Andra lagutskottets utlåtande nr 49,
1
Nr 49.
Ankom till riksdagens kansli den 26 maj 1944 kl. 2 em.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Majlis proposition
med förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger''
och kaféer, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 10 mars 1944 dagtecknad proposition, nr 218, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
1. arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer samt
2. lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) örn arbetstidens
begränsning.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 307 av herr Helgesson och
» 314 » herrar Arrhén och Ericsson, Carl Eric, ävensom
inom andra kammaren
nr 494 av fru Ekendahl m. fl., likalydande med motionen nr 307 i första
kammaren,
nr 498 av herr Senander m. fl. samt
» 499 » herr Henriksson m. fl., likalydande med motionen nr 314 i första
kammaren.
Beträffande de skäl som anförts till stöd för de genom propositionen framlagda
förslagen får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här
nedan, hänvisa till propositionen.
Yad motionärerna hemställt återgives i det följande i samband med behandlingen
av de bestämmelser, som beröras av motionerna. I fråga örn motiveringen
för motionärernas yrkanden hänvisas till motionerna.
Från allmänna arbetstidslagens tillämpning är undantaget sådant arbete i
hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra till allmänhetens
direkta betjänande. Frågan om lagstadgad arbetstidsreglering för den personal,
som enligt nämnda bestämmelse undantagits, har vid upprepade tillfällen varit
föremål för riksdagens behandling.
I anledning av en av riksdagen gjord hemställan uppdrog Kungl. Majit den
14 juni 1928 åt socialstyrelsen att verkställa en allsidig och förutsättningslös
Bihang till riksdagens protokoll 1944. 9 sami. 2 avd. Nr 49.
1230 44
^ Andra lagutskottets utlåtande nr 49.
utredning av frågan örn arbetsvillkoren inom hotell- och restaurangyrket ävensom
att avgiva de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. Sedan
utredning verkställts, avlät socialstyrelsen till fullgörande av sitt uppdrag den
3 september 1932 en skrivelse, vilken utmynnade i förklaringen, att styrelsen
ansåge sig, åtminstone för det dåvarande, sakna skäl att föreslå annan åtgärd
än någon förstärkning av den yrkesinspektrisen underordnade personalen.
Sedan 1937 års riksdag i skrivelse till Kungl. Majit anhållit om fortsatt
utredning rörande lämpligheten av en laglig reglering av arbetstiden för sådan
hotell-, restaurang- och kafépersonal, som icke faller under allmänna arbetstidslagen,
och framläggande för riksdagen av de förslag, till vilka utredningen
kunde giva anledning, anbefallde Kungl. Majit den 18 juni 1937 socialstyrelsen
att verkställa sådan utredning. Efter företagna undersökningar slutförde
socialstyrelsen detta uppdrag genom avlåtande med skrivelse den 10 september
1943 av förslag till lagstiftning i ämnet.
Över socialstyrelsens förslag ha yttranden avgivits av statskontoret,
riksförsäkringsanstalten, arbetsrådet, kommerskollegium, statens arbetsmarknadskommission,
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus samt Norrbottens län, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen
i Sverige, de anställdas centralorganisation (Daco), handelns arbetsgivareorganisation,
Sveriges arbetsgiva! eförening för hotell och restauranter,
restauranternas arbetsgivareförening, Sverges hotell- och restaurangpersonals
förbund, tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger, Sveriges
kökschefers förening, Sveriges restaurangkassörskeförening, föreningen allmännyttiga
kafébolag, Stockholms kaféidkareförening, Sveriges kafé- och
konditoriägareförbund, Göteborgs kafé- och restaurangförening, Sveriges
hovmästares förening, Sveriges konditor-förening och svenska turisthotellens
riksförbund.
Socialstyrelsens förslag.
Vid en 1937 gjord undersökning beräknades, att hela antalet företag
inom hotell- och restaurangnäringen uppgick till omkring 17 000 och dess
personal till minst 50 000 personer, av vilka omkring fyra femtedelar utgjordes
av kvinnor. Av hela antalet arbetstagare inom näringen ansågs omkring en
fjärdedel vara inbegripen under arbetstidslagen, under det att tre fjärdedelar,
eller cirka 37 500, folio utom densamma, d. v. s. voro sysselsatta i företag med
högst fyra arbetstagare eller, om de voro anställda i större företag, hade att
direkt betjäna allmänheten. Bristen på lagstadgad arbetstidsbegränsning fylldes
i viss mån genom kollektivavtal. Genom sådana avtal var arbetstiden
reglerad för minst 14 000 organiserade arbetstagare.
Enligt en senare undersökning hade antalet organiserade arbetstagare inom
näringen vid årsskiftet 1942/43 stigit till 17 655. Då kollektivavtal gällde
även till förmån för oorganiserade arbetstagare, som sysselsattes i företag,
där sådant avtal gällde, torde på denna grund kollektivavtalad arbetstidsreglering
tillgodokomma omkring 5 000 arbetstagare. Vidare torde ett icke
Andra lagutskottets utlåtande nr 49. 3
alldeles obetydligt antal oorganiserade arbetstagare, som stöde utan dylik
subsidiär tillämpning av kollektivavtal, vara underkastade arbetstidslagen. Då
hela antalet arbetstagare inom näringen uppginge till omkring 50 000, skulle
sålunda ungefär hälften av dem ha sin arbetstid reglerad genom kollektivavtal
eller lagstiftning, under det att en vidgad arbetstidslagstiftning sannolikt
skulle vara av särskilt intresse för den andra hälften eller omkring 25 000
arbetstagare.
Behovet av vidgad legal arbetstidsreglering.
Socialstyrelsen framhåller, att arbetstiden i hotell, restauranger och
kaféer måste, även örn svårartade missförhållanden endast sällan torde
förekomma, i stor omfattning få anses väl lång. Särskilt framträdde
detta vid en jämförelse med den i allmänhet för arbetarna gällande lagstadgade
arbetstidsbegränsningen och synnerligast som många arbetstagare
inom nämnda företag redan tillgodonjöte sådan begränsning. Vidare
måste de förhållanden, under vilka ifrågavarande personal utförde sitt
arbete, särskilt med hänsyn till det i stor utsträckning förekommande
nattarbetet, i många fall betecknas såsom mindre tillfredsställande i hygieniskt
avseende. Uppmärksammas borde även att cirka fyra femtedelar av
personalen utgjordes av kvinnor, d. v. s. arbetstagare, som i allmänhet ansåges
vara i särskilt behov av skydd mot överansträngning och ohälsa. En
stor del av den kvinnliga personalen inom branschen torde, yttrar socialstyrelsen
slutligen, befinna sig i åldern 20—35 år, d. v. s. den ålder, då kvinnan
helst borde bilda familj och föda barn. En lång arbetstid måste i viss mån
hindra nämnda önskemåls förverkligande samt fullgörandet av kvinnans uppgifter
i allmänhet inom familjelivet. Det syntes sålunda jämväl från befolkningspolitisk
synpunkt finnas skäl för ifrågavarande lagstiftningsåtgärd.
Emellertid funnes även skäl, som talade mot den ifrågasatta arbetstidsregleringen.
I avseende härå yttrar socialstyrelsen:
Emot den ifrågasatta regleringen åter talar bland annat, att införande av
lagstadgad arbetstidsbegränsning i allmänhet för företagen medför en del
svårigheter och ökade omkostnader, vilket i sin ordning leder till fördyring för
konsumenterna. Inom hotell-, restaurang- och kafénäringen torde det ej finnas
möjlighet att i avsevärd mån kompensera arbetstidsförkortning genom rationaliseringsåtgärder.
I många fall är också det arbete, varom här är fråga,
tidvis ganska lindrigt eller intermittent eller har karaktär allenast av beredskapstjänst.
Särskilt gäller detta kanske örn serveringspersonalens arbete.
Den fortgående ökningen av personalens fackliga organisering och därmed
följande ökad tillämpning av kollektivavtalens arbetstidsbegränsning kan
också synas i viss mån onödiggöra lagstiftning. Slutligen må framhållas, att
tillgången på yrkeskunnig personal på senare tid ofta varit knapp, och särskilt
torde så vara förhållandet för närvarande.
Beträffande den allmänheten direkt betjänande personalen, d. v. s. serverings-
och viss hotellpersonal, kan det ej bestridas, att en arbetstidsförkortning
genom bortfallande av en del möjligheter att erhålla drickspengar måste
medföra risk för inkomstminskning. Med personalens fortgående organisering
torde dock denna risk i viss mån reduceras genom garanterad minimiinkomst
e. d.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 49.
Lagstiftning på ifrågavarande område möter, såsom erfarenheten redan
visat i fråga örn kökspersonalen i de större företagen, särskilda svårigheter
och betänkligheter. Arbetsförhållandena för olika företag och yrkesspecialiteter
äro synnerligen olikartade. Med hänsyn till den långa tiden för öppethållande
och den ojämna publikfrekvensen under olika tider måste arbetet
rätt allmänt bedrivas med skiftväxling, stundom av ganska invecklad beskaffenhet.
Framhållas må slutligen, att lagstiftaren på förevarande område måste
taga hänsyn till allmänhetens behov på ett annat sätt än som varit påkallat
vid utformande av de förut utfärdade arbetstidslagarna. Möjligheten för allmänheten
att i skälig mån vid lämpliga tider finna tillgång till härbärge och
förtäring är nämligen tydligtvis — oavsett andra omständigheter av betydelse
för öppethållandet — nära beroende av arbetstidens reglering i hotell,
restauranger och kaféer.
Sammanfattningsvis anför socialstyrelsen slutligen att, ehuru skäl icke
saknades för styrelsen att, liksom styrelsen gjorde i sitt yttrande den 3 september
1932, ställa sig tveksam till frågan örn ytterligare lagstiftning på området,
styrelsen nu likväl ansåge sig, med hänsyn till den fortskridande utvecklingen
på det sociala området och särskilt beträffande arbetstidslagstiftningen,
böra förorda utsträckning av den lagstadgade arbetstidsregleringen
inom ifrågavarande näring. I betraktande av vad styrelsen anfört mot vidgad
arbetstidsreglering syntes det emellertid styrelsen vara påkallat att vid lagstiftningen
i ämnet framgå med varsamhet.
Det sätt, varpå lagstiftningen bör genomföras.
Den tilltänkta arbetstidsregleringen kan genomföras antingen genom ändring
av allmänna arbetstidslagen eller genom en ny speciallag på arbetstidsregleringens
område.
Det förra tillvägagångssättet skulle väsentligen bestå i uteslutande ur 1 §
allmänna arbetstidslagen av det i dess andra stycke under k) förekommande
undantaget för sådant arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är
att hänföra till allmänhetens direkta betjänande.
Socialstyrelsen har emellertid funnit sig föranlåten att i fråga örn hotell- och
restaurangpersonalen föreslå vissa avvikelser från allmänna arbetstidslagen
beträffande bland annat tillämpningsområde, arbetstid och arbetsrådets sammansättning.
Som den nya lagstiftningen dessutom borde givas endast provisorisk
giltighet, har socialstyrelsen föreslagit, att arbetstidsförhållandena
för ifrågavarande personal regleras i en speciallag.
Socialstyrelsen anser det möjligen kunna ifrågasättas att låta de arbetstagare
i hotell-, restaurang- och kaféföretag, som nu vore inbegripna under allmänna
arbetstidslagen, kvarstå under denna lag och låta den nya speciallagen
i ämnet endast äga tillämpning å arbetstagare, som hittills saknat lagstadgad
arbetstidsbegränsning. En sådan anordning skulle emellertid, säger styrelsen,
med all sannolikhet vara ägnad att medföra osäkerhet och förvirring i lagtilllämpningen.
Styrelsen anser sig därför böra förorda, att de båda grupperna
av arbetstagare inbegrepes under en gemensam ny lagstiftning.
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 49.
Lagens tillämpningsområde.
En huvudfråga beträffande en arbetstidslagstiftning på förevarande område
är, huruvida tillämpningsområdet skall, såsom för allmänna arbetstidslagen,
begränsas till företag med flera än fyra arbetstagare eller örn det skall
vidgas genom minskning av nämnda antal eller genom att lagens tillämplighet
gjordes helt oberoende av arbetstagarantalet.
Socialstyrelsen anför härom:
Med vidhållande för den nya lagen av allmänna arbetstidslagens arbetstagarantal
såsom förutsättning för den lagstadgade arbetstidsregleringens
tillämpning skulle den lagstadgade arbetstidsregleringen ändock komma att
få ett mycket vidgat tillämpningsområde —- måhända bortåt tre gånger större
än för närvarande. Till förmån för nu berörda begränsning talar bland annat,
att lagstadgad arbetstidsbegränsning i stort sett måste drabba de små företagen
särskilt hårt. Dessa ha nämligen i regel ej blott svagare ekonomisk förmåga
att bära därav föranledda ökade kostnader utan även mindre möjlighet
att ordna upp arbetet efter växlande förhållanden, exempelvis vid sjukdomsfall
bland personalen eller tillfälligt ökad publikfrekvens. Småföretagen utgöra
ofta endast en utvidgning av det enskilda hushållet men fylla i många
fall ett verkligt behov inom konsumtionen. Av verkställda undersökningar
synes även framgå, att lagstadgad arbetstidsbegränsning sannolikt skulle
tvinga en del av de minsta företagen att upphöra med rörelsen —- i vissa fall
tydligtvis till kännbar olägenhet för allmänheten.
Ser man emellertid till de förhållanden, varunder arbetet inom hotell-, restaurang-
och kafébranschen bedrives, lära dessa sannolikt i stort sett vara
sämre i de små företagen än i de större —- detta kanske särskilt i fråga örn
lokalerna. Arbetet i småföretagen anses även ofta vara synnerligen jäktigt.
Å andra sidan förekommer antagligen mindre nattarbete i småföretagen än
i de stora. Vidare lär väl oftast arbetet i småföretagen vara mer omväxlande
och mindre noggrant reglerat än i storföretagen. Beträffande slutligen möjligheten
till kontroll å lagens efterlevnad är det uppenbart, att denna skulle
bliva skäligen svag i fråga om de mycket talrika småföretagen.
Vid övervägande av de skäl, som talade för och mot en utvidgning av den
lagstadgade arbetstidsbegränsningen till att omfatta jämväl företag med
mindre än fem arbetstagare, säger sig socialstyrelsen ha funnit skälig hänsyn
till arbetarskyddets krav påkalla sådan utvidgning. Å andra sidan hade
styrelsen ej ansett sig kunna föreslå en obegränsad utvidgning utan trott sig
böra förorda en medelväg. Styrelsen hade därvid stannat för att tillstyrka en
sådan utvidgning, att den ifrågavarande arbetstidsbegränsningen skulle avse
företag med i regel fler än två arbetstagare. Till följd av bristande statistiskt
material läte det sig ej göra att beräkna hur många arbetstagare den lagstadgade
arbetstidsregleringen efter denna utvidgning skulle komma att omfatta.
Ehuru arbetstidsregleringen med den avgränsning socialstyrelsen sålunda
förordade skulle beredas ett avsevärt ökat tillämpningsområde, anser styrelsen
densamma dock komma att i stort sett endast träffa yrkesmässigt bedrivna
företag, varemot familjeföretagen lämnades utanför.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 49.
Departementschefen.
Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har såsom allmänna
motiv för lagstiftningen anfört följande:
»Sådant arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra till
allmänhetens direkta betjänande, är ej underkastat någon lagstadgad arbetstidsreglenng.
Frågan örn att införa arbetstidsreglering för denna betydande
personalgrupp har varit aktuell under nästan hela tiden sedan direkt arbetstidsreglering
lagstiftningsvägen infördes i vårt land. Till frågans förberedande
ha vid två skilda tillfällen omfattande undersökningar verkställts rörande
arbetsförhållandena för hotell- och restaurangpersonalen.
Under den långa tid frågan sålunda stått på dagordningen ha ej oväsentliga
förbättringar med avseende å arbetstidens längd inom näringen vunnits avtalsvägen.
Förhållandet är emellertid, trots den sålunda skedda utvecklingen, det
att endast en mindre del av arbetstagarna i näringen fått sin arbetstid genom
kollektivavtal så begränsad att något omedelbart aktuellt behov av kortare
arbetstid icke kan, sett uteslutande ur arbetarskyddssynpunkt, anses föreligga.
Särskilt för arbetstagarna vid de inom branschen talrikt förekommande småföretagen
gäller däremot i stor utsträckning, såsom de företagna undersökningarna
givit vid handen, en oskäligt lång arbetstid. Detta missförhållande
framträder bjärtare ju fler områden av den privata näringsverksamheten som
få sin arbetstid legalt reglerad.
Att det socialpolitiskt sett är ett framträdande önskemål att få till stånd en
lagstadgad arbetstidsreglering för hotell- och restaurangpersonal torde sålunda
ligga i öppen dag. De invändningar, som framkommit i remissyttrandena,
ha icke heller i allmänhet härrört av något på principiella skäl grundat motstånd
mot det föreliggande förslaget. Den tveksamhet som kommit till synes
har i stället gällt frågan örn lämpligheten av att just nu genomföra reformen
i fråga. Det är dels det nuvarande läget på arbetsmarknaden och dels det
rådande prisstoppet som ansetts utgöra skäl för ett uppskov.
Yad den förra synpunkten beträffar torde de remissinstanser, som framhävt
ifrågavarande synpunkt, anse, att för reformens genomförande den tidpunkt
bör avvaktas, då den av krigsförhållandena betingade bristen på arbetskraft
icke längre gör sig gällande. Då omkring fyra femtedelar av arbetstagarna
inom näringen utgöras av kvinnor, är det givetvis i främsta rummet tillgången
på kvinnlig arbetskraft som är av betydelse. Sannolikt kommer omedelbart
efter kriget situationen härutinnan att lätta, i det att en avveckling kan beräknas
ske inom åtskilliga verksamhetsgrenar av användandet av kvinnlig arbetskraft.
Denna lättnad torde emellertid bliva av relativt kort varaktighet,
enär de numerärt sett svagaste årskullarna inom kort börja träda in i förvärvslivet.
En hopkoppling av frågorna örn tillgången på arbetskraft och örn arbetstidsreglering
skulle därför i verkligheten komma att leda till lång tids uppskov
med den senare frågan. En sådan ståndpunkt är emellertid icke rimlig, bland
annat ur den synpunkten att en yrkesgrupp icke bör av sådan anledning förmenas
det skydd mot för lång arbetstid, som lagstiftningen tillerkänt andra
Andra lagutskottets utlåtande nr 49. 7
grupper inom samhället; i den mån särskilda åtgärder framdeles må bliva
nödvändiga i anledning av inträffade förskjutningar i befolkningsutvecklingen,
böra dessa givas en betydligt vidare syftning.
Vad därefter angår förevarande frågas samband med den av statsmakterna
för närvarande förda prispolitiken må förutskickas att socialstyrelsens förslag
i fråga örn den ordinarie arbetstidens längd ger arbetsgivarna större svängrum
än de äga enligt allmänna arbetstidslagen. Huvudsakligen blir det de smärre
företagen, för vilka arbetstidsregleringen blir kännbar. I vilken grad regleringen
kommer att medföra ökade lönekostnader för företagarna är icke möjligt att på
förhand beräkna, bland annat av den anledningen att personalens inkomster till
stor del baseras på drickspenningar med garanterad minimiinkomst. En ökning
av lönekontot på grund av arbetstidsförkortningen förutsätter tydligen antingen
att inkomstgarantien i högre grad än förut blir tagen i anspråk eller att arbetarparten
på grund av den nya lagstiftningen påfordrar och erhåller andra
avtalsvillkor än de för närvarande gällande. Jag har emellertid kommit till
den uppfattningen, att nu ifrågavarande faktor icke är av den storleksordning,
att de därav härflytande betänkligheterna mot att nu genomföra den ifrågasatta
lagstiftningen böra väga tyngre än de skäl av socialpolitisk art, som tala
till förmån för att nu utvidga arbetstidslagstiftningen till att omfatta även
ifrågavarande personalgrupper.
Jag vill därför förorda, att socialstyrelsens förslag upptages till saklig
behandling och att ett på grundval av detsamma utarbetat förslag förelägges
riksdagen.
Av skäl, till vilka jag senare skall återkomma, böra de materiella bestämmelserna
örn arbetstiden inom hotell- och restaurangnäringen med hänsyn till
de inom näringen rådande speciella förhållandena givas ett i förhållande till
allmänna arbetstidslagen i viss mån avvikande innehåll. Dylika särbestämmelser
böra emellertid lämpligen icke inflyta i allmänna arbetstidslagen. Jag
biträder därför socialstyrelsens förslag örn införande av en speciell arbetstidslag
för hotell-, restaurang- och kaféföretag. Lagen bör, såsom styrelsen föreslagit,
omfatta även den personal inom näringen, som nu faller under allmänna
arbetstidslagen.
Socialstyrelsen har föreslagit, att den föreslagna lagen skall bliva tillämplig
å företag med flera än två arbetstagare. I flera remissyttranden har yrkats
att endast företag med flera än fyra arbetstagare skola hänföras under lagen,
överensstämmelse skulle i så fall ernås med motsvarande stadgande i allmänna
arbetstidslagen. Såsom skäl härför har anförts att lagen eljest skulle
för småföretagen medföra alltför stora svårigheter.
Att arbetstidsregleringen blir mera kännbar för småföretagen än för större
företag sammanhänger främst därmed att personalen inom de förra företagen
i allmänhet har längre arbetstid än annan personal. Då lagen ansetts påkallad
i första hand med hänsyn till den längre arbetstiden inom smärre företag,
skulle det innebära en motsägelse att sedermera undantaga huvudparten av
dessa företag från lagens tillämpning. Å andra sidan måste beaktas att en
utsträckning av lagen till alla företag inom branschen skulle innebära, att
o Andra lagutskottets utlåtande nr 49.
därunder folie företag, som endast utgjorde en utvidgning av det enskilda
hushållet. Den medelväg, som socialstyrelsen valt, synes mig lämpligt avpassad,
varför jag ansluter mig till förslaget att lagen skall vara tillämplig
på företag med flera än två arbetstagare. I arbetstagarantalet skall uppenbarligen
inräknas sådan personal inom företaget, som för närvarande är hänförlig
under allmänna arbetstidslagen.»
Lagrådet har vid granskning av lagförslagen icke ingått i bedömande av
förutsättningarna för genomförande av en lagstiftning i förevarande syfte och
med ifrågasatt räckvidd.
Utskottets yttrande.
För närvarande finnes icke någon legal arbetstidsreglering för sådan personal
inom hotell-, restaurang- och kafénäringen, som har att direkt betjäna
allmänheten. Den i ärendet förebragta utredningen bestyrker enligt utskottets
mening behovet av en lagstiftning även på nu ifrågavarande område. Utskottet
ser den föreslagna regleringen såsom ett naturligt led i det alltjämt förb
gående utbyggandet av arbetstidslagstiftningen.
Utskottet delar departementschefens åsikt, att regleringen av arbetstiden
för hotell-, restaurang- och kaféföretag bör ske genom en speciallag och att
denna bör omfatta även den personal inom näringen, som nu faller under
allmänna arbetstidslagen.
Detaljbestämmelserna i de framlagda förslagen föranleda ej yttrande från
utskottets sida i vidare mån än såvitt angår spörsmål, som avses i de i anledning
av propositionen väckta motionerna. Dessa spörsmål hänföra sig till
nedan angivna paragrafer i den föreslagna arbetstidslagen för hotell, restauranger
och kaféer.
1 §•
Denna paragraf upptager de grundläggande bestämmelserna örn lagens tilllämpningsområde.
Huvudfrågan är, huruvida tillämpligheten skall göras beroende
av företagens storleksordning. I detta avseende föreslås i propositionen,
att lagen skall äga tillämpning å rörelse, vari till arbete för arbetsgivares
räkning i regel användas minst tre arbetstagare.
Rörande denna fråga yrkas, i motionerna 1: 307 och II: 494, att uttrycket
»minst tre» måtte ändras till det av socialstyrelsen föreslagna »flera än två»,
i motionen II: 498, att lagen måtte bliva tillämplig beträffande alla företag
oavsett arbetstagarnas antal, samt i motionerna 1:314 och II: 499, att tillämpningsområdet
måtte i enlighet med motsvarande bestämmelser i allmänna
arbetstidslagen begränsas till företag, vari i regel användas flera än fyra
arbetstagare.
Vad beträffar det förstnämnda yrkandet lära uttrycken »minst tre» och
»flera än två» i förevarande hänseende vara synonyma. Anledningen till att i
Kungl. Maj:ts förslag valts det förra torde vara att man velat vinna överensstämmelse
med uttryckssättet i lantarbetstidslagen.
Andra lagutskottets utlåtande nr 49.
9
Yad angår de andra yrkandena bör erinras om att Kungl. Maj:ts förslag,
såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen, innebär en kompromiss
mellan de två i motionerna representerade meningarna. Utskottet ansluter sig
till de skäl, som av departementschefen anförts till stöd för den i propositionen
föreslagna lösningen, och kan alltså icke förorda ändring av Kungl. Maj:ts
förslag i det avseende varom nu är fråga.
2 §■
Enligt denna paragraf i förslaget skall lagen icke vara tillämplig beträffande
bland annat hovmästare, kökschef, husfru eller annan befattningshavare
i överordnad ställning och ej heller beträffande bokhållare eller annat kontorsbiträde.
I motionen II: 498 yrkas, att undantagsbestämmelserna rörande nu nämnda
personalkategorier måtte utgå.
I fråga örn undantaget för överordnade befattningshavare är att märka, att
ett likartat stadgande återfinnes i allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen
och arbetstidslagen för detaljhandeln. I likhet med departementschefen
anser utskottet, att samma skäl som legat till grund för undantagsstadgandet
i dessa lagar tala för införande av ett dylikt även i förevarande lag.
Undantaget beträffande bokhållare eller annat kontorsbiträde står i nära
överensstämmelse med motsvarande stadgande i allmänna arbetstidslagen och
överensstämmer helt med bestämmelse i lantarbetstidslagen. I arbetstidslagen
för detaljhandeln finnes däremot ej något undantag för denna personal. Beträffande
frågan örn det befogade i ett dylikt undantag vad angår förevarande
lag har socialstyrelsen ansett det tvivelaktigt, örn en arbetstidsbegränsning
enligt 8-timmarsprincipen skulle vara önskvärd för ifrågavarande personal,
vilkens arbetstid sannolikt torde understiga 8 timmar örn dagen. Enligt vad
Daen anfört i sitt remissyttrande borde bokhållare och andra kontorsbiträden
undantagas från lagens tillämpning av den anledningen att deras arbetstidsförhållanden
eljest säkerligen skulle avsevärt försämras. I avsaknad av närmare
utredning rörande arbetstidsförhållandena för personalen i fråga finner
utskottet med hänsyn till de nu återgivna yttrandena ej skäl föreligga att
frångå Kungl. Maj:ts förslag.
Utskottet får alltså avstyrka bifall till den rörande 2 § väckta motionen.
4 §•
Enligt de i detta lagrum föreslagna bestämmelserna skall den ordinarie
maximiarbetstiden för personal, som har att direkt betjäna allmänheten, utgöra
153 timmar per tre veckor, motsvarande alltså en veckoarbetstid av 51
timmar. För annan personal, d. v. s. den beträffande vilken allmänna arbetstidslagens
48 timmars arbetsvecka nu gäller, föreslås ingen annan ändring
än att den maximala arbetstiden skall räknas per tre veckor och alltså för
denna period utgöra 144 timmar.
En av socialstyrelsen föreslagen begränsning av den dagliga arbetstiden
till 11 timmar har ej upptagits i Kungl. Ma.jrts förslag.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 49.
I motionerna 1:307 och II: 494 yrkas, att den dagliga arbetstiden måtte begränsas
till 11 timmar.
I motionen II: 498 hemställes, att arbetstiden per treveckorsperiod måtte
bestämmas till 144 timmar för all personal.
Beträffande arbetstiden för personal, som har att direkt betjäna allmänheten,
framgår av en i propositionen lämnad redogörelse, att denna enligt gällande
kollektivavtal överstiger den nu föreslagna begränsningen till 153 timmar
per tre veckor.
Örn hänsyn skulle tagas uteslutande till de motiv, vilka förestavade den
svenska arbetstidslagstiftningen, saknades enligt vad departementschefen uttalat
tillräcklig anledning att för nu ifrågavarande personal bestämma annan
maximiarbetstid än den enligt allmänna arbetstidslagen gällande eller, uttryckt
för dag, åtta timmar. Den enda omständighet, som syntes kunna åberopas
i motsatt riktning, vore, att serveringsarbetet påstodes vara i hög grad
intermittent och medgiva talrika vilopauser. Detta påstående ägde nog sin
riktighet beträffande flertalet smärre kaféföretag, särskilt i mindre befolkningscentra,
men å andra sidan torde inom större företag och överhuvud
inom större samhällen arbetet i allmänhet kunna betraktas som jäktigt och
påfrestande. — Då departementschefen likväl föresloge införande för den
allmänheten direkt betjänande personalen av en något längre arbetstid, berodde
detta därpå att, därest arbetstiden fastställdes till 144 timmar för tre
veckor, det icke torde låta sig göra att föreskriva en så kraftig arbetstidsförkortning
för de smärre och mindre bärkraftiga företagen. Man bleve då i
stället nödsakad att begränsa lagens tillämpningsområde antagligen på det
sätt att företag med mindre än fyra eller fem anställda folie utanför. Därmed
hade emellertid de företag, som hade de mest otillfredsställande arbetstidsförhållandena,
lämnats orubbade. I sådant läge syntes lända till större gagn
för personalen, sedd som en enhet, örn även företag med 3—4 arbetstagare
inrymdes under lagstiftningen men denna till gengäld så modifierades i förhållande
till allmänna arbetstidslagen att den ordinarie arbetstiden fastställdes
till 153 timmar för tre veckor.
Utskottet godtar för sin del dessa skäl för en något längre arbetstid för
personal, som har att direkt betjäna allmänheten. Lösningen bör enligt utskottets
mening betraktas som en övergångsform och komma under omprövning.
sedan erfarenhet vunnits örn dess verkningar.
Mot en begränsning av den dagliga arbetstiden till 11 timmar har invänts
att det vore nödvändigt för en rationell uppbyggnad av ett treveckors arbetstidsschema
att ha möjlighet att under ett eller flera dygn utsträcka nettoarbetstiden
till mera än elva timmar. Departementschefen har framhållit en
omständighet, som tyder på att nämnda invändning icke saknar fog, nämligen
att någon dygnsmaximering icke förekommer i det s. k. stora hotelloch
restaurangavtalet. Det lage därjämte med hänsyn till de långa tiderna
för hotellens och restaurangernas öppethållande nära till hands att göra jämförelse
med stadgandet i 4 § andra stycket allmänna arbetstidslagen, enligt
vilket någon dygnsmaximering icke förekommer vid arbete med regelbunden
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 49.
skiftindelning. Departementschefen har därför ansett sig böra tillmötesgå
yrkandena örn att någon dygnsmaximering icke skulle upptagas i lagen. Enär
lagen endast vore avsedd att få provisorisk giltighet, skulle vid tidpunkten
för lagens eventuella förlängning uppkomma tillfälle att taga frågan under
omprövning, därest det skulle visa sig att frånvaron av nu ifrågavarande bestämmelse
föranlett oskälig arbetsanhopning.
Ehuru utskottet inser, att svårigheter kunna uppkomma av en begränsning
av den dagliga arbetstiden, finner utskottet likväl skälig hänsyn till
personalens behov av vila bjuda, att en bestämmelse därom införes i lagen.
Begränsningen synes böra fastställas till 11 timmar. Därest i undantagsfall
oundgängligt behov skulle föreligga av en längre daglig arbetstid, torde
arbetsrådet med stöd av 5 § 1 mom. kunna meddela dispens från bestämmelsen.
7 § 1 mom.
Detta moment upptager regler örn övertidsarbete för utförande av förbeTedelse-
eller avslutningsarbeten. I sådant avseende föreskrives, att nödigt
antal arbetstagare må användas å övertid under högst 21 timmar under
loppet av tre veckor, dock icke något dygn mer än IV2 timme.
Motsvarande tidslängder utgöra enligt gällande arbetstidslagar sju timmar
i veckan med tillägg i fråga örn arbetstidslagen för detaljhandeln att övertiden
icke något dygn må uppgå till mera än IV2 timme samt att ordinarie
arbetstid och övertid av nu nämnt slag icke utan tillstånd av arbetsrådet må
något dygn överstiga 10 timmar.
I motionen II: 498 har yrkats, att maximitiden under tre veckor för övertidsarbete
av ifrågavarande slag måtte i enlighet med vad socialstyrelsen
föreslagit begränsas till 18 timmar.
Utskottet finner icke skäl föreligga att beträffande övertidsarbete för
hotell- och restaurangpersonalen stadga en från reglerna i andra arbetstidslagar
avvikande begränsning och får därför avstyrka bifall till förevarande
yrkande.
8 §•
I 8 § lämnas föreskrifter örn skyldighet för arbetsgivare att föra anteckningar
om arbete å övertid m. m. Enligt första stycket bör arbetsgivaren anskaffa
och å arbetsstället förvara övertids journal, upprättad enligt formulär,
som fastställes av arbetsrådet. Enligt andra stycket åligger det arbetsgivaren
att göra anteckning örn övertidsarbete i sådan journal. Arbetsrådet
äger dock föreskriva, att anteckningen får verkställas på annat sätt. I fråga
örn övertidsarbete för förberedelse- eller avslutningsarbeten är arbetsgivaren
ej skyldig att föra anteckningar, örn övertiden finnes upptagen i arbetstidsschema.
I motionerna 1:307 och II: 494 har hemställts, att de återgivna bestämmelserna
måtte sålunda ändras att arbetsgivare skall vara ovillkorligen skyldig
att anskaffa och föra övertids journal.
De bestämmelser varom nu är fråga stå i saklig överensstämmelse med
12
Andra lagutskottets utlåtande m 49.
motsvarande stadganden i allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen och
arbetstidslagen för detaljhandeln.
Bestämmelserna innebära en ovillkorlig skyldighet för arbetsgivaren att
utom i ett visst fall föra anteckning örn uttaget övertidsarbete. Däremot har
arbetsgivaren viss frihet att med tillstånd av arbetsrådet välja sättet för anteckningens
verkställande. I enlighet härmed är straffsanktionen i 13 § anknuten
till skyldigheten att i föreskrivna fall föra anteckningar. Om man i
likhet med utskottet anser, att arbetsrådet skall äga möjlighet att medgiva
att dylika anteckningar skola få föras på annat sätt än i överti ds journal, kan
uppenbarligen icke stadgas skyldighet för arbetsgivaren att under alla omständigheter
anskaffa sådan. Beträffande företag, där något övertidsarbete
ej förekommer eller sådant endast är att hänföra till förberedelse- eller avslutningsarbete,
som upptagits i arbetstidsschema, synes en dylik föreskrift
vara ändamålslös. På grund av det anförda får utskottet avstyrka bifall till
ifrågavarande yrkande.
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen, med förklarande att det genom propositionen
framlagda förslaget till arbetstidslag för hotell, restauranger
och kaféer icke kunnat i oförändrat skick antagas, måtte för sin
del antaga följande förslag till
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
Arbetstidslag
för hotell, restauranger och kaféer.
Härigenom förordnas som följer.
Lagens tillämpningsområde.
1 §•
Denna lag äger tillämpning å hotell-, restaurang- och kaférörelse, vari
till arbete för arbetsgivares räkning i regel användas minst tre arbetstagare,
häri icke inräknad arbetstagare, vilken användes till arbete som i
andra stycket avses. I omedelbar anslutning till rörelse av nämnda slag
utövad annan verksamhet, vilken ej bedrives såsom självständigt företag,
skall vid tillämpning av lagen anses inbegripen i rörelsen.
Från lagens tillämpning undantagas:
a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses
ankomma på arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande;
b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas
till bestämda tider;
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 49.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag:)
c) arbete, som bedrives av staten;
d) arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran
eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt
behov;
e) arbete, varå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning;
f) skeppstjänst.
2 §•
Såsom arbetstagare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas:
a) medlem av arbetsgivarens familj;
b) hovmästare, kökschef, husfru eller annan befattningshavare i överordnad
ställning;
c) bokhållare eller annat kontorsbiträde.
3 §■
På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den, vars
rätt därav beröres, åligger det arbetsrådet att avgöra, huruvida lagen äger
tillämpning å visst arbete eller viss arbetstagare.
Ar mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, varom i första
stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet, när
part sådant äskar eller domstolen finner det nödigt, och må slutligt utslag
av domstolen ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen
tillhanda.
I annan fråga rörande lagens tillämpning än som i första stycket avses
har arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör
eller den, vars rätt av frågan beröres, avgiva utlåtande.
Ordinarie arbetstid.
4 §•
Arbetsgivare må icke använda arbetstagare
till arbete under längre
tid än att arbetstiden, raster och måltidsuppehåll
oräknade, kommer att
under loppet av tre kalenderveckor
uppgå beträffande arbetstagare, som
har att direkt betjäna allmänheten,
till 153 timmar och i fråga örn annan
arbetstagare till 144 timmar.
Arbetsgivare må icke använda arbetstagare
till arbete under längre
tid än att arbetstiden, raster och måltidsuppehåll
oräknade, kommer att
under loppet av tre kalenderveckor
uppgå beträffande arbetstagare, som
har att direkt betjäna allmänheten,
till 153 timmar och i fråga örn annan
arbetstagare till 144 timmar. Arbetstiden
må ej något dygn överstiga 11
timmar.
1:4
Andra lagutskottets utlåtande nr 49.
(Kungl. Marits förslag:) (Utskottets förslag:)
5 §•
1 mom. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva, att den i 4 §
angivna arbetstiden, utan att förlängas för år räknat, fördelas på annat
sätt än i nämnda paragraf sägs.
2 mom. Finnes i visst fall av särskilda skäl påkallat, att arbetstiden
utsträckes längre än i 4 § sägs, äger arbetsrådet lämna medgivande därtill.
3 mom. Undantag från de i 4 § angivna begränsningarna må ock av
arbetsrådet medgivas, då det av uttalande av arbetstagarnas sammanslutning
eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet
av de arbetstagare, som skulle beröras av undantaget, finner detsamma
önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.
Arbete å övertid.
6 §•
Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat
förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande
fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må
arbetstagare, i den mån det är nödigt med hänsyn till berörda förhållande,
användas till arbete å övertid. Örn sådant arbete samt dess anledning,
omfattning och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast
inom två dygn från dess början göra anmälan till arbetsrådet.
Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd
därtill sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet
att ofördröjligen meddela beslut.
Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när densamma
i betalt brev avlämnats till posten.
7 §•
X morn. Till betjäning av gäster, som vid upphörande av servering
befinna sig inom det för serveringen avsedda området, samt till sådana
förberedelse- eller avslutningsarbeten, som för driftens ohindrade gång
nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna arbetstiden, må
nödigt antal arbetstagare användas å övertid under högst 21 timmar under
loppet av tre kalenderveckor, dock icke något dygn mer än en och en
halv timme.
- 2■ mom. Finner arbetsgivare i annat fall än som avses i 6 § med
hänsyn till särskilt förhållande påkallat att använda arbetstagare till arbete
å övertid, vare därtill berättigad i avseende å arbetare, som fyllt aderton
år, för högst 36 timmar under loppet av tre kalenderveckor och 200
timmar under loppet av ett kalenderår.
Andra lagutskottets utlåtande nr 49.
15
(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)
3 mom. Är eftergift utöver vad enligt 2 mom. medgives av trängande
behov påkallad, må sådan, dock för högst 150 timmar under loppet av
ett kalenderår, meddelas av arbetsrådet.
4 mom. På arbetsrådet ankommer att pröva i vad mån den, som fyllt
sexton men ej aderton år, må användas till arbete, som avses i 2 eller
3 mom.
5 mom. I fråga örn arbetstagares skyldighet att utföra arbete, sorn''
avses i denna paragraf, gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren
överenskommet, men åligger det arbetsgivaren tillse, att icke arbetstagaren
genom användande till dylikt arbete utsättes för överansträngning
eller ohälsa.
Anteckning om arbete å övertid m. m.
8 §•
Arbetsgivare bör anskaffa och å arbetsstället förvara övertidsjournal,
upprättad enligt formulär, som fastställes av arbetsrådet.
Rörande arbetstagares användande till arbete å övertid åligger det
arbetsgivaren att göra anteckning i sådan övertidsjournal senast den första
söckendagen efter varje period av tre veckor eller, därest då icke kan
avgöras, huruvida övertid uttagits, så snart sådant kan bedömas. Arbetsrådet
äger dock föreskriva, att anteckning örn arbete å övertid får verkställas
å annan tid och på annat sätt än nu angivits. I fråga örn sådant
arbete å övertid, som avses i 7 § 1 morn., är arbetsgivaren icke pliktig
att göra dylik anteckning, där övertiden finnes behörigen upptagen å det
i 11 § 2 mom. föreskrivna arbetstidsscliema.
Beslut av arbetsrådet enligt 6 eller 7 § skall biläggas journal eller
annan handling, däri anteckning enligt andra stycket skall göras, och
skall journalen eller handlingen jämte bilagda beslut förvaras å arbetsstället
under minst tre år, räknat beträffande journalen eller handlingen
från den tid, då sista anteckningen gjordes däri, och beträffande beslutet
från detsammas datum.
Arbetsgivare åligger att efter därom framställd begäran bereda hos
honom anställd arbetstagare tillfälle att själv eller genom ombud taga
del, såvitt arbetstagaren angår, av övertidsjournal eller sådan handling,
som i tredje stycket sägs.
Allmänna bestämmelser.
9 §■
För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärende, som avses
i denna lag, utser Konungen för viss tid två ledamöter, vilka äro förtrogna
med förhållandena inom hotell-, restaurang- och kafénäringen. En
ledamot skall utses bland personer, föreslagna av de svenska arbetsgivare
-
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 49.
(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)
föreningarnas förtroenderåd, och vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en
av dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetsgivarsammanslutningar;
en ledamot skall utses bland personer, föreslagna av landsorganisationen
i Sverige, samt vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en av
dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetarsammanslutningar. För
var och en av ledamöterna utses i enahanda ordning minst två suppleanter,
förtrogna med förhållandena inom omförmälda näring.
Vid arbetsrådets behandling av ärende, som avses i denna lag, skola,
med iakttagande av vad i 9 § 6 mom. lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens
begränsning stadgas, närvara båda de ledamöter, som utsetts i
här nämnd ordning, eller för dem utsedda suppleanter. I övrigt skola
bestämmelserna i nämnda paragraf i tillämpliga delar äga motsvarande
giltighet.
10 §.
1 mom. Aro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare,
som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetstagare
inom visst verksamhetsområde, som i denna lag avses, ense örn viss eftergift
i något avseende, varom stadgas i 5 § eller 7 § 3 morn., må Konungen,
på framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande, förordna,
att eftergiften må inom verksamhetsområdet i fråga allmänt tillgodonjutas.
2 mom. Skulle tillämpningen av denna lag medföra särskilda svårigheter
inom viss del av riket eller sådana svårigheter för visst arbete eller
företag, att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, må Konungen,
på framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande, medgiva av förhållandena
påkallat undantag från lagens tillämpning.
11 §•
1 mom. Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionen.
Därvid skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som
finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen den 29 juni 1912
örn arbetarskydd.
2 mom. Å arbetsställe skall på lämplig plats finnas anslaget arbetstidsschema,
som för varje arbetstagare eller grupp av arbetstagare med
samma arbetstidsindelning angiver tiderna för arbetets början och slut
samt de tider, som äro anslagna för arbetstagarnas måltider, och längden
av den tid, över vilken varje arbetstagare härför förfogar.
Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva befrielse för viss arbetsgivare
från den i detta moment stadgade skyldigheten.
12 §.
Använder arbetsgivare arbetstagare till arbete i strid mot vad som
stadgas i denna lag eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen,
Andra lagutskottets utlåtande nr 49.
17
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag:)
straffes med dagsböter. Var arbetstagaren under 18 år, vare den, som
har vårdnaden örn arbetstagaren, där användandet skett med hans vetskap
och vilja, förfallen till böter från och med fem till och med femtio kronor.
13 §.
Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrives
i 6 §, eller att iakttaga vad enligt 8 § andra, tredje eller fjärde
stycket eller 11 § 2 mom. åligger honom, straffes med dagsböter.
Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning,
som avses i 8 § andra stycket, straffes med dagsböter ej under fem.
14 §.
Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där sådan är inrättad,
men eljest vid allmän domstol.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
15 §.
Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun, skall vad i denna
lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.
Lag samma vare, där arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare
godtagit viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe.
16 §.
Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande
användande av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan begränsning
lända till efterrättelse.
Denna lag träder i kraft, såvitt den avser arbetsrådets befogenhet och
verksamhet, den 1 oktober 1944 och i övrigt den 1 januari 1945 samt
gäller till och med den 31 december 1947. Beträffande förseelse mot
lagen, som begåtts under tiden för dess giltighet, skall dock vad i lagen
är stadgat fortfara att gälla efter sistnämnda dag.
Bihang till riksdagens protokoll 1944. .9 sami. 2 avd. Nr 49.
12S0 u 2
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 49.
B. att riksdagen måtte antaga följande genom propositionen
framlagda förslag till
Lag
angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) örn arbetstidens
begränsning.
Härigenom förordnas, dels att 1 § lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens
begränsning1 skall under tiden från och med den 1 januari 1945
till och med den 31 december 1947 hava ändrad lydelse på sätt nedan
angives, dels och att 10 § 1 mom. nämnda lag icke skall äga giltighet
under nämnda tid.
1 §■
Denna lag — — — här nedan.
Från lagens tillämpning undantagas:
a) arbete, som — — — äger tillämpning,
k) arbete, varå arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer äger
tillämpning, samt
l) arbete, som — — — hans bostad.
C. att motionerna I: 307, I: 314, II: 494, II: 498 och II: 499,
i den mån de icke beaktats genom vad utskottet under A. hemställt,
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 26 maj 1944.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Wistrand, Forslund, Löfvander,
Mannerskantz, Hage*, Holmbäck och Helgesson*;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, fröken Andersson, herrar Hermansson,
Cruse*, fru Johansson, herrar Jansson i Hällefors, Andersson i Eskilstuna*
och Hedlund i Rådom.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
1 Senaste lydelse se SFS 1942: 653.
Andra lagutskottets utlåtande nr 49.
19
Reservationer
I. beträffande utskottets förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger
och kaféer:
1 § första stycket.
1) av herr Helgesson;
2) av herrar Hermansson, Cruse, fru Johansson och herr Jansson i Hälle
fors, vilka anfört:
Lagens snäva tillämpningsområde skulle innebära en försämring inom
vissa områden, då det redan nu i det riksavtal, som tillämpas inom hotelloch
restaurangnäringen, hittills förfarits på så sätt, att så snart en funnits
anställd i ekonomiavdelningen arbetstiden i lagen om arbetstidens begränsning
gällt för denne. Skäligt vore att även denna lag sattes i överensstämmelse
med vad som förut enligt avtal gällt för ekonomipersonalen. Då denna
lag emellertid endast avser en provisorisk åtgärd, ha vi velat stanna vid att
yrka, att lagen omfattar företag med minst två anställda. Detta skulle medföra,
att ett mycket stort antal näringsställen, som nu ha två ordinarie anställda
men som vid ledigheter eller vid liknande fall måste anställa en
ersättare, icke skulle falla utanför lagen.
Yi tillåta oss därför hemställa, att 1 § första stycket måtte erhålla följande
lydelse:
Denna lag äger tillämpning å hotell-, restaurang- och kaférörelse, vari till
arbete för arbetsgivares räkning i regel användas minst två arbetstagare,
häri icke inräknad arbetstagare, vilken användes till arbete som i andra
stycket avses. I omedelbar anslutning till rörelse av nämnda slag utövad
annan verksamhet, vilken ej bedrives såsom självständigt företag, skall vid
tillämpning av lagen anses inbegripen i rörelsen.
3) av herrar Wistrand och Mannerskantz samt fröken Andersson, vilka
anfört:
I lagen örn arbetstidens begränsning har lagstiftningen från lagens tillämpning
undantagit arbetsföretag, vid vilka i regel användas fyra arbetare
och därunder.
Det synes oss oberättigat att i nu förevarande lagstiftning stadga en vidare
tillämpning än den i den allmänna arbetstidslagen sålunda föreskrivna. Bland
de företag, vilka genom den nu föreslagna arbetstidsregleringen skulle få
sin arbetstid reglerad, återfinnas en rad hotell, restauranger och pensionat,
där rörelsen är av anspråkslös omfattning och svårligen kan bära de utökningar
av personal och kostnader, som bleve en följd av den föreslagna arbetstidsregleringens
tillämpning beträffande dem. Det är ett allmänt intresse att
dessa företag, vilka ofta betjäna mindre bemedlade folkkategorier, icke nödgas
inställa sin verksamhet.
I anslutning härtill få vi hemställa, att 1 § första stycket med bifall till
motionerna I: 314 och II: 499 måtte erhålla följande lydelse:
20
Andra lagutskottets utlåtande nr d9.
Denna lag äger tillämpning å hotell-, restaurang- och kaférörelse, vari till
arbete för arbetsgivares räkning i regel användas flera än fyra arbetstagare,
häri icke inräknad arbetstagare, vilken användes till arbete som i andra stycket
avses. I omedelbar anslutning till rörelse av nämnda slag utövad annan verksamhet,
vilken ej bedrives såsom självständigt företag, skall vid tillämpning
av lagen anses inbegripen i rörelsen.
4 §•
av herrar Wistrand, Löfvander, Mannerskantz, fröken Andersson och herr
Hedlund i Rådom, vilka anfört:
De av departementschefen beträffande frågan örn begränsning av den
dagliga arbetstiden anförda synpunkterna synas oss bärande icke minst med
hänsyn till de smärre och medelstora företagen. Den omständigheten att
arbetet vid dylika företag ofta är mycket intermittent talar även för att vådorna
av en längre maximiarbetstid än 11 timmar kunna beräknas bliva små. Yi få
därför hemställa, att 4 § måtte erhålla den i propositionen föreslagna lydelsen.
8 §■
av herr Helgesson.
II. beträffande utskottets hemställan under C.
av herrar Wistrand och Mannerskantz samt fröken Andersson, vilka i anslutning
till sin reservation beträffande 1 § första stycket i arbetstidslagen
för hotell, restauranger och kaféer ansett, att nämnda hemställan bort erhålla
följande lydelse:
C. att motionerna I: 307, II: 494 och II: 498, i den mån de icke beaktats
genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
■Stockbolln 1944. K. L. Beckmans Boktryckeri.