Andra lagutskottets utlåtande nr 57.
1
Nr 57.
Ankom till riksdagens kansli den 8 juni 1944 kl. 11 fm.
Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i bestämmelserna
rörande arbets- och vilotid för automobilförare
i yrkesmässig trafik.
I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 210, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Helgesson m. fl.
hemställt, att riksdagen måtte för sin del besluta örn viss ändring av 28 §
2 mom. förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m.
Nämnda författningsrum har följande lydelse:
I sådant företag för yrkesmässig trafik, på vilket lagen om arbetstidens
begränsning icke är att tillämpa, skall beträffande förares arbets- och
vilotid iakttagas följande.
Förares arbetstid må under tjugufyra på varandra följande timmar
icke, där ej sådan särskild omständighet, som i 1 mom. sägs, annat påkallar,
överskrida elva timmar. Då tjänstgöring ej kan på annat sätt lämpligen
ordnas, må emellertid arbetstiden utsträckas till tretton timmar, därest
arbetstiden under en tidrymd av fyrtioåtta timmar ej överskrider sammanlagt
tjugutvå timmar.
I arbetstiden skall inräknas all den tid, föraren till följd av sin tjänstgöring
tillbringar å automobil, som brukas i trafiken, så ock tid, som av
honom användes för automobilens skötsel eller för på- eller avlastning
av gods, vilket befordras med automobilen, ävensom rast, som understiger
trettio minuter eller under vilken föraren icke äger frihet att avlägsna
sig från automobilen.
Föraren skall åtnjuta minst nio sammanhängande timmars vila under
varje tidrymd av tjugufyra timmar räknat från början av vilken tjänstgöring
som helst, därest ej sådan särskild omständighet, som i 1 mom.
sägs, annat påkallar. Denna vilotid må emellertid två gånger under varje
period av sju sammanhängande dygn minskas till lägst sju timmar.
Då synnerliga skäl därtill föranleda, äger biltrafiknämnden föreskriva
ytterligare begränsning av arbetstiden.
De i andra och fjärde styckena medgivna undantagen från den fastställda
arbets- respektive vilotiden, där »sådan särskild omständighet, som
i 1 mom. sägs, annat påkallar», avse fall då olyckshändelse eller annan dylik
särskild omständighet, som ej kunnat förutses, föranleder förlängning av
arbetstiden eller förkortning av vilotiden.
Bihang till riksdagens protokoll 1944. 9 samt. 2 avd. Nr 57.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 57.
Motionärerna ha ansett, att förevarande bestämmelser om arbets- och
vilotid borde gälla även beträffande företag, på vilka lagen om arbetstidens
begränsning är tillämplig, och därför hemställt, att författningsrummets
första stycke måtte erhålla följande ändrade lydelse:
I företag för yrkesmässig trafik skall beträffande förares arbetsoch
vilotid iakttagas följande.
I fråga örn motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa till
motionen.
Allmänna arbetstidslagen äger tillämpning å rörelse, vari i regel användas
flera än fyra arbetare. Den ordinarie arbetstiden enligt denna lag är
som bekant kortare än den i förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik
stadgade maximiarbetstiden. Arbetsgivare, som driver yrkesmässig
automobiltrafik och däri sysselsätter flera än fyra arbetare, kan
emellertid i viss utsträckning med tillämpning av bestämmelserna i allmänna
arbetstidslagen om övertidsarbete använda bilförare till arbete
under längre tid än 11 timmar för dygn. Då allmänna arbetstidslagen ej
innehåller någon bestämmelse om arbetstidens maximering för 24 på varandra
följande timmar, kan enligt nämnda lag arbetstiden under två på
varandra följande dygn förläggas så att den, även om övertidsarbete ej
uttages, kommer att överstiga 11 timmar under en 24-timmarsperiod.
Någon föreskrift örn viss minsta sammanhängande vilotid finnes ej i allmänna
arbetstidslagen.
Specialbestämmelserna om arbetstid för förare av bil i yrkesmässig
trafik ha införts huvudsakligen för att minska den fara för trafiksäkerheten
som är förenad med förares överansträngning.
Sådana bestämmelser funnos även före tillkomsten av 1940 års förordning
angående yrkesmässig automobiltrafik. I 1930 års motorfordonsförordning
stadgades (27 § 2 morn.), att i trafiktillstånd skulle föreskrivas,
att i trafiken tjänstgörande förares arbetstid i regel icke finge under 24
på varandra följande timmar överskrida 13 timmar, raster däri inbegripna,
dock att tillståndsmyndigheten ägde stadga ytterligare begränsning av
arbetstiden. Förarbetena till detta stadgande (SOU 1929: 16 s. 211—217,
propositionen 1930: 121 s. 94—96, andra lagutskottets utlåtande 1930: 34
s. 103—105) innehålla ingenting som kan giva vid handen, att stadgandet
ej skulle gälla beträffande företag på vilket allmänna arbetstidslagen är
tillämplig.
Genom en den 14 juni 1933 företagen ändring i motorfordonsförordningen
infördes en direkt bestämmelse (27 § 7 mom.) att i yrkesmässig
trafik tjänstgörande förares arbetstid under 24 på varandra följande timmar
ej finge överskrida 12 timmar. Myndighet, som hade att meddela
Andra lagutskottets utlåtande nr 57.
3
trafiktillstånd, ägde föreskriva ytterligare begränsning. Dessutom lämnades
vissa föreskrifter om vilken tid som skulle inräknas i arbetstiden. Ej
heller i förarbetena till den sålunda ändrade bestämmelsen (se propositionen
1933: 193 s. 60—65) gives någon antydan om att bestämmelsen
icke skulle gälla beträffande företag på vilket allmänna arbetstidslagen
är tillämplig.
I 1932 års trafikutrednings förslag (SOU 1935: 12) till förordning angående
allmän automobiltrafik upptogs i § 35 ett stadgande örn arbetstid,
i huvudsak överensstämmande med 1933 års bestämmelser, Paragrafen
skulle emellertid enligt sin ordalydelse gälla endast företag, »pä vilka lagen
om arbetstidens begränsning icke är att tillämpa». Detta tillägg avsåg —
enligt de sakkunnigas uttalande (sid. 202) — »att utmärka, att, på sätt
redan tidigare varit fallet, förevarande bestämmelser gälla subsidiärt i förhållande
till arbetstidslagens föreskrifter».
I propositionen nr 161 till 1936 års riksdag, genom vilken framladés
förslag till förordning angående yrkesmässig trafik med automobil, grundat
bl. a. på förenämnda sakkunnigförslag, yttrade (s. 79) föredragande departementschefen,
att en större överensstämmelse mellan de företag, som
folie under eller utom arbetstidslagen, syntes önskvärd i förevarande hänseende
för att icke alltför stora ojämnheter i konkurrensförutsättningarna
dem emellan skulle föreligga, och att även av sociala skäl en begränsning
av maximitiden syntes påkallad. Departementschefen hade därför vid
granskning av förslaget ansett maximitiden böra sänkas från 12 till 10
timmar. — Ifrågavarande paragraf (§ 35) i propositionen avfattades i övrigt
i nära anslutning till utredningens förslag. Den skulle sålunda vara
tillämplig å »företag för yrkesmässig trafik, på vilka lagen om arbetstidens
begränsning icke är att tillämpa».
I två motioner vid 1936 års riksdag (I: 338 och II: 679) riktades anmärkningar
mot att bestämmelserna om arbetstid begränsats till att avse företag,
som ej folie under allmänna arbetstidslagen.
På hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr 54) beslöt riksdagen
anmäla, att riksdagen funnit det genom propositionen framlagda författningsförslaget
icke böra läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Frågan
om arbetstiden för bilförare upptogs icke till behandling i utskottets utlåtande.
Den nu gällande förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik
har utarbetats på grundval av ett av 1936 års trafikutredning avgivet förslag
(SOU 1938: 59). Bestämmelser om förares arbetstid upptogos i förslagets
28 §. Denna avsågs skola vara tillämplig även å företag, som
falla under allmänna arbetstidslagen. Härom yttrade utredningen:
Lagen örn arbetstidens begränsning har mycket ringa tillämpning inom
den yrkesmässiga trafiken, örn man bortser från omnibustrafiken. Denna
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 57.
lag avser nämligen endast företag med flera än fyra arbetare och gäller
ej arbetsgivaren eller dennes familj. I detta sammanhang bör erinras om
att trafikutövarna i mycket stor utsträckning själva föra sina bilar.
Det föreslagna stadgandet avser liksom gällande föreskrift alla, som föra
bil i yrkesmässig trafik, vare sig de äro anställda eller trafikutövare. I den
mån åttatimmarslagen över huvud taget är tillämplig å ett trafikföretag,
skall den gälla i den mån den innefattar strängare föreskrifter än förevarande
paragraf. Omvänt får ifrågavarande bestämmelse komplettera åttatimmarslagen
i den mån den innefattar mera vittgående föreskrifter.
Motiven för denna paragraf och för den allmänna arbetstidslagen äro i
viss mån olika. Lagen är betingad av sociala hänsyn, under det att paragrafen
åtminstone huvudsakligen motiverats med trafiksäkerhetssynpunkter.
Detta är orsaken till att paragrafen förlänats en mera generell giltighet och
undantagslöst skall lända till efterrättelse för alla förare.
I syfte att möjliggöra en smidig anpassning av arbetstidsbestämmelserna
till de föreliggande förhållandena upptog utredningen i sitt förslag en
bestämmelse av innehåll, att biltrafiknämnden ägde, då synnerliga skäl
därtill föranledde, i erforderlig omfattning föreskriva ytterligare begränsning
eller utvidgning av arbetstiden samt jämväl i övrigt medgiva avvikelse
från vad i paragrafen vore stadgat. Utredningen hade genom att förlägga
beslutanderätten centralt försökt skapa garantier för en enhetlig och tillfredsställande
rättstillämpning. Biltrafiknämnden hade sålunda i nu förevarande
hänseenden erhållit i viss mån samma funktion som arbetsrådet
enligt arbetstidslagen.
I den proposition (1940: 115), varigenom riksdagens yttrande inhämtades
över det förslag till förordning angående yrkesmässig automobiltrafik,
som sedermera föranledde lagstiftning, gjorde föredragande departementschefen
ej någon erinran mot 1936 års trafikutrednings förslag,
att bestämmelserna om förares arbetstid skulle avse alla förare, alltså även
i företag som folie under allmänna arbetstidslagen. Däremot ansåg departementschefen,
att biltrafiknämnden icke borde tilläggas befogenhet att
besluta om utvidgning av arbetstiden; därest sådan utvidgning ansåges erforderlig,
borde tillstånd därtill sökas i form av dispens hos Kungl. Majit.
I enlighet härmed innehöll det genom propositionen framlagda författningsförslaget
ej någon föreskrift om att bestämmelserna örn bilförares
arbetstid (28 §) skulle vara begränsade att avse företag som ej folio under
allmänna arbetstidslagen. Beträffande möjligheten till avvikelse från arbetstidsbestämmelserna
föreslogs, att biltrafiknämnden skulle äga att, då synnerliga
skäl därtill föranledde, i erforderlig omfattning föreskriva ytterligare
begränsning av arbetstiden samt jämväl i övrigt medgiva avvikelse
från bestämmelserna.
I sitt utlåtande (nr 27) i anledning av propositionen gjorde andra lagutskottet
ej någon erinran mot de av Kungl. Majit föreslagna bestämmelserna
i denna del. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
Andra lagutskottets utlåtande nr 57.
5
över motionen ha på begäran av utskottet yttranden avgivits av arbetsrådet,
statens biltrafiknämnd, Sveriges trafikbilägares riksorganisation och
Svenska transportarbetareförbundet. Yttrandena finnas såsom bilagor fogade
vid detta utlåtande.
Biltrafiknämnden har, såsom framgår av dess yttrande, vid detta fogat
vissa av nämnden infordrade yttranden. I de av Sveriges trafikbilågares
riksorganisation, Svenska droskbilägarförbundet och Biltrafikens arbetsgivarförbund
sålunda avgivna yttrandena anläggas samma synpunkter som
i det från förstnämnda organisation till utskottet inkomna yttrandet.
Svenska transportarbetareförbundet åberopar sitt till utskottet avgivna yttrande.
Svenska järnvägsföreningen förklarar sig ha svårt att förstå, att ändringar
på ifrågavarande område skola vara påkallade, varför motionen
avstyrkes. Enligt föreningens mening måste nämligen tillfredsställande
garantier mot missbruk vid de större företagen redan vara för handen dels
genom de restriktioner, som allmänna arbetstidslagen stadgar, och dels
genom att de på förevarande område starka personalorganisationerna
övervakade, att orimligheter i tjänstgöringshänseende ej förekomme. Skulle
bifall till motionen komma i fråga, syntes det föreningen angeläget, att
undantag gjordes för fall, då vederbörande huvudorganisationer annorledes
överenskomme.
Svenska lokaltrafikföreningen yttrar:
Alla rimligen ifrågakommande åtgärder till förbättrande av här berörda
arbetsförhållanden böra givetvis vidtagas och ur säkerhetssynpunkt kan
icke någon berättigad invändning göras mot motionen. Även om föreningen
sålunda vill understryka de av motionärerna anförda synpunkterna, bör
man emellertid icke underlåta att väga fördelarna mot uppkommande
nackdelar. I förevarande fall torde särskilt de ekonomiska konsekvenserna
noga beaktas. Dessa innebära bl. a. att förarpersonalen vid genomförandet
av de föreslagna bestämmelserna icke kan utnyttjas på ett fullt
rationellt sätt.
Den speciella verksamhet, varom här är fråga, är i vad angår föreningens
medlemmar till sin natur sådan, att den icke kan utövas vid vilken tid på
dygnet som helst. Vid trafik inom och i närheten av städer och större
samhällen når sålunda trafikens omfattning sin höjdpunkt dels på morgonen
innan folk normalt börjat sitt arbete, dels på eftermiddagen efter
arbetets slut. Skillnaden mellan denna högtrafik och trafiken under dagens
övriga timmar kan vara relativt betydande och på vissa busslinjer i Stockholm
var t. ex. före kriget antalet trafikvagnar ända till 3 å 4 gånger
det normala. Under nu rådande förhållanden inom buss- och trådbussdriften
har denna proportion ytterligare ökats så att i dag under högtrafiken
mer än sex gånger så många vagnar gå i trafik som under normaltrafiken.
Men variationerna hänföra sig icke endast till trafikdygnet utan återspeglas
även under veckan. Sålunda är trafiken på söndagens eftermiddag
och kväll avsevärt större än under dagens första del och vidare trafiken
c>
Andra lagutskottets utlåtande nr 57.
på lördagseftermiddagarna betydligt mera utsträckt än under de övriga
vardagarnas eftermiddag.
Alla dessa variationer under dygnet och under veckan göra att trafikföretagen
ofta lia svårt att utan en för förarpersonalen icke önskvärd uppdelning
av tjänstgöringstiden utnyttja den enligt arbetstidslagen och i avtal
fastställda tjänstgöringstiden.
Bestämmelsen att en förares arbetstid under 24 på varandra följande
timmar icke må överskrida 11 timmar — eller 13 timmar, då tjänstgöringen
ej på annat sätt kan lämpligen ordnas — kommer att medföra
svårigheter att vid speciella trafiktillfällen låta förare tjänstgöra på s. k.
dubbla tjänster. Dylika trafiktillfällen avse i första hand lördagar och
helgdagsaftnar, då högtrafiken som ovan nämnts i allmänhet sträcker sig
över en betydligt längre tidrymd än under övriga vardagar, varvid samma
förare i undantagsfall kan få köra både ett morgonpass och ett kvällspass
på samma dag. En dylik åtgärd, som under normala tider hör till undantagen,
måste som en följd av inkallelser, sjukdom och andra exceptionella
orsaker då och då tillgripas under nu rådande förhållanden. Att för sådana
tillfällen hålla erforderlig reservpersonal torde icke vara genomförbart,
då denna personal icke skulle kunna helt utnyttjas. Möjligheter att i undantagsfall
tillgripa dubbla tjänster måste sålunda enligt föreningens mening
finnas, enär i motsatt fall en alltför stor personalstyrka måste hållas
tillgänglig med därav ökade kostnader.
Även bestämmelsen om 9 timmars sammanhängande vila — eller 7 timmars
två gånger under sju på varandra följande dygn -— kommer att
innebära vissa organisatoriska svårigheter och ekonomiska konsekvenser,
särskilt för de större busstrafikföretagen. Enär som ovan framhållits söndagstrafiken
är störst på eftermiddagen och kvällen måste understundom
vissa förare, som normalt skulle ha tjänstgjort på morgonen, i stället göra
detta på kvällen, varefter de påföljande dag enligt sin tjänst åter skola tjänstgöra
på morgonpass. Härvid kommer vilotiden ibland att understiga 7
timmar, eftersom kvällstjänsten slutar mellan kl. 24 och 1 och morgonpasset
börjar mellan kl. 5 och 8. I möjligaste mån ordnas dock tjänstgöringen
så att vilan blir den längsta tänkbara. Skulle bestämmelsen örn
9 resp. 7 timmars vila sålunda genomföras, innebär detta, att en förare,
som genom passbyte tjänstgjort på söndagskvällen icke kan återgå till
morgontjänsten, varigenom hela den cirkulerande tjänstgöringsgruppen
kommer att hrytas. Därtill kommer att bestämmelsen medför svårigheter
för en förare att erhålla tjänstebyte med annan förare, när han av t. ex.
personliga skäl önskar få ändring till stånd. För att möjliggöra ett uppfyllande
av vilotidshestämmelsen tvingas därför trafikföretagen hålla extrapersonal
även för ovanberörda tillfällen.
De ifrågasatta bestämmelserna med avseende på arbets- och vilotiden för
bussförare komma sålunda som en följd av ett försämrat utnyttjande av
förarpersonalen alt innebära en ökad ekonomisk belastning av trafikföretagen,
genom att extrapersonal måste hållas tillgänglig. På grund härav
är det ofrånkomligt att de ökade omkostnaderna för personal komma att
återverka även på räntabiliteten. I mer eller mindre grad tvingas företagen
då att begära kompensation genom vissa justeringar av taxorna
uppåt, något som i dagens läge väl bör undvikas.
Det torde kunna ifrågasättas, örn icke på andra sätt än genom ändrade
lagbestämmelser de åsyftade förbättringarna i bussföramas arbets- och
Andra lagutskottets utlåtande nr 5?.
7
vilotider kunna erhållas. Normala tider böra dock under alla förhållanden
avvaktas. Enligt föreningens åsikt är det lämpligt att i kollektivavtalen
bestämmelser intagas i dylik riktning, dock icke med kategorisk innebörd,
utan möjligheter skola fortfarande förefinnas att vid t. ex. inkallelser, sjukdom
och välmotiverade önskemål örn tjänstebyten i undantagsfall frångå
bestämmelserna.
Under hänvisning till vad ovan anförts får föreningen, som väl inser
det ur säkerhetssynpunkt berättigade i kraven på i viss mån ändrade tjänstgöringsförhållanden
för bussförare, yrka avslag på förevarande motion,
men samtidigt föreslå, att genom biltrafiknämndens försorg — när normala
tider åter inträtt inom bussrörelsen — vägledande anvisningar i här
föreslagen riktning utfärdas. Vid exceptionella tillfällen böra dock trafikföretagen
äga rätt frångå vad härutinnan kan komma att stipuleras.
Överståthållarämbetet anför bl. a.:
Även om de större trafikföretagen med flera än fyra anställda, vilkas
förare icke inbegripas under yrkesmässiga trafikförordningens arbetstidsbestämmelser,
som regel icke torde använda förare till arbete i större
utsträckning än vad som är medgivet enligt förordningen, torde fall säkerligen
ej saknas, där förarna med stöd av arbetstidslagens undantagsbestämmelser
utnyttjas långt över gränsen för vad förordningen skulle tillåta,
därest dennas föreskrifter härutinnan vöre tillämpliga. Ofta äro torania
själva intresserade av ökad tjänstgöring med hänsyn till utgående övertidsersättning.
Då förordningens föreskrifter, som ovan framhållits, huvudsakligen
tjäna trafiksäkerhetens intresse och det ur trafiksäkerhetssynpunkt
kan medföra vådor att undantaga en stor grupp av förare från
trafikförordningens strängare föreskrifter om arbetstid och vila, finner
Överståthållarämbetet sig böra tillstyrka, att förordningens bestämmelser
härutinnan utsträckas att i enlighet med motionärernas förslag gälla samtliga
förare i yrkesmässig trafik. Den enhetlighet, som härigenom skulle
vinnas beträffande samtliga i yrkesmässig trafik tjänstgörande förare,
måste även ur andra synpunkter anses vara en fördel.
Huruvida genomförandet av den av motionärerna föreslagna lagändringen
skulle komma att medföra svårigheter för de större trafikföretagen
— särskilt omnibusbolagen — dels i vad avser upprätthållandet av trafiken
i erforderlig utsträckning och dels med hänsyn till det förhållandet att
genomförandet av den föreslagna lagändringen skulle medföra att olika
lagbestämmelser beträffande arbetstiden bleve gällande för bilförarna och
övrig trafikpersonal, äger Överståthållarämbetet för närvarande ej möjlighet
att bedöma. — Emellertid finner sig ämbetet böra i anslutning härtill
fästa uppmärksamheten på att trafikförordningens föreskrifter örn förares
arbetstid för närvarande gälla för den av järnvägsstyrelsen i synnerligen
stor omfattning över hela landet bedrivna yrkesmässiga biltrafiken, i vilken
förarna äro anställda genom kollektivavtal.
Från Aktiebolaget Stockholms spårvägar har dock under hand uppgivits,
att bolaget vid beräknade större tillfälliga trafikrusningar tvingas anlita
bussförarna under arbetstid utöver vad förordningen örn yrkesmässig trafik
skulle tillåta, därest denna varit tillämplig för bolagets vidkommande. För
att möjliggöra en utökad arbetstid för sådana speciella tillfällen vill Överståthållarämbetet,
därest motionen vinner bifall, förorda att i 28 § 2 mom.
förordningen örn yrkesmässig trafik införes en föreskrift örn möjlighet att
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 57.
åtminstone för särskilda fall erhålla dispens från bestämmelserna om arbetstid
med rätt att utsträcka arbetstiden inom skäliga gränser. Denna
dispensrätt synes böra tilldelas biltrafiknämnden, som enligt nu gällande
bestämmelser äger att föreskriva ytterligare begränsning av i paragrafen
stadgad arbets- och vilotid.
Överståthållarämbetet finner sig slutligen böra framhålla att ett eventuellt
införande av den föreslagna utvidgningen av trafikförordningens
föreskrifter om arbetstid även torde nödvändiggöra en sådan ändring av
allmänna arbetstidslagen att från densammas tillämplighetsområde undantages
arbete såsom förare i yrkesmäsig trafik. Det torde nämligen i praktiken
icke vara görligt att begagna båda författningarna vid sidan av
varandra. En dylik lagändring kommer bland annat att medföra att yrkesinspektionen,
som enligt arbetstidslagen har att utöva tillsyn över
dennas efterlevnad, kommer att helt avkopplas från den av det allmänna
utövade tillsynen över bilförares arbetstid. Någon fara för en ökning av
överträdelserna mot arbetstidsbestämmelsema torde detta emellertid icke
behöva innebära.
Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker den i motionen föreslagna författningsändringen
och anför som skäl härför, att densamma synes ägnad
att bidraga till ökad trafiksäkerhet.
Länsstyrelsen i Malmöhus län förklarar, att de såsom grund för motionen
åberopade synpunkterna i varje fall icke för närvarande torde äga större
aktualitet inom länet. Emellertid hade det tidigare, enligt vad länsstyrelsen
erfarit, exempelvis beträffande de s. k. långtraderna visat sig, att det
rentav med en viss regelbundenhet förekommit längre arbetstid för bilförarna
än den som angivits i här förevarande bestämmelser. Dylika företeelser
måste ur trafiksäkerhetssynpunkt anses vara otillfredsställande.
Länsstyrelsen funne fördenskull ett genomförande av den i motionen föreslagna
författningsändringen önskvärd.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser det principiellt riktigast,
att säkerhetsbestämmelserna äro lika, vare sig företagen äro av större eller
mindre storleksgrad. I vad mån verkligt behov gjort sig gällande av en
sådan författningsändring som motionärerna föreslagit, kunde emellertid
icke klart utläsas av motionen. Ej heller innehölle denna någon utredning
angående verkningarna av en dylik ändring. I varje fall syntes kunna
antagas, att frågan ägde mindre aktualitet under nu rådande restriktioner
beträffande bilväsendet, då åtminstone de långväga lastbilskörslorna praktiskt
taget bortfallit. Länsstyrelsen förmenade under dessa omständigheter,
att frågan om den föreslagna författningsändringen lämpligen borde anstå,
tills närmare utredning kunnat förebringas rörande dess behövlighet och
verkningarna av dess genomförande. Att en dylik utredning borde taga
sikte på normala trafikförhållanden, syntes länsstyrelsen uppenbart.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har intet att erinra mot den i motionen
föreslagna författningsändringen.
Andra lagutskottets utlåtande nr 57.
9
De i 28 § 2 mom. förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m. givna bestämmelserna örn arbets- och vilotiden
för förare av automobil i yrkesmässig trafik ha tillkommit huvudsakligen
för att minska den fara för trafiksäkerheten som är förenad med förares
överansträngning. Bestämmelserna äro emellertid icke tillämpliga beträffande
företag, som falla under allmänna arbetstidslagen. I ett sådant företag
kan automobilförare användas till arbete under längre tid per 24-timmarsperiod
än den i trafikförordningen medgivna och förarens arbetstid
förläggas så att han icke erhåller den i förordningen föreskrivna minsta
sammanhängande vilotiden.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen äro ifrågavarande
Bestämmelser i trafikförordningen såvitt angår undantaget beträffande
företag, som falla under allmänna arbetstidslagen, avfattade med frångående
av Kungl. Maj:ts av riksdagen tillstyrkta förslag i ämnet.
Fastän allmänna arbetstidslagen har förhållandevis ringa tillämpning inom
den yrkesmässiga automobiltrafiken och möjligheten att enligt lagen uttaga
längre arbetstid än den i trafikförordningen medgivna är relativt begränsad,
böra enligt utskottets mening trafikförordningens ur trafiksäkerhetssynpunkt
tillkomna bestämmelser om arbets- och vilotid i princip äga generell
giltighet. Det synes knappast vara tillfredsställande att föreskrifter, som
äro meddelade till skydd för liv och egendom, skola äga tillämpning endast
beträffande mindre företag. Såsom framhållits i de yttranden som avgivits
av arbetsrådet och statens biltrafiknämnd utgör den numera så gott som
allmänt genomförda gengasdriften av automobiler med därav följande risker
ur hälsosynpunkt för förarna ett särskilt skäl för att de i trafikförordningen
meddelade bestämmelserna örn arbets- och vilotid böra erhålla generell
giltighet.
Genom strängare föreskrifter rörande arbetstiden i större företag kunna,
i synnerhet under nuvarande förhållanden, svårigheter uppstå för trafikföretagen.
Detta utgör emellertid enligt utskottets mening ej skäl för att de i
trafikförordningen givna bestämmelserna skulle kunna okontrollerat eftersättas
men torde nödvändiggöra ett stadgande örn möjlighet att erhålla dispens.
Lämpligen torde biltrafiknämnden böra givas befogenhet att, då synnerliga
skäl därtill föranleda, medgiva förlängning av arbetstiden ävensom
annan avvikelse från ifrågavarande bestämmelser.
Arbetsrådet har i sitt yttrande föreslagit, att örn 28 § 2 mom. trafikförordningen
bleve tillämpligt även beträffande företag, som falla under allmänna
axbetstidslagen, biltrafiknämndens beslut i anledning av framställning
örn avvikelse från bestämmelserna i författningsrummet skulle, såvitt
anginge sådana företag, fattas efter samråd med arbetsrådet. Häremot har
utskottet intet att erinra.
Den omständigheten att samtliga företag för yrkesmässig automobiltrafik
Utskottet.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 57.
bliva underkastade trafikförordningens arbetstidsregler bör enligt utskottets
mening ej föranleda, att de större företagen undantagas från allmänna arbetstidslagens
tillämpningsområde. Denna lag synes böra gälla, i den mån
den innefattar strängare föreskrifter än trafikförordningen.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville vidtaga
sådan ändring av 28 § förordningen den 25 oktober
1940 angående yrkesmässig automobiltrafik m. m., att de i
2 mom. lämnade bestämmelserna bliva tillämpliga även beträffande
företag, på vilka lagen om arbetstidens begränsning
är att tillämpa, och i samband därmed stadga befogenhet
för statens biltrafiknämnd att efter samråd med arbetsrådet
medgiva avvikelse från bestämmelserna.
Stockholm den 8 juni 1944.
På andra lagutskottets vägnar:
KERSTIN HESSELGREN.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Wistrand, Mannerskantz, Hage*, Hallagård,
Nils Elowsson, Söderkvist*, Holmbäck* och Helgesson*;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Pettersson i Hällbacken*,
Ryberg, Cruse*, Holm*, Hagård*, Jansson i Hällefors* och Andersson i Eskilstuna*;
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
U''< ''!*. i
Andra lagutskottets utlåtande nr 57; bilagor.
11
Bilaga A.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 11 februari 1944 har Kungl. Majit anbefallt arbetsrådet
att till andra lagutskottet avgiva yttrande över en av herr Helgesson
m. fl. väckt motion (I: 210) örn viss ändring i bestämmelserna rörande arbets-
och vilotid för automobilförare i yrkesmässig trafik.
1 anledning härav får arbetsrådet anföra följande.
I 28 § 1 mom. kungl, förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m. föreskrives, att förare av automobil i yrkesmässig
trafik ej må utan uppehåll om minst 30 minuter i följd framföra
automobilen under längre tid än 5 timmar, såvida icke olyckshändelse
eller annan dylik särskild omständighet, som ej kunnat förutses, till annat
föranleder. Andra momentet innehåller bestämmelser om förares arbetsoch
vilotid beträffande sådant företag för yrkesmässig trafik, på vilket
lagen örn arbetstidens begränsning den 16 maj 1930 (allmänna arbetstidslagen)
icke är tillämplig. Enligt andra stycket i nämnda moment må
förares arbetstid under 24 på varandra följande timmar, där ej särskilda
omständigheter annat påkalla, icke överskrida 11 timmar; dock att arbetstiden
i vissa fall må utsträckas till 13 timmar, därest den under en tidrymd
av 48 timmar ej överstiger sammanlagt 22 timmar. Vidare lämnas i
tredje stycket föreskrift om den tid, som skall inräknas i arbetstiden, varjämte
i fjärde stycket ytterligare föreskrives, att förare skall åtnjuta minst
9 sammanhängande timmars vila under varje tidrymd av 24 timmar. Slutligen
stadgas i femte stycket att statens biltrafiknämnd, då synnerliga skäl
därtill föranleda, äger föreskriva ytterligare begränsning av arbetstiden.
Motionärerna föreslå, att den i 2 mom. av ovannämnda paragraf meddelade
bestämmelsen att förares arbetstid under 24 på varandra följande
timmar ej får överskrida 11 timmar skall gälla jämväl för företag, varå
allmänna arbetstidslagen äger tillämpning.
Den allmänna arbetstidslagen, vilken äger tillämpning å rörelse, vari
i regel användas flera än fyra arbetare, stadgar som huvudregel en begränsning
av arbetstiden till 48 timmar i veckan med högst 9 timmar för dygn
(ordinarie arbetstid). Härutöver äger arbetsgivare — bortsett från övertid
för s. k. nödfallsarbete — jämlikt 7 § 1 och 2 mom. i lagen uttaga övertid
dels för förberedelse- och avslutningsarbeten med högst 7 timmar i veckan
och dels i övrigt, då arbetsgivaren finner detta påkallat, (s. k. allmän
övertid) med högst 200 timmar för kalenderår, dock högst 48 timmar för
en tidrymd av fyra kalenderveckor i följd. Efter ansökan av arbetsgivare
äger arbetsrådet, därest trängande behov föreligger, med stöd av 7 § 3
mom. i lagen medgiva ytterligare övertid med högst 150 timmar för kalenderår.
— Jämlikt 7 § 5 mom. i lagen åligger det arbetsgivaren att vid
uttagandet av övertidsarbete tillse, att icke arbetaren genom användande
till dylikt arbete utsättes för överansträngning eller ohälsa.
Av vad ovan anförts framgår, att arbetsgivare, som driver yrkesmässig
åkerirörelse och däri sysselsätter flera än fyra arbetare, med tillämpning
av bestämmelserna örn övertidsarbete är oförhindrad att använda bilförare
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 57; bilagor.
till arbete under längre tid än 11 timmar för dygn. På grund av de i 7 §
2 mom. arbetstidslagen angivna begränsningarna i möjligheten att uttaga
s. k. allmän övertid kan emellertid ett överskridande av nyssnämnda tid
av 11 timmar endast ske i relativt begränsad omfattning. Det må i anslutning
härtill omnämnas, att endast i undantagsfall till arbetsrådet inkommit
framställning om övertid jämlikt 7 § 3 mom. allmänna arbetstidslagen
från åkeriägare och andra i motionen avsedda arbetsgivare.
Enligt arbetsrådets mening synes icke något större behov föreligga av
att i förordningen örn yrkesmässig trafik m. m. införa ett stadgande om
dygnsbegränsning av arbetstiden för bilförare i företag, som på grund av
arbetarantalet falla under den allmänna arbetstidslagen. Med hänsyn emellertid
till att den i 28 § 2 mom. av nyssnämnda förordning givna bestämmelsen
om begränsning av arbetstiden till i regel 11 timmar under 24
på varandra följande timmar tillkommit ur trafiksäkerhetssynpunkt, torde
å andra sidan något bärande skäl icke kunna anföras mot att nämnda
begränsning generellt blir gällande för förare i yrkesmässig trafik, oberoende
av örn denne är anställd i rörelse, som omfattas av den allmänna
arbetstidslagen, eller i rörelse, som med hänsyn till arbetarantalet är därifrån
undantagen. Den numera på grund av rådande krisförhållanden allmänt
införda gengasdriften av automobiler med därav betingade risker ur
hälsosynpunkt för bilförare talar, utöver vad nyss angivits, för att nämnda
begränsning av arbetstiden får generell giltighet. Arbetsrådet anser sig på
grund av vad ovan anförts böra tillstyrka, att den av motionärerna föreslagna
lagändringen genomföres.
Det i motionen intagna förslaget till ändrad lydelse av 28 § 2 mom. i
ovannämnda förordning innebär emellertid ej blott, att den förenämnda
begränsningen av arbetstiden till 11 timmar under 24 på varandra följande
timmar skall gälla jämväl beträffande företag, som falla under den allmänna
arbetstidslagen, utan även att de i tredje, fjärde och femte styckena
av nämnda moment givna bestämmelserna skola erhålla allmän giltighet.
Då även sist angivna bestämmelser äro tillkomna ur trafiksäkerhetssynpunkt
och dessa sålunda torde böra tillämpas, oavsett om den allmänna
arbetstidslagen i det särskilda fallet är tillämplig eller ej, synes med nedan
angivna inskränkning intet vara att erinra häremot.
I femte stycket av 28 § i förenämnda förordning stadgas, att biltrafiknämnden,
då synnerliga skäl därtill föranleda, äger föreskriva ytterligare
begränsning av arbetstiden. Då en dylik begränsning av arbetstiden —
under förutsättning av bifall till det i motionen intagna förslaget — kan
komma att omfatta företag, som faller under den allmänna arbetstidslagen,
synes i förevarande lagrum böra intagas bestämmelse örn att biltrafiknämndens
beslut skall fattas efter samråd med arbetsrådet.
I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknad Nordin,
deltagit ledamöterna Bosaeus, Gabrielson, Söderbäck, Rudenstam, Molander
och Thörnberg.
Stockholm den 22 februari 1944.
På arbetsrådets vägnar:
JOHN NORDIN.
Filip Rune.
Andra lagutskottets utlåtande nr 57; bilagor.
13
Bilaga B.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 11 februari 1944 har Kungl. Maj:t anbefallt statens biltrafiknämnd
att till andra lagutskottet avgiva yttrande över en av herr Helgesson
m. fl. väckt motion (I: 210) örn viss ändring i bestämmelserna rörande
arbets- och vilotid för automobilförare i yrkesmässig trafik.
Biltrafiknämnden har i ärendet erhållit yttrande från Sveriges trafikbilägares
riksorganisation, Svenska droskbilägarförbundet, Biltrafikens arbetsgivarförbund,
Svenska transportarbetareförbundet, Svenska järnvägsföreningen,
Svenska lokaltrafikföreningen, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna
i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus och Västmanlands
län.
Med överlämnande av de av förenämnda myndigheter och organisationer
avgivna yttrandena1 får biltrafiknämnden för egen del härmed anföra
följande.
I 28 § 1 mom. Kungl, förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m. föreskrives, att förare av automobil i yrkesmässig
trafik ej må utan uppehåll om minst 30 minuter i följd framföra
automobilen under längre tid än 5 timmar, såvida icke olyckshändelse
eller annan dylik särskild omständighet, som ej kunnat förutses, till annat
föranleder. Andra momentet innehåller bestämmelser om förares arbetsök
vilotid beträffande sådant företag för yrkesmässig trafik, på vilket
lagen örn arbetstidens begränsning den 16 maj 1930 (allmänna arbetstidslagen)
icke är tillämplig. Enligt andra stycket i nämnda moment må förares
arbetstid under 24 på varandra följande timmar, där ej särskilda omständigheter
annat påkalla, icke överskrida 11 timmar; dock att arbetstiden
i vissa fall må utsträckas till 13 timmar, därest den under en tidrymd
av 48 timmar ej överstiger sammanlagt 22 timmar. Vidare lämnas
i tredje stycket föreskrift om den tid, som skall inräknas i arbetstiden, varjämte
i fjärde stycket ytterligare föreskrives, att förare skall åtnjuta minst
9 sammanhängande timmars vila under varje tidrymd av 24 timmar. Slutligen
stadgas i femte stycket att statens biltrafiknämnd, då synnerliga
skäl därtill föranleda, äger föreskriva ytterligare begränsning av arbetstiden.
Motionärerna föreslå, att de i 2 mom. förenämnda paragraf givna bestämmelserna
skola gälla jämväl för företag, varå allmänna arbetstidslagen äger
tillämpning.
Den allmänna arbetstidslagen, vilken äger tillämpning å rörelse, vari i
regel användas flera än fyra arbetare, stadgar som huvudregel en begränsning
av arbetstiden till 48 timmar i veckan med högst 9 timmar för dygn
(ordinarie arbetstid). Härutöver äger arbetsgivare — bortsett från övertid
för s. k. nödfallsarbete — jämlikt 7 § 1 och 2 mom. i lagen uttaga
övertid dels för förberedelse- och avslutningsarbeten med högst 7 timmar
i veckan och dels i övrigt, då arbetsgivaren finner detta påkallat (s. k. allmän
övertid), med högst 200 timmar för kalenderår, dock högst 48 timmar
för en tidrymd av fyra kalenderveckor i följd. Efter ansökan av
1 Här uteslutna.
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 57; bilagor.
arbetsgivare äger arbetsrådet, därest trängande behov föreligger, med stöd
av 7 § 3 mom. i lagen medgiva ytterligare övertid med högst 150 timmar
för kalenderår. — Jämlikt 7 § 5 mom. i lagen åligger det arbetsgivaren
att vid uttagandet av övertidsarbete tillse, att icke arbetaren genom användande
till dylikt arbete utsättes för överansträngning eller ohälsa.
Av det anförda framgår, att arbetsgivare, som driver yrkesmässig åkerirörelse
och däri sysselsätter flera än fyra arbetare, med tillämpning av
bestämmelserna örn övertidsarbete är oförhindrad att använda bilförare
till arbete under längre tid än 11 timmar för dygn. På grund av de i 7 §
2 mom. arbetstidslagen angivna begränsningarna i möjligheten att uttaga
s. k. allmän övertid kan emellertid ett överskridande av nyssnämnda tid
av 11 timmar endast ske i relativt begränsad omfattning.
Bestämmelser örn arbetstid för förare av automobil i yrkesmässig trafik
inflöto i 1930 års motorfordonsförordning 27 § 2 mom. Det framhölls i
samband med tillkomsten av nämnda författningsrum, att ett fastställande
av maximiarbetstid för automobilförare i yrkesmässig trafik i främsta
rummet vore att betrakta från trafiksäkerhetssynpunkt. 1927 års motorfordonssakkunniga
betonade särskilt vikten av att bestämmelser meddelades
i syfte att avlägsna eller inskränka de riskmoment, som kunde bero
på att körtiden för yrkesförare vore för lång. De sakkunnige ansågo det
ligga nära till hands att låta åttatimmarslagen bliva normgivande i fråga
om arbetstidens begränsning på sådant sätt, att begränsningen komme att
avse viss bruttoarbetstid, så beräknad, att den härinom fallande genomsnittliga
arbetstiden uppginge till cirka 8 timmar per dygn. Sakkunnige
funno denna tid lämpligen böra sättas till 13 timmar under 24 på varandra
följande timmar.
I proposition till 1933 års riksdag framhöll vederbörande departementschef,
att gällande bestämmelser örn arbetstiden för förare i yrkesmässig
trafik icke inneburo tillräckliga garantier, att dylik förares tjänstgöring
inskränktes i den omfattning, som ur trafiksäkerhetssynpunkt vore erforderlig.
Departementschefen föreslog dels att förares arbetstid under 24 på
varandra följande timmar skulle inskränkas till 12 timmar och dels att
förare av automobil i yrkesmässig trafik icke finge utan uppehåll om
minst 30 minuter framföra automobil under längre tid än 6 timmar, såvida
icke särskilda omständigheter därtill föranledde. 1933 års riksdag beslöt
i enlighet med departementschefens förslag, och bestämmelserna om arbetstid
för förare i yrkesmässig automobiltrafik intogos i sin genom förordningen
den 14 juni 1933 ändrade lydelse i 27 § 7 mom. 1930 års motorfordonsförordning.
I 1932 års trafikutredningsförslag till förordning angående allmän automobiltrafik
hade i 35 § upptagits ett stadgande om arbetstid, i huvudsak
överensstämmande med då gällande bestämmelser. Paragrafen skulle emellertid
enligt sin lydelse gälla endast företag, på vilka lagen om arbetstidens
begränsning icke vore att tillämpa. Detta tillägg avsåg enligt de sakkunnigas
uttalande »att utmärka, att, på sätt redan tidigare varit fallet, förevarande
bestämmelser gälla subsidiärt i förhållande till arbetstidslagens
föreskrifter».
1936 års trafikutredning upptog i sitt förslag till förordning angående
yrkesmässig automobiltrafik m. m. under § 28 bestämmelser angående
arbetstiden för förare i yrkesmässig trafik. Utredningen framhöll därvid,
att lagen örn arbetstidens begränsning hade mycket ringa tillämpning
Andra lagutskottets utlåtande nr 57; bilagor.
15
inom den yrkesmässiga trafiken, örn man bortsåge från omnibustrafiken.
Lagen avsåge nämligen endast företag med mer än fyra arbetare och gällde
ej arbetsgivaren och dennes familj. Det av utredningen föreslagna stadgandet
avsåge liksom då gällande föreskrifter alla, som förde bil i yrkesmässig
trafik, vare sig de vore anställda eller trafikutövare. I de fall åttatimmarslagen
över huvud taget vore tillämplig å trafikföretag, skulle
denna gälla i den mån den innefattade strängare föreskrifter än de föreslagna
bestämmelserna i 28 §. Omvänt finge ifrågavarande bestämmelser
komplettera åttatimmarslagen i den mån de innefattade mera vittgående
föreskrifter. Utredningen framhöll vidare, att motivet för den föreslagna
paragrafen och för den allmänna arbetstidslagen vore i viss mån olika.
Lagen vöre betingad av sociala hänsyn under det att paragrafen åtminstone
huvudsakligen motiverats med trafiksäkerhetssynpunkter. Detta vöre orsaken
till att paragrafen förlänats en mera generell giltighet och undantagslöst
skulle lända till efterrättelse för alla förare.
1936 års trafikutredning avsåg sålunda, att bestämmelserna rörande
arbets- och vilotid beträffande den yrkesmässiga automobiltrafiken skulle
gälla, oavsett om trafikföretaget hade sådan omfattning att allmänna arbetstidslagens
bestämmelser vore för företaget tillämpliga eller icke. Förslaget
innehöll vidare i 28 § sista stycket en föreskrift därom, att biltrafiknämnden
skulle, då synnerliga skäl därtill föranledde, äga i erforderlig
omfattning föreskriva ytterligare begränsning eller utvidgning av arbetstiden
samt jämväl i övrigt medgiva avvikelse från bestämmelserna i 28 §.
Det förslag till förordning angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.,
varöver Kungl. Maj:t (prop. nr 115/1940) inhämtade riksdagens yttrande,
erhöll med vissa undantag, varom här ej är fråga, samma lydelse som trafikutredningens
förslag. Det av Kungl. Majit framlagda förslaget avsåg
sålunda även företag, som voro underkastade allmänna arbetstidslagens
bestämmelser, och upptog även föreskrift om att biltrafiknämnden skulle
kunna medgiva avvikelse från bestämmelserna i 28 §.
Gentemot författningsrummets lydelse gjorde andra lagutskottet icke
någon erinran, och det av Kungl. Majit framlagda förslaget tillstyrktes av
riksdagen i denna del.
Genom att 28 § förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m. erhållit sin nuvarande lydelse har Kungl. Majit med frångående av
sitt av riksdagen tillstyrkta förslag dels undantagit de företag, som äro
underkastade allmänna arbetstidslagen, från tillämpningen av de nu i 2
mom. intagna bestämmelserna angående arbets- och vilotid dels ock lämnat
biltrafiknämnden behörighet att besluta örn avvikelse från de i 28 §
givna föreskrifterna endast i så måtto att nämnden äger föreskriva ytterligare
begränsning av arbetstiden.
Örn anledningen till att författningsrummet erhållit ifrågavarande slutliga
utformning saknar biltrafiknämnden kännedom.
Därest den av herr Helgesson m. fl. väckta motionen hifalles, skulle
förenämnda 28 § i fråga örn arbets- och vilotid erhålla i stort sett samma
innehåll sorn av 1940 års riksdag tillstyrkts.
Motionärerna framhålla, att vissa företag utnyttjat det nu medgivna undantaget
från bestämmelserna i 28 § 2 mom. på sådant sätt, att anställda
fått utföra arbete ända upp till ett tjugotal limmar i sträck. Att detta förekommit
framgår jämväl av Svenska transportarbetareförbundets yttrande
jämte därvid fogade bilaga. Även örn av handlingarna icke framgår, huru
-
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 57; bilagor.
vida ett dylikt utnyttjande av arbetskraften förekommer i större utsträckning,
kan ett sådant förfaringssätt befaras komma att medföra ur såväl
sociala som trafiksäkerhetssynpunkter icke önskvärda konsekvenser. Å
andra sidan böra rimliga hänsyn tagas även till svårigheten för arbetsgivarna
att inom ramen av de i författningsrummet givna föreskrifterna
rationellt oell på ett ekonomiskt förnuftigt sätt utnyttja den tillgängliga
arbetskraften. I synnerhet i fråga om linjetrafik torde dessa svårigheter
komma att ofta göra sig gällande.
Eftersom i de flesta fall, då trafikutövaren bar fler än fyra personer
anställda i sin rörelse, kollektivavtal torde ligga till grund för överenskommelse
mellan arbetsgivare och arbetare, kan det synas tänkbart, att
i dylikt kollektivavtal intaga bestämmelser jämväl i avseende å arbets- och
vilotid i nära anslutning till de i 28 § 2 mom. givna föreskrifterna. Det
kan dock knappast anses tillfredsställande att fråga om tillämpning av
en bestämmelse, som dock tillkommit ur trafiksäkerhetssynpunkt och sålunda
är av betydande allmänt intresse, regleras genom avtal mellan arbetsgivare-
och arbetarparterna. En tillfredsställande ordning torde dock
kunna ernås, därest på sätt jämväl av 1936 års trafikutredning och i proposition
till 1940 års riksdag föreslagits bestämmelserna i 28 § förordningen
angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. göras tillämpliga även
på företag, som äro underkastade föreskrifterna i allmänna arbetstidslagen.
Såsom trafikutredningen framhållit torde härav bliva en följd, att
där arbetstidslagen är tillämplig å ett trafikföretag, denna skall gälla i den
mån den innefattar strängare föreskrifter än paragrafen, medan omvänt
dess bestämmelser komplettera arbetstidslagen i den mån de innefatta
mera vittgående föreskrifter. Huruvida svårigheter härigenom kunna uppkomma
för företagarna, torde med hänsyn till de olika uppfattningar, som
härutinnan gjort sig gällande, böra närmare undersökas. I allt fall torde
för ett rationellt utövande av trafikrörelse i ett betydande antal fall dispens
från bestämmelserna angående arbets- och vilotid visa sig erforderlig, särskilt
i fråga om linjetrafik, där under vissa förhållanden arbetstiden kan
överskridas respektive vilotiden underskridas utan att trafiksäkerheten
eftersättes. En förutsättning för den i motionen föreslagna ändringen bör
därför vara att, på sätt föreslagits av 1936 års trafikutredning biltrafiknämnden
erhåller behörighet att jämväl medgiva utvidgning av arbetstiden
eller eljest avvikelse från bestämmelserna i 28 § förordningen angående
yrkesmässig automobiltrafik m. m.
Svenska lokaltrafikföreningen har i sitt yttrande förklarat sig anse, att
någon ändring i bestämmelserna icke bör under nu rådande förhållanden
genomföras utan att härmed bör anstå till dess normala tider åter inträtt
inom bussrörelsen. Biltrafiknämnden beaktar tillfullo, att genom införande
nu av strängare bestämmelser rörande arbetstiden, svårigheter kunna uppstå
för trafikföretagen dels genom den av inkallelser och andra orsaker
uppkomna bristen på personal och dels genom att med rådande prisstoppbestämmelser
kompensation för ökade omkostnader svårligen kan erhållas.
Ett förhållande, som man, när det gäller frågan, huruvida med genomförande
av bestämmelserna bör tills vidare anstå, dock icke får bortse
ifrån är, att den numera så gott som helt genomförda gengasdriften av
motorfordon medför åtskilliga risker ur hälsosynpunkt för dem, som äro
sysselsatta såsom förare av sådant fordon.
Under åberopande av vad sålunda anförts, vill biltrafiknämnden för sin
Andra lagutskottets utlåtande nr 57; bilagor.
17
del förorda, att 28 § 2 mom. förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m. ändras på sådant sätt, att de i nämnda författningsrum
givna bestämmelserna göras tillämpliga jämväl i fråga om företag, underkastade
allmänna arbetstidslagens bestämmelser, under förutsättning dock,
att biltrafiknämnden tillägges behörighet att medgiva jämväl utvidgning
av arbetstiden eller eljest avvikelse från bestämmelserna i samma författningsrum.
I beslut örn avgivande av förestående utlåtande hava deltagit nämndens
ordförande och ledamöterna C. A. Eriksson, Helgesson, Malmquist och
Wahlstedt samt ersättaren Ternström.
Stockholm den 18 mars 1944.
Statens biltrafiknämnd
TORSTEN PETERSSON.
Åke Odén.
Bilaga C.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Sedan utskottet genom skrivelse den 9 februari 1944 lämnat Sveriges
trafikbilägares riksorganisation tillfälle inkomma med yttrande över en
inom riksdagens första kammare väckt motion, nr 210, örn viss ändring i
bestämmelserna rörande arbets- och vilotid för automobilförare i yrkesmässig
trafik, få vi anföra följande.
Det kan vid första påseendet förefalla märkligt, att de i 28 § 2 mom.
förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m. givna bestämmelserna beträffande förares arbets- och vilotid icke
gälla för företag, på vilka lagen om arbetstidens begränsning är att
tillämpa.
Vid närmare begrundande framstår emellertid detta undantag såsom
helt naturligt, i det att arbetstidslagen ålägger de av denna lag berörda
företagen restriktioner i fråga örn den anställda arbetskraftens utnyttjande,
som i olika avseenden äro vida strängare än de, som löija av här ifrågavarande
bestämmelser.
Det är visserligen riktigt, att det kan uppletas sällsynta fall, sådana
som det av motionärerna nämnda, då en tillämpning av bestämmelserna i
28 § 2 mom. förordningen angående yrkesmässig biltrafik m. m. innebär
strängare begränsning av arbetskraftens användande än vad som följer av
arbetstidslagen, men då i det ojämförliga flertalet — praktiskt taget alla
.— fall en jämförelse mellan de två författningarnas tillämpning ger motsatt
resultat, kunna vi icke finna det anmärkta förhållandet i och för sig
vara av beskaffenhet att böra föranleda en författningsändring.
Bihang till riksdagens protokoll 1944. .9 sami. 2 avd. Nr 57.
2
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 57; bilagor.
Tvärt om förefaller det i hög grad obilligt att de företag, som redan äro
bundna av de särskilt för trafikutövande företag mycket olägliga bestämmelserna
i arbetstidslagen, skulle beredas ytterligare svårigheter genom
att de skulle åläggas att samtidigt iakttaga även biltrafikförordningens
föreskrifter i de fall, då dessa ledde till strängare resultat.
Vi tillåta oss i detta sammanhang kraftigt framhålla önskvärdheten och
det verkliga behovet av att arbete, som utföres vid biltrafikföretag, helt
undantages från arbetstidslagens tillämpning, såsom alltsedan 1919 är
fallet beträffande arbete, som åligger trafikpersonal vid järnväg, som är
upplåten för allmän trafik. När detta undantag tillkom, befann sig biltrafiken
ännu på ett i alla avseenden synnerligen outvecklat stadium, och
detta förhållande torde utgöra den enda förklaringen till att icke biltrafikpersonalen
likaväl som järnvägarnas trafikpersonal redan från början undantags
från lagstiftningens tillämpning.
Det har även i praktiken visat sig att en strikt tillämpning av arbetstidslagens
bestämmelser icke är möjlig i avseende å åtskilliga former av biltrafik.
I all synnerhet gäller detta drosktrafik på landsbygden samt bussoch
lastbilslinjetrafik på längre avstånd. Beträffande drosktrafiken på
landsbygden är att märka, att körtillfällena äro synnerligen ojämnt fördelade
och ofta mycket glesa, varför en bruttoarbetstid om 9 timmar per
dag å ena sidan är otillräcklig att göra företaget lönande och å andra
sidan mycket väl kan betydligt utsträckas utan att bliva för arbetaren
betungande. Vad åter angår linjetrafiken på längre avstånd, äro förhållandena
ofta sådana, att genomförandet av en tur kräver väsentligt längre
tid än 9 timmar men avlösning av arbetarna ute på linjen icke är möjlig.
I samtliga nu nämnda fall kan trafiken icke anordnas med iakttagande
av arbetstidslagens föreskrifter dels att den arbetstid, som överstiger 9
timmar per dag, är att betrakta som övertid, dels ock att övertid må
uttagas allenast i strängt begränsad omfattning. Det torde icke kunna
betecknas såsom ett samhällsintresse eller eljest lämpligt att trafik av här
angivna slag skall kunna bedrivas endast av sådana företag, som i regel
icke använda flera än fyra arbetare.
Under åberopande av vad sålunda anförts få vi för vår del förorda en
utredning rörande undantag från allmänna arbetstidslagens tillämpning
av arbete, som utföres av biltrafikföretags personal, och under förutsättning
att en sådan utredning leder till positivt resultat ha vi icke något att
erinra emot att 28 § 2 mom. förordningen angående yrkesmässig biltrafik
m. m. ändras på sätt föreslagits i här ifrågavarande motion.
Stockholm den 29 februari 1944.
Sveriges trafikbilägares riksorganisation
GÖSTA WAHLSTEDT.
Oscar Byström.
Andra lagutskottets utlåtande nr 57; bilagor.
19
Bilaga D.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Sedan vi bereus tillfälle att lämna yttrande över den av herr Helgesson
med flera väckta motionen rörande sådan ändring i 28 § 2:a momentet
första stycket i Kungl. Maj:ts förordning angående yrkesmässig biltrafik,
innebärande att begränsningen av arbetstiden i företag, som icke lyda under
arbetstidslagen, skulle bortfalla, få vi härmed anföra följande:
Ifrågavarande undantag måste ur säkerhetssynpunkt anses såsom i hög
grad otillfredsställande. Om en chaufför anställes hos en arbetsgivare, vars
arbetareantal uppgår till över 4, måste en begränsad arbetstid för en sådan
chaufför i lika hög grad förorsaka risker ur säkerhetssynpunkt som om
föraren vöre anställd hos en arbetsgivare med 4 eller mindre antal arbetare.
Vi förutsätta, att bestämmelsen infördes därför att man ansett, att
lagen örn arbetstidens begränsning skulle medföra, att arbetstiden icke
uttogs i sådan utsträckning per dag att den uppgick till motorfordonsförordningens
föreskrivna 11 timmar. Vi ha emellertid under de år bestämmelsen
gällt kunnat konstatera, att företag, som lyda under lagen om
arbetstidens begränsning, använda sig av den möjlighet dennas § 4 2:a
stycket angiver till att uttaga en arbetstid, som ligger långt över den
normala. Vi ha sålunda haft anledning att göra anmärkning mot stora
företag inom lastbilsbranschen, som uttagit arbetstid av sina anställda
ända upp till 20 timmar under loppet av 24 på varandra följande. Samma
förhållande råder inom omnibusbranschen, där man uttager arbetstid, som
ligger långt över 11 timmar per dygn. Vi ha fall, där arbetstiden uttagits
på ett sådant sätt, att en man, som varit borta från arbetet i över två
månader på grund av militärtjänstgöring ändå gjort 4473/4 timmar i övertid
under den övriga delen av året. Vi närsluta en lista1, som upprättats
över en sådan anställds arbetstid år 1942 och som visar, att ordinarie
dagtid och övertid uppgått till 2OV2 timma. Denna arbetstid uttages i ett
så stort företag inom branschen som G. D. G. Biltrafiks AB, och vi ha
i dagarna fått in uppgifter från en annan arbetsplats i samma företag,
där arbetstiden uttages med 17 å 18 timmar i sträck. Vi anse därför att
skäl föreligger för det i motionen framförda förslaget och hemställa örn
bifall till densamma.
För Sv. transportarbetareförbundet
JOHN CHRISTENSSON.
'' Här utesluten.