Andra lagutskottets utlåtande nr 55.
1
Nr 55.
Ankom till riksdagens kansli den 6 juni 1944 kl. 2 em.
Utlåtande i anledning au dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om undervisning och vård av bildbara
sinnesslöa, m. m. dels o c k i ämnet väckta motioner.
Genom en den 3 mars 1944 dagtecknad proposition, nr 205, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till
1) lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa; samt
2) lag om ändrad lydelse av 2 § 3 mom. lagen den 6 juni 1924 (nr 361)
örn samhällets barnavård och ungdomsskydd (bamavårdslag).
I anledning av propositionen ha inom riksdagen väckts två motioner, nämligen
nr 300 i första kammaren av fru Sjöström-Bengtsson m. fl. och nr 491
i andra kammaren av fröken Nygren m. fl.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, »att riksdagen må i
föreliggande förslag till lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa
göra den ändringen, 1) att skolöverstyrelsen göres till chefsmyndighet
för centralanstalterna och 2) att skolstyrelserna i de skoldistrikt, där externatskolor
för bildbara sinnesslöa förekomma, få i uppdrag att fungera såsom
styrelse för desamma.»
Beträffande de skäl, som utöver vad nedan angives anförts till stöd för
de genom propositionen framlagda förslagen, ävensom i fråga om de skäl
motionärerna andragit till stöd för sina yrkanden, får utskottet hänvisa till
propositionen och motionerna.
Inledning.
Sinnesslövården har i vårt land hittills blivit föremål för laglig reglering
endast i ringa omfattning. Sinnessjuklagen den 19 september 1929 är emellertid
enligt uttrycklig bestämmelse (7 §) tillämplig även å sinnesslöa. På
grund härav kunna sinnesslöa intagas å sinnessjukhus, då behov härav föreligger,
och bliva då underkastade sinnessjuklagens bestämmelser, innefattande
bl. a. rätt till tvångsvis kvarhållande till dess utskrivning sker. Vissa anstalter,
som äro särskilt avsedda för vissa kategorier sinnesslöa, ha även
förklarats vara sinnessjukhus. Beträffande åtskilliga andra anstalter, där
sinnesslöa åtnjuta vård eller undervisning, har däremot icke sådant förord
Bilmng
till riksdagens protokoll 19M. .9 sami. 2 avd. Nr 55.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 55.
nande givits, och i fråga om dessa äger sinnessjuklagen icke tillämpning.
Icke heller frågan, vem skyldigheten att ombesörja vård och undervisning av
sinnesslöa åligger, har erhållit någon författningsmässig reglering. Emellertid
ha landstingen och de städer, som ej deltaga i landsting, utan att någon laglig
skyldighet härtill förelegat, i stor utsträckning upprättat anstalter för vård
och utbildning av sinnesslöa, i första hand avsedda för de s. k. bildbara sinnesslöa.
Denna landstingens verksamhet har understöds genom statsbidrag.
Sinnesslöa ha vidare omhändertagits å ett stort antal enskilda anstalter av
olika slag, vilka även åtnjuta statsbidrag. Slutligen har staten upprättat anstalter
för vissa slag av sinnesslöa, särskilt svårskötta och sådana med komplicerat
lyte. De befintliga anstalterna äro emellertid ej tillräckliga att mottaga
alla sinnesslöa, som äro i behov av anstaltsvård. Så t. ex. vårdas många
sinnesslöa barn i hemmen och gå i de allmänna folkskolorna, ehuru de sakna
förmåga att tillgodogöra sig den undervisning, som där meddelas. Frågan
om en laglig reglering av sinnesslövården och en omorganisation av densamma
efter fastare riktlinjer har därför länge varit aktuell. I propositionen
upptages till behandling frågan om införande av skolplikt för bildbara sinnesslöa
och reglering av landstingens skyldighet att omhänderhava vården av
ifrågavarande sinnesslöa. Här må dessutom anmärkas, att i propositionen nr
206 behandlas frågan om statsbidrag till byggande av anstalter för nämnda
ändamål.
De sinnesslöa pläga indelas i bildbara (imbecilla) och obildbara (idioter).
De bildbara sinnesslöa kunna i förevarande sammanhang närmast definieras
som sådana, vilka på grund av bristande förståndsutveckling icke äga förmåga
att tillgodogöra sig undervisningen i folkskolorna med deras hjälpklasser,
men som genom särskild för dem lämpad undervisning kunna bibringas
en viss grad av kunskaper och färdigheter. De efterblivna barn, för vilka
hjälpklassundervisningen är avsedd, bruka icke hänföras till sinnesslöa utan
benämnas debila.
Enligt gällande folkskolestadga föreligger skolplikt för alla barn från och
med det kalenderår, under vilket de fylla sju år. Något undantag finnes icke
föreskrivet för sinnesslöa barn, dock att barn som saknar erforderlig fattningsgåva
för att förvärva det fulla kunskapsmått, som enligt gällande reglemente
bör inhämtas, kan det oaktat erhålla tillstånd att avgå från skolan,
dock icke förrän det år, då barnet fyller 14 år. Befriade från skyldighet att
bevista undervisningen i folkskolan äro vidare barn, som åtnjuta tillfredsställande
undervisning vid offentlig läroanstalt, enskild skola eller i hemmet.
Enligt särskilda författningsbestämmelser föreligger slutligen skolplikt för
blinda och dövstumma barn vid särskilda, för sådana barn avsedda internatskolor.
Sinnesslöa barn, som icke tillhöra någon av de båda sistnämnda kategorierna
och icke heller omhändertagits å någon anstalt för sinnesslöa, skola
däremot principiellt åtnjuta undervisning i folkskola.
De olägenheter, som äro förenade med de sinnesslöas undervisning i folkskolan,
ha länge uppmärksammats. Hithörande spörsmål ha sålunda vid
Andra lagutskottets utlåtande nr 55.
3
några tillfällen varit föremål för utredningar, som dock icke resulterat i
någon allmän laglig reglering av de sinnesslöa barnens skolplikt.
Sedermera ha förnyade framställningar till Kungl. Maj:t om genomförande
av obligatorisk skolplikt för sinnesslöa barn gjorts dels 1935 av Allmänna
svenska föreningen för vården om sinnesslöa och fallandesjuka och dels av
1937 års riksdag (i anledning av motion nr II: 107). Den 30 oktober 1941
uppdrog därefter Kungl. Maj:t åt ordföranden i nämnda förening, professor
emeritus Alfred Petrén och inspektören för sinnesslövården Anna-Lisa Annell
att såsom sakkunniga — efter undersökning rörande antalet barn i skolåldern,
som prövades böra intagas å uppfostringsanstalt för sådana sinnesslöa
barn, vilka icke vore fallandesjuka eller blinda, ävensom beträffande antalet
platser å dylika, statsunderstödda anstalter, vilka i första hand borde
avses för nämnda barn —- upprätta och till Kungl. Majit inkomma med
förslag till de åtgärder, som kunde vara erforderliga för att, utan tillbakasättande
av vårdmöjligheterna för andra sinnesslöa, bereda nu ifrågavarande
barn plats å uppfostringsanstalt.
De sålunda utsedda sakkunniga lia därefter den 21 april 1943 avgivit betänkande
rörande sinnesslövårdens organisation (Statens offentliga utredningar
1943: 29), innefattande bl. a. förslag till lag örn sinnesslövården.
Den föreslagna skolplikten.
Skälen för genomförandet av skolplikt
för bildbara sinnesslöa.
De sakkunniga sammanfatta de skäl, som tala för att de sinnesslöa skiljas
från folkskolorna och beredas särskild för dem avpassad undervisning på
följande sätt:
Under nuvarande förhållanden, då föräldrar och målsmän till de sinnesslöa
barnen — frånsett i de fall, där inskridande för barnets omhändertagande kan
ske jämlikt barnavårdslagen — kunna bestämma om dessa skola inlagas i sinnesslöskola
eller få sin undervisning inom folkskolan, komma många sådana
defekta barn att gå kvar uti denna. Detta blir emellertid till stor skada både
för dem själva och för hela skolundervisningen överhuvud taget. I den mån
läraren i en klass med ett eller flera sinnesslöa barn sysselsätter sig med dessa
barn, vilket han ju icke kan underlåta, blir detta ett för undervisningen av
de normala barnen störande moment på samma gång det lägger en onödig
börda på läraren. Närvaron av ett sinnesslött barn i en vanlig skolklass verkar
sålunda i hög grad tyngande för undervisningen i denna.
Såväl 1932 års seminariesakkunniga som 1940 års skolutredning ha i betänkanden
angående åtgärder för särskild undervisning och omvårdnad av psykiskt
efterblivna i barn- och ungdomsåren framhållit behovet av att skolplikt
för bildbara sinnesslöa barn införes.
För de sinnesslöa barnen själva medför deras skolgång i vanlig skola alls
icke den nytta, som därmed avses, i det alt de ej kunna följa den vanliga
undervisningen och denna därför ger föga resultat, medan detta kan bli ett
helt annat örn det sinnesslöa barnet får åtnjuta undervisning i sinnesslöskola.
Det är sålunda intet ovanligt att ett sinnesslött barn, som under åratal deltagit
i folkskoleundervisningen utan att lia kunnat lära sig läsa, efter överflyttning
till sinnesslöskola snart nog lär sig både att läsa och skriva.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 55.
Orsakerna till att undervisning av sinnesslöa barn i för dem avsedd specialskola
ger vida bättre resultat än deltagande i folkskoleundervisningen äro
flera. Då det sinnesslöa barnet vid undervisningen är i behov av en mera
personlig kontakt med läraren och en mera individualiserande behandling,
har det först och främst sin stora betydelse att klasserna i en sinnesslöskola
äro vida mindre än i en vanlig skola. I sinnesslöskolan lia klasserna sålunda
i allmänhet ej mer än högst 14 elever, medan klasserna inom folkskolan väl
ofta har mer än det dubbla antalet. Vidare är undervisningen i sinnesslöskolan
av helt annan art, avpassad efter barnets lägre intellektuella ståndpunkt. Det
tages sålunda först och främst hänsyn lill att det sinnesslöa barnet ej har
samma förkunskaper som det normala barnet utan därför i skolan först
måste lära sig mycket som de normala barnen lära sig av sin dagliga erfarenhet
i hemmet. I sinnesslöskolan börjas sålunda med sinnesövningar, att
lära barnen färger, m. m. som ej är behövligt i en vanlig skola. Och även
i fortsättningen meddelas undervisningen i sinnesslöskolan, med hänsyn till
de sinnesslöa barnens förlångsammade och begränsade fattningsförmåga,
bristande förmåga till abstrakt tänkande, o. s. v., efter helt andra metoder
än i en vanlig skola, den är mera åskådlig, gives gärna formen av lek, o. s. v.
Undervisningen i sinnesslöskolan tar sålunda sikte på att få det sinnesslöa
barnet trots sin ringa begåvning intresserat av undervisningen, medan ett
sådant barn i en vanlig skola helt naturligt ej kan få något intresse för undervisningen,
då det märker att det ej har förmåga att följa med i denna och
finner sig härutinnan vara underlägsen sina kamrater. Oförmågan att följa
den i skolan meddelade undervisningen framkallar dessutom ej sällan hos
barn demonstrativ olust mot arbetet och tar sig uttryck i ängslan, svårighet
att vara stilla, benägenhet för okynne, bråkighet och t. o. m. vanart. Icke
sällan visar det sig att ett sådant i skolan besvärligt barn blir lätthanterligt
och stillsamt, då det kommer i en för barnet lämpad omgivning.
För övrigt torde det ej vara ovanligt att de sinnesslöa barnen trivas dåligt
i en vanlig skola icke endast på grund av nu nämnda omständigheter utan
även av den anledningen att de normala barnen i sitt personliga umgänge
med dem låta dem känna sin överlägsenhet och ej sällan behandla dem illa
och giva dem sådana glåpord som fåne, idiot o. d. Redan det förhållandet
att de i sinnesslöskolan hava kamrater, nied vilka de äro jämbördiga i intellektuellt
hänseende, gör att de trivas här bättre och äro mera tillgängliga
för undervisning. Slutligen har det för sinnesslöskolans resultat med sina elever
givetvis en stor betydelse, att denna i allmänhet har lärarinnor, som erhållit
särskild utbildning för undervisning i sådan skola.
Att det sinnesslöa barnet kommer till sinnesslöskolan är för övrigt av
synnerligen stor betydelse redan från den synpunkten alt dennas viktigaste
uppgift icke är att meddela teoretiska kunskaper utan alt lära eleverna praktiskt
arbete av varjehanda slag. I sinnesslöskolan torde sålunda i allmänhet
halva undervisningstiden ägnas åt olika slag av handaslöjd och annat praktiskt
arbete, och när fråga är om sådana sinnesslöa, som visa sig oförmögna
att följa med i den teoretiska undervisningen sådan denna meddelas i sinnesslöskolan,
ägnas hela undervisningstiden åt de praktiska övningarna. Erfarenheten
har också visat att en sinnesslö, som ej ens i sinneslöskola kan
lära sig att läsa, dock kan bli mycket skicklig i praktiskt arbete, såsom t. ex.
vävning. Även i fråga om sådana sinnesslöa, vilka äro mottagliga för teoretisk
undervisning, är det emellertid av största vikt att de i skolan få lära så
mycket praktiskt arbete som möjligt, då de sinnesslöa barnen i allmänhet
i hemmet ej kunna bibringas nämnvärda praktiska färdigheter. Då vidare
föräldrar ej sällan sakna förmåga att uppfostra ett sinnesslött barn och ett
sådant därför i hemmet ofta blir indisciplinärt och självsvåldigt, medan det
Andra lagutskottets utlåtande nr 55.
5
i sinnesslöskolan snart nog brukar kunna bibringas disciplin och ordning,
är det även av detta skäl av största vikt, att de sinnesslöa barnen vid inträde
i skolåldern överlämnas till en för sådana barn avsedd internatskola.
Slutligen är det med hänsyn till den kommande livsföringen av stor betydelse
att bildbara sinnesslöa barn i tid bli omhändertagna inom sinnesslövården
och ej få fullgöra skolgången inom folkskolan. Icke sällan komma
de efter skoltidens slut, då de äro oförmögna att genom arbete av något slag
försörja sig själva, att alltmera förfalla till ett asocialt levnadsätt med vagabondage
och kriminalitet som slutstadium, även om de ursprungligen alls icke
hade visat några vanartstendenser. Genomförandet av skolplikt för bildbara
sinnesslöa barn, varmed garanti vunnes att alla sådana barn bleve i unga år
omhändertagna av samhället, skulle därför vara ägnat att i hög grad förekomma
asocialitet och kriminalitet hos sinnesslöa.
Behandlingen av de sinnesslöa
efter skolålderns slut.
De sakkunniga övergå härefter till frågan om fortsatt utbildning å arbetshem
av de sinnesslöa efter skolålderns slut och framhålla, att det visat sig
föreligga ett behov av bestämmelser örn rättighet att kvarhålla de bildbara
sinnesslöa i anstalterna efter skolutbildningens slut även mot vederbörande
föräldrars och målsmäns vilja. De sakkunniga erinra om att 1894 års betänkande
angående sinnesslövården utgått från att de bildbara sinnesslöas
vistelse å sinnesslöanstalten kunde begränsas till fem år utöver den egentliga
skolundervisningen men att erfarenheten visat, att denna tid i många fall är
alltför kort. Med anledning härav hade också rätten till statsbidrag för arbetshemselever,
vilken 1897 begränsats till att avse högst fem år, redan år 1904
utsträckts att gälla utan annan tidsbegränsning än den av behovet betingade.
De sakkunniga fortsätta härefter:
Villkoret för att den bildbare sinnesslöe efter avslutad undervisning och utbildning
i sinnesslöskolan skall kunna få återvända till föräldrahemmet bör
vara att detta är gott och att det kan bereda honom tillfälle till sysselsättning
med sådant arbete, som han under anstaltsvistelsen lärt sig. Detta är
nämligen förutsättningen för att han icke skall mista den en gång förvärvade
arbetsförmågan och därmed alltmera förslöas. I allmänhet är det goda lantbrukarhem
på landet, som bäst lämpa sig för att taga hand örn bildbara sinnesslöa
efter genomgången skolutbildning. Tyvärr förekommer det emellertid
allt som oftast att även i stad bosatta föräldrar vilja hemtaga sina sinnesslöa
barn, sedan de genomgått sinnesslöskolan. Detta innebär emellertid en
stor risk, då livet i staden är mera komplicerat och fyllt av frestelser än
det på landet och då tillgången på sådana sysselsättningar, som lämpa sig
för den sinnesslöe, är sämre. Risken för moraliskt förfall och en mer eller
mindre asocial livsföring är för dessa stadsbarn stor, även örn föräldrahemmet
icke i och för sig är dåligt. Erfarenheten visar dessutom, att det främst
är de undermåliga föräldrarna, som äro mest angelägna att få taga hem
sina i sinnesslöskola intagna barn sedan skolgången är avslutad. Bland de å
anstalterna för asociala imbecilla intagna finnas också åtskilliga, som varit
intagna i sinnesslöskola och där ej visat någon vanart men efter alt lia blivit
hemtagna därifrån förfallit till asocialitet och kriminalitet.
Förutom de brotts- och asocialitetsförebyggande skälen för omhändertagande
redan i skolåldern av de sinnesslöa och möjligheten att genom lämplig
utbildning göra deni åtminstone partiellt arbetsföra och härigenom skapa
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 55.
förutsättningen för dem att fylla en plats i livet, är det för genomförandet
av en sund befolkningspolitik nödvändigt att få en obligatorisk registrering
av de sinnesslöa till stånd för att få möjlighet att i nödvändiga fall genom
steriliserande operation förhindra dem att fortplanta sig. De sinnesslöa äro
icke lämpliga att omhänderhava vårdnaden av barn och särskilt bland de
bildbara sinnesslöa är ärftlig belastning för psykisk undermålighet vanlig.
Genom frånvaron av registrering av de sinnesslöa i tidig ålder undandraga
sig många samhällets kontroll så länge att de redan ingått äktenskap eller i
icke legaliserad förbindelse satt barn till världen innan ingripande sker. Erfarenheten
från medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd visar att av omkring
1 000 ansökningar örn sterilisering eller abort som inkommit under de
9 första månaderna 1942 avsågo 108 gifta eller förut gifta personer, i giftermålsbalkeiis
mening sinnesslöa. Av dessa hade 40 en intelligensålder av eller
under 10 år, 11 en intelligensålder av 8 år eller därunder och 2 en intelligensålder
av 6—7 respektive 6 år. De på anstalt intagna kunna ej heller steriliseras
i önskvärd utsträckning så länge rätt saknas för anstaltsledningen att
mot de anhörigas önskan kvarhålla sinnesslö på anstalten.
I och med genomförandet av en lagstiftning, som ger sinnesslöanstalternas
ledning full befogenhet att bestämma om den sinnesslöe efter skolgångens
slut skall få hemtagas, blir det däremot möjligt att ställa sterilisering som
villkor för utskrivningen. Med särskild sinnesslölagstiftning av här angiven
art skulle sålunda vinnas att syftet med steriliseringslagen vad de sinnesslöa
angår uppnåddes.
Organisationen.
Den befintliga anstaltsorganisationen.
De sakkunniga framhålla, att frågan örn de åtgärder, som krävas för införandet
av skolplikt för bildbara sinnesslöa barn, nära sammanhänger med
frågan om omhändertagande av övriga kategorier sinnesslöa, samt att i detta
sammanhang givetvis den frågan uppställer sig, huruvida den redan befintliga
organisationen för vård av de sinnesslöa helt eller delvis bör bibehållas
eller om en ny organisation bör byggas upp. Med anledning härav har utredning
verkställts rörande nu befintliga anstalter av olika slag, disponibelt
platsantal och utvidgningsmöjligheter. Ur denna utredning må här följande
anföras:
Det sammanlagda platsantalet vid samtliga skolor för sinnesslöa barn är
2 539. Frånräknas de statliga och enskilda skolorna, som ha till uppgift
att omhändertaga vissa speciella grupper av sinnesslöa — vanartade, fallandesjuka
och blinda samt sinnesslöa med talrubbningar eller psykopati —
återstå 2 127 godkända platser, av vilka 291 för externa elever och 1 836 för
internatelever. Vid ingången av år 1942 voro 1 496 skolelever intagna i internatskolorna
av vanlig typ och 212 sökande anmälda dit. Det befintliga
platsantalet skulle alltså, så långt behovet hittills genom anmälningar givit
sig tillkänna, vara tillräckligt, om icke en del av platserna i skolhemmen ständigt
voro tagna i anspråk av arbetshemselever. Det med sådana i skolhemmen
belagda platsantalet är nämligen större än antalet exspektanter till sinnesslöskolorna.
Andra lagutskottets utlåtande nr 55.
7
Att elever i sinnesslöskolorna efter avslutad skolgång i viss utsträckning
fått bo kvar i dessa anstalters skolhem beror därpå att det icke varit möjligt
att få alla från sinnesslöskolorna utgångna, som icke lämpligen kunnat hemsändas,
placerade i arbetshem, då denna gren av sinnesslövården alltjämt är
otillräckligt utvecklad. Sedan det vid 1897 års riksdag blivit beslutat att stalsbidrag
finge utgå även till arbetshem för sinnesslöa, dröjde det åtskillig tid,
innan landstingen började anordna sådana.
Av de sakkunnigas utredning framgår, att åtskilliga landsting helt sakna
egna arbetshem för sinnesslöa medan andra äga dylika hem, avsedda endast
för ettdera könet. I den mån landstingens arbetshem sålunda icke förslå
täckes emellertid behovet av arbetshemsplatser delvis genom enskilda anstalter.
I landet funnos vid 1942 års ingång 19 enskilda arbetshem, avsedda för
manliga sinnesslöa, med tillhopa 530 platser samt 24 enskilda arbetshem,
avsedda för kvinnliga sinnesslöa, med tillhopa 517 platser. Dessa enskilda
anstalter äro emellertid icke jämnt fördelade över landet utan i huvudsak
lokaliserade till södra och mellersta Sverige.
Vid arbetshemmen finnes möjlighet att såsom en friare vårdform anordna
familjevård, d. v. s. att under kontroll utackordera elever i enskilda familjer.
I de fall, då denna vårdform lämpligen kan användas, är den fördelaktig såväl
ur vårdsynpunkt som ur ekonomisk synpunkt. Vid de kommunala anstalterna
anlitas denna möjlighet i ganska stor utsträckning, och från dylika
anstalter voro vid 1942 års ingång 159 manliga och 58 kvinnliga elever utackorderade.
Vid de enskilda anstalterna har familjevården däremot tilldragit
sig mindre intresse. Från dessa voro vid nämnda tidpunkt endast 63
manliga och 20 kvinnliga elever utackorderade.
Vad därefter slutligen angår vårdhemmen finnas även såväl kommunala
som enskilda anstalter. 13 landsting lia vårdhem i anslutning till sinnesslöskola,
och å dessa hem finnas tillhopa 980 platser. Dessutom finnas atta kommunala
vårdhem med tillhopa 532 platser, vilka äro fristående och sålunda
icke anslutna till sinnesslöskola. Vissa av dessa anstalter äro avsedda endast
för vuxna sinnesslöa medan andra jämväl äro avsedda för barn. Enskilda
vårdhem finnas numera i landet till ett antal av 55 och med ett
sammanlagt platsantal av cirka 2 200.
Såsom redan nämnts äro vårdhemmen avsedda dels för (vuxna) obildbara
sinnesslöa och dels för sinnesslöa barn, beträffande vilka det ännu icke
med säkerhet kan avgöras, huruvida de kunna anses bildbara dier ej.
Erforderligt platsbehov för
skolpliktens genomförande. •
För bedömande av de organisatoriska åtgärder, som erfordras för skolpliktens
genomförande, lia de sakkunniga till samtliga skoldistrikt i landet
riktat en direkt förfrågan med begäran om uppgift pa de barn i skolåldern,
som enligt skolmyndigheternas uppfattning vore att hänföra till de
bildbara sinnesslöa, vare sig barnen undervisades i folkskola, måst upphöra
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 55.
med skolgången på grund av oförmåga att följa undervisningen eller på
grund av sinnesslöhet ej börjat i skolan. Sammanlagda antalet sådana barn
uppgick enligt de inkomna uppgifterna till 972, vilken siffra dock givetvis
icke kunde göra anspråk på att vara exakt.
Med stöd av den verkställda undersökningen beräkna de sakkunniga härefter
det erforderliga platsbehovet på följande sätt. Det godkända platsantalet
vid sinnesslöskolorna är 2 297, häri ej inräknade platserna vid epileptilterskolorna
och skolhemmet för blinda med komplicerat lyte. Av dessa platser
äro emellertid för närvarande 340 belagda med arbetshemselever. Det verkliga
behovet av ytterligare skolhemsplatser skulle därför, om de nämnda 340 befintliga
platserna kunna tagas i anspråk, icke vara större än 632. Sammanlagt
skulle enligt denna beräkning krävas 2 929 eller i runt tal 3 000 platser
vid sinnesslöskolor.
De sakkunnigas förslag till
organisatoriska åtgärder.
De sakkunniga föreslå på anförda skäl, att vård och uppfostran av bildbara
sinnesslöa barn skall, såsom hittills utan särskilda föreskrifter skett,
handhavas av landstingen samt att denna deras uppgift blir i lag fastslagen.
Då emellertid frågan örn vård av de olika kategorierna av sinnesslöa
måste ses i ett sammanhang ha de sakkunniga även uppgjort förslag till
organisationen av vården av övriga kategorier, vilket förslag i korthet går
ut på följande: I samband med sinnesslöskolorna böra landstingen upprätta
vårdhem för sinnesslöa barn under skolåldern. Från dessa överflyttas
barnen i regel till skolhemmen vid skolålderns inträde, men i vissa fall
kunna de bli kvar på vårdhemmen längre, nämligen då de icke äga förutsättningar
för att tillgodogöra sig undervisningen i sinnesslöskolorna men
möjligen längre fram kunna visa sig vara bildbara. En maximiålder av
16 ar bör dock stadgas för dessa vårdhem. Efter genomgång av sinnesslöskolan
böra eleverna omhändertagas å arbetshem eller eventuellt utackorderas
i familjevård. Till varje sinnesslöskola bör därför vara anknutet
ett arbetshem. Samarbete med enskilt arbetshem är även en möjlig utväg,
och en kombination av dessa båda möjligheter torde i regel vara det
lämpligaste. Arbetshemselevema böra emellertid alltid stå under tillsyn
av landstingsanstaltema, och även sedan de blivit slutligen utskrivna skola
de vara registrerade där och vid behov kunna återintagas. Intill 21 års
ålder skola de kunna tvångsvis kvarhållas vid arbetshemmen. De obildbara
sinnesslöa, såväl barn som vuxna, kunna ofta, örn de äro lättskötta,
utan olägenhet vårdas å enskilda vårdhem. Emellertid erbjuder det, särskilt
beträffande de vuxna, visså fördelar om de sammanföras till större anstalter,
och dessa torde i sa fall böra drivas av staten. De sakkunniga finna det
därför lämpligast, att staten övertager vården av alla obildbara sinnesslöa
över 16 år.
I fråga om de kostnader, som bliva en följd av de landstingen enligt förslaget
åliggande uppgifterna inom sinnesslövården, förutsätta de sakkun
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 55.
9
niga att, liksom hittills, statsbidrag skall utgå, samt att detta bidrag i vissa
avseenden ökas. Förutom att staten skulle helt ikläda sig kostnaderna för
vård av obildbara sinnesslöa över 16 år samt att statsbidrag till driften av
landstingsanstalterna skulle utgå enligt samma grunder som hittills föreslå
sålunda de sakkunniga, att jämväl bidrag till uppförande av nya anstalter
eller ökning av platsantalet vid befintliga anstalter skulle utgå samt att särskilt
statsbidrag skulle utgå till avlönande av lärare och föreståndare vid
sinnesslöskolorna.
Beträffande de remissyttranden, som avgivits över de sakkunnigas förslag,
såvitt det avser de organisatoriska åtgärderna, må hänvisas till s. 25—27
i propositionen.
Departementschefen.
Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har i denna del anfört:
»Vården
av de sinnesslöa har hittills icke blivit författningsmässigt reglerad
i nämnvärd omfattning. Särskilt i fråga om de mera högtstående eller s. k.
bildbara sinnesslöa har detta förhållande gjort sig kännbart såsom en stor
brist. Dessa kunna nämligen genom en för dem lämpad undervisning och
vård i större eller mindre grad bibringas förmåga att bidraga till sin försörjning
och att, med viss tillsyn från anhöriga eller andra, sköta sig själva
under fria förhållanden. Härigenom kan även den inom denna grupp ofta
framträdande tendensen till asocialitet och kriminalitet väsentligt motverkas.
Dylik vård och undervisning har hittills helt på frivillighetens grund men
med vissa bidrag av statsmedel lämnats av landsting och städer utanför
landsting samt vissa ideella föreningar och stiftelser. Utredningen visar emellertid,
att omkring 1 000 barn, som rätteligen borde undervisas i sinnesslöskolor,
för närvarande åtnjuta undervisning i folkskolor eller vårdas i hemmen.
Ur social synpunkt är det därför av stor betydelse, att dessa barn beredas tillgång
till en för dem lämpad undervisning och vård, och därjämte är det givetvis
av vikt ur pedagogisk synpunkt, att folkskolorna befrias från de sinnesslöa,
vilkas närvaro i klasserna uppenbarligen är till stort men för undervisningen
av de övriga eleverna. I anslutning till sinnesslöskolorna böra även
anordnas arbetshem för yrkesutbildning efter skolgångens slut och upptagningshem
för barn, som ännu icke börjat skolan. För lösning av det ifrågavarande
problemet erfordras emellertid icke endast en utökning av platsantalet
vid sinnesslöskolorna. Det har nämligen visat sig, att i många fall föräldrarna
till sinnesslöa barn vägra att sända barnen till anstalterna, och för närvarande
finnes icke någon möjlighet att tvångsvis göra detta, såvida icke förutsättningar
för deras omhändertagande för skyddsuppfostran föreligga. Dylik vägran
från föräldrarnas sida förekommer dessutom ofta i sådana fall, då föräldrarna
själva äro mer eller mindre undermåliga och då med hänsyn härtill barnens
skiljande från föräldrahemmen är särskilt önskvärt. Rätten att omhändertaga
sinnesslöa barn för uppfostran på särskilda sinnesslöanstalter bör
därför bliva föremål för laglig reglering.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 55.
Rörande önskvärdheten av skolplikt för de bildbara sinnesslöa i särskilda
för dem inrättade skolor äro meningarna icke heller delade. I fråga örn sättet
för genomförandet härav och den lämpligaste organisationen av sinnesslöskolorna
finnas däremot olika möjligheter. De sakkunnigas förslag går ut på
att den nuvarande på frivillighetens grund uppbyggda organisationen skall
bibehållas och ytterligare utbyggas och att sålunda vissa delar av sinnesslövården,
i första hand vård och undervisning av de bildbara sinnesslöa, anförtros
åt landsting och de städer, som icke deltaga i landsting. Från andra håll,
bl. a. av kommunalskatteberedningen, har föreslagits, att sinnesslövården
skulle helt övertagas av staten i analogi med vad som nu åtminstone i huvudsak
gäller i fråga om sinnessjukvården. Alternativt framkastar kommunalskatteberedningen
ytterligare en möjlighet, som kan sägas utgöra en kompromiss
mellan de båda förut nämnda. Enligt detta förslag skulle själva vården
och undervisningen av de sinnesslöa omhänderhavas av landsting och städer
i den omfattning, de sakkunniga föreslagit, medan kostnaderna härför genom
höjning av statsbidragen skulle praktiskt taget helt och hållet överflyttas på
staten.
Skälen för ett fullständigt förstatligande av sinnesslövården äro främst, att
det särskilt beträffande vissa kategorier sinnesslöa kan vara fördelaktigt med
en differentiering på olika anstalter samt att statsdriften skulle möjliggöra en
koncentration till större enheter, vilket i många fall kan vara fördelaktigt ur
ekonomisk synpunkt. Då vidare vissa delar av sinnesslövården under alla förhållanden
skulle handhavas av staten och det alltid i tämligen stor utsträckning
måste förekomma förflyttning av sinnesslöa mellan de olika slagen av
anstalter, skulle det även ur dessa synpunkter vara till fördel, om samtliga
anstalter stöde under gemensam ledning.
Till förmån för de sakkunnigas linje talar främst den omständigheten, att
man enligt detta har en befintlig organisation att anknyta till och vidare
att anstalterna härigenom få möjlighet att upprätthålla en intimare kontakt
med hemorten. Ur vårdsynpunkt är det av stor betydelse, att de sinnesslöa
icke komma till en miljö, som alltför mycket avviker från den, de
äro vana vid. Även för möjligheterna att efter utbildningen återföra dem
till ett friare levnadssätt är det av betydelse, att avståndet icke blir för stort
mellan anstalterna och de platser hos anhöriga eller hos andra arbetsgivare,
där de sinnesslöa skola placeras.
Vid övervägande av de skäl, som sålunda anförts för och emot ett förstatligande
av sinnesslövården i dess helhet har jag, utan att nu taga ståndpunkt
till frågan om den slutliga fördelningen av kostnaderna, ansett mig
böra ansluta mig till de sakkunnigas förslag såvitt angår huvudmannaskapet
för sinnesslöskolorna och därtill anslutna arbetshem samt upptagningshem för
barn. En laglig reglering av landstingens och städernas skyldigheter i detta
avseende bör därför genomföras. Innan en dylik reglering kan träda i kraft
fordras emellertid betydande byggnadsarbeten, och den tidrymd, inom vilken
dessa kunna färdigställas, kan, bland annat med hänsyn till rådande
materialsvårigheter, icke nu fastställas. Det torde emellertid vara lämpligt
Andra lagutskottets utlåtande nr 55.
11
att såsom grundval för anstaltsorganisationens utbyggnad nu genomföra de
erforderliga lagstiftningsåtgärderna, varemot fastställandet av dagen för
ikraftträdandet av bestämmelserna om landstingens och städernas skyldigheter
torde böra anstå till en senare tidpunkt.
Icke heller de föreslagna stadgandena om skolplikt för bildbara sinnesslöa
torde kunna erhålla full giltighet förrän erforderligt platsantal genom anstaltsorganisationens
utbyggnad står till förfogande. Emellertid synes det
lämpligt att omedelbart genomföra lagstiftningen även i denna del. Det torde
icke heller möta något hinder att låta dessa bestämmelser genast träda
i kraft så till vida, att rätt att tvångsvis omhändertaga och kvarhålla de
bildbara sinneslöa införes, ehuru tillämpningen härav under övergångstiden
måste bli beroende av frågan, huruvida plats finnes disponibel å vederbörande
anstalt.
Särskilt med hänsyn till behovet av att befria folkskolorna från där befintliga
sinnesslöa är det av stor betydelse att den nya organisationen av
sinnesslövården må kunna träda i funktion så snart som möjligt. Den viktigaste
förutsättningen härför är givetvis, att landstingens och städernas
anstaltsorganisation utbygges och anpassas för de avsedda uppgifterna. Jag
kommer därför att i annat sammanhang upptaga frågan om statsbidrag till
nybyggnad och utvidgning av de ifrågavarande anstalterna. I samband härmed
kommer jag även att beröra frågan om bidrag till driften av dessa
anstalter och till lärarpersonalens avlöning. Däremot är jag för närvarande
icke beredd att framlägga närmare förslag till de åtgärder, som erfordras
i fråga örn den del av sinnesslövården, som enligt de sakkunnigas förslag
skulle ankomma på staten. Lösningen av dessa frågor torde därför böra få
anstå till en senare tidpunkt.»
Huvudgrunderna för en författningsmässig reglering av
sinnesslövården.
Beträffande de sakkunnigas förslag härutinnan ävensom de avgivna remissyttrandena
får utskottet hänvisa till s. 29—38 i propositionen.
Föredragande departementschefen har angående förslagets huvudgrunder
anfört:
»Såsom jag redan i det föregående framhållit torde den nu ifrågavarande
lagstiftningen böra innehålla två huvudgrupper av bestämmelser, nämligen
dels sådana som röra skyldighet för landsting och städer utanför landsting
att anordna anstalter för vård och uppfostran av bildbara sinnesslöa
och dels föreskrifter angående de sinnesslöas intagning i och utskrivning
från dylika anstalter, tvångsmedel, besvärsrätt m. m. Däremot äro stadganden
rörande statens skyldighet att omhändertaga vissa kategorier av
sinnesslöa icke av beskaffenhet att behöva fastslås i lag. Behovet av tvångsmedel
i dessa fall torde även vara tillräckligt tillgodosett genom redan befintliga
lagar (sinnessjuklagen och barnavårdslagen). Vid sådant förhål
-
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 55.
lande torde, såsom också framhållits av socialvårdskommittén, den av de
sakkunniga föreslagna rubriken till lagen (lag om sinnesslövården) vara
alltför omfattande. I stället synes lagen lämpligen böra rubriceras såsom lag
angående undervisning och vård av bildbara sinnesslöa.
Såsom de sakkunniga närmare utvecklat erfordras för fullgörandet av de
uppgifter, som skola åvila landsting och städer utanför landsting, anstalter
av olika slag, nämligen i främsta rummet skolhem med sinnesslöskolor samt
i anslutning därtill upptagningshem för sinnesslöa barn under skolåldern och
arbetshem för elever, som avslutat utbildningen i sinnesslöskola. De sakkunniga
ha föreslagit, att dessa olika anstalter för vinnande av enhetlighet i ledning
och administration samordnas i en centralanstalt för varje landstingsområde
eller stad, som icke deltager i landsting. Detta förslag, som icke föranlett
några erinringar, finner jag mig böra biträda. Även externatskolorna
synas, där sådana förekomma, lämpligen böra inordnas under centralanstaltens
styrelse. Härigenom vinnes att alla ansökningar örn intagning i
sinnesslöskola samlas till ett ställe, centralanstaltens styrelse, där sålunda
avgörandet träffas, huruvida vederbörande lämpligen bör undervisas i externatskola
eller intagas i internatanstalt. Härigenom erhålles även på ett
tidigt stadium en enhetlig registrering av och kontroll över samtliga sinnesslöa
barn inom kommunens område.
Givetvis bör hinder icke föreligga för att, såsom hittills i vissa fall ägt
rum, flera landsting eller landsting och stad anordna gemensam centralanstalt.
De sakkunniga ha föreslagit, att skyldigheten att anordna centralanstalt
för bildbara sinnesslöa skulle kunna i särskilda fall överflyttas på enskild
anstalt, som av medicinalstyrelsen godkännes för sådant ändamål. Härvid
torde de sakkunniga i första hand ha tänkt på förhållandena i Stockholms
stad, som för närvarande icke har någon egen internatskola utan tillgodosett
sitt behov av internatplatser genom överenskommelse med Föreningen
för sinnesslöa barns vård. Föreningens sinnesslöanstalt vid Slagsta fungerar
enligt denna överenskommelse i realiteten som internatanstalt för Stockholms
stad, och den torde även, ehuru formellt en enskild anstalt, i huvudsak
drivas med medel, som anslås av Stockholms stad. Det synes emellertid
vara mindre tillfredsställande att åt en enskild anstalt överlåta så viktiga
avgöranden som att besluta om tvångsintagning å internatanstalt och dylikt,
särskilt som inga garantier finnas för en sådan förenings bestånd eller
för kvalifikationerna hos dess ledning. Det synes därför vara en riktigare
lösning, att landsting och stad skola kunna i viss omfattning, i den mån
behovet av anstaltsplatser blivit fyllt genom särskilda överenskommelser,
befrias från skyldighet att anordna anstalt av visst slag, t. ex. skolhem eller
arbetshem, men att det dock alltid skall finnas en kommunal anstaltsstyrelse,
till vilken beslutanderätten i fråga om intagning samt ansvaret för
de sinnesslöas omhändertagande kunna knytas. I allmänhet torde väl också
någon eller några av de avdelningar, av vilka en fullständig centralanstalt
består, komma att sortera direkt under denna styrelse.
Andra lagutskottets utlåtande nr 55.
13
De sakkunniga lia föreslagit, att de kommunala sinnesslöa^ tal terna skola
stå under överinseende av medicinalstyrelsen och under närmaste tillsyn
av inspektören för sinnesslövården samt att därjämte sinnesslöskolor samt
arbetshem, som äro knutna till skolhem, skola vara underkastade pedagogisk
inspektion. Häremot har i vissa yttranden gjorts gällande, att de föreslagna
centralanstalterna helt eller åtminstone till övervägande del ha karaktären
av skol- och uppfostringsanstalter samt att det vid sådant förhållande
läge närmast till hands att överinseendet över anstalterna skulle anförtros
åt skolöverstyrelsen.
Inom sinnesslövården finnas vissa grenar (t. ex. vårdhem för obildbara
sinnesslöa), där vårdsynpunkterna helt överväga, och andra grenar (t. ex.
skolhem), där undervisnings- och uppfostringsmomenlen träda i förgrunden.
Beträffande de förstnämnda grenarna torde någon tvekan icke råda
om att de böra stå under medicinalstyrelsens överinseende. I fråga om de
sistnämnda grenarna åter förhåller det sig så, att det visserligen i främsta
rummet är fråga örn skolundervisning och uppfostran men att denna med
hänsyn till klientelets beskaffenhet måste meddelas med ett helt annat hänsynstagande
till medicinska synpunkter än vid annan undervisning. Vid
arbetshemmen slutligen meddelas visserligen undervisning i praktiska färdigheter
(yrkesutbildning), men de viktigaste och mest maktpåliggande uppgifterna
vid denna verksamhetsgren torde dock hänga samman med elevernas
anpassning och utplacering i förvärvsverksamhet under mera fria förhållanden.
För dessa uppgifter torde medicinsk skolning och insikter i sociala
frågor vara av större betydelse än rent pedagogisk utbildning.
Enligt de sakkunnigas förslag, till vilket jag i det föregående uttalat min
anslutning, skulle den kommunala sinnesslövården organiseras i centralanstalter,
i regel omfattande såväl skolhem som arbetshem och vårdhem,
eventuellt även externatskola. Någon uppdelning av det egentliga överinseendet
över anstalterna efter dessa olika grenar lärer icke kunna komma i
fråga. Vid bedömande av frågan vilken myndighet, som bör utöva överinseendet,
bör beaktas att de av skolöverstyrelsen framhävda pedagogiska synpunkterna
endast äga giltighet under skoltiden, medan den sinnesslöe enligt
förslaget dels kan omhändertagas redan före skolåldern, dels skall stå under
övervakning jämväl såsom vuxen. För ett effektivt utnyttjande av samtliga
platser för sinnesslöa, däri inbegripet sådana platser, vilka stå till förfogande
å sinnessjukhus, bör vidare en enhetlig ledning av samtliga sinnesslöanstalter
och sinnessjukhus för mottagande av sinnesslöa eftersträvas.
Sådan ledning kan emellertid ej tänkas utövad av annan myndighet än
medicinalstyrelsen. Vidare synes det nära sambandet med socialvården bliva
med medicinalstyrelsen såsom överordnad myndighet bäst tillgodosett, då
det redan nu bedrives ett intimt samarbete mellan medicinalstyrelsen och
socialstyrelsen i socialmedicinska frågor. På grund av nu anförda skäl ansluter
jag mig lill de sakkunnigas förslag att förlägga överinseendet över de
kommunala anstalterna hos medicinalstyrelsen.
Uppenbart är emellertid, att undervisningen vid sinnesslöskolor och arbets -
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 55.
hem bör stå under pedagogisk inspektion av skolöverstyrelsen genom den
pedagogiske inspektören för sinnesslöundervisningen. Föreskrift om sådan
inspektion torde böra införas i lagtexten såsom också skett i de sakkunnigas
förslag.
I fråga örn intagningsproceduren synes det vara riktigt att, såsom socialstyrelsen
framhållit, omhändertagandet i största möjliga utsträckning bör
ske på frivillighetens väg och att tvångsåtgärder böra anlitas endast som
en yttersta utväg. Vederbörande skolmyndighet bör av denna anledning och
med hänsyn till sin på direkt erfarenhet grundade kännedom om barnen i
första hand omhänderha särskiljandet av de sinnesslöa barn, som icke redan
före skolålderns inträde omhändertagits å sinnesslöanstalt. Den erforderliga
läkarundersökningen torde då i regel kunna verkställas genom skolans försorg,
och med ledning av undersökningens resultat kunna föräldrarna uppmanas
att göra ansökan om barnets intagande i vederbörande centralanstalt.
Emellertid synes det vara lämpligt, att anmälan från skolan till barnavårdsnämnden
sker såväl då ansökan till centralanstalten redan kommit
till stånd genom skolans förmedling som då något hinder härför mött. Härigenom
erhåller barnavårdsnämnden kännedom om samtliga sinnesslöa barn
inom sitt område och kan åläggas ansvaret för att de bli omhändertagna i
enlighet med lagen. Har ansökan till centralanstalten icke gjorts av vederbörande
vårdnadshavare och kan icke heller barnavårdsnämnden förmå honom
att ingiva sådan ansökning, bör givetvis nämnden vara behörig att
själv föranstalta härom.
Avgörandet av frågan om intagning i centralanstalt synes böra läggas hos
centralanstaltens läkare i samråd med föreståndaren. Avgörandet gäller dels
frågan, huruvida barnet är sinnesslött eller icke, och dels frågan, huruvida
det utan närmare prövning kan anses vara obildbart eller örn det i sinnesslöskola
hör undergå prövning i fråga om bildharhet.
Även om prövningen giver vid handen, att det är fråga örn ett hildbart
sinnesslött barn, kan det stundom ifrågakomma, att barnet av särskilda
skäl bör sändas till en specialanstalt. Det kan även inträffa, att centralanstalten
på grund av platsbrist eller annan anledning vill föranstalta om dess
omhändertagande å annan anstalt. I den mån barnet icke omhändertages
å statsanstalt bör det emellertid fortfarande betraktas som inskrivet vid centralanstalten
och stå under dess kontroll och tillsyn.
Om avgörandet av intagningsfrågan sålunda lägges i läkarens hand är
det givet, att vissa garantier böra skapas för läkarens kompetens på ifrågavarande
område. Föreskrifter i dylikt hänseende synas böra utfärdas i administrativ
ordning.
För att i sista hand säkerställa omhändertagandet av de sinnesslöa erfordras
givetvis en viss möjlighet lill tvångsutövning. Att, såsom de sakkunniga
föreslagit, för detta ändamål anknyta till barnavårdslagen genom att möjliggöra
omhändertagande till samhällsvård av sinnesslött barn även utan
föräldrarnas medgivande, synes med hänsyn till de vägande erinringar, som
i yttrandena framförts häremot, icke kunna komma i fråga. Icke heller
Andra lagutskottets utlåtande nr 55.
15
synes det vara lämpligt att anknyta till institutet skyddsuppfostran. Härför
skulle bl. a. krävas, att åtskilliga specialbestämmelser för de ifrågavarande
fallen infördes i barnavårdslagen. I stället bör i förevarande lag särskilt
regleras den möjlighet till tvångsutövning, som bör ifrågakomma. Härvid
synes det ligga närmast till hands att anknyta till sinnessjuklagens bestämmelser
i motsvarande hänseende. Detta skulle innebära, att handräckning
av polismyndighet för verkställande av beslut om intagning bör kunna
erhållas på begäran av den, som ansökt om intagning. Likaså bör handräckning
kunna anlitas för att till anstalten återföra den, som därifrån olovligen
undanhåller sig.
Då beslut rörande intagning å sinnesslöanstalt sålunda skall kunna genomföras
tvångsvis, måste uppenbarligen möjlighet öppnas att anföra besvär
över beslutet. Även i detta avseende synes det vara lämpligt att anknyta
till sinnessjuklagen och föreskriva, att besvär i dylika fall skola anföras hos
sinnessjuknämnden. Denna har redan nu att handlägga liknande ärenden
beträffande sådana sinnesslöa, som äro intagna å sinnessjukhus. I fråga örn
beslut, varigenom utskrivning vägrats, synes motsvarande besvärsrätt böra
stadgas.
I fråga örn utskrivning bör, såsom de sakkunniga föreslagit, förekomma
olika former: ^ackordering i familjevård, försöksutskrivning och definitiv
utskrivning. Beslutanderätten i fråga örn de båda förstnämnda åtgärderna
torde i regel böra tillkomma centralanstaltens styrelse eller förståndare även
i de fall, då vederbörande enligt särskild överenskommelse omhändertagits
å enskild anstalt. I särskilda fall synes emellertid utskrivningsrätten kunna
delegeras till föreståndare för dylika anstalter. I fråga örn definitiv utskrivning
bör beslutanderätten liksom vid inskrivningen tillkomma läkaren efter
samråd med föreståndaren.
Definitiv utskrivning torde i fråga om barn, som tillhör ifrågavarande
kategori (bildbara sinnesslöa), i regel icke böra ske förrän vid fyllda 21 år.
Sedan denna ålder uppnåtts bör retentionsrätten enligt förevarande lag bortfalla.
Utskrivning skall därför ske, då det begäres, och återintagning icke
äga rum utan medgivande.
De sakkunnigas lagförslag har inom departementet underkastats en genomgripande
omarbetning för tillgodoseende av de synpunkter, som nu
framlagts. Härvid ha åtskilliga av de sakkunniga föreslagna bestämmelser
med närmare föreskrifter rörande vården å de kommunala anstalterna m. m.
uteslutits, emedan de avse ämnen, som lämpligen kunna med stöd av ett
i lagen givet bemyndigande regleras i administrativ ordning.»
Utskottets yttrande.
Det genom propositionen framlagda förslaget till lag örn undervisning och
vård av bildbara sinnesslöa innebär, alt skolplikt i särskild ordning införes
för nämnda kategori sinnesslöa. Därjämte loreskrives .skyldighet för dem att
underkasta sig viss praktisk utbildning efter skoltidens slut. Undervisningen
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 55.
och vården av de bildbara sinnesslöa skall i princip ombesörjas av landstingen
och de städer som icke deltaga i landsting.
Den föreslagna skolplikten och skyldigheten att genomgå praktisk utbildning
fyller såsom allmänt omvittnats ett sedan länge känt behov och är därför att
hälsa med stor tillfredsställelse.
I vissa remissyttranden har ifrågasatts, huruvida icke ifrågavarande verksamhet
bör övertagas av staten. Även kommunalskatteberedningen har i sitt
den 19 augusti 1943 avgivna betänkande angående den kommunala skatteutjämningen
gjort gällande, att verksamheten borde förstatligas. Jämväl enligt
utskottets mening tala vissa skäl för denna ståndpunkt. Till stöd för förslaget
att skyldigheten att ombesörja vården och undervisningen av de bildbara sinnesslöa
ålägges landstingen och de städer som icke deltaga i landsting har
föredragande departementschefen emellertid anfört främst den omständigheten,
att man här hade en befintlig organisation att anknyta till. Anstalterna
finge vidare möjlighet att upprätthålla en intimare kontakt med hemorten.
Ur vårdsynpunkt vore det av stor betydelse, att de sinnesslöa icke komme
till en miljö, som alltför mycket avveke från den de vöre vana vid. Även för
möjligheterna att efter utbildningen återföra dem till ett friare levnadssätt
vore det av betydelse, att avståndet icke bleve för stort mellan anstalterna
och de platser hos anhöriga eller hos andra arbetsgivare, där de sinnesslöa
skulle placeras efter utbildningstidens slut.
Utskottet anser på de av departementschefen sålunda anförda skälen, att
vården och undervisningen bör omhänderhavas av landsting och städer utom
landsting. Härvid har utskottet även beaktat, att Kungl. Maj :t i propositionen
nr 206 till innevarande års riksdag intagit den ståndpunkten, att huvudparten
av kostnaderna för ifrågavarande verksamhet skall täckas genom statsbidrag.
Utskottet övergår härefter till en närmare behandling av förslaget till lag
örn undervisning och vård av bildbara sinnesslöa.
Därvid vill utskottet till en början framhålla, att det dagliga arbetet vid de
föreslagna centralanstalterna i övervägande grad torde komma att präglas av
undervisning och uppfostran. Ehuru undervisning och uppfostran av bildbara
sinnesslöa i viss utsträckning måste ske med beaktande av medicinska synpunkter,
är det dock utan tvivel så, att denna undervisning och uppfostran i
främsta rummet är en pedagogisk fråga. Härutinnan bör också framhållas,
att gränsen mellan bildbara sinnesslöa barn och de barn, som undervisas i
folkskolans hjälpklasser, är flytande och ofta mycket svår att draga. Enligt
förslaget ha centralanstalterna tilldelats uppgifter, som sammanhänga med
elevernas anpassning och utplacering i förvärvsverksamhet under mera fria
förhållanden, och vidare föreslås införande av övervakning från anstalternas
sida över eleverna efter utskrivningen. Det förhållandet, att sålunda vissa uppgifter
av social natur åläggas anstalternas ledning, synes emellertid icke såsom
i propositionen gjorts gällande böra föranleda till ett utvidgat medicinskt inflytande.
Det är att märka, att skolan numera fullgör en hel del skiftande uppgifter
av social beskaffenhet. Elevernas utplacering och anpassning i för
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 55.
17
värvsverksamhet torde vara en uppgift, som i praktiken kominer att åvila anstaltsföreståndaren,
vilken förutsattes bliva en person med pedagogisk utbildning.
Beträffande övervakningen över de utskrivna har i lagförslaget uttryckligen
föreskrivits, att den skall tillkomma föreståndaren, som jämväl skall
bistå de utskrivna med råd och hjälp.
Enligt utskottets mening är det även med hänsyn till barnen och deras
anhöriga lämpligt, att den karaktär, som anstaltsverksamheten delvis har av
vård, icke framhäves mer än som är erforderligt.
Om sålunda de pedagogiska synpunkterna böra tillerkännas ett större inflytande
än de medicinska, bör dock tillses, att de medicinska momenten
tillbörligt beaktas.
Kungl. Majit har i likhet med de sakkunniga föreslagit, att överinseendet
över centralanstalterna skall utövas av medicinalstyrelsen. Under medicinalstyrelsen
skall tillsynen över anstalterna utövas av inspektören för sinnesslövården.
Undervisningen vid anstalterna skall därjämte vara underkastad
den pedagogiska inspektion, som Konungen bestämmer. I åtskilliga av de
remissyttranden, som avgivits över sakkunnigbetänkandet, har gjorts gällande,
att överinseendet borde tillkomma skolöverstyrelsen i stället för medicinalstyrelsen.
Yrkande örn ändring av lagförslaget i denna riktning har
framställts i de i ämnet väckta motionerna.
Då enligt vad utskottet ovan utvecklat verksamheten vid anstalterna torde
vara av övervägande pedagogisk art, anser utskottet starka skäl tala för
motionärernas ståndpunkt.
Såsom motiv för att tillsynen bör utövas av medicinalstyrelsen har departementschefen
bl. a. anfört, att för ett effektivt utnyttjande av samtliga
platser för sinnesslöa, däri inbegripet sådana platser, vilka stå till förfogande
å sinnessjukhus, borde eftersträvas en enhetlig ledning av samtliga sinnesslöanstalter
och sinnessjukhus för mottagande av sinnesslöa. Det synes emellertid
utskottet icke finnas anledning befara, att några större svårigheter
i förevarande hänseende komma att uppstå, örn skolöverstyrelsen göres till
tillsynsmyndighet.
Utskottet vill på anförda skäl förorda, att tillsynen över centralanstalterna
skall utövas av skolöverstyrelsen. Under skolöverstyrelsen bör tillsynen utövas
av inspektören för sinnesslöundervisningen. 1 lagen bör emellertid stadgas,
att anstalterna i medicinskt-psykiatriskt hänseende skola vara underkastade
den inspektion, som Konungen bestämmer. Härigenom torde tillbörlig
hänsyn tagas till de medicinsk-psykiatriska synpunkterna.
Enligt förslaget skall externatskola, där sådan inrättas, inordnas under
vederbörande centralanstalts styrelse. I de i ämnet väckta motionerna bar
yrkats, att den lokala skolstyrelsen får i uppdrag att vara styrelse för exter -natskola. En enhetlig ledning över de olika grenarna av centralanstaltens
verksamhet torde emellertid vara nödvändig. Enligt förslaget skola alla ansökningar
örn intagning i sinnesslöanstalt samlas till ett ställe, centralanstaltens
styrelse. Med hänsyn till önskvärdheten av enhetlighet i registreringen
av och kontrollen över de sinnesslöa barnen synes en sådan anordning vara
Bihang lill riksdagens protokoll 194i. 9 sami. 2 avd. Nr 55. 2
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 55.
motiverad. På grund av vad nu anförts kan utskottet icke förorda, att skolstyrelsen
skall utöva den närmaste tillsynen över externatskola.
I 7 § i förslaget stadgas, att fråga örn inskrivning vid centralanstalt skall
avgöras av centralanstaltens läkare efter samråd med föreståndaren. Likaså
skall det enligt 11 § tillkomma läkaren att elter samråd med föreståndaren
fatta beslut om definitiv utskrivning. Enligt utskottets mening är det lämpligare,
att avgörandet av dessa frågor lägges hos föreståndaren. Till stöd
härför vill utskottet åberopa vad utskottet ovan anfört därom att verksamheten
vid anstalterna torde vara av övervägande pedagogisk art. Föreståndaren
bör dock fatta sitt beslut efter samråd med läkaren. I praktiken torde det
sällan komma att inträffa, att föreståndaren och läkaren komma till olika
uppfattning i förevarande frågor. Föreståndaren lärer icke komma att meddela
beslut örn inskrivning med mindre läkaren förklarat barnet vara sinnesslöa
I
15 § meddelas bestämmelser om besvär över läkares beslut, varigenom
någon inskrivits vid centralanstalt eller framställning om utskrivning lämnats
utan bifall. Besvär skola i dessa fall anföras hos sinnessjuknämnden. Enligt
utskottets mening synas några betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt icke
möta, att den av utskottet föreslagna tillsynsmyndigheten, skolöverstyrelsen,
blir besvärsinstans. Givetvis bör skolöverstyrelsen vid avgörandet av dessa
frågor anlita erforderlig medicinsk-psykiatrisk sakkunskap. I tveksamma fall
torde yttrande böra inhämtas från medicinalstyrelsen. Att besvärsrätt tillkommer
envar, som enligt 12 § äger påkalla utskrivning, torde vara klart utan
att särskild föreskrift behöver givas därom. — Jämväl mot de beslut som
avses i 16 § torde talan böra fullföljas hos skolöverstyrelsen.
Utskottet vill framhålla önskvärdheten av att de ärenden, varom nu är
fråga, av skolöverstyrelsen avgöras utan tidsutdräkt.
Bestämmelserna örn talan mot beslut rörande inskrivning, utskrivning och
överflyttning till annan anstalt synas böra sammanföras i 15 §.
Rätt till klagan över skolöverstyrelsens beslut torde böra stadgas för vissa
fall, nämligen dels då skolöverstyrelsen lämnat utan bifall besvär över beslut,
varigenom någon inskrivits å centralanstalt eller varigenom framställning om
definitiv utskrivning avslagits, och dels då skolöverstyrelsen med ändring av
anstaltsföreståndares beslut förordnar, att någon skall inskrivas å anstalt eller
att definitiv utskrivning icke skall få äga rum. Föreskrift bör upptagas, att
ändring skall sökas inom tid, som är bestämd för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut. Mot övriga beslut, som skolöverstyrelsen
meddelar jämlikt 15 § i dess av utskottet föreslagna lydelse, torde någon klagorätt
icke behöva stadgas. Med hänsyn till att avgörandet av besvären över
skolöverstyrelsens beslut kan draga ut pa tiden bör lämpligen föreskrivas, att
skolöverstyrelsens beslut går i verkställighet utan hinder av förd klagan.’
De nu föreslagna bestämmelserna örn klagorätt i anledning av skolöverstyrelsens
beslut torde böra upptagas i 16 §.
I sitt utlåtande i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 284 med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 2 § 16 :o) och 17:o) lagen den 26 maj
1909 (nr 38 s. 3) örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt ämnar utskottet taga stånd
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 55.
19
punkt till frågan, huruvida de besvärsmål, som nu nämnts, skola prövas av
Kungl. Majit i statsrådet eller i regeringsrätten.
De ändringar i lagförslaget, som utskottet ovan förordat, medföra följdändringar
i 3, 10, 12 och 17 §§.
Utskottet föreslår därjämte vissa formella ändringar i 12, 13 och 14 §§.
De äro betingade av att å centralanstalt kunna ha inskrivits jämväl barn, som
sedermera befinnas vara icke sinnesslöa eller obildbara. Sådana barn få enligt
11 § första stycket icke utan medgivande kvarhållas å anstalten.
I övergångsbestämmelserna till förslaget till lag om undervisning och vård
av bildbara sinnesslöa stadgas i sista stycket, att, därest i stad finnes varken
skolhem eller externatskola, de uppgifter som enligt lagen ankomma på centralanstaltens
styrelse och föreståndare under övergångstiden i den mån så är
möjligt i stället skola fullgöras av barnavårdsnämnden. Enligt utskottets mening
är det lämpligast, att dessa uppgifter tillkomma skolstyrelsen.
I förslaget till lag örn ändrad lydelse av 2 § 3 mom. barnavårdslagen är viss
jämkning påkallad därav att vid förslagets utformning icke beaktats ändringar,
som vidtagits i nämnda lagrum år 1940 ävensom tidigare i år efter
propositionens avlämnande.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen, med förklarande att de genom propositionen
framlagda lagförslagen icke kunnat av riksdagen i oförändrat
skick antagas, måtte för sin del antaga följande förslag
till
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
1) Lag
om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa.
Härigenom förordnas som följer:
Inledande bestämmelse.
1 §■
Med sinnesslö förstås i denna lag den, som på grund av bristande förståndsutveckling
icke kan tillgodogöra sig folkskolans vanliga undervisning
eller hjälpundervisning. Med bildbar sinnesslö avses den, som är mottaglig
för sådan teoretisk eller praktisk undervisning, som meddelas i sinnesslöskola.
Från lagens tillämpning undantages sinnesslö, som är intagen å sinnessjukhus
eller staten tillhörig anstalt för sinnesslöa.
Örn liandliavandet av bildbara sinncsslöas undervisning och vård.
2 §•
Det åligger landsting och stad, som ej deltager i landsting, att draga försorg
örn att bildbara sinnesslöa inom landslingsområdet eller staden erhål
-
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 55.
(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)
la undervisning och vård enligt i denna lag eller med stöd därav meddelade
föreskrifter. För sådant ändamål skall för varje landstingsområde
och för varje stad, som nyss sagts, finnas genom landstingets eller stadens
försorg upprättad ceritralanstalt med erforderligt antal platser. Två eller
flera landsting och städer må förena sig om gemensam centralanstalt.
3 §•
Centralanstalt skall omfatta:
a) upptagning shem för sinnesslöa barn, som ej börjat skolan;
b) skolhem med sinnesslöskola för undervisning av barn i skolåldern;
c) arbetshem för ytterligare utbildning i praktiskt hänseende av dem,
som avslutat skolundervisningen i skolhemmet.
Där genom överenskommelse med Där genom överenskommelse med
enskilt upptagningshem, skolhem eller enskilt upptagningshem, skolhem eller
arbetshem omhändertagandet av de arbetshem omhändertagandet av de
sinnesslöa ordnats på tillfredsställan- sinnesslöa ordnats på tillfredsställande
sätt, äger medicinalstyrelsen med- de sätt, äger skolöverstyrelsen medgigiva
befrielse från skyldighet att an- va befrielse från skyldighet att anordna
hem av motsvarande slag. ordna hem av motsvarande slag.
I den mån så lämpligen kan ske, må behovet av skolplatser tillgodoses
genom inrättande av externatskola eller externatplatser vid skolhem.
4 §•
Överinseendet över rikets centralanstalter
utövas av medicinalstyrelsen.
Under medicinalstyrelsen utövas
tillsynen över anstalterna av inspektören
för sinnesslövården. Undervisningen
vid anstalterna skall därjämte
vara underkastad den pedagogiska inspektion,
som Konungen bestämmer.
Överinseendet över rikets centralanstalter
utövas av skolöverstyrelsen.
Under skolöverstyrelsen utövas tillsynen
över anstalterna av inspektören
för sinnesslöundervisningen. Anstalterna
skola därjämte i medicinskti
psykiatriskt hänseende vara underkastade
den inspektion, som Konungen
bestämmer.
Centralanstalt skall stå under ledning av en av landstinget eller stadsfullmäktige
i stad, som ej deltager i landsting, utsedd styrelse. Vid centralanstalt
skola läkare och föreståndare finnas anställda.
Om inskrivning i sinnesslöanstalt.
5 §•
Finnes barn, som intagits eller anmälts till intagande i folkskola, vara
sinnesslött skall skolstyrelsen, där det icke kan anses uteslutet att barnet
är hildbart, föranstalta om att ansökan genom vårdnadshavare^ försorg
göres om barnets inskrivning vid vederbörande centralanstalt. Skolstyrelsen
gore ock anmälan om förhållandet till barnavårdsnämnden.
Andra lagutskottets utlåtande nr 55.
21
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
Det åligger barnavårdsnämnden att vidtaga de åtgärder, som äro påkallade
för att alla bildbara sinnesslöa barn i skolåldern erhålla sådan undervisning
och vård, som avses i denna lag, och äger nämnden, där vederbörande
vårdnadshavare underlåter att ingiva ansökan till centralanstalt, att själv
göra dylik ansökan.
Där skäl därtill åro må med ingivande av ansökan anstå, dock högst
till dess barnet fyllt nio år.
6 §•
Ansökan örn inskrivning å centralanstalt skall insändas till dess styrelse
eller föreståndare och vara åtföljd av
1) åldersbetyg;
2) av läkare utfärdat utlåtande angående den sinnesslöes förståndsutveckling;
3)
uppgifter rörande den sinnesslöes levnadsförhållanden;
4) där den sinnesslöe undervisats i folkskola, redogörelse av vederbörande
lärare för dennes iakttagelser rörande barnet.
7 §•
Finner centralanstaltens läkare efter
samråd med föreståndaren vid
granskning av ansökan örn inskrivning
vid anstalten barnet vara sinnesslött
och att barnet är hildbart eller
med hänsyn till sin förståndsutveckling
bör prövas i fråga örn bildbarhet,
skall läkaren meddela beslut örn barnets
inskrivning vid anstalten.
Finnes barnet på grund av vanart
Finner centralanstaltens föreståndare
efter samråd med läkaren vid
granskning av ansökan om inskrivning
vid anstalten barnet vara sinnesslött
och att barnet är hildbart eller
med hänsyn till sin förståndsutveckling
bör prövas i fråga om bildbarhet,
skall föreståndaren meddela beslut
örn barnets inskrivning vid anstalten,
eller lyte eller annan dylik omstän
-
dighet böra intagas å anstalt, som avses i 1 § andra stycket, må i ställest
ansökningen vidarebefordras till sådan anstalt.
Centralanstalt må föranstalta om där inskrivet barns vård å annan lämplig
sinnesslöanstalt men skall i dylikt fall barnet anses alltjämt vara inskrivet
vid centralanstalten och stå under dess tillsyn.
8 §•
Vid centralanstalt inskriven må överflyttas till annan centralanstalt i den
män ändring av den inskrivnes mantalsskrivningsort därtill föranleder.
Om utskrivning m. m.
9 §•
I upptagningshem må sinnesslö kvarbliva högst intill dess han fyllt
tolv år.
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 55.
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
I skolhem intagen elev skall kvarbliva därstädes, så länge hans förmåga
att tillgodogöra sig skolundervisningen därtill föranleder, dock högst åtta år.
Bildbar sinnesslö, som avslutat undervisningen i skolhem, skall därefter
i arbetshem fortsätta utbildningen i praktiskt hänseende, där ej åtgärd, som
i 10 § sägs, finnes omedelbart kunna vidtagas.
10 §.
Sinnesslö, som avslutat undervisningen i skolhemmet, må utackorderas i
familjevård eller försöksutskrivas till enskilt hem, där lämplig vård och betryggande
tillsyn kunna beredas. Den som utackorderats eller försöksutskrivits
må, där så finnes erforderligt, överflyttas till annat hem eller återintagas
i anstalten.
Under ferierna må skolelev i den utsträckning, som finnes lämplig, vistas
i enskilt hem, där lämplig vård och betryggande tillsyn kunna beredas.
Beslut örn åtgärder, som i denna Beslut om åtgärder, som i denna
paragraf avses, fattas av centralan- paragraf avses, fattas av centralan
-
staltens styrelse eller, efter dess bemyndigande,
av anstaltens föreståndare.
I fall, som avses i 7 § tredje
stycket, må styrelsen ock, efter medgivande
av inspektören för sinnesslöa
vården, bemyndiga föreståndare för
annan anstalt att meddela dylika beslut
beträffande där intagen sinnesslö.
staltens styrelse eller, efter dess bemyndigande,
av anstaltens föreståndare.
I fall, som avses i 7 § tredje
stycket, må styrelsen ock, efter medgivande
av inspektören för sinnesslöundervisningen,
bemyndiga föreståndare
för annan anstalt att meddela
dylika beslut beträffande där intagen
sinnesslö.
11 §•
Den som befinnes icke vara sinnesslö samt sinnesslö, som befinnes vara
obildbar, må ej utan medgivande kvarhållas å centralanstalt.
Bildbar sinnesslö, som är inskriven vid cenlralanstalt, må ej därifrån definitivt
utskrivas före tjuguett års ålder, där ej fråga är om överflyttning till
annan anstalt, som i 1 § andra stycket eller 8 § sägs, eller det visas att den
sinnesslöe beredes tillfredsställande vård och uppfostran på annat sätt.
Bildbar sinnesslö må ej utan medgivande kvarhållas å centralanstalt efter
fyllda tjuguett år.
Det ankommer på centralanstaltens Det ankommer på centralanstaltens
läkare att efter samråd med förestån- föreståndare att efter samråd med badaren
fatta beslut örn definitiv ut- karen fatta beslut örn definitiv utskrivning.
skrivning.
12 §.
Utskrivning må påkallas av den Utskrivning må påkallas av den
sinnesslöe själv, om han fyllt aderton inskrivne själv, om han fyllt aderton
Andra lagutskottets utlåtande nr 55.
23
(Kungl. Maj:ts förslag:)
(Utskottets förslag:)
år, ävensom av hans förmyndare och
vårdnadshavare. Utskrivning må ock
beslutas av centralanstaltens läkare
utan särskild framställning.
13
Det åligger föreståndare vid centralanstalt
att föra register över dem, som
utskrivits från anstalten, samt att, där
de ej överflyttats till annan anstalt, i
den mån så utan större svårighet kan
ske hålla sig underrättad örn deras
vistelseort och levnadsförhållanden.
Föreståndaren skall ock, där så erfordras,
bistå de utskrivna med råd
och hjälp.
Beträffande utskriven skall vad i 8
ning.
14
Vård av sinne sslö, som är inskriven
vid centralanstalt, skall vara kostnadsfri
från det den sinne sslöe inträtt i
skolåldern till dess han fyllt tjuguett
år, dock att anstalten äger att såsom
ersättning för vårdkostnaden uppbära
den sinnesslöe tillkommande folkpension,
invalidunderstöd eller barnbidrag.
Om besvär och
15
Har läkare vid centralanstalt meddelat
beslut örn inskrivning av sinnesslö
vid anstalten eller lämnat framställning
örn utskrivning utan bifall
må envar, som enligt 12 § äger påkalla
utskrivning, genom skriftlig
framställning hänskjuta frågan till
sinnessjuknämndens prövning.
16
/ andra fall än i 15 § sägs må klagan
över beslut rörande inskrivning,
år, ävensom av hans förmyndare och
vårdnadshavare. Utskrivning må ock
beslutas utan särskild framställning.
§•
Det åligger föreståndare vid centralanstalt
att föra register över bildbara
sinnesslöa, som utskrivits från anstalten,
samt att, där de ej överflyttats
till annan anstalt, i den mån så utan
större svårighet kan ske hålla sig underrättad
om deras vistelseort och levnadsförhållanden.
Föreståndaren skall
ock, där så erfordras, bistå de utskrivna
med råd och hjälp.
§ stadgas äga motsvarande tillämp -
§•
Vård av den, som är inskriven vid
centralanstalt, skall vara kostnadsfri
från det den inskrivne inträtt i skolåldern
till dess han fyllt tjuguett år,
dock att anstalten äger att såsom ersättning
för vårdkostnaden uppbära
den inskrivne tillkommande folkpension,
invalidunderstöd eller barnbidrag.
handräckning.
Klagan över beslut rörande inskrivning,
utskrivning eller överflyttning
till annan anstalt må föras hos skolöverstyrelsen.
Talan mot beslut, varigenom
inskrivning vägrats, må fullföljas
förutom av den, som saken rör,
av vederbörande skolstyrelse och barnavårdsnämnd.
§•
klar skolöverstyrelsen förklarat, att
någon skall inskrivas vid centralan
-
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 55.
(Kungl. Maj.ts förslag:)
utskrivning och överflyttning till annan
anstalt föras hos medicinalstyrelsen.
över beslut, varigenom inskrivning
vägrats, må klagan föras förutom
av den, som saken rör, av vederbörande
skolstyrelse och barnavårdsnämnd.
17
Underlåter någon att efterkomma
beslut om inskrivning vid centralanstalt
är vederbörande polismyndighet
skyldig att på begäran av barnavårdsnämnd
eller anstaltens föreståndare
lämna nödig handräckning för beslutets
verkställande. Handräckning må
dock ej lämnas, med mindre tjugu dagar
förflutit från det beslutet delgivits
vederbörande vårdnadshavare och det
visas, att beslutet icke inom nämnda
tid överklagats. Dock må sinnessjuknämnden
i ärende, som dragits under
dess prövning, förordna att beslutet
skall verkställas i avbidan på ärendets
slutliga avgörande.
(Utskottets förslag:)
stalt, eller lämnat framställning örn
definitiv utskrivning utan bifall, må
ändring i beslutet sökas hos Konungen
inom tid, som för överklagande av
förvaltande myndigheters och ämbetsverks
beslut år bestämd.
Övriga av skolöverstyrelsen jämlikt
15 § meddelade beslut må icke
överklagas.
Skolöverstyrelsens beslut tråder i
verkställighet utan hinder därav att
klagan forts.
§•
Underlåter någon att efterkomma
beslut om inskrivning vid centralanstalt
är vederbörande polismyndighet
skyldig att på begäran av barnavårdsnämnd
eller anstaltens föreståndare
lämna nödig handräckning för beslutets
verkställande. Handräckning för
verkställande av föreståndares beslut
må dock ej lämnas, med mindre tjugu
dagar förflutit från det beslutet delgivits
vederbörande vårdnadshavare
och det visas, att beslutet icke inom
nämnda tid överklagats. Dock må
skolöverstyrelsen i ärende, som dragits
under dess prövning, förordna att beslutet
skall verkställas i avbidan på
ärendets slutliga avgörande.
18 §.
Polismyndighet vare ock skyldig att på begäran av föreståndare för centralanstalt
lämna nödig handräckning för återförande till anstalten av där inskriven,
som olovligen undanhåller sig från anstalten.
Särskilda föreskrifter.
19 §.
Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag utfärdas av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945, dock att föreskrifterna i
2 § icke skola äga tillämpning förrän den dag, Konungen förordnar.
Andra lagutskottets utlåtande nr 55.
25
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
I övrigt skola följande övergångsbestämmelser gälla:
Intill dess centralanstalt anordnats skall vad i lagen föreskrives beträffande
dylik anstalt i stället i tillämpliga delar gälla landsting eller stad,
som ej deltager i landsting, tillhörigt skolhem med därtill eventuellt anslutet
upptagnings- eller arbetshem. Finnes
extematskola, där sådan finnes.
Finnes i stad varken skolhem eller
externatskola skola, i den mån så
är möjligt, de uppgifter, som enligt
lagen ankomma på centralanstaltens
styrelse och föreståndare, i stället fullgöras
av barnavårdsnämnden och de
uppgifter, som åligga läkare vid centralanstalt,
i stället fullgöras av vederbörande
stadsläkare.
ej skolhem, skall vad nu sagts gälla
Finnes i stad varken skolhem eller
externatskola skola, i den mån så är
möjligt, de uppgifter, som enligt lagen
ankomma på centralanstaltens
styrelse och föreståndare, i stället fullgöras
av skolstyrelsen och de uppgifter,
som åligga läkare vid centralanstalt,
i stället fullgöras av vederbörande
stadsläkare.
2) Lag
om ändrad lydelse av 2 § 3 mom. lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn
samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).
Härigenom förordnas, att 2 § 3 mom. bamavårdslagen den 6 juni 1924
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
3 mom. Örn vissa på barnavårdsnämnden
eller dess ordförande ankommande
åtgärder är stadgat i lagarna
om äktenskaplig börd, om barn
i äktenskap, örn adoption, örn barn
utom äktenskap, om förbud för vissa
underhållsskyldiga att avflytta från
riket, om förmynderskap, om förskottering
av underhållsbidrag till barn,
örn socialregister samt örn undervisning
och vård av bildbara sinnesslöa
ävensom i 14 kap. 45 § strafflagen,
i lagen örn särskild förundersökning
i brottmål oell i förordningen om
mödrahjälp.
§•
3 mom. Örn vissa på barnavårdsnämnden
eller dess ordförande ankommande
åtgärder är stadgat i lagarna
örn äktenskaplig börd, örn barn
i äktenskap, örn adoption, om barn
utom äktenskap, om förbud för vissa
underhållsskyldiga alt avflytta från
riket, örn förmynderskap, om förskottering
av underhållsbidrag till barn,
örn socialregister samt örn undervisning
och vård av bildbara sinnesslöa
ävensom i 14 kap. 45 § strafflagen,
i lagarna örn särskild förundersökning
i brottmål och om eftergift av
åtal mot vissa underåriga samt i för
3
-
1 Senaste lydelse se SFS 1944: 216.
Bihang till riksdagens protokoll 19U. 9 sami. 2 avd. Nr 55.
26
Andra lagutskottets utlåtande nr 55.
(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)
ordningarna om moderskapspenning
och om mödrahjälp.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.
B. att motionerna 1:300 och 11:491 måtte anses besvara
de genom vad utskottet under A. anfört.
.Stockholm den 6 juni 1944.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Wistrand, Forslund, Löfvander, Mannerskantz,
Roos, Hage och Nils Elowsson;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Ryberg, Hermansson, fru Johansson,
herrar Larsson i Östersund, Jansson i Hällefors och Håstad*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Särskilda yttranden:
1) av herrar Löfvander, Mannerskantz, Hage och Ryberg, som anfört:
Inom utskottet ha vi uttalat såsom vår åsikt, att undervisning och vård av
bildbara sinnesslöa är en statlig uppgift, varför denna helt bör avlyftas från
landstingen och städerna utom landsting.
2) av herr Håstad, som anfört:
Med hänsyn till att ifrågavarande lag gör intrång på den personliga friheten
även efter det att tiden för den normala skolplikten utlöpt har jag velat anföra,
att det ur principiella synpunkter hade varit önskligt, att Kungl. Maj:t,
innan propositionen framlades, remitterat lagförslaget tili lagrådet för dess
granskning.
Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
442667