Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

1

Nr 18.

Ankom till riksdagens kansli den 3 mars 1944 kl. 11 fm.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 18 juli 1928
i (nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i
Sverige, m. m.

Genom en den 28 januari 1944 dagtecknad proposition, nr 53, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) Lag

angående ändring i lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska
lapparnas rätt till renbete i Sverige.

Härigenom förordnas, att 1, 13, 14 och 59 §§ lagen den 18 juli 1928 om de
svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan sägs.

1 §■

1. Rätt till —--renskötande lapp.

2. Rätt till--— vård (skötesrenar).

3. Renskötande lapp må icke utan Konungens befallningshavandes tillstånd
äga eller innehava renar till högre antal än sexhundra eller, där han
är gift och makarna icke leva åtskilda, åttahundra; dock att härutöver må
för varje annan medlem av hushållet innehavas, för medlem som är under
tjuguett år högst etthundra renar, för medlem som fyllt tjuguett men icke
tjugufem år högst etthundrafemtio renar samt för medlem som uppnått tjugufem
års ålder högst tvåhundra renar. I sålunda angivna renantal inbegripas
icke års- och fjolårskalvar. Tillstånd för renskötande lapp att innehava
flera renar än nu sagts må endast meddelas när särskilda skäl därtill äro
och det prövas kunna ske utan olägenhet. Sådant tillstånd lämnas för viss
tid.

Dör renskötande lapp, har dödsboet under en lid av tre år från dödsfallet
den rätt att äga eller innehava renar, som enligt första stycket tillkommit
den döde, dock att häri ej inbegripas skötesrenar som den döde haft i sin
vård. Är dödsbodelägare, som jämlikt 1 mom. äger rätt till renskötsel, under
tjuguett år, må nämnda tid av tre år räknas från det han eller, om flera
sådana dödsbodelägare finnas, den yngste av dem uppnått tjuguett års ålder.

Hilland till riksdagens protokoll 19M. 9 sami 2 avd. Nr 18.

1

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

Hava renar vid bodelning eller genom arv, testamente eller gåva tillfallit
renskötande lapp eller medlem av hans hushåll och överstiger antalet av
dessa renar jämte de renar lappen förut äger eller innehar det enligt första
stycket tillåtna högsta antalet, må han dock under en tid av tre år behålla
även det överskjutande antalet renar. Dör han, övergår hans rätt härutinnan
å dödsboet.

Äger eller innehar renskötande lapp eller dödsbo efter sådan lapp renar
till större antal än som är medgivet, må Konungens befallningshavande förordna,
att de renar, som olagligen hållas, skola levande eller slaktade försäljas
för renägarens räkning; och skall kostnaden för renarnas omhändertagande
och försäljning gäldas av köpeskillingen.

13 §.

1. I lappby —--entlediga ordningsman.

2. Ordningsman åligger---särskilt stadgas.

3. Konungens befallningshavande äger, såframt särskilda förhållanden
därtill föranleda, förordna att i lappby en eller flera vice ordningsmän skola
finnas; och gäde i avseende å vice ordningsman vad örn ordningsman är
stadgat.

14 §.

1. Lapp är berättigad att hava renar i vård hos renskötande lapp till samma
antal, som enligt 1 § 3 mom. må ägas eller innehavas av sådan lapp, dock
icke utan Konungens befallningshavandes samtycke hos lapp inom annan
lappby än den han. själv tillhör.

2. Tillhör lapp —--renskötande lapp.

59 §.

1. Med dagsböter straffas:

a) lapp, som--- — eller skadas;

f) den som i strid mot vad i denna lag är stadgat underlåter att hålla hund
i band eller instängd eller försedd med klubba;

g) den som uppsåtligen förhindrar eller stör renräkning, varom i denna
lag sägs;

h) renskötande lapp, som äger eller innehar renar till högre antal än som
angives i 1 § 3 morn.; samt

i) den som har renar i vård hos renskötande lapp i annat fall eller till
större antal än denna lag medgiver eller som vid begagnande av rättighet
att hava renar i lapps vård åsidosätter något av vad som föreskrivits i avseende
å rättighetens utövande.

2. Med böter--—-av renlängd.

3. Med böter — — •— meddelat förbud;

e) lapp, som vid avverkning uppenbart åsidosätter föreskrift, som meddelats
jämlikt 53 §; samt

f) den som i strid mot stadgandet i 37 § eller med stöd därav meddelad
föreskrift underlåter att hålla hund försedd med halsband.

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

3

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Äger eller innehar lapp nämnda dag renar till större antal än jämlikt 1 §
3 mom. första stycket eller 14 § 1 mom. är medgivet, skall han inom en tid
av tre år från lagens ikraftträdande minska sitt renantal till det jämlikt
sagda bestämmelser medgivna högsta antalet.

Dödsbo efter renskötande lapp, vilket vid lagens ikraftträdande äger renar,
skall inom en tid av tre år därefter hava avhänt sig renarna. Är dödsbodelägare,
som äger rätt till renskötsel, under tjuguett år, må dock nämnda tid
räknas från det han eller, örn flera sådana dödsbodelägare finnas, den yngste
av dem uppnått tjuguett års ålder.

2) Lag

om ändrad lydelse av 8 § lagen den 7 januari 1926 (nr 1) innefattande
bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj 1925
mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena.

Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 7 januari 1926 innefattande bestämmelser
i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och
Finland angående renar i gränsområdena skall erhålla följande ändrade lydelse.

8 §•

Länsstyrelsen har — — — anses förbrutet.

Betesavgift och förbrutet belopp skola enligt bestämmelser, som givas av
Konungen, användas till åtgärder, som stå i samband med renskötseln.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för de genom propositionen
framlagda förslagen, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
här nedan, hänvisa till propositionen.

Inledning.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 april 1939 tillkallade chefen
för jordbruksdepartementet samma dag expeditionschefen E. Falk att inom
departementet verkställa överarbetning av 1930 års lapputrednings betänkande
(stat. off. utr. 1936: 23) ävensom den utredning i övrigt rörande lappväsendet,
som sammanhängde med i betänkandet omhandlade spörsmål.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

Med stöd av samma bemyndigande förordnades därjämte den 27 juni 1939
ledamöterna av riksdagens andra kammare O. W. Lövgren i Boden och U.
R. Jacobson i Vilhelmina samt t. f lappfogden K. E. Kangas i Luleå, jordbrukskonsulenten
W. L. Wanhainen i Luleå, kyrkoherden G. L. Park i Stensele
och lappmannen P. L. Andersson-Juuso i Luokta lappby att såsom särskilda
experter med utredningsmannen deltaga i överläggningar i ämnet.
Efter det expeditionschefen Falk avlidit, förordnades den 14 december 1939
generaldirektören L. Berglöf att såsom sakkunnig inom departementet fullfölja
ifrågavarande utredning.

1930 års lapputredning omhänderhades på grund av Kungl. Maj:ts beslut
den 30 maj 1930 av länsstyrelsen i Norrbottens län jämte vissa särskilt
tillkallade personer och avsåg undersökning av de åtgärder, som borde vidtagas
för avhjälpande av de inom vissa delar av lappmarken i nämnda län
yppade missförhållandena, samt rörande de kostnader, som därav kunde
föranledas. Utredningen, som i det följande benämnes Norrbottensutredningen,
avgav den 29 december 1935 betänkande i ämnet. Samtidigt med att
Kungl. Majit gav berörda uppdrag åt länsstyrelsen i Norrbottens län, anbefalldes
länsstyrelserna i Västerbottens och Jämtlands län var för sig att i erforderlig
omfattning verkställa utredning angående de åtgärder, som för
överskådlig lid kunde behöva vidtagas till renskötselns ändamålsenliga
bedrivande i vederbörande län, och rörande de kostnader, som därav kunde
föranledas. Med anledning härav ha av länsstyrelsen i Västerbottens län avgivits
två särskilda den 26 maj 1939 dagtecknade utlåtanden (Västerbottensutredningen).
Länsstyrelsen i Jämtlands län, som av Kungl. Majit bemyndigats
tillkalla särskild sakkunnig att deltaga i länsstyrelsens utredning, har
i skrivelse den 15 juni 1940 framlagt resultatet av sitt arbete (Jämtlandsutredningen).
I de nämnda utredningarna avhandlas en mångfald frågor, som
beröra de renskötande lapparna och deras näring, ävensom förutvarande
renskötande lappars förhållanden.

Den senast tillkallade utredningsmannen har den 30 september 1942 avgivit
betänkande angående åtgärder till stöd för de renskötande lapparna
m. m. (SOU 1942-.41), upptagande bl. a. förslag till ändringar i lagen
örn de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. Vidare har utredningsmannen
med skrivelse den 27 oktober 1943 överlämnat utredning och förslag
beträffande vissa med lappväsendets administration sammanhängande
spörsmål, avseende bl. a. ytterligare en ändring i renbeteslagen.

Gällande bestämmelser.

Lapparnas privilegium att å vissa områden driva renskötsel samt att därvid
till underhåll av sig och renarna begagna sig av land och vatten är närmare
bestämt genom renbeteslagen. Lagen bestämmer bl. a. de områden i
riket, inom vilka de renskötande lapparna äga föra sina renar på bete, samt
de tider av året, då betning av renar inom de särskilda områdena får äga

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

5

rum, varjämte den meddelar bestämmelser angående lapparnas flyttningar
och flyttningsvägar. I lagen regleras vidare lapparnas rätt att för eget behov
taga erforderligt virke såsom till kåtor, bostadshus, bodar och stängsel ävensom
deras rätt att jaga och fiska. Härjämte lämnar lagen bestämmelser i
fråga om de renskötande lapparnas förhållande till den bofasta befolkningen,
främst deras skyldighet att ersätta skador, som genom renarna förorsakats
å den bofasta befolkningens egendom. Lagen innehåller dessutom
föreskrifter beträffande ordningen bland de renskötande lapparna inbördes.
Lapparna skola för renskötselns drivande vara indelade i lappbyar, för vilka
finnas särskilda byordningar.

I 1 § renbeteslagen stadgas, att rätt till renskötsel tillkommer den som är
av lapsk härkomst, såframt hans fader eller moder eller någon av dessas
föräldrar såsom stadigvarande yrke drivit renskötsel eller biträtt däri eller
ock Konungens befallningshavande medgiver honom rätt därtill. Sådant medgivande
må lämnas endast när särskilda skäl därtill äro. Rätt till renskötsel
tillkommer ock kvinna, som är eller varit gift med man med dylik rätt. Ingar
kvinna, som har rätt till renskötsel, äktenskap med man, som saknar dylik
rätt, går hon rätten förlustig. Det är dock obetaget för Konungens befallningshavande
att, där i något fall synnerliga skäl föreligga, medgiva, att hon, med
de begränsningar i fråga om tid och renantal som kunna finnas lämpliga,
må bibehållas vid rättigheten.

Med lapp avses i renbeteslagen envar som enligt vad förut är sagt äger
rätt till renskötsel. Den lapp, som själv eller genom medlemmar av sitt hushåll
driver renskötsel, kallas i lagen renskötande lapp.

Någon begränsning av de renskötande fjällapparnas och skogslapparnas
rätt att inneha egna renar stadgas icke i renbeteslagen. För annan lapp, som
tillhör samma lappby, är lappen jämväl berättigad att inneha obegränsat
antal renar (skötesrenar). För innehav av skötesrenar tillhörande lapp från
annan lappby fordras emellertid samtycke av Konungens befallningshavande
(.14 § 1.).

Beträffande innehav av skötesrenar för lapp som ej tillhör lappby och folden
som ej är lapp gälla särskilda regler. Sålunda må lapp, som ej tillhör
lappby, i regel ej lämna flera än tjugu renar (års- och fjolårskalvar häri ej
inbegripna) i vård hos renskötande lapp (14 § 2.).

Endast inom Norrbottens län må tills vidare den som ej är lapp lämna
renar i vård hos renskötande lapp. Som förutsättning härför gäller, att renägaren
skall lia sitt hemvist inom länets lappmarker ävensom där äga eller
bruka jordbruksfastighet samt att den renskötande lappen ej är i annans
tjänst. Antalet sådana renar må för hushåll i regel icke överstiga tjugu, årsoch
fjolårskalvar Imri ej inbegripna. För sådana skötesrenar skall av djurägaren
till den renvårdande lappen årligen erläggas viss sköteslega. (15 §.)

I fråga örn renantalet i lappby finnas vissa bestämmelser intagna i 39 §
renbeteslagcn. I denna paragraf stadgas, alt Konungens befallningshavande
må — därest inom lappby antalet renar befinnes vara så stort, att bete kan

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

befaras bliva otillräckligt eller skada eller andra olägenheter förorsakas eller
svårigheter annorledes yppas för renskötselns ändamålsenliga drivande inom
lappbyn — efter lapparnas hörande vidtaga åtgärder för renantalets minskning
enligt vissa i paragrafen angivna regler.

I 18 och 26 §§ renbeteslagen ha vidare föreskrifter meddelats örn huru vid
överträdelse av vissa lagstadganden eller vid försummelse i renskötseln enskild
renägares renantal kan nedbringas. Vidare finnes i renbeteslagen upptagna
ett flertal bestämmelser örn lappby. Enligt 13 § skall i sådan by finnas
en ordningsman, vilken de till lappbyn hörande, renskötande lapparna äga
inom sig utse vid sammanträde, som efter Konungens befallningshavandes
förordnande hålles inför lappfogde eller landsfiskal. Ordningsman åligger
att vaka över efterlevnaden av gällande lagar rörande renskötseln och av
den för lappbyn utfärdade byordningen samt att i övrigt ställa sig till efterrättelse
den instruktion Konungens befallningshavande utfärdar för honom.
Ordningsman åtnjuter det skydd och är underkastad det ansvar, som i lag
stadgas beträffande tjänsteman. Till ordningsman skall av allmänna medel
utgå ersättning enligt vad därom särskilt stadgas.

Enligt 59 § renbeteslagen straffas överträdelse av vissa i denna paragraf
angivna förseelser med böter. För några förseelser är påföljden böter från
och med 5 till och med 500 kronor (dagsböter), för andra förseelser böter
från och med 5 till och med 300 kronor samt för en tredje grupp förseelser
böter från och med 5 till och med 100 kronor.

Utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen har föreslagit, att renbeteslagen skall ändras sålunda att
dels lapps reninnehav maximeras, dels straffpåföljden för den som har renar
i vård hos renskötande lapp i annat fall eller till större antal än lagen medgiver
skärpes, dels ock möjlighet öppnas, att i lappby vid sidan av ordningsmän
i vissa fall utse en eller flera vice ordningsmän. Härjämte har utredningsmannen
i anslutning till ett i betänkandet nr 41/1942 framlagt förslag om sammanförande
av jämtländska renbetesfjällens skogsfond, jämtländska lappväsendets
fond samt Västerbottens och Norrbottens lappfonder till en gemensam
fond, benämnd statens lappfond, föreslagit en redaktionell jämkning i 8 §
lagen den 7 januari 1926 (nr 1) innehållande bestämmelser i anledning av
konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i
gränsområdena.

En av de tillkallade experterna, lappmannen P. L. Andersson-Juuso, har
uttalat avvikande mening i fråga om utredningsmannens förslag örn maximering
av lapps reninnehav och avstyrkt dylik maximering.

Maximering av lapps reninnehav.

Utredningsmannen har i sitt betänkande (sid. lil—114) lämnat en historik
rörande frågan om maximering av lapps reninnehav.

Det må erinras, att Norrbottensutredningen ansåg stadgandena i 39 § ren -

Andra lagutskottets utlåtande nr 18. >

beteslagen icke vara tillfyllest för att lösa frågan om betesmarkernas lämpliga
utnyttjande. Utredningen föreslog därför, att bestämmelser skulle meddelas
rörande maximering av det antal renar, som en lapp finge äga eller ha i sin
vård.

Vid det år 1937 hållna allmänna lappmötet i Arvidsjaur upptogs förevarande
fråga till behandling och efter diskussion antogs enhälligt en resolution
av följande lydelse.

Landsmötet vill biträda framlagt förslag om maximering av renantalet
och uttalar sålunda härmed som sin önskan, att renantalet för varje renägare
måtte i lag bestämmas beträffande fjällapparna så, att äkta makar som
maximum må få äga tillsammans 800 renar och för varje barn t. o. m. 19
år dessutom 100, ogift kvinna och man fr. o. m. 20 år vardera 400 och
oskiftat bo 600 renar, samt beträffande skogslapparna så, att äkta makar
som maximum måtte få äga 600 renar, ogift kvinna fr. o. m. 20 år 150
renar, ogift man fr. o. m. samma ålder 300 samt oskiftat bo 400 renar, men
i övrigt lika med förslaget för fjällapparna.

För egen del har utredningsmannen erinrat, att frågan örn reglering av
renantalet avsåge dels begränsning av antalet renar inom lappby, så att
detta icke bleve högre än betesmarkerna kunde bära eller förhållandena
eljest medgåve, dels ock en sådan fördelning av renantalet inom byn, att
största möjliga antal husbönder där kunde finna utkomst och ordningen
inom byn i övrigt bevarades. Regleringen i förra avseendet vore av mera
administrativ karaktär och påkallade totalminskning av renantalet, därvid i
vissa fall kunde ifrågakomma överföring av lappar och renar till annan
lappby. Den senare avsåge i främsta rummet förhållandena de enskilda lapparna
emellan och vore delvis av social natur. En tredje fråga, som enligt
utredningsmannens mening uppkomme i detta sammanhang, vore begränsningen
av de bofastas — även de bofasta lapparnas — rätt att ha renar i
vård hos de renskötande lapparna. Genom en begränsning härutinnan möjliggjordes
dels en minskning av renantalet i byn och dels beredande av utkomst
genom renskötsel för ett ökat antal nomader. Utredningsmannen har
i anslutning härtill anfört i huvudsak följande.

Även i en lappby, där renantalet för närvarande är normalt eller jämförelsevis
lågt, kan efter några goda år hjordarna så snabbt ökas att markerna
utbetas. Detta gäller framför allt lavmarkerna, där återväxten försiggår
långsamt och en överbeläggning kan lång tid framåt medföra vådor för
renarnas underhåll.

En reducering kan påkallas även av inträdande särskilda förhållanden. I
detta hänseende må erinras om att lapparna i de fyra nordligaste fjälllappbyarna
sommartid föra sina renar på bele i Troms oell Nordlands lylken
i Norge. Enligt den mellan Sverige och Norge gällande renbeteskonventionen
är det sammanlagda antalet renar de därvid få medtaga begränsat till
vissa maximisiffror. Dessa lia beräknats i anslulning till det^ antal renar,
som kunna födas på de områden i Sverige, där renarna uppehålla sig under
återstående delen av året. I byarna få sålunda icke finnas flera renar än
inflyttningssiffran för Norge angiver med det tillägg allenast, som följer
därav alt ett mindre antal renar i byarna ansetts kunna erhålla även sommarbete
i Sverige. Vid ikraftträdandet av nämnda ordning förelåg en vä -

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

sentlig överbelastning av ifrågavarande svenska betesområden, och en överllyttning
framtvingades av ett stort antal lappfamiljer och renar till sydligare
belägna lappbyar.

Utredningsmannen har framhållit, att det icke kunde ifrågasättas, att lapparna
själva skulle kunna ingripa för ordnande av de svårigheter, som uppkomme
vid tillfällen av förut av utredningsmannen angiven karaktär. Lagbestämmelser
i ämnet lia därför synts utredningsmannen vara erforderliga.
Nu gällande föreskrifter vore i och för sig ganska vittgående och torde
kunna betecknas såsom effektiva ur administrativ synpunkt. De reglerade
emellertid endast fall, då renantalet bleve större än byns betesmarker kunde
bära eller då svårigheter eljest yppades för renskötselns ändamålsenliga bedrivande
eller ingripande krävdes mot en försumlig renskötare. Däremot
avsåge de ej olägenheter, som på grund av en ojämn fördelning av renarna
kunde uppstå lapparna emellan. Härom har utredningsmannen vidare yttrat
följande.

Det har påpekats, att regler saknas, vilka möjliggöra begränsning av enskilda
lappar tillhörande hjordar med påfallande höga renantal för att bereda
plats inom lappbyn för ett större antal renskötande husbönder, eventuellt genom
överflyttning dit från andi''a byar, där utrymmet är för knappt. Under
nuvarande förhållanden, då förefintliga betesmarker måste på bästa sätt
tillvaratagas för att bereda utkomst åt så många lappar som möjligt, är detta
en fråga av ej ringa betydelse. Det har tillika framhållits, att vid den numera
allmänt tillämpade s. k. extensiva renskötseln de lappar, som ha små hjordar,
lätt påföras en väsentligt större del av bevakningsbördan än som motsvarar
deras hjordar i förhållande till storhjordarna i byn. Vid den extensiva
renskötseln beta byns alla renar tillsammans eller äro* de särskilda hjordarna
sammanförda i några få större grupper. Möjlighet gives därigenom ägarna
av storhjordarna att tillsläppa färre antal renvaktare än dem åligger, då
de mindre renägarna ofta ha lägre renantal än vad som enligt bvordningarnas
bestämmelser motsvara det antal renvaktare de tillhandahålla. Utan att de
stora renägarna hålla fullt antal renvaktare, finnes härigenom ändock tillräckligt
med vaktare. De mindre renägarna komma på detta sätt att användas
även för vården av storhjordarna. Detta lärer väl vara svårt att helt undvika
vid användning av ifrågavarande renskötselmetod, men talrika klagomål
lia framkommit från de mindre renägarna, att deras arbetskraft på ett otillbörligt
sätt exploaterats. En maximering av renantalet kan till förebyggande
av dylika orättvisor vara av värde. Tillika må ej förbises, att jättehjordarna
lätt kunna giva upphov till en försämrad renskötsel.

Med de jämförelsevis begränsade renantal, som lapparna numera i allmänhet
inneha, kunna bestämmelser örn reglering av renantalet ur nu angivna
synpunkter måhända synas mindre av behovet påkallade. Med avseende härå
märkes emellertid, att redan nu förekomma så höga renantal i en och samma
husbondes ägo, att de kunna erbjuda betydande olägenheter. Tillika kunna
förhållandena snabbt växla. Erfarenheten visar att hjordar lätt springa
upp till renantal, som under numera rådande förhållanden måste anses för
höga på en lapps hand. Såsom en säkerhetsåtgärd för framtiden kunna bestämnieber
i ämnet vara av betydelse och ägnade särskilt att bereda lappar
med små renhjordar en viss säkerhetskänsla.

Renarnas fördelning å de renskötande husbönderna inom de olika lappfogdedistrikten
framgår av följande på grundval av uppgifter från 1940 års renräkning
uppgjorda tablå.

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

9

Distrikt

Antal hushåll med följande renantal

Samt- j
liga j

under

200

200—

399

400-

599

600-

799

1 800—
j 999

1,000

elleröver

1

1

2

3

4

6

i 6

7

8 I

Norrbottens norra fjälldistrikt

128

58

17

8

i

—

211

Norrbottens södra fjälldistrikt

46

33

12

1

—

3

95

Norrbottens skogsdistrikt ....

118

11

2

1

—

—

132

Västerbottens distrikt.......

25

16

17

2

1

7

68 1

Jämtlands distrikt...........

48

11

7

3

3

72

Summa

365

129

55

15

| 1

13

578

Hushållens storlek och reninnehav belyses i följande uppställning.

Hushållens storlek

Antal hushåll med följande renantal

Samt-

liga

under

200

200—

399

400-

599

600—

799

800-

999

1,000

elleröver

l

2

3

4

5

6

7

8

1— 2 personer..............

97

18

3

1

—

—

119

3—4 » ..............

123

36

17

2

1

1

180

5—6 » ..............

80

39

18

6

—

3

146

7—10 » ..............

61

33

15

4

—

8

121

11 eller flera personer.......

4

3

2

2

—

1

12

Samtliga

365

129

55

15

1

13

578

I anslutning till tablån och uppställningen har utredningsmannen erinrat,
att år 1940, som läge till grund för de lämnade uppgifterna, hade att uppvisa
ett jämförelsevis ringa renantal emot vad som i allmänhet ansetts såsom det
normala. Genom dåliga betesår och andra olyckor hade renantalet särskilt
i Norrbottens län gått katastrofalt tillbaka under mitten av 1930-talet. Först
under de senaste åren hade renstammen åter börjat kraftigare stiga. Trots
nedgången av renantalet visade det sig, att i några fall förekomme högst betydande
hjordar i en familjs ägo.

Enligt vad utredningsmannen framhållit hade såsom skäl mot ingripande
för begränsning av lappens renantal anförts, att lappen i medvetande att
hjorden finge ökas enbart till viss storlek kunde komma att förlora den sporre
till arbetsamhet och skötsamhet, som läge i glädjen att, utan tanke på att
något hinder skulle förekomma däremot, se sin renhjord alltmer förkovras
och sin rikedom växa med därav följande känsla av säkerhet. Lappen vore
emellertid icke i tillräcklig grad inriktad på att söka systematiskt uppbygga
sin ekonomi genom att under de goda åren och i tider av högre pris på renprodukter
förvandla en större del av hjordarnas avkastning i penningar och
placera dessa i bank eller eljest i betryggande, räntebärande värden. En inskränkning
av renantalet, örn denna hölles inom skäliga gränser, .skulle vid

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

tillämpning av en dylik ekonomisk ordning icke behöva bliva ett hinder för
den skötsamme lappen att komma sig upp utan i stället bidraga till att trygga
hans ställning. Det bleve en säkrare form för kapitalplacering än hjordarnas
uppdrivande i storlek. Väl kunde tänkas, att någon mindre nogräknad renägare
gjorde föx-sök att genom bulvanförhållande eller dylikt kringgå en bestämmelse
örn maximering av reninnehavet. Detta vore en svårighet, som vid
maximeringsföreskrifter alltid förelåge. I förevarande fall har det synts utredningsmannen
som om tillfredsställande möjlighet till kontroll kunde vinnas
genom de ofta förekommande renräkningarna och den kännedom, som
lappfogdar, lapptillsynsmän och lappordningsmän hade om de enskilda lapparnas
förmögenhetsförhållanden. Utredningsmannen har med hänsyn till
det anförda ansett, att en lagstiftning på området borde prövas. Ett särskilt
stöd för en reglering förelåge i de önskemål, som från lapparnas egen sida
framställts. Vid Arvidsjaurmötet år 1937 hade sålunda förelegat enighet örn
lämpligheten av att en maximering av renantalet infördes. Redan nu vore
principen om skyldighet för de största renägarna att finna sig i reducering
av sina hjordar jämlikt bestämmelserna i 39 § renbeteslagen för visst fall erkänd.

Beträffande det närmare innehållet i de av utredningsmannen föreslagna
bestämmelserna örn maximering av antalet renar, som skulle få innehavas
av renskötande lapp, ävensom beträffande den påföljd, som borde inträda
i händelse bestämmelserna överträddes, får utskottet hänvisa till s. 15—17
i propositionen.

Införandet av maximibestämmelser för det renantal, som skulle få finnas i
renskötande lapps hushåll påkallade enligt vad utredningsmannen framhållit
viss ändring även i bestämmelserna om skötesrenar. Härom innehåller
betänkandet följande.

Man har att utgå från, att samtliga de lappar, vilka enligt 14 § renbeteslagen
medgivits rätt att äga skötesrenar, äro sådana som icke själva driva renskötsel
utan upphört därmed eller i övrigt äro bofasta. Renar tillhörande lappar,
vilka äro medlemmar i renskötande lapps hushåll, äro i lagens mening ej att
anse såsom av husbonden innehavda skötesrenar. För de lappar, vilka ej
längre tillhöra lappby, är rätten att ha skötesrenar redan begränsad till vissa
angivna tal. Någon ändring av reglerna härutinnan är ej påkallad. De lappar
däremot, vilka väl själva ej bedriva renskötsel men alltjämt tillhöra lappby,
äga för närvarande att inneha obegränsat antal renar i vård hos renskötande
lapp, vilken dock så framt ej länsstyrelsen annorlunda medgiver, skall tillhöra
samma lappby som renägaren. Föreskrives en begränsning av de renskötande
lapparnas renantal, måste en sådan införas även för nyssnämnda lappar.
Dessa lappar och de renskötande lapparna äro för närvarande likställda
därutinnan, att de äga inneha ett obegränsat renantal. Anledning synes
knappast förefinnas att, även i händelse av en maximering av renantalen,
frångå principen för denna jämställdhet. I praktiken torde någon olägenhet
härav icke vara att befara. Deltager icke lappen i renskötseln, kan han
ej själv övervaka sina renar; och det lärer då vara att förutse, att han snart
väsentligt reducerar det eventuellt betydande renantal han må inneha. Däremot
kan för en lapp, som kanske helt hastigt måste lämna renskötseln,

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

11

vara av betydelse att för en kortare tid kulina uppdraga åt annan lapp i
byn att omhändertaga hans renar i avbidan på deras avhändande. I anslutning
härtill bör ändring vidtagas i 14 § 1 mom.

Rätten att inneha skötesrenar.

Vid ett inför utredningsmannen i december 1940 hållet möte i Arvidsjaur
med representanter för lappbyarna berördes bland annat frågan om de bofastas
rätt att inneha skötesrenar. En av representanterna för skogslappbyarna
yrkade därvid, att statsmakterna skulle taga under övervägande, huruvida
icke de bofasta — varmed avsågs den jordbrukande befolkningen av annan
än lapsk härkomst — borde helt fråntagas rätten att ha renar i vård hos
lapparna. Utredningsmannen har emellertid förklarat, att han icke funnit
förhållandena vara sådana att ett upphävande eller ytterligare inskränkande
i denna rätt vore påkallat. I detta sammanhang har utredningsmannen erinrat
örn straffpåföljden jämlikt 59 § 3. g) renbeteslagen för den, som har
renar i vård hos renskötande lapp i annat fall eller till större antal än lagen
medgåve eller som vid begagnandet av rättighet att lia renar i lapps vård
åsidosatte något av vad som föreskrivits i avseende å rättighetens utövande.
Mot straffbestämmelsen kunde emellertid den anmärkningen framställas, att
ett maximistraff av 100 kronors böter vore alltför lågt. Den inkomst den
bofaste kunde bereda sig genom att hålla större antal renar än lagen medgåve
kunde vara av den betydenhet, att ett belopp av 100 kronor utgjorde
endast en jämförelsevis liten del därav. Risken kunde fördenskull synas
liten i jämförelse med den förmån, som stöde att vinna. En skärpning av
straffet torde därför vara önskvärd. Straff borde åsättas enligt den i lagen
förekommande strängaste straffskalan.

Vice ordningsman i lappby.

Utredningsmannen har rörande förevarande fråga anfört bl. a. följande.

Ordningsmannatjänsternas betydelse torde ha väsentligt ökats sedan den
tid, då de först tillkommo. Under de mindre utvecklade förhållanden, som
då''rådde, voro ordningsmännens uppgifter icke av samma omfattning och
beständighet som i våra dagar. Bland annat må erinras, hurusom den utvidgade
jordbruksbebyggelsen kräver större uppmärksamhet från lapparnas
sida och ordningsmannen är den, som i första hand har att vaka häröver.
Ordningsmannens biträde behöves vidare vid alla de anordningar till renskötselns
stöd, vartill bidrag numera utgår av statsmedel. Likaså föranleder
den extensiva renskötseln mera arbete för ordningsmannen än då varje lappfamilj
vårdade sina renar i en för sig avskild hjord. Numera blir ordningsmannen
på helt annat sätt ledare för byns renskötsel och uppbär ansvaret
för denna, vare sig fråga är örn renarnas bevakning, flyttningarnas utförande
och renskiljningar eller andra för byn gemensamma arbeten.

Med hänsyn lill det ökade arbetet synes påkallat ej mindre att^ särskilt
biträde ställes vid sidan av ordningsmannen än även att denne erhåller något
högre ersättning än som utgår för närvarande.

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 18-

Lagen den 7 januari 1926 innehållande bestämmelser i anledning av
konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående
renar i gränsområdena.

Som förut nämnts har utredningsmannen i sitt betänkande föreslagit utom
annat, att jämtländska renbetesfjällens skogsfond, jämtländska lappväsendets
fond samt Västerbottens och Norrbottens lappfonder skulle sammanföras
till en gemensam fond, benämnd statens lappfond.

Skulle en dylik fond komma till stånd, påkallades enligt vad utredningsmannen
framhållit en ändring av 8 § lagen den 7 januari 1926 innefattande
bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige
och Finland angående renar i gränsområdena. Föreskriften att där avsedda
betesavgift samt förbrutet belopp skulle tillfalla Norrbottens lappfond borde
i enlighet med vad utredningsmannen föreslagit utbytas mot en bestämmelse
som, i anslutning till vad som gällde liknande medel, som ifrågakomme enligt
renbeteskonventionen med Norge, helt allmänt angåve, att dylik avgift och
förbrutet belopp skulle tillfalla statskassan och enligt bestämmelser, som
meddelades av Konungen, användas till åtgärder, som ägde samband med
renskötseln.

Enligt beslut av 1943 års riksdag (prop. nr 110; r. skr. nr 249) har i huvudsaklig
anslutning till utredningsmannens förslag från och med den 1 juli 1943
de förut omnämnda fondema sammanslagits till en gemensam fond, benämnd
statens lappfond.

Yttrandena.

Över utredningsmannens betänkande ha yttranden avgivits av statskontoret,
kammarrätten, riksräkenskapsverket, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
egnahemsstyrelsen, länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län samt nomadskolinspektören. Vid domänstyrelsens utlåtande funnos
fogade yttranden från över jägmästarna i övre Norrbottens, nedre Norrbottens,
Skellefteå, Umeå, mellersta Norrlands och Gävle-Dala distrikt samt
jägmästarna i Arjeplogs, Sorsele, Renbetesfjällens och Idre revir, varjämte
egnahemsstyrelsen låtit höra egnahemsnämnderna i Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län samt lantbruksstyrelsen hushållningssällskapen i samma
län. Länsstyrelserna ha inhämtat yttranden av vederbörande lappfogdar.
Vidare ha representanter för lappbyarna i riket givits tillfälle att yttra sig
över de i betänkandet framlagda förslagen vid ett i Arvidsjaur i oktober 1942
hållet möte.

I de avgivna yttrandena har förslaget i allmänhet tillstyrkts eller lämnats
utan erinran. Förslaget om maximering av lapparnas reninnehav har emellertid
avstyrkts av nomadskolinspektören, vilken såsom skäl härför framhållit,
att, örn förslaget i denna del bleve genomfört, lappungdomen kunde
bliva avskräckt från att ägna sig åt renskötseln.

Av de vid 1942 års lappmöte närvarande ombud för lappbyarna har utredningsmannens
förslag avstyrkts av vissa ombud, medan övriga eller det
övervägande antalet ombud tillstyrkt detsamma.

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

13

Föredraganden, statsrådet Domö, har i propositionen — efter en redogörelse
för de av utredningsmannen anförda skälen till införande av bestämmelse
örn maximering av det renantal, som renskötande lapp må äga eller
inneha — anfört följande.

»Det förut anförda talar enligt min uppfattning för att i renbeteslagen bör,
på sätt utredningsmannen föreslagit och flertalet av de hörda myndigheterna
tillstyrkt, införas bestämmelser om maximering av lapps reninnehav. Sådana
föreskrifter torde i väsentligt hänseende kunna förhindra uppkomsten
av de olägenheter som förut framhållits. Jag anser mig alltså böra tillstyrka,
att regler av nu ifrågavarande innebörd intagas i renbeteslagen. I fråga om
det närmare innehållet vill jag i likhet med utredningsmannen förorda, att
den i lagen angivna maximigränsen för reninnehavet, för att icke mer än
som är absolut nödvändigt hindra lappen vid utövandet av hans näring,
sättes ganska högt. Likaledes biträder jag den av utredningsmannen föreslagna
möjligheten för länsstyrelse att i särskilda fall kunna medgiva tillstånd
till större reninnehav än det enligt lagen medgivna. Sådant tillstånd bör
emellertid meddelas endast för viss tid och under förutsättning att det med
hänsyn till särskilda förhållanden prövas kunna ske utan olägenhet. Även
om, som länsstyrelsen i Norrbottens län framhållit, den av utredningsmannen
föreslagna maximigränsen kan anses hög, torde försiktigheten bjuda att åtminstone
tills vidare icke införa en längre gående begränsning i reninnehavet
än utredningsmannen ansett sig böra tillstyrka. I det i lagen angivna
renantalet synas därför icke böra inbegripas vare sig års- eller fjolårskalvar.
Jämväl vad utredningsmannen i övrigt föreslagit om högsta reninnehav för
renskötande lapp kan jag godtaga. Det antal renar utom års- och fjolårskalvar,
en renskötande lapp högst bör få äga eller inneha, torde alltså böra bestämmas
till 600. Härutöver synes emellertid lapp böra få äga eller inneha
ytterligare ett antal renar för varje annan medlem i sitt hushåll. Sålunda bör
han för sin make och medlem som uppnått 25 års ålder få inneha högst
200 renar, för medlem som fyllt 21 men icke 25 år högst 150 renar samt för
medlem som är under 21 år högst 100 renar.

I sådana fall, då reninnehavet kommer att överskrida angivet maximital
till följd av att renar tillfallit renskötande lapp eller medlem av hans hushåll
vid bodelning eller genom arv, testamente eller gåva, bör lappen under en tid
av tre år få behålla även det överskjutande antalet renar. Dödsbo efter renskötande
lapp synes likaledes under en tid av tre år böra ha rätt att äga eller
inneha det antal renar, som tillkommit den avlidne lappen. Däremot torde
dödsboet ej böra få behålla de skötesrenar, som den avlidne må ha haft i sin
vård. Om dödsbodelägare, som äger rätt till renskötsel, är under 21 år, synes
nämnda tid av tre år böra räknas från det han eller, om flera sådana dödsbodelägare
finnas, den yngste av dem uppnått 21 års ålder.

Beträffande ifrågavarande bestämmelsers inplacering i renbeteslagen är
jag ense med utredningsmannen därom att dessa med hänsyn till sin principiella
innebörd icke lämpligen böra intagas i den avdelning, som avhandlar
frågor örn minskning av renantalet inom lappby. Då föreskrifterna innefatta

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

en inskränkning i privilegiet att driva renskötsel, synas de böra hänföras till
lagens allmänna bestämmelser. Enligt min uppfattning böra de intagas som
ett nytt moment i 1 §.

De av utredningsmannen föreslagna påföljderna vid överträdelse av ifrågakomna
stadganden om högsta tillåtna reninnehav anser jag mig böra godtaga.
Sådan överträdelse bör sålunda straffas enligt den i renbeteslagen intagna
strängaste straffskalan, 59 § 1 mom. I samband härmed bör i nämnda lagrum
verkställas även den redaktionella jämkningen att i lagrummet direkt utsäges,
att straffet skall utgöra dagsböter. I enlighet med vad som enligt 18 § renbeteslagen
gäller beträffande olagligen hållna skötesrenar bör vidare överträdelse
av nu ifrågavarande bestämmelse medföra, att förordnande kan meddelas
om att de renar, som olagligen hållas, skola levande eller slaktade försäljas
för renägarens räkning, därvid kostnaden för renarnas omhändertagande
och försäljning gäldas av köpeskillingen. Då avyttringen av det överskjutande
renantalet om möjligt hör ske å tidpunkt som är tjänlig för slakt,
synes förordnandet därom icke böra meddelas av domstol i samband med utdömande
av straff. En smidigare tillämpning lärer vinnas, örn förordnande,
i överensstämmelse med vad redan nu jämlikt renbeteslagen gäller för likartade
fall, i stället meddelas av länsstyrelsen. Jag förordar alltså en sådan
ordning.

Vad jag nu föreslagit om införande av bestämmelser rörande maximering
av renskötande lapps reninnehav bör föranleda ändring jämväl av bestämmelsen
i 14 § 1 mom. renbeteslagen örn rätt för lapp, som tillhör lappby, att
äga ett obegränsat antal skötesrenar. Den begränsning i renantalet, som
enligt vad jag förut tillstyrkt bör gälla för renskötande lapp, torde även böra
avse lappar som icke själva idka renskötsel. Beträffande rätten för lapp som
icke tillhör lappby och den som ej är lapp att i vissa fall ha skötesrenar i vård
hos renskötande lapp har något ändrat stadgande icke ifrågasatts vare sig av
utredningsmannen eller av de hörda myndigheterna. Ej heller jag finner mig
böra tillstyrka någon ändring i renbeteslagen i sist berörda hänseende.

Jämlikt utredningsmannens förslag bör i samband med införande av särskilda
bestämmelser om maximiantal för lapps reninnehav den ändringen genomföras
i 59 § renbeteslagen, att straffpåföljden för den som har renar i
vård hos renskötande lapp i annat fall eller till större antal än denna lag
medgiver eller som vid begagnande av rättigheten att lia renar i lapps vård åsidosätter
något av vad som föreskrivits i avseende å rättighetens utövande sättes
till dagsböter i stället för böter från och med 5 till och med 100 kronor.

De nu föreslagna ändrade bestämmelserna i renbeteslagen torde böra träda
i kraft den 1 juli 1944. I enlighet med vad utredningsmannen föreslagit bör
såsom övergångsbestämmelse gälla, att lapp, som vid bestämmelsernas ikraftträdande
äger eller innehar större antal renar än som enligt bestämmelserna
är medgivet, skall inom tre år minska renantalet till det medgivna högsta antalet.
I fråga om dödsbo torde böra gälla, att boet skall avhända sig sitt reninnehav
inom tre år från det lagen trätt i kraft. Är dödsbodelägare, som äger

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

15

rätt till renskötsel, under 21 år, synes dock nämnda tid böra räknas från det
han eller, om flera sådana dödsbodelägare finnas, den yngste av dem uppnått
21 års ålder. Då länsstyrelsen enligt de föreslagna föreskrifterna skall
äga möjlighet att lämna tillstånd till innehav av högre antal renar än lagen
medgiver, lärer det utan särskilt stadgande i övergångsbestämmelserna
stå öppet för länsstyrelsen, att, där så finnes lämpligt, utsträcka den tidsfrist
om tre år inom vilken reduceringen skall ha genomförts.

Utredningsmannens förslag att i lappby vid sidan av ordningsman i vissa
fall skall finnas även en eller flera vice ordningsmän att vid förfall inträda
i ordningsmannens ställe har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de avgivna
yttrandena. Även jag ansluter mig till detta förslag. Det bör, såsom utredningsmannen
förordat, ankomma på länsstyrelsen att med hänsyn till särskilda
förhållanden som råda i lappby bestämma, när vice ordningsman skall
utses. Behov av särskilda vice ordningsmän inom de s. k. koncessionsområdena,
där antalet självständiga renskötare inom varje by endast utgör några
få lappar, synes emellertid icke föreligga. Bestämmelserna om utseende och
entledigande av ordningsman torde böra givas motsvarande tillämpning beträffande
vice ordningsman. De närmare föreskrifter i fråga om vice ordningsmännens
uppgifter och tillfällen då de skola inträda i tjänstgöring, som
kunna bliva erforderliga, böra utfärdas av länsstyrelserna i form av särskilda
instruktioner.

Även bestämmelserna om vice ordningsmän synas böra träda i kraft den 1
juli 1944.

Den av riksdagen beslutade sammanföringen av vissa fonder berörande
lappväsendet till en gemensam fond, benämnd statens lappfond, torde, som
utredningsmannen ansett, påkalla en redaktionell ändring av 8 § lagen den
7 januari 1926 innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den
9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena.
Denna lagändring synes böra träda i kraft dagen efter den, då lagen enligt
därå meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.»

Lagrådet har vid sin granskning av det till lagrådet remitterade förslaget
framställt erinran endast i ett hänseende. Vad lagrådet anmärkt har beaktats
vid den slutliga utformningen av förslaget.

I det genom förevarande proposition framlagda förslaget till ändringar i
renbeteslagen hava i 1 § upptagits bestämmelser örn maximering av det antal
renar, som renskölande lapp må äga eller innehava. Dessa bestämmelser
hava huvudsakligen motiverats med att, därest de enskilda reninnehaven
finge obegränsat tillväxa, svårigheter uppstode för ägarna lill de mindre
renhjordarna att driva sin näring med hänsyn till de begränsade betesmarker
som stöde till förfogande. Därav bleve lätt följden, att antalet renägande
husbönder nedginge, en utveckling som från det allmännas intresse sett icke
vore lycklig. Såsom skäl för de föreslagna bestämmelserna har också an -

tz tskottet.

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

forts, att den numera allmänt tillämpade s. k. extensiva renskötseln lätt medförde,
att de lappar som hade små renhjordar påfördes en väsentligt större
del av bevakningsbördan än som motsvarade deras hjordar i förhållande till
storhjordarna i byn.

Utskottet är medvetet örn att sådana bestämmelser som de nu föreslagna
innebära ett ganska väsentligt och egenartat ingrepp i en enskild medborgargrupps
dispositionsrätt över sina tillgångar. Av de skäl som åberopats till
stöd för bestämmelserna torde emellertid framgå, att en maximering framstår
såsom synnerligen önskvärd, särskilt i lapparnas eget intresse. Förslaget
torde också stå i överensstämmelse med önskemålet hos flertalet lappar.
Sålunda har vid lappmöte år 1937 förslag om maximering av renantalet enhälligt
biträtts av de närvarande. Det nu föreliggande förslaget har vid ett
år 1942 anordnat möte med ombud för lappbyarna tillstyrkts av det övervägande
antalet ombud. Med hänsyn till vad nu anförts har utskottet ansett
sig kunna tillstyrka de föreslagna maximeringsbestämmelserna.

I övrigt föranleda de framlagda lagförslagen icke någon erinran från utskottets
sida.

På grund av vad sålunda anförts får utskottets hemställa,

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Stockholm den 2 mars 1944.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Wistrand*, Forslund, Roos, Hage, Hallagård,
Hagman* och Näsström; samt

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Ryberg*, Cruse*, fru Johansson*, herrar
Larsson i Östersund, Hagård, Jansson i Hällefors och Andersson i Eskilstuna.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

447422. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag. 1944.