Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
1
Nr 47.
Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1944 kl. 1 em.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning rörande
lagstiftning om företagarpension.
I inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 7, vilken
behandlats av andra lagutskottet, har herr Åkerström hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn skyndsam utredning av
frågan, om en företagarpension lämpligen kan genomföras med lagstiftningens
hjälp.
Såsom motivering till detta yrkande har motionären anfört följande:
För de flesta människor betyder frågan om en i ekonomiskt avseende
tryggad ålderdom ofantligt mycket för känslan av trivsel och trygghet. För
en del kan ju denna trygghet finnas i och med förekomsten av en betydande
förmögenhet, för andra åter gäller att genom försäkringar uppnå samma
resultat, och till sist finnas de, som endast kunna lita till den ofullständiga
trygghet, som folkpensionen f. n. kan ge. Kan samhället anses hava vidtagit
alla de åtgärder, som äro möjliga och som främja syftet? Knappast! Folkpensionen
måste självfallet undan för undan förbättras, men även andra
vägar måste nog beträdas.
Staten har i egenskap av mönsterarbetsgivare vid sina verk och inrättningar
ordnat denna fråga på för de anställda någorlunda tillfredsställande
villkor. Detsamma torde också kunna sägas om de flesta kommuner. Kooperationen
kommer väl heller icke så långt efter, men hur står det till inom
de enskilda företagen? Vissa företag hava i denna fråga ådagalagt ett icke
föraktligt intresse genom att träffa uppgörelse med sina anställda om en
ålders- samt sjuk- och invaliditetspension, där de anställda betala viss del
av kostnaderna för försäkringen. I vissa fall förekommer, att företag utan
någon överenskommelse till ett begränsat antal anställda och vid den tidpunkt,
då företaget icke längre önskar taga deras tjänster i anspråk, lämnar
ett godtyckligt tillmätt belopp, vars fortsatta utbetalande kan upphöra, när
företaget så önskar. Företag finnas som hitintills icke ådagalagt något som
helst intresse för frågan.
Kan det förväntas att ett ur arbetstagarsynpunkt någorlunda tillfredsställande
resultat kan ernås utan lagstiftningsåtgärder? Enligt min mening bör
lagstiftningsvägen tillgripas.
Hur en dylik lag skulle konstrueras kan icke absolut anges utan föregående
utredning. Den borde syfta till att inbegripa samtliga i produktionen
sysselsatta, alltså även periodiskt sysselsatta och säsongarbetare. Den kunde
möjligen knytas an till folkpensioneringen. Företagens andel i kostnaderna
borde fixeras till lägst 70 %, alltså motsvarande statens andel i kostnaderna
för de statsanställdas pension. Den borde också innefatta bestämmelser örn
Bihang till riksdagens protokoll 19AA. 9 sami. 2 avd. Nr 47. t
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
änkepension helt bekostad av respektive företag. Pensionsåldern kunde
lämpligen fastställas till 62 år eller högre ålder beroende av vederbörandes
sysselsättning.
Ur samhällets synpunkt skulle en sådan lagstiftning vara av utomordentligt
värde, icke minst ur kapitalbildningssynpunkt.
över motionen ha efter remiss yttranden avgivits av pensionsstyrelsen,
Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, De anställdas
centralorganisation och Svenska personal-pensionskassan. Arbetarpensionskassan,
som lämnats tillfälle inkomma med yttrande, har icke begagnat
sig därav. De till utskottet inkomna yttrandena jämte en vid Svenska
personal-pensionskassans yttrande fogad promemoria finnas såsom bilagor
fogade till detta utlåtande.
Frågan örn beredande av pension åt i enskild tjänst anställda personer
har vid åtskilliga tillfällen varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.
I anledning av från olika organisationer av privatanställda under åren 1925
och 1926 gjorda framställningar om lagstiftning i ämnet tillkallades inom
justitiedepartementet särskilda sakkunniga som framlade ett den 10 december
1927 dagtecknat utkast till lag om frivillig tjänstepensionering. Förutsättning
för tillämpning av den föreslagna lagstiftningen var, att utfästelse
om pension förelåg från arbetsgivarens sida. Utkastet åsyftade att skydda
de anställdas rätt till utlovade pensionsförmåner samt att förbjuda sådana
inskränkningar i pensionsrätten, som kunde anses obehöriga, över utkastet
bereddes åtskilliga myndigheter och korporationer tillfälle att yttra sig.
Dessa avstyrkte emellertid, att utkastet lades till grund för en lagstiftning i
ämnet. De sakkunniga överarbetade därefter utkastet samt framlade den
8 september 1928 ett nytt utkast till lag om frivillig tjänstepensionering
(SOU 1929:3). Enligt beslut av Kungl. Majit den 18 december 1931 överlämnades
ifrågavarande betänkande till den s. k. kommittén angående
privatanställda, vilken skulle till vidare behandling och för avgivande av
förslag upptaga i betänkandet avhandlade spörsmål.
Vid 1935 års riksdag väcktes motioner, vari påkallades åtgärder till skydd
för att inom enskilda företag avsatta pensionsfonder foges i anspråk för
andra ändamål än det avsedda. Motionerna hänvisades till andra lagutskottet,
som i sitt utlåtande (nr 19) förklarade sig anse frågan om att bereda
betryggande former för de privatanställdas pensionering böra lösas ur enhetlig
synpunkt under beaktande av förhållandena på hela det område, som
därav berördes. Utskottet hemställde därför, att riksdagen måtte hos Kungl.
Majit begära utredning av frågan om lagstiftning i syfte att få till stånd
betryggande former för pensionering av anställda hos enskilda företag och
sammanslutningar. Riksdagen beslöt ock i enlighet därmed (riksdagens skrivelse
den 5 april 1935, nr 141).
Den 23 maj 1935 beslöt Kungl. Majit att kommittén angående privat -
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
3
anställda skulle befrias från ovannämnda uppdrag. Därefter anbefallde
Kungl. Majit den 15 november 1935 lagberedningen att avgiva utlåtande i
ärendet, såvitt detsamma berörde området för åt lagberedningen tidigare
lämnat uppdrag att verkställa utredning av frågan om revision av aktiebolagslagstiftningen
och vad därmed kunde äga sammanhang. Frågan i övrigt
skulle under samråd med lagberedningen utredas inom justitiedepartementet.
Vid 1936 års riksdag upptogs pensionsfrågan ånyo till behandling. I olika
motioner begärdes dels förnyad utredning av frågan om pensionering av
vissa grupper i enskild tjänst anställda personer och dels utredning rörande
de åtgärder, som genom samhällets försorg lämpligen kunde vidtagas till
främjande av de privatanställdas pensionering.
Andra lagutskottet anförde i utlåtande (nr 57) över motionerna, att frågan
om pensionering av personer anställda i enskild tjänst vid flera tillfällen
varit föremål för övervägande, därvid dock frågan om betryggande former
för pensioneringen trätt i förgrunden. Emellertid vore frågan om åtgärder i
övrigt för att främja pensioneringen av i enskild tjänst anställda av stor
social betydelse, därvid utskottet med uttrycket anställd i enskild tjänst avsåge
alla arbetstagare utan undantag, sålunda även kroppsarbetare. Åtgärder
i sådant syfte borde därför vidtagas, exempelvis för utveckling av den frivilliga
folkpensioneringen, för ökad anslutning till pensionskassor m. m.
Därvid borde emellertid iakttagas, att den obligatoriska folkpensioneringens
grundvalar icke rubbades. Utskottet hemställde därför, att riksdagen ville
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att utredning måtte verkställas rörande
de åtgärder, som genom samhällets försorg lämpligen kunde vidtagas för
att främja pensionering av personer, anställda i enskild tjänst, samt att de
förslag, vartill utredningen kunde föranleda, måtte framläggas för riksdagen.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan (riksdagens skrivelse
den 27 juni 1936, nr 421).
Den 11 september 1936 bemyndigade Kungl. Majit chefen för justitiedepartementet
att tillsätta en kommitté, bestående av tre sakkunniga, att
verkställa utredning beträffande frågan örn pensionering av i enskild tjänst
anställda personer ävensom att utarbeta de författningsförslag, vartill utredningen
kunde föranleda.
I det anförande till statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för nyssnämnda dag, vari direktiv lämnades för kommitténs arbete, anförde
chefen för justitiedepartementet bland annat:
Liksom 1936 års riksdag utgår jag från att utredningen bör avse samtliga
grupper av i enskild tjänst anställda. Naturligen bör därvid särskild uppmärksamhet
ägnas sådana kategorier av dessa, vilka för närvarande äro
sämst lottade i pensionshänseende. Dit torde man i första hand få räkna
personer anställda i småföretag av varjehanda art ävensom kroppsarbetare.
Ehuru krav icke lära saknas på införande av bestämmelser örn skyldighet
för arbetsgivarna att, oavsett utfästelse av pension, ombesörja pensionering
av hos deni anställd personal, finner jag dock övervägande skäl tala för att
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
utredningen begränsas att avse åtgärder, som utan att rubba principen om
frivilliga pensionsutfästelser från arbetsgivarnas sida äro ägnade att skapa
en tillfredsställande lösning av pensionsproblemet. Därvid bör undersökas
vilka åtgärder, som från det allmännas sida kunna vidtagas för att främja
utbredningen av den frivilliga pensioneringen, i främsta rummet genom
ytterligare utbyggnad av den frivilliga folkpensioneringen och ökad anslutning
till pensionskassor.---
Den 10 februari 1937 framlade lagberedningen av motiv åtföljda förslag
till bland annat lag om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser
samt till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbaden (SOU
1937: 13). Proposition i ärendet avläts till 1937 års riksdag och bifölls av
riksdagen, varefter lagar i ämnet utfärdades den 18 juni 1937. Lagen om
aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser avser att bereda skydd
för aktiebolags fondering av vinstmedel för pensionering av anställda hos
bolaget eller efterlevande till anställda. I detta syfte öppnar lagen möjlighet
för aktiebolag att i enkel ordning ernå bildandet av stiftelse, vars förmögenhet
må innestå såsom fordran hos bolaget, och söker även genom de till
lagen knutna övergångsbestämmelserna sörja för att hos aktiebolagen redan
avsatta pensionsfonder genom ombildning till stiftelser i största möjliga
omfattning föras in under lagen.
Den kommitté, som tillsatts den 11 september 1936, framlade den 28 juni
1938 betänkande med förslag till lag örn frivillig pensionering av i enskild
tjänst anställda (SOU 1938:18). Även detta lagförslag blev vid remissbehandlingen
utsatt för stark kritik. I främsta rummet erinrades mot förslaget,
att en lagstiftning, som endast hade avseende å sådana arbetsgivare, som
frivilligt lämnade pensionsutfästelser, men däremot icke å arbetsgivare, som
underläto att lämna utfästelser, skulle kunna komma att verka i motsatt
riktning mot den avsedda.
I en den 8 oktober 1938 dagtecknad framställning till chefen för handelsdepartementet
anförde försåkringsutredningen, att enligt utredningens uppfattning
en särskild utredning rörande det framtida ordnandet av anställdas
och arbetares pensionering vore erforderlig. Utredningen behandlade i sin
framställning de svårigheter med avseende å fonderingen som det alltmer
ökade livförsäkringsväsendet förde med sig. Placeringsbehovet vore i ständigt
stigande. Det funnes även tecken som tydde på att livförsäkringsverksamheten
kunde komma att länkas in på banor, medförande en ännu större
och snabbare tillväxt av de tekniska reserverna än som dittills varit fallet.
Utredningen framhöll härutinnan, att tjänstepensioneringen redan visat en
stark tillväxt av försäkringens reserver. Vidare fortsatte utredningen:
En pensionsförsäkring, som däremot ännu befinner sig i sin linda, är
arbetarpensioneringen. Såvitt nu kan bedömas torde den tid ej vara långt
avlägsen, då även frågan om arbetares pensionering på allvar kommer att
upptagas. Om så sker, torde det få anses uppenbart, att ifrågavarande pensionering
mycket snabbt kommer att genomföras för betydande grupper av
Andra lagutskottets utlåtande nr 47. 5
den kroppsarbetande befolkningen, vilket i sin ordning skulle medföra en
ny och utomordentligt stark ökning av placeringsbehovet samtidigt med att
ökade svårigheter komma att uppstå i fråga om bestämmandet av den räntefot,
som bör läggas till grund för beräkning av premier och premiereserv.
Det torde utan vidare vara klart, att, även om genom en liberalisering av
nuvarande placeringsbestämmelser en viss lättnad för tillfället kan åstadkommas,
verkningarna av en utvidgning av placeringsområdet skulle komma
att mycket snabbt neutraliseras på grund av de betydande fonder en
arbetarpensionering skulle komma att kräva.
Med nuvarande anordningar kan en pensionsförsäkring, byggd på frivillig
grund, icke ordnas utan reservbildning enligt kända tekniska principer. Får
arbetarpensioneringen större omfattning, vilket torde vara att vänta, kommer
därför resultatet att bli en enorm fondbildning, i stort sett jämförlig
med den som en på premiereservsystemet uppbyggd allmän folkpensionering
skulle kräva. Bortsett från spörsmålet om försäkringens karaktär av
frivillig eller obligatorisk, skulle vi stå inför i huvudsak samma problem,
som förelåg för 1928 års pensionsförsäkringskommitté. Som bekant resulterade
kommitténs prövning i ett förslag, som innebar en genomgripande
reform av den existerande invaliditets- och ålderdomsförsäkringen, varigenom
premiereservsystemet skulle ersättas med ett fördelningssystem
en reform, som senare vunnit statsmakternas godkännande.
Inför de nya komplikationer, som — därest icke själva placeringsmöjligheterna
undergå en fullständig omvandling — komma att uppstå vid en
ytterligare utökning av pensionsförsäkringen, fortfe det bli nödvändigt att
ingående överväga frågan, huruvida det är möjligt vidtaga åtgärder, som
förebygga en utveckling av denna försäkring efter linjer, som — såvitt nu
kan bedömas — senare kunna visa sig oframkomliga. De alternativ, som
överhuvud stå till buds för ordnande av en pensionering för anställda och
arbetare äro
1) en pensionering av anställda och arbetare uppbyggd med fondering i
överensstämmelse med premiereservsystemet sådant detta hittills tillämpats
inom livförsäkringsväsendet,
2) en pensionering uppbyggd enligt i huvudsak samma linjer men med
tillämpande av väsentligt friare bestämmelser rörande placeringen och
3) en pensionering ordnad efter sådana linjer, att finansieringen kan i
stort sett ske efter principerna för ett fördelningssystem eller i varje fall utan
den betydande fondbildning premiereservsystemet kräver.
I fortsättningen anfördes, att de olika alternativ, som inrymdes under
tredje punkten, inbegrepe såväl en lösning av problemet genom en i lag
föreskriven obligatorisk pensionsförsäkring för anställda och arbetare som
vinnandet av det åtrådda syftet på andra vägar, exempelvis genom en av
näringslivets egna organisationer ordnad pensionering. Vidare uttalades,
att en av utredningens ordförande verkställd undersökning syntes giva vid
handen, att några oöverkomliga svårigheter av teknisk eller organisatorisk
art icke syntes föreligga att genomföra en på ett fördelningssystem uppbyggd
obligatorisk pensionsförsäkring för anställda och arbetare. Då emellertid
försäkringsutredningen tillkallats för helt andra uppgifter än de sålunda
berörda, hemställde utredningen, alt departementschefen ville vidtaga
åtgärder för utredning av i framställningen omförmälda spörsmål.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
Utskottet.
Här må vidare anmärkas, att försäkringsinspektionen i en den 22 december
1943 dagtecknad underdånig skrivelse med yttrande över en av Livförsäkrings-Aktiebolaget
Thule gjord ansökan örn koncession å grunder för
kollektiv tjänstepensionsförsäkring — jämte det inspektionen avstyrkt ansökningen
— hemställt, att Kungl. Maj:t snarast möjligt måtte föranstalta
om utredning rörande tjänstepensionsförsäkringen och därmed sammanhängande
spörsmål.
För anställda tillhörande tjänstemannakategorierna har inom näringslivet
frivillig pensionering ordnats i betydande utsträckning. Arbetsgivarna ha
ofta visat stort intresse härför och lämnat avsevärda bidrag till kostnaderna.
Särskilt under det senaste årtiondet har ordnandet av pensionsfrågan för
tjänstemännen tagit en allt större omfattning. Säkerställandet av pensionerna
har skett på olika sätt, framförallt genom försäkring i Svenska personal-pensionskassan.
Det finns dock alltjämt många tjänstemän, för vilka
pensionsfrågan ej blivit löst. Vad angår den största gruppen av arbetstagare
i enskild tjänst, de egentliga arbetarna, förekommer ordnad pensionering
endast i begränsad utsträckning.
Även om vissa förhoppningar skulle kunna hysas, att pensionsfrågan så
småningom i full utsträckning kan lösas genom överenskommelse mellan
arbetsmarknadens parter själva, är det enligt utskottets mening föga sannolikt,
att ett sådant resultat avtalsvägen kan uppnås inom överskådlig
framtid.
Såsom framgår av vad ovan anförts har frågan om vilka åtgärder som
från det allmännas sida kunna vidtagas till främjande av i enskild tjänst
anställdas pensionering vid några tillfällen varit föremål för utredning. Utredningarna
ha emellertid begränsats till att avse pensionering genom frivilliga
pensionsutfästelser från arbetsgivarnas sida och åtgärder för tryggande
av dessa utfästelser.
De förslag, i vilka dessa utredningar resulterat, ha under remissbehandlingen
därav mött mycket stark kritik. I främsta rummet har invänts, att
en lagstiftping, som endast hade avseende å sådana arbetsgivare vilka frivilligt
lämnade pensionsutfästelser, men däremot icke å arbetsgivare som
underläto att lämna dylika utfästelser skulle få den effekten, att arbetsgivarnas
benägenhet att ordna de anställdas pensionering snarare komme att
minska än öka.
Det vill enligt utskottets mening synas som örn den sålunda framförda
anmärkningen icke saknar fog. Om så är förhållandet, uppkommer emellertid
frågan, huruvida man, i stället för att undersöka vilka åtgärder som
skulle kunna vidtagas för att främja den frivilliga pensioneringen, bör taga
under övervägande spörsmålet om obligatorisk pensionering av i enskild
tjänst anställda.
Även omständigheter av försäkringsteknisk natur föranleda emellertid till
Andra lagutskottets utlåtande nr Al. 7
antagande, att det är tveksamt, om pensionsfrågan i längden kan lösas utan
att en obligatorisk pensionering genomföres. Utskottet vill härutinnan
framhålla, att en livränteförsäkring med frivillig anslutning måste vara baserad
på det s. k. premiereservsystemet, som innebär, att försäkringsgivaren
vid varje tidpunkt skall kunna redovisa tillgångar motsvarande kapitalvärdet
av sina förpliktelser mot de försäkrade. Dessa tillgångar skola avskiljas på
betryggande sätt enligt särskilda i lagen om försäkringsrörelse givna regler.
I en den 8 oktober 1938 dagtecknad, till chefen för handelsdepartementet
ingiven skrivelse, som innehöll begäran örn utredning rörande det framtida
ordnandet av anställdas och arbetares pensionering, har försäkringsutredningen
såsom ovan anförts behandlat de svårigheter med avseende å fonderingen
som det alltmer ökade livförsäkringsväsendet medfört. Därest arbetarpensioneringen
komme att vinna ökad utbredning, skulle detta enligt utredningen
medföra en ny och utomordentligt stark ökning av placeringsbehovet,
enär en frivillig pensionsförsäkring icke syntes kunna uppbyggas
annat än på premiereservsystemet. Utredningen erinrade om att samma
problem förelegat för 1928 års pensionsförsäkringskommitté samt att i 1935
års folkpensioneringslag premiereservsystemet därför slopats och ersatts
med ett s. k. fördelningssystem. Såsom en möjlighet att ordna en pensionering
för anställda och arbetare nämnde utredningen en pensionering ordnad
efter sådana linjer, att finansieringen i stort sett kunde ske efter principerna
för ett fördelningssystem eller i varje fall utan den betydande fondbildning
premiereservsystemet krävde. Denna möjlighet inbegrepe såväl en
lösning av problemet genom en i lag föreskriven obligatorisk pensionsförsäkring
för anställda och arbetare som vinnandet av det åtrådda syftet på
andra vägar, exempelvis genom en av näringslivets egna organisationer ordnad
pensionering.
Ehuru utskottet inser, att stora svårigheter äro förenade med genomförandet
av en obligatorisk pensionering, anser utskottet likväl, att de omständigheter
som här ovan åberopats utgöra ett starkt stöd för att en förutsättningslös
utredning angående denna fråga bör komma till stand.
Pensionsfrågan torde i första hand böra betraktas såsom ett spörsmål av
ekonomisk art. I princip torde vid en obligatorisk pensionering kostnaderna
för pensioneringen böra täckas genom bidrag såväl från arbetsgivare som
från anställda. Vid en utredning i ämnet måste givetvis beaktas, a ena sidan,
att företagarna icke utsättas för en ekonomisk belastning, som icke rimligen
bör ifrågakomma, och å andra sidan, att arbetarens avgifter med beaktande
jämväl av hans övriga utgifter för sin sociala försäkring icke bliva för betungande.
Vad angår de med obligatorisk pensionering förenade svårigheterna av
teknisk och organisatorisk art har försäkringsutredningen i nyssnämnda
skrivelse till chefen för handelsdepartementet gjort gällande, att några oöverkomliga
sådana svårigheter icke syntes vara för handen.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
Vid prövningen, huruvida en obligatorisk pensionering bör införas, uppstå
en mångfald spörsmål angående bl. a. pensionernas avvägning, pensionsavgifternas
storlek, pensionsåldern, pensioneringens anordnande som en ren
ålderdomspensionering, ren invaliditetspensionering eller en kombinerad
ålderdoms- och invaliditetspensionering samt frågan om pensionen bör omfatta
förutom egenpension jämväl familjepension. En särskilt betydelsefull
fråga är den ifrågasatta pensioneringens förhållande till folkpensioneringslagen,
särskilt till dess bestämmelser örn privilegierad inkomst och om frivillig
folkpensionering. Att här angiva några närmare riktlinjer i nu omförmälda
hänseenden kan icke ifrågakomma.
Folkpensioneringslagstiftningen befinner sig som bekant för närvarande
under revision. Den av utskottet förordade utredningen måste givetvis i
väsentlig grad taga hänsyn till den omgestaltning av folkpensioneringen,
som sålunda torde komma att äga rum. På grund härav skulle kunna
ifrågasättas, huruvida icke utredningen bör anstå i avvaktan på revisionen
av folkpensioneringslagstiftningen. Spörsmålet örn obligatorisk pensionering
av i enskild tjänst anställda är emellertid så viktigt och svårlöst, att utredningen
därom bör komma till stånd snarast möjligt. Det är uppenbart, att
en hel del förarbeten kunna utföras, innan statsmakterna tagit slutlig ståndpunkt
till frågan om ändringar i folkpensioneringslagen.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motion ville i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla om en förutsättningslös
utredning angående möjligheten och lämpligheten av en
obligatorisk pensionering av i enskild tjänst anställda.
Stockholm den 25 maj 1944.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Löfvander, Olof Carlsson, Mannerskantz,
Roos*, Hage, Sten och Gunnar Andersson*;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Olovson i Västerås*, Ryberg,
fru Nordgren, herr Cruse, fru Johansson, herrar Larsson i Östersund och Hagård.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
9
Bilaga A.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 11 februari 1944 har Kungl. Majit anbefallt pensionsstyrelsen
att till utskottet avgiva yttrande över en av herr Åkerström i andra
kammaren väckt motion (nr 7) angående utredning rörande lagstiftning om
företagarpension. Med anledning härav får pensionsstyrelsen anföra följande.
Frågan om vilka åtgärder som från det allmännas sida kunna vidtagas
till främjande av de privatanställdas pensionering har vid några tillfällen
varit föremål för utredning, senast genom särskilt tillkallade sakkunniga,
vilka den 28 juni 1938 avgåvo betänkande med förslag till lag om frivillig
pensionering av i enskild tjänst anställda m. m. (S. O. U. 1938:18). Sistnämnda
utredning har, sedan den remissbehandlats, ännu ej föranlett någon
åtgärd. Ehuru krav icke torde hava saknats på införande av bestämmelser
om skyldighet för arbetsgivarna att, oavsett utfästelse av pension, ombesörja
pensionering av hos dem anställd personal, ha de gjorda utredningarna begränsats
att avse åtgärder, som utan att rubba principen om frivilliga pensionsutfästelser
från arbetsgivarnas sida vore ägnade att skapa en tillfredsställande
lösning av pensionsproblemet. Den föreliggande motionen synes
emellertid —- ehuru detta icke klart angives i densamma — avse en utredning
i syfte att tillskapa en obligatorisk pensionering med bidrag av arbetsgivarna.
Pensioneringen skulle möjligen anknytas till folkpensioneringen.
Det negativa resultatet av de hittills igångsatta utredningarna om pensionering
av i enskild tjänst anställda torde mer än något annat visa, vilka
svårigheter som möta vid en lösning av hithörande spörsmål. Säkerligen
skulle dessa svårigheter öka om utredningen skulle avse en obligatorisk
pensionering med bidrag av arbetsgivarna. Även om det för pensionsstyrelsen
står klart, att en utvidgning av de anställdas pensionering vöre önskvärd,
ifrågasätter styrelsen därför örn en dylik utredning för närvarande
skulle medföra något resultat. I varje fall undrar styrelsen, om man icke
borde avvakta det förslag till folkpensioneringens reformering som inom en
ej allför avlägsen framtid torde komma att avgivas av socialvårdskommittén.
Hur den statliga folkpensioneringen kommer att gestaltas torde nämligen
kunna bli av betydelse även för det i motionen väckta spörsmålet.
På grund av vad sålunda anförts finner pensionsstyrelsen skäl icke föreligga
för bifall till motionen.
I ärendets behandling har, förutom undertecknade, deltagit byråchefen
G. Broberg.
Stockholm den 9 mars 1944.
K. PERSSON.
Folke Broberg.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
Bilaga B.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 8 februari 1944 har tillfälle beretts Svenska Arbetsgivareföreningen
att avgiva yttrande över en inom riksdagen väckt motion
nr 7 i andra kammaren av herr Åkerström angående utredning rörande lagstiftning
om företagarpension. Föreningen får i anledning härav anföra
följande.
I slutet av föregående århundrade hörde det till undantagen, att företagen
hjälpte sina arbetare eller andra anställda på deras ålderdom. Sedan
dess ha emellertid avgörande förändringar inträffat. De arbetstagare,
som kunna hänföras till tjänstemannakategorierna, komma numera i mycket
stor omfattning i åtnjutande av pensionering, som koncentreras till
Svenska Personal-Pensionskassan (S. P. P.) och vissa andra inrättningar.
Till denna pensionering betala som regel både arbetsgivarna och arbetstagarna
avgifter. Långsammare har pensioneringen för de egentliga arbetarkategorierna
utvecklat sig, vilket huvudsakligen torde ha berott på att dylik
pensionering är så mycket kostsammare för arbetsgivarna och att arbetarna
åtminstone tidigare ej själva haft samma möjligheter att bidraga till pensionskostnaden
som tjänstemännen. Beträffande arbetarna har dock under
de senaste decennierna en markant förändring inträffat. Företagarna ha på
många håll visat ett stort intresse för pensionering av sina arbetare i en
eller annan form. Denna utveckling har starkt stimulerats av de ändringar,
som år 1935 genomfördes i folkpensioneringslagstiftningen, innebärande att
möjlighet bereddes arbetsgivarna att till avgående arbetare utgiva en viss
pension, utan att denna medförde någon reduktion av tilläggspensionen. En
för ett par år sedan företagen utredning inom föreningen utvisade, att företagen
numera i icke obetydlig utsträckning sörja för pensionering av sina
arbetare på olika sätt, exempelvis genom utgivande av understöd direkt från
företagen eller genom anslutning till pensionsstyrelsens frivilliga försäkring.
En klar tendens föreligger till utvidgning av arbetarpensioneringen på frivillig
väg.
I vårt land har hittills i princip rått enighet om att omfattningen av
arbetsgivarens ekonomiska förpliktelser gentemot arbetstagarna bör regleras
av arbetsmarknadens parter själva utan statligt tvång. Allmänt anses — och
det har betygats även av framstående utländska iakttagare — att detta ur
samhällsutvecklingens synpunkt har varit den bästa vägen. Ett statligt ingripande
i en viss situation till förmån för den ena parten skulle visserligen
kunna tillföra denna en tillfällig fördel, men i längden torde båda parterna
och även samhället som helhet bäst betjänas av att dylika frågor avgöras av
arbetsmarknadsparterna själva.
I motionen yrkas, i uppenbar strid med hela den grundsyn som sålunda
är den vedertagna, att lagstiftning skall komma till stånd beträffande ett
moment i arbetsförhållandet, som är av en oerhörd ekonomisk räckvidd.
Föreningen måste bestämt motsätta sig detta. Skola arbetsmarknadens organisationer
kunna rätt fylla sin uppgift, får deras frihet icke beskäras såsom
här föreslagits.
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
11
Vi vilja i detta sammanhang meddela, att frågan om arbetarpensionering
nyligen upptagits till överläggning mellan Svenska Arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen i arbetsmarknadskommittén (den s. k. Saltjöbadskommittén).
Klart är att dessa överläggningar näppeligen kunna leda till
ett positivt resultat, om en statlig utredning rörande företagarpension nu
igångsättes. Föreningen vill bestämt varna för att denna fråga, som är av en
utomordentlig omfattning, forceras genom politiska initiativ. Det torde vara
all anledning att låta den utveckling, som redan är i gång, lugnt fortsätta.
I den mån vårt näringslivs framtidsutsikter efter ett fredsslut säkrare kunna
bedömas och därvid — såsom man vill hoppas — te sig gynnsamma, kan
det förväntas, att den förut angivna tydliga tendensen till ett mera allmänt
genomförande av arbetarpensioneringen ytterligare förstärkes. Man får
emellertid under inga omständigheter glömma, att vårt näringslivs bärkraft
har sina gränser. Det är endast genom att man låter arbetarpensioneringen
naturligt växa fram, som frågan kan få sin lyckliga lösning. ^
Det må dessutom tilläggas, att den nu arbetande socialvårdskommittén
har i uppdrag att verkställa en allsidig översyn över folkpensioneringslagstiftningen,
därvid frågan om pensionsbehovet kommer att behandlas. Under
sådana omständigheter kan det enligt föreningens mening icke vara ändamålsenligt
att nu igångsätta någon statlig utredning i den av motionärerna
berörda frågan.
Under åberopande av vad ovan anförts får föreningen hemställa, att den
remitterade motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 14 mars 1944.
Svenska Arbetsgivareföreningen
IVAR O. LARSON.
Bilaga C.
Till Andra lagutskottet.
Genom remiss den 8 februari 1944 har Landsorganisationen i Sverige bereus
tillfälle att avgiva yttrande över en av herr Åkerström inom andra kammaren
väckt motion (nr 7) angående utredning rörande lagstiftning om
företagarpension.
I sitt utlåtande över sakkunnigförslaget år 1938 till lag örn frivillig pensionering
av i enskild tjänst anställda uttalade landsorganisationen att dessa
anställdas pensionsfråga rationellt kunde lösas först genom en lagstadgad
obligatorisk pensionering. Det framhölls att syftemålet med varje lagstiftning
om frivillig pensionering, nämligen att säkerställa gjorda pensionsutfästelser,
endast kunde vinnas med risk för att utfästelser överhuvud icke
vidare gjordes. För redan före lagens genomförande utgående eller utfästa
pensioner kunde lagen icke tilläggas retroaktiv giltighet, och vad beträffade
utfästelser, som lämnades efter ikraftträdandet, kunde det befaras att lagens
i vissa fall nödvändigtvis tvingande regler komme alt föranleda att pensionerna
gåves karaktären av tillsvidarepensioner i större utsträckning än eljest
skulle lia skett.
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
Att dessa farhågor icke varit ogrundade framgår av att blotta framläggandet
av 1938 års förslag veterligen föranlett arbetsgivare att ordna pensionsfrågan
för sina anställda på det sätt att reella tjänstepensioner formellt
betecknas som understöd tills vidare.
Örn sålunda en lagstiftning av denna art snarare måste motverka än befrämja
tjänstepensioneringens utbredning, är det å andra sidan uppenbart
alt problemet icke heller kan lösas på den rena frivillighetens grund. I sitt
förutnämnda yttrande anmärkte landsorganisationen att de till landsorganisationen
anslutna arbetare, vilka vore tillförsäkrade tjänstepension under
sådan form att de bleve hänförliga under lagstiftningen, överslagsvis ej torde
kunna beräknas utgöra ens 1 procent av organisationens hela medlemsantal.
Alltfort gäller att endast enstaka större företag genomfört arbetarpensionering,
och i de fall så skett rör det sig -—• med något undantag -— örn pensionsbelopp,
som även med hänsyn tagen till folkpensioneringen äro otillräckliga
för pensionstagarens försörjning.
Utsikterna att kollektivavtalsmässigt få till stånd en reglering av pensionsfrågan
äro små. Endast i mycket ringa omfattning kan man räkna med att
överhuvud, få en arbetarpensionering genomförd i denna ordning, än mindre
en betryggande pensionering. Därtill kommer ju avtalsregleringens begränsning
till kollektivavtalsbundna tjänsteförhållanden.
Då en sådan allmän förbättring av folkpensioneringen icke inom överskådlig
tid är möjlig att denna försäkring konmie att bereda arbetstagarna den
trygghet på ålderdomen, som tjänstepensioneringen avser att bereda dem, är
en lagstadgad tjänstepensionering den enda framkomliga vägen. Delade meningar
kunna endast råda om formen för en dylik pensionering. Även i detta
hänseende torde det visserligen vara obestridligt att försäkringsformen är
den enda betryggande. En utredning i saken kan i denna del endast avse
spörsmålet, huruvida försäkringen bör utformas som en fristående tjänstepensionsförsäkring
eller (med bidragsplikt för arbetsgivarna) inbyggas i
folkpensioneringssystemet. Valet mellan dessa alternativ måste tydligen ske
efter finansiella och förval tningsmässiga synpunkter.
Tidigare utredningar örn tjänstepensionering inom den privata arbetsmarknaden
ha icke avsatt något resultat. Tiden synes nu vara inne att fullfölja
utredningsarbetet. Ehuru detta givetvis måste utföras under samverkan
med social vårdskommittén, torde uppgiftens omfattning kräva tillsättande
av särskilda utredningsmän.
En lagreglering är emellertid säkerligen ett problem på så lång sikt att
man i avbidan därpå icke bör avstå från alla möjliga och lämpliga åtgärder
för utbredning av det frivilliga pensioneringssystemet. Här må nämnas att
frågan örn arbetarpensionering upptagits till behandling av den av Svenska
Arbetsgivareföreningen och landsorganisationen tillsatta arbetsmarknadskommittén;
det ligger i sakens natur att dessa överläggningar icke avse lagstiftningsåtgärder
utan förutsättningarna och formerna för en frivillig pensionering.
Statsmakterna ha anledning alt å sin sida kraftigt medverka till
att denna pensioneringsform uppmuntras. Vid årets riksdag föreligger en av
hr Sundström i Vikmanshyttan m. fl. väckt (till landsorganisationen ej remitterad)
motion (A. K. nr 118) angående utredning av frågan örn statsbidrag
till folkpensioner på grund av frivilliga avgifter. Det före 1936 utgående
statsbidraget till pensionsstyrelsens frivilliga försäkring var visserligen
icke av den storleksordning att enbart det kunde antagas mera allmänt
främja denna pensioneringsform och inbjuda arbetsgivarna att anlita densamma
för arbetarpensionering. Även örn man i princip godkände den mo
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
13
Hvering, som anfördes för statsbidragets avskaffande — »att försäkringen
borde vara i möjligaste mån jämställd med motsvarande privata försäkringsrörelse»
— förelåg sålunda intet praktiskt skäl för denna åtgärd. Landsorganisationen
kan emellertid icke godkänna den antydda principiella motiveringen
och anser följaktligen det i motionen framförda förslaget förtjänt
att allvarligt övervägas. Det av motionärerna avsedda syftet torde emellertid
icke befrämjas, med mindre statsbidraget fastställes att utgå med högre andel
av pensionen än som utgick före 1936.
Stockholm den 6 mars 1944.
Landsorganisationen i Sverige
AUG. LINDBERG
/ Arnold Sölvén.
Bilaga D.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Daco, som beretts tillfälle att avgiva yttrande över en motion avgiven av
herr Åkerström i riksdagens andra kammare angående utredning rörande
lagstiftning om företagarepension, får med anledning härav anföra följande.
Det synes icke vara fullt klart, huruvida motionären åsyftar en obligatorisk
pensionering enbart för företagare eller, örn motionen har ett vidare
syftemål och avser pensionering av i näringslivet sysselsatta företagare såväl
som arbetstagare.
För tjänstemannagrupperna löses för närvarande pensionsfrågan i allt
större utsträckning. Av särskild betydelse har härvid varit den verksamhet,
som Svenska Personal-Pensionskassan (SPP) bedrivit i samarbete med arbetsgivarna
och tjänstemannaorganisationerna på det privata näringslivets
område. Det synes även finnas stora förutsättningar, att tjänstemannagruppernas
pensionering så småningom helt skall kunna lösas på frivillighetens
väg. De inom Daco verksamma tjänstemannaorganisationerna bedriva även
ett intensivt arbete för att så skall ske.
Vid tidigare tillfällen har man varit inne på tanken att genom lagstiftning
reglera tjänstepensioneringen. Det senaste förslaget, som framlades av den
s. k. Harteliuskommittén (S.O.U. 1938: 18), var emellertid ur tjänstemannasynpunkt
i flera avseenden mycket bristfälligt. Det synes även vara att föredraga,
om tjänstemännens pensionsfråga liksom övriga anställningsvillkor
kunna regleras genom frivilliga överenskommelser. Åtminstone föreligger
enligt Dacos förmenande icke för närvarande skäl alt intaga en annan ståndpunkt.
Frågan örn den framtida utformningen av tjänstepensionsförsäkringen har
på den senaste tiden fått förnyad aktualitet i samband med livförsäkringsaktiebolaget
Thules hemställan lill Kungl. Maj:t om koncession å kollektiv
tjänstepensionsförsäkring. I sitt den 22 december 1943 avgivna yttrande över
denna framställning har Kungl. Försäkringsinspektionen bl. a. hemställt, att
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
Kungl. Maj:t snarast möjligt måtte föranstalta om en utredning rörande
tjänstepensionsförsäkringen och därmed sammanhängande spörsmål. Då sålunda
Kungl. Maj:t av denna och andra orsaker har sin uppmärksamhet riktad
på dessa spörsmål, saknas enligt Dacos förmenande skäl för riksdagen
att hemställa om en utredning i det av motionären berörda ärendet.
Med stöd av vad ovan anförts ber Daco få hemställa, att ifrågavarande
motion icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 9 mars 1944.
DACO
(De anställdas centralorganisation)
G. OSVALD
/ Otto Nordenskiöld.
Bilaga E.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Sedan Lagutskottet berett Svenska Personal-Pensionskassan tillfälle att
före den 15 mars 1944 avgiva yttrande över motion nr 7 i Andra Kammaren
av herr Åkerström, får kassan anföra följande.
Frågan om lagstiftning beträffande pensionering av i enskild tjänst anställda
personer har tidigare varit föremål för kommittéutredningar, vilka
resulterat i förslag till lagstiftning angående frivillig tjänstepensionering. I
underdånig skrivelse av den 22 december 1943, vilken i avskrift bifogas,
har vidare Försäkringsinspektionen föreslagit, att Kungl. Maj:t snarast möjligt
måtte föranstalta om utredning rörande tjänstepensionsförsäkringen och
därmed sammanhängande spörsmål.
Motionären synes åsyfta en lagstiftning om obligatorisk tjänstepensionering
för anställda. Kassan anser sig icke böra göra något uttalande i själva
sakfrågan om frivillig eller obligatorisk pensionering i avvaktan på Kungl.
Maj:ts beslut i anledning av Försäkringsinspektionens nyss nämnda skrivelse.
Kassan får emellertd till ledning för utskottets bedömande av frågan,
i vad den avser främst tjänstemän och förmän, överlämna en inom SPP
utarbetad promemoria1 avsedd att ungefärligen belysa, i vilken utsträckning
de anställda för närvarande äro pensionsförsäkrade eller i andra former
kunna påräkna pension under medverkan av arbetsgivaren.
Stockholm den 14 mars 1944.
Svenska Personal-Pensionskassan
— ömsesidig försäkringsförening —
RUDOLF EKLUND. TIM JANSSON.
1 Se bilaga F.
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
15
Bilaga F.
P. M. utarbetad inom Svenska Personal-Pensionskassan (SPP) och avsedd att
belysa i vilken utsträckning tjänstemän, förmän och arbetare inom det enskilda
näringslivet äro pensionsförsäkrade eller i andra former kunna påräkna
pension under medverkan av arbetsgivaren.
Att giva en exakt siffermässig belysning av den omfattning, i vilken ordnad
pensionering genomförts inom olika befolkningsgrupper, låter sig för
närvarande icke göra. Dels äro nämligen de statistiska och andra uppgifter,
som skulle behövas för frågans klarläggande, i hög grad ofullständiga, dels
måste alltid olika uppfattningar råda om vad som skall förstås med ordnade
pensionsförhållanden. Efterföljande redogörelse avser därför endast att giva
en summarisk föreställning om vad som hittills blivit åtgjort i pensionsfrågan
för de i enskild tjänst anställda. Även om man med en för de anställda
fullt tillfredsställande pensionering icke gärna bör förstå annat än den pensionering,
som är försäkringsmässigt säkerställd och byggd på principen att
den anställde är oinskränkt ägare till de för hans pensionering avsatta medlen,
vilka villkor exempelvis äro uppfyllda vid en försäkring i SPP, hava
dock för fullständighetens skull i denna översikt medtagits vissa pensionsanordningar,
där dessa villkor icke äro uppfyllda, såsom direktpensionering,
försäkringsmässig pensionering utan oantastbar pensionsrätt m. m.
Industri och hantverk.
Det är inom industrin, som pensionsfrågan kommit längst mot sin lösning.
Vad industrins förvaltningspersonal (tjänstemän och förmän) beträffar har
dess pensionsfråga i mycket stor utsträckning blivit löst genom pensionsförsäkring
i SPP. Här kunna några siffror lämpligen anföras. Med stöd av siffrorna
i 1940 års folkräkning torde man kunna uppskatta förvaltningspersonalen
inom landets industri och hantverk vid nuvarande tidpunkt lill ett
totalantal av ca 100 000. Av dessa äro ca 40 000 pensionsförsäkrade i SPP,
efter en pensioneringsplan, som för de flesta kan anses likvärdig med den
för statens tjänstemän gällande pensioneringsplanen. Vid ett företags anslutning
till SPP är det regel, att anställda under viss ålder, exempelvis 25 år,
liksom anställda över viss ålder, vanligtvis 50 år för man och 45 år för
kvinna, undantagas från anslutningen. Härav följer, att de lill SPP anslutna
företagen inom industri och hantverk sysselsätta ett större antal befattningshavare
än de försäkrade 40 000. Totalt torde antalet anställda hos de SPPanslutna
företagen kunna uppskattas till ca 50 000 personer.
Man kan med fog göra gällande, att för dessa 50 000 befattningshavare är
pensionsfrågan tillfredsställande löst. För dem, som ännu icke uppnålt den
föreskrivna minimiåldern, är det i regel nämligen endast en tidsfråga, innan
de omfattas av den försäkringsmässiga pensioneringen, och för de överåriga,
vilken kategori uppenbarligen efter en relativt kort övergångstid icke längre
kommer att finnas, träffas normalt i företagens egen regi anordningar (reglementen,
stiftelser och dylikt), som reglera deras pensionering.
Inom industrin förekommer för förvaltningspersonalen i någon utsträckning
även annan försäkringsmässig pensionering än anslutning till SPP. Så
-
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
lunda ha några företag egna pensionskassor, upprättade enligt lagen om understödsföreningar.
I enstaka fall förekomma vidare försäkringar hos vanliga
livförsäkringsbolag eller s. k. frivillig försäkring hos Pensionsstyrelsen.
Även icke försäkringsmässig pensionering förekommer i betydande utsträckning,
antingen genom utfärdade pensionsreglementen eller efter beslut
från fall lill fall. För alt finansiera direktpensioneringen har hos många
företag betydande medel avsatts till pensionsstiftelser, bildade antingen enligt
1937 års lag örn aktiebolags pensionsstiftelser eller som fria stiftelser.
Även om exakta uppgifter icke stå att erhålla, torde det icke vara överdrivet
påstå, att minst ~js av den inom industrin och hantverket sysselsatta
förvaltningspersonalen i en eller annna form har att påräkna pension (i flertalet
fall jämväl för efterlevande familj) och att för huvudmassan av dessa
frågan lösts efter försäkringsmässiga linjer. SPP:s snabba utveckling, som
hittills icke företett någon stagnation, tyder också på att en betydande ökning
inom en överskådlig framtid av den försäkringsmässigt ordnade pensioneringen
är alt vänta.
Antalet arbetare inom industrin och hantverket kan enligt tidigare anförd
källa för närvarande uppskattas till ca 800 000. För dessa förekommer försäkringsmässig
pensionering ännu endast i mycket ringa utsträckning, sannolikt
endast för en eller annan procent. Till den centrala pensionskassan
för kroppsarbetare — Arbetarepensionskassan (APK) — ha sålunda icke anslutit
sig mera än ett par större industriföretag. Några företag hava egna
pensionskassor för sina arbetare och några företag slutligen hava sina arbetare
pensionerade genom Pensionsstyrelsens frivilliga försäkring. Den huvudsakliga
arbetarepensioneringen sker i form av direktpensionering från
företagen i regel utan att pensionsutfästelser äro givna. Hos många industriföretag
finnas större eller mindre avsättningar gjorda till stiftelser för att
säkerställa denna direktpensionering. Pensionsförmånerna för arbetare torde
i regel anpassas efter folkpensioneringens bestämmelser och utgå med de
belopp, som lagen tillstäder utan att arbetarens rätt till s. k. full tilläggspension
beskäres. 1 viss utsträckning torde också pensionering i form av naturaförmåner
förekomma, såsom fri bostad el. dyl. Att uttala sig om i vilken utsträckning
industrins arbetare kunna påräkna pension i en eller annan form
låter sig dock icke göra.
Samfärdsel.
Även inom samfärdseln har pensionsfrågan i mycket betydande utsträckning
funnit sin lösning. För de enskilda järnvägarna finnes sålunda en gemensam
pensionskassa, Enskilda järnvägarnas pensionskassa, i vilken flertalet
av landels enskilda järnvägar hava såväl sina tjänstemän som sina arbetare
pensionsförsäkrade. De järnvägar, som stå utanför kassan, ha i stället
egna pensionskassor. Inom rederinäringen finnes likaledes en gemensam
kassa för samtliga rederier, Sjöbefälets pensionskassa. Hos denna kassa eller
på annat likvärdigt sätt ha rederierna enligt kollektivavtal med de anställdas
organisationer ordnat för sjöbefälets (kaptener, styrmän och maskinister)
pensionering. För ett stort antal rederier är tjänstemännens pensionsfråga
ordnad i SPP. För sjömän av manskapsklass i utrikes fart har nyligen en
förbättrad pensionering kommit till stånd inom Handelsflottans pensionsanstalt.
Sedan vägväsendet nu förstatligats, sörjer staten som arbetsgivare för de
däri anställdas pensionering. I den mån gatu- och landsvägstrafiken ombe
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
17
sörjes av statliga eller kommunala förelag, torde de där anställda ha sin
pensionering ordnad, medan företag inom detta område av enskild karaktär
endast i ringa utsträckning kunna sägas hava genomförd pensionering.
Vad slutligen lufttrafiken beträffar förekommer inom branschen ett enda
företag av betydelse. Detta företag torde väl ha sörjt för sina anställda i
pensionshänseende.
Banker, sparbanker och försäkringsföretag.
Inom rubricerade grupp av företag finnas knappast kroppsarbetare i egentlig
mening, utan hela personalen kan i stort sett hänföras till gruppen förvaltningspersonal.
Även om formerna starkt växla för pensioneringens ordnande
(anslutning till SPP — särskilt i fråga om sparbanker och sakförsäkringsbolag
, egen pensionskassa, för ett flertal banker gemensam pensionskassa,
livförsäkringar, stiftelser m. m.), torde huvudparten av anställda inom
gruppen kunna påräkna pension, i regel utfäst och försäkringsmässigt säkerställd.
Det är anmärkningsvärt, att ett flertal företag inom denna grupp
icke byggt sina pensionsanordningar på den oantastbara pensionsrättens
grund.
Handel.
Antalet anställda inom handeln torde för närvarande kunna uppskattas
till ca 300 000, varav ca 200 000 tillhörande försäljnings- och förvaltningspersonalen
och ca 100 000 tillhörande gruppen kroppsarbetare.
Av förvaltningspersonalen ha drygt 20 000 sin anställning inom Kooperativa
Förbundet och därtill anslutna konsumtionsföreningar, för vilka pensionsfrågan
i princip fått sin lösning. Pensioneringsplanen har dock ännu
icke hunnit att genomföras i full utsträckning.
För Spritcentralen, Tobaksmonopolet, systembolagen och de allmänna
restaurantbolagen, vilka i allt torde sysselsätta minst 10 000 personer tillhörande
såväl förvaltningspersonal som arbetare, är pensionsfrågan löst
eller står inför sin lösning.
Inom handeln i övrigt är förhållandevis litet åtgjort i pensionsfrågan
Mångå tecken tyda emellertid på, att en ändring till det bättre snart är att
vänta bl. a. såsom resultat av det arbete som i sådant syfte bedrives av olika
organisaioner. Man far också halla i minnet att inom den privatägda handeln
och i synnerhet detaljhandeln, till vilken flertalet av de handelsanställda
är att hänföra, speciella förhållanden råda, som sätta sin prägel på
pensionsfrågan. Sålunda utgöras de anställda i viss utsträckning av familjemedlemmar
lill ägarna och vidare torde det vara vanligt att de anställda
förr eller senare bli egna företagare. I varje fall är pensionsfrågan för de
inom enskild handel anställda försäkringsmässigt löst för högst 10 % av
förvaltningspersonalen och ej i någon nämnvärd utsträckning för arbetarna.
Huruvida direktpensionering i nämnvärd utsträckning förekommer, undandrager
sig varje mera säkert bedömande.
Jordbruk och övriga näringsgrenar.
Inom rubricerade grupp, vilken omfattar näringsgrenarna jordbruk, fria
yrken, husligt arbete och ospecificerad verksamhet, torde vara anställda
ca 70 000 personer tillhörande kategorien förvaltningspersonal och något
över 400 000 arbetare. Förvaltningspersonalen fördelar sig med ca 20 000
Bihang till riksdagens protokoll 1944. 9 sami. 2 aud. Nr 47. •>
18 Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
på jordbruket, ca 40 000 på fria yrken och ca 10 000 på busjigtarbeteoch
ospecificerad verksamhet. Arbetarnas fördelning blir ca -30 000 pa jo d
bruk, ca 20 000 på fria yrken, ca 150 000 på husligt arbete och ca 20 000
på ospecificerad verksamhet. . ■■
Vad förvaltningspersonalen inom jordbruket betraffar, förekommer or
nåd pensionering av densamma praktiskt taget endast i den man personalen
är anställd på jord- och skogsegendomar, som drivas i anslutning till bilindustri.
I sådana fall är denna personals pensionsfråga i regel löst efta
samma grunder som tillämpas för de direkt inom industrin anställda De
bör måhända påpekas, att pensionsfrågan aven kommit relativt långt mo
sin lösning för de anställda inom jordbrukets och skogsbrukets forsaljningsoch
liknande organisationer, vilka anställda dock närmast aro att hänföra
under rubriken »Ilandelsanställda». Förvaltningspersonalen mom de Ina
yrkena, husligt arbete och ospecificerad verksamhet torde däremot endast i
relativt obetydlig utsträckning åtnjuta ordnade pensionsforhallanden i egent
llgmaTåntorde
det stora flertalet av de ovannämnda ca 400 000 arbetarna
sakna ordnade pensionsförhållanden. Huruvida någon direktpensionering
förekommer, kan icke uttalas någon mening om, men sannolikt ar, att i
varie fall mångå av de inom jordbruket anställda örn inte annat hava att
påräkna olika former av naturaförmåner såsom bidrag till sm alderdoms
försörjning.
___
Till slut må det vara av intresse att nämna några siffror rörande storleken
av de belopp, som hittills försäkringsmässigt eller på annat sätt under myndighets
tillsyn blivit avsatta inom det enskilda näringslivet for de anstalldas
pensionering.
„ , . cr>13 .......... ca 525 milj. kr.
Fonder i SPP .........................■ '' ; ...
Fonder i ca 100 understödsföreningar avsedda tor tjanste
475
milj. kr.
125 milj, kr.
pensionering ..................... • • • • • • • ■
Avsättningar till pensionsstiftelser enligt 1937 ars lag_
ca
ca
Summa 1 125 milj. kr.
Härtill komma de belopp, som för tjänstepensionering inbetalats till Pensionsstyrelsens
frivilliga försäkring, till de vanliga livförsäkringsbolagen liksom
avsättningar till s. k. fria stiftelser.
Stockholm den 14 mars 1944.
SVEN FISCHERSTRÖM.
/ Gunnar Ericsson.
Centraltryckeriet; Esselte ab. Stockholm 194#
442127.