Andra lagutskottets utlåtande nr 40.
1
Nr 40.
Ankom till riksdagens kansli den 19 maj 1944 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om visst tillägg till
övergångsstadgandet i lagen den 18 april 1935 (nr 113)
med vissa bestämmelser örn arbetsförmedling.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 209 i första kammaren av
herrar Petersson, Knut, och Ericsson, Carl Eric, samt nr 401 i andra kammaren
av herr von Friesen, örn visst tillägg till ovannämnda stadgande.
Enligt 2 § lagen med vissa bestämmelser örn arbetsförmedling må arbetsförmedling
icke bedrivas i förvärvssyfte. Vill någon eljest bedriva arbetsförmedling,
för vilken från arbetsgivare eller arbetssökande uppbäres
inskrivnings- eller förmedlingsavgift, periodiskt bidrag eller annan ersättning,
skall tillstånd sökas hos socialstyrelsen. Tillstånd må icke beviljas
enskild person. Vid meddelande av tillstånd skall enligt 3 § angivas
den ersättning för förmedlingen, som högst må uppbäras, samt de övriga
villkor och bestämmelser för verksamheten, som prövas erforderliga. Ersättningen
må i intet fall så bestämmas, att densamma kan förväntas överstiga
de nödiga utgifterna för förmedlingen. Avgiftsfri arbetsförmedling
får bedrivas utan tillstånd men skall enligt 5 § anmälas till socialstyrelsen.
Arbetsförmedling står under tillsyn av socialstyrelsen (6 §). Den som utan
tillstånd bedriver arbetsförmedling mot ersättning eller eljest överträder
bestämmelserna i lagen straffas enligt 8 § med böter.
Enligt övergångsbestämmelserna till lagen kunde den som vid lagens
ikraftträdande i behörig ordning bedrev arbetsförmedling i förvärvssyfte
av socialstyrelsen erhålla tillstånd att fortsätta verksamheten till och med
den 31 december 1939. Beträffande yrkesgrupper, som Konungen bestämt,
äger socialstyrelsen för tiden därefter, dock för högst ett år i sänder och
icke längre än till den 1 januari 1950, bevilja förlängning av sådant tillstånd
samt jämväl meddela nytt tillstånd att bedriva arbetsförmedling i
förvärvssyfte, dock endast för enskild person, som övertagit med vederbörligt
tillstånd bedriven verksamhet, i vilken han sedan tiden före lagens
ikraftträdande varit anställd. Innan tillstånd som nu nämnts beviljas, skall
lii hang till riksdagens protokoll 1944. 9 saini. 2 avd. Nr 40.
t
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 40.
åt arbetsgivar- och arbetarorganisationer inom den eller de yrkesgrupper
förmedlingen avser beredas tillfälle att yttra sig. Det ankommer på socialstyrelsen
att bestämma skälig ersättning för förmedlingen. I övrigt skola
lagens bestämmelser i tillämpliga delar gälla å densamma. — Genom kungörelse
den 10 februari 1939 har Kungl. Maj:t förordnat, att de yrkesgrupper,
beträffande vilka förlängt tillstånd till arbetsförmedlingsverksamhet
i förvärvssyfte skall kunna meddelas, tills vidare skola utgöras av
musiker och sceniska artister samt anställningssökande i husligt arbete,
hotell-, pensionat- och restaurangrörelse, sjukvård och jordbruk.
Enligt lagens 1 § i dess ursprungliga lydelse skulle lagen äga tillämpning
å all slags arbetsförmedling som bedrevs av annan än offentlig arbetsförmedlingsanstalt
eller godkänd sjuksköterskebyrå och som icke skedde genom
utgivande av skrift, varå tryckfrihetsförordningen är tillämplig. Till
dessa bestämmelser gjordes genom lag den 30 april 1942 (nr 209^ ett tillägg
(1 § andra stycket) av innehåll att, örn mellan utövare av verksamhet för
arbetsanskaffning och arbetssökande träffats avtal om anställning av
den arbetssökande hos verksamhetens utövare eller av den sistnämnde hos
arbetssökanden, skall, där av omständigheterna framgår, att det huvudsakliga
syftet med anställningen är förmedling av arbete åt arbetssökanden,
sådan förmedling anses såsom arbetsförmedling enligt lagen. Anledningen
till ändringen var att i rättspraxis syntes ha gjort sig gällande en tendens
att icke anse sådan verksamhet för arbetsanskaffning falla under lagen,
vilken grundades på ett anställningsavtal mellan den arbetssökande och
verksamhetens utövare, och att det med en sådan lagtolkning skapades
oböjlighet att under anställningsavtalets form dölja sedvanlig förmedlingsverksamhet,
vilken därigenom bleve undandragen erforderlig kontroll. Det
1942 gjorda tillägget till 1 § föranledde ej någon ändring av övergångsbestämmelserna
till lagen.
I motionerna, vilka äro likalydande, har med tanke närmast på vissa
s. k. hemiljälpsbyråer i Göteborg hemställts att riksdagen måtte för sin
del besluta, att till övergångsstadgandet i förevarande lag skall fogas en
bestämmelse av innehåll, att socialstyrelsen under villkor, som i övrigt
föreskrivas'' i nämnda stadgande, skall på ansökan äga meddela den som
vid ikraftträdandet av 1 § andra stycket bedrev verksamhet, som där avses,
inom någon av de yrkesgrupper varå övergångsstadgandet enligt Konungens
bestämmande skall vara tillämpligt, tillstånd till verksamhetens fortsättande
intill den 1 januari 1950.
I fråga örn motiveringen för yrkandet får utskottet hänvisa till motionen
I: 209.
över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen
föreskriver begärt yttrande från socialstyrelsen, statens arbetsmarknads
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 40.
3
kommission och länsarbetsnämnden i Göteborgs och Bohus län. Yttrandena
finnas såsom bilagor fogade vid detta utlåtande.
Före tillkomsten av 1935 års lag gällde på förevarande område kungörelsen
den 5 maj 1916 (nr 163) angående kommissionärer för anskaffande
av arbet saust ällning. Enligt denna kungörelse erfordrades tillstånd, om
någon ville yrkesmässigt utöva verksamhet såsom kommissionär för att
åt tjänare eller andra anskaffa anställning. Tillståndet skulle sökas hos
länsstyrelsen i det län, varest verksamheten skulle utövas. I ansökningen
skulle lämnas uppgift bland annat om de avgifter, som skulle erläggas av
den som anlitade kommissionären. Om behov av verksamheten förelåg och
sökanden ansågs lämplig för dess bedrivande, kunde det sökta tillståndet
beviljas. Tillståndet lämnades endast tills vidare och kunde av länsstyrelsen
återkallas, när omständigheterna därtill föranledde. Örn en kommissionär
ville ändra de avgifter han tillämpade, skulle han göra anmälan därom
till länsstyrelsen. Kommissionären var skyldig att i viss ordning lämna
upgifter angående sin verksamhet till polismyndighet. Uppgifterna insändes
därefter av polismyndigheten till socialstyrelsen.
1935 års lagstiftning avfattades på grundval av ett förslag till internationell
konvention angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer, vilken
konvention sedermera ratificerats av Sverige. Enligt konventionsförslaget
skulle avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte vara avskaffade
inom viss tid. Med uttrycket »avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer
med vinstsyfte» avsågs enligt en i konventionsförslaget införd definition
varje person eller organisation, vilken tjänade såsom mellanhand
för anskaffande av anställning åt arbetare eller av arbetare åt arbetsgivare
och gjorde detta i syfte att direkt eller indirekt från någondera erhålla
ekonomisk eller annan materiell fördel.
I en av socialstyrelsen i samband nied lagstiftningsarbetet avgiven, den
22 december 1934 dagtecknad promemoria angående olika anordningar
för arbetsförmedling i riket omnämndes i samband med redogörelsen för
de privata platskommissionärerna, att vid sidan av de auktoriserade kommissionskontoren
bedreves likartad platsförmedling i viss omfattning utan
tillstånd. Vederbörande hade därvid sökt giva sin rörelse en sådan form,
att den icke skulle falla under kommissionärsförfattningen. Sålunda hade
anordnats s. k. liemsköterskebyråer, vilkas innehavare velat anse de arbetssökande
såsom anställda hos sig och vid inkommande rekvisition å arbetskraft
sänt dem till arbetsgivaren med förpliktelse att av lönen avstå viss
del till byråns innehavare. I vissa sådana fall, då de arbetssökande icke
åtnjutit ersättning under väntetiden och något anställningsförhållande till
byråns innehavare därför icke ansetts föreligga, hade genom domstolsutslag
överträdelse av kommissionärskungörelsen förklarats vara för handen.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 40.
I den proposition (1935:83), varigenom förslag till ny lagstiftning förelädes
riksdagen, definierades icke begreppet arbetsförmedling i nu ifrågavarande
hänseende. Enligt vad departementschefen uttalade borde lagstiftningen
i princip omfatta alla slag av arbetsförmedling, övergångsbestämmelserna
beträffande förbudet mot arbetsförmedling i förvärvssyfte motiverades
dels därmed att den offentliga eller utan förvärvssyfte bedrivna
förmedlingen då ännu icke torde vara rustad att övertaga förmedlingen
inom alla arbetsområden och dels därmed att hänsyn borde tagas till dem
som dittills bedrivit förmedlingsverksamhet i förvärvssyfte. Det betonades
emellertid, att övergångsbestämmelserna skulle vara tillämpliga endast på
dem som vid förordningens ikraftträdande i behörig ordning bedreve
arbetsförmedling.
I sitt utlåtande (1935: 20) i anledning av propositionen framhöll andra
lagutskottet, att billigheten syntes kräva, att vid den ifrågasatta lagstiftningens
tillämpning de kommissionärer, vilka skötte sin verksamhet på ett
sätt, som icke gåve anledning till anmärkning, skulle tillåtas fortsätta sin
förmedling under den i övergångsbestämmelserna angivna maximitiden
med bibehållen möjlighet till skälig företagarvinst. Utskottet ville tillika
framhålla önskvärdheten, att de kommissionärer, som vore därtill villiga
och lämpliga, i görligaste mån bereddes sysselsättning inom den offentliga
arbetsförmedlingen. Härigenom vunnes de uppenbara fördelarna, att den
privata förmedlingsverksamheten i förvärvssyfte avvecklades på ett för
vederbörande kommissionärer så litet betungande sätt som möjligt samt
att de offentliga förmedlingsorganen finge draga nytta av den erfarenhet,
som åtskilliga kommissionärer torde besitta. — I propositionen hade föreslagits
en bestämmelse av innehåll, att tillstånd till arbetsförmedling
utan förvärvssyfte ej skulle få beviljas, därest verksamheten icke befanns
önskvärd eller ej kunde förväntas komma att bedrivas på lämpligt sätt.
Utskottet ansåg denna bestämmelse vara ägnad att föranleda alltför stor
stränghet vid prövning av ansökningar om sådant tillstånd. Det vöre i
synnerhet betänkligt, att bestämmelsen skulle komma att tillämpas även
vid prövningen av ansökningar om tillstånd till fortsatt förmedlingsverksamhet
i förvärvssyfte. Till följd av förevarande stadgande skulle socialstyrelsen
måhända anse sig skyldig att i varje särskilt fall tillse, örn det
kunde anses finnas något behov av den verksamhet ansökningen avsåge.
För att betrygga en tillämpning av lagen i enlighet med utskottets uttalanden
föreslog utskottet att stadgandet skulle utgå.
Riksdagen godkände utskottets utlåtande.
Anledningen till det vid 1942 års lagändring gjorda tillägget till 1 § i
lagen har förut nämnts. En kortfattad redogörelse för den ståndpunkt
rättspraxis intog före ändringen lämnas i socialstyrelsens yttrande över
motionerna.
Andra lagutskottets utlåtande nr M.
5
Av den proposition (1942: 123), varigenom ändringsförslaget förelädes
riksdagen, framgår att ändringen särskilt avsåg bl. a. de s. k. hemhjälpsbyråerna,
vilka arbetade huvudsakligen i syfte att hos annan arbetsgivare
för kortare eller längre tid skaffa anställning åt de vid hemhjälpsbyrån
anställda. Beträffande tolkningen av den nya bestämmelsen bör uppmärksammas
ett uttalande i den av socialstyrelsen gjorda framställningen örn
lagändring. I fråga om arbetsförmedling inom en annan yrkesgrupp, nämligen
musiker och sceniska artister, anförde socialstyrelsen att den omständigheten,
att en utövare av impressarieverksamhet knutit den arbetssökande
till sig genom ett anställningskontrakt och därvid påtagit sig viss
risk för ekonomisk förlust samtidigt som den arbetssökande erhållit garanti
för viss minimiinkomst, enligt styrelsens mening icke utgjorde tillräckligt
skäl för att verksamheten skulle undandragas offentlig kontroll.
Varken i propositionen eller under riksdagsbehandlingen berördes frågan
om införande av särskilt övergångsstadgande i anledning av tillägget till 1 §.
Huvudsyftet med 1935 års lagstiftning om förbud mot arbetsförmedling Utskottet.
i förvärvssyfte var att förhindra sådan verksamhet för arbetsanskaffning,
varigenom verksamhetens utövare beredde sig företagarvinst på de arbetssökandes
bekostnad. Den frist för avveckling av sådan verksamhet, som
enligt övergångsbestämmelserna till lagen successivt kan meddelas beträffande
företag som existerade redan vid lagens ikraftträdande, motiverades
i främsta rummet med billighetsskäl. Därjämte framhölls, att den offentliga
eller utan förvärvssyfte bedrivna förmedlingen då ännu icke torde vara
rustad att övertaga förmedlingen inom alla arbetsområden.
Vad beträffar det sistnämnda skälet för en övergångsperiod anser utskottet
med stöd av yttrandena över motionerna, att det icke föreligger ett
sådant behov av den privata arbetsförmedling varom i motionerna är fråga
att det icke kan fyllas genom den offentliga arbetsförmedlingen.
Vad därefter angår billighetsskälen för beviljande av tillstånd till fortsatt
förmedlingsverksamhet är det enligt utskottets mening tvivel underkastat,
huruvida icke åtskilliga av dem som bedriva arbetsförmedling under
formen av ett anställningsförhållande mellan sig och sina biträden
falla under förbudet mot arbetsförmedling i förvärvssyfte även i den lydelse
lagen hade före 1942 års ändring. Såväl i dessa fall som i de, vilka tilläventyrs
träffats av den 1942 genomförda skärpningen, torde huvudmotivet
för användande av ett anställningsförhållande såsom led i arbetsanskaffningsverksamhet
lia varit att giva verksamheten en sådan lorm,
att den icke skulle falla under lagen. Vid sådant förhållande kan enligt
utskottets mening ej åberopas billighetsskäl för beviljande av tillstånd till
fortsatt verksamhet.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 40.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner ej måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 19 maj 1944.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Wistrand, Forslund, Löfvander*, Olof
Carlsson, Roos*, Hage och Gunnar Andersson* ;
från andra kammaren: herr Olovson i Västerås, fröken Andersson, herrar
Ryberg*, Hermansson*, fru Johansson*, herrar Larsson i Östersund, Johnsson i
Kastanjegården* och Andersson i Eskilstuna.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande nr iO; bilagor.
7
Bilaga A.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 11 februari har Kungl. Majit anbefallt socialstyrelsen
att till riksdagens andra lagutskott avgiva begärt yttrande — varav avskrift
skall av styrelsen samtidigt insändas till socialdepartementet — över de
likalydande motionerna nr 1:209 och 11:401 om visst tillägg till övergångsstadgandet
i lagen med vissa bestämmelser om arbetsförmedling.
Med anledning härav får socialstyrelsen anföra följande.
I motionerna uppgives, att lagen den 18 april 1935 med vissa bestämmelser
örn arbetsförmedling i sin ursprungliga lydelse icke ansågs tillämplig
å sådan verksamhet för arbetsanskaffning, där utövaren av verksamheten
hos sig anställde de arbetssökande och i övrigt iakttog alla en arbetsgivare
åliggande förpliktelser. Härmed förhöll sig på följande sätt: .
Redan år 1934 i yttrande över det förslag av socialstyrelsen, som ligger
till grund för 1935 års lag, uttalade Göteborgs offenliga arbetsförmedling,
att den affärsmässiga verksamhet, som bedrevs under benämningen »hemhjälp»
och som arbetade med s. k. fast anställd personal, icke kunde anses
tillgodose något arbetsmarknadsintresse. Det vore, yttrade arbetsförmedlingen,
allmänt känt, att denna anställningsform endast vöre en skenmanöver
för att kringgå gällande lagbestämmelser. Förutom i nämnda
Yttrande omnämndes överhuvud taget icke ifrågavarande slag av verksamhet
i förarbetena till 1935 års lag liksom ej heller i själva lagtexten.
Sedermera har högsta domstolen i utslag den 22 december 1939 i ett mål
mellan allmänna åklagaren och innehavarinnan av en hemhjälpsbyrå i
Borås Ellen Arvidsson förklarat den av Arvidsson bedrivna verksamheten
vara att hänföra till arbetsförmedling och ådömt henne dagsböter jämlikt
8 § första stycket av 1935 års lag. Det antecknades emellertid i utslaget,
att Kungl. Majit med hänsyn till i målet förekomna omständigheter funnit
avseende icke kunna fästas vid Arvidssons uppgift, att biträdena vöre
anställda hos henne mot bestämd lön. Med stöd av detta uttalande har
sedermera i en del mål, där rätten ansett, att fast anställning förelegat,
åtal mot firmor av ifrågavarande slag ogillats. Detta förhållande var en
bidragande orsak till att socialstyrelsen i skrivelse den 15 januari 1942
hemställde om ett förtydligande tillägg till 1 § av 1935 års lag. Styrelsen
anförde i nämnda skrivelse, som till denna del refererades i propositionen
nr 123/42, att ifrågavarande företag (hemhjälpsbyråer) enligt socialstyrelsens
mening icke fyllde något annat behov än sådant som i allra största
utsträckning kunde tillgodoses genom sedvanlig arbetsförmedling. Såväl
den offentliga arbetsförmedlingen som vissa föreningar hade organiserat
särskild arbetsförmedling för hemhjälp efter i stort sett samma grunder
som de här ifrågavarande hemiljälpsbyråerna. I själva verket skulle ett
godkännande av hemhjälpsbyråernas verksamhet medföra en möjlighet att
inom snart sagt varje yrke bedriva avgiftskrävande arbetsförmedling i
förvärvssyfte utan den kontroll, som 1935 års lag åsyftade. Föredragande
8
Andra lagutskottets utlåtande nr AO; bilagor.
departementschefen anslöt sig i propositionen till de av socialstyrelsen
anförda synpunkterna. Styrelsen vill tillägga, att samma huvudanmärkningar,
som riktats mot den sedvanliga privata arbetsförmedlingsverksamheten,
nämligen den ur arbetsmarknadssynpunkt ogynnsamma splittringen
av utbud och efterfrågan å arbetskraft samt risken för obehörigt
utnyttjande av de arbetssökandes beroende ställning i förhållande till mellanhanden,
i lika hög grad gälla vid nu ifrågavarande slag av verksamhet.
övergångsbestämmelserna till 1935 års lag hade endast avseende å sådana
företagare, som tidigare »i behörig ordning» bedrivit arbetsförmedling,
d. v. s. som erhållit vederbörligt tillstånd att bedriva dylik verksamhet.
Av det ovan anförda framgår, att »hernöjälpsverksamheten» aldrig vunnit
något positivt erkännande av statsmakterna, även om dess utövare på
grund av lagbestämmelsernas utformning före 1942 års lagändring i viss
mån lyckats undandraga sig straffansvar. Socialstyrelsen kan sålunda icke
biträda motionärernas uppfattning, att 1942 års lagändring skulle ha riktat
sig mot en tidigare godkänd verksamhetsform. Det framgår av förarbetena,
att andra stycket av 1 § endast tillkommit i förtydligande syfte. De skäl,
som år 1935 talade för en successiv avveckling av sådan privat arbetsförmedling,
som tidigare bedrivits med myndigheternas tillstånd, föreligga
sålunda icke i förevarande fall.
Motionärerna ha vidare anfört, att ett antal hemhjälpsbyråer (i Göteborg)
blivit i så hög grad anlitade, att man kan tala om att de fyllt ett
verkligt behov. Omfattningen av ifrågavarande verksamhet undandrager
sig socialstyrelsens bedömande. Det synes emellertid troligt, att varje företag,
som uppgiver sig kunna anskaffa arbetskraft till hemmen, under nuvarande
situation på arbetsmarknaden kommer att i stor utsträckning utnyttjas
av husmödrarna. Detta är emellertid enligt socialstyrelsens förmenande
icke tillräckligt skäl för att ens temporärt och under kontroll
bibehålla en verksamhet, som är behäftad med så stora olägenheter som
den ifrågavarande. Svårigheterna inom den husliga arbetsmarknaden böra
enligt socialstyrelsens mening lösas på annan väg. Här må endast erinras
om att arbetsmarknadskommissionen och befolkningsutredningen för närvarande,
var på sitt håll, äro sysselsatta med detta problem.
Med hänvisning till vad sålunda anförts får socialstyrelsen avstyrka
det i motionerna framförda förslaget.
Stockholm den 14 mars 1944.
KARL J. HÖJER.
Tor Jerneman.
Andra lagutskottets utlåtande nr AO; bilagor.
9
Bilaga B.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 11 februari 1944 Ilar Kungl. Maj:t anbefallt statens
arbetsmarknadskommission att till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande
över motion nr 209 i riksdagens första kammare av herrar Knut
Petersson och Carl Eric Ericsson och motion nr 401 i riksdagens andra
kammare av herr von Friesen örn visst tillägg till övergångsstadgandet i
lagen med vissa bestämmelser örn arbetsförmedling. Med anledning härav
får arbetsmarknadskommissionen anföra följande.
Till lagen den 18 april 1935 med vissa bestämmelser om arbetsförmedling
fogades ett övergångsstadgande, vilket gav de privata kommissionärer,
som vid lagens ikraftträdande den 1 januari 1936 med länsstyrelses tillstånd
drevo förvärvsmässig platsförmedling, möjlighet till successiv avveckling
av sin verksamhet. Enligt detta stadgande äger socialstyrelsen
för ett år i sänder intill den 1 januari 1950 lämna tillstånd för bedrivande
av förmedlingsverksamhet för yrkesgrupper, som Konungen särskilt bestämt.
På socialstyrelsens initiativ tillkom år 1942 en lagändring, som
utvidgade begreppet arbetsförmedling. De slag av arbetsförmedlingar, som
man genom lagändringen i främsta rummet syftade till att införa under
lagens tillämpningsområde, vörö dels visst slag av impressarieverksamhet
för musiker och statister, dels sådan verksamhet, som bedrivits av s. k.
hemhjälpsbyråer. Särskilda övergångsbestämmelser för de kategorier, som
beröras av lagändringen 1942, utfärdades icke.
I motionerna har framhållits, att de grupper, som drabbas av den nya
bestämmelsen i lagen, icke liksom andra platskommissionärer, som redan
tidigare fallit under lagens tillämpningsområde, få möjlighet till successiv
avveckling av sin verksamhet. Motionärerna lia hemställt, att riksdagen
måtte besluta att till övergångsstadgandet i lagen fogas en bestämmelse
av innehåll, att nämnda stadgande jämväl må tillämpas på de platskommissionärer,
vilka bedriva sådan verksamhet, som avses med lagändringen
år 1942, och vilka tillhöra de yrkesgrupper, varpå övergångsstadgandet
enligt Konungens bestämmande skall vara tillämpligt. Socialstyrelsen skulle
under villkor, som i övrigt föreskrivas i stadgandet, på ansökan av den,
som vid lagändringens ikraftträdande bedrev däri avsedd verksamhet, äga
meddela tillstånd till verksamhetens fortsättande intill den 1 januari 1950.
Såsom exempel på platskommissionärer, som falla under den nya lagbestämmelsen,
nämnas åtta s. k. hemhjälpsbyråer i Göteborg. Motionärerna
anföra, att dessa byråer lia förskaffat sig ett gott anseende och
synas fylla ett verkligt behov. Innehavarna äro äldre damer, som äro helt
beroende av denna verksamhet för sin försörjning.
Vid deli internationella arbetsorganisationens konferens 1933 antogs ett
förslag till konvention (nr 34) angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer.
Enligt denna konvention skola avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer
med vinstsyfte vara avskaffade inom tre är från konventionens
ikraftträdande för vederbörande medlemsstat. Under denna tid
må nya sådana byråer icke upprättas. En redan befintlig avgiftskrävande
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 40; bilagor.
byrå i vinstsyfte kan emellertid erhålla tillstånd av vederbörande myndighet
att under vissa förutsättningar fortsätta sin verksamhet. Härom gäller
bl. a., att byrån skall inneha ett för år meddelat tillstånd, som må förnyas
efter vederbörande myndighets gottfinnande under en tidsrymd ej överstigande
tio år. Sverige har för sin del ratificerat konventionen den 15
november 1935. Konventionen bär för Sverige trätt i kraft den 1 januari
1937. Visserligen antogs lagen den 18 april 1935 med vissa bestämmelser
om arbetsförmedling före ratificeringen av 1933 års konvention angående
avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer, men lagen bygger helt på denna
konvention.
Övergångsstadgandet i 1935 års lag äger jämlikt konventionens bestämmelser
tillämpning på dem, som vid lagens ikraftträdande i behörig ordning
bedrevo arbetsförmedling, för vilken från arbetsgivare eller arbetssökande
uppbäres ersättning. De s. k. hemhjälpsbyråerna i Göteborg hade
i regel icke sökt länsstyrelsens tillstånd för verksamhetens bedrivande och
kommo därför icke att falla under lagens övergångsbestämmelser. Enligt
kommissionens uppfattning äro dessa övergångsbestämmelser tillämpliga
endast på dem, som den 1 januari 1936 i behörig ordning bedrevo arbetsförmedling
i förvärvssyfte.
Vad själva sakfrågan beträffar vill kommissionen anföra följande.
I Kungl. Maj:ts proposition nr 83/1935 med anhållan örn riksdagens
yttrande över förslag till förordning med vissa bestämmelser örn arbetsförmedling
m. m. har departementschefen bl. a. framhållit, att på orter,
där välordnad avgiftsfri förmedling finnes, en jämsides härmed bedriven
förmedling i förvärvssyfte knappast torde ha någon uppgift att fylla. Enligt
kommissionens uppfattning synes de s. k. hemhjälpsbyråernas arbetsförmedlingsverksamhet
vara av sådan art eller omfattning, att den kan
ombesörjas av den offentliga arbetsförmedlingen.
Den offentliga arbetsförmedlingen har genom en under senare år omfattande
utbyggnad gjorts alltmera skickad att omliänderha förmedling
av all slags arbetskraft. Sålunda ha särskilt på de större orterna specialavdelningar
av arbetsförmedlingen inrättats, som ha till speciell uppgift
alt handha förmedling av arbetskraft inom vissa begränsade yrkesområden.
För förmedling av arbetsanställning i hemmen ha i Stockholm, Göteborg
och Malmö inrättats s. k. hemhjälpscentraler. På övriga större orter lia
inrättats särskilda avdelningar för förmedling av arbetskraft till det husliga
området. Redan nu synes den offentliga arbetsförmedlingen på flertalet
orter, och icke minst i Stockholm, Göteborg och Malmö, lia en sådan
organisation, att den väl fyller behovet av arbetsförmedling inom det husliga
området.
Sedan flera år har tillgången på heltidsanställd huslig arbetskraft varit
synnerligen knapp, och detta förhållande har framkallat en ökad efterfrågan
på tillfällig hemhjälp. Hushållen lia sålunda i allt större utsträckning
fått övergå från heltids- till korttidsanställd arbetskraft. Fördelen
med denna hjälpform är, att den tillgängliga arbetskraften fördelas på
flera hushåll, som härigenom få hjälp nied vissa sysslor eller vid anhopning
av arbete. Det förtjänar påpekas, att den tillfälliga hemhjälpen visat
sig synnerligen tillfredsställande för vissa kategorier av hushåll och icke
endast kan betraktas som en nödfallslösning av deras hemhjälpsproblem.
Andra lagutskottets utlåtande nr AO; bilagor.
11
Arbetsförmedlingarna ha också medverkat till en popularisering av den
tillfälliga hemhjälpen. Av följande tablå framgår, att medan antalet tillsatta
hemhiträdesplatser minskat, har förmedlingen av korttidslijälp till
hemmen undergått en påtaglig ökning under de sista åren. Siffrorna omsluta
förmedlingsverksamheten inom hela landet.
Husligt arbete.
Hembiträden |
Tillfällig hemhjälp |
Övrigt husligt arbete |
|||||||
År |
Arbets- sökande personer |
Lediga platser |
Tillsatta platser |
Arbets- sökande personer |
Lediga platser |
Tillsatta platser |
Arbets- sökande personer |
Lediga platser |
Tillsatta platser |
1941 |
40 940 |
69 775 |
39 345 |
12112 |
80056 |
76 975 |
10990 |
16 134 |
8 643 |
1942 |
37 258 |
74 367 |
35 528 |
12 447 |
101 678 |
94 239 |
11 346 |
21 034 |
11 324 |
1943 |
29 142 |
71540 |
28 318 |
13 029 |
117 656 |
105 001 |
13 628 |
31702 |
18 017 |
Av siffrorna framgår sålunda, att antalet tillsatta hemhiträdesplatser,
som år 1941 utgjorde omkring 39 000, minskat till omkring 28 000 år 1943.
Däremot uppvisar gruppen tillfällig hemhjälp en ökning under samma
tid från omkring 77 000 till 105 000, d. v. s. en ökning av omkring 28 000
tillsatta platser. Beträffande arbetsförmedlingens statistik rörande den tillfälliga
hemhjälpen bör även framhållas, att dessa siffror omfatta endast
de platser, som tillsatts genom arbetsförmedlingens direkta förmedling.
De inkludera således icke det stora antal arbetstillfällen, som tillgodoses
med arbetskraft genom att husmödrarna kontraktera med anvisade hemhjälpsbiträden
om regelbundna arbetsåtaganden under en längre tidsperiod
eller genom att hushållen vid upprepat behov av hjälp vända sig
direkt till den, som arbetsförmedlingen en gång anvisat. Arbetsförmedlingen
kräver icke — till skillnad från de förvärvsmässigt bedrivna privata
hemhjälpsbyråerna — att varje förnyat arbetsåtagande skall förmedlas
och kontrolleras genom arbetsförmedlingen.
Tillgången på tillfällig hemhjälp har tidvis icke varit tillräcklig för att
helt tillgodose efterfrågan. Detta gäller särskilt under bråda tider höst
och vår samt vid helgerna. De svårigheter, som förelegat för husmödrarna
att få arbetskraft till hemmen, lia gjort, att dessa ofta anmält sitt behov
av arbetskraft såväl hos samtliga hemhjälpsbyråer som vid den offentliga
arbetsförmedlingen. Det är därför troligt, att den kundkrets på 3 000 hushåll,
som hemiljälpsbyråerna i Göteborg enligt motionen sägas betjäna,
i verkligheten icke är på långt när så stor, enär dubbelanmälningar äro
en vanlig företeelse.
Den offentliga arbetsförmedlingens hemhjälpscentral i Göteborg startade
sin verksamhet i sin nuvarande utformning så sent som i november
1941. Under den förflutna tiden har den väsentligt utvidgat sin verksamhet
och synes lia tillvunnit sig ett allt större förtroende hos allmänheten. I
fråga örn förmedling av tillfällig hemhjälp i Göteborg märkes en betydande
ökning av verksamheten under åren 1942 och 1943.
12
Andra lagutskottets utlåtande nr AO; bilagor.
År |
Lediga platser |
Tillsatta platser |
1942 |
7 261 |
6 898 |
1943 |
9 874 |
8 588 |
När det i motionerna sägs, att de s. k. hemlijälpsbyråerna i Göteborg
effektuera tillsammans genomsnittligen mer än fem gånger så många beställningar
årligen som den offentliga arbeslförmedlingens hemhjälpscentral
därstädes, bör det framhållas, att någon statistisk jämförelse mellan
arbetsförmedlingens och de privata byråernas arbetsresultat icke kan göras,
vilket ovan antytts. För hemhjälpsbyråernas del, vilka för att kringgå
1935 års lag endast skaffa kortare sysselsättning åt de hos byrån formellt
»anställda», blir varje utsändning i arbete betraktad såsom ny placering,
för vilken byrån betingar sig ekonomisk gottgörelse. Regelbunden utplacering
hos en och samma arbetsgivare blir av en hemhjälpsbyrå redovisad
såsom lika många arbetsanställningar. Olikheterna i arbets- och redovisningsmetoderna
.göra sålunda, att arbetsförmedlingens siffror i själva verket
representera en oerhört mycket större förmedlingseffektivitet än hemhjälpsbyråernas.
Såväl i fråga om lokaler som övrig organisation torde den offentliga
arbetsförmedlingen äga tillfredsställande kapacitet för att fylla de krav,
som kunna ställas på förmedlingen av arbetskraft till hemmen för Göteborgs
vidkommande.
I vad avser möjligheterna att helt tillgodose behovet av arbetskraft på
det husliga arbetsområdet synas de s. k. hemhjälpsbyråerna ha minst lika
stora svårigheter att kämpa med som den offentliga arbetsförmedlingen.
Detta bevisas kanske bäst därav, att de s. k. hemhjälpsbyråerna för egen
del vid flera tillfällen hos den offentliga arbetsförmedlingen inlämnat
beställning på arbetskraft. Kommissionen är av den uppfattningen, alt
den offentliga arbetsförmedlingen otvivelaktigt synes lia jämförelsevis
större möjligheter att tillgodose hemmens behov av arbetskraft än den
privata arbetsförmedlingen. Genom sin ständiga kontakt med sökande från
övriga yrkesområden kan den i betydande grad bidraga till att överföra
ledig arbetskraft till det husliga arbetsområdet.
Vid en eventuell fredskris, då permitteringar i stor utsträckning kunna
tänkas uppstå inom industriyrkena och arbetstillgången inom dessa yrkesområden
kan bli ringa, bär det sin speciella betydelse, att kontakten med
bristområdena på arbetsmarknaden blir så intim som möjligt. Det är känt.
att den husliga arbetskraften under kriget i viss utsträckning lämnat sitt
vanliga yrke för arbete inom industrien eller inom andra näringsområden.
Den offentliga arbetsförmedlingen, som genom sin kontrollverksamhet i
fråga om medlemmarna i de erkända arbetslöshetskassorna omedelbart
kommer i kontakt med de permitterade, har därför möjligheter att medverka
till en återgång till det husliga arbetsområdet av arbetskraft, som
är lämplig och villig härtill. Alldeles oavsett den nämnda kontrollverksamheten
synes det önskvärt ur allmän sysselsättningssynpunkt och för
ett rationellt utnyttjande av arbetskraften, att arbetstillfällena koncentreras
till så få centraler som möjligt. Anordningar, som kunna vara ägnade att
Andra lagutskottets utlåtande nr AO; bilagor.
13
försvåra överblicken över arbetsmarknaden och motverka ett rationellt utnyttjande
av arbetskraften, böra därför undvikas.
I detta ärendes slutliga avgörande ha deltagit, förutom kommissionens
ordförande, ledamöterna Lundquist, Andersson, Carell, Falk, Brodén, Vahloch
Adamsson samt ersättaren Stjernstedt.
Stockholm den 2 mars 1944.
STATENS ARBETSMARKNADSKOMMISSION
A. THOMSON.
Sven Skogh.
Bilaga C
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss av den 11 februari 1944 har Kungl. Majit anbefallt länsarbetsnämnden
i Göteborgs och Bohus län att till utskottet avgiva yttrande
över motion nr 209 i riksdagens första kammare av herrar Knut Petersson
och Carl Eric Ericsson och motion nr 401 i riksdagens andra kammare av
herr Bertil von Friesen om visst tillägg till övergångsstadgandet i lagen med
vissa bestämmelser örn arbetsförmedling.
Länsarbetsnämnden har icke ansett sig böra taga ställning till de juridiska
förhållandena i den verksamhet, som bedrives av de i motionerna
berörda hemhjälpsbyråerna, utan funnit sig böra begränsa sitt yttrande
till ett ställningstagande till de rena arbetsförmedlingssynpunkter, som ur
en mera lokal synvinkel kunna läggas på berörda förhållanden. Länsarbetsnämnden
får i detta hänseende anföra följande.
I syfte att tillgodose de krav på rationell förmedlingsverksamhet, som
numera ställas på den offentliga arbetsförmedlingen, ha specialförmedlingar
av olika slag under senare år kommit till stånd. Sålunda inrättades
i november 1941 vid arbetsförmedlingen i Göteborg en hemhjälpscentral
med syftemål att tillgodose arbetsmarknadspartemas krav på effektivt förmedlingsarbcte
beträffande husligt arbete och kvinnlig sjukvårdspersonal,
varvid den senare förmedlingsgrenen skulle omfatta personal jämväl till
anstalter och inrättningar. Förmedlingsverksamheten för husligt arbete
uppdelades på tvenne expeditioner: en för fasta hembiträden och en för
kvalificerad, tillfällig hemhjälp. Dessutom förmedlas på en särskild expedition,
som dock icke ingår i hemhjälpscentralen, arbetskraft för tvätt och
rengöringsarbete av grövre art (trappstädningsarbete, rengöringsarbete i
nybyggnader, efter reparationer etc.). I förevarande fall är det emellertid
expeditionen för tillfällig, kvalificerad hemhjälp, som har den största aktualiteten,
d. v. s. arbetsuppgifterna här äro helt identiska med dem, som
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 40; bilagor.
hemhjälpsbyråerna ägna sig åt. Verksamheten vid ifrågavarande expedition
belyses av följande siffror.
År |
Ans. om arb. |
Arb.sök. pers. |
Led. pl. |
Tills. pl. |
1942 |
5 007 |
279 |
7 261 |
6 898 |
1943 |
7 432 |
739 |
9 874 |
8 588 |
Antalet »arbetssökande personer» är i realiteten betydligt större. Ovanstående
siffror omfatta endast sådana som yrkesgruppsmässigt äro att
hänföra till den tillfälliga hemhjälpens arbetsområde och sålunda äro
direkt inskrivna vid expeditionen för tillfällig hemhjälp. Härtill komma i
mycket stor utsträckning personer, som på grund av annan yrkestillhörighet
äro inskrivna på annan arbetsförmedlingsexpedition, t. ex. den för industri
och hantverk, men som vilja lia tillfälligt hemarbete som extrasysselsättning.
Dessa personer upptagas som arbetssökande i respektive expeditioners
statistik.
Även under de två första månaderna av år 1944 har omsättningen på
expeditionen för tillfällig kvalificerad hemhjälp givit belägg för att verksamheten
alltfort kommer att utvecklas. Sålunda har februari månad, som
torde kunna betraktas som en av de minst arbetstyngda månaderna under
året, innevarande år givit ett mycket gott resultat med 882 tillsatta platser
(år 1942 238 st. och 1943 691 st.) Vid etablerandet av en specialförmedling
är det givetvis av största vikt, att förutsättningarna för en sådan
i fråga örn lämplig personal och ändamålsenliga lokaler äro för handen.
I förevarande fall uppfylla förhållandena i Göteborg högt ställda krav.
Därtill kommer att länsarbetsnämnden icke minst med tanke på den även
ur icke juridisk synpunkt illojala konkurrens, som vid hemhjälpscentralens
etablerande skulle komma att göra sig gällande från hemhjälpsbyråhåll,
alltifrån begynnelsen ansett det i högsta grad angeläget att verksamheten
bedreves så, att anmärkningar mot densammas effektivitet icke skulle
kunna anföras. Genom de åtal, som anhängiggjorts mot innehavarna av
hembjälpsbyråer i Göteborg och som numera hänskjutits till Kungl. Majit
för avgörande, har nämnden blivit underkunnig om, att viss kritik riktats
mot arbetsförmedlingens ifrågavarande verksamhet. Nämnden inskränker
sig härvidlag till att konstatera, att denna kritik emanerar från personer,
som hava ett ekonomiskt intresse av att försöka hävda sin egen verksamhet
på arbetsförmedlingens bekostnad. Arbetsförmedlingen å sin sida saknar
icke helt kännedom om mindre omsorgsfullt genomförda förmedlingstransaktioner,
som hemhjälpsbyråerna i många fall gjort sig skyldiga till.
I detta sammanhang kan det förtjäna nämnas, att det jämväl förekommit,
att hemhjälpsbyråer gjort hänvändelse till hemhjälpscentralen för
erhållande av hjälp med anskaffande av arbetskraft.
Arbetsförmedlingen av idag bedriver emellertid icke blott förmedlingsverksamhet.
Enligt direktiv från statens arbetsmarknadskommission tillkommer
det även arbetsförmedlingen att följa utvecklingen på arbetsmarknaden,
en utveckling, som icke minst under senare år är underkastad
snabba och omfattande växlingar genom att över- respektive underskott
på arbetskraft inom olika arbetsmarknadsområden uppstå.
I sådana situationer är det arbetsförmedlingens uppgift att så effektivt
som möjligt söka åvägabringa en utjämning genom att arbetskraft från ett
område inplaceras i sysselsättning på ett annat, där omständigheterna (den
arbetssökandes personliga förutsättningar) så kunna medgiva. I föreva
-
Andra lagutskottets utlåtande nr bO; bilagor.
15
rande sammanhang kunna dessa omständigheter få snar aktualitet t. ex.
genom att kvinnlig arbetskraft vid fredsslutet kan bringas att lämna anställningar
inom det industriella området. I ett sådant läge bör arbetsförmedlingen
så effektivt som möjligt medverka till att sådan arbetskraft
tillföres det husliga området.
Sedan en längre tid tillbaka har arbetskraftsfrågan på detta område en
brännande aktualitet. Det är naturligtvis omöjligt att för dagen utsäga
något örn hur utvecklingen härvidlag kan komma att gestalta sig. Det
torde emellertid ligga i öppen dag, alt det icke ur arbetsmarknadssynpunkt
kan anses förmånligt, att utplaceringen av den arbetskraft varom här är
fråga, splittras på skilda händer med synnerligen olikartade och bristfälliga
förutsättningar för ett rationellt handhavande av ifrågavarande
uppgifter. Ett upphörande av hemhjälpsbyråernas verksamhet kommer
givetvis att medföra en ökad belastning av hemhjälpscentralens verksamhet.
Med hänsyn till densammas fasta förankring hos allmänheten i Göteborg
torde det emellertid icke vålla några svårigheter att på bästa sätt —
genom utökning av personalen etc. — möta och genomföra de nyttillkommande
arbetsuppgifter, som den kan ställas inför. Länsarbetsnämnden
kan sålunda icke finna några som helst principiellt bärande skäl för att
förmedlingsverksamhet av berörd art skall få bedrivas av enskilda personer.
Nämnden vill gentemot i motionerna förefintliga uppgifter, att hemil
jälpsbyråerna »effektuera tillsammans genomsnittligen mer än fem gånger
så många beställningar som den offentliga arbetsförmedlingens hernöjälpscentral»
påpeka, att jämförelse mellan arbetsförmedlingens statistik å den
ena sidan och hemhjälpsbyråernas å den andra icke utan vidare kan göras.
Från hemhjälpsbyråernas sida bli alltid de enskilda, periodiskt återkommande
arbetstillfällen hos samma arbetsgivare i statistiskt hänseende betraktat
som lika många tillsatta platser som arbetstillfällen. Motsvarande
förhållanden upptagas i hemhjälpscentralens statistik såsom en tillsatt plats
oavsett huru många de enskilda arbetstillfällena under året bliva. Härigenom
uppstår givetvis en differens, som, statistiskt sett, talar till hemhjälpsbyråernas
favör. I vilken utsträckning de olikartade redovisningsmetoderna
i och för sig omöjliggöra en rent siffermässig jämförelse beträffande
det effektiva förmedlingsresultatet kan icke avgöras —- att olikheterna äro
av väsentlig betydelse ligger emellertid i öppen dag.
Sammanfattningsvis får länsarbetsnämnden som sin mening hävda den
uppfattningen, att nuvarande förhållanden ingalunda äro ägade att främja
förhållandena på ifrågavarande arbetsmarknadsområde. Nämnden bortser
i detta sammanhang från »konkurrensförhållandet» som sådant och har
vid bedömandet av frågan endast tagit hänsyn till de arbetsmarknadssynpunkter,
som böra vara avgörande för frågans bedömande.
Länsarbetsnämnden i Göteborgs och Bohus län
CARL BRÄNNBERG.
Sven Dreyer.
Åke L:son Aldin.