Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

1

Nr 29.

Ankom till riksdagens kansli den 16 mars 1944 kl. 4 em.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i lagen
örn folkpensionering, m. m.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft följande
inom riksdagen väckta, lill lagutskott hänvisade motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 252 av herr Näslund m. fl., ävensom
inom andra kammaren
nr 30 av herr .Jonsson i Skutskär,
nr 46 av herr Nilsson i Landskrona m. fl.,
nr 47 av herr Andersson i Malmö m. fl.,
nr 74 av herr Senander m. fl.,
nr 156 av herrar Skoglund i Umeå och Mäler,
nr ,313 av herr Gustafsson i Bogla m. fl., samt
nr 403 av herr Boman m. fl.

I motionerna 1:252 och II: 403, vilka äro likalydande, har bland annat
anförts följande:

Vad tilläggspensionen beträffar, framstår den stora skillnaden mellan de i
städer och samhällen utgående beloppen å ena sidan och de på landsbygden
utgående beloppen å andra sidan såsom alltför stor och innebärande en
orättvisa till landsbygdens nackdel. En betydande utjämning av levnadskostnaderna
mellan stad och land har nämligen ägt rum under det senaste
årtiondet, och den synes alltjämt pågå. —--Under sådana omständig heter

synes det vara angeläget, att en utredning snarast möjligt gores rörande
en anpassning uppåt av de på landsbygden utgående tilläggspensionerna,
så att dessa bringas i bättre överensstämmelse med de nuvarande taktiska
levnadskostnaderna. Att många gamla på landsbygden f. n. få nöja sig med
bostäder av undermålig beskaffenhet, vilka äro relativt billiga, kan nämligen
ej utgöra tillräckligt skäl för ett bibehållande av nuvarande låga tilläggspensioner
på landsbygden. .

Vad grundpensionerna beträffar, sa förefaller tiden vara inne for en allvarlig
prövning av en ej oväsentlig stegring av pensionsavgifterna. De nuvarande
relativt låga beloppen fastställdes under en tid av ett högre penningvärde
än det nuvarande, och befolkningens inkomster voro då vida lägre an
för närvarande. Emellertid finns det alltjämt familjer med mycket små inkomster,
för vilka höjda pensionsavgifter skulle kännas som en tung belastning
Det finns därför skäl att undersöka, hur den tanken skulle kunna
praktiskt utformas, att en del människor, som ej nå upp till viss taxerad liikomst,
erlägga lägre avgifter utan att därför erhålla lägre pension. Deras
inbetalningar skulle alltså kompletteras genom bidrag från statskassan. För
Bihang till riksdagens protokoll 1944. 9 sami. 2 avd. Nr 29- 1

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

familjer, som äro barnrika och av denna anledning få en låg taxerad inkomst,
skulle detta innebära, att samhället — erkännande dessa familjers
insatser för barnens uppfostran och utbildning och deras därav följande
minskade förmåga att sörja för egen pensionering — bidroge till pensioneringen.
De sålunda höjda grundpensionerna till fäder och mödrar med många
barn skulle utgå utan de inskränkande förutsättningar, som gälla för tilläggspensionerna.

Genom allmänna åtgärder kan emellertid av statsfinansiella skäl under de
närmaste åren tyvärr icke en fullt tillfredsställande folkpensionering ordnas.
Det är därför betydelsefullt, att möjligheterna till en höjning av pensionsbeloppen
genom frivilliga inbetalningar av högre avgifter än de stadgade utnyttjas
i större omfattning än f. n. sker. Frågan på vad sätt staten skall
kunna mer än enligt nuvarande system medverka till en utveckling i denna
riktning bör därför upptagas till undersökning.

Även en annan möjlighet till höjning av pensionerna förtjänar beaktande.
Många människor äro vid pensionsålderns inträde alltjämt mer eller mindre
arbetsföra och i stånd att skaffa sig en ej oväsentlig arbetsinkomst. Mycket
talar för att de då borde ha möjlighet att frivilligt uppskjuta den tidpunkt,
då grundpensionen börjar löpa, och i så fall borde personer, som — om de
slutade arbeta eller åtnjöte endast en ringa arbetsinkomst — skulle vara berättigade
till tilläggspension, kunna beredas tillfälle att erhålla en något höjd
sådan tilläggspension, ifall de genom arbete uppskjuta dagen, då den börjar
utbetalas. Även örn sistnämnda anordning torde vara ganska svår att organisera
pa ett praktiskt och hallbart sätt, synes den förtjäna övervägande.
I och för sig är det ett samhällsintresse och i regel till fördel för de gamla,
att deras arbetsförmåga blir utnyttjad. Kan det dessutom medföra att folkpensionerna
bliva större, när de verkligen behövas, så är detta en ytterligare
fördel. Av samma hänsyn till arbetsförmågans utnyttjande är det skäl
att överväga en höjning av den vid beräkning av tilläggspensionen avdragsfria
arbetsinkomsten, så att den senare uppgår till samma belopp som övriga
privilegierade inkomster.

Motionärerna hemställa därför, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla, »att Kungl. Majit ville uppdraga åt socialvårdskommittén att
snarast möjligt utreda frågan örn en höjning av folkpensionerna med beaktande
av de i motionerna anförda synpunkterna och därvid särskilt laga i
betraktande behovet av en anpassning uppåt av de å landsbygden utgående
tilläggspensionerna».

I motionen II: 30 hemställes, att riksdagen måtte »besluta sådan ändring i
lagen om folkpensionering och förordningen om invalidunderstöd, att makas
pensionsrätt oberoende av om hon är arbetsoförmögen i folkpensionslagens
mening skall inträda samtidigt med att maken blir berättigad till tilläggspension,
dock icke innan hon fyllt 60 år».

Motionen II: 46 utmynnar i en hemställan, att riksdagen »måtte i skrivelse
till Kungl. Majit hemställa örn utredning och förslag till ny lag örn kommunala
pensionstillskott så utformad, att till folkpensionärer och med dem jämställda,
vilka äro i behov av kommunalt understöd, detta understöd *skall
utgå i form av kommunalt pensionstillskott utan fattigvårdskaraktär, varvid
även torde böra tagas under förnyat övervägande, om icke beslutanderätten
i dessa frågor med fördel kan överlåtas åt pensionsnämnderna».

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

3

I motionen 11:47 framhålles bland annat följande:

Den förbättring av folkpensionen, som genomfördes vid riksdagarna 1935
och 1937 — och som sedan kompletterats — är i många fall otillräcklig för
åstadkommande av trygghet åt åldringarna.

Oaktat de gjorda förbättringarna är det i hög grad önskvärt, att pensionsbeloppen
allmänt höjas och att även en omjustering sker av dyrortsgrupperingen,
med hänsyn till den utjämning av levnadskostnaderna orterna emellan,
som ägt rum sedan nuvarande bestämmelser fastställdes.

Det förefaller lämpligt, att de nu utgående dyrtidstilläggen inte bortfalla
eller nedsättas vid inträffad sänkning av levnadskostnaderna, utan att dessa
tillägg i stället inarbetas i de utgående tilläggspensionerna.

I detta sammanhang vilja vi erinra örn de framställningar, som vid olika
tillfällen framförts, att pensionsåldern sänkes från exempelvis 67 till 65 år.
önskemålet är berättigat och bör beaktas vid kommande reformeringar av
folkpensionen. Det synes oss emellertid, som örn man i första hand bör förbättra
pensionsbeloppen och lösa därmed sammanhängande frågor. Det är
knappast troligt, att man samtidigt kan genomföra ålderssänkningen med de
stora kostnader detta skulle medföra. Det går tydligen inte att på en gång
vinna allt, som i detta avseende är önskvärt. Därför bör man söka vinna de
förbättringar, som vid olika tillfällen äro möjliga att genomföra.

Socialvårdskommittén har dessa frågor under utredning. Denna kommitté
kommer säkerligen att ägna folkpensioneringen en ingående och omsorgsfull
prövning. Vi syfta emellertid med denna motion endast till att
dessa frågor med det snaraste upptagas på kommitténs arbetsprogram. Därjämte
önska vi, att riksdagen, genom uttalande i frågan, ger sin mening tillkänna
i fråga om den allmänna inriktningen vid en reformering av folkpensioneringen.

Vi lia i det föregående framfört önskvärdheten av att folkpensionens belopp
generellt höjes. Härtill vilja vi foga spörsmålet om en ytterligare höjning
av den avdragsfria inkomsten.

Utöver detta vilja vi lägga fram vissa förslag rörande betydelsefulla detaljer.
För ensamstående pensionärer äro pensionsbeloppen i väsentlig grad
otillräckliga. Hyran är nog i regel lika hög som för tvenne samboende pensionärer
(äkta makar), och mathållningen torde också bli högre per enhet
räknat. Det utgående pensionsbeloppet är i hög grad otillräckligt. En särskild
förbättring av pensionsbeloppen till ensamstående är mycket behövlig.

Vidare vilja vi framhålla ännu en omständighet, där åtgärder på ett eller
annat sätt äro av behovet påkallade. Vi avse här sådana fall, där familjeförsörjaren
— mannen — är några år äldre än hustrun. När mannen vid
uppnådda 67 år inträder i pensionsåldern och erhåller folkpension, återstå
ännu några år, innan hustrun på grund av ålder erhåller pension. I dessa
fall skulle sålunda man och hustru tillsammans leva på samma pensionsbelopp
som för ensamstående. Man kan ju inte begära, att hustrun då skall
söka förvärvsarbete, en sak som hon vid hög ålder inte har möjligheter att
klara. Försäkringsverksamheten i vårt land har infört en speciell försäkringsform
för dessa fall. Denna torde dock hittills ännu inte i någon större
grad vara anlitad. I en eller annan form bör staten här medverka för åstadkommande
av förbättringar. Vi vilja slutligen påtala den inverkan sjukersättning
i vissa fall kan hava på tilläggspensionens belopp. Den ersättning,
som utgår från sjukkassa vid sjukdom, ingår i beräkningarna över en folkpensionärs
inkomst, dock enligt regler, som gälla leir privilegierad inkomst.
Men i de fall dylik privilegierad inkomst på annat sätt utgår, t. ex. genom

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

arbetsgivarpension, eller om sjukdomen varar en längre tid och därigenom
sjukersättningen uppgår till relativt stora belopp, kan den erhållna sjukersättningen
medföra sänkt tilläggspension. Med hänsyn till de utgifter, som
ju i regel följa med en sjukdom, kan det ifrågasättas, huruvida nedsättning
i tilläggspensionen bör ske med anledning av erhållen sjukersättning. Oss
synes föreligga skäl för att ersättning från sjukkassa vid sjukdom bör i sin
helhet räknas som privilegierad inkomst utan inskränkning.

Under hänvisning till vad sålunda anförts yrka motionärerna, att riksdagen
måtte »besluta hemställa till Kungl. Majit att med det snaraste genom socialvårdskommittén
eller genom annan utredning låta utreda de i motionen upptagna
frågorna rörande förbättringar i folkpensioneringen och att för riksdagen
framlägga de resultat, som utredningen föranleder».

I motionen II: 74 hemställes, att riksdagen måtte besluta, att 6 § 2 mom.
folkpensioneringslagen måtte erhålla följande ändrade lydelse:

»Jämte grundpension utgår tilläggspension med följande belopp, nämligen

i ortsgrupp 1 .............................................. 750 kronor,

» » 2.............................................. 900

» » 3.............................................. 1100 »

med avdrag av fem tiondelar av den pensionsberättigades årsinkomst i vad
mån den må överstiga 200 kr.»;

samt att härav betingade ändringar i övrigt i nämnda lag måtte utarbetas
av utskottet.

I motionen II: 156 anföres bland annat följande:

Under de gångna åren ha åtskilliga förslag förts fram i syfte att förbättra
de utgående folkpensionerna. Tyvärr ha dessa strävanden inte alltid lett till
resultat, men i några fall kunna påtagliga framgångar noteras. Till dessa
måste räknas tillkomsten av de s. k. företagarpensionerna, till vilka såväl
arbetstagare som arbetsgivare erlägga stipulerade avgifter.---

Till följd av vissa bestämmelser i lagen örn folkpensionering, gällande den
avdragsfria inkomsten, försvåras eller omöjliggöres emellertid, att det sammanlagda
pensionsbeloppet uppnår en ur pensionstagarens synpunkt sett
skälig nivå. På grund härav tvingas pensionstagaren ofta att för erhållande
av erforderlig utfyllnad vända sig till samhället för understöd i en eller annan
form. Ur såväl pensionstagarens som samhällets synpunkt måste det därför
vara angeläget att ifrågavarande form av pensionsförstärkning så förändras,
att densamma ger möjlighet för pensionstagaren att genom egna och
andras insatser tillförsäkra sig en skälig ålderdomspension. En förutsättning
härför är dock, att gränsen för den avdragsfria inkomsten så placeras,

att den kommer att lämna ett ökat utrymme åt företagarpensionerna.--— —

Frågan härom borde därför, oberoende av folkpensioneringsproblemet i övrigt,
upptagas till prövning och avgörande.

På grund av vad sålunda anförts hemställa motionärerna att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Majit »hemställa örn skyndsam utredning och förslag
till sådan ändrad bestämmelse i folkpensioneringslagen, att den avdragsfria
inkomstgränsen icke verkar återhållande och hindrande pa arbetstagarnas
och arbetsgivarnas strävanden att åstadkomma en för arbetstagaren
skälig ålderdomspensionering».

Andra lagutskottets utlåtande nr 29-

5

Vad slutligen motionen II: 313 angår, utmynnar den i en hemställan, att
riksdagen »måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn vidtagande av erforderliga
åtgärder i syfte att ersätta den numera mycket otillfredsställande
dyrortsgrupperingen för folkpensionärerna med ett skäligt bostadsbidrag till
den folkpension, som nu utgår i lägsta ortsgruppen».

Beträffande de skäl, som utöver vad ovan upptagits anförts till stöd för
de i motionerna framställda yrkandena, får utskottet hänvisa till motionerna.

Lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering trädde i kraft den
1 januari 1937, då 1913 års lag om allmän pensionsförsäkring i princip
upphörde att gälla. Lagen om folkpensionering har sedermera undergått
vissa ändringar, bland annat genom lagar den 23 april 1937 och den 30
juni 1942.

Enligt lagen om folkpensionering skall i princip envar svensk medborgare
erlägga pensionsavgifter samt på grund av dem och med bidrag av
allmänna medel erhålla folkpension (1 § första stycket). Rätt till folkpension
inträder vid varaktig oförmåga till arbete och senast vid fyllda 67 år,
även om varaktig arbetsoförmåga då ännu icke är för handen (1 § andra
stycket). För rätt till folkpension förutsättes, att vederbörande erlagt åtminstone
någon honom påförd obligatorisk pensionsavgift (6 § 1 morn.).
Skyldighet att erlägga sådana avgifter föreligger i regel för varje svensk
medborgare i åldern 18—65 år. Pensionsavgiften utgör sex kronor eller om
den avgiftspliktige enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
för året har taxerat belopp överstigande 600 kronor, en procent
av det taxerade beloppet. Om avgiftspliktig är gift med annan avgiftspliktig
och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som sin make,
skola de för makarna så beräknade avgiftsbeloppen sammanläggas, och skall
vardera makens pensionsavgift utgöra hälften av det sammanlagda beloppet.
Högsta pensionsavgift är 20 kronor (4 §). Folkpensionen består dels av
grundpension, dels av tilläggspension (6 § 1 mom.). Den förra motsvarar avgiftspension
enligt äldre rätt och utgår till var och en som erlagt någon pensionsavgift
enligt nya lagens bestämmelser. Grundpensionen utgöres av dels ett
fast belopp, enligt huvudregeln 70 kronor, dels ock ett efter vars och ens erlagda
pensionsavgifter växlande belopp, utgörande en tiondel av avgifterna.
Rätten till tilläggspension är förenad med viss prövning av behovet i varje särskilt
fall. Tilläggspensionen, som utgår efter samma grunder för alla utan hänsyn
till kön, civilstånd eller andra dylika omständigheter, är graderad efter
dyrort (6 § 2 morn.). Riket är för detta ändamål indelat i tre ortsgrupper.
Tilläggspensionens maximibelopp är 250 kronor i ortsgrupp 1, som omfattar
orter med de lägsta levnadskostnaderna, 350 kronor i ortsgrupp 2 och 450
kronor i ortsgrupp 3. Enligt i folkpensioneringslagen meddelade övergångsbestämmelser
(40 §) utgår tilläggspension även till personer, som erhållit
pension enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring, men med hänsyn till
alt dessa icke komma i åtnjutande av grundpension, som i regel skulle utgå

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

med avsevärt högre belopp än det, vartill avgiftspension uppgår, bär tillläggspensionens
maximibelopp för dem satts 50 kronor högre än för andra
eller 300 kronor i ortsgrupp 1, 400 kronor i ortsgrupp 2 och 500 kronor
i ortsgrupp 3. På därom av vederbörande kommun gjord framställning äger
Konungen i fråga örn ort, vilken gränsar till ort i högre ortsgrupp, förordna,
att tilläggspension under vissa förutsättningar må på visst sätt förhöjas (6 §
3 morn.). Den tilläggspension, som i det särskilda fallet skall utgå, beräknas
genom att från maximibeloppet draga 5/io av den pensionsberättigades årsinkomst
i vad denna må överstiga 200 kronor (6 § 2 mom. första stycket).
Årsinkomst, som i lagen om folkpensioneringen avses, utgör den inkomst, som
den pensionsberättigade skäligen kan antagas komma att tillsvidare årligen
åtnjuta (7 §). Vissa inkomstslag skola emellertid icke alls medräknas, och
vissa slags inkomster äro på det sättet privilegierade, att de intill visst sammanlagt
belopp icke medräknas. Till det förra slaget av inkomster höra
folkpension och understöd, som någon på grund av skyldskap eller svågerlag
må vara föranledd att utgiva, i den mån det icke överstiger en med hänsyn
till understödstagarens behov skälig försörjning. Till det senare slaget
hänföres pension eller understöd, som utgår på grund av gåva, testamente
eller försäkring, vilken icke är i lag föreskriven, eller ock, utan samband
med olycksfall i arbetet, på grund av egen eller anhörigs förutvarande arbetsanställning.
Dessa förmåner räknas sålunda icke såsom inkomst, i den
mån beloppet sammanlagt icke överstiger i ortsgrupp 1 300 kronor, i ortsgrupp
2 350 kronor och i ortsgrupp 3 400 kronor. Om inkomst helt eller
delvis utgöres av naturaförmåner, skall uppskattningen verkställas efter regler,
som fastställas av Konungen. Vid uppskattningen av fastighets eller kapitals
avkastning skall denna höjas med 4 procent av det belopp, varmed
sammanlagda behållna värdet av fastighet och kapital må överstiga 5 000
kronor, och med ytterligare 6 procent av det belopp, varmed samma värde
må överstiga 10 000 kronor. I fråga om äkta makar skall årsinkomsten för
envar av dem beräknas utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst
och värdet av fastighet eller kapital beräknas utgöra hälften av sammanlagda
behållna värdet av makarnas fastighetsinnehav eller kapital, där ej i
särskilda fall pensionsstyrelsen med hänsyn till föreliggande omständigheter
finner beräkningen tills vidare böra ske såsom för ogift person.

Enligt förordningen den 28 juni 1935 (nr 435) om invalidunderstöd, vilken
trädde i kraft samtidigt med lagen örn folkpensionering, kunna till arbete
varaktigt oförmögna personer, som icke påförts någon pensionsavgift
och därför icke äga rätt till grund- och tilläggspension, tidigast från fyllda 16
år erhålla invalidunderstöd under villkor och med belopp som äro stadgade
beträffande tilläggspension. Rätt till invalidunderstöd må enligt nämnda förordning,
där särskilda skäl därtill äro, tillerkännas även den, som fått någon
eller några pensionsavgifter sig påförda men underlåtit att erlägga dessa avgifter.

Från och med år 1941 utbetalas dyrtidstillägg till den som åtnjuter folkpension,
i vilken tilläggspension ingår, eller invalidunderstöd. För innevaran -

Andra lagutskottets utlåtande nr 29. ‘

de budgetår regleras dessa tillägg genom lagen den 30 juni 1943 (nr 445)
om dyrtidstillägg under budgetåret 1943/44 å folkpensioner, invalidunderstöd
och barnbidrag. Förslag till lag om dyrtidstillägg å dessa förmåner för
nästa budgetår har framlagts genom proposition nr 4.

Den nu gällande lagen den 13 juni 1937 (nr 384) om kommunala pensionstillskott
m. m. är — med uteslutande av däri meddelad ikraftträdandebestämmelse
— av följande lydelse.

Till beredande dels av understöd (kommunala pensionstillskott), i penningar
eller naturaförmåner åt personer, vilka uppbära folkpension enligt
lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering och icke jämlikt 9 § 1—3 styckena
samma lag äro uteslutna från tilläggspension, men ändock finnas vara
i behov av fattigvård, dels av understöd (kommunala tillskott till invalidunderstöd
eller till blindhetsersättning) av enahanda slag åt personer, vilka
finnas vara i behov av fattigvård, oaktat de uppbära understöd enligt förordningen
den 28 juni 1935 om invalidunderstöd eller ersättning enligt förordningen
den 20 april 1934 om blindhetsersättning, dels av understöd (kommunala
tillskott til! barnbidrag eller till bidragsförskott) av enahanda slag
åt barn, vilka finnas vara i behov av fattigvård, oaktat för dem utgå barnbidrag
enligt lagen den 18 juni 1937 om barnbidrag eller bidragsförskott enligt
lagen den 18 juni 1937 om förskottering av underhållsbidrag till barn,
dels ock av bidrag (kommunala sjukvårdsbidrag) till bestridande, gemensamt
med pensionsstyrelsen, av kostnader för åtgärder till förebyggande eller
hävande av arbetsoförmåga, må fattigvårdssamhälle ställa medel till fattigvårdsstyrelsens
förfogande med föreskrift, att tillskott och bidrag, som
utdelas av dessa medel, icke skola vara att anse såom fattigvård. Sådana tillskott
och bidrag må icke tilldelas andra personer än dem, som äro mantalsskrivna
inom fattigvårdssamhället och där äga hemortsrätt i fråga örn
fattigvård. I övrigt äger samhället bestämma de grunder, som för beviljande
av tillskott och bidrag böra av fattigvårdsstyrelsen iakttagas. Har sådant bestämmande
ej skett, ankommer på styrelsen att bevilja tillskott och bidrag i
den mån styrelsen prövar nödigt. Tillskott må efter omständigheterna jämkas
eller indragas.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande utsåg chefen för socialdepartementet
den 3 januari 1938 en kommitté, den s. k. socialvårdskommittén, vilken enligt
direktiven för sitt arbete har såsom en huvuduppgift att göra lagstiftningen
rörande socialförsäkringen till föremal för en granskning, varigenom
avses att utröna bl. a. huruvida denna försäkring bör underkastas förändringar
i syfte att bättre tillgodose föreliggande uppgifter.

Viktiga ändringar i folkpensioneringslagen lia såsom ovan anförts genomförts
1937 och 1942. Efter lagens tillkomst lia vid skilda tillfällen inom riksdagen
väckts motioner med yrkanden örn ändringar i folkpensioneringslagstiftningen
i olika hänseenden. Dessa motioner lia emellertid icke föranlett
till någon riksdagens åtgärd, varvid såsom grund för avslag mestadels
åberopats det av socialvårdskommittén bedrivna utredningsarbetet (se

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

härom andra lagutskottets utlåtanden 1938 nr 7, 30 och 31, 1939 nr 8 och
9, 1940 nr 8, 1941 nr 20 saint 1943 nr 2 och 55 ävensom sammansatt statsoch
andra lagutskotts utlåtande 1942 nr 2).

Socialvårdskommittén har i december 1942 avgivit ett betänkande, innefattande
afredning och förslag angående socialvårdens organisation m. m.
(SOU 1942: 56). I betänkandet anföres bland annat (s. 36 o. f.):

Sedan utredningen om en förbättrad sjukförsäkring avslutats, ämnar kommittén
upptaga frågan om ett samordnande av sjukförsäkringen och folkpensioneringen.
Men även i andra avseenden bör folkpensioneringslagen bliva
föremål för översyn i syfte att densamma må kunna bättre tillgodose önskemålet
om ur försörjningssynpunkt bättre avvägda pensioner. Bland spörsmål,
som vid denna revision böra bli föremål för övervägande, är bl. a.
frågan om en bättre avvägning av pensionsbeloppen mellan ensamstående och
äkta makar. En annan fråga gäller särskilda tillägg till folkpensionärer, som
äro vanföra, sängliggande eller eljest hjälplösa. Även frågan om privilegiering
i vissa fall av arbetsinkomst bör omprövas. Frågan om införande i någon
form av hyresbidrag bör övervägas och i samband därmed spörsmålet om
ändrade grunder för kommunala pensionstillskott. Ortsgrupperingen bör även
upptagas till förnyat övervägande.

I ett svar å en interpellation angående frågan när förslag till obligatorisk
sjukförsäkring vore att förvänta yttrade statsrådet Möller i första kammaren
den 17 november 1943 bland annat följande:

Frågan om en revision av folkpensioneringen har icke kunnat upptagas av
socialvårdskommittén förrän utredningen om sjukförsäkringen slutförts. Kommittén
har nu med biträde av särskilt tillkallade sakkunniga upptagit folkpensioneringen
till översyn och det är kommitténs avsikt att med största möjliga
skyndsamhet bedriva utredningsarbetet. Det må dock erinras om att till
prövning måste upptagas spörsmål, som ingalunda äro lättlösta. Sålunda har
i riksdagsmotioner och i annan form framförts bl. a. frågan örn en uppdelning
av folkpensionen i invalidpension och ålderdomspension, upphävande
av dyrortsgrupperingen, införande av hyresbidrag, de nuvarande individuella
pensionernas ersättande med familjepension, ändrade grunder för
kommunala pensionstillskott m. fl. frågor.

I propositionen nr 173 till innevarande års riksdag med förslag till lag angående
förlängd giltighet av gällande indelning i ortsgrupper jämlikt lagen
den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering har föredragande departementschefen,
statsrådet Möller, bland annat yttrat:

Med hänsyn till föreliggande omständigheter synes riksdagens medverkan
böra påkallas för att möjliggöra förlängd giltighet av gällande indelning i
ortsgrupper jämlikt lagen örn folkpensionering.

Vid bestämmande av förlängningstiden bör beaktas, att socialvårdskommittén
för närvarande är sysselsatt med översyn av lagen örn folkpensionering.
Kommitténs arbete härmed bedrives med inriktning på att förslag i
ämnet skall föreligga i sådan tid att frågan må kunna underställas 1946 års
riksdag. Det synes mig knappast kunna ifrågakomma att verkställa ny indelning
vid en tidpunkt, då möjligheten av att nya principer för ortsgrupperingen
komma att inom den närmaste framtiden fastställas måste tagas med
i beräkningen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

9

I de till behandling föreliggande motionerna ha framförts åtskilliga förslag
till ändringar i lagstiftningen rörande folkpensioneringen. Förslagen
beröra i stor utsträckning problem av betydelsefull art, som delvis äro av
svårlöst beskaffenhet.

De frågor som avhandlas i motionerna angå i huvudsak bestämmelserna
örn pensionsavgifter, pensionsåldern, tilläggspensionernas belopp, den avdragsfria
inkomsten och de privilegierade inkomstslagen.

Frågan om pensionsavgifternas storlek har berörts i motionerna I: 252 och
II: 403. Där har anförts, att en omprövning borde ske av frågan om en
väsentlig stegring av pensionsavgifterna, särskilt med hänsyn till den sänkning
av penningvärdet, som ägt rum efter tillkomsten av 1935 års lag. Motionärerna
göra dock gällande, att undantag från höjningen borde ske, när
fråga vore örn personer med lägre inkomst. Utskottet vill i denna del framhålla,
att utskottet föregående år till behandling förehaft en motion, I: 318,
i vilken yrkades, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit hemställa om utredning
angående sådan förändring av pensionsavgifterna, att den i folkpensioneringslagen
fastställda proportionen mellan de försäkrades prestationer och
dem tillerkända förmåner så långt möjligt återställdes. Utskottet yttrade i
sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 55, att detta spörsmål vore förtjänt
av beaktande. Det är enligt utskottets mening icke uteslutet, att en förbättring
av folkpensionerna måste medföra en höjning av pensionsavgifterna.
Härvid måste givetvis hänsyn tagas till att vederbörande inkomsttagare kan
ha andra avgifter till sin sociala försäkring, exempelvis sjukförsäkring och
arbetslöshetsförsäkring. Därest en höjning av pensionsavgifterna anses erforderlig,
torde skäl tala för ett övervägande av frågan, huruvida särskilda
omständigheter, exempelvis såsom motionärerna anfört en vidsträckt försörjningsskyldighet,
böra föranleda en lägre pensionsavgift än den normala utan
att pensionen sänkes.

Frågan örn vid vilken ålder rätt till pension bör inträda har behandlats i
några av motionerna. Sålunda har i motionen II: 30 hemställts, att riksdagen
måtte besluta sådan ändring i folkpensioneringslagen, att pensionsrätt
för hustru inträder samtidigt med att hennes man blir berättigad till tilläggspension,
dock icke innan hustrun fyllt sextio år. Motsvarande ändring yrkas
i förordningen örn invalidunderstöd. Även i motionen II: 47 har denna fråga
berörts. Detta spörsmål är ett led i den vid skilda tillfällen framförda frågan
örn införande av familjepension och bör bedömas med beaktande av de konsekvenser
en sådan reform skulle ha i olika hänseenden.

En annan fråga beträffande pensionsåldern har framdragits i motionerna
I: 252 och II: 403. Däri har ifrågasatts, huruvida icke personer, som vid
pensionsålderns inträde vore fullt arbetsföra, borde lia möjlighet att frivilligt
uppskjuta den tidpunkt, då grundpensionen började utgå, varigenom möjlighet
skulle beredas dem att senare erhålla förbättrad pension. Det kan anmärkas,
att den tanke som ligger till grund för motionärernas ståndpunkt
även återfinnes i den s. k. Beveridgeplanen. En undersökning angående
lämpligheten av ett sådant system som det ifrågasatta är enligt utskottets
mening önskvärd.

XJtslcotlet.

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

Önskemål om en allmän höjning av tilläggspensionerna ha framförts i flertalet
av förevarande motioner.

Utskottet är av den uppfattningen, att en obligatorisk folkpensionering
rimligen bör syfta till att bereda åldringar och invalider med ingen eller obetydlig
inkomst försörjning utan att de behöva anlita annan social hjälpverksamhet
eller bliva beroende av anhörigas bistånd. Medlen till åldringarnas
och invalidernas försörjning måste tagas från den samlade nationalinkomsten
vare sig försörjningen sker genom folkpensioneringen eller på
annat sätt. Det är emellertid att märka, att varje icke alltför obetydlig höjning
av pensionsförmånerna medför högst betydande kostnader. Ett beslut
om sådan höjning måste föregås av en noggrann utredning rörande dess konsekvenser
i ekonomiskt hänseende.

Vid ett övervägande av frågan örn tilläggspensionernas storlek uppkomma
många specialspörsmål av stor betydelse. Sålunda bör därvid exempelvis
den i motionen II: 47 berörda frågan om de ensamstående pensionärernas
ställning noga beaktas. En fråga, som tilldrager sig särskilt intresse,
är det i flera av motionerna behandlade spörsmålet om dyrortsgrupperingens
fortsatta bestånd. Under alla förhållanden synes en omjustering av dyrortsgrupperingen
vara erforderlig. Därvid torde komma att prövas den i motionerna
I: 252 och II: 403 och i andra sammanhang framförda frågan örn
tilläggspensionernas storlek för de å landsbygden bosatta pensionärerna. I
motionen II: 313 har gjorts gällande, att tilläggspensionerna böra utgå med
ett visst för alla orter lika stort belopp jämte ett skäligt bostadsbidrag, som
bör stå i förhållande till bostadskostnaden å den ort där vederbörande pensionär
är bosatt. Förslag i sådan riktning ha tidigare framförts vid åtskilliga
tillfällen och äro enligt utskottets förmenande förtjänta av uppmärksamhet.

Med spörsmålet om tilläggspensionernas belopp sammanhänger nära frågan
om storleken av den avdragsfria inkomsten. Yrkanden, som gå ut på en höjning
av denna inkomst, ha framställts i motionerna 1:252, 11:47, 11:156
och II: 403. Såsom skäl för en sådan höjning kan anföras, att folkpensionärerna
därigenom skulle kunna stimuleras att åtaga sig arbete. I samband
med den höjning av den avdragsfria inkomsten som genomfördes år 1942
framhölls såsom skäl för att höjningen då icke gjordes mera omfattande än
som var fallet bland annat, att en då genomförd ändring härutinnan icke
borde föregripa en kommande mera omfattande revision av folkpensioneringen.

I motionen II: 156 hemställes örn utredning rörande sådan ändring i folkpensioneringslagen,
att den avdragsfria inkomstgränsen icke verkar återhållande
på arbetsgivarens och arbetstagarens strävanden att åstadkomma en
för arbetstagaren skälig ålderdomspensionering. Motionärerna torde närmast
avse, att en lagändring i motionens syfte bör avse de i 7 § meddelade reglerna
örn den privilegierade inkomsten. Förslag om sådan ändring lia tidigare
vid flera tillfällen varit föremål för riksdagens prövning, senast år 1943.
Utskottet yttrade då i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 2 i anledning

Andru lagutskottets utlåtande nr 29.

11

av väckt motion om höjning av den i 7 § angivna gränsen för den privilegierade
inkomsten, att det såsom tidigare vid flera tillfällen framhållits borde
fästas vikt vid att denna gräns sattes någorlunda högt, därest reglerna om
privilegierad inkomst skulle ha den åsyftade effekten att undanröja det
hinder som tidigare lagstiftning visat sig utgöra för pensionering av anställda
genom arbetsgivarnas försorg eller medverkan. Å andra sidan underströk utskottet
det jämväl i tidigare sammanhang gjorda påpekandet, att ett undantagande
av alltför stora inkomstbelopp kunde medföra stötande olikhet i behandlingen
av skilda inkomsttagare. Yrkandet i motionen vore enligt utskottets
mening behjärtansvärt och förtjänt av stort beaktande. Denna ståndpunkt
vidhåller utskottet alltjämt.

Ett annat spörsmål angående den privilegierade inkomsten har berörts i
motionen II: 47. Däri har nämligen ifrågasatts, huruvida icke ersättning från
sjukkassa i sin helhet bör betraktas såsom privilegierad inkomst och sålunda
ej medföra sänkning av tilläggspensionen. Utskottet finner, att vad motionärerna
anfört till stöd för denna sin ståndpunkt utgör skäl för att denna fråga
göres till föremål för närmare undersökning.

De ovan berörda motionerna ha avsett ändringar i folkpensioneringslagen
ävensom i ett fall den i nära samband med nämnda lag stående förordningen
om invalidunderstöd. I motionen II: 46 har framställts krav på en revision
av lagen om kommunala pensionstillskott. Motionärerna anse, att lagen bör
så ändras att, om folkpensionärer och med dem enligt lagen jämställda personer
äro i behov av kommunalt understöd, detta understöd skall utgå i form
av kommunalt pensionstillskott utan fattigvårdskaraktär. Utgivandet av kommunalt
pensionstillskott skulle sålunda i dessa fall i motsats till vad nu är
förhållandet bliva en skyldighet för kommunerna. Vidare ifrågasättes i motionen,
huruvida icke beslutanderätten i hithörande frågor bör överflyttas
från fattigvårdsmyndighet till pensionsnämnd. Utskottet anser, att en reformering
av folkpensioneringslagen i de avseenden utskottet ovan behandlat,
måste medföra, att jämväl lagen om kommunala pensionstillskott göres till
föremål för översyn.

Såsom framgår av det ovan anförda lia i motionerna framlagts många beaktansvärda
förslag till ändringar i folkpensioneringslagen och därmed sammanhängande
författningar. Samtliga dessa frågor äro liksom övriga spörsmål
som angå förevarande rättsområde föremål för socialvårdskommitténs
utredningsarbete. I ett i december 1942 avgivet betänkande, innefattande utredning
och förslag angående socialvårdens organisation m. m., har kommittén
såsom ett huvudsyfte vid reformeringen av folkpensioneringen framhållit
önskemålet örn ur försörjningssynpunkt bättre avvägda pensioner än dem som
nu utgå. Bland spörsmål, som vid revisionen borde bliva föremål för övervägande,
vore enligt vad kommittén vidare anfört frågan örn en bättre avvägning
av pensionsbeloppen mellan ensamstående och äkta makar. En annan
fråga gällde särskilda tillägg lill folkpensionärer, sorn vore vanföra, sängliggande
eller eljest hjälplösa. Även frågan örn privilegiering i vissa fall av
arbetsinkomst borde omprövas. Frågan örn införande i någon form av hyres -

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

bidrag borde övervägas och i samband därmed spörsmålet örn ändrade grunder
för kommunala pensionstillskott. Ortsgrupperingen borde även upptagas
till förnyat övervägande. — I ett interpellationssvar i första kammaren den
17 november 1943 anförde statsrådet och chefen för socialdepartementet, att
socialvårdskommittén med biträde av särskilt tillkallade sakkunniga upptagit
folkpensioneringen till översyn och att det vore kommitténs avsikt att med
största möjliga skyndsamhet bedriva utredningsarbetet. Statsrådet erinrade
emellertid, att till prövning måste upptagas vissa spörsmål som ingalunda
vore lättlösta. Sålunda hade, fortsatte statsrådet, i riksdagsmotioner och i
annan form framförts bland annat frågan om en uppdelning av folkpensionen
i invalidpension och ålderdomspension, upphävande av dyrortsgrupperingen,
införande av hyresbidrag, de nuvarande individuella pensionernas
ersättande med familjepension, ändrade grunder för kommunala pensionstillskott
m. fl. frågor.

I proposition nr 173 till innevarande års riksdag med förslag till lag angående
förlängd giltighet av gällande indelning i ortsgrupper jämlikt folkpensioneringslagen
har föredragande departementschefen, statsrådet Möller, anfört,
att socialvårdskommittén för närvarande vöre sysselsatt med översyn av
folkpensioneringslagen samt att kommitténs arbete bedreves med inriktning
på att förslag i ämnet skulle föreligga i sådan tid, att frågan kunde underställas
1946 års riksdag.

Då sålunda samtliga de i motionerna behandlade frågorna torde vara föremål
för socialvårdskommitténs utredningsarbete, finner utskottet icke skäl
föreslå riksdagen att antaga lagändring eller göra någon framställning till
Kungl. Maj:t i anledning av motionerna. Utskottet vill emellertid understryka
vikten av att det fortsatta utredningsarbetet bedrives med all skyndsamhet
och att Kungl. Majit så snart ske kan förelägger riksdagen de förslag, vartill
utredningen kan föranleda.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att motionen II: 74 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd; samt

B. att motionerna I: 252, II: 30, II: 46, II: 47, II: 156,
II: 313 och II: 403 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 16 mars 1944.

På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

13

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Olof Carlsson*, Mannerskantz,
Roos, Carl Eric Ericsson, Hallagård och Söderkvist;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Pettersson i Hällbacken*, fru Nordgren,
herrar Cruse, Wallén, Larsson i Östersund*, Hagård och Jansson i Hällefors.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I