Andra lagutskottets utlåtande nr 33.
1
Nr 33.
Ankom till riksdagens kansli den 28 april 1944 kl. 2 em.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 14, 15 och 16 §§
vattenlagen, m. m., jämte i ämnet väckt motion.
Genom en den 3 mars 1944 dagtecknad proposition, nr 169, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
1) lag örn ändrad lydelse av 4 kap. 14, 15 och 16 §§ vattenlagen; samt
2) lag om ändrad lydelse av 7 § lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med
särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.
Lagförslagen äro av följande lydelse:
1) Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 4 kap. 14, 15 och 16 §§ vattenlagen.
Härigenom förordnas, att 4 kap. 14, 15 och 16 §§ vattenlagen den 28 juni
1918 (nr 523) skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
14 §.
Varder genom vattenreglering, som verkställes jämlikt denna lag, den uttagbara
vattenkraften i det eller de strömfall, för vilkas räkning regleringen
utföres, ökad med i medeltal femhundra turbinhästkrafter, vare ägare av
sådant strömfall pliktig att för nedan angivna ändamål erlägga en årlig
avgift av minst tio öre och högst tre kronor för varje turbinhästkraft, varmed
genom regleringen den uttagbara vattenkraften i strömfallet i medeltal blivit
ökad. Medför vattenreglering sådan ändring av vattenföringen under året
att förut uttagbar vattenkraft kan utnyttjas på fördelaktigare sätt, skall, med
avseende å skyldighet att erlägga dylik avgift, så stor del av vattenkraften,
som svarar mot förhöjningen av dennas värde, anses såsom ökning av den
uttagbara vattenkraften.
Medför vattenregleringen sådan båtnad, som i första stycket sägs, för annat
strömfall än där avses, äge vattendomstolen, på ansökan av myndighet,
som Konungen bestämmer, förklara ägaren av strömfallet pliktig att gälda
avgift, som nu nämnts.
Bihang till riksdagens protokoll 1944. 9 sami. 2 avd. Nr 33.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 33.
Beloppet av avgiften skall av vattendomstolen bestämmas särskilt för varje
strömfall; och bör härvid hänsyn tagas dels till den större eller mindre förändring
av vattenstånds- och avrinningsförhållanden, som genom företaget
förorsakas, och den olägenhet eller fördel, vilken härigenom uppkommer för
den kringliggande bygden, dels ock till den större eller mindre kostnad, som
är förenad med företaget, samt företagets ekonomiska betydelse för varje särskilt
strömfall.
Avgift skall erläggas från och med kalenderåret näst efter det, då vattendomstolens
tillstånd till vattenregleringen först tages i anspråk. Är fråga om
företag, som avses i 3 kap. 1 §, skall dock, såvitt angår strömfall, för vars
ägare enligt bestämmelserna i nämnda kap. skyldigheten att taga del i kostnaden
för företaget inträder senare, avgift ej utgå förrän från och med kalenderåret
näst efter betalningsskyldighetens inträde. Har ägare av strömfall
enligt andra stycket förklarats pliktig att gälda avgift, skall den utgå från
och med kalenderåret näst efter det, då talan därom anhängiggjorts, dock ej
för tid innan skyldighet att erlägga avgift skolat inträda, därest ägaren av
strömfallet förklarats pliktig att taga del i kostnaden för företaget.
Vattendomstolens avgörande gälld för en tidrymd av tjugu år i sänder,
första gången räknat från det kalenderår, under vilket tillståndet till vattenregleringen
först tagits i anspråk. Varder ej genom ansökan hos vattendomstolen
under nittonde året av sådan tidsperiod ny prövning påkallad av
strömfallets ägare eller av myndighet, som Konungen bestämmer, skall den
förut meddelade bestämmelsen lända till efterrättelse jämväl för nästa period.
Ålägges ägare av strömfall enligt andra stycket att gälda avgift, skall avgörandet
första gången ej gälla längre än den tid, som gäller för annan avgift
enligt denna §, vilken förklarats skola utgå med anledning av företaget.
Varder strömfall bebyggt efter det avgift bestämts, äge vattendomstolen,
ändå att tid, som nyss nämnts, ej gått till ända, för återstående tiden meddela
ändrad föreskrift, när det påkallas av myndighet, som Konungen bestämmer.
Huru avgifter, som nu nämnts, skola indrivas, därom förordnar Konungen.
15 §.
Influtna avgifter skola efter de närmare bestämmelser, som härutinnan
meddelas av Konungen, användas dels till förebyggande eller minskande av
skada eller olägenhet, som vållas genom företaget och för vilken ersättning
icke blivit av vattendomstolen bestämd, samt till gottgörelse för sådan skada
eller olägenhet, dels ock för tillgodoseende av annat ändamål beträffande den
bygd, som beröres av företaget, såsom jordbrukets främjande, särskilt genom
jords torrläggning, eller beredande av tillgång till elektrisk kraft för samfärdsel,
jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för befolkningens behov.
16 §.
I fråga om vattenreglering, varigenom den uttagbara vattenkraften i det
eller de strömfall, för vilkas räkning regleringen utföres, ökas med i medel
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 33.
3
tal femhundra turbinhästkrafter, skall beträffande rätt att göra frågan angående
de villkor, varunder med hänsyn till allmänna intressen företaget må
äga bestånd, till föremål för nyprövning gälla vad i 5 § är för där avsett
fall stadgat.
Där till ----blivit ökad.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.
Har tillstånd till vattenreglering meddelats genom beslut, som givits före
nya lagens ikraftträdande, skall nya lagen tillämpas å företaget, såframt
regleringen medfört sådan ökning av den uttagbara vattenkraften i det eller
de strömfall, för vilkas räkning regleringen utförts, att enligt äldre lag avgift
skolat utgå; dock att 4 kap. 14 § nya lagen ej skall tillämpas med avseende å
den tidrymd av tjugu år, för vilken vattendomstolens avgörande i fråga om
avgift med anledning av företaget skall gälla.
2) Förslag
till
L.a g
om ändrad lydelse av 7 § lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) nied särskilda
bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.
Härigenom förordnas, att 7 § lagen den 20 oktober 1939 med särskilda
bestämmelser angående tillfällig vattenreglering1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
7 §•
Kan vattenregleringen antagas medföra avsevärt men för den bygd, som
beröres av företaget, eller är den båtnad, som vinnes, av stor betydelse, skall
för tillgodoseende av sådant allmänt ändamål beträffande bygden, som avses
i 4 kap. 15 § vattenlagen, avgift utgå för företaget med skäligt belopp, minst
två tusen och högst femton tusen kronor för år, från och med det halvår, då
tillståndet först tages i anspråk. Om indrivning och användning av sådan
avgift meddelar Konungen närmare bestämmelser.
I övrigt---äga tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma väckt motion, nr 472 i andra kammaren av herr
Ljungberg. För de i motionen framställda yrkandena kommer redogörelse
att lämnas i det följande.
1 Senaste lydelse, se SFS 1943: 392.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 33.
Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för de genom propositionen
framlagda förslagen och för motionärens yrkanden, får utskottet, i den mån
redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionen.
Gällande bestämmelser.
Enligt vattenlagen gäller, att vid vissa större vattenregleringsföretag skola
utgå regleringsavgifter. Bestämmelser härom finnas i 4 kap. 14 och 15 §§.
För att sådan avgift skall utgå förutsättes enligt 14 §, att genom vattenreglering
den uttagbara vattenkraften i det eller de strömfall, för vilka regleringen
utföres, ökas med i medeltal 500 turbinliästkrafter. Ägaren av sådant
strömfall skall erlägga en årlig avgift av minst tio öre och högst tre kronor
för varje turbinhästkraft, varmed genom regleringen den uttagbara vattenkraften
i strömfallet i medeltal blivit ökad.
Beloppet av avgiften skall av vattendomstolen bestämmas särskilt för varje
strömfall. Hänsyn skall därvid tagas till den större eller mindre förändring
av vattenstånds- och avrinningsförhållandena, som genom företaget förorsakas,
och den olägenhet eller fördel, vilken härigenom uppkommer för den
kringliggande bygden. Vidare skall hänsyn tagas till den större eller mindre
kostnad som är förenad med företaget samt företagets ekonomiska betydelse
för varje särskilt strömfall.
Avgiften skall erläggas från och med kalenderåret näst efter det, då enligt
därom meddelad bestämmelse företaget skall lia fullbordats. I fråga örn
vattenregleringsföretag med tvångsdelaktighet skall dock avgift för strömfall,
vars ägare först sedan företaget är fullbordat är skyldig att taga del i
kostnaden för detsamma, ej utgå förrän från och med kalenderåret näst efter
betalningsskyldighetens inträde.
Domstolens avgörande gäller tjugu år i sänder. Varder ej under nittonde
året ny prövning påkallad av strömfallets ägare eller av myndighet åt vilken
Konungen uppdragit att föra talan i förevarande hänseende, skall den
förut meddelade bestämmelsen lända till efterrättelse jämväl för nästa period.
De influtna medlen skola enligt 15 § första punkten i första hand begagnas
till förebyggande eller minskande av och gottgörelse för skada eller olägenhet
genom företaget i sådana fall där ersättning härför icke blivit av vattendomstolen
bestämd. I den mån medlen förslå därtill må de enligt samma
paragraf andra punkten även användas för tillgodoseende av annat ändamål
beträffande den bygd som beröres av företaget, såsom jordbrukets främjande,
särskilt genom jords torrläggning, eller beredande av tillgång till
elektrisk kraft för samfärdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri eller
eljest för befolkningens behov.
I kungörelse den 11 juni 1920 angående indrivningen och användningen
av vissa enligt vattenlagen utgående avgifter har Kungl. Majit meddelat bestämmelser
om bl. a. regleringsavgifterna. Dessa skola inbetalas till länsstyrelsen
i det län, där det företag verkställts, varför avgift skall utgå. Angåi
företaget flera län, skall avgiften erläggas till länsstyrelsen i det län, där
Andra lagutskottets utlåtande nr 33.
5
företaget huvudsakligen verkställts. Avgiften skall erläggas före varje års utgång.
Vill någon utfå bidrag av regleringsavgifter till förebyggande av skada
eller olägenhet, för vilken ersättning ej blivit av vattendomstolen bestämd,
eller gottgörelse därför, skall han göra ansökan hos vattenrättsdomaren.
Ärendet avgöres av vattenrättsdomaren och två vattenrättsnämndemän. Om
användning av regleringsavgifter för annat ändamål än nyss sagts skall
framställning göras hos Kungl. Maj:t.
Tillämpningen av bestämmelserna örn regleringsavgifter.
Från länsstyrelserna ha under förarbetena till propositionen införskaffats
uppgifter om de belopp som under tiden från vattenlagens ikraftträdande till
och med den 30 juni 1943 inbetalts i regleringsavgifter samt om de belopp
som av dessa medel under samma tid utbetalats för de med regleringsavgifterna
avsedda ändamålen. I följande tabell äro dessa belopp sammanställda.
Avgifter |
Räntor |
Utgifter |
Behållning |
|||
Östergötlands län .... |
........ 58125 |
— |
8 |
707: 75 |
— |
66 832: 75 |
Jönköpings län...... |
........ 60 649 |
_ |
7 |
142: 33 |
— |
67 791: 33 |
Älvsborgs län....... |
........ 9 809 |
— |
104:23 |
— |
9 913: 23 |
|
Kopparbergs län..... |
........ 100 246 |
45 |
12 |
594: 53 |
— |
112 840:98 |
Västernorrlands län .. |
........ 21 888 |
— |
a |
133:19 |
— |
25 021:19 |
Jämtlands län...... |
........ 13 764 |
— |
146: 25 |
— |
13 910: 25 |
|
Norrbottens län...... |
........ 397 620 |
06 |
16 |
582: 91 |
245 637:26 |
168565:71 |
S:a kr. 662 101 |
51 |
48 |
411:19 |
245 637: 26 |
464 875: 04 |
En inom riksräkenskapsverket upprättad sammanställning över influtna
regleringsavgifter, upplupna räntor samt utbetalda medel under tiden den
1 juli 1941—30 juni 1942 visar följande.
Avgifter |
Räntor |
S:a inkomster |
Utgifter |
|
Östergötlands län............ |
3 875: — |
1 503: 79 |
5 378: 79 |
— |
Jönköpings län.............. |
4 503: 50 |
1 533: 93 |
6 037: 43 |
— |
Kopparbergs län............. |
9 573:15 |
2 364:82 |
11 937:97 |
— |
Västernorrlands län.......... |
1581: — |
407:16 |
1 988:16 |
— |
Norrbottens län ''............. |
46 000: —1 |
2 210: 55 |
48 210:55 |
50 892: 68 |
S:a kr. |
65 532: 65 |
8 020: 25 |
73 552: 90 |
50 892: 68 |
Motsvarande uppgifter för tiden den 1 |
juli 1942— |
30 juni 1943 framgå av |
||
följande sammanställning. |
||||
Avgifter |
Räntor |
S:a inkomster |
Utgifter |
|
Östergötlands län............ |
3 875: — |
2 310: 75 |
6 185: 75 |
— |
Jönköpings län.............. |
4 503: 50 |
1 546: 52 |
6 050: 02 |
— |
Älvsborgs län................ |
9 809: — |
104: 23 |
9 913: 23 |
— |
Kopparbergs län............. |
9 252: 55 |
2 672: 22 |
11 924: 77 |
— |
Västernorilands län.......... |
1581: — |
670: 57 |
2 251: 57 |
— |
Jämtlands län............... |
13 764: — |
146: 25 |
13 910: 25 |
— |
Norrbottens län.............. |
45 775: —3 |
3 172: 56 |
48 947:56 |
8 654: 11 |
S:a kr. |
88 560: 05 |
10 623: 10 |
99 183:15 |
8 654: 11 |
1 Härav SJÖSBO kr. av misstag erlagt först under budgetåret 1942/43.
2 Härtill kommer 41 720 kr., utgörande avgiiter för åren 1940 och 1941, vilket belopp av
misstag erlagts först under budgetåret 1942/43. Jfr not 1.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 33.
En undersökning av de enligt vattenlagen genomförda regleringsföretagen
visar, att regleringsavgift endast sällan fastställts till så högt belopp som 2
kronor eller därutöver för varje i medeltal vunnen turbinhästkraft. I ett fall
har utdömts 2 kronor 50 cre för turbinhästkraft. Detta företag har emellertid
icke utförts.
Såsom framgår av det föregående är det endast i Norrbottens län som regleringsavgilterna
kommit till användning. Där har under tiden till den 1 juli
1942 utbetalats omkring 250,000 kronor, som gått till lappväsendet.
Framställningar om lagändring.
Länsstyrelsen i Jämtlands lån har i skrivelse den 19 januari 1942 hemställt,
att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder i syfte att åstadkomma en riktig och
rättvis reglering av ersättningsfrågor i samband med de särskilt inom Jämtlands
län pågående stora sjöreglerings- och kraftanläggningarna.
Länsstyrelsen anförde därvid, att sjöregleringsföretag dittills hade genomförts
i sjön Torrön och påginge eller planerades, tills vidare med stöd av 1939
års lag med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering, i
sjöarna Juveln, Storrensjön, Anjan, Kallsjön, Näckten, Storsjön, Hotagssjön
och Gesunden. Dessa regleringar bleve av utomordentlig betydelse
för kraftproduktionen. Genomförandet av de nu påbörjade eller planerade
regleringarna av samtliga dessa sjöar komme att giva en energivinst i storleksordningen
1 000 miljoner kWh. Regleringskostnaderna bleve i förhållande till
den energivinst som uppstode jämförelsevis obetydliga. Fördelarna av regleringen
vore för intressenterna så mycket större som den därigenom ökade råvarukraften
i regel icke syntes ha betalts i form av förhöjd köpeskilling till
respektive fallägare eller på annat sätt. Den utvunna kraften vore så gott som
uteslutande avsedd att transporteras till och utnyttjas i sydligare trakter av
landet och endast en ringa del därav skulle komma länets befolkning till
godo. De fördelar, som uppstode för den bygd, där dessa stora värden uttoges,
inskränkte sig i stort sett till de arbetstillfällen som bereddes befolkningen
under en jämförelsevis kort byggnadstid samt till de i och för sig betydande
skatteobjekt som de stora kraftverken och i viss mån även regleringsdainmarna
utgjorde för de särskilda kommuner dit de förlädes. För
bygden och länet i övrigt kunde några väsentliga fördelar av företagen eljest
icke sägas uppstå. Däremot kunde genom dessa anläggningar och åtgärder i
vissa avseenden stora skador och olägenheter uppkomma, vilka berörde såväl
enskilda rättsägare som mera allmänna intressen liksom även den jordbrukande
befolkningens och andra befolkningsgruppers trevnad och levnadsförhållanden.
Inom länet hade gjorts gällande, att den nuvarande lagstiftningen
icke gåve tillräckliga möjligheter till beredande av ersättning och kompensation
för skador av mera allmän natur.
Efter en närmare redogörelse för de skadeverkningar som vattenregleringsföretagen
ansågos hava medfört framhöll länsstyrelsen, att vattenlagens
bestämmelser om bygdekraft enligt länsstyrelsens uppfattning borde bliva
föremål för en översyn för att bereda möjligheter till billigare bygdekraft,
varefter länsstyrelsen gjorde gällande, att även bestämmelserna i 4 kap. 14
och 15 §§ vattenlagen örn regleringsavgifter syntes tarva granskning.
Bland annat uttalades det önskemålet, att en omprövning av storleken av
Andra lagutskottets utlåtande nr 33.
7
fastställda regleringsavgifter finge ske tidigare än vad nu vore fallet. Vidare
gjorde länsstyrelsen gällande, att större möjligheter syntes böra beredas för
tillgodoseende av behov, som avsåges i 4 kap. 15 § andra punkten. Detta
stadgande gåve icke heller full klarhet, huruvida användningen av avgifterna
vore begränsad enbart till bygden kring den reglerade sjön eller om
dessa avgifter kunde utnyttjas även i vidare omfattning. Enligt länsstyrelsens
uppfattning borde avgifterna, i den mån de ej enbart avsåge ersättning för
direkta lokala skador, få tagas i anspråk för kompensation av olägenheter
av mera allmän art eller till gagn för hela den bygd som berördes av det
reglerade vattendraget i dess helhet, och bestämmelserna i sådant hänseende
förtydligas.
Jämväl inom riksdagen har under år 1942 väckts fråga om vissa ändringar
i 4 kap. vattenlagen, nämligen i motion av herr Hedlund i Östersund m. fl.
(H: 74). ....
Motionen överensstämmer i allt väsentligt med länsstyrelsens i Jämtlands
län skrivelse den 19 januari 1942. Efter att ha redogjort som länsstyrelsen
för erfarenheterna av de genomförda vattenregleringarna i Jämtland uttalade
motionärerna, att de funne en utredning påkallad för utrönande av
huruvida den nuvarande lagstiftningen kunde anses tillfredsställande i vad
den avsåge att tillgodose berättigade anspråk på ersättning och kompensation
för skador och olägenheter, som drabbade mera samhälleligt och allmänt.
Bestämmelserna om bygdekraft, vilka uppenbarligen icke tillgodosåge
det avsedda syftet, borde bliva föremål för översyn och föreskrifterna om
regleringsavgifter borde omarbetas så att avgifterna i vidgad utsträckning
kunde tagas i anspråk för allmänna ändamål.
Motionen behandlades av andra lagutskottet, som däröver avgav utlåtande
(nr 35). Beträffande önskemålet om ökad hänsyn till vissa för den omgivande
bygden gemensamma intressen erinrade utskottet, att dessa intressen helt
naturligt komme i viss motsatsställning till sådana med vattendragen förbundna
offentliga intressen, vilka mera allmänt anknöte sig till riket i dess
helhet. Vidare kunde i fråga om utnyttjande av vattenkraft ekonomiska och
ideella krav göra sig gällande mot varandra. Såsom exempel på behov, vilka
särskilt borde tillgodoses, hade nämnts behovet av allmän elektrifiering samt
av kompensation för genom kraftföretag skövlade skönhetsvärden. De med
bygden sammanhängande intressena hade vunnit visst beaktande i vattenlagen
genom bland annat bestämmelser om bygdekraft och regleringsavgifter.
Mot sistnämnda bestämmelser sådana dessa för närvarande vore utformade
hade i vissa till utskottet inkomna yttranden riktats anmärkningar, delvis ur
andra synpunkter än dem motionärerna anlagt. Vad särskilt anginge stadgandena
örn regleringsavgifter hade dessa givit anledning till erinringar såväl
beträffande grunden för avgiftsskyldigheten som i fråga om avgifternas storlek
och användning. I förstnämnda hänseende hade bland annat framhållits,
alt beloppet av ifrågavarande avgifter icke, såsom skäligt vöre, bestämdes i
förhållande lill båtnaden av det regleringsföretag, som komme i fråga, utan
i stället anknutits till ökningen i vattenkraft. På detta sätt undginge de regie
-
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 33.
ringsföretag helt avgiftsplikt, vid vilka båtnaden utgjordes av en lämpligare
fördelning till olika perioder av tillgänglig kraft.
Utskottet förklarade vidare, att ett närmare ställningstagande till det komplex
av frågor, som i anslutning till det sagda framställde sig för besvarande,
icke vore möjligt utan en ingående och allsidig utredning av de berörda instituten
angående bygdekraft och regleringsavgifter. Med hänsyn till vikten
av de intressen som komme i fråga samt till arten av de anmärkningar som
riktats mot nu gällande bestämmelser på området ville utskottet för sin del
föreslå, att en dylik utredning snarast komme till stånd.
Utskottets utlåtande utmynnade i en hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse
till Konungen anhålla, att Kungl. Majit ville låta snarast möjligt verkställa
bl. a. utredning av frågan huruvida de i vattenlagen upptagna bestämmelserna
om bygdekraft och regleringsavgifter kunde anses tillfyllest för det
med dem avsedda syftet samt för riksdagen framlägga det förslag vartill denna
utredning kunde föranleda. Denna hemställan bifölls av riksdagen som
därefter avlät skrivelse i ämnet den 6 juni 1942 (nr 312).
Promemoria med förslag i ämnet.
Med anledning av riksdagens förenämnda skrivelse nr 312/1942 upprättades
i justitiedepartementet en den 28 december 1942 dagtecknad promemoria
angående ändring i vattenlagens bestämmelser om regleringsavgifter.
Efter en historisk översikt samt redogörelse för gällande bestämmelser och
deras tillämpning m. m. framhölls i promemorian, att genom vattenlagen infördes
i flera hänseenden vittgående befogenheter för ägare av strömfall.
Syftet med de bestämmelser som meddelades härom vore givetvis icke att gynna
de enskilda strömfallsägarna utan att till hela landets bästa främja ett rationellt
utnyttjande av vattenkraften. Bland nämnda befogenheter märktes särskilt
det vitsord som tillerkänts strömfallsägare att verkställa reglering av
vattnets avrinning ur uppströms befintliga sjöar. Med hänsyn till de förmåner
som den nya lagstiftningen innebure infördes även en grupp bestämmelser
som avsåge att tillvarataga allmänna intressen. Till denna grupp hörde stadgandena
om bygdekraft och regleringsavgifter.
Därefter anfördes i promemorian angående vattenregleringarnas betydelse
och verkningar följande.
Den utomordentligt starka ökning i kraftproduktionen som särskilt under
de senaste åren ägt rum har till stor del möjliggjorts genom vattenregleringarna.
Framför allt gäller detta i fråga om de norrländska älvarna, där den
naturliga vattenföringen företer så starka variationer att vattenkraften icke
med fördel kan tillvaratagas i större skala utan reglering. En i hög grad bidragande
orsak till regleringarnas ökade betydelse är den utveckling som
kraftöverföringstekniken undergått och som möjliggör att kraft överföres från
norra Sverige till de södra delarna. För att belysa utvecklingen må nämnas,
att den totala kraftproduktionen i landet utgjorde år 1920 ca 2,6 miljarder
kWh, varav ca 2,4 miljarder belöpte på vattenkraften. För år 1942 beräknas
kraftproduktionen till ca 9,7 miljarder kWh, varav ca 9,1 miljarder
belöper på vattenkraften. Den i regleringsmagasinen tillgängliga volymen
Andra lagutskottets utlåtande nr 33.
9
motsvarade, räknat efter utbyggd fallhöjd vid normal verkningsgrad, år
1920 ca 0,25 miljarder kWh och motsvarar för närvarande ca 3 miljarder
kWh.
Genomförandet av regleringsföretagen har ej kunnat undgå att spoliera
såväl ekonomiska som estetiska och kulturella värden, vilket för befolkningen
ofta varit en kännbar förlust. Det ligger i sakens natur, att gottgörelse
i form av skadestånd icke kan givas för alla de olägenheter som kanske
framför allt under en övergångstid vållas bygden, och även om skadan skulle
kunna värderas i pengar, försvinner ofta en mer eller mindre högt skattad
nyttighet utan någon säkerhet att förlusten för bygdens del uppväges av ett
nytillskott i annan form. Det torde därför vara synnerligen välgrundat att
söka tillföra en bygd, som drabbas av mer eller mindre våldsamma ingrepp
i naturförhållandena, en kompensation som blir av bestående värde. Såväl
bygdekraftinstitutet som bestämmelserna örn regleringsavgifter synas ur dessa
synpunkter vara av stor vikt. Frågan om en revision av bestämmelserna
angående bygdekraft har funnits äga ett intimt samband med en mera omfattande
utredning angående kraftproduktionens organisation som riksdagen
innevarande år begärt, efter hemställan av statsutskottet, och har därför
icke här kunnat upptagas till undersökning. En omarbetning av bestämmelserna
om regleringsavgifter torde däremot kunna ske utan att resultatet
av nyssnämnda utredning behöver avvaktas.
Beträffande frågan om de synpunkter som borde läggas på en reform av
bestämmelserna örn regleringsavgifter anfördes i promemorian.
Frågan, huruvida regleringsavgifter böra utgå i större omfattning än nu,
är naturligtvis beroende av det syfte som regleringsavgifterna huvudsakligen
böra tjäna. I detta hänseende torde med fog kunna anmärkas, att önskemålet
örn bygdens tillgodoseende på ett sätt, som medför varaktig nytta, i
lagens nuvarande bestämmelser kommit att intaga en alltför undanskymd
plats. Ett förnyat övervägande av frågan örn ändamålet med regleringsavgifterna
synes därför påkallat. Av betydelse är naturligtvis även den inverkan
på kraftpriset som en skärpning av bestämmelserna örn regleringsavgifter
kan medföra. Att, såsom blivit ifrågasatt, helt frångå det nuvarande systemet,
enligt vilket avgiften och den av företaget berörda bygden sammanknutils,
och i stället införa ett slags accis t. ex. till förmån för länet synes
icke tillräckligt motiverat. En lösning som kan sägas utgöra en utveckling av
den tankegång som kom lill uttryck vid vattenlagens genomförande torde
i stället vara att föredraga.
I samband med en omprövning i dessa hänseenden torde stadgandena om
regleringsavgifter jämväl i övrigt böra underkastas vissa ändringar. Mot de
nuvarande bestämmelserna har anmärkts, att grunden för avgiftens beräkning
är otillfredsställande. Avgift utgår nämligen allenast för ökning av den
i ett strömfall uttagbara vattenkraften, medan däremot en förhöjning av den
förut uttagbara kraftens värde icke föranleder skyldighet att utgiva regleringsavgift.
Anmärkningen synes befogad. En annan brist i gällande bestämmelser,
vilken numera fått ökad betydelse, är att de betydande förändringar
i vattenståndsförliållandena som kunna förorsakas genom s. k. profilreglering
icke medföra skyldighet att utgiva någon sådan avgift som här är i
fråga. Med profilreglering avses alt möjliggöra utnyttjandet av större fallhöjd,
under det att egentlig vattenreglering åsyftar alt reglera vattnets avrinning.
Såsom mindre tillfredsställande får vidare anses, att örn eli strömfall
uIbygges sedan regleringsavgift fastställts för en period av tjugu år,
ändring av avgiftens belopp icke kan påkallas förrän vid utgången av denna
tid. Slutligen bar med fog framhållits, all regleringsavgifterna icke, såsom
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 33.
nu kommit att ske, böra fonderas under en längre tid. Denna fråga sammanhänger
givetvis med frågan om det ändamål som regleringsavgifterna
skola tjäna.
I promemorian upptogs härefter frågan örn ändring i vattenlagens bestämmelser
om regleringsavgifter till närmare behandling. Härvid anfördes till
en början följande beträffande ändamålet med avgifterna.
I de sjöar, där vattenregleringarna utföras, har ägaren till ett nedströms
liggande strömfall icke någon vattenrätt i egentlig bemärkelse. Denna tillkommer
strandägarna vid sjön, i den mån vattnet överhuvud är föremål för
enskild rätt. Det har likväl icke ansetts möjligt att giva strandägarna vid sjön
direkt del i den vinst som strömfallets utbyggande och sjöns reglering medför.
De skadestånd som utdömas skola väl i viss utsträckning utgå med 50 procents
förhöjning. Men denna gottgörelse avser närmast att giva ersättning för
utebliven möjlighet att förkovra den skadade egendomen, varjämte den tjänar
som en säkerhetsmarginal. Icke heller regleringsavgifterna äro direkt avsedda
att åstadkomma en fördelning av vinsten. Av den redogörelse som förut
lämnats framgår nämligen, att de enligt lagens ord i första hand skola användas
till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet, som vållas
genom företaget och för vilken ersättning icke blivit av vattendomstolen bestämd,
så ock till gottgörelse för sådan skada eller olägenhet. Först i andra
hand må avgifterna användas för tillgodoseende av annat ändamål beträffande
den bygd som beröres av företaget, såsom jordbrukets främjande, särskilt
genom jords torrläggning, eller beredande av tillgång till elektrisk kraft
för samfärdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för befolkningens
behov. Den omständigheten att avgifterna i första hand skola användas
för att förebygga eller gottgöra skador torde i hög grad lia medverkat
till att regleringsavgifterna, frånsett dem som utgå i Norrbottens län, ännu
icke — tjugutre år efter vattenlagens ikraftträdande — kommit till praktisk
användning. Vidare bör framhållas, att vid angivande av de omständigheter,
som vid regleringsavgifts bestämmande skola beaktas, lagen icke upptager
något moment som understryker att avgiften skall bestämmas med
hänsyn till bygdens behov. Hänsyn skall enligt gällande bestämmelser tagas
dels till den större eller mindre förändring av vattenstånds- och avrinningsförhållandena,
som genom företaget förorsakas, och den olägenhet eller fördel,
vilken härigenom uppkommer för den kringliggande bygden, dels ock till
den större eller mindre kostnad, som är förenad med företaget, samt företagets
ekonomiska betydelse för varje särskilt strömfall.
Den tanke, som nu kommit till uttryck i bestämmelserna om regleringsavgifter
allenast genom att de förklarats skola, i andra hand, användas till hela
bygdens bästa i den mån de förslå därtill, synes böra träda i förgrunden. Det
kan icke bestridas, att det för befolkningen i en bygd är i viss mån stötande
att den naturtillgång, som ett inom bygden befintligt sjösystem utgör, kan
utnyttjas tor andras intressen utan att bygden tillgodoses i vidare mån än som
nu är förhållandet. Betydelsefulla vattenregleringar lia genomförts i trakter,
där befolkningens livsvillkor äro väsentligt anspråkslösare än på andra håll.
För befolkningen är det naturligt att sammanställa önskemålen om en standardhöjning
med det synliga bevis för elektrifieringens framåtskridande i
landet, som genomförandet av ett större vattenregleringsföretag i orten utgör
för dem. Ur allmän synpunkt är det angeläget att mera avlägset belägna bygder
icke avfolkas. Därest en sådan naturtillgång i bygden som en större sjö
genom ett regleringsföretag tillför bygden en varaktig förmån t. ex. i form
av elektrifiering eller nya vägar, kan den skedda förändringen av naturför
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 33.
11
hållandena antagas fästa befolkningen närmare vid bygden, under det att
eljest motsatsen kan befaras.
Härefter framhölls i promemorian bl. a., att regleringsavgifterna för närvarande
vore ganska obetydliga i jämförelse med övriga årskostnader för
kraftproducenterna samt att en höjning av avgifterna i regel kunde äga rum
utan att detta skulle verka betungande. En mera väsentlig skärpning kunde
dock icke undgå att medföra någon höjning av priset på den ström som
producerades vid strömfallet i fråga. Kraftindustrien torde nämligen ej sällan
i övrigt belastas med så stora utbyggnads- och överföringskostnader att
vinstmarginalen vore ganska begränsad. Men det förefölle icke obilligt att låta
kraftkonsumenterna möjligen få vidkännas ett något förhöjt pris för att på
det sättet åstadkomma en viss utjämning av den skillnad i levnadsstandarden
som förefunnes mellan de trakter, där strömmen huvudsakligen konsumerades,
och de ofta avlägset belägna och glest befolkade bygder, där vattenregleringarna
ägde rum. Ur nationalekonomisk synpunkt syntes det ej heller vara
något att erinra mot att kraftindustrien belastades med något högre avgifter
till bekostande av åtgärder som vore till verklig nytta.
På grund av det anförda föreslogs i promemorian, att vid bestämmande av
regleringsavgifter först och främst skulle tagas hänsyn till bygdens behov.
Enligt föreslaget skulle emellertid därjämte beaktas de omständigheter som
enligt gällande lag vore avgörande vid avgifternas fastställande. I fråga örn
användningen av avgifterna borde vidtagas den ändringen att avgifterna icke
skulle tagas i anspråk för avhjälpande av skador och olägenheter utan helt
avses för bygdens behov, såsom för dess förseende med elektrisk kraft, för
vägar eller till annan åtgärd som genom jordbrukets främjande eller eljest
beredde bygden varaktig förmån. Med bygden borde förstås den trakt, som
direkt eller indirekt berördes av företaget och läge inom nederbördsområdet
i fråga.
Beträffande den latitud, inom vilken regleringsavgift skall
bestämmas, framhölls i promemorian, att domstolarna vid utdömande av
avgifter i allmänhet fastställt belopp som legat långt ned på skalan. För att
i sin mån säkerställa, att högre belopp än nu komme att utdömas, när bygdens
behov föranledde därtill, föreslogs i promemorian att den övre gränsen
för latituden höjdes från nuvarande tre till fyra kronor för turbinhästkraft.
I fråga örn underlaget för regleringsavgifterna anfördes i
promemorian.
Regleringsavgift för ett strömfall bestämmes nu efter det antal turbinhästkrafter,
varmed genom regleringen den uttagbara vattenkraften i strömfallet
i medeltal blivit ökad. Den väsentliga nyttan av en vattenreglering består
emellertid däri att den förut uttagbara vattenkraften kan uttagas under en
lämpligare tid av året. Sekunda kraft kan härigenom förvandlas till prima.
För denna förmån utgår icke någon regleringsavgift. Ifärav har blivit en
följd, att t. ex. vid Vänerns reglering endast jämförelsevis obetydliga avgifter
utdömts, enär den väsentliga nyttan bestod i en lämpligare fördelning av vattenkraften
på året. Utom att avgifterna sålunda ibland blivit mycket obetydliga
i jämförelse med båtnaden av företaget har nämnda förhållande även
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 33.
medfört uppenbara orättvisor mellan olika strömfallsägare. Av den uppskattade
båtnaden genom Bolmens reglering, 6,4 milj. kr., belöpte 2,94 milj. kr.
på fyra betydande strömfall, i vilka likväl den i medeltal uttagbara vattenkraften
icke ansågs bliva ökad genom regleringen. Regleringsavgift utdömdes
alltså icke för dem men väl för ett flertal andra strömfall.
Med anledning härav föreslås, att regleringsavgift skall utgå jämväl, där
båtnaden består i förhöjning au vattenkraftens värde. Avgiften torde därvid
böra beräknas efter det antal turbinhästkrafter som svarar mot förhöjningen.
Om den vattenkraft, som genom regleringen kan uttagas med större fördel,
uppgår till 1 200 turbinhästkrafter och kapitalvärdet per hästkraft genom
regleringen i medeltal ökas från 250 lill 750 kr., bör alltså avgift utgå för
medeltal uttagbara vattenkraften i ett strömfall ökas dels ock att förut uttagbar
vattenkraft ökar i värde, bör avgift beräknas på den sammanlagda båtnaden.
Vad nu sagts torde icke böra gälla korttidsreglering. Denna form av vattenreglering
är emellertid en förmån som ofta erhålles vid profilreglering.
I promemorian avhandlades vidare frågan om möjlighet borde öppnas för
det allmänna att föra särskild talan örn skyldighet för ägare av
strömfall att utgiva regleringsavgift, även om han ej är pliktig att
i övrigt deltaga i kostnaden för regleringen. I detta hänseende anfördes i promemorian
följande.
Redan vid vattenlagens tillkomst framhölls såsom en brist i bestämmelserna
örn regleringsavgifter, att sådana kunde åläggas allenast ägarna av de
strömfall för vilkas räkning regleringen utföres. Om flera strömfallsägare
förenat sig om att begära tillstånd till reglering, anses regleringen utföras
för samtliga sökandes räkning. Påkallas tillämpning av bestämmelserna i 3
kap. vattenlagen örn tvångsdelaktighet, anses regleringen bliva utförd jämväl
för ägare av strömfall, som omedelbart eller framdeles blir pliktig att
deltaga i kostnaden för företaget. Dessa bestämmelser förete den bristen, att
om sökande underlåter att påkalla tillämpning av bestämmelserna örn tvångsdelaktighet,
regleringsavgift icke kan åläggas ägare av strömfall som icke
själv anslutit sig till ansökningen om reglering. Att sökandena på det sättet
kunna disponera över bygdens anspråk på regleringsavgift från strömfallet,
är uppenbarligen icke tillfredsställande. Väl kan man tänka sig, att sökandena
i stället inom den tillämpliga latituden förpliktas att utgiva högre avgiftsbelopp
för att bygdens behov skall kunna tillgodoses, men att på det sättet belasta
visst strömfall mer än som rätteligen bort belöpa därå synes principiellt
förkastligt. Om bestämmelserna angående regleringsavgifter skärpas på sätt
här föreslagits, blir den angivna luckan i lagen av större betydelse än förut.
För att avhjälpa denna brist föreslogs i promemorian, att i vattenlagen
borde införas bestämmelse av innehåll, att — därest sökanden ej påfordrat
tillämpning av vad i 3 kap. stadgas om skyldighet för ägare av strömfall att
taga del i kostnaden för regleringsföretaget — vattendomstolen likväl ägde att
på ansökan av myndighet som Konungen bestämde förklara ägaren av strömfallet
pliktig att gälda regleringsavgift, om sådan förpliktelse eljest skolat föreligga.
800 turbinhästkrafter
Medför regleringen dels att den i
Andra lagutskottets utlåtande nr 33.
13
Vidare föreslogs i promemorian, alt avgift skulle utgå vid s. k. profilreglering,
om väsentlig ändring i vattenståndsförhållandena vållades
ovan byggnaden.
Beträffande den tidpunkt från vilken avgifterna skola
utgå anfördes härefter i promemorian bl. a. följande.
I 4 kap. 14 § andra stycket stadgas, att regleringsavgift skall erläggas från
och med kalenderåret näst efter det, då enligt därom meddelad bestämmelse
företaget skall hava fullbordats. Enligt 11 kap. 63 § äger vattendomstolen frihet
att bestämma den tid, inom vilken ifrågasatt byggande i vatten eller vattenreglering
skall lia fullbordats, efter vad som i varje särskilt mål finnes behövligt,
i regel dock ej till mer än tio år. Om en jämförelsevis lång tid medgives
eller företaget genomföres snabbt, kommer strömfallsägare, som ålagts
utgiva regleringsavgift, att under någon tid njuta förmån av regleringen utan
att för samma tid behöva erlägga sådan avgift. Det synes vara av vikt, att
den förmån, som regleringsavgiflen skall utgöra för bygden, kommer denna
till godo så snart företaget genomföres. Fördenskull torde vara lämpligt att
jämka tiden, då avgiften först skall utgå, så att avgift kommer att erläggas
från och med kalenderåret näst efter det, då vattendomstolens tillstådd till
företaget först tages i anspråk. Härigenom beredes bygden möjlighet att omedelbart
vidtaga åtgärder som äro önskvärda och som, när det gäller elektrifiering,
naturligtvis helst böra vara utförda, så snart kraft kan levereras.
Skulle det någon gång verka obilligt, att regleringsavgift skall utgå från nämnda
tidpunkt kan vattendomstolen bestämma lägre belopp t. ex. för beräknad
byggnadstid. I synnerhet torde detta kunna ifrågakomma vid tillstånd till
profilreglering.
Vidare framhölls i promemorian, att vad nu sagts om den tidpunkt då
avgift skulle börja utgå icke gällde utan vidare, då i målet påkallats tilllämpning
av bestämmelserna i 3 kap. örn tvångsdelaktighet. Därom stadgades
nu i 4 kap. 14 § andra stycket, att då fråga vore om företag som
avsåges i 3 kap. 1 § skulle avgift, såvitt anginge strömfall för vars ägare
skyldigheten att taga del i kostnaden för företaget inträdde efter dess fullbordande,
ej utgå förrän från och med kalenderåret näst efter betalningsskyldighetens
inträde. I promemorian föreslogs i stället, att i nu avsett fall
avgiften skulle utgå från och med det kalenderår då betalningsskyldigheten
inträdde, varigenom avgift skulle börja utgå ett år tidigare. Då avgift ålagts
ägare av strömfall, som ej vore pliktig att deltaga i kostnaden för företaget,
skulle enligt promemorian avgiftsskyldigheten icke inträda vid tidigare tidpunkt
än om bestämmelserna om tvångsdelaktighet tillämpats, varjämte avgiften
ej borde utdömas för tid som redan förflutit när talan anhängiggjordes.
I promemorian behandlades i detta sammanhang även frågan örn g i 1-tighetstiden för vattendomstolens beslut angående ifrågavarande
avgifter. Härom uttalades, att beslutet liksom för närvarande
borde gälla under tjugu år i sänder. Som följd av förslaget, att avgift skulle
utgå från och med kalenderåret näst efter det, då vattendomstolens tillstånd
först toges i anspråk, borde emellertid liden första gången räknas från och
med det kalenderår, under vilket avgiften först skolat utgå — i stället för
att den nu räknades från det år, under vilket förelaget skulle lia fullbordats.
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 33.
I promemorian föreslogs dessutom införande av ett nytt stadgande, enligt
vilket vattendomstolen under löpande period ägde att ändra avgiftens belopp,
om strömfall bebyggdes efter det avgift bestämts. Enligt promemorian
borde det nya beslutet i så fall icke vara bindande för längre tid än till den
ursprungliga tjuguårsperiodens slut. Ändring i beloppet av nu angivna skäl
borde kunna påkallas av myndighet som Konungen bestämde. Beträffande
avgift, ålagd ägare av strömfall som ej vore pliktig att deltaga i kostnaden
för företaget, föreslogs slutligen, att beslutet första gången ej skulle gälla
längre än den tid, som gällde för annan avgift med anledning av företaget.
Beträffande användningen av regleringsavgifterna ananfördes
i promemorian följande.
Regleringsavgifterna ha hittills icke i något fall kommit till användning
för att förebygga eller minska eller gottgöra oförutsedda skador eller olägenheter,
fransett de avgifter som utgått i Norrbottens län med anledning av
regleringar i Lule älv. Vid dessa regleringar underlät emellertid vattendomstolen
av särskilt skäl att utdöma ersättningar för skador och olägenheter
som åsamkades lapparna, oaktat sådana skador kunde förutses, och hänvisade
till att regleringsavgifterna borde användas för ändamålet. Detta förfarande
står i själva verket mindre väl i överensstämmelse med vattenlagens
föreskrifter.
Det är på grund av vad nu sagts icke förenat med nämnvärd risk att ändra
bestämmelserna örn regleringsaVgifternas användning så att de städse skola
användas för bygdens behov. Att försämra den skadelidandes rätt bör dock
icke komma i fråga även om försämringen kan synas endast lia teoretisk
innebörd. I stället synes man utan olägenhet kunna göra ett avsteg från vad
eljest gäller örn tid för anmälan av anspråk på ersättning med anledning
av vederbörande företag. Härom gäller enligt 2 kap. 24 §, att sådant anspråk
ina anmalis mom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som vattendomstolen
i beslutet må lia föreskrivit. Tidsbegränsningen avser helt naturligt
att bereda företaget full trygghet mot ersättningsanspråk efter viss tid
Nyssnämnda erfarenheter visa emellertid, att risken för företaget av att tidsbegränsningen
upphäves kan anses praktiskt taget obefintlig. I allt fall har
den icke någon betydelse för företag av den storleksordning att avgifter,
som här äro i fråga, skola utgå. Med hänsyn härtill föreslås, att vad i 2 kap’
24 § stadgas om att ersättningsanspråk skall anmälas inom viss tid ej skali
äga tillämpning, när tillstånd meddelas till byggnad eller anläggning som avses
i,4 kaP- 15 § i vid promemorian fogat lagförslag. Det må framhållas, att en
sadan undantagsbestämmelse kan vara till fördel även ur andra synpunkter
Det är nämligen en lättnad, därest anspråk pa ersättning icke behöver anmälas
mom viss tid när man icke vet huruvida någon skada kommer att inträffa
För närvarande kan domstolen ha svårt att bedöma rättmätigheten av skadeståndsanspråk
som anmälas inom föreskriven tid närmast av den anledningen
att den som gör anmälan eljest skulle gå förlustig all rätt till ersättning mot
företaget.
_ 4 överensstämmelse med det anförda hade upprättats ett promemorian bilagt
förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen.
Yttranden.
Över promemorian jämte därvid fogat lagförslag ha efter remiss yttranden
avgivits av vattenöverdomstolen och samtliga vattenrättsdomare, kammar
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 33.
15
kollegiet, kommerskollegium, vattenfallsstyrelsen och lantbruksstyrelsen,
länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Älvsborgs, Skaraborgs,
Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, svenska vattenkraftföreningen, Indalsälvens
regleringsförening, Dalälvens vattenregleringsföretag och Motala ströms regleringsförening.
Kommerskollegium har jämväl överlämnat yttrande från
Sveriges industriförbund. Med länsstyrelsens i Skaraborgs län utlåtande har
överlämnats ett yttrande från statens lantbruksingenjör i länet och med
länsstyrelsens i Värmlands län utlåtande ett yttrande från länets elektricitetsförening
och ett yttrande från handelskammaren i Karlstad. Länsstyrelsen i
Gävleborgs län har överlämnat ett utlåtande från handelskammaren i Gävle
och länsstyrelsen i Västernorrlands län ett yttrande från länets elektriska
förening. Beträffande innehållet i dessa yttranden får utskottet hänvisa till
s. 31—65 i propositionen.
Departementschefen.
Föredragande departementschefen, statsrådet Bergquist, har i propositionen
anfört:
»I vattenlagen har vattenkraftintresset tillgodosetts genom betydande
tvångsrättigheter. En av dessa avser möjligheten att genomföra vattenregleringar.
Det är givet, att dessa befogenheter meddelats med hänsyn till den stora
betydelse kraftindustrien har för hela landet. Samtidigt som vattenlagen
tillerkänt vattenkraftintresset nu nämnda förmåner har lagstiftaren eftersträvat
att tillvarataga intressen, som äro knutna till bygden, och i sådant
syfte i vattenlagen infört bl. a. särskilda bestämmelser angående större vattenkraftanläggningar
och vattenregleringar. Bland dessa bestämmelser märkas
stadgandena om skyldighet för ägare av kraftanläggning att tillhandahålla
kraft åt kringliggande bygd samt om skyldighet för strömfallsägare att
vid vattenreglering erlägga regleringsavgift.
Det har under senare tid ifrågasatts, huruvida bestämmelserna om bygdekraft
och regleringsavgifter äro tillfyllest för det med dem avsedda syftet.
Såsom förut nämnts har sålunda länsstyrelsen i Jämtlands län i skrivelse till
Kungl. Maj:t den 19 januari 1942 uttalat den uppfattningen, att en utredning
vore påkallad för utrönande om de nuvarande bestämmelserna kunde
anses på ett tillfredsställande sätt tillgodose berättigade anspråk på kompensation
för skador och olägenheter av mera allmän natur. 1 anledning av en
inom riksdagen väckt motion har 1942 års riksdag i skrivelse till Kungl.
Maj:t den 6 juni samma år hemställt om översyn av bestämmelserna i fråga
samt om framläggande för riksdagen av det förslag vartill utredningen
kunde föranleda.
Vad angår bygdekraftinstitutet må erinras örn att — sedan riksdagen i
skrivelse den 12 maj 1942 begärt utredning rörande möjligheterna att genom
statens medverkan mera planmässigt än hittills trygga landets och
särskilt den svenska landsbygdens försörjning med elektrisk kraft — den
23 januari 1943 av chefen för handelsdepartementet tillkallats sakkunniga
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 33.
med uppdrag att verkställa utredning i sistnämnda hänseende. I direktiven
för de sakkunnigas arbete har framhållits bl. a., att det måhända kunde
komma att visa sig att kraftförsörjningen inom vissa delar av landet skulle
kunna avsevärt förbättras genom en skärpning eller utvidgad tillämpning
av bestämmelserna om skyldighet för kraftverksägare att tillhandahålla
bygdekraft. Frågan örn bygdekraftinstitutets blivande utformning kommer
sålunda att behandlas vid nu nämnda utredning.
Beträffande regleringsavgifter har, såsom den förut lämnade redogörelsen
visar, med anledning av förstnämnda skrivelse från 1942 års riksdag verkställts
särskild utredning inom justitiedepartementet. I den härom upprättade
promemorian har i görlig mån belysts den ekonomiska betydelsen av genomförda
vattenregleringar, därmed förenade kostnader och storleken av de
regleringsavgifter som med anledning av vattenregleringarna utdömts. Med
beaktande av de önskemål som framkommo under riksdagens behandling
av motionen i ämnet har i promemorian framställts förslag örn ändring i
flera hänseenden av vattenlagens bestämmelser om regleringsavgifter. Enligt
förslaget skall sålunda regleringsavgifternas belopp bestämmas i första hand
med hänsyn till bygdens behov, ehuru med beaktande jämväl av den större
eller mindre förändring av vattenstånds- och avrinningsförhållanden som
förorsakas genom företaget, den olägenhet eller fördel vilken uppkommer
för den kringliggande bygden, den större eller mindre kostnad som är förenad
med företaget samt företagets ekonomiska betydelse för varje särskilt
strömfall. Beträffande latituden för regleringsavgifterna, som nu sträcker sig
från minst 10 öre till högst 3 kronor för varje vunnen turbinhästkraft, har
föreslagits, att den övre gränsen skulle höjas till 4 kronor. I syfte särskilt att
åstadkomma större rättvisa olika strömfallsägare emellan skall vidare enligt
förslaget regleringsavgift utgå ej blott för ökning av den uttagbara vattenkraften
i strömfall utan även med anledning av förhöjning av den uttagbara
vattenkraftens värde genom förändringar i vattenföringen under året, d. v. s.
för förvandling av sekunda kraft till prima. Förslaget avser vidare att avskaffa
den oegentligheten i gällande lag att regleringsavgift kan åläggas endast
strömfall för vars räkning regleringen utföres. Enligt förslaget skall
fördenskull .särskild talan om utgivande av regleringsavgift kunna föras mot
ägare av strömfall vilken eljest har sådan båtnad som förutsättes för att
regleringsavgift skall utgå. Tillika föreslås, att regleringsavgift skall utgå
jämväl vid s. k. profilreglering. I fråga om användningen av regleringsavgifterna
föreslås slutligen den betydelsefulla ändringen att avgifterna helt
skola användas till bygdens behov, medan de för närvarande skola i första
hand användas för avhjälpande av skador o. d. Jämväl i övrigt föreslås
vissa ändringar i nu gällande bestämmelser.
I flertalet över promemorian avgivna yttranden ha de föreslagna ändringarna
mottagits med tillfredsställelse eller lämnats utan erinran. Det har sålunda
av kammarkollegiet och flera länsstyrelser särskilt framhållits, att
de nuvarande bestämmelserna vore otillfredsställande och att bygdens intressen
för närvarande icke vore i tillbörlig grad tillgodosedda. Å andra sidan
Andra lagutskottets utlåtande nr 33.
17
lia vägande erinringar framställts mot förslaget, därvid betonats att detta
kunde leda till en alltför stark belastning av regleringsföretagens och kraftindustriens
ekonomi till men för konsumenterna och det allmänna. En väsentlig
begränsning av förslaget har därför förordats. Slutligen har i vissa
yttranden uttalats, att förslaget hade sådant samband med frågan om en
revision av bestämmelserna om bygdekraft att dessa frågor borde lösas i
ett sammanhang.
Det torde icke kunna bestridas, att de nuvarande bestämmelserna örn regleringsavgifter
äro otillfredsställande. De belopp som hittills utgått kunna
betecknas som ganska ringa, jämförda med de vinster regleringarna skapat.
Bestämmelserna medföra vidare en betydande orättvisa olika strömfallsägare
emellan, och de nuvarande föreskrifterna om ändamålet med avgifterna
ha föranlett, att dessa, frånsett ett speciellt undantagsfall, ännu icke
kommit till praktisk användning. Jag finner det därför önskvärt, att en översyn
av vattenlagens bestämmelser i detta hänseende äger runi, därvid emellertid
de invändningar som framställts bl. a. av vattenfallsstyrelsen kräva
beaktande. De allt större kostnaderna för erforderliga vattenregleringars
genomförande påkalla försiktighet vid utformningen av nya bestämmelser,
så att icke därav föranledes högre kraftpris än som är nödvändigt. De beräkningar
som vattenfallsstyrelsen låtit utföra angående verkan av det remitterade
förslagets genomförande utgå visserligen från en förutsättning,
som får anses praktiskt utesluten, nämligen att domstolarna skulle ensidigt
utnyttja de föreslagna bestämmelserna till bygdeintressets förmån och utdöma
högsta tänkbara avgifter. Av styrelsen anförda siffror sakna fördenskull
sannolikhetsvärde. Oavsett detta förhållande utgöra likväl de ekonomiska
synpunkter som framförts av styrelsen liksom av svenska vattenkraftföreningen
en beaktansvärd realitet. Det är från allmän synpunkt angeläget
att åtgärder icke vidtagas som försvåra ett tillvaratagande av vattenkraften.
Jag kan därför icke ansluta mig till en sådan principiell omläggning av bestämmelserna
om regleringsavgifter som i promemorian föreslagits. En begränsning
av förslaget i huvudsaklig överensstämmelse med vad vattenfallsstyrelsen
ansett lämpligt torde vara nödvändig. Om så sker, torde å andra
sidan hinder icke möta att nu upptaga frågan till övervägande utan avvaktan
på resultatet av den pågående omfattande utredningen av frågan om kraftförsörjningen
överhuvud och en revision av bestämmelserna angående bygdekraft.
På grund av vad nu anförts har jag icke upptagit förslagets bestämmelse,
att vid bestämmande av regleringsavgifternas belopp hänsyn i första hand
skall tagas till bygdens behov. Det synes mig riktigare att avgifterna
såsom för närvarande fastställas med hänsyn till de objektiva förhållanden
som äro förknippade med företaget, nämligen dettas verkningar i olika
hänseenden samt kostnaderna för och båtnaden av dess genomförande.
Av den nu angivna ståndpunkten följer, att någon närmare precisering av
vad som skall förstås med bygden icke torde erfordras i delta sammanhang.
Detta begrepp kan uppenbarligen i tillämpningen erhålla en mer eller mind
Bihang
till riksdagens protokoll 1944. 9 sami. 2 avd. Nr 33.
2
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 33.
re vidsträckt innebörd, men frågan har enligt nuvarande lydelsen av 4 kap.
14 § ej för avgifternas bestämmande den vikt att ett förtydligande nu synes
nödvändigt. För övrigt äro svårigheterna att giva begreppet en för alla förhållanden
lämplig avgränsning uppenbara. Uttalandet i promemorian, att
nied bygden bör förstås den trakt som direkt eller indirekt beröres av företaget
och ligger inom nederbördsområdet, visar på två viktiga synpunkter
som böra beaktas. Man får emellertid uppmärksamma, bl. a., att vattendelaren
ej alltid lärer vara den lämpligaste gränsen för vad som bör anses vara
den kringliggande bygden.
Förslaget om en höjning av r e g 1 er i n g s a v g i f t e r n a s maximum
torde icke heller böra genomföras.»
Departementschefen förklarade härefter, att han på anförda skäl icke ansett
sig böra förorda, att regleringsavgift skall utgå även med anledning av
profilreglering. Vidare anförde departementschefen:
»Vad härefter angår det i promemorian framförda förslaget, att regleringsavgift
skall utgå ej blott för ökning av den uttagbara vattenkraften i ett
strömfall utan även med anledning av förhöjning av den uttagbara
vattenkraftens värde genom förändringar i vattenföringen
under året, har detta i sak vunnit anslutning i yttrandena, med undantag
av dem som avgivits av handelskammaren i Gävle och Motala ströms regleringsförening.
Det synes också uppenbart, att på denna punkt föreligger en
verklig orättvisa olika strömfallsägare emellan. Orättvisan har varit mycket
framträdande i mål, där båtnaden för betydelsefulla strömfall bestått uteslutande
i förhöjning av den uttagbara vattenkraftens värde. Jag vill vidare
erinra, att denna form av båtnad ej sällan utgör den väsentliga vinsten av
regleringsföretaget. Att regleringsavgift ej skall beräknas därå innebär fördenskull
ej blott orättvisa olika strömfallsägare emellan utan även att det
underlag, på vilket regleringsavgift skall beräknas, blir alltför begränsat. Vattenregleringsföretagens
skadeverkningar äro självfallet under i övrigt lika
förhållanden desamma, vare sig båtnaden består i ökning av den uttagbara
vattenkraften eller i förhöjning av kraftens värde. Jag vill på grund av vad
nu anförts förorda att en ändring vidtages på denna punkt.
Enligt vad i promemorian föreslås skall regleringsavgift, såvitt angår båtnad
som nu nämnts, beräknas efter det antal turbinhästkrafter som svarar
mot förhöjningen i kraftens värde. Härmed avses, att regleringsavgift skall
beräknas å ett tänkt antal turbinhästkrafter, vilket tal förhåller sig till totala
antalet turbinhästkrafter, som öka i värde, på samma sätt som värdeökningen
förhåller sig till sistnämnda antal turbinhästkrafters värde efter regleringen.
I promemorian har även givits exempel på denna beräkning.
Beträffande utformningen av den föreslagna bestämmelsen har som förut
nämnts vattenfallsstyrelsen ansett, att det kunde föreligga tveksamhet örn
tillämpningen på grund av svårigheten att i det enskilda fallet fastställa skillnaden
i kraftens värde under olika tider. Även svenska vattenkraftföreningen
har funnit ett förtydligande önskvärt. Vattenrättsdomaren i Västerbygdens
vattendomstol har förordat, att regleringsavgifterna alltid borde beräknas
Andra lagutskottets utlåtande nr 33.
19
med direkt ledning av den värdeökning, uttryckt i penningar, som en anläggning
erhölle genom reglering. Avgiften borde i så fall utgå med lägst 10
öre och högst 3 kronor — eventuellt 4 kronor — för 1 000 kronor av värdeökningen.
Handelskammaren i Karlstad har återigen ansett, att regleringsavgifterna
borde beräknas med ledning av det genom regleringen ökade antalet
utvunna kilowattimmar.
Det är uppenbarligen förenat med vissa svårigheter att finna en regel i
nu förevarande hänseende som icke kan föranleda viss ojämnhet i tillämpningen.
Olägenheterna härav böra dock icke överdrivas. Alla beräkningar
av båtnaden av en större vattenreglering måste bliva mer eller mindre summariska.
Det är också att märka, hurusom latituden för avgifterna är mycket
vid. Därest en restriktiv uppskattning av båtnaden göres, kan avgiftens belopp
per turbinhästkraft sättas något högre än om en mindre försiktig uppskattning
av båtnaden äger rum.
Den metod som vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol förordat
kan synas innebära en beaktansvärd förenkling. Hans förslag medför
emellertid en omläggning av grundvalen för regleringsavgifts bestämmande
även när fråga är om regleringsavgift för ökning av den uttagbara vattenkraften.
Jag är icke beredd att förorda en så principiellt betydelsefull ändring
av grunderna för bestämmande av regleringsavgift. Handelskammarens i
Karlstad förslag, enligt vilket antalet genom regleringen vunna kilowattimmar
skulle vara avgörande, har jag icke heller ansett mig kunna upptaga i
detta sammanhang. En sådan grund kan icke ensam leda till rättvisa i tilllämpningen.
Vid övervägande av de olika alternativ som kunna komma i fråga har jag
icke funnit skäl att frångå den i promemorian föreslagna regeln. Jag vill
framhålla, att vattenrättsdomarna och vederbörande vattenrättsingenjörer
torde komma att för tillämpningen av den i lagförslaget upptagna principen
utarbeta ett schema som med hänsyn till ändamålet tillgodoser skäliga krav
på noggrannhet.
I det remitterade förslaget har angivits, att regleringsavgift skall utgå allenast
med anledning av sådan förhöjning av vattenkraftens värde som föranledes
av ändring i vattenföringen under året. Härmed avses att utesluta korttidsreglering,
vilken icke ansetts böra föranleda skyldighet att gälda regleringsavgift.
I detta hänseende överensstämmer förslaget med den ståndpunkt
som gällande lag intager i fråga om regleringsavgift med anledning av ökning
av den uttagbara vattenkraften. I det yttrande som avgivits av Motala ströms
regleringsförening har anmärkts, att nämnda uttryck kunde föranleda olika
tolkningar. Det synes dock tjäna sitt ändamål att utesluta korttidsregleringarna.
Någon anledning att i tillämpningen befara missförstånd på denna
punkt synes mig icke föreligga.
Enligt 4 kap. 16 § kan i fråga om vattenreglering, som avses i 14 §, ny
prövning efter viss tid påkallas angående de villkor, varunder med hänsyn
till allmänna intressen företaget må äga bestånd. Dessa allmänna intressen
synas emellertid icke kräva, att jämväl företag, som bliva avgiftsskyldiga till
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 33.
följd av förslaget att förhöjning av vattenkraftens värde skall jämställas med
ökning av uttagbar vattenkraft, underkastas reglerna om nyprövning. På
grund härav har ändring vidtagits i 16 § i syfte att undantaga företag som
nu nämnts.
I promemorian har påpekats, att om sökanden eller sökandena till ett regleringsföretag
underlåta att påkalla tillämpning av bestämmelserna om
tvångsdelaktighet, regleringsavgift för närvarande icke kan åläggas alla strömfall
som ha båtnad av företaget. Enligt 4 kap. 14 § vattenlagen skall hänsyn
tagas endast till det eller de strömfall för vilkas räkning regleringen utföres,
och allenast ägare av sådant strömfall kan förpliktas att erlägga regleringsavgift.
Detta innebär, att om regleringen kommit lill stånd med stöd av bestämmelserna
i 3 kap. örn tvångsdelaktighet, samtliga ägare av de till regleringssamfälligheten
hörande strömfallen kunna bliva avgiftsskyldiga, medan
vid företag utan tvångsdelaktighet endast sådana strömfallsägare, vilka varit
sökande till eller eljest frivilligt anslutit sig till företaget, komma i fråga. Sökandena
kunna på det sättet disponera över möjligheterna att ålägga ett
strömfall regleringsavgift. Detta är uppenbarligen icke tillfredsställande. För
att avhjälpa denna brist har i promemorian föreslagits, att vattendomstolen
skall äga att på ansökan av myndighet som Konungen bestämmer förklara
ägaren av strömfall pliktig att gälda regleringsavgift.
Den föreslagna bestämmelsen har ej föranlett erinran i yttrandena. För
egen del finner jag en sådan bestämmelse påkallad. Det synes lämpligen böra
anförtros åt kammarkollegiet att föra talan om skyldighet att utgiva regleringsavgift.
Med anledning av vad vattenfallsstyrelsen uttalat torde bestämmelsen
i redaktionellt hänseende böra jämkas. Någon föreskrift som
ger möjlighet att före utgången av den eljest stadgade giltighetstiden för
beslut örn regleringsavgift nedsätta beloppet av sådana avgifter, för den
händelse ytterligare ett strömfall ålägges avgift, torde icke vara av behovet
påkallad. Ur skälighetssynpunkt vill jag framhålla, att vid fastställande av
övriga strömfallsägares bidragsplikt hänsyn ej tagits till den båtnad som
ägaren av det nytillkomna strömfallet njutit. Vad angår företag, för vilka
tillstånd lämnats redan vid tiden för lagens ikraftträdande, torde det vara
lämpligt att meddela en särskild övergångsbestämmelse. Jag återkommer till
denna fråga i det följande.
Såsom förut nämnts gäller för närvarande beträffande den tidpunkt, från
vilken regleringsavgift skall utgå, att sådan avgift skall erläggas från och
med kalenderåret näst efter det, då enligt därom meddelad bestämmelse företaget
skall ha fullbordats. Enligt 11 kap. 63 § vattenlagen har vattendomstolen
att i sammanhang med meddelande av tillstånd till vattenreglering giva
föreskrift om den tid inom vilken företaget skall vara utfört. Jämförelsevis
lång tid härför kan utmätas, dock i regel ej över tio år. På grund härav kan
företaget komma att under flera år efter dess faktiska fullbordande åtnjuta
frihet från skyldigheten att erlägga regleringsavgift. Då det synts vara av
vikt att den förmån som regleringsavgiften avser att utgöra för bygden kom
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 33.
21
mer denna till godo så snart förelaget genomförts, har i promemorian föreslagits,
att avgiften skall utgå från och med kalenderåret näst efter det, då
vattendomstolens tillstånd först tages i anspråk. Med anledning av detta
förslag har vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol uttalat, att
regleringsavgift syntes böra utgå från året efter det arbetena i fråga i verkligheten
påbörjats. I övrigt har förslaget ej föranlett något uttalande i de
avgivna yttrandena. Jag finner den i promemorian föreslagna bestämmelsen
lämplig och anser mig således icke böra biträda den mening som nyssnämnde
vattenrättsdomare uttalat.
I 14 § andra stycket stadgas nu, att då fråga är om företag med tvångsdelaktighet,
avgift för strömfall, vars ägare är skyldig att taga del i kostnaden
för företaget först efter dess fullbordande, ej utgår förrän från och
med kalenderåret näst efter betalningsskyldighetens inträde. Enligt förslag
i promemorian skulle avgiften börja utgå ett år tidigare. För denna ändring
ha emellertid enligt min mening icke anförts tillräckliga skäl. Vad angår
tidpunkten för avgiftsskyldighetens inträde då ägare av strömfall, för
vars räkning regleringen icke utföres, på talan från det allmännas sida ålägges
att utgiva avgift torde böra stadgas, att avgift skall utgå för tid efter det
sådan talan anhängiggjorts, dock ej tidigare än från och med det kalenderår,
då skyldighet att erlägga avgift skolat inträda om tvångsdelaktighet tilllämpats.
Vad härefter angår frågan om giltighetstiden för vattendomstolens
beslut har i promemorian föreslagits — utom en mindre
följdändring — att vattendomstolen under eljest gällande tjuguårsperiod
skall äga att ändra avgiftens belopp om ett strömfall bebygges efter det avgift
bestämts. Vattenfallsstyrelsen har som förut nämnts ifrågasatt, huruvida
denna bestämmelse vore befogad, och framhållit, att enligt styrelsens mening
en strömfallsägare, som under en längre tid erlagt regleringsavgifter utan att
ha dragit någon nytta av regleringen, borde kunna under återstående del av
tjuguårsperioden få åtnjuta förmånen av den lägre avgiften. Styrelsen har
även förklarat sig anse, att om avgiften skulle höjas med anledning av att
strömfallet bebyggts, beloppet av de avgifter som kunde ha ålagts andra
strömfall borde minskas. Även i ett par andra yttranden ha erinringar framställts
mot den i promemorian föreslagna bestämmelsen.
I princip synes det riktigt, att en möjlighet bör finnas att, om ett strömfall
bebygges under ifrågavarande tjuguårsperiod, höja beloppet av en avgift
som bestämts med hänsyn till att strömfallet vid beslutets meddelande
var obebyggt, särskilt om strömfallet bebygges kort efter det avgiften fastställts.
Skulle ägaren av elt strömfall under längre tid ha erlagt avgifter för
detsamma, oaktat det varit obebyggt, bör hänsyn därtill tagas, när fråga uppkommer
att med anledning av bebyggelsen höja avgiftens belopp. Jag finner
på grund härav den föreslagna bestämmelsen böra godtagas. Då höjningen
av avgiften föranletts av den ökade båtnad som vinnes genom utbyggnaden,
torde anledning icke föreligga att, såsom ifrågasatts, i samband
därmed minska för andra strömfall utgående avgifter. Det torde böra till
-
22 Andra lagutskottets utlåtande nr 33.
komma kammarkollegiet att väcka talan om att höjd regleringsavgift skall
utgå.
I detta sammanhang har vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol
uttalat, att bestämmelse borde meddelas som möjliggjorde att såväl
redan medgivna som nya företag, vilka reellt utgjorde en enhet, finge avgifterna
bestämda för samma tjuguårsperiod. Detta önskemål torde dock
icke vara av den vikt, att bestämmelserna i ämnet böra kompliceras med
särskilda föreskrifter i angivna syfte. Svårigheter möta givetvis att bestämma
vad som är en reell enhet.
Jag övergår härefter till frågan örn regleringsavgifternas användning.
Av den tidigare lämnade redogörelsen framgår, att under tiden från
vattenlagens ikraftträdande till och med den 30 juni 1943 i regleringsavgifter
influtit, förutom räntor, omkring 660 000 kronor. Såsom förut nämnts ha dessa
medel — frånsett ett av särskilda förhållanden föranlett undantagsfall —
icke kommit till praktisk nytta. Detta synes vara att tillskriva väsentligen den
omständigheten att avgifterna enligt lagens nuvarande lydelse skola i första
hand användas till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet,
som vållas av företaget och för vilken ersättning ej blivit av vattendomstolen
bestämd, samt till gottgörelse för sådan skada eller olägenhet. Bristande
kännedom om avgifterna torde måhända även ha bidragit till att de ej
blivit utnyttjade.
I promemorian har föreslagits, att regleringsavgifterna städse skola användas
för bygdens behov, varigenom varje betänklighet mot att omedelbart
taga dem i användning skulle undanröjas. För att icke till följd härav
skadelidandes rätt skulle försämras har tillika föreslagits ett avsteg från
vad eljest gäller om tid för anmälan av anspråk på ersättning med anledning
av vederbörande företag. Någon tidsbegränsning för anmälan av ersättningsanspråk
skulle sålunda enligt förslaget icke gälla i fråga om större
vattenregleringsföretag eller kraftstationer.
Dessa bestämmelser ha föranlett delade meningar i yttrandena. Sålunda
har i ett flertal yttranden uttalats, att regleringsavgifterna alltjämt borde
få komma till användning till förebyggande eller minskande av skada eller
olägenhet samt till gottgörelse därför. Likaledes har i flera yttranden framställts
invändning mot förslaget om upphävande vid större företag av den
tidsbegränsning som nu gäller för anmälan av ersättningsanspråk mot företaget.
De invändningar som sålunda framställts torde böra beaktas. Jag har sålunda
icke ansett mig kunna biträda förslaget, att regleringsavgifterna skola
helt användas till bygdens behov, eller förslaget örn upphävande av nämnda
tidsbegränsning. I fråga om användningen av regleringsavgifterna torde lämpligen
böra stadgas, att de enligt de närmare bestämmelser som meddelas
av Konungen skola användas dels till förebyggande eller minskande av
skada eller olägenhet, som vållas genom företaget och för vilken ersättning
icke blivit av vattendomstolen bestämd, samt till gottgörelse för sådan skada
eller olägenhet dels ock för tillgodoseende av annat ändamål beträffande
Andra lagutskottets utlåtande nr 33.
23
den bygd som beröres av företaget, såsom jordbrukets främjande, särskilt genom
jords torrläggning, eller beredande av tillgång till elektrisk kraft för samfärdsel,
jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för befolkningens
behov. Genom att de olika ändamålen på detta sätt jämställas kan tvekan ej
råda örn tillåtligheten av att omedelbart utanordna en del, vilken i regel torde
kunna bestämmas till minst hälften av regleringsavgifternas belopp, för tillgodoseende
av bygdens allmänna behov. Det närmare bestämmandet av den
del som i det särskilda fallet bör reserveras för avhjälpande av oförutsedda
skador o. d. får ske med hjälp av erfarenhetens vittnesbörd och med hänsyn
till omständigheterna. Att såsom i ett yttrande föreslås överlåta åt vattendomstolen
att i samband med avgiftens fastställande bestämma, hur stor del därav
som skall gå till bygdens allmänna behov, synes mig icke lämpligt. Det torde
vara mera ändamålsenligt att låta Kungl. Majit träffa avgörande i detta
hänseende. Hittills gjorda erfarenheter tyda på att sannolikheten för att anspråk
skola framställas med anledning av oförutsedda skador är mycket
liten. Sannolikt är, att sedan en del av utdömda avgifter för ett företag under
några år avsatts för avhjälpande av oförutsedda skador, avsättande
av ytterligare belopp för sådant ändamål kan anstå till dess det visar sig
om något behov yppas.
I promemorian har slutligen även föreslagits, att regleringsavgifter, därest
de ej kunna erhålla lämplig användning inom den bygd som beröres av
företaget, skola få användas inom närbelägen bygd. Denna bestämmelse,
mot vilken invändningar framställts av bl. a. vattenfallsstyrelsen, torde äga
nära samband med det förut berörda spörsmålet om bygdebegreppets omfattning.
Då frågan härom ej upptagits till lösning i detta sammanhang, torde
det icke böra komma i fråga att nu meddela någon bestämmelse om
avgifternas användning inom närbelägen bygd.
De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1944.
Enligt det vid promemorian fogade förslaget skulle de nya bestämmelserna,
frånsett ett undantagsstadgande beträffande användningen av regleringsavgifterna,
äga tillämpning även när tillstånd meddelats före lagens ikraftträdande.
I avgivna yttranden har yrkats, att undantag i viss utsträckning skulle
göras beträffande företag som redan erhållit vederbörligt tillstånd.
Det är uppenbart, att om avgift bestämts genom lagakraftägande beslut,
det ej bör påkallas att i anledning av förslaget örn vidgat underlag för avgiften
en omprövning äger rum under den vid lagens ikraftträdande gällande
tjuguårsperioden. Detta skulle bl. a. medföra alltför stor omgång. Bestämmelsen
om möjlighet att föra särskild talan mot ägaren av visst strömfall örn
skyldighet att utgiva regleringsavgift torde i och för sig kunna göras tillämplig
även under löpande gillighetsperiod. Det är emellertid att märka, hurusom
det i sådant fall icke kan komma i fråga att tillämpa den nya regeln örn
skyldighet att utgiva regleringsavgift på grund av förhöjning av vattenkraftens
värde, enär därigenom olika regler skulle gälla för olika strömfall, som
erhållit båtnad av regleringen. Med hänsyn härtill torde övervägande skäl
lala för att bestämmelsen ej må tillämpas under ifrågavarande period. Vad
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 33.
härefter angår regeln om att avgift må höjas med anledning av att ett strömfall
bebygges, synes det icke heller föreligga tillräckliga skäl att låta denna
regel tillämpas under den för regleringsföretaget i övrigt vid lagens ikraftträdande
gällande tjuguårsperioden.
Där tillstånd till vattenreglering givits enligt äldre lag och avgift enligt då
gällande bestämmelser överhuvud ej skolat utgå med anledning av företaget,
torde avgift ej heller böra ifrågakomma enligt nya lagen.
Beträffande övriga jämkningar i 4 kap. 14 § torde vara självfallet, att de
böra tillämpas endast med avseende å företag, till vilka tillstånd meddelas
efter nya lagens ikraftträdande.
Avgörande, huruvida äldre eller ny lag skall tillämpas i angivna hänseenden,
torde av praktiska skäl böra vara den dag, då vattendomstolens beslut
örn tillstånd till regleringen gavs och alltså icke den dag då tillståndet vann
laga kraft. Skulle tillstånd undantagsvis givas först i högre instans, bör vad
nu sagts tillämpas på den högre instansens beslut.
De nya bestämmelserna i 4 kap. 15 § torde kunna omedelbart tillämpas även
beträffande avgifter som influtit före lagens ikraftträdande. Något särskilt
stadgande härom synes ej erforderligt.
Den vidtagna omarbetningen av 4 kap. 15 § vattenlagen föranleder en följdändring
i 7 § lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående
tillfällig vattenreglering.»
Lagrådet har vid sin granskning av de till lagrådet remitterade förslagen
funnit förslaget till lag örn ändrad lydelse av 4 kap. 14, 15 och 16 §§ vattenlagen
icke föranleda annan erinran än att, i ändamål att vinna överensstämmelse
beträffande betalningsterminer, sådan ändring i 14 § fjärde stycket
syntes böra vidtagas, att i det fall, då ägare av strömfall enligt andra stycket
förklarats pliktig att gälda avgift, denna skulle utgå tidigast från och med
kalenderåret näst efter del, då talan därom anhängiggjorts. Förslaget till lag
om ändrad lydelse av 7 g lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser
angående tillfällig vattenreglering lämnades av lagrådet utan erinran.
Vad lagrådet anmärkt beaktades vid den slutliga utformningen av förslaget.
Motionen.
I motionen har anförts:
»Beträffande skyldigheten att erlägga regleringsavgift föreslås den utvidgad
att omfatta jämväl företag, vilka medföra att förut uttagbar vattenkraft
kan utnyttjas på fördelaktigare sätt. I principiellt hänseende torde
intet vara att invända mot sålunda föreslagen utvidgning av avgiftsplikten.
I förslaget har emellertid avgiftsplikten i ifrågavarande hänseende knutits
vid förutsättningen, att vattenregleringen skulle medföra ''sådan ändring av
vattenföringen under året'' att den åsyftade värdestegringen inträdde. Det
gäller att vid tolkningen av det citerade uttrycket utröna, vad som avses med
''vattenföring under året’. Departementschefen har angivit, att uttrycket utan
vidare synes tjäna sitt ändamål att utesluta korttidsregleringarna. Detta
synes såtillvida vara riktigt, att dygns- och veckoregleringar otvivelaktigt icke
Andru lag ut tikal tels utlåtande nr 33.
25
kunna inbegripas under uttrycket. Men fråga är, om man icke med uttrycket
även utesluter andra företag, som avsikten icke varit att utesluta.
Begreppet Vattenföringen under året’ måste rimligtvis anses omfatta hela den
under ett år tillgängliga vattenmängden. Men begreppet utsäger ingenting om
hur denna vattenmängd fördelar sig under olika delar av året. Emellertid
är just denna fördelning av största betydelse, när det gäller att värdesätta
den alstrade vattenkraften. I sitt yttrande har vattenfallsstyrelsen sålunda
framhållit, att belastningen i medeltal under vinterhalvåret är 6 % högre och
under sommarhalvåret 6 °/o lägre än årsgenomsnittet samt att vattentillgången
företer en i det stora hela motsatt variation. Det är regleringsförelagens
uppgift att, så långt tillgängliga magasinsresurser det medge, bringa vattentillgångens
växlingar i fas med belastningens; med andra ord i förevarande fall
att överföra vatten från sommarhalvåret till vinterhalvåret. Uppenbarligen
kan en sådan överföring försiggå utan alt den totala under året tillgängliga
vattenmängden — alltså vattenföringen under året — ändras. Det i förslaget
till lagtext införda begreppet Vattenföring under året’ synes alltså ulesluta
förutom korttidsregleringarna (d. v. s. dygns- och veckoregleringar) jämväl
alla sådana regleringar med högst ett års period, som utan att inverka på den
uttagbara vattenkraftens storlek dock i avgörande grad inverka på dess värde.
Säkerligen avses icke detta med förslaget. För att undanröja oklarheten
i förslaget i detta avseende synes det vara erforderligt att utbyta uttrycket
''vattenföringen under året" mot ett tydligare och mera adekvat. Man kunde
förslagsvis i stället skriva ’vattenfördelningen under året’.
Det är vidare att framhålla, att belastningen icke vid alla vattenkraftverk
företer växlingar mellan vinter- och sommarhalvåren utan vid somliga är
i det stora hela jämn under hela året. Så är exempelvis i regel fallet med kraftverk,
som uteslutande betjäna industriföretag. Däremot är den säsongmässiga
belastningsvariationen särskilt framträdande vid kraftverk, som avsätta sin
produktion huvudsakligen för s. k. borgerlig förbrukning. Då kraftverk av
bägge här angivna huvudtyper eller mellanformer mellan dem många gånger
ligga i samma vattendrag och betjäna sig av samma regleringsföretag, inträffar
det ofta, att den tappningsplan, som lägges till grund för vattenframsläppningen,
blir en kompromiss mellan bägges längst gående önskemål. I
dylika fall kan det uppenbarligen bliva mycket svårt att på ett rättvist sätt i
det särskilda fallet avgöra, huru den genom regleringen åstadkomna förändringen
i vattenfördelningen inverkar på kraftens värde, och avväga de häremot
svarande avgifterna. Det, som länder det ena kraftverket till fördel, kan
ha en alldeles motsatt inverkan vid det andra. Härtill kommer, att förändringar
i ett kraftverks belastningsförhållanden exempelvis vid äganderättens övergång
från ett industriellt lill ett kommunalt eller statligt intresse uppenbarligen
kunna föranleda stora förändringar i fråga örn värdesättningen av vid
olika tidpunkter under året tillgänglig vattenkraft.
I över förslaget ingivet remissyttrande har även påvisats svårigheten att
rättvist omräkna värdeförhöjt effektbelopp till ekvivalens med i medeltal
tillgänglig effekt. De å-priser, som härför skola läggas till grund, måste
framgå ur omfattande tekniskt-ekonomiska utredningar, grundade på förutsättningar,
som i hög grad hänföra sig till för det särskilda kraftföretaget
speciella driftförhållanden och övriga kraftresurser. För vederbörande vallendomstol
torde det erbjuda nästan oöverstigliga svårigheter alt härutinnan
självständigt bilda sig en tillförlitlig uppfattning. Det är att befara, att
vattendomstolarna i detta avseende bli hänvisade till eli mer eller mindre
okriliskl godlagande av sökandens uppgifter i den mån dessa icke lill äventyrs
skulle vara behäftade med rena räknefel. I ännu högre grad blir sä
26
Andra lagutskottets utlåtande nr 33.
naturligtvis förhållandet med sökandens motparter. Hur önskvärt och i principiellt
hänseende rättvist det än vore alt kunna efter vägning i värdehänseende
jämställa vattenkraft, som på grund av regleringsåtgärder kan uttagas
på fördelaktigare sätt än tidigare, med ökning i den uttagbara vattenkraften,
synes frågan ännu icke ha blivit tillräckligt utredd för att kunna bli
föremål för lagstiftning.
Under alla omständigheter måste tillses, att lagtexten erhåller ett entydigt
innehåll. Om därför riksdagen, trots de förhållanden, som härovan belysts,
skulle finna, att stadgande i lagen bör införas om att avgift skall erläggas
vid reglering, som medför värdeökning av den förut uttagbara vattenkraften,
bör sista meningen av första stycket i 14 § erhålla förslagsvis denna
lydelse:
''Medför vattenreglering sådan ändring av vattenfördelningen under året,
att förut uttagbar vattenkraft kan uttagas på tid, då den har större värde än
tidigare, skall, med avseende å skyldighet att erlägga dylik avgift, denna del
av vattenkraften med i förhållande till värdeökningen reducerat belopp anses
såsom ökning av den uttagbara vattenkraften.’»
Motionären anför vidare, att ändringen i 4 kap. 15 § vattenlagen innebure,
att begreppet »bygd» erhölle en mera framträdande betydelse än hittills. Härav
följde ett större behov än tidigare att i lagen definiera detta begrepp. Det
syntes med hänsyn till den motivering, som på sin tid anfördes för införandet
av regleringsavgifter, vara uppenbart, att några rättsligt bärande skäl ej
kunna åberopas för en utsträckning av bygdebegreppet att omfatta område,
beläget på nämnvärt avstånd nedanför regleringsdammen. »Bygden» borde
rimligtvis endast omfatta det område närmast omkring den reglerade sjön,
som direkt eller indirekt berördes av företaget. En bestämning av begreppet i
enlighet härmed syntes böra införas antingen i lagtexten eller i uttalande av
riksdagen. Därmed skulle man råda bot för den oklarhet i berörda hänseende,
som de svävande uttalandena i propositionen snarare syntes hava förstärkt
än skingrat.
Utskottet.
Enligt 4 kap. 14 § vattenlagen sådant detta lagrum för närvarande lyder
utgå vattenregleringsavgifter endast örn genom regleringen ökning skett av
den i strömfallet uttagbara vattenkraften. Den väsentliga nyttan av en vattenreglering
består emellertid ej sällan däri, att den förut uttagbara vattenkraften
kan uttagas under en lämpligare tid av året, varigenom sålunda sekunda
kraft kan förvandlas till prima. I propositionen föreslås nu sådant
tillägg till 14 §, att regleringsavgifter skola utgå även om båtnaden av regleringen
är av sist angivna beskaffenhet. Undantag härifrån skall dock gälla
vid korttidsreglering. Tillägget har i lagtexten utformats så att, därest vattenreglering
medför sådan ändring av vattenföringen under året att förut
uttagbar vattenkraft kan utnyttjas på fördelaktigare sätt, skall med avseende
å skyldighet att erlägga vattenregleringsavgift så stor del av vattenkraften,
som svarar mot förhöjningen av dennas värde, anses såsom ökning av den uttagbara
vattenkraften. Föredragande departementschefen har i motiveringen
Andra lagutskottets utlåtande nr 33.
27
till detta stadgande utvecklat denna regel så, att avgift skall beräknas å
ett tänkt antal turbinhästkrafter, vilket tal förhåller sig till det totala antalet
turbinhästkrafter, som öka i värde, på samma sätt som värdeökningen
förhåller sig till sistnämnda antal turbinhästkrafters värde efter regleringen.
I den i ämnet väckta motionen har — ehuru däri icke framställts någon
erinran mot det berättigade i att regleringsavgifter skola utgå även i de fall
som nu nämnts — likväl ifrågasatts, huruvida en lagändring av föreslagen
art bör genomföras. Såsom skäl för sin ståndpunkt i sistnämnda hänseende
har motionären åberopat svårigheten att fastställa skillnaden i kraftens värde
under olika tider. Samma erinringar framställdes även i några av de remissyttranden,
som avgåvos över den promemoria som låg till grund för propositionen.
Såsom föredragande departementschefen anfört måste emellertid
alla beräkningar av båtnaden av en större vattenreglering bliva mer eller
mindre summariska. Dessutom är att märka, att latituden för avgifterna är
mycket vid, varigenom avgiftens belopp kan anpassas allt efter som uppskattningen
av båtnaden varit mer eller mindre restriktiv.
Motionären har även framställt anmärkningar mot den utformning förslaget
i denna del erhållit i propositionen. I stadgandet herde enligt motionären
utsägas att, därest vattenreglering medför sådan ändring av vattenfördelningen
under året, att förut uttagbar vattenkraft kan uttagas på tid,
då den har större värde än tidigare, skall, med avseende å skyldighet att
erlägga dylik avgift, denna del av vattenkraften med i förhållande till värdeökningen
reducerat belopp anses såsom ökning av den uttagbara vattenkraften.
I fråga örn det i propositionen använda uttrycket »vattenföringen under
året» synes motionären anse, att detta skulle betyda hela den under ett år
tillgängliga vattenmängden, d. v. s. summan av allt vatten som rinner fram
under ett år. Enligt utskottets mening kan uttrycket icke tolkas på dylikt
sätt. Ordet vattenföring förekommer redan i 1 kap. 6 § och 9 kap. 10 § vattenlagen
i samma betydelse som i det nu föreslagna stadgandet. Med vattenföringen
under året måste avses sammanfattningen av de växlande vattenföringarna
i vattendraget eller, om man ser förhållandena grafiskt, den kurva
som vid rådande förhållanden bildas av de momentana vattenmängderna
under årets lopp. Tillägget »under året» avser att utesluta korltidsregleringarna.
Att i detta sammanhang införa uttrycket vattenfördelningen, vilket i
denna bemärkelse ej förekommer i vattenlagen, synes ej lämpligt. Förutsättningen
för att regleringsavgift skall utgå vid ändring av vattenföringen under
året angives i propositionen vara att »förut uttagbar vattenkraft kan utnyttjas
på fördelaktigare sätt». Motionären anser, att det citerade uttrycket
bör utbytas mot orden »förut uttagbar vattenkraft kan uttagas på tid, då
den har större värde än tidigare». Aven härutinnan skulle emellertid motionärens
förslag örn det genomfördes medföra en avvikelse från i vattenlagen
eljest gängse terminologi. Sålunda återfinnes det i propositionen använda
uttrycket i samma betydelse i 11 kap. 95 §. Vad angår sättet för beräknande
28
Andra lagutskottets utlåtande nr 33.
av underlaget för avgifterna synes den i propositionen föreslagna formuleringen
jämväl vara att föredraga framför motionärens förslag. Av lagtexten
i propositionen torde framgå, att, när i lagtexten talas om »den del av vattenkraften,
som svarar mot förhöjningen av dennas värde», med ordet »vattenkraften»
avses endast sådan förut uttagbar vattenkraft, som på grund av den
ändrade vattenföringen får högre värde, och sålunda icke såsom motionären
synes vilja ifrågasätta jämväl vattenkraften i övrigt i strömfallet.
I anslutning till vad departementschefen uttalat vill utskottet framhålla,
att det torde kunna förutsättas, att vattenrättsdomarna och vederbörande
vattenrättsingenjörer komma att för tillämpningen av den i lagförslaget upptagna
principen utarbeta ett schema som kan tjäna till ledning vid beräkningen.
Enligt vad utskottet inhämtat har från sakkunnigt håll framhållits,
att uttryck för den värdeförhöjning, som sker genom en reglering, i dessa
fall erhålles genom en jämförelse mellan å ena sidan värdet före regleringen
å den vattenkraft, som överflyttas till annan tid, och å andra sidan den
kostnad det skulle draga att under nyssnämnda tid anskaffa motsvarande
kraftbelopp på annat sätt, exempelvis genom ångkraftproduktion. Det sålunda
angivna förfaringssättet synes utskottet utgöra en praktisk metod
för den beräkning som enligt lagförslaget skall ske.
På grund av vad nu anförts anser utskottet, att någon ändring av Kungl.
Maj:ts förslag i denna del icke bör vidtagas.
I motionen har även framhållits behovet av att det i 4 kap. 14 och 15 §§
redan nu förekommande ordet bygd närmare definieras i lagen eller i utskottets
motivering. Tydligen medför såsom motionären anfört den föreslagna
ändringen i sistnämnda paragraf, att en närmare precisering av detta
begrepp framstår såsom mera önskvärd än för närvarande. Såsom departementschefen
framhållit äro emellertid svårigheterna att giva begreppet en
för alla förhållanden lämplig avgränsning uppenbara. I förenämnda inom
justitiedepartementet utarbetade promemoria uttalades, att med bygden borde
förstås den trakt som direkt eller indirekt berördes av företaget och läge
inom nederbördsområdet i fråga. Mot detta uttalande framställdes vissa erinringar
under remissbehandlingen. Departementschefen har anfört, att nämnda
uttalande i promemorian visade på två viktiga synpunkter som borde
beaktas men att vattendelaren dock ej alltid syntes vara den lämpligaste
gränsen för vad som borde anses vara den kringliggande bygden.
Utskottet anser, att resultaten av den i propositionen omförmälda utredningen
angående bygdekraftsinstitutet lämpligen böra avvaktas, innan slutlig
ståndpunkt tages till frågan, huruvida och på vad sätt bygdebegreppet, såvitt
avser bestämmelserna örn regleringsavgifter, bör närmare definieras.
I övrigt har utskottet intet att erinra i anledning av de genom propositionen
framlagda lagförslagen.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition;
samt
Andra lagutskottets utlåtande nr 33■ ""
B. att motionen II: 472 icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 27 april 1944.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Wistrand, Forslund*, Löfvander, Olof
Carlsson, Mannerskantz, Roos och Hage;
från andra kammaren: herrar Pettersson i Hällbacken, Holm, Johnsson i Kastan jegården*,
Lundgren, Jansson i Hällefors, Håstad, Andersson i Eskilstuna och Hedlund i
Rådom.
* Ej närvarande vid utlåtandes justering.