktande. För sanering
av äldre stadsdelar, för ett rationellt fortsatt utbyggande, framför allt
av ett i stark utveckling statt samhälle, behöva kommunerna ökade befogenheter.
Men också för tillhandahållandet av mark för industrier, som
önska förlägga sin verksamhet till en kommun, bör denna ha möjlighet att
på rimliga villkor kunna tillhandahålla mark.
Det är å andra sidan självklart, att hänsyn i lagstiftningen måste tagas också
till rättmätiga anspråk från markägares sida. Det torde vara nödvändigt,
att den rätta avvägningen i lagstiftningen av dessa motstridande synpunkter
blir föremål för utredning. Styrelsen vill därför hemställa, att utskottet ville
för sin del förorda en sådan utredning av de i motionen berörda frågorna.
Stockholm den 4 mars 1944.
Svenska stadsförbundets styrelse
OSCAR LARSSON.
Henning Karlson.
Andra lagutskottets utlåtande nr 63; bilagor.
15
Bilaga D.
SVENSKA
LANDSKOMMUNERNAS
FÖRBUND.
Till riksdagens andra lagutskott.
Sedan Svenska landskommunernas förbund bereus tillfälle avgiva yttrande
över de vid 1944 års riksdag väckta likalydande motionerna I: 31 och
II: 73 angående beredande av ökade möjligheter för kommun att inlösa mark
för bostadsbebyggelse eller industriändamål, får förbundets styrelse vördsamt
anföra följande.
I förevarande motioner ifrågasättes om icke de möjligheter att expropriera
mark, som stadsplanelagens 24 och 25 §§ öppnar för kommun, böra utvidgas
till att avse jämväl förvärv av icke ändamålsenligt bebyggd mark jämte
åbyggnader inom byggnadskvarter, där det föreligger ett uppenbart behov
av att marken med byggnader förvärvas för ändamålsenligt bebyggande. Vidare
föreslås införandet i expropriationslagens 1 § av ett tillägg för att möjliggöra
expropriation, när kommun önskar utnyttja eller tillhandahålla mark
för bostadsbebyggelse eller för industriändamål. Slutligen anse motionärerna
att i sammanhang härmed bör prövas huruvida icke för ifrågavarande fall
till förebyggande av oskäliga vinster på markvärdesstegring ett förtydligande
stadgande bör införas i expropriationslagen avseende sättet för bestämmande
av exproprierad fastighets fulla värde eller, därest så skulle befinnas lämpligare,
en särskild regel för ersättningens beräknande.
Enligt styrelsens mening kunna vägande skäl anföras för en utvidgning av
det i stadsplanelagen intagna expropriationsinstitutet i syfte att hindra uppkomsten
av s. k. slumkvarter. Å andra sidan synes det uppenbart, att en dylik
utvidgad expropriationsrätt bör kringgärdas med vissa garantier, så att
icke en för den enskilda byggnadsverksamheten hämmande osäkerhetskänsla
blir följden av en lagändring. Hur långt expropriationsrätten bör få sträcka
sig och vilka garantier för dess legitima bruk, som böra införas, är emellertid
ett spörsmål, som först kan besvaras sedan en grundlig utredning av frågan
ägt rum. Styrelsen har för sin del intet att erinra mot att en allsidig och
förutsättningslös utredning av detta spörsmål på sätt motionärerna föreslagit
kommer till stånd.
Motionärerna lia anmärkt, att den av dem föreslagna reformen av stadsplanelagstiftningen
har betydelse endast för planlagda delar av städer, köpingar
och municipalsamhället Detta torde i huvudsak vara riktigt, men i
vissa fall kan reformen ha betydelse även för landskommuner med tätbebyggelse.
Ur de egentliga landskommunernas synpunkt tilldrager sig därför den
i motionerna framförda tanken på en utökning av de i 1917 års expropriationslag
angivna expropriationsändamålen större intresse. Även för dessa
kommuners del föreligga otvivelaktigt missförhållanden, som böra avhjälpas.
Vid den under medverkan från kommunernas sida bedrivna markanskaffningen
för egnahemsbebyggelse har det sålunda ofta hänt, att enskilda
markägare betingat sig alltför höga priser för tomtmark. Vid försäljningen
har icke tagits hänsyn till avloppsförhållandena, och ofta har på kommunen
och de enskilda tomtägarna helt överlåtits alt ordna avloppsf rågan, varvid
det betingade priset på råmarken framträtt såsom oskäligt högt. Det har
också inträffat, alt kommuner för ali säkerställa tillgången på lämplig tomt
-
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 63; bilagor.
mark nödgats förvärva mark till oskäligt höga priser och i en omfattning,
som i och för sig icke varit önsklig eller motiverad. Ett litet municipalsamhälle
i Kalmar län örn ca 700 inv. förvärvade sålunda för några år sedan
en jordbruksegendom om icke mindre än 220 tunnland. Den enda tillgängliga
tomtmarken inom samhället ingick i jordbruksegendomen, och den dåvarande
ägaren hade icke velat avsöndra mark för tomtförsäljning. Närmaste
enskilde spekulant förmodades lia samma inställning. På grund härav såg
sig municipalsamhället nödsakat att för ett högt pris inköpa den stora egendomen
och detta ehuru endast en mycket liten del av densamma hade varit
erforderlig för att säkerställa behovet av tomtmark för överskådlig tid
framåt.
I rättvisans intresse bör framhållas, alt det icke endast är enskilda markägare,
som åstadkomma en osund prisbildning på tomtmark. I olika sammanhang
bär framhållits, att det pris på råmarken, som betingas vid försäljning
av ecklesiastik mark, ofta är orimligt högt. Motsvarande torde gälla vid
markförsäljningar genom domänverket. Städerna synas i en alltjämt stigande
omfattning förvärva mark, som är lämplig för bebyggelse eller industri.
De nöja sig därvid ofta icke med mark, som är belägen inom stadens område,
utan förvärva också mark i angränsande landskommuner. När detta
sker i det legitima syftet att förhindra kåkstadsbebyggelse och att möjliggöra
en ändamålsenlig bebyggelse vid en framtida inkorporering, är därom intet
att säga. Men det stannar icke alltid härvid. Icke sällan torde städernas
markförvärv i grannkommuner vara av tämligen spekulativ art. Även där
man icke har framtida inkorporeringar i åtanke vill man förhindra bebyggelse
i grannkommunerna, vilket sker genom förvärv av markområden, som
äro lämpliga för bebyggelse eller industri, men som staden icke avser att upplåta.
Staden med dess större resurser konkurrerar i dessa fall ut såväl enskilda
spekulanter som landskommunerna, när det är fråga örn markförvärv.
Tillgången på salubjuden tomtmark i landskommunen minskas härigenom
och prisbildningen på tomtmarken påverkas givetvis härav.
Då det gäller att komma till rätta med dessa problem är emellertid att
märka, att kommun eller annan dylik samfällighet redan enligt gällande regler
i 1 § 4. expropriationslagen efter erhållet nådigt tillstånd därtill äger
expropriera mark för ändamål, som det enligt lag och författning tillkommer
kommun eller annan dylik samfällighet att tillgodose ävensom att expropriation
enligt 1 § 6. kan medgivas för annat ändamål, som är jämförligt med
något i 1 § 4. avsett ändamål och äger väsentlig betydelse för det allmänna.
Vad särskilt förstnämnda lagrum 1 § 4. angår är dess tillämpningsområde
uppenbarligen icke begränsat till ändamål, som det enligt de vid expropriationslagens
tillkomst gällande lagar och författningar tillkom kommunen
eller annan dylik samfällighet att tillgodose. Och genom de åtgärder från
statsmakternas sida, som på senare lid vidtagits och som i viss utsträckning
gjorts beroende av medverkan från kommunerna själva, har otvivelaktigt även
bostadsbyggande i många fall kommit att tillhöra de redan nu legitima expropriationsändamålen.
På grund härav skulle det enligt styrelsens mening
strängt taget kunna ifrågasättas, örn det verkligen iir behövligt att genomföra
någon ändring i gällande expropriationslagstiftning i syfte att möjliggöra
för kommun att expropriera mark för bostadsbebyggelse. Då emellertid ett
uttryckligt stadgande om sådan expropriationsrätt för kommun kan tänkas
komma att underlätta för kommun att träffa frivilliga uppgörelser rörande
förvärv av för bostadsbebyggelse erforderlig mark, vill styrelsen icke motsätta
sig att jämväl denna fråga göres till föremål för utredning. Vid denna
utredning bör emellertid enligt styrelsens mening icke endast sådana hinder
för kommuns markförvärv, som ha sin grund i enskilda tomtspekulanters
Andra lagutskottets utlåtande nr 63; bilagor.
17
göranden och låtanden, uppmärksammas utan även åtgärder övervägas i
syfte att underlätta för kommun att för bostadsbebyggelse förvärva ecklesiastik
jord och kronojord till rimligt pris.
Mera tveksamt förefaller det styrelsen örn verkligen möjlighet till expropriation
bör lämnas kommun för förvärv av mark för industriändamål. Redan
nu ha tendenser yppat sig till osund konkurrens mellan olika kommuner
om nya industrier. Det är icke alls ovanligt att städer och andra kommuner
med större resurser genom allehanda löften örn favörer av olika slag
söka locka till sig industrier. Skall kommun erhålla möjlighet till expropriation
i nu berörda fall, måste man därför tillse, att icke denna möjlighet utnyttjas
för olämpliga syften utan, för att begagna motionärernas egna ord,
i ändamål att befrämja kommunernas sunda och normala utveckling. I detta
sammanhang vill styrelsen understryka, att det även för Kungl. Maj :t många
gånger kan vara svårt att rätt avväga de olika intressen, som här kunna
stå mot varandra.
Gentemot förestående yttrande har reservation anmälts av undertecknad
Lagerfelt, som ansett, att tillräckliga skäl icke förebragts för ett tillstyrkande
av de ifrågavarande utredningarna.
Stockholm den 26 februari 1944.
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund
ISRAEL LAGERFELT.
Sixten Larsson.
bihang lill riksdagens protokoll 19H. 9 sami. 2 avd. Nr 63.
2