Första lagutskottets utlåtande nr 21.
I
Nr 21.
Ankom till riksdagens kansli den 17 april 1944 kl. 11.30 fm.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 8, 21 och 22 §§ lagen
den 14 juni 1917 (nr 378) om adoption.
Genom en den 18 februari 1944 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 100, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Majit
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
förslag till
Lag
angående ändrad lydelse av 8, 21 och 22 §§ lagen den 14 juni 1917
(nr 378) om adoption.
Härigenom förordnas, att 8, 21 och 22 §§ lagen den 14 juni 1917 om adoption1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
8 §.
Sökes tillstånd att antaga adoptivbarn, pröve rätten, huruvida adoptionen
lämpligen må äga rum. Ej må tillstånd givas, med mindre adoptionen finnes
lända till gagn för barnet samt sökanden uppfostrat barnet eller vill uppfostra
det eller eljest särskild anledning är till adoptionen.
Ansökningen må---nämnden godkänd.
Avtal örn---utan verkan.
21 §.
Finnes adoptivbarnet lida av sinnesslöliet, annat svårt själsligt eller kroppsligt
lyte eller svårartad sjukdom, som kan antagas härröra från tiden före
adoptionen, utan att adoptanten då ägde vetskap därom, varde adoptivförhållandet
hävt, såframt ansökan göres av adoptanten inom fem år från adoptionen.
Har adoptivbarnet grovt förgått sig mot adoptanten eller hans närmaste,
eller för adoptivbarnet ett lastbart eller brottsligt liv, äge adoptanten ock
vinna adoptivförhållandels hävande.
Är adoptanten sinnessjuk eller sinnesslö, må ansökan enligt denna paragraf
göras av hans förmyndare.
1 Senaste lydelse av 8 § se SFS 1923: 161.
Bihang till riksdagens protokoll 19M. 9 sami. 1 avd. Nr 21.
1
2
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
22 §.
Hava makar adoptivbarn, må adoptivförhållandet ej hävas annat än beträffande
bägge makarna. Överenskommelse om förhållandets hävande åge
förty ej giltighet, med mindre bägge makarna deltaga däri; ej heller må hävande
enligt 21 § ske på ansökan av ena maken, där ej synnerliga skäl därtill
äro. I fall, som avses i 20 § och 21 § andra stycket, må hävande äga
rum, ändå att den omständighet, som åberopas till grund för hävandet, gäller
blott ena maken; och må hävande ske jämlikt 21 § första stycket, oaktat
ena maken ägde sådan vetskap som där sägs, dock ej på ansökan enbart av
denne.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944. Har adoption dessförinnan ägt
rum, må ansökan enligt 21 § första stycket göras under tiden före den 1 juli
1945, ändå att den tid av fem år, som avses i nämnda lagrum, tidigare gått
till ända.
I anledning av väckta motioner har riksdagen i skrivelse den 27 februari
1943, nr 40, anhållit örn utredning och förslag angående sådan ändring av
8 § lagen den 14 juni 1917 om adoption, att bestämmelserna om rätt för den
som har bröstarvinge att antaga adoptivbarn uppmjukades. Rådhusrätten i
Lund har i ett annat hänseende hemställt örn ändring i adoptionslagen. I
skrivelse till chefen för justitiedepartementet den 16 oktober 1941 har rådhusrätten
anfört, att hävande av adoptionsförhållande borde medgivas i särskilt
stötande fall, då ett barn, som adopterats i späd ålder, sedermera visat onormal
utveckling, t. ex. på grund av sinnesslöhet.
De angivna spörsmålen ha upptagits till behandling i en inom justitiedepartementet
upprättad, den 9 oktober 1943 dagtecknad promemoria angående
vissa ändringar i lagen om adoption. Vid denna promemoria var fogat ett utkast
till lag angående ändrad lydelse av 8, 21 och 22 §§ nämnda lag.
Över promemorian ha yttranden avgivits av åtskilliga myndigheter och
sammanslutningar. Redogörelser för innehållet i de avgivna yttrandena ha
intagits å s. 9—13 samt s. 23—30 i propositionen.
I.
Om tillstånd till adoption då sökanden har bröstarvinge.
Enligt 1 § adoptionslagen må man eller kvinna, som fyllt 25 år, under vissa
i lagen angivna förutsättningar med rättens tillstånd antaga adoptivbarn. I
8 § stadgas, att örn tillstånd sökes, rätten skall pröva, huruvida adoption
lämpligen må äga rum. Tillstånd må ej givas, med mindre adoptionen finnes
lända till gagn för barnet samt sökanden uppfostrat barnet eller vill uppfostra
det eller eljest särskild anledning är till adoptionen. Har sökanden
bröstarvinge, skall tillstånd vägras, där ej synnerliga skäl äro till adoptionen.
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
3
Adoptionen medför, att adoptivbarnet får väsentligen samina rättsliga ställning
som barn i äktenskap. I 11 § adoptionslagen stadgas, att adoptivbarnet
erhåller adoptantens släktnamn, där ej rätten tillåter att barnet behåller sitt
namn eller bär båda tillhopa. Enligt 12 § skall adoptanten ha den vårdnad
om adoptivbarnet, som tillkommer föräldrar, och vara barnets förmyndare.
Har någon adopterats av makar eller har ena maken adopterat den andres
barn, skall i fråga om vårdnad och förmynderskap så anses som om barnet
vore makarnas gemensamma. Enligt 13 § ha adoptant och adoptivbarn samma
plikt att underhålla varandra som föräldrar och barn i äktenskap. Är adoptanten
gift, har hans make den underhållsskyldighet mot adoptivbarnet som
åligger make mot andra makens barn. Barnets verkliga föräldrar äro ej skyldiga
att bidraga till dess underhåll, om ej adoptanten och hans make bliva
ur stånd alt fullgöra sin underhållsskyldighet.
Adoptionens betydelse i arvsrättsligt hänseende regleras i lagen den 8 juni
1928 örn arv. Där stadgas i 4 kap. 1 §, att adoptivbarnet äger taga arv efter
adoptanten lika med barn i äktenskap. Dock skall bröstarvinge ej i följd av
adoptivbarns arvsrätt lida intrång i sin laglott. Efter adoptivbarnets död äga
dess avkomlingar taga den del av arvet som skolat tillkomma adoptivbarnet.
Bestämmelserna om bröstarvinges laglott i 7 kap. arvslagen skola enligt kapitlets
7 § äga motsvarande tillämpning beträffande adoptivbarn och dess
avkomlingar. Örn arvlåtaren haft såväl adoptivbarn som bröstarvinge, skall
den sistnämndes laglott beräknas som örn adoptivbarn eller dess avkomling ej
funnes. Enligt 4 kap. 2 § arvslagen äga adoptivbarnet och dess skyldeman
rätt till arv efter varandra utan hinder av adoptionen. Då arvingen är annan
skyldeman än adoptivbarnets bröstarvinge, skall dock jämlikt 3 § i samma
kapitel från skyldemannens arvsrätt undantagas egendom till så stort värde
som motsvarar vad adoptivbarnet erhållit i arv, testamente eller gåva från
adoptanten. Denna egendom skall i viss ordning tillfalla adoptanten, hans
make eller avkomlingar. Efterlämnar adoptivbarnet ej arvsberättigad skyldeman,
ärver adoptanten enligt 4 § hela kvarlåtenskapen. Var barnet adopterat
av makar, erhålla de hälften var. Om en av dem är död, tillfaller hela
kvarlåtenskapen den efterlevande. I 5 § stadgas, alt örn adoptivbarnet efterlämnar
make, de förut anförda bestämmelserna icke skola lända till inskränkning
i reglerna örn makes arvsrätt. Adoptivbarnets skyldeman och adoptanten
eller hans avkomlingar få i dylikt fall utöva sin rätt till kvarlåtenskapen
först efter makens död.
I 18 § adoptionslagen stadgas, att adoptionen i övriga hänseenden än förut
nämnts ej skall lia någon inverkan på adoptivbarnets och dess verkliga
föräldrars inbördes rättigheter och skyldigheter.
Beträffande förfarandet i ärenden angående tillstånd till adoption föreskrives
i 9 § adoptionslagen bland annat, att rätten skall införskaffa erforderlig
utredning. Örn barnet ej fyllt 18 år, skall yttrande inhämtas såväl från
barnavårdsnämnden i den församling, där adoptanten är kyrkobokförd, som
ock i fråga örn barn utom äktenskap från den barnavårdsnämnd som har
att utöva tillsyn över barnet och eljest från barnavårdsnämnden i den för
-
4 Första lagutskottets utlåtande nr 21.
samling, där föräldrarna eller den av dem som har vårdnaden om barnet är
kyrkobokförd.
Såsom förut angivits uppställer 8 § adoptionslagen krav på synnerliga skäl
för att adoption skall medgivas, då sökanden har bröstarvinge. Denna regel,
som gällt oförändrad sedan lagens tillkomst, härrör från lagberedningens
»Förslag till lag om adoption m. m.» (1913). I motiven (s. 37 f.) anförde
beredningen till en början vissa exempel på främmande lagstiftningar, där
absolut förbud gällde mot adoption då sökanden hade äkta avkomling. Beredningen
framhöll därefter, att anledningen till detta förbud i främsta rummet
syntes ha varit hänsyn till det intrång i de egna legitima avkomlingarnas
ställning som adoptionen skulle innebära. I fråga om vilka stadganden som i
nämnda hänseende borde upptagas i svensk rätt yttrade beredningen, att det
visserligen syntes böra vara regeln att adoption ej beviljades, när adoptanten
hade egna avkomlingar, men att det kunde tänkas fall, då adoption vore synnerligen
önskvärd, oaktat egna äkta barn funnes, såsom om någon ville adoptera
en nära släkting som uppfostrats tillsammans med adoptantens egna
barn eller makar med egna barn ville adoptera den enes barn utom äktenskapet.
På grund härav hade i 8 § av beredningens lagförslag införts den
bestämmelsen att, när adoptanten hade egen bröstarvinge, adoptionsansökan
skulle avslås, örn ej synnerliga skäl talade för adoptionen.
Vad rättspraxis beträffar synes tolkningen av den här ifrågavarande bestämmelsen
endast sällan ha varit föremål för prövning i högre instans. Av
särskilt intresse är ett rättsfall från år 1940. Däri lämnade Högsta domstolen
tillstånd till makar, som hade ett flertal bröstarvingar, att adoptera ett utomäktenskapligt
barn till en av bröstarvingarna. Underdomstolarna hade avslagit
adoptionsansökningen och Högsta domstolens utslag fattades med en majoritet
av endast tre ledamöter mot två. (H. 1940:474.) Huru strängt häradsoch
rådhusrätter i allmänhet tillämpa den föreliggande bestämmelsen kan
icke närmare angivas. Enligt uppgift skulle praxis på denna punkt vara
ganska växlande.
I riksdagen ha flera gånger väckts motioner om ändring av 8 § adoptionslagen
i syfte att utvidga möjligheterna till adoption i sådana fall, då sökanden
har bröstarvinge. Sålunda framlades motioner härom vid 1938 och 1940
års lagtima riksdagar, men frågan förföll båda gångerna genom att kamrarna
fattade skiljaktiga beslut.
Vid 1943 års riksdag upptogs emellertid frågan ånyo. I två likalydande
motioner (I: 174 och II: 262) hemställdes om utredning rörande sådan ändring
av 8 § adoptionslagen, att den för personer med bröstarvingar stadgade
inskränkningen i rätten att antaga adoptivbarn upphävdes.
Första lagutskottet yttrade i sitt över sistnämnda motioner avgivna utlåtande
(nr 7), att ifrågavarande lagbestämmelses ordalag syntes vara strängare
än som påkallades av hänsyn till intresset att skydda adoptionssökandens
egna legitima avkomlingar mot intrång. Visserligen hade domstolarna i åt
-
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
5
skilliga fall funnit sådana skäl föreligga, att tillstånd att antaga adoptivbarn
kunnat lämnas sökande med egna bröstarvingar. Men otvivelaktigt hade det
också förekommit, alt domstol på grund av lagens avfattning vägrat tillstånd
i fall, då adoption lämpligen bort komma till stånd. .Särskilt när inom sökandens
äktenskap allenast funnes ett barn, syntes möjligheterna att lämna
tillstånd till adoption böra vidgas. Vidare kunde allmänheten genom lagens
ordalydelse ha bibragts den uppfattningen, att det praktiskt taget vore omöjligt
för personer med bröstarvingar att antaga adoptivbarn. Utskottet hemslällde
på grund härav, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
om utredning och förslag angående sådan ändring av 8 § adoptionslagen, att
bestämmelserna om rätt för den som har bröstarvinge att antaga adoptivbarn
uppmjukades.
Såsom inledningsvis angivits biföll riksdagen denna utskottets hemställan
(skrivelse nr 40).
I den promemoria, som upprättats inom justitiedepartementet med anledning
bland annat av riksdagens nu nämnda skrivelse, föreslogs på anförda
skäl, att ur 8 § adoptionslagen skulle uteslutas den särskilda bestämmelsen
att, då sökanden har bröstarvinge, tillstånd till adoption skall vägras, såframt
ej synnerliga skäl till adoptionen äro.
I propositionen anför föredragande departementschefen, statsrådet Bergquist,
i denna fråga följande:
»Genom adoption skapas ett rättsligt samband mellan adoptant och adoptivbarn
i nära överensstämmelse med det som föreligger mellan föräldrar
och barn. Såsom angivits i det föregående kräves tillstånd av domstol för
att adoption skall få ske. Domstolen skall härvid i första hand fastställa,
huruvida vissa bestämda förutsättningar äro för handen, t. ex. viss ålder hos
adoptanten. Därjämte skall domstolen enligt 8 § adoptionslagen företaga
en prövning av den sökta åtgärdens lämplighet. Såsom huvudregel för denna
prövning gäller, att tillstånd ej må givas, med mindre adoptionen finnes
lända till gagn för barnet samt sökanden uppfostrat barnet eller vill uppfostra
det eller eljest särskild anledning är till adoptionen. I dessa normer
för domstolens bedömande framträder särskilt hänsynen till adoptionens ändamål
att åvägabringa ett liknande förhållande som det naturliga föräldraskapet.
Förutom av dessa för alla fall gällande normer bindes domstolen i
sin lämplighetsprövning endast av ett speciellt stadgande, vilket avser det
fall, varom här är fråga, nämligen då sökanden bär bröstarvinge. Enligt
detta stadgande skall i sådant fall tillstånd vägras, örn ej synnerliga skäl till
adoptionen äro.
I praxis torde detta stadgande tillämpas ganska olika vid olika underdomstolar.
Medan på vissa håll stor hänsyn tages till angelägenheten av alt främja
önskvärda adoptioner, har annorstädes lagens avfattning ansetts utgöra
ett starkt hinder mot alt bevilja adoptionstillstånd, då sökanden har bröstarvinge.
Eftersom beslut i adoptionsärenden endast sällan överklagas, kan
6
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
ringa ledning hämtas ur överdomstolarnas praxis. Utom rätta torde det vara
en ganska allmän uppfattning, att den som har bröstarvinge svårligen kan
få tillstånd att adoptera. Det är därför troligt, att adoptionsansökningar, som
eljest skulle kommit till stånd, ej blivit framlagda för rätten på grund av att
de ansetts ej kunna bifallas.
Sedan riksdagen anhållit om utredning och förslag angående sådan ändring
av adoptionslagen, att bestämmelserna om rätt för den som har bröstarvinge
att antaga adoptivbarn uppmjukas, har i den inom justitiedepartementet
upprättade promemorian föreslagits, att undantagsbestämmelsen i
8 § skall uteslutas ur lagen. Detta förslag har i stort sett biträtts i remissyttrandena.
Såsom framhållits i promemorian är det framför allt i barnfattiga famil -jer, som det uppkommer fråga örn adoption trots att bröstarvinge finnes.
Av särskild betydelse äro härvidlag de ganska talrika fall, då ett äktenskap
blir sterilt efter endast ett barns födelse. Det speciella hinder mot adoption,
varom här är fråga, har tillkommit i de egna barnens intresse, men i de fall
som nu angivits kan just detta intresse ofta bliva bäst tillgodosett genom en
adoption. Därigenom skulle nämligen de ensamma barnen få uppväxa i en
naturlig syskonmiljö. I yttranden från medicinskt håll har vitsordats, att
ensamma barn löpa särskilt stora risker för social missanpassning och att
en komplettering av barnfattiga familjer därför icke bör betraktas som ett
skadligt intrång utan tvärtom som en fördel för de ensamma barnen.
Svea hovrätt har emellertid framhållit, att en adoption av barn i späd ålder
också kunde leda till besvikelse; det kunde nämligen visa sig att adoptivbarnet,
i stället för att på ett lyckligt sätt växa in i den nya miljön och göra
denna rikare, hade sådana anlag att de egna barnens uppfostran äventyrades.
Det finns naturligtvis en viss risk för att en adoption, som skett i syfte
att gagna de egna barnen, kan leda till motsatt resultat, liksom adoption
överhuvud taget alltid kan medföra olyckliga följder. I de fall, där en adoption
förfelat sitt syfte till följd av svår abnormitet hos adoptivbarnet, skulle
dock möjlighet öppnas att få adoptivförhållandet hävt enligt det förslag, som
framlägges i följande avsnitt. Att ytterligare uppmjuka hävningsreglerna lär
— såsom också hovrätten funnit — ej vara lämpligt. Det kvarstår alltså en
viss risk för att den utvidgade adoptionsrätten stundom kan medföra ogynnsamma
verkningar. Denna risk torde dock väl uppvägas av de ökade möjligheter
att skapa en god uppväxtmiljö, som denna lagändring kan väntas
medföra i de allra flesta fall.
Beträffande det intrång som antagande av adoptivbarn skulle kunna medföra
för de egna barnen i ekonomiskt hänseende har i promemorian påpekats,
att adoption knappast torde ifrågakomma, örn en familj har så svag
ekonomi, att de egna barnens försörjningsmöjligheter skulle äventyras genom
adoptionen, samt att adoptivbarns arvsrätt icke medför någon minskning
i den laglott som tillkommer bröstarvinge. Någon erinran mot förslagets konsekvenser
på denna punkt har icke framförts i yttrandena.
Såsom ett skäl för att överhuvud taget utvidga adoptionsmöj ligh et erna har
Första lagutskottets utlåtande nr 21. 7
i promemorian slutligen framhållits det beh.järtansvärda behovet att skaffa
verkliga hem åt sådana barn som på grund av sin utomäktenskapliga börd
eller av annan anledning sakna god omvårdnad. Gentemot denna synpunkt
har barnavårdsnämnden i Stockholm anfört, att tillgången på barn som
kunde bliva föremål för adoption icke på långt när motsvarade efterfrågan
och att alltså någon utvidgning av adoptionsrätten icke erfordrades. Även
om det sålunda för närvarande kan sägas föreligga en viss brist på barn för
adoption, åtminstone i större städer, kan emellertid den nuvarande lagbestämmelsen
i enskilda fall hindra en eljest önskvärd adoption. Vidare kan
ifrågasättas, om icke den angivna bristen på barn i viss mån är skenbar.
Särskilt på landsbygden torde åtskilliga barn leva utackorderade under mindre
goda förhållanden, och det. bör vara möjligt att genom organisatoriska
åtgärder sammanföra dem med sådana personer som söka adoptivbarn.
På grund av vad här anförts bör enligt min mening ur 8 § adoptionslagen
uteslutas det särskilda kravet på synnerliga skäl för adoption, då sökanden
har bröstarvinge. Såsom framhållits i promemorian bör naturligtvis förekomsten
av bröstarvingar, liksom dessas antal och ålder, spela en viktig roll
vid rättens prövning av adoptionsansökningar.
I vissa yttranden har föreslagits, att den nu angivna lagändringen skulle
kompletteras med en föreskrift rörande förfarandet i de fall, då en adoptionssökande
bar egna barn. För att säkerställa att dessa barns intressen
bleve beaktade vid domstolsprövningen, skulle yttrande inhämtas från dem,
såframt de uppnått viss ålder, och eljest från en företrädare för dem. Enligt
9 § adoptionslagen skall emellertid rätten i alla adoptionsärenden införskaffa
erforderlig utredning. Därjämte har i samma lagrum särskilt stadgats, att
yttrande skall inhämtas från bland andra barnavårdsnämnden i den församling,
där adoptanten är kyrkobokförd, utom i de undantagsfall, då det är
fråga om adoption av en vuxen person, d. v. s. någon som är över 18 år.
Barnavårdsnämndens yttrande blir naturligtvis av stor betydelse för domstolens
prövning. Nämnden har att bilda sig en allsidig uppfattning om
den sökta åtgärdens lämplighet icke blott ur adoptivbarnets synpunkt utan
även med hänsyn till adoptanten och dennes familj. Särskilt efter den nu
föreslagna lagändringen bör nämnden beakta, vilken nytta eller skada adoptantens
egna barn kunna väntas få genom adoptionen. Örn domstolen finner
det vara av betydelse för sakens bedömande att höra dessa barns mening om
åtgärden, skall domstolen i enlighet med sin allmänna utredningsplikt bereda
dem tillfälle att yttra sig. Däremot synes det knappast lämpligt att stadga
en särskild skyldighet för domstolen att inhämta sådant yttrande i varje
fall. Ur praktisk synpunkt kunna dessa barns uttalanden i allmänhet icke
väntas vara av större värde, så länge barnen äro helt unga och ännu vistas
hos föräldrarna. Då de åter äro vuxna och lia lämnat hemmet, kunna de i
regel icke längre anses ha samma anspråk på hänsynstagande vid dessa
ärendens avgörande. Jag linner alitsa icke skål alt toresia någon särskild
bestämmelse örn skyldighet för domstolen att inhämta yttrande från adoptantens
egna barn eller företrädare för dem.»
8
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
II.
Om hävande av adoptivförhållande på grund av sinnesslöhet eller
annan svår defekt lios adoptivbarnet.
Enligt 19 § adoptionslagen skall adoptivförhållande efter ansökan hävas
av rätten, när adoptanten och adoptivbarnet äro ense därom, dock icke så
länge adoptivbarnet är omyndigt på grund av sin ålder. Den som är förklarad
omyndig skall ha förmyndarens samtycke till överenskommelsen. Adoptivförhållandet
kan vidare under vissa förutsättningar hävas på begäran av
blott endera av adoptanten och adoptivbarnet. Sålunda stadgas i 20 § samma
lag, att adoptivförhållandet skall hävas efter ansökan av adoptivbarnet,
örn adoptanten grovt förgått sig mot barnet eller i märklig mån försummar
sina plikter mot det eller för ett lastbart eller brottsligt liv samt förty barnets
bästa påkallar, att förhållandet upphör, så ock om dess upphörande eljest
är av väsentlig betydelse för barnet. Efter ansökan av adoptanten skall enligt
21 § adoptivförhållandet hävas, om adoptivbarnet grovt förgått sig mot
adoptanten eller hans närmaste eller om adoptivbarnet för ett lastbart eller
brottsligt liv. I andra fall än de nu angivna kan enligt gällande rätt ett adoptivförhållande
icke hävas.
Då makar ha adoptivbarn, gäller enligt 22 §, att adoptivförhållandet ej må
hävas annat än beträffande bägge makarna. En ömsesidig överenskommelse
om förhållandets hävande enligt 19 § äger i dylikt fall ej giltighet, med
mindre bägge makarna deltaga däri. Är det fråga om en ensidig ansökan
från adoptantsidan enligt 21 §, må hävande ej ske utan synnerliga skäl, då
blott endera maken gjort ansökningen. Såväl i det fall, som avses i 21 §,
som då ansökan gjorts av adoptivbarnet jämlikt 20 §, må adoptivförhållandet
hävas, oaktat den omständighet, som åberopas till grund för hävandet,
gäller blott ena maken.
Genom adoptivförhållandets hävande upphör enligt 24 § all verkan av
adoptionen. Adoptivbarnet förlorar det genom adoptionen förvärvade namnet,
om ej rätten tillåter att det behålles.
Såsom framgår av det föregående medför den omständigheten, att ett
adoptivbarn befunnits lida av sinnesslöhet eller annan svår defekt, icke rätt
att få adoptivförhållandet hävt. I ett fall, som avgjordes av Högsta domstolen
år 1939, prövades en annan möjlighet att få förhållandet avvecklat.
Tva makar hade adopterat en flicka, som vid tiden för adoptionen icke var
ett år gammal. Efter det rättens beslut om adoptionen vunnit laga kraft och
flickan blivit något äldre, befanns det, att hon var obildbart sinnesslö, tydligen
som följd av en förlossningsskada. Adoptivföräldrarna förklarade, att
de före adoptionen fått uppgift om att flickan vore fullt frisk, och framhöllo,
att kostnaden för den anstaltsvård, som erfordrades för flickan, skulle
undergräva deras ekonomi. De ansökte hos Högsta domstolen om resning i
det ärende, vari tillstånd till adoptionen meddelats. Denna ansökan fann
emellertid domstolens majoritet icke kunna bifallas. (H. 1939:318.)
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
9
Rådhusrätten i Lund har i sill inledningsvis omnämnda skrivelse anfört
följande. I vissa adoptionsärenden, som handlagts vid rådhusrätten, hade
barnavårdsnämnden i Lund framhållit, att enär de barn, om vilkas adopterande
vore fråga, ej fyllt ett år, det vore önskvärt, att med adoptionen finge
anstå tills barnen bleve äldre. Barnavårdsnämnden hade såsom eget yttrande
åberopat följande utlåtande av ledamoten i nämnden, professorn i pediatrik
vid Lunds universitet Sture Siwe.
Barnavårdsnämnden utgår ifrån att vid adoptionen adoptivföräldrarna önska
och förutsätta att de få ett friskt barn, som kan fylla en tom plats i deras
hem för framtiden. Detta antagande bestyrkes därav, att praktiskt taget alla
blivande adopivföräldrar efterhöra barnets hälsa och normala utveckling
och ofta fordra undersökning av barnet före adoptionen.
Faktiskt är det emellertid så, att läkarintyg örn normalitet hos barnet
ej kan med någon säkerhet utfärdas förrän detta nått sådan utvecklingsgrad,
att dess reaktioner äro någorlunda utbildade och kunna tydas. En
hjärnmissbildning, en endokrin rubbning, följderna av en förlossningsskada
och många andra för livet kvarstående fel bedömas endast med stor tveksamhet
av de mest erfarna barnläkare under första levnadsåren.
Samma är förhållandet med olika grader av efterblivenhet. Erfarenheten
visar också att adoptivföräldrar, som på grund av intetsägande eller skenbart
tillfredsställande läkarintyg adopterat spädbarn, senare kunna få ångra
sin godtrogenhet att ge namn, hem och egendom åt en liten, som aldrig kan
bära upp någotdera. Försök att få sådan adoption att gå tillbaka avvisas
av myndigheterna — enligt barnavårdsnämndens mening med orätt. Föräldrarna
ha dock tagit barnet som sitt utifrån falska förutsättningar.
Helt naturligt återfaller ofta nog skulden för sådana adoptioner på tillstyrkande
myndigheter, och barnavårdsnämnden som ofta förmedlar dem får
sken av att ha felbedömt situationen. Därigenom framkallas en lättförståelig
tvekan hos andra eventuella adoptanter och den legitima strävan att på detta
sätt skaffa barnen hem och hemmen barn försvåras.
Som regel bör fördenskull adoption av småbarn, t. ex. upp till 2 å 3 års
åldern, ej tillstyrkas av ansvarig myndighet eller institution. Undantag bör
vid särskilda förhållanden kunna göras i en sådan regel, men dessa undantag
böra i varje särskilt fall motiveras.
För egen del har rådhusrätten påpekat, att de sålunda anförda synpunkterna
uppenbarligen icke gjort sig gällande vid adoplionslagens tillkomst. Tvärtom
framginge av motiven till lagen, att adoption av helt små barn ansetts
särskilt lämplig. I praxis syntes också ansökningar om adoption av späda
barn undantagslöst beviljas, därest förutsättningar för bifall eljest förelåge. I
adoptionslagen hade barnets intressen väl tillgodosetts, men knappast adoptivföräldrarnas.
Det vore antagligt, att dessa ofta icke insåge de risker, som
här mötte. Enligt rådhusrättens mening borde genom lagändring hävande
av adöptivförhållande möjliggöras i särskilt stötande fall.
1 den inom justitiedepartementet upprättade promemorian föreslogs införande
i adoptionslagen av en bestämmelse örn rätt för adoptanten att få
adoptivförhållandet hävt, örn adoptivbarnet funnes lida av sinnesslöhet, annat
svårt lyte eller svårartad sjukdom, som förelegat redan vid adoptionen
ulan all adoptanten då iigl vetskap därom, såframt ansökan gjordes av adop
-
10
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
tanten inom tre år från adoptionen. Bestämmelsen, som upptagits som ett
nytt första stycke i 21 §, föranledde vissa formella jämkningar i lagrummets
nuvarande bestämmelser jämte vissa kompletterande regler i 22 §
för de fall, då ett barn blivit adopterat av makar.
Departementschefen har i nu förevarande hänseende anfört följande:
»Det rättsförhållande, som skapas genom adoption, bör vara inriktat på
livslång gemenskap för att kunna fylla sitt ändamål att utgöra en motsvarighet
till det naturliga föräldraskapet. Dock har det ej ansetts lämpligt
att göra adoptivförhållandet oupplösligt. Såsom angivits i redogörelsen för
gällande rätt kan en adoption i undantagsfall hävas av domstolen. Detta är
till en början fallet, då adoptanten och adoptivbarnet vid myndig ålder
överenskommit om förhållandets upplösning. Vidare kan adoptivförhållandet
under vissa snävt begränsade förutsättningar hävas efter ensidig ansökan
av adoptanten eller adoptivbarnet. För att förhållandet skall kunna
hävas på begäran av adoptanten fordras enligt 21 § adoptionslagen, att
adoptivbarnet grovt förgått sig mot adoptanten eller hans närmaste eller ock
att adoptivbarnet för ett lastbart eller brottsligt liv.
I promemorian har föreslagits, att en adoptant skall ha rätt att få adoptivförhållandet
hävt jämväl om det visar sig att adoptivbarnet lider av en
svår defekt som fanns redan vid adoptionen utan att adoptanten då ägde
vetskap därom. Härmed avses framfört allt sådana fall, då ett barn adopterats
i späd ålder och sedermera visar sig lida av sinnesslöhet. Enligt vad
som vitsordats från sakkunnigt medicinskt håll brukar nämligen en sådan
abnormitet, liksom andra medfödda eller tidigt förvärvade defekter, icke
giva sig tydligt tillkänna förrän barnet uppnått en något högre ålder.
Det är uppenbart, att starka skäl tala för att adoptivförhållandet under
dylika omständigheter skall kunna upplösas. Då adoptanten åtog sig barnet,
saknades utan hans vetskap en grundläggande förutsättning för att adoptionen
skulle kunna fylla sitt syfte. Såsom framhållits i promemorian kan det
både ur ekonomisk synpunkt och i rent personligt hänseende bliva en alltför
tung börda för adoptanten att för framtiden vara bunden vid ett abnormt
barn. Jag har förut föreslagit en utvidgning av rätten att antaga adoptivbarn
för den som har bröstarvinge, och även enligt nu gällande lag kan
det inträffa, att adoptanten även har egna barn eller andra adoptivbarn.
För dessas utveckling kan det självfallet vara skadligt att växa upp tillsammans
med ett abnormt adoptivbarn. Slutligen kan risken för abnormitet
verka hämmande på lusten att adoptera, om icke någon möjlighet finnes
att häva adoptionen.
Förslaget att under nyss antydda förutsättningar möjliggöra upplösning
av adoptivförhållandet har i stort sett biträtts i de över promemorian avgivna
remissyttrandena. I vissa av dem har emellertid förordats att i
stället stadga en viss minimiålder hos barn som skola adopteras, för att
därigenom hindra adoption av barn med dolda defekter. Örn detta syfte
skall kunna vinnas, måste åldersgränsen sättas så hög, att icke blott det
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
11
första levnadsåret utan även liera följande inbegripas därunder. Att sålunda
helt förbjuda adoption av barn i de första levnadsåren skulle emellertid
ur andra synpunkter vara olämpligt. Det är ett vanligt önskemål bland dem
som vilja adoptera barn att få rättsförhållandet befästat medan barnen ännu
äro helt små, och utan tvivel skapas därigenom de bästa förutsättningarna
för att grundlägga en samhörighet mellan adoptanten och adoptivbarnet av
samma slag som det naturliga föräldraskapet.
En annan sak skulle vara att föreskriva en viss prövotid, under vilken den
som önskade adoptera ett barn skulle hava det hos sig på försök, innan
förhållandet slutgiltigt reglerades genom adoptionsbeslutet. Såsom barnavårdsnämnden
i Stockholm påpekat kunde det tänkas att komplettera en
bestämmelse om obligatorisk prövotid med vissa andra föreskrifter, exempelvis
örn medgivande från barnets föräldrar till framtida adoption och
örn underhållskyldighet under prövotiden. Tillräckliga skäl för att meddela
särskilda bestämmelser av denna innebörd synas dock icke föreligga.
Såsom framgår av det anförda har jag funnit, att den i promemorian
behandlade frågan bör lösas på det sätt som där föreslagits, nämligen genom
ett tillägg till 21 § adoptionslagen som öppnar en ny möjlighet att
häva adoptivförhållande på adoptantens begäran.
Den första förutsättningen härför skall enligt promemorians förslag vara,
att adoptivbarnet befunnits lida av sinnesslöhet, annat svårt lyte eller svårartad
sjukdom. För att tydligare utmärka att även svårare former av medfödd
psykopati kunna inbegripas härunder torde, i överensstämmelse med
vad medicinalstyrelsen förordat, i lagtexten böra uttryckligen angivas att
adoptionen kan hävas på grund av själsligt lyte.
Fattigvårds- och barnavårdsförbundet har föreslagit, att yttrande alltid
i dessa ärenden skall inhämtas från medicinalstyrelsen för att säkerställa ett
enhetligt bedömande av ifrågavarande lyten och sjukdomar. Eftersom det
endast är fråga om svåra defekter, torde dock diagnosen ofta vara alldeles klar,
och i tvivelaktiga fall lär domstolen utan särskilt stadgande anskaffa erforderlig
utredning genom att höra medicinalstyrelsen eller på annat lämpligt
sätt. En sådan föreskrift som förbundet avsett synes därför ej behövlig.
För att en abnormitet eller sjukdom skall kunna medföra hävning av adoplivförhållandet
skall det enligt promemorians förslag vara fråga om en defekt
som förelegat redan vid adoptionen. Såsom skäl härför har i promemorian
anförts, att en senare uppkommen defekt hör till de svårigheter som en adoptant
måste räkna med och som därför icke böra föranleda adoptivförhållandets
hävande. Svea och Göta hovrätter ha emellertid framhållit, att det i vissa
fall kan bliva svårt att förebringa full bevisning om att defekten förelegat
redan vid adoptionen, fastän sannolika skäl lala för att så varit fallet.
Med hänsyn härtill synes det ej böra fordras mera, än att defekten kan antagas
härröra från liden före adoptionen. I enlighet med vad som föreslagits
i promemorian torde vidare såsom villkor för hävning böra krävas, att adoptanten
icke med full vetskap örn defekten adopterat barnet.
1 promemorian har vidare föreslagits, att adoptionen icke skall få hävas, så -
12
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
framt ej adoptanten gör ansökan härom inom tre år från adoptionen. Anledningen
till att en dylik tidsfrist har uppställts är naturligtvis, att det icke
är lämpligt att låta frågan om adoptivförhållandets bestånd vara svävande
länge. Såsom framhållits i promemorian bör adoptanten efter någon tid känna,
att han verkligen övertagit ansvaret för barnet. Mot denna princip har
icke någon erinran gjorts i yttrandena. Däremot ha olika meningar framträtt
rörande den lämpliga längden av den tid inom vilken hävningsansökan
må göras. Med hänsyn till önskemålet att adoptivförhållandet snart
skall bli stabiliserat bör fristen göras kort. Å andra sidan måste den emellertid
motsvara en så lång utvecklingsperiod hos barn, att medfödda eller tidigt
förvärvade defekter av de slag som här avses i regel giva sig tydligt tillkänna
även för den som icke har medicinsk eller psykologisk sakkunskap.
På grund av det sist anförda synes den föreslagna treårstiden i vissa fall
kunna bliva väl kort. I anslutning till medicinalstyrelsens och socialstyrelsens
sammanstämmande förslag torde fristen lämpligen kunna bestämmas til! fem
år från adoptionen.
Även om ett barn blivit adopterat i späd ålder, böra de svåra defekter som
avses med förslaget i regel framträda tydligt inom denna femårstid. Det
finns visserligen psykopatiska tillstånd som giva sig mera tydligt tillkänna
först i skolåldern, liksom sinnessjukdomar kunna utbryta först på ännu
senare stadier, ehuru de äro grundade i medfödda anlag. Det torde emellertid
möta betänkligheter att öppna vidgade möjligheter till hävande av adoption
på grund av defekter som uppträda på ett sent stadium.
Till den föreslagna nya hävningsregeln erfordras vissa kompletterande
bestämmelser i 22 § adoptionslagen för de fall, då ett barn blivit adopterat
av makar. Enligt promemorians förslag skall i sådant fall adoptivförhållandet
få hävas endast beträffande bägge makarna, i likhet med vad som gäller,
då ett adoptivförhållande häves jämlikt nu gällande bestämmelser. Örn endast
en av makarna vill häva adoptivförhållandet, skall det fordras synnerliga
skäl för bifall, och därest ena maken ägde vetskap om barnets defekt
vid adoptionen, skall adoptivförhållandet ej få hävas på ansökan enbart av
denne. De sålunda föreslagna reglerna ha icke mött någon gensaga i yttrandena
och torde böra lagfästas.
Slutligen har i promemorian föreslagits en övergångsbestämmelse i syfte
att möjliggöra hävning av adoptivförhållanden, där adoptionen ägt rum så
lång tid före den tillämnade lagstiftningens ikraftträdande, att den för hävningsansökan
föreslagna tidsfristen antingen helt och hållet gått till ända
eller hunnit löpa så långt, att adoptanten icke får tillräckligt rådrum. Övergångsbestämmelsen
innebär, att ansökan örn adoptivförhållandets hävande i
dessa fall skall kunna ske inom ett år från lagens ikraftträdande. Detta förslag,
som jämväl lämnats utan erinran i yttrandena, torde böra genomföras
med den formella jämkning, som föranledes av att fristen förlängts från tre
till fem år.»
Lagrådet har lämnat det upprättade lagförslaget utan erinran.
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
13
I 8 § adoptionslagen stadgas, att tillstånd till adoption för det fall att sökanden
Ilar bröstarvinge skall vägras, om ej synnerliga skäl tala för adoptionen.
Den genom förevarande proposition föreslagna ändringen av lagrummet
innebär att bestämmelsen i fråga uteslutes ur lagtexten. Propositionen
har i denna del föranletts av en av 1943 års riksdag avlåten skrivelse
(nr 40), däri riksdagen på hemställan av första lagutskottet anhållit om utredning
och förslag angående sådan ändring av 8 § adoptionslagen, att bestämmelserna
om rätt för den som har bröstarvinge att antaga adoptivbarn
uppmjukades. Utskottet hade i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 7)
uttalat, att man genom ifrågavarande stadgande i adoptionslagen velat tillgodose
de egna legitima avkomlingarnas skyddande mot intrång men att
ordalagen syntes vara strängare än som torde vara påkallat av hänsyn till
detta intresse.
Utskottet, som icke har något att invända mot den lösning det föreliggande
lagstiftningsspörsmålet erhållit genom propositionen, vill framhålla, att vid
prövningen av adoptionsansökningar befintliga bröstarvingars intressen tydligen
alltjämt böra vinna beaktande. Man torde för övrigt kunna utgå ifrån
att föräldrar med egna barn i regd icke komma att ansöka örn antagande
av adoptivbarn, om adoptionen kan försämra de egna barnens utbildningsmöjligheter
eller eljest lända dem till skada. Föräldrarnas omtanke örn de
egna barnen torde sålunda utgöra den bästa garantien mot förhastade adoptionsansökningar.
I sådana undantagsfall då föräldrarna icke själva taga
tillbörlig hänsyn till bröstarvingarnas intressen torde bestämmelserna i 9 §
adoptionslagen erbjuda tillräcklig garanti för att jämväl bröstarvingarnas
rätt och bästa beaktas. Det åligger enligt sistnämnda lagrum rätten att införskaffa
erforderlig utredning och att, när den örn vars adopterande är fråga ej
fyllt 18 år, inhämta yttrande från bland andra barnavårdsnämnden i den
församling, där adoptanten är kyrkobokförd. Barnavårdsnämnden har, såsom
departementschefen uttalat, att bilda sig en allsidig uppfattning om den
sökta åtgärdens lämplighet icke blott ur adoptivbarnets synpunkt utan även
med hänsyn till adoptanten och dennes familj. Den ifrågasatta adoptionens
verkningar för adoptantens bröstarvingar böra därvid särskilt beaktas. Något
hinder för domstolen att i förekommande fall inhämta yttrande från bröstarvingarna
föreligger givetvis icke.
Under ärendets remissbehandling har framhållits att det i allmänhet måste
anses mindre önskvärt att far- eller morföräldrar adoptera sina barnbarn. I
samband härmed ha uttalats farhågor för att den föreslagna ändringen av
8 § adoptionslagen skulle få till följd att antalet dylika adoptionsansökningar
komme att öka. Utskottet vill i anledning härav framhålla, att, örn barnavårdsnämnderna
i sina utredningar tillräckligt uppmärksamma frågan örn
adoptantens lämplighet, icke önskvärda adoptioner av detta slag torde kunna
förebyggas.
Utskottet, som icke heller i övrigt funnit anledning till erinran mot Kungl.
Ma.j:ts förslag, får på grund av vad sålunda anförts hemställa,
Utskottet.
14
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
att förevarande proposition, nr 100, måtte av riksdagen bifallas.
Stockholm den 14 april 1944.
På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson, Branting, Westman, Linnér,
Ahlkvist, fru Sjöström-Bengtsson samt herr Lindblom;
från andra kammaren: herrar Hedlund i Östersund, Werner*, Berg, Björling, Lindberg,
fru Gustafson samt herrar Landgren och Stattin*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
441686