Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
1
Nr 15.
Ankom till riksdagens kansli den 25 februari 1944 kl. 10 fm.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i 7, 11 och U kap. vattenlagen.
Genom en den 4 februari 1944 dagtecknad proposition, nr 63, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
om ändring i 7, 11 och 14 kap. vattenlagen.
Härigenom förordnas, att i 7 kap. vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523)
skall införas en ny paragraf, betecknad 29 a §, av nedan angiven lydelse,
samt att 7 kap. 34, 45, 46 och 55 §§, 11 kap. 17 § 18, 27 § 1 morn., 35 §
2 morn., 45 § 3 morn., 56 §, 62 § 3 morn., 63 och 65 §§ samt 14 kap. 2 §
samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
7 kap.
29 a §.
Beredes mark, tillhörig den, som sökt företaget eller enligt vad i 27 §
sägs är likställd med sökanden, genom dikning sådan båtnad, som i 29 §
första stycket avses, må han, örn skäl därtill anses föreligga, förpliktas att
ställa säkerhet för kostnad, som på den grund belöper på honom.
34 §.
Dike, som enligt denna lag varder upptaget, skall, där någons rätt kan
vara därav beroende, underhållas av deltagarna i företaget. Beträffande underhållsskyldighetens
fördelning och skyldighet att ställa säkerhet skall vad
i 23—26, 29 och 29 a §§ är stadgat med avseende å kostnaden för dikets
upptagande äga motsvarande tillämpning.
Leder någon---må föranledas.
45 §.
Vill någon---må göras.
Ansökan örn vattenavledning skall ingivas till Konungens befallningshavande
och varde frågan härom därefter prövad vid syneförrättning, som i
1 Senaste lydelse av 7 kap. 34, 45, 44 och 55 §§ se SFS 1920: 459, av 11 kap. 17, 27, 45, 56,
62, 63 och 65 §§ se SFS 1941: 614 samt av 11 kap. 35 § 2 mom. se SFS 1919: 425.
Bihang till riksdagens protokoll 1944. 9 sami. 2 aud. Nr 15.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
10 kap. 32 § sägs. Är företagets huvudsakliga ändamål att vinna sådan
båtnad, som avses i 29 § första stycket i förevarande kap., må ansökningen
i stället ingivas till vattendomstolen och varde målet därefter prövat i den
ordning, som i 11 kap. stadgas för ansökningsmål; dock att, där det finnes
lämpligt, vattenrättsdomaren eller vattendomstolen äger förordna, att målet
skall behandlas vid syneförrättning, som i 10 kap. 32 § sägs.
Avser vattenavledningsföretag sänkning eller uttappning av sjö eller reglering
av vattnets avrinning ur sådant vattenområde eller förändring av vattnets
djup eller läge i vattendrag, där kongsådra eller allmän farled eller allmän
flottled finnes, skall utlåtande, som avgivits av synemän, underställas
vattendomstolens prövning; dock må ej vattendomstolen ingå i bedömande
av frågor rörande ersättning i vidare mån än som föranledes av
anförda besvär eller av ändrade anordningar eller föreskrifter rörande företagets
utförande. Örn underställning i visst fall av särskild fråga stadgas
i 10 kap. 52 §.
46 §.
Är fråga örn företag, som avser sänkning av eller reglering av vattnets avrinning
ur någon av sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren, Storsjön
i Jämtland eller Siljan, skola bestämmelserna i 4 kap. 13 § om Konungens
prövningsrätt i vissa hänseenden och örn skyldighet för vattendomstolen att
hemställa frågan Konungens avgörande äga motsvarande tillämpning; och
skall vad sålunda är stadgat jämväl gälla beträffande annat företag, varigenom
vattnets avrinning i större omfattning regleras eller vattenförhållandena
eljest väsentligt förändras, såframt Konungen förbehåller sig sådan prövning
och besked därom före målets avgörande lämnas synemännen eller i fall,
då enligt 45 § underställning skall ske eller målet prövas i den för ansökningsmål
stadgade ordning, vattendomstolen.
Finner vattendomstolen--- -— Konungens avgörande.
55 §.
Å ^vallning, som sker i eller vid sjö eller i eller vid sådant vattendrag, som
i 45 § tredje stycket sägs, skola bestämmelserna i nämnda § om underställning
av synemännens utlåtande äga motsvarande tillämpning.
Vad i — — — sådan prövningsrätt. 11
11 kap.
17 §.
18. ansökan jämlikt 7 kap. 45 § andra stycket om prövning, utan förutgången
syneförrättning enligt 10 kap., av fråga rörande vattenavledningseller
invallningsföretag, så ock ansökan jämlikt 8 kap. 38 § första stycket
om prövning, utan sådan förrättning, av fråga rörande företag, som avses i
8 kap.;
Andra lagutskottets utlåtande nr 15. 3
27- §.
1 mom. Ansökan enligt---anläggningen, uppgiven.
1 fråga om ansökan enligt 17 § 2, 3, 4, 6, 7, 8, 10 och 18 skall vad i första
stycket stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse; dock vare ej erforderligt
att i ansökan enligt 17 § 18 rörande företag, som avses i 8 kap.,
uppgiva fastighet, vilken av företaget beröres allenast genom förorening,
i annat fall än då fråga är om bestämmande av ersättning därför.
35 §.
2 mom. Finnes i---den myndighet.
Är fråga örn företag enligt 7 kap., skall vad i 10 kap. 42 § är stadgat
äga motsvarande tillämpning.
45 §.
3 mom. Där vid undersökning jämlikt denna § i mål rörande företag enligt
3, 7 eller 8 kap. någon sakägare vill förena sig med sökanden om företaget
eller yrka, att däråt gives större omfattning än sökanden äskat, gore det
skriftligen; och varde handlingen vitsordad medelst undersökningsförrättarens
påskrift samt översänd till vattenrättsdomaren.
56 §.
Vill sökanden---hos domstolen.
Har återkallelse —---bestämda ordning.
Vad i 10 kap. 48 § andra stycket stadgas i fråga om företag enligt 3, 7
eller 8 kap. skall i tillämpliga delar gälla jämväl, där sådant företag är föremål
för behandling i den för ansökningsmål stadgade ordning.
62 §.
3 mom. Vad i---andra ansökningsmål.
I mål — — — handläggning bildad.
I utslag, varigenom lämnas medgivande till utförande av vattenreglering,
varde angivet, om regleringsföretaget är av beskaffenhet, att stadgandena i
4 kap. örn nyprövning och om avgifter därå äga tillämpning. I fråga om
meddelande av bestämmelser rörande delaktighet i företag, som nu sagts,
eller företag enligt 7 eller 8 kap. skola i tillämpliga delar gälla föreskrifterna
i 10 kap. 67 §.
63 §.
I sammanhang med beslut, varigenom ifrågasatt byggande i vatten eller
anläggande av vattentäkt eller utförande av företag enligt 3, 7 eller 8 kap.
medgives, bestämme vattendomstolen viss tid, i regel ej överstigande tio år
eller, där fråga är örn anläggning för allmän flottled, två år, inom vilken
arbetet skall vara fullbordat.
Vad i---nämnda lagrum.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
65*§.
Ändå att sökandens talan bifalles, varde honom ålagt att gottgöra motpart
sådana kostnader å målet, som prövas hava varit nödiga för tillvaratagande
av hans rätt; dock att i mål rörande företag enligt 5 eller 6 kap.
sakägare ej är berättigad till gottgörelse i annat fall än att han måst vidkännas
kostnad för tillvaratagande av sin rätt till skadeersättning i målet.
I fråga om företag enligt 7 eller 8 kap. skall vad i 10 kap. 79 § tredje stycket
är stadgat äga motsvarande tillämpning.
Har svarandepart —--åsamkats denne.
14 kap.
2 §■
1 avseende---fast egendom.
Vad i denna lag stadgas angående rättigheter och skyldigheter, som äro
förenade med äganderätt till fast egendom, skall äga motsvarande tillämpning
med avseende å rätt till gruva, för vars tillgodogörande utmål anvisats
eller koncession meddelats.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1944.
Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för det genom propositionen
framlagda förslaget, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
här nedan, hänvisa till propositionen.
(Ställande bestämmelser.
I 7 kap. vattenlagen meddelas bestämmelser örn torrläggning av mark genom
dikning, vattenavledning eller invallning. Lagen giver icke någon definition
å begreppet dikning men därmed torde i första hand avses sådana torrläggningsåtgärder,
som låta sig genomföras utan någon mera väsentlig förändring
av vattenförhållandena i sjöar och vattendrag. Såsom vattenavledning
betecknas i lagen åtgärd, varigenom någon vill för torrläggning av sin
mark sänka eller uttappa sjö eller annan vattensamling, fördjupa, utvidga eller
räta älv, å eller annat vattendrag eller eljest avleda vatten därifrån. Invallning
åter angives innebära, att någon vill för sin marks torrläggning vid eller i
vattendrag, sjö eller annan vattensamling eller havet göra . vall eller annan
byggnad till skydd mot vattnet.
Den som önskar genomföra ett torrläggningsföretag tillerkännes en viss
tvångsrätt gentemot utomstående. Denna innebär i princip rätt att framdraga
dike eller annat vattenavlopp över annans mark eller eljest vidtaga
åtgärd till skada för annan, där så erfordras för företagets genomförande.
För skada och intrång skall dock ersättning utgå. Det grundläggande stad
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
5
gandet om denna tvångsrätt upptages i 1 §, i vilket lagrum stadgas, att vill
någon för torrläggning av sin mark upptaga dike och möter mark som tillhör
annan, då må denne ej hindra vattnets avlopp.
Vad angår omfattningen av den tvångsrätt, som sålunda tillerkännes torrläggningsintresset,
finnas i fråga om dikning icke några särskilda inskränkande
bestämmelser. Beträffande vattenavledning och invallning gälla däremot
vissa inskränkningar. Sålunda kräves för rätt att vidtaga åtgärd, varigenom
annan tillhörigt strömfall borttages eller dess fallhöjd minskas eller
varigenom till men för annans egendom vattenförhållandena eljest förändras,
att nyttan av åtgärden efter avdrag av kostnaden för dess verkställande
överstiger skadan eller intrånget å annans egendom, därvid i vissa fall skadan
eller intrånget skall räknas två gånger. Vidare finnas i fråga om vattenavledning
och invallning vissa bestämmelser meddelade till skydd för
allmänna intressen.
Den som vill genomföra ett torrläggningsföretag kan gentemot annan
jordägare som har nytta av företaget göra gällande tvångsdelaktighet
i företaget. I detta hänseende stadgas beträffande dikning — vilket stadgande
äger motsvarande tillämpning i fråga örn vattenavledning och invallning
— att om dike som någon vill upptaga är till båtnad jämväl för annans
mark, denne är skyldig att taga del i dikningen. Vidare gäller, att
all mark, för vilken torrläggningen medför båtnad och vars ägare skola däri
taga del, skall utgöra en samfällighet i avseende å företaget. Är fråga örn
företag, som avser sänkning eller uttappning av sjö, skall dock jämlikt 44 §
vad sålunda är stadgat om tvångsdelaktighet icke äga tillämpning med mindre
den beräknade båtnaden av företaget med mer än hälften faller å egendom,
tillhörig den som sökt företaget, eller honom och andra vilka förenat sig med
honom därom. Detta krav på viss majoritet för rätt att påfordra tvångsanslutning
gäller även beträffande invallningsföretag. I fråga örn invallningsföretag
föreligger jämlikt 54 § ytterligare den särskilda inskränkningen med
avseende å tvångsdelaktigheten, att delägare, som icke sökt företaget eller
är likställd med sökande, äger påfordra att honom tillhörig mark som ingår
i samfälliglieten skall lösas för företagets räkning.
Som allmän regel gäller, att delägare i torrläggningssamfällighet är skyldig
att taga del i kostnaden för torrläggningen i mån av värdet å den båtnad
som därigenom beredes hans mark. För den som icke är sökande till företaget
eller frivilligt anslutit sig till företaget gäller emellertid den viktiga
inskränkningen, att han icke är pliktig att vidkännas större bidrag till kostnaden
än som svarar mot värdet å den båtnad han vinner genom företaget.
I vissa fall behöver vidare skyldigheten att taga del i kostnaden icke inträda
i och med företagets genomförande. Härom stadgas i 29 § första stycket med
avseende å dikning — vilket stadgande äger motsvarande tillämpning beträffande
vattenavledning och invallning — att örn båtnad utgöres av annat
än jordförbättring eller värdeökning av tomtmark eller av mark, som
eljest huvudsakligen har värde såsom byggnadsplats, torgplats, övningsfält
eller dylikt, delägare, som icke är sökande eller likställd med sökanden, icke
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
är pliktig att såvitt angår dylik båtnad taga del i kostnaden för företaget
förrän han begagnar sig av båtnaden.
Enligt 32 § räknas till kostnad för marks torrläggning förutom arbetskostnaden
jämväl skadestånd och annan ersättning som föranledes av företaget.
I 34 § stadgas vidare, att dike, som upptages enligt vattenlagen, skall
underhållas av delägarna i företaget, där någons rätt kan vara beroende
därav.
Beträffande det rättsliga förfarandet vid genomförande av torrläggningsföretag
gäller, att om någon vill begagna sig av den tvångsrätt som
tillkommer honom eller fråga är om tvångsdelaktighet, besked skall på förhand
inhämtas huru och under vilka villkor arbetet må göras. I fråga örn
vattenavlednings- och invallningsföretag skall sådant besked inhämtas även
då sannolika skäl föreligga att allmän eller enskild rätt förnärmas eller så
snart två eller flera skola med särskilda andelar taga del i företaget. Ansökan
örn tillstånd till torrläggningsföretag skall ingivas till länsstyrelsen,
varefter frågan prövas vid syneförrättning enligt bestämmelserna i 10 kap.
Till förrättningsman skall förordnas statens lantbruksingenjör eller annan
som förklarats därtill behörig. Sedan alla vid syneförrättningen förefallande
frågor blivit utredda, skall utlåtande upprättas angående företaget. I vissa
fall skall utlåtandet underställas vattendomstolens prövning. Besvär över
utlåtandet anföres hos vattendomstolen.
I fråga om företag, varmed avses att vinna ej allenast torrläggning av
mark utan även vissa andra ändamål, såsom beredande av ökad möjlighet
att utnyttja vattenkraft eller avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten,
gälla särskilda regler. Beträffande företag för såväl torrläggning
som beredande av ökad möjlighet att utnyttja vattenkraft skall sålunda
ansökan göras direkt hos vattendomstolen. I fråga örn företag, som avse
både torrläggning och avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten,
finnes valrätt mellan att göra ansökan direkt hos vattendomstolen
eller hos länsstyrelsen. När ansökan skett hos. vattendomstolen, kan målet
utan syneförrättning prövas i den för ansökningsmål stadgade ordningen
men, där så finnes lämpligt, äger vattenrättsdomaren eller vattendomstolen
förordna, att målet skall behandlas vid syneförrättning enligt bestämmelserna
i 10 kap. Det vid förrättningen upprättade utlåtandet skall i så fall underställas
vattendomstolens prövning, såvitt Konungen ej stadgar undantag
för vissa fall i fråga om företag, som avse både torrläggning och avledande
av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten.
Enligt gruvlagen äger envar genom inmutning erhålla rätt att på de villkor
och med de inskränkningar i lagen stadgas undersöka och bearbeta å
egen eller annans grund belägen fyndighet, innehållande mineral av vissa
angivna slag. Den som vill förvärva sådan inmutningsrätt skall göra ansökan
härom. I anledning av sådan ansökan meddelas under i lagen angivna
förutsättningar den sökande rätt att med andras uteslutande inom närmare
bestämt område (inmutat område) anställa undersökningsarbete å inmut
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 15. •
ningsbara mineral. Därest en inmutare efter verkställt försöksarbete finner
anledning att fullfölja sin avsikt att bearbeta förekommande mineralfyndigheter,
skall han ingå med ansökan om utmål. Visas att inom det inmutade
området finnes inmutningsbar fyndighet, som lämpar sig för teknisk bearbetning
och som förekommer i sådan myckenhet att fyndigheten sannolikt
kan göras till föremål för gruvdrift, äger inmutaren att få sig anvisat
visst arbetsområde (utmål) samt inom detta bryta och tillgodogöra sig inmutningsbara
mineral. Sökanden — som, efter det hans ansökan om utmål
beviljats, i lagen benämnes gruvinnehavare — äger rätt att inom utmålet
bryta även icke inmutningsbara mineraliska ämnen, i den mån sådant erfordras
för gruvarbetets ändamålsenliga bedrivande i fråga örn de inmutningsbara
mineralen, och har jämväl rätt att i viss omfattning tillgodogöra
sig sålunda brutna icke inmutningsbara mineraliska ämnen. Den rätt som
sålunda tillkommer en gruvinnehavare är icke begränsad till viss tid men
kan förverkas. Så sker därest gruvinnehavaren trots erhållen påminnelse underlåter
att erlägga föreskriven årlig försvarsavgift.
Enligt lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter m. m. äro särskilda
bestämmelser gällande beträffande rätten att eftersöka och bearbeta
stenkolsfyndigheter med flera fyndigheter. Beträffande fyndigheter av sådant
slag gäller, att rätten till dem är beroende på särskilt av Konungen
meddelat tillstånd (koncession). Inmutning av sådan fyndighet må alltså
icke äga rum.
Framställning om lagändring.
Vid 1940 års lagtima riksdag hemställde herr Holmbäck i väckt motion
(II: 189), att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t hemställa örn utredning angående
rätt att företaga sjösänkning till förmån för gruva. Motionen, som
behandlades av andra lagutskottet, föranledde emellertid icke någon åtgärd,
enär lagändring icke ansågs erforderlig för ändamålet.
Vid 1943 års riksdag väckte herr Holmbäck ånyo motion (I: 176) med yrkande
om utredning angående rätt att företaga sjösänkning till förmån för
gruva, varvid motionären bl. a. framhöll, att det sedan ar 1940 visat sig, att
den vattenrättsliga behandlingen av sjösänkningsföretag till förmån för gruva
stötte på så stora formella svårigheter, att man riskerade företagens genomförande.
I avgivet utlåtande (nr 17) anförde andra lagutskottet, som behandlade
motionen, att utskottet, på grund av den tveksamhet som syntes råda beträffande
frågan huruvida rätt att påkalla torrläggningsföretag tillkomme
gruvinnehavare, ville förorda en närmare utredning därutinnan, därvid
emellertid utredningen icke borde inskränka sig allenast till företag för sjösänkning
utan avse samtliga torrläggningsföretag med här avsett ändamål.
Utskottet ville jämväl förorda en utredning beträffande reglerna örn förfarandet
vid handläggning av mål angående vattenavledning till förmån för
gruva, vid vilken utredning emellertid motsvarande spörsmål beträffande
företag, som avsåge dikning eller invallning, även borde tagas under över
-
8
Andra lagutskottets utlåtande nr .15.
vägande. Utskottet hemställde, att riksdagen i skrivelse till Konungen ville
anhålla om utredning i nu angivna hänseenden, och riksdagen biföll vad utskottet
sålunda hemställt (riksdagens skrivelse nr 127).
Promemoria med förslag i ämnet.
Rörande de i riksdagens skrivelse nämnda frågorna har f. d. vattenrättsdomaren
greve H. A. Hamilton inom justitiedepartementet utarbetat en den
30 oktober 1943 dagtecknad promemoria i ämnet med förslag till lag om
ändring i vissa delar av vattenlagen. Beträffande innehållet i promemorian
får utskottet hänvisa till s. 11—16 i propositionen.
över promemorian jämte därvid fogat lagförslag ha efter remiss yttranden
avgivits av vattenöverdomstolen och samtliga vattenrättsdomare, kammarkollegiet,
lantbruksstyrelsen, kommerskollegium, 1942 års torrläggningssakkunniga,
järnkontoret, Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund
och föreningen statens lantbruksingenjörer. Kommerskollegium har vid
sitt yttrande fogat utlåtanden från samtliga bergmästare.
Det genom promemorian framlagda förslaget har i allt väsentligt vunnit
anslutning eller lämnats utan erinran i de över promemorian avgivna yttrandena.
Därvid har i några yttranden särskilt framhållits, att genomförandet
av förslaget vore av stor praktisk betydelse för gruvhanteringen och att
man i vissa fall avvaktade ikraftträdandet av de förordade lagändringarna
för att kunna vidtaga åtgärder för tillgodogörandet av vissa mineralfyndigheter,
vilka särskilt under nuvarande förhållanden vöre av stort värde för
landet.
För innehållet i yttrandena redogöres å s. 16—22 i propositionen.
Departementschefen.
Föredragande departementschefen, statsrådet Bergquist, har i propositionen
anfört bl. a. följande:
»Enligt gruvlagstiftningen äger envar att genom inmutning erhålla rätt att
bearbeta å egen eller annans grund belägen mineralfyndighet av inmutningsbar
beskaffenhet. Rätten till gruvbrytning å sådan fyndighet är alltså ej beroende
av äganderätten till marken, där fyndigheten är belägen, utan skild
från denna. Då gruvrättens objekt således icke är en viss avgränsad del av
jordytan med allt vad däri och därpå är, utan rätten är begränsad till att endast
avse ett tillgodogörande av vissa beståndsdelar i jorden, är rätten till gruva ej
heller att anse som fast egendom. Vattenlagens stadganden örn torrläggning
av mark äro emellertid utformade med tanke närmast på att genom markens
torrläggning fastigheten såsom sådan förbättras samt att fastighetsägaren i
denna sin egenskap kan utnyttja denna förmån. Något uttryckligt stadgande
som utvidgar fastighetsbegreppet att omfatta jämväl gruva finnes ej. Med
hänsyn härtill synes den tvekan icke obefogad, som kommit till uttryck beträffande
frågan örn nämnda bestämmelsers tillämplighet i det fall, att ge
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
9
nom torrläggning av mark båtnad beredes en i marken upptagen gruva genom
att gruvbrytningen underlättas.
Såsom framgår av de i ärendet avgivna yttrandena saknar frågan om
torrläggningslagstiftningens tillämplighet å företag till förmån för gruva icke
praktisk betydelse. Det har bland annat framhållits, att man beträffande
vissa mineralfyndigheter av värde för folkförsörjningen endast avvaktade lösningen
av denna fråga för att kunna vidtaga åtgärder i ändamål att genom
torrläggning av marken underlätta eller möjliggöra mineralbrytningen. Det
bör enligt min mening tillses, att torrläggningslagstiftningen möjliggör utnyttjande
i full utsträckning av mineralfyndigheterna i landet. Då tvekan yppats
med avseende å spörsmålet om den rättsställning som enligt denna lagstiftning
tillkommer innehavare av rätt till gruva, torde denna fråga böra klarläggas
genom uttrycklig lagbestämmelse.
Även om rätten till gruva lärer böra uppfattas som en sakrätt av särskilt
slag, vilken ej kan anses härledd ur jordäganderätten, är dock att märka,
att gruvrätten hänför sig till jorden såsom det reella underlaget för rättighetens
utövande. Såsom förut antytts kan alltså, på samma sätt som ett torrläggningsföretag
medför nytta för marken för jordbruksändamål, torrläggningen
vara till gagn även för den till marken i fråga anknutna gruvrätten.
Tydligast framträder denna likhet vid en jämförelse mellan det fallet, att
båtnaden av marks torrläggning består i ökad möjlighet att utnyttja marken
till stentäkt eller såsom lertag eller dylikt, och det fallet att genom torrläggningen
tillgodogörandet av de i jorden befintliga mineraltillgångarna underlättas.
Skillnaden i förevarande avseende är endast den, att i det förra
fallet förmånen tillkommer jordägaren medan det i det senare fallet är
gruvinnehavaren som har nytta av torrläggningen. Med hänsyn härtill synes
det ligga nära till hands att beträffande rättigheter och skyldigheter i fråga
örn torrläggningsföretag med jordägare jämställa den som erhållit rätt till
mineralbrytning. Uti den i ämnet upprättade promemorian har även föreslagits
införande i vattenlagen av ett stadgande av sådan innebörd. Då emellertid
på sätt i promemorian uttalas -— även örn företag i torrläggningssyfte
tilldraga sig största intresset i förevarande sammanhang — jämväl andra
företag enligt vattenlagen kunna vara av betydelse för en gruvinnehavare eller
beröra honom tillkommande rätt, har enligt förslaget detta stadgande icke
begränsats alt avse endast torrläggningsföretag utan givits sådan räckvidd
att det äger avseende å samtliga företag enligt vattenlagen. Mot detta förslag
har någon erinran av principiell innebörd icke riktats i de över förslaget
avgivna yttrandena. Även jag finner en regel i syfte alt vinna likställighet i
förevarande avseende mellan gruvinnehavare och ägare av fast egendom utgöra
en godtagbar lösning av det föreliggande problemet. Såsom i promemorian
föreslagits torde man härvid icke böra begränsa sig till att medtaga
endast den som erhållit rätt till fyndighet av inmutningsbar beskaffenhet ulan
regeln torde böra ha avseende även å den som enligt bestämmelserna i lagen
den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter m. m. på grund av koncession
erhållit rätt att eftersöka och bearbeta stenkolsfyndighet eller annan
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
i lagen avsedd fyndighet. Till frågan, om i följd av förhållandenas natur
undantag i vissa avseenden bör ske från en regel med nu angivet syfte, torde
jag senare få återkomma.
I promemorian har ingående behandlats spörsmålet, örn den som efter
vederbörlig ansökan erhållit rätt att inom anvisat område anställa undersökningsarbete
å inmutningsbara mineral skall likställas med markägare, eller
om för sådan likställighet skall krävas, att inmutaren fått visst arbetsområde,
utmål, sig tilldelat med rätt att inom detta bryta och tillgodogöra sig sådana
mineral. Enligt vad i promemorian uttalas bör det sistnämnda fordras. Till
stöd härför har framhållits bland annat, att först i och med att utmål erhållits
kunde det sägas föreligga säkerhet för att det funnes en fyndighet
lämplig för gruvdrift och först därefter hade den som ämnade tillgodogöra
sig fyndigheten erhållit den säkra ställning, som måste krävas för att honom
skulle kunna tillerkännas de rättigheter eller åläggas de skyldigheter som tillkomme
en delägare i ett företag enligt vattenlagen. Förslaget i denna del bär ej
mött erinran i yttrandena. I några yttranden har beträffande detta spörsmål
särskilt framhållits, att med nuvarande metoder undersökningsarbete å mineral
kunde bedrivas med tillfredsställande resultat även om fyndigheten läge under
vatten. Något behov synes således icke föreligga av att på ett tidigare
stadium bereda inmutaren samma rättsställning som en markägare. Med hänsyn
till det anförda torde sådan likställighet böra genomföras endast med
avseende å den som fått utmål sig tilldelat.
Den nu angivna regeln innebär alltså, att först sedan gruvinnehavaren fått
sig anvisat utmål denne äger vitsord till ett företag enligt vattenlagen. En annan
följd av denna regel är, att vattenlagens bestämmelser örn skyldighet att
deltaga i ett av annan sökt företag icke kunna vinna tillämpning gentemot en
inmutare, som ännu ej erhållit utmål. Med utgångspunkt härifrån har i promemorian
uppmärksamheten fästs på det fall att, vid en i vederbörlig ordning
sökt torrläggningsförrättning, förbättrad torrläggning beräknas komma att
vinnas för ett markområde, beträffande vilket inmutningsrätt meddelats men
vilket däremot icke såsom utmål tilldelats den som erhållit inmutningsrätten.
Vidare har uppmärksammats det förhållandet, att en mineralfyndighet kan
bliva känd först efter det tillstånd till ett torrläggningsföretag meddelats.
Även örn i dylika fall företaget icke utföres med tanke på att genom torrläggningen
bereda marken där fyndigheten är belägen särskild båtnad ur
gruvbrytningssynpunkt, kan dock torrläggningen komma att lända till stadigvarande
nytta för en gruvinnehavare, som efter det medgivande till företaget
lämnats fått området i fråga åt sig anvisat såsom utmål. Det torde som
i promemorian framhållits i princip få anses skäligt, att gruvinnehavare, som
sålunda vinner nytta av torrläggningen, även deltager i kostnaden härför.
Jag har dock ej ansett erforderligt att föreslå några särskilda bestämmelser
i detta hänseende. På sätt i promemorian anförts torde det icke vara uteslutet
att i vissa fall — med tillämpning av bestämmelserna i 10 kap. 77 §
vattenlagen örn ny uppskattning av värdet av den båtnad som genom torrläggning
beredes till samfälligheten hörande mark — skyldighet att bidra
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
11
ga till företagets kostnader kan inträda för gruvinnehavare, som efter det
tillstånd till företaget lämnats fått utmål sig tilldelat.
Den förordade regeln om gruvinnehavares likställighet med markägare har
i det vid promemorian fogade lagförslaget kommit till uttryck genom stadgande
i 14 kap. 2 § att i avseende å rättigheter och skyldigheter, som enligt
vattenlagen äro förenade med äganderätt till fast egendom, skall med
ägare vara likställd gruvinnehavare, såvitt angår den rätt som tillkommer
honom med avseende å honom tilldelat utmål. Kommerskollegiet har mot
den föreslagna formuleringen invänt, att denna skulle kunna föranleda den
missuppfattningen att gruvinnehavare beträffande utmalet skulle fa samma
rätt som fastighetsägare för sin fasta egendom, medan avsikten vore att
ifrågavarande likställighet skulle avse endast gruvinnehavarens rätt till mineralfyndigheter
inom utmålet. Med hänsyn härtill har kollegiet föreslagit,
att med ägare av fast egendom skulle likställas gruvinnehavare såvitt angår
den rätt till inmutningsbara mineral som tillkommer honom med avseende
å honom tilldelat utmål. I anledning av denna invändning må framhållas,
att rätten till gruva enligt gruvlagen innefattar rätt att inom utmålet bryta
och tillgodogöra sig, förutom inmutningsbara mineral, även i viss omfattning
icke inmutningsbara sådana. Då uppskattning skall ske av den båtnad
som genom ett företag beredes en gruva bör hänsyn tagas till alla moment
som sålunda ingå i gruvrätten. Detta utesluter icke att marken till utmålet
i andra hänseenden kan vinna båtnad av företaget samt jämväl markägaren
på den grund vara att anse som sakägare med avseende å företaget.
Mot det i promemorian föreslagna stadgandet torde vissa invändningar
av formell art kunna framställas. Syftet med stadgandet synes bäst vinnas
genom att, i fråga örn rättigheter och skyldigheter som äro förenade med
fast egendom, med fastighet i vattenlagen likställa gruva som erhållit utmål.
Härav följer, att gruvinnehavaren med avseende å gruvan och vad därtill
hörer skall behandlas på samma sätt som ägare till fastighet med avseende
å denna. Med gruva torde i detta sammanhang böra förstås ej endast
sådan gruva där fyndigheten är av inmutningsbar beskaffenhet utan även
stenkolsgruva eller annan fyndighet som avses i 1886 års lag angående stenkolsfyndigheter
m. m. I detta fall ersättes utmålet av koncessionsområdet.
Delägare i ett torrläggningsföretag har att svara ej allenast för sin del av
kostnaden för företagets genomförande utan även för den å hans fastighet
belöpande andel av framtida underhållskostnad. Skulle fastigheten övergå
till ny ägare, är jämväl denne pliktig att taga del i kostnaden för företaget.
De bidrag som fastighetens ägare sålunda har att gälda kunna självfallet
om så erfordras uttagas ur fastigheten. Därest gruva på sätt föreslagits likställes
med fast egendom kommer gruvan att på motsvarande sätt svara för
gruvinnehavarens skyldigheter beträffande företaget. Gruvrätten kan emellertid
på sätt framhållits i promemorian förverkas, varför den ej har samma
värde som underlag för en fortlöpande skyldighet som en jordbruksfastighet.
Motsvarande gäller i viss mån även beträffande fastighet, vars huvud
-
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
sakliga värde utgöres av därå befintlig torvmosse, stenbrott eller dylik tillgång
som på jämförelsevis kort tid kan förbrukas. I den mån kostnaden för
ett gemensamt företag belöper på gruva eller fastighet av angiven beskaffenhet
kunna nu anförda omständigheter medföra, att övriga intressenter
utsättas för särskilda risker. Med hänsyn härtill har i promemorian föreslagits
införande i 7 kap. 29 § av ett fjärde stycke av innehåll, att om sökande
till företaget eller den som är likställd med sökanden vinner sådan båtnad
som i första stycket avses ■—- d. v. s. båtnad som utgöres av annat än jordförbättring
eller värdeökning av tomtmark eller av mark, som eljest huvudsakligen
har värde såsom byggnadsplats, torgplats, övningsfält eller dylikt
— han må om skäl därtill anses föreligga förpliktas att ställa säkerhet folden
kostnad som på sådan grund belöper på honom. Detta förslag torde
böra genomföras, varvid dock bestämmelsen, som saknar närmare samband
med innehållet i övrigt i 29 §, torde böra upptagas såsom en med 29 a betecknad
paragraf. Genom en sådan bestämmelse synas delägare i ett torrläggningsföretag
kunna i nu avsedda fall erhålla säkerhet för att icke på
grund av initiativtagarnas insolvens behöva svara för de sistnämndas andel
av kostnaderna. Någon erinran av saklig innebörd mot förslaget i denna
del har ej framställts i yttrandena. Däremot Ilar anmärkts, att nied hänsyn
till stadgandets placering ej fullt tydligt framginge om skyldigheten att ställa
säkerhet omfattade även kostnad för underhåll av dike, varom stadgas i
34 § under rubriken »Om förbättring och underhåll av dike». Att bestämmelsen
bör avse även sådan kostnad torde vara uppenbart. För att detta
klart skall framgå torde i 34 § lämpligen böra intagas en hänvisning till
29 a §. I anledning av vad kammarkollegiet yttrat därom att säkerheten
borde omfatta även exempelvis fiskeavgift enligt 2 kap. 10 § må framhållas,
att detta lagrum icke äger tillämpning å torrläggningsföretag. I övrigt vill
jag anmärka att till torrläggningskostnad räknas enligt 7 kap. 32 § förutom
arbetskostnaden jämväl skadestånd och annan ersättning som föranledes av
företaget.
Enligt 7 kap. vattenlagen skall i allmänhet innan ett torrläggningsföretag
påbörjas inhämtas besked, huru och under vilka villkor arbetet må göras.
Ansökan om företaget skall ingivas till länsstyrelsen, varefter frågan prövas
vid syneförrättning enligt 10 kap. I regel vinner det utlåtande vilket sedermera
i saken avgives av synemännen laga kraft, om det ej överklagas hos
vattendomstolen. I vissa fall skall emellertid utlåtandet underställas vattendomstolens
prövning. 1943 års riksdag har såsom förut nämnts uttalat tvekan
om denna ordning för prövning av torrläggningsfrågor vore lämplig beträffande
företag i syfte att främja gruvdrift samt hemställt om utredning angående
frågan om tillstånd till dylika företag skulle kunna meddelas efter sådan
prövning som stadgas för ansökningsmål, d. v. s. handläggas direkt av
vattendomstolen. I den upprättade promemorian har även föreslagits möjlighet
för gruvinnehavare eller annan som vinner båtnad av annat slag än jordförbättring
eller värdeökning av tomtmark eller därmed likställd mark att
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
13
vid vattenavledning eller invallning välja mellan att ingiva ansökan om medgivande
till företaget antingen till vattendomstolen eller till länsstyrelsen. I
förra fallet bestämmer enligt förslaget vattenrättsdomaren eller vattendomstolen,
huruvida det erfordras att ärendet behandlas vid särskild syneförrättning.
I det senare fallet skall däremot ärendet alltid handläggas vid sådan
förrättning. Då såsom i promemorian anförts åtminstone i en del fall en
tidsvinst torde kunna ernås genom ärendets handläggning av vattendomstolen
såsom första instans, torde den föreslagna valrätten böra genomföras.
Härvid torde dock den inskränkningen böra ske, att valrätt skall vara för
handen endast i det fall att med företaget avses att vinna huvudsakligen sådan
båtnad som nyss nämnts. Beträffande prövningen av dikningsmål, vilka
alltid synas böra handläggas vid syneförrättning såsom första instans, torde
däremot någon ändring icke vara påkallad. Det synes ligga i sakens natur,
att prövning av ansökan om vattenavledning eller invallning utan förutgången
syneförrättning företrädesvis torde komma i fråga i de fall då företaget
berör endast ett fåtal intressenter eller tvångsanslutning icke påfordras.
Med det genom promemorian framlagda förslaget torde vara avsett, att —
i fall vattenrättsdomaren eller vattendomstolen föreskrivit att genom ansökning
hos vattendomstolen anhängiggjort mål skulle behandlas vid syneförrättning
— synemännens utlåtande städse skall underställas vattendomstolens
prövning. I ett yttrande har anmärkts, att detta emellertid icke kommit till
uttryck i den föreslagna ändringen av 7 kap. 45 §. Anmärkningen synes i
och för sig riktig. Emellertid bör enligt min mening den omständigheten att
ansökningen ingivits till vattendomstolen icke utan vidare föranleda därtill
att underställning alltid skall ske. Det bör i stället övervägas, huruvida skäl
av saklig innebörd tala för att underställning i dessa fall skall ske i vidare
omfattning än som nu är förhållandet i fråga om utlåtande som avgivits vid
syneförrättning vilken verkställts efter ansökan som ingivits till länsstyrelsen.
Då sådana skäl icke synas föreligga, torde underställning av synemännens
utlåtande — oavsett om detta avgivits sedan vattenrättsdomaren eller
vattendomstolen förordnat örn syneförrättningen eller ej — böra ske endast
i de fall som nu finnas angivna i 45 § andra stycket. I enlighet härmed har
paragrafen omarbetats, i samband varmed vissa följdändringar vidtagits
i 46 och 55 §§.
De bestämmelser som i 11 kap. meddelats rörande förfarandet vid vattendomstol
i ansökningsmål torde i allmänhet vara väl ägnade att tillämpas jämväl
i de fall då i enlighet med vad förut anförts mål som avses i 7 kap. prövas
i den för ansökningsmål stadgade ordningen. Vissa mindre jämkningar ha
dock ansetts böra vidtagas i följd av förslaget, att ansökan om vattenavledning
eller invallning må kunna prövas utan förutgången syneförrättning. I
fråga om underrättelse till kammarkollegiet m. m. har sålunda i 35 § 2 mom.
intagits en hänvisning till 10 kap. 42 §. Vidare har vad i 45 § 3 mom. stadgas
för det fall, att någon sakägare vill förena sig med sökanden örn företag enligt
3 eller 8 kap. eller yrka att däråt gives större omfattning, utvidgats att
gälla jämväl företag enligt 7 kap. Bestämmelsen i 56 § tredje stycket angåen
-
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
de återkallelse av ansökan, när sökandena äro flera, har likaledes utvidgats att
omfatta ansökningsmål rörande företag enligt 7 kap. Även stadgandena i 62 §
3 mom. tredje stycket om meddelande av bestämmelser rörande delaktigheten
i vissa företag och i 63 § första stycket om bestämmande av viss tid för
arbetes utförande ha ändrats så att de bliva tillämpliga jämväl beträffande
företag enligt 7 kap. Slutligen har ill kap. 65 § gjorts en hänvisning beträffande
företag enligt 7 kap. till 10 kap. 79 § tredje stycket, varjämte en redaktionell
följdändring vidtagits ill kap. 27 § 1 mom.
De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 april 1944.»
Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.
Utskottet. Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot det i propositionen
framlagda lagförslaget och får därför hemställa,
att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.
Stockholm den 24 februari 1944.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvanit
från första kammaren: herrar Norman, Wistrand, Olof Carlsson, Mannerskantz,
Hage, Hallagård, Söderkvist och Holmbäck; samt
från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Olovson i Västerås, fröken Andersson,
herrar Pettersson i Hällbacken, Cruse, Holm, Wallén och Larsson i Östersund.
Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
441014