Andra lagutskottets utlåtande nr 02.
1
Nr 62.
Ankom till riksdagens kansli den 15 juni 1944 kl. 3 em.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående revision av åborättslagen.
I en inom andra kammaren väckt motion, nr 392, vilken hänvisats till lagutskott
och behandlats av andra lagutskottet, ha fröken Hesselgren och herr
Orgård hemställt, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om revision
av åborättslagen.
Såsom motiv för denna hemställan har i motionen anförts följande:
Åborätten är en form av jordupplåtelse, som möjliggör för kapitalsvaga
personer att skaffa sig jordbruk utan kapitalutlägg för själva jorden. Enligt
åborättslagen erhåller åbon full besittningsrätt av densamma jämte arvsrätt
och försäljningsrätt men ej rätt till inteckning av jorden. Man skulle tycka,
att en dylik möjlighet till egendomsförvärv skulle erbjuda stora fördelar
för den enskilde samtidigt med att staten ej behöver avhända sig sin jord.
Åborättslagen, som tillkom den 4/6 1926, har emellertid kommit till föga
användning beroende troligen i första hand på gammal traditionell uppfattning
av äganderättens natur men säkerligen också på grund av de invecklade
bestämmelserna i lagen. En förenkling av dessa, särskilt när det
gäller antalet myndigheter som åbon är underställd, skulle otvivelaktigt öka
möjligheterna för åborättens utnyttjande.
Domänstyrelsen har övervakning av den huvudsakliga delen av statlig
jordegendom och sålunda även över åborättsinnehavarens jord. Men i lagen
har en mängd skyldigheter och befogenheter tilldelats länsstyrelserna, bland
annat antagande av åbo och uppbärande av den årliga avgälden. Egnahemsnämnden
har dessutom att bevilja lån till byggnader och inventarier.
En så komplicerad anordning som denna resulterar lätt i hänvisningar från
den ena myndigheten till den andra utan att någondera bär huvudansvaret,
och den enskilde har svårt att finna sig till rätta och blir därigenom avskräckt
från att använda sig av institutet.
Sedan lagen skrevs, har en hela landet omfattande egnahemsstyrelse tillkommit,
som kunde tänkas övertaga länsstyrelsernas befogenheter. Bäst
vöre utan tvivel, att domänstyrelsen själv toge hand örn de uppgifter, som
nu ligga under länsstyrelsen, en anordning som dessutom torde komma att
förbilliga förfarandet; det gäller ju alltsammans statens egendom. Själva
aborättsinstitutet torde vara värt ytterligare omprövning. Lagen har dessutom
alltid ansetts ganska svårfattlig och invecklad. En revision och förenkling
av densamma .skulle säkerligen i hög grad vidga möjligheterna för
åborättens användande.
Bihang till riksdagens protokoll 1944. 9 sami. 2 avd. Nr 62.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden från domänstyrelsen och egnahemsstyrelsen.
Dessa yttranden finnas såsom bilagor fogade till detta utlåtande.
Huvudgrunderna i lagen den 4 juni 1926 om upplåtelse under åborätt av
viss jord äro följande.
För bildande av jordbruksfastighet kan jord, som tillhör kronan och som
ej innehaves med stadgad åborätt — d. v. s. åborätt enligt äldre stadganden
(»gammal åborätt») — eller är för visst statsändamål anslagen, enligt de i
lagen givna bestämmelserna upplåtas mot avgäld under ärftlig och förytterlig
besittningsrätt för obegränsad tid. Vad som finnes föreskrivet om stadgad
åborätt eller annan ständig besittningsrätt skall icke äga tillämpning å
åborätt enligt ifrågavarande lag. Sedan i vederbörlig ordning bestämmelse
meddelats om jords upplåtande under sådan åborätt, tillkommer det länsstyrelsen
att träffa avtal örn jordens upplåtande till åbo samt att hava tillsyn
över upplåten jord. Sedan åborätt upplåtits, skall byggnad, stängsel eller
annan för stadigvarande bruk avsedd anläggning, som finnes å fastigheten,
såsom tillbehör hänföras till åborätten. Fastigheten skall på åbons bekostnad
vara försedd med för jordbruket nödiga byggnader; vid lägenhetens
första upplåtande från kronan bär åbo således att lösa därå befintliga byggnader,
i den mån de äro nödiga för jordbrukets behov.
Till åbo må antagas allenast svensk medborgare, som råder över sig och
sin egendom. I vissa fall — såsom då åborätten förvärvats av nära anförvant
till den förutvarande åbon — kan förvärvaren bliva antagen till åbo
utan hinder av omyndighet. Har åborätten övergått till åbons make eller
annan honom närstående person, äger länsstyrelsen ej vägra att godtaga
denne såsom åbo, med mindre han finnes vara därtill uppenbart olämplig
eller hans antagande eljest skulle vara oförenligt med det ändamål, för vilket
åborätten upplåtits. Överlåtelse av åborätt skall ske skriftligen och i den
ordning för övrigt som gäller för köp av fast egendom. Den som annorledes
än genom upplåtelse åtkommit åborätt har att inom viss tid hos länsstyrelsen
söka att bliva antagen till åbo. Försummas sådan ansökan och
uraktlåter förvärvaren trots vitesföreläggande att fullgöra dylikt åliggande,
äger länsstyrelsen förordna, att åborätten med tillbehör skall säljas å
offentlig auktion, örn sökande ej är behörig att antagas till åbo, skall länsstyrelsen
giva honom lämpligt rådrum att överlåta åborätten till annan.
Försittes sålunda förelagd tid eller kan den, till vilken åborätten överlåtits,
ej antagas till åbo, skall åborätten likaledes säljas å offentlig auktion.
Åbo har skyldighet bland annat — utom att hava fastigheten försedd med
nödiga byggnader — att, där ej länsstyrelsen medgiver undantag, vara bosatt
å fastigheten och bruka denna som en enhet för sig, ävensom att städse hålla
fastigheten i gott stånd och hava byggnaderna brandförsäkrade till fulla
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
3
värdet. I annan mån än från kronans sida medgivits äger åbon ej nyttja
fastighetens skog eller taga torv från torvmosse eller annorledes än för fastighetens
behov använda stenbrott, grustäkt eller dylikt. Vill kronan låta
anställa besiktning å fastigheten, är åbon pliktig att, efter i god tid erhållen
underrättelse, lämna tillträde därtill. Därest åbon åsidosätter sina skyldigheter
och vad han låtit komma sig till last icke är av ringa betydenhet, är
åborätten förverkad och kronan berättigad att efter uppsägning skilja åbon
från åborätten, vilken därefter skall säljas å offentlig auktion.
För åborätten skall erläggas avgäld. Denna som i regel bestämmes för
tjugo år i sänder, fastställes i naturaprodukter men utgår i penningar efter
senast bestämda medelmarkegångspris. Avgäldens bestämmande sker efter
uppskattning av den behållna avkastning, som under medelgoda år erhålles
av fastigheten, därest den brukas på sätt, som bäst överensstämmer med
dess läge, storlek och beskaffenhet. Finnes vid bestämmandet av avgäld
för ny avgäldstid avkastningens värde hava ökats eller minskats, skall hänsyn
till den timade ändringen tagas blott i den mån det är uppenbart, att
den tillkommit utan åbos åtgärd eller vållande. I regel får avgälden ej höjas
med mera än tjugo procent av den för löpande avgäldstid bestämda avgälden.
Avgäld för ny avgäldstid fastställes av en för länet i dess helhet eller
viss del därav utsedd s. k. avgäldsnämnd.
Efter utgången av första avgäldstiden äger åbo, som fullgjort honom
åliggande skyldigheter, att inlösa fastigheten, där ej vid åborättens upplåtande
gjorts annat förbehåll. Ansökan om sådan inlösen göres hos länsstyrelsen.
Lösen för fastigheten bestämmes av avgäldsnämnden och skall sättas
till fastighetens värde med frånräknande av den förbättring, som vunnits
genom åbo.
Då åborätten övergått till ny innehavare, äger kronan att i viss ordning
återtaga fastigheten. Har åborätten förvärvats av nära anförvant till den
förutvarande åbon, kan återtagande dock ej ske, med mindre den nye
innehavaren icke kan godtagas såsom åbo. Vid återtagandet skall kronan
utgiva full lösen för åborätten med den jordförbättring, som vunnits genom
åbo, för byggnader och andra tillbehör till åborätten samt för utsäde och
gröda å fastigheten. För vissa fordringar äger kronan retentionsrätt i åbon
tillhöriga lösören och byggnader. Hos länsstyrelsen skall föras bok över
samtliga under åborätt upplåtna fastigheter inom länet. I boken skall beträffande
varje fastighet antecknas dess namn och beteckning i övrigt, åbons
namn, den årliga avgälden m. m.
Tillämpningsföreskrifter till åborättslagen äro upptagna i en kungörelse
den 17 december 1926 (nr 513). Vissa bestämmelser, som beröra åborättsupplåtelser,
återfinnas i förordningen den 6 juni 1929 (nr 176) angående försäljning
i vissa fall av kronoegendom m. m. samt kungörelsen samma dag
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
(nr 179) med tillämpningsföreskrifter till samma förordning. Åbos möjlighet
att erhålla egnahemslån äro reglerade i kungörelsen den 7 juni 1940
(nr 589) angående den statliga egnahemsverksamlieten.
Den nu gällande åborättslagen överensstämmer i huvudsak med det förslag
till lag, som förelädes 1926 års riksdag genom proposition nr 22. Dock
må erinras, att detta förslag icke innehöll några bestämmelser om rätt för
åbo att inlösa fastigheten.
Det första förslaget till ifrågavarande lagstiftning framlades i ett den 11
november 1920 avgivet betänkande av den s. k. kronolägenhetskommissionen,
bestående av fem av chefen för jordbruksdepartementet enligt Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 10 juni 1912 tillkallade sakkunniga.
Sedan det av kronolägenhetskommissionen avgivna förslaget till »lag om
besittningsrätt för obegränsad tid till kronojord och annan publik jord»
omarbetats inom jordbruksdepartementet och erhållit den ändrade rubriken
»lag om åborätt» remitterades departementsförslaget genom Kungl. Maj:ts
beslut den 8 januari 1923 till lagrådet.
Från dåvarande departementschefens, statsrådet Linders’, anförande vid
remissen till lagrådet må här anföras följande yttrande rörande syftet med
den förevarande lagstiftningen och dennas huvudgrunder:
Under prövning av de anmärkningar mot äganderätten såsom ensam form
för upplåtelser av kronojord till egna hem eller småbruk samt de önskemål
beträffande en ny upplåtelseform, vilka sålunda och i övrigt framställts,
bär kronolägenhetskommissionen funnit sig icke kunna förorda äganderätten
såsom enda form för ifrågavarande jordupplåtelser samt föreslagit en
upplåtelseform, varigenom de anmärkta olägenheterna med det hittilsvarande
systemet ansetts kunna avlägsnas eller åtminstone i väsentlig grad modifieras.
Kommissionen har gjort gällande, att äganderätten fortfarande hade stor
betydelse som upplåtelseform, där vederbörande spekulanter själva föredroge
densamma vid sina jordförvärv samt omständigheterna från det allmännas
sida icke gjorde annan upplåtelseform önskvärd. Men där det sistnämnda
vore fallet och där kronans upplåtelser av jord till obemedlade och mindre
bemedlade skulle väsentligen främjas genom att någon köpeskilling för den
upplåtna jorden icke ifrågakomme, erfordrades enligt kommissionens mening
en upplåtelseform, som jämte förmånen av frihet från köpeskilling beredde
brukaren och hans efterkommande trygghet i besittning av den upplåtna
fastigheten med däri genom deras arbete och kostnader vunna förbättringar,
men tillika i erforderlig mån bevarade äganderätten hos kronan.
Sedan departementschefen framhållit, att kommissionens förslag, som avsåge
lagfästandet av en besittningsrätt för obegränsad tid till kronojord och
annan publik jord, sökt att åt berörda rättsinstitut giva den dubbla uppgiften
att skydda såväl jordägarens som brukarens intressen samt att detta kommit
till uttryck däri, att å ena sidan den föreslagna besittningsrätten vore ärftlig
och förytterlig, men att å andra sidan besittningsrättens övergång från en
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
5
innehavare till en annan, likasom naturligtvis även besittningsrättens utövning,
underkastats kontroll från kronans sida, yttrade departementschefen
vidare:
Bland huvudpunkterna av den föreslagna nya lagstiftningen faller främst
i ögonen det förhållandet, att vid de jordupplåtelser, som med tillämpning
av densamma skulle äga rum, av vederbörande tillträdare till jorden icke
kräves någon köpeskilling utan allenast en för jordens brukande årligen
utgående avgäld. Kommissionen framhåller, att detta innebär ett företräde
framför äganderätten, vilket icke kan nog uppskattas, då det ju gäller att
med ifrågavarande jordupplåtelser nå den fattigaste delen av vår lantbefolkning,
särskilt jordbruksarbetarna, som för visso icke tidigare levat under
sådana förhållanden att någon kapitalbesparing varit möjlig, och för vilken
även ett så ringa belopp som den tiondel av köpeskillingen, vilken enligt
gällande bestämmelser om betalningsvillkoren vid kronans egnahemsupplåtelser
alltid skall betalas kontant, kan vara betungande nog att gälda, i
synnerhet i betraktande av att ett visst kapital därutöver erfordras för byggnader
och inventarier.
Ett annat företräde bos besittningsrätten, sådan den blivit utformad i
kommissionens lagföi-slag, har kommissionen framhållit vara det, att besittningsrätten
icke kan göras till föremål för inteckning och att sålunda för
vederbörande småbrukare uteslutits den möjlighet till skuldsättning genom
den upplåtna lägenhetens intecknande, som förefinnes vid upplåtelser under
äganderätt. Härutinnan hava dock motsatta meningar gjorts gällande, såsom
ock vissa av de inkomna yttrandena över kommissionens betänkande
utvisa.
1 fråga örn besittningsrättens allmänna karaktär har framhållits, att den
omständigheten, att äganderätten till jorden är bibehållen åt kronan, uppenbarligen
innebär den fördelen för staten att, därest på grund av nytillkomna
eller ändrade faktiska förhållanden eller eljest den upplåtna jorden finnes
böra erhålla en annan användning, det kan åt kronan beredas möjlighet att
på ett enklare sätt än genom anlitande av expropriationsförfarande eller
eventuell förköpsrätt åter få disponera över jorden. Därvid bör emellertid
tillses, att en dylik möjlighet för kronan icke anordnas så, att den medför
ett osäkerhetstillstånd för besittningsrättshavaren.
Enligt min mening äro avsevärda fördelar förbundna med en upplåtelseform,
liknande den av kommissionen föreslagna. Ändå att någon köpeskilling
icke behöver erläggas, herodes tillfälle för den obemedlade att ägna sig
åt jordbruk under tryggade former. Fördelarna härav torde ligga i så öppen
dag, afl desamma ej behöva nu närmare utvecklas.
Samtidigt torde även den .största möjliga säkerhet vinnas för att den jord,
som av staten upplåtes, användes för det med upplåtelsen avsedda ändamål
och undandrages alt bliva föremål för obehörig spekulation i förvärvssyfte.
På sätt jag förut berört är den ifrågakomna besittningsrätten icke av beskaffenhet
alt kunna göras till föremål för inteckning. Detta förhållande har
från olika håll föranlett den anmärkningen, att besittningsrättshavaren härutinnan
skulle befinna sig i en sämre ställning jin en självägande, vilken
hade tillfälle alt vid förekommande penningbehov begagna sin fastighet som
kreditobjekt, samt att, även örn staten trädde hjälpande emellan genom lie
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
viljande av lån för byggnaders inlösen eller nyuppförande, besittningsrättshavaren
i allt fall skulle vara i behov av erforderliga penningmedel till inköp
av inventarier och utsäde m. m. För min del kan jag ej tillmäta den
framställda anmärkningen avgörande betydelse, lin självägande, som för
anskaffande av köpeskillingen för den inköpta fastigheten — jag kan för
tydligare jämförelses skidl förutsätta, att fastigheten vid förvärvet är obebyggd
— måste anlita lånevägen, torde icke kunna mot säkerhet av inteckning
erhålla lån i bankinrättning till större belopp än som motsvarar ungefär
två tredjedelar av köpeskillingen och är beträffande återstoden hänvisad
att söka uppbringa densamma annorledes, därvid väl borgen eller annan
rent personlig förbindelse främst kommer i fråga. Besittningsrättshavaren
åter är befriad från köpeskillings erläggande och blir givetvis härigenom i
tillfälle att använda hela den personliga kredit, varav han må vara i åtnjutande,
till anskaffande av erforderliga inventarier och utsäde för fastigheten.
— Vad angår kreditfrågan överhuvud taget är det emellertid av allra största
vikt, att denna blir ordnad på ett för besittningsrättshavarna så förmånligt
sätt som möjligt och särskilt att kontanta medel ställas till deras förfogande
för uppförande eller inlösen av nödiga byggnader.
Lagrådet framställde åtskilliga erinringar mot förslaget. Beträffande dessa
erinringar ävensom föredragande departementschefen, statsrådet Linders’, i
anledning därav gjorda uttalanden i propositionen till 1926 års riksdag,
får utskottet hänvisa till första lagutskottets utlåtande nr 9/1931, s. 6—10.
Vid 1926 års riksdag väcktes i anledning av berörda proposition åtskilliga
motioner. Samtliga utgingo från den uppfattningen, att åtgärder borde
vidtagas för underlättande av upplåtelser från kronans jord. I fråga om
den lämpligaste formen för dylika upplåtelser kommo emellertid olika meningar
till synes.
Första lagutskottet yttrade i utlåtande nr 25 bland annat:
I likhet med föredragande departementschefen anser utskottet, att den i
propositionen föreslagna upplåtelseformen erbjuder avsevärda fördelar.
Främst är härvid att märka, att vid förvärv av jord under denna upplåtelseform
icke kräves någon köpeskilling. Att denna omständighet är av
mycket stor betydelse lärer icke kunna förnekas. Därigenom möjliggöres
även för personer utan kapital att under betryggande former förvärva eget
jordbruk. Den nya upplåtelseformen synes därför ägnad att tillgodose
de obemedlades och mindre bemedlades intresse att uppnå en ekonomiskt
tryggare ställning. Detta syfte kan ej i samma grad vinnas genom försäljning,
även om staten medgiver förmånliga betalningsvillkor. Genom kravet
på köpeskilling uteslutas många personer från möjligheten att under äganderätt
grunda ett eget hem.
Mot den ifrågasatta åborätten har i flera av de väckta motionerna framhållits,
att åbon, som icke har möjlighet att i likhet med självägaren erhålla
inteckning, i följd därav skulle hava svårare än denne att anskaffa
de för uppsättande av jordbruk erforderliga medlen. Då emellertid köparen
av en fastighet i regel icke kan erhålla lån mot inteckning i fastigheten
till köpeskillingens hela belopp, torde åbon — som icke har någon
köpeskilling att betala — i förevarande hänseende ej befinna sig i sämre
ställning än självägaren. Fastmera torde åbon i motsats till köparen kunna
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
7
använda hela den personliga kredit, varöver han må förfoga, för övertagande
eller uppförande av byggnader och anskaffande av inventarier.
Märkas bör även, att enligt ett förslag till ändrad lydelse av vissa paragrafer
i de av riksdagen antagna allmänna villkor och bestämmelser för
statens egnahemslånerörelse, vilket förslag genom proposition nr 24 förelagts
innevarande riksdag, åbo under i huvudsak samma villkor, som
gälla för lån till annan egnahemsbyggare, skall kunna erhålla lån för uppförande
eller inlösen av byggnad å fastigheten. Enligt ett genom samma
proposition framlagt förslag till grunder för upplåtande från vissa kronoegendomar
av jordbrukslägenheter under åborätt m. m. skall åbo även
kunna erhålla anstånd med gäldande av köpeskilling för kronan tillhöriga
byggnader. Därest nämnda båda förslag vinna riksdagens bifall, torde
kreditfrågan bliva ordnad på ett för åborna förmånligt sätt.
Det nya rättsinstitutet synes även väl ägnat för tillvaratagande av samhällets
intresse. Vid användande av denna upplåtelseform vinnes säkerhet,
att den upplåtna jorden icke göres till föremål för spekulation eller användes
på sådant sätt, att det med upplåtelsen avsedda syftet förfelas. Därjämte
beredes möjlighet för samhället att i vissa fall under enklare former
än expropriation återtaga jorden och att i viss mån tillgodogöra sig därå
uppkommen värdestegring. I några av de väckta motionerna har visserligen
framhållits, att någon spekulation av betydenhet i egnahemsfastigheter
icke vore att befara, men denna uppfattning motsäges i viss mån av
en genom kronolägenhetskommissionen år 1913 verkställd undersökning.
Såsom skäl mot införande av den i propositionen ifrågasatta upplåtelseformen
har från flera håll gjorts gällande, att inom den jordbrukande befolkningen
äganderätten allmänt betraktades som den enda säkra formen
för jordinnehav och att i följd därav en besittningsrätt icke skulle kunna
vinna förtroende. Utskottet vill för sin del icke bestrida, att flerstädes
finnes en fast övertygelse rörande äganderättens företräde framför andra
upplåtelseformer. Förbises får emellertid icke, att ett stort antal jordbrukare
dock besitter annans jord under mindre förmånliga villkor än dem
åborätten kan bjuda, samt att det här gäller att bistå företrädesvis de medborgare,
som icke hava möjlighet att åtkomma jord under äganderätt. I
viss mån torde även, såsom departementschefen framhållit, uppfattningen
rörande äganderättens ovillkorliga företräde hava sin grund däri, att någon
annan form för upplåtelse av jordbrukslägenheter under betryggande villkor
hittills icke stått öppen. Märkas bör jämväl, att den nya upplåtelseformen
icke avser att utesluta upplåtelser under äganderätt, och att hinder
icke möter att med åborätten förena rätt för åbon att under vissa förutsättningar
förvärva äganderätt lill den av honom innehavda jorden.
I visst sammanhang med nu berörda synpunkter står även den anmärkningen,
att det framlagda lagförslaget innehåller så allvarliga inskränkningar
i åbons rätt, ali det kan befaras, att åborättsupplåtelser komma att
bliva föga eftersökta. Med anledning härav vill utskottet erinra, att tillgodoseendet
av samhällets intresse icke kan ske utan att åbons rätt i vissa
hänseenden begränsas. Såsom departementschefen framhållit, får strävan
att stärka åbons ställning icke drivas så långt, att viktiga allmänna intressen
bliva lidande. Det framlagda förslaget synes emellertid enligt utskottets
uppfattning på ett i huvudsak lämpligt sätt tillvarataga såväl kronans
sorn brukarens intressen. De begränsningar, som uppställts i fråga örn den
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
sistnämndes rätt att förfoga över fastigheten, torde i endast ringa mån
rubba hans känsla av trygghet och oberoende. Vad särskilt angår kronans
möjlighet att under vissa omständigheter återtaga fastigheten, är att märka,
att denna möjlighet reglerats på sådant sätt att den ej medför något intrång
i besittningsrätten för åbon och hans närmaste. Genom de stadganden,
som föreslagits rörande avgäldens bestämmande vid förnyad avgäldssättning,
synes även trygghet vinnas, att vid den periodiska omregleringen
av avgälden åbons intresse kommer att i erforderlig mån beaktas. Emellertid
har utskottet på vissa punkter ansett sig böra i förslaget föreslå ändringar,
ägnade att än mera stärka åbons ställning.
Sedan utskottet förklarat sig icke kunna tillstyrka ett motionsvis framfört
förslag att möjlighet skulle vinnas till inteckning i åborätten samt
föreslagit, att åbo under vissa villkor skulle kunna inlösa den av honom
innehavda jorden, hemställde utskottet, att riksdagen måtte antaga lagförslaget
med vissa ändringar. Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Redan vid 1928 års riksdag väcktes motion (11:369) om upphävande av
lagen. På hemställan av första lagutskottet (utlåtande nr 14) föranledde
emellertid motionen icke till någon riksdagens åtgärd.
Vid 1931 års riksdag yrkade herr Anderson i Storegården m. fl. i motionen
II: 195, att riksdagen ville besluta att åborättslagen skulle upphöra
att gälla från och med den 1 juli 1931.
Första lagutskottet anförde i utlåtande nr 9 i anledning av motionen
bl. a. följande.
Utvecklingen sedan åborättslagens tillkomst giver enligt utskottets förmenande
oförtydbart vid handen, att det hos den jordsökande allmänheten
icke förefinnes något intresse för förvärvande av jordbruk på de
betingelser, som äro knutna till åborättsinstitutet.---.
Att åborättslagen således hittills icke fatt någon praktisk tillämpning,
kan givetvis bero pa skilda omständigheter. Den meningen har framförts,
att resultatet skulle ha blivit ett annat, örn icke de sista årens konjunkturer
inom jordbruksnäringen medfört en allmän nedgång i efterfrågan på jordbruk.
Enligt en mening skulle trots detta åborättsinstitutet kunnat få den
avsedda användningen, örn utbud av åbolägenheter i större utsträckning
ägt rum och i samband därmed större ansträngningar gjorts för spridande
av kännedom om och intresse för denna upplåtelseform. Vidare kan det
tydligen tänkas, att allmänhetens ovillighet att förvärva jordbruk under
åborätt även haft sin grund i brister i åborättsinstitutets närmare utformning,
vilka skulle kunna genom lagändringar upphävas.
Bottnade det bristande intresset för åborättsinstitutet endast i nu anförda
omständigheter, skulle givetvis ett upphävande av denna lagstiftning icke
kunna förordas. Efter den vunna erfarenheten hyser utskottet emellertid
den uppfattningen, att varken bättre konjunkturer inom jordbruksnäringen,
spridande av kännedom örn åborätten eller partiella reformer i
själva institutet kan förläna åt detta något praktiskt värde.___
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
9
Förklaringen till att försöket med åborätten misslyckats ligger enligt
utskottets mening icke i ovan nämnda förhållanden utan väsentligen i den
svenska lantbefolkningens djupt rotade strävan efter att bliva ägare till den
brukade jorden. ---
Vad beträffar de statens intressen med hänsyn till jordens framtida användning,
som man genom ifrågavarande lagstiftning även velat tillgodose,
torde dessa icke i och för sig kunna motivera åborättsinstitutets bibehållande.
—
Ett upphävande av den så sent som 1926 genomförda lagstiftningen
örn åborätt kan visserligen förefalla som en med hänsyn till önskvärdheten
av stadga i lagstiftningen betänklig åtgärd. Emellertid torde valet icke stå
mellan lagstiftningens upphävande eller dess oförändrade bibehållande.
För allt vidare kretsar torde det numera vara uppenbart, att under alla
omständigheter en grundlig omarbetning av denna lagstiftning måste äga
rum, därest densamma skall kunna tjäna ett praktiskt syfte. Då utskottet
för sin del har en bestämd uppfattning, att en omarbetning måste för syftets
vinnande leda till att åborättsinstitutet bringas att så nära sammanfalla
med upplåtelsen under äganderätt, att skillnaden praktiskt sett bluen
namnfråga, tvekar utskottet icke att ansluta sig till tanken på ett upphävande
av hela lagstiftningen örn åborätt. Huruvida i samband därmed
ytterligare lättnader i betalningsvillkoren böra beredas dem, som med
äganderätt förvärva kronojord för egna hem, torde böra tagas under övervägande.
I synnerhet torde böra undersökas, huruvida icke det kapitalutlägg,
som vid köpet eller fastighetens tillträde erfordras, skulle kunna
ytterligare minskas eller möjligen helt bortfalla.
Utskottet hemställde därför, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag, innebärande upphävande av lagen den 4 juni 1926 om upplåtelse
under åborätt av viss jord oell i anledning därav utfärdade författningar.
Reservation anfördes av åtta av utskottets ledamöter, som ansågo att
utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:
!> ~ Det bör undersökas, huruvida man icke kan genomföra sådana
jämkningar i åborättsinstitutet att intresset för detta väckes. Även örn
allmänheten ofta föredrager att med äganderätt förvärva jord, kan utskottet
icke finna annat än att en form av tryggad besittningsrätt vid sidan
av försäljningsformen mäste hava ett praktiskt värde med hänsyn till dem.
som icke kunna anskaffa det vid inköp av fastigheter erforderliga kapitalet,
samt att staten med hänsyn till sina intressen kan lia anledning att
uppmuntra användningen av åborätten vid upplåtelse av kronojord. Örn
det verkligen är så, att de nuvarande villkoren vid förvärv av åborätt och
övriga bestämmelser angående åborätten göra denna mindre begärlig, bör
detta förhållande således närmast leda lill att söka införa förbättringar
i aborättslagstilIningen I varje fall böra möjligheterna härtill grundligt
undersökas, innan man skrider till en så enastående åtgärd som upphävande
av hela lagstiftningen, sedan denna varit i kraft endast något över
tyra år.
Utskottet är nu icke berett att närmare anvisa de vägar, som böra begagnas
lör vinnade av ett ökat intresse för åborätten. Dock torde särskild
uppmärksamhet böra ägnas kreditfrågan, i synnerhet med hänsyn till möj
IIilning
till riksdagens protokoll 1944. 9 sami. 2 aud. Nr 62.
2
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
Utskottet.
ligheterna att erhålla de för byggnader och inventarier erforderliga medlen,
ävensom övervägas frågan om inlösningsrättens utvidgande. Utskottet
håller icke för osannolikt att även i andra avseenden sådana jämkningar
i åborättsinstitutet kunna genomföras, att detta skulle mötas med intresse
från allmänhetens sida. Det saknas icke erfarenhet från andra lagstiftningsområden,
vilka giva stöd åt ett sådant antagande. Härvidlag må, örn
än förhållandena icke äro fullt likartade, erinras, att den s. k. ensittarlagen
till en början hade mycket ringa tillämpning men senare, efter vidtagna
utvidgningar, fått en mycket stor praktisk betydelse. En sådan utveckling
i fråga om åborätten är givetvis dock i avsevärd mån beroende även på
de bemödanden, som från det allmännas sida göras för att bringa lagstittningen
i tillämpning. En utredning i frågan bör således jämväl omfatta
möjligheten för ett ökat utbud av åbolägenheter och sättet för utbuden.
På grund av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa, att
riksdagen, med avslag å förevarande motion, måtte i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla, att Kungl. Majit ville skyndsamt låta verkställa utredning,
huruvida sådana ändringar kunna genomföras i lagen den 4 juni 1926
om upplåtelse under åborätt av viss jord och i anledning därav utfärdade
författningar, att åborätten kan komma till ökad tillämpning, ävensom för
riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan giva anledning.»
Riksdagen beslöt med avslag å utskottets hemställan, att motionen icke
skulle föranleda till någon riksdagens åtgärd. Proposition vägrades å det
yrkande som framförts i reservationen.
Beträffande den omfattning åborättsinstitutet erhållit i praktiken må
hänvisas till domänstyrelsens över motionen avgivna remissyttrande.
Den år 1926 tillkomna lagen om upplåtelse under åborätt av viss
jord bar erhållit en mycket ringa praktisk tillämpning. Vilka orsakerna
därtill äro torde vara svårt att med bestämdhet angiva. Ofta har anförts,
att förklaringen främst är att söka i den svenska lantbefolkningens djupt
rotade strävan att bliva ägare till den brukade jorden. Även örn allmänheten
ofta föredrager att förvärva jord med äganderätt, synes det dock
icke kunna bestridas, att en form av tryggad besittningsrätt till kronojord
vid sidan av försäljningsformen kan ha ett praktiskt värde såväl
med hänsyn till den, som icke kan anskaffa det för inköp av jord erforderliga
kapitalet, som med hänsyn till kronans intresse, att äganderätten
till jorden ej frånhändes kronan. Under sådana förhållanden bör enligt
utskottets mening undersökas, örn icke möjligheter stå till buds att väcka
intresset för åborätten. Främst kommer härvid ifråga, huruvida sådana
resultat kunna ernås genom ändringar i de författningsbestämmelser, som
gälla beträffande åborätten.
Domänstyrelsen har tillsyn över huvuddelen av kronans jord, däribland
den under åborätt upplåtna jorden. Enligt åborättslagen är däremot länsstyrelsen
den myndighet, med vilken åbo har att skaffa i frågor, som
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
11
angå åborätten. För erhållande av egnahemslån har åbon att vända sig
i första hand till egnahemsnämnden. Såsom egnahemsstyrelsen anfört
framstår möjligen länsstyrelsen som en relativt främmande myndighet
för den kategori jordsökande, varom här är fråga. På grund härav och
för åstadkommande av förenkling i förhållandet mellan kronan och åbon
kan det ifrågasättas, huruvida det icke vöre lämpligt att överflytta länsstyrelsernas
uppgifter enligt lagen till egnahemsmyndigheterna. I detta
sammanhang bör framhållas, att egnahemsstyrelsen icke fanns vid lagens
tillkomst. Det synes icke heller osannolikt, att sådana jämkningar av
åborättsinstitutet skulle kunna vidtagas, att denna upplåtelseform skulle
mötas med intresse från allmänhetens sida. Vidare bör måhända prövas,
huruvida icke ett ökat utbud av åbolägenheter kan äga rum. I övrigt vill
utskottet framhålla, att såsom motionärerna anfört bestämmelserna angående
åborätt äro invecklade och omständliga. En förenkling av bestämmelserna
kanske redan i och för sig skulle leda till att antalet spekulanter
på åborätt ökas.
Utskottet anser sålunda, att det bör prövas, huruvida sådana ändringar
kunna göras i bestämmelserna om åborätt, att institutet må vinna ökad
utbredning. I samband därmed torde även böra undersökas, huruvida icke
åtgärder böra vidtagas för att sprida kännedomen om åborätten och dess
närmare innebörd.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning angående
möjligheten att vidtaga sådana ändringar i lagen om upplåtelse
under åborätt av viss jord ävensom i de bestämmelser
om åborätt, som återfinnas i andra författningar,
att åborättsinstitutet må kunna erhålla ökad användning,
samt om framläggande för riksdagen av de förslag, vartill
utredningen kan föranleda.
Stockholm den 15 juni 1944.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Linder*, Wistrand, Mannerskantz, Roos,
Sten, Hallagård och Nils Elowsson;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Pettersson i Hällbacken,
Ryberg*, Hermansson*, von Seth*, Larsson i Östersund*, Johnsson i Kastanjegården
och Lundgren*.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Wistrand, Mannerskantz och von Seth.
Statens Reproduktionsanstalt, Stockholm 1944
1 6 0 4 4