Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

1

Nr 44.

Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1944 kl. 1 em.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående revision av
alkoholistlagstiftningen, m. m.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 310,
som behandlats av andra lagutskottet, lia herrar Persson i Stockholm och
Hagberg i Luleå hemställt,

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit hemställer örn skyndsam utredning
och förslag till en sådan revision av alkoholistlagstiftningen och av bestämmelserna
angående alkoholistvården;

att bestämmelserna i sina praktiska verkningar ge uttryck för åsikten, att
en alkoholist är en sjuk människa, i behov av vård;

att de möjliggöra en differentiering av alkoholisterna, så att varje enskild
erhåller den behandling som just hans fall kräver;

att alkoholistanstalterna erhålla den organisation och utrustning som betingas
av en sådan alkoholistlagstiftning;

att de bestämmelser, som avse att utgöra ett rättsskydd för alkoholisterna,
göras till föremål för en översyn, samt

att Kungl. Majit utan att avvakta den begärda utredningens resultat ur
stadgarna för alkoholistanstaltema avlägsnar bestämmelserna om prygel och
övriga brutala disciplinbestämmelser, som ha karaktär av plågsamma och
hälsovådliga straff».

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.

Efter remiss lia till utskottet inkommit yttranden över motionen från socialstyrelsen,
nykterhetsnämndernas riksförbund och Sveriges nykterhetsvänners
landsförbund. Det av socialstyrelsen avgivna yttrandet finnes såsom
bilaga fogat till detta utlåtande. Nykterhetsnämndernas riksförbund har i
sitt yttrande anfört, att, ehuru förbundet ej kunde dela den uppfattning, som
motionärerna hyste angående den nuvarande alkoholistvården i landet, förbundet,
i likhet med övriga målsmän inom socialvården, vore fullt medvetet
örn behovet av en grundlig översyn av densamma, önskan härom hade ävenledes
vid olika tillfällen framförts av förbundet. Det skulle därför väcka tillfredsställelse
hos alla, som vore verksamma inom alkoholistvården, därest
motionen kunde föranleda beslut av riksdagen örn skrivelse till Konungen
med anhållan örn en sakkunnigutredning i frågan. Sveriges nykterhetsvänBihang
till riksdagens protokoll 19H. 9 sami. 2 avd. Nr 44. 1

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 4i.

ners landsförbund har anfört, att, enär den samhälleliga nykterhetsvården
enligt förbundets mening vore i behov av översyn och reformering förbundet
icke hade något att erinra mot motionärernas utredningsyrkande. Landsförhundet
kunde dock icke annat än delvis åberopa de av motionärerna anförda
skälen för en dylik utredning, vilket sammanhängde med att ifrågavarande
motion i vissa avseenden innehölle missuppfattningar eller felaktigheter.
Dessutom ville landsförbundet anföra, att frågan om samhällets alkoholistvård
enligt förbundets mening hade så intimt sammanhang med utformningen
av den svenska nykterhetslagstiftningen i övrigt, att denna vård icke
lämpligen borde bliva föremål för en fristående utredning utan upptagas i
samband med den av föregående års riksdag begärda, förutsättningslösa utredningen
av hela vår alkohollagstiftning.

De grundläggande bestämmelserna örn nykterhetsvård och alkoholistvård
återfinnas i lagen den 12 juni 1931 (nr 233) om behandling av alkoholister
(alkoholistlag). Vissa närmare bestämmelser rörande alkoholistvården lämnas
i kungörelsen den 27 maj 1932 (nr 215). Stadga för statens tvångsarbetsanstalter
och i samband med dem anordnade alkoholistanstalter är utfärdad
den 23 december 1920 (nr 945).

De jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 april 1943 inom finansdepartementet
tillkallade sakkunniga för utredning angående orsakerna till
försämringen i nykterhetstillståndet (nykterhetsutredningen) lia den 7 februari
1944 avlämnat betänkande angående nykterhets tillståndet under krigsåren
(SOU 1944: 3). De sakkunnigas huvuduppgift var att klarlägga orsakerna
till den under krigsåren inträdda ökningen av spritmissbruket. Till
fullgörande av detta uppdrag lia de framlagt en ingående statistisk-sociologisk
utredning, som med bilagor omfattar större delen av betänkandet. Mot
bakgrunden av denna utredning lia de sakkunniga därjämte framlagt ett
flertal förslag till åtgärder för motverkande av den inträdda försämringen i
nykterhetstillståndet.

Utredningen har varit föremål för sedvanlig remissbehandling.

Vid övervägande av de åtgärder, som i dagens läge kunde erfordras för
vinnande av ett bättre nykterhetstillstånd, har utredningen ansett en effektivisering
av åtgärderna mot de mer eller mindre kroniska alkoholmissbrukarna
pakallad. Utredningen bär därvid framlagt förslag dels om en utvidgning
av gällande alkoholistlag, dels örn vissa nya former för vården av alkoholister,
dels ock örn vissa åtgärder för effektivisering av nykterhetsnämndsverksamheten.
De föreslagna ändringarna av alkoholistlagen avse främst att
möjliggöra en mera effektiv nykterhetsvård beträffande ungdomliga alkoholmissbrukare.
Utredningens förslag beträffande formerna för alkoholistvården
avse dels en förkortning av tiderna för internering å alkoholistanstalt,
dels prövning av en alternativ vårdform, nämligen inackordering hos lämplig
familj på landsbygden. I båda fallen har åsyftats behandling av mindre
svårartade fall. Systemet med korttidsinternering bör enligt utredningens me -

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

3

ning helst prövas på en särskild anstalt. De av utredningen föreslagna åtgärderna
för effektivisering av nykterhetsnämndsverksamheten innefatta dels
en vidgning av statens bidrag till främjande av de kommunala nykterhetsnämndernas
verksamhet, dels en utbyggnad av länsnykterhetsnämnderna.

Nykterhetsutredningens förslag har berörts i propositionen nr 259 till innevarande
års riksdag angående vissa anslag till nykterhetsvården. Föredraganden,
statsrådet Rubbestad, har däri anfört, att förslag om ytterligare ändringar
i alkoholistlagen framlagts under remissbehandlingen av nykterhetsutredningens
förslag. En prövning av de ifrågasatta olika lagändringarna,
vilka lämpligen borde upptagas till behandling i ett sammanhang, skulle
emellertid draga ut på tiden. Då förslag i ämnet dessutom förutsatte remiss
till lagrådet, hade statsrådet av tidsskäl icke ansett lämpligt att söka för
årets riksdag framlägga förslag till ändringar i alkoholistlagen.

I skrivelse den 28 juni 1943 (nr 455) har riksdagen i anledning av väckta
motioner hos Kungl. Maj:t anhållit om en förutsättningslös och allsidig utredning
angående den svenska nykterhetslagstiftningens framtida innehåll
och utformning. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Riksdagens justitieombudsman har i skrivelse till Kungl. Majit den 31 december
1943 hemställt om vissa ändringar i mildrande riktning av de i stadgan
för statens tvångsarbetsanstalten och i samband med dem anordnade
alkoholistanstalter upptagna bestämmelserna angående disciplinstraff (se
J.O:s ämbetsberättelsse 1944 s. 187 o. f.).

Vid innevarande års riksdag har i de likalydande motionerna I: 107 av
herr Franzon och herr Karlsson, Gottfrid, samt 11:241 av herr Ekdahl hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om skyndsam
utredning av alkoholistvårdsproblemen.

Första kammarens andra tillfälliga utskott yttrade i sitt utlåtande nr 3 i
anledning av motionen I: 107:

I motionen har framhållits behovet av en förbättring utav alkoholistvården
i landet. Av den i ärendet förebragta utredningen har också på ett övertygande
sätt bestyrkts, att förhållandena på detta område icke äro tillfredsställande.
Sålunda torde alkoholistvården bliva lidande på att det för närvarande i stor
omfattning saknas möjligheter att bereda alkoholisterna sådan specialvård,
som är betingad av den särskilt ur medicinsk synpunkt förefintliga artskillnaden
mellan olika fall. överhuvud taget synas de medicinska synpunkterna
på alkoholistvården icke vunnit tillräckligt beaktande. En brist är även att —
såsom socialstyrelsen påpekat — någon undervisning i alkoholistvård icke ingår
i läkarutbildningen. Med hänsyn till vikten ur vårdsynpunkt av att de
innersta orsakerna till alkoholismen klarläggas och då denna fråga icke torde
vara av vetenskapen till fullo löst, får utskottet vidare understryka betydelsen
av att den vetenskapliga forskningen på området lämnas tillfälle att genom
nya rön öka insikten om hithörande problem.

Då alkoholistvården sålunda obestridligen måste anses vara i behov av en
förbättring, får utskottet tillstyrka en utredning i ämnet, därvid här ovan an -

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

Utskottet.

givna synpunkter torde vinna beaktande. Särskilt torde böra övervägas inrättandet
av en sådan specialanstalt för alkoholister, som av motionärerna och
socialstyrelsen ifrågasatts, med uppgift icke blott att bereda vård åt vissa slag
av alkoholister utan även att vara en diagnostisk central för hela alkoholistanstaltsvården
jämte en central för vetenskaplig forskning och klinisk undervisning
i fråga om alkoholsjukdomarna. Tilläggas må, att utskottet icke förbisett,
att stora kostnader kunna komma att bliva förenade med en omläggning
av alkoholistvården i enlighet med vad här ovan ifrågasatts. Därest en
förbättring av denna vård kan komma till stånd och om till nyttigt arbete i
samhällets tjänst kunna räddas människor, som eljest skulle ligga samhället
eller anhöriga till last, synes emellertid det''allmänna icke böra undandraga
sig de härmed förenade utgifterna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att första
kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Majit måtte anhålla örn utredning snarast möjligt av alkoholistvårdsproblemen.

I sitt utlåtande, nr 6, i anledning av motionen II: 241 anförde andra kammarens
andra tillfälliga utskott:

Utskottet instämmer i de i motionen framförda synpunkterna, som av de
hörda myndigheterna bestyrkts. Det bör enligt utskottets mening kunna avsevärt
förbättra alkoholistvården, om orsakerna till alkoholismen bättre klarläggas
såväl i allmänhet som i det enskilda fallet. Ävenså synes en genomförd
differentiering av klientelet kunna leda till bättre och mera lämpad
vård. En utredning synes därför utskottet motiverad. På denna bör då även
ankomma att överväga i vilken utsträckning centralisering bör förekomma
och i vad mån läkarutbildningen bör förbättras. Utskottet får alltså hemställa,
att andra kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit måtte anhålla om utredning snarast möjligt av alkoholistvår
dspr oblemen.

Berörda utlåtanden godkändes av respektive kamrar, varefter riksdagsskrivelse
i ärendet avläts den 13 maj 1944, nr 246.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen, har riksdagen föregående
år i skrivelse till Kungl. Majit hemställt om utredning angående den
svenska nykterhetslagstiftningens framtida innehåll och utformning. Vidare
har innevarande års riksdag hos Kungl. Majit anhållit om utredning snarast
möjligt av alkoholistvårdsproblemen. Vissa ändringar i alkoholistlagstiftningen
ha föreslagits i ett av den s. k. nykterhetsutredningen den 7 februari
1944 avgivet betänkande. Under remissbehandlingen av detta betänkande
lia förslag örn ytterligare ändringar i alkoholistlagen framställts. Vad särskilt
angår de i motionen omförmälda bestämmelserna om disciplinstraff för
å vissa alkoholistanstalter intagna personer ha förslag till ändringar däri
framlagts av riksdagens justitieombudsman i skrivelse till Kungl. Majit den
31 december 1943.

Av vad nu sagts framgår, att de i motionen berörda spörsmålen utan
någon ytterligare framställning från riksdagen till Kungl. Majit torde komma
att bliva föremål för närmare undersökning.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44. 5

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 25 maj 1944.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendeis behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Wistrand, Löfvander, Olof Carlsson, Mannerskantz,
Roos*, Hage och Nils Elowsson*;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Pettersson i Hällbacken, Rgberg,
Hermansson*, von Seth, fru Johansson, herrar Larsson i Östersund och Jansson i Hällefors*.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

Bilaga.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom beslut den 11 februari 1944 har Kungl. Majit anbefallt socialstyrelsen
att till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över motionen nr
310 i andra, kammaren angående revision av alkoholistlagstiftningen m. m.
Med anledning härav får socialstyrelsen anföra följande.

I motionen påtalas inledningsvis, att det saknas en officiell statistik rörande
förbättringsfrek vensen bland anstalts vårdade alkoholmissbrukare. Anledningen
till att man inom alkoholistvården icke ägnat större intresse åt
upprättandet av dylik statistik är följande.

Hela antalet alkoholmissbrukare, som falla under alkoholistlagen och äro
föremål för ingripande av nykterlietsnämnd, kan uppskattas till mer än
10 000. Härav utgör anstaltsklientelet endast en jämförelsevis ringa del, för
närvarande omkring 1 700. Huvudparten av nämndfallen få sålunda känning
blott av alkoholistlagens hjälpåtgärder. Den viktigaste hjälpåtgärden
är övervakningen, vilken i korthet innebär alt alkoholmissbrukaren står under
noggrann tillsyn av nykterhetsnämnden. Innan övervakning kommer till
stånd i ett visst fall, bör nykterhetsnämnden ha haft personlig kontakt med
missbrukaren och därvid allvarligt och eftertryckligt ha klarlagt för denne
hans allvarliga läge och framhållit riskerna för ingripande av strängare
art enligt alkoholistlagen. En av de mest uppmuntrande erfarenheterna från
alkoholistvarden är, att en så pass lindrig åtgärd som övervakning visat
sig kunna vara mycket verksam, om den fullgöres på ett riktigt sätt och övervakaren
är lämplig för sin uppgift. Vad som gör övervakningen, liksom
även andra hjälpåtgärder, verksam i många fall är, att den övervakade, i
händelse åtgärden icke har åsyftad verkan, riskerar att bli föremål för
tvångsintagning på alkoholistanstalt. Det är emellertid icke själva bestämmelserna
i lagen om dessa tvångsåtgärder, som äga betydelse härvid, utan
den konkreta tillämpningen av dessa bestämmelser. Varje fall av intagning
på anstalt av en alkoholmissbrukare är därför ägnat att öka effekten hos
lagens förebyggande åtgärder och har därför betydelse icke blott för det
enskilda fallet utan även för ett obestämt antal andra fall. Med hänsyn härtill
förlorar den individuella förbättringsstatistiken rörande anstaltsklientelet
mycket av värde såsom mätare på anstaltsvårdens effekt.

Vidare måste beaktas, att omhändertagande på anstalt av en farlig alkoholist
mången gång är den enda möjligheten att skydda de anhörigas och
andra enskildas personliga säkerhet. Om en noggrant utförd statistik rörande
farliga alkoholister till äventyrs skulle visa, att anstaltsvård av detta klientel
hade ringa bestående förbättringseffekt, så kunde ju ett sådant statistiskt
resultat likväl icke ändra någonting däri, att man även i fortsättningen måste
skydda hustrur och barn till dylika individer genom att ta hand om deras
plågoandar.

En tredje synpunkt rörande förbättringsstatistiken kan sammanfattas i en
fråga, nämligen hur begreppet förbättring skall definieras. Örn den från anstalt
utskrivne varaktigt håller sig nykter under hela sitt återstående liv, så
var han definitivt förbättrad vid utskrivningen, men även för den som förblir
skötsam i nykterhetsavseende under endast en begränsad tid och kanske

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

7

efter ett eller annat år återfaller i sitt gamla alkoholmissbruk bär ju anstaltsvården
haft en positiv, ehuru icke bestående effekt, vilken kan lia varit
av stor betydelse, för förhållandena i hemmet t. ex. under en ömtålig period
för familjens uppväxande barn. T. o. m. för en sådan, icke alldeles ovanlig
missbrukare, som återfaller så gott som omedelbart efter anstaltsvistelsens
slut, är omhändertagandet på anstalt mången gång till bestående gagn,
nämligen därigenom att detta för framtiden avhåller honom från sådana beteendesrubbningar,
som tidigare fört honom under alkoholistlagen, t. ex.
brutalitet mot anhöriga, underlåtenhet att fullgöra försörjningsplikt; parasitism
e. d. En hustruplågande alkoholist, som omedelbart efter utskrivningen
från anstalten återfaller i alkoholmissbruk men aktar sig för att vara svår
mot hustrun i fortsättningen, kan anstaltsvården onekligen redovisa såsom
ett partiellt förbättrat fall.

Av det anförda torde framgå, att en verkligt upplysande förbättringsstatistik
för anstaltsvårdade alkoholister måste bliva mycket komplicerad och
draga stora kostnader. Även örn man utan hänsyn härtill föranstaltade om
en sådan statistik, skulle denna likväl icke kunna redovisa sådana väsentliga
faktorer som anstaltsintagningens skyddsvärde med avseende å farliga alkoholister
och intagningsfrekvensens betydelse för effektiviteten hos den förebyggande
verksamheten. Själva det faktum, att anstaltsklientelet utgör endast
en del, och en relativt liten del, av hela det under behandling varande
alkoholistklientelet skulle för övrigt reducera värdet av en dylik statistik icke
blott i kvantitativt utan även i kvalitativt hänseende. Anstaltsklientelet utgör
nämligen icke ett typiskt genomsnitt av hela det av nykerhetsvårdsorganen
behandlade alkoholistklientelet utan är ett urval av detta, med genomsnittligt
sämre individuella förutsättningar för återgång till ett nyktert och ordentligt
liv. Genom nykterhetsnämndernas förebyggande verksamhet siktas
de mera förbättringsbara fallen bort och därigenom kommer anstaltsbehandlingen
i stort sett att avse en i prognostiskt hänseende genomsnittligt sämre
del av klientelet. Ju bättre den förebyggande verksamheten bedrives, dess
starkare gör sig denna urvals tendens gällande. Under de senare åren, då
nykterhetsnämnderna i stigande omfattning ägnat sig åt denna uppgift —
vilket till stor del är ett resultat av länsnykterhetsnämndernas pådrivande
verksamhet — har denna tendens yttrat sig däri, att antalet på alkoholistanstalterna
omhändertagna vårdbehövande, som förete påtagliga psykiska
brister, visat en stark stegring. En avsevärd del av klientelet på alkoholistanstalterna
utgöres sålunda numera av på olika sätt psykiskt skadade individer.
Det är i betraktande härav uppenbart, att en förbättringsstatistik,
som allenast omfattade anstaltsklientelet, icke skulle kunna ge en rättvisande
föreställning örn effektiviteten hos samhällsorganens ingripande gentemot alkoholistklientelet
i dess helhet. Å andra sidan skulle en dylik statistik, som
avsåge hela detta klientel, bli mycket vidlyftig och kostsam och näppeligen
kunna genomföras utan ohägn eller obehag för mången förutvarande nykterhetsnämndsklient,
som genom lindriga förebyggande åtgärder blivit en
nykter och skötsam människa.

Frågan örn alkoholistvårdens redovisning eller bristande redovisning av
vårdresultatet har icke större betydelse. Anledningen lill att den här likväl
belysts med någon utförlighet är, att klarhet på denna punkt iir ägnad att
ge klarhet även i fråga örn en del andra punkter i motionen.

I motionen göres gällande, att alkoholistvården söker fullgöra sin uppgift
att skydda samhället mot alkoholismens sociala verkningar genom »sådana
åtgärder mot alkoholismens offer som mer lia karaktären av repressalier än
av vård», samt alt den nuvarande alkoholistlagstiftningen . . . syftar till

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

att straffa i stället för att hjälpa». Såsom allmän karakteristik av alkoliolistvården
äro dessa uttalanden missvisande. Nykterhetsnämnderna söka i första
hand att komma till rätta med sina klienter medelst förebyggande åtgärder
och även den mindre del av alkoholistklientelet, som måste intagas å anstalt,
är, då intagningen äger rum på öppen anstalt, omhändertagen på ett sätt,
som väl förtjänar beteckningen vård.

Ett visst berättigande äga dessa uttalanden däremot i den mån de rikta
sig mot den slutna vården å Svartsjöanstalten. Beträffande denna anstalt må
erinras om att den tillkom på initiativ av riksdagen. Den är avsedd för sådan
vårdbehövande, som på öppen anstalt skulle »genom avvikande från
anstalten, våldsamt, uppviglande eller hotfullt uppträdande, enständig arbetsvägran
eller annan tredska eller på annat sätt äventyra sin eller andra
där intagnas ändamålsenliga vård eller anstaltens behöriga skötsel», samt
den, som tidigare minst två gånger varit intagen på allmän alkoholistanstalt
och tillika undergått tvångsarbete, ävensom den som är behäftad med sjukdom,
som på grund av smittsamhet eller av annan anledning påkallar vård
å sjukhus, men för vilken sådan vård icke utan dröjsmål kan erhållas (5 §
i tillämpningskungörelsen rörande alkoholistvården). Det ligger i sakens natur,
att framför allt psykiskt sjuka individer göra sig skyldiga till sådant uppträdande,
som omöjliggör deras vård å öppna alkoholistanstalter. Till följd
därav har en stor del av dessa element så småningom kommit att bli hänvisade
till Svartsjöanstalten. Denna anstalt är emellertid, liksom de öppna anstalterna,
anordnad för ett i psykiskt avseende presumerat normalt klientel.
Att därstädes bereda ändamålsenlig vård åt psykiskt abnorma personer möter
därför stora svårigheter. Så länge alkoholistanstalten på Svartsjö ännu hade
relativt ringa beläggning, voro dessa svårigheter mindre framträdande.
Under 1930-talet inträdde emellertid en kraftig stegring i anstaltens beläggning.
Tack vare tillkomsten av den s. k. slutna paviljongen på anstalten blev
det dock under en tid möjligt för anstalten att på nödtorftigt sätt tillmötesgå
kraven på god vård åt psykiskt icke normala individer. Den fortsatta stegringen
av anstaltens klientel har emellertid ställt anstalten inför uppgifter,
som den icke kan fylla med nuvarande resurser.

Frågan om en mera ändamålsenlig vård och behandling av dessa vårdbehövande
framfördes av socialstyrelsen till Kungl. Majit i utlåtande den 13
oktober 1937. Härvid anförde styrelsen bland annat:

»Den aktuella situationen i fråga örn vårduppgifterna för alkoholistanstalten
å Svartsjö kan karakteriseras på följande sätt. I samma mån som den
organiserade alkoholistvården kommer att omfatta ett stigande antal vårdbehövande
alkoholister, i samma mån ökas de sannolika anspråken på denna
anstalt att mottaga svårskötta vårdbehövande, däribland psykiskt sjuka eller
abnorma. Då denna anstalt icke är organiserad för vård av sådana människor,
har man därför att räkna med ökade svårigheter för anstalten att fullgöra
de vårduppgifter, som påläggas densamma. Dessa svårigheter sammanhänga
även med den hos alkoholmissbrukare vanliga bristen på insikt rörande
deras alkoholmissbruk och om orsakerna till samhällets ingripande,
vilken är ägnad att åstadkomma svåra spänningar inom ett klientel av denna
beskaffenhet. Denna spänning tar sig ofta uttryck genom olämpligt uppträdande,
vilket stör det dagliga livet å anstalten, irriterar de intagna, försvårar
vårdverksamheten samt överanstränger och sliter ut personalen.

Enligt socialstyrelsens mening är det därför ett trängande behov, att åtgärder
vidtagas för de psykiskt sjuka och abnorma alkoholmissbrukarnas
omhändertagande och vård å en anstalt, organiserad för den dubbla uppgiften
att dels bereda medicinsk vård och behandling av psykiskt icke normala
människor och dels utgöra förvaringsanstalt för asociala individer. Med hän -

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

9

syn till att klientelet även å andra anstalter med sociala vårduppgifter — såsom
lösdrivaranstalter, skyddshem, uppfostringsanstalter och arbetshem — i
icke ringa omfattning utgöres av dylika individer, vilka anstalterna sakna
resurser att på lämpligt sätt vårda, torde även för dessa anstalters del finnas
ett starkt behov av en dylik anstalt. Hela denna viktiga fråga örn en evakueringsanstalt
för psykiskt abnorma asociala individer av olika slag synes
därför böra lili föremål för utredning.»

Denna framställning har ännu icke föranlett någon åtgärd. Socialstyrelsen
bär emellertid i annat sammanhang anmält för Kungl. Maj:t, att styrelsen
har för avsikt att efter erforderlig utredning ånyo bringa detta spörsmål under
Kungl. Maj:ts prövning.

Med anledning av uttalandena i motionen örn bestämmelserna rörande
disciplinstraff vid Svartsjöanstalten må framhållas, att vissa lindringar i dessa
bestämmelser ha föreslagits av riksdagens justitieombudsman i framställning
den 31 december 1943, vilken är föremål för utredning. Vid socialstyrelsens
senaste inspektion av Svartsjöanstalten, den 14 oktober 1943, hade
styrelsen anledning att behandla frågan om användande av disciplinstraff å
detta psykiskt sjuka klientel. Härom anföres i den över inspektionen uppgjorda
promemorian:

»Såsom den på sin tid å Svartsjö verkställda undersökningen av de intagnas
sinnesbeskaffenhet visar, består klientelet till stor del av psykiskt sjuka
eller abnorma människor. Anstaltens styrelse har ju också begärt att få inrätta
en sinnessjukavdelning för vård av de mest abnorma eller sjuka bland
de intagna. Att dylika personer uppträder obehärskat vid vissa tillfällen är
helt naturligt. Utsikterna att genom längre tids straffcell kunna påverka dem
till bättre uppträdande lär också vara tämligen obetydliga. Det synes inte
heller finnas någon större anledning att alltför allvarligt betrakta verbala
förlöpningar. På sinnessjukhusen hör det ju till ordningen för dagen att patienterna
använda de grövsta tillmälen mot läkare och personal, utan att
detta någonsin föranleder några ingripanden som skulle kunna betraktas såsom
disciplinära.

Att psykiskt abnorma eller sjuka människor, som tvingas att under långa
tider leva ett liv som föga överensstämmer med deras egna önskningar, stundom
försöker undandraga sig detta genom rymning är också helt naturligt.
Med hänsyn till klientelets beskaffenhet synes det därför inte finnas anledning
att betrakta rymningar såsom mycket allvarliga förseelser. På sinnessjukhusen
förekommer rymningar ständigt och föranleder aldrig andra åtgärder
än skärpt övervakning.

Att döma dessa abnorma och emotionellt obalanserade människor till
straffcell i veckotal för förseelser av detta slag och därtill beröva dem möjligheten
till sysselsättning under isoleringst i deri synes därför vara en åtgärd
som föga överensstämmer med de krav som numera ställas på behandling av
psykiskt sjuka eller abnorma människor. Örn straffcell i vissa fall måste tillgripas
såsom disciplinärt medel, bör det kunna räcka med betydligt kortare
tider. Isoleringen har då närmast till uppgift att för några dagar hindra kontakt
med andra patienter och alt ge patienten själv tid att återvinna en vists
balans så att han inte genom oroligt uppträdande stör lugnet på avdelningen.
Att därtill beröva honom sysselsättning är däremot en åtgärd, som har en
alltför utpräglad tendens att tillfoga strafflidande för att passa på en anstalt
som väsentligen har alt vårda psykiskt sjuka eller abnorma människor. Eftersom
den sinnessjukavdelning som skall inrättas på anstalten enligt uppgivet
program skall betraktas såsom ett sinnessjukas i miniatyr måste det
anses såsom uteslutet att reagera på beteendesrubbningar av ovan berört eller

Bihang litt riksdagens protokoll 1944. 9 sami. 2 avd. Nr 44. 2

10

Amira lagutskottets utlåtande nr 44.

annat slag nied disciplinära åtgärder. I annat fall blir sinnessjukavdelningens
beteckning missvisande.»

Påståendet i motionen, att alkoholistanstalterna i gemen — sålunda icke
endast Svartsjöanstalten — faktiskt äro utrustade som straffanstalter är
grundlöst. De flesta av dessa anstalter lia karaktären av större lantgårdar,
där den intagne får arbeta ide på åker och äng eller i skog eller i en mindre
verkstad för gårdens behov. Efter arbetstidens slut har han full frihet att
röra sig över anstaltens fritidsområde och att efter sin egen personliga smak
ägna sig åt förströelser utomhus eller inomhus. Murar och stängsel, lås och
vakter och andra fån g vård sin rä tini agens attribut saknas alldeles på dessa
anstalter, utom nödiga isoleringsrum för intagna, som tillfälligtvis råka ur
jämvikt, samt för omhändertagande under några få dagar av rymlingar o. d.
Helt utan andra disciplinmedel än dessa, mera sällan anlitade, kunna anstalterna
icke vara, men det viktigaste av dem är nedsättning eller temporär indragning
av den felandes flitpengar.

Flertalet alkoholistanstalter äro relativt små vårdinrättningar, merendels
med 40—80 vårdplatser; den största anstalten omfattar 178 vårdplatser. Av
ekonomiska skäl har det därför varit omöjligt att tillgodose de i motionen
framförda önskemålen, att dessa anstalter skulle stå under medicinsk ledning
samt vara försedda med anordningar för medicinsk-psykiatrisk vård
och resurser för diagnostik och behandling samt ämnesomsättningsundersökningar
ävensom lia läkare med psykiatrisk utbildning. På socialstyrelsens
tillskyndan bär varje anstalt emellertid, med endast något enda undantag,
anställt psykiater, som tid efter annan besöker anstalten för undersökning
och behandling av klientelet.

Motionärerna klandra frånvaron av föreskrivna formella kvalifikationer
för anstaltspersonalen. Denna brist är t. o. m. större än motionärerna angiva.
För flertalet föreståndarebefattningar gälla nämligen icke ens de i motionen
uppgivna villkoren. Orsakerna härtill äro flera. På grund av att anstalterna
äro små lia de icke kunnat uppställa höga formella krav på personalen.
Vidare är alkoholistvården alltjämt en jämförelsevis ny vårdform och
någon annan utbildning än den som kan vinnas under praktiskt arbete i vårdens
tjänst finnes icke. — Socialstyrelsen vill i detta sammanhang framhålla,
att de öppna alkoholistanstalterna, trots sina i allmänhet små ekonomiska
resurser, i stort sett ha lyckats förvärva goda ledarkrafter och lämplig underordnad
personal.

1 motsats mot vad i motionen göres gällande är anstaltsvården för alkoholister
numera i rätt hög grad differentierad. Den statliga Venngarnsanstalten
får mottaga psykiskt ömtåliga fall, som ställa särskilda anspråk på anstaltsledningen.
Den stora Åsbroanstalten, invid Hallsberg, är asylanstalt för relativt
förkomna, lättskötta återfallsalkoholister. Godtemplarordens anstalt å
Dagöholm, vid Katrineholm, är avsedd för unga alkoholmissbrukare, sorn
icke tidigare varit omhändertagna på anstalt, och även Hemmet Älvgården,
vid Hedemora, får mottaga relativt unga alkoholister. Ribbingebäckanstalten,
i Järlåsa i västra Uppland, är avsedd för mindre arbetsföra personer, som
icke lämpligen kunna vårdas å andra anstalter, där arbetsterapien utgör ett
viktigt led i behandlingen. Den i samma trakt belägna Björknäsanstalten får
mottaga ett relativt stort antal kringflackande alkoholister. Till Frälsningsarméns
anstalt å Furön i Mälaren hänvisas en relativt godartad del av anstaltsklientelet
och detta gäller även, i något mindre utpräglad grad, beträffande
de övriga öppna anstalterna, nämligen Holmahemmet vid Höör, Väst -

Andru lagutskottets utlåtande nr 44.

11

kusthemmet i Kinnatrakten och Vårnäshemmet i Vingåkersbygden ävensom
Holmforshemmet invid Boden, vilken sistnämnda anstalt såsom den enda
anstalten i Norrland dock får mottaga även jämförelsevis svåra fall från denna
del av landet. Till denna senare grupp av anstalter hör också den numera
enda statsunderstödda enskilda alkoholistanstalten, Härnöhemmet invid
Mariefred. En svag punkt i fråga om differentieringen utgör, såsom framgår
av vad ovan sagts, de icke nöjaktiga anordningarna för vård och behandling
av psykiskt sjuka och abnorma individer inom alkoholistklientelet.

Motionärerna antyda till slut, att proceduren vid prövningen av frågor örn
tvångsåtgärd mot alkoholmissbrukare erbjuder långt mindre garantier för
rättssäkerheten än som stå svåra förbrytare till buds. Med avseende härå må
endast påpekas, att det initiativtagande organet i det övervägande flertalet
fall utgöres av vederbörande nykterhetsnämnd, d. v. s. ett kommunalt organ,
som på grund av sin sammansättning lär erbjuda garanti mot övergrepp.

Tvärtemot vad motionärerna påstå, att alkoholistlagstiftningen är synnerligen
effektiv i fråga om myndigheternas möjligheter till ingripande mot enskilda
medborgare, förhåller det sig i verkligheten så, att tillämpningen av
denna lagstiftning alltjämt är svag på många håll. Att ingå på orsakerna härtill
torde icke vara nödvändigt i detta sammanhang.

I motionen hemställes örn skyndsam utredning samt förslag till revision av
alkoholistlagstiftningen och av bestämmelserna angående alkoholistvården.
Socialstyrelsen, som är uppsiktsmyndighet över alkoholistvården i riket,
saknar anledning att motsätta sig en allsidig granskning av denna vårdform
och den till grund för denna gällande lagstiftningen. Det skulle
i själva verket vara lämpligt, att lagstiftningen om samhällets nykterhetsvård
bleve föremål för översyn i samband med den allmänna omprövning av alkohollagstiftningen,
varom riksdagen hemställt hos Kungl. Majit. Emellertid
lär vad som framförts i förevarande motion icke utgöra skäl för någon åtgärd.

I detta ärendes handläggning ha deltagit t. f. generaldirektören Höjer, byråcheferna
Nyström och Berggren, t. f. byråcheferna Jerneman, Richert och
Hävermark, experten för alkoholistvårdsärenden, professorn Kinberg, samt
sekreteraren A. Åman, föredragande.

Stockholm den 11 mars 1944.

A. Åman.

KARL J. HÖJER.