Jordbruksutskottets utlåtande nr 48.
1
Nr 48.
Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1944 kl. 1 em.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående revision av gällande
jaktlag, jaktstadga och fTidigsningsbestämmelser,
m. m.
(2:a avd.)
I en inom andia kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 409, av herr von Friesen har hemställts, att riksdagen ville hos Kungl.
Majit anhålla om utredning rörande genomförandet av i motionen framlagt
förslag till revision av gällande jaktlag, jaktstadga och fridlysningsbestämmelser,
m. m.
Beträffande de skäl som anförts till stöd för nämnda yrkande hänvisas till
motionen.
Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat utlåtande i ärendet av domänstyrelsen,
som därvid tillika överlämnat yttrande av Svenska jägareförbundet.
Svenska jägareförbundet har avstyrkt bifall till motionen och anfört i huvudsak
följande:
De förslag motionären framför örn ändringar i jaktlag och jaktstadga, torde
ha varit föremål för grundlig prövning och övervägande vid tillkomsten
av 1938 års lag om rätt till jakt jämte därtill hörande författningar.
1 nu gällande jaktlag och jaktstadga torde även de synpunkter och önskemål
motionären åsyftar lia tillgodosetts, så långt detta av praktiska hänsyn
är möjligt och för närvarande lämpligt.
Enligt 3 § jaktstadgan är det sålunda förbjudet att utöva jakt med gift,
spjut eller pil, ävenså med grop, stock, sax, snara, limspö, flak, fälla, giller
eller annat fångstredskap, varmed djur kunna dödas eller lemlästas. Undantag
äro medgivna i en del särskilt angivna fall (6 §), då sådana jaktmedel,
ehuru i och för sig mindre tilltalande, måste anses nödvändiga och
berättigade i brist på andra effektiva medel till skydd mot vissa för särskilt
lanthushållningen eller fisket skadliga djur. Så t. ex. må gift användas endast
för dödande av kråka och skata, råttor och möss, sax för fångande av
varg, järv och säl samt för oskadliggörande av utter, dock endast vid vatten
där fiskodling bedrives. Sax må även användas för fångande av räv och hermelin
samt smärre pälsbärande djur i de fyra nordligaste länen. Andra undantag
berörande t. ex. rätt att använda snaror för fångande av smärre vilt
ovan odlingsgränsen i Norrbottens oell Västerbottens län och inom skydds
Bihang
tilt riksdagens protokoll 19M. 10 sami. Nr 18—49. 1
2
Jordbruksutskottets utlåtande nr 48.
skogsområdet i Jämtlands län torde uteslutande motiveras med där bosatt
befolknings beroende av detta fångstmedel för näringsfång.
Strävandet efter jaktens humanisering i övrigt synes likaledes i den nya
jaktstadgan ha tillgodosetts med bestämmelser i antydd riktning, så långt
det av praktiska hänsyn är lämpligt och möjligt att genom direkta lagstiftningsåtgärder
överhuvud taget åstadkomma en förbättring. Fråga örn minimiålder
för rätt att bedriva jakt, liksom kompetensprov för sådan rätt, har
även varit föremål för tidigare prövning och överväganden, men har av praktiska
skäl måst förkastas. Man har härvid icke blott att taga hänsyn till svårigheten
att genom ett prov bedöma en jägares ansvarskänsla och omdömesförmåga,
som för jaktutövning torde vara av större betydelse än själva skjutskickligheten,
utan även att beakta vederbörandes kännedom om jaktlagar
och villebråd m. m. Även om de senare detaljerna väl skulle kunna göras till
föremål för särskilda prov, skulle härför krävas en organisation, som ej
stöde i rimlig proportion till, vad därmed vunnes.
Fråga om viss minimiålder för rätt att utöva jakt jakt till förekommande
av olyckshändelser vid jaktutövningen har även tidigare varit under diskussion,
men fallit på sin egen orimlighet. De flesta och farligaste olyckshändelserna
vid jaktutövning, t. ex. vid älgjakterna, torde utan tvivel mest vållas
av personer, som först på äldre dagar eller »vid mera mogen ålder» börjat
ägna sig åt jaktutövning, och just därför brista i omdömesförmåga. Det
torde nämligen förhålla sig så, att den som från tidiga ungdomen — medan
han ännu är mottaglig för direktiv och undervisning eller överhuvud taget
låter sig handleda — får ägna sig åt jaktliga intressen, oftast blir en mera
både kunnig och omdömesgill jägare, än den som först vid mera framskriden
ålder börjar ägna sig däråt.
Motionären har även framhållit önskvärdheten av en noggrann inventering
av stammarna av olika slag av vilt. I anledning härav får förbundet
meddela, att förbundet sedan många år, efter inhämtande av statistiska uppgifter
från länsjaktvårdsföreningarna, årligen upprättat en sammanställning
över viltförekomsten i skilda delar av riket. Ehuru denna statistik givetvis
är behäftad med brister, torde den dock i stort giva en god bild av viltförekomsten
i riket och kunna ligga till grund för bestämmandet av lämpliga
fridlysningstider.
En inventering som motionären tänkt sig torde, ehuru ytterst arbetskrävande
och kostsam, ej bli av större bestående värde för bedömandet av hithörande
frågor, särskilt med hänsyn till det kända förhållandet att vissa
villebrådsarter icke äro stationära.
Vad slutligen angår de av motionären föreslagna ändringarna i nu gällande
fridlysningstider, förefalla desamma föga verklighetsbetonade och synas
ej heller ägnade att tillgodose vare sig naturvårdens, jaktvårdens eller
lanthushållningens legitima intressen. Enligt förslaget skulle sålunda åtskilliga
skadedjur såsom räv, duvhök och sparvhök ävensom i viss mån kråka
och skata m. fl., vilka innebära allvarligt hot mot inte blott jaktvård och
lanthushållning utan även indirekt mot det djurliv, som man från ren naturskyddssynpunkt
kan önska främja, vara fridlysta under våren eller den
tid, då deras efterhållande ofta är som mest behövligt eller kan göras som
mest effektivt.
Även övriga förslag till jämkningar i nu gällande fridlysningstider synas
förbundet vara obefogade eller olämpliga.
I motsats till motionären hyser förbundet den uppfattningen, att de nu gällande
fridlysningstiderna, som ju för övrigt vid behov och efter sakkunniga
Jordbruksutskottets utlåtande nr 48-
3
institutioners — berörande såväl jakt som lanthushållning och naturskydd
— hörande eller initiativ bruka underkastas revisioner, särskilt under allra
senaste åren möjliggjort en ej oväsentlig ökning av olika slag av villebråd.
Möjligt är att propaganda och upplysning med därav följande djupare förståelse,
ansvarskänsla och respekt för gällande lagar härtill varit en mera
bidragande orsak än själva fridlysningslagstiftningen i och för sig. Det förefaller
också förbundet, som örn motionens ideella syftemål bättre skulle kunna
tillgodoses på den vägen än genom den föreslagna ändringen i nu gällande
stadgar.
Domänstyrelsen har i huvudsak anslutit sig till vad jägareförbundet anfört
och avstyrkt bifall till motionen.
De förslag som framföras i motionen äro synnerligen vittomfattande. Sålunda
föreslås att med ändring av nu gällande bestämmelser i jaktlagen och
jaktstadgan dels all fångst av däggdjur och fåglar med gift, saxar, lämmar
och snaror skulle helt förbjudas, dels jakt med drivande hund tillåtas endast
på jaktområde med viss minimiareal, dels ock vissa föreskrifter till motarbetande
av djurplågeri och vårdslöshet vid jakt utfärdas. I sistnämnda syfte
borde enligt motionärens mening föreskrivas kompetensprov för alla som
vilja utöva jakt samt utfärdas ansvarsbestämmelser liknande dem, som gälla
vid framförandet av motorfordon, för förtäring av spritdrycker under eller
i omedelbart samband med jakt. Slutligen föreslås helt förändrade fridlysningstider
för vissa djurslag.
Såsom framhålles av Svenska jägareförbundet synas de förslag till ändringar
i jaktlag och jaktstadga som sålunda framlagts i allt väsentligt ha
varit föremål för prövning och övervägande vid tillkomsten av de nu gällande
författningarna. Utskottet är av den uppfattningen att de önskemål som
framförts av motionären därvid blivit tillgodosedda, så långt som för närvarande
är möjligt och lämpligt. I fråga om vad som i motionen föreslås för
att främja nykterhet vid jakt får utskottet uttala, att utskottet givetvis kan
giva sin anslutning till alla åtgärder, som kunna vidtagas för att höja jägarnas
omdömesförmåga och ansvarskänsla. Då utskottet emellertid förutser avsevärda
svårigheter beträffande det ifrågavarande förslagets genomförande
samt dessutom anser, att det angivna syftet bättre torde kunna uppnås genom
upplysning och propaganda, kan utskottet icke tillstyrka utredning i
frågan.
Beträffande de föreslagna ändringarna i fridlysningstiderna får utskottet
erinra om att med undantag för vad som gäller björn, lo och örn falla bestämmelserna
angående fridlysning av vissa djur och djurslag helt under
Kungl. Maj:ts lagstiftning. Stadgandena i ämnet pläga årligen på förslag
och efter hörande av sakkunniga myndigheter underkastas ändringar i anslutning
till rådande förhållanden. Det synes motionären obetaget att i dylikt
sammanhang göra sina synpunkter gällande hos Kungl. Majit.
Utskottet.
4 Jordbruksutskottets utlåtande nr 48.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att motionen II: 409 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 12 maj 1944.
På jordbruksutskottets vägnar:
L. TJÄLLGREN.
Närvarande: se utlåtande nr 45.