Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

1

Nr 20.

Ankom till riksdagens kansli den 9 mars 1944 kl. 6 em.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av
1 och 4 §§ lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om
försäkring för vissa yrkessjukdomar, m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 28 januari 1944 dagtecknad proposition, nr 50, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet^ och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

1) Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 14 juni 1929 (nr 131)
om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Härigenom förordnas, att 1 och 4 §§ lagen den 14 juni 1929 örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Den, som jämlikt lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i
arbete är försäkrad för skada till följd av sådant olycksfall, skall anses vara
försäkrad jämväl för yrkessjukdom, som uteslutande eller till övervägande del
framkallats genom inverkan av
arsenik eller förening därav,
bly eller legering eller förening därav,
kvicksilver eller amalgam eller förening därav,
fosfor eller förening därav,
stendamm,

bensol eller någon av dess homologer (såsom toluol eller xylol) eller något
av deras nitro- eller aminoderivat (såsom nitrobensol eller trinitrotoluol,
anilin eller parafenylendiamin),

ldorderivat av fenol eller naftol eller deras salter,

halogenderivat av kolväten av den alifatiska serien (såsom kloroform eller
trikloretylen),
koloxid,

1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1938: 211.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 9 sami. 2 avd. Nr 20. 537 44

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

cyan eller förening därav,

kolsvavla,

svavelväte,

klor, hypoklorit eller klorkalk,

kloramin,

nitrösa gaser,

kromsyra eller förening därav,
strålande värme eller ljus,

röntgenstrålar, radium eller annat radioaktivt ämne.

Såsom yrkessjukdom omfattad av försäkringen skall jämväl anses här nedan
angiven sjukdom, där den uteslutande eller till övervägande del förorsakats
av den försäkrades arbete, nämligen:

1) senskideinflammation (senknarr), därest i arbetet ingår ensidiga eller
för arbetaren ovanliga rörelser av arm eller hand eller ovanlig ansträngning
av ben eller fot;

2) inflammation av slemsäck eller underhudsvävnad vid knä eller armbåge,
därest arbetet utföres under fortgående eller upprepat eller för arbetaren
ovanligt tryck mot knä- eller armbågstrakten;

3) sjukdom i vävnaderna kring överarmens epikondyler (epikondylit),
därest i arbetet ingår ensidiga eller för arbetaren ovanliga rörelser av armen;

4) kramp eller darrning i armens eller handens muskler eller annan rubbning
i dessa musklers samverkan (koordination) vid skrivning för hand eller
med maskin eller vid telegraf ering, piano- eller fiolspelning, spinning, mjölkning
eller annan därmed jämförlig verksamhet, därest arbetet består ,i fortgående
ensidig verksamhet;

5) sådana sjukdomar i ben, leder eller muskler eller i blodkärlen i armar
elier händer, som förorsakas av skakningar eller vibrationer av tryckluftdrivna
borrar, hammare, nitapparater eller därmed jämförliga verktyg eller av bankningsmaskiner
vid tillverkning av skodon;

6) dövhet eller svår hörselnedsättning, därest arbetaren varit utsatt för
inverkan av ihållande buller eller skakningar från maskiner eller tryckluftdrivna
verktyg;

7) smittsam sjukdom, som omförmäles i 2 § epidemilagen den 19 juni 1919
eller varom förordnande utfärdats enligt 24 § samma lag, därest arbetet består
i Yrkesmässigt meddelande eller utövande av sjukvård eller barnmorskevard
eller utgöres av medicinsk undersökning å laboratorium, som star under allmän
tillsyn, eller, beträffande sjukdomen undulantfeber, jämväl då arbetet
består i vård eller skötsel av husdjur eller i slakteriverksamhet;

8) mjältbrand,

mul- och klövsjuka,

djup trichofyti,

erysipeloid,

kokoppor,

rots;

Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

3

9) primär hudkräfta (kancer).

Beträffande försäkringen---nedan stadgas.

Arbete i---farligt arbete.

4 §•

Har försäkringsinrättning anmodat där försäkrad arbetare att, till förebyggande
av att yrkessjukdom uppstår, återuppstår eller förvärras, under någon
tid avhålla sig från det farliga arbetet, skall arbetaren, därest icke omständigheterna
till annat föranleda, äga att för den tid han avhåller sig från detta
arbete uppbära skälig ersättning motsvarande högst hel sjukpenning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945 men skall icke äga tillämpning
i fråga örn yrkessjukdom, som icke omfattas av förut gällande lag, därest sjukdomen
yppats före nämnda dag, och ej heller beträffande dylik sjukdom, som
yppats senare, därest arbetaren icke efter lagens ikraftträdande varit utsatt för
inverkan av den art, som framkallat sjukdomen.

2) Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring
för olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för
olycksfall i arbete1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §■

Envar arbetare —--i arbetet.

Såsom föranledd av olycksfall skall även anses skada som, utan att hänföras
till yrkessjukdom enligt lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar,
förorsakats genom inverkan under högst några få dagar

antingen på mekanisk väg av arbetet, såsom skavsår eller blåsor,

eller av temperaturförhållandena under arbetet, örn skadan utgöres av
värmeslag, solsting eller förfrysning,

eller av visst i arbetet använt frätande eller etsande ämne, såsom svavelsyra,
salpetersyra, kalk eller kalksalpeter, eller blandning, vari dylikt ämne
ingår;

skolande i dessa fall såsom dagen för olycksfallet anses den dag skadan
yppades.

Ersättning på---är indraget.

Såsom olycksfall — — — med arbetsanställningen.

Kostnaden för---av arbetsgivaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

1 Senaste lydelse se SFS 1939: 818.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft dels
två före propositionens avlämnande väckta motioner, nämligen nr 1 i första
kammaren av herr Karlsson, Gottfrid, m. fl., örn viss ändring i 1 § lagen örn
försäkring för vissa yrkessjukdomar, och nr 377 i andra kammaren av herrar
Persson i Stockholm och Hagberg i Luleå, örn visst tillägg till 4 § samma
lag, dels och en i anledning av propositionen inom andra kammaren väckt
motion, nr 436, av herrar Persson i Stockholm och Hagberg i Luleå.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen
framlagda lagförslagen, får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas
här nedan, hänvisa till propositionen och en vid denna fogad bilaga.

Motionärernas yrkanden återgivas i det följande. I fråga örn motiveringen
för desamma hänvisas i huvudsak till motionerna.

Inledning.

Lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar antogs av 1929 års riksdag
och utfärdades den 14 juni 1929 (nr 131). Ändringar i densamma ha vidtagits
genom lagar den 12 september 1930 (nr 335), den 26 juni 1936 (nr 384)
och den 3 juni 1938 (nr 211).

Lagen är anknuten till lagen örn försäkring för olycksfall i arbete på det
sättet, att var och en som enligt olycksfallsförsäkringslagen är försäkrad för
skada till följd av olycksfall i arbete även skall anses vara försäkrad för vissa
närmare angivna yrkessjukdomar. Ersättning i anledning av dylik sjukdom
utgår enligt i huvudsak samma grunder som för olycksfall i arbete. Beträffande
frågan, vilka yrkessjukdomar som skulle inbegripas under lagen,
framhölls vid lagens tillkomst att det måste strängt fasthållas, att lagen bör
avse endast sådana sjukdomar, vilka utan större svårighet kunna ledas tillbaka
till arbetet eller därmed sammanhängande förhållanden. På grund härav
måste uteslutas dels sådana yrkessjukdomar, som icke i regel kunna tillräckligt
tydligt skiljas från andra åkommor, och dels sådana sjukdomar, vilka
kunna uppkomma både till följd av inverkan av arbetsförhållandena och av
andra orsaker utan att uppkomstsättet i det speciella fallet med tillräcklig
grad av säkerhet låter sig fastställa. Med utgångspunkt från dessa synpunkter
medtogs vid lagens tillkomst 1929 allenast yrkessjukdom, som uteslutande
eller till övervägande del framkallats genom inverkan av vissa uppräknade
giftiga ämnen, viss strålning eller mjältbrandssmitta. Genom de verkställda
lagändringarna har emellertid lagens tillämplighetsområde utan frångående av
den från början intagna principståndpunkten kunnat vidgas dels genom utökning
av antalet i lagen uppräknade sjukdomsframkallande ämnen och dels
genom att under lagen hänförts jämväl sådana smittsamma sjukdomar, å
vilka epidemilagen äger tillämpning, samt primär hudkräfta under den förutsättningen,
att sjukdomarna uteslutande eller till övervägande del förorsakats
av den försäkrades arbete samt, såvitt angår de epidemiska sjukdomarna, att
arbetet består i yrkesmässigt meddelande eller utövande av sjukvård eller

Andra lagutskottets utlåtande nr 20. 5

barnmorskevård eller utgöres av medicinsk undersökning å laboratorium, som
står under allmän tillsyn.

De nu genom propositionen framlagda förslagen ha till väsentlig del för- Proposianletts
av framställningar från riksdagen. 1940 års lagtima riksdag anhöll t,oue“-i skrivelse nr 360, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning angående
orsakerna till och omfattningen av sådana sjukdomar i muskler och leder,
som kunna förorsakas genom inverkan på övervägande mekanisk väg av
arbetet, samt för riksdagen framlägga de förslag, till vilka utredningen kunde
föranleda. 1942 års riksdag anhöll i skrivelse nr 150, att Kungl. Majit måtte
låta verkställa utredning i frågan, örn och i vad mån sådana smittsamma sjukdomar,
som kunna överföras från djur till människor, böra inbegripas under
lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Utredning och förslag av riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrelsen och
statens institut för folkhälsan.

De av riksdagen begärda utredningarna ha enligt lämnat uppdrag verkställts
av riksförsäkringsanstalten i samråd med medicinalstyrelsen och statens
institut för folkhälsan, vilka den 26 mars 1943 i ärendet avgivit ett utlåtande,
vilket är såsom bilaga fogat vid propositionen. I det följande lämnas en
översiktlig framställning av de överväganden, till vilka den av ämbetsverken
och institutet verkställda utredningen givit anledning, och de förslag, som
framlagts såsom resultat av utredningen.

Sjukdomar i muskler och leder, som
kulina förorsakas på övervägande mekanisk
väg av arbetet.

T de motioner (I: 83 och lii 138), som föranledde 1940 års riksdagsskrivelse,
berördes blott yrkessjukdomarna skrivkramp och telegrafistkramp. I anledning
av vad som anförts i inhämtade yttranden gavs emellertid riksdagens
begäran örn utredning den vidsträcktare formulering, som förut angivits.

Riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen ha verkställt utredning
rörande förekomsten och arten av de sjukdomar, tillhörande ifrågavarande
grupp, som kunde ifrågakomma såsom berättigande till ersättning enligt
yrkessjukdomsförsäkringslagen. Därvid lia uppgifter inhämtats från yrkesinspektörer
och bergmästare, yrkesinspektrisen samt skogs- och flottledsinspektören,
vissa vid statsförvaltningen förordnade verksläkare och läkare,
som brukat behandla arbetare vid vissa större enskilda företag. Yttranden
lia vidare inhämtats från svenska metallindustriarbetareförbundet, svenska
gruvindustriarbetareförbundet, svenska stenindustriarbetareförbundet, svenska
gjutareförbundet, svenska sko- och läderindustriarbetareförbundets avdelningar
i örebro och Kumla samt vissa centralsjukkassor. Genom svenska

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

bankmannaföreningen, försäkringstjänstemannaföreningen och kvinnliga kontoristföreningen
i Stockholm ha slutligen insamlats vissa uppgifter.

Med stöd av utredningsresultatet lia ämbetsverken och institutet ansett sig
kunna förorda, att vissa till ifrågavarande grupp hörande sjukdomar införas
i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar. De synpunkter, som härvid
lagts till grund, ha i huvudsak varit följande.

Såsom redan inledningsvis framhållits har den för yrkessjukdomsförsäkringslagen
grundläggande principen varit att endast medtaga sådana sjukdomar,
som utan större svårighet kunna ledas tillbaka till arbetet och därmed
sammanhängande förhållanden. Härutöver har vid avgörandet, huruvida en
viss yrkessjukdom skall omfattas av försäkringen eller ej, hänsyn tagits till
örn sjukdomen i regel utövar en väsentlig inverkan på den sjukes förvärvsförmåga
samt örn den mera allmänt eller konstant uppträder i vissa yrken.
Dessa principer ha ansetts böra fortfarande gälla.

Genom lag den 26 juni 1936 örn ändring i olycksfallsförsäkringslagen haltin
olycksfall hänförts skada, som förorsakats genom inverkan under högst
några få dagar på mekanisk väg av arbetet. Såsom exempel på dylika skador
anger lagen skavsår, blåsor eller senskideinflammation (senknarr). Dylika
åkommor lia under den nyss angivna förutsättningen, att de uppkommit
genom inverkan under helt kort tid, ansetts ligga närmare olycksfallen
än yrkessjukdomarna. I praktiken har ersättning beviljats, då tiden för
skadans uppkomst uppgått till högst fem dagar. Att åkommor, som
uppkommit genom längre tids inverkan, hittills icke berättigat till ersättning
enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen beror därpå att utredningen
om sambandet med arbetet i dylika fall ansetts svårare att åstadkomma. Under
tillämpningen av de nu nämnda nya lagbestämmelserna har riksförsäkringsanstalten
emellertid gjort den erfarenheten, att dylika åkommor i åtskilliga fall
sannolikt till övervägande del förorsakats av vederbörandes arbete, ehuru med
hänsyn till att arbetet fortgått under längre tid ersättning icke kunnat utgå.
Det vore emellertid icke möjligt att utan vidare låta den begränsning bortfalla,
som ligger i kravet på kortvarigheten av arbetets mekaniska inverkan,
ty då det är fråga örn mera långvarig inverkan är det, såsom nämnts, svårare
att skilja mellan sjukdomar, som uppkommit på grund av arbetet, och andra
sjukdomar. På grund härav måste beträffande varje särskild sjukdom, som
kunde komma ifråga, en undersökning verkställas, i vilken mån den kunde
inbegripas under yrkessjukdomsförsäkringen.

Med ledning av vad som framkommit genom de verkställda undersökningarna
ha ämbetsverken och institutet ansett sig kunna utvälja ett antal sjukdomar
eller åkommor, vilka ur de synpunkter, som ovan angivits såsom vägledande,
kunna upptagas såsom ersättningsberättigande enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen.
Såsom allmän förutsättning för ersättningsrätt skulle gälla,
liksom för närvarande är fallet beträffande smittsamma sjukdomar och hudkräfta,
att sjukdomen i det särskilda fallet kan härledas från den försäkrades
arbete. Dessutom skulle i fråga örn vissa sjukdomar gälla vissa särskilda
förutsättningar beträffande arbetets art.

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

De sjukdomar och åkommor, som enligt ämbetsverkens och institutets
förslag skulle berättiga till ersättning, ha i propositionen upptagits i förslaget
till ändring av 1 § andra stycket yrkessjukdomsförsäkringslagen under
punkterna 1)-—6).

Då det icke kan anses lämpligt, att ifrågavarande sjukdomar i vissa fall
behandlas såsom olycksfallsskador och i andra fall såsom yrkessjukdomar,
ha ämbetsverken och institutet såsom en konsekvens av att sjukdomarna
upptagas i yrkessjukdomsförsäkringslagen föreslagit, att ett häremot svarande
förbehåll göres i olycksfallsförsäkringslagen samt att senskideinflammationen
utgår såsom exempel på sådana åkommor, som berättiga till
ersättning enligt sistnämnda lag.

Smittsamma sjukdomar, som kunna överföras
från djur till människor.

Enligt nu gällande lag omfattar yrkessjukdomsförsäkringen av de typiska
kreaturssjukdomarna endast mjältbrand, varjämte undulantfeber och Weds
sjukdom under vissa förutsättningar i fråga örn arbetets beskaffenhet berättiga
till ersättning. Å dessa båda sjukdomar äro nämligen epidemilagens bestämmelser
tillämpliga, vid vilket förhållande sjukdomarna skola anses såsom
yrkessjukdomar örn arbetet består i yrkesmässigt meddelande eller utövande
av sjukvård eller utgöres av medicinsk undersökning å laboratorium, som
står under allmän tillsyn. På grund av denna inskränkning är yrkessjukdomsförsäkringslagen
tillämplig huvudsakligen endast beträffande veterinärer och
veterinärassistenter (»stjärnsystrar») samt laboratoriepersonal. Vidare ha
vissa sjukdomar, bland annat erysipeloid och kokoppor, med hänsyn till att
smittämnet i dessa fall alltid måste intränga i kroppen genom ett skadat hudparti,
i många fall kunnat berättiga till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen.

1942 års riksdagsskrivelse i denna fråga var föranledd av en motion (II: 115),
vari framhölls, att yrkessjukdomsförsäkringslagen borde utvidgas att gälla
även för de arbetare inom lantbruket, som under arbetet ådroge sig dylika
smittsamma sjukdomar.

I ämbetsverkens och institutets utredning framhålles beträffande dessa
sjukdomar följande. Även i fråga örn denna grupp av sjukdomar bör den
regeln vidhållas, att i lagen endast sådana sjukdomar medtagas, vilkas uppkomst
utan större svårigheter kan ledas tillbaka till arbetet eller därmed
sammanhängande förhållanden. På grund härav kunna infektionssjukdomar
endast undantagsvis komma i fråga, nämligen då arbetet medfört en påtagligt
större smittfara än den som människor i allmänhet äro utsatta för. Ur denna
synpunkt spelar sättet för smittans överförande en väsentlig roll. Vidare
bör hänsyn tagas till i vilken utsträckning de ifrågavarande sjukdomarna förekomma
i vårt land och vilka slag av yrkesarbete som medföra särskild fara i
detta hänseende.

Från dessa utgångspunkter och med hänsyn till den närmare utredning
som förebragts ha ämbetsverken och institutet ansett sig kunna förorda,

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

att såsom ersättningsberättigande yrkessjukdomar i lagen införas: malock
klövsjuka, djup tricbofyti, erysipeloid, rots och undulantfeber, sistnämnda
sjukdom under förutsättning att arbetet består i vård eller skötsel
av husdjur eller i slakteriverksamhet. I fråga örn vissa andra sjukdomar, som
varit under övervägande, har däremot tillräckligt underlag för deras upptagande
i yrkessjukdomsförsäkringslagen icke befunnits föreligga. Detta gäller
sjukdomarna ringorm (= ytlig trichofyti), skabb, Weds sjukdom, bovin tuberkulos
och tularemi.

Vissa andra sjukdomar.

Ämbetsverken och institutet ha i sammanhang med den i anledning av riksdagsskrivelserna
verkställda utredningen även övervägt en viss komplettering
av den ifrågavarande lagstiftningen i övrigt. På anförda skäl lia de härvid
föreslagit, att bland de farliga ämnen, som kunna förorsaka ersättningsberättigande
yrkessjukdom, skola upptagas kolsvavla och svavelväte.

I samband härmed har även behandlats en av svenska gruvindustriarbetareförbundet
den 9 oktober 1942 till Kungl. Maj:t ingiven framställning rörande
vissa besvär, som uppkommit för arbetare vid Falu kopparverk vid rostning
av vanadinh&ltig malm, vilken sedan något år bearbetas vid verket. Då vederbörande
yrkesinspektör meddelat, att vissa skyddsåtgärder vidtagits eller påbjudits,
vilka vore ägnade att i huvudsak undanröja riskerna för sjukdomsfall
av dylikt slag, ha ämbetsverken och institutet ansett skäl för närvarande ej
föreligga att i yrkessjukdomsförsäkringslagen nu medtaga ämnet vanadin.

Vidare har i detta sammanhang ånyo tagits under övervägande frågan om
medtagande i lagen av vissa ämnen, beträffande vilka nämnda fråga redan
förut varit aktuell, särskilt terpentin samt kalk och cement, vilka ämnen i förhållandevis
ej obetydlig utsträckning kunna medföra hudsjukdomar. Ämbetsverken
och institutet ha emellertid ej funnit att sådana skäl tillkommit, som
föranledde att något av dessa ämnen för närvarande borde medtagas i lagstiftningen.
Beträffande terpentin åberopas därvid, att för närvarande särskilda
undersökningar pågå för avlägsnande i möjligaste mån av de hudretande verkningarna
av den svenska terpentinen. I fråga örn kalk och cement har motivet
för ståndpunktstagandet varit det att de eksem eller liknande hudåkommor,
som förorsakas härav, för närvarande icke kunna tillfredsställande skiljas
från åtskilliga liknande sjuklighetstillstånd, som härröra av andra orsaker.

Höjd sjukpenning för den sorn på anmodan
av försäkringsinrättning avhåller
sig från farligt arbete.

Enligt 4 § yrkessjukdomsförsäkringslagen äger arbetare, som på anmodan
av försäkringsinrättning, i syfte att förebygga att yrkessjukdom uppstår, återuppstår
eller förvärras, avhåller sig från det farliga arbetet, i regel rätt till
skälig ersättning, icke överstigande halv sjukpenning. Erfarenheterna från tilllämpningen
av denna paragraf ha emellertid visat, att ersättningen icke är tillräckligt
hög för att förmå arbetare att ställa sig till efterrättelse sådan anmodan
från försäkringsinrättningens sida. Med anledning härav ha ämbetsverken

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

och institutet föreslagit, att den ifrågavarande ersättningen må, allt efter som
det i det särskilda fallet finnes skäligt, bestämmas till högre belopp upp till
hel sjukpenning (motsvarande i det stora flertalet fall omkring 2/s av den
vanliga arbetsförtjänsten). Härvid har förutsatts, att vid bestämmandet av
ersättningens storlek i det särskilda fallet hänsyn skall tagas till vederbörande»
möjligheter att försörja sig genom annat arbete.

Yttranden över förslaget.

över ämbetsverkens och institutets förslag ha inhämtats yttranden av
socialstyrelsen, försäkringsrådet, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening,
svenska arbetsgivareföreningen, svenska ^^arbetsgivareföreningen,
landsorganisationen i Sverige, de anställdas centralorganisation (Daco) och
kvinnliga kontoristföreningen.

Beträffande innehållet i yttrandena hänvisas till s. 10—-13 i propositionen.

Kompletterande utredning beträffande sjukdomar, förorsakade av terpentin

och cement.

I anledning av vissa av landsorganisationen framförda synpunkter beträffande
sjukdomar, förorsakade av terpentin och cement, samt en av Dorch,
Bäcksin & C:is Aktiebolag ingiven framställning örn upptagande av terpentinolja
i yrkessjukdomsförsäkringslagen ha riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen
närmare redogjort för den utredning, som legat till grund för
deras ståndpunktstagande i detta avseende. Ur denna utredning må anföras
följande:

Sedan slutet av 1942 pågå vid S:t Görans sjukhus i Stockholm med understöd
av Bergvik & Ala Nya Aktiebolag undersökningar av den ur sulfatträmassa
framställda s. k. svenska terpentinen i avsikt att genom studier av
olika terpentinfraktioner få fram en terpentinsort, som är så fri från eksemframkallande
egenskaper som möjligt. Undersökningarna ledas av professor
Hellerström och doktor Tottie, vilken sistnämnde uttalat att undersökningarna
synas tala för att ett verkligt resultat kan ernås med i så fall utomordentligt
stort inflytande på frekvensen av terpentinskadorna. Beträffande
hudåkommor, förorsakade av cement och kalk, åberopas ett uttalande av professor
Hellerström, att eksem, framkallade av dessa ämnen, i längre framskridet
stadium icke gå att kliniskt skilja från ett vanligt kroniskt eksem.
Vidare framhålles att de ifrågavarande hudsjukdomarna i regel icke äro av
allvarligare beskaffenhet samt att frågan om hudsjukdomar såsom yrkessjukdomar
torde böra ses i ett sammanhang, då det kunde ifrågasättas, huruvida
icke en omläggning av de grundläggande principerna borde ske i detta avseende,
t. ex. efter mönster av ett i Danmark föreliggande förslag. Enligt
detta utgår man vid avgränsningen av de ersättningsberättigande hudsjukdomarna
från sjukdomstillståndet (t. ex. eksem) medan det ämne, som framkallat
sjukdomen, endast får en mera sekundär betydelse. En dylik omläggning
fordrar emellertid ytterligare ingående utredningar och överväganden.

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

Departementschefen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har i propositionen
anfört följande:

Ur allmänna sociala synpunkter måste det anses önskvärt, att de sjukdomar,
som uppenbarligen förorsakas av vederbörandes arbete, i största möjliga
utsträckning inbegripas under yrkessjukdomsförsäkringen. Ätt lagstiftningen
på detta område från början fått ett strängt begränsat tillämplighetsområde
är helt beroende av tekniska skäl, nämligen svårigheten att med tillräcklig
grad av säkerhet fastställa, huruvida en sjukdom förorsakats av vederbörandes
arbete eller av andra faktorer. Redan tidigare har emellertid lagens
tillämplighetsområde kunnat i viss mån vidgas. Den nu föreliggande utredningen
synes mig klart ådagalägga, att man med hänsyn till läkarvetenskapens
nuvarande ståndpunkt kan genomföra ytterligare en betydande utvidgning av
detta område utan att därför göra något avsteg från de principer, som från
början varit grundläggande för ifrågavarande lagstiftning.

Det av riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrelsen och statens institut
för folkhälsan gemensamt framlagda förslaget synes mig väl motiverat, och
de framställda erinringarna synas endast på någon oväsentlig punkt böra föranleda
ändring i förslaget. Sålunda torde med hänsyn till vad försäkringsrådet
anfört även kokoppor böra upptagas i lagen, då det icke synes föreligga
skäl för att behandla denna sjukdom på annat sätt än sjukdomen erysipeloid.
Att behandla båda dessa sjukdomar enligt olycksfallsförsäkringslagen
synes även vara mindre tillfredsställande ur såväl principiell som praktisk
synpunkt.

Under det i lagen upptagna uttrycket vård eller skötsel av husdjur torde
även de inom husdjursskötseln sysselsatta kontrollassistenternas verksamhet
kunna inrymmas, varför ett av Daco ifrågasatt förtydligande i sådan riktning
icke erfordras. I övrigt ha i lagförslaget vidtagits några smärre jämkningar
av huvudsakligen formell natur.

På de skäl som anförts av riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen
finner jag att hudsjukdomar, förorsakade av cement och terpentin, icke för
närvarande böra inbegripas under yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Med hänsyn till att lagen är utformad såsom en obligatorisk försäkring,
bekostad av arbetsgivarna, finner jag det icke möjligt att, såsom kvinnliga
kontoristföreningen påyrkat, göra lagändringen tillämplig å sjukdomsfall, som
yppats före dess ikraftträdande. Övergångsbestämmelserna böra därför utformas
på samma sätt som tidigare skett vid utvidgning av lagens tillämplighetsområde.
Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1945.

Såsom en konsekvens av den föreslagna utvidgningen av yrkessjukdomsförsäkringslagens
tillämplighetsområde bör, såsom ämbetsverken och institutet
föreslagit, viss ändring i 1 § lagen örn försäkring för olycksfall i arbete
företagas.

Även den föreslagna ändringen i 4 § yrkessjukdomsförsäkringslagen —
innebärande höjning av sjukpenningen för den, som på anmodan av försäk -

Andra lagutskottets utlåtande nr 20. 11

ringsinrättning avhåller sig från farligt arbete — mot vilken ändring ingen
erinran framställts, synes böra genomföras.

Sedan lagrådet lämnat de till lagrådet remitterade förslagen utan erinran,
ha endast vissa redaktionella jämkningar företagits.

I denna motion lia yrkats sådana ändringar av den föreslagna 1 § i
yrkess j ukdomsf örsäkringslagen,

att vanadin, terpentin, kalk och cement upptagas i paragrafens första
stycke,

att i nämnda stycke efter orden »röntgenstrålar, radium eller annat radioaktivt
ämne» införes »eller annat ersättningsmedel för ovan uppräknade
ämnen, samt varje annat ämne, gas eller damm, som till sina verkningar
medför sjukdom, som till sin övervägande del har samband med arbetsprocessen»,

att i andra stycket punkt 7) utöver där tidigare uppräknade yrkesutövare
upptagas slakteriarbetare, lantarbetare, kreatursskötare och fiskare som ersättningsberättigade
beträffande Weds sjukdom,

samt att i andra stycket punkt 8) upptages Weds sjukdom.

Frågan om upptagande av terpentin bland de i 1 § yrkessjukdomsförsäkringslagen
uppräknade farliga ämnena har tidigare varit föremål för riksdagens
prövning.

I ett av socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen
gemensamt den 14 december 1935 avgivet förslag till revision av yrkessjukdomsförsäkringslagen,
vilket förslag ledde till de ar 1936 antagna ändringarna
i lagen, berördes frågan. Ämbetsverken anförde beträffande hudsjukdomar
förorsakade av oljor bland annat: »Som bekant äro inom vitt skilda
verksamheter förekommande oljor (bensin, s. k. mineralterpentin, lysoljor,
brännoljor, smörjoljor och tjäroljor) av mycket olika slag. Den renade lättare
oljan torde i regel ej behöva ha någon skadlig inverkan på huden,
medan däremot i samma mån som oljan är tyngre eller bemängd med diverse
främmande substanser, den också kan verka liudretande. Under dessa förhållanden
är någon enhetlig grund för fastställande av oljeeksemets uppkomst
mycket svår att angiva. Inträffade fall av terpentineksem hava enligt
lämnade uppgifter merendels inträffat i måleriyrket. De föranledas dels av
handskandet med terpentin i och för själva arbetet, dels i stor utsträckning
av dess användning efter slutat arbete såsom reningsmedel. Terpentin kommer
ju emellertid — likasom bensin, fotogen m. m. — ofta till användning
även i andra verksamheter och i hemmen. Närmare undersökningar hava
visat, att olika slags terpentin — likasom olika oljor — lia mycket olika
inverkan, beroende av dess ursprung och vidtagna reningsprocesser. Den
»bättre» terpentincn anses i regel ofarlig. Allteftersom i övrigt terpentin har
olika sammansättning, växla av densamma föranledda åkommor från fall till

Motionen
Ii: 486.

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

fall.» Enligt vad ämbetsverken vidare uppgåvo hade verkställd utredning givit
vid handen, att det endast i begränsad mån läte sig göra att fastställa orsaken
till ett eksem. Ämbetsverken framhöllo, att flertalet hithörande åkommor
vore jämförelsevis hastigt övergående. I stort sett vore det ur- dessa synpunkter
lämpligare, örn ifrågavarande åkommor hänfördes under sjukförsäkringen,
där någon prövning ej behövde förekomma örn en åkommas sammanhang
med visst arbete, än om de skulle falla under yrkessjukdomsförsäkringen,
där en ofta svår och tidskrävande sådan prövning av central myndighet
vore den nödvändiga förutsättningen för rätt till ersättning. En anordning
varigenom endast vissa kroniska eller recidiverande hudåkommor skulle
medtagas under yrkessjukdomsförsäkringen ansågo sig ämbetsverken icke
kunna förorda.

I den proposition (nr 209), varigenom förslag till ändringar i yrkessjukdomsförsäkringslagen
förelädes 1936 års riksdag, medtogs icke terpentin
bland de i 1 § uppräknade ämnena. I en i anledning av propositionen väckt
motion yrkades, att terpentin skulle upptagas. Andra lagutskottet, som
behandlade frågan, yttrade i sitt utlåtande (nr 41) i denna del följande:

»Utskottet anser, att skäl icke blivit förebragta, som böra föranleda riksdagen
att för närvarande intaga annan ståndpunkt än ämbetsverken och
departementschefen till frågan, huruvida ämnet terpentin skall medtagas i
den i lagens 1 § gjorda ämnesuppräkningen.

Emellertid vill utskottet uttala den förhoppningen, att en genom socialstyrelsens
försorg igångsatt utredning rörande förekomsten av yrkesskador
på grund av användning av terpentin samt rörande beskaffenheten av olika
terpentinsorter så snart som möjligt slutföres. Utskottet förväntar, att, örn
det skulle visa sig vara erforderligt, åtgärder vidtagas för att förhindra, att
terpentinsorter, vilkas begagnande kan medföra hälsofara, komma till användning.
»

Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen.

Yrkandet om att till uppräkningen i 1 § första stycket yrkessjukdomsförsäkringslagen
skulle läggas ersättningsmedel för de uppräknade ämnena
ävensom varje annat sjukdomsalstrande ämne har motiverats med att den
preciserade förteckningen behöver ett komplement, som medgiver en automatisk
anpassning till nya rön beträffande yrkessjukdomarna samt till kemiens
och industriens utveckling.

Spörsmålet örn möjligheten av en sådan anpassning har tidigare i annat
sammanhang varit föremål för övervägande. Det har nämligen ifrågasatts, dels
huruvida icke sjukdomsförteckningen borde utgå ur lagen och frågan örn angivande
av de ersättningsberättigande sjukdomarna överlämnas till avgörande
på administrativ väg och dels huruvida icke Kungl. Maj:t borde medgivas
rätt att i administrativ ordning komplettera den i lagen intagna förteckningen.

I det förslag (angivet av socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen
gemensamt) som låg till grund för yrkessjukdomsförsäkringslagen,
var sjukdomsförteckningen intagen i själva lagen. De förslags -

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

ställande myndigheterna hade emellertid övervägt, huruvida det borde läggas
i Kungl. Maj:ts hand att fastställa förteckningen. En sådan anordning
ansågs såtillvida vara att föredraga, som den ju medgåve en smidigare anpassning
efter ändrade förhållanden. Då emellertid angivandet av de sjukdomar,
som skulle berättiga till ersättning, utgjorde själva huvudpunkten i
den ifrågasatta lagstiftningen, hade myndigheterna stannat för att i lagen
uppräkna sjukdomsorsakerna.

I propositionen med förslag till lagstiftning om försäkring för yrkessjukdomar
(184/1929) yttrade föredragande departementschefen:

Det har från vissa håll gjorts gällande, att förteckningen å sjukdomsorsaker
icke borde givas i lag utan i administrativ ordning. Härigenom skulle det bliva
möjligt att lättare anpassa densamma efter ändrade förhållanden. Detta förslag
kan jag emellertid icke biträda. Frågan om försäkringens omfattning är nämligen
av så väsentlig betydelse, att den bör lösas genom lag, och då uppräkningen
avser sjukdomsorsakerna, icke de yrken eller hanteringar, där sjukdomarna
skola hava ådragits, torde någon olägenhet icke vållas härav.

Detta uttalande lämnades av riksdagen utan erinran.

Vid 1938 års riksdag yrkades i två motioner sådan ändring av yrkessjukdomsförsäkringslagen,
att Kungl. Majit skulle äga att i mån av behov
komplettera uppräkningen av sjukdomsorsakerna i lagen med sådana nytillkommande
ämnen, som vid arbetet framkalla yrkessjukdom.

Andra lagutskottet, som behandlade motionerna, anförde i sitt utlåtande
(nr 42):

»De erfarenheter, som hittills vunnits av lagstiftningen örn försäkring förvissa
yrkessjukdomar, hava enligt utskottets mening icke ådagalagt, att riksdagens
medverkan försvårat anpassningen till de krav, som utvecklingen
framkallat. Under sådana förhållanden torde för närvarande icke föreligga tillräckliga
skäl att göra avsteg från den princip, varom statsmakterna vid 1929 års
riksdag voro ense. Utskottet kan därför icke tillstyrka motionerna.

Skulle emellertid kommande erfarenheter giva vid handen, att påtagliga
fördelar kunde vinnas, örn Kungl. Majit tillerkändes rätt att i adminstrativ
ordning utöka den i lagen givna förteckningen över sjukdomsorsakerna, böra
statsmakterna givetvis taga förevarande spörsmål under omprövning.»

Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen.

I samband med behandlingen av frågan örn skrivkrampens hänförande till
yrkessjukdomarna vid 1940 års riksdag ifrågasatte försäkringsrådet i ett till
andra lagutskottet avgivet yttrande, huruvida icke, med hänsyn till den erfarenhet
som vunnits vid tillämpningen av yrkessjukdomsförsäkringslagen
och olycksfallsförsäkringslagen, en ny utredning borde avse en revision av
yrkessjukdomsförsäkringslagen i hela dess omfattning. Andra lagutskottet
ansåg sig i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 36) icke i nuvarande
tidsläge kunna förorda en sådan revision.

I sitt yttrande över det genom förevarande proposition framlagda förslaget
har landsorganisationen anfört, att de vid olika tider uppträdande nya
yrkessjukdomarna, i en del fall förorsakade av ersättningsmedel som kom -

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

Motionen
1:1.

Motionen
II: 877.

mit till användning till följd av krigsförhållandena, starkt aktualiserat frågan
om andra principer för bedömande av vad som är att anse såsom en yrkessjukdom,
då de nuvarande reglerna, enligt vilka ersättning utgår endast för
vissa i lagen särskilt angivna fall, måste anses otillfredsställande.

Enligt 1 § yrkessjukdomsförsäkringslagen skall såsom yrkessjukdom anses
smittsam sjukdom, som omförmäles i epidemilagen, därest arbetet består i
yrkesmässigt meddelande eller utövande av sjukvård eller barnmorskevård eller
utgöres av medicinsk undersökning å visst laboratorium. I den föreliggande
propositionen bar detta stadgande föreslagits skola omfatta jämväl visst fall,
då arbetet består i vård eller skötsel av husdjur eller i slakteriverksamhet.

I motionen 1:1 har refererats ett fall då en målare, som deltagit i målningsarbete
i en med scharlakansfebersjuka belagd avdelning av epidemisjukhus,
i anslutning därtill insjuknat i scharlakansf eber. Ett sådant sjukdomsfall berättigar
icke till ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen. Motionärerna
ha ansett att fall som detta och andra liknande böra falla under försäkringen
för yrkessjukdomar och därför hemställt örn sådan ändring av lagen, »att
i epidemilagen omnämnda sjukdomar må anses såsom yrkessjukdom även för
sådana arbetare som beordras att utföra arbete inom epidemisjukhus, även örn
det inte är fråga örn sjukvårdande arbete».

Det framgår av den ovan återgivna bestämmelsen, att den ej ens omfattar ali
personal vid ett sjukhus. Bestämmelsen infördes i lagen 1936. Därvid berördes
särskilt frågan, huruvida ekonomipersonalen vid en sjukvårdsinrättning
borde vara enligt lagen försäkrad för smittsam sjukdom. Ehuru man kunde förmoda,
att även denna personal vore utsatt för större smittorisk än inom annan
verksamhet anställda, medtogs den ej. Anledningen härtill var, att smittorisken
för ekonomipersonalen ansågs vara avsevärt mindre än för sjukvårdspersonalen
och att det därför i allmänhet skulle bereda större svårigheter att vid sjukdomsfall
bland ekonomipersonalen härleda sjukdomen från arbetet än vad förhållandet
vore vid sjukdomsfall bland sjukvårdspersonalen.

Enligt 4 § yrkessjukdomsförsäkringslagen är arbetare, som av försäkringsinrättning
anmodats att, till förebyggande av att yrkessjukdom uppstår, åter*
uppstår eller förvärras, under någon tid avhålla sig från det farliga arbetet, berättigad
att, därest icke omständigheterna till annat föranleda, för den tid han
avhåller sig från detta arbete uppbära skälig ersättning icke överstigande
hälften av hel sjukpenning. I den föreliggande propositionen har föreslagits,
att ersättningen skall kunna bestämmas upp till hel sjukpenning.

I motionen II: 377 har yrkats, att till 4 § måtte göras ett tillägg av följande
innehåll:

Arbetare, som på grund av gengasförgiftning av försäkringsföretag eller
läkare är anmodad att avhålla sig från arbete som kan föra honom inom gengasförgiftningens
riskzon, äger uppbära hel sjukpenning intill dess han av nämnda

Andra lagutskottets utlåtande nr 20. 15

skada är oförhindrad återupptaga arbetet i sitt dittillsvarande yrke eller erhållit
annat lämpligt arbete.

Frånsett höjningen av ersättningen, som föreslagits även i propositionen,
torde yrkandet i motionen i förhållande till gällande lag innebära huvudsakligen
följande: Beträffande arbetare, som handskas med gengas, skall ersättningsrätt
föreligga även i det fall att läkare (men icke försäkringsinrättning)
anmodat honom att avhålla sig från arbetet. Möjlighet till nedsättning av ersättningen
under hel sjukpenning skall ej föreligga. Ej heller skall finnas
möjlighet att föreskriva begränsning av den tid, varunder ersättning skall utgå.

Av förarbetena till bestämmelsen i 4 § framgår, att frågan, huruvida ersättning
bör utgå, samt frågan örn ersättningens belopp inom angivet maximum
böra bedömas efter förhållandena i det särskilda fallet, främst den omständigheten,
huruvida arbetaren bör kunna under ifrågavarande tid skaffa sig annan
arbetsinkomst. Ersättningsreglerna hava avvägts med hänsyn till nödvändigheten
av att arbetarens intresse att snarast möjligt övergå till annan sysselsättning
stimuleras, så att han icke slår sig till ro med den honom tillerkända
ersättningen.

Lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar innehåller ej någon allmän
bestämmelse örn rätt till ersättning vid sjukdom, som förorsakats av
den försäkrades arbete. I lagen lämnas i stället en förteckning över vissa
fall, som berättiga till ersättning. En sjukdom, som ej är upptagen i denna
förteckning, medför icke rätt till ersättning, även örn i det särskilda fallet
kan ledas i bevis, att sjukdomen uppkommit på grund av arbetet. Alltifrån
lagens tillkomst har vid bestämmandet av de sjukdomar, som skola omfattas
av densamma, den grundläggande principen varit, att lagen bör avse endast
sådana sjukdomar, vilka utan större svårighet kunna ledas tillbaka till arbetet
eller därmed sammanhängande förhållanden. På grund härav ha icke
medtagits sådana yrkessjukdomar, som icke i regel kunna tillräckligt tydligt
skiljas från andra åkommor, och ej heller sådana sjukdomar, vilka kunna
uppkomma både till följd av inverkan av arbetsförhållandena och av andra
orsaker utan att uppkomstsättet i det speciella fallet med tillräcklig grad av
säkerhet låter sig fastställa. Härutöver har vid avgörandet, huruvida en viss
yrkessjukdom skall omfattas av försäkringen eller ej, hänsyn tagits till örn
sjukdomen i regel utövar en väsentlig inverkan på den sjukes förvärvsförmåga
samt örn den mera allmänt eller konstant uppträder i vissa yrken. Med
utgångspunkt från dessa synpunkter har lagen från en ganska ringa början
alltmer fullständigats, allteftersom den industriella utvecklingen fortgått
och läkarvetenskapen kommit till klarhet om sjukdomsorsakerna. Även den
nu genom propositionen föreslagna utvidgningen vilar på nämnda grundläggande
principer.

Kungl. Majlis förslag innebär icke någon genomgripande revision av
sjukdomsförteckningen. De föreslagna tilläggen till denna äro väsentligen
begränsade till sjukdomar, örn vilkas införande i lagen riksdagen gjort fram -

Utskottet.

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

ställning, nämligen sjukdomar i muskler och leder, som förorsakas på övervägande
mekanisk väg av arbetet, och smittsamma sjukdomar, som överföras
från djur till människor. Härutöver har gjorts den ändringen, att bland de
sjukdomsalstrande ämnena upptagits kolsvavla och svavelväte.

I motionen II: 436 har bland annat yrkats sådant tillägg till lagen, att försäkringen
skulle gälla för yrkessjukdomar, som framkallats genom inverkan
av ersättningsmedel för de i lagen uppräknade sjukdomsalstrande ämnena
eller av något ämne, vilket som helst, »som till sina verkningar medför sjukdom,
som till sin övervägande del har samband nied arbetsprocessen». Ett
sådant tillägg skulle innebära ett fullständigt brytande med de hittills tilllämpade
principerna för lagens utformning. Dess sista led skulle rent av
överflödiggöra den nuvarande uppräkningen av vissa sjukdomsalstrande
ämnen. Enligt den föreslagna bestämmelsen skulle vid sjukdomsfall utgå
ersättning enligt lagen, så snart det kunde bevisas, att sjukdomen till övervägande
del framkallats genom inverkan av något i arbetet använt ämne.
Ehuru utskottet finner det önskvärt, att sjukdomar, som förorsakas av arbete,
i största möjliga utsträckning inbegripas under yrkessjukdomsförsäkringen,
är utskottet dock, med hänsyn till de praktiska svårigheter den i
motionen föreslagna bestämmelsen skulle medföra, icke berett att ansluta
sig till tanken på en lösning av frågan i enlighet med motionärernas förslag.
Kätt till ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen måste med
nödvändighet föregås av en prövning av huruvida en sjukdom förorsakats
av vederbörandes arbete eller av andra omständigheter. Därest icke vissa
hållpunkter funnes för denna prövning, skulle den ofta och kanske till och
med i flertalet fall bli synnerligen besvärlig och tidskrävande. Ändå skulle
utredningen ofta nog ej bringa någon klarhet. På grund av ärendenas anhopning
skulle även relativt klara fall kunna bli avsevärt fördröjda. Ett sådant
utrednings- och prövningsförfarande skulle komma att kräva en mycket stor
organisatorisk apparat, vars arbetsresultat knappast kunde motivera de kostnader,
som måste nedläggas på densamma. Till dessa skäl kommer den omständigheten,
att det försäkringstekniskt skulle bli mycket svårt att för de
olika arbetsgivarna bestämma avgifter för försäkring för sjukdomar som icke
på förhand ens tillnärmelsevis äro preciserade.

Ifrågavarande yrkande i motionen II: 436 har motiverats därmed att den
nuvarande preciserade förteckningen över sjukdomsalstrande ämnen behöver
ett komplement, som medgiver en automatisk anpassning till nya rön beträffande
yrkessjukdomarna samt till kemiens och industriens utveckling.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har spörsmålet örn möjligheten
av en sådan anpassning varit föremål för övervägande såväl vid lagens
tillkomst som senare. I anledning av vid 1938 års riksdag väckta motioner
med yrkande örn sådan ändring i yrkessjukdomsförsäkringslagen, att Kungl.
Maj:t skulle äga att i mån av behov komplettera uppräkningen av sjukdomsorsakerna
i lagen med sådana nytillkommande ämnen, som vid arbetet framkalla
yrkessjukdom, förklarade andra lagutskottet i sitt av riksdagen godkända
utlåtande över motionerna, att de erfarenheter, som dittills vunnits

Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

17

av lagstiftningen om försäkring för vissa yrkessjukdomar, enligt utskottets
mening icke ådagalagt, att riksdagens medverkan försvårat anpassningen
till de krav, som utvecklingen framkallat. Utskottet ansåg sig därför ej
kunna tillstyrka motionerna. Skulle emellertid kommande erfarenheter giva
vid handen, att påtagliga fördelar kunde vinnas, om Kungl. Maj:t tillerkändes
rätt att i administrativ ordning utöka den i lagen givna förteckningen
över sjukdomsorsakerna, borde statsmakterna, enligt vad utskottet
vidare uttalade, givetvis taga spörsmålet under omprövning. De därefter
vunna erfarenheterna torde icke påkalla ändrat ståndpunkttagande i förevarande
fråga.

Enligt utskottets åsikt bör nian alltså vid bestämmandet av yrkessjukdomsförsäkringens
tillämplighetsområde tills vidare fortsätta på den inslagna
vägen, så att de ersättningsberättigande sjukdomarna på ett eller
annat sätt angivas i själva lagen. Utskottet förbiser icke, att en preciserad
sjukdomsförteckning måste vara behäftad med bristfälligheter och ojämnheter,
som kunna botas endast genom tid efter annan företagna kompletteringar.
Emellertid skulle med avseende å fullständigheten fördelar kunna
vinnas, örn en i det nu föreliggande utredningsmaterialet i fråga örn hudsjukdomar
antydd ändrad metod för avgränsning av de ersättningsberättigande
sjukdomarna kunde komma till ökad användning. Enligt denna metod
skulle man i viss utsträckning kunna avstå från uppräkningen av sjukdomsalstrande
ämnen och i stället utgå från sjukdomstillståndet, oavsett av vilket
ämne detta framkallats. För närvarande förhåller det sig ofta så att, medan
en viss yrkessjukdom berättigar till ersättning, andra liknande sjukdomar,
även örn de äro svårare och långvarigare, ej medföra sådan rätt därför att
det sjukdomsorsakande ämnet icke är medtaget i lagen. I detta avseende
torde man genom att tillämpa nämnda ändrade metod för angivande av de
ersättningsberättigande sjukdomarna kunna vinna riktigare och rättvisare
resultat.

Frågan örn fullständigande av yrkessjukdomsförsäkringen torde delvis
vara beroende av pågående utredningar örn införande av allmän sjukförsäkring
och om organisationen av yrkesinspektionen. Enligt innevarande års
riksdagsberättelse kan ett av socialvårdskommittén utarbetat förslag beträffande
allmän sjukförsäkring väntas bliva framlagt inom kort. Enligt vad
utskottet inhämtat kommer sjukförsäkringen såsom socialvårdskommittén
tänkt sig densamma icke att göra yrkessjukdomsförsäkringen överflödig.
Ersättning på grund av den allmänna sjukförsäkringen torde emellertid
komma att utgå vid alla kortvariga sjukdomsfall, oavsett av vilken anledning
de uppkommit. Det är sannolikt, att en lösning av sjukförsäkringen i enlighet
härmed skulle kunna inverka på bedömandet av frågan om yrkessjukdomsförsäkringens
tillämplighetsområde. Beträffande organisationen av
yrkesinspektionen pågå för närvarande vissa undersökningar genom 1938
års arbetarskyddskommittés försorg. Enligt vad utskottet inhämtat har kommittén
under särskilt övervägande frågan örn anknytande till yrkesinspektionen
-— även i distrikten — av särskild medicinsk sakkunskap. Örn denna

Bihang till riksdagens protokoll loi t. .9 sami. 2 avd. Nr 20. 537 u 2

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

tanke kunde realiseras, skulle kännedomen om yrkessjukdomarna och deras
orsaker avsevärt främjas. Enligt riksdagsberättelsen beräknas kommitténs
arbete bliva slutfört under senare delen av 1944.

Ehuru utskottet är av den uppfattningen, att behov kan föreligga av
kompletteringar av yrkessjukdomsförsäkringslagen utöver de genom propositionen
föreslagna, anser sig utskottet dock i avvaktan på förslaget örn
allmän sjukförsäkring icke böra för närvarande taga initiativ till en revision
av lagen. Frågan är emellertid enligt utskottets åsikt av sådan vikt, att den
bör komma under omprövning så snart frågan örn allmän sjukförsäkring vunnit
sin lösning. För en blivande utredning örn yrkessjukdomsförsäkringslagens
fullständigande skulle den ovan antydda förbättringen av yrkesinspektionens
organisation vara av stort värde. I detta sammanhang förtjänar nämnas det
förtjänstfulla arbete arbetsgivar- och arbetarorganisationerna nedlagt på bekämpande
av yrkessjukdomarna. Intresset härför skulle otvivelaktigt komma
att ytterligare stimuleras, örn möjlighet skapades för ett fortgående samarbete
med specialister på yrkessjukdomarnas område.

Yad angår de genom förevarande proposition föreslagna kompletteringarna
av sjukdomsförteckningen (1 § i lagen) har utskottet ej något att erinra mot
desamma.

I motionen II: 436 har yrkats, att ämnena vanadin, terpentin, kalk och
cement måtte upptagas i förteckningens första del och att Weds sjukdom
måtte upptagas i dess andra del. Dessa frågor ha varit föremål för övervägande
under det utredningsarbete, vars resultat lagts till grund för de föreslagna
ändringarna. Därvid har man på anförda skäl funnit, att icke något
av ämnena vanadin, terpentin, kalk eller cement för närvarande bör upptagas
i förteckningen. Beträffande Weds sjukdom har ansetts, att tillräckligt underlag
för dess hänförande under yrkessjukdomsförsäkringslagen saknas. Utskottet
anser sig ej kunna härutinnan förorda avvikelse från Kungl. Maj :ts förslag. Enligt
utskottets mening tala visserligen vissa skäl för upptagandet i förteckningen
av terpentin eller terpentinolja och dess ersättningsprodukter samt kalk och cement,
vilka i förevarande avseende tilldraga sig särskild uppmärksamhet på
grund av sin egenskap att framkalla hudsjukdomar. Emellertid anser utskottet
det önskvärt, att i synnerhet beträffande hudsjukdomar närmare utredes möjligheten
och lämpligheten att använda den förut berörda ändrade metoden för avgränsning
av de ersättningsberättigande sjukdomarna med utgångspunkt från
sjukdomstillståndet i stället för de sjukdomsframkallande ämnena. Av skäl som
ovan anförts bör enligt utskottets mening ej för närvarande från riksdagens sida
tagas något initiativ till en sådan utredning. Utskottet vill beträffande terpentin
även erinra örn de i propositionen omnämnda undersökningarna för
åstadkommande av en mindre farlig terpentinsort än de nu använda. Dessa
undersökningar torde förväntas kunna giva goda resultat. Yad angår Weds
sjukdom har i föreliggande utredning uttalats, att det på grund av de förhållanden,
varunder sjukdomen uppträder hos människan, skulle möta alltför
stora svårigheter att (utöver vad som redan gäller) tillfredsställande härleda
densamma från ett visst arbete. Detta torde vara fallet även då sjukdomen

19

Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

drabbar de av motionärerna särskilt angivna yrkesutövarana, nämligen slakteriarbetare.
lantarbetare, kreatursskötare och fiskare.

I motionen 1:1 har hemställts om sådan ändring av 1 § andra stycket punkt
7), »att i epidemilagen omnämnda sjukdomar må anses såsom yrkessjukdom
även för sådana arbetare som beordras att utföra arbete inom epidemisjukhus,
även örn det inte är fråga örn sjukvårdande arbete». Utskottet delar motionärernas
uppfattning, att en person, som under nämnda omständigheter smittas
av epidemisk sjukdom, skäligen bör åtnjuta ersättning. Emellertid synes fallet,
som knappast kan anses såsom en yrkessjukdom i egentlig mening, ej lämpligen
kunna hänföras under yrkessjukdomsförsäkringslagen. Utskottet kan
alltså icke tillstyrka bifall till motionen.

Enligt 4 § yrkessjukdomsförsäkringslagen i dess nuvarande lydelse är arbetare,
som av försäkringsinrättning anmodats att avhålla sig från farligt
arbete, berättigad att, därest icke omständigheterna till annat föranleda, uppbära
skälig ersättning icke överstigande hälften av hel sjukpenning. I propositionen
har föreslagits den ändringen av denna bestämmelse, att maximigränsen
för ersättningen sättes till hel sjukpenning. Utskottet har ej någonting
att erinra häremot. I motionen II: 377 har beträffande gengasförgiftade
arbetare yrkats visst tillägg till paragrafen. Da utskottet ej finner skäl föreligga
att i förevarande avseende införa specialregler beträffande en viss yrkessjukdom,
kan utskottet icke tillstyrka bifall till detta yrkande.

Yad beträffar de genom propositionen framlagda lagförslagen i övrigt finner
utskottet ej anledning till erinran.

Under hänvisning till vad ovan anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition; samt

B. att den i anledning av propositionen väckta motionen II: 436
samt motionerna 1:1 och II: 377 måtte anses besvarade genom
vad utskottet ovan anfört och hemställt.

Stockholm den 9 mars 1944.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NOEMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Wistrand, Forslund, Olof Carlsson,
Mannerskantz, Roos, Hage och Hallagård*;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Rigberg och Cruse, fru Johansson*
samt herrar Larsson i Östersund*, Hagård*, Jansson i Hällefors och
Andersson i Eskilstuna*.

* Ej n&rvarande vid utlåtandets justering.