Andra lagutskottets utlåtande nr 42.
1
Nr 42.
Ankom till riksdagens kansli den 19 maj 1944 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen
örn arbetstidens begränsning.
I en inom andra kammaren väckt, lill lagutskott hänvisad motion, nr 396,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Persson i Stockholm
och Hagberg i Luleå hemställt, att riksdagen måtte för sin del besluta, att
1 § andra stycket punkten d) lagen om arbetstidens begränsning skall utgå.
Enligt nämnda punkt undantages från lagens tillämpning »arbete, som
har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran eller undervisning
eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov».
I motiveringen till yrkandet beröres endast behovet av lagstadgad arbetstidsreglering
för sjukvårdspersonal, ej för de övriga personalkategorier som
avses i det återgivna stadgandet. Beträffande sjukvårdspersonalen framhålla
motionärerna den brist på sådan arbetskraft, som för närvarande
råder i landet. Denna brist anses bero huvudsakligen på att personalens
löne- och arbetstidsförhållanden icke äro sådana, att de locka den kvinnliga
arbetskraften. Den långa arbetstiden och systemet nied splittrad fritid
anses ha motverkat rekryteringen i nära nog lika stor omfattning som löneförhållandena.
Ett beslut, enligt vilket allmänna arbetstidslagen skulle gälla
även för sjukvårdspersonal, skulle enligt motionärernas mening underlätta
rekryteringen. — Beträffande motiveringen i övrigt far utskottet hänvisa
till motionen.
över motionen ha efter remiss yttranden avgivits av medicinalstyrelsen,
statens arbetsmarknadskommission, styrelsen för Svenska landstingsförbundet,
styrelsen för Svenska stadsförbundet, landsorganisationen i Sverige,
Svenska sjukhuspersonalförbundet, Statens sjukhuspersonals förbund, styrelsen
för Svenska lasarettsläkarföreningen, styrelsen för Svenska sanatorieläkarföreningen
och Svensk sjuksköterskeförenings centralstyrelse. För yttrandena
redogörcs här nedan.
Frågan om lagstadgad reglering av arbetstiden lör sjukvårdspersonal har
förutom vid behandlingen av allmänna arbetstidslagen vid flera tillfällen i
anledning av motioner varit föremål för riksdagens prövning. En redogörelse
för vad sålunda och i övrigt beträffande frågan förekommit till början
Bihang till riksdagens protokoll 1944. 9 sami. 2 avd. Nr 42. 1
Tidigare
behandling
av frågan.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 42.
Nuvarande
reglering.
av 1937 finnes intagen i andra lagutskottets utlåtande nr 37 vid 1937 års
riksdag. Utskottet får hänvisa till denna redogörelse.
Vid 1937 ars riksdag väcktes en motion med yrkande, att tillämpningsområdet
för allmänna arbetstidslagen måtte utsträckas att omfatta också
anstalts- och sjukhuspersonal. I sitt utlåtande (nr 37) i anledning av motionen
anförde andra lagutskottet:
En reglering av arbetstiden för den vid statens sinnessjukhus anställda
personalen har skett från och med den 1 januari innevarande år. Genom
denna reglering har arbetstiden för en stor del av nämnda personal betydligt
nedsatts. Vidare har uppenbarligen det av medicinalstyrelsen den
30 maj 1936 utfärdade cirkuläret med anvisningar rörande ordnandet av
arbetsförhållandena för sjukvårdspersonalen vid samtliga övriga sjukvårdsanstalter
verkat i samma riktning. Medicinalstyrelsens yttrande i ärendet
giver vid handen, att dessa anvisningar i stor utsträckning vunnit beaktande
antingen på det sättet, att beslut redan fattats om genomförande helt eller
delvis av den med cirkuläret åsyftade arbetstidsbegränsningen, eller såtillvida,
att utredningar syftande till en bättre ordning på förevarande område
igångsatts.
Det är ännu icke möjligt att helt överblicka verkningarna av nyssnämnda
cirkulär. Därtill kommer, att vissa framställningar i ämnet för närvarande
äro föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Med hänsyn till dessa omständigheter
finner utskottet, utgående från att den i motionen berörda frågan blir
föremål för den uppmärksamhet, som den otvivelaktigt förtjänar, ej skäl att
tillstyrka motionen.
Utskottet hemställde därför, att motionen ej måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd, vilken hemställan bifölls av riksdagen.
Enligt kungl, brev den 9 december 1938 har arbetstiden för sjukvårdsoch
ekonomipersonalen vid statens sinnessjukhus i överensstämmelse med
beslut av 1938 års riksdag från och med den 1 januari 1939 begränsats till
48 timmars arbetsvecka.
I lagen om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus stadgas, att
vid sjukhus skall finnas anställd för dess behöriga skötande erforderlig personal.
Denna skall vara så talrik och ha sin tjänstgöring så ordnad, att
nödig vila och ledighet kan beredas densamma. Högsta tillsynen över
nämnda sjukhus utövas enligt lagen av medicinalstyrelsen, vilken har att
ägna särskild uppmärksamhet bl. a. åt sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden.
Enligt den för medicinalstyrelsen utfärdade instruktionen torde
styrelsens tillsynsskyldighet omfatta även andra sjukvårdsanstalter än sjukhus
i berörda lags mening.
Den 30 maj 1936 utfärdade medicinalstyrelsen ett cirkulär till samtliga
sjukvårdsanstalter med undantag av statens sinnessjukhus med anvisningar
rörande ordnandet av sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden. I cirkuläret
framhölls, att de inspektioner, som medicinalstyrelsen i anslutning till ovannämnda
bestämmelser låtit verkställa vid olika sjukvårdsanstalter, i ett fler
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 42.
3
tal fall givit vid handen, att sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden ännu
icke på långt när blivit så ordnade, att de motsvarade bestämmelserna i
sjukhuslagen. Ytterligare bekräftelse på att så vore fallet hade vunnits
genom vissa av medicinalstyrelsen under senare år verkställda utredningar
i frågor på hithörande område. På grund härav och med hänsyn till den
rastlöst fortgående utvecklingen på sjukvårdens område med därav föranledd
ökning i sjukvårdsarbetets intensitet och omfattning anhöll medicinalstyrelsen,
att anstaltsledningarna måtte ägna noggrann uppmärksamhet åt
skyldigheten att på angivet sätt reglera sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden.
För vinnande av detta syfte borde varje anstaltsledning låta uppgöra
en plan för sjukvårdsarbetets bedrivande vid anstalten. Denna plan
borde inrymma såväl bestämmelser örn arbetets omfattning och arbetstidens
längd för både dag- och nattpersonal som föreskrifter rörande de ledigheter
som skulle tillkomma personalen. Vid överbeläggning av sjukvårdsanstalt
borde tillses, att personalen utökades i erforderlig utsträckning.
I cirkuläret lämnades vidare anvisningar rörande personalens arbets- och
fritid. Beträffande dagtjänsten för all sjukvårdspersonal med undantag av
röntgenpersonal borde i sådant avseende beaktas följande synpunkter:
1) För sjukvårdspersonal i dagtjänst bör arbetet taga sin början tidigast
klockan 7. Därest det anses lämpligt, att visst morgonarbete ombesörjes av
nattpersonalen, må detta arbete icke taga sin början tidigare än klockan 6,30.
2) Arbetet bör organiseras på sådant sätt, att personalen ostört må kunna
intaga sina måltider.
3) Arbetet för sjuksköterska (skötare), respektive barnmorska, bör ordnas
så, att hon beredes tillfälle att minst två timmar dagligen vistas utom anstalten.
Tillika bör hon erhålla sammanhängande ledighet under en vardag
per vecka och dessutom ledighet antingen varannan söndag eller, därest detta
ej låter sig göra, en halv söndag varje vecka. Vad i denna punkt angivits
avser jämväl assistentsköterska. På anstalt med så ringa antal sängplatser,
att endast en sjuksköterska, respektive barnmorska, där finnes anställd, bör
sjuksköterskan, respektive barnmorskan, därest den varje vecka återkommande
samlade ledigheten i nyss angiven utsträckning icke kan beredas
benne, på annat sätt erhålla motsvarande ledighet, förslagsvis i ett sammanhang
en gång i månaden, under vilken ledighet hon lämpligen ersättes av
ambulerande, för ändamålet särskilt anställd sjuksköterska, respektive barnmorska.
Arbetstiden för i denna punkt angiven personal må icke överstiga
216 timmar under en tidsföljd av fyra veckor.
4) Arbetstiden för sjuksköterskeelev (elev vid godkänd sjuksköterskeskola)
må icke överstiga 216 timmar under en tidsföljd av fyra veckor och bör
lämpligen regleras på sådant sätt, att tjänstgöringen för dag begränsas till
nio timmar och för vecka till 54 timmar, dock med undantag av första skolårets
elever, för vilka arbetstiden icke må överstiga 192 timmar under en
tidsföljd av fyra veckor. För de sistnämnda eleverna bör lämpligen tjänstgöringen
för dag begränsas till åtta timmar och för vecka lill 48 timmar. I de
ovannämnda tiderna äro måltidsraster icke inräknade. Elevens arbete bör
dessutom ordnas så, att hon erhåller tillfälle att dagligen minst två timmar
vistas utom anstalten, ävensom att hon varje vecka beredes en sammanhängande
ledighet under åtminstone en hel dag per vecka.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 42.
5) Arbetstiden för övrig sjukvårdspersonal må icke överstiga 216 timmar
under en tidsföljd av fyra veckor och bör lämpligen ordnas så, att tjänstgöringen
för dag begränsas till nio timmar och för vecka till 54 timmar.
Härifrån undantages dock den tillfälliga sjukvårdspersonal, som, utan att
tillhöra godkänd sjuksköterskeskola, i utbildningssyfte fullgör arbete vid
sjukvårdsanstalt. För dessa s. k. praktikanter må arbetstiden icke överstiga
åtta timmar per dag respektive 48 timmar per vecka. Beträffande i denna
punkt omnämnd personal bör ledighet ordnas på sätt ovan angivits för sjuksköterskeelever.
I fråga om nattjänsten för samma personalkategorier borde enligt cirkuläret
beaktas följande:
1) Vid varje sjukvårdsanstalt bör skolad sjuksköterska finnas anställd för
fullgörande av nattjänst, vid större sjukhus flera sjuksköterskor. Tillika bör
för dylik tjänst biträdande personal finnas anställd i erforderlig utsträckning.
2) För personal, som turvis förordnas fullgöra nattjänst, bör denna tjänstgöring
utsträckas att omfatta viss längre tidsföljd, förslagsvis perioder örn
30 dygn.
3) All personal, som fullgör nattjänst, må icke åläggas att vaka mera än
högst sex nätter i följd, efter vilken tid avbrott göres med minst en natts
vila, varvid den för tillfället lediga personalen ersättes av annan personal.
Arbetstiden per dygn för denna personal må icke överstiga nio timmar, måltidsraster
häri icke inräknade. Omedelbart efter fullgörande av nattjänst
skall därtill förordnad personal befrias från arbete och därjämte under hela
påföljande dag beredas tillfälle till ostörd vila i tyst beläget rum. Tillsyn bör
ägnas däråt, att dylik personal under natten erhåller lämpliga måltider samt
övriga måltider på sådana tider, att den nödiga vilan icke avbrytes av dessa.
4) Därest vid behov specialutbildad personal tillfälligtvis förordnas tjänstgöra
nattetid, må densamma påföljande dag beredas motsvarande ledighet.
Beträffande personal å röntgen- och radiumavdelningar uttalades i cirkuläret,
att arbetstiden för sjuksköterska och annan sjukvårdspersonal, som
hade sitt huvudsakliga arbete förlagt till sådan avdelning, ej finge överstiga
8 timmar om dagen eller 48 timmar per vecka. Arbetsdagen borde uppdelas
så, att minst två timmars ledighet under den ljusa delen av dagen erhölles.
All nu ifrågavarande personal borde sön- och helgdagar i .största möjliga
utsträckning vara befriad från arbete.
För den oskolade sjukvårdspersonalen och ekonomipersonalen vid de av
landsting och kommuner drivna sjukvårdsinrättningarna har arbetstiden
under senare år i allt större utsträckning reglerats genom kollektivavtal, och
därigenom ha vunnits förbättringar, som gå utöver vad som föreskrivits i
medicinalstyrelsens cirkulär.
I de mellan Svenska landstingsförbundet, å ena, samt Svenska sjukhuspersonalförbundet
och Svenska kommunalarbetareförbundet, å andra sidan,
gällande den 23 mars 1942 träffade normalavtal, som skola ligga till grund
för kollektivavtal mellan landsting och arbetarorganisationerna, bestämmes
den ordinarie arbetstiden till 192 timmar per fyraveckorsperiod. Vid anstalter,
där normalt högst fyra av avtalet berörda befattningshavare finnas
Andra lagutskottets utlåtande nr 42. o
anställda, kail dock arbetstiden överstiga 192 timmar men skall utgöra högst
216 timmar per fyraveckorsperiod. I normalavtalen regleras vidare frågorna
om beredskapstjänst, varmed förstås befattningshavares skyldighet att uppehålla
sig inom anstalten eller i dess omedelbara närhet, övertidsarbete samt
fritid.
1 samband med att nämnda normalavtal ingingos träffades överenskommelse
örn att arbetstidsregleringen skulle genomföras successivt. Enligt
denna överenskommelse skulle i de landsting, som icke redan genomfört
eller utfäst sig att inom viss bestämd tid genomföra den i normalavtalet bestämda
ordinarie arbetstiden, den vid avtalets ingående gällande arbetstiden
fortfarande tillämpas. Från och med 1944 skulle dock arbetstiden
utgöra högst 208 och från och med 1945 högst 200 timmar per fyraveckorsperiod.
Från och med 1946 skulle den i normalavtalet omnämnda arbetstiden
vara generellt genomförd.
I anslutning till motiveringen i motionen beröres i samtliga yttranden Yttrandena
utom det som avgivits av landsorganisationen endast frågan om arbetstidsreglering
för sjukvårdspersonal.
Motionärernas yrkande, såvitt angår denna personal, tillstyrkes av Svenska
sjukhuspersonalförbundet och Statens sjukhuspersonals förbund samt med
vissa reservationer av styrelsen för Svenska sanatorieläkarföreningen.
Arbetsmarknadskommissionen uttalar ej någon åsikt. Förslaget örn ändring
i arbetstidslagen avstyrkes i övriga yttranden, varvid emellertid medicinalstyrelsen
och landsorganisationen förorda en utredning angående frågan örn
specialreglering av arbetstidsförhållandena för sjukvårdspersonal.
Arbetsmarknadskommissionen framhåller, att de i medicinalstyrelsens
ovan nämnda cirkulär givna reglerna beträffande arbetstiden icke äro a\
tvingande natur, varför deras betydelse under tider, då sjukhusen varit hårt
belastade eller då personalbrist rått, varit relativt begränsad. Tillgänglig
personal hade måst tagas i anspråk utöver vad anvisningarna medgåve. 1
fråga örn tillämpningen av kollektivavtal anföres:
Inom Malmöhus, Värmlands och Östergötlands läns landstingsområden
har redan en arbetstid av 192 timmar för fyraveckorsperiod genomforts. 1
Stockholms läns landstingsområde kommer den att vara genomford fr. o. m.
år 1945
För personalen vid Stockholms, Göteborgs och Malmö sjukvårdsinrättningar
gäller en arbetstid av 192 limmar per fyraveckorsperiod, och så torde
i regel vara fallet även vid sjukhusen i övriga städer, som ej deltaga i
landsting. _ ,
För ekonomipersonalen vid sjukvårdsanstalterna gäller redan nu praktiskt
taget undantagslöst kollektivavtal, innefattande en arbetstid på 192 timmar
för fyraveckorsperiod.
Arbetsmarknadskommissionen fortsätter:
Även örn en reglering av arbetstiden för hithörande personalgrupper i
nära överensstämmelse nied arbetstidslagens bestämmelser genom införandet
Andra lagutskottets utlåtande nr 42.
av en arbfst!d Pä 192 timmar för fyraveckorsperiod icke kommer att vara
genomiord vid samtliga större sjukvårdsinrättningar förrän år 1946, har
dock redan vid de återstående av dessa inrättningar så väsentliga reduktioner
i råga örn arbetstidens längd vidtagits, att det finnes anledning ifrågasätta.
°pm(,^enna verkllgen skulle vara en primär orsak till svårigheterna att anskaffa
personal.
Resultatet av en undersökning rörande sjukvårdens arbetskraftsproblem.
som företagits inom kommissionen under sommaren 1943, talar för att detta
endast i begränsad omfattning torde vara fallet. I och för denna undersökning
hade yttranden angående det aktuella läget inom detta arbetsområde
och orsakerna till den dar rådande bristen på arbetskraft infordrats från
samtliga länsarbetsnämnder.
En sammanfattning av de avgivna yttrandena utvisar, att kritik anförts
mot arbetstiden saväl vid de mindre anstalterna som vid de större siukvardsmrattnmgär,
vid vilka avtalsenliga arbetstider tillämpas.
Arbetstiderna vid de mindre anstalterna synas fortfarande vara synnerigen
oregelbundna Beträffande dessa anstalter torde därför arbetstidsför!Se(na
direkt försvara personalrekryteringen. Även örn arbetstidslagen
utstracktes att galla för arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård
skulle den emellertid enligt dess 1 § icke äga tillämpning på dessa anstalter.
, do . inrättningar för vilkas personal avtalsenliga arbetstider tillämpas
Pa indirekt vag ett sådant problem uppstått. Genom den rådande perhåHas
nSten ha namhgen de avtalsenliga arbetstiderna icke alltid kunnat
Den viktigaste orsaken till svårigheterna att rekrytera personal till siukvardsinrattnmgarna
ligger enligt denna undersökning i att de nuvarande
Sjukhus- och anstaltslönerna icke äro ägnade att stå sig i konkurrensen
vid den ledande allmänna bristen på arbetskraft. Åtskilliga kvinnor vilka
under andra forhållanden på arbetsmarknaden skulle hava sökt sig arbete
inom sjukvården, ha nu kunnat erhålla mera lönande och ofta mindre beungande
sysselsättning inom andra arbetsområden.
Personalrekryteringen till sanatorierna torde därutöver försvåras genom
en befarad smittorisk.
Svenska sjukhuspersonalförbundet håller före, att orsakerna till den nuvarande
personalbristen vid sjukhusen äro att söka i förhållanden som hänföra
sig till lönerna, arbetstiden, bostäderna och befordringsutsikterna.
Statens sjukhuspersonals förbund anför samma synpunkter. Förbundet
anser, att det är ett likställighetskrav, att arbetstiden regleras enligt allmänna
arbetstidslagen.
Styrelsen för sanatorielåkarföreningen yttrar:
Styrelsen kan vitsorda, att svårigheten att anskaffa sjukhuspersonal blivit
ett alltmera brännande problem, som måste uppmärksammas av såväl sjukvar
dsmyn di ghe ter som av alla övriga, vilka äro intresserade av att landets
sjukvardsstandard upprätthålles både kvantitativt och kvalitativt. Enligt stv|!!„.
ens1as.lk.tJbar denna brist till en del sannolikt framkallats av mera tilltaga
kristidsbetonade omständigheter. Det är dock av så stor betydelse för
uppratthallande av en god sjukhusstandard att sjukvårdsanstalt^™ ej skola
behova kämpa mot övermäktiga svårigheter då det gäller personalanskaffningen,
att allt bör göras som är ägnat att på ett rationellt sätt underlätta
rekryteringen. Styrelsen kan visserligen ej dela motionärernas uppfattning
Andra lagutskottets utlåtande nr 42.
att frågan örn arbetstidens längd är av den betydelse, att den kan spela någon
avgörande roll då det gäller rekrytering av sjukvårdspersonal, eftersom
brist på personal uppstått även vid sjukvårdsanstalter, där arbetstiden reglerats
enligt lagens bestämmelser. Dock bar styrelsen ej något väsentligt att
anföra mot att 8-timmarslagen även kommer att gälla sjukvårdspersonal.
För att ett upphävande av inskränkningen i 8-timmarslagen beträffande
sjukvårdspersonal ej skall ytterligare accentuera personalbristen därigenom
att ett tillfälligt ökat behov av personal på en gång kommer att göra sig gällande,
blir det dock nödvändigt att elastiska övergångsbestämmelser fastställas.
Speciellt gäller detta sjuksköterskepersonalen, för vilken den fleråriga
utbildningen gör att en ökad efterfrågan endast så småningom kan tillgodoses.
(Ehuru en arbetstidsbegränsning för underläkarna på många håll
är i hög grad påkallad, äro dock denna personalgrupps arbetsförhållanden
av så speciell karaktär, att arbetstiden för denna grupp svårligen torde kunna
regleras genom 8-timmarslagen. För denna personalgrupp äro därför speciella
bestämmelser erforderliga.)
Styrelsen för landstingsförbundet anför:
Sjukhuspersonalens arbetstid är numera på frivillighetens väg reglerad i
nära överensstämmelse med gällande arbetstidslag.
Emellertid följer icke härav, alt styrelsen är beredd att förorda ett slopande
av undantagsbestämmelsen i arbetstidslagen. Orsaken härtill är i första
hand, att arbetstidslagens bestämmelser illa förlika sig med de speciella förhållanden,
som äro förenade med sjukvårdsarbetet. Dessa speciella förhållanden
tillgodoses bäst, såsom hittills skett, i överenskommelser mellan sjukhusens
huvudmän och vederbörande personalorganisationer. Någon anled
ning att lagstiftningsvägen reglera förevarande fråga föreligger sålunda ej.
Skulle emellertid oavvisligt önskemål härom föreligga, bör detta enligt
styrelsens bestämda uppfattning icke tillgodoses på det sätt, motionärerna
föreslagit, utan genom tillskapande av en särskild arbetstidslag för sjukhusen
i likhet med vad som t. ex. skett i fråga om jordbruksarbete.
.Styrelsen för stadsförbundet uttalar liknande synpunkter.
Styrelsen för lasarettsUikarföreningen anför:
Lagen om begränsning av arbetstiden åsyftar, såvitt styrelsen kunnat finna,
huvudsakligen industriellt och därmed jämförbart arbete. Allt sjukvårdsarbete
är emellertid väsensskilt från industriarbetet. Att passa in det förra
under lagstiftning, huvudsakligen avsedd för det senare, måste i och för sig
anses olämpligt. Man måste när det gäller sjukvårdsarbete lämna mycket
mera utrymme för individualisering. Det kan ej heller i samma utsträckning,
som när det gäller industriellt arbete, ordnas i handgrepp och tempon, som
sedan kunna passas in i en strängt fixerad dagordning eller i ett till klockslagen
lika strängt fixerat schema. Även om man måste sträva efter att söka,
så långt detta är möjligt, begränsa sjukvårdsarbetet till vissa tider av dygnet,
så är det önskvärt, att man då har en viss marginal att röra sig inom
och ej är bunden av en till minuten bestämd tid. Vissa dagar kan det vara
några patienter, som kräva alldeles särskild tillsyn och särskilt intresse och
särskild övervakning. Andra dagar kan arbetet gå tämligen väl efter den
uppgjorda dagordningen. Det personliga spelar också när det gäller sjukvårdsarbete,
en avsevärt större roll än inom industriellt arbete. Man kan därför
ej, som när det gäller det senare, med fördel dela upp det på skift.
Påslåendet att de regler sorn följas i sjukhusarbetet äro föråldrade, kan
8
Andru lagutskottets utlåtande nr A2.
styrelsen ej dela. Det måste tvärtom erkännas, att man å sjukhusen med
stor energi sökt att, så långt sig göra låter, rationalisera sjukvården och anpassa
arbetet efter alla rimliga krav på reglerad arbetstid och fritid. Man
har även i stor utsträckning sökt motverka den splittring av arbetstiden, som
motionärerna omnämna som ett av sina motiv. Då sjuka emellertid måste
ha tillsyn även på kvällen, kan man ej undvika kvällsarbetet, även om man
sökt i görligaste mån inskränka det. För att detta kvällsarbete ej skall medföra
att arbetstiden blir splittrad mer än nödigt är, har man därför sökt
ordna personalens arbete så, att den turvis deltager i detsamma. På detta
sätt får alltid en del av personalen under en viss tidsperiod arbetet koncentrerat
till den tidigare delen av dagen och kvällarna fria.
Lasarettsläkarföreningens styrelse är alltjämt av den uppfattningen, alt
det skulle vara lill men för sjukvården, om sjukvårdspersonalen rycktes in
i lagen om arbetstidens begränsning. Sjukvårdsarbetet kan inte och bör enligt
styrelsens åsikt inte göras till föremål för samma rigorösa lagstiftning som
industriellt och därmed jämförligt arbete. Några bärande skäl för den föreslagna
lagändringen anser styrelsen att motionärerna ej kunnat anföra. Ej
heller kan styrelsen finna, att de förebragt några skäl för den åsikten, att
det skulle vara de rådande arbetsförhållandena, som huvudsakligen äro orsaken
till de avsevärda och för sjukvården onekligen betänkliga svårigheter,
som rått de sista åren, när det gäller rekrytering av framförallt den lägre
personalen.
Den viktigaste orsaken till dessa svårigheter anser styrelsen vara de otillfredsställande
avlöningsförhållandena på detta område. Det råder intet tvivel
om, att sjukvårdspersonalen, särskilt gäller detta sköterskor och sjukvårdsbiträden,
i regel äro sämre avlönade än motsvarande befattningar inom
andra yrken. En ökning av lönerna så att sjukvården i lönehänseende kan
konkurrera med dessa andra yrken, anser lasarettsläkarföreningens styrelse
vara den mest effektiva åtgärden för att göra sjukhusarbetet mera begärligt.
Vid lönesättningen bör enligt styrelsens åsikt skälig hänsyn tagas även till
sjukvårdsarbetets speciella karaktär, och till att det ej låter sig göra att begränsa
det till bestämda klockslag med samma exakthet som i en hel del
andra yrken.
Sjuksköterske före ningens centralstyrelse anser, att den nuvarande bristen
på sjukvårdspersonal främst är beroende på det på grund av kristiderna
ökade behovet av kvinnlig arbetskraft. Att under en period, då bristen på
personal är uppenbar, forcera fram ytterligare arbetstidsbegränsning genom
tillämpning av arbetstidslagen synes styrelsen föga tillrådligt. Enligt dess
mening bör arbetstiden på sjukvårdsanstalter i möjligaste mån ordnas enligt
normen 192—216 timmar per fyraveckorsperiod, men styrelsen anser det
icke lyckligt vare sig för sjukvården eller för de anställda, alt organisationen
av arbetet fastlåses vid bestämmelserna i arbetstidslagen.
Medicinalstyrelsen yttrar:
Vad först beträffar det av motionärerna berörda spörsmålet angående den
vid sjukhusen anställda personalens löneförhållanden anser styrelsen i likhet
med motionärerna, att en förbättring på detta område är önskvärd.
Därest vederbörande huvudmän genomföra en dylik förbättring, borde beslut
härom avse icke endast sjukvårdsbiträden utan ali sjukvårdspersonal
med undantag dock av läkare i ansvarig ställning. Styrelsen önskar därvid
Andra lagutskottets utlåtande nr 42. 9
framhålla, att sjuksköterskorna särskilt med hänsyn till de krävande och
ansvarsfulla uppgifter, som påvila dessa befattningshavare, i förhållande till
å andra verksamhetsområden i utbildningsavseende jämförlig personal måste
anses vara underbetalda.
Vad angår arbetstiden har styrelsen funnit, att vederbörande huvudmän
pläga vara angelägna att inom vederbörande avtals ram ordna arbetstiden
för ifrågavarande personal på så tillfredsställande sätt som möjligt.
Arbetstiden å sjukhusen är dock fortfarande lång och ansträngande för
större delen av sjukvårdspersonalen och styrelsen håller före, att det skulle
vara förmånligt icke minst för det allmänna, om en minskning av arbetstidens
längd kunde åvägabringas. Medicinalstyrelsen kan dock icke dela
den av motionärerna uttalade meningen, att den för närvarande förefintliga
bristen på arbetskraft vid sjukhusen vore beroende på, att lagen om arbetstidens
begränsning icke gäller för dessa anstalter. Styrelsen hyser i stället
den meningen, att denna brist på viss personal beror på mångå andra omständigheter,
bland vilka styrelsen framför allt vill framhålla konkurrensen
med högre avlönade men i övrigt likvärdiga tjänster på andra områden,
särskilt då inom industrien. Då styrelsen sålunda icke kan erkänna att något
väsentligt sammanhang förefinnes mellan arbetstidens längd och den nuvarande
bristen på arbetskraft i fråga örn sjukvårdspersonal pa sjukhusen,
kan styrelsen icke tillstyrka, att en reglering av denna personals arbetstid
under nu rådande förhållanden vidtages genom lagändring.
Styrelsen anser sig dock i detta sammanhang böra ifrågasätta, huruvida
icke en utredning borde verkställas angående reglering av arbetstiden för
all vid sjukhusen anställd personal, sålunda även för läkare och sjuksköterskor.
Landsorganisationen anför:
1 likhet med motionärerna anser landsorganisationen att den nu aktuella,
synnerligen allvarliga personalbristen inom sjukvården är att tillskriva dels
missnöje med arbetstidsförhållandena, dels den i löneliänseende eftersatta
ställning, som särskilt biträdespersonalen intager, vilka förhållanden icke
gjort det möjligt för anstalterna att möta arbetskraftskonkurrensen från
näringslivets sida. Även om en ökad personaltillgång kan förväntas vid en
avmattning av denna konkurrens, och även om det nu aktuella behovet
skulle kunna tillgodoses genom tjänstepliktsförordnande, kunna sjukvårdsanstalterna
på längre sikt säkerställas mot kriser av samma art först genom
en rationell arbetstidsreglering och lönesättning. I förra hänseendet kan det
givetvis ej tillåtas att fördomar av den art, som t. ex. 1921 förestavade sjuksköterskekårens
negativa hållning i lagstiftningsfrågan, få bestämma statsmakternas
inställning. Men icke heller de övriga skäl, som da och senare
anförts mot en lagreglering pa detta område, kan landsorganisationen finna
hållbara, då möjlighet ju finnes att dispensledes ta erforderlig hänsyn till
praktiska olägenheter av en generellt genomförd arbetstidsbegränsning.
Vad nu sagts gäller i lika mån de med sjukvårdsanstalterna jämförliga
inrättningar, som omfattas av undantagsregeln.
Genom kollektivavtal nied de större kommunerna och med landstingen
har visserligen en icke oväsentlig förbättring av arbetstidsförhallandena
kunnat åstadkommas för ekonomipersonalen och viss sjukvårdspersonal
(sjukvårdsbiträden, operationsbiträde!!, röntgenpersonal och sjukbärare).
Sedan 1937 har för dessa grupper arbetstiden per fyraveckorsperiod minskats
Bihang lill riksdagens protokoll 1944. 9 sami. 2 avd. Nr 42. 2
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 42.
Utskottet.
frän 216 eller 240 timmar lill 192 timmar. Även vid dessa sjukhus finnas
dock alltjämt anställda (t. ex. barnsköterskor) med en arbetstid av 216
timmar. Därtill kommer, speciellt för biträdena, en arbetstidsindelning, som
icke medger sammanhängande fritid och vila, och ett fridagssystem, som
t. ex. i Stockholm medför att endast var sjätte söndag är fridag.
Även om avtalsregleringen för städernas och landstingens sjukhus är
relativt omfattande, och även örn arbetstidsmåttet och perioden för dettas
beräkning i stort sett icke kunde bestämmas på annat sätt vid en lagstiftning,
anser även den hithörande personalen en lagfeglering mera betryggande.
Helt utanför varje arbetstidsreglering står sjukvårds- och ekonomipersonalen
vid ett flertal privata sjukvårdsinrättningar.
Att, såsom motionärerna föreslå, omedelbart göra arbetstidslagen tillämplig
på här ifrågavarande verksamheter torde av praktiska skäl icke vara möjligt.
Personalbristen är för övrigt, såsom framhållits, icke betingad enbart av
avsaknaden av arbetstidsreglering. Landsorganisationen tillstyrker emellertid
att frågan göres till föremål för skyndsam utredning.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen äro arbetstidsförhållandena
för personalen vid sjukvårdsinrättningarna i viss utsträckning
reglerade genom åtgärder av staten och anvisningar av medicinalstyrelsen
samt genom kollektivavtal. Sammanfattningsvis kan konstateras, att 48
timmars arbetsvecka redan genomförts för all personal vid statens sinnessjukhus,
att en arbetstid av 192 timmar per fyraveckorsperiod redan gäller
för ekonomipersonalen vid övriga större av landsting eller kommuner
drivna sjukvårdsinrättningar och för den oskolade sjukvårdspersonalen vid
åtskilliga av dessa samt att från och med 1946 en arbetstid av 192 timmar
per fyraveckorsperiod skall vara generellt genomförd för den oskolade
sjukvårdspersonalen vid samtliga större av landsting drivna sjukvårdsinrättningar.
Regleringen av arbetstiden till 192 timmar per fyraveckorsperiod
har åstadkommits genom kollektivavtal. De av medicinalstyrelsen
utfärdade anvisningarna, enligt vilka maximiarbetstiden per fyraveckorsperiod
för det stora flertalet av personalen bör vara 216 timmar, äro av
betydelse för den oskolade personalen vid sjukvårdsinrättningar, beträffande
vilka kollektivavtal ej gäller, samt för sjuksköterskor, sjuksköterskeelever
och barnmorskor. Såsom arbetsmarknadskommissionen anmärkt äro
nämnda anvisningar emellertid icke av tvingande natur, varför deras betydelse
under tider, då sjukhusen varit hårt belastade eller då personalbrist
rått, varit relativt begränsad. Även vid sjukvårdsinrättningar, där
avtalsenliga arbetstider tillämpas, har den nu rådande personalbristen medfört,
att den bestämda arbetstiden ej alltid kunnat hållas.
Ehuru en ganska omfattande reglering av arbetstidsförhållandena enligt
vad ovan anförts redan åstadkommits, torde dock arbetstiden även under
normala förhållanden fortfarande vara lång och ansträngande för en stor
del av personalen. Den avtalsmässiga regleringen är icke fullständig, då
den ju icke omfattar alla sjukvårdsinrättningar och ej heller all personal.
Andra lagutskottets utlåtande nr 42.
11
Utskottet kan icke dela motionärernas uppfattning, att en förbättring av
arbetstidsförhållandena skulle kunna under nuvarande förhållanden i avsevärd
mån avhjälpa bristen på personal vid sjukvårdsinrättningarna. Det
är emellertid enligt utskottets mening ett framträdande önskemål, att arbetstiden
för all sjukvårdspersonal genom lag regleras på ett ur arbetarskyddssynpunkt
tillfredsställande sätt. En sådan reglering torde med hänsyn
till de speciella förhållanden, varunder sjukvårdsarbetet bedrives, icke
kunna utan vidare ske därigenom att sjukvårdspersonalen liänföres under
allmänna arbetstidslagen. Om denna utsträcktes att omfatta sjukvårdspersonal,
skulle regleringen dessutom icke komma att inbegripa de mindre
sjukvårdsinrättningarna. Utskottet vill därför föreslå, att frågan om lagstadgad
arbetstidsreglering för sjukvårdspersonal göres till föremål för närmare
utredning.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning angående
frågan om en lagstadgad arbetstidsreglering rörande
arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, samt för
riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen kan föranleda;
samt
B. att förevarande motion, i den mån den icke beaktats
genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 19 maj 1944.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Wistrand, Löfvander*, Olof Carlsson,
Mannerskantz, Roos*, Hage och Nils Elowsson;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Pettersson i Hällbacken*,
Egberg*, Hermansson*, von Seth*, fru Johansson*, herrar Larsson i Östersund och
Jansson i Hällefors.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.