Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
1
Nr 50.
Ankom till riksdagens kansli den 31 maj 1944 kl. 3 em.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till hembiträdeslag, dels ock i ämnet
väckta motioner.
Genom en den 10 mars 1944 dagtecknad proposition, nr 217, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag
till hembiträdeslag.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 313 av herrar Ericsson, Carl Eric, och Bondeson ävensom
inom andra kammaren
nr 495 av fru Skoglund-Lindblom,
nr 496 av fru Nordgren m.fl.,
nr 497 av fröken Andersson m. fl., likalydande med motionen nr 313 i
första kammaren, samt
nr 504 av herr Senander.
Beträffande de skäl som anförts till stöd för det genom propositionen framlagda
förslaget får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan.
hänvisa till propositionen.
Yad motionärerna hemställt återgives i det följande i samband med behandlingen
av de bestämmelser som beröras av motionerna. I fråga örn motiveringen
för motionärernas yrkanden hänvisas till motionerna.
Till utskottet har inkommit dels en den 18 april 1944 dagtecknad skrivelse
från Hembiträdesföreningamas centralkommitté, vari tillstyrkts de i motionen
11:496 föreslagna ändringarna i Kungl. Maj:ts förslag, dels ock en den
28 april 1944 dagtecknad skrivelse från Arbetarrörelsens kontoristgrupp, vari
hemställts att hänsyn måtte tagas till vad i nämnda motion yrkats beträffande
helgdagsledighet.
Genom beslut den 30 juni 1933 bemyndigade Kungl. Majit chefen för socialdepartementet
att tillkalla fem sakkunniga att inom departementet biträda
med utredning rörande arbetsförhållandena inom det husliga arbetet och avgiva
de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda. Med stöd av detta
Bihang till riksdagens protokoll 1944. 9 sami. 2 avd. Nr 50.
1221 44
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
bemyndigande tillkallade departementschefen därefter fem sakkunniga, vilka
antogo benämningen hembiträdesutredningen.
Utredningen, som till en början upptog frågan om utbildning av hembiträden
till behandling och däröver avgav förslag i april 1937, framlade sedermera
med skrivelse den 28 februari 1939 två alternativa förslag till lag örn reglering
av anställnings- och arbetsförhållandena inom det husliga arbetet (SOU 1939:
15). Det ena alternativet, vilket betecknades såsom huvudförslaget, tillstyrktes
av fyra av de sakkunniga, medan den femte sakkunnige tillstyrkte det
alternativa förslaget.
Över hembiträdesutredningens betänkande avgåvos yttranden av samtliga
länsstyrelser, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, arbetsrådet, medicinalstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, landsorganisationen i Sverige, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, Fredrika-Bremer-förbundet, hembiträdesföreningarnas
samarbetskommitté, svenska barnsköterskeföreningen, svenska lantarbetsgivareföreningen,
svenska lantarbetareförbundet och svenska arbetsgivareföreningen.
Flertalet länsstyrelser infordrade yttranden från hushållningssällskapens
förvaltningsutskott. Även husmodersorganisationer och
andra sammanslutningar hördes i vissa fall av länsstyrelserna.
Sedan chefen för socialdepartementet med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 12 september 1941 för verkställande inom socialdepartementet
av utredning rörande vissa befolkningspolitiska spörsmål tillkallat fyra sakkunniga
—- 1941 års befolkningsutredning — överlämnades hembiträdesutredningens
betänkande jämte de däröver avgivna remissyttrandena till befolkningsutredningen
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av dess
uppdrag.
I anledning härav har hembiträdesutredningens såsom huvudförslag betecknade
lagförslag varit föremål för överarbetning inom befolkningsutredningen,
där arbetet därmed närmast handhafts av dess delegation för hem- och
familj ef rågor. Såsom resultat av denna överarbetning har befolkningsutredningen
med skrivelse den 28 oktober 1943 överlämnat förslag till hembiträdeslag
jämte motivering därtill.
över befolkningsutredningens förslag ha efter remiss yttranden avgivits av
arbetsrådet, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, statens arbetsmarknadskommission,
svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige,
svenska lantarbetsgivareföreningen, svenska lantarbetareförbundet, riksförbundet
landsbygdens folk, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, FredrikaBremer-förbundet,
hembiträdesföreningarnas centralkommitté, folkpartiets
kvinnoförbund, högerns centrala kvinnoråd, Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund, svenska landsbygdens kvinnoförbund och yrkeskvinnors klubb
i Stockholm.
Hembiträdesutredningens förslag.
Tillgång och efterfrågan på hembiträdesplatser.
Utredningen har låtit verkställa en undersökning av läget å arbetsmarknaden
i vad angår tillgång och efterfrågan å hembiträdesplatser. Det framgår
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
av nämnda uppgifter, vilka sträcka sig fram till december 1938, att en betydande
brist på arbetskraft föreligger inom det husliga arbetets område. Utredningen
framhåller emellertid, att de uppgifter, som stätt den till buds,
grunda sig endast på de offentliga arbetsförmedlingarnas rapporter, men att
hembiträdena i stor utsträckning erhålla platser på annat sätt än genom
offentlig arbetsförmedling, främst genom personliga rekommendationer eller
annonser. Många platser, som anmälts som lediga till den offentliga arbetsförmedlingen
men till vilka denna icke kunnat skaffa lämplig arbetskraft, torde
sålunda tillsättas på annat sätt. Å andra sidan torde åtskilliga arbetssökande,
som anmält sig hos förmedlingen men som icke genom denna erhållit lämpliga
platser, skaffa sig sådana på andra vägar. Enligt utredningens mening
torde uppgifterna, i vad de utvisade en markerad brist på arbetskraft, vara
riktiga.
Beträffande orsakerna till den bristande tillgången på arbetskraft för hemmens
behov hänvisar utredningen i första hand till det konkurrensförhållande,
som föreligger mellan hemmen, å ena sidan, samt å andra sidan industri, handel,
restaurangrörelse och därmed jämförlig verksamhet, i vilken konkurrens
hemmen ofta droge det kortaste strået. Anledningarna därtill vore mångahanda,
främst att det husliga arbetet ofta icke betraktades såsom ett yrke i
egentlig mening, att detta arbete icke erhållit den fasta reglering av anställnings-
och arbetsvillkor, som förekomme på flertalet andra arbetsområden,
samt att arbetstiden inom hembiträdesyrket ansåges ej blott oskäligt lång utan
även alltför obestämd. Denna det husliga arbetets förmenta underlägsenhet
gentemot andra yrken medförde självfallet att, allteftersom nativitetsminskningen
gjorde sig märkbar på arbetsmarknaden, dess verkningar alldeles särskilt
drabbade det husliga arbetet. I vad anginge landsbygdens brist på huslig
arbetskraft erinrade utredningen örn flykten från landsbygden, vilken gjorde
sig särskilt märkbar inom förevarande område, eftersom de från landsbygden
till städer och andra industrisamhällen flyttande personerna till en betydande
del utgjordes av kvinnor i den ålder och sociala ställning, att de under andra
förhållanden i stor utsträckning skolat taga anställning som hembiträden.
Behovet av legal reglering av hembiträdenas
arbetstid.
Bibringandet av fackkunskap genom särskild utbildning skulle enligt hembiträdesutredningens
mening ha stor betydelse för höjandet av hembiträdeskårens
sociala anseende samt skulle tvivelsutan även i övrigt vara av vikt för
åvägabringandet av bättre förhållanden inom yrket. Särskilt borde därvid
beaktas, att om man skulle kunna vinna tillräcklig anslutning och framgång
för samhällsingripanden i syfte att uppnå förbättrade arbetsförhållanden inom
hembiträdesyrket, den kår, som ingripandet skulle avse, rimligtvis borde
kunna uppvisa ett visst mått av yrkesutbildning och kunnande. Erforderlig
förståelse för reformsträvandena kunde eljest häppeligen vara att förvänta.
Någon verklig förbättring torde emellertid icke kunna — i allt fall icke inom
rimlig tid — uppnås utan att även andra åtgärder vidtoges. Det huvudsakligaste
önskemålet från hembiträdenas sida vore en förbättring av själva
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
arbetsförhållandena i yrket. Ville nian uppnå en ökad tillströmning av arbetskraft
till arbetsområdet, måste man därför söka beakta de anställdas önskemål
och krav rörande arbetsförhållandena, så långt detta över huvud kunde anses
möjligt.
Beträffande de sociala skäl, som påkallade en reglering av hembiträdenas
arbetsförhållanden, anför utredningen:
De sociala skäl, som överhuvud framtvingat den moderna arbetstidslagstiftningen
torde — och detta måhända i alldeles särskild grad — gälla även
beträffande hembiträdesyrket. Arbetstiden för denna yrkesgrupp är, såsom
allmänt är känt och genom den företagna undersökningen ytterligare bestyrkes,
icke blott osedvanligt lång utan även i hög grad obestämd. Enligt
utredningen uppgår nämligen den dagliga bruttoarbetstiden till i genomsnitt
icke mindre än 12 å 13 timmar. Att hembiträdena vid sådant förhållande
i stor utsträckning gå miste örn de sociala och kulturella fördelar, som
genom lagstiftningen tillförsäkrats de flesta andra arbetargrupper, ligger i
öppen dag. Med andra ord, hembiträdena avstängas i en betydande utsträckning
från de tillfällen till kroppslig vila och andlig vederkvickelse, som tack
vare lagstiftningen komma kamrater inom andra, eljest jämställda arbetargrupper
till del, och få därigenom även svårare att skaffa sig erforderliga insikter
rörande samhälleliga spörsmål och frågor. Såsom försvar för den längre
arbetstiden ligger nära till hands att åberopa det förhållandet, att hembiträdets
arbete i och för sig är lättare och mindre påfrestande än exempelvis
arbetet i en fabrik, detta särskilt med hänsyn till de pauser i arbetet som kunna
förekomma. Utredningen medgiver gärna, att hembiträdets arbete mången
gång är mindre både fysiskt och psykiskt påfrestande än det industriella
arbetet. Detta utgör emellertid intet bärkraftigt försvar för en fullständig
underlåtenhet att reglera hembiträdets arbetsförhållanden, detta alldeles särskilt
som en dylik reglering icke blott avser att skydda mot en direkt uttröttning
utan lika mycket avser att bereda vederbörande möjlighet till studier,
friluftsliv, umgänge med anhöriga och annan rekreation. Däremot kan den
anförda synpunkten givetvis spela en betydande roll vid prövningen av frågan,
huru långt man kan och bör gå vid en eventuell reglering av hembiträdenas
arbetsförhållanden.
Utredningen framhåller vidare, att icke blott sociala skäl påkallade en reglering
av hembiträdenas arbetsförhållanden, utan att en dylik reglering vore i
lika hög grad påkallad av hänsyn till svårigheterna att under nuvarande förhållanden
ernå en tillfredsställande rekrytering till detsamma. Då det industriella
arbetet vore arbetstidsreglerat, medan arbetet i hemmen icke blott
saknade sådan rättslig reglering utan även i praktiken regelmässigt vore
förenat med en mycket lång daglig arbetstid, vore det helt naturligt, att hembiträdesyrket
ansåges stå i en särställning, som ur arbetstagarens synpunkt
innebure en deklassering av detsamma och som hade till följd, att yrket bleve
mindre eftersträvansvärt. Då man även framgent från arbetstagarhåll torde
komma att sätta synnerligt värde på att ha en bestämd arbetstid, bomme kvinnornas
flertal sannolikt även framgent att hellre än husligt arbete välja annan
verksamhet, som erbjöde eller ansåges erbjuda större förmåner. Åtminstone
komme detta att gälla under tider då det med hänsyn till konjunkturläget
ställde sig ganska lätt för den kvinnliga arbetskraften att vinna anställning
inom industri, handel eller annan därmed jämförlig verksamhet. I och med
Andra lagutskottets utlåtande nr 50. 5
att hembiträdesyrket bleve föremål för reglering, skulle med all sannolikhet
arbetstagarna se på det med andra ögon och mera värdesätta de med yrket i
övrigt förenade förmånerna.
Utredningen framhåller ännu en synpunkt, som enligt dess mening förtjänade
beaktande i detta sammanhang, nämligen att — till följd av att kvinnorna
numera funne sysselsättning inom förvärvsområden, där tidigare uteslutande
manlig arbetskraft använts — arbetslösheten bland männen vid lågkonjunkturer
blivit större än vad eljest skulle varit fallet. Därest man kunde vinna
ökad uppskattning och förståelse för hembiträdesyrket och de kvinnliga arbetstagarna
såsom följd därav komme att i större utsträckning söka sig till detta
yrke, skulle arbetsmarknadsförhållandena röna gynnsam inverkan därav.
Starka skäl talade därför enligt utredningens mening för en reglering av
arbetsförhållandena inom det husliga arbetets område. Skäl, som talade mot
en sådan reglering, funnes emellertid jämväl. Det mest vägande av sistnämnda
skäl vore invändningen, att det husliga arbetet till sin natur vore sådant, att
det icke lämpade sig för en reglering lagstiftningsvägen. Utredningen redogör
för de svårigheter, som därvidlag gjorde sig gällande, och anför därvid:
Arbetet i ett hem måste bedrivas under andra villkor än exempelvis industriellt
arbete och låter sig därför näppeligen insnöras i samma regler, som
dem åttatimmarslagen föreskriver för industrien. Förhållandena skifta — och
måste i viss utsträckning skifta —- från hem till hem och från ort till ort. Även
kompliceras frågan därav, att det husliga arbetet icke är specialiserat utan
inrymmer en sådan mängd av olikartade arbetsuppgifter. Därför föreligga
inom det husliga arbetet icke heller förutsättningar för en intensifiering i
samma grad som på de flesta andra arbetsområden. Arbetsrytmen växlar från
hushåll till hushåll, beroende på en mängd faktorer, som icke låta sig på förhand
bestämmas och därför icke heller genom lagstiftning regleras. Det sagda
utesluter dock självfallet icke, att i fråga örn rationalisering av hemmen åtskilligt
kan göras bättre än vad det nu är. Med den moderna tidens utveckling
på det tekniska området — med arbetsbesparande maskiner av skilda slag,
med centraluppvärmning och elektricitet m. m. — och allteftersom denna utveckling
mera allmänt sträcker sina verkningar även till hemmen, kan säkerligen
mycket göras i syfte att på ett mera tillfredsställande sätt organisera det
husliga arbetet. Åtskilligt i denna riktning torde för övrigt redan vara gjort,
i vad angår stadshemmen, och arbete pågår för att främja en dylik utveckling
även för landsbygdens hem. Men även med en genomförd rationalisering av
hemarbetet lärer det likväl icke låta sig göra att reglera hembiträdenas arbetsförhållanden
exakt efter mönster av industriarbetarnas. Man behöver blott
tänka på en så enkel, men dock i detta hänseende betydelsefull faktor som
att hushållens övriga förvärvsarbetande medlemmar måste få mat innan de
gå till sitt arbete och efter det de hemkommit från detsamma. Hembiträdets
arbetsdag måste således börja tidigare och sluta senare än övriga hushållsmedlemmars.
Då dessa mestadels själva lära hava en arbetsdag, ej understigande
åtta timmar, ligger det sålunda i sakens natur, att hembiträdena få
börja sitt arbete tidigare och sluta det senare än vad vid en normal, kontinuerlig
åttatimmarsdag är fallet. Därest hembiträdenas arbetsdag likväl skulle
kunna hållas vid åtta timmar, skulle detta sålunda förutsätta, att hembiträdena
kompenserades med motsvarande raster under arbetets gång. Härvid måste
det dock beaktas, att med hänsyn till det husliga arbetets art och det sätt,
varpå arbetet i ett hem sedvanligen är organiserat, ett sådant arbetsuppehåll
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
icke lärer kunna uttagas i form av en sammanhängande längre rast utan måste
splittras på ett par kortare raster, vardera omfattande kanske en timma. En
dylik ordning med kortare raster under arbetsdagen lärer dock näppeligen
vara tillfredsställande varken för husmödrarna eller hembiträdena; rasterna
skulle verka mycket splittrande på arbetet i hemmet samtidigt som de merendels
skulle bliva för korta för att hembiträdena skulle kunna utnyttja dem
på ett för dem själva tillfredsställande sätt. Med ett ord, man måste säga sig
att en reglering av arbetstiden med lagstadgade kortare uppehåll under densamma
till viss del skulle bliva en reglering på papperet, vars praktiska verkningar
i allt fall icke skulle svara mot den irritation och de svårigheter i skilda
hänseenden, som därav skulle följa.
Utredningen tillägger, att varje lagstiftning med syfte att reglera arbetsförhållandena
för en viss grujrp av arbetstagare nödvändigt medförde en motsvarande
inskränkning i vad arbetsgivarna dittills ansett som sin rätt. Liksom
vid all dylik lagstiftning finge arbetsgivaren söka sig behövlig kompensation
på annat sätt, i förevarande fall främst genom bättre organisation av arbetet
och ett rationellare utnyttjande av den egentliga arbetstiden.
Mot en reglering av arbetsförhållandena hade, enligt vad utredningen framhåller,
jämväl anförts, att arbetstillgången på detta område skulle minskas
därigenom att husmödrarna skulle söka att i större utsträckning reda sig
utan stadigvarande lejd arbetskraft, i följd varav än flera kvinnor skulle söka
sig till andra yrken. Utredningen säger sig icke dela dessa farhågor utan
fastmera vara av den uppfattningen, att de flesta husmödrar mera skulle uppskatta
en duglig hjälp i hemmet under ordnade arbets- och fritider än en måhända
mindervärdig sådan, som läte sig nöja med en praktiskt taget oinskränkt
arbetstid.
Det sätt, varpå arbetstidsförliållandena
böra regleras.
Arbetstidsförliållandena inom det husliga arbetet kunde regleras antingen
direkt genom att i en lag uttryckligen angåves hur lång den dagliga arbetstiden
finge vara eller indirekt, i vilket senare fall arbetstiden icke fastställdes
i vidare mån än att vissa minimifritider angåves, vilka arbetstagaren under''
alla förhållanden skulle äga tillgodonjuta.
Den närmast till hands liggande utvägen kunde enligt utredningen måhända
synas vara en direkt arbetstidsreglering, även örn därvid skulle behöva bestämmas
så lång arbetsdag som tio timmar. Denna utväg måste sägas vara
för hembiträdena gynnsammare än en lagstiftning, som lämnade arbetstiden
i och för sig oreglerad och inskränkte sig till att garantera vissa fritider. Flera
skäl talade emellertid emot ett beträdande av denna väg. Det skulle sålunda
utan tvivel för hembiträdenas stora massa te sig som en orättvisa, örn man
direkt i lag fastsloge, att deras arbetstid skulle betydligt överstiga vad som
i allmänhet gällde. Det torde därför kunna befaras, att en sådan lag skulle
från hembiträdenas sida mötas med större missnöje än en lag, som icke direkt
bestämde arbetstidens längd utan endast garanterade vissa minimifritider.
Såsom ett ytterligare skäl för indirekt arbetstidsreglering framhåller utred -
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
ningen, att frågan därigenom komrne att lösas enligt en linje, som icke stöde
i alltför skarp motsats till deras mening, vilka ansåge det husliga arbetets
område över huvud icke vara lämpat för en reglering lagstiftningsvägen. Nu
anförda synpunkt ägde enligt utredningens mening sitt berättigande lika
mycket av sakliga som av taktiska skäl. Då förevarande område vore för lagstiftningen
nytt, borde man gå fram med varsamhet och söka anknyta till och
utbygga redan befintliga sedvänjor och bruk. Vissa sådana sedvänjor funnes
i fråga örn hembiträdenas fritider men torde däremot saknas i vad anginge
arbetstidens längd. Därest det första försöket till rättslig reglering av arbetsförhållandena
på förevarande område befunnes slå väl ut, torde man i en
framtid böra upptaga till övervägande frågan örn vidtagande av ytterligare
åtgärder till likställande av hembiträdena med övriga arbetargrupper.
Beträffande frågan örn erforderliga förbättringar i hembiträdeskårens
arbetsvillkor skulle kunna uppnås på andra vägar än genom tillgripande av
särskilda lagstiftningsåtgärder, framhåller utredningen att — allteftersom
upplysningen stege och förståelsen för den anställdes berättigade krav växte
— tiden själv i sin mån arbetade till förmån för hembiträdena. Utredningen
fortsätter:
Med en dylik motivering skulle emellertid hart när varje arbetstidslagstiftning
kunna avböjas; och så långt torde väl ingen vilja gå. Och vad just det
ifrågavarande arbetsområdet beträffar lära särskilda skäl föreligga att icke
överlämna frågan till en lösning under hand och så småningom. I det husliga
arbetets natur ligger, att det på varje arbetsplats i regel utföres av allenast
en arbetare. Härav följer att arbetarsidan i allmänhet får svårare att hävda
sin ställning gentemot arbetsgivaren, än örn ett flertal arbetare samfällt framträtt
med sina önskemål. Vidare lärer krävas, för att förbättringar skola kunna
förväntas inom rimlig tid, att fasta organisationer, lämpade att sluta avtal,
finnas å både arbetsgivar- och arbetstagarsidan. Sådana organisationer finnas
emellertid icke för närvarande. Med hänsyn till hemarbetets säregna natur
och den hastiga omsättningen inom hembiträdesyrket lärer det för övrigt vara
tvivelaktigt, örn dylika organisationer av erforderlig fasthet och styrka överhuvud
kunna åstadkommas på det husliga arbetets område. Och även om en
organisationsform, öppnande möjlighet till förhandlingar och överenskommelser,
skulle komma till stånd, är det i varje fall tydligt att åvägabringandet
härav kommer att kräva en lång tid. Emellertid kan man utgå från, att örn av
något skäl försöken att lagstiftningsvägen reglera hembiträdenas anställningsförhållanden
skulle misslyckas, frågans lösning så småningom kommer att
framtvingas fackföreningsvägen.
Det må även i detta sammanhang erinras, att på flera av de yrkesområden,
där staten tidigare ingripit i reglerande syfte, fasta organisationer långt dessförinnan
funnits med allt vad detta inneburit av möjligheter till en reglering
på enskild väg. Det har emellertid likväl icke befunnits tillräckligt med det
inflytande, som organisationerna utövat, utan det har ansetts lämpligt med
samhällsingripanden för åvägabringande av erforderlig enhetlighet och stadga.
Då alltså staten funnit erforderligt att ingripa på yrkesområden, där organisationer
funnits, som kunnat företräda arbetstagarna och frambära deras
önskemål i fråga om reglering av arbetsförhållandena, synes desto större skäl
förefinnas för staten att vidtaga åtgärder beträffande ett område, där allt
hittills har varit lämnat åt sig självt, där förhållandena fått mera slumpvis
ordna sig och beträffande vilket en allmän mening synes råda därom, att det
icke är bra som det är.
0 Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
Behovet av legal reglering av andra arbetsförhållanden
än hembiträdenas
fritid.
Hembiträdesutredningen har på anförda skäl funnit, att en reglering icke
bör inskränkas att avse endast fritiden utan omfatta jämväl vissa andra frågor.
1 sådant hänseende yttrar utredningen:
Bland de spörsmål, som synas böra i detta sammanhang upptagas till
prövning, märkes främst frågan örn en fastare reglering av själva anställningsavtalet
och tiden för dess varaktighet. De osäkra och lösliga förhållanden,
som för närvarande äro rådande härutinnan, lära vara allmänt
kända. Lika väl som ett hembiträde stundom anser sig kunna sluta en anställning,
när helst hon så behagar, så förekommer bland vissa husmödrar
den uppfattningen, att de kunna avskeda ett hembiträde tämligen godtyckligt.
Emellertid ma bemärkas, att förutsättningen för en reglering av tiden för
avtalets giltighet torde vara, att den ömtåliga frågan om rätt för endera parten
att i vissa fall uppsäga avtalet samtidigt upptages till behandling. Vidare
synas hembiträdenas bostadsförhållanden, i de fall där hembiträdena äro
boende i arbetsgivarnas hem, böra göras till föremål för reglering. Det förekommer
utan tvivel, att hembiträden såsom bostad anvisas utrymmen, som
hygieniska och sociala synpunkter icke äro godtagbara såsom boningsrum.
Ytterligare torde, med hänsyn till den osäkerhet som för närvarande är
rådande beträffande denna fråga, jämväl spörsmålet örn hembiträdes rätt till
sjukvård genom arbetsgivarens försorg böra erhålla rättslig reglering. Även
beträffande tiden för utbetalande av hembiträdes kontantlön synes en lagbestämmelse
böra träffas, detta främst med hänsyn till den nonchalans som
härutinnan icke sällan kommer till synes från arbetsgivarens sida. Slutligen
torde, med hänsyn till de önskemål härom som från olika håll framförts, även
frågan örn en viss standardisering av arbetsbetyg för hembiträden böra upptagas
till prövning.
Anledningen till framläggandet av alternativa
förslag.
En lagstiftning för det husliga arbetets område av den innebörd, som i det
föregående antytts, syntes enligt utredningen kunna utformas enligt tre olika
linjer. Man kunde till en början tänka sig en lagstiftning, uppbyggd efter
mönster av arbetarskyddslagen eller allmänna arbetstidslagen, d. v. s. av
tvingande karaktär och kombinerad med övervakning genom något statligt
organ, närmast yrkesinspektionen. För det andra kunde man tänka sig en lagstiftning
av i stort sett samma karaktär som nyss nämnts men utan övervakning;
lagen skulle alltså i fråga örn fritider m. m. vara av tvingande natur,
men man överlämnade åt den anställde att själv genom skadeståndstalan beivra
de eventuella åsidosättanden av lagens föreskrifter, till vilka arbetsgivaren
kunde göra sig skyldig. En dylik lag skulle alltså till sin allmänna
utformning i viss mån erinra örn semesterlagen. Det tredje alternativet slutligen
skulle innebära, att lagstiftningen gjordes helt dispositiv och för sin
tillämpning förutsatte, att parterna vore ense därom; lagen skulle således äga
tillämpning endast å tjänsteavtal, som av parterna avsetts skola underställas
lagen och som till utmärkande därav ingåtts i viss föreskriven form.
Utredningen anser sig icke kunna förorda en tvingande lagstiftning, kom -
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
binerad med övervakning genom statligt organ. Redan med hänsyn till det stora
antalet arbetsplatser, varmed man inom det husliga arbetet hade att räkna,
torde en övervakning icke vara möjlig. Därtill komme att den allmänna meningen
kunde förväntas med synnerligen skärpa vända sig mot ett system,
som förutsatte en statlig övervakning av förhållanden, som rörde hemlivet
och hemmen.
De båda återstående alternativen, vilka av utredningen betecknas, förslaget
örn tvingande lagstiftning utan övervakning huvudförslaget eller alternativ I
och förslaget örn dispositiv lagstiftning det alternativa förslaget eller alternativ
II, syntes däremot båda vara av beskaffenhet att i och för sig kunna
godtagas. Vartdera alternativet hade sina fördelar och sina nackdelar.
Enighet har icke kunnat uppnås inom utredningen angående vilketdera
alternativet, som borde skänkas förord. Majoriteten har ansett övervägande
skäl tala för huvudförslaget, medan en ledamot bestämt förordat det alternativa
förslaget. Förstnämnda ledamöter ha emellertid -— för den händelse en
lagstiftning i enlighet med huvudförslaget skulle slutligen avböjas — ansett
sig böra i andra hand tillstyrka en enligt det alternativa förslaget utformad
lagstiftning. I enlighet härmed ha båda förslagen framlagts såsom utredningens
förslag, därvid dock en ledamot bland majoriteten förordat en annan
utformning av det alternativa förslaget. Den ledamot, som förordat endast
sistnämnda förslag, har ansett det av honom sålunda tillstyrkta förslaget böra
i vissa delar utformas på annat sätt än vad majoriteten föreslagit. -
En enligt huvudförslaget utformad lagstiftning, som icke begränsades till
enbart en reglering av hembiträdenas fritid utan komme att omfatta även
vissa andra frågor, borde enligt utredningens mening icke i alla avseenden
givas tvingande karaktär. Tvingande lagbestämmelser borde självfallet icke
träffas i andra fall än där ett direkt samhällsintresse krävde bestämmelsernas
uppfyllande. Ett dylikt intresse förelåge beträffande själva fritidsbestämmelserna.
I fråga åter örn vissa andra av de föreslagna bestämmelserna
syntes däremot ett sådant samhälleligt intresse icke föreligga, i allt fall icke
av den styrka att lagregler av tvingande karaktär syntes motiverade. I dessa
delar torde därför lagens bestämmelser böra tillämpas endast då parterna
icke genom överenskommelse annorledes ordnat sitt mellanhavande. Lagen
finge i sådana fall sin betydelse genom att den förebyggde uppkomsten av
tvister i sådana fall, där parterna ej själva i förväg reglerat en viss fråga.
De viktigaste bestämmelserna i huvudförslaget.
Tidpunkten då det ordinarie arbetet senast skall sluta har fastställts till
lil. 19. I lanthushåll må dock, när avtal därom träffats, den ordinarie arbetstiden
för månaderna april—september sluta senast kl. 20. Tidpunkten för
arbetets början på morgonen beröres ej i lagen.
Övertidsarbete efter den ordinarie arbetstidens slut tillätes utan begränsning
i den omfattning, varom parterna må överenskomma. Men hembiträdet
är allenast i den mån avtal därom träffats skyldigt utföra över
-
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
tidsarbete. Övertidsersättning skall, enligt tvingande bestämmelse, utgå för
egentligt övertidsarbete. Däremot är övertidsersättning ej stadgad för arbete,
som blott innefattar tillsyn av barn eller annan därmed jämförlig vakttjänst
eller för arbete, som är föranlett av sjukdom inom arbetsgivarens familj. Örn
övertidsersättningens storlek innehåller lagen icke någon bestämmelse. Övertidsersättningen
må, när parterna äro därom ense, utbytas mot en mot övertiden
svarande ledighet å ordinarie arbetstid.
En vardag i veckan efter kl. 14 samt var tredje sön- eller helgdag äger
hembiträdet dessutom åtnjuta fritid. Ledigheten var tredje sön- eller helgdag
kan efter överenskommelse utbytas mot ledighet varannan sön- eller helgdag
efter kl. 13.
I händelse avtal ej träffats örn uppsägningstid skall denna utgöra fjorton
dagar i fråga örn avtal, ingångna på obestämd tid. För bestämd tid ingångna
avtal, som ej uppsagts senast fjorton dagar före avtalstidens slut, skola anses
förlängda på en månad för varje gång. I vissa fall — såsom då endera parten
i väsentlig mån åsidosatt sina skyldigheter mot andra parten — må avtalet
uppsägas till omedelbart upphörande. Dessutom kan arbetsgivare, med iakttagande
av fjorton dagars uppsägningstid, uppsäga ett på bestämd tid anställt
hembiträde, som blir av sjukdom förhindrat fullgöra sina sysslor under viss
längre tid.
Ingår i hembiträdes löneförmåner bostad hos arbetsgivaren, äger hembiträdet,
, enligt tvingande bestämmelse, rätt till bostadsutrymme av beskaffenhet,
som i hälsovårdsstadgan föreskrives för boningsrum.
Vid sjukdom äger hembiträde, som är i arbetsgivarens hus och kost, hos
arbetsgivaren erhålla bostad och kost jämte nödig personlig tillsyn så länge
avtalet består.
Åsidosättande från arbetgivares eller hembiträdes sida av förpliktelser
enligt avtalet eller lagen medför skadeståndsskyldighet.
Vissa särbestämmelser gälla för minderåriga hembiträden, d. v. s. hembiträden
som ej fyllt 16 år. Av dessa bestämmelser må nämnas, att minderårigt
hembiträde ej må användas till övertidsarbete utöver sju timmar i
veckan. Arbetsgivare, som använder hembiträde till arbete i strid mot de
beträffande minderårigt hembiträde meddelade särbestämmelserna, är förfallen
till dagsböter.
De viktigaste bestämmelserna i det alternativa
förslaget.
Det alternativa förslaget upptager två från varandra fristående grupper av
bestämmelser, gällande den ena för minderåriga hembiträden och den andra
för vuxna hembiträden, anställda enligt normalkontrakt.
I den mån det alternativa förslaget hänför sig till minderåriga hembiträden
är det utformat analogt med huvudförslaget.
I ett normalkontrakt för vuxna hembiträden skola intagas bestämmelser
örn anställningens art och tiden för anställningen, hembiträdets kontantlön
och övriga förmåner, tiden för lönens utbetalande, hembiträdets rätt till lön
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
och vård vid sjukdom ävensom vem kostnaden för sjukvård åt hembiträdet
skall åvila, den ordinarie arbetstidens slut samt huruvida och på vilka villkor
hembiträdet skall vara skyldigt utföra övertidsarbete, hembiträdets fritider,
arbetsgivarens rätt att vid hembiträdets sjukdom uppsäga avtalet samt, där
överenskommelse träffats örn den ordinarie arbetstidens längd eller örn den
tid på dagen, då arbetet skall börja, vad härutinnan blivit överenskommet.
I fråga örn anställningstiden upptager förslaget en bestämmelse, att anställningen
skall avse bestämd tid. Tills* vidare gällande avtal skola alltså ej fa
förekomma, i den mån de falla under lagens tillämpning.
Vad som i det särskilda fallet skall gälla vid avtal enligt normalkontrakt
blir, som förut nämnts, beroende på parternas fria överenskommelse. Dock
angivas i lagen vissa minimiförmåner för hembiträdet, vilka under alla förhållanden
skola utgå; bättre förmåner få väl avtalas men ej sämre. Överenskomma
parterna det oaktat, med användande av formulär för normalkontrakt,
i något hänseende örn sämre villkor för hembiträdet än vad i lagen
angives såsom minimibestämmelser, skola beträffande sådana punkter lagens
minimibestämmelser likväl gälla. De i förslaget upptagna minimibestämmelserna
sammanfalla praktiskt taget med de stadganden, som i huvudförslaget
upptagits för vuxna hembiträden.
Befolkningsutredningens förslag.
Utredningen har på anförda skäl kommit till den uppfattningen, att en laglig
reglering av hembiträdenas arbetsförhållanden av samma typ, som förekomme
inom flertalet andra yrken, vore synnerligen önskvärd.
Efter att ha framhållit såsom nödvändigt att jämsides med genomförandet
av nu ifrågavarande förslag söka andra utvägar för att undvika sociala missförhållanden
på grund av brist på hemhjälp meddelar utredningen, att det är
dess avsikt att till särskild behandling upptaga vissa av de därmed sammanhängande
frågorna samt därvid göra en analys av hembiträdesfrågans allmänna
läge och sociala innebörd.
Utredningen säger sig i lagstiftningsfrågan ha kommit till den ståndpunkten,
att örn en lagstiftning på detta område skulle genomföras den borde vara
av tvingande karaktär. En dispositiv lagstiftning löpte, såsom hembiträdesutredningen
påpekat, risken att endast bliva en lag på papperet. Utredningen
förordade, att hembiträdesutredningens huvudförslag lades till grund för lagstiftning
i ämnet men föresloge på vissa punkter modifikationer i nämnda
förslag. Ifrågavarande lagstiftning borde enligt befolkningsutredningens uppfattning
genomföras så snabbt som möjligt. Yidtoges inga åtgärder för att
underlätta rekryteringen på hembiträdesbanan, torde läget på hemarbetsmarknaden
bliva allt svårare, i den mån bristen på arbetskraft ökade. Ur utredningens
synpunkter hade det varit lämpligt, om alla med hemarbetet sammanhängande
problem hade kunnat tagas upp till prövning i ett sammanhang.
Särskilt frågan om utbildningen av den husliga arbetskraften borde ha prövats
samtidigt som lagförslaget. Då utredningen emellertid icke såge sig i stånd
att framkomma med förslag rörande den husliga utbildningen i så god tid,
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
att dessa kunde bliva föremål för behandling vid 1944 års riksdag, hade utredningen
ansett sig nödsakad att utbryta lagstiftningsfrågan ur sitt sammanhang.
Någon större olägenhet därav torde icke uppstå, då det skydd, som erbjödes,
måste skänkas även den okvalificerade arbetskraft, som i fortsättningen liksom
hittills kan beräknas söka sig till hembiträdesyrket.
Befolkningsutredningens förslag skiljer sig från hembiträdesutredningens,
i den mån detta återgivits här ovan, i följande delar.
Beträffande kompensationen för övertidsarbete skall denna enligt befolkningsutredningens
förslag i första hand utgå i form av en mot övertiden svarande
ledighet å ordinarie arbetstid och först i andra hand i form av kontant
ersättning. Vidare har bestämmelsen att kompensation ej utgår för arbete,
som blott innefattar tillsyn av barn eller annan därmed jämförlig vakttjänst,
utgått.
Enligt hembiträdesutredningens förslag skulle för bestämd tid ingångna
avtal, som ej uppsagts senast fjorton dagar före avtalstidens slut, anses förlängda
på en månad för varje gång. Enligt befolkningsutredningens förslag
skall i sådant fall avtalet anses förlängt att gälla tills vidare.
Med minderårigt hembiträde förstås enligt befolkningsutredningens förslag
hembiträde, som ej fyllt 18 år. I hembiträdesutredningens förslag var åldersgränsen
satt till 16 år.
Den i hembiträdesutredningens förslag förekommande straffbestämmelsen
för arbetsgivare, som använder minderårigt hembiträde till arbete i strid mot
bestämmelserna i lagen, har icke upptagits i befolkningsutredningens förslag.
Departementschefen.
Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har såsom allmän
motivering till det genom propositionen framlagda förslaget anfört följande:
»Vårt lands arbetstidslagstiftning har successivt utbyggts att omfatta allt
flera grupper av lönearbetare. Bland de yrkeskategorier, vilkas arbetstid
fortfarande icke är på något sätt lagligt reglerad, befinner sig hembiträdeskåren.
Ett av skälen härtill torde vara den länge rådande uppfattningen att
husligt arbete icke vore något yrke och att det för dess utövare icke krävdes
vare sig särskild utbildning eller ordnade arbetsförhållanden. Numera torde
blicken alltmer ha öppnats för att det husliga arbetet, örn det skall kunna utföras
på ett tillfredsställande sätt, kräver skicklighet och kunnighet i många
olika hänseenden och att det till sin natur är både krävande och ansträngande.
Mot införande av reglerade arbetsförhållanden inom det husliga arbetet
har rests den invändningen att arbetet inom hemmen vore till sin natur så
skiftande och oregelbundet att det icke kunde förläggas till vissa bestämda
tider. Ett visst fog har denna invändning så till vida att en legal reglering av
hembiträdenas arbetstid av hänsyn just till anförda synpunkt icke kan givas
samma utformning som den för andra yrken i allmänhet gällande. Däremot
kan invändningen icke tagas till intäkt för ett avvisande av varje slag av
arbetstidsreglering.
De oordnade arbetsförhållandena på förevarande område lia icke varit utan
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
praktiska verkningar å rekryteringen till yrket. Den nu rådande utpräglade
bristen på kvalificerad arbetskraft till det husliga arbetet är icke till övervägande
del en krisföreteelse. Denna brist förefanns redan långt före kriget,
ehuru den blivit alltmera akut under de sista åren, då brist på arbetskraft
präglat även den allmänna arbetsmarknaden. Såväl vid de undersökningar
rörande arbetsförhållandena på detta område, vilka företagits på föranstaltande
av hembiträdesutredningen, som i remissyttrandena i förevarande
ärende har uttalats, att den bundenhet, som avsaknaden av reglerad fritid
medförde, varit den främsta orsaken till att hembiträdesyrket icke kunnat
hävda sig i konkurrensen med andra yrken. Denna uppfattning bestyrkes
ock därav att hembiträdesyrket i och för sig inrymmer obestridliga fördelar,
bland annat den att däri vunna erfarenheter kunna direkt nyttiggöras i händelse
av framtida familjebildning. Ej heller torde löneläget inom yrket numera
kunna anses ogynnsamt för arbetstagaren. Yrket borde därför äga förutsättningar
att verka lockande på den kvinnliga arbetskraften.
Mot genomförande nu av arbetstidsreglering på detta område har även
invänts, att de, som vilja ägna sig åt yrket, numera torde utan stöd av särskilda
lagbestämmelser kunna betinga sig väl så goda förmåner som i andra
redan reglerade yrken med ungefärligen motsvarande kompetenskrav. Denna
invändning kan emellertid icke tillerkännas någon avgörande betydelse. Man
bör nämligen icke bortse från att, i den mån hembiträdeskåren utan stöd
av lagstiftning vunnit förbättring i arbetsförhållandena, detta skett under en
tid då en allt annat än önskvärd brist på arbetskraft inom yrket varit rådande.
Förbättringarna torde också främst ha vunnits av den mera kvalificerade
delen av hembiträdeskåren. Någon garanti finnes icke för fortvaron av dessa
förbättringar för den händelse ett jämviktsläge mellan tillgång och efterfrågan
på arbetskraft inom yrket skulle — exempelvis under en arbetslöshetsperiod
— uppnås. Därtill kommer att resultatet av de av hembiträdesutredningen
åberopade statistiska undersökningarna icke ge belägg för uppfattningen
att arbetstidsförhållandena inom yrket genomgående äro tillfredsställande;
reservation får därvid dock göras för de förändringar till det
bättre, som kunna ha inträffat sedan materialet till dessa undersökningar
insamlades.
Såväl hembiträdesutredningen som befolkningsutredningen ha framhållit,
att även andra åtgärder äro erforderliga för vinnande av en såväl kvalitativt
som kvantitativt mera tillfredsställande rekrytering inom hembiträdesyrket.
Främst har härvid pekats på utbildningsfrågan. Befolkningsutredningen, som
meddelat, att den har för avsikt att framlägga förslag härom, vilket emellertid
icke kan ske i sådan tid att förslaget kan underställas innevarande års riksdag,
finner med hänsyn till det starkt framträdande behovet av en snabb
lösning av frågan om arbetstidsreglering lagstiftning härom böra genomföras
utan avvaktan på den fortsatta utredningen av utbildningsfrågan.
Att nämnda lagstiftningsfråga nu är mogen för sin lösning bestyrkes jämväl
av den positiva inställning till frågan som allmänt intagits i remissyttrandena.
Jag vill erinra om att såväl husmödrarnas och hembiträdenas
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
centrala organistioner som de fyra största politiska partiernas kvinnoorganisationer
yttrat sig över befolkningsutredningens förslag.
Under åberopande av det anförda vill jag förorda, att förslag i nu förevarande
ämne förelägges riksdagen. På de skäl, som anförts av hembiträdesutredningen
och befolkningsutredningen bör man begränsa sig till att reglera
hembiträdenas fritid.
En lag i ämnet kan utformas såsom i princip antingen tvingande eller
dispositiv. Till det förra alternativet lia majoriteten av hembiträdesutredningen
ävensom befolkningsutredningen anslutit sig. Det senare alternativet
har förordats av en ledamot av hembiträdesutredningen. Då utförlig redogörelse
lämnats för de skäl, som kunna anses tala för och emot respektive förslag,
torde jag kunna inskränka mig till att meddela, att jag helt ansluter mig
till den ståndpunkt, som intagits av hembiträdesutredningens majoritet och
av befolkningsutredningen.
I hembiträdesutredningens och befolkningsutredningens förslag ingå jämväl
vissa andra bestämmelser rörande hembiträdenas arbetsförhållanden än
frågan örn deras fritid. Sålunda regleras frågorna om anställnings- och uppsägningstid,
hembiträdes rätt till bostad och till sjukvård genom arbetsgivarens
försorg, tiden för lönens utbetalande, avtalets upphörande i vissa fall och
skadestånd. Med hänsyn till att någon allmän arbetsavtalslagstiftning ännu
icke kommit till stånd ha betänkligheter yppats mot att nu införa för ett begränsat
område gällande avtalsregler. För ett friktionsfritt förhållande
mellan arbetsgivare och hembiträde är det emellertid av stor vikt, att under avtalstiden
uppkommande frågor rörande respektive parts rättigheter och skyldigheter
äro på förhand i princip reglerade. Det är ett obestridligt faktum,
att någon sådan reglering i allmänhet icke förekommer i förhållandet mellan
arbetsgivare och hembiträde. Ett starkt praktiskt behov av en dylik reglering
finnes sålunda. Yad som främst kunde anses tala mot densamma skulle vara
den omständigheten att de nu föreslagna bestämmelserna kunna, därest de
lagfästas, komma att analogivis åberopas för tillämpning inom arbetsområden,
för vilka de icke kunna anses väl avpassade. Det bör därför framhållas,
att förhållandena inom hembiträdesyrket äro så speciella, att största försiktighet
måste iakttagas vid en dylik analogisering. Iakttages detta, synas några
betänkligheter icke behöva hysas mot att i den omfattning nyss nämnts reglera
avtalsförhållandet mellan arbetsgivare och hembiträde.»
Lagrådet.
Lagrådet har såsom allmänt omdöme om förslaget yttrat:
»Såsom departementschefen anfört har vårt lands arbetstidslagstiftning
efter hand utbyggts att omfatta allt flera grupper av lönearbetare. Det framstår
därför i och för sig som naturligt att en laglig reglering kommer till stånd
även i avseende å arbetsförhållandena inom det husliga arbetet.
Under förarbetena till lagstiftningen har framhållits, att en dylik reglering
vore särskilt önskvärd med hänsyn till de rådande svårigheterna att ernå en
tillfredsställande rekrytering inom hembiträdesyrket. Då bristen på arbetskraft
15
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
för tillgodoseende av hemmens behov sedan länge varit mycket framträdande,
vore det tydligen av största värde örn den föreslagna lagstiftningen kunde
bidraga till att skapa mera tillfredsställande förhållanden på detta område.
Att så skulle bliva fallet har dock dragits i tvivelsmål. Farhågor ha till och
med uttalats att resultatet skall bliva det motsatta, eller med andra ord att
svårigheterna för husmödrarna — enkannerligen i familjer med barn — skola
komma att ökas.
Uppenbarligen är det icke möjligt att i förväg med säkerhet bedöma vilken
betydelse lagstiftningen kan komma att få i förevarande hänseende. Övervägande
skäl synas dock tala för att en reglering av hithörande spörsmål
skall verka i gynnsam riktning. I varje fall synes önskvärt att på sätt föreslagits
genom en provisorisk lagstiftning söka föra frågan framåt.
Beträffande förslagets detaljbestämmelser kunna naturligen delade meningar
göra sig gällande. Bestämmelserna synas dock ha avvägts med tillbörlig
varsamhet; i det stora hela innefatta de ett fastställande av vad på
många håll redan tillämpas.»
Utskottets yttrande.
Det genom propositionen framlagda förslaget innebär i första hand en
reglering av hembiträdenas arbetstid. Denna bestämmes icke såsom i andra
arbetstidslagar direkt genom angivande av maximiarbetstiden under viss tidsperiod
utan indirekt genom regler örn viss minsta fritid. Å den fritid som är
tillförsäkrad hembiträdet kan dock övertidsarbete vid behov förekomma, å
kvällsledigheten efter den ordinarie arbetstidens slut utan begränsning men
å fridagar endast under vissa angivna omständigheter. Övertidsarbete förutsätter
i regel överenskommelse mellan arbetsgivaren och hembiträdet. Endast
vid sjukdomsfall är hembiträdet skyldigt att utföra arbete a övertid. Hembiträdet
är berättigat till särskild gottgörelse för allt övertidsarbete.
Den föreslagna lagen reglerar även en del avtalsförhållanden, som ej röra
hembiträdenas fritid. Sålunda givas bestämmelser bland annat angående uppsägningstid,
hembiträdenas bostadsförhållanden i fall då de bo hos arbetsgivarna,
deras rätt till vård vid sjukdom, tid för utbetalande av lön, avtalets
upphörande i förtid samt betyg.
För minderåriga hembiträden, d. v. s. sådana som ej fyllt 18 år, föreslås
vissa särbestämmelser. Bland annat skall gälla, att sadant hembiträde icke
får användas till arbete å övertid mera än sju timmar i veckan.
Den föreslagna regleringen är i princip av tvingande natur. Vissa bestämmelser
äro emellertid avsedda att tillämpas endast då parterna icke genom
överenskommelse annorledes ordnat sitt mellanhavande.
Åsidosättande från arbetsgivares eller hembiträdes sida av förpliktelser
enligt avtalet eller lagen skall enligt förslaget medföra skadeståndsskyldighet.
Utskottet delar departementschefens åsikt om behovet av en lagstadgad
reglering på ifrågavarande område. Detta framträder vad beträffar arbetstidsförhållandena
särskilt mot bakgrunden av att de flesta andra grupper av löne
-
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
arbetare redan fått sin arbetstid legalt reglerad. Den mot den ifrågasatta
lagstiftningen gjorda invändningen, att de som vilja ägna sig åt hembiträdesyrket
numera torde kunna utan stöd av lagbestämmelser betinga sig väl så
goda förmåner som i andra redan reglerade yrken med ungefärligen motsvarande
kompetenskrav, kan såsom departementschefen uttalat icke tillerkännas
någon avgörande betydelse. Ett av syftena med lagstiftningen och
ett väsentligt sådant är ju att skapa förutsättningar för en tillfredsställande
rekrytering och därigenom avhjälpa den framträdande bristen på arbetskraft
inom hembiträdesyrket. I den mån hembiträdeskåren vunnit förbättringar i
sina arbetsförhållanden, torde detta väsentligen ha berott just på den
bristande tillgången i förhållande till efterfrågan på arbetskraft. När man
nu åsyftar att öka tillgången, synes avseende icke kunna fästas vid en invändning,
som förutsätter att bristen på arbetskraft blir bestående. Såsom
lagrådet anfört innefattar den ifrågasatta lagstiftningen i det stora hela ett
fastställande av vad på många håll redan tillämpas. Genom den lagliga
regleringen komma således redan vunna förbättringar för hembiträdeskåren
att bevaras och utsträckas att bliva tillämpliga även beträffande dem som
icke på avtalsvägen kunnat uppnå motsvarande villkor.
Beträffande utformningen av fritidsregleringen synes tillbörlig hänsyn ha
tagits till det husliga arbetets speciella karaktär. Vad angår detaljerna har
utskottet icke funnit anledning till erinran annat än mot den i 9 § föreslagna
möjligheten till utsträckning av ordinarie arbetstiden i fråga om arbete i
jordbrukshushåll samt mot den i 13 § föreslagna formen för övertidsgottgörelse.
Utskottet återkommer till dessa frågor i det följande.
Av skäl som anförts av sakkunnigutredningarna och departementschefen
anser utskottet det välbetänkt att även vissa andra spörsmål än det örn hembiträdenas
fritid regleras i förevarande sammanhang. Mot vad härutinnan
föreslagits har utskottet ingen erinran.
Utskottet övergår härefter till detaljbestämmelserna i förslaget. I den
mån dessa ej beröras här nedan, ha de icke föranlett något yttrande från
utskottets sida.
6 §•
Förslaget inrymmer i denna paragraf bestämmelser örn hembiträdes bostadsförhållanden
i fall då i hembiträdets löneförmåner ingår bostad hos arbetsgivaren.
I anslutning härtill stadgas, att hembiträdet skall äga att i sitt
bostadsutrymme under fritid mottaga tillfälliga besök, i den mån märklig
olägenhet därigenom ej kan anses uppkomma för arbetsgivaren eller dennes
familj. Detta stadgande är avsett att bliva tillämpligt såväl då hembiträdet
fått sig tillförsäkrat eget rum som då hon anvisats annat bostadsutrymme.
Stadgandet är dispositivt; det skall således icke gälla, om parterna träffat
därifrån avvikande överenskommelse.
Hembiträdesutredningens förslag innehöll ej någon uttrycklig bestämmelse
örn besöksrätten. I fråga örn dispositionsrätten till eget rum föreslog utredningen
ett stadgande av innehåll, att hembiträdet skulle äga bruka detta utan
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
17
intrång av arbetsgivaren eller dennes familj. Utredningen framhöll, att hembiträde,
som anvisats eget rum, måste anses ha rätt att under fritid mottaga
besök på sitt rum utan särskilt tillstånd av arbetsgivaren. Därmed vore självfallet
icke sagt, att hembiträdet hade rätt att inlogera en främmande människa
i det åt henne anvisade rummet vare sig för längre tid eller över en natt.
Endast arbetsgivaren, d. v. s. lägenhetsinnehavaren, kunde enligt utredningens
mening vara berättigad att i lägenheten eller något av dess rum inrymma
främmande personer.
Befolkningsutredningen föreslog, att hembiträde skulle äga bruka eget
rum endast »för egen räkning». Innebörden häri är oklar.
I förhållande till hembiträdesutredningens förslag innebär Kungl. Maj:ts
en viss utvidgning, nämligen i fråga örn besöksrätten, då hembiträdet icke
anvisats eget rum.
Departementschefen har ansett det icke kunna ifrågakomma att bestämma
ett visst klockslag, efter vilket hembiträdet icke mot arbetsgivarens önskemål
skulle få hysa gäster i sitt rum. Å andra sidan borde tydligen främmande
personer icke få bruka hembiträdets rum annat än såsom tillfälliga besökande.
Med hänsyn till att hembiträdet hade sin bostad inom arbetsgivarens lägenhet,
borde denne kunna såsom ett naturligt krav uppställa, att ordning och skick
iakttoges av den besökande. Olägenhet av besök hos hembiträdet kunde
även vållas arbetsgivaren exempelvis i sådana fall då hembiträde, som icke
fått sig eget rum tillförsäkrat, under fridagar mottoge besök, varigenom
arbetsgivaren hindrades utföra de sysslor denne hade att i hembiträdets ställe
utföra. Det syntes departementschefen lämpligt att i lagen giva uttryck för
dessa synpunkter.
I motionen 11:496 har gjorts gällande, att det med besöksrätten förbundna
villkoret, som ligger i uttrycket »i den mån märklig olägenhet därigenom ej
kan anses uppkomma för arbetsgivaren eller dennes familj», torde vara
ägnat att skapa tvister mellan parterna, eftersom begreppet »märklig olägenhet»
torde vara svårt att närmare definiera. Motionärerna lia därför yrkat,
att förstnämnda citerade uttryck måtte utgå. Enligt deras uppfattning torde
med departementschefens uttalande örn den olägenhet för arbetsgivaren som
kunde uppstå vid besök hos hembiträde, som icke tillförsäkrats eget rum,
knappast lia åsyftats annat fall än då hembiträdet fått sig anvisat köket
såsom bostad. Da detta numera säkerligen endast torde förekomma rent
undantagsvis, kunde det knappast anses motivera en särskild bestämmelse i
lagen. Att arbetsgivaren borde kunna uppställa det kravet att den besökande
iakttoge ordning och skick syntes vara en självklar sak, som icke behövde
angivas i lagen.
Vad beträffar motionärernas uttalande om hembiträdenas bostadsförhållanden,
då de ej anvisats eget rum, torde böra anmärkas, att hembiträdesutredningcn
i sitt ar 1939 avgivna betänkande med stöd av företagna undersökningar
kostaterade, att det i en ej obetydlig utsträckning förekomme, att.
hembiträdena anvisades sovplats i kök eller alkover, mellangångar eller
dylika utrymmen. Dessa nämndes dock såsom exempel på mindre önskvärda
Bihang lill riksdagens protokoll 1944. 9 sami. 2 avd. Nr 50.
1227 44 2
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
bostadsutrymmen. Med hänsyn till den omfattning, i vilken köket faktiskt
användes såsom sovplats för hembiträde, ansåg sig hembiträdesutredningen
emellertid icke kunna föreslå ett principiellt förbud häremot. — Exempel
torde kunna anföras på bostadsutrymmen även av annan karaktär än de nyss
nämnda. Sålunda torde det ej vara alltför sällsynt, att hembiträde anvisas
sovplats i barnkammare.
Den i lagtexten föreslagna inskränkningen av besöksrätten torde sålunda i
det avseende varom nu är fråga ha större betydelse än motionärerna antagit.
Hembiträdet bör ej ha rätt att mottaga besök i rum, som ej är hennes eget,
örn besöket skulle vara hinderlig! för de sysslor någon familjemedlem har att
uträtta. Även om det, såsom motionärerna anfört, kan anses självklart, att
ordning och skick skall iakttagas vid besök hos hembiträdet, synes alltså
visst utrymme finnas för den inskränkande bestämmelsen. Yad denna avser
att uttrycka torde böra gälla, även örn den utginge ur lagtexten. Örn den borttoges,
skulle emellertid den återstående oinskränkta bestämmelsen örn rätt
för hembiträdet att mottaga tillfälliga besök i sin tur kunna föranleda till
tvister mellan parterna. Utskottet har övervägt möjligheten att helt slopa
bestämmelsen örn besöksrätt i paragrafens första stycke och omformulera
andra stycket, så att därav framginge, att hembiträde skulle äga mottaga besök
på eget rum. Detta skulle emellertid innebära en enligt utskottets mening
opåkallad inskränkning i de rättigheter som tillerkänts hembiträdena i Kungl.
Maj:ts förslag. På grund av det anförda finner utskottet ej skäl att tillstyrka
bifall till motionen II: 496 i denna del.
Bestämmelsen örn rätt för hembiträde att mottaga besök utan särskilt
tillstånd av arbetsgivaren innehåller, såsom redan berörts, ytterligare en begränsning;
den avser endast tillfälliga besök. I motionerna 1:313 och II: 497
har i enlighet med ett av socialstyrelsen framfört förslag hemställts, att i
fråga örn besöksrätten måtte göras ett tillägg till paragrafen av följande
innehåll: Dock äger hembiträdet icke hysa gäster i rummet efter kl. 23,
därest arbetsgivaren motsätter sig detta.
Utskottet anser i likhet med departementschefen, att det icke bör ifrågakomma
att bestämma ett visst klockslag, efter vilket hembiträdet icke skulle
få hysa gäster i sitt rum. Därmed är ej sagt, att hembiträdet skulle vara
berättigat att utan arbetsgivarens samtycke ens tillfälligtvis låta en främmande
person vistas i sitt rum över natten. De särskilda förpliktelser som
följa av att hembiträdet har sin bostad i arbetsgivarens hem böra enligt utskottets
mening utesluta en sådan rätt. I enlighet härmed synes förevarande
bestämmelse böra givas den tolkningen, att hembiträdet skall ha rätt att under
egen fritid utan särskilt tillstånd låta besökande vistas i sitt rum intill den
tidpunkt på kvällen som med hänsyn till orts- och grannförhållanden samt
husbondefamiljens levnadssätt kan anses tillbörlig.
7 §•
I förevarande lagrum upptagas regler örn hembiträdes rätt till vård vid
sjukdom. I sådant avseende föreslås, att hembiträde, som är i arbetsgivarens
19
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
hus och kost, vid sjukdom skall äga av arbetsgivaren erhålla bostad och kost
jämte nödig personlig tillsyn, så länge avtalet består. Undantag härifrån
göres dock för det fall att behov av vård å sjukvårdsinrättning prövats föreligga
och intagning å sådan inrättning jämväl ägt rum. Denna rätt till sjukvård
är ovillkorlig; förbehåll som strider mot bestämmelsen skall vara utan
verkan.
För egentliga sjukvårdskostnader skall hembiträdet enligt förslaget självt
svara. Örn arbetsgivaren bestritt sådan kostnad, skall han äga rätt att söka
den åter av hembiträdet.
Rätten till lön under sjukdom regleras icke i förslaget.
Den hembiträdet enligt denna paragraf tillerkända rätten till sjukvård
skall, såsom nämnts, vara »så länge avtalet består». Denna tidsbestämning
hänför sig, såvitt angår ett på obestämd tid slutet avtal, till bestämmelsen
örn uppsägningstid i 5 §. Eftersom denna är 14 dagar, är arbetsgivaren pliktig
att draga försorg örn hembiträdet under minst denna tid. För de mera sällsynta
fall, då hembiträde anställts på bestämd tid (d. v. s. överenskommelse
vid avtalets ingående träffats örn viss slutdag för anställningen), skall enligt
14 § i förslaget arbetsgivaren, sedan hembiträdets sjukdom varat minst 14
dagar, äga uppsäga avtalet till upphörande efter ytterligare 14 dagar. Hembiträde,
som är anställt på bestämd tid, är alltså tillförsäkrat sjukvård av
arbetsgivaren under minst 28 dagar.
I motionerna 1:313 och 11:497 har med särskild syftning på arbetsgivarens
förpliktelser vid tidsbestämt arbetsavtal anmärkts, att ehuru arbetsgivaren
vid hembiträdets sjukdom i möjligaste mån borde giva henne erforderlig vård,
bestämmelserna i förevarande paragraf dock ofta kunde komma att medföra
en orimlig börda för arbetsgivaren såväl i ekonomiskt och organisatoriskt
som i personligt hänseende. En uppmjukning av dessa bestämmelser vore
därför synnerligen önskvärd. Bland annat kunde ifrågasättas att ej giva dem
tvingande karaktär.
I motionen II: 504 har yrkats, att andra stycket i förevarande paragraf
måtte erhålla följande ändrade lydelse:
Hembiträde, som varit anställt hos samma arbetsgivare i minst tre månader,
skall, utöver vad ovan sagts, erhålla halv lön i 30 dagar, fri läkare och medicin
samt fri sjukhusvård på allmän sal i 30 dagar. Överstiger anställningstiden
ett år, skola sagda förmåner utgå under 60 dagar.
Rätten för hembiträde att vid sjukdom under en övergångsperiod få åtnjuta
kost och logi samt personlig tillsyn av arbetsgivaren synes utskottet
vara av den vikt att någon uppmjukning av de föreslagna bestämmelserna
icke bör komma i fråga. Att, såsom ifrågasatts i motionerna 1:313 och
TI: 497, göra bestämmelserna dispositiva, kan utskottet icke finna lämpligt,
då hembiträdets förmåner därigenom skulle bliva beroende av arbetsgivarens
goda vilja.
Frågan örn arbetstagares rätt till lön vid sjukdom har, såsom departementschefen
anmärkt, ännu icke varit föremål för någon allmän reglering, och
w Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
något trängande skäl att nu i ett speciellt fall lösa frågan synes icke kunna
anföras. Enligt vad hembiträdesutredningen upplyst torde några mera framträdande
missförhållanden här icke föreligga, då för hembiträdenas vidkommande
frågan i praxis erhållit en relativt tillfredsställande lösning. Det
torde enligt utredningen förhålla sig så, att vid kortare sjukdomar avdrag på
lönen regelmässigt icke brukade ske, medan man däremot vid längre sjukdomar
i allmänhet ansåge lön icke böra utgå; det torde nämligen mer och mer
anses, att hembiträdet självt hade att genom sjukförsäkring gardera sig mot
ekonomiska förluster i händelse av långvarigare sjukdomar. Dock borde
måhända anmärkas, att det sist anförda icke syntes äga tillämpning beträffande
trotjänarinnor eller överhuvud för hembiträden med mycket långvarig
anställning hos en och samme arbetsgivare.
Såsom skäl för att arbetsgivaren icke ålagts att svara för egentliga sjukvårdskostnader
har hembiträdesutredningen anfört, att utvecklingen under
senare tid gått i riktning mot en avskrivning av den enskilde arbetsgivarens
vårdnadsplikt vid sjukdom och en överflyttning härav å det allmänna. Denna
utveckling stöde tvivelsutan väl överens med modern uppfattning. Utredningen
funne det därför uteslutet, att man nu skulle gå tillbaka till legostadgans
ordning och sålunda föreskriva en legal skyldighet för arbetsgivaren
att bekosta hembiträdets sjukvård. Utskottet ansluter sig till denna ståndpunkt.
På grund av vad sålunda anförts kan utskottet icke tillstyrka bifall till
motionen II: 504.
9 §-
9 § innehåller stadgandena örn den ordinarie arbetstiden. Denna skall enligt
tvingande bestämmelse sluta senast klockan 19. Dock må i fråga örn arbete i
jordbrukshushåll sådan överenskommelse träffas, genom vilken den ordinarie
arbetstiden för månaderna april—september utsträckes intill klockan 20. Från
tillämpligheten av dessa regler har i förslaget gjorts undantag beträffande
hembiträde, som uteslutande eller huvudsakligen har till uppgift att sköta
barn. För sådant hembiträde regleras alltså icke kvällsledigheten under
arbetsdagar. Däremot skall hon enligt 10 § komma i åtnjutande av samma
rätt till fridagar som andra hembiträden.
I motionerna ha erinringar gjorts mot samtliga bestämmelser i detta lagrum.
I motionen 11:504 har till en början såsom en väsentlig brist anmärkts,
att den föreslagna lagen endast angiver tiden för arbetets slut. Motionären
har yrkat, att paragrafen måtte kompletteras med en föreskrift, som begränsar
arbetstiden per dag till ett visst maximum, exempelvis 10 timmar, måltider inberäknade.
Av skäl som anförts av sakkunnigutredningarna och departementschefen
finner utskottet det övertygande framgå, att någon direkt reglering av hembiträdenas
arbetstid med hänsyn till de speciella förhållanden, varunder husligt
arbete bedrives, icke lämpligen kan äga rum. Ej heller torde det vara
Andra lagutskottets utlåtande nr 50. 21
möjligt att för närvarande bestämma en viss tidpunkt, vid vilken arbetet skall
börja. Utskottet får alltså avstyrka bifall till förevarande yrkande.
Beträffande huvudregeln, att den ordinarie arbetstiden skall sluta senast
klockan 19, har i motionerna 1:313 och 11:497 i överensstämmelse med vissa
remissyttranden yrkats, att tidpunkten för arbetets normala avslutande fastställes
till klockan 19 i allmänhet och till klockan 19.30 för den händelse en
mot den sålunda gjorda förlängningen av arbetstiden svarande ledighet herodes
hembiträdet som kompensation. Skillnaden mellan detta förslag och
Kungl. Majlis skulle väsentligen bliva, att någon särskild överenskommelse
angående övertidsarbete ej skulle förutsättas för arbete före klockan 19.3 0.
Om, såsom utskottet ämnar föreslå, den primära kompensationsformen för
övertidsarbete bestämmes i pengar, skulle hembiträdet dessutom för arbete
före klockan 19.3 0 ej vara berättigad till penningersättning. Det motionsvis
framförda förslaget har i remissyttrandena motiverats med de sena måltidsvanorna
i större städer.
Såsom skäl mot ett framflyttande av tidpunkten för arbetets avslutande
till klockan 19.3 0 har departementschefen bland annat anfört, att hembiträdenas
ordinarie arbetstid även utan en sådan förskjutning bleve avsevärt
längre än inom de yrken, som beträffande den kvinnliga arbetskraften stöde
i konkurrensförhållande till hembiträdesyrket. Det kunde också befaras, att
i händelse ändring av förslagen i sådan riktning skulle företagas tiden mellan
klockan 19 och 19.3 0 skulle utnyttjas även av arbetsgivare, som skulle kunna
äga möjlighet att förlägga middagsmålet till tidpunkt före klockan 18. Vid
en avvägning av de motsatta partsintressen, som här gjorde sig gällande, borde
även beaktas, att någon begränsning i möjligheten att efter överenskommelse
med hembiträdet påkalla övertidsarbete icke vore föreslagen annat än i fråga
örn minderåriga hembiträden.
Utskottet ansluter sig till dessa synpunkter och kan alltså icke förorda
bifall till det yrkande varom nu är fråga.
Beträffande bestämmelsen örn möjlighet till utsträckning av ordinarie
arbetstiden i jordbruksliushåll ha yrkanden framställts dels i motionen 11:495
och dels i motionen 11:49G. Den förra utmynnar i en hemställan, att lagrummet
måtte erhålla sådan lydelse, att nämnda möjlighet kan begagnas endast
under andra veckodagar än helgdag och dag före helgdag. I den senare har
hemställts, att bestämmelsen måtte helt utgå.
Motsvarighet till särbestämmelsen för jordbrukshushåll fanns upptagen i
såväl hembiträdesutredningens som i befolkningsutredningens förslag. Den
har emellertid avstyrkts i de yttranden som avgivits av statens arbetsmarknadskommission,
riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund och svenska landsbygdens kvinnoförbund. Kommissionen
har förklarat sig icke finna välbetänkt att på detta sätt ställa arbetskraften i
jordbrukshushållen, där som regel hembiträdena finge börja sitt arbete tidigare
än i andra hushåll, i en i formellt hänseende sämre ställning än andra
hembiträden vad beträffade arbetstidens slutpunkt. Därest så skedde kunde
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
förväntas, att jordbrukshushållen, som redan nu hade avsevärda svårigheter
att erhålla tillräckligt med arbetskraft, skulle få sin konkurrensförmåga i detta
hänseende ytterligare nedsatt.
Departementschefen har ansett, att särbestämmelsen, trots de olägenheter
som med hänsyn till rekryteringen av hembiträden till jordbrukshushåll vore
förenade med en sådan, icke torde kunna undvaras, enär under den för jordbruket
bråda årstiden de med sådd och skörd sysselsattas arbete icke kunde
städse avslutas å sådan tid, att hembiträdets åligganden i sin tur kunde fullgöras
till klockan 19.
Utskottet finner för sin del, att vid en avvägning av de mot varandra stående
synpunkterna intresset av en tillfredsställande rekrytering av hembiträden
till jordbrukshushållen bör väga tyngst. Utskottet vill därför föreslå,
att ifrågavarande särbestämmelse måtte utgå ur lagen.
Vidkommande slutligen undantagsbestämmelsen i fråga om hembiträde,
som uteslutande eller huvudsakligen har till uppgift att sköta barn, föreligga
yrkanden dels i motionen II: 496 och dels i motionen II: 504.
I den förra har yrkats, att undantaget måtte begränsas att avse allenast
examinerad barnsköterska, medan i den senare hemställts, att undantaget
måtte helt utgå.
I hembiträdesutredningens förslag fanns ej motsvarighet till ifrågavarande
bestämmelse, vilket berodde därpå att barnsköterskor — dock endast examinerade
— voro helt undantagna från lagens tillämpning. Befolkningsutredningen
upptog i sitt förslag ett stadgande, enligt vilket för hembiträde, som
anställts för att uteslutande eller huvudsakligen sköta barn, ej skulle gälla bestämmelserna
örn arbetstidens slutpunkt. I förhållande till detta torde Kungl.
Maj:ts förslag innebära den avvikelsen, att avgörande vikt ej skall fästas vid
för vilket ändamål hembiträdet anställts utan vid de uppgifter hembiträdet
faktiskt har.
För utskottet framstår det såsom uppenbart, att lagens kvällstidsreglering
icke kan bliva tillämplig beträffande barnsköterska, till vars uppgifter hör
arbete, som regelmässigt måste utföras efter klockan 19. Den sena tidpunkten
för arbetets avslutande följer så att säga med yrket. Att här göra skillnad
mellan examinerade barnsköterskor och andra hembiträden med i huvudsak
samma arbetsuppgifter torde ej vara befogat. För övrigt torde uttrycket
»examinerad barnsköterska» icke vara ägnat att åstadkomma nödig avgränsning,
eftersom utbildning i barnskötsel bedrives på olika sätt och någon
officiell examen icke finnes. På grund härav får utskottet avstyrka bifall till
de i frågan väckta motionerna.
10 §.
Enligt detta lagrum skall hembiträde äga åtnjuta fridagar i viss angiven
omfattning.
I motionen 11:496 har beträffande helgdagsledigheten, frånsett den 1 maj,
yrkats, att hembiträde skall äga åtnjuta fridagar minst varannan söndag eller
annan allmän helgdag av kyrklig karaktär.
23
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
I motionen 11:504 har hemställts, att lagrummet måtte erhålla följande
lydelse:
Hembiträde äger, ändå annat avtalats, åtnjuta fridagar i minst följande
omfattning:
a) en fridag varje vecka, varav minst var tredje sådan förlägges till söneller
helgdag;
b) den 1 maj--— nämnda dag.
De i propositionen föreslagna bestämmelserna torde vara avfattade i anslutning
till de i praxis förekommande huvudtyperna av ledighet. Utskottet
delar departementschefens uppfattning, att sedvänjan att bereda hembiträdena
helledighet varannan söndag ännu icke torde ha trängt så igenom, att tiden
kan anses vara inne att lagfästa densamma. Enligt utskottets mening böla
därför de i motionerna gjorda yrkandena icke föranleda ändring i Kungl.
Maj:ts förslag.
13 §•
I denna paragraf av förslaget lämnas regler örn kompensation för övertidsarbete.
Denna skall i första hand utgå i form av ledighet å ordinarie arbetstid.
Ledigheten skall, örn parterna äro därom ense, kunna utbytas mot särskild
övertidsersättning.
I motionerna II: 496 och 11: 504 har yrkats, att den primära kompensations
formen
måtte bliva övertidsersättning.
Enligt motionen II: 496 bör paragrafens första stycke i anslutning till detta
yrkande erhålla följande ändrade lydelse:
För arbete å övertid är hembiträdet berättigat till särskild övertidsersättning.
Äro arbetsgivaren och hembiträdet därom ense, må övertidsersättningen
utbytas mot sådan ledighet å ordinarie arbetstid, som kan anses skälig med
hänsyn till arten av det å övertid utförda arbetet. Ledigheten må icke förläggas
till tid före klockan 9 och må ej heller varje gång utgå under kortare
tid än två timmar.
I motionen II: 504 har föreslagits denna lydelse av samma stycke:
Såsom gottgörelse för arbete å övertid är arbetsgivare pliktig att utge
kontant ersättning (övertidsersättning). Äro arbetsgivaren och hembiträdet
därom ense, må den kontanta ersättningen utbytas mot ledighet å ordinarie
arbetstid.
I fråga örn den form, i vilken kompensation för övertidsarbete skall utgå,
skilde sig hembiträdesutredningens och befolkningsutredningens förslag från
varandra. Enligt det förra förslaget skulle kompensationen i första hand
utgå i form av övertidsersättning och i andra hand, därest parterna enades
därom, i form av motsvarande ledighet å annan tid. Enligt befolkningsutredningens
förslag gällde motsatt ordning. Båda dessa alternativ ha vissa skäl
för sig.
Med hänsyn bland annat till att penningersättningen är den vanliga formen
för övertidskompensation inom andra yrken finner utskottet för sin del övervägande
skäl tala för att denna form kommer att i första hand tillämpas även
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
beträffande hembiträdena. Från en regel utformad i enlighet härmed bör
dock enligt utskottets mening undantag göras för vakttjänst samt för arbete
som är föranlett av sjukdomsfall.
Vakttjänst, såsom tillsyn av barn, passning av telefon eller dörrklocka elle]''
dylikt, innebär oftast icke arbete i egentlig mening utan består väsentligen i
en skyldighet för hembiträdet att icke tillbringa sin fritid utanför arbetsgivarens
hem och att vara till hands vid förekommande behov. Det synes icke
skäligt att föreskriva skyldighet för arbetsgivaren att ersätta sådan tjänstgöring
med pengar. Arbetsgivaren bör enligt utskottets mening hava rätt att
välja mellan Sådan ersättning och gottgörelse genom ledighet å ordinarie
arbetstid. Vad nu sagts bör dock gälla endast i fråga om tjänstgöring, som
uteslutande är att anse som vakttjänst. Örn vakttjänsten kombineras med annat
arbete för arbetsgivarens eller dennes familjs räkning, blir arbetsgivaren skyldig
att gälda övertidsersättning.
Arbetsgivaren synes böra tillerkännas valrätt mellan övertidsersättning och
gottgörelse genom ledighet även då övertidsarbetet föranletts av sjukdomsfall,
som avses i 12 § andra stycket.
13 § i Kungl. Maj:ts förslag har av utskottet ändrats i överensstämmelse
med nu anförda synpunkter.
14 §.
I 14 § upptagas bestämmelser rörande uppsägning av tidsbestämt arbetsavtal
på grund av hembiträdets sjukdom.
De under 7 § anmärkta, i motionerna 1:313 och 11:497 gjorda erinringarna
beträffande hembiträdes rätt till vård vid sjukdom hänföra sig även till 14 §.
Även i sådant avseende torde de få anses besvarade genom vad utskottet anfört
under 7 §.
I motionen 11: 504 har yrkats, att de i förevarande lagrum föreslagna tidsperioderna
örn 14 dagar måtte ökas till 15 dagar. Denna hemställan torde stå
i samband med motionärens ändringsyrkande beträffande 7 §. Då detta avstyrkts
av utskottet, torde ej heller den nu ifrågavarande hemställan böra
föranleda någon ändring i Kungl. Majlis förslag.
15 §.
I 15 § tredje stycket föreskrives, att hembiträde skall vara skyldigt att
efter anmodan av arbetsgivaren på dennes bekostnad anskaffa och för arbetsgivaren
förete läkarintyg angående sitt hälsotillstånd.
I motionerna 1:313 och II: 497 har uttryckts tillfredsställelse med nämnda
bestämmelse. Särskilt med avseende å nyanställda hembiträden vore det
viktigt, att arbetsgivaren hade rätt att kräva friskbetyg. Möjligen vore det
ännu bättre, örn steget toges fullt ut så att hembiträdet ålades skyldighet att
uppvisa läkarintyg vid avtalets ingående. En dylik bestämmelse skulle vara
synnerligen önskvärd för familjer med barn.
Utskottet vill erinra örn att departementschefen i motiveringen till ifrågavarande
stadgande ansett hinder icke möta mot en tillämpning av detsamma
25
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
redan vid hembiträdes tillträdande av anställning. Bestämmelsen om skyldighet
för arbetsgivaren att bekosta läkarintyget har tillkommit såsom korrektiv
mot att stadgandet skulle av arbetsgivaren utnyttjas i trakasseringssyfte. De
i motionerna anförda synpunkterna föranleda ej något annat yttrande från
utskottets sida.
16 §.
16 § upptager regler örn rätt för hembiträde att uppsäga arbetsavtalet till
upphörande i förtid. Såsom grund för uppsägning skall bland annat anses,
örn arbetsgivaren underlåter att lämna hembiträdet tillbörlig kost eller bostad,
där sådan förmån är avtalad.
Mot denna bestämmelse har i motionerna I:313 och II: 497 invänts, att
uttrycket »tillbörlig» säkerligen kunde tolkas på liera olika sätt, varför det
borde utgå.
Örn ordet »tillbörlig» borttoges ur lagtexten, skulle denna icke komma att
giva uttryck för den tanke som förestavat ifrågavarande uppsägningsgrund.
Genom detta ord angives, att förmånerna skola vara av den kvantitet och
kvalitet som skäligen kan fordras. Yad beträffar bostadens beskaffenhet erinras
örn att arbetsgivaren enligt 6 § är skyldig att tillhandahålla bostadsutrymme
av beskaffenhet som sägs i hälsovårdsstadgan. Brister han häri
eller underlåter han, i fall då han utfäst bättre bostad, att uppfylla sitt
åtagande, lärer laga skäl till uppsägning föreligga. Vidkommande kosten torde
stadgandet få anses innebära, att hembiträdet äger uppsäga avtalet, örn densamma
är otillräcklig eller av dålig beskaffenhet. Med hänsyn till det anförda
anser utskottet, att stadgandet bör bibehållas i den i propositionen
föreslagna avfattningen.
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa^
A. att riksdagen, med förklarande att det genom propositionen
framlagda förslaget icke kunnat i oförändrat skick antagas,,
måtte för sin del antaga följande förslag till
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Hembiträdeslag.
Härigenom förordnas som följer.
Lagens tillämpningsområde.
1 §•
Denna lag äger tillämpning å avtal, varigenom arbetstagare åtager sig att
utföra huvudsakligen husligt arbete i arbetsgivarens hushåll.
Från lagens tillämpning undantagas:
a) avtal, som är ingånget för viss sammanhängande tid understigande en
månad;
26
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
b) avtal, som avser mindre antal dagar i veckan än sex;
c) avtal, som icke innefattar heltidssysselsättning.
Arbetstagaren kallas i denna lag hembiträde.
2 §■
Såsom hembiträde skall vid tillämpning av denna lag ej räknas:
a) medlem av arbetsgivarens familj;
b) husföreståndarinna eller därmed jämförlig arbetsledare i hushåll, där
hembiträde är anställt;
c) hushållerska eller annan, som självständigt sköter hemmet i husmoders
ställe.
Avtalets ingående samt anställnings- och uppsägningstid.
3 §•
Avtal örn anställande av hembiträde skall upprättas skriftligen, örn endera
parten det begär.
4 §■
Anställningen skall, där ej annorlunda överenskommits, taga sin början
klockan 12 å anställningens första dag och sluta klockan 19 å dess sista dag.
5 §•
Är avtal ingånget för bestämd tid, skall avtalet, där ej arbetsgivaren och
hembiträdet annorlunda åsämjas, upphöra att gälla då den överenskomna tiden
gått till ända. Om avtalstiden ej understiger ett år, skall avtalet dock anses
förlängt på obestämd tid, därest uppsägning ej skett senast fjorton dagar före
avtalstidens slut.
Är avtalstiden ej bestämd, skall avtalet, där ej annat överenskommits, upphöra
att gälla fjorton dagar efter det uppsägning å någondera sidan skett.
Bostad, vård vid sjukdom samt tid för löns utbetalande.
6 §•
Ingår i hembiträdes löneförmåner bostad hos arbetsgivaren, äger hembiträdet,
ändå att annorlunda avtalats, rätt till bostadsutrymme av beskaffenhet
som sägs i hälsovårdsstadgan. Hembiträdet äger därstädes under fritid
mottaga tillfälliga besök, i den mån märklig olägenhet därigenom ej kan anses
uppkomma för arbetsgivaren eller dennes familj. Vid avtalets upphörande
äger hembiträdet nyttja bostadsutrymmet till klockan 8 dagen efter sista
arbetsdagen.
Har hembiträde fått eget rum sig tillförsäkrat, må det ej tagas i anspråk
för arbetsgivarens eller hans familjs räkning.
7 §•
Blir hembiträde, som är i arbetsgivarens hus och kost, på grund av sjukdom
förhindrat att utföra sina sysslor, äger hembiträdet att, så länge avtalet
Andra lagutskottets utlåtande nr 50. di
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Består, av arbetsgivaren erhålla bostad och kost jämte nödig personlig tillsyn,
där ej behov av vård å sjukvårdsinrättning prövats föreligga och intagning
å sådan inrättning jämväl ägt rum. Häremot stridande förbehåll vare utan
verkan.
Har arbetsgivare, utöver vad i första stycket sägs, bestritt kostnad för sjukvård
åt hembiträdet, må arbetsgivaren söka kostnaden åter av hembiträdet.
8 §-
Hembiträde tillkommande kontant lön, som beräknas för månad eller längre
tid, skall, där ej annat överenskommits, utbetalas å sista söckendagen i varje
kalendermånad.
Kvällsledighet och fridagar.
9 §•
Hen ordinarie arbetstiden skall,
ändå att annorlunda avtalats, sluta
senast klockan 19. Dock må i fråga
om arbete i jordbrukshushåll sådan
överenskommelse träffas, genom vilken
den ordinarie arbetstiden för månaderna
april—september utsträckes
intill klockan 20.
Yad i denna paragraf stadgas gäller
ej i fråga örn hembiträde, som uteslutande
eller huvudsakligen har till
uppgift att sköta barn.
Den ordinarie arbetstiden skall,
ändå att annorlunda avtalats, sluta
senast klockan 19. Vad salunda stadgats
gäller dock ej i fråga örn hembiträde,
som uteslutande eller huvudsakligen
har till uppgift att sköta
barn.
10 §•
Hembiträde äger, ändå att annat avtalats, åtnjuta fridagar i minst följande
omfattning:
a) antingen var tredje söndag eller annan allmän helgdag av kyiklig karaktär
eller efter klockan 13 varannan sådan dag;
b) en bestämd vardag varje vecka efter klockan 14;
c) den 1 maj efter klockan 13, såframt fridag ej jämlikt stadgandet under
a) åtnjutes nämnda dag.
11 §‘
Fridag som hembiträde enligt avtal äger åtnjuta må, när arbetsgivaren och
hembiträdet äro därom ense, för särskilt fall utbytas mot motsvarande ledighet
å annan tid.
28
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
(Kungl. Majlis förslag.) (Utskottets förslag.)
Arbete å övertid.
12 §.
Arbetsgivare äger, där så är av behovet påkallat, efter den enligt 9 § bestämda
slutpunkten för den ordinarie arbetstiden använda hembiträdet till
arbete å övertid.
Jämväl å fridag må hembiträde användas till arbete å övertid, såframt
arbetet föranledes av akut sjukdomsfall inom arbetsgivarens familj eller, beträffande
jordbrukshushåll, jämväl av sjukdomsfall bland djuren.
I jordbrukshushåll må hembiträde därjämte å dag, då hembiträdet eljest
skulle hava jämlikt 10 § under b) åtnjutit fridag, för brådskande arbete under
sådd eller skörd användas till arbete å övertid.
Hembiträde är skyldigt utföra arbete å övertid, som föranledes av omständigheter
som i andra stycket sägs. I fråga om hembiträdes skyldighet i övrigt
att utföra arbete å övertid gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren
överenskommet.
13 §.
Såsom gottgörelse för arbete å
övertid är arbetsgivare pliktig att å
ordinarie arbetstid bereda hembiträdet
den ledighet, som kan anses skälig
med hänsyn till arten av det å
övertid utförda arbetet. Ledigheten
må icke förläggas till tid före klockan
9 och må ej heller varje gång utgå
under kortare tid än två timmar. Äro
arbetsgivaren och hembiträdet därom
ense, må ledigheten utbytas mot särskild
övertidsersättning. Sådan ersättning
skall ock utgå, där hembiträdet
vid anställningens upphörande
ännu icke kommit i åtnjutande av
hembiträdet såsom gottgörelse för
övertidsarbete tillkommande ledighet.
För arbete å övertid äger hembiträde
erhålla gottgörelse. Denna skall
utgå i penningar eller ock, där arbetet
innefattar allenast vakttjänst eller
är föranlett av omständigheter som i
12 § andra stycket sägs, i form av
ledighet å ordinarie arbetstid. Ändå
att arbetet å övertid är av sådan art
att gottgörelsen skall utgå i form av
penningar, må den, där arbetsgivaren
och hembiträdet äro därom ense, utbytas
mot ledighet.
Ledighet såsom gottgörelse för arbete
å övertid skall motsvara vad som
kan anses skäligt med hänsyn till
arten av det å övertid utförda arbetet.
Ledigheten må icke förläggas till
tid före klockan 9 och må ej heller
varje gång utgå under kortare tid än
två timmar. Där hembiträdet vid anställningens
upphörande ännu icke
kommit i åtnjutande av hembiträdet
såsom gottgörelse för övertidsarbete
tillkommande ledighet, skall i stället
utgå övertidsersättning.
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
29
(Kungl. May.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Avtal, varigenom hembiträde helt eller delvis undandragits förmån enligt
denna paragraf, vare utan verkan.
Avtalets upphörande i vissa fall samt betyg.
14 §.
Har hembiträde, som är anställt för bestämd tid, på grund av sjukdom varit
under minst fjorton dagar oförmöget att utföra sina sysslor, äger arbetsgivaren
uppsäga avtalet med iakttagande av fjorton dagars uppsägningstid.
Återfår hembiträdet före uppsägningstidens utgång sin arbetsförmåga, vare
uppsägningen, örn annan ej anställts i hembiträdets ställe, förfallen.
Avtal, som avviker från vad i denna paragraf sägs, vare utan verkan mot
hembiträde.
15 §.
Arbetsgivare äger uppsäga avtal till omfedelbart upphörande:
a) örn hembiträdet i väsentlig mån åsidosätter sina skyldigheter mot
-arbetsgivaren;
b) om hembiträdet befinnes lida av tuberkulos eller av könssjukdom i
smittsamt skede.
Uppsägning av anledning som i första stycket under a) sägs må dock ej
ske, örn till grund därför uteslutande åberopas förhållande, varom arbetsgivaren
ägt vetskap mera än en vecka före uppsägningen.
Hembiträde är skyldigt att efter anmodan av arbetsgivaren på dennes bekostnad
anskaffa och för arbetsgivaren förete läkarintyg angående sitt hälsotillstånd.
16 §.
Hembiträde äger uppsäga avtal till omedelbart upphörande:
a) örn arbetsgivaren dröjer med erläggande av överenskommen lön utöver
två söckendagar efter förfallodagen eller underlåter att lämna hembiträdet
tillbörlig kost eller bostad, där sådan förmån är avtalad;
b) om arbetsgivaren eller någon av dennes familj eljest i väsentlig mån
åsidosätter sina skyldigheter mot hembiträdet;
c) om arbetsgivaren eller någon inom dennes bostad boende befinnes lida
av tuberkulos eller av könssjukdom i smittsamt skede;
d) örn arbetsgivaren med sitt hushåll stadigvarande bosätter sig å annan ort.
Uppsägning av anledning som i första stycket under a) eller b) sägs må
dock ej ske, örn till grund därför uteslutande åberopas förhållande, varom
hembiträdet ägt vetskap mera än en vecka före uppsägningen. Ej heller må
förhållande som i första stycket under d) sägs åberopas till stöd för uppsägning,
där hembiträdet medföljt till den nya orten.
30
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
17 §.
Då avtal uppsagts, vare arbetsgivaren skyldig att på begäran lämna hembiträdet
betyg angående anställningen.
Betyget skall innehålla uppgift örn anställningens art och anställningstiden,
hembiträdets flit, ordning och skicklighet i arbetet ävensom, där hembiträdet
så begär, av vem avtalet uppsagts och, där uppsägningen skett av arbetsgivaren,
anledningen därtill.
Förbehåll, varigenom hembiträde enligt denna paragraf tillkommande rätt
inskränkes, vare ogillt.
Särskilda bestämmelser rörande minderåriga hembiträden.
18 §.
Hembiträde, som icke fyllt aderton år, må, ändå att annat avtalats, icke
mera än sju timmar i veckan användas till arbete å övertid.
Arbetsgivare må icke använda minderårigt hembiträde till arbete på sådant
sätt, att hembiträdets användande kan anses medföra fara för olycksfall eller
för överansträngning eller annan menlig inverkan på hembiträdets hälsa eller
kroppsutveckling.
Arbetsgivaren skall tillse, att hembiträdet erhåller de raster i arbetet, som
med hänsyn till bestämmelserna i andra stycket äro erforderliga.
Skadestånd.
19 §.
Åsidosätter arbetsgivare eller hembiträde sina förpliktelser enligt avtalet
eller denna lag, gälde därav uppkommen skada.
Vid bedömande örn och i vad mån skada uppstått, skall hänsyn tagas även
till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.
Örn det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna
i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas; fullständig
befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum.
20 §.
Talan å skadestånd, som i 19 § avses, skall anhängiggöras inom sex månader
från det skadan timade. Försummas det, vare rätt till talan förlorad.
Denna lag träder i kraft den 1 november 1944 och gäller till och med den
31 oktober 1947.
31
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
B. att motionerna I: 313, II: 495—II: 497 och II: 504, i den
mån de icke beaktats genom vad utskottet under A. hemställt,
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 25 maj 1944.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Löfvander, Olof Carlsson, Mannerskantz,
Roos*, Hage, Carl Eric Ericsson* och Söderkvist;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Olovson i Västerås*, fröken
Andersson, herrar Pettersson i Hällbacken, Ryberg, fru Nordgren, herr Cruse och
fru Johansson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer
1) av herr Hage;
2) av herr Carl Eric Ericsson;
3) av herr Olovson i Västerås, fru Nordgren, herr Cruse och fru Johansson,
vilka anfört:
beträffande 6 § första stycket i utskottets förslag till hembiträdeslag:
Med tillstyrkande av vad som i denna del anförts i motionen II: 496 förorda
vi, att satsen »i den mån märklig olägenhet därigenom ej kan anses uppkomma
för arbetsgivaren eller dennes familj» utgår och att 6 § första stycket
alltså erhåller följande lydelse:
Ingår i hembiträdes löneförmåner bostad hos arbetsgivaren, äger hembiträdet,
ändå att annorlunda avtalats, rätt till bostadsutrymme av beskaffenhet
som sägs i hälsovårdsstadgan. Hembiträdet äger därstädes under fritid
mottaga tillfälliga besök. Vid avtalets upphörande äger hembiträdet nyttja
bostadsutrymmet till klockan 8 dagen efter sista arbetsdagen.
beträffande 9 § i utskottets förslag till hembiträdeslag:
I 9 § sägs, att vad som stadgas i sagda paragraf icke skall gälla i fråga örn
hembiträde, som uteslutande eller huvudsakligen har till uppgift att sköta
barn.
Ett undantagande av dessa hembiträden från denna del av lagens bestämmelser
synes oss vara ur flera synpunkter olämpligt. Å ena sidan skulle
detta kunna leda till ett kringgående av lagen, enär svårigheterna att draga
gränsen mellan vad som är huvuduppgiften för ett ensamt hembiträde i en
familj med minderåriga barn — skötseln av barnen eller de övriga sysslorna
i hemmet — säkerligen torde bli stora. Å andra sidan kan en dylik undan
-
32
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
tagsbestämmelse lätt komma att medföra svåra konsekvenser för familjer
med små barn genom att hembiträdena undvika att taga plats i sådana
familjer eller åtaga sig skötseln av barn, då de därigenom riskera att gå miste
örn en förmån, som andra hembiträden lagenligt äro tillförsäkrade. Och därtill
en av de förmåner, som hembiträdena sätta mycket stort värde på.
I motionen II: 496 har yrkats att en dylik undantagsbestämmelse endast
borde gälla beträffande examinerad barnsköterska, som oftast intager en helt
annan ställning i familjen än hembiträdet och vars arbetsavtal i regel är
baserat på bestämmelser, uppgjorda av vederbörandes organisation. Gentemot
detta har framhållits att det dels vore svårt att definiera begreppet
examinerad barnsköterska, då några bestämda regler för barnsköterskeutbildningen
inte finnas, och dels att en stor del familjer icke ha ekonomiska möjligheter
att hålla sig med särskilt utbildad barnsköterska. De sålunda anförda
skälen synas oss bärande. Yi påyrka därför endast sådan ändring i
ifrågavarande paragraf, att hembiträde, som uteslutande har till uppgift att
sköta barn, d. v. s. barnsköterska, skall undantagas från stadgandet i 9 §,
vilken bör erhålla följande lydelse:
Den ordinarie arbetstiden skall, ändå att annorlunda avtalats, sluta senast
klockan 19. Vad sålunda stadgats gäller dock ej i fråga örn hembiträde, som
uteslutande har till uppgift att sköta barn.
beträffande 10 § i utskottets förslag till hembiträdeslag:
Under hänvisning till de skäl, som anförts i motionen II: 496, yrka vi, att
10 § måtte erhålla följande lydelse:
Hembiträde äger, ändå att annat avtalats, åtnjuta fridagar i minst följande
omfattning:
a) varannan söndag eller annan allmän helgdag av kyrklig karaktär;
b) en bestämd vardag varje vecka efter klockan 14;
c) den 1 maj efter klockan 13, såframt fridag ej jämlikt stadgandet under
a) åtnjutes nämnda dag.
4) av herrar Mannerskantz och Carl Eric Ericsson samt fröken Andersson,
vilka beträffande 13 § i utskottets förslag till hembiträdeslag anfört:
Den i Kungl. Maj:ts förslag intagna bestämmelsen att gottgörelse förarbete
å övertid i första hand skall utgå i form av ledighet under den ordinarie
arbetstiden synes vara den lämpligaste med hänsyn till de skiftande
förhållanden, som råda beträffande arbetet i hemmen. Även bör särskilt beaktas
att många hushåll, där husmodern synnerligen väl behöver hjälp av
hembiträde på grund av stor familj eller annat eget arbete, icke hava en ekonomi
som tål vid en ekonomisk belastning utöver hembiträdets ordinarie
löneförmåner. Icke minst sedan utskottet föreslagit borttagande av bestämmelsen
i 9 § i fråga örn utsträckt arbetstid vid jordbrukshushåll under sommarhalvåret
kan utskottets förslag örn obligatorisk kontant övertidsersättning
komma att bliva betungande i de fall, som därav beröras.
I anledning härav yrkas, att 13 § måtte erhålla den i propositionen föreslagna
lydelsen.
Stockholm 1944. K. L. Beckmans Boktryckeri.