Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

1

Nr 53.

Ankom till riksdagens kansli den 2 juni 1944 kl. 4 em.

Utlåtande i anledning av väckt motion om undantagande från
preskription av rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 44, vilken hänvisats till lagutskott
och behandlats av andra lagutskottet, har herr Spångberg m. fl. hemställt,
att riksdagen måtte besluta, att rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen
för olycksfall i arbete icke må kunna bli föremål för
preskription.

Till stöd för denna hemställan har i motionen anförts bl. a. följande:

Enligt olycksfallsförsäkringslagen erhålla arbetare, som i lagen avses, fri
läkarvård samt sjukpenning och livränta för sjukdom eller kroppsskada
uppkommen genom olycksfall i arbete. Vid dödsfall erhålla efterlämnade,
för vilka den avlidne hade försörjningsplikt, viss i lagen bestämd ersättning.
En försämring i lagens tillämpning har emellertid införts efter lagens
tillkomst, i det att ersättningsanspråk, som uppkomma i anledning av
olycksfallet, blivit underkastade bestämmelserna enligt kungl, förordningen
den 4 mars »1864» om tioårig preskription och om kallelse av okända borgenärer.
Införandet av denna praxis medför att rätten till ersättning enligt
olycksfallsförsäkringslagen anses förverkad, om mer än tio år förflutit utan
att olycksfallet anmälts, liksom för sådana olycksfall, för vilka ersättning
tidigare utgått men sedan en tioårsperiod tillbaka upphört. Därigenom kan
den som drabbas av olycksfall gå förlustig all den hjälp, han enligt olycksfallslagen
borde erhålla, såsom fri läkarvård jämte läkemedel, särskilda
hjälpmedel såsom konstgjorda lemmar, proteser och dylikt, liksom sjukpenning
eller .livränta för sig och därtill berättigade familjemedlemmar.

Vi anföra nedan några olika fall, sorn belysa hur riksförsäkringsanstalten
avgör ersättningsanspråk med tillämpning av preskriptionspraxis.---

Här ovan anförda fall lia, sedan riksförsäkringsanstalten avslagit framställningarna,
genom propositioner samt motionsvis förelagts riksdagen, som,
med frånträdande av preskriptionspraxis, funnit skäl föreligga att besluta
ersättning åt de skadade och efterlevande, vilken ersättning enligt riksdagens
beslut skulle utgå av statsmedel. Av riksdagens beslut i anförda fall
framgår det orimliga i tillämpningen av tioårspreskriptionen i fråga om ersättning
för skador vid olycksfall. Det är ej rimligt att betrakta skadeanspråk
vid olycksfall som en vanlig fordran, vilken måste bevakas för att ej förfalla.
Erfarenheten visar nämligen, alt skador kunna yppa sig på nytt många
år sedan den skadade ansetts frisk. Likaså kunna konstgjorda lemmar, proteser
eller andra hjälpmedel, som den skadade erhåller kostnadsfritt i an B

i hany lill riksdagens protokoll 1944. 9 sami. 2 avd. Nr 53. I

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

ledning av olycksfallet, behöva ersättas sedan mera än tio år lia förflutit,
då ersättningsanspråk senast ställts. I alla sådana fall bör ersättning utgå.

Man kan inte tillämpa förordningen örn tioårspreskription på olycksfall
utan att samtidigt gå in för att eventuella framtida skadeanspråk skola bevakas
genom periodvis återkommande läkarundersökningar även sedan den
skadade förklarats frisk. Detta blir nödvändigt för att bevara rätt till ersättning
örn framtida men yppar sig. Ett dylikt förfarande torde dock ur
flera synpunkter knappast anses lämpligt. Både praktiska skäl och kostnadssynpunkter
tala mot ett dylikt bevakningssystem.

Ersättningsrätten till följd av olycksfall i arbete grundas på orsaker som
ingalunda kunna betraktas som en vanlig fordran. Några preskriptionsbestämmelser
finnas ej heller i olycksfallsförsäkringslagen utan ha tillkommit
genom praxis efter ett beslut av riksförsäkringsanstalten år 1930. På grund
av detta beslut kunna ersättningsberättigade gå förlustiga den läkarvård,
sjukpenning etc., som tillerkännas genom olycksfallsförsäkringslagen. Detta
är ett missförhållande, som bör rättas till genom att ersättningsrätten icke
får göras till föremål för preskription. I den mån preskription skulle kunna
anses tillämplig i fråga örn olycksfall bör tillämpningen gälla endast så till
vida att ersättning ej tillerkännes retroaktivt för längre tid än tio år räknat
från det anmälan skett eller nya ersättningsanspråk gjorts.

Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden från riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet.
Dessa yttranden finnas såsom bilagor fogade till detta utlåtande.

t § förordningen den 4 mars 1862 örn Hoarig preskription och om kallelse
ä okända borgenärer har följande lydelse:

Var, som bar fordran bos annan i penningar, eller vad det är, skall den
genom stämning eller lagsökning, eller eljest skriftligen eller muntligen, bos
gäldenären kräva inom tio år från den dag, då skuldebrev eller annan handling,
varå fordran grundad är, gavs, eller fordringen annorledes tillkom; och
vare fordringens tillkännagivande bos gäldenären lika ansett, som hade krav
skett: är fordran ej till betalning förfallen så tidigt, att den inom tio år sökas
eller krävas kan; då skall borgenär, inom sagda tids förlopp, gäldenären
därom erinra. Vare ock borgenär skyldig att, så länge hans fordran sedan
innestår, den ånyo bevaka, som nu sagt är, inom vart tionde år från den
dag, då sista bevakningen skedde.

Har den, hos vilken fordran genom krav eller erinran bevakas skall, blivit
i sådant ändamål, å tre särskilda dagar av tionde året, sökt i sill hemvist,
men ej kunnat träffas; give borgenär fordringen an hos domstol eller överexekutor,
och läte bevis däröver inom årets slut införas i allmänna tidningarna.

Är borgenären ej veterligt, örn eller var gäldenären äger hemvist inom
riket; då må ock fordringen hos domstol eller överexekutor angivas och beviset
däröver i tidningarna införas, inom tid, som nu sagd är.

19 § lyder:

1 andra fall, än det, som i 11 § sägs, då i lag eller särskild författning
någons rätt och talan är inskränkt inom kortare tid än tio år, rätte han sig
därefter.

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

3

Vare ock gällande vad särskilt är stadgat om preskription för fordringar,
som grunda sig å redogörares uppbörd av allmänna medel.

Den i 19 § omnämnda 11 § innehåller stadgande!! örn kallelse å okända
borgenärer.

Enligt 20 § skall vad som är stadgat örn tioårig preskription eller bevakning
efter kallelse å okända borgenärer ej gälla för fordran lios bank eller
allmänt penningeverk efter sedel eller annan löpande förbindelse, som tryckt
eller graverad utgives. Samma undantag gäller för medel, som blivit insatta
i rikets ständers bank eller riksgäldskontor eller under annan allmän vård.

Enligt försäkringsrådets praxis äro ersättningsanspråk enligt lagen den
17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olgcksfall i arbete underkastade bestämmelserna
i preskriptionsförordningen. Preskriptionstiden räknas härvid
från det olycksfallet inträffat. Utskottet får beträffande nämnda praxis
hänvisa till Eisen—Löfmark: Lagen örn försäkring för olgcksfall i arbete,
s. 146.

Angående krav på redan fastställt ersättningsbelopp stadgas i 14 § andra
stycket olycksfallsförsäkringslagen, att, om ersättningstagaren ej före utgången
av året näst efter det under vilket ersättningsbelopp skolat utbetalas,
vare sig uppburit beloppet eller hos försäkringsinrättningen påfordrat utbetalning
av detsamma, rätten till beloppets utfående är förverkad.

Såsom framgår av motionen har i vissa fall, då,ersättningsanspråk enligt
olycksfallsförsäkringslagen varit preskriberade, genom beslut av riksdagen
ersättning tillerkänts av statsmedel. I proposition till 1943 års riksdag, nr 23,
rörande ersättning till G. V. Eriksson, vilken skadats genom olycksfall i
arbete för enskild arbetsgivares räkning, gjordes av föredragande departementschefen,
statsrådet Möller, ett mera allmänt uttalande rörande tillerkännande
av ersättning av statsmedel i sådana fall, varom här är fråga. 1
avgivet yttrande över en av Eriksson gjord framställning till Kungl. Majit
ifrågasatte försäkringsrådet, huruvida icke, därest ersättning av statsmedel
ansåges böra utgivas i fall, varom nu vore fråga och vilka torde utgöra ett
icke obetydligt antal, före prövningen borde verkställas en undersökning
beträffande samtliga de fall, vari riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt
socialförsäkringsbolag på grund av preskription avslagit framställning örn
ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen eller därmed inom sociallagstiftningen
jämställda författningar. Departementschefen anförde i propositionen: Enligt

stadgad praxis är en fordran, som grundas på lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete, underkastad preskription. Skäl kunna dock stundom
föreligga att, trots att en sådan fordran blivit preskriberad, utgiva ersättning
av statsmedel i anledning av olycksfallet. En ansökan örn sådan ersättning
synes nämligen böra bifallas i fall, då det måste anses vara särskilt
obilligt gentemot den skadade, örn han bleve utan värjo ersättning. En förut -

Utskottet.

i Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

sättning för utgivande av ersättning måste uppenbarligen jämväl vara, att
det icke föreligger någon tvekan örn att den yppade skadan förorsakats av
det olycksfall, örn vilket är fråga.

Med hänsyn till det bedömande ur billighetssynpunkter, som sålunda bör
ske, synes fråga om utgivande av ersättning i fall, då anspråket därpå preskriberats,
böra prövas i varje särskilt fall. Då för övrigt allmänna riktlinjer
för bestämmandet av i vilka fall ersättning bör medgivas med hänsyn till
de skiftande förhållandena icke synas kunna uppdragas, finner jag anledning
icke föreligga att verkställa den av försäkringsrådet ifrågasatta undersökningen
beträffande samtliga de fall, i vilka riksförsäkringsanstalten eller
ömsesidigt försäkringsbolag på grund av preskription avslagit framställning
om ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen eller därmed jämställda författningar
inom sociallagstiftningen. Spörsmålet om eventuell ändring av
gällande preskriptionsbestämmelser inom sådan lagstiftning torde böra upptagas
till behandling i annat sammanhang.

Enligt 7 § lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar
är rätt till ersättning i anledning av yrkessjukdom förfallen,
därest icke inom två år från dagen för sjukdomens yppande eller från den
senare tidpunkt, då arbetaren erhöll vetskap örn sjukdomens art, eller, där
sjukdomen inom tid som nu sagts föranlett arbetarens död, inom två år från
dödsdagen, underrättelse enligt 20 § olycksfallsförsäkringslagen lämnats
arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren eller framställning om ersättning
gjorts i viss ordning.

I förordningen den 18 juni 1921 (nr 234) örn ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring finnes icke någon bestämmelse
örn att anspråk på ersättning för skada till följd av olycksfall skall
framställas inom viss tid. Däremot stadgas i 23 § i förordningen, att rätt till
ersättning i anledning av sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, är
förverkad, därest icke inom en tid av tre år underrättelse lämnats vederbörande
militära myndighet om sjukdomen eller denna anmälts i riksförsäkringsanstalten
eller anhållan därstädes gjorts om ersättning i anledning
av sjukdomen. Nämnda tid av tre år räknas från det anställningen respektive
tjänstgöringen upphört eller från den senare tidpunkt, då sjukdomen
yppades, eller, där fråga är örn ersättning i anledning av dödsfall, från det
döden inträdde.

Enligt ett av försäkringsrådet den 22 januari 1937 meddelat utslag (refererat
i tidskriften Arbetarskyddet för år 1937) ha bestämmelserna om tioårig
preskription icke ansetts tillämpliga i fall, då 23 § militärersättningsförordningen
skall lända till efterrättelse.

Enligt försäkringsrådets praxis är fordran på ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen
underkastad tioårig preskription enligt de i 1862 års
preskriptionsförordning givna bestämmelserna. Det torde emellertid icke

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

5

kunna bestridas, att en tillämpning av dessa bestämmelser på ifrågavarande
ersättningsanspråk i många fall framstår såsom obillig. Särskilt är detta
förhållandet i sådana fall, då skada i anledning av olycksfall yppats först
lång tid efter det olycksfall som förorsakat skadan. Med tillämpning avreglerna
örn tioårspreskription i 1862 års förordning skall nämligen preskriptionstiden
räknas från tidpunkten för olycksfallet. Den skadade har
ju emellertid icke anledning att framställa anspråk på ersättning förrän
då skadan yppats och då kunna mer än tio år ha förflutit från olycksfallet.

Av nu anförda skäl och med hänsyn till den säregna beskaffenheten av
de ersättningsanspråk, varom här är fråga, anser utskottet, att spörsmålet,
örn sådana anspråk böra undantagas från preskription enligt bestämmelserna
i 1862 års förordning, bör närmare undersökas.

Därest ett undantagande från tioårspreskriptionen av dessa fordringar
anses böra göras, kan ifrågasättas, örn icke särskilda preskriptionsbestämmelser
böra införas i olycksfallsförsäkringslagen. Såsom utgångspunkt för
preskriptionstiden torde då kunna väljas exempelvis den tidpunkt, då skadan
yppades eller då fordran på ersättning tidigast kunnat göras gällande.
Eventuellt kan då preskriptionstiden göras kortare än tio år.

Om ändring i nu förevarande hänseende verkställes beträffande fordran
enligt olycksfallsförsäkringslagen, torde motsvarande ändring böra ske med
avseende å ersättning enligt militärersättningsförordningen i anledning av
olycksfall under militärtjänstgöring.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Majit måtte taga i övervägande frågan om
ändrade regler örn preskription av fordran på ersättning
enligt olycksfallsförsäkringslagen samt på ersättning enligt
militärersättningsförordningen för skada till följd av
olycksfall ävensom för riksdagen framlägga det förslag som
kan föranledas därav; samt

B. att förevarande motion, i den mån den icke besvarats
genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 juni 1944.

På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.

G

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Wistrand, Forslund, Olof Carlsson*,
Koos, Hage, Carl Eric Ericsson* och Hallagård*;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Olovson i Västerås*, Pettersson
i Hällbacken*, Ryberg, Holm*, von Seth, Jansson i Hällefors och Andersson i
Eskilstuna*.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

7

Bilaga A.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Sedan Kungl. Försäkringsrådet anbefallts avgiva utlåtande i anledning av
en vid 1944 års lagtima riksdag väckt motion nr 44 i andra kammaren örn
undantagande från preskription av rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen,
får Rådet anföra följande.

Bestämmelserna örn tioårig preskription i kungl, förordningen den 4 mars
1862 om tioårig preskription och örn kallelse å okända borgenärer hava tillkommit
särskilt med hänsyn till att bevisningen örn en fordrans existens
(uppkomst, fortvaro och upphörande) försvåras ju längre tid, som förflyter
mellan tidpunkten för de omständigheter, vilka åberopas som grund för
fordringens uppkomst, och den tidpunkt, då fordringen göres gällande.
Underkastade preskriptionsbestämmelserna äro icke endast fordringar, som
grunda sig på obligatoriska förhållanden, såsom avtal, utan även anspråk
på ersättning för t. ex. kroppsskada. Förordningen är därför tillämplig på
ersättningsanspråk enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.

I många fall då 1862 års förordning kommer i tillämpning på ersättningsanspråk,
som grunda sig på olycksfallsförsäkringslagen, torde förhållandena
vara sådana, att anspråken, även örn icke preskriptionsbestämmelserna tilllämpats,
skulle lia avslagits exempelvis på grund av obestyrkt samband mellan
de besvär, varav vederbörande lider, och olycksfallet. I andra fall då
preskription föranlett, att ersättning icke utgått, torde förutsättningar i övrigt
för ersättning lia förelegat. I dylika fall kan det ofta synas obilligt att
tillämpa förordningen, överhuvud taget måste det vara mer tilltalande, att
ersättningsfrågorna såvitt möjligt få bedömas enbart ur rent saklig synpunkt.
Med hänsyn härtill kan det på grund av den erfarenhet Försäkringsrådet
och försäkringsinrättningarna hava''i fråga örn bedömandet av samband
mellan sjukdom och olycksfall samt andra förutsättningar i sakligt
hänseende för ersättning med visst fog ifrågasättas, om icke anspråk på ersättning
enligt olycksfallsförsäkringslagen kunna undantagas från 1862 års
förordnings tillämpningsområde. Mot detta talar dock svårigheten att tillförlitligen
utreda den skadades förhållanden under tiden mellan det uppgivna
olycksfallet och anmälan därom, huruvida han under denna tid drabbats
av andra olycksfall eller sjukdom etc.

Försäkringsrådet får erinra om att i de fall, då undantag gjorts från t i 11 -lämpningen av 1862 års förordning (se särskilt §§ 19 och 20), andra preskriptionsbestämmelscr
dock alltid synas komma i tillämpning. Härvid har
antingen annan utgångspunkt för preskriptionstidens beräknande eller
annan preskriptionstid eller annan utgångspunkt jämte annan tid valts. 1
de fall, då andra tider bestämts, äro dessa i regel kortare. Undantag härifrån
utgör dock lagen den 29 maj 1942 örn preskription av rätt till medel,
som innestå hos offentlig myndighet. En så kort preskriptionstid som två
år från det skadan timade finnes bestämd i lagarna örn ansvarighet tolsk
ad a i följd av järnvägsdrift (den 12 mars 1866), automobiltrafik (den
80 juni 1916) och luftfart (den 26 maj 1922). Lagen den 5 juli lito! an -

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

gående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete hade en preskriptionstid
av två år för krav mot arbetsgivare och tre år för krav mot
Riksförsäkringsanstalten, därvid preskriptionstiden räknades från olycksfallet
eller, där fråga var örn ersättning i anledning av dödsfall, från dödsfallet.

Om ersättningsanspråk enligt olycksfallsförsäkringslagen fortfarande
skola vara underkastade preskription, föreligga vissa skäl för väljande av
annan utgångspunkt för preskriptionen än enligt 1862 års förordning. Enligt
denna räknas preskriptionstiden från tidpunkten för olycksfallet. Emellertid
förekommer det, att en skada yppas först efter det olycksfallet inträffat.
Dylika situationer inträffa endast i undantagsfall men just i dessa fall
kan frågan örn tillämpning av 1862 års förordning lätt bli aktuell. Den skadade
har ju icke anledning söka ersättning innan skadan yppas, d. v. s. besvären
uppkommit. Han kan icke förrän då göra gällande anspråk på ersättning.
Med hänsyn härtill synes lämpligt att såsom skett i lagen den
8 april 1927 örn försäkringsavtal räkna preskriptionstiden från det fordran
på ersättning tidigast kunnat göras gällande. Därest ändring i detta hänseende
vidtages, synes preskriptionstiden 10 år böra bibehållas.

Örn tioårspreskriptionen, därest densamma bibehålies, skulle få den av
motionären ifrågasätta innebörden, att den skadade skulle vara berättigad
till den ersättning, som hänför sig till de närmast före anmälan eller ansökan
liggande tio åren, bör med hänsyn till det sätt, varpå bestämmelserna
i 1862 års förordning av Försäkringsrådet tolkas, uttrycklig bestämmelse
härom utfärdas i olycksfallsförsäkringslagen. En på liknande sätt konstruerad
preskription finnes i 14 § andra stycket olycksfallsförsäkringslagen, som
lyder: »Har ersättningstagare ej före utgången av året näst efter det, under
vilket ersättningsbelopp skolat utbetalas, vare sig uppburit beloppet eller hos
försäkringsinrättningen påfordrat utbetalning av detsamma, är rätten lill
beloppets utfående förverkad.» Att märka är, alt preskriptionstiden i detta
fall understiger två år.

Skulle anspråk på ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen undantagas
från bestämmelserna örn tioårig preskription, synes det dock som örn
1862 års förordning i vad avser kallelse å okända borgenärer alltjämt borde
vara tillämplig på de ömsesidiga bolag, som bedriva försäkring enligt
olycksfallsförsäkringslagen. Fordran på ersättning enligt nämnda lag blir
då alltjämt underkastad reglerna härom.

Såsom Försäkringsrådet anfört tala vissa skäl för ali utesluta ersättningsanspråken
enligt olycksfallsförsäkringslagen från tillämpningen av 1862 års
förordning, liksom skäl finnas för andra preskriptionsbestämmelser beträffande
dylika ersättningsanspråk. Försäkringsrådet anser emellertid icke behovet
av ändrad lagstiftning härutinnan vara så trängande, att icke den
allmänna revisionen av olycksfallsförsäkringslagen och med denna närbesläktade
författningar bör avvaktas. Rådet vill i detta sammanhang erinra
om behovet av översyn av preskriptionsbestämmelserna i kungl, förordningen
den 18 juni 1927 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, varom Försäkringsrådet yttrat sig den 17 december
1943 i anledning av remiss den 16 november 1943 från Kungl. Försvarsdepartementet
av förslag till ändring av nämnda förordning. Även lagen den
14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar har särskilda prcskriptionsbestämmelser.
Det synes Försäkringsrådet som örn preskriptionsbestämmelserna
i nu nämnda författningar böra överses i ett sammanhang.

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

9

I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad
Landelius, samtliga försäkringsråd och representanter.

Stockholm den 10 mars 1944.

På Kungl. Försäkringsrådets vägnar:

HUGO LANDELIUS.

/ Göte Blomqvist.

Bilaga B.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom beslut den 11 februari 1944 har Kungl. Majit anbefallt Riksförsäkringsanstalten
att till Riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över
en motion i andra kammaren, nr 44, om undantagande från preskription
av rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen. Med anledning härav
får Riksförsäkringsanstalten anföra följande.

I ett av Riksförsäkringsanstalten den 11 april 1930 avgjort ärende rörande
ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen förklarade anstalten, att
enär anstalten erhållit underrättelse örn den genom ifrågavarande olycksfall
uppkomna fordran först efter det mer än tio år förflutit från fordringens
tillkomst samt alltså samma fordran måste anses gentemot anstalten preskriberad,
anstalten funnit ersättning enligt lagen icke kunna utgå. över
detta beslut anfördes besvär hos Försäkringsrådet, som emellertid ej fann
skäl göra ändring i anstaltens beslut. På grund av detta och andra av Försäkringsrådet
i likartade fall meddelade utslag måste det anses fastslaget,
att fordran på ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen är underkastad
preskription enligt förordningen den 4 mars 1862 örn tioårig preskription
och om kallelse å okända borgenärer.

Såsom framgår av den föreliggande motionen har i vissa fall, då ersättningsanspråk
enligt olycksfallsförsäkringslagen varit preskriberade, genom
beslut av riksdagen ersättning tillerkänts av statsmedel. I proposition till
1943 års riksdag, nr 23, rörande ersättning till G. V. Eriksson, vilken skadats
genom olycksfall i arbete för enskild arbetsgivares räkning, gjordes av föredragande
departementschefen ett mera allmänt uttalande rörande tillerkännande
av ersättning av statsmedel i sådana fall, varom här är fråga. Departementschefen
anförde bland annat, att skäl understundom kunde föreligga
att, trots att en fordran, som grundas på olycksfallsförsäkringslagen, blivit
preskriberad, utgiva ersättning av statsmedel i anledning av olycksfallet.
En ansökan örn sådan ersättning syntes nämligen böra bifallas i fall, då det
måste anses vara särskilt obilligt gentemot den skadade, örn han bleve utan

Bihang till riksdagens protokoll 19H. 9 sami. 2 aud. Nr 53. 2

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

varje ersättning. I det då föreliggande fallet fann departementschefen omständigheterna
tala för att sökanden av billighetsskäl lämnades gottgörelse
av statsverket i anledning av den skada han ådragit sig. Vid bedömande av
frågan hade enligt departementschefens uttalande avseende givetvis blivit
fäst även vid sökandens familjeförhållanden och ekonomiska ställning. Propositionen
bifölls av riksdagen.

Det torde ej kunna förnekas, att det måste framstå såsom föga tilltalande,
att anspråk på ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen skall behöva
underkastas prövning i extraordinär väg och att avgörandet skall bliva beroende
av sådana omständigheter, som ovan omförmälts. Ej heller synes
det vara riktigt att — medan kostnaderna för den sociala olycksfallsförsäkringen
i övrigt bäras av arbetsgivarna — kostnaderna i nu avsedda fall skola
åvila statsverket. Riksförsäkringsanstalten finner det därför i anslutning till
den föreliggande motionen böra upptagas till prövning, huruvida tillräckliga
skäl föreligga för att ersättningsanspråk enligt olycksfallsförsäkringslagen
skola vara underkastade preskription. Denna prövning synes böra ske i samband
med den förestående allmänna revisionen av olycksfallsförsäkringslagen.

I detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknade, deltagit byråcheferna
Östrand och Wolff samt byrådirektören Sidvall. Stockholm den
4 mars 1944.

SAM LARSSON.

W. Stenholm.

€entrdlfryekéHef, Esselte afl. Stockhol!?! 1944
442*9#